Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av vadda motioner om dels ändring av 24 kap. 3 § strafflagen, dels ock skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om inskränkning i rätten att plocka skogsbär å annans mark.

1913-03-13 · 24 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 24 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1913:18, Utlåtande i anledning av vadda motioner om dels ändring av 24 kap. 3 § strafflagen, dels ock skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om inskränkning i rätten att plocka skogsbär å annans mark.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till Riksdagens kansli den 20 mars 1913 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av vadda motioner om dels ändring av 24

kap. 3 § strafflagen, dels ock skrivelse till Kungl. Maj:t

angående utredning och förslag i fråga om inskränkning

i rätten att plocka skogsbär å annans mark.

Närvarande: Herrar Widén, Lindhagen, af Ekenstam, Trana*, Stärner, Gezelius, Alexanderson,

Olsson i Hot, greve Spens*, Dahl, Jansson i Edsbäcken, Olsson

i See, Forsberg, Holmdahl, Persson i Norrköping och Johansson i Mellbyn.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft dels tvä

likalydande motioner, nr 54 i Första kammaren, av herr Johan Nilsson,

och nr 143 i Andra kammaren, av herr V. Ekerot, om sådan ändring av

24 kap. 3 § strafflagen, att i detta lagrum stadgade straffbestämmelse för

åverkan ltomme att omfatta jämväl olovligt tagande av skogsbär, dels ock

två jämväl till avfattning och yrkande överensstämmande motioner, nr 55

i Första kammaren, av herrar Gast. Eliasson och Ang. Ljunggren, samt

nr 144 i Andra kammaren, av herrar Per N:son Bosson, Nils Larsson i

Klagstorp, Sv. Bengtsson i Norup, Enok Bunefors, J. Engqvist, Aug. Ifvarsson

och Beinh. Eliasson, i hvilka motioner hemställts om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående utredning och förslag om inskränkning i rätten att plocka

skogsbär å annans mark.

De av herrar Kilsson och Ekerot väckta motionerna hava var för

följande lydelse:

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 17 käft. (Nr 18.)

s[p. Herrar Nilsö

sons och Eke''

rots motioner.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

»Oaktat uppfattningen beträffande ett flertal samhällsfrågor kan vara

växlande, är dock fastslaget i den svenska rättsåskådningen, att den enskilde

har rätt att av samhället åtnjuta skydd, när annan med den starkares

rätt vill fråntaga honom hans egendom eller frukterna av hans arbete.

I ett avseende är dock lagen otydlig och detta gäller äganderätten till

skogsbären. Som följd av denna otydlighet har inom vissa orter förhållanden

inträtt, som ej höra hemma i ett samhälle, som vill hylla förutnämnda

rättsåskådning.

Som en följd av bättre kommunikationer och ökad avsättning icke

minst utomlands, hava skogsbären erhållit ett avsevärt ökat värde. Ifrån

att förut hava varit så gott som värdelösa och endast en produkt avsedd

för det egna hushållet, hava lingonen, numera benämnda »skogens röda

guld», lämnat synnerligen goda inkomster. Som exempel kan framhållas,

att i norra Skåne, i den synnerligen karga Göingebygden, finnas relativt

små jordbrukslägenheter, till och med förvärvade med tillhjälp av statens

egnahemslån, där lingonskörden under goda lingonår kan representera ett

värde av 500 kronor eller däröver. Att insamlandet och tillgodogörandet

av denna bärskörd, vanligen med tillhjälp av hustru och barn, spelar en

stor roll i ekonomiskt hänseende är tydligt. Get är en olycka, när skörden

slår fel eller skadas av ogynnsam väderlek under bärgningstiden, men

det kan vara en lika stor eller ännu större sådan när, såsom icke så

sällan sker, bärskörden går förlorad, när kraftiga män från avlägsna bygder

med hot om misshandel kör bort ägaren eller hans hustru och barn

från den mark familjen mången gång genom umbäranden förvärvat.

Innan denna viktiga fråga från olika sidor upptages till behandling,

vill jag med några ord beröra vad som fäst min uppmärksamhet vid densamma.

Under flere år har genom tidningsnotiser och genom hörsägner ett

allmänt missnöje bland den talrika småbrukarbefolkningen i Kristianstads

läns norra och synnerligen karga del kommit till synes. Notiserna hava

meddelat hurusom än den ene, än den andre mindre jordbrukarens rätt

till de bär, som växa å hans mark, blivit bestridd, framförallt sedan så

kallade bärplockningsmaskiner kommit i bruk. Ett sjuttiotal mindre jordbrukare

hade i december månad 1912 sammankallat sina yrkesbröder till

ett möte i Hässleholm, och till detta möte hade en stor skara jordägare

från området kommit tillstädes. Vid mötet gingo indignationens vågor

höga, och en mängd upprörande exempel på det rättslöshetstillstånd, som

är rådande i bygderna, omtalades. Vid samma tillfälle enade sig samt
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18. 3

liga de närvarande att antaga en resolution, vilken återfinnes i bifogade

bilagor. De närvarande tillsatte en kommitté, som fick i uppdrag att vidtaga

de åtgärder, som äro möjliga för att rikta Riksdagens och regeringens

uppmärksamhet på saken. Den tillsatta kommittén utsände ett antal petitionslistor,

vilka sedermera skola tillställas regeringen. Dessa listor, spridda

inom områden av länet, där lingonväxt förekommer, hava samlat 3,626

underskrifter. Av undertecknarne äro 3,023 jordbrukare med en areal av

högst 12 hektar odlad jord.

Om vi nu närmare söka skärskåda det ärende, som vid förutnämnda

sammanträde avhandlades och som jag härmed vill i alla dessa mindre

jordbrukares namn framlägga för Riksdagen, framställer sig osökt den frågan:

» Vem äger skogsbären?* Den, som utan biavsikter vill i enlighet med sin

innersta övertygelse svara härpå, kan icke giva mer än ett svar, och det

är, att den, som. äger eller med brulcanderätt innehar jorden, äger bären.

Jag vill allra först fastslå detta såsom en oomstridd utgångspunkt.

Yem bör i främsta hand äga rätt att tillgodogöra sig bären? Om vi

hava svarat ja på den första frågan, måste svaret på denna fråga bli detsamma

som på den förra, nämligen ägaren eller den som med brulcanderätt

innehar jorden.

Men, säger man, denna fråga är icke blott en äganderätts- utan även

en lämplighetsfråga, då bären och deras tillgodogörande spelar en stor roll

i nationalekonomiskt hänseende, ty om icke bären tillgodogöras utan få

ruttna ned, så är detta en förlust för landet.

En annan säger, att det är oriktigt att förmena den fattigare delen

av befolkningen att plocka bär och därigenom bereda sig en inkomst,

som torde vara välbehövlig.

Yad den nationalekonomiska sidan av saken beträffar, kan man utan

att göra sig skyldig till något misstag våga säga, att även nationalekonomiskt

sett behöva åtgärder vidtagas för att få en ändring till stånd.

Tiden för bär- eller lingonskörden är något som ängsligt avvaktas icke

blott av ägaren till bären utan även av bygdens folk i övrigt. Ägaren

går i ängslan och undran om han får ha sina bär i fred, och bygdens

fattiga folk fruktar liksom han främmande inkräktare, som rustade med

bärplockningsmaskiner och vad som ytterligare behöves begiva sig i väg

till lingonmarkerna. Den som vill hava något med av bärskörden har ej

tid att avvakta bärens mognad utan söker riva till sig det mesta möjliga

redan då bären äro halvmogna eller ännu tidigare, och något rationellt

tillgodogörande blir det i allmänhet ej tal om. Man söker att insamla

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

det mesta möjliga, därvid nedtrampande och förstörande vad som under

första rusningen efter det mesta möjliga anses vara mindrevärdigt, väl vetande

att man måste plocka i dag, ty det är mycket osäkert, om samma tillfälle

yppar sig i morgon. Man skulle närmast våga karaktärisera tillvägagångssättet

som ett röveri eller ett ängsligt undanskaffande av ägodelarna, när

rövare eller en övermäktig fiende äro i antågande.

