Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 9

1912-02-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:9, Lagutskottets utlåtande Nr 9

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till Riksdagens kansli'' den 13 februari 1912 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning af justitieombudsmannens framställning till

Riksdagen om ändring i 1 § af kungl. förordningen den

4 mars 1862 om tioårig ''preskription och om årsstämning.

Lagutskottet har till förberedande behandling förehaft en af justitieombudsmannen

i den af honom till innevarande Riksdag afgifna ämbetsberättelsen

gjord framställning af följande lydelse:

»I 1 § af förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och Justitieom

årsstämning äro följande bestämmelser meddelade: °™ns fram"

Hvar, som har fordran hos annan i penningar, eller hvad det är, stallning,

skall den genom stämning eller lagsökning, eller eljest skriftligen eller

muntligen, hos gäldenären kräfva inom tio år från den dag, då skuldebref

eller annan handling, hvarå fordran grundad är, gafs, eller fordringen

annorledes tillkom; och vare fordringens tillkännagifvande hos gäldenären

lika ansedt, som hade kraf skett: är fordran ej till betalning förfallen

så tidigt, att den inom tio år sökas eller kräfvas kan; då skall

borgenär, inom sagda tids förlopp, gäldenären därom erinra. Vare ock

borgenär skyldig att, så länge hans fordran sedan innestår, den ånyo bevaka,

som nu sagdt är, inom hvart tionde år ifrån den dag, då sista bevakningen

skedde.

Har den, hos hvilken fordran genom kraf eller erinran bevakas skall,

blifvit i sådant ändamål, å tre särskilda dagar af tionde året, sökt i sitt

hemvist, men ej kunnat träffas; gifve borgenär fordringen an hos domstol

eller Konungens befallningshafvande, och läte bevis häröfver i allmänna

tidningarna införas tre gånger, minst fjorton dagar emellan hvarje gång,

och första gången inom tionde årets slut.

Bihang till Riksdagens -protokoll 1912. 9 samt. 7 käft. (Nr 9).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

Är borgenären ej veterligt, om eller hvar gäldenären äger hemvist

inom riket; då må ock fordringen hos domstol eller Konungens befallningshafvande

angifvas och beviset däröfver i tidningarna införas, inom tid, som

nu sagd är.5

Enligt denna paragraf kan alltså — då den, hos hvilken fordran genom

kraf eller erinran skall bevakas, blifvit i sådant ändamål å tre särskilda

dagar under tionde året sökt i sitt hemvist men ej kunnat anträffas, äfvensom

då borgenär ej vet, om eller hvar gäldenären har hemvist inom riket

— preskription afbrytas genom fordringens blotta angifvande hos domstol

eller Konungens befallningshafvande (det vill numera säga öfverexekutor)

utan stämning eller lagsökning.

Bevis öfver fordringens anmälan hos domstol eller öfverexekutor skall

införas i allmänna tidningarna, d. v. s. Post- och inrikes tidningar, tre

gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång och första gången inom

tionde årets slut.

Bestämmelse saknas emellertid om den tid, inom hvilken detta kungörelseförfarande

skall vara afslutadt, d. v. s. när tredje kungörandet sist

måste ske.

Det lärer kunna antagas, att denna bristfällighet beror på ett förbiseende,

liksom att lagberedningen, på hvars förslag stadgandet i fråga

tillkommit, hyst den meningen, att sedan första kungörandet försiggått, de

båda öfriga kungörelserna skulle äga rum utan obehörigt dröjsmål.

Enligt denna mening, som icke torde sakna anhängare i praxis, borde,

om tredje kungörandet exempelvis skett först under tolfte året, borgenären

hafva förlorat sin talan.

Med hänsyn till affattningen af stadgandet, som endast utsäger, att

minst fjorton dagar skola förflyta mellan hvarje kungörande, synes det

dock vara svårt att godkänna ett dylikt resultat, hvilket godtyckligt skulle

beröfva borgenären hans rätt.

Förkastas nämnda mening, torde man vara nödgad utgå från, att det

är tillfyllest, om tredje kungörandet äger rum inom tio år från det första.

