Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 57

1912-05-09 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:57, Lagutskottets utlåtande Nr 57

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

1

Nr 57.

Ankom till Riksdagens kansli den 10 maj 1912 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af dels Kungl. Majtts proposition med förslag

till lag om aflösning af vissa frälseräntor, lag om

sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf

räntan utgår, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken,

lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen

den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom,

lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen

den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom

och lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli

1855 angående kronans rätt vid återbetalning af lån,

som blifvit i jordebok antecknade, dels ock i anledning

däraf väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Widén, Håkanson, Stärner

*), af Ekenstam, Alexanderson, grefve Mörner, von Baumgarten, Högberg,

Stendahl, Petersson i Lidingö villastad, Jansson i Edsbäcken, Forsberg,

Pettersson i Bjälbo, Igel, Persson i Norrköping och Rehn.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 15 mars 1912 dagtecknad proposition, nr 75, har

Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan intagna

förslag till

1) lag om aflösning af vissa frälseräntor,

2) lag om sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf

räntan utgår,

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 51 käft. (Nr 57.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

3) lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken,

4) lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom,

5) lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom och

6) lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående

kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft två i

anledning af propositionen väckta motioner, nämligen motionen inom Första

kammaren, nr 99, af grefve Mörner, och motionen inom Andra kammaren,

nr 278, af herr Åker Lund.

Grefve

Mörners

motion.

Grefve Mörners motion är af följande lydelse:

A Kungl. Maj:ts proposition, nr 75, med förslag till lag om aflösning

af vissa frälseräntor in. m. föreslås, att frälseränta, som ej, efter hvad särskild!

är stadgadt, må inlösas för statsverkets räkning — i allmänhet så

kallad frälseskatteränta -— må enligt i förslaget närmare angifna bestämmelser

aflösas mot ersättning i penningar.

Ersättning, som i regel skall uppgå till tjugufem gånger räntans

årliga värde, beräknadt på närmare angifvet sätt, föreslås skola utgå sålunda,

att en fjärdedel af densamma gäldas af statsmedel och tre fjärdedelar

förskjutas af statsmedel. Såsom afbetalning och ränta å hvad sålunda

förskjutits skall fastighetens ägare årligen erlägga ett för hvarje år

lika belopp, så bestämdt, att det förskjutna beloppet jämte 4 procent

årlig ränta å hvad vid hvarje tid däraf återstår oguldet är 40 år från förskottets

utgifvande till fullo betaldt till statsverket. Af motiveringen inhämtas,

att annuiteten å berörda tre fjärdedelar skulle utgöra 5,0523 procent.

För aflösning af en frälseskatteränta å 100 kronor skulle alltså hela ersättningsbeloppet

beräknas till 2,500 kronor, hvaraf statsverket skulle gälda

625 kronor och förskjuta 1,875 kronor, som af räntegifvaren skulle återbetalas

medelst en annuitet af 94 kronor 73 öre årligen i 40 år. Det

sålunda föreslagna ersättningssystemet synes mig innebära alltför ringa

fördelar för räntegifvaren, särskildt med hänsyn dels till de kamerala förhållanden,

som i regel på sin tid föranledde frälseskatteräntornas uppkomst,

och dels till den fullständiga inlösning med statsmedel, som numera med

gifvits för skattefrälseräntor och dessa räntors därefter följande fullständiga

efterskänkande i likhet med öfriga grundskatter.

I den värdefulla och intressanta utredning »Om frälseränta», som på

offentligt uppdrag utarbetats af professor B. Ekeberg och som åberopas i

motiven till propositionen, lämnas redogörelse för sättet för frälseskatte
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

3

räntornas uppkomst och. de därför grundläggande rättsåskådningarna,beträffande

äganderätt till jord och ränta. Frälseskatteräntan definieras (sid.

11) som »en ränta, som förbehållits, då bördsrätt^ genom dess afhändande

till en bonde utsöndrats ur den fulla äganderätten till rent frälse». Med

»j>ördsrätten» afses i detta sammanhang äganderätten till själfva jorden.

A sid. 90 ges i något olika ordalag samma definition med tillägg, att härmed

dock endast normalfallet vore angifvet, ocho att frälseskatteräntor

undantagsvis uppkommit jämväl på andra sätt. Ä sid. 93 angifves den

vanliga anledningen till att sådana räntor uppkommit. Där yttras nämligen:

»Vanligen föranleddes dylika transaktioner af de numera upphäfda

förbuden för ofrälse att förvärfva jord under frälsevillkor. Den, som ville

afyttra jord af rent frälses natur till någon, som ej tillhörde de privilegierade

klasserna, såg sig nödsakad att själf behålla frälsemannarätten och

öfverlåta allenast skattemannarätten.» Härefter framhälles, att åtskilliga

växlingar och afvikelser från hufvudregeln förekommit.

Af den därefter å sid. 93—122 lämnade utredningen angående

ränterättens begreppsmässiga innehåll framgår vidare bland annat (sid.

97), att åtminstone intill slutet af 1600-talet bördsrätterna torde undantagslöst

försålts till män af allmogen eller i allt fall till ofrälse personer

och att ränterätten åtminstone till sitt hufvudsakliga innehåll varit gifven

genom motsättningen mellan frälse- och skattejord, adel och ofrälse;

att (sid. 98) det i själfva verket kan sättas i fråga, huruvida under nämnda

tid vid frälsejords försäljande till någon, som icke ägde rätt att besitta

jord under frälsevillkor, åt denne öfverhufvud kunde med laga verkan öfverlåtas

en vidsträcktare rätt, än en kronoskattebonde gemenligen ägde till

sin jord; att (sid. 104) emellertid redan tidigt, såsom det synes dock först

på 1700-talet, den uppfattningen blef rådande, att dispositionsfrihet gällde

beträffande frälseränteaftalets innehåll; att (sid. 115) denna dispositionsfrihet

vann uttryckligt erkännande i skatteköpsförordningen den 21 februari

1789; samt att (s. 121) det för frälseränta^ begrepp därför icke ens är

väsentligt, att rätt till afkomst förbehållits. I trots af att frälseräntans

begrepp sålunda under tidernas lopp utvidgats, kvarstår såsom det typiska

normalfallet, att vid försäljning af äganderätt till frälsejord förbehållits åt

frälsemannen en ränta, som i regel åtminstone icke mycket understeg hvad

som skulle i skatteränta utgått till kronan, ifall jorden varit skattejord.

Att själfva aftalet om räntans förbehållande utgjort en privat rättshandling

mellan frälsemannen och köparen till jorden, torde få anses oförnekligt.

Men det bör icke lämnas ur sikte, utan tvärtom vid frågans bedömande

vara en hufvudsynpunkt, att staten genom förbudet för ofrälse

att äga frälsejord, hvilket efter åtskilliga inskränkningar fullständigt upp
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

häfdes först år 1810, så att säga framtvungit ett dylikt aftal om räntans

behållande i frälsemans ägo. Rättsåskådningen fordrade under en mycket

lång tid, att bonden skulle under alla förhållanden betala »ränta» för sin

jord, hvilken ränta för skattejord utgick till kronan och för f. d. frälsejord

till frälseman. Ifall nu visshet funnes, dels att frälseskatteräntor

tillkommit endast af dylik anledning samt dels att i hvarje enstaka fall

frälseskatteräntan i aftalet bestämts till precis samma belopp, som skatten

till kronan skulle utgjort, därest hemmanet varit af skattenatur, skulle

statens nuvarande ställning till frågan om räntornas inlösen icke i sak

kunna anses vara väsentligen olika beträffande de bägge slagen af räntor,

ty frälsemannen hade ju i sådant fall blott såsom ett slags organ för staten

uppfyllt en af staten gifven föreskrift. En dylik visshet finnes emellertid

icke. Tvärtom är ådagalagdt, att i enstaka fall frälseräntor tillkommit

i annan ordning, och den under senare tid medgifna dispositionsfriheten

antyder, att hänsyn icke alltid tagits till skatteräntan. Dock torde

man kunna förutsätta, att i de allra flesta fall skatteräntan utgjort en

högst betydande del och sannolikt den vida öfvervägande delen af den

stipulerade frälseskatteräntan. Härför talar bland annat den omständigheten,

att dessa frälseskatteräntor mycket ofta torde hafva bestämts i samma

skattepersedlar som skatteräntan, och att skatteräntan från något närbeläget,

troligen ungefär jämngodt ansedt skattehemman plägat tagas till förebild,

synnerligast i de fall, då frälsehemmanet var gammalt frälse, å hvilken

ingen egen ränta funnits.

Ö,. o

Äfven lagberedningen har i viss mån delat detta åskådningssätt,

hviiket framgår af följande yttrande (sid. 24 i prop.): »Icke heller lärer

allt berättigande kunna frånkännas den synpunkten, att, då det är staten,

som genom lagstiftningen om frälsejord skapat de förhållanden, hvilka

gifvit upphof åt dessa privaträttsliga räntor, det också bör vara statens

uppgift att medverka till deras upphörande.» Den departementschef, som

den 22 juni 1911 inför Kungl. Maj:t föredrog nu ifrågavarande ärende,

skänkte äfven ett visst erkännande åt den af mig nu framhållna synpunkten,

då han yttrade (sid. 26): »Säregna förhållanden i äldre tiders skattelagstiftning

medföra, att det dock icke kan sägas, att skattebegréppet är

helt och hållet främmande för alla de nu icke inlösningsbara räntorna.»

Oaktadt staten sålunda fordom genom sin lagstiftning direkt framkallat

antagligen största delen af den nuvarande skattskyldigheten i form

af frälseskatteräntor, har dock icke i det nu framlagda förslaget ifrågasatts

större bidrag från statens sida än en fjärdedel af räntans kapitaliserade

belopp. Att staten skall förskjuta resten mot bästa säkerhet och en ränta,

som fullt täcker statens egen, innebär ingen uppoffring för staten. Bestäm
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

5

mandet af berörda bidragsbelopp synes för öfrigt hafva skett ur helt andra

synpunkter än den nu angifna.

Sedan numera skattefrälseräntorna med hela deras kapitalbelopp inlösas

af statsmedel och afskrifvas, samt full ersättning af statsmedel utgår

till räntegifvarna af dylika ännu oinlösta räntor, framstår det, såsom väl

år kåndt för dem, som haft att syssla med dylika räntor, och såsom ofvanbemälde

departementschef också framhållit, »för den allmänna meningen

bland de af frågan närmast berörda» såsom »orättvist, att de båda hufvudslagen

af räntor från statsverkets sida behandlas till den grad olika som

för närvarande.»

Vägran från räntegifvarnas sida att utgifva räntan är ingalunda

ovanlig, och däraf föranledes långvariga samt merendels ytterst invecklade

rättegångar, hvari resultatet oftast beror på en mer eller mindre framgångsrik,

men städse svår och dyrbar forskning i kammararkivet och andra

arkiv. Vinner räntetagare!! rättegången, mötes han af räntegifvarnas yrkande

att icke lösa persedlarna i pengar utan utgöra dem in natura, hvithet

i de flesta fall skulle vara meningslöst för att icke säga outförbart.

Äfven från dessa synpunkter torde det få anses såsom ett allmänt intresse,

att nu ifrågavarande förhållanden undanröjas. Men utsikten att först efter

en måhända lång och dyrbar rättegång få ränterätten och dess innehåll

fastslagna torde i många fall föranleda räntetagare!! att icke taga initiativ

till räntans aflösande utan i stället låta de nuvarande förhållandena förblifva

orubbade, så länge räntegifvarna ej göra svårigheter i fråga om

betalningen. Och ej heller för räntegifvare!! torde förmånen, att först

efter 40 år bli fri från räntan och att intill dess betala endast 5,27 procent

(100 94,73) lägre ränta än förr, alltid uppväga de af proceduren för

räntans aflösande föranledda kostnaderna, eventuellt för rättegång. Vill man

verkligen vinna ett ordnande inom rimlig tid af dessa föråldrade och i

flera hänseenden ytterst ofördelaktigt verkande förhållanden, synes det nödvändigt,

att statens andel i aflösningsersättningen höjes.

