Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken.

1912-05-14 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:63, Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

1

Nr 63.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 maj 1912 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Håkanson, Söderbergh, Gustaf Andersson,

af Ekenstam, Alexanderson, Gezelius, grefve Mörner, Rogberg, Pettersson

i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Olsson i Broberg, Pettersson i Bjälbo,

Persson i Norrköping och Cederborg.

Uti en inom Andra kammaren väckt motion, nr 100, har herr Cederborg

hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken i syfte att tredskodom

må kunna meddelas i mål angående penningfordran, som ej är

grundad på skriftligt fordringsbevis och icke afser skadestånd, under''förutsättning

att grunden för anspråket tydligt och fullständigt angifvits i

stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgifvits svaranden.

Till stöd för motionen anför herr Cederborg:

»I den af justieombudsmannen vid 1900 års riksdag afgifna ämbetsberättelse

hemställdes om lagbestämmelser i syfte att vinna utsträckt tilllämpning

af det s. k. kontumacialförfarandet i vissa skuldfordringsmål.

Justitieombudsmannen erinrade därvid, att införandet af 1877 års

utsökningslag brutit en förut allmänneligen tillämpad praxis, att exekutiv

myndighet efter lagsökning utdömde jämväl sådana fordringar, som icke

grundade sig på skriftligt fordringsbevis. Man hade härvid gått ut ifrån,

att, då gäldenären uteblef med förklaring, detta kunde anses liktydigt

med, att han ej ville bestrida borgenärens utgifter. Då utsökningslagen i

12 § bestämde, att lagsökning hos öfverexekutor ej kunde ske under annat

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 55 käft. (Nr 63.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

villkor än att borgenären för sin fordran åberopade skuldebref eller annat

skriftligt fordringsbevis, hade efter lagens ikraftträdande alla andra lagsökningsmål

öfverflyttats till de allmänna domstolarna. Härigenom hade

efter justitieombudsmannens mening lagskipningen i dessa mål väsentligt

försämrats, emedan domstolarna i allmänhet icke ansåge sig kunna. betrakta

svarandens uteblifvande såsom ett godkännande af krafvet. Följden

vore, att den uteblifna svaranden bötfälldes, hvarjämte målet uppsköts

till annan dag med föreläggande för svaranden vid vite att då komma

tillstädes. Vanligen inträffade det, att svaranden derå gånger uteblef och

fälldes till böter eller viten, och sålunda komme, utom det att för käranden

en dyrbar tid gått förlorad, proceduren att kosta svaranden onödiga

böter och onödigt stora rättegångskostnader. Svaranden köpte sålunda

det anstånd, han genom sitt uteblifvande utverkat, mycket dyrt, och det

funnes utan tvifvel gäldenärer, som kunde härleda sin ekonomiska ruin

från den tid, då de började begagna sig sig af den metod, lagstiftningen

sålunda åt dem anvisat att vinna uppskof med likvid af sina skulder.

Många voro ock de fordringsägare, som, ifall gäldenären till sist ej kunde

fullgöra hvad honom ådömdes, åsamkades betydliga förluster genom de

onödiga rättegångskostnader, som den nämnda uppskofsproceduren

vållat dem.

Jämte omförmälande, att vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte år

1898 ifrågavarande spörsmål varit föremål för öfverläggning och att därvid

samtliga talare varit ense om behofvet af en ändring i det af justitieombudsmannen

angifna syfte, framhöll justitieombudsmannen i sin ofvannämnda

framställning vidare, att några domstolar emellertid ansåge sig

oförhindrade att äfven i skuldfordringsmål, däri skriftligt fordringsbevis ej

åberopades, vid svarandens uteblifvande genom tredskodom bifalla krafvet.

Denna praxis gällde i allmänhet endast fordringsanspråk, som grundade

sig å räkning öfver utborgade varor eller verkställdt arbete samt under

villkor att räkningen vore noga specificerad och blifvit jämte stämningen

svaranden delgifven. Som erfarenheten visat, att dylika domar ytterst

sällan öfverklagades, syntes däri ligga ett kriterium på den materiella

riktigheten af denna praxis, och då den vore till uppenbar fördel icke

blott för borgenärerna utan jämväl för gäldenärerna, syntes genom densamma

vara angifven den riktning, hvari en lagändring borde gå. Ändamålet

kunde vinnas genom bestämmelser så affattade, att domaren däraf

föranleddes att i skuldfordringsmål betrakta svarandens uteblifvande vid

första rättegångstillfället och hans underlåtenhet att därvid genmäla kärandens

sakuppgifter såsom ett godkännande af krafvet, därest icke omständigheterna

vore af beskaffenhet att verka en annan uppfattning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

3

Riksdagen, som anslöt sig till justitieombudsmannens uppfattning,

anhöll i skrifvelse till Kungl. Magt, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken

i syfte att det så kallade kontumacialförfarandet måtte mera

allmänt, än som ägde rum, vinna tillämpning i sådana skuldfordringsmål,

i hvilka skriftligt fordringsbevis icke åberopas.

