Skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag angående utlämnande af lån åt kommuner från konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens verkställande.
1912-04-22 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SBU 1912:1, Skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag angående utlämnande af lån åt kommuner från konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens verkställande.
Dokumentets text
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
1
Nr 1.
Ankom till Riksdagens kansli den 22 april 1912 kl. 4 e. m.
Sammansätta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 1, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med begäran om utredning och förslag angående utlämnande
af lån åt kommuner från konungariket Sveriges
stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens
verkställande.
I en inom Andra kammaren väckt motion nr 72 har herr A. Rune
föreslagit, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på hvad sätt den förändring
skulle kunna vidtagas i fråga om konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
att denna kassa erhölle rätt och genom statens ytterligare ekonomiska
stöd äfven förmåga att utlämna lån jämväl åt Sveriges kommuner,
hvilken utredning för fullständighetens skull äfven bör afse frågan, huruvida
på annat och lämpligare sätt en allmän lånekassa för Sveriges kommuner
kan inrättas, och, såvida utredningen därtill gifver anledning,
för Riksdagen framlägga förslag i ämnet; samt att Riksdagen för sagda
utrednings verkställande må för år 1913 på extra stat under sjunde hufvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag af fem tusen kronor.»
Till stöd för berörda förslag har motionären anfört följande:
»Under de senare åren har frågan om inrättande af en statsunderstödd låneanstalt
för Sveriges kommuner tillvunnit sig alltmera beaktande, och Andra kammaren
har för sin del de fyra senaste riksdagarna bifallit väckt förslag om en
skrifvelse till Kungl. Maj:t om utredning i frågan. Första kammaren har emellertid
. hvarje gång afslagit samma förslag, hvadan någon riksdagsskrivelse ej
kommit till stånd. Då jag har den uppfattning, att denna fråga är af den stora
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 6 samt. 2 afd. 1 käft. (Nr 1.) 1
2
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
betydelse, att den icke kan undanskjutas, tvekar jag icke_ att äfven i år underställa
densamma Riksdagens pröfning. Jag åberopar därvid den motivering och
utredning i öfrigt, som vid frågans föregående behandlingar uti Riksdagen förekommit
och vill blott särskildt betona, att jag anser den ifrågasatta utredningen
nödvändigt böra omfatta jämväl frågorna om sättet att af en kommun på laglig
väg uttaga fordran samt ''om en viss förmånsrättsordning emellan en kommuns å
olika tider upptagna lån.
Under frågans behandling har jag för min egen del alltmera kommit till
den uppfattningen, att densamma står ''i det samband med landtfastigheternas och
stadsfastigheternas låneväsen, att lösningen helst borde gått ut på att inrätta en
stor statsgaranterad låneanstalt med uppgift att öfvertaga såväl allmänna hypoteksbankens
och konungariket Sveriges stadshypotekskassas obligationer som ock
kommunallån, så att på detta sätt kunnat genom en och samma anstalt tillgodoses
såväl stadsfastighetskrediten som ock jordbruksfastighets- och kofnmunallånekrediten.
Uti denna uppfattning bar jag äfven erhållit stöd genom ett af fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret afgifvet yttrande. Men då det synes
mig som om utsikterna att på detta sätt få frågan i hela dess vidd löst för det
närvarande icke vore särdeles stora och då en tillfredsställande lösning, af kommunallånefrågan
synes mig kunna ernas äfven pa annat sätt, som möjligen är
lättare att åstadkomma, vill jag härmed närmare ingå på detta sätt till frågans
lösning. Detta vore, att konungariket Sveriges stadshypotekskassa finge sitt
verksamhetsområde utvidgadt till att omfatta äfven utlämnandet af kommunallån.
Dör att kunna öfvertaga denna nya utlåning finge gifvetvis kassan utrustas, med
ytterligare grundfond af statsobligationer till belopp af förslagsvis trettio millioner
kronor och inrättningen finge därefter arbeta på två afdelningar. Den enda förändring
af kassans organisation, som synes i och för denna sak blifva nödig,
skulle vara, att kassans styrelse förstärktes, med exempelvis tre ledamöter, representanter
för kommunerna. Någon solidarisk ansvarighet synes ej böra åläggas,
vare sig fastighetslåntagarne för kommunernas lån eller dessa senare för
hvarandras lån. Om frågan löstes på detta sätt, undginge man den uppgifna
olägenheten af att en ny svensk statsgaranterad obligat i onstyp utsläpptes på lånemarknaden,
samt vunne fördelen af betydligt billigare förvaltningskostnad för såväl
stadsfastighetslånen som kommunlånen, då ju både lokal, direktör och tjänstemän
m. m. kunde i hufvudsak blifva desamma för båda lånerörelserna. Dör denna
saks ordnande erfordras gifvetvis en allsidig utredning med å denna grundadt
förslag, och denna utredning borde för fullständighetens skull omfatta äfven frågan,
huruvida på annat och lämpligare sätt än det nu föreslagna kommunernas
upplåning skulle kunna ombesörjas och ordnas.»
Efter öfverenskommelse mellan stats- och banko utskotten har denna
motion hänskjutits till behandling af sammansatt stats- och bankoutskott.
Frågans Frågan om inrättande af en hypoteksanstalt med särskild uppgift att
beliandlin * tillgodose kommunernas lånebehof har gång efter annan varit uppe till
a behandling, merendels i samband med förslag om ordnande af fastighetskrediten
i städerna och de stadsliknande samhällena. Redan det förslag
till en med statsgaranti försedd hypoteksanstalt för städerna, som år 1863
framlades af utsedde delegerade lör städer och köpingar i riket, inne
-
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1. 3
fattade sålunda, att den tilltänkta hypoteksanstalten skulle utlämna lån
äfven till stadskommuner. Förslaget, som genom motion underställdes
1863 års riksdag, vann ej Riksdagens bifall, men föranledde sedermera
på enskildt initiativ till upprättandet af allmänna hypotekskassan för
Sveriges städer, som började sin verksamhet år 1871 och enligt sitt af
Kungl. Maj:t fastställda reglemente hade att bland annat utlämna lån äfven
åt kommuner.
Beträffande den behandling, som frågan sedermera intill år 1909
erhållit inom Riksdagen, tillåter sig utskottet, under hänvisning till den
utförliga redogörelse därför, som vid 1909 års riksdag lämnats i sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande (nr 10) öfver då väckta motioner
i ämnet, här erinra om följande.
Vid 1885 års riksdag väcktes inom Andra kammaren af herr E. v. d.
Lancken motion om utredning, på hvilka villkor en allmän lånekassa för
Sveriges kommuner kunde inrättas. Motionen afstyrktes af vederbörande
tillfälliga utskott och blef äfven af kammaren utan votering afslagen.
Vid 1907 års riksdag väcktes enahanda motion inom Andra kammaren
af herr A. Rune. Motionen blef af tillfälliga utskottet tillstyrkt, men afslogs
af kammaren.