Såväl af historiskt-kamerala grunder som af praktiska skäl tillåter ja»- mig därför föreslå en sådan höjning.

Det torde,, såsom ofvan sagts, kunna antagas, att skatteräntan i de

allra flesta fall ingått i frälseskatteräntan med ett belopp, som icke mycket

understiger sistnämnda räntas hela belopp. Ett konsekvent fullföljande

af denna uppfattning skulle föranledt förslag, att nästan hela räntebeloppet

skulle. gäldas af staten. Då emellertid förhållandena uppenbarligen växla

betydligt samt det icke lärer vara möjligt och i hvarje fall icke lämpligt

att nu söka för hvarje frälseskatteränta utröna storleken af det belopp,

som kan anses utgöra den däri ingående verkliga skatteräntan, torde det

s. 6 Kontrollera mot PDF

Herr Åkerlunds

motion.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 57.

vara nödvändigt att, såsom i propositionen föreslås, ålägga staten att gälda

en viss för alla räntor af ifrågavarande slag lika andel. Jag finner mig

böra föreslå, att denna andel höjes från en fjärdedel till hälften af räntans

kapitalbelopp.

Äfven med sådan begränsning af statens bidrag skulle räntegifvarens

fördelar af aflösningen väsentligt ökas, i jämförelse med Kungl. Maj:ts

förslag, i det att amorteringstiden kunde sänkas till 25 år och likväl ännu!- teten under denna tid, utgående efter 6,4012 procent, skulle bli afsevärdt

lägre. Med begagnande af det i statsrådsprotokollet använda exemplet

skulle nämligen af en frälseränta å 100 kronor, kapitaliserad till 2,500 kronor,

statsverket gälda 1,250 kronor samt förskjuta 1,250 kronor, som skulle af

räntegifvaren återbetalas under 25 år med allenast 80 kronor 1 öre årligen.

''"”Det är uppenbart, att härigenom statsverkets direkta kostnader för

ränteaflösningen skulle fördubblas, men detta kan jag, på grund af hvad

jag ofvan anfört, icke finna annat än fullt befogadt.

Jag tillåter mig alltså hemställa, att Riksdagen måtte besluta, att 2

§ i den föreslagna lagen om aflösning af vissa frälseräntor måtte erhålla

följande lydelse:

2 §•

Af ersättningen varde hälften af statsmedel gulden och hälften af

statsmedel förskjuten.

Såsom afbetalning och ränta å hvad sålunda förskjutits skall fastighetens

ägare årligen erlägga ett för hvarje år lika belopp, så bestämdt,

att det förskjutna beloppet jämte fyra procent årlig ränta å hvad vid hvarje

tid däraf återstår oguldet är tjugufem år från förskottets utgifvande till fullo

betaldt till statsverket.»

Herr Åkerlund bär i sin motion anfört följande:

»I nådig proposition den 15 innevarande mars (nr 75) har Kungl.

Maj :t afgifvit förslag till, bland annat, lag om aflösning af vissa frälseräntor.

Enligt detta förslag skulle frälseränta, som ej enligt redan gällande

bestämmelser finge inlösas för statsverkets räkning, aflösas mot ersättning

i penningar efter närmare angifna grunder. För att underlätta denna aflösning

skulle af ersättningsbeloppet för hvarje frälseränta en fjärdedel

betalas af statsmedel och "tre fjärdedelar förskjutas af statsmedel. Den

förskjutna delen af ersättningen jämte fyra procent ränta därå skulle återbetalas

af ägaren till den räntegifvande fastigheten under fyrtio år med

ett för hvarje år lika belopp, dock med rätt för fastighetens ägare att

efter uppsägning inbetala hela ersättningsbeloppet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 57. 7

Genom framläggande af detta lagförslag har det omsider erkänts

att staten bör träda emellan för afskaffande af denna föråldrade och kovågar

saga, orättvisa beskattning af svensk jord. Den hjälp, som staten

erbjuder, är emellertid alltför obetydlig; och aflösningstiden bär på grund

häraf måst utsträckas till hela fyrtio år. Under alla dessa år måste såledas

ifrågavarande räntor alltjämt utgöras ehuru med ett i re°-el nåo-ot

nedsatt belopp. ö ö

föregående af enskilda motionärer framlagda försko- till afskrifning

eller aflösning af dessa frälseränta!- har det alltjämt påståtts, att,

då staten icke haft något att skaffa med tillkomsten af räntorna, det allmänna

ej borde vidkännas någon kostnad för deras afskaffande.

Detta må nu vara formellt rätt beträffande de rena frälseskatter

änt or na eller sådana som utgå af gamla frälsehemman. Men vi måste

erinra oss, att dessa räntor tillkommo på en tid, då räntan var så o-odt

som den enda åtminstone direkta skatt, som hvilade på jorden. Från

krono- och skattehemman gingo räntorna till kronan och från frälseskattehemman

till adelsmannen. Sedermera tillkommo allt flera och flera skatter

till kronan, hvilka äfven drabbade frälseskattehemman en. Och slutligen

befanns jorden vara så betungad, att den stora grundskatteafskrifningen

måste genomföras. ö

Frälseskattehemmanen, som alltjämt fått vara med om de ökade

bördorna, fingo emellertid icke åtnjuta den lättnad, som bereddes kronooch

skattehemman genom nämnda afskrifning. Genom grundskatteafskrifmngen

erkände likväl statsmakterna, att jordbeskattningen blifvit så höta

uppdrifven, att den måste i visst afseende sänkas. Men den jord som

kanske haft det allra tyngst, fick ej vara med.

Förutom dessa rena frälseskatteräntor ha vi de frälseränta!’, som i

propositionen benämnas kronofrälseräntor och hvilka utgå af gammal kronojoid.

. Beträffande dessa räntor lär det icke kunna förnekas, att staten

vidtagit den första åtgärd, som möjliggjort räntornas uppkomst. Kronan

har en gång 1 tiden sålt jorden med räntor till någon adelsman, som sedan

1 sin tur afyttrat jorden och behållit räntan eller någon gång tvärtom.

Hade kronan icke salt de hemman, hvarifrån dessa räntor nu utgå, skulle

räntorna blifvit afskrida i sammanhang med grundskatteafskrifningen.

öärskildt 1 fråga om dessa räntor synes den föreslagna grunden för aflösnmgen^ej

vara öfverensstämmande med billighet och rättvisa.

Från ett flertal hemman inom min valkrets utgå till Danviks hospital

frälseråntor af sistnämnda beskaffenhet. Dessa räntor utgå med belopp

som äro oskäligt höga i förhållande till hemmanens mantal. Och hafva

räntorna härigenom kommit att verka synnerligen betungande för rånte
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 57.

gifvare!). Sålunda utgår från ett mantal Käle i Vallentuna socken eu ränta

af omkring 300 kronor, oaktadt hemmanet består af allenast 50 tunnland

åker utan° någon skog eller hagmark. Ett allmänt missnöje har äfven

bland dessa räntegifvare kommit till synes öfver den nådiga propositionen.

I fråga om dessa s. k. kronofrälseräntor yttrar statsrådet och chefen

för kungl. justitiedepartementet (se sid. 35 i propositionen), att tillräcklig

anledning ej torde finnas att behandla dem annorlunda än de rena

frälseskatteräntorna. Mot denna uppfattning kunde väl mycket vara att

invända, då kronan gifvetvis härvidlag måste anses hafva större skyldighet

att träda emellan än vid de rena frälseskatteräntorna. Under förutsättning

att liberalare grund antages för aflösningen i allmänhet, vill jag

emellertid icke framställa yrkande om någon särskild fördel vid aflösningen

af kronofrälseräntorna.

Af det anförda torde framgå, att jag anser, att af ersättningen för

frälseränta större andel än en fjärdedel bör utgå af statsmedel. Rättvisa

och billighet synes fordra, att staten betalar åtminstone halfva ersättningsbeloppet.

" Härigenom skulle äfven den fördelen vinnas, att amorteringstiden

för det af staten förskjutna ersättningsbeloppet skulle kunna väsentligen

nedsättas från föreslagna fyrtio år, utan att de jordägaren åliggande

annuiteterna härigenom komme att öfverstiga beloppet af den ränta, som

förut erlagts.

På grund af det anförda får jag hemställa om sådan ändring i nådiga

propositionen med förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor,

att af ersättning för frälseränta hälften gäldas af statsmedel och hälften

förskjutes af statsmedel, samt att återbetalning af det förskjutna beloppet

jämte fyra procent årlig ränta skall, på sätt finnes angifvet i 2 § af lagförslaget,

äga rum under trettio år eller eventuellt kortare tid från förskottets

utgifvande.»

'' Man skiljer i fråga om frälseräntor hufvudsakligen mellan två olika

slag, alltefter som de uppkommit genom en åtgärd af det allmänna, kronan,

eller genom en åtgärd af enskild natur. Det förra slaget benämnes

skatt ef rälser änt or; de hafva uppkommit därigenom, att kronan till någon

enskild öfverlåtit sin rätt till den från ett skattehemman utgående räntan.

Det senare slaget kallas frälseskatteräntor och härleda sig därifrån, att

ägare af frälsehemman afhändt sig jordäganderätten med förbehåll att för

sig och efterkommande af hemmanet åtnjuta viss ränta, eller, med bibehållande

af jordäganderätten, till annan upplåtit rätt till viss ränta af

hemmanet. Därest den jord, från hvilken ränta af det senare slaget utgår,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

9

tidigare varit kronohemman, hvartill kronan genom s. k. frälseköp eller

annat laga fång afhändt sig äganderätten, och räntan därefter skilts från

äganderätten till jorden, plägar räntan äfven benämnas krön ofrä Is er än ta.

Redan länge har i lagstiftningen en sträfvan gjort sig gällande att

förena träl seräntorna med jorden.

Till detta mal syftade sålunda saväl den i ■ 1 kap. 5 ii jorda™

balken stadgade rätt för ägare af frälseränta!! att lösa till sig den af

räntan besvärade jorden, då denna säljes utom börd, som den lösnings™

rätt vid räntans försäljning utom börd, förordningen den 21 mars 1835

tillägger jordens ägare. Men till någon tillfredsställande minskning af

frälseräntorna har denna lagstiftning icke visat sig leda. Numera hafva

emellertid beträffande skattefrälseräntorna i samband med grundskatteafskrifningen

åtgärder vidtagits, hvarigenom dessa räntor till största

delen upphört. Genom Kungl. förordningen den 11 september 1885 stadgades

nämligen, att de räntor a skattefrålsehemman, hvilka genom köp,

byte eller gåfva kommit från kronan i enskild persons eller verks, menighets

eller inrättnings ägo och icke blifvit med jordäganderätten förenade,

finge i den mån, som vederbörande ägare därom framställde anbud, för

statsverkets räkning inlösas med det kapitalbelopp, som, sedan räntans

värde på angifvet sätt beräknats, erhölles genom räntans kapitalisering efter

fyra procent, det vill säga med ett belopp motsvarande tjugufem gånger

räntans värde för år. Den tid, inom hvilken ägaren hade att framställa anbud

om räntans inlösen, som i nämnda förordning begränsats till ett år från

förordningens datum, har sedermera tid efter annan förlängts och är numera

genom Kungl. kungörelsen den 14 maj 1909 utsträckt till utgången afår 1912.

