Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående viss ändring i gällande bestämmelser om kommunal rösträtt i stad.

1913-04-01 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1913:16, Utlåtande i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj :t angående viss ändring i gällande bestämmelser om kommunal rösträtt i stad.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr IQ.

1

Nr 16.

Ankom till Riksdagens kansli den 1 april 1913 kl. 6 e. m

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om

skrivelse till Kungl. Maj :t angående viss ändring i

gällande bestämmelser om kommunal rösträtt i stad.

Närvarande: herrar Edén, Trygger*), Hellberg, Clason, Bellinder, Mannheimer, K. J.

Ekman, von Geijer, Sehlin, Kjellén, Öl. Olsson, Ericsson i Valista, Larsson i

Säby, Nyström, Magnusson i Tumhult, Larsson i Västerås, Janson i Bråten,

Räf, Kropp och Wallin.

’) -Ej närvarande vid utlåtandets justering.

• a ^ eU- *nom ^nc^ra kammaren vackt, till konstitutionsutskottet hänvisad

motion, nr 40, har herr Beckman i Linköping hemställt, »att Riksdagen

ville, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

låta för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i kungl. förordningen

om kommunalstjrelse i stad den 21 mars 1862, att kommunal

rösträtt i stad må tillkomma även den, som arrenderar annans jord.»

Lill stöd för sin hemställan har motionären anfört:

»hlera av rikets städer ha redan med sig införlivat större eller

mindre delar av kringliggande landsbygd, och i många andra står frågan

om liknande inkorporeringar på dagordningen. Införlivandet av en

landskommun med en stad medför emellertid på grund av de olika

bestämmelserna om villkoren för erhållande av kommunal rösträtt i stad

Pa \aildsbygd, att alla, som i den förutvarande landskommunen ägt

rösträtt i egenskap av arrendatorer, förlora denna rätt efter inkorporeringen,

alldenstund kungl. förordningen om kommunalstyrelse i stad ej

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 14 höft. (Nr 16.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

Gällande

bestämmelser

2 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

tillerkänner brukare av annans jord rösträtt.» Ett sådant mot rättvisa

och billighet stridande missförhållande borde givetvis rättas.

Den kommunala rösträtten har enligt såväl kommunalförordningen

för landet som förordningen om kommunalstyrelse i stad gjorts direkt

beroende av skattskyldigheten till kommunen. Denna avhängighet yttrar

sig dels i 8 resp. 9 §:s föreskrift därom, att endast den, som är förbunden

att till kommunen betala skatt, äger rösträtt å kommunalstämma och allmän

rådstuga, dels ock däruti att, på sätt § 11 i nämnda förordningar

utvisar, röstvärdet för envar röstägande beräknas i förhållande till

den sammanlagda inkomst, för vilken han är pliktig att erlägga kommu
nalutskylder.

.

Skattskyldigheten å sin sida regleras närmare genom ^ oi ocii

58 i förordningen om kommunalstyrelse på landet samt §57 i kommunalförordningen

för stad. Vad särskilt beträffar skattskyldigheten för viss

fastighet, så framgår av § 57 i förstnämnda förordning, att, därest fastighet

på landet brukas av annan än ägaren, det är brukaren, som hai att

för densamma erlägga kommunalskatt.1) I stad däremot, d. v. s. inom

stads jurisdiktionsområde, är jämlikt § 57 i kommunalförordningen för

stad, jämförd med § 3 av samma förordning, jordägaren själv under alla

förhållanden — följaktligen även för den händelse att fastigheten är

upplåten åt annan — skattskyldig för fastigheten.

Av det nyss påpekade sambandet mellan rösträtt och skattskyldighet

följer alltså, att på landet arrendator^ men i stad jordägaren ar

röstberättigad för vederbörande fastighet. Detta utsäges ock direkt, vad

förhållandet på landsbygden angår, i § 9 av kommunalförordningen för

landet, där det heter, att »för fastighet, som innehaves av landbo eller

arrendator, röstar innehavaren». .