Vid 1908 års riksdag förekommo flera olika förslag rörande dels en
kommunal låneanstalt och dels en anstalt för belåning af fastigheter i städer
och stadsliknande samhällen. Inom Första kammaren väcktes af herr
O. F. Trapp motion angående en kommunal låneanstalt och af herr Gustaf
Berg dels angående ombildning af allmänna hypotekskassan för Sveriges
städer i syfte att tillgodose såväl kommunernas som fastighetsägarnes i
städerna och med dem jämförliga samhällen lånebehof, dels ock eventuellt
om inrättande af en särskild lånekassa för kommunerna samt utvidgning
af hypotekskassan. Därjämte föreslogs i en af herr E. Ilägglund väckt
motion inrättande af eu särskild hypoteksbank för ordnande af fastighetskrediten
i städerna.
Inom Andra kammaren framkommo följande motioner, nämligen dels
af herr Rune m. fl., som förnyade det vid föregående riksdag väckta förslaget
om inrättande af en allmän lånekassa för Sveriges kommuner, dels
af herr J. Jeansson i Kalmar in. fl. angående ombildning af allmänna
hypotekskassan för Sveriges städer i enahanda syfte, som af herr G. Berg
inom Första kammaren föreslagits, dels ock af herr C. R. Johansson i
Jönköping, hvilken inom Andra kammaren framställde samma yrkande,
som herr Berg inom Första kammaren.
Endast herr Hägglunds motion om inrättande af en stadshypoteksanstalt
blef af Riksdagen bifallen och föranledde till en skrifvelse angående
1908 års
riksdag.
1909 års
riksdag.
1909 års
utskott.
4 Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
utredning i ämnet. Hvad de öfriga motionerna beträffar, uttalade sig
visserligen de kåda tillfälliga utskott, till hvilka motionerna hänvisades,
sammanstämmande för en utredning, huruvida och under hvilka villkor
en eller flera hypotekskassor med grundfond af statsobligationer, tillhandahållna
af staten, skulle kunna organiseras i ungefärlig öfverensstämmelse
med motionärernas förslag, eller huruvida kreditväsendet för kommuner
och fastighetsägare skulle kunna på annat sätt ordnas under statens medverkan.
Men "hvad utskotten sålunda hade föreslagit blef endast inom
Andra kammaren bifallet, medan däremot Första kammaren afslog förslaget,
hvilket i anledning däraf förföll.
1908 års Riksdags ofvannämnda skrifvelse angående en stadshypoteksanstalt
föranledde tillsättandet den 13 juni 1908 af en kommitté, hvilken
framlade utredning och förslag i ämnet i början af år 1909, hvarpå
Kungl. Maj:t redan till samma års Riksdag aflat proposition med förslag
till förordningar angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa och
angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet
in. m.
Mot slutet af år 1908 fästes uppmärksamheten vid den omfattning,
hvari särskild! stadskommunerna begagnat sin fria lånerätt, och fråga uppstod
att genom lag begränsa densamma, utan att emellertid något förslag
i sådant syfte framkom till 1909 års Riksdag. Däremot fick denna upptaga
frågan om en kommunal låneanstalt till förnyad behandling med anledning
af i hufvudsak sammanstämmande motioner dels af herr Trapp
inom Första kammaren och dels af herr Rune inom Andra kammaren.
Båda motionerna hänvisades till behandling af sammansatt stats- och
bankoutskott, hvilket i sitt ofvan berörda utlåtande tillstyrkte, att Riksdagen
.skulle hos Kungl. Maj:t begära utredning, huruvida och på hvilket
sätt en allmän lånekassa för Sveriges kommuner borde inrättas.
Utskottet framhöll, bland annat, hurusom under behandlingen af frågan
om inrättande af en central stadshypotekskassa uttalats önskvärdheten af, att den
upplåning, som för landet kunde ifrågakomma från utlandet, så mycket som möjligt
centraliserades, så att en enhetlig organisation kunde åstadkommas för såväl
fastighetskredit som kommunernas kredit till undvikande åt den konkurrens på
lånemarknaden, som eljest ansåges kunna förekomma. Emellertid hade angelägenheten
af stadsfastighetskreditens ordnande ansetts så trängande, att, när denna
fråga fått en nöjaktig utredning,'' det icke ansetts lämpligt att vidare undanskjuta
dess afgörande i afbidan på ett gynnsammare ordnande af den nuvarande jordbrukskrediten
eller skapande af en ny form för tillgodoseende af kommunernas
lånebohof.
»Vid detta förhållande — fortsätter utskottet — gäller det att bedöma,
huruvida kommunernas lånebehof är af den art, att dess tillgodoseende är ett
statsintresse. I likhet med hvad förut i denna fråga inom Riksdagen uttalats,.
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
5
finner utskottet det obestridligt, att äfven för denna kategori af låntagare ett
oundgängligt och berättigadt lånebehof förefinnes och att det äfven ligger i det
allmännas intresse, att detta behof fylles på sådant sätt, att grundade önskemål
rörande bekväm och billig penninganskaffning uppnås. Särskild! gäller hvad nu
sagts landskommunerna samt de mindre och medelstora städerna. De större städerna
röra sig med så stora lån och hafva i allmänhet tillgång till sådan erfarenhet
vid låns anskaffande äfven på utländsk marknad samt åtnjuta där så god
kredit, att de kunna åt sig betinga kanske lika förmånliga villkor, som en sammanslutning
för kommunalkreditens ordnande väntas kunna åstadkomma. Men så
är ej förhållandet med de mindre kommunerna. Små lån äro helt naturligt för
den kapitalplacerande allmänheten mindre begärliga och kräfva med nödvändighet
relativt högre kostnader. Söka sådana lån sig ut på den utländska marknaden,
måste de därför mottagas jämförelsevis ogynnsamt, hvilket åter i sin ordning
medför, att landets kredit i dess helhet nedsättes.
Måste det under sådana förhållanden anses vara önskligt, att de smärre
kommunerna beredas tillfälle att åtnjuta den utländska lånemarknadens fördelar,
synes ett ingripande från statens sida i detta afseende vara berättigadt och nödvändigt
samt således en grundlig utredning af hithörande frågor vara erforderlig.
Det är emellertid uppenbart, att de åtgärder, som från statens sida böra
vidtagas, icke böra gå ut allenast därpå att främja och underlätta den kommunala
upplåningen. Det måste fasthellre hufvudsakligen gälla att dels konsolidera och
organisera denna upplåning, dels underlätta densamma i den mån den är nödvändig
för tillgodoseende af hvad man skulle kunna kalla legitima kommunala
lånebehof. Det torde nämligen icke kunna förnekas, att kommuner understundom
upptagit lån för ändamål, som antingen bort tillgodoses genom skattemedel eller
också afsett mer eller mindre tydliga lyxbehof.
