Sök i Ratio Lex

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132

1913-04-25 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1913:132, Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

1

Nr 132.

Ankom till Riksdagens kansli den 15 maj 1913 kl. 4 e. m. ,

inlåtande, i anledning av Kungl. Maf.ts proposition angående

befrielse för vissa kronoarrendatorer från skyldighet att

ansvara för kommunalutskylder, belöpande å skogsmark,

som icke inbegripits i arrendet.

(l:a Avd.)

Uti en till Riksdagen den 21 februari 1913 avlåten, till jordbruksutskottets

förberedande behandling hänvisad proposition, nr 95, har

Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för samma dag föreslagit Riksdagen, att

dels besluta, att Kungl. Maj:t må i den omfattning, som överensstämmer

med i statsrådsprotokollet tillstyrkta grunder, och i enlighet med

de närmare bestämmelser, Kungl. Maj:t må finna gott meddela, äga att

medgiva arrendator av sådan genom domänstyrelsens försorg utarrenderad

kronoegendom, vars skogsmark icke inbegripits i arrendet, befrielse från

skyldighet, som enligt arrendekontraktet må åligga honom att ansvara

för vissa å egendomens skogsmark belöpande utskylder;

dels ock på extra stat för år 1914 anvisa ett förslagsanslag av

40,000 kronor att enligt berörda grunder och av Kungl. Maj:t meddelade

närmare föreskrifter tilldelas dylik arrendator såsom gottgörelse för

utskylder av ifrågavarande slag, vilka förfallit till betalning under åren

1910—1913 och blivit av arrendator, erlagda, med rätt tillika för Kungl.

Maj:t, att låta utav nämnda anslag förskottsvis under år 1913 av tillgängliga

medel utanordna, vad som må finnas erforderligt.

1 detta ärende har departementschefen till förberörda statsrådsprotokoll

anfört följande:

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 sand. 74 käft. (Nr 132.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

»Vid de under senare tider verkställda allmänna taxeringarna av

fast egendom hava taxeringsvärdena å jordbruksfastigheterna i landet i

ett stort antal fall undergått väsentlig höjning. Särskilt har detta varit

händelsen vid den sist verkställda allmänna fastighetstaxeringen, vilken

såsom bekant ägde rum under år 1908. Anledningen till denna höjning

lärer i allmänhet ligga däri, att vid fastighetstaxeringarna allt mera

tagits hänsyn till värdet av å fastigheterna befintlig skogstillgång.

På grand av den höjning i taxeringsvärdena, som sålunda ägt ram,

hava jämväl utskylderna för egendomarna kommit att undergå en

.väsentlig ökning,

Vad nu särskilt angår kronans under domänstyrelsens inseende

ställda, utarrenderade fasta egendomar — antingen desamma utgöras av

jordbruksdomäner i egentlig mening eller av jordbruksfastigheter hörande

till kronoparker eller andra skogsegendomar — ber jag få erinra därom,

att i de rörande dem upprättade arrendekontrakten i allmänhet förekommer

stadgande om skyldighet för vederbörande arrendator att ansvara

för samtliga å egendomen belöpande utskylder och besvär, med undantag

av grundskatt. Arrendator av sådan egendom har följaktligen att ansvara

för egendomens såväl kommunalutskylder i egentlig mening som ock

utskylder till skola, kyrka och prästerskap, landstingsskatt, vägskatt

o. s. v. På grund av kontraktens ordalydelse omfattar denna ansvarighet

i regel icke allenast utskylderna för den del av egendomen, som innefattas

under arrendet, utan ock utskylderna för sådan egendomens

skogsmark, vilken undantagits från arrendet och ställts under skogsstatens

omedelbara vård och förvaltning. Inom åtskilliga län hava

visserligen taxeringsförrättningarna på senare tid verkställts sålunda, att,

där egendoms skogsmark varit från arrendet undantagen och ställd under

skogsstatens vård, särskilda taxeringsvärden åsatts, å ena sidan, den till

arrendator]! upplåtna delen av egendomen och, å andra sidan, egendomens

från arrendet undantagna skogsmark. Men även i sådana fall

hava, enligt vad några under år 1910 av högsta domstolen avgjorda

rättsfall utvisa, vederbörande arrendatorer på grund av arrendekontraktens

ordalydelse ansetts skyldiga att till Kung!. Maj:t och kronan återbära de

utskylder, som för skogsmarken påförts kronan och av kronan i första

hand erlagts.