På samma sätt som enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad

är skattskyldighet och rösträtt för viss fastighet reglerad i den särskilda

kommunalförfattningen för Stockholm.

I kommunallagskommitténs betänkande av ar 1859 finnes intet

skäl direkt angivet för den olika regleringen av arrendators skattskyldighet

och rösträtt i stad och inom landskommun. Enligt 1843 års

sockenstämmoförordning, vilken gällde för såväl land som stad, var rösträtten

förbehållen fastighetens ägare, såvida denne bodde inom f örsärillingen

eller eljest i kontraktet betingat sig sagda rätt. Emellertid uttalade

År

utsröres

i) Det bör påpekas, att detta allenast gäller till bevillning för sig taxerad fastighet,

del av dylik fastighet (såsom fallet exempelvis är vid alla »torpkontrakt») upplåten åt annan,

öres skatten av huvudfastighetens ägare resp. arrendator, Vilken rösträtten då ock tillkommer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16. 3

kommunallagskommitterade i motiveringen, till kommunalförordningen

för landet en del betänkligheter mot en dylik ordning, enligt vilken

rösti ätten regelmässigt tillkom jordägaren, Enär uti eu del lantkommuner

äganderätten till all jord och fastighet vore eller kunde bliva på några

få händer fördelad eller till och med kunde sammanfalla i en enda hand,

skulle nämligen berörda ordning kunna leda till åtskillig^ för kommunalväsendet

högst ofördelaktiga följder. På grund härav föreslogs för lantkommunernas

del övergång till det nu gällande systemet. Givetvis voro

i detta avseende de faktiska förhållandena i stad sådana, att de ej gåvo

anledning till några motsvarande betänkligheter. Den förutvarande ordningen

blev därför här utan någon motivering bibehållen. Vid förslagens

behandling i Riksdagen uttalade sig emellertid åtminstone ett stånd,

borgarståndet, för införande jämväl för stads vidkommande av den för

landsbygdens del ifrågasatta regel. Detta uttalande föranledde dock ej

något resultat vid förordningarnas utfärdande.

Givetvis är det intet, som hindrar, att genom mellan jordägare

och arrendator (i arrendeavtalet eller eljest) träffad privat överenskommelse

skattskyldigheten parterna emellan regleras på annat än ovan

angivet sätt. Liksom det på landet är tillåtet, att jordägaren i förhållande

till arrendatorn förpliktar sig att återgälda denne de skatter,

som honom för fastigheten påföras, på samma sätt kan ock i stad arrendatorn

ikläda sig en liknande förbindelse gentemot jordägaren. Ett

dylikt åtagande medför uppenbarligen, att det blir i förra fallet jordägaren

och i det senare arrendatorn, som i sista hand får bära skatten.

Men förbindelsen kan enligt gällande rätt aldrig få annat än privaträttslig

verkan. Detta innebär för det här föreliggande spörsmålet den

viktiga konsekvensen, att en sådan privaträttslig överflyttning av skattebördan

ej under några förhållanden kan medföra ändring i den fastslagna

fördelningen av den kommunala rösträtten. Ej heller kan en

direkt på rösträtten syftande överenskommelse mellan jordägare och

arrendator föranleda någon omkastning härutinnan. Rösträtten tillkommer

med andra ord på landet städse arrendatorn, i stad städse jordägaren.

Kommunalförordningarna omfatta sålunda uppenbarligen''den grundsatsen,

att den, som enligt legala stadganclen har att svara för fastighetens

kommunalutskylder, också skall äga rösträtten för fastigheten.

