Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga utsträckning såsom naturlig park.

1913-01-24 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1913:5, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga utsträckning såsom naturlig park.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till Kiksdagens kansli den 17 mars 1913 kl. 7 e. na.

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i anledning

av herr Starbäcks motion, nr 229, om skrivelse

till Kungl. Maj:t angående kungl. Djurgårdens bevarande

i största möjliga utsträckning såsom naturlig park.

Uti en inom Riksdagens Andra kammare av herr Starbåck väckt,

till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 229, har motionären

hemställt, att Riksdagen ville — för sin del uttalande den önskan,

att kungl. Djurgården vid Stockholm i så stor utsträckning som möjligt

bibehölles såsom naturlig park — i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

utredning verkställdes, för att snarast möjligt en lämplig gräns kunde

fastslås för de områden, som borde såsom park för all framtid bevaras.

Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:

»’Vitt beresta personer hava sagt, att varken Köpenhamns Dyre- Motionen.

haven, Pratern vid Wien, Boulognerskogen vid Paris eller Regentspark

vid London, dessa berömda sommartillflykter för de nämnda huvudstädernas

befolkning, på något sätt kunna jämföras med Stockholms Djurgård

i omväxlande skönhet och behag’», står det i en beskrivning över

Djurgården från 1867. Tillgången till ett område av Djurgårdens storlek,

till sin största utsträckning begränsat av vida vatten och inramande

verkliga skogspartier av ursprunglig fägring och friskhet, har också för

Stockholms befolkning icke minst ur hälsosynpunkt, såväl psykisk som

fysisk, varit av oskattbar betydelse. Storstadens omedelbara grannskap,

som så lyckligt underlättat samfärdseln ut i den hälsobringande naturen,

har emellertid samtidigt varit ett ständigt och allt mer växande varsel

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 3 avd. B käft. (Nr 5.) 1

«

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

om fara för inkräktning. Naturligtvis bär detta också uppmärksammats

av Stockholmare och oron härför ofta tagit sig uttryck i tidningspressen

och annorledes.

1906 fäste en dåvarande representant för Stockholms stad inom

Andra kammaren, herr Sven Palme, Riksdagens uppmärksamhet å denna

angelägenhet genom en motion, i vilken han hemställde, »att Riksdagen

i skrivelse till Konungen ville uttrycka den önskan, att, om ytterligare

tomter till bebyggande upplåtas å kungl. Djurgårdens södra del, detta

icke må ske i sådan utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen

park därav må lida». Det utskott, som hade att behandla motionen,

föreslog, att den icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda,

vilken hemställan av kammaren bifölls, varigenom frågan förföll.

Anledningen härtill synes icke ha legat i något underkännande av

framställningens motiv, utan fastmera däruti, att man i Konungens dispositionsrätt

över Djurgården såg eu tillräckligt betryggande garanti.

»Någon bättre anordning än den nuvarande», säger utskottet, »synes

knappast kunna trätfas i syfte att bevara Djurgårdens karaktär av en

öppen och obebyggd park. Den är upplåten åt landets regent till begagnande

som park, dess nuvarande och ännu mer dess blivande inkomster

räcka mer än väl — utan ökade tomtupplåtelser — till dess

underhåll och utveckling, och då desamma icke få användas till något

annat, bortfaller varje enskilt intresse, som kunde göra sig gällande att

genom nya tomtupplåtelser bereda ökade inkomster. Det skulle nästan

snarare kunna tänkas vara möjligt, att ekonomiska intressen genom tomtupplåtelser

i stor skala kuncle göra sig gällande till parkens skada, ifall

dispositionsrätten läge i statsverkets hand, än med nuvarande villkor uti

Konungens.» Den motion, som här avhandlats, rörde uteslutande den så

kallade södra Djurgården. De ord, som jag tillåtit mig bär understryka

ur utskottets betänkande, innehålla med avseende på norra Djurgården

eu icke ringa portion sanning.

Då jag nu dristar mig att å nyo rikta Riksdagens uppmärksamhet

på Djurgården, har detta också huvudsakligen berott på förhållandena,

sådana de utvecklat sig å den norra delen. Men innan jag söker att

något närmare redogöra för dessa, torde det vara lämpligt att erinra

därom, att Riksdagen under åren 1911 — 1912 medgivit, att av Djurgårdskassans

behållning finge för reparationer och andra arbeten å Ulriksdals

och Drottningholms slott användas högst betydande summor till

ett belopp av omkring 200,000 kronor.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 3

Av deri vid denna motion fogade kartan jämte den bilaga, som

upptager förteckning å de områden, som för bebyggande ock andra

ändamål så att säga undantagits Djurgården, framgår, att parkområdet

redan nu i högst betydande grad inkräktats. Till dessa områden kunna

yttermera läggas den för regementenas skjutövningar avsedda halvö, som

begränsas av en linje, dragen mellan Djurgårdsbrunn och Lidingö värdshus,

och det för exercisövningar använda egentliga gärdet. Huru med

dessa senast nämnda områden i framtiden kan komma att förfaras, är

visserligen ej alldeles klart; men efter afl sannolikhet komma de i största

utsträckning att efter särskild plan bebyggas och endast smärre delar att

apteras till parker, troligtvis med mer eller mindre artificiell prägel, om

det också är att hoppas, att vid den blivande stadsplanens fastställande

all möjlig hänsyn till de naturliga omgivningarna liksom till terrängen

komma att tagas. Yad området mellan Sturevägen, Norra Brunnsviken

och Lilla Yärtan beträffar, finnas där ännu stora sammanhängande parkområden

av, glädjande att säga, ännu ganska jungfrulig art. Men storstaden

tränger även här på och planer ha nyligen varit uppe att å en

av de naturskönaste platserna bereda mark för den statsmedicinska anstalten.

Mot strävandet att bibehålla Djurgården såsom naturlig park ställa

sig sålunda högst avsevärda ekonomiska statsintressen. Användandet av

djurgårdskassans medel till andra ändamål än de ursprungligen avsedda

kan fresta till påtryckning om ytterligare tomtupplåtelser. Det saknades

ingalunda antydningar om dylikt i den debatt, som förekom inom andra

kammaren, då frågan om dispositionsrätten till Djurgården 1908 vårföre.

Behovet för tomter till statens ändamål kan skapa ständigt nya krav för

ny mark härför. Det synes mig fördenskull lämpligt att se till, huruvida

det icke å andra sidan finnes andra statsintressen, motsatta de rent

ekonomiska, som tala för att en undersökning snarast åvägabringas, för

att ett lyckligt avvägande mellan dessa stridande intressen ej må av händelsernas

gång omöjliggöras.

»Utan tvivel måste det framstå såsom en fosterländsk angelägenhet,

att Djurgårdens bebyggande icke må ske på ett sådant sätt eller i en

sådan utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen park därav kan

komma att lida», säger 1906 års utskott; och måhända får man beteckna

såsom ett utslag av samma syn på saken, då statsutskottet 1908 »velat

framhålla önskvärdheten därav, att, till dess den nu väckta frågan om

dispositionen av Djurgården och djurgårdskassan blivit avgjord, ytterligare

tomter å Djurgården icke må till enskilda upplåtas.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Det har icke saknats röster, som velat i Djurgårdens egenskap av

folkpark finna ett uteslutande Stockholmsintresse — ett yttrande under

debatten 1906 tyder härpå —, och jag har därför här fäst i minnet utskottets

framhävande av den ovan angivna uppfattningen, som synes mig

vara den riktiga. Det är ju visserligen sant, att tillgodoseendet av en

stads befolknings behov i första hand åligger denna stad själv. Men om

staten äger de områden, som erfordras för att fylla ett av dessa behov,

lärer det väl knappast vara riktigt att känna sig befriad från alla hänsyn

till stadens befolkning vid exploaterandet av dessa områden. Djurgårdsparkerna

äro nödvändiga för tusentals människors trevnad och hälsa,

och att dessa tusentals människor i all synnerhet tillhöra den fattigare

delen av huvudstadens befolkning, för vilken det är för dyrbart att uppsöka

andra hälsokällor, gör det ej mindre angeläget för Eiksdagen att

tillse, att dessa parker bibehållas. Att kronan i sina mellanhavanden

med Stockholms stad i utbyte kan ha rätt att fordra ett mycket stort

tillmötesgående, är en sak, som i detta sammanhang kan vara värt att

framhållas.

