Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående ändring i 27 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

1913-02-11 · 13 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1913:7, Utlåtande, i anledning av väckt motion angående ändring i 27 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

1

Nr 7.

Ankom till Riksdagens kansli den 11 februari 1913 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion angående ändring i

27 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Söderbergh, Starner®, Gezelius*, greve Lagerbjelke,

L. Olsson i Hot, greve Spens, Dahl, Valerius Olsson, Jansson

i Edsbäcken, Lindqvist i Stockholm*, Olsson i See, Svensson i

Salang®, Igel och Holmdahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti eu inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 192, hava herrar Ernst Hage, Carl Lindhagen, 6. Krönlund,

, Linus Lundström och L. J. Carlsson i Fr o steril d hemställt,

»att .Riksdagen ville hos Kung! Maj:t begära sådan ändring i 27 §

i lagen om lapparnes rätt till renbete, att den bofasta inom Norrbottens

lappmark tillagda undantagsrätten att tills vidare äga renar,

som få begagna sig av lapparnes rätt till renbete, måtte begränsas.»

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört föl- Motionen.

jande:

»Vid 1912 års riksdag väckte undertecknade Lindhagen och

Hage i Andra kammaren en motion, nr 209, i vilken på anförda

skäl yrkades, kitt Riksdagen ville hos Kung! Maj:t begära, helst

redan till denna Riksdag, förslag till sådan ändring i 27 § i lagen

om lapparnes rätt till renbete, att den bofasta inom Norrbottens

lappmark tillagda undantagsrätten att tillsvidare äga renar, som få

begagna sig av lapparnes rätt till renbete, måtte begränsas eller

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 7 käft. (Nr 7.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

0

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

eventuellt upphävas’. Över derom motion avgav lagutskottet ett

yttrande, nr 28, i vilket utskottet i huvudsak uttalade sig för

samma uppfattning i frågan, som av motionärerna framförts. Utskottet

j>ekade särskilt på, ’att de bofastas renägareskap, där sådan

i avsevärd utsträckning förekommer, varit ägnad att göra intrång i

lapparnes renskötsel, såsom en av dem utövad självständig näring,

och därigenom även sätta i fara möjligheten för lapparne att på

denna för dem naturliga väg finna sin utkomst. Vid sådant förhållande

synes det utskottet angeläget, att lapparnes intressen i detta

avseende bliva i lagstiftningen fullt tillgodosedda. Därtill kommer

ock, att all rättsgrund saknas för bofastas anspråk att för av dem i

a färssyfte hållna renhjordar erhålla betesrätt på andra jordägares mark''.

Utskottet slutade med en enhällig hemställan, ’att Riksdagen,

i anledning av förevarande motion, måtte i skrivelse till Kungl.

Magt anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring

i 27 § i lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige

m. m. den 1 juli 1898, att den rätt, som på grund av nämnda

laggrund tillkommer bofasta inom Norrbottens läns lappmarker att

äga renar och för dem begagna sig av lapparnes rätt till renbete,

måtte på lämpligt sätt begränsas’.

Denna framställning blev av Andra kammaren utan debatt bifallen.

I Första kammaren uppkom däremot vid ärendets behandling

en kortare debatt, i vilken framhölls, dels att frågan om huruvida

bofastas ägande av renar är ägnat att göra intrång i lapparnes

renskötsel ej förelåg i nog utrett skick, för att kammaren skulle

kunna uttala en någorlunda bestämd uppfattning i frågan, dels att

en lagstiftning om inskränkning i rätten att äga renar lätt skulle

kunna kringgås, dels att frågan, som faller inom den så kallade

''inre lappfrågans’ gebit, redan är under utredning, dels att klagomål

endast framförts från Arvidsjaurs kommun och dels slutligen

att på finska sidan av Lappmarken det ej finnes något förbud eller

någon inskränkning i bofastas rätt att äga renar, vadan ett eventuellt

blivande förbuds tillkomst skulle kunna tänkas giva den

bofasta befolkningen på svenska sidan anledning till jämförelser,

som skulle kunna utfalla ofördelaktigt för de svenska myndigheterna.