Skulle en utredning i det afseende, som här ifrågasattes, utvisa, att eu
kommunal lånekassa i angifvet syfte lämpligen bör upprättas, finner utskottet det
därför, med hänsyn till landets kredit och finansiella ställning, att såsom oeftergiflig!
villkor därvid uppställes, att ifrågavarande låneverksamhet blir reglerad
genom ganska noggranna och restriktiva bestämmelser.»
Utskottet angifver därefter på följande sätt i korthet några af de synpunkter,
hvilka i sådant afseende borde enligt utskottets åsikt komma under
beaktande.
»Som bekant kunna våra kommunallån — yttrar utskottet — (jelas i två
kategorier, nämligen korta lån på högst två år, till hvilkas upptagande icke erfordras
Konungens medgifvande, samt längre lån, för hvilka dylikt medgifvande
erfordras. Till dessa former för kommunala förbindelser kan läggas en tredje,
nämligen borgensförbindelser.
Nu tillämpas med afseende på kommunal skuldsättning ofta nog det tillvägagångssättet,
att för lånebehofvens täckande till en början korta, tillfälliga
lån upptagas. Med den så ådragna sväfvande skulden opererar kommunen ofta
i flera är med omsättningar och ökningar, till dess att man ändtligen besluter att
förvandla den sväfvande skulden till fast, vare sig i form af obligationslån eller
icke. För detta ändamål går kommunen in till Konungen, som då svårligen kan
annat än bifalla ansökningen. Den sväfvande skulden har nämligen ofta vuxit
till ett sådant belopp och är så öfverhängande, att ett afslag skulle betyda kommunens
ruin.
6
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
Då sålunda emellertid genom anlitande af den tillfälliga upplåningen Konungens
pröfning ocli fastställelse, det vill säga Konungens rätt att medgifva
eller afslå upptagande af längre lån, i verkligheten helt enkelt kan omintetgöras,
synes rätten till upptagande af tillfälliga lån böra inskränkas.»
Utskottet uttalar sig sedan angående det sätt, hvarpå en dylik inskränkning
lämpligen borde genomföras, och fortsätter därpå:
»Man har vidare mot det nuvarande tillståndet anmärkt, att dels alla af
eu kommun upptagna lån hafva samma rätt gentemot kommunen, dels inga former
finnas stadgade för indrifning af fordringar hos en kommun.
Otvifvelaktigt är, att sådana förhållanden kunna inträffa, att en kommun
kommer på obestånd. Sådant har visserligen icke hittills händt i vårt land, och
om lämpliga restriktiva åtgärder i af utskottet här antydt syfte vidtagas, torde
sannolikheten därför väsentligen minskas, men möjligheten däraf torde dock icke
kunna förnekas. Emellertid synas för dylikt fall vår gällande utsökningslags
bestämmelser icke vara fullt tillräckliga. Det är således obestämdt, huruvida en
fordringsägare har rätt att låta utmäta en kommuns samfällda fasta och lösa
egendom, äfven sådan som nödvändigt erfordras för dess verksamhet såsom kommun,
till exempel kyrka, skolhus, eldsläckningsmateriel, eller om för skuldens
gäldande uttaxering skall ske, på en gång eller på annat sätt. Förtydligande
bestämmelser i dessa afseenden torde vara nödvändiga i sammanhang med ordnande
af en kommunal lånekassa.
I sammanhang härmed har framhållits önskvärdheten af stadganden om
viss förmånsrättsordning mellan olika lån, upptagna af samma kommun. En
kommun, som, förut skuldfri, upptager ett lån, lian nämligen därefter, under
annan finansledning, lätt tänkas genom en senare hejdlös skuldsättning för improduktiva
ändamål försätta den förste långifvaren i en lika oväntad som oangenäm
situation.
En annan anmärkning gäller de kommunala borgensförbindelserna, om
hvilka våra kommunallagar icke innehålla några som helst stadganden. Körande
betingelserna för ingående af borgensförbindelser har praxis varit olika, i det att
kommun ibland ansett sig böra begära kungligt tillstånd att ikläda sig dylik
borgen, ibland icke. Gifvetvis måste emellertid en borgensförbindelse i detta afseende
likställas med vanlig skuldförbindelse och sålunda kommunallagarna förtydligas
med en bestämmelse, att samma regler, som gälla för upptagande af
kommunala lån, jämväl böra gälla för ingående af kommunala borgensförbindelser.
Slutligen torde kontrollen öfver upptagande af lån behöfva skärpas. Noggrannare
utredning än hittills i allmänhet förekommit måste företagas beträffande
ändamålet med de olika kommunernas upplåning, och detta är af desto större betydelse,
när det gäller att upptäda på den utländska lånemarknaden.
Att under nu angifna förutsättningar anordna en central låneanstalt med
uppgift att på bästa och billigaste sätt tillgodose kommunernas lånebehof, finner
utskottet kunna medföra gagn ej blott för kommunerna, utan äfven för landet i
dess helhet. Utskottet instämmer därför i det af herr Kune i hans motion gjorda
uttalandet, att därmed ej mindre skulle beredas kommunerna tillgång till den
billigast möjliga upplåning, då sådan vore oundgängligen nödig, än äfven ur det
allmännas intresse denna upplåning så skulle ordnas, att den största möjliga sparsamhet
befordrades och olämplig skuldsättning så mycket som möjligt förebyggdes.
»
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
7
Utskottets utlåtande var emellertid ej enhetligt. Tre reservanter
yrkade afslag utan anförande af någon motivering, och två reservanter
framställde samma yrkande under uttalande i hufvudsak, att det vore betänkligt
att i konkurrensen mellan de obligationer, som utfärdades af riksgäldskontoret,
allmänna hypoteksbanken och den då planerade stadshypotekskassan,
insätta ytterligare en grupp obligationer, som skulle likställas
med de nyssnämnda; att det kunde innebära våda för landets välfärd och
skada statens kredit att skapa nya möjligheter till skuldsättning i utlandet;
att något behof af statens mellankomst i förevarande afseende ej förelåge,
då de större städerna kunnat direkt placera sina lån i utlandet på fullt
så goda villkor, som en central låneanstalt kunde åstadkomma, och de
mindre kommunerna finge sina lånebehof tillgodosedda hos kassor och försäkringsbolag,
hvarjemte genom stadshypotekskassans inrättande ytterligare
kapital borde kunna för de kommunala lånebehofven lediggöras; samt att,
medan statens upplåning ej borde afse annat än produktiva ändamål, det
ej vore möjligt att betrakta kommunernas upplåning såsom alltid afseende
sådana ändamål.
