Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till Riksdagen angående vidtagande av åtgärder för ernående av en snabbare rättsskipning i högsta domstolen.

1913-03-03 · 37 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1913:13, Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till Riksdagen angående vidtagande av åtgärder för ernående av en snabbare rättsskipning i högsta domstolen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till Riksdagens kansli den 7 mars 1913 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till

Riksdagen angående vidtagande av åtgärder för ernående

av en snabbare rättsskipning i högsta domstolen.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Söderbergh, Trana*, Stärner*, Gezelius,

Alexanderson, greve Lagerbjelke, von Baumgarten*, Petersson i Lidingö

villastad, Jansson i Edsbäcken, Lindqvist i Stockholm*, Olsson i See, Forsbergjoch

Svensson i Salang.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Utskottet har till behandling förehaft en av justitieombudsmannen

i den av honom vid innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse gjord

framställning till Riksdagen av följande lydelse:

»I min till Riksdagen år 1912 avgivna ämbetsberättelse anförde jag

i fråga om rättsskipningen i högsta domstolen, bland annat, följande:

.aro

mest tyngande

delen

af högsta domstolens arbetsbörda,

vid

1896 års slut ......

..................................................... 762

»

1897 >

» ......

.................................................... 717

»

1898 »

»

.................................................... 785

»

1899 »

7>

...................................................... 698

»

1900 »

» ......

..................................................... 683

1901 »

»

...................................................... 631

»

1902 >

»

...................................................... 684

»

1903 »

...................................................... 723

:>

1904 »

»

..................................................... 924

»

1905 »

>»

................................................... 1,042

»

1906 *

»

................................................... 1,038

1907 »

»

.................................................... 1,153

»

1908 »

»

...................................................... 1,258

»

1909 »

»

.......................................... 1,156

1910 »

»

..................................................... 1,185

ng till'' Riksdagens

protokoll 1913. 9 samt. 13 höft. (Nr 13.)

i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

[Lagutskottets utlåtande Nr 13.

För 1911 kan någon bestämd siffra ej uppgifvas, men, enligt hvad

jag inhämtat, torde balansen vid slutet af detta år öfverstiga 1,250.

Åtskilliga åtgärder hafva, såsom bekant, under senare tid vidtagits i

syfte att nedbringa balansen till en omfattning, som något så när kunde

öfverensstämma med den rättssökande allmänhetens befogade anspråk på

snabb rättsskipning.

Sålunda förordnades genom lag den 18 maj 1894, att fattigvårdsmål

ej finge fullföljas från kammarrätten. När denna föreskrift visade sig

otillräcklig för sitt syfte, tillgreps utvägen att höja antalet ledamöter i

högsta domstolen från sexton till aderton. Denna från den 1 maj 1897

bestående anordning gjorde likväl ej heller tillfyllest, utan fortfor balansen

att stiga, och någon förbättring inträdde icke därigenom, att i lagen den

14 juni 1901 revisionsskillingen höjdes från 100 till 150 kronor samt

förbud stadgades för allmän åklagare att hos Konungen fullfölja talan utan

j ustitiekanslerns förordnande.

I följd häraf blefvo högsta domstolens ledamöter af statsrådet och

chefen för justitiedepartementet uppfordrade att taga i öfvervägande, huruvida

ej ytterligare åtgärd till balansens minskande vore erforderlig, och

i sådan händelse, hvilken utväg de funne för ändamålet lämpligast. I afgifvet

yttrande föreslogos två slags åtgärder för möjliggörande af ökad

skyndsamhet i målens afgörande, nämligen dels provisoriska anordningar

för afarbetande af den befintliga balansen och dels åtskilliga lagändringar

till förebyggande för framtiden af ny balans.

I förstnämnda hänseendet förordades förstärkning af högsta domstolens

arbetskrafter. För vinnande af dylik förstärkning anvisades två

olika utvägar. Den ena af dessa afsåg att öka j ustitierådens antal med

tre, dock att, sedan den för balansens afarbetande beräknade tiden eller

tre år förflutit, ledamöternas antal skulle, därigenom att uppkommande

ledigheter ej fylldes, åter nedbringas till det förutvarande eller aderton.

Den andra utvägen åsyftade att för viss tid förordna sex extra ordinarie

bisittare i rätten.

I afseende å lagändringar till förekommande för framtiden af ny

balans hemställdes, bland annat, om befrielse för högsta domstolen från

befattning med 1) granskning af lagförslag, 2) afgifvande af yttranden i

ansökningsärenden, hvilkas afgörande tillkomme Kungl. Maj:t i statsrådet,

o) vissa skiftesmål och 4) i allmänhet sådana brottmål, som folie utanför

området för grundlag, allmän strafflag, strafflagen för krigsmakten och

strafflagen för präster, hvarjämte uttalades önskvärdheten af, att beloppet

af revisionsskillingen höjdes från 150 kronor till 300 kronor.

Kungl. Maj:t vidtog för tillfället ej annan åtgärd i saken, än att till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

3

1905 års Riksdag afläts proposition med förslag om tillsättande af tre nya

justitieråd, i följd hvaraf ledamotsantalet i högsta domstolen skulle, dock

endast intill 1908 års utgång, utgöras af tjuguen justitieråd.

Vid samma riksdag väcktes emellertid af enskild motionär förslag om

ändring af vissa bestämmelser i regeringsformen och riksdagsordningen,

åsyftande att Kung!. Maj:t vid tillfälligt behof af förstärkning i högsta

domstolens arbetskrafter skulle äga att för viss tid förordna högst sex lagkunnige,

i domarvärf förfarne och för redlighet kände män att tjänstgöra

såsom ledamöter af högsta domstolen.

Konstitutionsutskottet, som afgaf betänkande i anledning af denna

motion, yttrade däri, bland annat, följande:

För pröfning af motionen måste utskottet tydligen ingå i ett bedömande

af företrädet mellan de olika anordningar för afhjälpande af

ifrågavarande missförhållande, som föreslagits å ena sidan af Kungl. Maj:t

och å den andra af motionären; och funne utskottet därvid, att den af

Kungl. Maj:t föreslagna anordningen med tre nya justitieråd, hvilkas platser

efter någon tids förlopp icke vidare skulle besättas, ingalunda innebure

en tillfredsställande lösning. I främsta rummet kunde nämligen i detta

hänseende anmärkas, att det icke torde vara ett riktigt förfaringssätt att

öka högsta domstolens ordinarie ledamöters antal, som redan vore jämförelsevis

stort, af den anledning att man ville söka nedbringa en tillfälligt

hopad arbetsbalans. Fn återgång till det såsom normalt antagna antalet

ledamöter kunde knappast anses sannolik; förhållandenas makt komme

helt visst att medföra, att det en gång ökade ledamotsantalet i själfva

verket blefve permanent. Den af Kungl. Maj:t föreslagna anordningen

blefve otillfredsställande äfven därutinnan, att af domstolens tre afdelningar

åtminstone en under en stor del af året skulle vara sammansatt af allenast

fem ledamöter, hvilken anordning måste anses synnerligen betänklig. Uti

båda nu anmärkta hänseenden ägde motionen företräde framför Kungl.

Maj:ts förslag. Den rätta vägen för af hjälpandet af ett tillfälligt missförhållande

syntes vara att anlita ett medel, som verkligen vore af tillfällig

natur. I föreliggande fall syntes det alltså lämpligast att provisoriskt öka

högsta domstolens arbetskrafter genom upptagande af tillförordnade bisittare

i domstolen. Häremot kunde visserligen invändas, att efter den uppfattning,

som hittills gjort sig gällande, bisittarne i landets högsta domstol

borde vara ordinarie innehafvare af sina ämbeten. Det syntes dock utskottet,

att man icke borde så hårdt fasthålla vid denna i och för sig

riktiga grundsats, att man icke vid särskilda undantagsförhållanden och

för vissa begränsade tider kunde därifrån medgifva undantag. För öfrigt

borde det enligt utskottets mening kunna antagas såsom gifvet, att dessa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

tillförordnade ledamöter af högsta domstolen utsåges bland personer, som

redan innehade sådana ordinarie ämbeten, att deras själfständighet och

oberoende äfven i denna mera tillfälliga ämbetsutöfning blefve höjda öfver

allt tvifvel. — Utvägen att anlita tillförordnade ledamöter innebure vidare

den fördelen, att en hvar af domstolens tre afdelningar alltid borde kunna

sammansättas med sju ledamöter, och därigenom skulle tillika möjliggöras,

att domstolens alla tre afdelningar kunde arbeta under större delen af året.

Domstolen skulle på sådant sätt blifva ojämförligt bättre i stånd att fullgöra

sina uppgifter icke allenast i afseende å den nuvarande balansens

afslutande, utan äfven för framtiden, om och när en för målens skyndsamma

afgörande besvärlig balans kunde uppkomma. — Möjligen skulle

man mot den af motionären föreslagna utvägen vilja invända, att rent

tillfälliga anordningar icke borde erhålla helgd af grundlag. Men en dylik

invändning hvilade på ett missförstånd af det föreslagna grundlagsstadgandet.

Tv detta vore natuidigtvis afsedt att, om och när i framtiden

återigen en alltför stor disproportion visade sig mellan domstolens arbetsbörda

och dess arbetskrafter, öppna möjlighet till arbetskrafternas tillfälliga

förstärkande. Liksom grundlagen nu tilläte, men icke föreskrefve,

att justitierådens antal skulle vara tjugu en, så skulle den föreslagna bestämmelsen

tillåta, men icke föreskrifva, att ledamöter till visst antal finge

förordnas. Tillåtelsen blefve således permanent och försvarade väl sin

plats i grundlagen. Själfva anordningen däremot blefve tillfällig och skulle

för hvarje gång särskildt beslutas i annan form.

Den af konstitutionsutskottet sålunda understödda motionen lyckades

emellertid icke tillvinna sig bifall af Riksdagen, uppenbarligen af det skäl,

att man fann den förordade anordningen med extra ordinarie bisittare i

högsta domstolen innebära en betänklig afvikelse från den i 1809 års

regeringsform fastslagna grundsatsen, att sista instansens domare ovillkorligen

borde äga den oberoende och själfständiga ställning, som åtföljer ett

ordinarie ämbete.

Riksdagen antog i stället Kungl. Maj:ts förslag; och i enlighet härmed

bestämdes genom lag den 20 juni 1908, att högsta domstolen skulle

utgöras af tjuguen justitieråd, hvilket antal emellertid, såsom förut anmärkts,

efter 1908 års utgång skulle nedbringas till aderton (i den mån

sådant i följd af inträffade ledigheter kunde ske).

Stadgandet, att ökningen af antalet ledamöter i högsta domstolen sålunda

endast skulle vara provisorisk, hvilade, i öfverensstämmelse med

hvad ofvan antydts, på den förutsättningen, att vid nyss angifna tidpunkt

sådana lagändringar vore genomförda, att antalet mål och ärenden, hvarmed

högsta domstolen hade att taga befattning, väsentligen nedbringats.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

5

I anslutning härtill utarbetades ock inom justitiedepartementet ett

förslag till lag om ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken.

Förslaget, som framlades för 1907 års Riksdag, afsåg att hejda tillströmningen

af mål till högsta domstolen dels genom revisionsskillingens höjande

till 300 kronor dels medelst införande af en summa revisibilis. I sistnämnda

afseende föreslogs hufvudsakligen, att part ej skulle äga att fullfölja talan

mot hofrätts slutliga utslag i vädjadt mål, när utslaget, i hvad det gått

honom emot, rörde enbart penningar eller sådant, som kunde till visst

värde i penningar skattas, och värdet af hvad han tappat uppenbarligen

icke öfverstege 2,000 daler. Och i brottmål, som fullföljts i hofrätt

eller blifvit dess pröfning underställdt, skulle ändring i hofrättens slutliga

utslag icke få sökas utom i vissa fall, som i förslaget angåfvos på följande

sätt:

’l:o) Tilltalad äge fullfölja talan, där han för brott, som i lagen är

belagdt med dödsstraff, straffarbete, fängelse, afsättning eller mistning af

ämbete på viss tid, blifvit sakfälld eller under framtiden ställd.

2:o) Målsägande vare tillåtet föra klagan, där hans talan afser ansvar

för brott, som i lagen är belagdt med dödsstraff, straffarbete eller afsättning.

3:o) I afseende å ansvar för brott af beskaffenhet, som i 2:o) sägs,

må, där brottet ej är sådant, att det allenast af målsäganden åtalas

må, justitiekanslern förordna om fullföljd af talan, när synnerliga skäl

därtill äro.

4:o) tiar part dömts till böter eller vite eller har utslaget eljest gått

honom emot rörande penningar eller sådant, som kan till visst värde i

penningar skattas, äge parten fullfölja talan, såvidt ej uppenbart är, att

sammanlagda värdet af hvad han tappat icke öfverstiger 2,000 daler.

För allmän åklagare skall det värde beräknas med hänsyn allenast till

honom ådömd ansvars- eller ersättningsskyldighet, och må han ej heller

söka ändring i annat hänseende än nu är sagdt.

5:o) Part må föra klagan, när utslaget gått honom emot beträffande

något, som icke angår ansvar och ej kan i penningar skattas.’

