Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om ändring af 6 § i lagen angående villkorlig straffdom, dels ock motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om utvidgning af samma lag. l:o.

1912-02-06 · 10 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 8 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:8, Utlåtande, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om ändring af 6 § i lagen angående villkorlig straffdom, dels ock motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om utvidgning af samma lag. l:o.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till Riksdagens kansli den 6 februari kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels justitieombudsmannens framställning

till Riksdagen om ändring af 6 § i lagen angående

villkorlig straffdom, dels ock motion om skrifvelse till

Kungl. Maj:t i fråga om utvidgning af samma lag.

l:o.

Uti sin till innevarande riksdag afgifna och till lagutskottet hänvisade Justitieämbetsberättelse

har justitieombudsmannen hemställt, att Riksdagen måtte

för sin de! antaga här nedan intagna förslag till lag om ändrad lydelse ställning.''

af 6 § i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906.

Till stöd härför har justitieombudsmannen anfört följande:

»Vid inspektion hos stationskrigsrätten i Karlskrona under år 1910

antecknade jag två rättsfall, där fråga varit om tolkning af bestämmelserna

i 5 och 6 §§ af lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906, så

vidt de afse det fall, att disciplinstraff enligt strafflagen för krigsmakten

ådömts jämte frihetsstraff enligt annan författning.

I det ena fallet, som afsåg 2:a klass sjömannen X., både stationskrigsrätten

den 11 augusti 1910 meddelat följande utslag:

»Uti målet är utredt, att X. olofligen undanhållit sig från härvarande

kasern under sex dagar mellan den 23 och den 29 juni innevarande år.

Med tillämpning • af 68 § strafflagen för krigsmakten pröfvar krigsrätten

förty rättvist döma X. för oloflig undanhållning till disciplinstraff

af sex dagars sträng arrest.

X. är härjämte enligt Medelsta häradsrätts utslag den 22 sistlidne

juli jämlikt 20 kap. 4 § strafflagen för första resan medelst inbrott begången

stöld, som föröfvats den 28 juni 1910, dömd till straffarbete under

tre månader, med hvars verkställighet enligt häradsrättens förordnande

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 6'' Käft. (Nr 8.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

skulle anstå och på de i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni

1906 angifna villkor bero, huruvida straffet skulle gå i verkställighet.

Jämlikt stadgandet i 4 kap. 9 § strafflagen samt 5 § i lagen den 22 juni

1906 förordnar krigsrätten dels om sammanläggning af ofvan angifna

straff sålunda, att svaranden i en bot skall undergå straffarbete under tre

månader nio dagar, och dels att anstånd med verkställigheten af detta

straff ej skall äga rum.»

Det af stationskrigsrätten åberopade stadgandet i 4 kap. 9 § strafflagen

föreskrifver, att, i händelse någon, sedan han blifvit till straff för

ett brott dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott,

straffet skall så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda brotten

lagförd. Uppenbarligen var detta lagrum i förevarande fall tillämpligt.

I det af stationskrigsrätten likaledes åberopade stadgandet i 5 § af

lagen angående villkorlig straffdom är föreskrifvet, att, i händelse den,

som för begånget brott erhållit villkorlig dom, varder öfvertygad att hafva

före domen föröfvat annat brott, domstolen skall, vid bestämmande jämlikt

4 kap. 9 § strafflagen af straff för brotten, ock förordna, huruvida

anstånd enligt förstnämnda lag må äga rum.

Det förordnande, domstolen enligt denna paragraf har att meddela

rörande frågan, huruvida den förut beslutade villkorliga domen må äga

bestånd, måste naturligtvis ske i enlighet med de grunder, som angifvas

i lagen angående villkorlig straffdom. Uppkommer vid vederbörlig sammanläggning

ett högre straff än straffarbete i tre månader eller fängelse

i sex månader, har domstolen sålunda icke något val; den villkorliga domen

skall annulleras. Under förutsättning att uti förevarande fall sammanläggning

af de båda straffen, tre månaders straffarbete och sex dagars

sträng arrest, lagligen bort ske, var följaktligen redan med hänsyn till det

efter sammanläggningen bestämda straffets storlek stationskrigsrättens utslag,

i hvad det afsåg den villkorliga domen, det enda riktiga.

Med det andra, här ofvan antydda rättsfallet förhöll sig på följande

sätt.

