Skrivelse till Kungl. Maj:t angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga utsträckning såsom naturlig park.
1913-01-24 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 3TU 1913:5, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga utsträckning såsom naturlig park.
Dokumentets text
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till Kiksdagens kansli den 17 mars 1913 kl. 7 e. na.
Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, i anledning
av herr Starbäcks motion, nr 229, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående kungl. Djurgårdens bevarande
i största möjliga utsträckning såsom naturlig park.
Uti en inom Riksdagens Andra kammare av herr Starbåck väckt,
till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 229, har motionären
hemställt, att Riksdagen ville — för sin del uttalande den önskan,
att kungl. Djurgården vid Stockholm i så stor utsträckning som möjligt
bibehölles såsom naturlig park — i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
utredning verkställdes, för att snarast möjligt en lämplig gräns kunde
fastslås för de områden, som borde såsom park för all framtid bevaras.
Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:
»’Vitt beresta personer hava sagt, att varken Köpenhamns Dyre- Motionen.
haven, Pratern vid Wien, Boulognerskogen vid Paris eller Regentspark
vid London, dessa berömda sommartillflykter för de nämnda huvudstädernas
befolkning, på något sätt kunna jämföras med Stockholms Djurgård
i omväxlande skönhet och behag’», står det i en beskrivning över
Djurgården från 1867. Tillgången till ett område av Djurgårdens storlek,
till sin största utsträckning begränsat av vida vatten och inramande
verkliga skogspartier av ursprunglig fägring och friskhet, har också för
Stockholms befolkning icke minst ur hälsosynpunkt, såväl psykisk som
fysisk, varit av oskattbar betydelse. Storstadens omedelbara grannskap,
som så lyckligt underlättat samfärdseln ut i den hälsobringande naturen,
har emellertid samtidigt varit ett ständigt och allt mer växande varsel
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 3 avd. B käft. (Nr 5.) 1
«
2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
om fara för inkräktning. Naturligtvis bär detta också uppmärksammats
av Stockholmare och oron härför ofta tagit sig uttryck i tidningspressen
och annorledes.
1906 fäste en dåvarande representant för Stockholms stad inom
Andra kammaren, herr Sven Palme, Riksdagens uppmärksamhet å denna
angelägenhet genom en motion, i vilken han hemställde, »att Riksdagen
i skrivelse till Konungen ville uttrycka den önskan, att, om ytterligare
tomter till bebyggande upplåtas å kungl. Djurgårdens södra del, detta
icke må ske i sådan utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen
park därav må lida». Det utskott, som hade att behandla motionen,
föreslog, att den icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda,
vilken hemställan av kammaren bifölls, varigenom frågan förföll.
Anledningen härtill synes icke ha legat i något underkännande av
framställningens motiv, utan fastmera däruti, att man i Konungens dispositionsrätt
över Djurgården såg eu tillräckligt betryggande garanti.
»Någon bättre anordning än den nuvarande», säger utskottet, »synes
knappast kunna trätfas i syfte att bevara Djurgårdens karaktär av en
öppen och obebyggd park. Den är upplåten åt landets regent till begagnande
som park, dess nuvarande och ännu mer dess blivande inkomster
räcka mer än väl — utan ökade tomtupplåtelser — till dess
underhåll och utveckling, och då desamma icke få användas till något
annat, bortfaller varje enskilt intresse, som kunde göra sig gällande att
genom nya tomtupplåtelser bereda ökade inkomster. Det skulle nästan
snarare kunna tänkas vara möjligt, att ekonomiska intressen genom tomtupplåtelser
i stor skala kuncle göra sig gällande till parkens skada, ifall
dispositionsrätten läge i statsverkets hand, än med nuvarande villkor uti
Konungens.» Den motion, som här avhandlats, rörde uteslutande den så
kallade södra Djurgården. De ord, som jag tillåtit mig bär understryka
ur utskottets betänkande, innehålla med avseende på norra Djurgården
eu icke ringa portion sanning.
Då jag nu dristar mig att å nyo rikta Riksdagens uppmärksamhet
på Djurgården, har detta också huvudsakligen berott på förhållandena,
sådana de utvecklat sig å den norra delen. Men innan jag söker att
något närmare redogöra för dessa, torde det vara lämpligt att erinra
därom, att Riksdagen under åren 1911 — 1912 medgivit, att av Djurgårdskassans
behållning finge för reparationer och andra arbeten å Ulriksdals
och Drottningholms slott användas högst betydande summor till
ett belopp av omkring 200,000 kronor.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 3
Av deri vid denna motion fogade kartan jämte den bilaga, som
upptager förteckning å de områden, som för bebyggande ock andra
ändamål så att säga undantagits Djurgården, framgår, att parkområdet
redan nu i högst betydande grad inkräktats. Till dessa områden kunna
yttermera läggas den för regementenas skjutövningar avsedda halvö, som
begränsas av en linje, dragen mellan Djurgårdsbrunn och Lidingö värdshus,
och det för exercisövningar använda egentliga gärdet. Huru med
dessa senast nämnda områden i framtiden kan komma att förfaras, är
visserligen ej alldeles klart; men efter afl sannolikhet komma de i största
utsträckning att efter särskild plan bebyggas och endast smärre delar att
apteras till parker, troligtvis med mer eller mindre artificiell prägel, om
det också är att hoppas, att vid den blivande stadsplanens fastställande
all möjlig hänsyn till de naturliga omgivningarna liksom till terrängen
komma att tagas. Yad området mellan Sturevägen, Norra Brunnsviken
och Lilla Yärtan beträffar, finnas där ännu stora sammanhängande parkområden
av, glädjande att säga, ännu ganska jungfrulig art. Men storstaden
tränger även här på och planer ha nyligen varit uppe att å en
av de naturskönaste platserna bereda mark för den statsmedicinska anstalten.
Mot strävandet att bibehålla Djurgården såsom naturlig park ställa
sig sålunda högst avsevärda ekonomiska statsintressen. Användandet av
djurgårdskassans medel till andra ändamål än de ursprungligen avsedda
kan fresta till påtryckning om ytterligare tomtupplåtelser. Det saknades
ingalunda antydningar om dylikt i den debatt, som förekom inom andra
kammaren, då frågan om dispositionsrätten till Djurgården 1908 vårföre.
Behovet för tomter till statens ändamål kan skapa ständigt nya krav för
ny mark härför. Det synes mig fördenskull lämpligt att se till, huruvida
det icke å andra sidan finnes andra statsintressen, motsatta de rent
ekonomiska, som tala för att en undersökning snarast åvägabringas, för
att ett lyckligt avvägande mellan dessa stridande intressen ej må av händelsernas
gång omöjliggöras.
»Utan tvivel måste det framstå såsom en fosterländsk angelägenhet,
att Djurgårdens bebyggande icke må ske på ett sådant sätt eller i en
sådan utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen park därav kan
komma att lida», säger 1906 års utskott; och måhända får man beteckna
såsom ett utslag av samma syn på saken, då statsutskottet 1908 »velat
framhålla önskvärdheten därav, att, till dess den nu väckta frågan om
dispositionen av Djurgården och djurgårdskassan blivit avgjord, ytterligare
tomter å Djurgården icke må till enskilda upplåtas.»
4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Det har icke saknats röster, som velat i Djurgårdens egenskap av
folkpark finna ett uteslutande Stockholmsintresse — ett yttrande under
debatten 1906 tyder härpå —, och jag har därför här fäst i minnet utskottets
framhävande av den ovan angivna uppfattningen, som synes mig
vara den riktiga. Det är ju visserligen sant, att tillgodoseendet av en
stads befolknings behov i första hand åligger denna stad själv. Men om
staten äger de områden, som erfordras för att fylla ett av dessa behov,
lärer det väl knappast vara riktigt att känna sig befriad från alla hänsyn
till stadens befolkning vid exploaterandet av dessa områden. Djurgårdsparkerna
äro nödvändiga för tusentals människors trevnad och hälsa,
och att dessa tusentals människor i all synnerhet tillhöra den fattigare
delen av huvudstadens befolkning, för vilken det är för dyrbart att uppsöka
andra hälsokällor, gör det ej mindre angeläget för Eiksdagen att
tillse, att dessa parker bibehållas. Att kronan i sina mellanhavanden
med Stockholms stad i utbyte kan ha rätt att fordra ett mycket stort
tillmötesgående, är en sak, som i detta sammanhang kan vara värt att
framhållas.