Detta system, som för varje år blir allt vanligare, är nationalekonomiskt

sett fullständigt felaktigt. Här, liksom överallt, där styrkan är

högsta rätten, där planmässighet vid tillgodogörandet är utesluten, måste

det ekonomiska resultatet bli otillfredsställande, bortsett från vem som skall

omsätta varan i penningar.

Yad kan man förtjäna per dag med nuvarande lingonpriser. Enligt

eu mängd samstämmiga upplysningar kan inkomsten per dag uppgå till

5—10 kronor, någon gång däröver. Det saknas icke exempel på att män,

kvinnor och barn var för sig eller tillsammans, husbonden med sina tjänare

etc. övergiva arbete, hem och härd för att bege sig till skogen och å främmande

marker plocka bär. Och det lönar sig. Åt bonden, som behöver

hjälp för att bärga sin skörd och som bjuder den i orten gängse daglönen,

ler man ett brett löje. Icke är det något att sträva efter, när man kan

tjäna det dubbla eller ännu mer genom att plocka hans lingon med tillhjälp

av en för ett par kronor förvärvad apparat, som fått namn av bärplockningsmaskin.

»Nej, slit du bonde med din skörd, jag kan tjäna mer

på detta sätt», säger eller tänker man.

I samband härmed bör nämnas, att bärplockningsmaskinerna, förda av

ovarsamma händer och med en »amerikansk arbetsintensitet», icke blott tar

skörden för året utan ödelägger återväxten för ett eller flere kommande år.

Förd av varsamma och för den framtida avkastningen intresserade händer,

torde så ödesdigra resultat ej bli följden.

Med det förestående tror jag mig hava visat, att det nuvarande tillståndet

är allt annat än nationalekonomiskt riktigt. Med det värde, som

skogsbären nu hava, behöver man ej heller befara, att skörden härav skall

ruttna ned. Genom ordnade förhållanden skulle inkomsten i hög grad

stegras och återväxten tryggas.

Beträffande bärfrågan och den fattigare befolkningen råder nog i allmänhet

en lika felaktig uppfattning. Om vi utgå ifrån att underhållet av

de fattiga åligger samhället och att det system, som förr varit rådande,

att den fattige skulle skaffa sig uppehälle genom att bettlande gå från

dörr till dörr, nu tillhör en svunnen tid, så vågar jag påstå, att samma

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18. 5

behjärtansvärda synpunkt kan läggas på bärfrågan. Skola dessa fattiga

hänvisas till att så gott sig göra låter genom att bortplocka bären från

deras rätta ägare skaffa sig livsuppehälle, så begår man en orättvisa mot

både den fattige och ägaren av bärmarken.

Det är varje människas plikt att sig redligen försörja, men det är

samhällets oavvisliga plikt att taga hand om dem, som av en eller annan

anledning sakna förmåga härtill. Vill man göra den uppfattningen gällande,

att de böra begiva sig till skogsbygden för att plocka bär, vilket

icke så sällan förekommer, så ålägger man skogsbygdens befolkning en

fattigvårdstunga, som ej hör hemma därstädes.

Nu torde förhållandet i allmänhet vara sådant, att ingen jordägare,

som har bär, nekar sina mindre bemedlade närboende att plocka sådana,

om man begär att få göra detta. Ute i bygderna, där kampen för tillvaron

kan vara nog så hård, finnes mera av medkänsla mot fattiga medmänniskor

än man tror. Det är icke mot dessa, som dock taga någon

hänsyn till bärens ägare, man torde behöva lagstifta, utan det är mot

längre bort boende, friska, arbetsföra, snikna personer, man bör skydda

ägarne. Småbrukare, mindre bemedlade personer, med stora skulder och

stora familjer se sina bär bortrövade av vilt främmande personer, ocli

småtorpare och lägenhetsinnehavare, som, om dessa inkräktare icke infunnit

sig, måhända skulle fått skörda jämsides med ägaren, förlora i lika hög

grad som denne. Därför är det icke bygdens folk, som torde skadas av det

skydd som är nödvändigt, tv emellan dessa »ger den ena tjänsten den andra>''.

I norra Skåne är det icke ovanligt, att ägaren bortarrendera!'' lingonskörden

för ett överenskommet arrende, och både ägaren och »arrendatorn»

äro belåtna därmed. Det skulle kunna anföras exempel, att arrendatorn

med tårar i ögonen och sorg och missräkning i hjärtat sett den av honom

för en rimlig avgift köpta skörden bortrövad.

Så ställer sig frågan för den mindre jordbrukaren och för skogsbygdens

befolkning i allmänhet. Jag är övertygad om, att därest icke andra

än mindre jordbrukare funnes, skulle Kiksdagen icke tveka att giva det

skydd, som kräves. Men nu finnes icke blott sådana utan även större

jordbrukare, och det är mot dessa misstron reser sig. Deras oginhet, deras

bristande intresse för de mindre bemedlade är det man torde vilja åberopa

i detta fall. Till detta vill jag i första hand anmärka, att de större jordbrukare

som regel äro varken så ogina eller så otillgängliga som man

vill göra gällande. Att undantag kan finnas, och detta bland både större

och mindre, bekräftar blott regeln. I vanliga fall torde det vara så, att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 18.

den större jordbrukaren är angelägen om att bibehålla det goda förhållandet

med sina underhavande, sina torpare och arbetare, och skulle ett motsatt

förhållande förekomma, så är detta mera undantag än regel. För

övrigt torde redan nu dylika personer, därest de förekomma, hava medel

i sin hand att hålla lingonplockande från sina marker. Den, som har

större arealer, har i allmänhet bevakande personal, som nog torde sörja för

att övergrepp ej få förekomma. Därtill kommer, att skogsvården å större

egendomar i allmänhet torde vara sådan, att någon större bärskörd ej

förekommer. Skulle någon avsevärd mängd skogsbär förekomma å en

dylik större egendom, kan man vara övertygad om, att ägaren skall, för

att bereda sig den inkomst som kan erhållas, arrendera ut bärskörden till

någon eller några personer, som trots arrendet kunna skaffa sig fullt så

goda inkomster därav. Vinsten för den enskilde liksom för det allmänna

torde följaktligen icke i något fall bli mindre, men ordning, reda och ett

bättre tillvaratagande bli följden. Ordnade förhållanden ha ännu aldrig

varit till skada varken för den enskilde eller för det allmänna.

Till nu nämnda förhållanden komma andra, som närmare omförmälas

i den förut åberopade resolutionen, nämligen skogskulturfrågan och stängselfrågan.

Skogsplantorna trampas ned och stängsel nedrivas, ett förhållande

som åstadkommer förlust, otrevnad och skada.

Eu lagändring eller kanske rättare ett förtydligande av gällande lag

är det enda som erfordras, då analoga bestämmelser förekomma beträffande

andra skogsmarkens alster. I strafflagens 24 kapitel och 3 paragraf uppräknas

nämligen växande gräs, torv, växande träd, ris, gren, näver, bark,

löv, bast, ollon eller nötter såsom skyddade för åverkan, och i denna

paragraf bör med samma eller ännu större rätt ordet skogsbär inflyta.

Därest av rent praktiska hänsyn någon ändring skulle vara behövlig

för Norrland, torde sådan kunna inflyta i de särskilt för denna del av

landet upprättade lagarne.

Med hänvisning till förestående vill undertecknad anhålla, att Kiksdagen

ville besluta, att i strafflagens 24 kapitel 3 § ordet skogsbär må inflyta,

så att paragrafen får följande förändrade lydelse:

»Fäller, syrer eller bläcker man olovligen träd å annans skog eller

mark i uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna, eller

tager olovligen där växande gräs, skogsbär, torv eller» etc.»

Beträffande de i motionerna omförmälda bilagorna får utskottet hänvisa

till motionerna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 18..

J förevarande båda motioners syfte hava instämt i motionen nr 54 i

Första kammaren herrar Aaby Ericsson, friherre Hermelin och Rooth samt

i motionen nr 143 i Andra kammaren herrar P. Olsson i Blädinge, E. O.