Det är likväl från en helt annan synpunkt, som jag för min del

anser Djurgårdsfrågan vara af en mycket stor fosterländsk betydelse. Det

är då först att komma i håg, att Stockholm icke blott är Stockholm, utan

även Sveriges huvudstad, och det kan för ingen svensk vara likgiltigt,

huru de ägodelar handhavas, som ge den staden dess prägel. Men framför

allt synes det vara vår oavvisliga plikt att vårda oss om det, som

ger Stockholm dess säregna svenska drag, och dit hörer kanske mer än

något annat Djurgårdsnejdernas ursprunglighet. Ekbackarna, lövängarna

och de mörka barrträdsbestånden, alla representera de med flora och

fauna äkta svensk natur. Det är just den infattningen, som skall finnas

kring svenskarnas huvudstad.

Det kan naturligtvis icke falla mig in att klaga över, att denna

natursköna omgivning i så stor skala som skett nödgats maka åt sig för

ekonomiska behov. Det har varit nödvändigt. Nej, det är frågan om

att avgöra, var gränsen mellan de praktiska och de ideella fordringarna

bör sättas; och jag tror, att tiden nu är inne att i allt fall noga överväga

detta spörsmål. Mycket av forna dagars Djurgård har försvunnit;

mycket finnes dock ännu kvar; men naturen kämpar eu allt för ojämn

kamp mot »kulturen» ; i denna sin sista strid skall den förr eller senare

utan hjälp duka under; jag tror, att vi äro skyldiga att lämna denna

hjälp.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Ett par naturvetenskapsmän lia av intresse för saken visat mig den

stora vänligheten att uttala sig om djur- och växtlivet å de hotade markerna.

Intendenten vid riksmuseum, professor Einar Lönnberg, skriver:

»Det stycke svenskt land, som kallas för Djurgården, har alltid utmärkt

sig för en särdeles tilltalande natur. Den rikliga tillgången på vatten

i förening med en frodig och omväxlande flora har även för djurvärlden

varit tilldragande, och den nådde där under gångna tider en mot omgivningen

svarande yppighet. Men förhållandena ha genom utvecklingens

nödtvungna gång förändrats. Storstaden har trängt på, och bit

efter bit av Djurgården har måst offras för allmännyttiga ändamål, varom

intet torde kunna sägas. Det är därför snarast förvånansvärt och

glädjande, att, trots allt, så mycket finnes kvar, som det verkligen gör.

Visserligen äro alla större däggdjur borta för alltid (utom räven). Men

fågelvärden är ännu ganska talrik, även om t. ex. eu av de vackraste,

blåkråkan, som eu gång var karaktäristisk för Djurgårdens eklundar,

försvunnit. Ännu häckar eu av våra ståtligaste vildmarksfåglar, tjädern,

i enstaka exemplar på norra Djurgårdsområdet och en uv räknar

även detsamma till sina jaktmarker. Bland halvstora fåglar finnas där

bl. a. våra tre allmännare stora hackspettar, spillkråka, gröngöling och

större hackspett samt nötskrika. Hornugglan har även här sitt hemvist.

Av smärre fåglar äro våra vanliga sparvfåglar rätt talrikt representerade.

Ortolansparven är rätt allmän, och domherren häckar där regelbundet.

De vanliga mesarna finnas naturligtvis också alla, och även stjärtmesen

är bosatt här. Många av våra egentliga sångare trivas där och skulle

säkerligen bliva lika talrika, som de för ej länge sedan voro, om kagtoms-

och slånsnår, som ju dock även de i och för sig äro en prydnad,

å nyo finge utveckla sig och tillika de gamla ihåliga träden finge stå

kvar. Det förtjänar kanske särskilt nämnas, att en av våra mest framstående

sångare, svarthättan, är rätt allmän på Djurgården. Men ett

av de bästa bevisen på den starka dragningskraft, som dessa ännu ej

allt för illa åtgångna marker utöva på våra sångfåglar, är, att våren och

försommaren 1912 den yppersta av dem alla, näktergalen, flitigt lät höra

sina fylliga och välljudande toner från ett busksnår nära statens entomologiska

anstalt. Det bör ej heller glömmas, att detta område inrymmer

en liten härlig bit för vattenfåglar, nämligen Laduviken. Där häcka

gräsänder, sothöna, grönfotad sumphöna, vattenrall m. fl., och det är att

hoppas, att denna lilla idyll ej skall behöva förstöras genom vandalisk

igenfyllande, liksom att över huvud taget framtiden må bliva så skon
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

såra som möjligt mot de spillror av svensk natur, som ännu Djurgården

kar att uppvisa och som under kärleksfull vård ännu länge utan kännbar

uppoffring må kunna bibehållas.»

Professorn vid statens skogsförsöksanstalt, doktor H. Hesselman, har

lämnat följande utlåtande: »Av Stockholms närmaste omgivningar ut
märker

sig södra Djurgården, d. v. s. landet mellan Djurgårdsbrunnsviken

i norr och allmänna segelleden i söder, för sin rika och intressanta

vegetation. Ett stort antal av den medelsvenska ekflorans mest

utmärkande representanter finner man här i rik och frodig utveckling.

Ännu mer var detta fallet förr i världen. Läser man igenom det i

växthistoriskt hänseende intressanta arbete, som lektorn vid Stockholms

gymnasium K. Fr. Thedenius utgav år 1859 under titeln »Botaniska

exkursioner i Stockholmstrakten», kan man icke annat än förvåna sig

över den artrika och intressanta vegetation, som fanns på Djurgården

den tiden. Icke blott den egentliga ekvegetationen var vida rikare än

nu, utan på stränderna fann man artrik vegetation, där såväl sötvattensfloran

som de för havsstränderna utmärkande arterna voro representerade

genom flera intressanta och utmärkande former, som, så vitt det är bekant,

nu äro försvunna. Ännu i slutet av 1880-talet och i början av

1890-talet var växtligheten rikare än nu. Eriesens park, i synnerhet sluttningarna

mot söder, hyste en artrik och vacker vårflora, som åtminstone

på de delar, som numera äro tillgängliga för allmänheten, är betydligt

reducerad. Utmed stränderna frodades en rik Bumexflora med flera intressanta

och i vetenskapligt hänseende märkliga former. Växtlokalerna

för dessa ha numera inskränkts genom igenfyllningar och strandterrasseringar.

Ett bland de vackraste floraelementen i Djurgårdens ekvegetation

utgöra de vackra och i synnerhet förr i tiden ståtliga hagtornssnåren,

som tyvärr så småningom decimerats. Intendenten vid riksmuseets

botaniska avdelning, professor C. A. M. Lindman, som ägnat

ingående studier åt hagtornssläktet i vårt land, hänför Djurgårdens

hagtornsvegetation till de i vetenskapligt hänseende mest intressanta i

Stockholms omgivningar. Ej mindre än 4 olika arter, förutom flera varieteter,

förekomma där, bland dem även sådana, som ej blivit vetenskapligt beskrivna.

Av vad som förut blivit sagt torde tydligt framgå, att södra Djurgårdens

vegetation utgöres av en artrik och intressant ekvegetation, som

tyvärr håller på att försvinna. Orsakerna härtill äro flera. Villatomterna

ha för sin del tagit i anspråk många intressanta växtlokaler, varvid

den ursprungliga flor an fått vika för terasser, vägar, etc. Människo
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

trampet och blom plockningen ha ock en betydande andel i florans förvandling.

Av största intresse vore emellertid att bevara denna vegetationens

pärla i Stockholms omedelbara närhet. Utan tvivel skulle man

härvid kunna uträtta mycket genom jämförelsevis enkla åtgärder. Vid

parkens skötsel borde man i främsta rummet söka sörja för föryngringen

av eken och de för ekskogen utmärkande buskarna, såsom hagtorn,

slån, hassel, törnen och dylika. Sköttes föryngringen gruppvis, skulle

man på så sätt kunna bereda lämplig mark för ekskogens ört- och gräsflora.