Mot dessa skäls bärighet vilja vi här nedan göra vissa invändningar.

Så skulle vi vilja påstå, att även om den i motionen be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

3

rörda frågan ej föreligger i fullt utrett skick, så kan man dock

våga påstå, att så många uttalanden från de trakter, frågan berör,

framkommit under de senaste tiderna, och alla gående i ungefärligen

samma riktning som motionens yrkande, att man kan ha rätt yrka

på, att något göres i saken. Vad själva frågan om den pågående

utredningen beträffar, så kali man nog ifrågasätta, huruvida speciellt

den i motionen yrkade undersökningen även ingår i det givna uppdraget

— det gäller ju här nämligen -egentligen eu lagstiftning

rörande de bofasta. Men även om nämnda uppdrag ingår i det

stora lapputredningsuppdraget, så är sistnämnda uppdrag eu så vidlyftig

fråga, att det säkerligen kommer att dröja en avsevärd tid

framåt, innan nämnda uppdrag fullföljts till slut. Alla uttalanden,

speciellt de på senaste tiden framkomna, och särskilt det nödläge,

vari lappbefolkningen nu råkat — ett nödläge, som på vissa håll

tagit sig uttryck i beslut om vidtagande av alldeles extraordinära

åtgärder — ett nödläge, som dag för dag synes bliva allt mera

hotande för lappfolkets fortvaro — tala emellertid om, att vad som

skall göras, måste ske snart och att man ej är betjänad med avvaktandet

av utgången på eu vidlyftig kommittéutredning.

Det är ej —- såsom antyddes i Första kammaren vid frågans

behandling 1912 — endast inom Arvidsjaur, som det i motionen

framförda spörsmålet är aktuellt. I Arjepluog t. ex. uttalade sig

år 1912 eu bofast person, som själv i egenskap av stor renägare

skulle drabbas av den ifrågasatta inskränkningen, för att eu lagstiftning

i motionens riktning borde komma till stånd. Och ganska

kort .tid, efter det att Första kammaren avslagit motionen, uppvaktades

regeringen av en prästman, komminister Ellis från Muonionalusta

— alltså från en helt annan trakt än den, varifrån motionärerna

hämtat sina erfarenheter -— med en framställning, byggd

på mångårig erfarenhet om de lokala förhållandena och gående i

ungefärligen samma riktning som motionens yrkande, oaktat framställningen

i fråga icke på något sätt bringats i kontakt med motionärernas

initiativ. Nämnda framställning, vilken gick ut på, att

fastboendes rätt att äga renar borde bibehållas, men begränsas, utgör

alltså ett spontant uttryck av den allmänna uppfattningen i eu

annan trakt av det vidsträckta lappmarksområdet. Att förhållandena

äro desamma inom hela Lappmarken och att ungefärligen samma

uppfattning i frågan överallt är rådande, visa i övrigt eu hel del

uttalanden, som framkommit i ortspressen eller på annat sätt dragits

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

inför offentligheten. Så har t. ex. från Arjepluogslapparna genom

en son till en nomadiserande lapp inom nämnda församling till

Konungens befallningshavande i Norrbottens län ingivits en framställning,

som vi anse oss här böra bitvis referera och vilken framställning

även pekar på nödvändigheten att göra något i den i

motionen antydda riktningen.

Nämnde förslagsställare, GK Park, som ända till sitt 16 år varit

nomadiserande, en viss tid varit lappkateket, och som nu inträtt

vid Fjellstedtska skolan, synes med intresse följa lappfrågan. Han

lämnar i sin skrivelse bland annat en längre framställning angående

lappbyarnas omfattning och renbetesmarkernas utsträckning. Med

ledning av denna redogörelse kommer Park till den uppfattningen,

att renantalet inom lappbyarna är för stort. ’För att i någon mån

avhjälpa detta missförhållande synes det mig’, säger Park, Vara

alldeles nödvändigt, att de bofastas renar böra förminskas till antalet.