På emellertid arrendator av sådan genom domänstyrelsens försorg

utarrenderad kronoegendom, vars skogsmark är från arrendet undantagen,

i regel icke åtnjuter annan rätt till skogsmarken än att därifrån erhålla

nödigt liusbehovsvirke och i vissa fall att använda skogen till mulbete,

har under senare tider från flera håll gjorts gällande, att betalnings
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

3

ansvaret för de å skogsmarken belöpande utskylderna borde åligga icke

arrendatorn utan staten. Att betalningsansvaret för nämnda utskylder

övertoges av staten syntes desto mera rimligt som eljest arrendator!!

skulle få vidkännas den många gånger högst avsevärda stegring i utskylderna,

som under arrendetiden inträtt just till följd av ökat taxeringsvärde

å skogsmarken, en stegring, vilken arrendator!! icke rimligen

kunnat vid arrendeavtalets ingående taga i beräkning.

Till Kungl. Maj:t eller domänstyrelsen hava efter 1908 års utgånginkommit

ett åttiotal ansökningar, i vilka kronoarrendatorer i skilda delar

av landet — under framhållande att de vore helt och hållet urståndsätta

att, utan ekonomisk ruin, gälda de betydligt förhöjda utskylder, som

betingades av arrendegårdarnas ökade taxeringsvärden — gjort framställning

om efterskänkande av utskylder, som belöpte å sådan skogsmark,

vilken ej vore i arrendet inbegripen.

Av handlingarna till dessa framställningar inhämtas, bland annat,

att taxeringsvärdena å de däri avsedda fastigheterna — huvudsakligen

på grund av förhöjt värde å skogen — under löpande arrendeperiod

i liera fall mångdubblats. Så har t. ex. beträffande en kronoegendom

i Jämtland taxeringsvärdet år 1908 höjts från 14,400 kronor till 100,000

kronor. I följd härav kommo 1909 års utskylder från egendomen att

uppgå “till 624 kronor 14 öre, motsvarande mer än dubbla arrendet från

egendomen, vilket utgjorde 300 kronor om året.

En fråga, som står i visst sammanhang med den nu föreliggande,

bragtes på tal vid 1911 års riksdag genom eu av åtskilliga ledamöter

i Andra kammaren väckt motion. I denna motion framhölls, hurusom

kronoarrendatorer och boställsinnehavare i allmänhet hade skyldighet att

erlägga skatt för hela egendomens taxeringsvärde. Efter den senast

verkställda jordbrukstaxeringen hade nu arrendatorernas kommunalskatt

sprungit upp till belopp, som nästan motsvarade det årliga arrendet.

Arrendatorer och boställsinnehavare ägde emellertid i allmänhet endast

att disponera egendomens inägor ävensom möjligen beta sina diur å utägorna.

Beträffande skogen hade de ingen annan rätt än att efter utsyning

taga ved till eget behov samt stängsel- och byggnadsvirke.

Värdet av dessa förmåner vore alltid vid arrendeavtalets upprättande

beräknat såsom tillhörande jordbruket, och kunde förty åtnjutandet av

samma förmåner icke motivera skyldighet för en arrendator eller boställsinnehavare

att erlägga skatt för skogsvärdet i dess helhet, Då man visste,

att å de flesta boställen skogsvärdet vore högre än jordbrukets värde,

framstode här ett missförhållande vid tillämpningen av den kommunala

skatteförordningen, vilket borde rättas, så att arrendatorer och boställs
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

innehavare icke bleve debiterade kommunalskatt för skogen, därest

dess värde vore så högt, att vid taxeringen särskild hänsyn tagits till

detsamma. För kommunalskatt, som skulle utgå på grund av taxeringsvärdet

å skogen, borde den debiteras, som åtnjöte avkastningen av

skogen. Motionärerna hemställde följaktligen, att Riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och på vad

sätt den kommunala beskattningen beträffande boställen kunde så omläggas,

att jordbruket och skogen var för sig åsattes taxeringsvärden

samt arrendator bleve skattskyldig endast för den del av fastigheten,

som han disponerade.