Magnusson i Tumhult, B. Nilsson i Linnås, P. Nilsson i Bonarp, J. P.

Jesperson, J. Erlansson, P. O. Lundell, J. Jönsson i Slätåker, P. A. Andersson

i Knäppinge och J. Jönsson i Boa.

Herrar Eliassons och Ljunggrens samt herr Bossons m. flis motioner Herrar EHashava

följande lydelse: Ts?ns och

»Det är ju ofta så, att gamla lagar och sedvänjor, som i gången tid samt Bossons

befunnits fullt lämpliga, i nyare tid med andra förhållanden icke längrem''

äro tillfredsställande. Detta torde man i högsta mån kunna säga om lagar

och förhållanden, som röra skydd för jordens alster. Så har det ansetts

riktigt att för jordens ägare tillvarataga främsta rätten till »växande gräs,

torv eller av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon eller

nötter», det vill säga sådant, som för jordägaren hade och ännu har ekonomiskt

värde, men när det t. ex. gällde skogsbär, rönte dessa icke alls

något skydd. Yem som helst finge tillägna sig dem, och det är liksom

inväxt i folkmedvetandet, att skogsbär äro allmän egendom och icke jord
ägarens.

Som dessa bär förr icke heller hade något egentligt handelsvärde,

utan tillvaratogos nästan endast till husbehov, väckte detta förhållande ingen

vidare uppmärksamhet. Nu däremot, sedan skogsbären och i synnerhet

lingonen blivit en mycket begärlig handelsvara och i följd därav eu värdefull

inkomstkälla, synnerligen för den mindre jordbrukaren, har förhållandet

blivit ett helt annat. Egnahemsägaren och brukaren av den lilla jordarealen

med de små inkomstkällorna från det ofta skuldtyngda lilla jordbruket

finner det högst egendomligt och orättvist, att lagar och sedvänjor

skola vara sådana att andra personer, som ofta äro i ekonomiskt avseende

bättre lottade än de, kunna under sken av lag och rätt, utan att ens be

om lov, tillägna sig deras egendom, ja till och med hota jordägaren, om

han söker att göra sin bättre rätt gällande. Därtill kommer, att dessa

bärplockare ofta genom slarv och självsvåld trampa ner tillväxande skog,

riva ned stängslen, ställa grindarna öppna och sålunda göra skada och ofred

för jordägaren. Dessutom är det så, att dessa rovplockare oftast genom

tävlan i att komma först riva till sig bären i omoget tillstånd och sålunda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

dels skada åter växten, dels även prestera en sämre kvalité till skada för

varans värde och anseende på marknaden.

Dessa förhållanden tillsammans hava gjort, att en riktig storm har

uppstått ibland de många småbrukarna i nordliga Skåne och sydliga Småland

och Halland, vilken resulterat i ett större möte i Hässleholm, besökt

av flera hundra småbrukare, där frågan livligt dryftades, resolution antogs

och petitioner uppsattes att tillställas ortens representanter i Riksdagens

båda kamrar. Om dessa förhållanden kan närslutna bilaga lämna närmare

kännedom.

Yid första påseendet kan ju tyckas, som om riktigast vore att strängt

hävda äganderätten i denna del och att målet lättast skulle vinnas genom

att i strafflagens 24 kap. 3 § införa även ordet skogsbär, eller åtminstone

lingon, och att liknande bestämmelse även finge inflyta i den nya jordabalken.

Men med hänsyn till de olika lokala förhållandena i vårt vidsträckta

land, samt att å större jordkomplexer, ägda av hårda och ogina

personer, förbudet kanske skulle föranleda att många skogsbär finge ruttna

ned till förlust för både land och folk, anse vi icke att eu sådan lagstiftning,

som åsyftar generell äganderätt i denna del, skulle vara lycklig. Den

i förslaget till ny jordabalk, troligen därför, att frågan flere gånger varit

före i Riksdagen, välvilligt föreslagna bestämmelsen: »tager någon olovligen

vilt växande bär eller svamp å annans tomtplats eller i hans trädgård eller,

mot förbud av ägaren eller den honom företräder, inom ett avstånd därifrån

av trehundra meter; straffas med böter», är icke tillfyllestgörande,

emedan sällan någon bärväxt förekommer å dessa områden utan i stället

å avlägsna skogstrakter. Vi ha däremot tänkt oss ett par andra vägar,

som var för sig eller tillsammans skulle kunna leda till åsyftade målet.

Den ena vore att liksom vid tillämpning av lagen av den 28 juni 1907

§ 1 mom. 1 och 2 om bredden på hjulringar låta de olika landstingen

besluta i denna sak var för sig, den andra att varje jordägare finge rätt

att vid vite fridlysa en viss areal, t. ex. högst 20 ä 40 hektar, varå ingen

bärplockning av obehörig finge ske, vilket område då av jordägarna på

något sätt skulle inhägnas. Kontrollen över detta skulle lätt och billigt

nog kunna skötas av respektive kommunalnämnder. Genom dessa förslag

skulle vinnas både skydd för småbrukarens egendom, skogsbären, och även

möjlighet hållas öppen för fattigt folk att å de större vidderna tillvarataga

de skogsbär, som kanske annars skulle gå förlorade.

Då vi sålunda på anförda skäl icke våga framlägga något bestämt

förslag till lagändring, som kan tillfredsställa de olika anspråken, utan

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlutande Nr 18. 9

frågan nog behöver utredning, vilja vi i stället härmed; vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta i skrivelse till Kungl, Maj:t anhålla om eu

snar och grundlig utredning i förevarande ärenden och sedan till Riksdagen

framlägga de förslag, som av utredningen kunna föranledas.»

Den i dessa motioner åberopade bilagan återfinnes såsom bilaga nr 1

till herrar Nilssons och Ekerots motioner.

Det i förevarande motioner berörda spörsmålet om rätten till vilt

växande bär har tidigare varit föremål för Riksdagens prövning. Vid

1899 års riksdag föreslog sålunda herr A. Olsson i Tyllered uti en inom

Andra kammaren väckt motion, att Riksdagen skulle hos Kung!. Maj:t

anhålla om förslag till sådana ändringar eller tillägg till strafflagen, att

därigenom det i denna lag uttalade förbudet mot olovligt tillägnande av

t. ex. ollon och nötter jämväl komme att omfatta alla ute å marken

växande vilda bär, såsom smultron, hallon, blåbär och lingon m. m. — I

sitt över motionen avgivna utlåtande anförde lagutskottet, bland annat, att

den enda påföljd, som enligt utskottets uppfattning kunde uppkomma av

vilda bärs tillägnande å annans mark, vore skyldighet att ersätta den skada,

som kunde hava tillskyndats jordägaren, men att en dylik ersättningsskyldighet

icke torde inträda i andra fall, än då jordägaren genom förbud

mot bärplockning å hans mark upphävt den presumtion om samtycke

därtill, som eljest enligt den svenska rättsuppfattningen torde få anses

föreligga. Vid sådant förhållande kunde utskottet ej förneka, att lagstiftningen

icke medförde effektivt skydd mot ingrepp, som kunde äga

rum i jordägares rätt. Skadeersättningsskyldigheten vore nämligen i de

flesta fall utan värde, då bärplockning å annans mark huvudsakligen

idkades av barn och personer i ytterst svag ekonomisk ställning. Utskottet

kunde likväl icke biträda motionärens förslag, då det i vårt land vore

regel, att ett tillgodogörande av de vilda bären för jordägaren saknade

nämnvärd betydelse. För den fattigare befolkningen däremot kunde dylik

bärplockning utgöra eu avsevärd inkomstkälla, och ett allmänt förbud mot

att plocka vilda bär å annans mark skulle därför kännbart drabba nämnda

befolkning, som därigenom betoges ett tillfälle att skaffa sig en välbehövlig

inkomst, utan att det kunde sägas, att något allmännare jordägareintresse

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 17 käft. (Nr 18.) 2

Utskottets

yttrande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

genom förbudet tillgodosåges. Från nationalekonomisk synpunkt skulle

därjämte det ifrågasatta förbudet kunna medföra en beaktansvärd förlust,

i ty att de vilda bären skulle därefter å de flesta ställen alldeles icke eller

åtminstone i väsentligt mindre utsträckning än nu skedde tillvaratagas. —

Utskottets avstyrkande hemställan blev av båda kamrarna bifallen.