Högsta domstolen, som hörts öfver förslaget och i anledning af hvars

anmärkningar det underkastats vissa jämkningar, hade funnit dess hufvudprinciper

riktiga.

Ett justitieråd hade emellertid förklarat förslaget icke vara förtjänt

af att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Till stöd härför hade

justitierådet anfört hufvudsakligen följande: Svårligen torde det kunna

förnekas, att, endast om verkliga, tungt vägande skäl ställde sig hindrande

i vägen mot att öka domstolens arbetsprodukt, man kunde anses försvarad

med att använda ett medel, hvilket, såsom fallet vore med uteslutandet af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

vissa mål från rätt till fullföljd, så lätt framstode såsom eu olikhet inför

lagen. Tillräckliga skäl hade man emellertid ansett sig hafva funnit i

svårigheten att eljest upprätthålla vare sig domstolens fulla kompetens

eller rättsskipningens enhet. Justitierådet kunde för sin del ej godkänna

dessa skäl. Hvad domstolens kompetens anginge, borde det enligt justitierådets

mening ej möta någon större svårighet att i vårt land erhålla

tjugufyra fullt kvalificerade justitieråd. Och om antalet ledamöter i högsta

domstolen sålunda ökades, torde man ej heller behöfva taga det steget i

det obekanta, som upphörandet af domstolens befattning med laggranskning

skulle innebära. Beträffande därefter påståendet, att en högsta instans på

tre afdelningar icke skulle vara förenlig med rättsskipningens enhet, syntes

detsamma innebära ett underskattande af domstolsledamöternas förmåga att

tillgodogöra sig hvarandras arbete. — För vinnande af det åsyftade målet

torde enligt justitierådets åsikt äfven den utvägen böra anlitas, att högsta

domstolens pröfningsrätt i dit fullföljda mål begränsades. Mot att underlätta

domstolens arbetsbörda genom att för dess pröfning förbehålla endast

rättsfrågan, medan, beträffande sakfrågan, finge vid hofrättens pröfning

bero, eller åtminstone inskränka rätten att föra ny bevisning i högsta

domstolen hade man visserligen gjort gällande, att en dylik lagändring,

för att ej innebära ett ingrepp i rättssäkerheten, skulle förutsätta en

omgestaltning af domstolsförfarandet i de lägre instanserna. Justitierådet

trodde dock för sin del, att denna invändning innehölle mycken öfverdrift;

särskildt vore det justitierådet ofattligt, huru rättssäkerheten i vissa mål

kunde vara tillgodosedd, trots det att de ej finge fullföljas till Kungl.

Maj:t, men i åtskilliga andra, ingalunda mera invecklade mål icke tillfredsställd,

när de finge fullföljas, låt vara med en viss begränsning af domstolens

pröfningsrätt. — Skulle man, på sätt som föreslagits, utesluta

vissa mål från högsta domstolen samt låta hofrätten för dem utgöra högsta

instans, syntes det vara en oeftergiflig fordran, att man såge till, att

hofrätternas sammansättning erbjöde tillräcklig trygghet för ett verkligt

tillfredsställande, och under alla omständigheter mera tillfredsställande,

afgörande än i underrätterna. Såsom hofrätterna nu vore sammansatta,

med ett stort antal vikarier, som saknade fast anställning och större erfarenhet,

erbjöde hofrättens organisation ej den garanti, som kräfdes för att låta

hofrätten såsom sista instans afgöra ett betydande antal mål.

Kungl. Maj:t framlade emellertid, såsom redan nämnts, sitt förslag för

1907 års Riksdag. Lagutskottet, till hvars behandling hänsköts ifrågavarande

proposition jämte en inom Andra kammaren väckt motion, som

gick ut på afslag å förslaget om revisionsskillingens höjande, hemställde i

afgifvet utlåtande, dels att Kungl. Maj:ts proposition icke måtte af Riks
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13. 7

dagen antagas, dels ock att berörda motion måtte anses besvarad genom

hvad utskottet hemställt angående propositionen. Riksdagen biföll lagutskottets

hemställan.

I sitt utlåtande hade lagutskottet anfört, bland annat, följande:

''Utskottet delar till fullo Kungl. Maj:ts mening, att åtgärder snarast

måste vidtagas, ägnade att för framtiden förekomma balans i högsta domstolens

arbeten. I likhet med Kungl. Maj:t anser utskottet ock högst

önskvärdt, att möjlighet beredes domstolen att, på sätt jämväl från dess

egen sida framhållits, gifva besluten en fylligare och mera uttömmande

motivering än nu kan vara fallet, och — — —.

Kungl. Maj:ts förslag, att för tillgodoseende af dessa syftemål från

fullföljd till högsta instans utesluta civila mål och brottmål, då värdet af

hvad som tappats icke öfverstiger 1,000 kronor, samt att till förekommande

af alltför omfattande fullföljd höja revisionsskillingen till 300 kronor, synes

emellertid utskottet icke öfverensstämma med den uppfattning rörande

parters rättighet i berörda hänseende, som hos landets befolkning allmänt

gör sig gällande. Svårligen lärer det kunna förnekas, att endast om

\erkli0a, tungt vägande skäl göra sådant oundgängligen nödvändigt, man

kan anses försvarad med att använda ett medel, hvilket så lätt framstår

såsom en olikhet inför lagen. Utskottet håller således före, att förutnämnda

åtgärder endast i sista hand böra anlitas, och utskottet anser icke uteslutet,

att andra lika verksamma medel kunna erbjuda sig till frågans lösninm

I likhet med hvad en ledamot af högsta domstolen framhållit, anser

utskottet till en början, att ett höjande af det nuvarande antalet justitieråd

med ytterligare tre vore en utväg, som, om än icke i och för sig särskildt

önskvärd, dock kunde ifrågasättas. Sedan numera justitierådens löneförmåner

väsentligt förbättrats, torde svårigheten att erhålla detta högre antal

till justitierådsbefattningen väl kvalificerade män väsentligen undanröjts.

Kmot en sådan anordning kan med fog framställas den betänkligheten,

att rättsskipningens enhet skulle äfventyras genom ett så stort antal

justitieråd. Faran för enheten i lagskipningen, som en högsta instans

på tre afdelningar skulle innebära, skulle emellertid kunna väsentligen

motverkas därigenom, att hvarje afdelning finge sig tilldelade mål af viss

beskaffenhet. Dessutom synes arbetet med laggranskningen kunna öfverlämnas

till en särskild därmed sysselsatt afdelning.

Sålunda ifrågasatta anordningar, hvilka för sitt genomförande kräfva

grundlagsändring, skulle lämpligen kunna redan nästkommande år underställas

Riksdagens pröfning. Skulle till samma års Riksdag, såsom möjligen

kan antagas, förslag framläggas om inrättande af en s. k. regeringsrätt,

synes såsom en åtgärd i syfte att lätta högsta domstolens arbete med

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlutande Nr 13.

laggranskningen kunna ifrågakomma öfverflyttande å regeringsrätten af

o-ranskning af alla utom den rena civil-, kriminal- och kyrkolagstiftningen

Ö Ö n

liggande lagförslag.

Vidare har framhållits, att högsta domstolens arbetstid betydligt upptages

af behandling af de s. k. nådemålen och andra ansökningsärenden.

Det torde åtminstone beträffande dessa sistnämnda kunna sättas i fråga

att icke låta dessa mål af högsta domstolen behandlas, blott såsom hittills

två justitieråd öfvervore deras föredragning i statsrådet.

1 samband med nu berörda åtgärder torde böra tagas under öfvervägande.

om man icke, i stället för att såsom i propositionen föreslås göra

rätten till fullföljd i högsta domstolen beroende af ett visst penningvärde,

skulle kunna från ifrågavarande rätt utesluta vissa klasser af mål. En

sådan anordning skulle lika träffa alla medborgare och sålunda icke kunna

anses innebära, att olika medborgare af lagen behandlades olika.’

De af lagutskottet vid 1907 års riksdag sålunda uttalade önskemålen

hafva i väsentlig mån blifvit uppfyllda.

Högsta domstolens befattning med laggranskningen har upphört,. sedan

(renom beslut vid 1909 års riksdag för ändamålet inrättats en särskild institution,

lagrådet, som har att afgifva yttrande i fråga om författningsförslag,

hvilka kunna af Konungen öfverlämnas till lagrådet.

Därjämte har, sedan likaledes genom beslut vid 1909 års riksdag

inrättats en administrativ högsta domstol, regeringsrätten, högsta domstolen

befriats från behandlingen af en del ansökningsärenden, hvilka i

stället öfverlämnats till regeringsrätten.

Slutligen har i samband med lagrådets inrättande föreskrifvits, att

högsta domstolen skall utgöras af tjugufyra justitieråd, af hvilka dock tre

skola tjänstgöra i lagrådet. Högsta domstolen arbetar 8 veckor af året

på en afdelning, 17 veckor på tre afdelningar och under den öfriga tiden

af året, utom jul- ocli påskferier, på två afdelningar.

I detta sammanhang bör omnämnas, att högsta domstolens ledamöter

på anmodan af statsrådet och chefen för justitiedepartementet i slutet af

år 1907 afgåfvo yttranden däröfver, huruvida och i hvilken omfattning

frånsedt inrättandet af en regeringsrätt — åtgärder i öfrigt enligt deras

mening lämpligen borde vidtagas, för att det måtte blifva högsta domstolen

möjligt att utan menlig tidsutdräkt behandla dit inkommande mål. I berörda"

yttranden framhöllos ett par nya synpunkter i frågan.

Sålunda anförde ett justitieråd, bland annat, följande: Synnerligen

önskvärd! vore att söka i någon män hejda tillströmningen till högsta domstolen

af besvärsmål, särskild! de kriminella besvärsmål, af hvilka många

kunde röra sig om helt obetydliga intressen, men ändock vara ganska vid
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13. 9

l}7ftiga_ och ^ taga i anspråk en högst oskälig del af högsta domstolens

arbetstid. En lämplig utgallring af dessa mål syntes kunna vinnas genom

att belägga fallföljden åt dem till högsta domstolen med en afgift, motsvarande

revisionsskillingen i vanliga tvistemål. Visserligen borde icke

ifrågasättas att på sådant sätt försvåra för en tilltalad, som blifvit till

ansvar dömd, att få frågan om sin straff skuld dragen under högsta domstolens

pröfning. Men med iakttagande häraf torde i öfrigt icke kunna

anföras tillräckliga skäl för den åtskillnad i förevarande hänseende, som

förefunnes mellan revisionssaker och andra mål. Att vissa mellan parter

t vistiga rättsfrågor skulle fullföljas genom besvär och icke i den för tvistemål

i allmänhet stadgade ordning, hade säkerligen icke sin grund däri,

att man velat bespara klagandepart kostnader af nu ifrågavarande art!

Rimlig^ anledning saknades till denna lättnad vid fullföljden af civila besvärsmål,

och att i brottmål uppkommen fråga om skadestånd eller annan

fråga af civil natur skulle få, i olikhet med de rena tvistemålen, afgiftsfritt

dragas under högsta domstolens pröfning torde numera så mycket

hellre sakna fog, som det berodde helt och hållet på underrättens pröfning,

huruvida ett vid underrätten behandladt mål skulle fullföljas i högre

rätt såsom tvistemål eller såsom brottmål. Hvad åter anginge målsägares

fullföljd af ansvarstalan, syntes eu följdriktig tillämpning af den tanke,

som läge till grund för den år 1905 införda inskränkningen i allmän åklagares

rått att fullfölja talan, leda därhän, att målsägare helt och hållet

afskures från behörighet att i ansvarsfråga fullfölja talan mot hofrätts utslag.

. Och någon obillighet kunde fördenskull ej ''ligga i att i stället fordra

eu viss afgift af målsägaren vid sådan fullföljd. Justitierådet ansåge alltså

sijdana författningsändringar böra vidtagas, att fullföljden af besvärsmål,

civila och kriminella, belädes med en afgift till lika belopp med den stadgade.

revisionsskillingen och under villkor i öfrigt, svarande mot de för

revisionsskilling gällande bestämmelser, dock med befrielse härifrån för

tilltalad, som vore till ansvar dömd och i själfva ansvarsfrågan fullföljde

talan. Högst sannolikt vore, att härigenom skulle åstadkommas en ej

obetydlig minskning i antalet fullföljda besvärsmål. Att med någon grad

af tillförlitlighet uppskatta den vinst i arbetstid, som sålunda skulle tillföras

^högsta domstolen, vore dock gifvetvis ej möjligt.

Ett justitieråd fann likaledes lämpligt, att nedsättande af en revisionsskillingen

motsvarande afgift föreskrefves jämväl i besvärsmål, dock att

i kriminella besvärsmål den tilltalades rätt till fullföljd icke gjordes dåra!

beroende. Däremot borde, enligt justitierådets mening, i alla mål, med

undantag af sådana, där hofrätt vore första instans, talan enbart i frå°-a

om rättegångskostnad ej få hos Kung!. Maj:t fullföljas.