Då riksdagsskrifvelsen i ämnet den 2 december 1904 anmäldes hos

Kungl. Maj:t, framhöll föredragande departementschefen, att inom Första

kammaren yppat sig någon tvekan, huruvida deri reform, om hvars behöflighet

alla syntes vara ense, borde ske genom ett stadfästande af den

af justitieombudsmannen omförmälda domstolspraxis eller man icke snarare

borde återgå till det system, som inom den exekutiva processen tillämpats

före 1877 års utsökningslag. Denna tvekan syntes egentligen hafva berott

på eu farhåga, att den af justitieombudsmannen ifrågasatta lagändringen

ej läte sig genomföra utan rubbning af de grundprinciper, hvarå rättegångsförfarandet

i tvistemål enligt gällande rätt hvilade. Departementschefen

ansåg emellertid, att en lagändring i antydda riktning kunde företagas

utan rubbning af civilprocessens grunder, nämligen om man — med

bibehållande af grundsatsen, att domstolen i hvad tvistemål som helst äger,

då svaranden förfallolöst uteblifver vid första rättegångstillfället, döma i

saken, efter ty som sanning däri utletas kan — bredvid denna princip i

vissa mål inrymde möjligheten att döma enligt de af käranden anförda

grunder, utan att bevisning erfordrades, i det att rätten, i följd af svarandens

underlåtenhet att bestrida kärandens påståenden, toge dem för goda.

I sådant syfte framlade departementschefen ett förslag till lag om ändrad

lydelse af 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken. I den förra paragrafen

föreslogs införande af följande stadgande: ''Klöfver käranden fordran i

penningar, och är det ej skadestånd, är grunden för anspråket tydligt och

fullständigt angifven i stämningen eller i räkning, som jämte stämningen

delgifvits svaranden, varde, ändå att bevisning ej- blifvit förebragt, till betalning

dömd!, så vidt ej uppenbart finnes, att kärandens anspråk icke är

lagligen grundadt.’ Ändringen i 4 § gick, bland annat, därpå ut, att

tiden för stämning om återvinning skulle för såväl land som stad bestämmas

till tre månader från domens delgifning.

Då detta lagförslag den 5 oktober 1905 föredrogs i högsta domstolen,

uppställde justitierådet Marks von Wiirtemberg till besvarande den frågan,

i hvad män enligt svensk rätt en parts bevisskyldighet för de af honom

lämnade uppgifter skulle bero af, att dessa å motsidan bestredes. De regler,

lagen härom innehölle i 12 kap. 3 § rättegångsbalken, kunde efter hans

tanke ej förstås annorlunda, än att, i händelse af svarandens uteblifvande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 63.

vid första rättegångstillfället, kärandens bevisskyldighet är densamma, som

om svaranden inställt sig och bestridt kärandens uppgifter, så att dom

till kärandens förmån kan meddelas endast om han är i tillfälle att styrka

uppgifternas riktighet. Det vid några domstolar brukliga förfarandet att

meddela tredskodom jämväl i fråga om obestyrkta fordringsanspråk borde

följaktligen anses stå i bestämd strid med gällande rätt. På skal, som af

herr Marks von Wurtemberg angåfvos, fann han det berättigadt att ur

ifrågavarande lagrum härleda den allmänna grundsatsen, att, då en part

på något stadium af rättegången underlåter att yttra sig öfver motpartens

uppgifter — det må vara i följd af uteblifvande från domstol, lägre eller

högre, eller förbiseende eller annan orsak -— sådant i och för sig icke kan

befria motparten från bevisskyldighet. En annan sak vore, enligt hvad

herr Marks von Wurtemberg tillika framhöll, att parts vägran eller underlåtenhet

att yttra sig öfver motpartens uppgifter kunde förekomma under

omständigheter, som gåfve stöd för det antagande, att parten icke ville

eller icke kunde bestrida dessa uppgifter, och att det i följd däraf kunde

låta sig göra att taga dem för göda, såsom vore de uttryckligen erkända.

Utan tvifvel kunde det vara berättigadt att, såsom i praxis ofta nog skedde,

utgå från ett dylikt tyst erkännande, men det läge i öppen dag, att man

på denna väg ej komme till samma resultat som om man ansåge sig kunna

i hvarje fall betrakta partens passivitet såsom ett afstående från rätten att

fordra bevis.

Från de grundsatser, på hvilka lagen sålunda finge anses hvila, innebar

förslaget, enligt herr Marks von Wurtembergs mening, ett väsentligt

afsteg; och framhöll han därjämte vissa särskilda betänkligheter vid ett

genomförande af förslaget. Däremot fann han nära till hands ligga en

annan väg att afhjälpa de öfverklagade olägenheterna i rättskipningen,

nämligen att utanför den allmänna civilprocessens område anordna ett förfarande,

hvarigenom en borgenär, som ej har skriftligt fordringsbevis, kan

utan omgång och besvär komma till sin rätt gent emot gäldenären i de

fall, då denne ej gitter bestrida fordringens riktighet. Detta förfarande,

som närmade sig det i Tyskland och Österrike brukliga s. k. anmaningsförfarandet,

skulle gå därpå ut, att offentlig myndighet på borgenärens

ansökan riktade en uppfordran till gäldenären, att, om han ville göra någon

invändning mot krafvet, framställa denna inom viss tid. Bestrede

gäldenären då fordringens riktighet, skulle, utan undersökning om invändningens

befogenhet, förfarandet af brytas; i annat fall åter skulle utmätning

för gälden få äga rum, men gäldenären under viss tid äga söka återvinning

vid domstol. En sådan lagstiftning komme ej att beröra vare sig

den allmänna rättegångsordningen eller lagsökningsförfarandet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

5-

Emot ett sådant förfarande, fortsatte herr Marks von Wiirtemberg,

kunde invändas, att en gäldenär, som ville i det längsta undandraga sig

sina förpliktelser, erhölle en alltför lätt utväg härtill, om han, för att afbryta

förfarandet, endast behöfde afgifva ett naket bestridande af krafvet.