Men äfven härigenom råkar man ut för afsevärda oegentligheter.

Sedan preskription af fordringen genom densainmas bevakning afbrutits,

åligger det enligt förevarande paragraf borgenären att ånyo bevaka sin

fordran inom tio år från den dag, då förra bevakningen skedde.

Beträffande det bevakningsförfarande, om hvilket nu är fråga, synes man

närmast böra antaga, att hvarje särskild kungörelse är att anse såsom ett

i detsamma ingående led. Preskriptionen, som, där första kungörandet

äger rum inom tionde året, bringas att hvila, varder definitivt afbruten

först den dag, tredje kungörandet sker, från hvilken dag alltså ny pre
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

skriptionstid börjar löpa. Häraf blir följden, att, om tredje kungörandet

icke försiggår förr än å sista möjliga dagen (eller precis tio år från första

kungörandet), boi’genären under denna tioårsperiod har sin talan öppen,

utan att han under samma tid vidtagit särskild bevakningsåtgärd. Ett

dylikt resultat står dock tydligen icke väl tillsammans med innehållet uti

ifrågavarande paragraf.

Man torde emellertid komma till ej mindre otillfredsställande slut,

därest man utgår från, att redan första kungörandet definitivt afbryter

preskriptionen. I så fall måste nämligen, då ny preskriptionstid ju skulle

räknas från den dag, första kungörandet ägde rum, borgenären förlora

sin talan, om han underläte att inom tio år därefter ånyo bevaka sin fordran

på något af de i lagen medgifna sätten. Detta skulle leda därhän,

att stadgandet om andra och tredje kungörandet väsentligen förlorade sin

betydelse. Borgenären skulle utan risk kunna eftersätta sin skyldighet i

afseende å dem. Inom tio år från första kungörandet måste han i hvarje

fall ånyo påbörja proceduren. Och anträffades gäldenären inom denna

tid, kunde en mot honom af borgenären anhängiggjord talan icke förnuftigtvis

afvisas på den grund, att borgenären icke mer än två gånger kungjort

beviset om fordringens angifvande hos domstol eller öfverexekutor.

Tiden för ytterligare kungörande var nämligen ännu icke försutten.

Då den oklarhet, som alltså uti förevarande hänseende vidlåder gällande

lag, gifvit anledning till olägenheter i praxis, i det, sedan bevakningsförfarandet

i fråga användts, tvist uppstått, huruvida ny preskriptionstid

skulle räknas från första eller från tredje kungöi’andet, ansåg jag

mig böra i en till Kungl. Maj:t år 1910 ingifven skrifvelse fästa Kungl.

Maj:ts uppmärksamhet på förhållandet, i förhoppning att det skulle varda

beaktadt vid den revision af vissa delar af obligationsrätten, som särskilda

kommitterade från de tre skandinaviska länderna fått i uppdrag att verkställa.

Emellertid har numera kommit till min kännedom, att enligt den af

kommitterade uppgjorda arbetsplanen preskriptionsbestämmelserna icke

komma att utgöra föremål för kommitterades behandling. På grund häraf

har jag ansett mig böra för Riksdagen framlägga förslag till fyllande af ofvan

omförmälda lucka uti ifrågavarande förordning. Lämpligen synes erforderlig

klarhet kunna vinnas genom ett stadgande, att bevis öfver fordringens

anmälan hos domaren eller öfverexekutor skall införas i allmänna

tidningarna tre gånger, minst två och högst tre veckor mellan hvarje gång

och första gången inom tionde årets slut. Genom ett dylikt stadgande

skulle blifva tydligt, att preskription afbrytes först genom tredje kungörandet.

Jag får alltså hemställa, att Riksdagen måtte för sin del antaga följande

förslag till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

Utskottets

yttrande.