Rådstufvurätten i Karlskrona dömde genom utslag den 3 augusti 1910

2:a klass sjömannen Y. jämlikt 20 kap. 4 § strafflagen för medelst inbrott

föröfvad stöld till fängelse i tre månader, med hvars verkställighet

dock enligt rådstufvurättens förordnande skulle anstå i enlighet med bestämmelserna

i lagen angående villkorlig straffdom. Innan ifrågavarande

stöld föröfvades, hade emellertid Y. gjort sig skyldig till oloflig undanhältning,

fylleri och första gången persedelförskingring, och härför dömdes

han af stationskrigsrätten genom utslag den 18 augusti 1910, jämlikt

68, 102 och 112 §§ i strafflagen för krigsmakten, till sex dagars sträng arrest.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

Samtidigt förordnade stationskrigsrätten, dels att de båda Y. ådömda straffen

skulle sammanläggas sålunda, att Y. skulle i en bot undergå fängelse i

tre månader aderton dagar, och dels att det af rådstufvurätten beviljade

anståndet ej skulle äga rum. Från stationskrigsrättens utslag var

tjänstförrättande auditören så till vida skiljaktig, att han, utan att sammanlägga

straffen, förordnade, att med det af rådstufvurätten ådömda

straffet skulle anstå, och att på de i lagen angående villkorlig straffdom

angifna villkor skulle bero, huruvida detta straff skulle gå i verkställighet.

Ehuru det af stationskrigsrätten efter sammanläggningen bestämda

straffets storlek sålunda icke nödvändiggjorde den villkorliga domens undanröjande,

kan man tydligen icke af stadgandet i 5 § af lagen angående

villkorlig straffdom, hvilket icke för något fall ålägger domstolen skyldighet

att låta villkorlig dom bestå, hämta anledning till anmärkning mot

utslaget i denna del.

En annan sak är, om auditörens skiljaktiga mening, enligt hvilken

det af rådstufvurätten beviljade anståndet fortfarande skulle äga rum, kan

försvaras.

Vid bedömandet häraf måste man beakta jämväl stadgandet i 6 § af

ifrågavarande lag, enligt hvilket villkorlig dom ej må brukas i fråga om

straff, som ådömes efter strafflagen för krigsmakten.

På grund af detta stadgande var det ju för auditören, som ansåg sig

ej böra sammanlägga de båda Y. ådömda straffen, icke möjligt att låta Y.

komma i åtnjutande af villkorlig dom beträffande disciplinstraffet. Äfvenledes

är det utom tvist, att, om auditören i likhet med stationskrigsrättens

pluralitet förordnat om straffsammanläggning, den af rådstufvurätten meddelade

villkorliga domen i fråga om straffet för inbrottsstöld måst af

honom undanröjas. Lagen tillstädjer nämligen icke villkorlig dom i afseende

å en del af ett straff; och det straff, som genom sammanläggning''

skulle uppkommit, eller fängelse i tre månader aderton dagar, var Y.

ådömdt jämväl efter strafflagen för krigsmakten.

Här återstår sålunda endast att besvara det förut antydda spörsmålet,

huruvida straffsammanläggning i fall, hvarom här är fråga, lagligen kan

underlåtas.

Om någon under en lagföring varder förvunnen till två förbrytelser,

skola, jämlikt 4 kap. 2 § strafflagen, de särskilda straff, som härför ådömas

honom, sammanläggas enligt de i kapitlet närmare angifna grunder. Och

varder någon, sedan han blifvit till straff för ett brott dömd, öfvertygad

att förut hafva föröfvat annat brott, skall, såsom här ofvan anmärkts,

straffet så bestämmas, som hade han på en gång varit för båda brotten

lägförd; äfven här skola således de särskilda straffen sammanläggas enligt

ÖO O

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

nyssberörda grunder. Motsvarande principer gälla enligt bestämmelserna

i 3 kapitlet af strafflagen för krigsmakten i afseende å straff, som ådömts

enligt denna lag.

Hvad sålunda om straffsammanläggning är stadgadt i allmänna strafflagen

och strafflagen för krigsmakten är icke i vidare mån modifieradt

genom lagen om villkorlig straffdom, än att sistnämnda lags 3 § — hvilken

föreskrifver, att, där böter ådömas jämte frihetsstraff, som i 1 § sägs,

anstånd må kunna lämnas med båda straffen eller ock med frihetsstraffet,

men ej med bötesstraffet allena — tillika innehåller den bestämmelsen,

att, då anstånd beviljas, sammanläggning af böterna med frihetsstraff ej

skall äga rum.