Vid ärendets behandling inom kamrarna blef utskottets hemställan
af Första kammaren afslagen med 74 röster mot 49, hvaremot Andra
kammaren med 110 röster mot 77 uttalade sig för den af utskottet föreslagna
utredningen. Frågan om en kommunal lånekassa hade sålunda
äfven vid 1909 års riksdag förfallit. Däremot — och detta torde i sin
mån förklara utgången af frågan om den kommunala lånekassan — biträdde
Riksdagen i hufvudsak det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget om en
stadshypoteksanstalt. I öfverensstämmelse därmed utfärdades sedermera
den 5 juni 1909 särskilda förordningar angående konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet, hvarigenom och sedan den nya låneanstalten
i början af år 1910 trädt i verksamhet, frågan om tillgodoseende
af städernas och de stadsliknande samhällenas lånebehof nått fram till sin
lösning.
Äfven vid 1910 års riksdag väcktes af herr Rune motion angående
utredning och förslag rörande inrättande af en kommunal lånekassa, hvilken
motion hänvisades till behandling af sammansatt stats- och bankoutskott.
Utskottet tillstyrkte för sin del en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning i ämnet och anförde till stöd härför bland annat följande.
»I öfverensstämmelse med den uppfattning, som uttalats i ofvan återgifna
utlåtande vid 1909 års riksdag, anser äfven utskottet, att det ligger i det allmännas
intresse, att kommunernas lånebehof fylles på ett sådant sätt, att grundade
önskemål rörande bekväm och billig penninganskaffhing uppnås. Då kommunerna
1910 års
riksdag.
1910 års
utskott.
8
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
fått sig ålagda åtskilliga funktioner, hvilkas fullgörande är. att anse såsom ett
verkligt statsintresse, synes det berättigadt, att staten äfven i någon man bidrager
att för kommunerna underlätta anskaffandet af de medel, som lämpligen höra
i låneväg uppbringas. Särskildt gäller detta hvad beträffar landtkommuner och
de mindre eller de medelstora städerna. De större städerna däremot åtnjuta redan
en sådan kredit å lånemarknaden, att för dem statens garanti synes mindre
erforderlig.
Majoriteten inom fullmäktige har i sitt yttrande såsom skäl förslag å
motionen bland annat uttalat, att för närvarande några nämnvärda svårigheter
att på skäliga villkor placera kommunallån icke syntes vara för handen. Enligt
utskottets mening kan emellertid eu tillfälligtvis rådande lättnad å lånemarknaden
ingalunda utgöra något skäl för att afböja den ifrågasatta utredningen. Ställningen
på penningmarknaden kan lätt nog undergå väsentliga förändringar, och
utskottet anser det vara en gifven fördel, om en sådan utredning som den nu
föreslagna kan igångsättas utan trycket af öfverhängande finansiella svårigheter.
I anslutning till den af minoriteten inom fullmäktige uttalade åsikt finner
utskottet äfven i den nu beslutade begränsningen af kommunernas rätt att upptaga
korta lån eu ytterligare anledning att tillmötesgå förslaget om utredning
angående en kommunal låneanstalt. Behofvet af en sådan anstalt torde nämligen
framträda mera i samma mån, som kommunerna tvingas till en skyndsam fondering
af sina lån. Det synes ej heller vidare lämpligt, om, på samma gång detta
kraf blifvit i statens eget intresse ställdt på kommunerna, ingenting från statens
sida blefve åtgjord^ för att underlätta en sådan fondering. A andra sidan innebär
den genomförda begränsningen i rätten att upptaga lån en viss garanti för att en
eventuell kommunal låneanstalt icke skall leda till onödigtvis ökad skuldsättning.
Då utskottet sålunda, i likhet med såväl sammansatta stats- och bankoutskottet
vid 1909 års riksdag som minoriteten inom fullmäktige,, anser goda skäl
tala för en utredning i motionens syfte, har utskottet emellertid ingalunda förbisett,
att genom den nya stadshypotekskassans bildande frågan om en särskild kommunal
låneanstalt kommit i ett väsentligen förändradt läge. Därom synes nämligen
ej mer än en mening råda, att det vore olämpligt, om tre lika ställda och
af staten garanterade låneanstalter skulle komma att uppträda på lånemarknaden,
konkurrerande både med hvarandra inbördes och med staten. Utredningen bör sålunda,
på sätt äfven framhålles af minoriteten inom fullmäktige, afse, huruvida
och på hvad sätt med undvikande af en dylik eventualitet kommunernas lånebehof
må kunna tillgodoses. Bland de olika sätt, hvarpå denna fråga synes .kunna lösas,
har under ärendets föregående behandling i främsta rummet framhållits önskvärdheten
af en central låneanstalt såsom ett slags öfverbyggnad på de numera befintliga
båda hypoteksanstalterna för landt- och stadsfastigheter. Man har äfven
antydt möjligheten däraf, att endera af dessa båda anstalter skulle vid sidan af
sin egentliga lånerörelse inrätta en särskild afdelning för lån till kommuner.
Hvad i öfrigt beträffar omfattningen af eu blifvande utredning, får utskottet
i allo ansluta sig till de synpunkter, Indika här ofvan återgifvits ur det sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande vid föregående års riksdag.»
Mot betänkandet hade sex af utskottets ledamöter reserverat sig med
yrkande att motionen icke måtte bifallas.
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
9
Första kammaren godkände utan votering reservanternas yrkande,
hvaremot Andra kammaren med 108 röster mot 90 biföll utskottets hemställan.
Hvad beträffar frågan om kommunernas lånebehof, är från tiden
efter 1909 års riksdag att omförmäla ytterligare utredning af det mot slutet
af år 1908 väckta förslaget om begränsning af kommunernas fria lånerätt,
en utredning, som resulterade i Kungl. Maj:ts till 1910 års Riksdag
aflåtna proposition (nr 86) med förslag till lag angående ändrad lydelse
af vissa paragrafer i kommunallagarna. Med anledning af denna proposition
har Riksdagen beslutit sådan ändring af de ifrågavarande paragraferna,
att från början af år 1913 kommunernas rätt att utan Kungl. Maj:ts särskilda
medgifvande upptaga lån begränsas till sammanlagdt det belopp,
som motsvarar skillnaden mellan å ena sidan en tiondel af den sammanlagda
inkomst, för hvilken kommunalutskylder skolat för sistförflutna året
utgöras, och å andra sidan den summa, som för nämnda år beslutits skola
i kommunen anskaffas genom uttaxering, dock med frånräknande af eventuell
uttaxering för folkskoleväsen och barnavård. Genom detta beslut har
sålunda äfven frågan om inskränkning i kommunernas lånerätt blifvit löst.