Lag

om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig

preskription och om dr sstämning,

Hvar, som har fordran hos annan i penningar, eller hvad det är,

skall den genom stämning eller lagsökning, eller eljest skriftligen eller

muntligen, hos gäldenären kräfva inom tio år från den dag, då skuldebref

eller annan handling, hvarå fordran grundad är, gafs, eller fordringen annorledes

tillkom; och vare fordringens tillkännagifvande hos gäldenären

lika ansedt, som hade kraf skett: är fordran ej till betalning förfallen så

tidigt, att den inom tio år sökas eller kräfvas kan; då skall borgenär,

inom sagda tids förlopp, gäldenären därom erinra. Vare ock borgenär

skyldig att, så länge hans fordran sedan innestår, den ånyo bevaka, som

nu sagdt är, inom hvart tionde år ifrån den dag, då sista bevakningen

skedde.

Har den, hos hvilken fordran genom kraf eller erinran bevakas skall,

blifvit i sådant ändamål, å tre särskilda dagar af tionde året, sökt i sitt

hemvist, men ej kunnat träffas; gifve borgenär fordringen an hos domstol

eller Konungens befallningshafvande, och läte bevis däröfver i allmänna

tidningarna införas tre gånger, minst två och högst tre veckor emellan

hvarje gång, och första gången inom tionde årets slut.

År borgenären ej veterligt, om eller hvar gäldenären äger hemvist

inom riket; då må ock fordringen hos domstol eller Konungens befallningshafvande

angifvas och beviset däröfver i tidningarna införas, inom

tid, som nu sagd är.»

Kungl. förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription och

om årsstämning innehåller i 1 § föreskrifter om vissa åtgärder, som borgenär

har att vidtaga för undvikande af fordringsrättens preskription.

Såsom allmän regel gäller, att borgenären skall inom 10 år från fordringens

uppkomst bevaka sin rätt genom kraf eller erinran hos gäldenären vid

äfventyr att eljest förlora sin talan mot denne. I syfte att trygga borgenärens

rätt i sådana fall, då det icke varit honom möjligt att å tid, då

sådant kraf eller erinran skolat ifrågakomma, anträffa gäldenären, stadgar

vidare förordningen, att därest gäldenären blifvit å tre särskilda dagar af

tionde året sökt i sitt hemvist utan att kunna anträffas, borgenären har

att hos domstol eller öfverexekutor angifva sin fordran och låta bevis om

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 9. 5

samma anmälan införas i allmänna tidningarna tre gånger, minst fjorton

dagar mellan hvarje gång och första gången inom tionde årets slut.

Såsom justitieombudsmannen påvisat, lämnar sistberörda stadgande

rum för oklarhet såväl i fråga om den tidrymd, inom hvilken kungörandet

skall vara slutfördt, som ock för besvarande af spörsmålet, huruvida första

eller sista kungörandet skall anses bilda utgångspunkten för den nya preskriptionstiden.

Justitieombudsmannens förslag afser därför att åt ifrågavarande

bestämmelser gifva en affattning, som skulle utesluta hittillsvarande

osäkerhet och tvekan i nämnda hänseenden.

Af den utredning, som justitieombudsmannen lämnat i frågan, finner

utskottet visserligen framgå, att den anmärkta bristen i preskriptionsförordningen

kan leda till olägenheter. Och utskottet finner därför äfven

för sin del att en ändring i förevarande afseende kan hafva skäl för sig.

Men utskottet har dock ansett afgörande betänkligheter möta mot att antaga

den lagändring som justitieombudsmannen härutinnan föreslagit.

Bestämmelsen att kungörelse skall i allmänna tidningarne införas

tre gånger, minst två och högst tre veckor mellan hvarje gång och

första gången inom tionde årets slut, begränsar den tid, inom hvilken

borgenären har att låta verkställa andra och tredje kungörandet i posttidningen

i hvardera fallet till endast en vecka. Det korta rådrum, som

alltså lämnats för kungörelsernas införande, synes utskottet kunna medföra

en betänklig fara att borgenären kan lida oförskyld rättsförlust. Om de

angifna tiderna icke noga iakttagas, lärer han, såvidt tid för förfarandets

förnyande icke längre är för handen, vara förlustig sin rätt. Och ett

förfelande af tiden för kungörandet kan lätt inträda äfven till följd af

omständigheter, som äro af borgenärens åtgöranden fullkomligt oberoende,

såsom försummelse å tidningens expedition m. in. En sådan begränsning

af kungörelsetiden inom ett visst kortare tidsmått, som af justitieombudsmannen

föreslagits, anser sig utskottet därför icke kunna förorda.