Sedan genom Kungl. förordningen den 2 juni 1911 stadgats, att

hinder mot inlösen af skatt ef rål seränta ej skall möta på den grund att

räntan vid något tillfälle före den 1 april 1911 varit förenad med jordäganderåtten,

äro sålunda från inlösen enligt 1885 års förordning uteslutna

dels frälseskatteräntor och dels sådana skattefrälseräntor, som äro förenade

med jordäganderätten.

Emellertid har frågan om vidtagande af åtgärder för frälseräntornas

aflyftande i större omfattning än den gällande lagstiftningen medgifver

vid upprepade tillfällen varit föremål för behandling inom Riksdagen.

Under åren närmast efter utfärdandet af 1885 års förordning hemställdes

i särskilda inom andra kammaren väckta motioner, dels att det i nådiga

förordningen den 11 september 1885 för inlösen af skattefrälseräntor uppställda

villkoret, att räntan icke blifvit med jordäganderätten förenad, måtte

mildras, och dels att äfven frälseskatteräntor måtte få inlösas. Dessa

motioner blefvo emellertid af Riksdagen afslagna.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 51 Käft. (Nr 57.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

I skrifvelse den 5 maj 1893 anhöll sedermera Riksdagen, att Kungl.

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i syfte att,

sedan frälseränta en gång blifvit förenad med frälseskattehemmanet, jorden

och räntan icke åter skulle få skiljas, därvid i skrifvelsen framhölls, att

den konsolidation af söndrad äganderätt, som man velat åstadkomma genom

att stadga lösningsrätt för frälseränteägare till skattejord och för skattejordägare

till frälseränta, icke kunde vinnas, så länge det stode en hvar

fritt att åter upplösa den förening af jordäganderätten och frälseränta!!,

som med begagnande af lösningsrätt eller på annat sätt blifvit vunnen.

I anledning af denna Riksdagens framställning utarbetades, sedan utlåtande

af kammarkollegiet inhämtats, inom justitiedepartementet ett förslag

till lag om frälseräntas sammanläggning med jorden, hvaraf den utginge.

Med anledning af vid förslagets granskning inom högsta domstolen mot

detsamma framställda anmärkningar blef det dock ej förelagdt Riksdagen.

Frågan om ytterligare åtgärder för frälseräntornas afskaffande ^ har

emellertid^ vid 1901, 1903, 1904 och 1905 års riksdagar ånyo varit föremål

för behandling. Vid 1905 års riksdag enades kamrarna om en ny

framställning i ämnet till Kungl. Maj:t. 1 skrifvelse den 10 maj 1905

framhöll Riksdagen önskvärdheten af att de olägenheter, som tillvaron af

dessa å jorden hvilande räntor medförde, komme att upphöra och att

Riksdagen genom utredning i ämnet blefve satt i tillfälle att närmare

pröfva de åtgärder, som lämpligen skulle kunna vidtagas för vinnande af

rättelse i berörda förhållande; och anhöll Riksdagen därför, att Kungl. Maj:t

täcktes låta utreda, på hvad sätt och under hvilka villkor de, som utgjorde sådana

frälseräntor, som enligt gällande författningar icke af statsverket inlöstes,

kunde sättas i tillfälle att "lösa sig från dessa räntor, och för Riksdagen

framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Öfver Riksdagens sistnämnda skrifvelse inhämtades Konungens befallningshafvandes

i "länen, kammarkollegiets och lagberedningens utlåtande.

Såväl de flesta Konungens befallningshafvande som kammarkollegiet

och lagberedningen tillstyrkte därvid vidtagande af åtgärder för frälseskatteräntornas

aflyftande, hvarjämte kammarkollegiet framlade förslag till

bestämmelser i fråga om frälseskatteräntornas aflösning, hvilket förslag blef

föremål för lagberedningens granskning.

Med anledning af 1905 års riksdagsskrivelse samt de öfver desamma

afo-ifna yttranden utarbetades inom justitiedepartementet förslag till lag

om aflösning af vissa frälseräntor och lag om sammanläggning af frälseränta

med fastighet samt om inteckning i frälseränta, äfvensom af nämnda

lagförslag föranledda förslag till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen

angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 och

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

11

lag om ändrad lydelse af 61 § i förordningen angående inteckning i fast

egendom den 16 juni 1875. Sedan dessa förslag underkastats granskning

af lagrådet, hafva med anledning af inom lagrådet framställda anmärkningar,

förslagen i vissa hänseenden omarbetats samt förslag uppgjorts till

lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken samt till lag om ändrad

lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt vid återbetalning

af lån som blifvit i jordebok antecknade, hvarefter samtliga dessa

förslag genom förevarande proposition förelagts Riksdagen till antagande.

Utan tvifvel är det en angelägen uppgift för lagstiftningen att på

ett eller annat sätt* söka få aflyftade från jorden äfven de med nu gällande

lagstiftning icke inlösningsbara frälseräntorna. De olägenheter, som

äro förenade med ifrågavarande föråldrade rättsinstitut äro obestridliga.

I första rummet framstår ur rent formell synpunkt den oegentligheten att

frälseräntorna, enligt ett från äldre tider i lagstiftningen kvarstående åskådningssätt,

uppfattas såsom särskilda, från den räntan underkastade jorden

fristående fastigheter, hvilka för sig lagfaras och intecknas. Med hänsyn

till fastighetskrediten föreligger vidare i fråga om frälseräntorna den betänkligheten,

att af gravationsbevis rörande en fastighet någon upplysning icke

erhålles, huruvida eu dylik ränta hvital- på fastigheten, och att ej heller

eljest erforderlig publicitet är beredd med afseende på detta slags gravation,

som dock är af stor betydelse för fastighetens värde.

Det mest betydelsefulla skälet, hvarför frälseräntornas bortskaffande

måste anses som en allmän angelägenhet af vikt, är dock att dylika räntor i

och för sig utgöra en olämplig, ojämnt verkande och på vissa håll verkligen

betungande börda på den jord, af hvilken de utgå. Härtill kommer, att

de ofta utgå i prestationer, som, bestämda genom föråldrade aftal, äro till

sitt värde växlande och ovissa samt därför kännas än mera tyngande.

Sedan numera grundskatterna afskrifvits och i sammanhang därmed skattefrälseräntorna

till största delen inlösts, kommer slutligen kvarståendet af de

öfriga räntorna att för räntegifvarne framstå som en orättvisa.

Angelägenheten af frälseräntornas fullständiga aflyftande från jorden

har också, såsom af den föregående framställningen framgår, numera

blifvit allmänt erkänd, ej blott i Riksdagen, som i sin ofvan berörda skrifvelse

den 10 maj 1905 uttalat sig därom, utan äfven af flertalet af de i

ärendet hörda myndigheterna. Från ägarna af den med frälseräntorna

belastade jorden hafva ock öfver den med räntans utgifvande förenade

tungan framkommit klagomål, som tagit sig uttryck i underdåniga framställningar

till Kungl. Maj:t.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets utlåtande Nr 57.

De lagförslag, som genom förevarande proposition förelagts Riks*

dagen afse att meddela bestämmelser rörande sådana frälseräntor, hvilka

icke, på sätt ofvan nämnts, efter hvad särskildt är stadgadt, inlösas för

statsverkets räkning. Såsom redan af rubrikerna till berörda lagförslag

framgår, hafva för vinnande af det ifrågavarande syftet tvenne utvägar

anlitats, nämligen dels aflösning af räntorna i viss stadgad ordning

och dels sammanläggning i vissa fall af räntan med den fastighet,

hvaraf densamma utgår. Jämte det i förstnämnda hänseende i förslaget

till lag om aflösning af vissa frälseräntor medgifvits såväl räntetagaren

som jordägaren rätt att påkalla räntans aflösning, har tillika bl. a. föreslagits

visst statsunderstöd för utgörandet af den såsom ersättning för räntan

erforderliga aflösningssumman samt statsförskott å den Överskjutande delen

af densamma. Sålunda är i 2 § af nämnda lagförslag stadgadt, att af

nämnda summa skall gäldas af statsmedel och °/i af statsmedel förskjutas.

Såsom afbetalning och ränta å hvad sålunda förskjutits skall

fastighetens ägare årligen erlägga ett för hvarje år lika belopp, så bebestämdt,

att det förskjutna beloppet, jämte fyra procent årlig ränta å

hvad vid hvarje tid däraf återstår oguldet, är till fullo betaldt till statsverket

fyrtio år från förskottets utgifvande.

Enligt utskottets uppfattning, jlr det uppenbart, att hvarje lagstiftning

i syfte att få frälseräntorna att upphöra skall komma att blifva utan

afsevärdt praktiskt resultat, därest densamma icke grundas på ekonomisk

medverkan från statens sida. I sådant hänseende är det säkerligen icke

tillräckligt, att staten allenast förskotterar aflösningssumman, hvilket utgör

eu i många fall oundgänglig förutsättning för att denna må kunna af

räntegifvaren åstadkommas, utan staten måste nog därjämte ikläda sig

någon del af denna summa. Härom torde väl äfven meningarna vara föga

defade; och detta- har äfven i de förslag om frälseskatteräntornas aflösning,

som blifvit uppgjorda, varit förutsatt.

Beträffande storleken af det belopp, hvarmed statsbidraget skall utgå

hafva emellertid olika meningar gjort sig gällande. I den kungl. propositionen

föreslås, såsom nämndt, statsbidraget till Yn I de båda ofvan intagna

motionerna hemställes åter, att bidraget skulle utgå med hälften af aflösningssumman,

i samband hvarmed tiden för amorteringen åt det af staten

förskotterade beloppet i motionerna föreslagits kortare, än i den kungl.

propositionen, nämligen i den ena motionen till 25 år och i den andra

till 30 år eller kortare tid.

Enligt hvad den i propositionen framlagda utredningen gifver vid

handen, skulle emellertid redan det af Kungl. Maj:t föreslagna statsbidraget

eller en fjärdedel af aflösningssumman för frälseräntegifvaren medföra

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 57. ^ 13

förmånen, att äfven under amorteringstiden i regel hans årliga utgift blefve

något mindre, än om han fortfarande skulle utgifva räntan. Det ifrågasatta

bidraget synes sålunda vara tillräckligt för att uppmuntra till aflösning.

Att härutinnan staten skulle ikläda sig större andel, än för bemälda

syfte får anses oundgängligen nödigt, kan utskottet icke finna skäligt. De

historiskt-kamerala skål, som af motionärerna framhållits såsom stöd för

det af dem påyrkade större bidraget, sakna, såsom redan lagberedningen

framhållit, betydelse, då det gäller frälseskatteräntorna. Utskottet biträder

därför Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Mot den grund, som i propositionen föreslagits för bestämmande af

räntans kapitalvärde, hvarmed ersättningen skall utgå eller tjugufem

gånger räntans belopp för år, har utskottet ej funnit anledning till erinran.

Såsom ofvan framhållits har samma beräkningsgrund användts vid

inlösningen af skattefrälseräntorna. Och rättvisan såväl som billigheten

fordrar att här följa samma grund.

Enligt hvad af departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet

den 22 juni 1911 framgår, utgör det efter nyssnämnda grund beräknade

värdet af samtliga frälseräntors aflösningsersättningar i rundt tal

2,300,000 kronor. Statens bidrag till aflösningarna skulle sålunda sammanlagdt

uppgå till omkring 575,000 kronor.

Beträffande det närmare innehållet i Kungl. Maj:ts förslag får utskottet

för öfrigt hänvisa till den kungl. propositionen samt därvid fogade

utdrag af i statsrådet och lagrådet förda protokoll.

Granskning af''förslagens särskilda bestämmelser har gifvit utskottet

anledning till följande erinringar.

Förslaget till lag om aflösning af vissa frälseräntor.