Vidare borde lövet få ligga kvar på marken för att gynna mullbildningen

och därigenom befordra utvecklingen av de för ekskogen utmärkande

mullväxterna. När lövet på marken alltjämt bortkrattas, försvinner

så småningom ekskogens blomrika örtmatta och ersättes av en

vida mer trivial och alldaglig vegetation, varjämte krattorna lätt riva

upp rotstockar, lökar och dylikt, varigenom vegetationen i hög grad

skadas. Barrträd borde ej få inplanteras på andra ställen, än där de

förut förekommit, och framför allt borde man undvika de främmande

barrträden, som föga harmoniera med Djurgårdens karaktär som naturpark.

För övrigt torde barrträdens framtid på Djurgården vara rätt

oviss, då med stadens utveckling än mera rök kommer att föras över

Djurgårdsskogarna än nu. För rök, i synnerhet stenkolsrök, äro barrträden

mycket känsliga, under det att eken är ganska motståndskraftig.

Ekskogen har därför större utsikter att bibehålla sig frisk och

grön i stadens närhet än den känsliga och ömtåliga barrskogsvegetationen.»

Särskilt i professor Hesselmans yttrande gör sig ett intresse gällande,

som här ej bör lämnas alldeles opåaktat, nämligen naturskyddsintresset.

Genom sina beslut år 1909 »angående åtgärder till skyddande

av naturminnesmärken å kronans mark samt avsättande av vissa

nationalparker» samt de lagar, som beröra naturens skydd mot allt för

uppenbart våldförande, bär den svenska Riksdagen visat sig varmt behjärtat

bevarandet av den svenska naturen. Och säkerligen ha dessa

Riksdagens åtgöranden ej minst föranletts av den riktiga känslan, att all

sund fosterlandskärlek ytterst bottnar i kärleken till hembygdens natur.

Ju mer sålunda en, om jag så får säga, naturskyddssyn kan läggas

på djurgårdsparkernas skötsel, desto bättre, ehuru var och en ju måste

medge svårigheterna att i strängare mening tillämpa principerna för

naturskydd alldeles inpå eu stor stad, på områden, som måste i största

utsträckning upplåtas för människornas samfärdsel. Genom chefens för

Djurgårdsförvaltningen, jägmästare Carl Ad. Öhrströms tillmötesgående

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

har jag blivit satt i tillfälle att övertyga mig om, att de vederbörande,

som närmast ba omvårdnaden om Djurgården sig anförtrodd, till fullo

uppskatta ovan antydda synpunkter, som i största möjliga mån göras

gällande vid förvaltningen. Paran ligger fördenskull framför allt

däri, att civilisationens alla anstalter med allt sitt avfall från stenkolsröken

till komposten tränga naturen för nära. Det närmaste grannskapet

måste lida härav; det är därför nödvändigt att vid uppgörandet

av gränsen mellan kultur och natur också ba tanken riktad därpå, att

tillräckligt breda skyddsremsor, »neutrala zoner», läggas mellan de båda

antagonisternas ägovidder.

Jag bar här sökt hävda de ideella intressenas berättigande gentemot

de ekonomiska. Eör att koncist söka uttrycka min tanke, vill jag här

upprepa A. E. Nordenskiölds ofta citerade ord:

»I eu framtid, som sannolikt ej är långt avlägsen, skall det därför

bliva svårt att få en fulltonig föreställning om den natur, med vilken

våra stamfader både att kämpa deras första strid, som näit noi dbons

aldrig kuvade frihetskärlek och fostrat dess djärva krigarskaror, som utgjort

det vidsträckta museum, där alla våra forskare och konstnärer

börjat sina studier, som bildar grundtonen i våra skalders sånger, i våra

fäders och vår egen livsåskådning.

Om för det närvarande millioner betalas för en bild på duk eller i

marmor av forntida mästare, vad skulle man ej då om ett århundrade

vilja giva för eu verklig bild av fosterlandet, sådant det fordom varit,

medan åkerns omfång än var ringa, medan det än fanns oodlade sjöstränder

och skog, som ej berörts av yxan. Ännu äga vi dylika tavlor

i de flesta landsdelar, men tydligt är, att de dag för dag allt mera försvinna.

Det vore dock förenat med ringa kostnad att bevara en följd

av dylika bilder för eftervärlden.»

Yid ingången till södra Djurgården ha genom enskild mans eneigi

rests tvenne stolta monument över nordisk kultur, så stolta, att kanske

inget land äger deras like: Skansen och Nordiska museet. De äro att

anse som svenska folkets egendom och åtnjuta i rikt mått dess kärlek.

På en av stenobeliskerna framför yttertrappan till Nordiska museet läsas

följande ord: »Den dag kan gry, då allt vårt guld ej räcker att forma

bilden av den svunna tid.» Det kan vara skäl i att hålla dessa ord i

minnet, då det gäller att bestämma om, i vilket skick vi skola åt våra

efterkommande lämna det stolta naturminne, som heter Kungliga Djurgärden

vid Stockholm.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr

1 ktr\T

{jOO rrt.

^j/it lullig

^\\\\UUnm/, ^

nifr ^wv

_ '' I vill// ,

c xpefa

£ ^u\\\N*

kuggan.

O-6-VXV V

r6 as v eri

-C^la g <2 re?''''//,

piket

$\wmM

HAGA

''''"tittäml

iK-rYÖXvO-V^^^

^\V\\WN

>eludden. fy

H\VVW\WUV\N

LA D U ij ARDS''

SARGE

hpro^niKfr

%J>lrqet t

X)

1»

■Ml

KARTSKISS

ÖVER

NORRA DJURGÅRDEN

OMRÅDEN,TÅGNA i ANSPRÅK

FÖR STATSVERKETS RAKNING.

OMRÅDEN, UPPLATMA UNDER

ÄGANDERÄTT.

OMRÅDEN, UPPLATNA AF K.M:T

TILL SÄRSKILDA INSTITUTIONER

PA VISSA VILLKOR

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 3 avd. 5 käft. (Nr 5.)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Bilaga 2 till motionen.

Från Kong!. Djurgården avsöndrade områden.

"" ''

Upplåtet den

Har

År.

I. Områden, tagna i anspråk för stats-

verkets räkning:

Å kartan angivna med:

1. Fotgardenas kasernområden ...............

Kungl. brev s% 1885

17

75

2. Svea Artillerireg:ts d:o ...............

» 8/7 1873

10

62

3. Livgardet till häst d:o ..............

» 17/s 1894

9

62

4. Vårta järnvägen..................................

» 31/e 1878

25

12

5. Kavallerietablissementets område ......

» 18A 1879

11

85

6. Veterinärinstitutets d:o .....

» 2Ve 1906

4

63

7. Skogsinstitutets d:o ......

» 10/e 1912

5

34

8. Tekniska högskolans d:o ......

» 9/g 1911

6

82

9. Två områden till försäljning.............

Besk 2o/s 1905

32

09

10. Kungl. Teaterns magasin ..................

Kungl. brev 8/s 1912

—

11

II. Områden, upplåtna under äganderätt:

A kartan angivna med:

1. Värtahamnen......................................

Kungl. brev 3Vs 1878

75

—

2. Hjorthagen .........................................

» pr. 26/s 1889

90

04

3. Riksmuseets område ............

Besk 27/ö 1909

4

67

4. Nobelinstitutets d:o ............

Kungl. brev 27/i 1906

4

61

5. Vetenskapsakademiens d:o ............

1

23

III. Områden, upplåtna av Kungl. Maj:t

till särskilda institutioner på vissa

villkor:

o

A kartan angivna med:

1. Sophiahemmets område .........

Kungl. res. Va 1887

3

25

2. Allmänna barnbördshusets d:o ........

Kungl. brev 8A 1910

1

39

3. Lantbruksakademiens d:o .........

» 22/l2 1911

53

75

4. Idrottsparken (Stadion)........................

Res. 2/i2 1891

3

40

Summa hektar

361

29

Stockholm den 24 januari 1913.