I sagda regel för rösträttens fördelning har emellertid, vad förhållandena

i stad angår, en viktig modifikation inträtt genom lagen om

nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, vilken lag beträffande

fastigheter inom stads jurisdiktionsområde gäller generellt för hela riket,

alltså även för Norrland och Dalarne. Angivna lag stadgar nämligen

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

Olägenheter

av den

nuvarande

ordningen.

i sin 23 §, att »arrendatorn ansvare för all skatt och annan allmän

tunga, som för fastigheten utgår och enligt lag åligger jordägaren, dock

med undantag för bevillning)). I motiveringen till nämnda paragraf

yttrade lagberedningen, att av de för en fastighet utgående skatter

skulle, då fastigheten vore utarrenderad, redan enligt gällande lagstiftning

de s. k. kommunalutskylderna omedelbart påföras arrendatorn.

Man synes härvid hava förbisett, att så var förhållandet endast inom

lantkommun, men ej för stads vidkommande. Visserligen möter enligt

berörda lag intet hinder, att jordägaren genom överenskommelse med

arrendatorn åtager sig att erlägga skatten. Saknas emellertid en dylik

avtalsmässig reglering, så är det numera, d. v. s. vid arrenden, som

blivit ingångna etter den 1 januari 1908, arrendatorn, som jämväl i

stad på grund av legala stadganden är skyldig utgöra kommunalutskylderna,

ehuru jordägaren enligt kommunalförordningen för stad städse

äger rösträtten för fastigheten.

Då den kommunala rösträtten är baserad på skatteplikten till kommunen,

bör det givetvis i största möjliga utsträckning sörjas för att

den, som i verkligheten erlägger kommunalutskylderna, också i gengäld

härför äger utöva rösträtten. Därest det skulle visa sig vara en i arrendekontrakt

i stad vanlig företeelse, att skattebördan genom avtal mellan

jordägare och arrendator överflyttades på den senare, kunde följaktligen

redan den på sådant sätt uppkomna oemotsvarigheten mellan skattskyldighet

och rösträtt icke utan fog betraktas såsom ett missförhållande.

Här skulle det dock från principiell synpunkt kunna genmälas,

att icke mer i detta än i andra fall hänsyn borde tagas till en mellan

parterna träffad överenskommelse. En dylik invändning äger emellertid

ej giltighet, då det är fråga om arrenden, som tillkommit efter det

1907 års nyttjanderättslag "trätt i kraft. Att i sådana fall där

vid arrendeavtalets tystnad skatteplikten likväl på grund av lagens stadganden

ligger å arrendatorn, ehuru han saknar rösträtten en uppenbar

oegentlighet förefinnes, vilken tillika står i strid med kommunalförordningarnas

anda och mening, torde vara ovedersägligt.

Emellertid förorsakar den nuvarande ordningen understundom än

mer påfallande missförhållanden, vilka bestå däri, att arrendator rent av

kan komma att förlora den kommunala rösträtt, som han förut ägt. Detta

inträffar i de av motionären åberopade fall, då ett område, som förut

tillhört eu lantkommun, vid inkorporering införlivas med stad. ^ Att

härvid en förlust av rösträtt kan inträffa beror av den olikhet, som ifråga

om skattskyldighet och rösträtt för jordbruksfastighet råder mellan de lör

land och de för stad gällande föreskrifter. Före inkorporeringen åligger

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

5

det arrendator]! av en viss fastighet på grund av stadgandena i kommunalförordningen

för landet att utgöra kommunalskatten för fastigheten.

Som en konsekvens härav äger han ock rösträtten för densamma.