Konstitutionsutskottet framhöll i utlåtande över denna motion

(so konstitutionsutskottets utlåtande nr 9), att det nog inträffat, att i

vissa delar av landet skog vid den sist verkställda jordbrukstaxeringen

uppskattats högre än vad förut varit fallet. En ojämnhet i fördelningen

av skattebördan syntes föreligga och en omläggning av det kommunala

beskattningsväsendet i denna del vore utan tvivel i viss mån av

behovet påkallad. Då emellertid spörsmålet vore av betydligt mera

omfattande innebörd än enbart beskattningen av boställen och utan tvivel

sträckte sig åtminstone till nyttjanderättshavares ställning i allmänhet

med hänsyn till den kommunala beskattningen, syntes en lösning av

frågan i den begränsade omfattning, i motionen föreslagits, icke vara

tillrådlig. Det förevarande ämnet torde — enligt utskottets uppfattning

— för övrigt bäst behandlas i sitt samband med den kommunala beskattningen

i dess helhet. Då tillkallade sakkunniga för närvarande vore

sysselsatta med denna stora och viktiga lagstiftningsfråga, hyste utskottet

den övertygelsen, att det nu väckta spörsmålet därvid komme att vinna

nödigt beaktande. I anledning därav hemställde utskottet, att den förevarande

motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Denna utskottets hemställan blev av Riksdagen bifallen.

Redan tidigare hade emellertid under hösten år 1910 dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet anmodat domänstyrelsen att verkställa

utredning i ämnet, såvitt anginge kommunalutskylder, som belöpte å sådana

genom domänstyrelsens försorg utarrenderade kronoegendomar, vilkas

skogsmark icke vore inbegripen i arrendet. Med underdånig skrivelse den

28 april 1911 har domänstyrelsen avgivit den sålunda infordrade utredningen.

I berörda skrivelse framhåller domänstyrelsen till en början, att den

ökning i arrendatorernas utskylder, som på grund av skogens höjda

taxeringsvärde ägt rum, i många fall vore så avsevärd, att arrendatorerna,

vilka vid arrendeavtalens ingående icke rimligen kunnat taga i beräk
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

5

ning en dylik höjning av taxeringsvärdena med åtföljande ökning i

skatterna, skulle, därest skatterna i deras helhet utkrävdes av dem, nödgas

på grund av bristande tillgångar avträda sin egendom till konkurs.

Styrelsen ansåge därför, att det med skäl kunde ifrågasättas, att staten

i dylika fall borde, med efterskänkande av sin rätt härutinnan, själv

vidkännas en del av de på skogsmarken belöpande utskylderna.

För att kunna beräkna de kostnader, som statsverket skulle få

vidkännas, därest arrendatorerna bleve i viss mån befriade från ansvarighet

för utskylder, som belöpte på skogsmarken till de åt dem upplåtna

kronoegendomarna, såväl jordbruksdomäner som för skogsväsendets räkning

utarrenderade egendomar, hade styrelsen låtit verkställa en utredning,

som i huvudsak grundade sig på taxeringslängderna för åren 1903 och

1908 och omfattade samtliga sådana jordbruks- och skogsegendomar,

vilkas skogs- och hagmark vore från arrendet undantagen.

Vid denna utredning har styrelsen utgått därifrån, att den å skojeri

belöpande andel av taxeringsvärdet icke läte sig tillförlitligt beräknas

i fråga om andra egendomar* än sadana, beträffande vilka särskilda

taxeringsvärden blivit åsätta, a ena sidan, de till vedeiböiande arrendatoi

upplåtna delarna och, å den andra, de delar, som icke inginge i arrendet

utan stode under skogsstatens vård. En sådan uppdelning av taxeringsvärdena,

som beträffande vissa län förekommer redan i taxeringslängderna

för år 1903, har vid 1908 års taxering blivit mer allmänt tilllämpad

och förekommer i sistnämnda års taxeringslängder i fråga om

jordbruksegendomar i nio län, nämligen Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,

Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands

och Gävleborgs län, samt i fråga om skogsegendomar inom tre av dessa

nio län nämligen, Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län.

Med utgående från berörda förutsättning har domänstyrelsen

beräknat, att i förhållande till taxeringsvärdena för år 1903 motsvarande

värden för år 1908 i omförmälda nio län utvisa höjning med

följande belopp nämligen:

Jönköpings län:

för skogsväsendets räkning

utarrenderade egendomar kronor 50,500:

jordbruksegendomar ...........■_ 432,300: kronor 482,800: —

Kronobergs län:

för skogsväsendets räkning
utarrenderade

egendomar kronor 72,400:

jordbruksegendomar ............ » 280,300: » 352,700: —

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

Kalmar län:

för skogsväsendets räkning

utarrenderade egendomar kronor 15,000: —

jord bruksegendom ar.......... » 1,126,500: — » 1,141,500

Göteborgs och Bohus län: jordbruksegendomar...... » 40,500

Hallands » » » 22,000

Kristianstads » » » 11,000

Värmlands » » » 38,200

Västmanlands x> » » 15,000

Gävleborgs » » » 27,500

Summa kronor 2,131,200

Kommunalutskylderna för år 1908 för ifrågavarande län hade utgjort

i medeltal:

för Jönköpings län 62 öre per fyrk

» Kronobergs » 64 » )> »

)) Kalmar » 69 » » »

» Göteborgs och Bohus » 69 » » »

» Hallands » 76 » » »

» Kristianstads » 62 » » »

)) Värmlands » 69 » » :»

» Västmanlands » 61 » ''»■ »

» Gävleborgs » 58 » » » .