Vid 1908 års riksdag förelågo i ämnet två motioner. Den ena, väckt

inom Första kammaren av herr T. Troedsson, var av huvudsakligen samma

innehåll som den motion, för vilken nyss redogjorts; dock ifrågasattes,

att en lagändring skulle avse allenast södra och mellersta delarna av riket.

I den andra motionen, som avgavs inom Andra kammaren av herr Bosson,

hemställdes, att Riksdagen i skrifvelse till Ivungl. Maj:t måtte anhålla om

utredning på vad sätt, i vilket omfång och på vilka villkor en lag till

skydd för skörden av lingon och andra skogsbär kunde åvägabringas. —

Jämväl dessa motioner avstyrktes av lagutskottet, som därvid framhöll,

bland annat, att den rättsuppfattningen torde vara allmänt utbredd, att jordägarens

rätt icke i och för sig uteslöte annan från att tillgodogöra sig

ifrågavarande naturalster. Klart vore emellertid, att den, som å annans

mark plockade bär, måste iakttaga all möjlig hänsyn för ägarens intressen

samt bleve ansvarig för all den skada, som han vid bärplockningen kunde

tillfoga ägaren. Det vore blott själva förlusten av bären, som ej ansåges

berättiga ägaren till skadeersättning, och i regel torde denna förlust icke

vara av avsevärd betydelse för jordägaren. Utskottet framhöll vidare, att

det säkerligen endast vore i undantagsfall, som för smärre jordinnehavare

bärplockningen kunde vara av den betydelse, att den hade något inflytande

på deras ekonomi, varemot ett förbud mot bärplockning å annans mark

skulle i många fall synnerligen kännbart drabba just egnahemsinnehavare

och över huvud taget den fattigare delen av befolkningen, som därigenom

betoges ett tillfälle att skaffa sig en välbehövlig tillökning i sin inkomst.

Slutligen upptog utskottet även den av 1899 års utskott framhållna nationalekonomiska

synpunkten om betydelsen av de vilda bärens tillvaratagande.

Utskottets avstyrkande hemställan blev av kamrarna bifallen, av Första

kammaren utan votering och av Andra kammaren med 104 röster mot 36,

vilka avgåvos för bifall till herr Bossons motion.

Frågan har sedermera vid lagstiftningsarbetet varit föremål för uppmärksamhet.

I den till Kungl. Maj:t den 9 oktober 1909 avlämnade

tredje delen av förslaget till ny jordabalk har lagberedningen i 1 kap.

(»om fast egendom») under 5 § upptagit en bestämmelse av följande ly
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet utlåtande Nr 18.

11

delse: »Vilt växande bär och svamp äge en var taga å annans mark, där

det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats eller i trädgård, ej

heller, mot förbud av ägaren eller den honom företräder, inom ett avstånd

därifrån av tre hundra meter».

I anslutning till berörda bestämmelse har lagberedningen därjämte

föreslagit, att till 24 kap. 3 § strafflagen skulle fogas ett tillägg i syfte

att överträdelse av ovannämnda förbud skulle beläggas med straff.

I motiven till det föreslagna stadgandet har lagberedningen anfört

bland annat:

»Då med avseende å den betydelse, frågan om de vilda bärens tillgodogörande

numera vunnit, bestämmelse i ämnet ansetts icke böra saknas i

jordabalken, har beredningen sökt förskaffa sig upplysning från olika delar

av landet angående den rättsuppfattning, som för närvarande gör sig gällande

i frågan. Den sålunda åstadkomna utredningen synes giva vid handen,

att den uppfattning, som tillägger en var rätt att på annans mark plocka

bär och andra dylika naturalster, kan sägas vara den rådande i vårt land.

I de delar av landet, där utmarkerna upptaga stora vidder, är denna uppfattning

så gott som enstämmig, men i tätare bebyggda orter synes under

senare tid den åskådning hava vunnit insteg bland jordägare, att de äga

förbjuda bärplockning på sin mark.

Att omförmälda, såsom sedvanerättslig betecknade uppfattning skulle

utan vidare lagfästas, har icke synts beredningen vara riktigt. Såsom ovan

antytts, har denna uppfattning hämtat sitt berättigande från förhållanden,

vilka icke vidare i allmänhet är o för handen. De vilda bären hava erhållit

ett värde, som förr var okänt, och om numera jordägaren vill avhålla

andra att tillägna sig dem på hans mark, är detta icke utslag av

en ogenhet, som icke bör tålas, utan av en i och för sig naturlig önskan

att göra sig till godo en ekonomiskt avsevärd avkastning av fastigheten.

Och från nationalekonomisk synpunkt torde det vara att antaga, att genom

hävdande av jordägarens rätt en väl ordnad export snarare skulle befordras

än genom att lämna hela skörden av bär till skövling av den förstkommande.

Å andra sidan har beredningen icke ansett det böra ifrågasättas att

alldeles bryta med den hävdvunna uppfattningen och obetingat förbehålla

skogsbären åt jordägaren. Att tillerkänna jordägaren en sådan rätt vore

så mycket mindre lämpligt, som detta i stort sett komme att ske till förfång

för den fattigare delen av befolkningen. Ä de stora vidderna, där

bären förekomma i överflödande ymnighet, får jordägaren finna sig i att

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 "Lagutskottets utlåtande Nr 1$.

dela med sig med andra landets inbyggare. Däremot synes det icke obilligt,

vare sig att visst område intill dians hemvist lämnas också i detta hänseende

fridlyst för närgångenheten eller att honom medgives rätt att förbehålla

sig ett visst mindre område, där han är närmast att skörda och

där lian icke behöver befara att bliva förekommen av andra. Och det

är visserligen icke någon undantagslös regel, att jordägaren är den rike,

den som tager bären den fattige; enligt vad erfarenheten giver vid handen,

inträffar också det motsatta.

På nu antydda uppfattning av de stridiga intressenas ömsesidiga berättigande

grundas den bestämmelse, som i förevarande paragraf meddelas.

Å själva tomtplatsen med därtill hörande trädgård eller park är det icke

främmande medgivet att utan ägarens tillåtelse plocka bär. Därförutom

bör det vara jordägaren öppet att genom förbud, som antingen för särskilt

fall meddelas eller genom anslag eller annorledes kungöres, utesluta andra

från bärplockning inom ett visst område intill gården. Huru stort detta

område bör tilltagas är naturligtvis vanskligt att bestämma. Beredningen

har ansett ett avstånd av 300 meter från det ovillkorligt fridlysta området

kunna vara lämpligt. Där gården är så belägen, att detta mått kan i

alla riktningar fullt uttagas, '': skulle ett område av omkring 27 hektar

kunna sålunda förbehållas jordägaren. I de flesta fall torde därigenom

vara beredd möjlighet för småbrukare och andra innehavare av mindre

lägenheter, för vilka det kan vara av särskild betydelse att skydda bärskörden

å egen mark, att bereda sig sådant skydd. Finnas å fastigheten

torp eller andra särskilda lägenheter, bör för en var av dessa förbud kunna

meddelas av den, som där företräder jordägaren. Ju tätare eu trakt är

bebyggd, desto mindre omfattande bliva sålunda de områden, som överlämnas

åt den fria bärplockningen. Bestämmelsen kommer på detta sätt att

naturligt anpassa sig efter förhållandena i olika delar av landet.

Ehuru det ligger i sakens natur, att rätten till bärplockning å annans

mark icke medför rätt att därvid opåtalt göra skada, har det synts lämpligt

att erinra därom i detta sammanhang. Till skydd mot skada å skogsplantor

eller andra ömtåliga växter lärer det icke vara jordägaren betaget

att av exekutiv myndighet utverka förbud mot beträdande av visst område.»