Emellertid folie det sig ej nämnvärdt svårare för honom att vid domstol framkomma

med obefogadt bestridande af fordringen. Och om han droge sig

för ett bestämdt bestridande, vore ingenting lättare än att vid första rättegångstillfället

begära uppskof för svaromål och nästa gång helt och hållet

uteblifva; i sådant fall kunde enligt det af departementschefen framlagda

förslaget något tredskoförfarande ej ifrågakomma.

Med stöd af det sålunda anförda framlade herr Marks von Wörtemberg

utkast tiil lag om handräckning för fordrans utfående äfvensom till

andra däraf föranledda lagändringar.

Af öfriga närvarande fyra justitieråd instämde tre i hufvudsak med

herr Marks von Wiirtemberg. Då ärendet den 16 mars 1906 ånyo anmäldes

hos Kungl. Maj:t, blef samma mening där gällande; och infordrades

högsta domstolens utlåtande öfver i ämnet uppgjorda lagförslag. Sedan

på grund af de i detta utlåtande framkomna erinringarna vissa jämkningar

vidtagits i förslagen, framlades för 1907 års riksdag förslag till ''lag

om handräckning för fordrans utfående’; och blef samma förslag af Riksdagen

godkändt, hvarefter lag i ämnet utfärdades den 26 april 1907. En1

§ i denna lag må handräckning meddelas ''för utfående af penningfordran,

som ej är grundad på skriftligt fordringsbevis och icke afser

skadestånd’.

Vid det. tillfälle, då justitierådet Marks von Wiirtemberg i högsta

domstolen motiverade och framlade sitt förslag, var en af domstolens medlemmar,

justitierådet Skärm, af afvikande mening. Efter hans mening

hade utsökningslagen icke medfört någon ändring i hvad 12 kap. 3 § rättegångsbalken

föreskrifver rörande behandling vid domstol af tvistemål i allmänhet,

när svaranden, ehuru behörigen stämd, förfallolöst uteblifver.

Domstolen har, fortfarande som förut, att utan hinder af svarandens utevaro,

vare sig ett fordringsanspråk är grundadt på skriftligt bevis eller ej

lagen gör härutinnan ej någon åtskillnad — döma i saken, ej på de

skäl, käranden företett, utan efter ty som sanning däri utletas kan. Domstolen

har således, och det med råtta, skäligen fria händer att pröfva hvad

verkan svarandens uteblifvande må äga. Hvad särskild! angick mål, där

skriftligt fordringsbevis ej finnes, men fordringen är grundad på räkning

eller annan noggrann uppgift om dess uppkomst och beskaffenhet, som intagits

i den svaranden delgifna stämningen, höll herr Skarin före, att domaren

vid svarandens uteblifvande, där tillräcklig anledning ej förekomme

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 63.

att draga i tvifvelsmål räkningens eller uppgiftens sanningsenlighet, skäligen

borde antaga, att fordringen var riktig och att således fråga var, ej

om en rättstvist, utan endast om ett domfästande af en emellan parterna

ostridig fordran, samt genast tredskovis utdöma densamma. Det syntes

herr Skärm därför, som för vinnande af Riksdagens syftemål det ej vore

nödigt göra det föreslagna tillägget till 12 kap. 3 § rättegångsbalken, utan

att detta syfte enklare vunnes genom en lagförklaring af innehåll, att utsökningslagen

in. fl. af honom angifna lagbestämmelser ''icke må utgöra

hinder° för att tillämpa stadgandena i 12 kap. 3 § rättegångsbalken äfven

på skuldfordringsmål, där skriftligt bevis för fordringen ej åberopades’.

Då högsta domstolen sedermera afgaf sitt utlåtande öfver förslaget

till lag om handräckning för fordrans utfående, antydde jämväl en af

domstolens ledamöter, justitierådet Petrén, sin tvekan, på hvilken väg en

snabbare och enklare procedur i förevarande slag af mål lämpligast stode

att vinna. Men, tilläde han, sedan den först påtänkta utvägen en utsträckt

tillämpning af kontumacialförfarandet — öfvergifvits på grund åt

de inom högsta domstolen uttalade betänkligheter mot det i sådant syfte

framställda lagförslaget, ansåg han sig icke hafva att ingå i bedömande

af, huruvida en lagstiftning i den riktning, nämnda förslag anvisade, kunnat

vara lämpligare för frågans lösning, än den väg, som sedermera blifva

vald.

Herr Petrén framhöll tillika att, om än en sådan lagstiftning om

handräckning som den föreslagna, i åtskilliga fall torde komma att visa

sig effektiv, det emellertid ej kunde förnekas, att det föreslagna förfaiandet

vore föga ägnadt att utöfva något tryck på mindre nogräknade gäldenärer,

som vilja undandraga sig sina förpliktelser. Sådana gäldenärer komme

säkerligen icke att draga i betänkande att till öfverexekutor insända ett

bestridande af krafvet, äfven om de saknade fog därför. Åtgärden voie

ytterst enkel och ingalunda förenad med samma obehag och svårigheter

som att själf eller genom ombud inför domstol framkomma med ett orättmätigt

bestridande. Därest bestridande skedde, vore därigenom förfarandet

afbrutet, och hänvändandet till öfverexekutor skulle i sådan händelse,

långt ifrån att bereda borgenären någon lättnad, endast hafva ådragit

honom onödiga kostnader och förskaffat gäldenären ett ytterligare uppskof.

Och vidare erinrades, att det i Tyskland och Österrike brukliga anmaningsförfarandet

vore så ordnadt, att där funnes vida starkare garantier mot

obefogade invändningar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63. 7

Huru har nu denna lag om handräckning för fordrans utfående af

den 26 april 1907 visat sig verka?