Det är likväl från en helt annan synpunkt, som jag för min del
anser Djurgårdsfrågan vara af en mycket stor fosterländsk betydelse. Det
är då först att komma i håg, att Stockholm icke blott är Stockholm, utan
även Sveriges huvudstad, och det kan för ingen svensk vara likgiltigt,
huru de ägodelar handhavas, som ge den staden dess prägel. Men framför
allt synes det vara vår oavvisliga plikt att vårda oss om det, som
ger Stockholm dess säregna svenska drag, och dit hörer kanske mer än
något annat Djurgårdsnejdernas ursprunglighet. Ekbackarna, lövängarna
och de mörka barrträdsbestånden, alla representera de med flora och
fauna äkta svensk natur. Det är just den infattningen, som skall finnas
kring svenskarnas huvudstad.
Det kan naturligtvis icke falla mig in att klaga över, att denna
natursköna omgivning i så stor skala som skett nödgats maka åt sig för
ekonomiska behov. Det har varit nödvändigt. Nej, det är frågan om
att avgöra, var gränsen mellan de praktiska och de ideella fordringarna
bör sättas; och jag tror, att tiden nu är inne att i allt fall noga överväga
detta spörsmål. Mycket av forna dagars Djurgård har försvunnit;
mycket finnes dock ännu kvar; men naturen kämpar eu allt för ojämn
kamp mot »kulturen» ; i denna sin sista strid skall den förr eller senare
utan hjälp duka under; jag tror, att vi äro skyldiga att lämna denna
hjälp.
5
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Ett par naturvetenskapsmän lia av intresse för saken visat mig den
stora vänligheten att uttala sig om djur- och växtlivet å de hotade markerna.
Intendenten vid riksmuseum, professor Einar Lönnberg, skriver:
»Det stycke svenskt land, som kallas för Djurgården, har alltid utmärkt
sig för en särdeles tilltalande natur. Den rikliga tillgången på vatten
i förening med en frodig och omväxlande flora har även för djurvärlden
varit tilldragande, och den nådde där under gångna tider en mot omgivningen
svarande yppighet. Men förhållandena ha genom utvecklingens
nödtvungna gång förändrats. Storstaden har trängt på, och bit
efter bit av Djurgården har måst offras för allmännyttiga ändamål, varom
intet torde kunna sägas. Det är därför snarast förvånansvärt och
glädjande, att, trots allt, så mycket finnes kvar, som det verkligen gör.
Visserligen äro alla större däggdjur borta för alltid (utom räven). Men
fågelvärden är ännu ganska talrik, även om t. ex. eu av de vackraste,
blåkråkan, som eu gång var karaktäristisk för Djurgårdens eklundar,
försvunnit. Ännu häckar eu av våra ståtligaste vildmarksfåglar, tjädern,
i enstaka exemplar på norra Djurgårdsområdet och en uv räknar
även detsamma till sina jaktmarker. Bland halvstora fåglar finnas där
bl. a. våra tre allmännare stora hackspettar, spillkråka, gröngöling och
större hackspett samt nötskrika. Hornugglan har även här sitt hemvist.
Av smärre fåglar äro våra vanliga sparvfåglar rätt talrikt representerade.
Ortolansparven är rätt allmän, och domherren häckar där regelbundet.
De vanliga mesarna finnas naturligtvis också alla, och även stjärtmesen
är bosatt här. Många av våra egentliga sångare trivas där och skulle
säkerligen bliva lika talrika, som de för ej länge sedan voro, om kagtoms-
och slånsnår, som ju dock även de i och för sig äro en prydnad,
å nyo finge utveckla sig och tillika de gamla ihåliga träden finge stå
kvar. Det förtjänar kanske särskilt nämnas, att en av våra mest framstående
sångare, svarthättan, är rätt allmän på Djurgården. Men ett
av de bästa bevisen på den starka dragningskraft, som dessa ännu ej
allt för illa åtgångna marker utöva på våra sångfåglar, är, att våren och
försommaren 1912 den yppersta av dem alla, näktergalen, flitigt lät höra
sina fylliga och välljudande toner från ett busksnår nära statens entomologiska
anstalt. Det bör ej heller glömmas, att detta område inrymmer
en liten härlig bit för vattenfåglar, nämligen Laduviken. Där häcka
gräsänder, sothöna, grönfotad sumphöna, vattenrall m. fl., och det är att
hoppas, att denna lilla idyll ej skall behöva förstöras genom vandalisk
igenfyllande, liksom att över huvud taget framtiden må bliva så skon
-
6
Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
såra som möjligt mot de spillror av svensk natur, som ännu Djurgården
kar att uppvisa och som under kärleksfull vård ännu länge utan kännbar
uppoffring må kunna bibehållas.»
Professorn vid statens skogsförsöksanstalt, doktor H. Hesselman, har
lämnat följande utlåtande: »Av Stockholms närmaste omgivningar ut
märker
sig södra Djurgården, d. v. s. landet mellan Djurgårdsbrunnsviken
i norr och allmänna segelleden i söder, för sin rika och intressanta
vegetation. Ett stort antal av den medelsvenska ekflorans mest
utmärkande representanter finner man här i rik och frodig utveckling.
Ännu mer var detta fallet förr i världen. Läser man igenom det i
växthistoriskt hänseende intressanta arbete, som lektorn vid Stockholms
gymnasium K. Fr. Thedenius utgav år 1859 under titeln »Botaniska
exkursioner i Stockholmstrakten», kan man icke annat än förvåna sig
över den artrika och intressanta vegetation, som fanns på Djurgården
den tiden. Icke blott den egentliga ekvegetationen var vida rikare än
nu, utan på stränderna fann man artrik vegetation, där såväl sötvattensfloran
som de för havsstränderna utmärkande arterna voro representerade
genom flera intressanta och utmärkande former, som, så vitt det är bekant,
nu äro försvunna. Ännu i slutet av 1880-talet och i början av
1890-talet var växtligheten rikare än nu. Eriesens park, i synnerhet sluttningarna
mot söder, hyste en artrik och vacker vårflora, som åtminstone
på de delar, som numera äro tillgängliga för allmänheten, är betydligt
reducerad. Utmed stränderna frodades en rik Bumexflora med flera intressanta
och i vetenskapligt hänseende märkliga former. Växtlokalerna
för dessa ha numera inskränkts genom igenfyllningar och strandterrasseringar.
Ett bland de vackraste floraelementen i Djurgårdens ekvegetation
utgöra de vackra och i synnerhet förr i tiden ståtliga hagtornssnåren,
som tyvärr så småningom decimerats. Intendenten vid riksmuseets
botaniska avdelning, professor C. A. M. Lindman, som ägnat
ingående studier åt hagtornssläktet i vårt land, hänför Djurgårdens
hagtornsvegetation till de i vetenskapligt hänseende mest intressanta i
Stockholms omgivningar. Ej mindre än 4 olika arter, förutom flera varieteter,
förekomma där, bland dem även sådana, som ej blivit vetenskapligt beskrivna.
Av vad som förut blivit sagt torde tydligt framgå, att södra Djurgårdens
vegetation utgöres av en artrik och intressant ekvegetation, som
tyvärr håller på att försvinna. Orsakerna härtill äro flera. Villatomterna
ha för sin del tagit i anspråk många intressanta växtlokaler, varvid
den ursprungliga flor an fått vika för terasser, vägar, etc. Människo
-
7
Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
trampet och blom plockningen ha ock en betydande andel i florans förvandling.