I och med inkorporeringen övergår, enär kommunalförordningen

för stad blir å område,t tillämplig, enligt nämnda förordningskattskyldigheten

och jämte den rösträtten på jordägaren. Om nu i

arrendeavtalet, såsom vanligen torde förekomma, finnes stadgat, att

arrendatorn har att svara för å fastigheten vilande skatter, eller

om, även för den händelse, att så ej är fallet, arrendeavtalet är ingånget

efter det 1907 års nyttjanderättslag trädde i kraft, får arrendatorn

alltjämt i sista hand betala skatten, visserligen ej längre till

följd av kommunalförordningens föreskrift, utan i förra fallet på grund

av arrendeavtalets innehåll, och i det senare i kraft av legala bestämmelser,

nämligen nyttj anderättslagens 23 §. I bägge fallen mister

arrendatorn sin rösträtt utan något som helst vederlag. Detsamma

torde vål ock bliva händelsen i det tredje tänkbara fallet, vilket

skulle omfatta sådana arrendeavtal, som å ena sidan äro träffade före

den januari 1908 och å den andra ej innehålla någon privaträttslig

reglering av skattebördan. Att vid dylika arrenden genom inkorporeringen

skattskyldigheten skulle övervältas på jordägaren, utan att

han med utsikt till framgång skulle äga att i skadeståndsväg vända

sig mot arrendatorn, är väl knappast troligt. Däremot kan arrendatorn

under inga omständigheter göra anspråk på rösträtten.

Att den förlust av rösträtt, som under nyss angivna omständigheter

vid inkorporering städse med nödvändighet måste drabba alla

arrendatorer av inom området belägna, för sig till bevillning taxerade

fastigheter, måste betraktas såsom ett allvarligt missförhållande, ligger

enligt utskottets mening i öppen dag.

För att erhålla material till belysande av den praktiska betydelse, Frågans

som ovan avhandlade spörsmål må kunna äga, har utskottet genom sitt Piakiittta fekansli

satt sig i förbindelse med magistraterna i åtskilliga städer samt ly,hhetill

dem riktat en förfrågan angående dels antalet av utarrenderade, för

sig till bevillning taxerade fastigheter inom vederbörande stads jurisdiktionsområde,

dels och antalet arrendatorer, som till följd av möjligen

skedd inkorporering förlorat dem förut tillkommande rösträtt.

Såvitt av ingångna svar kunnat inhämtas, ställa sig förhållandena

på följande sätt. — Inom den med Stockholms stad nyligen inkorporerade

Brännkyrka socken finnas sju arrendatorer. — 1 Göteborg finnas 131

»jordbruksegendomar eller egendomar i egentlig mening», som äro utarrenderade

och för sig till bevillning taxerade. — Inom Hälsingborgs

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

Möjligheten

av en omreglering.

städs område är antalet dylika fastigheter 82, därav 70 ägas av staden,

samt antalet arrendator å dessa egendomar 52. — Till Linköpings

stad höra 68 utarrenderade, särskilt taxerade jordbruksegendomar. Genom

Sikt Lars sockens inkorporering år 1911 förlorade 63 arrendatorer sin

rösträtt. — Antalet utarrenderade för sig till bevillning taxerade fastigheter

var inom Eskilstuna stad vid 1913 års ingång 48. Till följd av

Fors’ och Klosters socknars inkorporering mistade 22 arrendatorer dem

förut tillkommande kommunal rösträtt. — Inom Gävle stad torde finnas

98 fastigheter av här omhandlad art, därav 4 tillhöra inkorporerat område.

I flera fall arrenderar emellertid samma person mer än en av

berörda fastigheter, som utgöras av större eller mindre vretar, vadan

antalet arrendatorer endast är 45. — Vad Trelleborg beträffar förekomma

därstädes 35—40 utarrenderade, för sig taxerade egendomar.

Genom den 1 januari 1908 skedd inkorporering torde 25—30 arrendatorer

hava förlorat sin rösträtt. — I Malmö finnas 16 utarrenderade,

särskilt taxerade egendomar. Tre arrendatorer giugo vid år 1911 verkställd

inkorporering sin rösträtt förlustiga. — Från Norrköping uppgivas

3 fastigheter av ifrågavarande slag, från Borås 11. — Från Skara meddelas,

att »22 sådana arrendatorer», som i skrivelsen avses, finnas, samt

att någon inkorporering på senare tid ej ägt rum. — I Filipstad är antalet

utarrenderade, särskilt taxerade egendomar 12, i Falun finnes ingen

dylik fastighet. — Antalet arrendatorer av jordbruksfastigheter är i Sala

fem, likaså i Eedemora. — I Norrtälje förekommer ingen arrendator.

