Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Riksdagens år 1912 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1911.

1913-03-12 · 48 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 43 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1913:32, Utlåtande, i anledning av Riksdagens år 1912 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1911.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

1

Sr 32.

Ankom till Riksdagens kansli den 12 mars 1913 kl. 4 e. ro.

Utlåtande, i anledning av Riksdagens år 1912 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets

jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning under år 1911.

(2:a Avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovan nämnda

revisionsberättelse jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk

och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar

och inhämtande av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga

upplysningar, underställa Riksdagens prövning de av revisorerna gjorda

framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande

utskottet därvid att följa den ordning, som i revisionsberättelsen

blivit iakttagen.

Fångvårdsstyrelsen.

§ I
(Rev.

ber. pag. 38 och 39; uti. pag. 639—641).

Under berättelsen angående fångvårdsstyrelsen hava revisorerna

omförmält, hurusom det vid besök å kronoliäktet i Landskrona ådragit

sig revisorernas uppmärksamhet, att utanför vissa av häktets cellfönster

vore anordnade skärmar av bleck, vilka, lastade vid fönstrens nedre del,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 sand. 17 höft. (Nr 32.) 1

Ang. vissa

fönsteranordningar

vid

kronohäktet i

Landskrona

samt användande

av de

opaginerad Kontrollera mot PDF

q

Statsutskottets utlåtande Nr 82.

kvinnliga

tvångsarbetsfångarna

därstädes i

jordbruksarbete.

därifrån utginge uppåt i vinkel mot fönstret ock, enligt vad som upplystes,

vore avsedda att förhindra meddelanden mellan fånge och person,

som befunne sig å platsen utanför fönstren. Då emellertid dessa skärmar

givetvis måste hindra ljusets inträngande i cellen och då fönstren

måste antagas icke vara uttagna större än att all den dager, som genom

dem kunde inkomma i cellen, borde densamma tillföras, hade revisorerna

velat ifrågasätta, huruvida icke i nu angivna fall lämpligare anordningar

för fånges fullständiga isolering borde kunna vidtagas.

Vidare hava revisorerna erinrat, att 1907 års statsrevisorer med

anledning av besök vid tvångsarbetsanstalten i Svartsjö uttalat den

mening, att de å anstalten intagna fångarna, vilka dittills huvudsakligen

sysselsatts med att hugga gatsten och bereda makadam och endast till

någon del använts i jordbruk, borde i betydligt större utsträckningsysselsättas

med jordbruksarbete, och åberopade revisorerna en av fångvårdsstyrelsen

i detta ämne till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, i vilken

styrelsen anfört, bland annat, att det av fångarna bedrivna jordbruket

omfattats av dem, som därtill använts, med intresse och visat sig äga

en uppryckande verkan även å de genom lättja och dryckenskap ganska

försoffade samt därjämte vore ägnat att höja tvångsarbetarnes förmåga

av självförsörjning. Sedermera hade Riksdagen enligt skrivelse

den 30 maj 1908, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning, medgivit,

att den under domänstyrelsens förvaltning bibehållna delen av Svartsjö

kungsladugård jämte två angränsande lägenheter finge överlåtas till

fångvården för att läggas under anstaltens eget bruk i syfte att möjliggöra

att i större utsträckning än förut sysselsätta där intagna fångar

med jordbruksarbete.

I detta ämne yttra revisorerna vidare:

»Då, så vitt revisorerna kunnat inhämta, den förändring i nämnda

tvångsarbetsfångars sysselsättning, som i överensstämmelse med Riksdagens

oinförmälda beslut vidtagits, fördelaktigt inverkat på dessa

fångars uppförande och arbetslust samt hälsa och sinnesförfattning,

torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke tillfälle till liknande

sysselsättning borde i avsevärd utsträckning beredas de å tvångsarbetsanstalten

i Landskrona intagna fångar, vilka utgöras av de enligt lagen

om lösdrivares behandling samt fattigvårdsförordningen till tvångsarbete

dömda kvinnor, som icke fyllt tjugufem år. Också har fångvårdsstyrelsen

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 26 juni 1911 hemställt, att

Landskrona f. d. fästnings område, därå tvångsarbetsanstalten jämte

tillhörande kronohäkte är förlagd och varav fångvården allenast disponerar

marken innanför inre vallgraven med därå uppförda byggnader

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

samt en byggnad utanför södra infartsvägen och en inom bastionen

Wrangel belägen jordlott, därå ett jämförelsevis ringa antal fångar

sysselsättas med trädgårdsarbete, under det att all den övriga delen är

upplåten åt lantförsvarets behov, måtte överlämnas till fångvården. I

detta ärende har fångvårdsstyrelsen anfört, bland annat, att det gamla

citadellet med sitt avskilda och skyddade läge inom vallgravarna äger

sällspord goda betingelser såsom fångvårdsinrättning men förutsätter,

om det fortfarande skall kunna bevaras åt fångvården och med sina

goda möjligheter till fullo utnyttjas, en utvidgning fram till den yttre

graven, som jämte vallen bildar en naturlig omslutningsmur mot yttervärlden

och tillåter fritt och ostört bruk av innanför liggande jord

mellan båda vallgravarna. Däremot har arméförvaltningens fortifikationsdepartement

på grund av remiss, med anslutning till vad chefen förtörsta

arméfördelningen i ärendet anfört, i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställt, att fångvårdsstyrelsens omförmälda framställning icke måtte

vinna Kungl. Maj:is bifall; och är frågan för närvarande beroende på

Kungl. Maj:ts prövning.

Med anledning av besök å ifrågavarande tvångsarbetsanstalt och

därunder gjorda iakttagelser beträffande det gynnsamma resultatet av de

redan gjorda försöken med trädgårdsarbetet inom fängelset hava revisorerna

velat uttala önskvärdheten av att anordningar vidtagas för att

bereda ifrågavarande tvångsarbetsfångar ökat tillfälle till lämplig sysselsättning

i det fria.»

Fångvårdsstyrelsen bär i häröver den 31 december 1912 avgivet

yttrande anfört följande:

»Behovet av ifrågavarande skärmar har sin förklaring i den av

styrelsen i underdånig skrivelse den 26 juni 1911 påvisade olägenheten

för tvångsarbetsanstalten och det med denna förenade kronohäktet i

Landskrona av den nuvarande användningen av det närmast omgivande

området.

Sagda anstalt är förlagd till Landskrona f. d. fästnings område,

men av detta disponerar fångvården för närvarande allenast marken

innanför inre vallgraven med därå uppförda byggnader samt därjämte

en byggnad utanför södra infartsvägen, anordnad till vaktkonstapelbostäder,

och en jordlott inom bastionen Wrangel, avsedd till trädgårdsland.

Det gamla citadellet med sitt avskilda och skyddade läge inom

vallgravarna äger, enligt vad styrelsen i sin nämnda underdåniga skrivelse

framhållit, sällsynt goda betingelser såsom fångvårdsinrättning, men

förutsätter, om det alltfort skall kunna med fördel bevaras åt fångvården

och med sina goda möjligheter tillfullo utnyttjas, en utvidgning fram

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

till den yttre graven, som jämte vallen bildar en naturlig omslutning

mot yttervärlden och tillåter fritt och ostört bruk av innanför liggande

jord mellan båda vallgravarna.

Av denna jord, vilken disponeras av arméförvaltningen, är en lott

jämte byggnader upplåten åt Skånska husarregementets Landskronaavdelning

dels till köksträdgård för avdelningen samt trädgårdsland för

underofficerare, dels till kammarskjutningsbana och skyttegård, medan

befintliga byggnader nyttjas till förläggning av personal, såsom lokaler

för förråd och verkstäder samt till stallrum. Övriga områden äro

mestadals genom arméförvaltningen utarrenderade i smålotter, med

kronan tillerkänd rätt att när som helst återtaga jorden.

Tydligt är att fångvården måste vidtaga åtgärder till förhindrande

av direkt utsikt från häktets fönster mot de närbelägna områden, där

militärer hålla skjutövningar eller eljest vistas, likasom ock mot de

platser inpå anstalten, där innehavarne av koloniträdgårdar samt allmänheten

hava tillträde. Detta har nödvändiggjort ifrågavarande skärmars

anbringande.

1 förenämnda underdåniga framställning samt i underdånigt

yttrande den 16 februari 1912 har styrelsen framhållit angelägenheten

för fångvården att komma i besittning av den mark, som nu disponeras

av arméförvaltningen eller vissa delar därav, detta såväl för att befria

anstalten från ovan nämnda olägenheter som för att tillgodose ett annat

för fångvården viktigt syftemål.

Då anstalten i Landskrona användes till förvarande av yngre

kvinnliga tvångsarbetsfångar, hade styrelsen funnit angeläget att i möjlig

mån bereda dessa unga kvinnor sysselsättning av sådan art, att den

kunde välgörande påverka deras under lättsinnigt och sysslolöst leverne

försvagade hälsotillstånd, öva ett väckande och fostrande inflytande på

deras sinnen och vända deras håg till nyttigt arbete. För detta syfte hade

styrelsen, så långt under antydda förhållanden varit möjligt, träffat förberedande

anordningar för att vid sidan av dittills anlitade sömnads- med flere

arbeten sysselsätta fångarna i det fria, närmast med trädgårdsarbete av olika

slag, jämväl odlande av medicinalväxter. Meningen vore att, därest

erforderlig mark erhölles, småningom utan egentlig kostnad för kronan

kunna omgestalta anstalten till en för kvinnliga tvångsarbeterskor anpassad

motsvarighet till anstalten å Svartsjö, vilken tillvunnit sig allmänt

erkännande för att i en helt annan mån än vid andra anstalter

varit möjligt främja tvångsarbetets ändamål. Härtill vore det från omgivningarna,

såsom ovan visats, väl isolerade och till största del av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

trädgårdsjord bestående området mellan de båda vallgravarna i lyckligaste

grad lämpligt.

Av nu återgivna grunder har styrelsen i sistnämnda underdåniga

utlåtande hemställt, att Eders Kungl. Maj:t ville låta föranstalta, att

området mellan inre och yttre vallgravarna inom Landskrona f. d.

fästning jämte byggnader och en i vallgraven belägen holme måtte

under vissa bestämmelser överlämnas till fångvården. Om så sker,

bliva de ifrågavarande skärmarna obehövliga, då fångvården själv blir

bestämmande beträffande tillträdet till den häktet omgivande marken.

Att genom skärmarna ljustillförseln till cellerna i viss mån utestänges

finner styrelsen beklagligt, om än olägenheten förminskas därigenom

att skärmarna äro anbragta i ungefär samma vinkel mot fönstren

som den, i vilken dagsljuset beräknas överhuvud falla/ Men annat

effektivt skydd mot olägenheterna utifrån så länge marken ej är i fångvårdens

hand lärer ej stå till buds, såsom ock anstaltens direktör i

avgivet yttrande framhållit.

Med framhållande att i kronohäktet i Landskrona förvaras jämte

rannsakningsfångar endast fångar med kortare celltider, tillåter sig

styrelsen emellertid meddela, att styrelsen till möjligt förstärkande av

ljuset i cellerna anmodat anstaltens direktör att låta på insidan bestryka

skärmarna med vit emaljfärg för reflekterande av ljuset. Därjämte

har styrelsen föreskrivit, att de celler, framför vilkas fönster skärmar

äro anbragta, skola företrädesvis användas för extra judiciella bestraffningar

samt till förvarande dels av fångar med kortare cell tid och dels

av bötesfångar, vilka under dagen i regel användas för handräckningsgöromål

utom cellerna».

Utskottet delar den av revisorerna uttalade uppfattningen om

önskvärdheten av att de kvinnliga tvångsarbetsfångarne beredas ökat

tillfälle till arbete i det fria. En nödvändig förutsättning härför är att

den av lantförsvaret nu disponerade delen av Landskrona f. d. fästningsområde

överlämnas till fångvården. Då emellertid denna fråga för närvarande

är på Kungl. Maj:ts prövning beroende, har utskottet endast

velat vad i ärendet förekommit för Riksdagen

Utskottets

yttrande.

omförmäla.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

Angående

marin förvaltningens

räkenskaper.

Marin förvaltningen.

§ 2.

(Rev. ber. pag. 130—132, 134 och 135; uti. pag. 648- 651 och 661.)

Under omförmälan att, enligt vad marinförvaltningeus konto i 1911

års rikshuvudbok utvisade, de å femte huvudtitelns besparingsfond under

titel »för särskilda ändamål reserverade medel» bokförda uppbördsmedel

belöpt sig till i runt tal 1,800,000 kronor, hava revisorerna i § 1 under

berättelsen angående marinförvaltningen meddelat att, då motsvarande

belopp för år 1910 uppgick till allenast omkring 470,000 kronor, alltså

till ett omkring 1,330,000 kronor lägre belopp, förhållandet ådragit sig

revisorernas uppmärksamhet.

En närmare undersökning av förstnämnda inkomstpost, 1,800,000

kronor, hade givit vid handen, att densamma huvudsakligast utgjordes

av uppbörd, som under titel »realiserade inventarielager m. m.» bokförts

å de i marinförvaltningens huvudbok upplagda lconti för de under nämnda

förvaltning lydande förråd.

Såvitt revisorerna kunnat utröna, utgjorde sagda uppbördsposter

i regel blott värden å de från förråden till användning utlämnade och

i förrådsredogörelserna avförda materialier in. m. och kunde således icke

betraktas såsom inkomster i egentlig mening.

Åvenså vore de å förenämnda, i huvudboken upplagda förrådskonti

avförda belopp i allmänhet endast värden å till förråden avlämnade

och i deras redogörelser debiterade materialier in. in.

De å förrådens konti i huvudboken uppdebiterade och avförda

materialievärdena motsvarades emellertid icke blott av respektive avföringar

och debiteringar i förrådsredogörelserna, utan även av avföringar

respektive uppdebiteringar i huvudboken å konti över anslag, som skulle

påföras kostnaderna för förrådseffekterna i fråga.

Då emellertid detta bokföringssätt syntes revisorerna otillfredsställande,

synnerligast därutinnan att bedömandet av de i riksstaten uppförda

anslagens ställning i hög grad försvårades, hade revisorerna velat

framhålla önskvärdheten av att, för vinnande av större enkelhet och

överskådlighet i redovisningen, eu förändring i berörda avseende måtte

komma till stånd, och hade revisorerna velat ifrågasätta, huruvida icke

för uppnående av detta mål berörda fråga lämpligen borde överlämnas

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32. 7

till de av Kungl. Maj:t utsedda sakkunniga för utredning rörande förenkling

av marinens redovisningsväsende.

Vidare hava revisorerna i § 2 under samma berättelse omförmäla

hurusom revisorerna vid . granskning av de medelsredovisningar, vilka

avgivits . av de under marinförvaltningen tydande verk och inrättningar

funnit vissa olikheter i avseende å sättet för redovisningen.