Efter nämnda medeltal skulle de till följd av skogsmarkens särskilda

taxerande höjda kommunalutskylderna från ovannämnda egendomar

belöpa sig till följande belopp per år:

i Jönköpings

län kronor

1,796

—

)) Kronobergs

»

)>

1,354

—

» Kalmar

»

4,726

—

» Kristianstads

»

40

—

» Hallands

»

»

100

—

» Göteborgs och Bohus

»

168

--

» Värmlands

»

»

158

—

» Västmanlands

))

»

55

_

» Gävleborgs

)>

96

—

eller sammanlagt

kronor

8,493

—.

Av denna utredning framginge — anför styrelsen vidare — att

det belopp, som statsverket skulle få vidkännas, därest samtliga amen
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

7

datorer befriades från gäldande av berörda utskylder, utgjorde i runt

tal 8,500 kronor årligen. Beträffande detta belopp, som givetvis måste

betraktas som approximativt, vore emellertid att märka, att detsamma

ej torde behöva anlitas i sin helhet. Det borde nämligen enligt styrelsens

förmenande prövas i varje särskilt fall, huruvida och i vad mån

en arrendator skulle befrias från utskylderna för skogsmarken, och sådant

endast medgivas, då taxeringsvärdet blivit i avsevärd grad höjt.

Härtill komme, att allteftersom arrendetiden för de olika egendomarna

utginge, det belopp, som för ifrågavarande ändamål skulle behöva tagas

i anspråk, minskades, enär i de arrendekontrakt, som numera utfärdades,

i allmänhet icke stadgades någon skyldighet för arrendatorerna att svara

för utskylder, vilka icke avsåge det arrenderade området. Å andra

sidan borde framhållas, att den nu verkställda utredningen endast avsåge

leommunalutskylder, men ej utskylder till prästerskapet, landstingsmedel

och avgifter för tingshusbyggnad in. in. Dessa utskylder, rörande vilkas

storlek ej någon beräkning kunnat åstadkommas, torde emellertid i förhållande

till kommunalutskylderna vara av mindre betydelse.

Domänstyrelsen har tillika meddelat, att i sådana fall, då särskilt

taxeringsvärde blivit skogsmarken åsatt samt kronan till följd därav

debiterats för de på skogsmarken belöpande utskylderna, kronan i allmänhet

i första hand erlagt dessa utskylder, varefter kronan i

åtskilliga fall krävt vederbörande arrendator på utskyldsbeloppet.

I anledning härav hade vissa av arrendatorerna återgäldat vad kronan

sålunda förskotterat, under det andra vägrat att gottgöra kronan

de utgivna beloppen. Det syntes nu styrelsen, som om den omständigheten,

att de förra godvilligt erlagt ifrågavarande utskylder,

icke borde betaga dem rätten, att, i händelse staten medgåve att själv

vidkännas samma utskylder, återfå vad de sålunda betalt eller Viss

del därav. Dock torde en dylik befrielse icke böra avse tiden före

år 1903 och i de flesta fall begränsas till tiden från och med år

1908, då en uppdelning av taxeringsvärdena och en höjning av desamma

på grund av skogsmarkens värde i större utsträckning än förut

av taxeringsmyndigheterna tillämpats.

De kostnader, som genom det nu ifrågasatta medgivandet skulle

åsamkas statsverket, syntes böra bestridas av reservationsanslaget till

kronoskogarnas förvaltning och befrämjande av skogsväsendet i allmänhet

eller de medel, som i nämnda anslags ställe skulle disponeras för berörda

skogars förvaltning.

I de rörande kronans utarrenderade domäner gällande arrendekontrakt

förekomma, såsom i det föregående omtalats, i regel före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

skrifter om skyldighet för vederbörande arrendator, att — frånsett

grundskatt — ansvara för alla egendomens utskylder och detta jämväl

för den händelse egendomens skogsmark icke ingår i arrendet. Att

dessa bestämmelser intill senare tider icke medfört några avsevärda olägenheter

för kronoarrendatorerna beror på det förhållande, att vid äldre

taxeringsförrättningar allenast ringa eller ingen hänsyn tagits till värdet

av å egendomarna befintlig skog. I den mån emellertid taxeringsmyndigheterna

med hänsyn till skogens värde funnit sig föranlåtna att höja

egendomarnas taxeringsvärden, har skyldigheten för arrendator att ansvara

för utskylderna för skogen kommit att i allt högre grad framstå

såsom ett missförhållande. Under intrycket härav har också domänstyrelsen

år 1908 gått i författning därom att i nya arrendekontrakt

icke föreskrives någon skyldighet för arrendator att svara för utskylder,

som icke avse det utarrenderade området. Det principiellt riktiga i

ett sådant förfaringssätt synes mig icke heller kunna ifrågasättas.