Av största intresse vore emellertid att bevara denna vegetationens
pärla i Stockholms omedelbara närhet. Utan tvivel skulle man
härvid kunna uträtta mycket genom jämförelsevis enkla åtgärder. Vid
parkens skötsel borde man i främsta rummet söka sörja för föryngringen
av eken och de för ekskogen utmärkande buskarna, såsom hagtorn,
slån, hassel, törnen och dylika. Sköttes föryngringen gruppvis, skulle
man på så sätt kunna bereda lämplig mark för ekskogens ört- och gräsflora.
Vidare borde lövet få ligga kvar på marken för att gynna mullbildningen
och därigenom befordra utvecklingen av de för ekskogen utmärkande
mullväxterna. När lövet på marken alltjämt bortkrattas, försvinner
så småningom ekskogens blomrika örtmatta och ersättes av en
vida mer trivial och alldaglig vegetation, varjämte krattorna lätt riva
upp rotstockar, lökar och dylikt, varigenom vegetationen i hög grad
skadas. Barrträd borde ej få inplanteras på andra ställen, än där de
förut förekommit, och framför allt borde man undvika de främmande
barrträden, som föga harmoniera med Djurgårdens karaktär som naturpark.
För övrigt torde barrträdens framtid på Djurgården vara rätt
oviss, då med stadens utveckling än mera rök kommer att föras över
Djurgårdsskogarna än nu. För rök, i synnerhet stenkolsrök, äro barrträden
mycket känsliga, under det att eken är ganska motståndskraftig.
Ekskogen har därför större utsikter att bibehålla sig frisk och
grön i stadens närhet än den känsliga och ömtåliga barrskogsvegetationen.»
Särskilt i professor Hesselmans yttrande gör sig ett intresse gällande,
som här ej bör lämnas alldeles opåaktat, nämligen naturskyddsintresset.
Genom sina beslut år 1909 »angående åtgärder till skyddande
av naturminnesmärken å kronans mark samt avsättande av vissa
nationalparker» samt de lagar, som beröra naturens skydd mot allt för
uppenbart våldförande, bär den svenska Riksdagen visat sig varmt behjärtat
bevarandet av den svenska naturen. Och säkerligen ha dessa
Riksdagens åtgöranden ej minst föranletts av den riktiga känslan, att all
sund fosterlandskärlek ytterst bottnar i kärleken till hembygdens natur.
Ju mer sålunda en, om jag så får säga, naturskyddssyn kan läggas
på djurgårdsparkernas skötsel, desto bättre, ehuru var och en ju måste
medge svårigheterna att i strängare mening tillämpa principerna för
naturskydd alldeles inpå eu stor stad, på områden, som måste i största
utsträckning upplåtas för människornas samfärdsel. Genom chefens för
Djurgårdsförvaltningen, jägmästare Carl Ad. Öhrströms tillmötesgående
8 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
har jag blivit satt i tillfälle att övertyga mig om, att de vederbörande,
som närmast ba omvårdnaden om Djurgården sig anförtrodd, till fullo
uppskatta ovan antydda synpunkter, som i största möjliga mån göras
gällande vid förvaltningen. Paran ligger fördenskull framför allt
däri, att civilisationens alla anstalter med allt sitt avfall från stenkolsröken
till komposten tränga naturen för nära. Det närmaste grannskapet
måste lida härav; det är därför nödvändigt att vid uppgörandet
av gränsen mellan kultur och natur också ba tanken riktad därpå, att
tillräckligt breda skyddsremsor, »neutrala zoner», läggas mellan de båda
antagonisternas ägovidder.
Jag bar här sökt hävda de ideella intressenas berättigande gentemot
de ekonomiska. Eör att koncist söka uttrycka min tanke, vill jag här
upprepa A. E. Nordenskiölds ofta citerade ord:
»I eu framtid, som sannolikt ej är långt avlägsen, skall det därför
bliva svårt att få en fulltonig föreställning om den natur, med vilken
våra stamfader både att kämpa deras första strid, som näit noi dbons
aldrig kuvade frihetskärlek och fostrat dess djärva krigarskaror, som utgjort
det vidsträckta museum, där alla våra forskare och konstnärer
börjat sina studier, som bildar grundtonen i våra skalders sånger, i våra
fäders och vår egen livsåskådning.
Om för det närvarande millioner betalas för en bild på duk eller i
marmor av forntida mästare, vad skulle man ej då om ett århundrade
vilja giva för eu verklig bild av fosterlandet, sådant det fordom varit,
medan åkerns omfång än var ringa, medan det än fanns oodlade sjöstränder
och skog, som ej berörts av yxan. Ännu äga vi dylika tavlor
i de flesta landsdelar, men tydligt är, att de dag för dag allt mera försvinna.
Det vore dock förenat med ringa kostnad att bevara en följd
av dylika bilder för eftervärlden.»
Yid ingången till södra Djurgården ha genom enskild mans eneigi
rests tvenne stolta monument över nordisk kultur, så stolta, att kanske
inget land äger deras like: Skansen och Nordiska museet. De äro att
anse som svenska folkets egendom och åtnjuta i rikt mått dess kärlek.
På en av stenobeliskerna framför yttertrappan till Nordiska museet läsas
följande ord: »Den dag kan gry, då allt vårt guld ej räcker att forma
bilden av den svunna tid.» Det kan vara skäl i att hålla dessa ord i
minnet, då det gäller att bestämma om, i vilket skick vi skola åt våra
efterkommande lämna det stolta naturminne, som heter Kungliga Djurgärden
vid Stockholm.»
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr
1 ktr\T
{jOO rrt.
^j/it lullig
^\\\\UUnm/, ^
nifr ^wv
_ '' I vill// ,
c xpefa
£ ^u\\\N*
kuggan.
O-6-VXV V
r6 as v eri
-C^la g <2 re?''''//,
piket
$\wmM
HAGA
''''"tittäml
iK-rYÖXvO-V^^^
^\V\\WN
>eludden. fy
H\VVW\WUV\N
LA D U ij ARDS''
SARGE
hpro^niKfr
%J>lrqet t
X)
1»
■Ml
KARTSKISS
ÖVER
NORRA DJURGÅRDEN
OMRÅDEN,TÅGNA i ANSPRÅK
FÖR STATSVERKETS RAKNING.
OMRÅDEN, UPPLATMA UNDER
ÄGANDERÄTT.
OMRÅDEN, UPPLATNA AF K.M:T
TILL SÄRSKILDA INSTITUTIONER
PA VISSA VILLKOR
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 3 avd. 5 käft. (Nr 5.)
10
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Bilaga 2 till motionen.
Från Kong!. Djurgården avsöndrade områden.
"" ''
Upplåtet den
Har
År.
I. Områden, tagna i anspråk för stats-
verkets räkning:
Å kartan angivna med:
1. Fotgardenas kasernområden ...............
Kungl. brev s% 1885
17
75
2. Svea Artillerireg:ts d:o ...............
» 8/7 1873
10
62
3. Livgardet till häst d:o ..............
» 17/s 1894
9
62
4. Vårta järnvägen..................................
» 31/e 1878
25
12
5. Kavallerietablissementets område ......
» 18A 1879
11
85
6. Veterinärinstitutets d:o .....
» 2Ve 1906
4
63
7. Skogsinstitutets d:o ......
» 10/e 1912
5
34
8. Tekniska högskolans d:o ......
» 9/g 1911
6
82
9. Två områden till försäljning.............
Besk 2o/s 1905
32
09
10. Kungl. Teaterns magasin ..................
Kungl. brev 8/s 1912
—
11
II. Områden, upplåtna under äganderätt:
A kartan angivna med:
1. Värtahamnen......................................
Kungl. brev 3Vs 1878
75
—
2. Hjorthagen .........................................
» pr. 26/s 1889
90
04
3. Riksmuseets område ............
Besk 27/ö 1909
4
67
4. Nobelinstitutets d:o ............
Kungl. brev 27/i 1906
4
61
5. Vetenskapsakademiens d:o ............
1
23
III. Områden, upplåtna av Kungl. Maj:t
till särskilda institutioner på vissa
villkor:
o
A kartan angivna med:
1. Sophiahemmets område .........
Kungl. res. Va 1887
3
25
2. Allmänna barnbördshusets d:o ........
Kungl. brev 8A 1910
1
39
3. Lantbruksakademiens d:o .........
» 22/l2 1911
53
75
4. Idrottsparken (Stadion)........................
Res. 2/i2 1891
3
40
Summa hektar
361
29
Stockholm den 24 januari 1913.