Sålunda förekomme att, under det att sjökrigshögskolans medelsredovisning

omfattade samtliga enligt fastställd stat anslagna medel, i

sjokrigsskolans .medelsredovisning inbegrepes, utom s. k. expensmedel

och medel för inköp av instrument in. m., endast eu del lärararvoden

varemot arvoden i övrigt redovisades direkt från marinförvaltningens

kassa.

Aven mellan de sammandrag, vilka avgivits av cheferna för nämnda

skolor och som legat till grund för de i denna berättelse intagna uppgiftei

i Öl ande sjökrigshögskolan och sjökrigsskolan, förefunnes en principiell

olikhet, i det att den uti sjökrigshögskolans sammandrag införda

behållningen hänförde sig till den i marinförvaltningens huvudbok redovisade

reservationen å anslaget, medan den i sjökrigsskolans sammandrag

upptagna behållningen avsåge en kontant behållning i skolans

kassa oberoende av det för skolan anvisade anslagets ställning.

Av den av chefen för sjökarteverket avgivna medelsredovisningen

framgmge att av verkets utgifter, vilka sammanlagt uppginge till 226,560

kronor 23 öre, endast expensmedlen däri redovisades till ett belopp av

3,920 kronor, som i sammandraget uppdelats på diverse poster. Övriga

utgifter utbetalades, och redovisades direkt från marinförvaltningen.

Enär.granskningen av marinförvaltningens samt underlvdande verks

och inrättningars räkenskaper försvårades genom olikheter i redovisningssättet

av här ovan antydd art, hade revisorerna velat uttala önskvärdheten

av att även frågau om möjligheten att åvägabringa ett enhetligt

system på ifrågavarande områden toges under övervägande av de sakkunnige,

. vilka tillkallats för utredning rörande förenkling av flottans

redovisningsväsen.

Slutligen hava revisorerna under § 5 av ifrågavarande berättelse,

jämte omförmälande av att överbetalningar förekommit under år 1911

å vissa bestämda anslag, anfört följande:

»De belopp, vilka av marinförvaltningen redovisas såsom överbetalmngar

a anslag, som äro av natur att ej få överskridas, behandlas vid

upprättandet av rikshuvudboken såsom förskottsutbetalningar och avföras

således icke i densamma såsom utgifter å respektive anslag, vilket

opaginerad Kontrollera mot PDF

B Statsutskottets utlåtande Nr 32.

förfaringssätt medför, att de i nämnda huvudbok å vissa anslag redovisade

utgiftssummorna icke överensstämma med de av marinförvaltningen

i samma anslag avförda utgiftsbelopp. _ . ,

Till en sådan bristande överensstämmelse bidrager jämväl den omständigheten,

att i åtskilliga fall belopp, vilka av marinförvaltningen

omförts mellan olika konti, vid uppgörandet av nkshuvudboken behandlades

annorlunda. . . ,

Så har exempelvis å extra ordinarie anslaget till andung av en La

klass kanonbåt för år 1911 utav marinförvaltningen redovisats ett utgiftsbelopp

av 50,816 kronor 4 öre, under det att rikshuvudboken for samma

år utvisar en utgiftssiffra å nämnda anslag av 45,284 kronor 4 öre,

beroende därpå, att ett av marinförvaltningen till anslaget i fråga från

det till titeln för ''särskilda ändamål reserverade medel’ hörande kontot

jagaren Munin’ omfört belopp av 5,532 kronor i nämnda huvudbok

redovisats på annat sätt. .. . ,

Då brister i överensstämmelsen mellan marinförvaltningens ocii

statskontorets medelsredovisning såväl beträffande överbetalningar som

ock i andra avseenden synas kunna i viss mån verka viseledande, hava

revisorerna ansett sig böra fästa uppmärksamheten å ovan berörda förhållanden.

))

Marinförvaltningen har i utlåtande av den 17 januari 1913 i ovan

omförmälda avseenden anfört följande:

»Innehållet i § 1 av revisorernas anmärkningar kan sammanfattas

sålunda. ^ marinförvaltningens huvudbok har såsom inkomst under titel

»realiserade inventarielager m. m.» bokförts ett belopp av sammanlagt i

runt tal 1,800,000 kronor, vilket belopp revisorerna betecknat dels såsom

uppbörd, bokförd å de i huvudboken upplagda förrådskonti, dels såsom

sammanlagda värden av de från förråden till användning utlamnade och

i förrådsredogörelserna avförda materialier in. in. och fördenskull ansett

icke kunna betraktas såsom inkomst i egentlig mening.

2 o) De å förenämnda förrådskonti avförda belopp äro i allmänhet

endast värden å till förråden avlämnade och i deras redogörelser debiterade

materialier m. in.

3-o) De å förrådens konti uppdebiterade och avförda materialvärdena

motsvaras icke blott av avföringar och debiteringer i forradsredogörelserna,

utan även av avföringar och uppdebitenngar a vederbörande

anslag i huvudboken.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

9

4:o) Detta bokföringssätt har synts revisorerna otillfredsställande

synnerligast därutinnan, att bedömandet av de i riksstaten uppförda

anslagens ställning i hög grad försvåras.

5:o) På grund härav hava revisorerna velat framhålla önskvärdheten

av att för vinnande av större enkelhet och överskådlighet i redovisningen

en förändring i berörda avseende måtte komma till stånd.

Då revisorernas anmärkning, beträffande förenämnda 1,800,000

kronor, uppenbarligen beror på missförstånd av det faktiska förhållande,

som här föreligger, får marinförvaltningen meddela följande.

Enligt det nu gällande, av Kungl. Maj:t den 30 juli 1875 fastställda

formulär för marinförvaltningens huvudbok, inledes denna med

särskilda konti dels över ställningen vid årets början, dels över inkomster,

dels över utgifter under året. A inkomstkontot upptagas först ordinarie

och extra ordinarie anslag för året och därefter andra inkomster under

sina särskilda titlar samt slutligen under titel »realiserade inventarielager

m. fl. ersättningar» saldot av inkomster och utgifter å huvudsakligen de

i huvudboken ingående förrådskonti. Dessa saldon, som utgöra de

belopp, varmed inkomsterna överskjuta utgifterna, äro fördenskull »inkomst»

i lika egentlig mening som alla inflytande, å en förrådstitel

bokförda penningmedel, vilka naturligen varken få eller kunna bokföras

annorlunda än såsom inkomst, oaktat de särskilda inkomstbeloppen helt

naturligt motsvara värdet av från förråden till användning utlämnade

(försålda) materialier.

Riktigheten härav jävas icke i någon mån av revisorernas såsom

2:o) här ovan betecknade yttrande, vilket ävenledes angiver ett missförstånd

av vad marinförvaltningens huvudbok verkligen innehåller. Vad

å huvudbokens förrådskonti krediteras (avföres), är nämligen icke, såsom

revisorerna förmenat, värdet å till förråden avlämnade och i deras redogörelser

debiterade (d. v. s. av förråden inköpta) materialier m. m.

Det, som å dessa konti krediteras, är tvärtom den ersättning, som

efter avslutade expeditioner eller från varvets arbetstitlar o. s. v.

verkligen inflyter för utlämnade (man kan säga av förrådet försålda)

materialier.

Avfattningen av den revisorernas anmärkning, som återgives under

3:o) här ovan, är vilseledande och syftet med anmärkningen oklart. Ty

visserligen förhåller det sig så, att, enligt den för all bokföring gällande

grundregel, allt, som på ett konto debiteras (mottages), måste krediteras

(avföras) å ett annat konto inom samma bokslut, men ingalunda, på sätt

revisorerna synes förmena, så, att uppdebitering eller kreditering i marinBihang

till Biksdagens protokoll 1913. 6 sand. 17 käft. (Nr 32.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

förvaltningens huvudbok korresponderar med kreditering eller debitering

i förrådsredogörelserna. Dessa föras nämligen hos lokalförvaltningarna

och avse in- och utgående varor, medan den i marinförvaltningen förda

huvudboken rörer in- och utgående kontanta medel. Mellan denna huvudbok

liksom de till grund därför liggande lokalförvaltningarnas kassajournaler,

å ena, och förrådsredogörelserna, å andra sidan, förefinnes

således icke i bokföringsliänseende något sammanhang, varmed naturligtvis

är långt ifrån bestritt, att förutsättningen för krediteringen i kassajournal

av t. ex. en utgift för inköpta materialier måste vara, att dessa

i vederbörande förråd mottagits och till följd därav i förrådsredogörelsen

uppdebiterats. Självklart är även, att korrespondens måste förefinnas

mellan på- och avföringarna å förrådens konti i marinförvaltningens

huvudbok samt av- och påföringar å »vederbörande anslag». Med avseende

härå måste dock erinras, att kostnaden för inköp av förrådseffekter

visserligen i undantagsfall måhända skulle kunna bokföras direkt

på anslagen, men att i allmänhet ett sådant förfarande alldeles visst

skulle förrycka anslagens ställning, enär de upphandlade effekterna i

regel komma att användas för ändamål, tillhörande olika anslag, och

det är icke möjligt att på förhand bestämma det belopp, varmed de

särskilda anslagen böra deltaga i kostnaden för upphandlingen. Men

att det i marinförvaltningens bokföring tillämpade riktiga och naturliga

förfarandet skulle kunna motivera revisorernas under 4:o) här ovan återgivna

omdöme, att »detta bokföringssätt» synts otillfredsställande, kan

marinförvaltningen ej fatta.

Väl må det vara tänkbart, att det av Kung!. Maj:t den 30 juli

1875 fastställda, för marinförvaltningens bokföring gällande huvudboksformuläret

skulle kunna i någon del förbättras. Men något slags behov

av förändring torde ej kunna anses uppvisat genom revisorernas enligt

5:o) här ovan uttalade allmänna önskan i sådant hänseende, i synnerhet

som denna önskan knappt kan anses hava vunnit stöd av revisorernas

nu granskade anmärkningar.

Uti § 2 hava revisorerna anmärkt, hurusom vid granskning av de

medelsredogörelser, vilka avgivits av de under marinförvaltningen lydande

verk och inrättningar, revisorerna funnit vissa olikheter i fråga om sättet

för redovisningen, uti vilket avseende revisorerna hänvisat till en del

olikheter i medelsredovisningen från sjökrigshögskolan, sjökrigsskolan

och sjökarte verket; och hava revisorerna, enär granskningen av marinförvaltningens

samt underlydande verks och inrättningars räkenskaper

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

11

försvårades genom olikheter i redovisningssättet av den utav revisorerna

antydda art, uttalat önskvärdheten av att även frågan om möjligheten

att åvägabringa ett enhetligt system på ifrågavarande områden toges

under övervägande av de sakkunniga, vilka tillkallats för utredning

rörande förenkling av flottans redovisningsväsen.

I anledning härav är följande att anföra.

I de föreliggande fallen har visserligen redovisningen, på sätt revisorerna

anfört, ägt rum under något olika former, men i enlighet med

givna föreskrifter. Någon olägenhet från bokföringssynpunkt eller annorledes

har härvid ej förut i någon mån gjort sig gällande. Det torde

ock ligga i öppen dag, att för en förvaltningsgren med dess särskilda

uppgifter ett redovisningssystem kan vara lämpligare än för en annan

förvaltningsgren med helt andra uppgifter.

Emellertid har, vad sjökarteverket beträffar, från och med innevarande

år, i sammanhang med genomförande av den av 1912 års Riksdag

beslutade omorganisation av verket, redovisningssättet blivit förändrat

i huvudsaklig överensstämmelse med det för marinen i allmänhet

gällande redovisningssättet.

Sjökrigshögskolans redovisning avgives på huvudsakligen samma

sätt, dock att den avser helt räkenskapsår, under det nyssberörda redovisning

från sjökarteverket avgives kvartalsvis.

Det är vid sådant förhållande endast sjökrigsskolans medel, som

redovisas på ett säreget sätt. Det för skolan gällande redovisningssättet,

vilket i övrigt äger äldre hävd, var upptaget i det av tillkallade sakkunniga

angående omorganisation av skolan den 2 maj 1908 avgivna betänkande,

del II, med, bland annat, förslag till stadga för skolan, och är av Eders

Kungl. Maj:t fastställt uti det den 28 april 1911 utfärdade förnyade

nådiga reglementet för skolan.

Med avseende å vad revisorerna i denna punkt uttalat har emellertid

marinförvaltningen från chefen för sjökrigsskolan såväl som från

chefen för sjökrigshögskolan infordrat yttrande över inom ämbetsverket

uppgjorda förslag till ändring i, vad vartdera läroverket angår,

eu paragraf av det för läroverket gällande reglemente, vilka ändringar

skulle leda till den av revisorerna åsyftade likformigheten. I

huvudsak hava cheferna förklarat sig icke hava något att emot de

ifrågasatta reglementsändringarna erinra, vid vilket förhållande marinförvaltningen

uti särskild underdånig skrivelse denna dag ämnar hemställa,

att Eders Kungl. Magt täckes besluta om vidtagande av dessa

ändringar.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottets

yttrande.

Vidare hava revisorerna under § 5 anmärkt en del olikheter mellan

marinförvaltningens och statskontorets medelsredovisningar. Med anledning

därav må endast framhållas, att det åligger marinförvaltningen att

tillse, att ämbetsverkets huvudbok föres i överensstämmelse med det av

Kungl. Maj:t den 30 juli 1875 fastställda formulär. Om huvudboken, förd

efter detta formulär, icke lämpligen anpassar sig efter statskontorets medelsredovisning,

åligger det statskontoret enligt dess gällande instruktion av

den 18 oktober 1907 § 1 att, efter samråd med vederbörande ämbetsverk,

i detta fall marinförvaltningen, föreslå formulär för de räkenskaper,

vilka för rikskuvudboken skola ligga till grund.»

Från marinförvaltningens yttrande beträffande §§ 1 och 2 i revisorernas

berättelse har marinöverintendenten anfört följande skiljaktiga

mening:

»Utan att vilja förringa värdet av den förklaring, som av marin - förvaltningen lämnats beträffande vad i §§ 1 och 2 av revisionsberättelsen

anförts, anser jag dock, att syftet med vad Riksdagens revisorer

under sagda paragrafer uttalat är riktigt och att möjligheten icke

är utesluten, att reformer i samma syfte kunna i flera viktiga hänseenden

genomföras.

Jag har fördenskull påyrkat, att marinförvaltningen skulle tillstyrka,

att utredning uti av revisorerna angivet syfte uppdrages åt de

sakkunniga, som i sjöförsvarsdepartementet äro tillkallade för att biträda

med utredning rörande förenkling av marinens redovisningsväsende, i

vad det berör räkenskaperna såväl ombord som i land å flottans stationer

samt å kustpositionerna och vid kustartilleriregementena jämte därmed

sammanhängande frågor.»