Bihang til! Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 13 höft. (Nr 13). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

Ett justitieråd ansåg sig böra hemställa till öfvervägande, huruvida

icke, till förebyggande däraf, att åklagartalan mot hofrätts utslag fullföljdes

i andra fall, än där något verkligt samhällsintresse sådant kräfde,

och högsta domstolens arbetstid sålunda utan tillräckligt skäl upptoges

med åklagarmål, stadgandet i 30 kap. 7 § rättegångsbalken borde undergå

någon jämkning, så att däraf fullt otvetydigt framginge, att dylik talan

borde ifrågakomma, endast då det funnes synnerligen angeläget.

De åtgärder, som enligt hvad ofvan utvecklats vidtagits för att nedbringa

balansen, hafva såsom framgår af de i början af denna redogörelse

anförda siffror hittills icke ledt till det åsyftade resultatet. Orsakerna härtill

torde hufvudsakligen vara att söka dels däri, att målen i genomsnitt

visa en otvetydig tendens att blifva mera vidlyftiga och invecklade, dels

ock däri, att antalet inkomna mål sedan lång tid tillbaka varit stadt i

stegring.

Beträffande särskildt revisionssakerna, inkommo sålunda:

under 1880-talet under 1890-talet 1900—1904 1905—1909 1910

i årligt medeltal i årligt medeltal i årligt medeltal i årligt medeltal

448 493 526 610 714

Med berörda fakta för ögonen lärer man redan nu kunna konstatera,

att ej heller för framtiden någon afsevärd minskning i balansen är att

förvänta, med mindre ytterligare åtgärder för sådant ändamål varda vidtagna.

I afseende härå tillåter jag mig ock hänvisa till Kungl. Maj:ts

proposition till 1910 års Riksdag med begäran om anslag till bestridande

af kostnaderna för en förberedande utredning angående en rättegångsreform.

I motiveringen anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet,

efter att hafva framhållit, att en högsta domstol med tjuguen dömande

ledamöter vore för våra förhållanden onaturligt stor, bland annat, följande:

’A andra sidan kan med fog anmärkas, att ej ens nämnda antal är tillräckligt

för att högsta domstolen skall kunna på ett fullt tillfredsställande

sätt upprätthålla den tjänstgöring på afdelningar, som af domstolen fordras.

Med kännedom om det för hvarje år växande antalet invecklade

och svårlösta rättegångar måste man ock tvifvelsutan göra sig beredd på,

att, om ej ytterligare åtgärder vidtagas, balansen icke skall låta sig nedbringas

för någon afsevärdare tid.’

I samband härmed framhöll justitieministern jämväl, att verklig och

varaktig bot för långsamheten i rättsskipningen uti högsta instansen ej

lämpligen kunde vinnas annorledes än genom de af 1907 års Riksdag förkastade

inskränkningarna i fullföljdsrätten eller anordningar, som medförde

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande AV 13.

liknande verkan. Justitieministern var emellertid af den mening, att dylika

åtgärder icke vore möjliga att genomföra annorledes än i samband med

den af honom i propositionen förordade rättegångsreformen.

Utan tvifvel skulle det vara synnerligen olyckligt, om denna justitieministerns

pessimistiska uppfattning vore riktig. Åtskilliga år lära nämligen

ännu komma att gå, innan den stora rättegångsreformen varder lyckligen

bragt i hamn. Och olägenheterna af, att balansen i högsta domstolen

under tiden skulle allt fortfarande stiga eller åtminstone icke afsevärdt

minskas, äro ju uppenbara.

I sistnämnda hänseende vill jag här återgifva följande yttrande af

konstitutionsutskottet vid riksdagen 1856—1858: ''Om det nuvarande tillståndet’

(den stora balansen i högsta domstolen) ''skulle få någon tid

fortfara, skall ett tillstånd af ett slags rättslöshet inom svenska samhället

uppstå. En sen rättvisa är mången gång föga bättre än ingen; tvistens

föremål förlorar för parten ofta genom tidsutdräkten sitt värde; en tredskande,

som i rättegången endast söker uppskof uti fullgörandet af en honom

åliggande skyldighet, skall på det bekvämaste sätt vinna sitt mål;

och en icke häktad förbrytare skall under en icke så obetydlig del af sin

lefnad kunna undandraga sig vederbörlig näpst. En verksam rättsskipning

är dock en af de viktigaste beståndsdelarna af den borgerliga samhällsinrättningen,

och ett af de oundgängligaste villkoren för ett folks odling

och välstånd. — Men rättsskipningens långsamhet, med den däraf härflytande

overksamheten, vore icke den enda menliga följden af högsta domstolens

öfverhopande med göromål. Domstolens ledamöter kunna icke mer

än andra vara undantagna från den mänsklighetens allmänna lag, att då

skyndsamheten blifver verksamhetens regel, verksamhetens alster i samma

mån försämras. Ledamöterna äro dessutom vanligen i den ålder, då ett

strängare och länge ihållande arbete icke kan förrättas utan våda för deras

fortfarande arbetsförmåga. Arbetet är tillika af den art, att det förr

undergräfver själs- än kroppskrafterna, hvaraf följden kunde blifva, att ledamöter

länge måste, såsom kroppsligen friska, anses arbetsföra och därför

fortsätta tjänstgöringen,* fastän deras utnötta själsförmögenheter menligt

inverkade på beskaffenheten och fortgången af domstolens arbeten. Men

icke blott för hvila äro ledamöterna i behof af ledighet från de ansträngande

domstolssessionerna, utan äfven för arbete. Sådana mera invecklade

mål, hvilka ledamöterna icke anse sig kunna med tillräcklig säkerhet bedöma

efter den muntliga föredragningen i domstolen, cirkulera mellan

ledamöterna och utarbetas af dem hemma. — — —

* Numera måste, såsom bekant, justitieråd afgå vid 70 års ålder.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlutande Nr 13.

För att kunna uppfylla sina plikter såsom domare i sista instansen

äro högsta domstolens ledamöter långt mer än andra domare i behof af

ledighet för djupt och allvarligt begrundande och för omfattande rättsvetenskapliga

studier. Samhället begår en verklig orättvisa, då det å ena

sidan föreskrifver plikter och åligganden, men å den andra stänger möjligheten

för deras uppfyllande.’

I anslutning till hvad konstitutionsutskottet sålunda yttrade om högsta

domstolens uppgifter må här, i öfverensstämmelse med hvad som gjorts

i högsta domstolen, dessutom betonas önskvärdheten däraf, att domstolens

beslut måtte kunna erhålla en mera uttömmande motivering, än tiden

nu medgifver, och domstolen sålunda sättas i tillfälle att fylla sin synnerligen

viktiga uppgift att värna om enhet och konsekvens i lagtolkning

och rättsskipning samt därigenom erbjuda allmänheten den säkra ledningvid

bedömande af förekommande rättsförhållanden, som för samfärdselns

tryggande och rättstvisters undvikande är af nöden.

Att justitierådens tid och krafter äro synnerligen strängt tagna i anspråk,

lärer vara ostridigt. Vid behandlingen i högsta domstolen är 1904

af förslag till förebyggande af den långsamma rättsskipningen därstädes

framhölls ock, att ingen, som hade någon kännedom om arbetet inom

högsta domstolen, torde förvänta, att balansen skulle kunna afhjälpas eller

för framtiden förebyggas genom högre arbetsintensitet, samt att redan nu

torde i kvantitativt hänseende, d. v. s. med hänsyn till antalet afgjorda

mål och ärenden, arbetsprodukten inom högsta domstolen i förhållande till

antalet domare icke öfverträffas, knappast uppnås inom något annat lands

högsta instans. Och för egen del har jag i annat sammanhang ansett mig

kunna uttala den meningen, att icke något lands sista instans ställts under

hårdare eller ens så hårda arbetsvillkor som vår högsta domstol.

I samband härmed bör emellertid en annan, närstående fråga beröras.

I en vid 1905 års riksdag väckt motion, åsyftande åtgärder till

förekommande af balans i högsta domstolen, yttrades, bland annat, följande:

''Till sist må framhållas en synpunkt, som ej hitintills beaktats i

ärendet. Uppkomsten af en balans kan bero ej blott på göromålens mängd,

utan ock i icke obetydlig mån på arbetsledningen inom domstolen. I en

kollegial domstol kan ordföranden utöfva stort inflytande på arbetets produktivitet.

Det är en stor skillnad, om han söker leda öfverläggningen

eller inskränker sig till att afvakta den tidpunkt, då samspråket afstannar

af sig själft, därför att ledamöterna omsider tröttnat på att upprepa sina

skäl. Ordföranden bör ock taga samlande initiativ till sammanfattande formuleringar

af sväfvande spörsmål. Och det tillkommer honom att hofsamt

afböja öf v erläggningens gagnlösa inväfvande till sidofrågor eller

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

alltför oviktiga detaljer. Genom ett dylikt ingripande behöfver ej åsidosättas^

ärendenas grundliga behandling, hvilken tvärtom befordras genom

ett sådant förfarande.---I högsta domstolen är ingen ledamot ut
sedd

att såsom president öfvervaka arbetet i sin helhet," och icke heller

utfärdas särskilda förordnanden för ordförandena på afdelningarna. På

hvarje afdelning skall den äldste ledamoten själfskrifvet vara ordförande.

I och för sig är en dylik jämlikhet mellan alla ledamöterna tilltalande.

Men det. kan ju ifrågasättas, om det ej för arbetsledningen kunde vara

fördelaktigt, att, såsom förhållandet är vid högsta domstolen i andra länder,

en eller flere ledamöter förordna,des till ordförande inom domstolen.

Den sålunda förordnade fick därigenom en uppfordran att särskilt vaka

öfver arbetets gång och äfven större auktoritet i sin uppgift. Kanske

kunde också eu sådan anordning leda till, att en ledamot, som i påfallande

grad saknade fallenhet för ett dylikt uppdrag, ej gjorde anspråk på

att i sin tur ihågkommas med detsamma.’

Vid behandlingen åt denna motion i första kammaren ansåg sig en

talare böra ''nedlägga en gensaga mot det af motionären i motionen" uttalade

klander mot det sätt, hvarpå ordförandena i högsta domstolens afdelningar

ledt, dessas förhandlingar’.

Detta yttrande gaf emellertid eu annan kammarens ledamot, som själf

förut tillhört högsta domstolen, anledning till följande replik: ''Motionären

har framställt en sak, som den föregående talaren bemötte med

en protest, men som jag för min del skall bemöta med ett erkännande,

frågan nämligen om arbetets ledning inom högsta domstolen. Jag anser

det vara en förtjänst af motionären, att han uttalat detta, att frågan om

arbetets ledning verkligen är något, som bör beaktas. För den, som vid

utländska domstolar sett, hvilken stark arbetsledning där förekommer,

hvilken planering för arbetet man där finner, för den är det öfverraskande,

att man icke finner något sådant lämpligt och naturligt hos oss. Jag tror

tvärtom, att man på den vägen kan vinna icke litet.’

Frågan om starkare arbetsledning inom högsta domstolen är gifvetvis,

särskildt med hänsyn till det understöd från sakkunnigaste håll, den

sålunda vunnit, förtjänt af att tagas i närmare öfvervägande. Uppenbarligen

kan man dock icke genom någon förbättring uti frågavarande afseende

helt vinna det åsyftade målet, förekommandet af balans i högsta

domstolen. Härför fordras äfven andra och kraftigare medel.

Vid . valet af de medel, som härutinnan kunna stå till buds — i

hvilket afseende jag hänvisar till den föregående framställningen — lärer

man nu utan vidare kunna utmönstra två: ökning af justitierådens antal

och högsta domstolens tillfälliga förstärkning genom" extra ordinarie bisittare.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

Äfvenledes är jag för min del öfvertygad om, att man för närvarande

icke med utsikt till framgång kan återupptaga tanken på revisionsskillingens

höjande. Denna utväg till rådande af bot å missförhållandet i fråga

måste jag betrakta såsom stängd med hänsyn till den starka motvilja mot

rättsväsendets fördyrande, som förut visat sig inom Riksdagen.

Af enahanda skäl lämnar jag här jämväl ur räkningen det inom högsta

domstolen väckta förslaget att belägga fullföljden i besvärsmål med

en afgift, motsvarande revisionsskillingen.

Ej heller vågar jag för lättande af högsta domstolens arbetsbörda

förorda den utvägen, att högsta domstolens pröfningsrätt i dit fullföljda

mål varder sålunda begränsad, att rätt att där förebringa ny bevisning

skulle borttagas eller åtminstone inskränkas, och att följaktligen beträffande

sakfrågan skulle bero vid hofrättens pröfning. En dylik reform, som utan

tvifvel har framtiden för sig, lärer nämligen förutsätta ändringar i de

lägre domstolarnas organisation och processverksamhet.

Bland de af lagutskottet vid 1907 års riksdag uti ifrågavarande afseende

föreslagna anordningarna har allenast en icke blifvit försökt, nämligen

den, som afsåg, att vissa klasser af mål skulle uteslutas från rätten

till fullföljd i högsta domstolen.