C. Ad. Öhrström.
11
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
För att antyda de principer, som av statsmakter och myndigheter Historik.
nppdragits och följts beträffande Djurgårdens användning ävensom för
att undersöka, huruvida motionärens farhågor för Djurgårdens fortbestånd
såsom huvudsakligen parkområde äro motiverade, och slutligen för att
tillse, i vad mån uti djurgårdsfrågan hittills fattade beslut och vidtagna
åtgärder kunna tänkas inverka på möjligheten för det av motionären
ifrågasatta fastslåendet av en lämplig gräns för de områden, som böra
såsom park för all framtid bevaras, har utarbetats följande redogörelse
för statsmakternas behandling av djurgårdsfrågan under senare tid.
Till att börja med vill utskottet erinra om att Konungens dispositionsrätt
över Djurgården numera grundar sig på Riksens Ständers underdåniga
skrivelse den 1 december 1809, varigenom ständerna erbjödo Karl
XIII att till bestridande av samtliga utgifter för hovhållning m. m. emottaga
en viss årlig summa mot det att till Riksens Ständer överlämnades
»såsom eu i everdeliga tider åt dem förbehållen rättighet» förvaltningen
och användandet av de kungs- och kungsladugårdar m. m., som förut
stått under Konungens omedelbara styrelse, med iakttagande dock, att
»den här vid huvudstaden belägna Djurgården bör förbliva under Kungl.
Maj:ts enskilda disposition», i sammanhang varmed ständerna emellertid
anhöllo, »att den s. k. Djurgårdskassan måtte endast få användas till
Djurgårdens förbättring och förskönande samt därvarande broars och
vägars underhåll, och icke graveras med särskilda avlöningar eller gratifikationer
till några vissa personer».
Enligt statsrådsprotokollet den 26 februari 1810 antog Kungl. Maj :t
Riksens Ständers erbjudande på sätt och med villkor ovannämnda skrivelse
innehöll.
Utskottet övergår nu till behandlingen av frågan rörande upplåtelse
av Ladugårdsgärdet m. m. till bebyggande. Frågan om försäljning av
vissa delar av norra Djurgården har länge varit föremål för förslag och
överläggningar inom Riksdagen. Uti en vid 1892 års urtima riksdag
inom Första kammaren väckt motion föreslogs, att Ladugårdsgärdet med
angränsande, staten tillhöriga parker m. m. skulle upplåtas till bebyggande
på samma sätt, som tillgått vid försäljningen av de gamla gardestomterna,
samt att de av en sådan försäljning inflytande inkomster skulle
användas dels till anskaffande av ett nytt excercisfält å lämplig plats
och dels till beredande av medel till grundskatternas avskrivande. Då
emellertid ett tillika i motionen framställt förslag om skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran om framläggande för Riksdagen av ny plan för
12 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
nämnda skatters avskrivning icke vann Riksdagens bifall, förföll därmed
för denna gång frågan om Ladugårdsgärdets försäljande.
I slutet av 1890-talet väcktes åter förslag rörande avyttrande till
byggnadstomter av vissa delar av norra Djurgården, nämligen områdena
norr om Karlaplanen och östra delen av Karlavägen. På grund av att
staden och riksmarskalksämbetet ej kunde enas om villkoren för avyttringen,
ledde emellertid icke förslaget till något resultat.
Yid 1901 års riksdag väckte herr C. J. Jacobson motion om skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran om utredning angående avyttrande för
byggnadsändamål av vissa delar utav det s. k. Ladugårdsgärdet m. m.
Motionen avstyrktes av statsutskottet, som emellertid i motiveringen anförde,
att det var förvissat om att Kungl. Maj:t skulle hava sin uppmärksamhet
fäst på saken.
Riksdagens beslut i denna fråga utföll visserligen i enlighet med
statsutskottets hemställan, men i sin till Konungen den 2 juni 1901
avlåtna skrivelse i fråga om Kungl. Maj:ts proposition om ny härordning
anförde Riksdagen — i enlighet med av statsutskottet framlagt
förslag — bland annat, att i och för bestridande av de med den nya
härordningen förenade extra utgifter borde vissa delar av det kronan
tillhöriga, norr om Djurgårdsbrunnsviken och Djurgårdskanalen belägna,
vidsträckta området kunna med fördel för staten försäljas.
Till statsrådsprotokollet den 8 april 1902 anförde chefen för lantförsvarsdepartementet,
under åberopande av nämnda riksdagsskrivelse,
att i betraktande av i Stockholm nu gällande tomtpris torde kunna med
full visshet förväntas, att, om vissa delar av Ladugårdsgärdet upplätes
till tomtplatser, endast jämförelsevis små områden skulle behöva försäljas
för erhållande av en avsevärd köpesumma.
I och för utredning av med frågan om upplåtande av delar av
Ladugårdsgärdet till bebyggande sammanhängande frågor tillsatte Kungl.
Maj:t en kommitté, som den 19 maj 1903 framlade sitt betänkande.
I detta berör kommittén icke blott frågan om bebyggandet av Ladugårdsgärdet,
utan kommer den också in på frågan om upplåtande av
norra Djurgården i allmänhet till bebyggande.
Kommittén framhåller, att norra Djurgården med avseende å därstädes
befintliga, i allmänhet goda terräugförhållanden samt möjligheter
till fördelaktiga avlopps- och dräneringsledningar är ett ur sanitär synpunkt
synnerligen gynnsamt område för bebyggande. Markens beskaffenhet
är ock sådan, att utmärkt byggnadsgrund å de flesta ställen före
-
13
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
finnes. Omväxlingar mellan höjder och dalgångar samt de långa strandlinjerna
utmed vackra vattendrag utgöra naturliga förutsättningar för
att en här uppstående stadsdel bör bliva estetiskt tilltalande. Alla omständigheter
tyda alltså därpå, att, om norra Djurgården upplåtes till
bebyggande, därstädes inom en jämförelsevis ej alltför långt avlägsen
framtid kommer att växa upp en ny, modern stadsdel, i fråga om naturliga
betingelser för sundhet, omväxling och trevnad fullt jämförlig
med, om icke överträffande, de bästa, Stockholm hittills äger.
I sitt utlåtande påpekar kommittén vidare, att till tomter för industriell
verksamhet äro särskilt ägnade dels trakterna omkring en ifrågasatt
kanalanläggning från Lilla Yärtan till Brunnsviken genom Husaroch
Laduvikarna och vidare områden norr därom ävensom det s. k.
Kräftriket, vilket, vare sig kanalen kommer till stånd eller icke, synnerligen
väl lämpar sig för industritomter. Till nu omförmälda trakter
kunna utan svårighet järnvägsspår framdragas från Albano station, varjämte
tillfälle till vattenkommunikationer redan finnes, och, såsom antytts,
än ytterligare kan beredas.
För industriella anläggningar är jämväl området utmed Lilla Yärtan
från Boudden till Djurgårdsbrunnskanalens mynning synnerligen lämpligt
och torde därtill böra användas, för så vitt icke ett föreliggande
förslag att dit förflytta flottans härvarande station varder förverkligat.
Även hit kunna järnvägsspår med lätthet framdragas från det närbelägna
spårsystemet från Yärtahamnen.
I närheten av dessa områden torde företrädesvis arbetarebostäder
och andra enklare boningshus komma att uppföras.
Beträffande Skogsinstitutet anför kommittén, att dettas bibehållande
å sin nuvarande plats — området dock inskränkt till vad som är oundgängligen
nödvändigt — icke utgör hinder för en tämlingen långt fortskridande
försäljning och byggnadsverksamhet i dessa trakter.