Vad revisorerna i nu förevarande avseenden anfört synes utskottet

häntyda på, att marinförvaltningens och vissa under detta ämbetsverk

lydande verks och inrättningars räkenskaper lida av brist på reda och

överskådlighet samt felande överensstämmelse såväl sinsemellan som

ock med rikskuvudboken; och utskottet har icke av vad marinförvaltningen

till förklaring av anmärkningarna anfört blivit övertygat om att

icke särskilda åtgärder för avhjälpande av dessa olägenheter äro av

nöden. Ett ytterligare stöd för denna åsikt har utskottet hämtat av

marinöverintendentens vid ärendets behandling inom marinförvaltningen

uttalade särskilda mening. Den lämpligaste åtgärden i sådant avseende

synes då vara, att förevarande frågor överlämnas för utredning endera,

såsom av revisorerna ifrågasatts, till de sakkunniga för utredning ro
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32. 13

rande förenkling av marinens redo visnings väsen eller ock till andra, för

ändamålet särskilt tillkallade personer.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrivelse till Kung!. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande,

huruvida icke frågan om ett förbättrat räkenskaps-

och redovisningsväsen för såväl marinförvaltningen

som ock detta ämbetsverk underlydande undervisningsverk

och sjökarteverket borde för utredning

överlämnas till sakkunniga personer samt därefter meddela

det beslut i ärendet, vartill omständigheterna må

föranleda.

C o

s °-

(Rev. ber. pag. 134; uti. pag. 657—661.)

Revisorerna hava vidare framhållit, hurusom av en i berättelsen

angående marinförvaltningen intagen tablå över av marinförvaltningen

omhänderhavda medel framginge, att överbetalningar å bestämda anslag

och reservationsanslag från år 1910 inbalanserats med ett sammanlagt

belopp av:

å ordinarie anslag............................................ kronor 193,429: 2S

och å extra ordinarie anslag........................... » 94,113:_

samt att dessa överbetalningar vid 1911 års slut nedgått till:

å ordinarie anslag...................................... kronor 13,602:20

och å extra ordinarie anslag ........................ » 56,673: 47.

Om också således de gamla överbetalningarna i de flesta fall vid

utgången av år 1911 befunnits ersatta eller minskade, så hade dock

under loppet av nämnda år nya dylika uppstått.

Sålunda utvisade bland de ordinarie anslagen reservationsanslaget

till repetitionsövningar för reservofficerare vid flottan — i 1911 års riksstat

uppfört med 14,900 kronor — vid sagda års slut eu överbetalning

Ang. överbetalningar

å vissa

bestämda

anslag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

av 8,602 kronor 90 öre, samt anslaget till skeppsgosseskolan vid samma

tidpunkt en överbetalning av 974 kronor 44 öre.

Å extra ordinarie staten förekomme ökade överbetalningar å följande

anslag och till nedanstående belopp nämligen:

å anslaget till anskaffning av gnistsignalmateriel 555 kronor 2

öre, å anslaget till på- och ombyggnad av flottans sjukhus i Karlskrona

7,569 kronor 14 öre samt å anslaget till arvoden åt vid skeppsgossekåren

i Marstrand anställd personal samt medikamenter, bad m. m.

1,451 kronor 67 öre.

I detta ärende har marinförvaltningen i sitt ovanberörda den 17

januari 1913 avgivna utlåtande anfört följande:

»Beträffande den anmärkta överbetalningen å reservationsanslaget

till repetitionsövningar för reservofficerare vid flottan får marinförvaltningen

i underdånighet erinra om innehållet i sin skrivelse till statsrådet

och chefen för sjöförsvarsdepartementet den 29 oktober 1912 i

fråga om täckande av brist i nämnda anslag, i vilken skrivelse ämbetsverket

i huvudsak anfört följande.

På grund därav att under tidigare år ett mindre antal reservofficerare

deltagit i repetitionsövningar, än man beräknat, hade å anslaget

betydliga besparingar uppstått. Med hänsyn härtill medgav på underdånig

framställning av ämbetsverket Kungl. Maj:t genom nådigt brev

den 27 oktober 1905, att hela den å anslaget vid samma års ingång

befintliga behållning, 46,507 kronor 58 öre, finge till statskontoret återlevereras.

Under närmast följande år växte besparingarna å anslaget och

uppgingo vid 1908 års utgång till 23,438 kronor 65 öre. Uti underdånig

skrivelse den 24 augusti 1909 hemställde marinförvaltningen om

nådigt medgivande därtill, att av sistnämnda behållning Ange till statskontoret

ytterligare inlevereras ett belopp av 20,000 kronor, till vilken

framställning Eders Kung!. Maj:t genom nådigt brev den 24 september

1909 lämnade bifall.

Sålunda hade av ifrågavarande besparingsfond återlevererats tillhopa

66,507 kronor 58 öre.

Emellertid hade under åren 1909—1911 ett större antal reservofficerare

än det beräknade varit kommenderat till repetitionsövningar,

vadan under sistangivna år anslaget icke varit tillräckligt att täcka

utgifterna för de inkallade reservofficerarnas kontanta löneförmåner. A\

sådan anledning hade ställningen å anslaget försämrats och hade det

befunnits, att vid 1911 års utgång å anslaget förefanns en brist av

8,602 kronor 90 öre.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32. 15

I sin berörda skrivelse erinrade marinförvaltningen vidare därom,

att ämbetsverket i skrivelse till statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet

den 13 februari 1912 föreslagit, att av kostnaderna för

bevakningsåtgärder under år 1909 ett belopp av 255 kronor, motsvarande

bestridd utgift för avlöning åt reservofficerare, tjänstgörande vid

bevakning sistnämnda år, måtte få avföras å nu ifrågavarande anslag.

Därest, yttrade ämbetsverket, Eders Kungl. Maj:t till denna framställning

lämnade nådigt bifall, skulle bristen å anslaget komma att belöpa

sig till 8,857 kronor 90 öre.

I anledning av det anförda hemställde ämbetsverket, enär till bristens

täckande icke funnes medel disponibla, om utverkande av nådigt

medgivande därtill, att för angivna ändamål erforderligt belopp måtte

anvisas av femte huvudtitelns allmänna besparingar.

Marinförvaltningen vill emellertid påpeka, att, då ifrågavarande

anslag, vilket från och med år 1912 icke längre är upptaget i riksstaten,

var av reservationsanslags natur, någon skyldighet att inleverera

ovanberörda 66,507 kronor 58 öre icke förelegat, utan att, när förslag

om inleverering ändock avgåvos, dessa varit förestavade uteslutande av

önskan att tillgodogöra statsverket medel, som antogos icke skola bliva

för de med anslaget avsedda ändamål erforderliga, ävensom att, därest

inlevereringarna icke skulle hava ägt rum, anslaget vid 1911 års utgång

skulle visat en behållning av minst 57,649 kronor 68 öre.

Vad angår överbetalningen, 974 kronor 44 öre, å anvisningen till

skeppsgosseskolan, har marinförvaltningen i underdånig skrivelse den

1 maj o 1912 meddelat följande.

A anvisningarna till flottans stationer av i stat för skeppsgosseskolan

upptagna medel för år 1911 hade uppstått överbetalningar:

vid Karlskrona station av 5 kronor 57 öre och

vid Stockholms station av 968 kronor 87 öre.

Överbetalningen vid Karlskrona station, som berott på att för högt

belopp utbetalts i uppmuntringspenningar till hornblåsare och trumslagare,

. hade emellertid dåmera gottgjorts genom inleverering av beloppet

till stationens kassa.

Vad Stockholms station beträffade, härledde sig överbetalningen

därifrån, att vissa utgifter för skeppsgosseskolan i Marstrand år 1910

icke hunnit att i stationens räkenskap för samma år avföras, utan blivit

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

avförda först år 1911. Den till stationsbefälhavaren för år 1910 anvisade

titeln för ändamålet kom av sådan anledning att år 1910 visa en

behållning av 1,285 kronor 69 öre. Å anvisningen i sin helhet till

skeppsgosseskolan år 1910 uppstod för samma år en behållning av

inalles 1,380 kronor 6 öre, vilket belopp överförts till femte huvud
titelns

allmänna besparingar. Därest samtliga utgifter för skeppsgosseskolan

för år 1910, vad Stockholms station anginge, blivit bokförda

samma år, skulle det belopp, som sålunda överförts till femte huvudtitelns

allmänna besparingar, hava minskats med berörda 968. kronor

87 öre, vid vilket förhållande ämbetsverket hemställde om nådig föreskrift,

att ifrågavarande överbetalning, 968 kronor 87 öre, skulle gottgöras

av sagda besparingar.

Eders Kungl. Maj:t föreskrev i nådigt brev den 10 maj 1912, att

beloppet skulle av nämnda besparingar gottgöras.

Med anledning av vad revisorerna anmärkt beträffande »ökad överbetalning»

å extra ordinarie anslaget till anskaffning av gnistsignalmateriel,

tillåter sig marin förvaltningen hänvisa till vad ämbetsverket i

sin underdåniga skrivelse den 3 oktober 1912, angående utgifterna

under riksstatens femte huvudtitel för år 1914, anfört under punkten

»ersättning för förskjutna kostnader för flyttning av gniststationen å

Kungshol m stort».

Marinförvaltningen har däri erinrat, hurusom ämbetsverket i. infordrat

underdånigt utlåtande den 31 juli 1908 rörande den av vissa

angivna sakkunnige gjorda framställning därom, att den å Kungsholmsfort

anordnade gniststationen måtte förläggas till en mera skyddad plats,

hemställt, att nämnda gniststation snarast möjligt måtte få förflyttas till

Karlskrona örlogsvarv och anordnas i samband med för undervisningsändamål

avsedd gniststation därstädes. Med anledning av denna hemställan

samt marinförvaltningens i samma skrivelse i övrigt gjorda

framställning hade Eders Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 21

augusti 1908 funnit gott medgiva, dels att ett belopp av tillhopa 18,000

kronor, som av 1908 års Riksdag avsetts till förstärkande och modernisering

av Kungsholmsforts gniststation samt anordnande av undervisningsstation

å Karlskrona varv, finge av marinförvaltningen för ifrågavarande

ändamål förskjutas från omhänderhavande medel . att efter

ingången av ar 1909 ersättas av de till anskaffning av gnistmateriel

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

17

beviljade extra anslag, dels ock att ytterligare 6,000 kronor finge för

samma ändamål av marinförvaltningen med omliänderhavande medel

bestridas och framdeles till ersättande anmälas.

I anledning härav borde, yttrade ämbetsverket vidare i sin berörda

skrivelse den 3 oktober 1912, bos 1913 års Riksdag äskas nyssnämnda

6,000 kronor till gottgörande av förskjutna kostnader för flyttning av

Kungsholmsforts gniststation.

Någon verklig överbetalning å de för nu ifrågavarande ändamål

anvisade medlen föreligger icke. Ämbetsverket har enligt meddelad

nådig föreskrift av omhänderhavande medel utbetalt ifrågavarande 6,000

kronor samt därefter avfört dem å extra ordinarie anslaget till anskaffning

av gnistsignalmateriel, varefter ämbetsverket i vederbörlig ordning

anmält beloppet till ersättande.

Då kostnaderna för de särskilda arbetena i och för gniststationens

förflyttning icke lämpligen kunde särskiljas under berörda 18,000 kronor

och 6,000 kronor, hava utgifterna förts å samma konto; och ingår däri

den s. k. överbetalning, som statsrevisorerna anmärkt.

På sätt statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden den 14 innevarande

januari, bifogad årets statsverksproposition, giver vid handen,

har jämväl Eders Kungl. Maj:t hos årets Riksdag hemställt om anvisande

av extra anslag till ersättande av ifrågavarande förskott.

Vad angår kostnaden för på- och ombyggnad av flottans sjukhus i

Karlskrona, har densamma på grund av flera samverkande omständigheter,

vilka icke vid äskandet av anslaget kunde förutses, kommit att

överstiga anslagets belopp. Emellertid är en del av i kostnaderna ingående

poster föremål för tvist. Först sedan denna blivit avgjord samt i

övrigt pågående utredning angående såväl orsakerna till de ökade kostnaderna

som sättet för dessas gottgörande blivit slutförd, är ämbetsverket

i tillfälle att till Eders Kungl. Maj:t inkomma med den anmälan

och det förslag, som av omständigheterna må påkallas.

Med avseende å den anmärkta överbetalningen å anslaget till arvoden

åt vid skeppsgossekåren i Marstrand anställd personal m. m. får in aria - jBihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 samt. 17 käft. (Nr 32.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 32,

Utskottets

yttrande.

förvaltningen meddela, att ifrågavarande överbetalning härleder sig därifrån,

att av lokalmyndigheterna anslaget påförts vissa utgifter, vilka

dock varit av beskaffenhet att rätteligen böra påföras anslaget till flottans

nybyggnad och underhåll. Härutinnan bär emellertid av marinförvaltningen

vidtagits erforderlig rättelse, till följd varav ifrågavarande brist

blivit gottgjord.»

Av marinförvaltningens utlåtande i ärendet framgår, att överbetalningarne

å reservationsanslaget till repetitionsövningar för reservofficerare

vid flottan samt å anslaget till skeppsgosseskolan motsvaras

av till statskontoret inlevererade eller till femte huvudtitelns allmänna

besparingsfond överförda belopp; att bristen å extra anslaget till anskaffning

av gnistsignalmateriel utgjordes av ett förskott, som marinförvaltningen

enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande för ändamålet utgivit och

till vars täckande medel av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till

innevarande Riksdag äskas; att bristen i anslaget till på- och ombyggnad

av flottans sjukhus i Karlskrona åtminstone delvis föranletts av vissa

poster i berörda kostnader, vilka för närvarande äro föremål för tvist;

samt att bristen å anslaget till arvoden åt vid skeppsgossekåren i Marstrand

anställd personal m. m. numera blivit gottgjord.

På grund härav har utskottet ansett, vad revisorerna i förevarande

ärende anfört, icke böra föranleda annat utskottets yttrande än ett förnyat

påpekande av nödvändigheten av att fasta anslag icke överskridas.

Under uttalande härav har utskottet velat vad sålunda förekommit för

Riksdagen

omförmäla.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

19

Järnvägsstyrelsen.

§ 4.

(Rev. ber. pag. 184—187; uti. pag. 668—670.)

1 berättelsen angående järnvägsstyrelsen hava revisorerna under

§ 1 anfört följande:

»I sin berättelse över granskningen av statens järnvägars räkenskaper

och förvaltning meddelade 1911 års statsrevisorer bland annat,

att de, som ägnat särskild uppmärksamhet åt kartellbildningarna bland

åtskilliga leverantörer till statens järnvägar, genomgått samtliga protokoll

över upphandlingar genom järnvägsstyrelsens förrådsbyrå under år 1910

och ägnat dessa handlingar en ingående granskning. I en utförlig

framställning — till vilken här hänvisas — redogjorde statsrevisorerna

därvid för sina iakttagelser och framhöllo till slut den stora betydelse

för statens järnvägars ekonomi, som läge i att järnvägsstyrelsen —

särskilt genom att noggrant följa priserna å den utländska marknaden —

oavlåtligt strävade efter att för staten uppnå i förhållande till världsmarknaden

rätta priser.