Såsom lämpliga att i detta hänseende komma i betraktande hafva vissa

skiftesmål blifvit utpekade. Man har därvid särskildt tänkt sig inrättande

af en specialdomstol såsom högsta instans för dessa mål och andra till

närgränsande rättsområden hörande ärenden. I motiven till det år 1911

afgifna förslaget till lag om skifte af jord m. in. yttras i afseende härå

följande:

''Kommittén har jämväl haft under öfvervägande spörsmålet om lämpligheten

att inrätta en specialdomstol såsom högsta instans för skiftesmål

och andra till närgränsande rättsområden hörande ärenden, såsom vattenmål

---—. Det har ej kunnat förnekas, att afsevärda fördelar, särskildt

ökad snabbhet i målens afgörande, skulle kunna vinnas genom en sådan

anordning. Men i betraktande af de stora svårigheter, som ställa sig i

vägen för åstadkommande af en fullt kompetent dylik specialdomstol, har

kommittén funnit sig icke böra framställa något förslag i denna riktning.

Förslaget går alltså ut från, att högsta domstolen fortfarande kommer att

utgöra andra och högsta instans i skiftesmål, hvarvid emellertid som önskemål

torde kunna uppställas, att indelningen och föredragningen inom

högsta domstolen så ordnas, att alla skiftesmål komma på en afdelning,

och att å denna minst två ledamöter äro tjänstgörande under längre tid

i följd.’

I det af vattenrätts- och dikningslagskom mitteerna år 1911 afgifna

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

förslag till vattenlag in. in. har man likaledes stannat vid den åsikten, att

vattenmålen borde fullföljas till högsta domstolen.

Beträffande det här ofvan omförmälda förslaget, att talan enbart angående

ersättning för rättegångskostnad ej skulle få fullföljas hos Kungl.

Maj:t, lärer kunna göras det inkastet, att, om i hofrätt vinnande part alldeles

icke eller allenast i otillräcklig grad erhåller ersättning för hvad han

i rättegången nödgats utgifva, han i själfva verket icke ens i fråga om

hufvudsaken bekommit hela sin rätt, och att konsekvensen därför synes

fordra, att^ part, som äger draga under Kungl. Maj:ts pröfning tvistens

egentliga föremål, också bör äga att dit fullfölja sitt anspråk på ersättning

för rättegångskostnaden.

1 hvarje händelse skulle eu bestämmelse af nu ifrågavarande innebörd

uppenbarligen icke vara af afsevärd betydelse beträffande högsta domstolens

balans. Och detsamma gäller de för öfrigt beaktansvärda förslagen,

att fullföljd till högsta domstolen icke skulle medgifvas i mål angående

förseelser, som folie utom området för grundlag, allmän strafflag, strafflagen

för krigsmakten och strafflagen för präster, äfvensom att stadgandet

i 30 kap. 7 § rättegångsbalken borde undergå sådan jämkning, att däraf

fullt otvetydigt framginge, att åklagartalan mot hofrätts utslag finge fullföljas,

endast då det funnes synnerligen angeläget.

Ej heller i öfrigt lärer någon på en gång lämplig och verksam begränsning

af rätten till ändringssökande i högsta domstolen vinnas på

ifrågavarande af lagutskottet vid 1907 års riksdag anvisade utväg, eller att

från fullföljd utesluta vissa klasser af mål.

1 afseende härå må framhållas, att, då frågan om åtgärder för balansens

minskning år 1907 var före i högsta domstolen, en" inom justitiedepartementet

utarbetad öfversikt öfver utländsk lagstiftning ''angående begränsning

af rätten att fullfölja talan i högsta instansen med särskild

hänsyn till arten af de mål, som icke få dragas under dess pröfning’,

tillhandahållits högsta domstolens ledamöter, hvilka emellertid torde hafva

funnit de begränsningar af denna art, som annorstädes genomförts eller

föreslagits, icke lämpligen kunna tjäna till förebild för svensk lagstiftning.

Af hittills föreslagna medel till afarbetande af den nu befintliga störa

balansen i högsta domstolen och till förekommande af sådan balans i framtiden

återstår allenast ett, eller införandet af en summa revisibilis, att

bär ytterligare beröra. Att detta medel skulle vara effektivt, har icke

Olif vit af någon bestrida Mot detsamma har däremot anförts, att det så

lätt framstode såsom en olikhet inför lagen. Må vara, att detta inkast

icke kan frankännas betydelse. Utomordentliga förhållanden kräfva emel
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

lertid utomordentliga åtgärder. Och då andra, lika verksamma medel till

frågans lösning icke erbjuda sig, finnes enligt min mening icke längre

något val. Att nu, före den stora rättegångsreformens genomförande, tillgripa

ifrågavarande medel bör desto mindre kunna möta några betänkligheter,

som man för visso icke behöfver vara i besittning af någon siareförmåga

för att kunna förutsäga, att, om en summa revisibilis nu varder

stadgad, någon ändring häri icke kommer att ske genom nämnda reform.

En rättegångsreform, som ej från fullföljd till högsta domstolen utesluter

mål, då värdet af hvad som tappats icke öfverskrider en viss, i lag fastslagen

summa, lärer man icke kunna vänta.’

Enligt den sålunda framlagda utredningen ävensom av mig sedermera

inhämtade upplysningar utgjorde antalet balanserade revisionsmål i

högsta domstolen vid 1910 års slut 1,185 och vid 1911 års slut 1,278,

varjämte balansen vid 1912 års slut torde hava uppgått till minst 1,430.

Antalet inkomna revisionsmål utgjorde 714 år 1910 och 677 år 1911,

varjämte till den 1 december 1912 till högsta domstolen inkommit 725

dylika mål.

Dessa siffror visa, att balansen av revisionsmål i högsta domstolen

betydligt vuxit under de senaste åren. Då därjämte de inkomna revisionsmålens

antal ådagalagt en obestridlig tendens att ökas,* anser jag det

vara uppenbart, att verksamma åtgärder snarast möjligt måste vidtagas

för det häri liggande missförhållandets undanröjande. Till stöd härför

lärer icke behöva åberopas något utöver vad jag redan anfört.

Beträffande sättet för en lämplig lösning av frågan har jag visserligen

icke frångått min förut angivna ståndpunkt. Då emellertid för mig naturligtvis

huvudsaken är, att rättelse vinnes, och sättet, huru detta lämpligen

skall ske, är av underordnad betydelse, samt jag ej vill förneka möjligheten

av, att en lösning kan erhållas genom anlitande av någon annan

utväg än jag tänkt mig, har jag ansett mig icke böra framställa något

bestämdt förslag i ämnet utan hemställer,

att Riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t ville taga under omprövning, genom vilka åtgärder det anmärkta

missförhållandet i avseende å rättsskipningen i högsta domstolen måtte

kunna avhjälpas, samt till Riksdagen, om möjligt redan år 1914, inkomma

med det förslag, vartill denna prövning kan föranleda.»

* Den minskning i antalet öfriga mål, som uppkommit därigenom, att en del ansökningsärenden

öfverflyttats till regeringsrätten, är icke af någon afsevärd betydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13. IT

Konungens domsrätt utövas enligt regeringsformen av Konungens

högsta domstol. Ledamöterna i denna domstol hade alltifrån densammas

inrättande år 1789 varit till antalet tolv och arbetat på en avdelning.

Det mer och mer växande antalet balanserade mål och ärenden föranledde

emellertid eu vid riksdagen 1859—1860 beslutad grundlagsändring, varigenom

i förenämnda paragraf infördes bestämmelsen, att högsta domstolen

skulle bestå av minst tolv, högst aderton justitieråd, samt att deras

antal ej finge ökas utöver tolv, såvida ej Konungen och Riksens Ständer

beslöte, att högsta domstolen skulle arbeta på avdelningar. Genom en

den 23 oktober 1860 utfärdad stadga föreskrevs, att högsta domstolen

skulle intill dess annorledes förordnades, arbeta på två avdelningar och

utgöras av sexton justitieråd.

Denna väsentliga ökning i antalet ledamöter i domstolen medförde till en

början ett gynnsamt resultat. Under det vid början av år 1861 till domstolen

inkomna revisionssaker i allmänhet ej avgjordes förr än efter mer än två

år från det de inkommit, hade redan år 1869 balansen hunnit så avarbetas,

att dylika mål i medeltal avgjordes efter fyra månader. Sedan emellertid

efter någon tid domstolens arbetsbalans ånyo börjat ökas, har densamma

sedermera alltjämt visat tendens att stegras och under senare år i oroväckande

grad tilltagit. Anledningen härtill torde få sökas i flera omständigheter.

Sedan samfärdseln genom förbättrade kommunikationer underlättats

och tillgången på juridiskt bildade biträden blivit större, har för

mången möjliggjorts att till högsta instansen fullfölja rättegång, som eljest

skulle stannat i lägre rätt. Genom samhällslivets utveckling i allmänhet

hava rättegångarna tilltagit i antal, och samtidigt härmed hava de till högsta

domstolen fullföljda målen tillväxt i omfång och blivit av mer invecklad

beskaffenhet.

Såsom av justitieombudsmannens ovan intagna redogörelse framgår,

hava under de senaste 20 åren vid upprepade tillfällen åtgärder vidtagits

för att råda bot för de missförhållanden, som en tilltagande arbetsbalans

måste medföra. Därvid har man i första rummet sökt anlita den förut

begagnade utvägen att öka antalet av domstolens ledamöter. År 1897

ökades sålunda antalet till 18, år 1905 provisoriskt till 21 och senast år

1909 till 24, av vilka dock tre skola tjänstgöra i det samtidigt inrättade

lagrådet. Genom dessa åtgärder har vunnits, att högsta domstolen under

viss del av året kunnat arbeta på tre avdelningar, så att domstolens sammanlagda

arbetstid, som enligt bestämmelserna i ovannämnda stadga uppgick

till omkring 66 arbetsveckor om året, sedermera ökats, efter år 1897

till 82 och efter år 1905 ända till 101 arbetsveckor samt numera enligt

Utskottets

yttrande.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 sand. 13 käft. (Nr 13.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

lagen om högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar den 26 maj 1909''

utgör 103 arbetsveckor.

Ö o #

Åtgärder hava emellertid även vidtagits för att minska tillströmningen

av mål till högsta domstolen. Sålunda förordnades genom lag den 18 maj

1894, att fattigvårdsmål ej vidare finge från kammarrätten fullföljas till

Kungl. Maj:t. Enligt lag den 14 juni 1901 höjdes revisionsskillingen från

100 till 150 kronor, och samtidigt därmed stadgades förbud för allmän

åklagare att hos Konungen fullfölja talan utan justitiekanslerns förordnande,

varjämte slutligen i samband med inrättandet år 1909 av lagrådet

och regeringsrätten, högsta domstolen befriades från laggranskningen och

O O 7 O GO o

en del ansöknings ärenden.

Emellertid har, såsom justitieombudsmannen framhållit, vad sålunda

under dessa år åtgjorts för nedbringande av högsta domstolens arbetsbalans

icke haft åsyftad verkan. Såsom de anförda statistiska uppgifterna

utvisa, hava de berörda åtgärderna, även efter år 1909, icke kunnat förhindra

arbetsbalansens fortgående stegring, än mindre föranlett minskning

däri. Balansen enbart av revisionsmål, som enligt justitieombudsmannens

redogörelse vid 1910 års slut utgjorde 1,185 och vid slutet av år 1911 1,278, har

av justitieombudsmannen beräknats vid 1912 års slut uppgå till minst 1,430,

och, enligt vad utskottet inhämtat, lärer sammanlagda antalet balanserade

mål och ärenden vid sistnämnda tidpunkt väsentligt överstiga 2,000.

Till belysande av de olägenheter, som härigenom vållas, må här

anföras, att under det vid slutet av 1880-talet för avgörandet av till högsta

domstolen inkomna revisionssaker i medeltal åtgingo 8 månader och under

år 1897 1 år och 5 månader, motsvarande medeltal numera torde vara väsentligt

högre och i fråga om vanliga revisionssaker kunna beräknas till

åtminstone 2 1/2 år.

Den fara för en ändamålsenlig rättsskipning, som ett dylikt förhållande

innebär, torde icke behöva särskilt framhållas. Den därav framkallade

oerhörda långsamheten i rättsskipningen i högsta instansen måste anses

vara en verklig olycka för rättstillståndet i landet. För upprätthållandet

av en god samfundsordning och för samhällets utveckling i dess helhet

är uppenbarligen en snabb rättsskipning av den största betydelse,

och för den enskilde måste ett långvarigt dröjsmål med avgörandet av

rättegångarna i högsta instansen ofta komma att föranleda rättsförlust eller

medföra andra menliga följder av den allvarligaste beskaffenhet. Av

ej ringa betydelse synes utskottet jämväl vara, att, såsom vid frågans

behandling inom högsta domstolen framhållits, på grund av det anmärkta

missförhållandet domstolen hindras att åt sina beslut giva en

så uttömmande motivering, som ensidigt vore, samt därigenom på ett

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

mera ändamålsenligt sätt fylla sin synnerligen viktiga uppgift att värna

om enhet och konsekvens i lagtolkning och rättsskipning.