Med hänsyftning på framställda förslag att upplåta delar av norra
Djurgården till villabebyggande, anför kommittén, att marken å norra
Djurgården äger så högt värde för ett framtida bebyggande, att det icke
kan antagas annat än undantagsvis ifrågakomma, att någon skulle vilja
för erhållandet av en tillräckligt stor villatomt uppoffra den jämförelsevis
betydliga köpeskilling, som av staten måste betingas. Däremot anser
kommittén, att till tomter för större modärna boningshus är framför
allt området närmast Yalhallavägens blivande förlängning åt öster samt
14
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
emellan denna och fortsättningen av Strandvägen utefter Djurgårdsbrunnsviken
lämpligt.
Kommittén hyste den uppfattningen, att norra Djurgården, så snart
ske kan, hör upplåtas till bebyggande ävensom att försäljningen bör så
ordnas, att de områden först avyttras, vilka kunna för truppernas övningar
undvaras, eller alltså trakterna i närheten av Ostra stationen
samt emellan Valhallavägens förlängning och Djurgårdsbrunnsviken.
Kommittén vidrörde även framlagda förslag angående upplåtelser
av mark från norra Djurgården till flottan, statens järnvägar, vetenskapsakademien
och naturhistoriska museet samt allmänna garnisonssjukhuset.
I sitt utlåtande över ovannämnda kommittébetänkande anförde riksmarskalksämbetet
bland annat, att Djurgården, som av ålder varit
upplåten till den regerande Konungens disposition, hade såsom folkpark
och förlustelseort för hufvudstadens invånare, i synnerhet av
de obemedlade klasserna, en mycket viktig uppgift att fylla både
ur sanitär och estetisk synpunkt. Riksmarskalksämbetet, som väl insåge,
att någon utvidgning av staden åt här ifrågavarande håll kunde
vara av behovet påkallad, och likaledes fullt uppskattade vikten för
staten att kunna realisera någon del av de värderika områden, som
läge närmast intill den nuvarande stadsplanen, måste dock såsom sin
åsikt uttala, att, om ett förslag i detta syfte, innebärande försäljning
av tomter till bebyggande, skulle uppgöras, detta ingalunda borde
antaga den omfattning, som kommitterade givit detsamma, och varigenom
hela norra Djurgården skulle fråntagas sitt nuvarande ändamål.
Djurgårdens karaktär skulle därigenom förändras, och detta
enligt riksmarskalksämbetets mening till oersättlig förlust för Stockholms
invånare, som i Djurgården, sådan den nu vore och ännu
mera sådan den i framtiden kunde tänkas bliva ordnad, ägde ett parkock
skogsområde av nästan enastående art, beläget så förmånligt som
möjligt, gränsande tätt intill staden och dock fullkomligt lantligt till
karaktär och utseende.
Om man för övrigt också skulle vilja antaga, att Stockholms stad
en gång, på grund av växande invånarantal och eljest utvidgade förhållanden,
skulle komma att utbreda sig över hela norra Djurgårdens
område, så behövde man blott kasta en blick på kartan för att inse, att
sådant ej kunde väntas inträffa förr än efter en mycket avlägsen framtid.
Det område, hvarom här vore fråga, innefattade en areal, vida
15
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
större än de nuvarande stadsdelarna Östermalm och Norrmalm tillsammantagna;
och att i ett blivande förslag till stadsplan och försäljning
av byggnadstomter på en gång upptaga ett så vidsträckt område vore
ej lämpligt. I sådant fall bleve det ej möjligt att med någon grad av
visshet beräkna markens försäljningsvärde och ej heller att bestämma de
blivande gatornas och trafikledernas läge på platser, som kanske först
efter generationer bleve använda för sitt avsedda ändamål, då naturligtvis
nya synpunkter och förhållanden kunde verka genomgripande förändringar
i den ursprungliga planen. Kiksmarskalksämbetet kunde därför
icke för sin del instämma i kommitténs uppfattning om lämpligheten
och önskvärdheten av hela norra Djurgårdens intagande i stadsplanen
och upplåtelse till bebyggande, utan måste tvärtom såsom sin åsikt uttala,
att det huvudsakliga av ifrågavarande vidsträckta område helst
borde bibehållas för sitt nuvarande ändamål att vara ett park- och skogsområde,
ordnat för utflykter och besök av stadens lustvandrande invånare.
Då det emellertid vore av vikt för statsverket att redan nu kunna
försälja någon del av den värderika marken närmast staden för att därigenom
bereda erforderliga medel till inköp av nytt övningsfält, och då
det ur Stockholms stads synpunkt torde vara önskligt, att staden mot
denna del av Djurgården bleve reglerad, ansåge sig riksmarskalksämbetet
böra framlägga förslag om, att vissa mindre delar av den ifrågavarande
marken omedelbart måtte intagas i stadsplanen och upplåtas till bebyggande.
De områden, som riksmarskalksämbetet härvid avsett, utgjordes i
första rummet av den mark, som skulle omfattas av Valhallavägens
utdragning förbi artillerikasernen fram till Svea livgardes kasernområde,
av gränsen mot detta område samt av gränsen mot staden, varvid emellertid
riksmarskalksämbetet gjort det förbehåll i fråga om Yalhallavägens
bredd, att under den första tiden och intill dess fråga kunde bliva om
motliggande sidas reglerande endast vanlig gatubredd, eller 18 meter,
toges i anspråk för Yalhallavägens förlängning, då därigenom en ytterligare
minskning av Ladugårdsgärdets område tills vidare kunde undvikas.
Dessutom föresloge riksmarskalksämbetet till försäljning det område
vid Djurgårdsbrunns viken, som skogsinstitutet nu disponerade, jämte
den närmast öster därom belägna marken fram utöver Källhagens område
ungefär till gränsen av kavallerietablisemangets tomt. De båda
områden, som riksmarskalksämbetet sålunda föresloge till bebyggande,
vore vartdera av synnerligen stort värde såsom byggnadsplatser och torde
vid en blivande försäljning komma att inbringa en så avsevärd summa,
16 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
att den efter vad riksmarskalksämbetet föreställde sig borde väl räcka
till att betäcka kostnaderna för inköp och anordnande av nytt övningsfält.
I sitt utlåtande hemställde riksmarskalksämbetet, att för försäljning
måtte undantagas veterinär- och skogsinstitutens tomter samt garnisonskyrkogården.
I konselj den 7 april 1905 beslöt Kungl. Maj:t, att proposition skulle
överlämnas till Eiksdagen med framställning, att denna skulle medgiva
försäljning av vissa områden av norra Djurgården, belägna det ena söder
om Valhalla vägens förlängning åt öster och det andra norr om
Djurgårdsbrunnsviken, med undantag av omkring 3,000 kvm. utav skogsinstitutets
nuvarande tomt.
Eu i överensstämmelse med detta beslut avgiven kungl. proposition
bifölls av Eiksdagen, varvid gjordes det uttalandet, att vid fastställande
av stadsplanen för den ifrågavarande delen av Ladugårdsgärdet hänsyn
borde tagas till en framtida tomtindelning av hela fältet.
I den föreliggande historiken över Djurgårdsfrågans behandling
torde böra meddelas en redogörelse för en av herr Palme vid 1906 års
riksdag i Andra kammaren väckt motion om skrivelse till Konungen
angående upplåtande av byggnadstomter å Djurgården samt för Eiksdagens
behandling av nämnda motion.
Motionären hemställde, att Eiksdagen i skrivelse till Konungen
ville uttrycka den önskan, att, om ytterligare tomter till bebyggande
upplåtas å kungl. Djurgårdens södra del, detta icke må ske i sådan
utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen park därav må lida.
I motiveringen anförde motionären bl. a. följande:
»Under senare tid har på åtskilliga håll en viss oro uppstått på
grund däraf, att på södra delen av kungl. Djurgården invid Stockholm,
fordom Waldemarsön kallad, med Kungl. Maj:ts begivande uppstått åtskilliga
nya villabyggnader utöver dem, som tillförne funnits därstädes.