Enligt 1734 års lag straffades den för stöld, som ur trädgård eller

dylikt tillgrep »frukt, ärter, bönor, ållon eller nötter». Vad angår den

nuvarande bestämmelsen i 24 kap. 3 § strafflagen har densamma, som tillkommit

i huvudsaklig överensstämmelse med lagkommitténs och lagbered
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

13

ningens förslag, i avseende å de särskilda slag av jordens alster, som den

omfattar, icke undergått någon förändring. Skogsbär hava varken i något

av förslagen till strafflag eller sedermera i denna varit upptagna bland vare

sig tjuvnads- eller åverkansobjekten och överhuvud taget icke ansetts vara

föremål för straffskydd.

Vidare torde böra erinras, att i främmande rätt i allmänhet saknas

lagbud i ämnet. På sätt lagberedningen uttalat, torde emellertid få antagas,

att de vilda bären äro föremål för jordägarens uteslutande rätt. Undantagbilda

Finland, Norge och Schweiz. I Finland föreslogs vid den nya strafflagens

genomförande år 1889 ett stadgande om förbud mot plockande av

bär å annans mark, men detta förslag avslogs under framhållande av den

fattigare befolkningens intresse av att full frihet i förevarande hänseende

Ange äga rum. I Norge stadgar strafflagen uttryckligen straffrihet för den,

som på oinhägnat område plockar vilda bär, med undantag dock för hjortron

i de tre nordligaste amten. Den för Schweiz under år 1907 utfärdade

civillagen innehåller stadgande om rätt för eu var att tillägna sig vilt

växande bär. Rättigheten gäller skog och betesmark och är begränsad

dels till den omfattning, som i var särskild ort är övlig, dels ock så,

att behörig myndighet äger att till skydd för verkställda planteringar

eller andra odlingar för särskilda fall meddela förbud mot rättighetens

utövande.

Sedan nu förevarande fråga senast förelåg till Riksdagens behandling,

har densamma otvivelaktigt inträtt i ett väsentligen förändrat läge. Under

det att ännu för icke lång tid tillbaka med full sanning kunde sägas, att

tillgodogörandet av de vilda bären för jordägaren i stort sett saknade egentlig

betydelse och ej heller i någon vidare omfattning- ägde rum, har erfarenheten

från den senaste tiden allt klarare ådagalagt, att förhållandena

i detta hänseende numera äro helt andra. Uppmärksamheten har i högre grad

än förr riktats på skogsbärens, särskilt lingonens, värde, och den ökade användning,

dessa bär funnit både inom och utom landet, har åt försäljare av

desamma berett eu avsevärd och inkomstbringande marknad. Avsättningen

har från vissa delar av landet blivit alltmera betydande, och av åtskillig;)

tecken att döma kan densamma förväntas bliva ytterligare ökad. Frågan

äger sålunda icke allenast en vida större betydelse än förr ur den enskilda

hushållningens synpunkt, utan den har därjämte erhållit en ganska vittgående

nationalekonomisk innebörd. Redan på denna grund torde densamma

vara förtjänt av statsmakternas allvarliga beaktande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

I vårt land har den rådande uppfattningen förr tämligen enstämmigt varit

den, att de vilt växande bären utgjorde sådana naturalster, vilka envar ägde att

tillgodogöra sig. Den av lagberedningen åstadkomna utredningen och än mer

de nu föreliggande motionerna samt däri åberopade uttalanden och petitioner

utvisa emellertid nogsamt, att nämnda uppfattning, åtminstone i de sydligare

delarna av landet, där skogsbären tilläggas ett jämförelsevis högre värde, är

på väg att förändras i riktning mot ett starkare hävdande av jordägarens

anspråk på att skogsbären tillkomma honom i likhet med andra alster av hans

jord, samt att han fördenskull bör äga att utan intrång av andra tillgodogöra

sig densamma. Gentemot detta jordägarens intresse ställer sig den

hittills härskande uppfattningen allt mer och mer såsom en motsats.

Denna motsättning i intressen har blivit skärpt i samma mån som tillgodogörandet

och försäljningen av skogsbären blivit ett betydelsefullt och

lönande förvärv. Särskilt sedan sammanslutningar bildats för export av

lingon och jämväl enskilda företagare börjat i stor skala uppköpa skogsbär,

har bärplockningen för ett stort antal personer givit eu god och jämförelsevis

lätt förvärvad inkomst. För de jordägare, vilka själva vilja tillgodogöra

sig bären å sin mark, hava härigenom uppstått allvarliga hinder och

svårigheter att göra detta, så mycket mera, som de själva vid tiden för bärplockningen

äro sysselsatta med sädesskördens inbärgande och dörför lätt bliva

i fråga om bärskörden förekomna av andra. Särskilt torde detta gälla en stor

del smärre jordägare, för vilka bär- och i all synnerhet lingonskörden representerar

ett jämförelsevis större värde. Härtill kommer, att genom det sätt,

varpå bärplockningen mången gång bedrives, obehag och skada av olika slag

förorsakas. De uttalanden, som bifogats motionerna, bära nogsamt vittne

härom, och även eljest har från skilda delar av landet försports klagan

häröver. Ej minst har denna klagan riktat sig emot den åverkan, som

vid bärplockning av nu antydda slag mången gång övas på skogen, och

den fara, som särskilt uppstår för skogssådd eller skogsplantering, som

verkställts å marker, där skogsbär finnas.

Vid nyss antydda förhållanden ligger det nära, att en stark misstämning

kan uppkomma mellan å ena sidan jordägarne eller jordinnehavarne och

å andra sidan dem, som vilja plocka bären å deras ägor samt därvid allenast

förmena sig vara i sin goda rätt. Konkurrensen om bären antager

former, vilka icke kunna anses förenliga med god ordning. Förhållandena

kunna, såsom eu del av de anförda exemplen giva vid handen, bliva

hart när olidliga. — Det må slutligen ej heller förbises, att denna konkurrens

framkallar en tävlan att först eller i största mängd komma åt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18. 15

bären, vilken kan verka förstörande för ett rätt ekonomiskt tillgodogörande

av denna inkomstkälla.

Utskottet har genom vad sålunda anförts funnit det ådagalagt,

att denna frågas ordnande på lagstiftningens väg är en angelägenhet av

obestridlig vikt, för vilken Eiksdagen ej bör underlåta att nu påkalla

Kungl. Maj:ts uppmärksamhet.

Vid övervägande av de åtgärder, som härvid böra ifrågakomma, har

utskottet icke ansett sig kunna förorda en omedelbar ändring i strafflagens

24 kap. sådan, som föreslagits av herrar Nilsson och Ekerot. Det torde

till en början vara omöjligt att utan vidare införa ett straffskydd mot

tagande å annans mark av skogsbär i allmänhet; detta skulle utan tvivel

komma i alltför stark strid mot den ännu gällande uppfattningen om det

lovliga i att tillgodogöra sig särskilt vissa slag av dylika bär. För stora

delar av vårt land skulle dessutom en dylik straffbestämmelse visa sig härd

när omöjlig att genomföra, och, om den det kunde, verka stor och väsentlig

skada. Tvivelaktigt kan väl ock vara, vilka bär såsom fallande under

beteckningen »skogsbär» skulle vara inbegripna under ett dylikt straffskydd.

Men för öfrigt synes utskottet frågan icke kunna lösas allenast genom införande

av en straffbestämmelse. På sätt lagberedningen i sitt ovan återgivna

uttalande framhållit, torde grundvalen för en lagstiftning i detta

ämne böra utgöras av civilrättsliga lagbud, till vilka därefter för beredande

av erforderlig effektivitet en straffbestämmelse kunde anknytas.