Ehuru ifrågavarande missförhållande således torde komma att i eu

framtid så småningom upphöra av sig självt i och med utgången av ännu

gällande äldre arrendeavtal, synes billigheten påkalla, att de arrendatorer,

vilkas rättsförhållanden reglerats genom äldre avtal, böra, i den mån

sådant praktiskt taget är utförbart, beredas befrielse från erläggande av

utskylder för skogsmark, som ej ingår i arrendet, i den mån berörda

utskylder äro beroende på under löpande arrendeperiod skedd höjning

av skogsmarkens taxeringsvärde.

Frågan härom synes mig lämpligen kunna lösas oberoende av

den nu pågående utredningen angående eu omläggning av det kommunala

skatteväsendet. De förpliktelser, som åligga kronans arrendatorer

i fråga om gäldande av utskylder, regleras nämligen genom innehållet

i de särskilda arrendeavtalen och torde följaktligen icke komma att röna

inverkan av de nya kommunala skattelagar, som kunna bliva en följd

av nyssnämnda utredning.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, synes mig böra uppställas

såsom regel, att, därest i fråga om sådan genom domänstyrelsens

försorg utarrenderad kronoegendom, vars skogsmark icke ingår i

arrendet, arrendatorn i arrendekontraktet tillförbundits att ansvara för

egendomen i dess helhet åliggande utskylder, statsverket självt bör övertaga

betalningsskyldigheten för så stor del av å skogsmarken belöpande

utskylder, som är beroende på under arrendeperioden skedd höjning av

skogsmarkens taxeringsvärde. Statsverkets övertagande av berörda del

av utskylderna torde billigtvis böra omfatta icke allenast sådana utskylder,

som framdeles förfalla till betalning, utan jämväl sådana, som redan äro

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

9

förfallna, evad desamma erlagts av arrendatorn eller i första hand av

kronan. I fråga om dylika redan förfallna utskylder torde dock böra

göras den begränsning i tiden, att staten icke övertager ansvaret för

utskylder, som grunda sig på äldre taxeringsförrättningar än dem, som

verkställts under år 1908, då den huvudsakliga höjningen i taxeringsvärdena

inträtt. Statens ansvarighet för utskylderna torde följaktligen

icke böra sträcka sig längre tillbaka än till utskylderna för år

1909, vilka utskylder ju förfallit till betalning under år 1910.

En tillämpning av den uppställda regeln skulle alltså föranleda

därtill, att staten dels gottgör vederbörande arrendator för utskylder

av ifrågavarande slag, vilka förfallit till betalning under åren

1910, 1911, 1912 och 1913 samt blivit av arrendatorn erlagda, dels, för

den händelse statsverket självt erlagt någon del av de under nämnda fyra år

förfallna utskylderna, befriar arrendatorn från den fordran staten på

grund härav må äga hos honom, dels slutligen frikalla!- arrendatorn från

erläggande för framtiden av ifrågavarande utskylder.