I infordrat yttrande över denna angelägenhet påpekade järnvägsstyrelsen,

att den intoge en synnerligen grannlaga ställning i iipphandlingsärenden,

då varan eller arbetet kunde utföras inom landet. A ena sidan

gällde det att tillvarataga statens järnvägars ekonomiska intressen samt

å den andra att taga tillbörlig hänsyn till att svensk industri så långt

som möjligt gynnades. Vid prövning av anbud övervägdes alltid, huruvida

de fordrade prisen vore skäliga med hänsyn till konjunkturernas

läge och varans kvalitet, varvid styrelsen genom egna beräkningar eller

genom inhämtande av upplysningar sökte bilda sig ett omdöme om de

skäliga prisen för viss vara eller visst arbete. Vid de upphandlingar,

då kartellbildning mellan anbudsgivarna vore uppenbar eller i mer eller

mindre maskerad form ansetts föreligga, vore styrelsen givetvis i varje

fall pliktig att på angivet sätt skaffa sig tillförlitlig utredning för den

föreliggande frågans bedömande. Styrelsen hade ock på detta sätt

förfarit.

I fortsättningen av sitt yttrande — till vilket revisorerna ävenledes

få hänvisa — redogjorde styrelsen närmare för sina erfarenheter angående

kartellbildningar bland leverantörerna och förklarade till slut som

Ang.

förekomsten

av kartellbildning

mellan statetis

järnvägars

leverantörer.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

sin uppfattning, att statens järnvägar icke till följd av de omförmälda

kartellbildningarna måst betala oskäliga priser.

Med hänsyn till denna frågas stora allmänna intresse fann sig

statsutskottet vid 1912 års riksdag — under uttalande, att utskottet

funnit den av järnvägsstyrelsen avgivna förklaringen fullt tillfredsställande

— böra för Riksdagen omförmäla, vad i ärendet förekommit.

På grund av denna frågas synnerligen stora betydelse hava även

innevarande års revisorer funnit sig böra ägna ingående uppmärksamhet

åt densamma. Samtliga upphandlingar för statens järnvägars räkningunder

år 1911 ha av revisorerna genomgåtts, jämförelse mellan 1910

och 1911 års upphandlingspriser å de viktigaste artiklarna har verkställts,

och revisorerna ha yttermera genom inhämtandet av upplysningar från

chefen för den byrå inom järnvägsstyrelsen, som handlägger de flesta

leveransfrågorna, erhållit kännedom om de åtgärder, som från styrelsens

sida vidtagits för att under revisionsåret kontrollera leverantörernas anbud

och förhindra,, att statens järnvägar genom leverantörernas ringbildning

tvingas till betalande av oskäliga priser.

På samma gång som revisorerna såsom ett samlat intryck av denna

granskning anse sig kunna uttala, att det vill synas, som om järnvägsstyrelsen

i stort sett lyckats väl tillvarataga statens intressen, anse sig

emellertid revisorerna även böra giva Riksdagen del av några under

granskningsarbetet gjorda iakttagelser.

Till en början vilja revisorerna då framhålla, att kartellbildning

bland leverantörer under år 1911 förekommit först och främst inom de

branscher, som järnvägsstyrelsen i sitt förut omförmälda yttrande omnämnde

såsom under år 1910 befintliga. Sammanslutning har sålunda

uppenbarligen ägt rum bland leverantörerna av lokomotiv, fjädrar,

rälsspik och rälsskarvbultar, vågar, stearinljus, värmeledningsgummirör,

porslins v ar or, fotogen, rovolja in. m. Inom flera branscher synes kartellbildning

hava förefunnits bland en del av anbudsgivarna, utan att densamma

dock ännu nått den fullständighet, att konkurrens från utomståendes

sida varit alldeles utesluten. Såsom ensamma tillverkare i riket

av någon speciell artikel av typ eller modell, som statens järnvägar

använda, innehava därjämte några leverantörer en monopolställning i

så måtto, att all inhemsk konkurrens är utesluten inom sådan bransch.

Så är förhållandet beträffande leverans av kopparvaror, bult och plåt av

mässing, hjulringar, sprängringar, vagnsaxlar med hjul, bromscylindrar

(vakuum), telefonapparater, telegrafspännhankar, presenningsväv, smörj - dynor, lackfärg m. in.

Den viktigaste ringbildning, som under år 1911 tillkommit, är

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

21

emellertid sammanslutningen mellan tillverkarna av järnvägsvagnar.

Ifrågavarande kartell, som under en följd av år ägt bestånd, var under

år 1910 sprängd, i det att då så gott som alla fabrikanterna uppträdde

med självständiga anbud. Den nya kartellen synes, av 1911 års anbud

att döma, sträva efter dels en fördelning av tillverkningen, så att olika

verkstäder specialisera sig för fabricerandet av vissa vagnstyper, dels

ock en i samband med ringbildningen åstadkommen väsentlig prisstegring

å fabrikaten.

De största prisstegringarna under år 1911 komma på artikeln

kopparvaror samt på järn- och maskindustriens fabrikat. Inom båda

dessa områden ha som bekant under senare tid förekommit avsevärda

prisstegringar å världsmarknaden, och till en del torde 1911 års priser

vara betingade härav. Emellertid vill det synas, som om vid anbuden

för leverans av kopparvaror, särskilt mot slutet av år 1911, även den

omständigheten inverkat på priserna, att leverantören i fråga icke haft

att räkna med någon som helst konkurrens. Beträffande de stora prisstegringarna

inom vissa grenar av den mekaniska verkstadsindustrien

har järnvägsstyrelsen nedlagt ett energiskt arbete på att hålla dessa inom

rimliga gränser. Upplysningar om anledningen till prisstegringarna ha

inhämtats från anbudsgivarna och kontrollerats med järnvägsstyrelsens

egna beräkningar och med annorledes inhämtade uppgifter. I flera fall

hava härigenom prisnedsättningar vunnits. Särskilt har järnvägsstyrelsen

vinnlagt sig om att tillförsäkra sig skäliga priser å järnvägsvagnar.

Upprepade gånger hava sålunda anbud å järnvägsvagnar under revisionsåret

förkastats såsom för höga. I regein hava därefter skälliga priser

vunnits. I ett fall har styrelsen förkastat samtliga anbud å en större

leverans av vagnar och beslutat uppskjuta beställningen i fråga.

För att bilda sig eu föreställning om prisbildningen i fråga om de

stora upphandlingsartiklarna lokomotiv och järnvägsvagnar hava revisorerna

från järnvägsstyrelsen införskaffat de uppgifter, som sammanförts

i här bifogade sammanställningar. Av dessa framgår med all

önskvärd tydlighet, att det ligger stor vikt uppå, att järnvägsstyrelsen

vid de stora upphandlingar, varom här är fråga, förmår försäkra sig

om priser, som icke innebära ett oskäligt uppskörtande av statens största

affärsverk.

Slutligen hava revisorerna vid granskningen av hithörande frågor

trott sig finna, att åtminstone i ett avseende en förändring i nu rådande

förhållanden beträffande upphandlingarna bör komma till stånd. Gällande

förordning angående statens upphandlings- och entreprenadväsende

av den 17 november 1893 stadgar i § 10 beträffande entreprenaders

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

utbjudande, att, då icke auktion är i fråga, vid samtidigt utbjudande

av flera varor eller av samma varor i flera poster samt därest det icke

finnes lämpligt föreskriva, att särskillt anbud skall avgivas å varje vara

eller post, bör tillkännagivas, att, om i samma handling göres anbud å mer

än en av dessa varor eller poster, myndigheten är berättigad att antaga

jämväl blott en del av anbudet. I § 13 mom. 3 medgives emellertid, att,

därest icke vid samtidigt utbjudande av flera varor eller samma vara

i flera poster föreskrivits, att särskilt anbud skall avgivas å varje vara

eller post, anbudsgivare, som i samma handling gör anbud å flera varor

eller poster och vill förekomma antagande allenast av en del av anbudet,

äger däri göra förbehåll, att det endast odelat gäller.

Revisorerna hava i flera fall uppmärksammat, att vid tävlan om

en större entreprenad, till exempel årsbehovet av en viss vara eller vissa

artiklar, den största anbudsgivaren gjort förbehåll om leveransen odelad.

I de fall, där denne haft att tävla med mindre produktionskraftiga konkurrenter,

som kunnat åtaga sig endast en del av leveransen, har den

leveranskraftigaste anbudsgivaren på grund av förbemälda stadgande,

försatt järnvägsstyrelsen i tvångsläget att antaga den odelade leveransen,

även om denna i åtskilliga poster betingat högre priser än dem, som

konkurrenterna erbjudit i de delar, å vilka de avgivit anbud.

Att detta är ett missförhållande, är uppenbart. Det skulle kunna

förekommas, därest järnvägsstyrelsen i minsta detalj uppdelade alla

entreprenader och större poster och för varje tillfälle utfärdade den föreskrift,

som omförmäles i § 13 mom. 3. Huruvida detta är praktiskt

genomförbart inom ett affärsverk, där upphandlingarna nått den stora

omfattning som vid statens järnvägar, tilltro sig revisorerna icke att

bestämt avgöra. Därest stora praktiska olägenheter resa sig häremot,

vill det emellertid synas revisorerna, som om upphandlingsförordningen

borde undergå en lämplig omformulering till förekommande av missbruk

i omförmälda avseende. I varje fall vilja revisorerna framhålla önskvärdheten

av att en förändring i berörda avseende åvägabringas.»

I avseende å den av revisorerna omförmälda sammanställning av

prisen å vissa leveransartiklar tillåter sig utskottet hänvisa till revisionsberättelsen.

Beträffande denna revisorernas framställning har järnvägsstyrelsen

i den 16 januari 1913 avgivet utlåtande anfört följande.

»Under § 1 ha revisorerna, liksom vid granskningen av 1910 års

upphandlingar, påvisat förefintligheten av kartellbildningar mellan leve
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

rantörerna till statens järnvägar, varvid revisorerna särskilt fäst sig vid

den under 1911 å nyo bildade kartellen mellan tillverkarna av järnvägsvagnar.

Revisorerna framhålla, att den nya kartellen synes''av 1911

ars anbud att döma sträva efter dels en fördelning av tillverkningen

så att olika verkstäder specialisera sig för tillverkning av vissa vagntyper,

. dels ock en i samband med kartellbildningen åstadkommen väsentlig

prisstegring å tillverkningen.

Därjämte ha revisorerna fäst uppmärksamheten vid att några leverantörer

såsom ensamma tillverkare i riket av någon speciell artikel av

typ eller modell, som statens järnvägar använda, inneha en monopolställning

i så måtto, att all inhemsk konkurrens är utesluten.

Angående den mellan tillverkarna av vagnar rådande sammanslutningen

får styrelsen anföra följande.

Denna sammanslutning, som tillkom under 1911 års andra kvartal,

och som är eu kartell i egentlig mening, har, som revisorerna antytt,

till uppgift att mellan vagnverkstäderna fördela ingående vagnbeställningar

på så sätt, att vissa vagnverkstäder så vitt möjligt endast komma

att. utföra några vissa vagntyper. Denna ordning har införts för att

därigenom tillverkningskostnaden skall kunna nedbringas och, med skäligt

försäljningspris, skälig vinst erhållas. Även om en statens förvaltningsgren

skulle göra besparing i utgifter genom att kunna göra beställningar

till låga priser, så kan det icke för landet vara gagneligt, att dess

industri arbetar med sa låga priser, att de icke täcka självkostnaderna,

och detta var alldeles säkert fallet med vagnsbyggnaderna under år 1910

och under första kvartalet 1911. Å andra sidan kan man ej säga, att

återknytandet av kartellen inom vagnindustrien medfört, att järnvägsstyrelsen

fått betala för höga priser, vilket revisorerna själva medgivit.

Numera inbjuder styrelsen verkstädernas representanter att före de slutliga

anbudens avgivande förhandla med styrelsen och därvid framlägga

de skäl, som kunna berättiga till prishöjning för varje särskilt vagnslag.

Hållbarheten av dessa skäl prövas noga och jämkningar medgivas, så

att förhandlingarna bära prägeln av full lojalitet.

Vad vidkommer prisen å sådana varor, som inom landet tillverkas

av en enda fabrikant, så är styrelsen i tillfälle att genom jämförelse med

pris för motsvarande artiklar i utlandet och med hänsyn tagen till frakt,

tull och mottagningskostnader kontrollera den inhemska fabrikantens

pris. Så är t. ex förhållandet med den stora artikeln vagnsaxlar med

hjul och jämväl i fråga om leverans av effekter av koppar. Priset å

dessa senare är ju väsentligt beroende av de utländska noteringarna å

koppar, och har därför överenskommelse träffats med den enda fabri
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

24 Statsutskottets utlåtande Nr 32.

kanten av de koppareffekter, som statens järnvägar förbrukar, om vissa

bearbetningspris, exempelvis å platar till lokomotiveldstäder, vilka piis

läggas till materialprisen efter senaste veckorio teringen i London med

tillägg av frakt och tull. Genom att undantagsvis göra en beställning

i utlandet är styrelsen i tillfälle att övertyga sig om, att tillverknings

kostnaderna ej äro för högt satta.

Mot slutet av förut omnämnda § 1 framhålla revisorerna önskvärdheten

av att i gällande förordning angående statens upphandlings- och

entreprenadväsende av den 17 november 1893 en förändring åvägabringas

i föreskriften om anbudsgivares rätt att för anbudet i sin helhet

eller viss del därav göra förbehåll om, att prisen gälla endast under

förutsättning av odelad leverans. I anledning härav vill styrelsen framhålla,

att vilken föreskrift, som än uppställes, en anbudsgivare ej kan

förhindras att i sitt anbud uppgiva, att, för den händelse hela beställningen

eller vissa uppgivna poster därav tilldelas honom, lian för hela

beställningen respektive vissa uppgivna poster beräknar ett lägre pris

och att i annat fall gälla högre priser. Genom ett dylikt förbehåll med

t. ex. lägre priser för vissa poster kan ett anbud bli förmånligare i

sin helhet, än om ur de skilda anbuden de billigaste posterna skulle

utbrytas. Att en anbudsgivare gör ett dylikt förbehåll är helt naturligt,

då genom en större beställning tillverkningskostnaderna kunna nedbringas

och således även försäljningspriset. Den enda olägenhet, som

kan uppstå genom förbehåll om odelad leverans är, då en svagt rustad

leverantör har att lämna anbud i tävlan med en bättre rustad och då

den förre endast kan lämna anbud på vissa poster av det erbjudna partiet.