Det av lagberedningen utarbetade förslaget torde emellertid, även om

vad som föreslagits under vissa förhållanden kunde vara lämpligt, icke,

med den utveckling förhållandena tagit, vara ägnat att för ägare eller innehavare

av marker, där skogsbär växa, medföra det skydd mot ett obehörigt

borttagande av dessa bär, vartill de kunna vara berättigade. Mycket

ofta torde dessa marker, även å egendomar av mindre omfattning, vara

belägna så långt från själva gården, att ett fridlyst område av den omfattning

lagberedningen föreslår icke skulle i detta hänseende vara av någon

större betydelse. Huruvida en rätt bör stadgas för jordägarna att

utan avseende på belägenheten för bärplockning av allmänheten fridlysa

visst område å sin egendom, på sätt i herrar Eliassons och Ljunggrens samt

Bossons in. fl.:s motioner ifrågasattes, eller i annan dylik form, lärer böra

bliva föremål för undersökning. Likaså lärer vid undersökningen böra övervägas,

huruvida, på sätt i nyssberörda motioner antydes, åt lokala myndigheter

må kunna uppdragas att för vissa orter efter förefallande behov, inom

i lagen medgivna gränser, meddela bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ig Lagutskottets utlåtande Nr 18.

■ Överhuvudtaget är det icke möjligt att i frågans nuvarande läge

angiva det eller de sätt för dess lösning, som framför andra böra sökas,

utan lärer detta kunna framgå först efter omsorgsfull prövning såväl av

de förslag, som redan föreligga, som av de uppslag, vartill den senaste

tidens erfarenhet kan föranleda.

Yad som vid en dylik lösning särskilt framträder såsom förorsakande

svårigheter äro de högst olikartade förhallanden, som i detta hänseende rada

inom° skilda landsdelar. Under det att behovet av eu lagstiftning i detta

ämne i södra och mellersta delarna av vårt land gjort sig mer eller mindre

starkt gällande, torde för de nordligare trakterna, i ad synnerhet de tre

nordligaste länen, ett motsvarande behov knappast förefinnas. Men även

i övriga delar av landet lära förhållandena vara ganska olika på olika

orter. Härtill måste uppenbarligen vid den undersökning, som anordnas,

tagas nödig hänsyn, så att den blivande lagstiftningen bliver anpassad

efter olika trakters olika förhållanden och behov samt icke på något håll

sträckes längre, än nödvändigheten kräver.

Enligt utskottets mening bör nämligen såsom ett allmänt önskemål

uppställas, att lagstiftningen — på samma gång den söker åt jordägarna

bevara den rätt att tillgodogöra sig de å hans mark växande skogsbären,

som skäligen böra anses tillkomma honom och avlägsna de olägenheter, den

nuvarande obegränsade friheten i förevarande hänseende visat sig medföra

_ måtte, allt framgent, särskilt med hänsyn till den fattigare befolkningens

behov, där det kan medgivas utan större förfång för jordägaren, bibehålla

den möjlighet att tillvarataga vilt växande bär å annans mark, som av

ålder ansetts tillkomma en var. Med hänsyn härtill bör enligt utskottets

mening särskild varsamhet iakttagas vid införande av nya bestämmelser

på förevarande område.

Med stöd av vad sålunda anförts lår utskottet hemställa,

l:o) att den i herrar Nilssons och Ekerots i ämnet

väckta motioner föreslagna ändringen av 24 kap.«3

§ strafflagen icke måtte av Riksdagen bifallas; samt

2:o) att Riksdagen, i anledning av förenämnda

samt av herrar Eliassons m. fl. och Bossons m. fl. motioner,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida

och i vilken omfattning ägare och innehavare

av jord må kunna beredas skydd mot tillägnande av

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

å deras mark växande vilda bär, samt därefter för

riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Stockholm den 13 mars 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WTDÉN.

Reservationer:

dels av herr Dahl mot vissa delar av motiveringen;

dels av herr Lindhagen, som anfört:

»Ilos lagutskottet har i förevarande ämne företetts två petitioner,

undertecknade av sammanlagt 8,228 jordbrukare inom Jönköpings och

Kristianstads län.

Ingressen till petitionslistorna från Jönköpings län är avfattad i enlighet

med eu vid sammanträde i "Värnamo den 25 januari 1913 fattad

resolution och lyder sålunda:

»Då vi, som inneha sådan mark, vars avkastning till stor del är vilda bär,

icke åtnjuta den fördelen att själva i främsta rummet få disponera över denna

produkt eller med lagens hjälp förmå skydda vår egendom utan årligen få bevittna,

hurusom främmande personer bortplocka våra bär, förstöra lingonriset,

trampa ned skogsplantor samt riva ned gärdesgårdar, så kunna vi icke längre

stillatigande finna oss i detta förhållande, utan vilja vi härmed göra en vördsam

hemställan till samtliga herrar riksdagsmän inom Jönköpings län att arbeta för

åstadkommande av en lag, som skyddar jordägarens rätt till all avkastning av

den egendom, för vilken han betalar skatter, övriga utskylder och räntor.»

Ingressen till petitionen från Kristianstads län innehåller bland annat

ett återgivande av en vid sammanträde den 3 december 1912 i Hässleholm

med över trehundra lantmän antagen resolution av följande lydelse:

Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 9 samt. 17 höft. (Nr 18.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

»Då vi, som i den karga skogsbygden iuncka sådan mark, vars enda avkastning

är vilda bär, icke åtnjuta den fördelen att själva i främsta rummet få

disponera över denna produkt eller med lagens hjälp förmå skydda vår egendom,

utan årligen få bevittna, hurusom utomstående och främmande personer

bortplocka våra bär, förstöra lingonriset, trampa ner skogsplantor, riva ned

gärdesgårdar samt genom hån och brutalitet förolämpa markägaren, ifall han på

något sätt vill göra min av att försvara sin rätt, så kunna vi icke längre stillatigande

finna oss i detta vidriga rättsförhållande utan vilja härmed göra en vördsam

hemställan, i främsta rummet till Kristianstads läns landshövding och i övrigt

till samtliga herrar riksdagsmän inom länet, att göra vad som göras kan för

att åstadkomma rättvisa i denna sak och att med kraft arbeta för en lag, som

skyddar jordägarens rätt till avkastning av den egendom, för vilken han betalar

skatter, övriga utskylder och räntor.»

Då det kan vara av intresse att erfara hur stor areal mark de särskilda

undertecknarne av petitionslistorna innehava, har lagutskottets kansli

på min begäran benäget gjort följande sammanfattning av petitionernas

uppgifter i detta avseende:

Jönköpings län.

T. o. m. 2 har

et-

O

B °

B H

•1

Ci

bo

tf

Över 6

t. o. m. 12 har

? O

B t

to

O h-»

tJ-fc»

p

l-J

Över 20 har

68 O

Ib

Över Vaa mti

t. o.m. Vin mö

O

? t

B^

ce

B B

et- e£

r o

O <5

• <t>

B ^

-»^a>

B B

et-

O*

<

ct>

H

i*"''

B

c+■

Ej uppgiven

areal 1. hem- mansdel

Summa.

2

Öl

128

76

81

i

38

63

45

9

511

10

32

29

17

37

125

6

160

40

5

i

6

42

13

6

269

12

40

25

15

1

1

94

14

122

128

38

29

5

336

16

51

50

45

2

164

4

176

214

39

28

4

16

44

41

11

47

623

27

243

234

77

18

16

73

63

16

50

823

276

676

113

24

24

3

8

43

79

11

188

1,445

Summa

329

1,465

980

363

257

16

52

240

259

92

337

4,390

Kristianstads län.

(Listorna äro gemensamma

för hela länet.)

Summa........................

424

1,429

1,038

433

269

11

12

9

9

4

200

3,838

Summa summarum

753

2,894

2,018

796

626

27

64

249

268

96

537

8,228

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

19

Dessa petitioner synas oavvisligt ådagalägga, att nyare tider på åtskilliga

orter medfört förändrade förhållanden, som påkalla ett övervägande, huruvida ej

en modifikation av gällande lagstiftning rörande tillgodogörande af skogsbär

bör komma till stånd. Lagberedningen har i sitt förslag till ny jordabalk

(tredje delen 1 kap. 5 § samt föreslaget tillägg till 24 kap. 3 § strafflagen)

efter ingående undersökning av omständigheterna kommit till enahanda

resultat.