Enligt chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelse angående

rättsväsendet i riket för år 1909 voro från år 1908 kvarstående 2 069

dylika ärenden och inkommo under år 1909 8,532, hvadan tillhopa förelågo

10,601. Af dessa kvarstodo till år 1910 2,086. Beträffande öfriea

8,515 lämnas följande uppgifter:

Besked med- deladt, att

ansökningen

ej upptages.

Bevis meddeladt,

att ansökningen

lämnats obestridd

eller att jäf

gjorts allenast

i fråga om hand- räekningskost- naden.

Ansökningen förfallen

på grund af

underlåten

fullföljd.

på grund af

gjordt jäf.

7

3,863 | 3,331

1,314

Af 8,515 ärenden förföllo sålunda 1,314 eller något mer än 15 /

på grund af gjordt jäf. Af de 3,331 ärenden, som förfallit på grund af

underlåten fullföljd, torde en del fått förfalla på grund af hinder för delgifning,

men beträffande en stor del ärenden i sistnämnda grupp, måhända

flertalet, lärer anledningen till den underlåtna fullföljden hafva varit

godvillig uppgörelse från gäldenärens sida. Med hänsyn härtill torde

kunna antagas, att de fall, där ansökningen om handräckning ledt till

åsyftadt resultat, utgjort 70—75 % af hela antalet.

En dylik procentsats kan ju måhända i och för sig icke anses alltför

otillfredsställande. Men däremot synes det anmärkningsvärdt, att trots

de lättnader och besparingar, det ifrågavarande förfarandet afser att erbjuda,

antalet af år 1909 inkomna dylika ärenden utgjorde endast 8,532.

Samma år utgjorde de till domstol inkomna tvistemålen vid häradsrätterna

23,777 och vid rådstufvurätterna 35,796 eller tillhopa 59,573. Och af

dessa torde väl flertalet få anses hafva varit mål af sådan beskaffenhet, att

för dem handräckningsförfarandet kunnat anlitas.

Detta förfarande erbjuder gifvetvis större fördelar för landsbygden

än för städerna, beroende dels på långsamheten i landsbygdens domstolsförfarande,

dels ock på de större svårigheterna ur lokal synpunkt och eljest

för landtbefolkningen att inställa sig själfva eller genom ombud vid rätten.

Också visar sig, att af de i ofvanstående tabell upptagna 8,515 handräckrnngsärenden

blott en sjundedel belöper på städerna, men sex sjundedelar

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

eller nå^ot mer än 85 / på landsbygden. Och af dessa sista belöpte omkring

40 % på de norrländska lånen — på Norrbottens län ensamt mer

än 1,000 ärenden eller nära nog lika mycket som på alla Sveriges städer.

Samtidigt härmed kan man icke värja sig för den tanken, att, då

dessa ärenden till så stor del belöpa å norra delen af vårt land med långa

afstånd och andra svårigheter för samfärdseln, de ärenden, som förfallit

på corund af underlåten fullföljd, måhända till större del, än man eljest

vore0 böjd att tro, varit sådana, där delgifning ej kunnat ske, och att således

antalet fall med åsyftadt resultat möjligen mera närmar sig den

läo-re än den högre af de ofvan antagna gränssiffrorna.

Ö Beträffande uppgifterna om de hithörande ärenden, som handlagts

af öfverexekutor i stad, framstår som anmärkningsvärdt, att siffrorna ställa

si o- proportionsvis väsentligt lägre för de större städerna än för de smärre.

Af de i ofvanstående tabell upptagna 8,515 ärendena belöpte på Stock ho] ™

endast 157, på Göteborg 90, på Malmö 126 och på Norrköping 25. Häraf

torde man vara berättigad draga en annan slutsats, nämligen att särskildt

i de större städerna risken för obefogade jäf är större och direkt afhåller

från anlitande af handräckningsförfarandet. . . ,

Detta har ock för Stockholms vidkommande bekräftats vid förfrågningar

hos innehafvarne af större advokatbyråer och inkasseringsaffärer

härstädes. Flertalet af dem hade, under första tiden efter handräckningsförfarandets

inrättande, gjort försök att anlita detsamma, men erfarenheterna

hade varit så otillfredsställande, att denna väg nu anlitades nästan

blott då vederbörande borgenär begärde sådant. Endast en af de tillfrågade

ansåg den nya lagen på området i fråga vara till egentligt gagn och

förmälde sig gärna anlita handräckningsförfarandet. Enligt sedermera erhållen

uppgift utgjorde emellertid det antal ärenden, hvari handräckning

af honom begärts, endast 18 år 1908, 20 år 1909, 16 år 1910 och 15 år

1911. Antalet fall, däri handräckningsförfarandet haft åsyftad effekt, utgjorde

resp. 14, 14, 13 och 10.

Sammanfattar man de sålunda vunna upplysningarna, torde kunna

säo-as, att den nya lagen varit till åtskilligt gagn för landsbygden, särskildt

den nordliga delen af landet, och i vissa smärre städer, men att gagnet

varit mindre inom öfriga städer och framför allt mycket ringa i de större

städerna. Där har denna lag icke kunnat gifva någon hot för de missförhållanden,

som föranledde 1900 års riksdagsskrivelse. Och dock är det

just i de större städerna, som dessa missförhållanden gjort sig mest

kännbara. , , .