Enligt 1910 års renräkningslängd utgjorde nämligen cirka

42 procent av de 3,639 fjällrenar, som då funnos i Arjepluogs lappby,

så kallade skötningsrenar, vilka övervägande tillhörde den svenska

nybyggarbefolkningen. Av dessa djur tillhörde 61 renar norrmän,

390 renar svenskar i Arvidsjaurs socken, 65 renar en person i Piteå

och 510 renar Sorselelappar; återstoden tillhörde övervägande svenska

nybyggare i Arjepluogs socken. Av de 1,034 skogsrenarna voro

omkring 26 procent skötningsrenar.

Av Semisjaur—Njargs 6,628 renar år 1910 voro cirka 48 procent

nybyggarnas egendom. Enligt lapp ordningsmannen Anders Larsson

Fjellmans utsago uppgick år 1911 denna kategori av renar till omkring

45 procent av hela renantalet i byn. Av dessa skötningsrenar

tillhörde enligt 1910 års renlängd 218 djur norrmän och 203

Arvidsjaursbor.

År 1910 funnos i Mavasvuoma—Luokta lappby 6,729 renar.

Därav voro cirka 34 procent skötningsrenar. Ägarna till 325 av

dessa djur voro norrmän, 45 renar tillhörde Jockmocksbor och 10

renar tillhörde Arvidsjaursbor. Dä renarna under de två sista åren

oerhört förökat sig, torde siffrorna från år 1910 nu vara mycket

för låga.

Såsom det framgår av ovanstående uppgifter, tillhör tydligen

en alltför stor procent av renarna nybyggarbefolkningen. Det förtjänar

att omnämnas, att en bonde i eu viss by i Arjepluog ensam

äger vid pass 300 å 400 renar och att många bofasta ha 3 00 renar

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag utskott ef s utlåtande Nr 7.

*5

var. Det synes mig därför vara av nöden — därom äro även de

flesta fjällappar ense —- att antalet av den fasta befolkningens renar

blir förminskat.’

Emellertid gör Park även gällande, att de bofasta ej alldeles

böra berövas rätten att äga renar, och finna vi en sådan uppfattning

vara riktig. Härom heter det i skrivelsen: ’Att svenskar i

Arjepluogs socken och i all synnerhet de, som bo i närheten av

lapparnas flyttningsvägar, äga eu del renar, är emellertid ett nästan

nödvändigt villkor för renskötselns fredliga och lyckosamma utveckling.

Då en nybyggare själv är renägare, har han, såsom erfarenheten

nogsamt visar, betydligt större intresse för renskötseln än

eljest, och lian finner då de skador, som renarna även vid god vård

kunna göra, icke vara så betydliga och för honom ödesdigra, som

då han själv inga renar äger. Som renägare är lian eu i alla avseenden

bättre granne för lappen än såsom icke-renägare, och det

vore därför synnerligen farligt och ovälkommet för lapparna, om

nybyggare inom socknen alldeles förbjödes att äga renar. Men de

bofastas renantal får tydligen icke, såsom nu är fallet, uppgå till

en tredjedel eller en halv av samtliga byrenar. Under nuvarande

förhållanden lida många lappar betydliga skador därav. Den stora

mängd av andras renar, som lappen måste sköta, gör, att renhjorden,

så framt han själv äger ett betydligare antal (400—800) egna renar,

blir så stor, att han icke kan hålla den samman, utan renarna

skingras kring allt land. Då lappens egna renar under normala

förhållanden äro de talrikast förekommande i renhjorden i förhållande

till skötrenar, som fördela sig kanske på många ägare, får

lappen den största förlusten av att renar löpa bort eller att en varg

får tillfälle att anställa förödelse i renhjorden. Men även på annat

sätt blir det till men för lappen, utom det att beteslägenheterna

äventyras, om den jordbruksidkande befolkningen har för många

renar. För att en lapp, som har några hundra egna renar, skall

kunna fä erforderliga kontanter, måste han sälja ett större eller

mindre antal slaktrenar, vilket är hans enda inkomstkälla. Hans

kunder utgöras av bönder och andra på hans flyttningsväg boende

personer. Men hava dessa så mycket renar, som nu är förhållandet,

behöva de icke köpa några slaktrenar av lappen. Den ene nybyggaren

får i stället sälja till den andre. Renkommersen blir sålunda

ett svenskarnas privilegium. I följd härav skapa goda renår pengar

i nybyggarens fickor, men lappen förblir lika fattig på pengar som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets utlåtande Nr 7.

förut. Då ett dåligt renar kominer och renarna förgås för honom,

är lian utfattig och kommer så förr eller senare, om han ej har

någon anhörig, som kan taga hand om honom, kommunen till last.