Enligt hvad som framgår af det vid Kungl. Maj:ts ofvannämnda proposition
fogade utdrag af protokollet öfver civilärenden den 11 mars 1910,
hade i sammanhang med detta ärende äfven anmälts, att af stadsförbundets
styrelse hos Kungl. Maj:t gjorts framställning om utredning jämväl
af frågan om en af staten understödd lånekassa för kommunerna. Enligt
hvad utskottet inhämtat, har Kungl. Maj:t den 11 november samma år
låtit berörda ärende sig föredragas och »därvid, sedan erinradt blifvit, att
ifrågavarande utredning i främsta rummet torde böra afse omfattningen
af behofvet af en kommunal lånekassa, äfvensom sättet för dess tillgodoseende,
hvarvid det vore af särskildt intresse att vinna upplysning om de
önskemål och den uppfattning, som i de båda angifna afseenden gjorde
sig gällande bland de af frågan närmast berörda, samt denna undersökning,
hvars resultat torde kunna tjäna till ledning för bedömande af frågan,
huruvida staten borde fullfölja den fortsatta utredning, som för sakens
klarläggande vore erforderlig, lämpligen syntes kunna verkställas af just
de af frågan närmast berörda, icke funnit skäl bifalla den nu gjorda framställningen.
»
Vid 1911 års riksdag kom frågan ånyo upp, i det herr Rune väckte
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och för
jBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 6 samt. 2 afd. 1 häfte (Nr 1.) 2
1911 års
Riksdag.
10
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
slag angående utlämnande af lån åt kommuner från konungariket Sveriges
stadshypotekskassa m. m. samt om anslag till utredningens verkställande.
Sedan motionen hänskjutits till behandling af sammansatt stats- och
bankoutskott, ansåg sig det sammansatta utskottet böra i ämnet höra fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret.
Fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret beslöto hvar för sig
att behandla detta ärende vid gemensamt sammanträde; enligt utskottet
tillhandakommet utdrag af protokollet vid fullmäktiges gemensamma sammanträde
den 13 april 1911 förenade sig af fullmäktige i riksbanken herrar
von Frusen, friherre Langenskiöld, Berg, Norberg, Palme och Törnebladh
om att tillstyrka motionen på de skäl, som finnas anförda i deras
här nedan intagna yttrande, hvaremot fullmäktigen i riksbanken herr Jonsson
samt af fullmäktige i riksgäldskontoret herrar Cavalli, Höglund, Ostberg,
Moll och Almqvist för sin del afstyrkte motionen med åberopande af
de grunder, som anförts i deras här nedan jämväl intagna yttrande.
Utskottet ansåg sig vidare böra inhämta yttrande från styrelsen för
konungariket Sveriges stadshypotekskassa öfver motionen i dess förra del.
För sådant ändamål anhöll utskottet i vederbörlig ordning om utverkande
af Kung!. Maj:ts befallning till nämnda styrelse att afgifva sådant yttrande.
Med anledning häraf öfverlämnades till utskottet en till Kungl. Maj:t ställd
skrifvelse, däri styrelsen anförde, att, därest det etter verkställd utredning
skulle befinnas lämpligt att inrätta en af staten understödd låneanstalt för
landets kommuner, något hinder från organisatorisk och administrativ synpunkt
ej syntes möta för att anordna densamma under form af en till
konungariket Sveriges stadshypotekskassa hörande afdelning, dock under
förutsättning att afdelningen i fråga med afseende å ansvarigheten för ingångna
förbindelser skildes från stadshypotekskassans öfriga verksamhet.
Fullmäktige Ofvannämnda af fullmäktige i riksbanken afgifna yttrande var af
x riksbanken n J
1911. följande lydelse:
»Då vid 1909 års riksdag fråga förevar om upprättande al en stadshypoteksanstalt
yttrade fullmäktige, att det icke kunde vara för landet nyttigt, att
flera olika anstalter konkurrerade på den utländska marknaden. Ju mey^upplåningen
från utlandet centraliserades, desto bättre måste detta vara för riket i
dess helhet. Vid sådant förhållande hade fullmäktige ansett det varit lyckligare,
om den ifrågasatta anstalten fått ett mera vidsträckt verksamhetsområde, så att
den kunnat tillgodose såväl stadfastighetskrediten som_ock jordbruksfastighetsoch
kommunallånekrediten. Den kreditanstalt, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
som sedermera upprättades, blef emellertid med hänsyn till sin verksamhet
inskränkt till belåning af stadsfastigheter. _
Vid 1910 års Riksdag infordrades fullmäktiges yttrande med anledning af
en motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
11
angående inrättande af en allmän lånekassa för Sveriges kommuner, ock uttalade
sig en minoritet inom fullmäktige på anförda skäl för önskvärdketen af den ifrågasatta
undersökningen, därvid dock särskildt betonades, att det icke vore fördelaktigt,
om. till de två redan bestående, af staten subventionerade, anstalterna för
jordbrukskrediten ock stadsfastigketskrediten, en tredje af staten understödd anstalt
inrättades för tillgodoseende af kommunernas lånebekof, hvilka tre anstalter
konkurrerade med hvarandra ock med riksgäldskontoret. Den eventuella undersökningen
borde därför, enligt dessa fullmäktige, afse att på ett eller annat sätt
så söka ordna förhållandena, att de olika kreditbehofven kunde behörigen tillgodoses
utan nyss anmärkta olägenhet.
Det synes oss, att motionären vid innevarande års riksdag icke blott tagit
hänsyn till ofvan afgifna synpunkter utan äfven undanröjt den viktigaste anledningen
till de betänkligheter, som år 1910 i anledning af den då väckta motionen
framhöllos af flertalet inom fullmäktige. Yi anse oss därför kunna förorda bifall
till motionärens framställning om en undersökning, för så vidt denna undersökning
afser att tillgodose det kommunala kreditbehofvet genom någon af de två redan
bestående statssubventionerade anstalterna eller öfverhufvud en centralisering af
utlåning genom hypotekslåneinrättningar och till kommuner.»
Det af fullmäktige i riksgäldskontoret afgifna yttrandet lydde: Fullmäktige
»Oiver en ar herr A. Rune vid 1910 års riksdag väckt motion om skrifvelse kontoret
till Kung!. Maj:t med anhållan om utredning och förslag angående inrättande af 1911.
en allmän lånekassa för Sveriges kommuner afgaf vid gemensamt sammanträde
den 18 april 1910 med fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret fullmäktiges
majoritet följande yttrande:
Törlidet år bereddes fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret tillfälle
att med anledning af ett utaf särskilda kommitterade den 25 januari 1909
afgifvet betänkande för utredning af frågan om upprättande af en stadshypoteksanstalt
yttra sig beträffande dels kommitténs förslag, dels ock ett vid betänkandet
fogadt särskildt yttrande.
Härom anförde då fullmäktige bland annat: ’En låneanstalt, som skall
hafva till uppgift att tillhandahålla städernas fastighetsägare erforderligt kapital,
bör naturligtvis vara inriktad på möjligheten att upptaga penningar äfven från
den utländska penningmarknaden. På denna marknad äro redan införda allmänna
hypoteksbankens obligationer, och på senare tider har starkt framhållits behofvet
jämväl af en kommunal låneanstalt. Men, såsom i kommittébetänkandet framhållits,
det kan icke vara för landet nyttigt, att flera olika anstalter konkurrera
på den utländska marknaden. Ju mera upplåningen från utlandet kan centraliseras,
desto bättre måste det enligt fullmäktiges åsikt vara för riket i dess helhet.