Beträffande härefter frågan om möjligheten att kunna med tillförlitlighet

bestämma beloppet av de utskylder, som bero på under arrendeperioden

skedd höjning av taxeringsvärdet av det från arrendet undantagna

området, föreligger ju icke någon svårighet härutinnan i fråga

om sådana egendomar, vilkas utägor och skogsmark blivit åsätta särskilda

taxeringsvärden. Vidkommande åter sådana delar av landet,

där dylikt uppdelande av taxeringsvärdena ännu icke skett, lärer

det i allmänhet bliva omöjligt att ens tillnärmelsevis avgöra, till

huru stor del taxeringsvärdet avser inägor eller skog. I dessa delar

av landet torde nog å ena sidan såsom regel gälla, att matt vid

taxeringsförrättningarna hittills alldeles ej eller i endast obetydlig

grad tagit hänsyn till skogen å de taxerade egendomarna. Å andra

sidan lärer dock inom berörda landsdelar otvivelaktigt på åtskilliga

håll skogens värde hava spelat in vid åsättande av taxeringsvärdet

å egendomen i dess helhet. Någon säker grund för bedömande,

huruvida och i vad mån skogsvärdet sålunda kommit i betraktande,

torde emellertid icke förefinnas i andra fall än då, på sätt inom vissa

trakter plägat ske, taxeringsmyndigheterna själva vid taxeringsförrättningarna

angivit, till vilket belopp skogens värde beräknats ingå i

det egendomen åsätta taxeringsvärdet. Därest så ej skett, bör enligt

min uppfattning staten icke övertaga eller efterskänka utskylder av

förevarande slag; dock att, då fråga är om avsevärda belopp eller förhållandena

eljest äro ömmande, Kungl. Maj:t ej synes böra vara förhindrad

att i den omfattning, Kungl. Maj:t i varje särskilt fall kan

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 74 höft. (Nr 132.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

finna skäl bestämma, medgiva arrendator lindring i lians ifrågavarande

förpliktelser.

I detta sammanhang vill jag ånyo betona att, därest redan vid tiden

för arrendeavtalets ingående skogsmarken varit åsatt särskilt taxeringsvärde

eller med angivet belopp beräknats ingå i taxeringsvärdet å egendomen

i dess helhet, det enligt min mening icke synes böra ifrågakomma,

att arrendatorn befrias från betalningsansvaret för å skogen

belöpande utskylder under annan förutsättning än att skogens taxeringsvärde

sedermera blivit höjt. Därest så skett, torde emellertid, såsom

nämnts, billigheten kräva, att statsverket övertager betalningsansvaret

för så stor del av nämnda utskylder, som motsvarar höjningen av skogens

värde.

Den av mig i det föregående tillstyrkta lindringen i kronoarrendator

åliggande förpliktelser synes mig lämpligen böra omfatta sådana

kommunala utskylder, vilka skola erläggas i kontant — således icke

vägunderhåll in natura — och som utgå i förhållande till taxeringsvärdet

å jordbruksfastighet. Lindringen skulle följaktligen komma att

avse, förutom utskylder av ifrågavarande slag, som beslutas å kommunalstämma,

jämväl på jordbruksfastighet belöpande vägskatt (kontant),

landstingsskatt samt utskylder till kyrka och folkskola. Däremot synes

sådan lindring icke böra komma i fråga beträffande avgifterna till prästerskapet,

vilka avgifter utgå efter olika grunder inom olika församlingar

såsom efter tionde, mantal, rök m. m.

Genomförandet enligt av mig sålunda föreslagna grunder av nu

ifrågavarande lindring förutsätter, såsom jag i det föregående redan

anfört, att staten

l:o) gottgör vederbörande arrendator för utskylder av ifrågavarande

slag, vilka förfallit till betalning under åren 1910, 1911, 1912

och 1913 samt blivit av arrendatorn erlagda,

2:o) frikallar arrendatorn från gäldande av den fordran, staten må

äga hos honom på den grund, att staten själv helt eller delvis erlagt de

under nämnda fyra år förfallna utskylderna; samt

3:o) frikallar arrendatorn från erläggande för framtiden av utskylder

av ifrågavarande slag.

Beträffande omförmälda under åren 1910—1913 förfallna utskylder,

torde till bestridande av de kostnader, som erfordras för arrendatorns

gottgörande för av honom redan erlagda utskylder, lämpligen

böra till Kungl. Maj:ts förfogande anvisas ett särskilt anslag, att för

ändamålet användas i enlighet med de närmare bestämmelser Kungl. Maj:t

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

11

meddelar. Det torde nämligen icke böra komma i fråga, att berörda gottgörelse

lämnas arrendator genom avdrag å kommande års arrendeavgifter, enär

åtminstone i vissa fall gottgörelsens belopp skulle komma att överstiga

arrendeavgiften, varjämte i åtskilliga fall de arrendekontrakt, på grund av

vilka utskylderna erlagts, numera upphört. Då emellertid för närvarande

saknas någon fullt tillförlitlig utredning om i vad mån vederbörande

arrendatorer eller kronan själv under åren 1910—1913 erlagt de utskylder,

om vilka nu är fråga, samt följaktligen det för ändamålet erforderliga

anslagets storlek icke ännu kan annat än approximativt beräknas,

torde anslaget böra begäras i form av förslagsanslag.