Erfarenheten visar, att det just i Arjepluog går så med eu gång

rika renägare. Och orsaken därtill är bland annat att söka däri,

att vederbörande lapp icke velat eller fått tillfälle att omsätta sina

renar i pengar. Därför anser jag, att det är nödvändigt att sörja

för att eu lapp, som har renar att sälja, icke må hindras i sin

handel av rika svenska konkurrenter.

För att lappen icke må på det ena eller andra sättet, såsom

hittills många gånger skett, få något men av skötningsrenar, vore

det önskligt, ja, nödvändigt, att det genom lag fastställdes, huru

mycket renar den fasta befolkningen inom Arjepluog finge ha inom

varje lappby. Mig synes, som om 20 procent av hela renantalet i

eu lappby borde sättas som maximum. Denna procent anser jag

nog stor för att hos nybyggarbefolkningen inom socknen hålla intresset

vaket för renskötsels idkande. I detta sammanhang beder

jag få påpeka, att det för så kallade fiskarlappar eller nybyggarlappar

är framför allt av nöden att få hava renar hos sina stamförvanter,

för att deras hårda kamp för det dagliga brödet må bliva

lättare. ’

Mot dessa uttalanden kan invändas, att det ej är nog med att

det bestämmes, att antalet skötningsrenar i eu by ej får gå utöver

eu viss procent av renantalet i lappbyn, utan att det även måste

fastställas, att eu bofast ej för av detta antal äga utöver en viss

mängd.

Av denna framställning framgår emellertid tydligt, att det ej

är blott inom Arvidsjaur, som det i motionen berörda spörsmålet

är aktuellt, utan att frågan berör även andra delar och tydligen

hela Lappmarken.

Vad den invändningen åter beträffar, att en lagstiftning i denna

riktning skulle kunna i ett eller annat fall kringgås, så har ju hittills

aldrig staten låtit avskräcka sig av sådana invändningar — som

för övrigt alltid komma fram, då en ny lagstiftning proponeras —

från att skriva lagar, för så vitt den ifrågasatta lagstiftningen i

övrigt ansetts behövlig, rättvis och nyttig.

En farhåga, som också uttalades i Första kammaren förra året,

var den, att ett lagstiftande i motionens anda skulle kunna giva

anledning till för de svenska myndigheternas vidkommande ofördel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

aktiga jämförelser av den svenska gränsnybyggarbefolknmge», då

den gjorde jämförelser med finska förhållanden. Denna farhåga

skulle möjligen kunna vara berättigad, om denna svenska gränsbefolkning

fullständigt förbjödes att äga renar eller om inskränkningen

gjordes så vittgående, att den kännbart träffade nybyggare

i blygsamma ekonomiska förhållanden. Emellertid avser ej motionen

att åstadkomma något sådant, utan innebär endast ett försök att i

första hand lysa bort från lappames betesmarker en storprivatkapitalistisk

spekulation, som mot lag stiftning eris innehåll och anda

begagnat sig av ett litet medgivande i 1898 års lagstiftning för att

åt sig bereda oskäliga fördelar på det allmännas och på lapparnes

bekostnad -— ifrågavarande exploaterande av ett åt lapparne av

ålder tillerkänt näringsområde lär nämligen giva särdeles hög avkastning.

I det läge, som frågan nu råkat, är det till och med fara för,

att lapparne tvingas att i stora mängder nedslakta sina renar —

vilket redan skett på flere håll — under det att däremot stor.spekulationen

från bofasta i renar nog kommer att i allmänhet kunna undandraga

sina djur från det allmänna nedslaktandet. Men skall eu

minskning av renantalet i Lappmarken ske, vilket synes vara alla

sakkunnigas uppfattning, så bör väl denna minskning i första hand

gå ut över den i viss grad illegitima renskötseln.»