Beträffande ifrågavarande fall, eller att disciplinstraff ådömes jämte

frihetsstraff enligt annan författning än strafflagen för krigsmakten, skola

alltså de allmänna reglerna tillämpas, hvaraf vidare följer, att villkorlig

dom här icke får användas.

Resultatet af den gjorda undersökningen är sålunda, att stationskrigsrätten

uti ifrågavarande båda mål beträffande de förut meddelade villkorliga

domarne icke lagligen kunnat förfara på annat sätt än som skett, samt

att å andra sidan den af auditören i det senare målet uttalade skiljaktiga

meningen icke öfverensstämmer med lag.

Däremot förefaller det mig, som om lagen uti förevarande hänseende

fått ett innehåll, som går utöfver syftet med bestämmelsen i 6 §, enligt

hvilken, där straff ådömes efter strafflagen för krigsmakten, villkorlig dom

icke får i fråga om det straff brukas. Detta undantag bär sin grund i

farhågan, att disciplinen skulle utsättas för fara, därest ett efter strafflagen

för krigsmakten ådömdt straff ej bragtes till verkställighet. Men

tydligen kan en sådan synpunkt icke anläggas i afseende å annat straff,

som vederbörande krigsman därjämte förskyllt, låt vara att straffen samtidigt

ådömas.

I sakens natur ligger, att då någon på en gång dömes för två särskilda

brott till fängelse eller straffarbete (eller fängelse och straffarbete),

anstånd icke bör lämnas allenast med det ena straffet. Ändamålet med

den villkorliga domen måste vara att för den brottslige undanröja faran

för ett demoraliserande inflytande af bekantskapen med fängelset. Måste

han aftjäna det ena straffet, finnes ingen förnuftig anledning att låta det

andra villkorligt anstå.

Annorlunda är förhållandet i fråga om den, som på en gång dömes

dels till disciplinstraff och dels till vanligt frihetsstraff. Med afseende å

disciplinstraffets natur kan den omständigheten, att villkorlig dom ej får

användas i fråga om sådant straff, icke i och för sig utgöra giltig orsak

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 8.

att beröfva den dömde förmånen af villkorlig dom beträffande det vanliga

frihetsstraffet.

* Vissa omständigheter synas ock tala för, att lagens ståndpunkt uti

ifrågavarande afseende beror på förbiseende.

Uti lagen hafva sålunda i andra afseenden förefintliga olikheter emellan

disciplinstraff, å ena sidan, samt fängelse och straffarbete, å den andra,

blifvit behörigen beaktade.

Sålunda må enligt 1 § villkorlig dom ej brukas, där den tilltalade

under de tio år, hvilka närmast föregått brottet, blifvit dömd till straffarbete

eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som

blifvit honom tidigare ådömdt. Att den tilltalade under angifna tiden

dömts till eller undergått disciplinstraff, utgör däremot icke hinder mot

villkorlig dom.

Och enligt 4 § skall, där den, som genom villkorlig dom undfått

anstånd med straff, inom tre år efter domen begår brott, hvarför han

dömes till fängelse eller straffarbete, anståndet tillika af domstolen förklaras

förverkadt. Om åter den villkorligt dömde inom samma tid gör

sig skyldig till förbrytelse enligt strafflagen för krigsmakten och därför

dömes till disciplinstraff, medför detta icke ovillkorligen anståndets förverkande.

Det synes mig vara af vikt, att den nu påpekade oegentligheten blifver

genom ett tillägg till 6 § i lagen angående villkorlig straffdom undanröjd,

enär eljest tillämpningen af samma lag med dess behjärtansvärda syfte

kommer att i ett icke obetydligt antal fall blifva utesluten på grunder,

som för bedömandet af frågan om villkorlig dom borde vara främmande.

Emellertid torde i sammanhang med den af mig nu ifrågasatta lagändringen

äfven ett annat fall af praktisk betydelse böra klargöras, det

fall nämligen, att en person dömes till bötesstraff, hvarmed enligt lagen

om villkorlig straffdom anstånd må beviljas, och därjämte till disciplinstraff

enligt strafflagen för krigsmakten. Äfven i dylika fall bör i fråga

om bötesstraffet villkorlig dom ej vara utesluten. Härför tala såväl disciplinstraffets

natur som bestämmelsen i 33 § af strafflagen för krigsmakten

rörande disciplinstraffets öfvergång till fängelse, när tillgång till böterna

saknas.