C. Ad. Öhrström.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

För att antyda de principer, som av statsmakter och myndigheter Historik.

nppdragits och följts beträffande Djurgårdens användning ävensom för

att undersöka, huruvida motionärens farhågor för Djurgårdens fortbestånd

såsom huvudsakligen parkområde äro motiverade, och slutligen för att

tillse, i vad mån uti djurgårdsfrågan hittills fattade beslut och vidtagna

åtgärder kunna tänkas inverka på möjligheten för det av motionären

ifrågasatta fastslåendet av en lämplig gräns för de områden, som böra

såsom park för all framtid bevaras, har utarbetats följande redogörelse

för statsmakternas behandling av djurgårdsfrågan under senare tid.

Till att börja med vill utskottet erinra om att Konungens dispositionsrätt

över Djurgården numera grundar sig på Riksens Ständers underdåniga

skrivelse den 1 december 1809, varigenom ständerna erbjödo Karl

XIII att till bestridande av samtliga utgifter för hovhållning m. m. emottaga

en viss årlig summa mot det att till Riksens Ständer överlämnades

»såsom eu i everdeliga tider åt dem förbehållen rättighet» förvaltningen

och användandet av de kungs- och kungsladugårdar m. m., som förut

stått under Konungens omedelbara styrelse, med iakttagande dock, att

»den här vid huvudstaden belägna Djurgården bör förbliva under Kungl.

Maj:ts enskilda disposition», i sammanhang varmed ständerna emellertid

anhöllo, »att den s. k. Djurgårdskassan måtte endast få användas till

Djurgårdens förbättring och förskönande samt därvarande broars och

vägars underhåll, och icke graveras med särskilda avlöningar eller gratifikationer

till några vissa personer».

Enligt statsrådsprotokollet den 26 februari 1810 antog Kungl. Maj :t

Riksens Ständers erbjudande på sätt och med villkor ovannämnda skrivelse

innehöll.

Utskottet övergår nu till behandlingen av frågan rörande upplåtelse

av Ladugårdsgärdet m. m. till bebyggande. Frågan om försäljning av

vissa delar av norra Djurgården har länge varit föremål för förslag och

överläggningar inom Riksdagen. Uti en vid 1892 års urtima riksdag

inom Första kammaren väckt motion föreslogs, att Ladugårdsgärdet med

angränsande, staten tillhöriga parker m. m. skulle upplåtas till bebyggande

på samma sätt, som tillgått vid försäljningen av de gamla gardestomterna,

samt att de av en sådan försäljning inflytande inkomster skulle

användas dels till anskaffande av ett nytt excercisfält å lämplig plats

och dels till beredande av medel till grundskatternas avskrivande. Då

emellertid ett tillika i motionen framställt förslag om skrivelse till Kungl.

Maj:t med begäran om framläggande för Riksdagen av ny plan för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

nämnda skatters avskrivning icke vann Riksdagens bifall, förföll därmed

för denna gång frågan om Ladugårdsgärdets försäljande.

I slutet av 1890-talet väcktes åter förslag rörande avyttrande till

byggnadstomter av vissa delar av norra Djurgården, nämligen områdena

norr om Karlaplanen och östra delen av Karlavägen. På grund av att

staden och riksmarskalksämbetet ej kunde enas om villkoren för avyttringen,

ledde emellertid icke förslaget till något resultat.

Yid 1901 års riksdag väckte herr C. J. Jacobson motion om skrivelse

till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående avyttrande för

byggnadsändamål av vissa delar utav det s. k. Ladugårdsgärdet m. m.

Motionen avstyrktes av statsutskottet, som emellertid i motiveringen anförde,

att det var förvissat om att Kungl. Maj:t skulle hava sin uppmärksamhet

fäst på saken.

Riksdagens beslut i denna fråga utföll visserligen i enlighet med

statsutskottets hemställan, men i sin till Konungen den 2 juni 1901

avlåtna skrivelse i fråga om Kungl. Maj:ts proposition om ny härordning

anförde Riksdagen — i enlighet med av statsutskottet framlagt

förslag — bland annat, att i och för bestridande av de med den nya

härordningen förenade extra utgifter borde vissa delar av det kronan

tillhöriga, norr om Djurgårdsbrunnsviken och Djurgårdskanalen belägna,

vidsträckta området kunna med fördel för staten försäljas.

Till statsrådsprotokollet den 8 april 1902 anförde chefen för lantförsvarsdepartementet,

under åberopande av nämnda riksdagsskrivelse,

att i betraktande av i Stockholm nu gällande tomtpris torde kunna med

full visshet förväntas, att, om vissa delar av Ladugårdsgärdet upplätes

till tomtplatser, endast jämförelsevis små områden skulle behöva försäljas

för erhållande av en avsevärd köpesumma.

I och för utredning av med frågan om upplåtande av delar av

Ladugårdsgärdet till bebyggande sammanhängande frågor tillsatte Kungl.

Maj:t en kommitté, som den 19 maj 1903 framlade sitt betänkande.

I detta berör kommittén icke blott frågan om bebyggandet av Ladugårdsgärdet,

utan kommer den också in på frågan om upplåtande av

norra Djurgården i allmänhet till bebyggande.

Kommittén framhåller, att norra Djurgården med avseende å därstädes

befintliga, i allmänhet goda terräugförhållanden samt möjligheter

till fördelaktiga avlopps- och dräneringsledningar är ett ur sanitär synpunkt

synnerligen gynnsamt område för bebyggande. Markens beskaffenhet

är ock sådan, att utmärkt byggnadsgrund å de flesta ställen före
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

finnes. Omväxlingar mellan höjder och dalgångar samt de långa strandlinjerna

utmed vackra vattendrag utgöra naturliga förutsättningar för

att en här uppstående stadsdel bör bliva estetiskt tilltalande. Alla omständigheter

tyda alltså därpå, att, om norra Djurgården upplåtes till

bebyggande, därstädes inom en jämförelsevis ej alltför långt avlägsen

framtid kommer att växa upp en ny, modern stadsdel, i fråga om naturliga

betingelser för sundhet, omväxling och trevnad fullt jämförlig

med, om icke överträffande, de bästa, Stockholm hittills äger.

I sitt utlåtande påpekar kommittén vidare, att till tomter för industriell

verksamhet äro särskilt ägnade dels trakterna omkring en ifrågasatt

kanalanläggning från Lilla Yärtan till Brunnsviken genom Husaroch

Laduvikarna och vidare områden norr därom ävensom det s. k.

Kräftriket, vilket, vare sig kanalen kommer till stånd eller icke, synnerligen

väl lämpar sig för industritomter. Till nu omförmälda trakter

kunna utan svårighet järnvägsspår framdragas från Albano station, varjämte

tillfälle till vattenkommunikationer redan finnes, och, såsom antytts,

än ytterligare kan beredas.

För industriella anläggningar är jämväl området utmed Lilla Yärtan

från Boudden till Djurgårdsbrunnskanalens mynning synnerligen lämpligt

och torde därtill böra användas, för så vitt icke ett föreliggande

förslag att dit förflytta flottans härvarande station varder förverkligat.

Även hit kunna järnvägsspår med lätthet framdragas från det närbelägna

spårsystemet från Yärtahamnen.

I närheten av dessa områden torde företrädesvis arbetarebostäder

och andra enklare boningshus komma att uppföras.

Beträffande Skogsinstitutet anför kommittén, att dettas bibehållande

å sin nuvarande plats — området dock inskränkt till vad som är oundgängligen

nödvändigt — icke utgör hinder för en tämlingen långt fortskridande

försäljning och byggnadsverksamhet i dessa trakter.