Motionärernas framställning avslutas med uttalande av förhoppningen,

att frågan måtte fortast möjligt avgöras såväl av Riksdagen

som av Kung!. Maj:t.

Såsom motionärerna erinrat, var nu ifrågavarande ämne föremål

för behandling vid fjolårets riksdag. Till stöd för den av lagutskottet

förordade och i motionen ovan återgivna hemställan om

en skrivelse till Kungl. Maj:t i ämnet anförde då utskottet:

»I lagen angående de svenska lapparnas rätt till renbete i

Sverige den 4 juni 1886 förekom beträffande rätten att äga renar

icke några inskränkande bestämmelser. Med anledning av missförhållanden,

som visat sig uppstå vid tillämpningen av nämnda lag,

blev emellertid spörsmålet om de bofastas rätt i dylikt hänseende

föremål för övervägande under förarbetena till nu gällande lag i

ämnet den 1 juli 1898. Sålunda föreslog den s. k. lapplagskom
-

T.atjut sköttel

år 1912.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

mitten i sitt den 27 maj 1896 avgivna betänkande, att 27 § i lagen

skulle i de delar, som av förevarande motion beröras, erhålla följande

lydelse:

’1. När i denna lag talas om lapparnes renar, förstås därmed

icke allenast deras egna utan ock andras renar, vilka de, på sätt

här nedan sägs, äga taga under sin vård.

2. Vid begagnande av sin rätt till renbete enligt denna lag

må, med det undantag, som i 3 mom. sägs, lapp icke hava under

sin vård renar, vilka tillhöra annan än lapp. Anträffas under lapps

vård eller eljest inom lappbys område renar tillhörande andra än

lappar, vare dessa renar förbrutna till lappbyn, och äge ordningsmannen

att för byns räkning omhändertaga och levande eller slaktade

försälja dylika renar.

3. Lapp inom Norrbottens län, som uteslutande sysselsätter

sig med renskötsel, må tillsvidare vid begagnande av sin rätt till

renbete enligt denna lag hava under sin vård jämväl renar, tillhörande

annan än lapp, därest renägaren är bosatt inom länets

lappmark och där äger eller brukar jordbruksfastighet. Upphör

sådan renägare att äga eller bruka jordbruksfastighet inom länets

lappmark, åligger det honom att inom ett år därefter hava avhänt

sig renarne, vid äventyr, att desamma må omhändertagas av vederbörande

ordningsman, som med dem förfar på sätt i mom. 2 sägs.’

Beträffande grunderna för detta stadgande anförde kommittén:

’Det sattes redan under förarbetena till 1886 års lag i fråga,

huruvida icke bofastas rätt att äga renar och för dessa taga i anspråk

samma förmåner som lapparna beträffande fri tillgång till

renbete å såväl statens som enskildas mark borde upphöra. Det

anmärktes häremot, att de bofasta dock alltid måste hava sina

renar under lapparnas vård, att det icke vore lapparnas renägarskap,

utan deras näringsfång, renskötseln, som borde genom lagstiftningen

främjas, samt att det vore för den fattige lappen, som själv ej

ägde renar, förmånligare att sköta renar åt andra än att sakna

lämplig sysselsättning. Därjämte erinrades om svårigheten att övervaka

efterlevnaden av det ifrågasatta förbudet och lättheten att

kringgå detsamma. Så länge de bofastas renägarerätt ännu icke

visat sig medföra några väsentliga olägenheter, kunde dessa skäl

icke frånkännas sin betydelse, och rätten lämnades därför i 1886

års lag oantastad. De sedermera förflutna årens erfarenhet har emellertid

givit vid handen, att renstockens övergång i bofastas ägo,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