Då dessutom till allmänhetens kunskap kommit, att icke så få ansökningar
om ytterligare markupplåtelse lära dels hava inkommit, dels
alltjämt fortfarande inkomma, så har den farhågan flerstädes vunnit insteg,
att större eller mindre delar av Djurgården måhända kunde komma
att genom bebyggande förvandlas till ett slags modern villastad från att
vara en av de härligaste parker, en prydnad för Sveriges huvudstad,
en källa till uppfriskande glädje och trevnad för såväl dess invånare
som besökande icke-stockholmare. Yäl har en gensaga häremot i dessa
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 17
dagar sett- dagen, men för Djurgårdens bibehållande såsom öppen park
finnes dock icke någon annan säkerhet än, såsom i denna gensaga fullt
sant yttrades, det ingående personliga intresse och den förståelse av
vad Djurgården för den växande huvudstaden är och i allt högre grad
genom lämpliga anordningar kan bliva, som Konungen hyser och visar.
Villigt och vördnadsfullt må av huvudstadens invånare erkännas detta
intresse och denna förståelse, med tacksamhet för alla de åtgärder, som
på Konungens och den kungliga familjens initiativ vidtagits för Djurgårdens
förskönande, och huvudstadens invånare hysa den livligaste
övertygelse om, att kommande regenter med stor pietet skola bibehålla
detta genom sekler av deras företrädare visade intresse.
Då emellertid ingen vet eu oviss framtid och de ändrade förhållanden,
som då till äventyrs kunna uppstå, må det icke synas olämpligt
att, om oek helt flyktigt, undersöka, huru rätteligen förhåller sig med
Djurgården och regentens dispositionsrätt.»
I fortsättningen lämnar motionären eu historik över ägande- och
besittningsrätten till Djurgården i äldre tider samt redogör därefter för
innehållet i Riksens Ständers ovan omförmälda skrivelse av den 1 december
1809 och Kungl. Maj:ts i anledning härav fattade beslut.
Det tillfälliga utskott, till vilket ifrågavarande motion remitterades,
inhämtade av riksmarskalksämbetet bl. a. den upplysningen, att upplåtelserna
av byggnadstomter å Djurgården uppgingo till sammanlagt
några och femtio. Ingen av dessa upplåtelser hade laglig giltighet
längre än under Konungens regeringstid. Ämbetet meddelade vidare,
att avgifterna, ehuru låga, varit tillräckliga för bestridande av alla
omkostnader för Djurgårdens underhåll, förskönande och utveckling i den
omfattning, vari sådant hittills behof! ifrågakomma. Någon anledning
att för beredande av medel för sagda ändamål upplåta flera tomter för
bebyggande förelåg därför, enligt ämbetets uppgift, icke.
Ämbetet meddelade, att anledningen till senare upplåtelser icke varit
att bereda inkomster åt Djurgårdskassan, utan i stället den, att vissa
områden av Djurgården, särskilt i närheten av de större stråkvägarna,
blivit tillhåll för uteliggare och löst folk av alla slag, varigenom dessa
platser, långt ifrån att erbjuda någon trevnad eller behag, varit omöjliga
att plantera och hålla snygga. Lämpligaste sättet att avlägsna dessa
olägenheter hade ansetts vara att upplåta dem till bebyggande.
Enligt vad riksmarskalksämbetet vidare upplyste, var det ej dess avsikt
att tills vidare lämna flera upplåtelser av tomtplatser åt enskilda,
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 saml. 3 avd. 5 höft. (Nr 5.) 3
18 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
i intet fall på områdena bortom Bellmansro, dock med undantag av att
å de sistnämnda antagligen komme att uppföras ett boställe åt Djurgårdens
intendent.
För egen del ansåg utskottet, att det var tämligen tydligt, att, då
Stockholms stad utvidgats ända till Djurgårdens gränser, det ej kunnat
undvikas, att en del byggnader, med den allmänna meningens gillande,
uppstått på den närmast staden liggande delen av Djurgården. Detta
hade så mycket mera varit nödigt, som staden hade ont om tomtplatser
för en del offentliga byggnader och tomtpriserna inom stadsområdet vore
så uppdrivna, att det skulle vara snart sagt omöjligt att få sådana offentliga
byggnader till stånd, om tomten för desamma skulle till gällande
priser inköpas.
I slutet av sitt utlåtande säger utskottet: »Det syfte, motionären
genom sin framställning velat tillgodose, synes utskottet synnerligen behjärtansvärdt.
Utan tvivel måste det framstå såsom eu fosterländsk
angelägenhet, att Djurgårdens bebyggande icke må ske på ett sådant
sätt eller i en sådan utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen
park därav kan komma att lida. Men enligt utskottets mening har
motionen främjat detta syfte redan därigenom, att den i tid riktat den
allmänna uppmärksamheten på ifrågavarande förhållanden. Att Riksdagen
skulle, såsom motionären ifrågasatt, i skrivelse till Konungen frambära
sina önskningar härutinnan, synes utskottet ej vara av behovet påkallat.
Av den förestående utredningen framgår nämligen, att tomtupplåtelser
å ifrågavarande område under de senare åren icke ägt ram
i oroväckande utsträckning, samt att nödig pietet och omtanke ådagalagts
i fråga om användningen och underhållandet av Djurgårdsområdet.
Då härtill kommer, att någon bättre anordning än den nuvarande i syfte
att bevara Djurgårdens karaktär av eu öppen och obebyggd park näppeligen
torde kunna träffas, får utskottet hemställa, att förevarande motion
icke må till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.»
Till utskottets utlåtande var fogad en reservation av herr Lindqvist,
som, framhållande, att ehuru av utskottets utredning framgick, att risken
för att Djurgårdens södra del skulle bliva bebyggd i en sådan utsträckning,
att dess egenskap av öppen park därav kunde lida, icke syntes vara
avsevärd, ansåg, att, då frågan nu blivit bragt på tal inför Riksdagen,
det icke var olämpligt, att Riksdagen uttalade en önskan i motionens
syfte, och därför föreslog, att Andra kammaren ville för sin del besluta,
det Riksdagen i skrivelse till Konungen uttalade den önskan, att,
Andra kammarens tredje tillfälliga ■utskotts utlåtande nr 5. 19
om ytterligare tomter till bebyggande upplätes å tungt. Djurgårdens
södra del, d. v. s. den del, som begränsas av Djurgårdsbrunn sviken,
Djurgårdskanalen och stora segelleden, detta icke måtte ske i sådan utsträckning,
att Djurgårdens egenskap av öppen park därav måtte lida.
Under debatten i Andra kammaren konstaterade motionären, att bland
dem, som hade sig anförtrodd förvaltningen av Djurgården, skilda uppfattningar
gjort sig gällande beträffande Djurgårdskassans ekonomi, och att
man därför kunde befara, att vissa åtgärder beträffande Djurgården kunde
komma att vidtagas, som alla helst såge, att de undvekes. Det skäl,
som angivits för de senaste upplåtelserna, att man genom dem velat
avlägsna den olägenheten, att vissa platser å Djurgården blivit ett tillhåll
för uteliggare och löst folk av allehanda slag, fann talaren egendomligt,
och framhöll han, att samma syfte kunnat ernås genom att öka bevakningen.
Beservanten betonade under instämmande av herrar Branting, Nyström,
Wavrinsky i Stockholm och Blomberg, att den föreliggande frågan
icke kunde sägas vara av uteslutande lokal natur. Emellertid framhöll
han den stora betydelsen, särskild! för Stockholms arbetarebefolkning, av
Djurgårdens fortbestånd såsom park. Gentemot utskottets uttalande,
att tomtupplåtelser å Djurgården ej skett i oroväckande utsträckning,
framhöll talaren vikten av ett ingripande från Biksdagen, innan ett sådant
förhållande inträtt.
I enlighet med utskottets hemställan avslogs den ovannämnda av
herr Palme väckta motionen.
Till slut vill utskottet något beröra Djurgårdsfrågans behandling
vid 1908 års riksdag. I pressen hade lämnats uppgift om de låga
arrendeavgifter, som för de å Djurgården upplåtna fastigheterna erlagts
under den nyss förut afiidne konung Oscar II:s regeringstid. Meddelandet
därom väckte hos några den tanken, att de betydande inkomster,
som genom en höjning av arrendeavgifterna kunde motses, skulle användas
till ändamål, som icke kunde räknas till de år 1809 fastställda, nämligen
Djurgårdens förskönande m. m.