Med hänsyn tagen ej mindre till de betänkligheter, som från

principiell synpunkt kunna resas mot den nuvarande regleringen av

arrendators rösträtt i stad, än även till den praktiska betydelse det förevarande

spörsmålet, efter vad nyssintagna uppgifter giva vid handen,

måste finnas äga, har utskottet ansett, att en förändring är av behovet

påkallad. Att en dylik förändring bör omfatta skattskyldighet och rösträtt

för jordbruksfastighet inom stads jurisdiktion i allmänhet och ej

allenast hava avseende på områden, som redan hava inkorporerats eller

framdeles varda inkorporerade med stad, synes utskottet självfallet. Enär

förhållandena i Stockholm i förevarande avseende äro lika med de i

andra städer rådande, bör också givetvis den ifrågasatta omregleringen,

därest den överhuvud taget kommer till stånd, genomföras jämväl i den

för nämnda stad gällande kommunalförordning.

När det då blir frågan om i vilken riktning eu eventuell förändring

bör gå, ligger naturligen den utvägen närmast till hands att

omreglera förhållandena — såväl skattskyldighet som rösträtt i stad

till likhet med vad som gäller på landet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16. 7

Härigenom vinnes först och främst den fördelen, att den rådande

dualismen mellan land och stad försvinner, vilket för blivande inkorporeringar

har den största betydelse.

Överhuvud taget torde tillräckligt vägande skäl för den ifrågavarande

olikformigheten näppeligen kunna anföras. I och för sig

måste det förefalla egendomligt, att en jordbruksfastighet i här omhandlade

avseende behandlas olika alltefter den rent yttre omständigheten,

om fastigheten är belägen utom eller inom stads jurisdiktionsområde.

Såsom ovan visats, blev ej heller vid kommunalförordningarnas

tillkomst något skäl för en dylik skiljaktighet angivet. Måhända

skulle dock till förmån för den gällande ordningen kunna anföras, att

en fastighets belägenhet i närheten av ett bebyggt stadsområde ger åt

densamma, såsom tomtplats betraktad, ett väsentligen högre värde, än

den enbart ur jordbrukssynpunkt skulle äga, vadan det i ett dylikt’fall

vore obilligt, om kommunalskatten lades å arrendatorn. Häremot torde

det likväl kunna erinras, dels att nämnda högre värde allenast kan

tillkomma en fastighet, som ligger så nära stadens bebyggda del, att

dess eget utnyttjande såsom byggnadsplats inom eu icke alltför avlägsen

framtid kan komma ifråga, dels ock att, vad skattskyldigheten

beträffar, givetvis intet hinder möter, att denna till större eller mindre

del genom privat överenskommelse övertages av jordägaren. Att

eu dylik utväg med fördel kan anlitas, framgår därav, att, enligt

vad utskottet försport, . densamma redan i stor utsträckning tillämpas

av Stockholms stad i fråga om de staden tillhöriga, i dess närhet belägna

och utarrenderade fastigheter. Då dessa fastigheter till avsevärd

ro- belägna inom lantkommuner, där rösträtten för fastigheterna

följaktligen utövas av vederbörande arrenaatorer, föreligger här ett fullt

analogt förhållande. Måhända kunde ock berörda olägenhet i viss mån

undanrödja, därest den ifrågasatta likformigheten mellan land och stad

utstiäcktes att omfatta allenast städs icke planlagda område.