9

åtminstone där den skett i större utsträckning, haft ett menligt inflytande

ej blott på förhållandet mellan lappar och bofasta utan

ock på lapparnas ställning över huvud. Renaveln är eu näring,

som när den ej hämmas av särskilt vidriga naturförhållanden, visat

sig mycket inkomstgivande och därför väl ägnad att väcka de bofastas

företagsamhet. För renskötseln gynnsamma år hava bragt

upp de bofastas renantal till ganska betydliga siffror. Särskilt har

detta varit fallet under några — numera visserligen förflutna — år

i Härjedalen, men man finner, att jämväl i Norrbottens län bland

skogslapparna de bofastas renar i vissa socknar, Arvidsjaur, Arjeploug

och Jockmock, i antal överstiga lapparnas. Uppenbarligen

har sålunda de bofastas andel i renhjordarna nått eu utsträckning,

som icke längre kan försvaras med angelägenheten att bereda sysselsättning

åt medellösa lappar. Tvärtom har i många fall tillökningen

i de bofastas hjordar skett på lapparnas bekostnad och bidragit

att utarma dessa. I den handel och vandel, som bragt

renarna över från lapparnas i de bofastas händer, hava de förra

vanligen dragit det kortaste strået. Spritdrycker och andra bytesvaror

av därmed jämförligt värde hava alltför ofta utgjort de

lockelsemedel, som förvandlat lappen från renägare till vaktare av

de bofastas renar. Men om sålunda lapparna själva icke haft skäl

att rosa marknaden, så har den å andra sidan givit de bofasta anledning

till ganska berättigade klagomål. Det ligger i sakens natur,

att den lapp, som endast är renskötare åt andra, blir försumligare

i vården om den åt honom anförtrodda hjorden, än han skulle hava

varit, om han själv ägt renarna och varit med denna sin egendom

ansvarig för ersättning av skada, som renarna förorsakat. Att bofastas

renägarskap ökat osäkerheten för grannarnas egendom, torde

därför icke kunna betvivlas. Härtill kommer, att all rättsgrund synes

saknas för de bofastas anspråk att för sina renar tillgodonjuta den

betesrätt på andra jordägares mark, som tillkommer de nomadiserande

lapparna, och att staten ej kan hava samma förbindelse att

utan ersättning upplåta betesmarker åt bofasta som åt lapparna,

helst det visat sig att åtminstone under vissa tider utrymmet å

dessa betesmarker ej varit tillräckligt för båda.

Vid övervägande härav hava kommitterade ansett det vara både

principellt riktigt och överensstämmande med bägge folkstammarnas

välförstådda intresse, att bofastas rätt att för egna renar begagna de

genom lagstiftningen till renbete upplåtna marker i regeln komme att

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 9 samt. 7 käft. {Nr 7.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

upphöra. Något hinder för omedelbar tillämpning härav i Jämtlands

och Västerbottens län synes icke förefinnas. Tvärtom erbjuda de nuvarande

förhållandena inom dessa län ett synnerligen lämpligt tillfälle

att låta förbudet utan uppskov träda i verket. De bofastas

renantal har nämligen under de senaste åren nedgått till en obetydlighet

dels i följd av tillfälliga för renskötseln i allmänhet mycket

ogynnsamma naturförhållanden, dels särskilt i Härjedalen i följd av

de renskötande lapparnas underlåtenhet att märka renar och framför

allt att märka med de bofasta renägarnas märken. Däremot hava

kommitterade icke för närvarande vågat för Norrbottens län utsträcka

förbudet längre än till befolkningen i socknarna nedanför lappmarksgränsen.

För denna befolkning är renägarskapet en ren affär, som

bedrives i ändamål att därav skörda största möjliga penningevinst.

Flertalet av de bofastas renar tillhör ägare i kustlandet, och där har

man ock att söka de renägare, som förena största antalet renar på

eu hand. Det har till och med gått därhän, att aktiebolag bildats

för att driva renskötsel i större omfattning. Den bofasta befolkningen

i lappmarken åter har behov att hålla renar såsom binäring till

sitt jordbruk och synes ej driva rörelsen i större skala än för detta

ändamål är nödigt. Då skogslapparna inom länets södra socknar

framgent såsom hittills utan tvivel komma att vålla de bofasta stora

olägenheter, vilka med hänsyn till sommarbetesmarkernas belägenhet

svårligen kunna under nuvarande förhållanden helt undvikas, synes

billigheten fordra, att i gengäld samma bofasta medgives åtminstone

rätten att hava egna renar under lapparnas vård. Inom länets norra

socknar, där man vintertiden i stor utsträckning begagnar sig av

renar såsom dragdjur, låter det sig redan av detta skäl icke göra

att utestänga bofasta från rättigheten att äga sådana djur. Emellertid

hava kommitterade, för att rättigheten ej skall över hövan utsträckas,

fäst densamma vid sådana villkor, ätt renägaren skall vara

bosatt inom lappmarken och där äga eller bruka jordbruksfastighet,

samt att renarna skola hållas i vård av lapp, som uteslutande sysselsätter

sig med renskötsel. Endast sådana lappar torde erbjuda

tillräckliga garantier för att renarna erhålla den tillsyn, vilken ägarna

själva av helt naturliga skäl ej kunna ägna dem.’

