Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utarbetande och framläggande av förslag till interimistiska bestämmelser i syfte att förekomma vanvård av samfälld skog.
1913-04-10 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1913:56, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utarbetande och framläggande av förslag till interimistiska bestämmelser i syfte att förekomma vanvård av samfälld skog.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande, Nr 56.
1
Nr 56.
Ankom till Riksdagens kansli den 11 april 1913 kl. 4 e. in.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utarbetande och framläggande av förslag
till interimistiska bestämmelser i syfte att förekomma vanvård
av samfälld skog.
(2:a Avd.)
I en inom Första kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 84, har herr Pers hemställt, att Riksdagen
måtte ingå till Kungl. Maj:t med anhållan om utarbetande och framläggande
för Riksdagen av förslag till sådan inskränkning i rätten att förfoga
över samfälld skog, att dess vanvård må förhindras, intilldess definitiv
lagstiftning på området hinner åvägabringas.
Till stöd härför har anförts följande:
»Vid nästlidet års riksdag väckte jag en motion (nr 60 F. K.) avseende
åstadkommande av utredning och förslag angående interimistiska
bestämmelser till förekommande av vanvård av samfälld skogsmark. Denna
motion remitterades till jordbruksutskottet, som i sitt utlåtande (nr 66)
hemställde, att den icke måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd,
vilket också blev Riksdagens beslut. Utskottet ansåg visserligen motionens
syfte synnerligen behjärtansvärt, men grundade sitt avstyrkande av någon
särskild åtgärd därpå, att Riksdagen i annat sammanhang bragt saken under
Kungl. Maj:ts prövning. Riksdagen hade nämligen bifallit lagutskottets hemställan
(nr 31) med anledning av herr Molins i Dombäcksmark m. fl.
motion (A. K. nr 49), en hemställan som gick ut på en anhållan hos
Kungl. Maj:t om utredning angående bestämmelser i syfte att bereda delägare
i bysamfälligheter tillfälle att fatta bindande beslut angående sådana
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 34 käft. (Nr 56.) 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 56.
samfälligheter. I sin motivering hade lagutskottet uttalat sig i så vidsträckt
mån, att dess utlåtande torde kunna anses omfatta hela det område,
som min nämnda motion åsyftade, och Riksdagen skulle alltså ha uttalat
sig för önskvärdheten av definitiv lagstiftning i den riktning jag önskade.
Så högt värde jag än sätter på detta Riksdagens uttalande tillåter jag
mig dock att förnya min anhållan om, att Riksdagen ville taga i övervägande
nödvändigheten av sådana bestämmelsers åstadkommande, att de i
min förut åberopade motion skildrade missförhållanden rörande skötseln av
samfälld skogsmark måtte kunna förhindras, intilldess en sådan lagstiftning
hinner åstadkommas. Jag behöver ej erinra Riksdagen därom, att det tar
kort tid att hugga ned skog, att äventyra återväxt och kultur, men att det
tar lång tid att efter en sådan misshandel få marken försatt i produktivt
skick.
Min uppfattning, att det kommer att taga avsevärd tid innan en lagstiftning
av denna art kan komma till stånd, torde kunna grundas ej blott
på blott på sakens egen rätt invecklade beskaffenhet, utan även på den
omständigheten, att så vidlyftiga och tidsödande lagstiftningsarbeten för
närvarande äro på dagordningen att ett sådant ärende, som ligger liksom
ur den allmänna farvägen, är i fara att undanskjutas till en mer eller
mindre avlägsen framtid. Att låta det nuvarande tillståndet fortfara intilldess
en sådan lagstiftning kan komma till stånd är efter min mening alldeles
orätt, emedan detta är till stort förfång för det allmänna, under det
att det allmänna intresset skulle i hög grad gagnas, om förbud för sköfling
av dessa skogsmarker skulle kunna utverkas.
Att en allmän önskan råder om en bättre sakernas ordning, därom
torde icke något tvivel råda. Länge har den utvägen anlitats att uppdela
samfälligheterna på delägarne. Numera befinnes detta mindre lämpligt,
emedan lotterna bli alltför små och jorden alltjämt undergår uppdelning.