De ifrågavarande olägenheterna torde vara så mycket betänkligare,

som, oavsett den omständigheten, att balansen nu är större än under

något av de senaste 20 åren och särskilt ifråga om revisionssaker större

än någonsin förut, den årliga tillökningen i balansen även visat tendens

att stegras. Under sådana förhållanden och då, med hänsyn till den

allt hastigare tilltagande ekonomiska utvecklingen, all anledning finnes att

antaga, det rättegångarnas antal och omfång även framgent skola komma

att ökas, torde det vara uppenbart, att effektiva åtgärder med det snaraste

måste vidtagas ej blott för den nuvarande balansens avarbetande

utan även för att för framtiden minska högsta domstolens arbetsbörda och

därigenom möjliggöra en snabbare rättsskipning.

Vid valet av de utvägar, som för vinnande av det åsyftade målet,

må stå till buds, framstår i första hand till bedömande frågan, huruvida

icke en ytterligare ökning av justitierådens antal skulle kunna ske. Emellertid

hava vid alla de tillfällen, då, såsom ovan anförts, denna utväg anlitats,

olägenheterna av ett allt för stort antal ledamöter i högsta instansen

starkt betonats, och det har därvid i allmänhet ställts i utsikt att, då

med den beslutade ökningen av arbetskrafterna den befintliga balansen

reducerats, antalet ledamöter åter skulle kunna nedbringas. Med hänsyn

till den erfarenhet, som i detta hänseende föreligger, torde dock med visshet

kunna antagas, att en dylik reduktion av medlemsantalet, sedan en

ökning en gång skett, icke''vidare skall låta sig göra. Att under sådana

förhållanden nu företaga en ytterligare ökning av detta antal, som under

endast de sist förflutna femton åren ökats med ej mindre än femtio procent

och redan nu är proportionsvis större hos oss än i något annat europeiskt

land, synes utskottet vara en åtgärd, som icke bör ifrågakomma.

Emellertid har, på sätt jämväl av justitieombudsmannens ovanintagna

redogörelse framgår, vid olika tillfällen åtskilliga andra åtgärder i förevarande

syfte varit på tal. Sålunda har bland annat föreslagits, att extra

ordinarie bisittare i högsta domstolen skulle förordnas för avarbetande av

den befintliga, arbetsbalansen samt att åtgärder skulle vidtagas för åstadkommande

av en mera ändamålsenlig arbetsledning- inom domstolen.

Vidare har ifrågasatts att inskränka högsta domstolens prövning av

målen till att omfatta allenast rättsfrågan samt att återinföra det i 1734

års lag stadgade, men sedan lång tid tillbaka icke tillämpade och sedermera

genom lagen om ändringar i vissa delar av rättegångsbalken den 14

juni 1901 formligen upphävda förbudet mot att i högsta domstolen förebringa

ny bevisning.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

Särskilt har emellertid framhållits nödvändigheten att minska tillströmningen

av mål till högsta domstolen. I sådant hänseende hava åtgärder

varit i fråga dels till inskränkning av rätten att fullfölja talan till

högsta instans och dels till försvårande av fullföljden i de fall, då sådan

medgivits.

1 förstnämnda hänseende har ifrågasatts, att helt och hållet utesluta

rätten till sådan talan i fråga om vissa klasser av mål. Särskilt har därvid

bland annat framhållits, att talan enbart i fråga om rättegångskostnad

ej borde vara tillåten, att även andra utsökningsmål än lagsökningsmål

lämpligen kunde stanna i andra instansen, att i fråga om brottmål, de, som

folie utanför området för grundlag, allmän strafflag, strafflagen för krigsmakten

och strafflagen för präster, ej skulle få från sistnämnda instans

fullföljas o. s. v. Det har vidare framhållits, att under förutsättning av

vissa andra reformers genomförande fullföljd av sådana mål, vid vilkas

avgörande meningsskiljaktighet i underdomstolarna icke yppats, lämpligen

kunde förbjudas; varjämte i fråga om brottmålen ifrågasatts, att inskränka

parts rätt att fullfölja talan till mål av grövre beskaffenhet, att utesluta

målsäganden från rätten att fullfölja talan samt att stadgandet i 30 kapitlet

7 § rättegångsbalken skulle undergå sådan jämkning, att därav fullt

klart framginge, att fullföljd av talan i åklagaremål endast finge ske, då

det funnes synnerligen angeläget.

Till försvårande av fullföljden i de fall, där densamma medgivits, har

bland annat satts i fråga att införa revisionsskilling jämväl i fråga om

besvärsmål, att höja revisionsskillingen till visst högre belopp, att införa

en i förhållande till tvisteföremålets värde progressiv revisionsskilling, samt

att återinföra den genom ovannämnda lag den 14 juni 1901 upphävda

bestämmelsen om parts skyldighet att för rätt till fullföljd av talan fullgöra

hovrättens dom.

I huvudsak anser sig utskottet rörande de ifrågasatta medlen till

åstadkommande av minskning i högsta domstolens arbetsbörda kunna ansluta

sig till vad justitieombudsmannen, till den del han yttrat sig öfver

desamma, i sin ovanintagna framställning anfört. Härvid vill dock utskottet

ytterligare betona att det i Kuugl. Maj:ts ovannämnda proposition

till 1907 års riksdag upptagna förslaget att höja revisionsskillingen enligt

utskottets förmenande icke bör ifrågakomma, över huvud taget torde förmågan

att gälda revisionsskilling icke kunna anses vara eu rättvis grund

för bestämmande av de fall, då part i rättegång bör få till högsta instans

fullfölja sin talan. Såsom vid upprepade tillfällen framhållits, skulle en

höjning av denna avgift förnämligast komma att drabba personer i svag

ekonomisk ställning, vilka ej på grund av fattigdom äga åtnjuta befrielse

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlutande Nr 13. 21

från avgiftens erläggande, men för vilka i allt fall dess utgivande skulle

vara synnerligen kännbart. Att en dylik åtgärd ej heller står i överensstämmelse

med den uppfattning om parters rättighet i förevarande hänseende,

som i allmänhet gör sig gällande, torde tydligt framgå av det

starka motstånd, som Kungl. Maj:ts ovannämnda förslag vid 1907 års

riksdag rönte.

Vad angår frågan om lämpligheten att återinföra förbudet mot förebringande

av ny bevisning i sista instansen inser utskottet till fullo de starka

betänkligheter, som mot en sådan anordning göra sig gällande, särskilt

med hänsyn till den nuvarande organisationen av våra underrätter och

den svaga processledningen i många av dem. Onekligen skulle det framstå

såsom synnerligen otillfredsställande att, i händelse en annan uppfattning

av sakfrågan gjort sig gällande i hovrätten än i underrätten, tappande

part skulle vara utestängd från möjligheten att i högsta instansen

förebringa den bevisning, som han, om en verksammare processledning

det föranlett, utan svårighet kunnat förebringa, men vars behövlighet

under nuvarande förhållanden först genom hovrättens dom blivit för honom

klargjord. A andra sidan torde dock kunna erinras, att den nu rådande

friheten i förevarande hänseenden i betänklig utsträckning medfört, att

parter först i högsta instansen förebragt den för målets rätta bedömande

erforderliga utredningen. Skulle ett förbud av ifrågavarande art vid närmare

undersökning befinnas ägnat att i mera avsevärd mån befrämja

minskning av högsta domstolens arbetsbörda — något som utskottet icke

finner sig i tillfälle att med tillräcklig säkerhet bedöma — synes det därför

utskottet, att denna utväg, trots förenämnda därmed förknippade olägenheter,

bör komma under övervägande.

Huruvida av de här ovan i övrigt omnämnda förslagen ett eller flera

må vara lämpade att vid ett slutligt ordnande av denna fråga komma till

användning, torde jämväl först efter en närmare utredning kunna bedömas.

Av vad vid frågans föregående behandling såväl inom riksdagen

som högsta domstolen förekommit, synes utskottet dock i varje fall uppenbart,

att de utvägar, som sålunda, enligt vad ovan nämnts, vid olika tillfällen

varit på tal, icke äro tillräckliga för vinnande av det mål, varom

här är fråga.

Under sådana förhållanden torde, såsom justitieombudsmannen framhållit,

för minskande av arbetsbalansen inom högsta domstolen och till

förekommande av sådan balans i framtiden, huvudsakligen endast återstå

det medel, som i utländsk lagstiftning under liknande förhållanden

anlitats, nämligen att för sådana mål i allmänhet, i vilka tvisteföremålet

kan uppskattas till ett visst penningvärde, såsom villkor för rätt att fullfölja

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

talan stadgas, att detta uppgår till ett visst minimibelopp, en s. k. summa

appellabilis (revisibilis).

Uteslutandet av ringare mål från fullföljd från en instans till annan

är för äldre svensk rättsuppfattning ej främmande. Enligt 1734 års lag

vädjades i stad, där kämnersrätt fanns inrättad, från nämnda rätt till

rådstuvurätt; i Stockholm dock endast om huvudsaken hade högre värde

än 30 daler. För städerna Arboga, Falun, Göteborg, Norrköping och Jön - köping gällde enligt särskilda för dessa städer under tiden från 1620 till

1716 utfärdade privilegier eu appellationssumma av 50 daler. Från rådstuvurätt

var enligt 25 kap. 16 § rättegångsbalken i dess ursprungliga lydelse

ej tillåtet vädja till hovrätt, där ej huvudsaken i värde översteg 50 daler.

För åtskilliga städer gällde en betydligt högre summa appellabilis, växlande

mellan 100 och 1,000 daler. Mot lagmans dom var vad till hovrätt

tillåtet endast om huvudsaken översteg 50 daler eller tvisten rörde något,

som ej kunde utsättas till visst värde i penningar. Dessa lagstadgade

förbud mot fullföljd av vissa mål bortföllo fullständigt först vid kämnersoch

lagmansörätternas avskaffande genom förordningen den 18 april 1849.

Att i större och folkrikarc länder än vårt man sett sig nödsakad att

för avvärjande av den eljest ofantliga tillströmningen av mål till högsta

instansen vidtaga djupt ingripande åtgärder av flerahanda slag, är helt

naturligt. Sålunda har man exempelvis i Tyskland, oaktat där endast rättsfrågan,

men ej bevisfrågan är föremål för högsta domstolens prövning, likväl

under de senaste åren sett sig nödsakad att höja det för rätt till fullföljd

av talan stadgade minimivärdet först år 1905 från 1,500 mark till

2,500 mark och därefter år 1910 — på riksdagens initiativ — till 4,000 mark.

I Österrike, det land, vars rättsskipning lärer vara den snabbaste i Europa,

har begränsningen av högsta instansens prövning till rättsfrågan ej heller

varit tillräcklig för att förhindra uppkomsten av en fullkomligt nedtryckande

arbetsbörda, med anledning varav regeringen till nu pågående

riksdagssession framlagt förslag om begränsning av fullföljdsrätten till

högsta domstolen även på det sätt, att talan till nämnda instans mot eu

dom, varigenom underrättens utslag fastställts, ej är tillåten, då tvisteföremålets

värde ej överstiger 1,000 Ivronen.

Men även i länder med mindre folkmängd än Sverige, i vilka på

grund därav de ifrågavarande förhållandena torde vara gynnsammare än

hos oss, har man funnit sig icke kunna undvara en anordning av detta

slag. Så är exempelvis förhållandet i Danmark, där i mål om förmögenhetsrättsliga

anspråk talan till högsta instansen ej får fullföljas, med mindre

föremålet för tvisten har ett värde av 200 kronor. Ehuru i Danmark tillströmningen

av mål till Höiesteret torde motverkas av tvånget för part att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

där företrädas av advokat och av den höga kostnadsersättning, som lärer

ådörnas den tappande parten, har man emellertid ansett sig"icke kunna

stanna vid nämnda belopp; utan har genom den år 1908 utfärdade

Lov om Kettens Pleje, vilken dock ännu ej trätt i kraft, motsvarande

summa bestämts till 300 kronor. 1 Norge få mål "rörande förmögenhetsrättsliga

värden icke fullföljas till högsta instansen, om ej föremålet för

tvisten uppgår till 1,000 kronor, och vid detta belopp har gränsen jämväl

bibehållits i det av regeringen 1910 framlagda, i denna del av stortingets

förstärkta justiskomité tillstyrkta förslaget till lag om rättegången i tvistemål,

oaktat enligt nämnda förslag högsta domstolens prövning inskränkts

till att omfatta allenast rättsfrågan.

1 den kungl. proposition, som år 1907 förelädes Riksdagen, hade,

såsom justitieombudsmannen erinrat, till begränsning av fullföljden till

högsta domstolen, förutom ovannämnda höjning av revisionsskillingen,

jämväl föreslagits stadgande av en summa appellabilis. Kungl. Maj:ts

förslag blev emellertid även i denna del av lagutskottet avstyrkt och vann

ej heller Riksdagens bilall. Härtill torde i väsentlig mån hava bidragit,

att man ansåg sig böra avvakta verkningarna av inrättandet av den då

ifrågasatta regeringsrätten och de åtgärder, som kunde antagas bliva i

samband därmed vidtagna för högsta domstolens befriande från uppgiften

med laggranskningen ävensom från handläggningen av vissa ansökningsärenden.

Såsom ovan framhållits, har det emellertid visat sig, att de åtgärder,

som i samband med inrättandet av lagrådet och regeringsrätten

vidtagits, i så ringa grad motsvarat de förväntningar, som i detta hänseende

ställts på dem, att de icke ens varit tillräckliga för att förhindra en

ökning i domstolens arbetsbalans.