Ofvan är nämndt, att j ustitierådet Marks von Wurtemberg inom

högsta domstolen häfdat, att det vid några domstolar brukliga förfarandet

Ö

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

9

att meddela tredskodom jämväl i fråga om obestyrkta fordringsanspråk

borde anses stå i bestämd strid med gällande rätt. På denna uppfattning

är ock den nya lagen byggd. Men trots detta visar sig, att denna praxis

fortfarande följes vid åtskilliga domstolar, i flertalet fall dock nu som

förut under villkor att den räkning, hvarå krafvet grundas, afskrifvits å

stämningsansökningen. 1 den af justitieombudsmannen till innevarande års

riksmöte aflämnade berättelse omförmäles till och med (sid. 346), att denna

praxis är ganska allmänt utbredd. Och ehuru justitieombudsmannen för egen

del ger uttryck åt den åsikten, att denna praxis icke är lagligen grundad,

tillkännagifver han, att han icke ansett sig böra framställa någon

anmärkning mot densamma. Ligger icke häri ett erkännnande af och ett

bevis för, att den nya lagen åtminstone för vissa områden icke är effektiv,

utan att andra åtgärder kräfvas för motarbetande af de omförmälda

missförhållandena ?

Huru afsevärda dessa missförhållanden äro, har med styrka framhållits

i justitieombudsmannens omförmälda framställning till 1900 års

riksdag. För att emellertid gifva en mera konkret bild därutinnan må

här lämnas några uppgifter, hämtade från protokollen i tvistemål vid

Stockholms rådstufvurätts allmänna rättegångsafdelningar år 1909.

De mål å dessa afdelningar, hvari svaranden på grund af förfallolös

utevaro vid första rättegångstillfället dömdes till böter, voro år 1909

522. Uti 335 af dessa blef sedermera krafvet erkändt utan någon som

helst erinran. 106 mål återkallades af käranden, utan att svaranden

någonsin varit tillstädes, och blott i 81 mål framkom sedermera invändning

mot käromålet. Bland dessa 81 mål finnas emellertid åtskilliga, där

invändningen uppenbart framställdes utan grund och utan ens ett försök

att styrka densamma, i följd hvaraf käromålet slutligen bifölls.

Beträffande de 106 mål, som återkallades, torde med visshet kunna

antagas, att orsaken så godt som undantagslöst varit godvillig uppgörelse.

Man lärer därför vara befogad säga, att af de 522 mål, där svaranden

första gången uteblef och bötfälldes, 441 visade sig gälla ett ostridigt

kraf.

De belopp i böter och viten, som utdömdes i dessa 441 mål, utgjorde:

i 265 mål............högst 10 kronor,

i 16 » ............Il—20 »

i 100 » 21—30 »

i 18 » 31—50 »

i 31 »............51—100 »

i 11 » ...........mer än 100 »

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 55 käft. (Nr 63).

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

I ett mål stego böter och viten till öfver 300 kronor, i två mål

till belopp mellan 200 och 300 kronor. Sammanlagda beloppet böter Och

viten i dessa mål utgjorde 10,345 kronor.

Undersöker man förhållandet mellan själfva det omstämda beloppet

i resp. mål och de i målet utdömda böter och viten, visar sig, att dessa

i 31 mål stego till högre belopp, än krafvet afsåg. I 4 mål stego böter

och viten till mer än dubbla krafbeloppet, i 4 mål till mer än 3 gånger

krafbeloppet och i 2 mål till mer än 4 gånger krafbeloppet,

Dessa siffror gälla nu endast en underrätt — visserligen den

största — och ett år.

Men dessa böter och viten representera dock blott en mindredel af

de kostnader, som den nuvarande ordningen medför. Vida mera afsevärda

äro de onödigt stegrade rättegångskostnaderna. Om man återgår

till de ofvan angifna 441 målen vid Stockholms rådstufvurätt, så framgår,

att de 265 mål, hvari bötesbeloppet stannat vid 10 kronor, hafva

förevarit hvart och ett vid minst två rättegångstillfällen. I de 16 mål,

där böter och viten utgjort 11—20 kronor, äro rättegångstillfällena minst

3 och i öfriga 160 mål minst 4 — det är sålunda tillhopa minst 1,218

inställelser, som i dessa mål ägt rum. Då nu vid Stockholms rådstufvurätt

kostnaden för inställelse och protokoll vid hvarje rättegångstillfälle

utgör i en del fall 13—15 kronor, men som regel 18—20 kronor, finner

man, till hvilka betydande kostnader svarandenas utevaro i dessa mål ledt.

De utdömda bötes- och vitesbeloppen stanna nog mestadels å vederbörande

gäldenärer; det hotande förvandlingsstraffet utöfvar därvidlag en

stark press. Men gäldandet af dessa belopp sker naturligen på bekostnad

af gäldenärernas solvens i öfrigt och således till men för deras borgenärer.

Och hvad rättegångskostnaderna angår, är det att antaga, att i en

hel del fall gäldenär saknar tillgång till deras gäldande, i följd hvaraf de

slutligen komma att drabba vederbörande borgenär, samtidigt som han

måhända icke kan utfå något af den domfästa fordringen.

Ett väsentligt men tillfogas äfven borgenären genom den afsevärda

tidsspillan, som följer af den nuvarande ordningen med dess tvång till

ett eller flera uppskof.

Justitieombudsmannen yttrade i sin framställning till 1900 års riksdag,

att det utan tvifvel funnes gäldenärer, som kunde härleda sin ekonomiska

ruin från den tid, då de började begagna sig af den metod för

vinnande af uppskof med likvider, som lagstiftningen åt dem anvisat.