Om däremot någon dömes dels efter strafflagen för krigsmakten till

böter, dels ock till frihetsstraff, hvarmed anstånd enligt lagen om villkorlig

straffdom må beviljas, lärer med hänsyn till bestämmelserna i 3 och 6 §§

af samma lag hinder icke förefinnas för brukande af villkorlig dom i fråga

om frihetsstraffet.

Enahanda är förhållandet, om någon samtidigt dömes dels efter straff
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

6 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

lagen för krigsmakten till afsättning eller mistning af ämbete eller tjänst

på viss tid, dels ock till frihetsstraff af nyssnämnda beskaffenhet. Sammanläggning

af dylika straff'' kan ju icke ifrågakomma.

Liksom enligt hvad ofvan yttrats villkorlig dom, där eu person samtidigt

dömes exempelvis till två fängelsestraff, icke får användas beträffande

allenast det ena straffet, så bör ej heller anstånd kunna ifrågakomma i

afseende å endast ett af två eller flera samtidigt ådömda bötesstraff.»

Med den affattning bestämmelserna om villkorlig straffdom erhållit i

1906 års lag i ämnet kan, på sätt justitieombudsmannen anfört, villkorlig

dom ej komma till användning, då enligt allmänna strafflagen straff af

beskaffenhet, att anstånd därmed jämlikt lagen om villkorlig straffdom

eljest kunnat äga rum, ådömes jämte disciplinstraff efter strafflagen för

krigsmakten.

I likhet med justitieombudsmannen och på de af honom anförda grunder

finner utskottet detta innebära en olägenhet, som det är af vikt att

undanröja; och synes detta lämpligast kunna ske genom den af justitieombudsmannen

föreslagna lagändringen.

Utskottet för sålunda hemställa,

att Riksdagen, med bifall till justitieombudsmannens

ifrågavarande framställning, för sin del antager följande

Lag

om ändrad lydelse af 6 § i lagen angående villkorlig

straffdom den 22 juni 1906.

Där straff ådömes efter 25 kap. strafflagen eller

efter strafflagen för krigsmakten, må ej villkorlig dom i

fråga om det straff brukas.

Ej heller skall hvad i denna lag är stadgadt angående

meddelande af villkorlig straffdom hafva afseende

å straff, som ådömes för förbrytelse mot tryckfrihetsförordningen.

Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga

hvarom villkorlig dom enligt denna lag må brukas,

disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten, utgöre

den omständigheten ej hinder för beviljande af anstånd

med förstnämnda straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning

af straffen ej rum.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr S.

7

2:o.

Uti en inom Andra kammaren väckt och till lagutskottet hänvisadHerr Le?n

motion nr 10 har herr Leander anfört följande: ders mot,on

»Genom de år 1906 antagna lagarna om villkorlig dom och villkorlig

frigifning har det blifvit möjligt att på ett mera rättvist och efter olika

fall bättre afpassadt sätt utskifta det straff, som rättsordningen kräfver

för begångna förbrytelser. Såsom 1908 års lagutskott på tal om denna

fråga framhåller, har genom införlifvandet af dessa lagar med vår straffi

rätt klarare än förr blifvit framhäfdt, att staten i sin straffande verksam
het

äger att taga hänsyn ej blott till den genom brottet förorsakade objektiva

kränkningen af rättsordningen, utan äfven till brottslingens person,

så att straffet i hvarje särskildt fall noga bestämmes efter hvad som kräfves,

för att brottslingen däraf skall låta sig rätta.

Tillämpningen af dessa lagar torde också i stort sedt ha lämnat ett

ganska gynnsamt resultat. Och ännu bättre verkan för ernående af de

syften, som med lagarna afsetts, har man säkerligen att vänta, när den

öfvervakning af villkorligt dömda och den ändring af gällande föreskrifter

rörande tillsynen öfver villkorligt frigifna, hvarom Riksdagen i sin skrifvelse

till Kungl. Maj:t år 1908 anhållit, kommit till stånd. Skall något

vara ägnadt att rätta en brottslig vilja, måste det vara medvetandet om,

att samhället genom att skänka anstånd med straffverkställigheten och

genom att anvisa den felande erforderligt stöd satt honom i tillfälle att

börja ett oförvitligt Rf, men att straffet kommer att utkräfvas, därest i

trots af den hjälp, som samhället velat bringa, rättelse ej äger rum.