Då frågan förekom till behandling vid 1898 års riksdag blev

kommitténs förslag med avseende å 27 § i enlighet med Kungl.

Maj ds i ämnet avlåtna proposition av Riksdagen antaget. Med anledning

av en inom Andra kammaren väckt motion intogs därjämte

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

11

i 3 mom. bestämmelse, att lapp vid begagnande av sin rätt till renbete

finge hava under sin vård s. k. dragrenar, även om de tillhörde

annan än lapp. Däremot avslog Eiksdagen ett i samma motion

framställt yrkande, att den i ovanberörda mom. omförmälda rätt för

lapp att under sin vård hava renar, tillhörande annan än lapp, måtte

begränsas till högst tjugu renar för varje sådan person.

Såväl ifrågavarande lagrums avfattning som ovan återgivna

uttalanden av lapplagskommitten och 1898 års lagutskott utmärka

med full tydlighet, att nu gällande lagstiftning till frågan om rätten

att äga och innehava renar principiellt intager den ståndpunkten,

att dylik rätt bör tillerkännas ensamt lapparna. Då det undantag

från den allmänna regeln, vilket på grund av särskilda förhållanden

funnits påkallat i fråga om Norrbottens läns lappmarker uttryckligen

förklarats skola äga giltighet endast tillsvidare, torde, såsom

motionärerna jämväl antytt, redan vid lagens tillkomst varit

avsett att nämnda undantagsbestämmelser, i den mån orsakerna till

desamma ej längre förelåge eller föranledde missförhållanden, borde

ytterligare inskränkas för att slutligen utgå ur lagstiftningen.

Den uppfattning, åt vilken kommittén i sill framställning givit

uttryck i fråga om de bofastas renägarskap, har ock, enligt vad utskottet

från sakkunnigt håll inhämtat, vunnit stöd av erfarenheten

från de år, under vilka 1898 års lag ägt giltighet. Såsom i motionen

framhålles, torde de bofastas renägarskap, där sådant i avsevärdare

utsträckning förekommer, varit ägnat att göra intrång i lapparnas

renskötsel såsom en av dem utövad självständig näring och

därigenom även sätta i fara möjligheten för lapparna att på denna

för dem naturliga väg finna sin utkomst. Vid sådant förhållande

synes det utskottet angeläget, att lapparnas intressen i detta avseende

bliva i lagstiftningen fullt tillgodosedda. Därtill kommer ock,

att all rättsgrund saknas för bofastas anspråk att för av dem i affär,ssyfte

hållna renhjordar erhålla betesrätt på andra jordägares mark.

Och vill utskottet därför förorda en lagändring i det syfte som i

motionen angives.

Utskottet anser dock icke lämpligt att denna lagändring går så

långt, att den i förevarande hänseende nu gällande undantagsbestämmelsen

helt och hållet upphäves och de bofasta sålunda fullständigt

frånkännas rätten att äga andra renar än s. k. dragrenar. Inom

Norrbottens läns lappmarker, särskilt i de övre delarne av Torneälvens

flodområde, men även annorstädes, leva nämligen i ganska

s. 12 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

12 Lagutskottets utlåtande -.Nr 7.

stort antal nybyggare, av vilka många i härstamning och levnadsförhållanden

stå lapparna nära och för vilka renskötseln äger en

mycket stor betydelse. Att beröva dessa nybyggare rätten att innehava

åtminstone det mindre antal renar, som för deras torvtiga

bergning kan vara erforderligt, synes utskottet icke riktigt. Även

ur synpunkten av upprätthållandet av ett gott förhållande mellan

lapparna och de bofasta torde det vara lämpligt att åt de senare

inrymmes en dylik begränsad befogenhet. Erfarenheten har nämligen

— såsom även lapplagskommitten framhållit •— givit vid handen,

att många anledningar till tvister och misshälligheter undvikas,

om både lapparna och de bofasta äro intresserade av renskötseln.

