Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen angående ändring af bestämmelserna om danaarf.

1912-02-01 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:4, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen angående ändring af bestämmelserna om danaarf.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till Riksdagens kansli den 2 februari 1912 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning

till Riksdagen angående ändring af bestämmelserna om

danaarf.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade

ämbetsberättelse har justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte i

skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till lag, innefattande jämkning, till

förmån för efterlefvande make, af gällande bestämmelser om danaarf.

Till stöd härför har justitieombudsmannen anfört följande:

Enligt bestämmelserna i 15 kap. ärfdabalken skall under vissa förhållanden,

såsom när någon atlider utan att efterlämna arfvingar, arfvet

falla Konungen till. Denna Konungens rätt är oberoende däraf, att efterlefvande

make finnes.

Lagkommittén intog härutinnan en annan ståndpunkt. I dess förslag

till allmän civillag var sålunda följande stadgande (1 kap. 24 § ärfdabalken)

intaget: »Nu är ej arfvinge till: var den döde gift, och lefver make

efter; fälle egendomen maken till: tinnes ej make; gånge egendomen till

kronan.»

I motiven anfördes härom: »Det nya stadgandet, att, i brist af arfvinge,

den dödas make, om sådan finnes, tillträder egendomen framför

kronan, öfverensstämmer såväl med den allmänna arfsprincip, att kvarlåtenskapen

bör öfvergå till den, som antages vara närmaste föremålet för

den aflidnas kärlek och välvilja, som ock med den grundsats, att enskild

egendom ej bör tillfalla staten förr, än sådana samband emellan den döda

och någon efterlefvande person saknas.»

Lagberedningen ansåg likaledes ifrågavarande rätt böra tillkomma

efterlefvande make men gjorde undantag för det fall, att förhållandet

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 3 käft. (Nr 4—5.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande ~Nr é.

emellan makarna vid dödsfallet var så rubbadt, att de voro skilda till

säng och säte, eller rättegång om äktenskapsskillnad var vid domstol anhängig.

Den af lagkommittén och lagberedningen sålunda uppställda principen

lärer åtminstone i viss mån vara uppburen af den allmänna rättsuppfattningen.

Till stöd härför torde kunna åberopas den omständigheten,

att, ehuru Kungl. Maj:t sedan lång tid tillbaka årligen till Riksdagen aflåta

propositioner angående efterskänkande af danaarf till förmån för efterlefvande

make, Riksdagen icke någonsin afslagit dylik proposition. Professor

Winroth yttrar ock i sitt arbete om »Arf och danaarf» (sid. 274):

»Från riksdags och myndigheters sida har ock makes ansökan om danaarfs

erhållande rönt tillmötesgående i en omfattning, som snarast

ty dt på en känsla, att anspråket innebure en på oskrifven lag grundad

rättighet.»

Anmärkas må emellertid i detta sammanhang, att då staten efterskänkt

sin rätt till danaarf till förmån för efterlefvande make, denne varit

i fattiga omständigheter. Då ansökan om rätt till danaarf icke gjorts

af person i goda ekonomiska villkor, kan man följaktligen ej heller afgöra,

huruvida den nuvarande rättsåskådningen i allo ansluter sig till, hvad lagkommittén

och lagberedningen i förevarande afseende stadgade.

För min del finner jag väl skäl kunna anföras till stöd för en begränsning

af ett sådant stadgande därhän, att efterlefvande make icke

skulle erhålla den rätt, hvarom här är fråga, där han vore i goda ekonomiska

omständigheter. Å andra sidan har jag den uppfattningen, att en

dylik begränsning icke skulle vara af afsevärd praktisk betydelse vid det

förhållande, att förmögna makar icke lära underlåta att genom testamente

behörigen förordna om sin kvarlåtenskap. Sannolikt skulle en eventuell

utredning gifva vid handen, att här i landet danaarf efter förmögen person

icke eller åtminstone ytterst sällan förekommit.

Det skulle kunna synas, som om en lagändring i den af mig antydda

riktningen vore obehöflig, då ju, enligt hvad ofvan framhållits, Kungl.

Maj:ts till Riksdagen gjorda framställningar om efterskänkande af danaarf

till förmån för efterlefvande make städse bifallits. Observeras bör

dock, dels att ansökan om dylikt efterskänkande alltid är förbunden med

kostnader, dels ock att sökanden regelmässigt måste å det efterskänkta

beloppet vidkännas afdrag på grund af den advokatfiskalen i kammarkollegium

tillkommande provision; och detta är uppenbarligen icke betydelselöst

med hänsyn till de jämförelvis obetydliga belopp, hvarom här

är fråga.

Dessutom bör icke förgätas, att den nuvarande anordningen onödigtvis

upptager tid ej mindre för myndigheter än äfven för Riksdagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4. 3

I afseende härå tillåter jag mig åberopa följande yttrande i Första

kammaren vid 1911 års riksdag af statsutskottets ordförande vid behandlingen

af fråga angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf: »Af

denna handling se herrarne, att en kyrkvaktare Ahlgren i Linköping aflidit

och efterlämnat änka utan barn, och att boet "visade en behållning

af 244 kronor 39 öre. Här blef sålunda fråga om ett danaarf. Änkan

ingår sedan till Kungl. Maj:t och begär, att detta må efterskänkas till

hennes förmån. Häröfver har då hörts Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Östergötlands län, magistraten i Linköping och så kammaradvokatfiskalsämbetet.