_ Emellertid ansåg man sig vid införandet af ifrågavarande rättsinstitut

böra gå fram med en viss försiktighet. Hvad angår särskildt

lagen angående villkorlig straffdom, kunna inga andra bli föremål därför

än sådana, som dömts till högst tre månaders straffarbete eller sex månaders

fängelse, äfven om i öfrigt giltiga skäl för lagens tillämpning skulle

förefinnas. Bland dem, som äga någon erfarenhet på här omhandlade område,

torde dock den mening vara ganska allmän, att en utsträckning af

lagen till åtminstone dubbla omfånget, d. v. s. till högst sex månaders

straffarbete eller ett års fängelse, vore önskvärd. Vid sitt under sistlidne

oktober månad hållna årsmöte i Göteborg uttalade sig Svenska fångvårdssällskapet

därför. Ur min egen erfarenhet såsom fängelsetjänsteman skulle

jag kunna andraga flera fall, där villkorlig dom säkerligen med fördel

kunnat användas å dem, som erhållit ända upp till sex månaders straffarbete

eller till och med därutöfver.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets utlåtande Nr 8.

I sin ofvannämnda skrifvelse af år 1908 har Riksdagen visserligen

icke direkt uttalat sig för en utvidgning af lagen angående villkorlig straffdom,

men i motiveringen i alla händelser ifrågasatt, huruvida icke en dylik

utvidgning skulle vara lämplig till förekommande af den nedbrytande

och demoraliserande inverkan, som ett frihetsstraff i flera fall måste anses

medföra. Mig synes, som om denna fråga lämpligen borde utredas och

afgöras i samband med frågan om de villkorligt dömdas öfvervakning.

Då genom sådan öfvervakning den brist, hvarmed lagen tydligtvis nu är

behäftad, kommer att afhjälpas och lagens syfte att bättre främjas, torde

alla skal tala för, att också gränserna för lagens giltighetsområde utvidgas,

på det att bland dem, som af skilda orsaker förbryta sig mot samhällets

rättsordning, flera än hvad nu är fallet måtte få sin hederskänsla

väckt till lif och erhålla den impuls till själfverksamhet, som den villkorliga

domen afser att framkalla.

I sammanhang härmed anser jag mig böra erinra om, att Riksdagens

justitieombudsman hemställt om viss ändring af § 6 i lagen angående villkorlig

straffdom i syfte att få hindret undanröjdt för beviljande af anstånd

med frihets- eller bötesstraff, som ådömts tillika med disciplinstraff

efter strafflagen för krigsmakten.

Jämväl i fråga om lagen angående villkorlig frigifning anse många

en utsträckning önskvärd och nyttig. Af åtskilliga skäl finner jag mig

dock icke böra vid detta tillfälle göra något yrkande därom, utan inskränker

mig att på grund af det anförda vördsamt hemställa,

det Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t att, i samband med den utredning angående öfvervakning af

villkorligt dömda, hvarom Riksdagen gjort framställning, taga i öfvervägande,

huruvida och i hvad mån lag angående villkorlig straffdom af den

22 juni 1906 lämpligen må kunna utvidgas, samt för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill detta öfvervägande kan gifva anledning.»

Såsom af motionen framgår, afser den utvidgning af ifrågavarande

lags tillämplighetsområde, som motionären föreslagit, en höjning af gränsen

uppåt för de straff, beträffande hvilka lagen medgifver tillämpning af

villkorlig straffdom.

Då med lagen den 22 juni 1906 institutet villkorlig dom först införlifvades

med vårt rättssystem, ansåg sig, helt naturligt, lagstiftaren vid bestämmande

af gränserna för institutets tillämpning böra iakttaga den största

varsamhet; och såväl begränsningen med afseende å straffens längd som

öfriga förutsättningar för den villkorliga domens användande bestämdes

med hänsyn till detta förhållande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 8. y

Det stadgas alltså, att domstolen skall äga förordna om anstånd med

adömdt straff endast om detta ej öfverstiger straffarbete i tre månader eller

fängelse i sex månader. Med böter kan anstånd lämnas endast där anledning

är, att den tilltalade till följd af fattigdom och bristande förvärfsförmåga

skulle nödgas aftjäna böterna med frihetsstraff, eller då fråga är

om anstånd med frihetsstraff som jämte böterna ådömts.