Genom föreskrift om odelad leverans kan den bättre rustade anbudsgivaren

utestänga sin medtävlare från att erhålla beställning trots dennes

lägre pris. För att stödja en mindre fabrikant har styrelsen tillfälle

att utbjuda vissa mindre partier för sig, och kan detta tillvägagående

ibland hava åsyftad verkan. Men att — såsom revisorerna tänkt sig

— städse i minsta detalj uppdela alla entreprenader och större poster

skulle utan tvivel medföra ett avsevärt fördyrande av varan och således

medföra motsatt verkan mot den avsedda. Styrelsen kan icke finna, att

någon förändring i gällande förordning i nu åsyftad riktning är vare sig

behövlig eller lämplig.»

1 anslutning till den uppfattning, som av statsutskottet vid 1912

års riksdag uttalades angående det stora allmänna intresse, som vore

förbundet med frågan om kartellbildningar bland leverantörerna till statens

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

25

järnvägar, har utskottet ansett sig- böra bringa vad i detta ärende nu

förekommit till Riksdagens kännedom.

Beträffande den av revisorerna väckta frågan om ändring i gällande

förordning angående statens upphandlings- och entreprenadväsende

i syfte att bereda mindre leveranskraftiga affärer ökad möjlighet att med

utsikt till framgång upptaga tävlan med de större firmorna, har det synts

utskottet, som om vad revisorerna härutinnan anfört vore värt beaktande

och det sålunda skulle kunna ifrågasättas, att en omarbetning i sådan

riktning av förordningen borde vidtagas. Oavsett huru härmed må förhålla

sig, torde det emellertid kunna dragas starkt i tvivelsmål huruvida

gällande upphandlingsreglemente, som tillkommit för snart 20 år sedan,

numera, med de oerhörda framsteg, som industrien sedan dess tagit,

och med de affärsmetoder, som under tiden efter reglementets tillkomst

utvecklat sig, kan anses motsvara de krav i avseende å förmåga att

tillvarataga statens intresse, som på en dylik författning böra uppställas.

Då emellertid, enligt vad utskottet inhämtat, Kung]. Maj:ts uppmärksamhet

genom olika framställningar från annat håll redan är riktad på

förevarande ämne, har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka, att Riksdagen

för närvarande vidtager åtgärd i ärendet. Under uttalande härav,

får utskottet vad sålunda i nu omhandlade avseenden förekommit för

Riksdagen

omförmäla.

§ 6-

(Rev. ber. pag. 193; uti. pag. 670.)

Under berättelsen angående järnvägsstyrelsen hava revisorerna

vidare anfört följande:

»Genom skrivelse den 23 januari 1911 uppsade järnvägsstyrelsen

det mellan styrelsen och aktiebolaget Svenska Telegrambyrån den 1

november 1898 avslutade och med styrelsens medgivande från och med

den 1 januari 1906 på aktiebolaget Svenska pressbyrån överlåtna kontrakt

angående rättigheter till försäljning av tidningar in. in. vid statens järnvägar.

Kontraktet skulle upphöra att gälla med utgången av år 1911.

Efter förda förhandlingar avslutades nytt kontrakt mellan styrelsen och

aktiebolaget Svenska pressbyrån den 7 oktober 1911. Genom det nya

kontraktet höjdes den årliga avgift, bolaget skulle erlägga för ensamrätten

att å statens järnvägars stationer och tåg samt i dess särskilda

försäljningslokaler bedriva försäljning av tidningar, tidskrifter, resehandböcker

och andra tryckalster ävensom kartor, vykort m. in., från förutBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 6 samt. 17 höft. (Nr 32.) 4

Angående

upplåtelse av

rätten till

ensamförsäljning

av tidningar

m. m.

vid statens

järnvägar.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottets

yttrande.

varande 10,000 kronor till 16,000 kronor under år 1912 och 1913 samt

därefter, intill kontraktstidens slut, tidigast vid utgången av år 1916,

20,000 kronor. Enligt vad revisorerna erfarit, blev ifrågavarande försäljningsmonopol

vid nytt kontrakts uppgörande år 1911 icke gjort till

föremål för konkurrens mellan dem, som möjligen kunnat, jämte förut

omförmälda bolag, varit hugade att övertaga försäljningen i fråga, ett

förhållande, som revisorerna funnit anmärkningsvärt.»

I anledning härav har järnvägsstyrelsen i sitt ovanberörda yttrande

den 16 januari 1913 anfört, att uppsägningen av kontraktet med svenska

pressbyrån företagits företrädesvis i syfte att ernå eu större höjning av

den förutvarande arrendeavgiften, kronor 10,000: —, vilken avgift styrelsen

ansåg vara för låg med hänsyn till den i utomordentligt hög

grad stegrade omsättning, som bolaget enligt dess redogörelse för åren

1899—1909 ernått under nämnda tidsperiod. Genom förhandlingar med

pressbyrån, därvid givetvis för båda parterna möjligheten av rättighetens

utbjudande till tävlan stått klar, i händelse godvillig överenskommelse

ej kunde ernås mellan styrelsen och pressbyrån, lyckades styrelsen ock

få den årliga arrendesumman för femårsperioden 1912—1916 väsentligt

höjd, nämligen från och med år 1912 till 16,000 kronor och från 1914

till 20,000 kronor. Då styrelsen icke ansett troligt, att en firma, för

vilken nu ifrågavarande rörelse vore i någon mån främmande, skulle

kunnat erbjuda en dylik arrendeavgift samt då svenska pressbyrån ansetts

hava större förutsättningar än någon annan för styrelsen känd

firma att besörja nu ifrågavarande rörelse på ett både för statens järnvägar

och allmänheten fullt tillfredsställande sätt hade styrelsen funnit

att det använda förfaringssättet med utbjudande under hand i detta fall

vore för statens järnvägar fördelaktigare än entreprenadförfarandet, varför

styrelsen, i anslutning till stadgandet i § 11 mom. 1 i nådiga instruktionen

för styrelsen funnit sig höra avsluta avtalet såsom skeft.»

Utskottet, som funnit förevarande ärende värt den uppmärksamhet

revisorerna ägnat detsamma, kan visserligen icke yttra sig om, huruvida

i detta särskilda fall ett utbjudande på entreprenad av försäljningsrätten

skulle visat sig för staten förmånligare än det av järnvägsstyrelsen använda

förfaringssättet, men har emellertid velat såsom det principiellt

riktiga framhålla, att då det, såsom här, gäller upplåtelse av ett monopol,

tillfälle till fri och öppen konkurrens om dess förvärvande i allmänhet

beredes. Under uttalande härav får utskottet vad sålunda i

ärendet förekommit för Riksdagen

omförmäla.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

27

Vattenfallsstyrelsen.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 222 och 228; uti. pag. 672 och 673.)

Beträffande vattenfallsstyrelsen hava revisorerna erinrat, att enligt

§ 21 i instruktionen för styrelsen det tillkommer denna att handlägga,

bland annat, ärenden angående större upphandling och entreprenad.

Revisorerna hava emellertid funnit, att vattenfallsdirektören under

år 1911 i avsevärt stor utsträckning ensam prövat och beslutat angående

upphandlings- och entreprenadanbud av den omfattning, att de, enligt

förenämnda bestämmelse, synas hava bort prövas av styrelsen.

Såsom exempel på dylika av vattenfallsdirektören fattade beslut må

anföras:

Beslutets datum

Upphandlingens beskaffenhet.

Upphandlingssummau

1911.

kronor.

18 januari.

Uppförandet av sjukstuga med flera

byggnader i Porjus.................................

28,065

Pontonkran för Trollhätte kanalombygg- nad ..............................................................

28,100

7 mars.

Två kranar till Porjus kraftverksbyggnad

20,000

18 mars.

Elektriska utrustningar för stationerna i

Kol och Skövde ......................................

73,246

29 mars.

Cement för Porjus kraftverksbyggnad

och Trollhättans kanalombyggnad......

112,904

27 maj.

Virke för Trollhättans kanalombyggnad

22,000

27 juni.

Muddringsarbeten för Trollhättans kanal-

ombyggnad ................................................

243,000

11 juli.

Tre maskinistbyggnader vid Porjus ......

33,000

28 juli.

En omformare för omformarestationen i

Trollhättan ................................................

33,000

1 augusti.

En järnöverbyggnad in. in. för avstäng-

ning vid Karls grav ..............................

31,500

Maskineri för en provisorisk kraftstation

vid Älvkarleby..........................................

47,900

22 september.

Cement för anläggningarna vid Porjus

och Älvkarleby .......................................

105,533

30 september.

Transformatorer för elektrisk uppvärm-

ning av isgrindar vid Trollhättan......

35,900

20 november.

Två bostadshus vid Älvkarleby...............

28,000

Angående

sättet för

prövningen av

vissa upphandlingsoch

entreprenadanhud.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

Såsom skäl för vattenfallsdirektörens ifrågavarande åtgärder har

uti de inför honom förda protokollen antecknats, att prövningen av de

föreliggande anbuden icke lämpligen kunnat anstå till styrelsens nästa

sammanträde. Vattenfallsdirektörens beslut hava sedermera anmälts för

och godkänts av styrelsen. I vissa fall ha emellertid endast några dagar

legat mellan tiderna för vattenfallsdirektörens beslut och styrelsens

sammanträde.

Med erinran om att vattenfallsstyrelsen är av kollegial natur och

fattar beslut med enkel röstpluralitet hava revisorerna velat framhålla,

att gällande instruktionsbestämmelser icke synas hava iakttagits uti föreliggande

fall.

Vattenfallsstyrelsen har i häröver den 10 januari 1913 avgivet

yttrande anfört följande:

»Sedan nådig instruktion för vattenfallsstyrelsen den 31 december

1908 utfärdades, har det alltmera visat sig nödvändigt, att vissa ärenden

må kunna snabbare avgöras än som är möjligt, om de skola behandlas

vid styrelsens sammanträden. Hit hör i främsta rummet en hel del

ärenden angående större och mindre upphandlingar och entreprenader.

I synnerhet då det gäller vattenfallsstyrelsens nybyggnadsarbeten, vid

vilka tiden för utförande av leverans eller entreprenad av naturliga skäl

i regel är jämförelsevis kort, kräver anbudsgivaren vanligen ett snabbt

avgörande, ofta beroende därpå att han själv har korttidsofferter från

underleverantörer, från fartygsredare och andra, eller på fluktuationer i

priset å den vara, som ingår i leveransen eller entreprenaden. I vissa

fall begäres till och med telegrafiskt besked. Skola dessa ärenden skötas

affärsmässigt, är det sålunda icke möjligt vare sig att avvakta ett

styrelsesammanträde, även om det kanske i allt fall är avsett att äga

rum inom tämligen kort tid, eller att sända de ofta voluminösa handlingarna

på cirkulation, och detta så mycket mindre som en av styrelsens

ledamöter är bosatt i Värmland och en i Göteborg samt åtminstone

trenne till följd av sina yrken i stor utsträckning äro stadda på resor.

På grund härav har styrelsen ansett sig böra tillgripa den utväg, mot

vilken statsrevisorerna gjort anmärkning, det vill säga att i de fall, då

ärendets beskaffenhet icke lämpligen medgiver uppskov med dess avgörande,

vattenfallsdirektören beslutar i detsamma, dock med skyldighet

för honom att sedermera underställa beslutet styrelsens godkännande.

Het är uppenbart, att vattenfallsdirektören icke gärna påtager sig

ansvaret för ett beslut, därest icke ärendet är av sådan beskaffenhet, att

tvekan icke kan råda om dess behandling. Vidare må påpekas, att i

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

29

viktigare fall vattenfallsdirektören per telefon söker inhämta styrelseledamöternas

mening, inuan lian avgör ärendet, något som även skett i

en stor del av de anmärkta fallen, om än anteckning härom icke gjorts

i protokollen.

Det kan ju emellertid icke förnekas att, vid behandlingen åtminstone

av vissa av de angivna ärendena — beroende på vilken meningman

inlägger i uttrycket »större upphandling och entreprenad)) — instruktionens

föreskrifter strängt formellt icke iakttagits.

Vattenfallsstyrelsen kan dock på grund av det ovan anförda icke

finna annat, än att instruktionen icke giver styrelsens affärsledning tillräckligt

fria händer och kommer därföre att i särskild underdånig

skrivelse anhålla om sådan ändring av instruktionen, som under vissa

förhållanden även formellt medgiver ett snabbt avgörande av ärenden

rörande större upphandling och entreprenad’ utan att hela styrelsen

därom i första hand beslutar.»

I likhet med revisorerna finner utskottet, att i de anmärkta fallen

den för vattenfallsstyrelsen gällande instruktionens bestämmelser angående

sättet för handläggning av ärenden rörande större upphandling

eller entreprenad måste anses icke hava blivit följda och vad styrelsen

till sitt fredande från anmärkningen anfört angående den ofta föreliggande

nödvändigheten för vattenfallsdirektören att utan den tidsutdräkt,

som ett inhämtande av övriga ledamöters mening skulle medföra, fatta

beslut i dylika ärenden, synes, så vitt utskottet kan finna, icke vara

tillämpligt på ett flertal av de av revisorerna angivna fallen.

Med anledning av vad av styrelsen meddelas angående styrelsens

avsikt att hos Kungl. Maj:t göra framställning om ändring i ifrågavarande

bestämmelser, i syfte att bereda vattenfallsdirektören större befogenhet

i upphandlings- och entreprenadfrågor, anser sig utskottet icke

böra underlåta att framhålla, hurusom ett överflyttande på chefen för

styrelsen av beslutanderätten i större dylika frågor synes komma att

innebära en betänklig rubbning i de av Kungl. Maj:t och Riksdagen

beslutade grunderna för styrelsens organisation. Under uttalande härav

har utskottet velat vad i ärendet förekommit för Riksdagen

Utskottets

yttrande.

omförmäla.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

Angående

avtal rörande

verkställande

av en syneförrättning.

§ 7.

(Rev. ber. pag. 224 o. 225; uti. pag. 674.)

Under berättelsen angående vattenfallsstyrelsen anföra revisorerna

vidare.

»Vid granskning av vattenfallsstyrelsens räkenskaper för år 1911

hava revisorerna inhämtat, att, sedan lantbruksingenjören B. E. Hildebrand

på ansökan av vattenfallsstyrelsen av Konungens befallningshavande i

Ålvsborgs län förordnats att verkställa syneförrättning för värdering

av skada å genom uppdämning skadad mark vid Göta älv ovanför

Trollhättefallet, till Hildebrand utbetalats en ersättning av 10,426 kronor

för nämnda syneförrättning.

Av handlingarna i detta ärende framgår, att Hildebrand till grund

för arvodesräkningen lagt taxan vid lantmäteriförrättningar den 23

december 1909 samt beräknat ersättning för sexfaldig gradering. Vattenfallsstyrelsen

fann nödigt infordra lantbruksstyrelsens yttrande över

denna arvodesräkning. Lantbruksstyrelsen ansåg sig visserligen icke

böra ingå i granskning av räkningen men överlämnade eu P. M. av

byråchefen för lantbruksstyrelsens agrikulturtekniska byrå, i vilken P. M.