Kommunalstämmor ha utfärdat förbud för avverkning å ifrågavarande
marker, frivilliga föreningar om fredande ha ingåtts o. s. v. Men stora
svårigheter möta att få sådana åtgärder effektiva, då delägarne kunna räknas
i hundratal, i vissa fall tusental och den illojale kan åberopa sig på byggningabalkens
10 kap. 1 §, som ger honom otvivelaktig rätt att efter godtycke
förfoga över vad han kan hämta på dessa marker, om han blott
håller sig till vad som »till hus och gård tarfvas».
De former, som kunna befinnas lämpliga att välja för att nå det här
åsyftade ändamålet, böra givetvis framgå efter sakkunnig prövning. När
det är fråga om samfälligheter, i vilka alla eller större delen av en kommuns
jordägare äga del, torde kommunalstämma böra tillerkännas rätt att
fatta beslut i hithörande frågor med villkor av Kungl. Maj:ts befallnings
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 5(1.
3
havandes fastställelse, sedan skogsvårdsstyrelsen blivit hörd. Medlemmar
av byalag skulle ju kunna tänkas inkomma till Konungens befallningshavandc
med samma framställning och erhålla avverkningsförbud, sedan
övriga delägare fått tillfälle att yttra sig i saken.»
Såsom motionären erinrar, förevar vid 1912 års riksdag en av honom
väckt motion i väsentligen enahanda syfte som den nu föreliggande.
Uti sitt i anledning av berörda motion avgivna utlåtande, nr 66,
framhöll samma års jordbruksutskott bland annat, hurusom, enligt utskottets
åsikt, de av motionären påpekade missförhållandena vore av den
art, att de påkallade särskild uppmärksamhet från lagstiftningens sida.
Det syntes nämligen utskottet, som om bestämmelser vore erforderliga,
genom vilka den för envar delägare i oskift skog av ifrågakomna slag i
lag medgivna rätten att till husbehov använda skogen ändrades därhän, att
dylika skogar måtte kunna till samtliga delägares båtnad bliva skötta på
ett ändamålsenligare och mera ekonomiskt sätt, än för närvarande i allmänhet
vore fallet. Ehuru utskottet sålunda funnit syftet med motionen
synnerligen behjärtansvärt, ansåg utskottet emellertid någon särskild åtgärd
i anledning av densamma icke för det dåvarande erforderlig, enär
med skäl kunde förväntas, att den i motionen berörda frågan skulle i annat
sammanhang bliva föremål för vederbörlig prövning. I anslutning härtill
erinrade utskottet om, att Riksdagen i anledning av en inom Andra
kammaren väckt motion och på tillstyrkan av lagutskottet beslutat att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda,
i vad mån behov kunde förefinnas av bestämmelser, avseende att beträffande
vid skifte av jord undantagna eller därmed jämförliga samfällda
ägor eller rättigheter bereda delägarna i samfälligheten tillfälle att fatta
bindande beslut i frågor rörande densamma, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, som av denna utredning kunde föranledas.
På grund av det anförda hemställde utskottet, att motionen icke
måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd, och blev i anledning härav motionen
av båda kamrarna avslagen.
Utskottet delar till fullo den uppfattning om motionens behjärtansvärda
syfte, som framhållits i det anförda utlåtandet. Det synes utskottet
otvivelaktigt, att de i motionen påpekade, mångenstädes rådande missförhållandena
beträffande skogssamfälligheters vård och tillgodogörandet av
deras avkastning påkalla reglerande lagbestämmelser i ändamål att möjliggöra
en till delägarnas gemensamma bästa genomförd rationellare hushållning
med befintlig skogstillgång. Vad som i sådant avseende kan anses
ur s&o<7srare/ssynpunkt nödigt eller befogat, är, enligt vad utskottet inhäm
-
Utskottet.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 56.
tat, föremål för den nu arbetande skogslagstiftningskoinmitténs uppmärksamhet
och lärer sålunda komma under Riksdagens omprövning i sammanhang
med det förslag, vartill nämnda kommittés utredning kan giva
anledning.
I likhet med 1912 års jordbruksutskott är emellertid utskottet av
den uppfattningen, att de anmärkta missförhållandena i främsta rummet
härröra från den nu rådande bristen på lagstadgade former för delägares
i samfällighet beslutanderätt ifråga om densammas angelägenheter samt
frånvaron av auktoriserade organ för verkställighet av beslut och förvaltning
av den samfällda egendomen.