Vidkommande därefter frågan om arrendators frikallande från

skyldigheten att för framtiden erlägga ifrågavarande utskylder, kommer

ett dylikt frikallande att innebära motsvarande skyldighet för kronan

att själv ansvara för berörda skyldigheter. De ökade utgifter för kronan,

som vid bifall till förslaget i denna del komma att uppstå, synas mig,

på sätt domänstyrelsen jämväl avsett, lämpligen böra anvisas att utgå

från den del av driftkostnaderna för statens domäner, som beräknats till

gäldande av de egentliga förvaltningskostnaderna för statens skogsdomäner.

Något särskilt anslag för nu ifrågavarande ändamål erfordras

således icke.

Såväl för efterskänkande av den fordran, kronan på sätt ovan

nämnts må äga hos arrendatorer för utskylder, förfallna under åren

1910—1913, som ock för ett frikallande av arrendatorerna från erläggande

för framtiden av dem kontraktsenligt åliggande utskylder erfordras

emellertid, att Riksdagens samtycke härtill inhämtas. På Kung!.

Maj:t torde därefter ankomma att meddela de närmare föreskrifter i

ämnet, som må finnas nödiga.

För att kunna i någon mån bedöma de kostnader för statsverket,

som skulle uppstå genom ett bifall till de av mig i det föregående tillstyrkta

åtgärder i fråga om kronoarrendatorernas befriande från omförmälda

utskylder, har jag låtit inom jordbruksdepartementet verkställa

närmare beräkningar, av vilka framgått bland annat följande.

Inom de län, där, på sätt i det föregående omtalats, ett uppdelande

av taxeringsvärdet mellan arrendegårdarnas inägor och skogsmark

numera blivit mer allmänt genomfört, utgöra beträffande sådana statens

utarrenderade domäner, vilkas skogsmark icke ingår i arrendet, 1908

ars taxeringsvärden å berörda skogsmark sammanlagt 3,213,000 kronor.

Av detta belopp belöpa 2,663,400 kronor å skogsmark hörande till ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

arrenderade jordbruksegendomar och återstoden eller 549,600 kronor å

skogsmark till utarrenderade skog seg endomar.

Beträffande de län, där taxeringsvärdet icke ännu blivit på ovan

angivet sätt uppdelat, är det påtagligen i allmänhet omöjligt att ens

tillnärmelsevis beräkna, huru stor del av värdet, som belöper å från

arrendet undantagen skogsmark. Emellertid bör, på sätt jag i det föregående

framhållit, jämväl beträffande dessa län arrendator i vissa fall

kunna, ehuru mera undantagsvis, erhålla lindring i sina utskylder. Vid

beräknande av statens kostnader för nu ifrågavarande ändamål bör följaktligen

hänsyn tagas jämväl till förhållandena inom dessa län. Med

ledning bland annat av den höjning, som fastighetstaxeringarna i sin

helhet undergått inom dessa län under tiden från år 1903 till år 1908,

synes mig kunna med en viss grad av sannolikhet antagas, att taxeringsvärdena

ä från arrendet undantagen skogsmark inom dessa län motsvara

ett belopp icke överstigande 700,000 kronor.

Såsom utgångspunkt för bedömande av statens kostnader för

ifrågavarande ändamål synes mig följaktligen kunna läggas ett sammanlagt

taxeringsvärde å omförmälda skogsmark av högst 3,213,000 +

700,000 = 3,913,000 kronor eller således i runt tal högst 3,900,000 kronor.

I det föregående har jag framhållit, att den ifrågasatta lindringen

synes böra avse såväl å kommunalstämma beslutade utskylder som

ock vägskatt, landstingsskatt samt utskylder till kyrka och folkskola.

Då inom rikets samtliga län med undantag av Gottlands, Västernorrlands,

Västerbottens och Norrbottens län'') berörda utskylder för år

1909 uppgingo till i medeltal 87.9 öre per fyrki) 2), skulle följaktligen

sammanlagda beloppet av de utskylder av ifrågavarande slag, vilka för år

1909 belöpt å från arrendet undantagen skogsmark, utgöra 20,569 kronor.

Det belopp, som statsverket skulle få vidkännas, därest kronans

arrendatorer i den omfattning jag bär ovan förordat befriades från utskylder

för skogsmarken till de arrenderade egendomarna, kan sålunda

approximativt beräknas för å 1910 uppgå till högst omkring 20,600 kronor.

För tiden efter berörda år inträder emellertid, i den män äldre arrendekontrakt

utlöpa, eu successiv minskning i det belopp, som behöver för

ändamålet tagas i anspråk. Vid sådant förhållande och dä härtill kommer

dels att kronan själv erlagt en del av ifrågavarande utskylder, dels

i) Inom sistnämnda fyra län finnos icke någon kronan tillhörig utarrenderad

egendom, vars skogsmark undantagits från arrendet.