Utskottet anser därför, såsom motionärerna alternativt föreslagit, att

frågan bör lösas genom eu begränsning av de bofastas renägarskap.

Huru långt en sådan begränsning bör sträcka sig, lärer icke lämpligen

kunna närmare bestämmas annat än i samband med en utredning

av alla på frågan inverkande omständigheter.»

Den hemställan, i vilken detta utskottets yttrande utmynnade,

blev, såsom i motionen om namnes, av Andra kammaren godkänd,

varemot Första kammaren utan omröstning''avslog densamma.

De skäl, som sålunda av 1912 års lagutskott anfördes för eu begränsning

av de bofastas renägarskap, där sådant ännu är medgivet,

synas utskottet fortfarande i allt väsenligt äga giltighet och därjämte

ytterligare bestyrkta av de erfarenheter, som kunnat inhämtas

under den sistförflutna tiden. Utöver de upplysningar, som i sådant

hänseende meddelas i årets motion och vilkas trovärdighet icke,

såvitt utskottet kunnat inhämta, finnes anledning att betvivla, vill

utskottet erinra om det sakförhållandet, som konstaterats såväl inom

vissa delar av Norrbottens län som inom Västerbottens och Jämtlands

län, att nämligen antalet renar befunnits större än som motsvaras

av de naturliga förutsättningarna för renskötselns utövande

såsom näring i den skala, hittills skett. Eu förminskning av renstammen

medelst nedslagning i större omfattning har därför antingen

redan påbörjats eller måste inom den närmare framtiden

sannolikt företagas. Det synes emellertid vid sådant förhållande

bäst överensstämma med de grundsatser, efter vilka lagstiftningen

på detta område utvecklats, att den minskning av renarnas antal,

som sålunda måste äga rum, i första rummet drabbar de bofastas

renar, Även detta förhållande utgör alltså ett skäl för den påyrkade

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 7.

13

utredningen av frågan angående en begränsning av de bofastas renägarskap.

En framställning till Kung! Maj:t i sådant syfte synes

så mycket hellre böra göras utan hinder av den allmänna utredning

av lappfrågan, vilken på grund av Riksdagens skrivelse den 6 maj

1908 satts i gång, som det torde vara ovisst, om denna utredning

kan inom den närmare framtiden avslutas, och den särskilda detaljfråga,

som här avses, är av eu trängande natur och synes utan

svårighet kunna lösas oberoende av de andra spörsmål, som beröras

av den nämnda utredningen.

Då utskottet alltså anser sig böra förorda en utredning i ämnet,

torde emellertid i anledning av de betänkligheter, som under

fjolårets debatt i Första kammaren yppades emot genomförandet av

den ifrågasatta begränsningen av bofastas renägarskap i lika mån

inom hela det område, som här är i fråga, särskilt i den intill finska

gränsen belägna delen av Norrbottens län, den ifrågasatta utredningen

böra avse såväl frågan huruvida och inom vilka områden en begränsning

av de bofastas rätt att äga renar bör äga rum, som även

i vilken omfattning en dylik begränsning bör genomföras.

Med åberopande av vad sålunda i ämnet anförts, får utskottet

hemställa,

att Riksdagen, i anledning av förevarande

motion, måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t anhålla,

att .Kungi. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,

huruvida och i vad män den rätt, som på grund

av 27 § i lagen om de svenska lapparnas rätt till

renbete i Sverige m. m. den 1 juli 1898 tillkommer

bofasta inom Norrbottens läns lappmarker att

äga renar och för dem begagna sig av lapparnas

rätt till renbete, måtte kunna begränsas, samt för

Riksdagen framlägga det förslag, som av denna

utredning kan föranledas.

Stockholm den 11 februari 1913.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1913:30 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående ändring i 27 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. s. 4 i texten