Med hänsyn härtill och då det synes utskottet vara av största vikt,

att vad nu i denna fråga åtgöres varder av beskaffenhet ej blott att

tillfällligtvis förbättra ställningen, utan även och framför allt att på ett

varaktigt och för framtiden betryggande sätt förhindra en återgång till nu

rådande förhållanden, måste enligt utskottets förmenande vid en lösning

av den förevarande frågan även den här senast omnämnda av justitieombudsmannen

förordade utvägen komma i betraktande.

Ltskottet vill emellertid framhålla, att nu ifrågasatta begränsning av

fullföljdsrätten, som uppenbarligen endast kan komma till användning i

fråga om sådana mål, där tvisteföremålet kan uppskattas till något visst

penningevärde, bör förbindas med särskilda bestämmelser i fråga om rätten

att fullfölja mål, som kunna vara av särskilt betydelsefull beskaffenhet,

såsom exempelvis jordatvister, samt att härutöver torde finnas nödigt att

— såsom förhållandet är i Danmark och Norge — öppna möjlighet att,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

efter särskild prövning av någon därför lämpad myndighet fa fullfölja talan

även i sådana fall, då avgörandet har betydelse utanför den föreliggande

saken, eller när denna är av väsentlig vikt för den klagande parten utöver

det förmögenhetsvärde den omedelbart angår.

Pa grund av vad* sålunda anförts far utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte i skrivelse till Kung!. Maj:t

anhålla, det täcktes Kung! Maj:t taga under omprövning,

genom vilka åtgärder det anmärkta missförhållandet

med avseende å rättsskipningen i högsta domstolen måtte

kunna avhjälpas, samt till Riksdagen, om möjligt redan

år 1914, inkomma med det förslag, vartill denna prövning

kan föranleda.

Stockholm den 3 mars 1913.

På lagutskottets vägnar:

O 1 -

JOHAN WIDÉN.

Eeservation:

Herr Lindhagen, med vilken herr Lindqvist i huvudsakliga delar instämt,

har beträffande motiveringen anfört:

»Då nu frågan om högsta domstolens arbetsbalans åter förekommer, vore

det val, om man någon gång toge lärdom av erfarenheten. Många förslag

i detta ämne har Riksdagen haft att behandla, och för varje gång har

man hängivit sig åt förhoppningar, som sedan fullständigt gäckats. Aven

nu synes det vara allenast en viss sak, vid vilken förväntningarna före

trädesvis fästa sig, och detta oavsett att man på samma gång ryggar tillbaka

att göra klart för sig hur långt man vill gå och dessutom saknar all kunskap""

om verkningarna i brist på varje statistiskt underlag. Några påtagliga

riktlinjer, som kunna förväntas föra fram till ett önskvärt resultat,

har lagutskottet knappast framlagt. Därtill kommer att den nu speciellt

föreslagna utvägen i och för sig ej är särdeles tilltalande utan även den

allmänt hänföres till eu så kallad nödfallsutväg. Det förefaller mig som

om sakens verkliga befrämjande kräft, att utskottet något frejdigaie inlåtit

sig på ämnet i stället för att, iakttaga den största försiktighet i en del

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

punkter där ett allvarligt övervägande säkerligen skulle kunnat uträtta

något. Av dessa skäl anser jag mig pliktig att, trots saknaden av tillräcklig

beredelsetid, söka framkomma med några ytterligare synpunkter.

Revisionsskilling en.

Vid sökandet efter de effektiva medel, som skola kunna varaktigt avhjälpa

missförhållandet, framställer sig alltid höjandet av revisionsskillingen

som ett av de mest verksamma. Utskottet tager visserligen avstånd från

eu sådan utväg. Men då utskottet haft till uppgift att samla olika meningsskiftningar

under en hatt, är det nog ej så helt med enhälligheten

i detta avståndstagande. Frågan kommer alltid att ligga på lur för

att oavlåtligt ånyo framföras, när man ställes inför den allvarliga uppgiften

att verkligen lösa frågan på ett tillfyllestgörande sätt. Det förspörjes

också, att denna utväg ingalunda är definitivt uppgiven bland dem,

som fått i uppdrag att utreda rättegångsförfarandets förbättring.

Det är sant, att en höjning av revisionsskillingen utan hänsyn til

skillda förhållanden är eu synnerligen, man kan nästan säga, förhatlig

åtgärd, såsom innefattande en kränkning reellt sett av likheten inför lagen

Att införa en i förhållande till tvisteföremålets värde progressiv revisionsskilling

och på det sättet åstadkomma en förhöjning är väl något mindre

brutalt men drabbar i alla fall olika rättssökande synnerligen ojämt med

hänsyn till deras olika förmögenhetsställning i allmänhet.

Då man emellertid här har ett av de få effektiva medel som står till

buds, kan det icke vara riktigt att på sätt utskottet gjort alldeles släppa

detsamma. Det kan nämligen då i alla fall såsom en oundgänglig nödfallsutväg

trots sin förkastlighet komma tillbaka uti de former, i vilka utskottet

begränsat möjligheterna för denna utvägs anlitande. Uti själva

medlets natur ligger emellertid, enligt min uppfattning, en anvisning på

en anordning, som med fog skulle kunna tillitas under nuvarande ofullkomliga

förhållanden.

Revisionsskillingen, som förut var 100 kronor men i följd av nödläget

år 1901 höjdes till 150 kronor, har till uppgift att hindra målens tillströmning

på det sättet, att parterna betagas lust till fullföljd av talan

särskilt i oträngda fall genom utsikterna att behöva offra revisionsskillingens

belopp, ifall ändring ej sker i hovrättens dom. Denna verkan kommer

dock att bliva synnerligen olika allt efter som eu part har råd att

offra beloppet eller icke. Det principiellt fullständigt oriktiga och i tilllämpningen

synnerligen obilliga i en sådan rättsordning mildras visserligen

genom utvägen för part att då han kan styrka sin oförmåga på grund

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 13 höft. (Nr 13.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

av fattigdom att nedsätta revisionsskillingen, bliva därifrån befriad. Denna

anordning är dock också mycket otillfredsställande, i det att den uppdelar

alla parter i allenast två grupper, sådana som kunna styrka fattigdom

å ena sidan och alla andra utan åtskillnad å den andra sidan. Synnerligen

förmögna parter behöva ej vidkännas större utgift än alla dessa

personer i svag ekonomisk ställning, vilka, såsom utskottet uttrycker det,

ej på grund av fattigdom äga åtnjuta befrielse från avgiftens erläggande,

men för vilka i allt fall dess utgivande skulle vara synnerligen kännbart.

Vill man på ifrågavarande väg såsom ju meningen är hos olikaparter

skapa eu någorlunda lika betänksamhet att fullfölja talan, kan detta

icke uppnås på annat sätt än att revisionsskillingen göres progressiv efter

deras förmögenhetsförhållanden. Därmed vinnes också en annan utomordentligt

viktig sak nämligen att en någorlunda likhet inför lagen träder fram i stället

för den nuvarande skriande olikheten. Lika väl som medborgarna beskattas

i förhållande till sina inkomster samt detta, numera genom icke blott en

enkel utan även en dubbel progression, lika riktigt och lämpligt synes det

vara att de även som rättegångsparter få nedsätta revisionsskilling efter enahanda

grund med hänsyn till sin taxerade inkomst. Med en sådan anordning

skulle man kanske kunna börja med det gamla beloppet hundra

kronor samt sedan göra eu högst betydande progression med någon kombination

även med hänsyn till tvisteföremålets värde. Endast på detta

sätt kan man åstadkomma någon minskning i alla dessa störa ofta invecklade

och vid föredragning mest tidsödande mål, som härflyta från det nutida

ekonomiska livets rastlösa verksamhet. Därigenom skulle också staten

erhålla ett ingalunda föraktligt bidrag till bestridande för omkostnaderna

för rättsskipningen.

Då jag väckte detta förslag inom utskottet vann det ingen anklang.

I stort sett bemöttes det med tystnad förmodligen därför, att det var något

nytt. En röst höjdes dock emot detsamma på den grund, att förslaget

skulle vara väl radikalt. Men meningen är ju dock att nu omsider finna

utvägar, som kunna från roten och på ett varaktigt sätt avhjälpa det onda.

Börjar man emellertid.; att rygga tillbaka för allt som är nytt och radikalt

och på samma gång rättvist lära nog även dt; nu framkomna ansatserna

liksom de gamla komma att rinna ut i sanden.

Arbetsledningen.

1 en kollegial domstol kan ordföranden utöva stort inflytande på arbetets

produktivitet. Det är en stor skillnad, om han söker leda överläggningen

eller inskränker sig till att avvakta den tidpunkt, då samspråket avstannar

sig självt, därför att ledamöterna omsider tröttnat på att upprepa

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande. N:r 13.

27

sina skäl. Ordföranden bör ock taga samlande initiativ till sammanfattande

formuleringar av svävande spörsmål. Och det tillkommer honom

att hovsamt avböja överläggningens gagnlösa utsvävande till sidofrågor

eller alltför oviktiga detaljer. Genom ett dylikt ingripande behöver ej

åsidosättas ärendenas grundliga behandling, vilken tvärtom befordras genom

ett sådant förfarande.

Jag har själv livlig erfarenhet av vad arbetsledningen i en kollegial

domstol kan betyda. En del av den tid jag tjänstgjorde såsom ledamot i

Svea hovrätt tillhörde jag en division (Törnqvistska divisionen), vars arbetsprodukt

en tid vida översteg övriga divisioners och ej heller lärer sedan

någonsin blivit uppnådd inon hovrätten. Förtjänsten därav tillkom, enligt

mitt förmenande, dåvarande ordförandens lugna och målmedvetna arbetsledning.

Från den tid jag tjäntsgjorde såsom revisionssekreterare, d. v. s.

såsom föredragande i högsta domstolen, erinrar jag mig vidare, hurusom

en föredragande plägade före en föredragning höra sig för, vem som skulle

tjänstgöra som ordförande. Därav kunde nämligen bero, huru många mål

man borde vara beredd på. Under min första föredragning i domstolen

blev arbetsprodukten vida större, än någonsin uppnåtts vid alla mina

senare föredragningar. Detta tillskriver jag för min del det särdeles initiativrika

och besinningstid la sätt, varpå ordförandeskapet i domstolen vid

förenämnda tillfälle utövades av en ledamot i domstolen (justitierådet Svedelius),

som då tjänstgjorde där för sista gången.

I högsta domstolen är ingen ledamot utsedd att såsom president övervaka

arbetet i sin helhet och icke heller utfärdas särskilda förordnanden

för ordförandena på avdelningarna. På varje avdelning skall den äldste

ledamoten självskrivet vara ordförande. 1 och för sig är en dylik jämlikhet

mellan alla ledamöterna tilltalande. Men det kan ifrågasättas, om det ej

för arbetslodu ingen kunde vara fördelaktigt, att. såsom förhållandet är vid

högsta domstolen i andra länder, en eller flere ledamöter förordnas till

ordförande inom domstolen. Den sålunda förordnade fick därigenom en

uppfordran att särskilt vaka över arbetets gång och även större auktoritet

i sinj; uppgift. Kanske kunde också en sådan anordning leda till att en

ledamot, som i påfallande grad saknade fallenhet för ett dylikt uppdrag,

ej gjorde anspråk på att i sin tur ihågkommas med detsamma.

Dessa erinringar, som gjordes av undertecknad redan i en år 1905

väckt motion i förevarande ämne, har nu upptagits av justitieombudsmannen.

Utskottet omnämner ämnet bara i förbi fiende. Detta tror jas:

innefattar ett betänkligt underskattande av en så viktig sak.

Man kan för övrigt ifrågasätta, huruvida icke en bättre arbetsledning

kunde ytterligare högligen stärkas genom att skänka alla domstolens

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets utlutande Xr 13.

medlemmar ett omedelbart intresse för förhandlingarnes koncentration kring

det huvudsakliga. Detta kunde ske genom en ordning, som, under förutsättning

av uppnådda normala förhållanden, stadgade icke en fix arbetstid

för medlemmarne på embetsrummet utan en bestämd tid, inom vilka inkommande

mål skulle senast föredragas. Om detta skall närmare ordas

nedan under kapitlet hovrätternas arbetsbalans.

Iiätten att förebringa ny bevisning.

Att efter utländska föredömen för högsta domstolens prövning förbehålla

ett bedömande allenast av rättsfrågan möter nog betänkligheter under

alla förhållanden. Emellertid stadgade 1734 års lag såsom princip i 10

kap. 11 § rättegångsbalken, att hos konungen ej finge åberopa andra

bevis än de, som varit framställda vid underrätterna. Då denna grundsats

småningom i praxis övergavs, blev den år 1901 formligen upphävd.

Ett återupplivande av denna bestämmelse icke blott såsom en bokstav

i lagen utan såsom något, som bör efterlevas, kunde måhända ganska avsevärt

bidraga till att minska domstolens arbetsbörda. Några synnerligen

starka betänkligheter för att återinföra förbudet synes mig icke förefinnas

och detta så mycket mindre, som avsevärda fördelar därigenom kunde

även i andra avseenden vinnas för den svenska processförfarandet.