Detta är sant, men i många fall torde för gäldenären följderna blifva

än allvarsammare. Ty det är just under denna genom de dyra uppskofven

vunna frist på ruinens brant, som ofta nog frestelserna komma till

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

11

fingerade lösöreköp, falska gåfvoaftal och andra liknande tilltag, hvilka

icke så sällan leda äfven till allvarliga kriminella påföljder.

För min del finner jag af det ofvan anförda klart framgå att, om

än 1907 års lag om handräckning för fordrans utfående medfört åtskilligt

gagn för landsbygden, den icke är ägnad att i städerna, särskildt större

sådana, råda bot för de missförhållanden, hvilka man afsett att med lagen

afhjälpa och hvilka just i dessa städer framträda som starkast. Det är

icke heller. tilltalande att se domstolar såsom nödfallsutväg ur denna

svårighet tillämpa en praxis, som vid förarbetena för handräckningslagen

betecknats såsom ej enlig med gällande rätt och hvilken just af denna

anledning flertalet domstolar hittills funnit sig hindrade omfatta.

Icke heller låter det sig göra att lämna de antydda missförhållandena

ohulpna. Detta erkännes i ett uttalande af justitierådet Marks von Wurtemberg

i hans kritik af förslaget om ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken,

hvilket uttalande jämväl ånger utvägen för ett afhjälpande af

missförhållandena. ''De olägenheter, Riksdagen och dess justitieombudsman

härutinnan framhållit, äro’, sade herr Marks von Wurtemberg, ''tvifvelsutan

af den väsentliga art, att, om ej för deras afhjälpande annan utväg

står till buds än en lagstiftningsåtgärd i den riktning förslaget afser, en

dylik åtgärd, trots alla nu framhållna betänkligheter, måste anses önskvärd.

’

Detta är just hvad som är fallet. Den genom handräckningslagen

anlitade utvägen har visat sig för vissa betydande områden ineffektiv; och

det återstår då endast att vid sidan af det sålunda tillskapade förfarandet

— införa en sådan ordning som den af 1900 års riksdag ifrågasatta.

För min del har jag svårt att inse, att i skuldfordringsmål af här

ifrågavarande art och där grunden för krafvet tydligt och fullständigt

delgifvits svaranden, ett tredskodomsförfarande i händelse af hans utevaro

skulle behöfva anses innefatta ett afsteg från svensk gällande rätt och

särskildt från grunderna för 12 kap. 3 § rättegångsbalken. Det synes

mig, som om den af justitierådet Skärm härutinnan uttalade uppfattningen

skulle hafva åtskilligt fog för sig, och att ett dylikt tredskodomsförfarande

just är att hänföra under det af justitierådet Marks von Wurtemberg

gjorda uttalandet, att parts vägran eller underlåtenhet att yttra sig öfver

uppgifter af motparten kan förekomma under omständigheter, som gifva

stöd för det antagande, att parten icke vill eller icke kan bestrida dessa

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

uppgifter, och att det i följd däraf kan låta sig göra att taga dem för

göda, såsom vore de uttryckligen erkända’.

Tillämplighetsområdet för det ifrågasatta tredsk odomsförfarandet

skulle gifvetvis bestämmas ungefärligen så: ''mål angående penningefordran,

som ej är grundad på skriftligt fordringsbevis och icke afser skadestånd,

under förutsättning att grunden för anspråket tydligt och fullständigt angifvits

i stämningen eller i räkning, som jämte stämningen delgifvits

svaranden’. Huruvida sedan bestämmelsen skall meddelas i form af tillägg

till 12 kap. 3 § rättegångsbalken eller af en lagförklaring till nämnda

paragraf i dess nuvarande lydelse, kan ju vara föremål för tvekan. Den

senare utvägen skulle närmare öfverensstämma med den tolkning af grunderna

för samma paragraf, som ofvan gjorts gällande, men då faktiskt en

motsatt tolkning varit af lagstiftaren omfattad, torde väl den förra utvägen

böra nu anlitas.

Emot en hemställan om införande nu af förändrade lagbestämmelser

i förevarande ämne kommer möjligen att invändas, att, då nyligen

särskilda sakkunniga tillkallats för revision af vårt rättegångsväsen, frågan

lämpligen bör hänskjutas till dessa sakkunniga för att tagas i öfvervägande

vid fullgörandet af deras uppdrag. En dylik åtgärd vore dock synnerligen

beklaglig. Den uppgift, som anförtrotts de sakkunnige, är af sådan

omfattning, att deras arbete ej kan väntas slutfördt på flera år; och när

sedan ett positivt resultat må kunna vinnas af detta arbete, är något, som

står i vida fältet. Skulle man således under en lång följd gf år låta

sådana beklagliga missförhållanden som de ofvan antydda fortfarande

kvarstå? Detta kan icke vara lämpligt; och må i sådant hänseende åberopas

det uttalande, som gjordes af lagutskottet vid 1900 års riksdag, att

den reform, som justitieombudsmannen föreslagit och utskottet förordat,

ej står i något närmare samband med de öfriga spörsmål rörande rättegångsväsendets

ombildning, som tid efter annan framträdt och allt fortfarande

kunna anses stå på dagordningen. Den nu ifrågavarande lagändringen

kan enligt utskottets åsikt genomföras utan rubbning af de grundprinciper,

hvarpå vår nuvarande rättegångsordning hvilar, och bör alltså

kunna vidtagas utan afvaktan på den mer eller mindre aflägsna tid, då

ett mera omfattande förslag om ändringar i i''ättegångsordningen kan vinna

sin lösning.’»