2 §•

o

1 fråga om de af grefve Mörner och herr Åkerlund i ofvan intagna

motioner framställda yrkanden, får utskottet hänvisa till hvad utskottet

anfört å sid. 12 och 13.

5-7 §§.

Enligt det ursprungliga, till lagrådet remitterade, förslaget var aflösningsförfarandet

ordnadt hufvudsakligen som eu angelägenhet mellan frälse
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

ränteägaren och jordägaren. Öfriga rättsägares intressen voro i förslaget

tillgodosedda på annat sätt. Beträffande kronan skulle det nämligen åligga

Konungens befallningshafvande att oberoende af ränteägarens eller fastighetsägarens

uppgifter, vid bestämmande af de förmåner, som inginge i

räntan, tillse, att nämnda förmåner icke blefve för högt upptagna, äfvensom

därigenom, att Konungens befallningshafvandes utslag i ärendet skulle

delgifvas advokatfiskalen i kammarkollegiet, hvilken ägde att å kronans

vägnar öfverklaga utslaget. I fråga vidare om de fordringsägare, för

hvilkas fordringar räntan häftade, gällde, att därest räntans och fastighetens

ägare inför Konungens befallningshafvande träffat öfverenskommelse

om ränteförmånerna och en i enlighet härmed uträknad ersättningssumma

skulle vara otillräcklig till full betalning åt de fordringsägare, som ej det

oaktadt godkänt öfverenskommelsen, tillfälle var dem berest att vid domstolen

bevaka sin rätt.

Med anledning af inom lagrådet framställda anmärkningar blefvo

dessa bestämmelser väsentligen omarbetade. De i det remitterade förslaget

innefattade bestämmelserna om bevakande af kronans rätt i aflösningsärenden

hafva utbytts mot stadgande, att särskildt ombud för kronan skall

förordnas i dylikt ärende; hvarjämte i förslaget intagits bestämmelse

därom, att fordringsägarne redan vid ärendets handläggning inför Konungens

befallningshafvande skola inkallas genom underrättelse med posten

eller kungörelse i tidningarna.

Uppenbarligen är det af vikt, att aflösning af frälseränta kan försiggå

med minsta möjliga kostnad och tidsutdräkt. Eu kostsam och långtvarig

process torde i väsentlig grad kunna motverka de omständigheter,

som kunna antagas komma att utgöra motiv för ränteinnehafvare eller

jordägare att begära räntans aflösning. Det är därför af betydelse, att förfarandet

inför Konungens befallningshafvande, så anordnas, att det på samma

gång lämnar utsikt till åstadkommande af enighet i frågan och tillika blir

för parterna, särskildt sökanden, så litet betungande som möjligt.

I detta hänseende äro enligt utskottets förmenande de i det Kungl.

förslaget meddelade bestämmelserna icke tillfyllestgörande. Det synes ur

ofvannämnda synpunkt icke vara lämpligt att låta kronan och fordringsägare,

hvilka äga rätt till betalning ur räntan, hos Konungens befallningshafvande

behandlas såsom parter. Hvad kronan angår, synes dess uppträdande

såsom part i ärendet genom ett särskildt förordnadt ombud,

kunna blifva till afsevärdt hinder för åstadkommande af enighet och sakens

afgörande hos Konungens befallningshafvande. Med hänsyn till svårigheten

att exakt bedöma de förhållanden, hvaraf kronans intressen i dessa

ärenden kunna vara beroende, på hvithet härvid hufvudvikten ligger,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

15

lärer ett dylikt ombud ofta nog tveka att taga på sitt ansvar att godkänna

uppgörelser om storleken af de förmåner, efter hvilka räntans

värde och därmed äfven kronans bidrag skall beräknas. Enligt utskottets

förmenande böra kronans intressen kunna tillfyllest tillgodoses därigenom,

att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det ursprungliga förslaget åt

Konungens befallningshafvande inrymmes rätt att pröfva storleken af

räntans uppgifna innehåll. Utskottet har därför hemställt, att bestämmelsen

i 5 § i Kungl. Maj:ts förslag om förordnande af ombud för kronan

måtte utgå och i dess ställe i 7 § intagas föreskrift därom, att vid bestämmande

af räntans innehåll giltigheten af därom träffad öfverenskommelse

eller lämnad uppgift skall vara beroende af, huruvida Konungens befallningshafvande

ej funnit nämnda innehåll oskäligt högt upptaget.

Hvad fordringsägarne angår synes ej heller nödigt eller lämpligt att

redan inför Konungens befallningshafvande låta dem intaga ställning af

parter, då jämväl i denna anordning, såsom äfven af departementschefen framhålles,

ligger en fara för väsentlig förökning af detta förfarandes svårhandterlighet

och häraf följande olägenheter. Dessa sakägares rätt synes utskottet

tillfyllest vara iakttagen, därest man bibehåller den i 5 § föreslagna bestämmelsen

om deras underrättande i särskildt angifven ordning om det

öppnade aflösningsförfarandet och därigenom bereder dem tillfälle att inför

Konungens befallningshafvande yttra sig i frågan, om de finna sådant

af behofvet påkalladt för bevarande af sin rätt.

Varder saken af Konungens befallningshafvande, på grund af att

enighet ej kunnat uppnås, hänvisad till domstol, synes det däremot vara

riktigt att såväl kronan som fordringsägarne blifva i behörig ordning instämda

för att kunna vid domstolen bevaka sin talan.

I enlighet härmed har utskottet föreslagit en ändrad lydelse af 7 §

och i sammanhang därmed vidtagit vissa ändringar i 5 och 6 §§.

9 §.

Den i förevarande § af utskottet föreslagna ändringen är af uteslutande

redaktionell art.

12 §.

I det remitterade förslaget var, för vinnande af ökad trygghet för

statsverket att dess rätt blefve behörigen bevakad, advokatfiskalen i kammarkollegiet

tillerkänd befogenhet att på kronans vägnar föra talan mot

Konungens befallningshafvandes beslut i aflösningsärende, hvarjämte före
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

skrifvits, att sådant beslut skulle genom Konungens befallningshafvandes

försorg delgifvas advokatfiskal.

I Kungl. Maj:ts förslag, enligt hvilket särskild! ombud skulle redan

från början utses för kronan, var detta stadgande icke erforderligt, utan

blefvo dessa bestämmelser i propositionen uteslutna.

Då utskottet föreslagit, att föreskriften om förordnande af kronoombud

redan vid målets handläggning hos Konungens befallningshafvande

skulle ur förslaget utgå, har utskottet ansett nödigt i förevarande § intaga

ett stadgande af liknande innehåll som i det remitterade förslaget.

Den i öfrig! i förevarande § vidtagna ändringen har föranledts af utskottets

ändringar i 5—7 §§.

18 §.

I likhet med Kungl. Maj:t har utskottet ansett, att, då anteckning

jämlikt lagen om aflösning af vissa frälseräntor eller lagen om sammanläggning

af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår, skall

göras i lagfarts- eller inteckningsprotokollen, enahanda anteckning bör

verkställas i lagfarts- eller inteckningsböckerna. I Kung]. Maj:ts förslag

hafva bestämmelserna härom influtit i form af särskilda förslag till lagar

om ändring i 18 § af förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å

fång till fast egendom samt 61 § af förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

Emellertid har utskottet i anledning af Kungl. Maj:ts proposition nr

22 med förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen m. in.

hemställt, att Riksdagen måtte för sin del antaga förslag till lag om ändrad

lydelse af, bland annat, 61 § inteckningsförordningen, hvilken lydelse

är en annan än den i förevarande lagförslag upptagna; och är nyssberörda

genom propositionen nr 22 föreslagna lag afsedd att träda i kraft

den 1'' januari 1914.

Med hänsyn härtill har utskottet funnit det lämpligast att låta de i

förevarande proposition upptagna förslagen till lagar om ändringar i 18 §

lagfartsförordningen och 61 § inteckningsförordningen utgå samt intaga

bestämmelsen om anteckning i lagfarts- och inteckningsböckerna i de särskilda

lagförslag, med afseende på hvilka denna föreskrift är afsedd att gälla.

I förevarande lagförslag har alltså dylikt stadgande upptagits i en

särskild paragraf, som erhållit paragrafnummer 18. Med anledning häraf

har åt förutvarande 18 § gifvits paragrafnummer 19.

Motsvarande ändring har ock införts i 9 § af förslaget till lag om

sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår, samt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

17

förslaget till lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående

kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

I en den 11 april 1912 dagtecknad. till chefen för justitiedepartementet

ingifven skrifvelse, som till lagutskottet öfverlämnats till kännedom,

har direktionen för Danviks hospital bl. a. anfört följande:

»Inom kungl. justitiedepartementet har utarbetats ett förslag till lag

om aflösning af vissa frälseräntor, som genom kungl. proposition förelagts

innevarande års riksdag.

Såsom bekant har hospitalet genom kungl. brefvet den 21 juli 1813

tillförsäkrats rätt till åtnjutande af rekognitionsafgift med 3 procent af

köpeskillingen vid försäljning af hemman, till hvilket hospitalet äger lösnings-

eller optionsrätt. Denna hospitalet tillkommande lösningsrätt är,

jämlikt 4 kap. 5 § jordabalken, en följd af hospitalets rätt till frälseränta.

Om nu räntan aflöses och därmed äfven lösnings- eller optionsrätten

bortfaller, uppstår den frågan, huruvida därefter 1813 års kungl. bref förlorat

gällande kraft eller om hospitalet fortfarande är berättigadt att vid

blifvande försäljningar af hemmanet åtnjuta den i samma bref bestämda

rekognitionsafgift.

Då åtminstone uti samtliga efter den 17 maj 1861 utfärdade skatteköpebref

såsom ett uttryckligt villkor för skatteköpet stadgats, att rekognitionsafgift

skall erläggas i enlighet med 1813 års kungl. bref, vill det

synas, som om deri omständigheten, att den vid skatteköpet utgående räntan

sedermera aflöses med ett belopp en gång för alla, icke kan förringa giltigheten

af öfriga vid skatteköpet fastställda villkor. Enahanda synes jämväl

böra vara förhållandet beträffande sådana före den 17 maj 1861 skedda

skatteköp, där samma bestämmelse om erläggande af rekognitionsafgift

intagits.

Att denna fråga emellertid icke är fullt tydlig framgår däraf, att

då lagberedningen i sitt förslag till jordabalk, afgifvet den 9 oktober 1909,

ifrågasatte upphäfvandet af gällande bestämmelser om lösningsrätt till fast

egendom, beredningen ansåg sig böra i lagen intaga en särskild § med

bestämmelse (§ 10 i förslaget till lag om hvad iakttagas skall i afseende

å införande af nya jordabalken), så lydande: Utan hinder däraf att lösningsrätt

till vissa Danviks hospital — — förut tillhöriga hemman och

lägenheter icke vidare äger rum--äge hospitalet--tillgodonjuta

dem genom kungl. brefven den 21 juli 1813--tillförsäkrad rätt att

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 51 Käft. (Nr 57.) 3

20

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets utlåtande Nr 57.

vid köp och försäljning af fastighet, hvartill lösningsrätt ägde rum, bekomma

viss afgift, i händelse lösningsrätten ej utöfvades.

Med hänsyn härtill synes, för den händelse den hospitalet tillkommande

rätt till ränta aflöses med ett penningebelopp en gång för alla, en

föreskrift af analog lydelse som den här ofvan anförda böra upptagas.

Sker icke detta, kan hospitalet drabbas af oberäkneliga förluster i framtiden.»

Liksom Danviks hospital äger Lunds domkyrka lösningsrätt till vissa

från kyrkan försålda hemman. Den 30 april 1766 förordnade Kungl.