Därefter behandlas ärendet i en kungl. proposition och kommer

till Riksdagen, och så behandlas det af utskott och så i Riksdagens plenum.

Under tiden har detta lilla arf, som denna fattiga änka skulle få, smultit

ihop från 244 kronor 39 öre till 127 kronor 28 öre, och därifrån skall

då ytterligare dragas kammaradvokatfiskalens aktoratsprovision. Här ha

under alla riksdagar förekommit en mängd propositioner om sådana här

danaarf. Och jag frågar de herrar, som icke hafva suttit på den afdelning

i statsutskottet, som har att behandla i första hand dessa frågor, om

de någonsin läst igenom en sådan framställning? Jag tar för afgjordt,

att det är icke en enda af dem, som ägnat ett ögonblicks uppmärksamhet

däråt. Och aldrig har Riksdagen mig veterligen gjort annat än bifallit

framställningarna. Jag frågar: Är det rimligt, att sådana här små

obetydliga saker, som detta danaarf, skola marschera hela den långa vägen

som nyss angafs, och därigenom beredas förluster för en stackars änka?

Kan man icke hitta på någon metod för att ändra detta? Det synes mig

ligga nära till hands, att det öfverlämnades till Kungl. Maj:t att afgöra

sådana frågor, åtminstone när de icke gälla något högre belopp. Om man

till exempel medgåfve Kungl. Maj:t att afgöra dem, om icke beloppet går

högre än till 1,000 kronor, så är det säkert, att ingen människa skulle

lida därpå, utan bara en del fattiga efterlefvande ha förmån däraf.»

Enligt de ännu gällande stadgandena om danaarf i 1734 års lag skall

behållningen i boet efter den, som aflidit utan att efterlämna arfvingar,

tillfalla kronan. I denna sin omfattning torde emellertid dessa bestämmelser

numera icke fullt öfverensstämma med den allmänna rättsuppfattningen

i landet. Såsom af justitieombudsmannens ifrågavarande framställning

framgår, uttalade redan lagkommittén, i sitt den 1 augusti 1826 afgifna

förslag till allmän civillag, såsom öfverensstämmande med arfsrättens

allmänna grunder, att kronans ifrågavarande rätt till danaarf ej skulle inträda,

förrän såväl närskylda till den döde som make efter honom saknades.

Äfven lagberedningen föreslog sedermera i sitt år 1847 afgifna

förslag till ärfdabalk ett stadgande af liknande innehåll.

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 4.

Att nämnda af lagkommittén och lagberedningen föreslagna stadganden

om inskränkning af kronans rätt till danaarf till förmån för efterlefvande

make åtminstone i viss mån öfverensstämmer med den gängse

rättsuppfattningen synes utskottet, på sätt justitieombudsmannen anfört,

vinna stöd af den omständigheten, att Riksdagen alltsedan slutet af 1800- talet undantagslöst bifallit de propositioner om efterskänkande af danaarf

till förmån för efterlefvande make, som af Kungl. Maj:t för Riksdagen

framlagts.

I detta sammanhang må också erinras, hurusom i ett flertal utländska

rättssystem en verklig arfsrätt tillerkänts efterlefvande mäke, i vissa länder

jämväl före närskylda. . Sålunda tillfaller enligt tysk, dansk och norsk

rätt den efterlefvande maken med arfsrätt en viss del af den efter den

aflidne maken arffallna egendomen, äfven om andra arfvingar finnas, och

i vissa fall hela kvarlåtenskapen.

Billigheten af den föreslagna ändringen för den svenska rättens del i

bestämmelserna beträffande ifrågavarande ämne synes utskottet slutligen

framgå äfven af de utaf justitieombudsmannen framhållna med ansökningarna

om danaarfs efterskänkande förenade olägenheterna. Att ur statens

synpunkt hålla på att dessa bestämmelser skola fortfarande bestå i hela

sin omfattning synes ock vara så mycket mindre skäl, som kronans inkomst

af danaarf torde vara synnerligen ringa.

Vid den omarbetning af hithörande bestämmelser, som af ett bifall

till förevarande framställning föranledes, torde böra bemärkas det förhållandet,

att vissa städer enligt särskilda privilegier eller aftal hafva att åtnjuta

den rätt i afseende å danaarf, som eljest tillkommer kronan.

Utskottet får på grund af hvad sålunda anförts hemställa,

att Riksdagen med anledning af justitieombudsmannens

ifrågavarande framställning måtte i skrifvelse till

Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till lag, innefattande

jämkning till förmån för efterlefvande make

af gällande bestämmelser om danaarf.

Stockholm den 1 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDEN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:19 Skrifvelse till Konungen i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen angående ändring af bestämmelserna om danaarf. s. 1 i texten