Genom den ovan avsedda omläggningen skulle i stort sett »jordbruksfastighet»,

till skillnad från »annan fastighet», komma att i skatteoch

rösträttshänseende behandlas lika, oavsett dess belägenhet inom eller

utom städs, jurisdiktion. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla,

att sagda indelning av fastigheterna i »jordbruksfastighet» och »annan

fastighet» ej blott återfinnes i bevillningsförordningen utan ock använt

es i kommunalförfattningarna, jämväl i kommunalförordningen för

stad samt förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm, såsom framför

av o7 respektive 40 § i dessa författningar. Härav synes, att

aven inom stads jurisdiktionsområde de befintliga fastigheterna redan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

äro uppdelade på »jordbruksfastigheter» och »andra fastigheter», och att

förty några praktiska svårigheter ej böra möta för en övergång lör

stads vidkommande till ovan ifrågasatta ordning.

Emellertid är det uppenbart, att vid en omreglering av antydd

art betänkligheter måste möta emot att utan vidare göra de eventuella

nya bestämmelserna tillämpliga på redan bestående arrendeförhållanden.

I" detta hänseende må framhållas, att det, med fäst avseende närmast a

rösträtten, måhända ej utan fog kan anses mindre riktigt att under

löpande arrendetid beröva en jordägare den rösträtt, på vilken han vid

arrendeavtalets ingång gjort sig räkning.

Allvarligare äro dock de betänkligheter, som framträda ur synpunkten

av skattskyldighetens omflyttning. Det är nämligen uppenbart,

att det ej är skäligt, att i sådana fall, då skatten för närvarande faktiskt

betalas av jordägaren, under arrendeperioden övervälta skattebördan på

arrendator^ varigenom skulle tillskyndas denne en ökad ekonomisk

tuno-a. Visserligen är det sant, att, såsom av den föregående utredningen

torde framgå, skattskyldigheten redan med. gällande bestämmelser

i många, kanske de flesta fall, i realiteten åligger anendatorn.

Detta inträffar nämligen, dels då skattebördan genom privat överenskommelse

överflyttats på arrendator^ dels ock där, vid saknad av avtalsmässiga

föreskrifter, arrendeavtalet är ingånget efter den 1 januari

1908. Det måste dock ihågkomma^, att i båda dessa fall det är. fråga

om en privaträttslig reglering, vilket innebär, att arrendatorns föipliktelse

galler endast gentemot jordägaren, men ej gentemot det allmänna. Den

ifrågasatta ändringen i kommunalförordningen för stad skulle däremot

föranleda, att arrendator!! bleve direkt förpliktad i förhållande till kommunen.

Dessutom återstå i alla händelser de arrendekontrakt, som å

ena sidan blivit ingångna före den 1 januari 1908 och å den andra

sakna privaträttsliga bestämmelser i förevarande hänseende. I sådana

fäll skulle det väl näppeligen kunna försvaras, om den föreslagna skatteöverflyttningen

utan vidare sattes i tillämpning.

Då följaktligen eu del övergångsbestämmelser under alla omständigheter

torde bliva nödvändiga, därest den ifrågasatta omregleringen

skall komma till stånd, ligger naturligen den tanken nära till hands,

att hela frågan måhända helst borde uppskjutas för att. finna sin. lösning

först i samband med den förestående kommunalskattereformen, vilken tor

övrigt möjligen skulle kunna komma att omlägga den kommunala skattskyldigheten

efter sådana principer, att här avhandlade spörsmål av sig

själv löstes. Utskottet har ej förbisett denna möjlighet, men vid övervägande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 16.

9

av frågans vikt dock ansett, att densamma utan avvaktande av denna

reform redan nu bör hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning av den förevarande

motionen, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, på vad

sätt sådana ändringar må kunna göras i vederbörande

kommunalförfattningar, att arrendator av för sig till

bevillning taxerad jordbruksfastighet inom stads jurisdiktionsområde

måtte tillerkännas rösträtt för fastigheten,

samt för Riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kan föranleda.

Stockholm den 1 april 1913.

På utskottets vägnar:

NILS EDEN.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 sand. 14 käft. (Nr 16.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1913:68 Skrivelse till Konungen, angående viss ändring i gällande bestämmelser om kommunal rösträtt i stad. s. 2 i texten