Utskottets På sätt i motionen erinrats, har Riksdagen redan år 1900,. med. för
yttrande.

afledande af en framställning från justitieombudsmannen och i enlighet

med lagutskottets hemställan, uttalat sig för en lagändring uti den i mo
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

13

tionen angifna riktning. Det lagförslag, som i anledning häraf på sin tid

utarbetades inom justitiedepartementet, blef emellertid ej förelagdt Riksdagen.

Anledningen härtill var, enligt hvad handlingarna utmärka, den,

att det ifrågavarande lagförslaget, såsom det blifvit lagdt, ansågs innefatta

ett afsteg från de principer, på hvilka vårt rättegångsförfarande i

tvistemål hvilar. Det ändamål, som man med förslaget velat tillgodose,

sökte man i stället vinna genom inrättande af ett anmaningsförfarande

efter utländskt mönster. Detta skedde genom lagen om handräckning för

fordrans utfående den 26 april 1907.

Däremot underskattade man ingalunda de olägenheter vid lagskipningen

i vissa skuldfordringsmål, som föranledt Riksdagens framställning

i ämnet. Dessa olägenheter kunna sammanfattas sålunda, att genom de

uppskof, som blifva följden af svarandens utevaro, svaranden ådrager sig

stundom högst afsevärda böter och ersättningsskyldighet för rättegångskostnad

till ett belopp, som ofta icke står i proportion till den ursprungliga

skuldens storlek, och käranden å sin sida länge uppehälles på vägen till

utfående af sin rätt med risk att, om motparten under tiden blir insolvent,

icke blott gå miste om sin fordran utan därjämte nödgas själf bära

en dryg rättegångskostnad; och detta ehuru målet i de allra flesta fall

alldeles icke är af en tvistig beskaffenhet, som kunde betinga dessa uppskof

med däraf härflytande ogynnsamma verkningar. Fast hellre vitsordades

under förarbetena för handräckningslagen, att dessa olägenheter voro

af den väsentliga art, att, om ej för deras afhjälpande annan utväg stode till

buds än en lagstiftningsåtgärd i den riktning, som angåfves i det ofvannämnda,

inom justitiedepartementet utarbetade förslaget, så måste en

dylik åtgärd, trots de däremot anförda betänkligheterna, anses önskvärd.

Motionären har nu gjort gällande, att handräckningslagen åtminstone

för vissa områden icke medfört det gagn, som med dess utfärdande åsyftades,

och till stöd härför åberopat uppgifterna rörande handräckningsärenden

i chefens för justitiedepartementet ämbetsberättelse angående

rättsväsendet i riket för år 1909. Af dessa uppgifter framgår, att antalet

år 1909 inkomna dylika ärenden utgjorde blott 8,532, medan de samma år

till domstol instämda tvistemålen — af hvilka flertalet torde hafva varit

sådana, att handräckningsförfarandet kunnat där anlitas — utgjorde 59,573.

Och vidare framgår, att handräckningsförfarandet hufvudsakligen kommit

till användning för landsbygden, särskildt i de norrländska länen, men

jämförelsevis föga i städerna och nästan icke alls i de största städerna.

Efter motionens väckande hafva uppgifterna för år 1910 rörande

handräckningsärendena blifvit tillgängliga. Siffrorna för år 1910 skilja

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

sig i viss mån från dem för år 1909, men i stort sedt gifva de samma

hufvudsakliga resultat. Såväl på grund häraf som genom inhämtade upplysningar

från domares och advokaters sida, finner utskottet det vara tillräckligt

konstateradt, att förfarandet enligt handräckningslagen icke vunnit

sådan anslutning, som beräknats, och att särskildt detta gäller de större

städerna, där dock de öfverklagade olägenheterna äro mest betydande.

Ett synnerligen starkt bevis för behöfligheten och lämpligheten af

en sådan lagändring som den i motionen ifrågasatta ligger ock i den

ställning, som landets domarekår intagit vid lagskipningen uti här ifrågavarande

slag af mål.

Uti justitieombudsmannens framställning till 1900 års riksdag omförmäldes,

att en del domstolar, i olikhet med de öfriga, ansågo sig oförhindrade

att meddela tredskodom äfven i vissa skuldfordringsmål, däri

skriftligt lord ringsbevis ej åberopades. Då emellertid en sådan praxis

under förarbetena för handräckningslagen betecknades såsom stridande mot

vår rätts principer, funno sig några af dem föranlåtna att upphöra med

denna praxis. Andra åter fortsatte därmed; och i justitieombudsmannens

berättelse till innevarande års riksdag säges det t. o. m., att en sådan

praxis är ganska allmänt utbredd. Och justitieombudsmannen, som för

egen del betecknar denna praxis såsom icke lagligen grundad, tillkännager

dock, att han icke ansett sig böra framställa någon anmärkning mot densamma.

För att vinna närmare kännedom om utbredningen af en sådan

praxis, har en af utskottets ledamöter till samtliga domsagor och rådstufvurätter

utsändt en rundskrifvelse med förfrågan i ämnet; och har

han ställt svaren till utskottets förfogande. Svarsskrifvelser hafva ingått

från 105 af rikets 121 domsagor samt från 81 af de 91 rådstufvurätterna,

och framgår, att inom 49 domsagor och 28 rådstufvurätter tredskodom

meddelas i sådana fall, hvarom här är fråga. Bland de större städer, där

tredskodomsförfarandet användes, märkas Gäfle, Hälsingborg, Örebro, Uppsala,

Jönköping, Landskrona och Västerås. Däremot förekommer tredskodom

i dylika fall icke i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Eskilstuna,

Borås, Karlskrona, Lund, Halmstad, Kristianstad och Kalmar.