Sedan emellertid Riksdagen till fullständigare ernående af syftet med

lagen angående villkorlig straffdom i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 25

april 1908 anhållit om utredning, huruvida och i hvad mån en övervakning

öfver villkorligt dömda lämpligen kunde anordnas, väcktes redan vid

1909 års riksdag motion om vidgad tillämpning af ifrågavarande lag.

Med anledning af denna motion hemställde Riksdagen i skrifvelse till

Kungl. Maj:t den 16 mars 1909 att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning,

huruvida och på hvilka villkor villkorlig dom kunde komma till

användning jämväl beträffande personer, som för fylleri och därmed sammanhängande

förseelser dömts till böter. 1 sistnämnda skrifvelse framhöll

Riksdagen, bland annat, att enligt den erfarenhet, som vunnits under de

två år institutet villkorlig dom tillämpats, verkningarna däraf visat sig

synnerligen tillfredsställande. Och äfven under den tidsperiod, som förflutit,

sedan sistberörda skrifvelse afläts, lärer anledning till annan uppfattning

rörande verkningarna af den villkorliga straffdomens användande

icke vara för handen.

Nu anmärkta förhållanden hafva helt naturligt gifvit upphof åt tanken

att söka bereda möjlighet för en vidsträcktare tillämpning af den villkorliga

straffdomen. De skäl, som förmått lagstiftaren att vid införandet af

nämnda institut begränsa dess användning till straff ej öfverstigande sex

månaders fängelse eller tre månader straffarbete, synas icke heller vidare

böra lägga hinder i vägen för att låta den villkorliga straffdomens fördelar

komma°till sin rätt äfven i fråga om brottslingar,. hvilka ådömts något högre

straff. Äfven med afseende på sådana brottslingar kunna de kvalifikationer,

som betinga ett användande af villkorlig dom, fullt väl förefinnas.

Särskilt lärer en dylik utvidgning af lagens tillämplighetsområde utan

fara kunna ske, därest de af Riksdagen i ofvanberörda år 1908 till Kungl.

Maj:t aflåtna skrifvelse ifrågasatta öfvervakningsanordningar komma till stånd.

Frågan, hur långt en utvidgning bör sträckas, lärer få bero på en blifvande

utredning. Det vill dock synas, som de hittills gjorda erfarenheterna

såväl hos oss som i utlandet gifva fog för att utsträcka gränsen

uppåt för den villkorliga domens brukande åtminstone så långt som motionären

angifvit, nämligen till sex månaders straffarbete eller ett års fän

gelse. Det torde i detta sammanhang böra anmärkas, att professor Johan C.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 6 käft. (Nr 8.) 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

JO Lagutskottets utlåtande Nr 8.

W. Thyrén i sitt efter uppdrag af Kungl. Maj:t den 24 januari 1910 afgifna

betänkande rörande principerna för en strafflagsreform framhållit, att

gränsen uppåt för medgifvande af villkorlig dom numera, sedan institutet

blifvit pröfvadt i svensk rätt och i det hela väl bestått profvet, lämpligen

syntes kunna sättas till ett års frihetsstraff, utan att däraf någon olägenhet

vore att befara, för så vidt tillämpningen inskränktes till akut brottslighet.

I likhet med motionären anser äfven lagutskottet denna fråga lämpligen

böra utredas i samband med den af Riksdagen i 1908 års skrifvelse

begärda undersökningen angående införande af öfvervakningssystem rörande

villkorligt dömda.

Med stöd af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen i anledning af ifrågavarande motion

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t, i samband med den utredning angående

öfvervakning af villkorligt dömda, hvarom Riksdagen

förut gjort framställning, taga i öfvervägande, huruvida

och i hvad män institutet villkorlig straffdom må vinna

tillämpning jämväl på personer, som dömas till längre

tids frihetsstraff än straffarbete i tre månader eller

fängelse i sex månader, samt för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill detta öfvervägande kan gifva anledning.

Stockholm den 6 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

af herr Stendahl.

Reservation

Herrar af Ekenstam och Petersson i Lidingö villastad hafva begärt

få antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes behandling.

Stockholm, Ivar H*ggströma Boktryckeri A. B , 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:24 Skrifvelse till Konungen i anledning af dels utaf justitieombudsmannen dels ock af enskild motionär hos Riksdagen väckta förslag om vissa ändringar i lagen angå s. 3 i texten