Vid sådant förhållande hafva fullmäktige ansett, att det skulle hafva varit
lyckligare, om den nu ifrågasatta anstalten fått ett mera vidsträckt verksamhetsområde
än som i kommittébetänkandet föreslagits. Detta hade lämpligen kunnat
ske genom en anordning i öfverensstämmelse med den af såväl kommitténs majoritet
som reservanten åberopade danska hypoteksbanken. Så anordnad hade den
svenska anstalten kunnat öfvertaga såväl allmänna hykoteksbankens och hypotekskassans
för Sveriges städer obligationer som ock kommunallån, och genom en och
samma anstalt hade sålunda kunnat tillgodoses såväl stadsfastighetskrediten som
ock jordbruksfastighets- och kommunallånekrediten. Men då något förslag i denna
12 Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
riktning ej nu föreligger, ock enligt fullmäktiges öfvertygelse ett verkligt behof
af stadsfastighetskreditens tidsenliga ordnande är för handen, anse fullmäktige
sig höra förorda inrättandet af en hypoteksanstalt äfven med den begränsning,
som i betänkandet afses.’
Under intrycket af en omfattande ekonomisk kris och däraf följande penningknapphet
hade en allmänt utbredd opinion såväl inom som utom Riksdagen
påyrkat en omedelbar lösning af det i nyss omnämnda kommittébetänkande innehållna
förslaget. Under sådant förhållande hade fullmäktige ansett sig icke kunna
afstyrka inrättandet af den föreslagna stadshypoteksanstalten. Men fullmäktige
hade tydligt angifvit sin uppfattning, att frågan kommit i ett oriktigt läge. Och
det hade säkerligen varit lyckligt, om de betänkligheter, som restes mot det då
föreliggande förslaget, tillmätts större betydelse och om man således beslutit sig
för att, i stället för den föreslagna anstalten, inrätta en central låneanstalt såsom
ett slags öfverbyggnad på redan befintliga låneanstalter samt med befogenhet att
lämna län äfven till kommuner.
Den omständigheten, att konungariket Sveriges stadshypotekskassa kommit
till stånd, synes emellertid i högst väsentlig grad böra inverka på lösningen af
nu föreliggande fråga. Att redan nu, sedan den nya hypotekskassan varit i verksamhet
blott några få månader, vidtaga åtgärder för anordnandet af en central
låneanstalt, synes i och för sig föga tilltalande. Man skulle om dem med fog
kunna saga, att de icke vittnade om något större mått af planmässighet.
Ännu mindre lämpligt synes det vara att skapa en lånekassa uteslutande
för kommunernas behof. Inrättandet af en sådan kassa skulle uppenbarligen vara
utan ändamål, om den ej kunde utlämna lån på åtminstone lika goda villkor som
de i landet befintliga penninginrättningarna erbjuda. I detta hänseende må erinras,
att kommunerna kunnat inom landet upplåna penningar mot en ränta, som
långa tider icke uppgått till mer än 4 ppoc. och i regel hållit sig omkring 41/2
proc. Men för att den nya lånekassan skulle kunna utlämna lån på sådana
villkor, som nyss nämndes, måste den uppenbarligen erhålla en utrustning, som
satte den i stånd att med framgång uppträda på den utländska penningmarknaden.
Frågan kunde tänkas löst äfven på det sättet, att antingen allmänna hypoteksbanken
eller stadshypotekskassan vid sidan af hypotekslånerörelsen inrättade
en särskild afdelning för lån till kommuner. Men då hypoteksföreningarna åligger
gemensam ansvarighet för resp. hypoteksanstalts förbindelser, och då hypoteksföreningarna
hvarken böra eller kunna åläggas någon ansvarighet för de på grund
af kommunallånen utgifna obligationerna, möter här svårigheten att så fullständigt
från hvarandra åtskilja de båda afdelningarna, att hypoteksafdelningen blir fri
från allt såväl direkt som indirekt ansvar för kommunaliåneafdelningens förbindelser.
Som bekant lämnar Crédit Foncier de France äfvensom åtskilliga tyska
hypoteksbanker såväl hypotekslån som kommunallån, men dessa anstalters låntagare
hafva intet gemensamt ansvar för långifvarens förbindelser.
Hvilketdera af nu vidrörda tre alternativ för frågans lösning än valdes,
blefve följden, att en ny tredje kategori svenska obligationer, afsedda för cirkulation
i utlandet, tillbomme. Detta kan för landets kredit icke vara annat än
skadligt.
I sitt ofvannämnda yttrande framhöllo fullmäktige äfven, att de svårigheter,
som mött att få stadsfastigheter belånade på skäliga villkor, nog på sina
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1. 13
ställen, särskild! i de större städerna, endast varit och vore mer eller mindre
öfvergående.
Detta omdöme i fråga om stadsfastighetslånen torde säkerligen hafva lika
om ej större tillämplighet på kommunallånen. Såväl till följd af nämnda kris
som ock af orsaker, hvilka nedan beröras, hade otvifvelaktigt för ett flertal kommuner
uppstått svårigheter med afseende å tillgodoseendet af deras lånebehof.
Men sedan dess hafva förhållandena på den allmänna penningmarknaden så väsentligt
förbättrats, att för närvarande några nämnvärda svårigheter att på skäliga
villkor placera kommunallån icke torde vara för handen.
Den nya stadshypotekskassan har för beredande af medel till utlåning till
bypoteksföreningarna under sistlidna januari månad beslutat upplägga ett tre
och en half procents obligationslån å 210 millioner francs. Häraf hafva obligationer
till belopp af 84 millioner francs försålts till Frankrike. Således har ett
mot valutan för de sålda obligationerna svarande belopp inteckningar i stadsfastigheter,
hvilka hitintills varit placerade inom landet, kommit att häfta såsom
pant till utlandet. Af lånets belopp framgår, att ytterligare dylik pantsättning
är att emotse. Detta är ock den naturliga och väntade följden af stadshypotekskassans
upprättande. På redan antydda skäl torde det vara i högsta grad sannolikt,
att inrättandet af en kommunal låneanstalt skulle få samma påföljd, d. v. s.
föranleda ytterligare export till utlandet af inom landet placerade svenska säkerheter.
Då skuldsättningen till utlandet redan antagit en omfattning, som ger anledning
till allvarliga betänkligheter, böra icke utan tvingande nödvändighet åtgärder
vidtagas, som i sina konsekvenser måste antagas leda till ökning af denna
skuldsättning.