Innan utskottet går in på redogörelsen för vad i föreliggande fråga
vid 1908 års riksdag framkom, vill utskottet erinra om att vid senaste
tronskiftet genomfördes betydande höjningar i ovan omförmälda arrendeavgifter.
Vid ovannämnda riksdag väckte herr C. B. Hellman m. fl. i Andra kammaren
motion angående dispositionsrätten till Djurgården och de kung!.
20 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
lustslotten. Motionärerna föreslogo, att Riksdagen vid sitt beslut rörande
utgifterna under första huvudtiteln måtte foga sådana villkor, att tidsenliga
och lämpliga bestämmelser bleve utfärdade angående såväl dispositionsrätten
över Djurgården, den s. k. Djurgårdskassan, dess förvaltning och revision,
som ock beträffande de kungliga lustslotten. I samma kammare väcktes
vidare en motion av herr F. W. Thorsson om att Riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och därpå grundade förslag
i syfte, att H. M. Konungens enskilda dispositionsrätt till kungl. Djurgården
måtte upphöra; samt att, intill dess denna H. M. Konungens dispositionsrätt
upphörde att gälla, förvaltningen av den s. k. Djurgårdskassan måtte
varda underkastad Riksdagens kontroll och revision.
Med anledning av de nu nämnda motionerna samt eu motion i eu
närbesläktad fråga hemställde statsutskottet, att Riksdagen vilie hos
Kungl. Maj:t anhålla om verkställandet av utredning, huruvida och i vad
mån de till Djurgårdskassan inflytande inkomster kunde, förutom till det
med kassan för närvarande avsedda ändamål, användas jämväl till de
kungliga lustslottens underhåll, och att Kungl. Maj:t därefter ville till Riksdagen
inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
I motiveringen framhöll utskottet »önskvärdheten därav, att, till dess
den nu väckta frågan om dispositionen av Djurgården och Djurgårdskassan
blivit avgjord, ytterligare tomter å Djurgården icke må till enskilda
upplåtas». Vidare uttalade utskottet, att »tomtupplåtelser åifrågavarande
område under de senare åren icke ägt rum i oroväckande utsträckning
samt att nödig pietet och omtanka ådagalagts i fråga om
användningen och underhållet av Djurgårdsområdet.
Kamrarna beslöto i enlighet med statsutskottets ovannämnda hemställan
och avläto den 17 mars 1908 till Kungl. Maj:t en skrivelse i
i överensstämmelse härmed.
Vid samma års riksdag avgavs en kungl. proposition med framställning
att Riksdagen måtte medgiva att för utförande av byggnadsoch
reparationsarbeten vid Haga och Ulriksdals slott med därtill hörande
byggnader finge av den s. k. Djurgårdsfonden användas ett belopp av
254,000 kronor.
Med anledning av denna proposition avlät Riksdagen den 1 juni
1908 eu skrivelse till Kungl. Maj:t, i vilken anfördes, att de berörda
reparationerna visserligen vore behövliga, men att, då de icke kunde hänföras
till underhållsarbeten, den av Riksdagen tidigare samma år begärda
utredningen i hithörande frågor måtte verkställas, förrän medel
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 21
till reparationerna i fråga anvisades. Riksdagen biföll emellertid den
kungliga propositionen på det sätt, att den medgav att tills vidare och
till dess annorlunda bleve bestämt av de räntemedel, som tillfördes Djurgårdskassan
från Djurgårdsfonden, årligen finge för det ifrågavarande
ändamålet användas räntan å 254,000 kronor.
I enlighet med Riksdagens förut omnämnda skrivelse den 17 mars 1908
lät Kungl. Maj:t verkställa utredning, huruvida och i vad mån de till
Djurgårdskassan inflytande inkomster kunde förutom till de med kassan
för närvarande avsedda ändamål användas jämväl till de kungliga lustslottens
underhåll.
Ifrågavarande utredning uppdrogs åt den för behandling av med
Djurgårdens förvaltning sammanhängande frågor tillsatta kommitté, vilken
är 1908 framlade sitt betänkande i frågan. I detta upptogs Djurgårdsfondens
storlek till 1,007,525 kronor. Denna fond, som förvaltas av statskontoret,
men varav årliga räntan utbetalas till Djurgårdskassan, har
uppkommit därigenom, att Djurgården tillhörig mark vid olika tillfällen
första gången år 1884 inköpts dels av Stockholms stad och dels av vissa
allmänna institutioner, i vilken senare fall ersättning för mistad nyttjanderätt
influtit till fonden. Djurgårdskassans ränta beräknades av kommittén,
efter en räntefot å 4 procent, till 40,301 kronor. Kommittén
uppgjorde förslagsvis en beräkning över Djurgårdsförvaltningens årliga
inkomster och utgifter under åren 1910—1929. Enligt denna beräkning
skulle de årliga inkomsterna uppgå till 239,143 kronor 30 öre
och utgifterna till 148,000 kronor, varigenom alltså skulle uppstå ett
årligt överskott å 91,143 kronor 30 öre.
Som resultat av kommitténs beräkningar framgår, att enligt dess
förmenande omkring 1 miljon kronor eller i medeltal 50,000 kronor
per år skulle utgöra det belopp, varmed Djurgårdskassan kunde för åren
1910—1929 bidraga till de kungliga lustslottens underhåll.
Riksmarskalksämbetet avgav yttrande över kommitterades utlåtande,
vari ämbetet med bestämdhet uttalade, att, sedan det övergångsskede förflutit,
varuti Djurgården för närvarande befunne sig med avseende bl. a.
på arrendeförhållandena -— arrendena skulle först efter ett visst antal år
komma till sitt normala belopp — djurgårdskassan vore i stånd att
bidraga till de kungliga lustslottens underhåll med belopp, som snarare
torde komma att överstiga än understiga det av lcommitterade ifrågasatta.
År 1910 medgav Riksdagen på framställning av Kungl. Maj:t, att
av Djurgårdskassans behållning samma år ett belopp av intill 25,000 kr.
22 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
finge användas till utförande av byggnads- oab reparationsarbeten vid
Ulriksdals slott. Följande år anvisades för liknande ändamål ett belopp
av intill 42,000 kr. samt vid 1912 års riksdag för detta och följande år
sammanlagt 158,500 kronor.
Utskottet. Utskottet delar motionärens uppfattning om önskvärdheten av Djurgårdens
bevarande i avsevärd utsträckning som öppen park. Yad södra
Djurgården beträffar, synes man ha grundad anledning att hoppas, att den
fara, som här eu tid syntes hota i form av tomtupplåtelser till villabyggnader,
nu är förbi. Enskild besittningsrätt till delar av eu offentlig
parks område är naturligen synnerligen olämplig och bör så mycket som
möjligt undvikas. En folkparks alla vackra platser böra vara för den stora
allmänheten tillgängliga, och det är med tillfredsställelse man iakttager,
att å södra Djurgården detta krav synes bli alltmer beaktat. Anläggningar
av nya vägar och framdragandet av strandpromenader på förut
avstängda områden peka i denna riktning.
A norra Djurgården uppträda däremot starka och å sin sida berättigade
intressen hotande mot detta områdes bevarande som öppen
park. Såväl statsverkets ekonomiska intresse av tomtförsäljningar som
expansionsbehovet hos statens till huvudstaden förlagda institutioner har
givit anledning till inkräktningar på parkområdet, som, i och för sig
förklarliga, dock giva full aktualitet åt det av motionären framförda
spörsmålet. Då enligt utskottets förmenande visserligen betydliga delar
av norra Djurgården, men dock på långt när icke hela dess område,
böra ekonomiskt exploateras, synes utskottet därför starka skäl föreligga
att överväga, vad som lämpligen bör bibehållas som park och vad
som kan upplåtas till andra ändamål.