åtskilliga erinringar mot räkningen gjordes, därvid särskilt framhölls att

högst fyrfaldig! graderingsarvode bort ifrågasättas. Sedan Hildebrand

uti avgiven förklaring över dessa anmärkningar uttalat, att det honom

givna uppdraget hade eu mera privat karaktär och avsåge att lämna

vattenfallsstyrelsen en sakkunnig utredning, samt medgivit avdrag för

ett belopp av 288 kronor, avgav jämväl förste lantmätaren i Ålvsborgs

län, på anmodan av vattenfallsstyrelsen, yttrande över arvodesräkningen.

Åven förste lantmätaren gjorde åtskilliga erinringar mot räkningen,

framhållande bland annat, att den i räkningen upptagna ersättningen

av 3,852 kronor 45 öre för sexfaldig gradering enligt 7 § 4 mom.

lantmäteritaxan skulle belöpa sig till endast 642 kronor 8 öre samt att

lantmäteritaxan icke omnämnde mångfaldigande av detta arvode. Uti

ytterligare avgiven förklaring framhöll Hildebrand, att lian lagt lantmäteritaxan

till grund för arvodesräkning endast av det skäl, att sökanden

varit ett ämbetsverk, men att taxans bestämmelser måste lämpas efter

förhållandena, samt att, då sex fristående värderingar verkställts, ersättning

härför jämväl borde utgå genom sexfaldigande av ett graderingsarvode.

Sedan vederbörande överingenjör inom vattenfallsstyrelsen uttalat, att

en rättegång om ett arvodes storlek borde tillgripas endast i yttersta

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

31

nödfall samt att arvodet i fråga i förhållande till arbetets omfattning

icke syntes honom oskäligt, och hemställt, att till Hildebrand måtte

ntbetalas det å räkningen oguldna beloppet med avdrag av 288 kronor,

fastställde vattenfallsstyrelsen ersättningen, efter avdrag av 288 kronor,

till 10,420 kronor 68 öre.

Revisorerna vilja, i anledning av vad i ärendet förekommit, framhålla,

att önskvärt varit, att vid uppdragets lämnande till Hildebrand

överenskommelse träffats om de grunder, enligt vilka ersättningen till

honom skulle utgå.»

I fråga om förevarande anmärkning bär i sitt ovanberörda utlåtande

vattenfallsstyrelsen yttrat följande:

»Då vattenfallsstyrelsen hos Kungl. Maj:ts befallningskavande i

Älvsborgs län begärde förordnande för statens lantbruksingenjör B. E.

Hildebrand att utföra ifrågavarande förrättning, ansåg vattenfallsstyrelsen

icke nödigt att med Hildebrand träffa överenskommelse beträffande den

ersättning, som skulle tillkomma honom för uppdragets fullgörande,

enär styrelsen utgick ifrån att Hildebrand skulle i sådant avseende

tillämpa enahanda grunder, som lända till efterrättelse vid beräkning

av ersättning för andra, av statens lantbruksingenjörer efter vederbörligt

förordnande verkställda förrättningar. Sedan lantbruksingenjören

Hildebrand inkommit med sin räkning å ersättning för utförande av förrättningen

i fråga, begärde vattenfallsstyrelsen, såsom även framhålles

i statsrevisorernas anmärkning, för erhållande av sakkunnig granskning

av densamma yttranden i ärendet av lantbruksstyrelsen och förste lantmätaren

i Ålvsborgs län. Då emellertid de anmärkningar mot räkningen,

vilka framställdes av byråchefen för lantbruksstyrelsens agrikulturtekniska

byra och förste lantmätaren i nämnda län blevo av Hildebrand bemötta

samt styrelsen fann den av Hildebrand begärda ersättningen vara skälig,

hyste styrelsen icke några betänkligheter mot att utanordna det begärda

beloppet med visst, av Hildebrand medgivet avdrag.»

Utskottet, som delar revisorernas uppfattning om lämpligheten av

att i förevarande fall avtal träffats om de grunder, enligt vilka ersättningen

till Hildebrand skolat utgå, har velat vad i ärendet förekommit

för Riksdagen

Utskottets

yttrande.

omförmäla.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

Angående

skog sbokförin - gen.

Domänstyr elsen.

§ 8-

(Rev. ber. pag. 514 o. 515; uti. pag. 731 -734.)

Beträffande domänstyrelsen hava revisorerna ant ört följande:

»I det betänkande norrländska skogsvårdskommittén den 16 mars

innevarande år avgav ägnade densamma (sid. 233—242) en ingående kritik

åt statens skogsbokföring, sådan densamma äger rum hos ortsförvaltningarna.

Efter en redogörelse för nu gällande föreskrifter i berörda avseende

fastslog kommittén som en uppgift för bokföringen i fråga icke

blott att redovisa de penningemedel, som krävas för förvaltningen eller

genom densammas bedrivande inflyta till revirens kassor, samt att meddela

uppgift om de kvintiteter virke, som utsynas och avverkas, utan

ock att lämna en klar och fullständig bild av driftresultatet. Vid den

granskning kommittén underkastade den lokala skogsbokföringen för

att tillse, \ vad mån den fyllde dessa fordringar, konstaterade kommittén

genom talrika exempel bland annat: att den nuvarande bokföringen ej

ådagalägger, om ett slutfört arbete lämnat vinst eller förlust, att de av

domänstyrelsen i särskild P. M. angående skogstjänstemännens årsredogörelser

föreskrivna uppgifterna beträffande driftkostnader och nettobehållning

för sågarm g, kolning och upphugget virke på grund av bokföringens

art bliva icke allenast omöjliga att kontrollera till riktigheten

utan även mindre tillförlitliga, då primäruppgifterna för desamma icke

framgå ur ett efter fasta principer ordnat räkenskapsväsen, att beträffande

avkastningen av kronans inköpta skogsmarker redogörelserna härför

ej tydligt utvisa, huruvida varje affär, genom vilken ett skogsområde

inköpts, burit sig eller icke, att virkesbokföringen, såsom förd på flera

ställen i revirens handlingar, saknar översiktlighet, att det för närvarande

av samma bokföring är omöjligt att se, huru stor behållningen

av upphugget virke vid årsskiftet är å ett revir, där staten själv helt

eller delvis utför avverkningen, samt att förhållandet är detsamma beträffande

tillgången av förädlat virke o. s. v.

Då emellertid norrländska skogsvårdskommittén begränsat sin

granskning av statens skogsbokföring till or teförvaltningarna, hava revisorerna

ansett nödigt att ägna särskild uppmärksamhet åt den centrala

skogsbokföring, som verkställes av domänstyrelsen. Det har därvid visat

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

38

sig, såsom helt naturligt med hänsyn till primärräkenskapernas ofullständighet

kunde förväntas, att domänstyrelsens räkenskapsväsen lider

av samma brister som ortsförvaltningarnas. Det finnes sålunda ingen

möjlighet att av domänstyrelsens räkenskaper avläsa det ekonomiska

resultatet av verkets affärsdrift, eller att erhålla exakt kännedom om

inneliggande virkeslager eller utstämplade skogar. Ur affärsmässig synpunkt

måste domänstyrelsens räkenskapsväsen betecknas som synnerligen

otillfredsställande, och, sedan domänstyrelsen från och med innevarande

års början, även med avseende på riksstatens uppställning och rikshuvudbokföringen

erhållit karaktären av ett statens affärsverk, vill det

synas revisorerna oundgängligt, att en genomgripande omläggning av

skogsbokföringen kommer till stånd i syfte att vinna reda och överskådlighet

i densamma, så att den så väl i sin helhet som i enskildheterna

lämnar en fullständig och klar bild av driftresultatet av statens

skogar.

Domänstyrelsen har emellertid under sin förvaltning, utom statens

skogar, även statens jord bruks domäner samt de under nionde huvudtiteln

fortfarande till styrelsen utgående anslagen för uppehållandet av

skogsundervisningen. Därjämte handhaver domänförvaltningen även

andra statsuppgifter, såsom skogsstatens befattning med enskilda skogar,

för vilken avgifter inflyta till domänstyrelsen, anslaget till reglering av

flottleder m. m.

Att ett ordnat och översiktligt räkenskapsväsen för även dessa

grenar av domänstyrelsens förvaltning bör komma till stånd, synes revisorerna

uppenbart; och vilja revisorerna i sådant avseende ansluta sig

till de allmänna principer, som på sin tid uttalades av de inom finansdepartementet

tillkallade sakkunnige för utarbetande av förslag rörande

riksstatens uppställning jämte därmed sammanhängande ämnen.»

Domänstyrelsen har i anledning av revisorernas ovan omförmälda

yttrande i infordrat utlåtande av den 31 december 1912 anfört följande.

»Beträffande den centrala skogsbokföringen i domänstyrelsen.

Styrelsen delar den av revisorerna uttalade mening att den centrala

skogsbokföringen är behäftad med stora brister ävensom att, särskilt

med hänsyn till domänstyrelsens ställning såsom affärsdrivande

verk, en omläggning av samma bokföring i syfte att vinna ökad reda

och överskådlighet för utläsande av årliga driftresultatet är högeligen

önskvärd. Styrelsen vill därföre hava sin uppmärksamhet riktad på

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 samt. 17 käft. (Nr 32.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

förbättring av denna bokföring, men anser styrelsen av skäl, som nedan

andragas, en fullständig omläggning av densamma ej för närvarande

kunna åvägabringas.

Såsom revisorerna antytt, skulle därför krävas bland annat att

primäruppgifterna bleve fullständigare än nu är fallet. Härutinnan har

norrländska skogsvårdskommittén framhållit vissa önskemål, vilkas genomförande

emellertid antagits icke kunna vinnas utan en betydande ökning

av arbetskrafterna i orterna. Över kommitténs utlåtande bär infordrats

yttrande från styrelsen, som följaktligen kommer i tillfälle att i sådant

sammanhang ingå på hithörande spörsmål, i vad de beröra primäruppgifternas

erhållande. Med hänsyn till ämnets allmängiltiga karaktär

torde även få antagas, att de inom jordbruksdepartementet tillkallade

skogssakkunniga för södra delarna av landet komma att ägna denna

fråga sin uppmärksamhet. Först sedan dessas betänkande avlämnats,

lärer frågan i hela dess vidd böra tagas under omprövning. Att bokföringen

skall lämna en tillförlitlig uppgift å driftresultatet av statens

skogar är en fordran som torde höra så långt möjligt är tillgodoses;

men därutinnan torde man, enligt styrelsens förmenande, åtminstone

för närvarande icke kunna ernå ett fullgiltigt resultat, utan vara hänvisad

att i huvudsak lita till den statistiska utredning, som under nuvarande

förhållanden och med de år för år vidare utvecklade metoderna

härför skäligen må kunna ernås.

I samband med en av förhållandena synnerligen väl betingad omläggning

av skogsbokföringen å reviren torde, såsom ovan antytts, den

centrala skogsbokföringen kunna undergå en genomgripande förändring

i det av revisorerna angivna syfte. Dylik förändring torde i varje fall

icke kunna ske utan en betydande ökning av arbetskrafterna inom

domänstyrelsen.

Beträffande bokföringen för statens jordbruks domäner.

Härutinnan vill styrelsen hänvisa till och åberopa innehållet i

styrelsens underdåniga utlåtande denna dag i anledning av en skrivelse

i ämnet från 1912 års Riksdag.

Beträffande bokföringen av medel, som icke ingå till eller härflyta från

domänfonden.

Under erinran hurusom ordnandet av bokföringen utav anslag till

reglering av flottleder är föremål för särskild utredning utav styrelsen

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

35

— vilken utredning inom den närmaste framtiden torde föranleda särskilda

förslag från styrelsens sida — vill styrelsen uttala, att styrelsen ämnar

beträffande bokföringen av nu ifrågavarande medel såvitt möjligt följa

de allmänna principer, som uttalats av de sakkunnige för utarbetande

av förslag rörande riksstatens uppställning jämte därmed sammanhängande

ämnen, men tillika anmärka, att även härvidlag målet endast så småningom

torde kunna helt nås.»

Av vad såväl revisorerna som domänstyrelsen anfört i förevarande

ärende, finner utskottet framgå, att, vad skogsbokföringen beträffar, denna

lider av sådana brister i avseende å överskådlighet och reda samt möjlighet

att från densamma avläsa det ekonomiska resultatet av vare sig

varje särskilt företag eller skogsdriften i dess helhet, att åtgärder nödvändigtvis

måste vidtagas för avhjälpande av dessa olägenheter. Domänstyrelsen

har visserligen ställt i utsikt en omläggning av skogsbokföringen

både i reviren och styrelsen men tillika framhållit, att av anförda

orsaker en fullständig sådan omläggning icke kunde för närvarande

åvägabringas. Utskottet anser emellertid saken vara av den vikt, att

åtgärder för ändamålet böra så fort ske kan vidtagas. Lämpligast

synes den nödvändiga revisionen av skogsbokföringen böra verkställas

av särskilt tillkallade sakkunniga, därvid även utanför styrelsen och den

lokala skogsförvaltningen stående personer torde böra aulitas.

Beträffande domänstyrelsens bokföring i övrigt har styrelsen uttalat

sig för densammas ordnande, på sätt av revisorerna framhållits, i

överensstämmelse med de av riksstatskommittén angivna grunder och

anser sig utskottet med anledning härav kunna förvänta att dessa

grunder, så fort ske kan, komma till användning. Under uttalande härav

får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj: t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande,

huruvida icke frågan om förändrad skogsbokföriug

såväl i reviren som inom domänstyrelsen

borde för utredning och förslag överlämnas till sakkunniga

personer samt därefter meddela det beslut i

ämnet, vartill omständigheterna må föranleda.

Utskottets

yttrande.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

Ang. statens

byggnadsverksamhet.

Statens byggnadsverksamhet.

§ 9-

(Rev. ber. pag. 628—633; uti. pag. 735—741).

Beträffande statens byggnadsverksamhet hava revisorerna anfört

följande:

))1910 års revisorer framhöllo vikten av att större planmässighet

införes i statens byggnadsverksamhet. Enligt dessa revisorers förmenande

syntes det i dylikt hänseende särskilt önskvärt, att, då fråga om byggnadsföretag

för det allmännas räkning uppstode, det till en början borde

undersökas, huruvida icke byggnadsbehovet kunde tillgodoses genom

anlitande av utrymme i redan befintliga, kronan tillhöriga byggnader,

samt, sedan nybyggnad befunnits oundviklig, tillses, huruvida annat

byggnadsföretag på samma plats kunde för statens räkning vara under

närmaste tid erforderligt. Tillika framhöllo revisorerna, att, därest beslut

fattats om byggnads uppförande för två eller flera institutioners gemensamma

räkning, arbetets anordnande och övervakande visserligen borde

omhänderhavas av en myndighet, men att den eller de myndigheter,

som skulle hava del i byggnaden, borde beredas tillfälle att övervaka, att

deras intressen bleve behörigen tillgodosedda, och syntes det revisorerna,

som om reglementerade former borde vara uppställda för avgörande av

därvid tilläventyrs uppkommande meningsskiljaktigheter liksom även

för slitande av tvistigheter, som under byggnads begagnande kunde

uppstå emellan olika i frågan intresserade myndigheter.