Det nuvarande tillståndet medför, att särskilt sådana personer och

ombud, som av olika skäl ha tillfälle och lust att gå genom instanserna,

ingalunda beflita sig om att vid do två första instanserna förebringa sin

bevisning. Särskilt äro de, som vilja förhala en sak ganska benägna att

uppskjuta sin utredning i det längsta, och då är ju till och med bättre

att förlägga bevisningen till högsta domstolen, då utsikterna att kunna

vinna där och sålunda undgå en del kostnader därigenom bliva större.

Andra tänka att om den utredning, som de närmast ha till hands, ej mot

deras förmodan skulle vara tillräcklig, ha de alltid möjlighet att komplettera

bevisningen i högsta instans. I allmänhet kan man säga, att det vore

väl, om tvistande parter tvingades redan från början tänka sig före, vartill

mer än nog tid gives dem under förhandlingarna vid underrätt och hovrätt.

Många anledningar att gå vidare skulle därigenom bortfalla.

Det anmärkes såsom hinder häremot den bristande processledningen

för närvarande i vårt rättgångsväsende. Bakom denna betänksamhet döljer

sig emellertid till stor del den gamla juristdrömmen om advokattvång såsom

något oundgängligt och förläggandet av en tyngdpunkt i processledningen

uti advokaternas pläderingar. Det är verkligen en fråga av vikt

att börja frigöra sig från detta föreställningssätt. Rättsskipningens dyr
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

barhet, som är en följd av advokattvånget, blir för stora lager av befolkningen

detsamma som avsaknad av rättsskipning och således en stor olycka.

Den processledning, som utövas av en god domare, är väl också enligt

alla tiders erfarenhet den allra förnämligaste. Ur dessa synpunkter kunde

det vara av stort gagn att framtvinga försök, att med bibehållande av den

nuvarande rättegångsordningens enkelhet och billighet, ingjuta nytt liv i

densamma. Kanske skulle man då upptäcka, att den nuvarande ordningens

grundprinciper icke åro så dåliga, som en blind efterhärmning efter

invecklade teoretiska system vill göra gällande. En van och rättrådig

lantdomares mångenstädes kvarlevande metoder att framleta sanningen och

komma till rätta med kivet, är säkerligen den bästa processlednirm, som

kan uppfinnas. Vad vi nu mest behöva är eu viss renässans i detta avseende

av de gamla goda tiderna. För detta fordras bland annat, vilket

hår särskilt må framhållas, att domarne få mera personlig erinran om

sina uppgifter och förpliktelser i detta avseende. Naturligtvis vore det

också en mycket viktig sak, om den studerande ungdomen vid våra juridiska

fakulteter kunde bestås någon undervisning och vägledning i sanningssökande,

människovänlighet och rättskänsla. Men detta är väl^allddes

uteslutet under hägnet av en traditionell juridik, där bokstaven och formerna

åro något huvudsakligt samt det levande innehållet av mindre betydelse.

Ett förbud att förebringa ny bevisning i högsta domstolen behöver

och bör ej vara undantagslöst. När någon funnit nya bevis av stor betydelse

samt kan göra sannolikt att han ej förut kunnat förete dem eller

10vi att ogillat _ en talan på nya grunder av den beskaffenhet, att sakägaren

ej halt anledning att vederlägga dem med särskilda bevis, synes möjligen

högsta domstolen kunna berättigas, att om den finner så lämpligt, ingå i

bedömande av de nya bevisens verkan.

Begränsning av mål, som. fä fullföljas.

För befrämjande av en snabb rättskipning i högsta domstolen har man

som sagt hitintills sysslat med än den ena än den andra utvägen och

varje gång låtit förleda sig av oriktiga föreställningar om den stora effekten

av den ifrågasatta åtgärden i stället för att söka bedöma ämnet i hela

dess vidd. Vid detta tillfälle synes situationen vara den, att förhoppningarna

med förkärlek vila vid införandet av en s. k. summa apellabilis

eller summa revisibilis som det också kallas.

Givetvis kan man på denna väg komma hur långt som helst. Man

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

kan alltid utestänga tillströmningen i erforderlig mån genom att sätta ett

tillräckligt högt minimivärde på föremålet för tvister, som få fullföljas.

Denna utväg är dock icke heller något rationellt medel, som är agnat

att väcka tillfredsställelse, utan en nödfallsutväg, som man tager ovilligt.

De mindre bemedlade hava mindre förmögenhetsvärden att röra sig med,

men för dem äro dessa av lika stor betydelse, som de större värdena åro

för de mera förmögna. Viktiga rättsgrundsatser, som påkalla allvarligt

bedömande, dölja sig även lika mycket bakom mindre värden som i stora

värden. När Kungl. Maj:t år 1907 föreslog, att från fullföljd till högsta

instans utesluta civila mål och brottmål, då värdet av vad som tappats icke

överstiger ett tusen kronor, avslogs detta av Riksdagen såsom »icke överensstämmande

med den uppfattning rörande partens rättigheter i berörda

hänseende, som hos landets befolkning allmänt gör sig gällande». Ett dylikt

medel, vilket så lätt framstår såsom en olikhet inför lagen, vore enligt

riksdagens uppfattning en åtgärd, som endast i sista hand borde

anlitas. Nu har lagutskottet emellertid svälj t det bäska pillret utan att

kunna göra klart för sig, hur långt man måste ga för att den avsedda

effekten skall fullt infinna sig. Det kan hända att ett tusen kronor ingalunda

är tillräckligt utan att regeringen måste komma med vida högre

belopp. Vi se ju också, hurusom exempelvis i Tyskland man i följd

av det. ekonomiska livets utveckling nödgats inom den korta perioden av

fem år höja summa apellabilis först från 1,500 mark till 2,500 och därefter

till 4,000 mark och detta lär snart ej heller vara tillfyllest. På

detta sätt kommer till sist den högsta rättsskipningen att bli förbehållen

endast den större förmögenheten. Én ny ordning bör gå i den riktningen,

att den större förmögenheten i lika män som de små tillgångar^ drabbas

av förbudet. Detta synes kunna ske om ej fullkomligt så dock i den

råtta riktningen genom en betydligt progressiv revisionsskilling enligt ovan

framlagt förslag.

Fortfarande måste således som förut gälla, att eu summa apellabilis

är en åtgärd, som endast i sista hand bör tillitas. Emellertid finnes

det en kategori mål, som kunna hänföras under den gemensamma rubriken

bagatellsaker och till sådana kunna ju räknas en hel del mål med låga

värden. Dylika saker av såväl civil som brottsmåls natur kunna utan

tvekan och även med rätta avskäras från möjlighet till prövning i högsta

instans.

Lagutskottet vid 1907 års riksdag liksom denna senare ifrågasatte

däremot att, i stället för att göra rätten till fullföljd beroende av ett visst

penningevärde, från berörda rätt utesluta vissa klasser av mål. En sådan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13. 3 i

anoidning skulle, } ttrade utskottet, lika träffa alla medborgare och sålunda

icke kunna anses innebära, att olika medborgare av lagen behandlades olika.

Justitieombudsmannen ställer sig ganska tveksam om denna utvägs

genomförbarhet i något betydande avseende och lagutskottet omnämner

den visserligen fortfarande men fäller nu ej vidare något omdöme om

densamma. I den mån något kan vinnas på denna väg står det dock

fortfarande fast, att densamma förefaller vara mera överensstämmande med

grundsatsen om allas likhet inför lagen ån införandet av en summa revisibilis.

I detta sammanhang må det tillåtas mig att göra en erinran mot det

framkastade, förslaget, att fullföljd av sådana mål, vid vilkas avgörande

meningsskiljaktighet vid under-domstolarna icke yppats, lämpligen kunde

förbjudas. Det gives emellertid hos oss i vår tid en del mål av social

och . socialpolitisk innebörd exempelvis mål berörande besittningsrätten

till jorden och de konflikter, som ofta uppstå mellan staten och den jordbrukande

befolkningen a ena sidan samt den industriella jordegendomen

eller annan storgodsbildning å andra sidan. Då domarne visserligen omedvetet

men helt naturligt i följd av sin sociala ställning ofta med sina

känslor här stå på kapitalets sida, blir följden såsom erfarenheten visat att

underrätterna här mången gång hänsynslöst och enhälligt gå på formella

grunder till nackdel för det levande livets fordringar. På grund av den

större begåvning och det större ansvar, som har plats i högsta domstolen,

har det i dylika fåll ibland visat sig att först där de statliga och folklio-a

synpunkterna kunna vinna. något gehör. En sådan möjlighet får under

nuvarande förhållanden på intet vis avklippas.

Ohemul klagan.

Ett missförhållande är, att den nuvarande rättsordningen giver anledning

till att en mängd mål fullföljas till högsta domstolen endast av obefogat

rätthaveri eller för att uppehålla motparten i hans uppenbara rätt

utan att sådant förfarande drabbas av något synnerligen avskräckande

äventyr. Förr fanns åtminstone stadgat såsom villkor för rätt att fullfölja

talan mot hovrättens dom, att domen skulle fullgöras. Men då denna

bestämmelse år 1901, såsom det förefaller obetänksamt nog, borttogs, lärer

ingen återvändo i den delen nu så kort efteråt givas. Rättegångsbalkens

29 kap., som handlar om rättegångs missbruk, kvarstår dock ännu. Detta

kapitels 4 § stadgar böter för part eller fullmäktig, som »mot klara skäl

och bättre vett» klagar över hovrätts dom. Då det är vanskligt att bedöma,

om någon klagar mot bättre vett, så har följden emellertid blivit,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Lagutskottets utlåtande Nr 13.

att detta lagbud sällan kommer till tillämpning. Under underteckna

tjänstetid i Svea hovrätt tillämpades ett motsvarande stadgande för klagan

av hovrätten med god effekt mot det begynnande ohemul a förföljandet i

stor utsträckning av växelmål.

Något synes därföre om möjligt böra åtgöras mot förenämnda missförhållande

antingen så, att obefogad klagan i och för sig skall föranleda

till böter eller kanske ännu hällre så, att den, som tappar i högsta domstolen,

skall kunna, då talan befinnes vara utan skäl fullföljd, av domstolen

allt efter målets beskaffenhet ådömas en mera betydande rättegångskostnadsersättning

eller ett visst belopp såsom skadestånd till motparten föi

det han uppehållit denne i hans rätt. Utan lagstiftning borde på denna

väg, såvitt angår rättegångskostnader, åtskilligt kunna vinnas genom domstolens

egen praxis.

Faran av arbetsbalanser i hovrätterna.

En uppgift att hålla högsta domstolens arbetsmöjligheter i höjd med

antalet inkommande mål måste också se till, att ett lyckligt uppnått resultat

icke plötsligt rubbas av organisatoriska brister på annat håll. Man

bör samtidigt vaka. över att icke balanser uppkomma i hovrätterna, vilket kan

föranleda till att extra åtgärder för att avhjälpa detsamma vålla en extra

tillströmning av mål till högsta domstolen. Att förhindra balansers uppkomst

i hovrätterna är dessutom i och för sig en särdeles viktig sak för

rättskipningen.

Även hovrätterna hava för närvarande en ganska avsevärd balans

ehuru det visar sig att de inkommande målens antal icke är större än att

de mycket väl skulle kunna avgöras utan uppkomst av någon balans. Här

framträder alldeles särskilt den stora betydelsen av en intresserad och

energisk arbetsledning. Ett omedelbart avgörande av de inkommande

målen skulle bli till en ofantlig fördel för allmänheten, vilket är det viktigaste.

Även hovrättens ledamöter skulle säkerligen känna sig mera tillfredsställda

därav och i själva verket vinna tidsbesparing i arbetet. Och

slutligen skulle de s. k. hovrättsbalanserna upphöra att vara en permanent

fara för ordnade förhållande även för högsta domstolen.

En dylik arbetsledning beror i mycket på divisionernas ordförandens

åtgöranden. Såsom redan antytts arbetade pa ordförandens initiativ den

s.°k. Törnqvistska divisionen inom Svea hovrätt åtminstone 1891 och 1892,

då undertecknad var ledamot av densamma, efter den principen att ingen

balans skulle få uppkomma. Antalet avgjorda mål per rotel vid denna

division var därför betydligt mycket större än på de övriga divisionerna,

vilket väckte ganska mycket missnöje inom de senare. Ingenting skulle dock

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

vara mer agnat att helt genomföra detta system än om dess fullföljande

även blev ett personligt intresse för de olika ledamöterna. Ett uppslag

till en anordning i sådant syfte bär nyligen under rubriken »Rätsskipningens

långsamhet» uti Sydsvenska Dagbladet för den 21 sistlidne februari

lämnats av en intresserad och sakkunnig annonym författare, som

däri skriver bland annat:

»Statistiken utvisar, att till hovrätterna i allmänhet ärligen ej inkomma flera mål,

än dessa hinna eller med en smula skärpt arbetsintensitet skulle hinna avgöra. Anledningen

till långsamheten i hovrätterna är alltså icke att söka i eu förstärk årlig tillströmning

av mål, utan huvudsakligen i den en gång uppkomna stora anhopningen.