_ Allmänt bekant är, att svårigheterna under 1907—-1908 årens finansiella
kris i väsentlig mån skärptes därigenom att en del stadskommuner i utlandet
åsamkat sig sväfvande skulder till mycket betydande belopp. Kung!. Maj:ts proposition
nr 86 till den nu samlade Riksdagen, innehållande förslag till begränsning
af kommunernas rätt att utan Kungl. Maj:ts tillstånd upptaga lån, afser att
förebomma ett upprepande af de missförhållanden, som i afseende å kommunernas
sväfvande skulder trädde i dagen under krisen. Om denna proposition vinner
Riksdagens bifall, undanröjes utan tvifvel en icke ringa del af de olägenheter,
som under den närmast föregående tiden ieke blott kommunerna utan äfven det
allmänna fått erfara i afseende å den kommunala upplåningen. Och om, såsom
propositionen afser, upplåningen göres, icke såsom hittills i stor utsträckning
skeft, till täckande af utgifter, som redan äro gjorda, utan företrädesvis för samtida
eller framtida behof, böra kommunerna i allmänhet kunna afvakta den för
lånets upptagande lägligaste tiden. Af sådan orsak torde ett bifall till propositionen
eller en i samband därmed möjligen genomförd större begränsning af tiden
för sökt låns fondering icke böra försätta kommunerna i ett läge, som skulle göra
inrättandet af en kommunal lånekassa för dem särskild! trängande eller eljest behöflig!.
Någon tid torde därför i hvarje fall böra och utan olägenhet kunna afvaktas,
innan åtgärder vidtagas till utredning af sättet för inrättandet af en ny
med statsgaranti utrustad låneanstalt, antingen denna skulle anordnas såsom en
centralanstalt eller såsom en fristående kommunal lånekassa eller möjligen inordnas
i någon redan befintlig hypoteksanstalt. Innan nya utvägar till ökad
skuldsättning i utlandet uppsökas, För ock någon erfarenhet föreligga angående
14 Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
landets förmåga att utan svårigheter fullgöra de under senaste tid betydligt ökade
förpliktelserna.
En annan sak åter vore att i god tid vidtaga en undersökning om de rättsliga
bestämmelser, som böra genomföras till beredande af nödig säkerhet för kommuns
långifvare, såväl i deras förhållande till den låntagande kommunen, som
ock dem inbördes emellan, samt de åtgärder i öfrigt, hvilka i detta sammanhang
kunna anses behöfliga.
På grund af hvad sålunda anförts anse vi oss icke kunna tillstyrka bifall
till herr Runes förevarande motion.
Den af herr Rune vid innevarande riksdag väckta motionen skiljer sig från
hans motion af år 1910 endast däri, att den föreslagna allmänna utredningen i
första hand skall gå ut på att undersöka, huruvida och på hvithet sätt den förändring
skulle kunna vidtagas i fråga om konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
att kassan kunde lämna lån till kommuner.
Under den tid, som förflutit sedan ofvan anförda yttrande den 18 april
1910 afgafs, har enligt vårt förmenande ingenting inträffat, som varit ägnadt att
rubba den i samma yttrande uttalade meningen. Snarare synes oss åtskilligt, af
hvad som sedan dess inträffat, hafva varit af beskaffenhet att ytterligare befästa
denna mening.
Förhållandena på den allmänna penningmarknaden hafva utvecklat sig i
den riktningen, att fyllandet af kommunernas lånebehof torde kunna sägas i regel
försiggå med något större lätthet nu än för ett år sedan. Eu mindre stadskomnmn
har nyligen inom landet kunnat afsluta ett obligationslån löpande med 4
proc. ränta, hvilken räntefot under de senaste åren förekommit endast för lån
upptagna i utlandet af rikets största kommuner. Enligt hvad vi hafva oss bekant,
har äfven inträffat, att landtkommuner afböjt anbud å lån mot 41/* proc.
ränta och 40 års amorteringstid utan uppsägningsrätt med den motiveringen, att
fördelaktigare villkor kunnat på annat håll betingas. Dessa omständigheter tyda
på större begärlighet efter kommunallån. Behofvet af en kommunal lånekassa
torde därför kunna sägas vara mindre kännbart nu än när ofvannämnda yttrande
afgafs.
Att en del mindre kommuner med svag ekonomisk ställning hafva svårt
att på rimliga villkor erhålla lån, är ostridigt. Men för att dessa kommuner
skola blifva hjälpta ur sitt betryck fordras helt andra och verksammare åtgärder
än beredandet af tillfälle till lån på billigare villkor. Att af hänsyn till
kommuner af denna kategori inrätta en allmän kommunal lånekassa, vore att
tillgripa ett medel som icke stode i rimligt förhållande till målet.
Den nya stadshypotekskassan har nyligen sålt en andra post obligationer,
denna gång till belopp af 86 millioner francs, till Frankrike, hvadan således
ytterligare ett mot valutan för de sålunda sålda obligationerna svarande belopp
inteckningar i stadsfastigheter, hvilka hittills varit placerade inom landet, pantförskrifvits
till utlandet. Enligt vårt förmenande finnes ingen anledning att hoppas,
att inrättandet af en kommunal lånekassa, fristående eller i förening med
någon redan bestående anstalt, icke skulle hafva till påföljd ytterligare obligationsexport
till utlandet, d. v. s. pantsättning till utlandet af nu inom landet
placerade kommunala skuldförbindelser.
Vi anse följaktligen, att den af fullmäktiges majoritet i ofvan anförda yttrande
uttalade meningen fortfarande äger oförminskad giltighet. Den förändring
Sammansatta stats- och bankoutsJcottets utlåtande Nr 1.
15
motionen undergått kan icke heller anses vara af beskaffenhet att bringa frågan
i fqrändradt läge.
Yi kunna således icke förorda bifall till herr Runes ifrågavarande motion.»
Utskottet afstyrkte för sin del motionen.
Häremot anfördes reservation af fyra af utskottets ledamöter, som
yrkade bifall till motionen.
Första kammaren biföll utan votering utskottets hemställan, hvaremot
Andra kammaren med 105 röster mot 97 godkände reservanternas
yrkande.
Utskottet har icke ansett nödigt att vid detta tillfälle ånyo höra
vare sig fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret eller styrelsen för
konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
Motionärens föreliggande framställning sammanfaller helt och hållet
med hans motion vid förlidet års riksdag och afser alltså till skillnad mot
hans föregående förslag i ämnet — hvilka åsyftade inrättandet af en allmän
lånekassa för Sveriges kommuner — att den ifrågasatta allmänna
utredningen skulle i första hand utmynna i en undersökning, huruvida
och på hvilket sätt den förändring skulle kunna vidtagas i fråga om
konungariket Sveriges stadshypotekskassa, att kassan kunde utlämna lån
jämväl till Sveriges kommuner.