Med anledning av revisorernas förevarande uttalande avgav överintendentsämbetet

infordrat yttrande av den 10 januari 1911, däri ämbetet,

under anslutning till de av revisorerna framställda önskemålen i korthet

angav de åtgärder, som syntes ämbetet nödiga för desammas realiserande.

På framställning av statsutskottet, som anslöt sig till revisorernas

uppfattning, beslöt därefter 1911 års Riksdag en skrivelse till Kung!.

Maj:t med anhållan, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning

angående de åtgärder, som vore erforderliga till vinnande av större

planmässighet i statens byggnadsverksamhet, vid vilken utredning de

av Riksdagens revisorer och överintendentsämbetet i förevarande ärende

angivna synpunkter borde komma under omprövning, samt att Kungl.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

37

Maj:t därefter meddelade föreskrifter i ämnet, som av omständigheterna

ansåges påkallade.

Enligt vad revisorerna nu inhämtat, har Riksdagens ifrågavarande

skrivelse blivit av Kungl. Maj:t den 22 juni 1911 remitterad till överintendentsämbetet

med uppdrag att verkställa den i skrivelsen omförmälda

utredning samt därefter till Kungl. Maj:t inkomma med det

förslag, vartill samma utredning kunde föranleda.

Vidare hava revisorerna från överintendentsämbetet inhämtat, att

till ämbetets handläggning för närvarande även föreligga, dels

förslag till förordning om vad vid offentliga byggnaders uppförande

och kontrollen däröver bör iakttagas, dels frågan om en allmän

plan för statens byggnadsverksamhet inom Stockholms stad ävensom

för användningen och tillgodogörandet i övrigt av staten tillhöriga

fastigheter därstädes.

På grund av det samband sistberörda ärenden äga med de i Riksdagens

förenämnda skrivelse den 31 maj 1911 omförmälda frågorna,

lärer också ämbetet hava ansett samtliga dessa ärenden böra av ämbetet

behandlas i ett sammanhang. Efter vad revisorerna erfarit, kan det

icke förväntas, att ämbetet under den närmaste tiden skall avlämna

utredning i dessa ämnen.

De av revisorerna under årets resor gjorda iakttagelser hava

emellertid . givit revisorerna anledning att ånyo'' ägna uppmärksamheten

åt den viktiga frågan om statens byggnadsverksamhet. Som några

erfarenheter i berörda avseende vilja revisorerna anföra:

Postverkets byggnad i Helsingborg. Efter markbyte med staden

Hälsingborg, varvid staten erhöll en mellanavgift av 25,000 kronor,

medgav 1899 års Riksdag, att postverket finge å den genom bytet förvärvade

tomten uppföra en posthusbyggnad för en summa av tillsammans

8.5,000 kronor. Byggnaden uppfördes och har under nio år varit för

sitt ändamål använd. Vid revisorernas besök därstädes befanns, att

byggnaden förlagts intill en brant sluttande bergvägg, vilket förorsakat,

att byggnaden utsatts för en fuktighet, vars menliga inverkan kunde

iakttagas så väl å byggnadens utsidor som i dess inre. Lokalerna syntes

vara anordnade på ett föga ändamålsenligt sätt. Byggnaden var för övrigt

så tilltagen, att en stor del av densamma icke på överskådlig framtid,

sannolikt aldrig, kan bliva erforderlig för postverkets behov. I det

hela fingo revisorerna intrycket, att ifrågavarande byggnad från början

anordnats opraktiskt och utan tillräcklig omsorg, och att den icke fyllde

de anspråk, man har rätt att ställa på en ännu icke tioårig statens

byggnad. Också har det visat sig nödigt att redan nu igångsätta om
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

fattande reparationsarbeten, som vid tidpunkten för revisorernas besök

pågingo. Man kan emellertid ifrågasätta, om ens dessa kunna åstadkomma

en tillfredsställande rättelse av de från början begångna felgreppen.

Telegrafverkets byggnad i Landskrona. Efter medgivande av 1907

års Riksdag inköpte telegrafverket i Landskrona en byggnadstomt till

ett pris av 52,000 kronor. 1909 års Riksdag anvisade för uppförande

av en telegrafverkets byggnad, i vilken jämväl postkontoret skulle inrymmas,

en summa av 260,000 kronor. Ehuru snart tre år förflutit,

sedan medel för ändamålet blivit tillgängliga, befanns vid revisorernas

besök i staden, att byggnadsarbetena ej hunnit längre än att takstolarna

å huset nyss voro resta, På förfrågan om anledningen till detta försenande

av arbetet har upplysts, att det dragit lång tid att få definitiva

ritningar för byggnaden färdiga. Vid den tid, då telegrafstyrelsen ingick

till statsmakterna med framställning om beviljande av medel, förelågo,

enligt vad upplyst blivit, inga ritningar, på sin höjd eu skiss av vederbörande

arkitekt.

Telegrafverkets byggnad i Lund. Sedan 1908 års Riksdag medgivit

inköpandet av en lämplig tomt för telegrafverkets räkning i Lund, beviljade

1910 års Riksdag 300,000 kronor till uppförande av en telegrafbyggnad

å tomten i fråga. I byggnaden skulle jämväl inrymmas lokaler

för postkontoret. Framställningen till 1910 års Riksdag g av icke anledning

till annan förmodan, än att telegraf- och postverkens styrelser

varit ense om byggnadsplanen och att de olika verkens behov av lokalutrymme

blivit tillgodosedda i det förslag, som då av Riksdagen antogs.

Emellertid visade sig snart, att så icke varit förhållandet, Till 1911

års Riksdag inkom framställning om beviljande av ytterligare 50,000

kronor för en utvidgning som betingades av postkontorets behov av

större utrymme, än det i 1910 års plan beräknade. Åven dessa medel

beviljades. Arbetena med byggnadens uppförande hade vid revisorernas

besök i Lund fortskridit så långt, att husets väggar uppmurats över

andra våningen. Ehuru byggnaden ej var färdig, kunde revisorerna vid

sitt besök av ritningar och beskrivning bilda sig en ganska fullständig

föreställning om byggnadens blivande utseende. Tveksamhet syntes

kunna råda om tomtens lämplighet med avseende å formen, särskilt

sedan den för postverkets räkning uppförda tillbyggnaden in på gården

kommit till stånd. Därjämte syntes det revisorerna obehövligt — att

icke säga olämpligt — att utrusta denna vid eu smal sidogata i en

ålderdomlig stadsdel belägna byggnad med torn och åtskillig annan

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32. 39

modern arkitektonisk utsmyckning, som drager med sig ganska betydande

kostnader.

Här aniörda sakförhållanden ävensom åtskilligt annat som revisorerna

i detta ämne under sitt granskningsarbete iakttagit bestyrka först

och Irämst tillvaron av den bristande planmässighet i anordnandet av

statens^ byggnadsverksamhet, som gav anledning till anmärkningen av

1910 års statsrevisorer. Men även i andra avseenden kunna vägande

anmärkningar göras mot statens nuvarande byggnadsverksamhet.

Till en början vilja revisox-erna i sådant hänseende framhålla, att

en allmän tendens synes yppa sig att åsidosätta sparsamhetens grundsatser,

så snart det gäller eu statens byggnad. För de föiunenta estetiska

synpunkterna få understundom ej blott kostnadsfrågan utan även hänsynen

till de praktiska anordningarna träda tillbaka. Tornbyggnader

utan varje praktisk uppgift, brutna tak, som lämna stora vindsutrymmen

Titan användning och nedsätta hållbarheten i takbeklädnaden, dyrbara

fasader med granitinfattningar och ornamenteringsarbeten möter man på

byggnader, som på intet sätt kräva monumental utsmyckning. Trapphallar

och rumsutrymmen tilltagas understundom över hövan. Följden

av dessa tendensers fria utveckling har också blivit, att statens byggnadei

numera draga kostnadei'', som maste väcka de allvarligaste bekymmer

och som böra vara ägnade att framkalla en ingående prövning

av hithörande spörsmål.

Men även i andra avseenden torde ändringar vara av behovet påkallade.

Utan att revisorerna tilltro sig att uttala ett bestämt omdöme

om lämpligaste atgäi‘derna att rada bot pa den planlöshet och de övriga

olägenheter, som vidlåda statens byggnadsverksamhet, sådan den under

senare tid bedrivits, hava revisorerna velat ifrågasätta, huruvida icke

en utväg vore, att i allmänhet statens byggnadsvei’ksamhet ställdes

under _ eu gemensam och fackmässig ledning. Med den nu rådande

splittringen mellan olika myndigheter vid byggaadsveixksamhetens bedrivande

kan det ej undvikas, att misstag, som gjorts av en byggnadsmyndighet,

upprepas av en annan, att erfarenhetei'', som vunnits av den

ena, gå förlorade för den andra. Därest eu central myndighet funnes,

hos vilken ansvaret för statens byggnadsverksamhet vilade, vill det

synas, som om man skulle kunna hysa förhoppning, att den önskade

planmässigheten kunde genomföras, på samma gång som vunna erfarenheter

skulle kunna på ett vida bättre sätt tillgodogöras för framtiden.

Åven en annan föi’del skulle vinnas, därest en sådan central ledning

av statens byggnadsverksamhet komme till stånd. Så länge den nuvarande

planlösheten består, kan det ej förekonnnas, att statens byggnads
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

verksamhet mycket ojämnt fördelas på olika tidsperioder.. Ej sällan

inträffar det, att statens byggnadsverksamhet kommer att bliva livligast

under en ekonomisk högkonjunktur, då arbetstillgången är god inom

de områden, som behärskas av den enskilda företagsamheten, medan

under tider av arbetslöshet och tryckta ekonomiska konjunkturer även

de arbetstillfällen, som staten erbjuder, förminskas. Genom byggnadsverksamhetens

centraliserande skulle densamma kunna regleras även med

hänsyn till nu påpekade förhållanden, vilket så väl ur statsfinansiell

som ur andra synpunkter vore av stor betydelse.

Med hänsyn dels till vad ovan anförts, dels ock därtill, att statens

byggnadsverksamhet även i andra avseenden torde kunna göras till

föremål för befogade erinringar, hava revisorerna velat uttala önskvärdheten

av att den nu igångsatta, här förut omförmälda utredningen utvidgas

till att omfatta frågan om statens byggnadsverksamhet i hela

dess vidd samt att utredningen måtte bedrivas med den skyndsamhet,

som frågans stora ekonomiska och praktiska betydelse påkallar. Ävenledes

vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke lämpligt vore, att redan

nu vederbörande verk och myndigheter, som ärna inkomma med framställningar

om nybyggnader, erinrades om nödvändigheten av att omsorgsfullt

planlägga desamma samt att därvid iakttages all den sparsamhet

och enkelhet, som, utan åsidosättande av praktiska synpunkter

och verkliga behov, kan äga ruin.»

Beträffande vad revisorerna anfört i ämnet har överintendentsämbetet

den 14 januari 1913 avgivit infordrat utlåtande och däri anfört

följande:

»Den yttring av planlöshet i statens byggnadsverksamhet, som

tid efter annan företrädesvis ådragit sig revisorernas uppmärksamhet,

är det förhållande, att i en del städer byggnader nästan samtidigt uppförts

eller lokaler förhyrts för olika statsinstitutioner utan att dessförinnan

utredning ägt rum angående möjligheten och lämpligheten av

att förena de olika lokalbehoven under samma tak, att i andra fall

åter, då byggnader uppförts för flere institutioner, byggnadsprogrammet

icke syntes hava varit genomstuderat eller att byggnaden förlagts å

olämplig tomt m. m.

Den 22 juni 1911 erhöll överintendentsämbetet nådig befallning

att verkställa den utredning angående de åtgärder, som kunde anses

vara erforderliga till vinnande av större planmässighet i statens byggnadsverksamhet,

vilken i 1911 års riksdags ovannämnda underdåniga,

skrivelse omförmäles.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

41

_ Emellertid har överintendentsämbetet genom särskilda nådiga befallningar

tidigare mottagit uppdrag att sig utlåta i vissa ärenden, vilkas

behandling måste anses lämpligen böra ske i sammanhang med fullgörandet

av nyssnämnda uppdrag, nämligen

l:o) angående den så kallade restanreringsfrågan, det vill säga

vad som vore att iakttaga vid ändring av äldre byggnader av historiskt

eller konstnärligt värde;

2:o) — gemensamt med vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien

— angående lämpliga åtgärder för Eders Kungl. Maj:ts

befriande från handläggningen av vissa frågor rörande ändringar av

kyrkobyggnader; och

3:o) — med anledning av utav ämbetet i ämnet redan den 9

oktober 1888 väckt fråga — angående vad vid offentliga byggnaders

uppförande och kontrollen däröver borde iakttagas. Fullgörandet av

dessa uppdrag måste föranleda förslag till dels nya lagar, dels nya författningar,

dels ock en betydande utvidgning och omorganisation av

ämbetet självt jämte ny instruktion för detsamma. På våren år 1912

var överintendentsämbetet så långt kommet med dessa utredningar, att

i huvudsak färdiga förslag förelåge till

a) Lag angående bevarande och skyddande av byggnadsverk, vilka

hava konst- eller kulturhistoriskt värde;

b) Förordning angående vad som bör iakttagas vid offentliga

byggnaders uppförande;

c) Ny organisation av överintendentsämbetet; och

d) Ny instruktion för ämbetsverket, varjämte ämbetet gemensamt

med vitterhetsakademien den 28 december nästlidne år avgivit underdånigt

yttrande och förslag i det under punkt 2:o) här ovan angivna

ämne.

Utgångspunkten lör de sålunda företagna utredningarna har emellertid

varit, att ämbetet skulle komma att handlägga frågor rörande

statens byggnadsverksamhet i ungefär samma omfattning som hittills,

eller att hava vård om de statens byggnader, vilka Eders Kungl. Maj:t

täckts ställa under ämbetets inseende, att, enligt särskild nådig befallning,

omhänderhava utförandet av vissa nybyggnader eller ombyggnader,

att, likaledes på nådig befallning, uppgöra förslag till och verkställa

utredningar vidkommande vissa byggnader, för vilkas uppförande

medel skola av Riksdagen äskas och att ur byggnadsteknisk, ekonomisk

och estetisk synpunkt granska till ämbetet för dylikt ändamål remitterade

byggnadsförslag. Ämbetet har vid sådan granskning hittills ansett

sig sakna belogenhet att ingå i prövning vare sig av det till

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 6 sand. 17 käft. (Nr 32.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

grund för byggnadsförslaget liggande programmet, som ju finge antagas

vara uppgjort med speciell fackkunskap av personer eller ämbetsverk,

fullt kompetenta att bedöma föreliggande frågor, eller av förslagets

eventuella kombinerande med annat möjligen förefintligt lokalbehov

för statens räkning.