Maj:t, att domkyrkohemmanen Unge till skatte- eller besittningsrätt försäljas

under villkor, att åborna jämte skatteköpsafgift skulle utgifva vissa

afgifter dels vid åboombyten i stället för städja, dels för körslor och dagsverken.

I skattebref, som utfärdats vid de tillfällen, då jämlikt 1766 års

kungl. bref domkyrkohemman eller »gatehus» försålts till skatte, plägade

kammarkollegiet, ehuru särskild föreskrift därom ej lämnats, intaga förbehåll

om hembud till domkyrkan vid försäljning utom börd. I ett kungl.

bref till kammarkollegium den 27 augusti 1817 förklarade Kungl. Maj:t,

att domkyrkans berörda lösningsrätt icke borde eftergifvas utan begagnas

antingen till skatterättighetens inlösen eller till en viss erkänsla för lösningsrättens

afsägelse, såsom vid Danviks hospital skedde, hvarjämte i kungl.

brefvet den 26 oktober 1827 förklarades, att vid de tillfällen, då Lunds domkyrkoråd

icke själf inlöser dess till försäljning ledigblifna domkyrkoskattehemman

utom börd, domkyrkorådet icke äger att af vederbörande äska

högre afgift än en procent af köpeskillingen.

1 "motiven till sitt i ofvanintagna skrifvelse citerade förslag, som

jämväl afsåg den Lunds domkyrka enligt ofvannämnda kungl. bref den 27

augusti 1817 tillkommande rätt, anför lagberedningen bl. a.:

»Af den nu lämnade redogörelsen framgår, att den lösningsrätt, som

tillkommer Danviks hospital, hvilar på den i 4 kap. 5 § jordabalken stadgade

grund, ränteägarens lösningsrätt till frälsehemman, som sålts utom

bord. Så har ock i praxis hospitalets berörda rätt uppfattats. Med hänsyn

till 1817 års bref torde detsamma väl äfven vara fallet med Lunds

domkyrkas lösningsrätt till skattesålda hemman och gatehus, ehuru dessa

i jordeboken upptagas under skattetitel. Är grunden till ifrågavarande

lösningsrätter den nu angifna, komma de att försvinna i och med det att

stadgandet i 4 kap. 5 § jordabalken för framtiden sättes ur gällande kraft;

och föreligga enligt beredningens tanke inga särskilda skäl att för nu ifrågavarande

fall bibehålla ränteägarens lösningsrätt. Visserligen har i såväl

ena som andra fallet i skatteköpebrefven intagits förbehåll om hembud

vid försäljning utom börd, men synes detta så mycket mindre kunna gifva

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

19

lösningsrätten en oberoende af nämnda lagrum bestående helgd, som, därest

lösningsrätten skulle stödja sig ej på lag" utan på särskildt aftal vid skatteförsäljningen,

ett sådant aftal ej mot 1 kap. 2 § jordabalken, sådan den

lyder enligt förordningen den 1 maj 1810, jämförd med förordningen den 6

februari 1849, kan äga giltighet.

Skulle emellertid lösningsrätten utan vidare upphöra, komme därigenom

hospitalet och domkyrkan att beröfvas äfven dess ekvivalent, ofvan

berörda rekognition och erkänsla. Ett sådant mot billighet stridande resultat

har beredningen genom stadgandet i förevarande paragraf velat förekomma.

Under enahanda villkor, hvarunder hospitalet eller domkyrkan

hittills, när de ägt lösningsrätt, men ej velat begagna sig däraf, haft rätt

att uppbära ifrågavarande afgifter, böra de därvid bibehållas. När alltså

enligt hittills gällande lag lösningsrätten skulle hafva kunnat göras gällande

men på grund af den nya lagen ej vidare må utöfvas, skola likväl berörda

afgifter utgå.

Ö O

I detta sammanhang vill beredningen erinra, hurusom senast vid

1898 års riksdag väckts fråga om upphörande eller afskrifning af den

Lunds domkyrka tillkommande ''erkänslan’, hvilket förslag af Riksdagen

afslogs på hemställan af statsutskottet, som yttrade, att ett upphäfvande

af dessa afgifter gifvetvis skulle beröra domkyrkans rätt och sålunda äfven

prästerskapets privilegier.»

Med hänsyn till här anmärkta förhållanden har utskottet, utan att

närmare inlåta sig på frågan om den rätt, som ofvan åberopade kungl.

bref må medföra för Danviks hospital och Lunds domkyrka till en sådan

afgift, som här är i fråga, ansett det böra i lagen intagas uttryckligt

stadgande därom, att aflösning af frälseränta från fastighet, som förut tillhört

nämnda hospital eller domkyrka, icke inverkar på den rätt, som jämlikt

ofvanberörda kungl. bref den 21 juli 1813 och den 27 augusti

1817 må tillkomma hospitalet eller domkyrkan. Detta stadgande har i

förevarande lagförslag insatts såsom 20 §.

Förslaget till lag om sammanläggning af frälseränta med den fastighet,

hvaraf räntan utgår.

9 §.

Beträffande skälet för den i denna § vidtagna ändringen får utskottet

hänvisa till hvad ofvan under 18 § i förslaget till lag om aflösning af

vissa frälseräntor anförts.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken.

Förevarande lagförslag är föranledt af det i 10 § i förslaget till lag

om sammanläggning af frälseränta med fastigheten stadgade förbud mot

inteckning i frälseränta, därest ej inteckningen är utfäst, då lagen träder i

kraft, eller inteckning för fordran, för hvilken räntan jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken vid nämnda tid häftar, sökes inom den i sistnämnda lagrum

angifna tid.

Mot ifrågavarande förslag har utskottet ej funnit anledning till anmärkning.

Förslagen till lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen angående lagfart

å fång till fast egendom den 16 juni 1875 och till lag om ändrad lydelse af

61 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875.

Utskottet får beträffande skälen till uteslutande af dessa förslag hänvisa

till hvad därom ofvan vid 18 § i förslaget till lag om aflösning af

vissa frälseräntor anförts.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående

kronans rätt vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

Beträffande grunden för förevarande lagförslag anför departementschefen:
»Lagrådet

har erinrat, att förebilden till de i förslaget till lag

om aflösning af vissa frälseräntor upptagna föreskrifterna om förskotts

antecknande i jordebok och verkan däraf vore att söka i gällande bestämmelser

om odlingslån, men att dessa icke innehölle någon motsvarighet till

de i samma förslag — 16 § i det remitterade, 14 § i det omarbetade

förslaget — intagna stadgandena om anteckning i inteckningsprotokollet

angående förskottet och därmed sammanhängande förhållanden. Det kunde

enligt lagrådets mening ifrågasättas, huruvida icke samtidigt med införande

af de nu föreslagna stadgandena motsvarande föreskrifter borde meddelas

med afseende å de ur den synpunkt, som föranledt stadgandenas upptagande,

mycket mera betydelsefulla odlingslånen. Sådana föreskrifter syntes

böra få tillämpning jämväl i fråga om lån, som redan antecknats i jordeboken

och ej blifvit till fullo inbetalda.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 57. 21

.1 de» åt'' lagberedningen den 31 december 1907 framlagda andra

afdelningen af dess förslag till jordabalk innefattas ett förslag till lag om

ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt

vid återbetalning af lan, som blifvit i jordebok antecknade. Genom detta

förslags antagande skulle det af lagrådet angifna syftet vinnas, och då

nämnda syfte synes mig berättigadt, hemställer jag, att åtgärd nu vidtages

för berörda förslags upphöjande till lag, endast med den jämkning,

som föranledes däraf, att förslaget kommer att behandlas före de till nya

jordabalken hörande inskrifningsförfattningarna.»

Beträffande det skäl, som legat till grund för de af utskottet i förevarande

lagförslag vidtagna ändringarna, får utskottet hänvisa till hvad utskottet

anfört vid 18 § i förslaget till lag om aflösning af vissa frälserätt

tor.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

Dl) att Riksdagen, med afslag å grefve Mörn ers och

herr Åkerlunds ofvanberörda motioner, måtte, med tillkännagifvande

att Riksdagen ej kunnat antaga Kung!.

Maj:ts förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor i

oförändradt skick, för sin del antaga följande förslag till

(Kungi. Maj ds förslag.)

(Utskottets förslag.)

Lag

om aflösning af vissa frälseräntor.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Frälseränta, som ej, efter hvad särskildt är stadgadt, må inlösas för

statsverkets räkning, må, i enlighet med hvad nedan sägs, aflösas mot ersättning

i penningar, om räntans ägare eller ägaren af den fastighet, af

hvilken räntan utgår, det begär.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 57.1

(Kung!, Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

2 §•

Af ersättningen varde en fjärdedel af statsmedel gulden och tre

fjärdedelar af statsmedel förskjutna.

Såsom afbetalning och ränta å hvad sålunda förskjutits skall fastighetens

ägare årligen erlägga ett för hvarje år lika belopp, så bestämdt,

att det förskjutna beloppet jämte fyra procent årlig ränta å hvad vid hvarje

tid däraf återstår oguldet är fyrtio år från förskottets utgifvande till fullo

betaldt till statsverket.

3 §•

Ansökning om aflösning af frälseränta skall göras hos Konungens

befallningshafvande i det län, där fastigheten är belägen; och bifoge sökanden
1)

bevis, att han äger räntan eller fastigheten, samt uppgift å ägaren

i förra fallet af fastigheten och i senare fallet af räntan,

2) för sökanden tillgängliga upplysningar om räntans tillkomst och

de i räntan ingående förmåner samt

3) gravationsbevis angående räntan.

4 §•

Då ansökning om aflösning af frälseränta inkommit, göre Konungens

befallningshafvande anmälan därom hos domaren i orten; och varde å nästa

rättegångsdag under lagtima ting anteckning om ansökningen införd i lagfarts-

och inteckningsprotokollen.

Konungens befallningshafvande inhämte ock från kammarkollegiet de

upplysningar, som må vara för kollegiet tillgängliga och äga betydelse

för pröfning af ansökningen.

5 §■

Finner Konungens befallningshafvande

frälseräntan vara af beskaffenhet

att kunna afiösas, gifve ägare

af fastigheten eller räntan, den där

icke är sökande, tillfälle att yttra

sig: öfver ansökningen. Har sådan

O O

5 §•

Finner Konungens befallningshafvande

frälserän tan vara af beskaffenhet

att kunna afiösas, gifve ägare

af fastigheten eller räntan, den där

icke är sökande, tillfälle att yttra

sig öfver ansökningen. Har sådan

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

\Kungl.

egendom blifvit af en till annan

öfverlåten, må ansökningen, innan

nye ägaren sökt lagfart, med laga

verkan delgifvas förre ägaren.

Besväras räntan af sökt eller beviljad

inteckning eller kan räntan

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken

häfta för ogulden köpeskilling, skall

underrättelse om ansökningen genom

Konungens befallning skaf vandes försorg

med posten sändas till kända

innehafvare af sådana fordringar

och, om innehafvare af dylik fordran

är okänd, införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten tre

gånger.

Konungens befallningshafvande

förordne ock ombud att i fråga om

aflösningen bevaka kronans rätt.

6 §.

Vistas part, som i 5 § första

stycket sägs, å okänd ort, eller är

han utrikes å sådan ort, att hans

hörande skulle föranleda synnerlig

svårighet eller tidsutdrägt, och finnes

ej någon, som äger för honom i ärendet

föra talan, förordne, på anmälan

af Konungens befallningshafvande,

domstolen i den ort, där fastigheten

är belägen, god man att i fråga om

aflösningen företräda den frånvarande.

7 §•

Råder ej tvist, huruvida skyldighet

att utgifva frälseränta föreligger,

oo ‘

(Utskottets förslag i)

egendom blifvit af en till annan

öIverlåten, må ansökningen, innan

nye ägaren sökt lagfart, med laga

verkan delgifvas förre ägaren.