Såsom lagberedningen erinrat, saknas i främmande rätt lagbud i

ämnet, varför det finge antagas, att jämväl de vilda bären vore föremål

för jordägarens uteslutande rätt. Undantag bilda Finland, Norge och

Schweiz. I det sistnämnda landet äger en var tillägna sig vilt växande

bär, dock endast å skog och betesmark, och rättigheten är dessutom begränsad

dels till den omfattning, som å varje särskild ort är övlig, dels

ock så, att behörig myndighet äger att till skydd för verkställda planteringar

eller andra odlingar för särskilda fall meddela förbud mot rättighetens

utövande.

Enligt svensk rätt är det förbjudet att å annans skog eller mark

olovligen taga »växande gräs, torv eller av växande träd, ris, gren, näver,

bark, löv, bast, ollon eller nötter», ävensom vindfälle eller annat sådant,

som ej till bruk upphugget eller berett är. I 24 kap. 3 och 4 §§ strafflagen

stadgas nämligen straff för sådant förfarande. Strafflagens skydd

omfattar således icke vilt växande blommor, örter, bär eller svamp, vilka

naturalster således det står en var öppet att tillgodogöra sig. Det enda

hinder, som däremot kan resas, är förbudet vid äventyr av straffpåföljd

enligt 1 1 § av nämnda kapitel att taga »olovlig väg eller gångstig över

annans tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, vilka därav kunna

skadas». Eljest är beträdande av annans mark icke någon förment.

Det är helt naturligt och förklarligt, att sådana länder som Sverige, Norge

och Finland med sina vidsträckta vildmarker och glesa befolkning av gammalt

lämnat bärplockningen öppen för alla. Dessa bär bliva icke tillgodogjorda

eljest, ingen lider intrång därigenom, och under sådana förhållanden

framstår det så mycket mer tilltalande att kunna sålunda bereda den icke

jordbesittande befolkningen denna lilla förmån. Lagberedningen förklarar

saken på det sättet, att en fastighet bildar icke ett rättsligt avstängt område,

inom vilket en främmande icke får träda och vars naturalster han

icke får röra; endast när därigenom ägarens verkliga intressen förnärmas

är det otillåtet.

Den nya tiden med dess ökade samfärdsel och industrialisering har

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

dock även i Sverige särskilt i mera befolkade och med kommunikationer

försedda orter uppenbarligen framkallat en förändring i de gamla förhållandena.

Detta ligger ock i sakens natur. Om det nu verkligen förhåller

sig så, att de gamla patriarkaliska förhållandena jämväl på detta område

mångenstädes icke vidare äro någon verklighet, kan det ej vara riktigt att

söka i inbillningen fortfarande fasthålla dem, oaktat de icke längre förehnnas.

Det är ett faktum, att lingonen erhållit ett betydande marknadsvärde

i följd av den utländska efterfrågan på desamma. Vidare har insikten

om nyttan att tillgodogöra sig skogsbären i de enskilda hushållen inom

landet gjort betydande framsteg på de senare tiderna. Båda dessa samverkande

orsaker göra sig särskilt gällande på orter inom södra delarna

av riket, där samfärdsel och avsättningsmöjligheter äro gynnsamma för

bärens exploatering. Äro därtill i orter för bärens förekomst befolkningen

någorlunda talrik och de olika jordegendomarna av jämförelsevis liten omfattning,

uppstår lätt en mördande konkurrens om bären, och därmed följer

också lätt en inplockning, som varken avvaktar bärens tillbörliga mognad

eller tar hänsyn till omtanke om återväxten.

Under ett sådant tillstånd av anarki inträder nödvändighet för lagstiftningen

att reglera konkurrensen. Man kan icke säga att detta blir

ett intrång i allmän egendom, såsom det ofta uttryckes, ty skogsbären äro

för närvarande icke allmän egendom, utan ingens egendom. Det är eu

stor skillnad på dessa två saker. Allmän egendom tillhör alla på det sättet,

att ingen enskild får sätta sig i besittning av densamma, utan den förvaltas

för allas gemensamma räkning. Vad som däremot ej tillhör någon

och således ej heller det allmänna, är däremot upplåtet för vem som helst

att göra till sitt eget genom egenmäktigt besittningstagande. Det är nävrätten,

som här är avgörande, och dess uppgift är att godtyckligt förvandla

till enskild egendom vad som ej tillhör någon.

Givetvis måste lagstiftningen härvid gå synnerligen varsamt till väga

och begränsa sig till ett inskridande endast där ett uppenbart behov blivit

ådagalagt. Lagberedningens förslag är tydligen präglat av en sådan varsamhet.

Förslaget lyder: »Vilt växande bär och svamp äge en var taga

å annans mark, där det kan ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats

eller i trädgård, ej heller, mot förbud av ägaren eller den honom företräder,

inom ett avstånd därifrån av trehundra meter». Detta förslag är

avsett att vara en rik slagstiftning och kan måhända passa såsom sådan.

Förbud att plocka bär å tomtplats eller i trädgård är säkerligen redan ge
-

4

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

noinfört i rättsmedvetandet. Bestämmelsen om de trehundra meterna skulle

kanske ej heller principiellt sett i någon avsevärd män leda till intrång i

rimliga plägseder. Men på detta sätt regleras knappast det verkliga behovet.

Det måste tagas mera hänsyn till olika orters sedvänjor och behov

och de lokala förhållandena på varje ort. Ett sådant ögonmärke synes den

schweiziska lagstiftningen inriktat sig på,

Ur principiell synpunkt vore det riktigt att förbehålla bärplockningen

åt ägaren av marken eller den honom företräder och därutöver åt alla

mindre bemedlade. De bemedlade åter borde uteslutas från laglig rätt till

bärplockning å annans mark. Någon sådan hänsyn tages icke alls för

närvarande. Ingenting är vanligare än att förmögna jordägare och andra

i orten bosatta bemedlade personer med familjer skynda sig att plocka

bort lingonen på annans mark till förfång för ägaren, han må vara välbärgad

eller icke, eller för en större jordägares fattiga underhafvande. Sådana

familjer hafva också ofta bättre tid att passa på än de obemedlade,

som måste mera oavbrutet ligga i sitt arbete. På platser, där sommargäster

från städerna ha sina sommarnöjen eller annorledes samla sig, är

det ett vanligt septembernöje att begiva sig man ur huse och översvämma

ortens lingonmarker. Själv har jag mångfaldiga gånger varit med på dylika

strövtåg.

En annan begränsning, som med fog kan ifrågasättas, är att förbehålla

bärplockningen på en ort åt ortsbefolkningen. Det kan icke vara

riktigt och väcker synnerligen ond blod, när, såsom ofta sker, främmande,

med begagnande av de olika fortskaffningsmedel, som nu stå till buds, komma

från avlägsna trakter och göra intrång på kända lingonmarker.

En annan företeelse, som i detta fall börjar på ett olyckligt sätt här

och var framträda, är ett motsatsförhållande mellan industriarbetarna och

småbrukarebefolkningen. Från de många uppväxande smärre industriorterna

gör sig eu förklarlig men ingalunda alltid försvarlig önskan gällande

att få konkurrera även med småbrukarna om lingonen på de senares

mark. Detta leder lätt till tvistigheter och ovilja mellan dessa två samhällsklasser,

som dock böra förstå och bistå varandra. Med fog kan göras

gällande, att småbrukarna, såsom ifrågasattes i samband med nedsättning

av sockerpriset, få finna sig i att rätta sig något i sin odling efter nya

förhållanden till förmån för industribefolkningens befogade anspråk på billiga

livsmedel. Men å andra sidan kunna småbrukarna med lika fog göra

gällande, att de i sin strävsamma kamp för tillvaron böra äga företrädesrätt

även till de lingon, som växa på deras mark. Industriarbetarnas strä
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

randen till bättre ekonomiska förhållanden böra givetvis inrikta sig på

andra uppgifter än att söka på detta sätt skaffa sig eu tillfällig fördel på

bekostnad av småbrukarna. I allmänhet skulle man dessutom kunna säga,

att invånarna i städer och stadsliknande samhällen böra räknas till sådana

främmande personer, som med fog kunna avvisas från landsbygdens

bärmarker, i de fall att eljest i följd av konkurrens stridigheter och

ovilja framkallas å ömse sidor.