Med hänsyftning på framställda förslag att upplåta delar av norra

Djurgården till villabebyggande, anför kommittén, att marken å norra

Djurgården äger så högt värde för ett framtida bebyggande, att det icke

kan antagas annat än undantagsvis ifrågakomma, att någon skulle vilja

för erhållandet av en tillräckligt stor villatomt uppoffra den jämförelsevis

betydliga köpeskilling, som av staten måste betingas. Däremot anser

kommittén, att till tomter för större modärna boningshus är framför

allt området närmast Yalhallavägens blivande förlängning åt öster samt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

emellan denna och fortsättningen av Strandvägen utefter Djurgårdsbrunnsviken

lämpligt.

Kommittén hyste den uppfattningen, att norra Djurgården, så snart

ske kan, hör upplåtas till bebyggande ävensom att försäljningen bör så

ordnas, att de områden först avyttras, vilka kunna för truppernas övningar

undvaras, eller alltså trakterna i närheten av Ostra stationen

samt emellan Valhallavägens förlängning och Djurgårdsbrunnsviken.

Kommittén vidrörde även framlagda förslag angående upplåtelser

av mark från norra Djurgården till flottan, statens järnvägar, vetenskapsakademien

och naturhistoriska museet samt allmänna garnisonssjukhuset.

I sitt utlåtande över ovannämnda kommittébetänkande anförde riksmarskalksämbetet

bland annat, att Djurgården, som av ålder varit

upplåten till den regerande Konungens disposition, hade såsom folkpark

och förlustelseort för hufvudstadens invånare, i synnerhet av

de obemedlade klasserna, en mycket viktig uppgift att fylla både

ur sanitär och estetisk synpunkt. Riksmarskalksämbetet, som väl insåge,

att någon utvidgning av staden åt här ifrågavarande håll kunde

vara av behovet påkallad, och likaledes fullt uppskattade vikten för

staten att kunna realisera någon del av de värderika områden, som

läge närmast intill den nuvarande stadsplanen, måste dock såsom sin

åsikt uttala, att, om ett förslag i detta syfte, innebärande försäljning

av tomter till bebyggande, skulle uppgöras, detta ingalunda borde

antaga den omfattning, som kommitterade givit detsamma, och varigenom

hela norra Djurgården skulle fråntagas sitt nuvarande ändamål.

Djurgårdens karaktär skulle därigenom förändras, och detta

enligt riksmarskalksämbetets mening till oersättlig förlust för Stockholms

invånare, som i Djurgården, sådan den nu vore och ännu

mera sådan den i framtiden kunde tänkas bliva ordnad, ägde ett parkock

skogsområde av nästan enastående art, beläget så förmånligt som

möjligt, gränsande tätt intill staden och dock fullkomligt lantligt till

karaktär och utseende.

Om man för övrigt också skulle vilja antaga, att Stockholms stad

en gång, på grund av växande invånarantal och eljest utvidgade förhållanden,

skulle komma att utbreda sig över hela norra Djurgårdens

område, så behövde man blott kasta en blick på kartan för att inse, att

sådant ej kunde väntas inträffa förr än efter en mycket avlägsen framtid.

Det område, hvarom här vore fråga, innefattade en areal, vida

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

större än de nuvarande stadsdelarna Östermalm och Norrmalm tillsammantagna;

och att i ett blivande förslag till stadsplan och försäljning

av byggnadstomter på en gång upptaga ett så vidsträckt område vore

ej lämpligt. I sådant fall bleve det ej möjligt att med någon grad av

visshet beräkna markens försäljningsvärde och ej heller att bestämma de

blivande gatornas och trafikledernas läge på platser, som kanske först

efter generationer bleve använda för sitt avsedda ändamål, då naturligtvis

nya synpunkter och förhållanden kunde verka genomgripande förändringar

i den ursprungliga planen. Kiksmarskalksämbetet kunde därför

icke för sin del instämma i kommitténs uppfattning om lämpligheten

och önskvärdheten av hela norra Djurgårdens intagande i stadsplanen

och upplåtelse till bebyggande, utan måste tvärtom såsom sin åsikt uttala,

att det huvudsakliga av ifrågavarande vidsträckta område helst

borde bibehållas för sitt nuvarande ändamål att vara ett park- och skogsområde,

ordnat för utflykter och besök av stadens lustvandrande invånare.

Då det emellertid vore av vikt för statsverket att redan nu kunna

försälja någon del av den värderika marken närmast staden för att därigenom

bereda erforderliga medel till inköp av nytt övningsfält, och då

det ur Stockholms stads synpunkt torde vara önskligt, att staden mot

denna del av Djurgården bleve reglerad, ansåge sig riksmarskalksämbetet

böra framlägga förslag om, att vissa mindre delar av den ifrågavarande

marken omedelbart måtte intagas i stadsplanen och upplåtas till bebyggande.

De områden, som riksmarskalksämbetet härvid avsett, utgjordes i

första rummet av den mark, som skulle omfattas av Valhallavägens

utdragning förbi artillerikasernen fram till Svea livgardes kasernområde,

av gränsen mot detta område samt av gränsen mot staden, varvid emellertid

riksmarskalksämbetet gjort det förbehåll i fråga om Yalhallavägens

bredd, att under den första tiden och intill dess fråga kunde bliva om

motliggande sidas reglerande endast vanlig gatubredd, eller 18 meter,

toges i anspråk för Yalhallavägens förlängning, då därigenom en ytterligare

minskning av Ladugårdsgärdets område tills vidare kunde undvikas.

Dessutom föresloge riksmarskalksämbetet till försäljning det område

vid Djurgårdsbrunns viken, som skogsinstitutet nu disponerade, jämte

den närmast öster därom belägna marken fram utöver Källhagens område

ungefär till gränsen av kavallerietablisemangets tomt. De båda

områden, som riksmarskalksämbetet sålunda föresloge till bebyggande,

vore vartdera av synnerligen stort värde såsom byggnadsplatser och torde

vid en blivande försäljning komma att inbringa en så avsevärd summa,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

att den efter vad riksmarskalksämbetet föreställde sig borde väl räcka

till att betäcka kostnaderna för inköp och anordnande av nytt övningsfält.

I sitt utlåtande hemställde riksmarskalksämbetet, att för försäljning

måtte undantagas veterinär- och skogsinstitutens tomter samt garnisonskyrkogården.

I konselj den 7 april 1905 beslöt Kungl. Maj:t, att proposition skulle

överlämnas till Eiksdagen med framställning, att denna skulle medgiva

försäljning av vissa områden av norra Djurgården, belägna det ena söder

om Valhalla vägens förlängning åt öster och det andra norr om

Djurgårdsbrunnsviken, med undantag av omkring 3,000 kvm. utav skogsinstitutets

nuvarande tomt.

Eu i överensstämmelse med detta beslut avgiven kungl. proposition

bifölls av Eiksdagen, varvid gjordes det uttalandet, att vid fastställande

av stadsplanen för den ifrågavarande delen av Ladugårdsgärdet hänsyn

borde tagas till en framtida tomtindelning av hela fältet.

I den föreliggande historiken över Djurgårdsfrågans behandling

torde böra meddelas en redogörelse för en av herr Palme vid 1906 års

riksdag i Andra kammaren väckt motion om skrivelse till Konungen

angående upplåtande av byggnadstomter å Djurgården samt för Eiksdagens

behandling av nämnda motion.

Motionären hemställde, att Eiksdagen i skrivelse till Konungen

ville uttrycka den önskan, att, om ytterligare tomter till bebyggande

upplåtas å kungl. Djurgårdens södra del, detta icke må ske i sådan

utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen park därav må lida.

I motiveringen anförde motionären bl. a. följande:

»Under senare tid har på åtskilliga håll en viss oro uppstått på

grund däraf, att på södra delen av kungl. Djurgården invid Stockholm,

fordom Waldemarsön kallad, med Kungl. Maj:ts begivande uppstått åtskilliga

nya villabyggnader utöver dem, som tillförne funnits därstädes.