Vistas part, som i första stycket

sägs, d okänd ort, eller är han utrikes

å sådan ort, att hans hörande

skulle föranleda synnerlig svårighet

eller tidsutdräkt, och finnes ej någon,

som äger för honom i ärendet föra

talan, förordne, på anmälan af Konungens

befallningshafvande, domstolen

i den ort, där fastigheten är

belägen, god man att i fråga om aflösningen

företräda den frånvarande„

6 §■

Besväras räntan af sökt eller beviljad

inteckning eller kan räntan

jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häfta

för ogulden köpeskilling, skall underrättelse

om ansökningen genom Konungens

bef

med posten sändas till kända innehafvare

af^ sådana fordringar och,

om innehafvare af dylik fordran är

okänd, införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten tre

gånger.

§ 7.

Råder ej tvist, huruvida skyldighet

att utgifva frälseränta föreligger,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

och har mellan räntans och fastighetens

ägare samt ombudet för kronan

och fordringsägare, som föra talan

i ärendet, träffats öfverenskommelse,

hvilka förmåner skola anses

i räntan ingå, eller har eljest af part

därom meddelad uppgift, som delgifvits

öfriga parter, af dem lämnats

obestridd, varde räntan bestämd i

enlighet härmed. Vinnes ej, enligt

hvad nu är sagdt, enighet om räntans

innehåll, skola, om icke någon

af parterna det bestridt, de ränteförmåner,

som utgå för år, beräknas

efter medeltalet af de belopp i

penningar eller persedlar, med hvilka

räntan utgått under de tio åren

närmast före det denna lag trädt i

kraft.

Har tvist yppats, huruvida skyldighet

att utgifva frälseränta föreligger,

eller kan eljest räntan ej bestämmas

efter hvad i första stycket

sägs, hänvise Konungens befallningshafvande

sökanden att efter stämning

å öfriga parter vid domstol föra

talan till styrkande af räntans tillvaro

eller de i räntan ingående förmåner.

(Utskottets förslag.)

och har mellan parterna träffats öfverenskommelse,

hvilka förmåner

skola anses i räntan ingå, eller har

eljest af part därom meddelad uppgift,

som delgifvits motparten, af

denne lämnats obestridd, då varde,

därest ej Konungens befallningshafvande

finner räntans innehåll vara

oskäligt högt upptaget och ej heller

fordringsägare, som i 6 § afses, bestridt

öfver enskornmelsen eller den

meddelade uppgiften, räntan bestämd

i enlighet därmed. Vinnes ej, enligt

hvad nu är sagdt, enighet om

räntans innehåll, skola, om icke någon

af parterna det bestridt, de ränteförmåner,

som utgå för år, beräknas

efter medeltalet af de belopp i penningar

eller persedlar, med hvilka

räntan utgått under de tio åren

närmast före det denna lag trädt i

kraft.

Har tvist yppats, huruvida skyldighet

att utgifva frälseränta föreligger,

eller kan eljest räntan ej

bestämmas efter hvad i första stycket

sägs, hänvise Konungens befallningshafvande

sökanden att efter

stämning å motparten och kronan

samt kända fordringsägare, som i

6 § afses, vid domstol föra talan

till styrkande af räntans tillvaro

eller de i räntan ingående förmåner.

8 §•

Anställes talan vid domstol, hålle Konungens befallningshafvande

den af kammarkollegiet lämnade utredning och öfriga handlingar i ärendet

domstolen till hända.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

9 §.

Ersättningen för ränteförmån,

som utgöres med visst belopp för år,

skall uppgå till tjugufem gånger

nämnda belopp. Utgår årlig förmån

i annat än penningar, och är ej särskild

grund för beräkning af dess

värde i penningar med laga verkan

bestämd, varde värdet för år beräknadt

efter medeltalet af den årliga

markegången för de sist förflutna

tio åren med tillägg af stadgad

forsellönsersättning. Kan sådan

beräkning ej göras efter länets

markegångstaxa, bestämme Konungens

befallningshafvande efter hvad

skäligt pröfvas förmånens värde för

år.

Innefattar frälseräntan förmån,

som ej utgår med visst belopp för

år, bestämme Konungens befallningshafvande

ersättningen för sådan förmån

enligt hvad skäligt pröfvas.

Skall enligt hvad ofvan är sagdt

förmåns värde för år eller ersättningen

för förmån bestämmas efter

hvad skäligt pröfvas, äge Konungens

befallningshafvande inhämta yttrande

af sakkunniga, om sådant finnes

erforderligt.

(Utskottets förslag.)

9 §•

Ersättningen för ränteförmån,

som utgöres med visst belopp för år,

skall uppgå till tjugufem gånger

nämnda belopp. Utgår årlig förmån

i annat än penningar, och är ej särskild

grund för beräkning af dess

värde i penningar med laga verkan

bestämd, varde värdet för år beräknadt

efter medeltalet af den årliga

markegången för de sist förflutna

tio åren med tillägg af forsellönsersättning,

där sådan skall utgå.

Kan sådan beräkning ej göras efter

länets markegångstaxa, bestämme

Konungens befallningshafvande efter

hvad skäligt pröfvas förmånens värde

för år.

Innefattar frälseräntan förmån,

som ej utgår med visst belopp för

år, bestämme Konungens befallningshafvande

ersättningen för sådan förmån

enligt hvad skäligt pröfvas.

Skall enligt hvad ofvan är sagdt

förmåns värde för år eller ersättningen

för förmån bestämmas efter

hvad skäligt pröfvas, äge Konungens

befallningshafvanda inhämta yttrande

af sakkunniga, om sådant finnes erforderligt.

10 §.

År aflösningen ej begärd af fastighetens ägare, och finnes, att hvad

denne enligt 2 § skulle blifva pliktig årligen erlägga såsom afbetalning

och ränta å det af statsmedel förskjutna beloppet öfverstiger hvad han är

skyldig såsom frälseränta för hvarje år utgifva, med beräkning efter hvad

Bihang till Riksdagens -protokoll 1912. 9 sand. 51 Käft. (Nr 57.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets utlåtande Nr <57.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

i 9 § sägs af värdet å årlig förmån, som utgår i annat än penningar,

varde ansökningen afslagen, därest ej fastighetsägaren medgifver, att aflösningen

ändå må äga rum.

11 §•

Möter ej enligt hvad i 10 § sägs hinder mot bifall till ansökningen,

skall Konungens befallningshafvande genom utslag fastställa ersättningen

och föreskrifva, från och med hvilket kalenderår frälseränta!! skall upphöra

att utgå; skolande, där ej förhållandena till annat föranleda, tiden

för räntans upphörande bestämmas till ingången af kalenderåret närmast

efter det utslaget vunnit laga kraft. Konungens befallningshafvande

gifve ock i utslaget tillkänna, hvad fastighetsägaren har att iakttaga i

fråga om erläggande af ränta och a

skjuter.

12 §.

Besvär öfver Konungens befallningshafvandes

beslut i fråga, som

ofvan sägs, må anföras hos kammarkollegiet

före klockan tolf å sextionde

dagen från det beslutet gafs; och må

öfver kammarkollegiets beslut besvär

anföras hos Konungen före klockan

tolf å sextionde dagen från det kollegiets

beslut gafs.

Underrättelse om att Konungens

befallningshafvande eller kammarkollegiet

meddelat utslag angående

aflösning af frälseränta och om tiden

då det skett skall genom myndighetens

försorg ofördröjligen införas

i allmänna tidningarna och tidning

inom orten samt med posten sändas

till parterna så ock till känd innehafvare

af fordran, som i 5 § sägs,

ändå att han ej fört talan i ärendet.

almng å det belopp statsverket rör12

§.

Besvär öfver Konungens befallningshafvandes

beslut i fråga, som

ofvan sägs, må anföras hos kammarkollegiet

före klockan tolf å sextionde

dagen från det beslutet gafs; och må

öfver kammarkollegiets beslut besvär

anföras hos Konungen före klockan

tolf å sextionde dagen från det kollegiets

beslut gafs.

Konungens befallning shafvandes

utslag angående aflösning af frälseränta

varde genom befallningshafvandens

försorg ofördröjligen delgifvet

advokatfiskalen i kammarkollegiet,

hvilken äger att mot utslaget

föra talan för bevarande af

kronans rätt.

Underrättelse om att Konungens

befallningshafvande eller kammarkollegiet

meddelat utslag angående

aflösning af frälseränta och om tiden

då det skett skall genom myndig
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

27

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

hetens försorg ofördröjligen införas

i allmänna tidningarna och tidning

inom orten samt med posten sändas

till parterna samt hända innehafvare

af fordringar, som i 6 § af ses.

13 §.

Angående förskott, som ofvan är sagdt, skall anteckning, på sätt

om lån från odlingslånefonden är stadgadt, göras i den jordebok, där

fastigheten senast blifvit införd; och åtnjute därefter statsverket för de

årliga afbetalnings- och räntebeloppen lika rätt i den fastighet, från hvilken

frälseräntan utgått, som för afgäld af fast egendom, hvarom i 17 kap.

6 § handelsbalken sägs.

14 §.

Sedan utslag, som i 11 § omförmäles, vunnit laga kraft, läte Konungens

befallningshafvande verkställa anteckning enligt 13 § samt införa

meddelande om utslaget i länskungörelserna. Konungens befallningshafvande

insände ock till domaren i orten anmälan ej mindre om frälseräntans

upphörande än äfven om förskottet samt de årliga afbetalningsoch

räntebeloppen äfvensom den i jordeboken införda anteckning; och

varde å nästa rättegångsdag under lagtima ting anteckning om räntans

upphörande gjord i lagfarts- och inteckningsprotokollen samt anteckning

om förskottet och hvad därtill hör införd i inteckningsprotokollet.

När förskjutet belopp blifvit till fullo betaldt, skall ock anmälan

härom göras och i inteckningsprotokollet införas enligt hvad nyss sagts.

lo §.

Konungens befallningshafvande utbetale vid början af det kalenderår,

från och med hvilket frälseräntan enligt laga kraft ägande utslag upphör

att utgå, ersättningen till frälseränta^ ägare, dock att, om räntan

besväras af sökt eller beviljad inteckning eller kan jämlikt 11 kap. 2 §

jordabalken häfta för ogulden köpeskilling, hvad om fördelning af köpeskilling

för utmätningsvis såld fast egendom är stadgadt skall äga motsvarande

tillämpning. Kallelse till sammanträde för ersättningens fördelning

skall genom Konungens befallningshafvandes försorg med posten

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

sändas till kända innehafvare af fordringar, för hvilka räntan svarar, samt,

om innehafvare af dylik fordran är okänd, införas i allmänna tidningarna

och tidning inom orten tre gånger, sista gången minst fjorton dagar före

sammanträdet.

Innehades frälseräntan såsom fideikommiss, hålle Konungens befallningshafvande

den ägaren tillkommande ersättning inne, till dess Konungen

förordnat, huru med medlen skall förfaras.

Uppstår tvist om rätten till ersättningen, eller möter eljest hinder

för utbetalande af denna, läte Konungens befallningshafvande, om så begäres,

insätta medlen i bankinrättning för att innestå mot ränta; och

komme räntan den till godo, som finnes vara berättigad till ersättningen.

16 §■

Fastighetens ägare vare berättigad att när som helst, sex månader

efter uppsägning, inbetala hela det å förskottet återstående beloppet jämte

därå upplupen ränta.

17 §.

Ersättning till sakkunniga, som i 9 § omförmälas, samt kostnaden

för kungörelser, delgifningar och dylika åtgärder, som enligt denna lag

ske genom myndighets försorg, skola gäldas af allmänna medel.