Af svaren inhämtas vidare, att vid en del domstolar, där tredskodomsförfarandet

tidigare anlitats, man ansett sig nödsakad upphöra därmed

efter handräckningslagens tillkomst. I åtskilliga fall har uttryckts

önskan att få till stånd en sådan lagändring som den i motionen ifrågasatta.

Och bland de domstolar, som fortfarande tillämpa ett vidsträcktare

tredskodomsförfarande, hafva många vitsordat hvad ock under ärendets

behandling vid 1900 års riksdag framhölls, att denna praxis synes väl

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

15

tillgodose den materiella rättens intressen, i det att de svarandeparter,

som dömts tredskovis, ytterst sällan använda sig af rätten att vädja eller

söka återvinning.

Då en så stor del af landets domarekår äfven efter utfärdandet af

1907 års handräckningslag tillämpar tredskodom i ofvan antydd omfattning

och då justitieombudsmannen, ehuru han betecknar denna praxis

som icke lagligen grundad, dock icke anser sig böra anmärka på densamma,

torde däri ligga ett ganska starkt bevis för att handräckningsförfarandet

icke är lämpadt att, åtminstone på vissa håll, af hjälpa de

öfverldagade olägenheterna och att dessa olägenheter äro mycket betydande.

Det kan emellertid icke anses lämpligt, att under trycket af dessa

olägenheter domstolarna skola tillämpa ett förfarande, som saknar stöd i

gällande rätt. An mindre bör det dock ifrågasättas att tvinga dem från

en praxis, som visat sig ej medföra olägenheter utan vara till allas gagn

och därigenom försvåra de missförhållanden, öfver hvilka med fog klagats.

Utvägen bör i stället vara, såsom i motionen förordats, att vid

sidan af handräckningsförfarandet öppna väg för ett något vidgadt tredskodomsförfarande

vid de allmänna domstolarna.

Önskvärdheten af ett sådant vidgadt tredskodomsförfarande framhölls

från Sveriges advokatsamfunds sida redan innan frågan därom upptogs

vid 1900 års riksdag. Och efter det föreliggande motion väckts, har

advokatsamfundets Stockhölmsafdelning uttalat sin enhälliga anslutning

till motionen.

Skulle man åt den lagändring, som erfordras för att tillmötesgå

detta så allmänt och starkt vitsordade behof, nödgas förläna den räckvidd,

att den innefattade en öfvergång till ett kontumacialförfarande enligt moderna

utländska mönster, synes det väl utskottet, att den betänklighet,

som yppats mot att bryta de för vår process gällande regler om förutsättningarna

för bevisskyldighetens inträde, måhända finge tillmätas en

mera afgörande betydelse. Men annorlunda synes saken ställa sig, om

såsom i det år 1905 till Högsta Domstolens granskning remitterade förslaget

afsågs och jämväl motionärens hemställan innebär, man begränsar

sig till vissa krafmål, nämligen sådana, som icke afse skadestånd, och

därjämte binder påföljdens inträde vid den dubbla förutsättning, att

svaranden i eller jämte stämningen delgifvits fullständig och tydlig specifikation

af grunderna för krafvet, samt att domstolen ej finner talande

omständigheter gifva vid handen, att krafvet icke är lagligen grundadt. Ett

sålunda begränsadt stadgande får karaktären af att blott utgöra ett uttryck

för den erfarenheten, att svarandens utevaro i mål af angifna beskaffenhet

i det ojämförligt stora flertalet fall beror på att han icke har

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 63.

något att invända mot krafvel Och så mycket mindre synes man behöfva

rygga tillbaka för uppställandet af en dylik presumtion, som svaranden

ju jämlikt 12 kap. 4 § Rättegångsbalken har till sitt förfogande ett rättsmedel,

återvinning, hvars anlitande icke nödsakar honom att gå till högre

rätt, och för bvilket fatalietiden börjar löpa först från det att svaranden

blifvit underrättad om domens innehåll.

På samma gång skulle dessutom en lagändring af angifna innehåll,

åtminstone praktiskt sedt, betyda ett steg i riktningen af den vidsträcktare

tillämpning af kontumacialförfarandet, som den nu under förberedelse

varande allmänna rättegångsreformen utan allt tvifvel kommer att bland

annat innefatta. I detta sammanhang vill emellertid utskottet uttala sin

anslutning till hvad motionären anfört om önskvärdheten af att den

nu ifrågasatta lagändringen icke sammanknippas med den stora rättegångsreformen

för att få sin lösning först i sammanhang med denna.

Åtskilliga, ja många år måste enligt all sannolikhet förflyta, innan ett

positivt resultat af arbetet på denna reform kan framläggas; och det synes

utskottet hafva förebragts fullgoda skäl, hvarför den i motionen

åsyftade lagändringen både kan och bör genomföras utan det betydande

uppskof, som ett samband med den större reformen sålunda nödvändigt

skulle medföra.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till ändring af 12 kap. 3§

Rättegångsbalken i syfte att tredskodom må kunna meddelas

i mål angående penningefodran, som icke afser skadestånd,

ändå att bevisning icke blifvit förebragt, under

förutsättning, att grunden för anspråket tydligt och

fullständigt angifvits i stämningen eller i räkning, som

jämte stämningen delgifvits svaranden.

Stockholm den 14 maj 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Stockholm 1912. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:230 Skrifvelse till Konungen i anledning af väckt motion om skrifvelse till Knngl. Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken. s. 3 i texten