Då dessutom till allmänhetens kunskap kommit, att icke så få ansökningar

om ytterligare markupplåtelse lära dels hava inkommit, dels

alltjämt fortfarande inkomma, så har den farhågan flerstädes vunnit insteg,

att större eller mindre delar av Djurgården måhända kunde komma

att genom bebyggande förvandlas till ett slags modern villastad från att

vara en av de härligaste parker, en prydnad för Sveriges huvudstad,

en källa till uppfriskande glädje och trevnad för såväl dess invånare

som besökande icke-stockholmare. Yäl har en gensaga häremot i dessa

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 17

dagar sett- dagen, men för Djurgårdens bibehållande såsom öppen park

finnes dock icke någon annan säkerhet än, såsom i denna gensaga fullt

sant yttrades, det ingående personliga intresse och den förståelse av

vad Djurgården för den växande huvudstaden är och i allt högre grad

genom lämpliga anordningar kan bliva, som Konungen hyser och visar.

Villigt och vördnadsfullt må av huvudstadens invånare erkännas detta

intresse och denna förståelse, med tacksamhet för alla de åtgärder, som

på Konungens och den kungliga familjens initiativ vidtagits för Djurgårdens

förskönande, och huvudstadens invånare hysa den livligaste

övertygelse om, att kommande regenter med stor pietet skola bibehålla

detta genom sekler av deras företrädare visade intresse.

Då emellertid ingen vet eu oviss framtid och de ändrade förhållanden,

som då till äventyrs kunna uppstå, må det icke synas olämpligt

att, om oek helt flyktigt, undersöka, huru rätteligen förhåller sig med

Djurgården och regentens dispositionsrätt.»

I fortsättningen lämnar motionären eu historik över ägande- och

besittningsrätten till Djurgården i äldre tider samt redogör därefter för

innehållet i Riksens Ständers ovan omförmälda skrivelse av den 1 december

1809 och Kungl. Maj:ts i anledning härav fattade beslut.

Det tillfälliga utskott, till vilket ifrågavarande motion remitterades,

inhämtade av riksmarskalksämbetet bl. a. den upplysningen, att upplåtelserna

av byggnadstomter å Djurgården uppgingo till sammanlagt

några och femtio. Ingen av dessa upplåtelser hade laglig giltighet

längre än under Konungens regeringstid. Ämbetet meddelade vidare,

att avgifterna, ehuru låga, varit tillräckliga för bestridande av alla

omkostnader för Djurgårdens underhåll, förskönande och utveckling i den

omfattning, vari sådant hittills behof! ifrågakomma. Någon anledning

att för beredande av medel för sagda ändamål upplåta flera tomter för

bebyggande förelåg därför, enligt ämbetets uppgift, icke.

Ämbetet meddelade, att anledningen till senare upplåtelser icke varit

att bereda inkomster åt Djurgårdskassan, utan i stället den, att vissa

områden av Djurgården, särskilt i närheten av de större stråkvägarna,

blivit tillhåll för uteliggare och löst folk av alla slag, varigenom dessa

platser, långt ifrån att erbjuda någon trevnad eller behag, varit omöjliga

att plantera och hålla snygga. Lämpligaste sättet att avlägsna dessa

olägenheter hade ansetts vara att upplåta dem till bebyggande.

Enligt vad riksmarskalksämbetet vidare upplyste, var det ej dess avsikt

att tills vidare lämna flera upplåtelser av tomtplatser åt enskilda,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 saml. 3 avd. 5 höft. (Nr 5.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

i intet fall på områdena bortom Bellmansro, dock med undantag av att

å de sistnämnda antagligen komme att uppföras ett boställe åt Djurgårdens

intendent.

För egen del ansåg utskottet, att det var tämligen tydligt, att, då

Stockholms stad utvidgats ända till Djurgårdens gränser, det ej kunnat

undvikas, att en del byggnader, med den allmänna meningens gillande,

uppstått på den närmast staden liggande delen av Djurgården. Detta

hade så mycket mera varit nödigt, som staden hade ont om tomtplatser

för en del offentliga byggnader och tomtpriserna inom stadsområdet vore

så uppdrivna, att det skulle vara snart sagt omöjligt att få sådana offentliga

byggnader till stånd, om tomten för desamma skulle till gällande

priser inköpas.

I slutet av sitt utlåtande säger utskottet: »Det syfte, motionären

genom sin framställning velat tillgodose, synes utskottet synnerligen behjärtansvärdt.

Utan tvivel måste det framstå såsom eu fosterländsk

angelägenhet, att Djurgårdens bebyggande icke må ske på ett sådant

sätt eller i en sådan utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen

park därav kan komma att lida. Men enligt utskottets mening har

motionen främjat detta syfte redan därigenom, att den i tid riktat den

allmänna uppmärksamheten på ifrågavarande förhållanden. Att Riksdagen

skulle, såsom motionären ifrågasatt, i skrivelse till Konungen frambära

sina önskningar härutinnan, synes utskottet ej vara av behovet påkallat.

Av den förestående utredningen framgår nämligen, att tomtupplåtelser

å ifrågavarande område under de senare åren icke ägt ram

i oroväckande utsträckning, samt att nödig pietet och omtanke ådagalagts

i fråga om användningen och underhållandet av Djurgårdsområdet.

Då härtill kommer, att någon bättre anordning än den nuvarande i syfte

att bevara Djurgårdens karaktär av eu öppen och obebyggd park näppeligen

torde kunna träffas, får utskottet hemställa, att förevarande motion

icke må till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.»

Till utskottets utlåtande var fogad en reservation av herr Lindqvist,

som, framhållande, att ehuru av utskottets utredning framgick, att risken

för att Djurgårdens södra del skulle bliva bebyggd i en sådan utsträckning,

att dess egenskap av öppen park därav kunde lida, icke syntes vara

avsevärd, ansåg, att, då frågan nu blivit bragt på tal inför Riksdagen,

det icke var olämpligt, att Riksdagen uttalade en önskan i motionens

syfte, och därför föreslog, att Andra kammaren ville för sin del besluta,

det Riksdagen i skrivelse till Konungen uttalade den önskan, att,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga ■utskotts utlåtande nr 5. 19

om ytterligare tomter till bebyggande upplätes å tungt. Djurgårdens

södra del, d. v. s. den del, som begränsas av Djurgårdsbrunn sviken,

Djurgårdskanalen och stora segelleden, detta icke måtte ske i sådan utsträckning,

att Djurgårdens egenskap av öppen park därav måtte lida.

Under debatten i Andra kammaren konstaterade motionären, att bland

dem, som hade sig anförtrodd förvaltningen av Djurgården, skilda uppfattningar

gjort sig gällande beträffande Djurgårdskassans ekonomi, och att

man därför kunde befara, att vissa åtgärder beträffande Djurgården kunde

komma att vidtagas, som alla helst såge, att de undvekes. Det skäl,

som angivits för de senaste upplåtelserna, att man genom dem velat

avlägsna den olägenheten, att vissa platser å Djurgården blivit ett tillhåll

för uteliggare och löst folk av allehanda slag, fann talaren egendomligt,

och framhöll han, att samma syfte kunnat ernås genom att öka bevakningen.

Beservanten betonade under instämmande av herrar Branting, Nyström,

Wavrinsky i Stockholm och Blomberg, att den föreliggande frågan

icke kunde sägas vara av uteslutande lokal natur. Emellertid framhöll

han den stora betydelsen, särskild! för Stockholms arbetarebefolkning, av

Djurgårdens fortbestånd såsom park. Gentemot utskottets uttalande,

att tomtupplåtelser å Djurgården ej skett i oroväckande utsträckning,

framhöll talaren vikten av ett ingripande från Biksdagen, innan ett sådant

förhållande inträtt.

I enlighet med utskottets hemställan avslogs den ovannämnda av

herr Palme väckta motionen.

Till slut vill utskottet något beröra Djurgårdsfrågans behandling

vid 1908 års riksdag. I pressen hade lämnats uppgift om de låga

arrendeavgifter, som för de å Djurgården upplåtna fastigheterna erlagts

under den nyss förut afiidne konung Oscar II:s regeringstid. Meddelandet

därom väckte hos några den tanken, att de betydande inkomster,

som genom en höjning av arrendeavgifterna kunde motses, skulle användas

till ändamål, som icke kunde räknas till de år 1809 fastställda, nämligen

Djurgårdens förskönande m. m.