Under sådana omständigheter och med fasthållande av förvaltnmgssvårigheterna
såsom det väsentliga uti ifrågavarande ämne, anser sig utskottet
givetvis böra biträda den av 1912 års jordbruksutskott uttalade
meningen angående betydelsen även för förevarande fråga av den av Riksdagen
samma år begärda utredningen om bestämmelser, avsedda att bereda
delägare i vissa samfälligheter tillfälle att fatta bindande beslut i
frågor rörande desamma. Utskottet anser fortfarande den därigenom öppnade
utvägen att avhjälpa de anmärkta missförhållandena framför andra
vara ägnad att främja en tillfredsställande, slutgiltig lösning av den nu
föreliggande frågan.
Emellertid torde, såsom motionären framhållit, med hänsyn till vikten
av ett skyndsamt tillvaratagande av de intressen, som stå på spel,
kunna ifrågasättas, huruvida icke åtgärder av interimistisk karaktär lämpligen
borde vidtagas i avvaktan på resultatet av de utredningar, varom
ovan varit tal. I detta hänseende har utskottet icke kunnat undgå att
taga livligt intryck av vad i motionen framhållits rörande nödvändigheten
av ett omedelbart ingripande från statsmakternas sida i ändamål att snarast
möjligt råda bot för de mest framträdande missbruken av rätten till
skogsavverkning å samfälld mark. Härtill kommer att, enligt vad utskottet
erfarit, inom intresserade kretsar förefinnes en stark opinion till förmån
för motionärens framställning. Sålunda hava till utskottet inkommit
skrivelser från kommunalstämmorna i Mora och Sollerö socknar samt
kommunalnämnden i Våmhus socken, samtliga belägna i Kopparbergs län,
i vilka skrivelser eftertryckligt framhålles nödvändigheten av att skyndsamma
åtgärder vidtagas i det syfte förevarande motion avser. Då det
torde vara ovedersägligt, att behovet av åtgärder i den av motionären
föreslagna riktningen är mest framträdande i Kopparbergs län, synes enligt
utskottets mening en möjlig utväg att åtminstone inom sagda län provisoriskt
avhjälpa de mest iögonenfallande olägenheterna av det nuvarande
tillståndet vara att finna i den av motionären framkastade tanken om med
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 56.
5
givande för lämplig myndighet att, där förhållandena sådant påkalla, på
ansökan av delägare och efter övriga delägares hörande, meddela temporärt
förhud mot avverkning, antingen helt och hållet eller i viss utsträckning,
å sådana skogsmarker, som i motionen avses. Den myndighet, som
härvid närmast kan komma i fråga, torde, såsom motionären antytt, vara
Konungens befallningshavande i länet, som emellertid borde äga skyldighet
att över varje ansökning om dylikt avverkningsförbud inhämta yttrande
från skogsvårdsstyrelsen. Emellertid torde, innan någon dylik befogenhet
tillerkännes Konungens befallningshavande, frågan härom böra göras till
föremål för en ingående och allsidig utredning, därom Kung! Maj:t lämpligast
torde kunna föranstalta.
Med åberopande av det anförda får utskottet sålunda hemställa,
att Riksdagen i anledning av förevarande motion
må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida icke, beträffande Kopparbergs
län i avbidan på slutlig lagstiftning angående
nyttj anderätten till sådan samfälld skog, som i motionen
avses, Konungens befallningshavande i länet må kunna
tillerkännas befogenhet att, på ansökan av delägare och
efter övriga delägares hörande, där förhållandena sådant
påkalla, tillsvidare förbjuda avverkning annat än efter
utsyning å dylik skog, samt därefter för Riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 10 april 1913.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PERSSON i Tallberg.
Närvarande: herrar Persson, Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Lindblad, Pers, Ericsson,
Lundell, Nilsson i Kabbarp, Barthelson, frih. Gyllenstiema, Bosson, Tysk, Olausson och
Nilsson i Linnås.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1913:275 Skrivelse till Konungen, angående interimistiska bestämmelser i syfte att förekomma vanvård av samfälld skog. a1 i texten