Skall ett ingripande från lagstiftningen komma till stånd, bör detta

vara varsamt även i det avseende, att eu begränsning i bärplockningen endast

omfattar sådana bär, vilkas skördande givit anledning till de överklagade

missförhållandena. Såvitt utredningen givit vid handen, gäller det

för närvarande endast lingonen, och det synes därför vara riktigt att företrädesvis

endast lingonplockningen något ordnas av en eventuell lagstiftning.

Av denna framställning framgår slutligen, att lagstiftningen ej lämpligen

kan annat än till möjligen någon obetydlig del bliva en rikslagstiftning

utan bör träda i kraft endast där behov föreligger. Prövningen

av ett sådant behov synes därför lämpligen böra överlämnas åt någon ortsmyndighet.

Svårigheter möta att här träffa det rätta valet av myndighet,

och. jag tillåter mig att härvid uttala den uppfattningen, att landstingen,

som ibland föreslås, torde vara mindre väl lämpade att öfvertaga beslutanderätten

i detta fall.

På grund av livad sålunda anförts hemställer jag,

att Riksdagen villo anhålla, att Kung!. Maj:t måtte

i samband med behandlingen av lagberedningens förslag

i ämnet eller därförinnan taga under övervägande,

huruvida och i vilken omfattning särskilt smärre jordbrukare

må i de trakter, företrädesvis inom södra delarna

av riket, där sådant av nya förhållanden finnes

erforderligt, tillförsäkras företrädesrätt till de å deras

mark växande vilda skogsbär, s juni er ligast lingon, gentemot

främmande bärplockare, som med mindre rätt

kunna anses befogade att tillägna sig desamma.»

dels ock av herr Persson i Norrköping, som anfört:

»Såsom utskottet framhållit, har den i vårt land intill senaste tid allmänt

gängse ''uppfattningen om rätten till vilt växande bär varit den, att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr IS. 23

dylika bär kunnat av eu var opåtalt tillvaratagas. Då utskottet nu funnit

sig böra frånträda sin tidigare, på nämnda uppfattning grundade ståndpunkt

i föreliggande fråga, har såsom skäl härför i första hand anförts, att i

sammanhang med bärens ökade ekonomiska betydelse den allmänna rättsuppfattningen

skulle hava förändrats till förman för jordägares anspråk på

att tillerkännas rätten till bären å hans mark. Till styrkande av den omkastning,

som sålunda förmenas hava ägt rum i det allmänna tänkesättet,

hänvisar utskottet till såväl den av lagberedningen åstadkomna utredningen

i ämnet som och i än högre grad — de nu föreliggande motionerna

och i dem åberopade uttalanden och petitioner. Beträffande förstnämnda

utredning har emellertid lagberedningen funnit, att den uppfattning, som

tillägger en var rätt att å annans mark plocka bär, fortfarande kan sägas

''ara den rådande i landet. Undantag från regeln förekommer endast i

tätare bebyggda orter, där, såsom det heter i lagberedningens motiv, den

åskådning under senare tid synes hava vunnit insteg bland jordägarne, att

de äga förbjuda bärplockning på sin mark. — Vad vidare angår ifrågavarande

motioner och petitioner, har ju visserligen i dem uppfattningen

om jordägarens uteslutande rätt till bären erhållit nog så starka uttryck.

Härvid må emellertid anmärkas, att undertecknarna av petitionerna särskilt

angivas vara till övervägande del jordägare. De personer, som åberopas

såsom vittnen, äro följaktligen i själva verket parter i målet, och deras

omdöme lärer icke kunna tillerkännas avgörande vitsord, då det gäller

att bedöma, huruvida det allmänna rättsmedvetandet undergått eu så fullständig

förändring, som man velat göra gällande till stöd för införande av förbuds-

och straffbestämmelser på ett område, där hittills tull frihet varit rådande.

Genom det av lagberedningen utarbetade förslaget, för vilket i utlåtandet

redogöres, skulle i begränsad omfattning skydd kunna beredas för

skogsbären. A den del av ägorna, som äro belägna närmast intill jordägarens

hemvist, skulle denna enligt förslaget vara fredad för närgångenhet

och störande besök från främmande bärplockares sida. Den föreslagna

bestämmelsen skulle ock för mindre jordägare — småbrukare och egna
hemsinnehavare

— bereda ett bär sky dd, som för dem i det övervägande

antalet fall skulle vara fullt tillräckligt. De stora jordarealerna lämnas

däremot fortfarande fria. Yid en lagstiftning efter denna princip kan man

naturligen giva det skyddade området större eller mindre omfattning, allt

efter vad behovet anses kräva, och det av lagberedningen angivna måttet

för skyddsområdet behöver därför icke anses vara det enda, som kan ifrågakomma,

om förslaget skulle komma att läggas till grund för lagstiftning .i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottet utlåtande Nr 18.

ämnet. Men (len i förslaget uttalade principen, att skogsbären fortfarande böra

i allmänhet såsom nu vara fri tillhörighet för eu var och blott i begränsad

omfattning skyddas för jordinnehavarens räkning, är efter min uppfattning

riktig. Den av lagberedningen anvisade vägen för frågans lösning synes

mig också vara den enda, som kan anlitas, därest man icke vill bestämma

sig för att i den ena eller andra formen stadga allmänna förbud mot den

fria bärplockningen. Utskottet har emellertid icke ansett förslaget erbjuda

tillräckligt skydd för jordägarne och sålunda förordat mer vittgående lagstiftningsåtgärder.

Yisserligen har utskottet härvid icke yttrat sig i lika

bestämd form som motionärerna, i det att utskottet dels från ett eventuellt

förbud velat undantaga vissa landsdelar, där ett sådant förbud ej skulle

kunna upprätthållas, och dels gjort vissa modifierande uttalanden, såsom

att med hänsyn till den fattigare befolkningens behov den hittillsvarande

friheten bör bibehållas, där det kan ske utan »större förfång» för jordägaren

och ej strider mot den rätt till bären, som »skäligen bör anses

tillkomma» denne. Dessa obestämda uttalanden utgöra ett stöd för min

uppfattning, att det förevarande jordägareintresset ingalunda uppbäres av

eu allmän och stark rättsuppfattning. De ställa därjämte det av utskottet

förordade lagstiftningsarbetet på en osäker och efter min mening ohållbar

grund. Det förbud, som med skrivelseförslaget åsyftas, och de straffbestämmelser,

som därmed måste följa, komma att drabba den fattiga befolkningen

och föranleda straff för ett förfarande, som det allmänna rättsmedvetandet

näppeligen någonsin kommer att stämpla såsom brottsligt. Med

den omfattning, utskottet givit åt sitt förslag, har jag därför icke kunnat

biträda detsamma.

Övriga för skrivelsen anförda skäl synas mig ej heller vägande. Om,

såsom i vissa av de föreliggande framställningarna med tvivelsutan ganska

stor överdrift framhålles, den ökade bärplockningen medfört allvarliga oordningar,

lärer väl gällande lagstiftning innefatta tillräckliga korrektiv mot

dessa såväl som liknande missförhållanden. — Mot skada å skogssådd och

skogsplanteringar kan jordägaren, på sätt lagberedningen påvisat, redan nu

skydda sig genom att utverka förbud mot beträdande av visst område.

Då frågan genom lagberedningens förslag redan är beroende av Ivungl.

Maj:ts prövning och jag icke kan biträda eu framställning i den riktning,

motionerna och även utskottets utlåtande utmärka, får jag hemställa,

att samtliga-i ämnet väckta motioner måtte av

Eiksdagen avslås.»

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1913:60 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om dels ändring av 24 kap. 3 § strafflagen, dels ock skrivelse till Kungl. Maj.t angående utredning och s. 10 i texten