Innan utskottet går in på redogörelsen för vad i föreliggande fråga

vid 1908 års riksdag framkom, vill utskottet erinra om att vid senaste

tronskiftet genomfördes betydande höjningar i ovan omförmälda arrendeavgifter.

Vid ovannämnda riksdag väckte herr C. B. Hellman m. fl. i Andra kammaren

motion angående dispositionsrätten till Djurgården och de kung!.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

lustslotten. Motionärerna föreslogo, att Riksdagen vid sitt beslut rörande

utgifterna under första huvudtiteln måtte foga sådana villkor, att tidsenliga

och lämpliga bestämmelser bleve utfärdade angående såväl dispositionsrätten

över Djurgården, den s. k. Djurgårdskassan, dess förvaltning och revision,

som ock beträffande de kungliga lustslotten. I samma kammare väcktes

vidare en motion av herr F. W. Thorsson om att Riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och därpå grundade förslag

i syfte, att H. M. Konungens enskilda dispositionsrätt till kungl. Djurgården

måtte upphöra; samt att, intill dess denna H. M. Konungens dispositionsrätt

upphörde att gälla, förvaltningen av den s. k. Djurgårdskassan måtte

varda underkastad Riksdagens kontroll och revision.

Med anledning av de nu nämnda motionerna samt eu motion i eu

närbesläktad fråga hemställde statsutskottet, att Riksdagen vilie hos

Kungl. Maj:t anhålla om verkställandet av utredning, huruvida och i vad

mån de till Djurgårdskassan inflytande inkomster kunde, förutom till det

med kassan för närvarande avsedda ändamål, användas jämväl till de

kungliga lustslottens underhåll, och att Kungl. Maj:t därefter ville till Riksdagen

inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.

I motiveringen framhöll utskottet »önskvärdheten därav, att, till dess

den nu väckta frågan om dispositionen av Djurgården och Djurgårdskassan

blivit avgjord, ytterligare tomter å Djurgården icke må till enskilda

upplåtas». Vidare uttalade utskottet, att »tomtupplåtelser åifrågavarande

område under de senare åren icke ägt rum i oroväckande utsträckning

samt att nödig pietet och omtanka ådagalagts i fråga om

användningen och underhållet av Djurgårdsområdet.

Kamrarna beslöto i enlighet med statsutskottets ovannämnda hemställan

och avläto den 17 mars 1908 till Kungl. Maj:t en skrivelse i

i överensstämmelse härmed.

Vid samma års riksdag avgavs en kungl. proposition med framställning

att Riksdagen måtte medgiva att för utförande av byggnadsoch

reparationsarbeten vid Haga och Ulriksdals slott med därtill hörande

byggnader finge av den s. k. Djurgårdsfonden användas ett belopp av

254,000 kronor.

Med anledning av denna proposition avlät Riksdagen den 1 juni

1908 eu skrivelse till Kungl. Maj:t, i vilken anfördes, att de berörda

reparationerna visserligen vore behövliga, men att, då de icke kunde hänföras

till underhållsarbeten, den av Riksdagen tidigare samma år begärda

utredningen i hithörande frågor måtte verkställas, förrän medel

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 21

till reparationerna i fråga anvisades. Riksdagen biföll emellertid den

kungliga propositionen på det sätt, att den medgav att tills vidare och

till dess annorlunda bleve bestämt av de räntemedel, som tillfördes Djurgårdskassan

från Djurgårdsfonden, årligen finge för det ifrågavarande

ändamålet användas räntan å 254,000 kronor.

I enlighet med Riksdagens förut omnämnda skrivelse den 17 mars 1908

lät Kungl. Maj:t verkställa utredning, huruvida och i vad mån de till

Djurgårdskassan inflytande inkomster kunde förutom till de med kassan

för närvarande avsedda ändamål användas jämväl till de kungliga lustslottens

underhåll.

Ifrågavarande utredning uppdrogs åt den för behandling av med

Djurgårdens förvaltning sammanhängande frågor tillsatta kommitté, vilken

är 1908 framlade sitt betänkande i frågan. I detta upptogs Djurgårdsfondens

storlek till 1,007,525 kronor. Denna fond, som förvaltas av statskontoret,

men varav årliga räntan utbetalas till Djurgårdskassan, har

uppkommit därigenom, att Djurgården tillhörig mark vid olika tillfällen

första gången år 1884 inköpts dels av Stockholms stad och dels av vissa

allmänna institutioner, i vilken senare fall ersättning för mistad nyttjanderätt

influtit till fonden. Djurgårdskassans ränta beräknades av kommittén,

efter en räntefot å 4 procent, till 40,301 kronor. Kommittén

uppgjorde förslagsvis en beräkning över Djurgårdsförvaltningens årliga

inkomster och utgifter under åren 1910—1929. Enligt denna beräkning

skulle de årliga inkomsterna uppgå till 239,143 kronor 30 öre

och utgifterna till 148,000 kronor, varigenom alltså skulle uppstå ett

årligt överskott å 91,143 kronor 30 öre.

Som resultat av kommitténs beräkningar framgår, att enligt dess

förmenande omkring 1 miljon kronor eller i medeltal 50,000 kronor

per år skulle utgöra det belopp, varmed Djurgårdskassan kunde för åren

1910—1929 bidraga till de kungliga lustslottens underhåll.

Riksmarskalksämbetet avgav yttrande över kommitterades utlåtande,

vari ämbetet med bestämdhet uttalade, att, sedan det övergångsskede förflutit,

varuti Djurgården för närvarande befunne sig med avseende bl. a.

på arrendeförhållandena -— arrendena skulle först efter ett visst antal år

komma till sitt normala belopp — djurgårdskassan vore i stånd att

bidraga till de kungliga lustslottens underhåll med belopp, som snarare

torde komma att överstiga än understiga det av lcommitterade ifrågasatta.

År 1910 medgav Riksdagen på framställning av Kungl. Maj:t, att

av Djurgårdskassans behållning samma år ett belopp av intill 25,000 kr.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

finge användas till utförande av byggnads- oab reparationsarbeten vid

Ulriksdals slott. Följande år anvisades för liknande ändamål ett belopp

av intill 42,000 kr. samt vid 1912 års riksdag för detta och följande år

sammanlagt 158,500 kronor.

Utskottet. Utskottet delar motionärens uppfattning om önskvärdheten av Djurgårdens

bevarande i avsevärd utsträckning som öppen park. Yad södra

Djurgården beträffar, synes man ha grundad anledning att hoppas, att den

fara, som här eu tid syntes hota i form av tomtupplåtelser till villabyggnader,

nu är förbi. Enskild besittningsrätt till delar av eu offentlig

parks område är naturligen synnerligen olämplig och bör så mycket som

möjligt undvikas. En folkparks alla vackra platser böra vara för den stora

allmänheten tillgängliga, och det är med tillfredsställelse man iakttager,

att å södra Djurgården detta krav synes bli alltmer beaktat. Anläggningar

av nya vägar och framdragandet av strandpromenader på förut

avstängda områden peka i denna riktning.

A norra Djurgården uppträda däremot starka och å sin sida berättigade

intressen hotande mot detta områdes bevarande som öppen

park. Såväl statsverkets ekonomiska intresse av tomtförsäljningar som

expansionsbehovet hos statens till huvudstaden förlagda institutioner har

givit anledning till inkräktningar på parkområdet, som, i och för sig

förklarliga, dock giva full aktualitet åt det av motionären framförda

spörsmålet. Då enligt utskottets förmenande visserligen betydliga delar

av norra Djurgården, men dock på långt när icke hela dess område,

böra ekonomiskt exploateras, synes utskottet därför starka skäl föreligga

att överväga, vad som lämpligen bör bibehållas som park och vad

som kan upplåtas till andra ändamål.

En storstads behov av öppna parker till motvikt mot den sammanpackade

befolkningens mer eller mindre ohygieniska liv är för allmänt

erkänt för att av utskottet behöva påpekas. Att Stockholms befolkning

i Djurgårdens vattenomslutna ängder äger tillgång till en naturpark av

säregen skönhet och enastående behag är även bekant. För denna befolkning

är det därför av utomordentligt intresse, att dessa skatter åt

densamma bevaras och göras genom lämpliga anordningar allt lättare

tillgängliga.