18 §■

Där enligt denna lag anteckning

skall göras i lagfarts- eller inteckningsprotokollet,

varde anteckningen

jämväl införd i lagfarts- eller inteckning

sboken.

18 §. 19 §.

Hvad i denna lag stadgas äge ej tillämpning i afseende å frälseränta,

som, då aflösning begäres, är med fastigheten förenad i samme ägares hand.

Begäres aflösning af frälseränta, som varit med fastigheten förenad

men blifvit åter därifrån skild, och har föreningen inträdt eller fortfarit

efter den 31 mars 1911, skall ej någon del af ersättningen gäldas af stats
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

medel, men varde ersättningen i sin helhet förskjuten af dylika medel och

äge i öfrigt stadgandena i denna lag motsvarande tillämpning.

I fråga om de från hospitalen till kronan indragna räntor äge hvad

i denna lag stadgas ej tillämpning.

20 §.

Aflösning afl frälseränta från fastighet,

som förut tillhört Danviks hospital

eller Lunds domkyrka, inverkar

icke på den rätt till viss afgift vid

fastighetens försäljning, som på grund

af bestämmelserna i kungl. trefven

den 21 juli 1813 och den 21 augusti

^ 1811 må tillkomma hospitalet eller

domkyrkan.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

2) att Riksdagen måtte för sin del antaga följande

förslag till

Lag

om sammanläggning af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Frälseränta må, i enlighet med hvad nedan sägs, sammanläggas med

den fastighet, hvaraf räntan utgår.

2 §•

Sammanläggning må ej ske, om i lagfartsprotokollet finnes antecknadt,

att klander blifvit instämdt å fång till egendom, hvarom fråga är, eller

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

rätten därtill eljest finnes tvistig eller sådan egendom är utmätt eller

beslut är meddeladt om dess försäljning i den ordning, som om utmätt

fast egendom är stadgad.

Ej heller må sammanläggning äga rum, utan så är att antingen endera

egendomen icke är besvärad af sökt eller beviljad inteckning eller

ock, om båda egendomarna äro sålunda besvärade, den ena häftar allenast

för sådana inteckningar, som äro i samma inbördes ordning gällande jämväl

i den andra, samt i denna icke finnes annan inteckning med bättre

eller lika rätt.

Hvad ofvan sagts i fråga om inteckning äge tillämpning beträffande

fordran eller annan rättighet, för hvilken egendom, som förut är nämnd,

kan häfta jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken.

3 §.

Hafva frälseräntan och fastigheten kommit i samme ägares hand,

äge rätten, på ansökning af ägaren, föreskrifva, att räntan skall vara med

fastigheten sammanlagd.

Sådan föreskrift må dock ej meddelas, med mindre sökanden erhållit

lagfart å såväl räntan som fastigheten eller, därest någondera förvärfvats

genom fång, hvarmed han enligt äldre lag ej varit skyldig att lagfara,

hans åtkomst till denna egendom styrkes.

4 §• ,

Gör ägare af frälseränta, som ej besväras af sökt eller beviljad inteckning

och ej heller kan häfta för fordran enligt 11 kap. 2 § jordabalken,

ansökning om räntans sammanläggning med fastigheten, vare, äfven

om ej jämväl denna är i sökandens hand, lag som i 3 § första stycket

sägs.

Hvad i 3 § andra stycket stadgas äge motsvarande tillämnpning i

fråga om sökanden och fastighetens ägare. j

5 §•

Meddelas lagfart å fång till endera egendomen för den, som förut

har eller samtidigt erhåller lagfart jämväl å den andra, eller varder, efter

det fång till båda egendomarna blifvit för samme ägare lagfarna, inteck
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lagutskottets utlåtande Nr Öl.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ning i sådan egendom sökt, beviljad, förnyad, helt och hållet eller till viss

del dödad eller under annan nedsatt, och möter ej för sammanläggning

hinder efter hvad i 2 § första eller andra stycket sägs, bore rätten ägareip

huruvida han bär något att erinra mot att dylik åtgärd vidtages. Är ej

sådant. fall för handen, att enligt 2 § sammanläggning ej må ske, och

visar ej ägaren skälig anledning till att sammanläggning skulle lända hohonom

till förfång, föreskrifve rätten, att räntan skall vara med fastigheten

sammanlagd.

Möter allenast på. den grund, att egendom kan häfta jämlikt 11

kap. 2 § jordabalken, hinder att meddela föreskrift om sammanläggning,

förklare rätten fragan därom hvilande, intill dess den i samma § angifna

tid för intecknings sökande är ute.

6 §•

År lagfart å fång till frälseränta!! och fastigheten samme ägare beviljad,

och . synes förhållande, som enligt 2 § utgör hinder för sammanläggning,

ej föreligga, äge rätten, äfven utan sammanhang med ärende

angående lagfart å sådan egendom eller inteckning däri, väcka fråga om

sammanläggning och därom förordna efter hvad i 5 § första stycket sägs.

7 §•

Frälseränta upphöre, då den sammanlägges med fastigheten.

8

Sammanlägges frälseränta, hvari inteckning är beviljad, med fastigheten,

galle inteckningen i denna. Varder efter sammanläggning men på

grund af tidigare rätt till räntan ansökning om inteckning gjord eller fullföljd,

skall inteckningen, om ansökningen bifalles, fastställas att gälla i

fastigheten.

9 §• 9 §.

Angående väckt fråga om sammanläggning

och rättens beslut däröfver

skall anteckning göras i lagfarts-

och inteckningsprotokollen.

Angående väckt fråga om sammanläggning

och rättens beslut däröfver

skall anteckning göras i lagfarts-

och inteckningsprotokollen samt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

(.Kung1 Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Skall enligt hvad i 8 § sägs i frälseränta

beviljad inteckning gälla i

fastigheten g öre och rätten anteckning

därom i inteckningsprotokollet.

lagfarts-ochinteckningsböckerna. Skall

enligt hvad i 8 § sägs i frälseränta

beviljad inteckning gälla i fastigheten,

skall anteckning därom göras i inteckningsprotokollet

och inteckningsboken.

10 §.

Inteckning i frälseränta må ej beviljas, med mindre inteckningen är

utfäst då denna° lag träder i kraft, ''eller inteckning för fordran, för hvilken

räntan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken vid nämnda tid häftar, sökes mom

den i samma § angifna tid.

11 §•

Äro frälseränta!! och fastigheten förenade i samme ägares hand och

intecknade för samma fordran, må inteckningen ej i någondera egendomen

helt och hållet eller till viss del dödas, om ej liknande åtgärd vidtages i

afseende å den andra egendomen eller efter inteckningens dödande i frälseräntan

denna icke vidare besväras af inteckning; dock göres härigenom ej

ändring i hvad som är stadgadt angående rätt att, sedan fast egendom

blifvit°utmätningsvis såld, låta döda inteckning, som till följd af försäljningen

blifvit utan verkan. _

Inteckning, för hvilken frälseräntan och fastigheten gemensamt hätta,

må ej i frälseräntan nedsättas under annan gemensam inteckning, med

mindre liknande åtgärd vidtages i afseende å fastigheten, och ej heller

nedsättas under inteckning, för hvilken frälseräntan ensam svarar; ej heller

må, då frälseräntan och fastigheten äro i samme ägares hand, inteckning,

som meddelats i egendomarna gemensamt, i fastigheten nedsättas under

annan gemensam inteckning, utan att liknande åtgärd vidtages i afseende

å frälseräntan.

12 §.

Frälseränta, som innehafves såsom fideikommiss, må ej sammanläggas

med fastigheten, med mindre fideikommisset omfattar äfven denna.

Uto-år af fastighet, som innehafves såsom fideikommiss, frälseränta,

som ej omfattas af fideikommisset, och besväras räntan af sökt eller beviljad

inteckning, som ej gäller äfven i fastigheten, eller kan räntan häfta

för fordran jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken, må sammanläggning ej äga

ruin, ändå att hinder därför enligt hvad ofvan är sagdt ej möter.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets utlåtande Nr 51.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Innehafves frälseränta!! eller fastigheten såsom fideikommiss, äge

stadgandena i 11 § ej tillämpning, med mindre fideikommisset omfattar

jämväl den andra egendomen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

3) att Riksdagen måtte antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse af II kap. 2 § jordabalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 2 § jordabalken skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Nu häfver den, som sålde, icke uppburit fulla penningar, ändock

han i köpebrefvet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit; njute

sin säkerhet i det, som såldt är, framför andra köparens borgenärer. Söker

han ej inteckning för sin fordran, i stad inom tre månader, och å landet

sist vid det ting, som infaller näst efter sex månader sedan lagfart för

köparen beviljades, äge därefter ej bättre rätt än de andra.

Hvad nu är stadgadt galle ej, där någon i stad eller å annan ort,

för hvilken lagen angående förändring af tomts område äger tillämpning,

sålt viss till gränserna bestämd del af tomt att med annat område till en

tomt sammanläggas, och ej heller där frälseränta säljes.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913.

4) att Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändrad

lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875 angående

lagfart å fång till fast egendom samt till lag om

ändrad lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875

angående inteckning i fast egendom icke måtte af Riksdagen

bifallas; samt

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt 51 käft. (Nr 5 7.)

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Lagutskottets utlåtande Nr 57.

{Kungi. Maj.is förslag.) (Utskottets förslag.)

5) att Riksdagen måtte för sin del antaga följande

förslag till

Lag

om ändrad lydelse af förordningen den 20 juli 1855 angående kronans rätt

vid återbetalning af lån, som blifvit i jordebok antecknade.

Härigenom förordnas, att förordningen

den 20 juli 1855 angående

kronans rätt vid återbetalning

af lån, som blifvit i jordebok antecknade,

skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Då lån utaf allmänna medel för

beredande af odlingsföretag medelst

utdikningar eller vattenaftappningar,

likmätigt kungl. kungörelserna den

13 juni 1845 och den 3 november

1848, blifvit i jordebok antecknadt,

äger kronan för de årliga afbetalnings-

och räntebeloppen lika rätt i

det hemman, hvithet lånet blifvit

påfördt, som för annan afgäld eller

ränta af fast egendom, efter ty i 17

kap. 6 § handelsbalken sägs.

Det åligger Konungens befallningshafvande

att, såvidt angår egendom,

som är i inteckningsboken upptagen,

sedan anteckning, som nyss

sagts, skett, därom så ock angående

de årliga afbetalnings- och räntebeloppen

ofördröjligen göra anmälan

hos domaren i orten; och varde sådan

anmälan införd i intecknings
-

Härigenom förordnas, att förordningen

den 20 juli 1855 angående

kronans rätt vid återbetalning af lån,

som blifvit i jordebok antecknade,

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Då lån utaf allmänna medel för

beredande af odlingsföretag medelst

utdikningar eller vattenaftappningar,

likmätigt kungl. kungörelserna den

13 juni 1845 och den 3 november

1848, blifvit i jordebok antecknadt,

äger kronan för de årliga afbetalnings-

och räntebeloppen lika rätt i

det hemman, hvilket lånet blifvit påfördt,

som för annan afgäld eller

ränta af fast egendom, efter tv i 17

kap. 6 § handelsbalken sägs.

Det åligger Konungens befallningshafvande

att, såvidt angår egendom,

som är i inteckningsboken upptagen,

sedan anteckning, som nyss

sagts, skett, därom så ock angående

de årliga afbetalnings- och räntebeloppen

ofördröjligen göra anmälan

hos domaren i orten; och varde sådan

anmälan införd i inteckningsprotokollet

å nästa rättegångsdag

s. 35 Kontrollera mot PDF

.Lagutskottets utlåtande Nr 51.

35

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

protokollet å nästa rättegångsdag

under lagtima ting. När lånet blifvit

till fullo betaldt, skall ock anmälan

härom göras och i inteckningsprotokollet

införas efter hvad nu

sagts.