En storstads behov av öppna parker till motvikt mot den sammanpackade
befolkningens mer eller mindre ohygieniska liv är för allmänt
erkänt för att av utskottet behöva påpekas. Att Stockholms befolkning
i Djurgårdens vattenomslutna ängder äger tillgång till en naturpark av
säregen skönhet och enastående behag är även bekant. För denna befolkning
är det därför av utomordentligt intresse, att dessa skatter åt
densamma bevaras och göras genom lämpliga anordningar allt lättare
tillgängliga.
Sedan detta erkänts, möter den frågan, huruvida billigheten fordrar,
att staten genom underlåtenhet att exploatera delar av de markområden,
varom här är fråga, bör uppmärksamma ovan angivna behov, vars
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 23
tillfredsställande närmast är en Stockholms stads angelägenhet. Utskottet
delar även härvidlag de synpunkter, som motionären framhållit, men vill
ytterligare understryka statens naturliga fordran att till gengäld röna
största tillmötesgående vid eventuella mellanhavanden med Stockholms
stad.
Det är givetvis, såsom motionären framhåller, av stort fosterländskt
intresse, att svenskarnes huvudstad i all framtid omgives av en väl bevarad
ursprunglig natur av utpräglat svensk typ. Men utskottet vill
även understryka motionärens erkännande av, att detta speciella naturskyddsintresse
ej må komma i första rummet, och vill som sin mening
uttala, att det ej får avsevärt inkräkta på Djurgårdens egenskap av att
vara Stockholms befolknings främsta tillflykts- och rekreationsort. I denna
sin egenskap är Djurgården så intimt förenad med vår huvudstads
historia, att ingen svensk önskar, att den traditionen skall brytas, utan
att Djurgårdens minnesrika platser i sitt ursprungliga skick skola bevaras
till glädje och nytta även för kommande generationer av vår huvudstads
och vårt lands befolkning.
På grund av vad ovan anförts och under hänvisande för övrigt
till de vid detta utlåtande såsom bilagor fogade yttranden av riksmarskalksämbetet
och intendenten vid kungl. Djurgården får utskottet hemställa,
att Andra kammaren för sin del ville besluta,
det Riksdagen, under uttalande av den önskan,
att kungl. Djurgården vid Stockholm i så stor utsträckning
som möjligt bibehålies såsom naturlig park, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, att utredning
måtte verkställas, så att snarast möjligt en lämplig
gräns kunde fastslås för de områden, som borde såsom
park för all framtid bevaras.
Stockholm den 14 mars 1913.
På utskottets vägnar:
AXEL von SXEIDERN.
24 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Bilaga A.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 14 nästlidne februari bär Eders Kungl. Maj:t
anbefallt riksraarsKalksämbetet att avgiva av Riksdagens Andra kammares tredje
tillfälliga utskott begärt yttrande över en inom kammaren av herr Starbäek väckt
motion, om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t angående Kungl. Djurgårdens bevarande
i största möjliga utsträckning såsom naturlig park.
Efter det intendenten för kungl. Djurgården i ärendet avgivit infordrat,
här bifogat utlåtande, får riksmarskalksämbetet, med föranledande av den nådiga
remissen, i underdånighet anföra följande.
Då det åligger riksmarskalksämbetet att yttra sig över ovanberörda inom
Riksdagen väckta ännu under beredning varande förslag, i fråga om den staten
tillhörande, under Eders Majestäts enskilda disposition ställda kungl. Djurgården,
har riksmarskalksämbetet ansett sig, med hänsyn till frågans nuvarande läge,
för närvarande endast böra framhålla, att bevarandet av såväl södra som norra
Djurgården i egenskap av naturpark för Sveriges huvudstad utgör det mål, vartill
riksmarskalkämbetet, i den ämbetet anförtrodda förvaltning av kungl. Djurgården,
städse strävar, och har vid denna förvaltning iakttagits, att djurgårdskassans
medel alltid i främsta rummet användas till kungl. Djurgårdens förskönande
och förbättrande.
I detta sitt arbete har riksmarskalksämbetet och kungl. Djurgårdens förvaltning
ofta erhållit stöd, såväl av den stora allmänheten, särskilt huvudstadens
egna innevånare, som även genom de uttalanden i förevarande ämne, vilka tid
efter annan förekommit inom Riksdagen, detta senare särskilt beträffande södra
Djurgården och frågan om dess vidare bebyggande.
I avseende å norra Djurgården hava — i flera fall på grund av statsmakternas
egna initiativ och beslut — åtskilliga större eller mindre områden upplåtits
för statsinstitutioner och allmännyttiga ändamål, och hava dessa upplåtelser
enligt riksmarskalksämbetets uppfattning numera erhållit så stor omfattning, att
för framtiden stor varsamhet i sådant avseende torde böra iakttagas, för att icke
kungl. Djurgårdens ovanberörda huvudändamål, beträffande dess norra del, måtte
i allt för hög grad äventyras.
En .Riksdagens skrivelse till Eders Kungl. Majd. i den riktning och med
den motivering ifrågavarande motion avser, skulle därför av riksmarskalksämbetet
endast kunna uppfattas såsom ett ytterligare stöd för de strävanden
ämbetet sedan eu lång följd av år gjort till sina, men vilka gentemot statsmakternas
egna direkta ingripande icke alltid förmått göra sig gällande.
Stockholm den 1 mars 1913.
Underdånigst
L. Douglas.
Reinhold Rudbeclc.
Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
25
Bilaga B.
Till Riksmarskalksämbetet.
Anmodad inkomma med yttrande med anledning av nådig remiss rörande
av Riksdagens Andra kammares tredje tillfälliga utskott begärt yttrande över
motion ifråga om kung! Djurgårdens bevarande i största möjliga utsträckning
såsom naturlig park får jag vördsamt anföra följande:
Av motiveringen i herr Starbäcks motion framgår, att anledningen till densamma
vore de under senare år gjorda tomtupplåtelserna å norra Djurgården;
å den södra Djurgården hava efter år 1908 också icke upplåtits några nya tomter
för bebyggande, utan endast om- och tillbyggnader av äldre villor förekommit
samt i ett par fall nybyggnad å sedan gammalt upplåtna tomter.
De å den norra Djurgården gjorda tomtupplåtelserna, dels för försäljning,
dels för en del statsinstitutioner, hava med Hans Maj:t Konungens godkännande
gjorts av Kungl. Maj:t och Riksdagen.
Att emellertid ett fortsatt upplåtande i så stor utsträckning, som hittills
skett, icke skulle kunna få fortgå i längden, då detta skulle menligt inverka å
parkområdena, har för kungl. Djurgårdens förvaltning stått fullt klart och hava
även under de tvenne sista åren gjorda framställningar om upplåtelse av tomtplatser
avstyrkts, då genom ett bifall till desamma enastående vackra naturområden
skulle blifvit spolierade.
Skall Djurgårdens ursprunglighet och dess skogsparker kunna bevaras,
fordras icke blott att dessa skötas utan framförallt att de så mycket som möjligt
förskonas från större eller mindre byggnadskomplex. Med dessa följa ju, att
åtskilligt med skog måste nedhuggas, markens uppgrävning för kloak-, gas- och
elektriska ledningar, maskinhus med stora skorstenar, från vilka röken utgör en
verklig fara för skogens bestånd.
Det är därför alldeles nödvändigt att de områden av kungl. Djurgården,
som skola bevaras, bliva tilltagna i stort och är detta därjämte av största betydelse
med hänsyn till den stora folkmängd, som här kan erhålla en tillflyktsort,
få hämta frisk luft och stärka sig genom olika sport.
Genom byggnadsverksamhetens utsträckning runt omkring Stockholm och
uppkomsten af flera förstäder hava också naturparksområdena i betydlig grad
minskats varför det är så mycket angelägnare att tillvarataga, vad som i den
vägen i stadens omedelbara närhet ännu finnes kvar.
Förnekas kan dock emellertid icke att en del områden å norra Djurgården
finnas, som utan några olägenheter, därest så skulle komma att behövas, kunde
lämpa sig för tomtupplåtelser.
Stockholm den 24 februari 1913.
C. Ad. Otur ström.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 3 avd. 5 Käft. (Nr 5.) 4
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1913:69 Skrivelse till Konungen, angående Kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga utsträckning såsom naturlig park. s. 10 i texten