Sedan detta erkänts, möter den frågan, huruvida billigheten fordrar,

att staten genom underlåtenhet att exploatera delar av de markområden,

varom här är fråga, bör uppmärksamma ovan angivna behov, vars

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 23

tillfredsställande närmast är en Stockholms stads angelägenhet. Utskottet

delar även härvidlag de synpunkter, som motionären framhållit, men vill

ytterligare understryka statens naturliga fordran att till gengäld röna

största tillmötesgående vid eventuella mellanhavanden med Stockholms

stad.

Det är givetvis, såsom motionären framhåller, av stort fosterländskt

intresse, att svenskarnes huvudstad i all framtid omgives av en väl bevarad

ursprunglig natur av utpräglat svensk typ. Men utskottet vill

även understryka motionärens erkännande av, att detta speciella naturskyddsintresse

ej må komma i första rummet, och vill som sin mening

uttala, att det ej får avsevärt inkräkta på Djurgårdens egenskap av att

vara Stockholms befolknings främsta tillflykts- och rekreationsort. I denna

sin egenskap är Djurgården så intimt förenad med vår huvudstads

historia, att ingen svensk önskar, att den traditionen skall brytas, utan

att Djurgårdens minnesrika platser i sitt ursprungliga skick skola bevaras

till glädje och nytta även för kommande generationer av vår huvudstads

och vårt lands befolkning.

På grund av vad ovan anförts och under hänvisande för övrigt

till de vid detta utlåtande såsom bilagor fogade yttranden av riksmarskalksämbetet

och intendenten vid kungl. Djurgården får utskottet hemställa,

att Andra kammaren för sin del ville besluta,

det Riksdagen, under uttalande av den önskan,

att kungl. Djurgården vid Stockholm i så stor utsträckning

som möjligt bibehålies såsom naturlig park, i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, att utredning

måtte verkställas, så att snarast möjligt en lämplig

gräns kunde fastslås för de områden, som borde såsom

park för all framtid bevaras.

Stockholm den 14 mars 1913.

På utskottets vägnar:

AXEL von SXEIDERN.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Bilaga A.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 14 nästlidne februari bär Eders Kungl. Maj:t

anbefallt riksraarsKalksämbetet att avgiva av Riksdagens Andra kammares tredje

tillfälliga utskott begärt yttrande över en inom kammaren av herr Starbäek väckt

motion, om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t angående Kungl. Djurgårdens bevarande

i största möjliga utsträckning såsom naturlig park.

Efter det intendenten för kungl. Djurgården i ärendet avgivit infordrat,

här bifogat utlåtande, får riksmarskalksämbetet, med föranledande av den nådiga

remissen, i underdånighet anföra följande.

Då det åligger riksmarskalksämbetet att yttra sig över ovanberörda inom

Riksdagen väckta ännu under beredning varande förslag, i fråga om den staten

tillhörande, under Eders Majestäts enskilda disposition ställda kungl. Djurgården,

har riksmarskalksämbetet ansett sig, med hänsyn till frågans nuvarande läge,

för närvarande endast böra framhålla, att bevarandet av såväl södra som norra

Djurgården i egenskap av naturpark för Sveriges huvudstad utgör det mål, vartill

riksmarskalkämbetet, i den ämbetet anförtrodda förvaltning av kungl. Djurgården,

städse strävar, och har vid denna förvaltning iakttagits, att djurgårdskassans

medel alltid i främsta rummet användas till kungl. Djurgårdens förskönande

och förbättrande.

I detta sitt arbete har riksmarskalksämbetet och kungl. Djurgårdens förvaltning

ofta erhållit stöd, såväl av den stora allmänheten, särskilt huvudstadens

egna innevånare, som även genom de uttalanden i förevarande ämne, vilka tid

efter annan förekommit inom Riksdagen, detta senare särskilt beträffande södra

Djurgården och frågan om dess vidare bebyggande.

I avseende å norra Djurgården hava — i flera fall på grund av statsmakternas

egna initiativ och beslut — åtskilliga större eller mindre områden upplåtits

för statsinstitutioner och allmännyttiga ändamål, och hava dessa upplåtelser

enligt riksmarskalksämbetets uppfattning numera erhållit så stor omfattning, att

för framtiden stor varsamhet i sådant avseende torde böra iakttagas, för att icke

kungl. Djurgårdens ovanberörda huvudändamål, beträffande dess norra del, måtte

i allt för hög grad äventyras.

En .Riksdagens skrivelse till Eders Kungl. Majd. i den riktning och med

den motivering ifrågavarande motion avser, skulle därför av riksmarskalksämbetet

endast kunna uppfattas såsom ett ytterligare stöd för de strävanden

ämbetet sedan eu lång följd av år gjort till sina, men vilka gentemot statsmakternas

egna direkta ingripande icke alltid förmått göra sig gällande.

Stockholm den 1 mars 1913.

Underdånigst

L. Douglas.

Reinhold Rudbeclc.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

25

Bilaga B.

Till Riksmarskalksämbetet.

Anmodad inkomma med yttrande med anledning av nådig remiss rörande

av Riksdagens Andra kammares tredje tillfälliga utskott begärt yttrande över

motion ifråga om kung! Djurgårdens bevarande i största möjliga utsträckning

såsom naturlig park får jag vördsamt anföra följande:

Av motiveringen i herr Starbäcks motion framgår, att anledningen till densamma

vore de under senare år gjorda tomtupplåtelserna å norra Djurgården;

å den södra Djurgården hava efter år 1908 också icke upplåtits några nya tomter

för bebyggande, utan endast om- och tillbyggnader av äldre villor förekommit

samt i ett par fall nybyggnad å sedan gammalt upplåtna tomter.

De å den norra Djurgården gjorda tomtupplåtelserna, dels för försäljning,

dels för en del statsinstitutioner, hava med Hans Maj:t Konungens godkännande

gjorts av Kungl. Maj:t och Riksdagen.

Att emellertid ett fortsatt upplåtande i så stor utsträckning, som hittills

skett, icke skulle kunna få fortgå i längden, då detta skulle menligt inverka å

parkområdena, har för kungl. Djurgårdens förvaltning stått fullt klart och hava

även under de tvenne sista åren gjorda framställningar om upplåtelse av tomtplatser

avstyrkts, då genom ett bifall till desamma enastående vackra naturområden

skulle blifvit spolierade.

Skall Djurgårdens ursprunglighet och dess skogsparker kunna bevaras,

fordras icke blott att dessa skötas utan framförallt att de så mycket som möjligt

förskonas från större eller mindre byggnadskomplex. Med dessa följa ju, att

åtskilligt med skog måste nedhuggas, markens uppgrävning för kloak-, gas- och

elektriska ledningar, maskinhus med stora skorstenar, från vilka röken utgör en

verklig fara för skogens bestånd.

Det är därför alldeles nödvändigt att de områden av kungl. Djurgården,

som skola bevaras, bliva tilltagna i stort och är detta därjämte av största betydelse

med hänsyn till den stora folkmängd, som här kan erhålla en tillflyktsort,

få hämta frisk luft och stärka sig genom olika sport.

Genom byggnadsverksamhetens utsträckning runt omkring Stockholm och

uppkomsten af flera förstäder hava också naturparksområdena i betydlig grad

minskats varför det är så mycket angelägnare att tillvarataga, vad som i den

vägen i stadens omedelbara närhet ännu finnes kvar.

Förnekas kan dock emellertid icke att en del områden å norra Djurgården

finnas, som utan några olägenheter, därest så skulle komma att behövas, kunde

lämpa sig för tomtupplåtelser.

Stockholm den 24 februari 1913.

C. Ad. Otur ström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 3 avd. 5 Käft. (Nr 5.) 4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1913:69 Skrivelse till Konungen, angående Kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga utsträckning såsom naturlig park. s. 10 i texten