I afseende härå vill utskottet till en början erinra, att styrelsen för
nämnda kassa, enligt hvad dess vid förlidet års riksdag afgifna, här ofvan
intagna yttrande utvisar, framhållit, att förutsättningen för att under form
af en till kassan hörande afdelning eventuellt anordna en här afsedd låneanstalt
vore den, att ifrågavarande afdelning med afseende å ansvarigheten
för ingångna förbindelser skildes från stadshypotekskassans öfriga verksamhet.
för genomförande af den föreslagna anordningen har motionären
tänkt sig, att stadshypotekskassan borde från statens sida erhålla en förstärkning
af sin nuvarande grundfond med 30 millioner kronor. Styrelsen
för kassan skulle emellertid förblifva densamma som förut, ehuru med
något ökadt antal medlemmar.
En dylik förstärkning af grundfonden måste naturligtvis vara afsedd
till förmån för den nya afdelningens verksamhet och gifvet är, att, med
hänsyn särskildt till ansvarigheten för ingångna förbindelser, de båda afdelningarna,
som nämndt, böra skiljas från hvarandra. Denna omständig
-
Utshottets
yttrande.
16
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
het torde emellertid vara ägnad att ej oväsentligt försvåra en tillfredsställande
lösning af den föreliggande frågan. Ty följden häraf blefve med
säkerhet den, att ett nytt slag af obligationer af i viss mån statsgaranterad
beskaffenhet skulle komma att införas på lånemarknaden, och att
detta icke kan vara till gagn för vare sig placeringen af våra statslån
eller vår utländska kredit i allmänhet torde ligga i öppen dag.
Utskottet har därför svårt att föreställa sig, att en lycklig lösning
af frågan skall stå att vinna på den af motionären i främsta rummet angifna
vägen. Men då frågan om beredande af förmånligare lånemöjligheter,
än som för närvarande äro rådande för åtminstone en stor del af
landets kommuner, utan tvifvel är af stor vikt, något som också tydligt
ådagalägges af de upprepade framställningar till Riksdagen om utredning
i dessa afseende!!, hvilka under de senare åren gjorts, anser sig utskottet
ej böra motsätta sig anordnandet af en utredning, hvarigenom på
ett slutgiltigt sätt skulle kunna fastslås, om och i sådant fall hvilka möj.
igheter skulle kunna förefinnas för beredande af lättnader åt kommunerna
uti ifrågavarande afseenden.
Då emellertid, såsom framgår af hvad tidigare i ärendet förekommit,
de större stadskommunerna med all sannolikhet fortfarande, som
hittills, komma att sjulfva ombesörja upptagandet af sina lån, angår frågan
egentligen de medelstora och mindre städerna äfvensom köpingar och
municipalsamhällen samt landskommunerna.
Ifrågavarande kommuners lånebehof hafva hittills, åtminstone till allra
största delen, kunnat tillgodoses genom upptagande af lån inom landet
och utan tvifvel vore det ur många synpunkter önskvärdt, om så jämväl
för framtiden kunde blifva fallet. Den olägenhet, med hvilken dessa lån
ofta varit förbundna och som just utgör hufvudanledningen till klagomålen
öfver de nuvarande förhållandena, nämligen att väl hårda villkor uppställts
för lånens erhållande, torde i många fall hafva mera berott på den
lånesökande kommunens obekantskap med lånemarknaden samt bristande
kännedom om hvar de bästa lånekällorna varit att finna, än på verklig
knapphet med afseende på för utlåning tillgängliga medel. Det vill därför
synas, som om det förtjänade undersökas, huruvida ej denna olägenhet
skulle kunna undanröjas, utan att därför en så vidtutseende åtgärd
som upprättandet af en statsunderstödd lånekassa behöfde tillgripas.
I sådant afseende förtjänar framhållas, hurusom i Tyskland en viss
sträfvan gjort sig gällande hos en del stadskominuner att genom inrättande
af förmedlingsanstalter för kommunala lån på ett enhetligt sätt sörja för
tillgodoseendet af de kommunala lånebehofven. Sålunda har nyligen därstädes
på initiativ af det tyska stadsförbundet en dylik låneförmedlings
-
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
17
anstalt utan något stöd från statens sida upprättats med uppgift att åt
de till förbundet anslutna städerna anskaffa amorteringslån på längre eller
kortare tid. Äfven här i landet kunde tänkas inrättad en dylik anstalt,
genom hvilkens bemedling respektive kommuner, hvilka därom gjorde
framställning, till äfventyrs i ett flertal fall kunde erhålla lån på bättre
villkor, än som af kommunerna på egen hand kunde utverkas, och hvilken
för öfrigt kunde tillhandagå kommunerna med råd och upplysningar
i hithörande ämnen.
Motionären har därjämte framhållit såsom nödvändigt, att den utredning,
som kan komma till stånd, jämväl bör omfatta frågorna om sättet
att af en kommun på laglig väg uttaga fordran samt om en viss förmånsrättsordning
emellan en kommuns å olika tider upptagna lån.
För den händelse den af utskottet ifrågasatta utredningen skulle utmynna
i ett förslag om meddelande af viss statsgaranti för en kommunal
låneafdelning af konungariket Sveriges stadshypotekskassa, synes det jämväl
utskottet vara för statens äfvensom i allmänhet för långifvarens säkerhet
af behofvet påkalladt, att eu utredning af nu angifna frågor äger rum,
och att förslag till bestämmelser framlägges i samband med förslaget till
ordnandet af själfva lånekassans angelägenheter. Därest utredningens resultat
blifver ett förslag om en kommunal låneförmedlingsanstalt, förefinnes
tydligen ej, ur synpunkten af statens säkerställande, anledning att utsträcka
undersökningen till sistberörda frågor, men då dessa frågor i alla
händelser gifvetvis kräfva sin lösning, anser utskottet jämväl för detta fall
dem höra underkastas en utredning.
Åberopande hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion, må
dels i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i sådant
fall på hvilket sätt lättnader med afseende å upptagandet
af lån skulle kunna beredas de kommuner, som
önskade att däraf begagna sig, vare sig genom anordnande
af en kommunal låneförmedlingsanstalt eller genom
vidtagande af sådan förändring i fråga om konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, att denna kassa med
stöd af särskild gai’anti från statens sida erhölle rätt att
utlämna lån jämväl åt Sveriges kommuner, eller ock på
annat lämpligt sätt, börande denna utredning omfatta
jämväl frågorna om sättet att af en kommun på laglig
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 6 samt. 2 afd. 1 käft. (Nr 1.) 3
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 1.
väg uttaga fordran samt om en viss förmånsrättsordning
emellan en kommuns å olika tider upptagna lån;
dels ock, för utredningens verkställande för år 1913,
på extra stat under sjunde hufvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
af femtusen kronor.
Stockholm den 22 april 1912.
På det sammansatta utskottets vägnar:
F. CL:SON WACHTMEISTER.
Stockholm 1912. Kung! Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
121310
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1912:125 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning och förslag angående utlämnande af lån åt kommune s. 4 i texten