O

(Utskottets förslag.)

under lagtima ting, så och i inteckning

sboken. När lånet blifvit till

fullo betaldt, skall ock anmälan härom

göras och i inteckningsprotokollet

och inteckning sb oken införas efter

hvad nu sagts.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913 och tillämpas

jämväl i fråga om lån, som före nämnda dag antecknats i jordeboken

och ej före samma dag blifvit till fullo betaldt.

Stockholm den 9 maj 1912.

På lagutskottets vägnar:

O Ö

JOHAN WIDÉN.

Reservationer:

Beträffande utskottets hemställan under 1:6)

dels af herr Högberg, som anfört:

»Då de i förevarande lagförslag afsedda frälseräntorna äro en kvarlefva

från äldre rättsordning samt ekonomiskt verka såsom en på jorden hvilande

grundskatt, så är det visserligen, såsom Riksdagen tidigare uttalat,

önskvärdt, att de upphöra. Att i och för detta mål -ekonomisk medverkan

från statens sida föreslagits synes mig riktigt och lämpligt; men detta är

icke nog; det är ock af synnerligen stor vikt, att själfva aflösningsförfarandet

försiggår med minsta möjliga kostnad och tidsutdräkt. I afseende

härå gifva emellertid både Kungl. Maj:ts för Riksdagen framlagda förslag

och utskottets förslag skäl till anmärkning. Ehuru hinder icke lära möta

för att låta ärenden angående räntorna helt och hållet afgöras af admi
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

nistrativ myndighet, hafva hvarken Kungl. Maj:t eller utskottet velat föreslå

behörighet för sådan myndighet, Konungens befallningshafvande, att i

händelse af tvist få skilja mellan parterna, utan båda hafva för sistnämnda

fall velat, att domstolsförfarandet skulle komma till användning. Men

därmed har det ej kunnat undvikas att förslagets bestämmelser i afseende

å denna fråga — såsom två ledamöter af lagrådet påpekat — blifvit i hög

grad omständliga och svårhandterliga samt således, enligt min uppfattning,

i fall af tvist jämväl ledande till afsevärda kostnader. Enligt förslaget,

sådant detsamma efter utskottets omarbetning föreligger, kan det sålunda

inträffa, att väckt fråga om aflösning kommer att behandlas först inför

Konungens befallningshafvande, så af häradsrätt och efter klagan, af hofrätt

och högsta domstolen, därpå åter inför Konungens befallningshafvande

och, efter klagan, af kammarkollegiet och regeringsrätten samt ändtligen

för utbetalning af aflösningssumman af Konungens befallningshafvande och,

om fördelning af aflösningssumman ifrågakommer och part är missnöjd

med fördelningen, ånyo af två instanser. Visserligen har man inför dylika

utsikter skäl befara, att hvarken ränteägare eller fastighetsägare skola

komma att i större grad påkalla aflösning af räntorna, men det var en

fullständig aflösning af dessa gamla räntor, som lagen skulle bringa till stånd.

Med hänsyn till kostnadsfrågan må vidare framhållas, att enär ränteägaren

endast undantagsvis kan förväntas ifrågasätta aflösning af en för honom

så säker inkomst, som räntan är, måste man antaga, att de från allmän synpunkt

eftersträfvansvärda åtgärderna för aflösning af räntorna, i den mån

sådana åtgärder öfverhufvud blifva ifrågasatta, komma att utgå från fastighetsägaren

; men därvid har bestämmelsen, att i händelse af tvist fastighetsägaren-räntegifvaren

skall hänvisas att vid domstol utföra sin talan satt

fastighetsägaren uti en i rättegångsafseende onödigt ofördelaktig ställning.

Saken lärer nog vara den, att när fastighetsägaren söker aflösning af

frälseräntan, så har han ofta anledning att samtidigt till någon del bestrida

räntan såsom för omfattande beräknad. Medger då ränteägaren en

billigare beräkning, är det godt och väl, men bestrider han densamma

och fastighetsägaren således måste gå till domstol, kommer fastighetsägaren

att drabbas af dryga rättegångskostnader, om han tappar. Inför eu sådan

utsikt skall visserligen fastighetsägaren (kanske ofta en man i mera blygsamma

villkor), såsom departementschefen funnit sannolikt, i allmänhet ej

påkalla rättsligt afgörande annat än då meningsskiljaktigheten mellan

parterna afser på en gång mera betydande värden och är af svårlöst natur;

men när man ställer saken så, har man också fråntagit fastighetsägarenräntegifvaren

en inom de kretsar, till Indika räntegifvarne i allmänhet

höra, högt skattad fördel nämligen att, innan aflösning af ett efter offentlig
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

37

rättsliga förebilder grundadt ekonomiskt förhållande företages, äga tillfälle

att, äfven då det gäller mindre värden, erhålla offentlig myndighets afgörande

öfver samma förhållande. Detta afgörande, sökt hos domstol, blir,

såvidt träl seräntorna rörer för kostsamt att erhålla; och man har i praktiken

fått ytterligare skäl att ej påkalla aflösning af räntorna utan att låta det

förblifva vid det gamla.

Önskad full verkan af lagen och enklare bestämmelser öfver hufvud

synas emellertid, såsom två ledamöter af lagrådet framhållit, kunna vinnas

genom omarbetning af lagen i den riktning att aflösningsförfarandet blir

helt och hållet lagdt å administrativ myndighet. De härför behöfliga ändringarne

i lagförslaget hafva emellertid ej af mig kunnat vidtagas, men det

synes sannolikt, att det ettårs uppskof med lagen, hvilket en omarbetning

måste framkalla, icke skall medföra någon olägenhet. Däremot vinnes stor

fördel, när med tillämpning af den omarbetade lagen räntornas aflösning

snabbare och fullständigare blir genomförd.

Då lagstiftning i ämnet alltjämt är behöflig, men efter min mening

hvarken Kungl. Maj:ts eller utskottets förslag böra läggas till grund för

lagstiftningen, får jag hemställa,

att Riksdagen, med afslag å såväl Kungl. Maj:ts

som utskottets förslag, måtte i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Magt ville för Riksdagen

framlägga nytt förslag till lagstiftning om aflösning af

vissa frälseräntor, byggdt på den hufvudgrundsatsen att

administrativ myndighet skall, vare sig tvist uppkommer

eller icke, hafva att bedöma aflösningsfrågan allsidigt.»

dels af herr Stendahl, som instämt med herr Rogberg samt därjämte

såsom ytterligare skäl för sin mening anfört, att frågan om rekognitionsafgifterna

till Danviks hospital och Lunds domkyrka är af vidtgående

ekonomisk betydelse samt bör lösas i sammanhang med förevarande lagförslag,

men att tillfredsställande utredning i denna viktiga punkt saknas.

dels af grefve Mörner, som yrkat, att 2 § i förslaget till lag om

aflösning af vissa frälseräntor skulle gifvas sådan affattning, som föreslagits

i den af honom väckta motionen;

dels ock af herr Persson i Norrköping, som anfört:

»I 2 § af förevarande förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor

yrkar utskottet, att vid aflösningen en fjärdedel af räntans kapital
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

värde skall gäldas af statsmedel och de återstående tre fjärdedelarna af

statsmedel förskjutas för att af räntegifvaren förräntas och amorteras under

40 år. Och i 9 § yrkas att kapitalersättningen för frälseräntan skall vid

atlösningen uppgå till tjugofem gånger räntans belopp.

Enligt hvad som uppgifves i Kungl. Maj:ts proposition i ärendet

utgör sammanlagda kapitalvärdet af ifrågavarande frälseräntor enligt ofvannämnda

beräkningsgrund lägst 2,300,000 kronor, hvadan alltså statsverkets

direkta bidrag till aflösningarna skulle uppgå till lägst 575,000 kronor,

samt det belopp, som statsverket skulle förskjuta, för att af fastighetsägarna

återbetalas under 40 år, till 1,725,000 kronor.

Dessa belopp torde emellertid väsentligt kunna nedbringas, utan att

någons rätt med fog kan sägas blifva kränkt. Frälseräntornas taxeringsvärde

är bestämdt till tjugo gånger räntans belopp och med detta bör också

vid aflösning ränteägare låta sig nöja. Därigenom nedbringas sammanlagda

aflösningsbeloppet till 1,840,000 kronor. Att ränteägaren ej härigenom

lider skada tillåter jag mig visa med följande exempel: Om frälseräntan

är 100 kronor så ersättes den vid aflösningen med tjugo gånger

detta belopp, alltså med 2,000 kronor. Det lärer ej vara svårt för ränteägaren

att med 5 proc. ränta placera detta kapital och han erhåller då

som förut 100 kronor om året i ränta. Lyckas han få 6 proc. så erhåller

han ju 20 kronor mer.

Genom att aflösningsbeloppet nedsättes kan statsverkets direkta bidrag

till aflösningen äfven minskas. Om detta bidrag nedsättes till en

tiondedel, i stället för en fjärdedel, som utskottet föreslagit, minskas statsverkets

utgifter för detta ändamål med 391,000 kronor, från 575,000 till

184,000 kronor. Denna besparing är icke att förakta. Dessutom skulle

räntegifvarna äfven få fördelaktigare och billigare villkor i det att deras

utgifter för aflösningarna skulle minskas med 69,000 kronor från hvad

utskottet föreslagit, eller från 1,725,000 kronor till 1,656,000 kronor.

Genom att sålunda bereda räntegifvarne ökade fördelar och därigenom göra

dem mera ifriga för att begära aflösning, främjas därjämte ett af lagens

syften, nämligen ökade utsikter att få ifrågavarande frälseräntor aflösta,

och detta utan att statens utgifter blifva så orimligt dryga som utskottet

föreslaget.

Utom ofvan anförda erinringar mot 2 och 9 §§, må äfven gent

emot bestämmelserna i 6 och 15 §§ angående annonsering i allmänna

tidningarna tre gånger, erinras, att annonsering en gång torde vara fullt

tillräckligt.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Lagutskottets utlåtande Nr 57.

Jag tillåter mig sålunda hemställa, att Riksdagen, beträffande förslaget

till lag om aflösning af vissa frälseräntor i dess af utskottet föreslagna

lydelse, måtte besluta följande ändringar, nämligen

att i 2 §, första stycket, orden sen fjärdedel»

skola utbytas mot »en tiondedel» samt orden »tre fjärdedelar»

mot »nio tiondedelar»;

att i 6 § orden »tre gånger» skola utgå;

att i 9 §, första stycket, ordet »tjugufem» skall

utbytas mot ordet »tjugu», samt

att i 15 §, första stycket, orden »tre gånger, sista

gången» skola utgå.»

Beträffande utskottets hemställan under 2:o):

i

af herrar Högberg och Stendahl, hvilka anfört:

»Som förslaget till lag om aflösning af vissa frälseräntor af oss ansetts

icke böra bifallas samt vid sådant förhållande enligt vår mening skäl

icke förefinnas att nu antaga förevarande lagförslag, få vi hemställa,0

att förslaget till lag om sammanläggning af frälseränta

med den fastighet, hvaraf räntan utgår, icke måtte

af Riksdagen bifallas.»

Beträffande utskottets hemställan under 3:o):

af herrar Högberg och Stendahl, hvilka anfört:

»Som den genom förevarande lagförslag ifrågasatta ändringen af

11 kap. 2 § jordabalken föranledts af förslaget till lag om sammanlä^o-- ning af frälseränta med fastighet, men vi af anfördt skäl hemställt om

af slag å sistsagda förslag, så få vi hemställa,

att förslaget om ändrad lydelse af 11 kap. 2 §

jordabalken icke måtte af Riksdagen antagas.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:228 Riksdagens skrifvelse Nr 228 s. 1 i texten