Icke heller synes justitieombudsmannens förslag med full klarhet afgöra

frågan om den tidpunkt, från hvilken den nya preskriptionstiden

skall räknas. Äfven med den af honom gifna, formuleringen synes nämligen

osäkerhet kunna råda om denna tidpunkt inträder med första eller

tredje kungörandet.

Ett enklare sätt att afhjälpa den ifrågavarande olägenheten, som inom

utskottet ifrågasatts, vore tilläfventyrs att den nuvarande och äfven i justitieombudsmannens

förslag bibehållna anordningen med tre kungörelser ersattes

med allenast en kungörelse före tionde årets utgång. En dylik lagändring

lärer dock, för betryggande af enheten inom rättssystemet i detta

stycke, böra föregås af en närmare undersökning rörande öfriga fall, för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

hvilka ett förfarande, liknande det i preskriptionsförordningen föreskrift^,

finnes stadgadt, en undersökning, hvilken icke kunnat af utskottet verkställas.

Då i allt fall Kungl. Maj:t, enligt hvad justitieombudsmannens framställning

gifver vid handen, redan torde hafva sin uppmärksamhet fästad

på detta ämne, har utskottet, som på grund af här förut anförda skäl icke

kan förorda den af justitieombudsmannen föreslagna lagändringen, icke

funnit skäl att nu ytterligare påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för

denna fråga, hvilken utan tvifvel bäst löses i sammanhang med den allmänna

revision af preskriptionsförordningen, som enligt hvad lagutskottet

erfarit lärer vara att förvänta.

Utskottet får alltså hemställa,

att justitieombudsmannens förevarande framställning

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Reservation.

Herr Håkanson, med hvilken herrar Trana, grefve Mörner, Lindhagen

och Sven Persson hufvudsakligen instämt, har anfört:

Justitieombudsmannen har i sin framställning, såsom utskottet jämväl

medgifvit, tillfredsställande ådagalagt behofvet af ifrågavarande lagrums

ändring i angifvet syfte. För min del anser jag detta syfte kunna

lättast och enklast vinnas genom en sådan ändring af lagrummet, att bevis

om fordringens angifvande hos domstol eller öfverexekutor skulle införas

i allmänna tidningarna allenast en gång, hvilket då naturligtvis

skulle ske inom tionde årets slut. Härigenom skulle ej mindre undvikas

den fara för rättsförlust för borgenären, hvarom utskottet talat, än äfven

vinnas fullständig klarhet om den tidpunkt, från hvilken den nya preskriptionstiden

skulle räknas. Någon betänklighet mot att i förevarande

fall, där frågan endast gäller att afbryta preskription, föreskrifva kungörelse

endast en gång synes mig icke böra förefinnas. Jag vill erinra

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 9.

därom, att såväl enligt 2 kap. 38 § nya jordabalken som enligt 8 § i

lag om aktiebolag den 12 augusti 1910 däri omförmälda kungörelser icke

behöfva införas i allmänna tidningarna mera än en gång. Som jag emellertid

icke kunnat inom utskottet vinna pluralitet för min angifna åsikt,

vill jag icke nu framställa förslag om lagrummets ändring i enlighet med

densamma. Då jag likväl icke anser att ifrågavarande lätt genomförbara

lagändring bör anstå, till dess en allmän revision af preskriptionsförordningen

först åtskilliga år härefter möjligen kan komma att äga rum, tilllåter

jag mig hemställa,

att Riksdagen i anledning af justitieombudsmannens

förevarande framställning ville hos Kungl. Maj:t anhålla,

det täcktes Kung!. Maj:t låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 1 §

i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription

och om årsstämning, som kan finnas lämplig och erforderlig

för undvikande af de utaf justitieombudsmannen

påpekade olägenheter.

Herrar Bergendahl, Söderbergh och Olsson i Broberg hafva begärt få

antecknadt, att de ej deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1912:29 Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om ändring i 1 § af kungl. förordningen den 4 mars 1862 om tioårig p s. 1 i texten