Vore denna borta, skulle hovrätterna utan ökad arbetsbörda lika lätt kunna meddela

dom i malen några få månader etter det de inkommit som numera efter 1 å 1 x/2 år.

Härför fordras två ting. För det första eu verklig kraftåtgärd, för övrigt av öfvervägande

ekonomisk art, nämligen balansernas avarbetning på kort tid genom extra

iarbetskrafter, hör det andra garantier mot att balansen ånyo springer i höjden.

Besinnar man, att om var och en av 30 föredragande ledamöter i Svea hovrätt under

ett visst arbetsar föredragit blott ett enda mål mindre i månaden än som skett, resultatet

skulle hava blivit en arbetsprodukt 300 mål mindre än den nu uppnådda, så inser

man arbetsledningens betydelse. Det är också känt, att olika hovrättsdivisioner

kunna uppvisa mycket olika arbetsresultat. I Göta hovrätt avgjordes 1905 588 vademål,

1907 835.---

Var skall man då finna dessa garantier mot balansernas succesiva ökniug, sedan

de eu gång nedbragts till skäligt omfång? Jo, i avskaffendet av bestämmelsen, att

hovrätterna skola sammanträda vissa dagar i veckan fyra timmar om dagen och dess

ersättande med eu föreskrift, att hovrätt skall inom viss tid handlägga varje inkommande

.mål. Häradsrätter och rådhusrätter hava ingen till visst timantal begränsad

arbetstid. De måste till behandling upptaga alla instämda mål den dag det begäres.

Statistiken visar, som nämnt, att hovrätterna kunna årligen avverka lika många mål

som antalet nyinkommande. Föreskriv alltså, att Varje vademål inom 14 dagar efter

skriftväxtlingstidens slut skall av vederbörande divisionsordförande på anmälan"av föredraganden

utsättas att förekomma å viss dag inom två månader efter samma tidpunkt,

och håll inte ledamöterna kvar längre tid än som behövs för genomgående av

varje dags föredragningslista. Är målet i skick att kunna slutligen avgöras, bestämmes

å vilken dag inom en månad domen skall meddelas. På detta sätt skulle flertalet

mål hinna avgöras inom fem månader från det de inkommit till hovrätten. — — •—

Bestämmelser av nu angiven art torde böra kompletteras med möjlighet att vid en tillfällig

osedvanlig tillströmning av mål anlita tillfälliga extra arbetskrafter. Fn extra

föredragande ledamot på eu division möjliggör en extra sessionsdag i veckan.

E;lu långsamhet^ i hofrätterna avhjälpas genom nu beskrivna synnerligen enkla

åtgärder, så har återigen den långsamma rättskipningen i underrätterna en vida djupare

rot. Här samverka parternas förbalningsintressen med domstolarnas låtgåsystem,

protokollskriveriet och bristen på processuella föreskrifter på sådant sätt, att ett ingripande

från det allmännas sida knappast kan ske annat än genom eu grundlig reform

af hela proceduren, som sätter verkliga maktmedel i domarens och den av ett

snabbt avgörande intresserade partens händer. Men detta är ingen anledning att

låta den outhärdliga långsamheten i de högre instanserna fortgå. Sedan ett mål vun
Bihang

till Riksdagens protokoll 1913. 1 sand. 1 avd. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

nit sin fullständiga utredning i underrätten, tar det faktiskt i medeltal 3 till 4 år från

utslaget i första instansen, innan målet hinner avgöras av högsta domstolen. Går man

igenom referaten och notiserna i N. J. A. 1910, skall man finna, att i revisionsmålen

tiden från underrättens uttag till högsta domstolens dom utgjort,

i 11,3 procent mindre än 2 år,

i 22,2 t> 2—3 år,

i 43,7 » 3—4 år och

i 22,8 » mera än 4 år.

Större delen av denna tid ha målen tillbragt orörda i ett skåp först i hofrätten

och sedan i justitierevisionen.»

Detta uppslag för målens snabba avgörande i hovrätterna och för undvikande

av balans synes mig alldeles upperbart ha träffat sakens kärnpunkt.

Man bör i hovrätterna som vid underrätterna utgå från att de

inkommande målen skola avgöras omedelbart efter det de bliva färdiga

för ett avgörande. Det är detta som skall vara huvudsaken och icke en

viss fastslagen tid för ledamöternas föredragning vissa dagar på tjänsterummet.

Därigenom få ledamöterna även eget intresse av att ej förlora

tid på onödigt samspråk, onödig språklig filning av rubrikerna, dubbelföredragning

av alla de besvärsmål, som kommuniseras o. s. v. Man måste blott

fråga sig om icke även högsta domstolens arbete lämpligen borde, sedan eu

ny normal ordning kommit till stånd, inrättas efter enahanda grundsats:

alla måls föredragning inom en viss kort tid efter det de inkommit.

Extra bisittare i högsta domstolen.

För att det skall bliva möjligt åstadkomma, att högsta domstolen arbetar

utan arbetsbalans, synes det vara nödvändigt att vidtaga extra åtgärder

för att avarbeta den stora balans, som för närvarande finnes. Man kan

väl knappast tänka sig, att de inkommande målens antal kunna genom

lämpliga åtgärder nedbringas så, att domstolen både kan omedelbart avgöra

de inkommande målen enligt den nya ordningen och samtidigt avarbeta

den gamla balansen.

Anställandet av tillförordnade ledamöter i högsta domstolen är sålunda

befogat till en början därför, att tillfälliga nya arbetsuppgifter, som inom

ett ämbetsverk ej medhinnas, böra lösas genom en tillfällig förstärkning

av arbetskrafterna. Undertecknad föreslog därför vid 1905 års Riksdag

uti en motion (nr 204) sådan ändring i 17, 26, 34 och 103 §§ regeringsformen

och 43 § riksdagsordningen, att vid tillfälligt behov av förstärkning

i domstolens arbetskrafter skulle för viss tid kunna förordnas högst

sex personer att tjänstgöra såsom ledamöter av domstolen. Detta förslag

tillstyrktes av konstitutionsutskottet, men föll i Riksdagen företrädesvis

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

på det uppgivna skälet, att fullgörandet av domstolens viktiga uppgift

krävde full självständighet och följaktligen även ordinarie anställning.

Det är säkerligen företrädesvis eu fördom, om man förmenar, att

dylika förordnade ledamöter med ett så begränsat uppdrag kunna antagas

skola ådagalägga mindre självständighet än de ordinarie ledamöterna.

Även av domarne vid underrätterna och i hovrätterna fordrar man ju

självständighet. Men där tjänstgöra ju extra domare i en omfattning, som

vida övergår vad sålunda föreslogs för högsta domstolen. Den, som" hunnit

så långt, att han skulle anses kunna ifrågakomma till biträdande

ledamotskap i högsta domstolen, har för övrigt kommit förbi den punkt,

där han behöver frukta något för sin person.

Ofta tillägges dessutom en ordinarie tjänsteman större auktoritet och

sakkunskap just på grund av sin anställning. Detta är även en vidskepelse,

som ibland vållar, att tjänstemannen vinner större inflytande, än hans

personliga egenskaper förtjäna. Erfarenheten åter visar, att tillförordnade

tjänstemän mången gång hava ett intresse och en arbetsiver, som är något

mer eller mindre förflutet för den ordinarie tjänstemannen.

Det synes mig följaktligen böra särskilt tagas under övervägande

frågan om extra åtgärder för avarbetande av domstolens arbetsbalans. I

den mån detta*kräver ändring i grundlagarna bör förslag därtill ovillkorligen

föreläggas nästa Riksdag.

Lagrådet.

_ Någon ytterligare ökning av högsta domstolens nuvarande tillåtna

ordinarie medlemsantal bör säkerligen ej ifrågakomma, Dylika utvägar

ha visat sig vanmäktiga. Domstolens kompetens blir också lidande därpå.

Däremot vinnes alltid något till befrämjande av rättskipningens snabbhet

inom domstolen, om till densamma återbördas de arbetskrafter, tre

justitieråd, som för närvarande förbrukas av lagrådet. För detta ändamål

bör lagrådet avskaffas, vilket även för lagstiftningsarbetets möjlighet att i

rätt tid tillgodose behovet av lagstiftning är en synnerligen viktig angelägenhet.

Ett ofrånkomligt spörsmål för närvarande är, varför man skall behöva

behålla denna övervägande obekväma utväxt på vår författning, vartill

motstycke också saknas annorstädes.

Lagrådet är för det första icke mera kompetent än vem som helst

att bedöma huvudsaken eller det mänskliga innehållet i en behövlig lagstiftning.

Man skulle till och med kunna säga, att lagrådet ofta måste

sakna verklig befogenhet därtill, då dess ledamöter av naturliga skäl van
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

ligen stå i sin tankevärld fjärran från de bekymmer, som genom lagstiftningen

skulle räckas en hjälpande hand. Sällan eller aldrig har väl lagrådet

lika litet som dess företrädare i granskningsarbetet, högsta domstolen,

påkallat en utvidgning av ett lagförslags idéinnehåll, men väl ofta

ställt sig tveksamt mot nya tiders oavvisliga krav.

I fråga åter om den mera underordnade, men därför ingalunda oviktiga

formella granskningen framkommer visserligen lagrådet ofta med riktiga

anmärkningar, som föranleda rättelser. Det måste dock betecknas som

en synnerlig både lyx och tunga, att inrätta en dylik institution för granskning

i andra hand även av lagberedningens omfattande förslag. Och i

övriga fall skulle juridikens krav på ett för lagstiftningsarbetets gilla gång

vida" mer praktiskt sätt tillgodoses genom en förstärkning av justitiedepartementets

lagbyrå. Detta är också sedan länge en allmän uppfattning

bland dem, som syssla med dessa saker.

Men även denna formellt juridiska granskning lärer ofta övergå till

ett tidsödande sysslande med småsaker. Åtminstone bruka föredragandena

i lagrådet ej spara på beklaganden över detta förhållande, när dessa saker

komma på'' tal man och man emellan. Det anses att granskningen ur

denna synpunkt till och med försämrats sedan lagrådet efterträtt högsta

domstolen, ity att domstolen var mera uppfordrad att påskynda förhandlingarna

för att ej göra för stort avbräck i sin egentliga uppgift, rättskipningen.

En mycket bekymmersam sak är också det hinder brådskande sakers

framfärd och överhuvudtaget lagförslags slutliga avgörande röna genom

ifrågavarande påbjudna granskning. Särskilt märkes detta i dessa brytningstider,

då en myckenhet gammalt skall åtminstone till synes ersättas

med nytt och lagförslagen därför hopa sig ofantligt. Det uppgavs i början

av detta år från sakkunnigt håll, att de då redan föreliggande lagförslagen

skulle sysselsätta lagrådet helt och hållet till år 1917.

Den som är något invigd i ställningar och förhållanden kan slutligen

konstatera en annan olägenhet med lagrådet. I all regeringspolitik tyckes

det vara obotligt att tänka företrädesvis på vad man kan få majoritet för

i riksdagen. En viss nödvändighet ligger under detta, men nödvändigt

är nog också, att åtminstone börja sitt tänkande med vad som bör ske

rätteligen. Emellertid gäller det nu som sagt mest att famla efter vad

som kan av sig själft lyckas i riksförsamlingen. Här spelar också lagrådets

yttrande en viss roll. Såsom en offentlig, av författningen instiftad

auktoritet imponerar dess yttrande, oavsett om det har något inre värde

eller icke. En regering, som vill ha något att gå igenom i riksdagen,

frestas då lätt att ta hänsyn också till vad som kan tänkas bliva förordat

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

av lagrådet. Dettas tillvaro karl på detta sätt ytterligare bidraga till frågors

försumpning.

Det förspörjes att regeringen är betänkt på att möjligen begränsa

lagrådets befogenhet. För att minska dess arbetsbörda skulle nämligen

såsom också förut ibland ifrågasatts de s. k. sociala lagarna undantagas

från laggranskningen.

Det må häremot erinras, att ett socialt eller mänskligt innehåll förefinnes

icke blott i de lagar, som oegentligt ensamt kallas sociala, utan

även i den allmänna civillagstiftningen, vilken också är uppfylld av socialt

innehåll eller åtminstone borde vara det. Fn sådan tudelning, skulle

dessutom bibehålla åt lagrådets jurister väsentligen en som sagt mycken

dyrbar och onödig uppsikt över lagberedningens jurister. Skall här en

övergranskning verkställas borde den snarast uppdragas åt ett socialt råd

eller något dylikt, som hade att undersöka förslagets idéinnehåll ur medborgerlig

synpunkt.

Man måste därför fråga sig, varför även i denna sak skall stannas

vid en halfmessyr. Den konstitutionella garanti, som 1809 års lagstiftare

trodde sig här böra skapa, har icke uppfyllt förhoppningarna. I varje fall

är den icke längre för vår tid något dyrbart arv, som måste fortfarande

vårdas. Tvärtom är det av vikt att få helt bort denna spärrfästning mot

de mäskliga behoven på deras nog tunga väg ändå till och igenom statsmakterna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1913:59 Skrivelse till Konungen, i anledning av justitieombudsmannens framställning till Riksdagen angående vidtagande av åtgärder för ernående av en snabbare rättsskip s. 4 i texten