-) Beloppet uträknat med ledning av uppgifter i “Landskommunernas och köpingarnas

ekonomiska bärkraft" av Edv. Söderberg, Stockholm 1911.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

13

att arrendatorer av sådana egendomar, beträffande vilka ett uppdelande

av taxeringsvärdet mellan inägor och skogsmark ännu icke skett, skulle

endast mera undantagsvis komma i åtnjutande av den föreslagna

lindringen, dels att berörda lindring skulle få tillgodonjutas allenast i

den mån utskylderna för skogsmarken äro beroende på under löpande

arrendeperiod skedd höjning av samma marks taxeringsvärde, dels ock

att anspråk på gottgörelse i förevarande hänseende säkerligen icke äro

att förvänta från alla de arrendatorer, vilka enligt vad ovan angivits

skalle vara berättigade att utbekomma sådan ersättning, torde det förslagsanslag,

som erfordras för ändamålet, kunna utan fara för större

missräkning bestämmas till 40,000 kronor.

Ehuru den ifrågasatta lindringen för kronans arrendatorer i dem

kontraktsenligt åliggande skyldighet att ansvara för utskylder från skogsmark,

som ej ingår i arrendet, sålunda komme att medföra avsevärda

uppoffringar för statsverket, anser jag billigheten kräva, att sådan lindring

medgives dem i den omfattning och enligt de huvudgrunder, som

av mig i det föregående tillstyrkts.»

Av den i ärendet verkställda utredningen synes utskottet otvetydigt

framgå, att det icke skulle vara förenligt med billighet och rättvisa,

om i de fall, varom här är fråga, staten av arrendatorerna skulle

kräva fullgörandet i dess helhet av den skyldighet att svara för utskylder,

som enligt kontrakten åligger dem jämväl i fråga om de från

arrendet undantagna delarna av de upplåtna egendomarna. Vid de

senast verkställda allmänna taxeringarna torde nämligen, särskilt vad

angår kronans egendomar inom vissa län, en så avsevärd förhöjning

hava vidtagits i taxeringsvärdena, allenast eller huvudsakligast på

grund av skogsmarkens ökade värde, att åtskilliga arrendatorer, vilka

enligt sina kontrakt hava att utgöra utskylder och besvär jämväl för

den i arrendet icke ingående skogsmarken, skulle med ett ensidigt fasthållande

från statens sida av de kontraktsenliga rättigheterna, komma

att genom de ökade skatterna vidkännas förluster på arrendena samt

i många fall rent av berövas sina existensmöjligheter. Då utskottet vid

sådant förhållande finner den nu föreliggande framställningen väl grundad,

vill utskottet tillstyrka densamma, därvid utskottet emellertid anser

sig böra framhålla, att i varje särskilt fall skall prövas, huruvida med

hänsyn jämväl till den före utarrenderingen verkställda beräkningen av

arrendevärdet å den fastighet, utskylderna avse, ansökning om efterskänkande

av viss del av dessa på sätt nu ifrågasatts skäligen bör

medgivas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 74 höft. (Nr 132.)

Utskottet.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 132.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att Riksdagen må

a) besluta, att Kungl. Maj:t må i den omfattning,

som överensstämmer med de i statsrådsprotokollet

tillstyrkta grunder, och i enlighet med de närmare

bestämmelser, Kungl. Maj:t må finna gott meddela,

äga att medgiva arrendator av sådan genom domänstyrelsens

försorg utarrenderad kronoegendom, vars

skogsmark icke inbegripits i arrendet, befrielse från

skyldighet, som enligt arrendekontraktet må åligga

honom, att ansvara för vissa å egendomens skogsmark

belöpande kommunala utskylder;

b) på extra stat för år 1914 anvisa ett förslagsanslag

" av 40,000 kronor att enligt berörda grunder

och av Kung!. Maj:t meddelade närmare föreskrifter

tilldelas dylik arrendator såsom gottgörelse. för utskylder

av ifrågavarande slag, vilka förfallit till betalning

under åren 1910—1913 och blivit av arrendatorn

erlagda, med rätt tillika för Kungl. Maj:t att låta utav

nämnda anslag förskottsvis under år 1913 av tillgängliga

medel utanordna, vad som må finnas erforderligt.

Stockholm den 25 april 1913.

På jordbruksutskottets vägnar:

GÖSTA TAMM.

Närvarande: herrar Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad, Pers,

Ericsson, Lundell, Kronlund, Andersson, Linders, Bosson, Tysk och

Olausson.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG, 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1913:9 Skrivelse till Konungen, angående regleringen av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet. s. 1 i texten