I sitt nya organisations förslag har överintendentsämbetet tänkt

sig att i spetsen för den avdelning inom ämbetet, som skulle hava

bestyret med ärenden rörande statens byggnader, skulle ställas en särskild

föredragande, förste intendent eller byggnadsråd. Avdelningens

arbeten skulle fördelas på två byråer, den ena handläggande ärenden

rörande under ämbetets vård ställda byggnader och den andra ärenden

i fråga om nybyggnader med ombesörjande därvid av såväl förberedande

utredningar som byggnadernas utförande. Om statens byggnadsfrågor

icke skola såsom hittills utredas och granskas fristående var och en för

sig, utan inordnas såsom led i mera generella planer för större områden

av statens byggnadsverksamhet, torde det bliva nödvändigt, att dessa

utredningar, såvitt möjligt, koncentreras på ett ställe. Skulle detta arbete,

såsom naturligast vore, förläggas till överintendentsämbetet, torde inom

ovannämnda avdelning för statens byggnadsärenden böra inrättas en särskild

byrå för utredningar och granskningar och en för byggnaders utförande.

Med all rätt har framhållits angelägenheten av att icke blott få

en fullständig översikt utav statens byggnadsverksamhet för varje år,

utan ock över statens ägande tomter och hus i samtliga städer och

stadsliknande samhällen, ävensom att på ett ställe funnes tillgänglig en

i möjligaste mån fullständig förteckning över statens aktuella behov av

nya ''lokaler, med ett ord, en fullständig statistik över statens stadsegendomar

och hus och rörande dess byggnadsverksamhet. En dylik

statistik skulle vara av lika mycken praktisk och ekonomisk betydelse

vid byggnadsfrågor slutliga avgörande hos Eders Kungl. Maj:t och

Riksdagen, som ock vid deras förberedande handläggning hos ämbetet

eller andra med husbyggnad sysslande statsinstitutioner; allenast med

stöd av en dylik statistik torde någon bestående planmässighet i statens

här omhandlade verksamhet kunde ernås.

Eders Kungl. Maj:t har också funnit en snar utredning av statens

byggnadsfrågor ur ovannämnda synpunkter vara av sådan vikt, att

Eders Kungl. Maj:t den 29 juni 1912 behagat uppdraga åt chefen för

Eders Kungl. Maj:ts finansdepartement att, då överintendentsämbetets

arbetskrafter icke vore tillräckliga för utförande inom erforderlig tid

av en så tidskrävande uppgift vid sidan av ämbetets övriga åligganden,

åt tre sakkunnige uppdraga att, i samråd med ämbetet och efter

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

43

en statistisk utredning i ovan angivna avseenden, till Eders Kungl.

Maj:t inkomma med en allmän plan för statens byggnadsverksamhet

till en början för Stockholm.

Den av revisorerna framställda önskan om skyndsamhet med utredningens

bedrivande torde alltså i fråga om statens byggnadsverksamhet

här i staden kunna anses i hittills möjlig mån redan tillgodosedd.

Beträffande insamlandet av det för berörda utrednings utvidgande

nödiga statistiska materialet från landets städer och stadsliknande samhällen

i övrigt torde detsamma, på sätt ämbetet i sitt underdåniga

utlåtande av den 10 januari 1911, i ättledning av då föreliggande statsrevisionsberättelse,

framhållit, lämpligast böra införskaffas genom Eders

Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen eller möjligen på annat mera

praktiskt befunnet sätt. Något absolut hinder att utan avvaktan —

såsom ämbetet för sin del hållit före vara att föredraga — på lösningen

av förberörda med den förevarande samhörande frågor, träffa anstalter

för ett sådant insamlande, finner ämbetet emellertid icke föreligga.

Bearbetningen av det sålunda insamlade materialet och utarbetandet

av på detsamma grundade årliga översikter av statens här avsedda

byggnadsverksamhet, ävensom upprättandet av, så långt sig göra låter,

förslag till en enhetlig plan för byggnadsverksamheten, ämnad att kunna

lända till efterrättelse någon tid framåt, torde böra överlåtas åt överintendentsämbetet

och, på sätt ovan antytts, åt eu särskild utredningsoch

granska in gsby rå inom ämbetet, vilken byrå givetvis i sinom tid

lärer böra få övertaga de bestyr, som nu är rörande Stockholm uppdraget

åt förbemälde sakkunnige.

Det arbete, som komme att påvila denna byrå, vilken tillsvidare

och intill dess omorganisationen bliver genomförd skulle stå under

ledning av förste intendenten på den tekniska avdelningen, bör kunna

utföras av en ordinarie tjänsteman med inteudents vid ämbetet avlöning,

samt två fast anställda amanuenser, en tekniker och en statistiker, dock

endast under den förutsättning att nämnde förste intendent, för att

kunna ägna tillräcklig tid och uppmärksamhet även åt den nya byråns

verksamhet, befrias från handläggning av ärenden rörande stadsplaner.

Sagda ärenden, vilkas antal allt fortfarande måste bliva betydande och

vilkas granskning efter tillkomsten av 1907 års lag angående stadsplan

och tomtindelning är synnerligen tidsödande, hava i det inom ämbetet

utarbetade organ! sationsförslaget ansetts böra av särskilt byggnadsråd

föredragas, och torde även under ovan angivna förutsättningar böra av

särskild förordnad förste intendent omhänderhavas. Åven den omständig
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

heten att man hittills vid dylika ärendens granskning icke kunnat av

brist på tid och arbetskrafter i den utsträckning, som varit önskvärd,

på ort och- ställe taga del av förhållandena, talar för att så fort som

möjligt dessa ärendens handläggning och föredragning måtte överlämnas

åt särskild tjänsteman.

Anses förty den nu för Stockholm ifrågasatta utredningen i här omhandlade

hänseende böra så skyndsamt som möjligt utsträckas även till andra

städer och stadsliknande samhällen, lära ämbetets arbetskrafter böra förstärkas,

och har ämbetet för sin del icke något att invända emot att redan nu och

oberoende av verkets omorganisation, inom ämbetet upprättas en byrå på

sätt ovan angivits för utredningar rörande statens byggnadsverksamhet.

Revisorerna hava vidare starkt betonat önskvärdheten av att i allmänhet

statens byggnadsverksamhet ställdes under en gemensam och fackmässig

ledning. »Med den nu rådande splittringen», säga revisorerna, »mellan

olika myndigheter vid byggnadsverksamhetens bedrivande kan det ej

undvikas, att misstag, som gjorts av en byggnadsmyndighet, upprepas

av en annan och att erfarenheter, som vunnits av den ena, gå förlorade

för den andra. Därest centralmyndighet funnes, hos vilken ansvaret

för statens byggnadsverksamhet vilade, vill det synas, som om man

skulle kunna hysa förhoppning, att den önskade planmässigheten kunde

genomföras, på samma gång, som vunna erfarenheter skulle kunna på

ett vida bättre sätt tillgodogöras för framtiden», allt påståenden, mot

vilka fackmannen i princip icke kan hava något att invända.

Ätt sammanföra all statens byggnadsverksamhet under en gemensam

ledning torde dock för närvarande näppeligen vara möjligt. Det

torde i detta sammanhang böra uppmärksammas, att de byggnader, som

företrädesvis ådragit sig revisorernas uppmärksamhet, tillhöra post- och

telegrafverken samt riksbanken, eller just de myndigheter eller institutioner,

vilka, ehuru icke organiserade för att utföra byggnadsarbeten,

dock utöva eu rätt stor byggnadsverksamhet.

Det finnes två andra ämbetsverk, vilka på grund av den specifika

art av byggnader, de behöva uppföra, inom sig instituerat särskilda

arkitektkontor, nämligen fångvårdsstyrelsen och medicinalstyrelsen. Revisorernas

anmärkningar torde knappast beröra dessa båda ämbetsverks

byggnader, lika litet som de stora grupper av byggnader, vilka utföras av

järnvägsstyrelsen, samt av armé- och marin förvaltningarna, vilka jämväl

organiserat särskilda byggnadskontor, eller av kasern byggnadsnämnden.

Obestridligen måste större planmässighet vinnas ju mera ordnandet

av statens byggnadsverksamhet samlas till ett ämbetsverk.

Emellertid synes det, åtminstone för närvarande, icke föreligga tillräck
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

45

liga skäl för att draga in under en gemensam ledning'' den byggnadsverksamhet,

vilken handhaves av ovannämnda, med särskilda arkitektkontor

utrustade ämbetsverk. Däremot bör, enligt ämbetets åsikt, från

statens samtliga myndigheter och institutioner till centralmyndigheten

för byggnadsväsendet ingivas nödiga statistiska uppgifter såväl för den

årliga översikten av statens byggnadsverksamhet som för uppgörandet

av generalplan för densammas ordnande, ävensom uppgifter rörande

byggnadskustnader och erfarenheter beträffande nya förfaringssätt och

materialier, vilka senare uppgifter genom publikation från centralmyndigheten

borde komma alla, icke blott statens, byggnadsfunktioner till

nytta och ledning.

Overintendentsämbetet har nu tänkt sig, att till ämbetets i dess

omorganisationsplan upptagna avdelning för statens byggnadsärenden

skulle förläggas ledningen av all statens byggnadsverksamhet med

undantag av fångvårdsstyrelsens, arméns och flottans, statens järnvägars

samt medicinalstyrelsens. Under förutsättning att även inom vattenfallsstyrelsen

ett särskilt arkitektkontor upprättas torde icke heller dess

husbyggnader behöva utbrytas från styrelsens övriga byggnadsarbeten

och torde lämpligen, oberoende av ämbetets omorganisationsförslag,

nödiga medel böra anslås för publicerande av förberörda tekniska meddelanden

och av årsberättelse rörande ämbetets verksamhet i dess helhet.

Rörande åter granskningen av de utav sagda byggande verk uppgjorda

eller till deras bedömande hänskjuta a förslag lärer det kunna ifrågasättas,

om icke för enhetlighetens skull härvidlag borde förfaras så,

som för närvarande sker beträffande medicinalstyrelsen och i vissa delar

även fångvårdsstyrelsen, eller att respektive ritningar borde underställas

ämbetets granskning.

Revisorerna hava slutligen förmält, att de tyckt sig förmärka, att

»en allmän tendens synes yppa sig att åsidosätta sparsamhetens grundsatser

så snart det gäller en statens byggnad» och anse sig hava funnit

att »för de förmenta estetiska synpunkterna få understundom ej blott

kostnadsfrågan utan även hänsynen till de praktiska anordningarna träda

tillbaka». Alldeles oavsett att revisorerna bär vidröra den svårdiskutabla

smakfrågan, ter sig från arkitektsynpunkt »tendensen» inom byggnadsvärlden

för närvarande helt och hållet motsatt. För den med de estetiska

rörelserna inom byggnadsfacket mera förtrogne visar sig lyckligtvis

numera riktningen, på samma sätt som vid nästlidne århundrades början,

särdeles bestämt luta åt en sund sparsamhet med allt vad rörer onödiga

dekorativa anordningar och detaljer. Att detta revisorernas yttrande

nu framkommit, torde giva vid handen, att även den utanför byggnads
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottets

yttrande.

världen stående, då han ställes inför alster av en äldre uppfattning,

till vilken de av revisorerna exemplifierade byggnaderna otvivelaktigt

måste räknas, reagerar mot det för helt kolt tid sedan ännu icke blott

av arkitekter utan ock av allmänheten fordrade övermåttet av ornamentala

detaljer. Härtill anser sig överintendentsämbetet dock böra foga

en erinran dels om att ofta nog den spenderade yttre och inre ansen

spelar en relativt liten roll i byggnadskostnaden i jämförelse med ett

dåligt tillgodogörande av eller onödigt stort pretenderande med utrymmen

eller en dålig organisation av byggnadsföretaget, dels därom att, då det

gäller eu statens byggnad av någon mera framstående betydelse i ett

samhälle, ämbetet håller före, att något bör offras för ernående av en

viss grad av monumentalitet. Ämbetet, som sålunda med tillfredsställelse

konstaterar de spirande tendenserna till enkelhet och sparsamhet inom

byggnadskonsten, har dock vid sitt granskningsarbete icke alltid ansett

sig böra alltför hårdhänt eller egenmäktigt bestämma konstnärernas

smakriktningar, utan någon gång velat lämna rum för även äldre, för

tillfället mindre moderna uppfattningar rörande det rätta och sköna, och

ämbetet anser sig härutinnan hava stöd i beslut av föregående Riksdagar;

vid beviljande av anslag till nybyggnader för statens räkning torde väl i

flesta fall ritningar till de avsedda byggnaderna hava förelagts Riksdagen.

Åven om alltså, enligt överintendentsämbetets förmenande, en

tendens till enkelhet och sparsamhet inom byggnadskonsten här i landet

för närvarande arbetar sig fram, torde dock en sådan erinran, som revisorerna

ifrågasatt till de verk och myndigheter, vilka hava för avsikt

att inkomma med framställningar om nybyggnader, att omsorgsfullt

planlägga desamma och därvid iakttaga nödig sparsamhet och enkelhet,

icke sakna sitt berättigande.

Utskottet har med tillfredsställelse mottagit den av överintendentsämbetet

lämnade uppgiften om de tendenser till större enkelhet och

sparsamhet i avseende å den ornamentala utsmyckningen av statens

byggnader, som numera börja att göra sig gällande. Om än sålunda

härutinnan en förbättring i de nuvarande förhållandena är att vänta,

har utskottet likväl, av vad revisorerna i detta ärende anfört, funnit att

åtskilliga andra önskemål återstå att fylla för att statens byggnadsverksamhet

skall kunna anses på bästa sätt ordnad i avseende å sparsamhet

och praktiska anordningar.

Den utredning angående större planmässighet i statens byggnadsverksamhet,

som av 1911 års Riksdag begärdes, var, enligt de direktiv

för densamma, som av statsrevisorerna med instämmande av Riksdagen

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

47

angivits, avsedd att huvudsakligen omfatta frågan, i vilken män yppat

byggnadsbehov kunde tillgodoses genom redan befintligt utrymme i

kronans bus, och huruvida, därest nybyggnad visade sig nödvändig, annat

statens byggnadsföretag på samma plats inom den närmaste tiden vore

erforderlig, samt spörsmålet om ordnande och övervakande av byggnadsarbetet

i de fall, då flere institutioner skulle inrymmas i samma byggnad.

Dessa synpunkter äga visserligen allt fortfarande lika stor betydelse,

men även med behörigt tillgodoseende av desamma synas dock förhållandena

vara sådana, att de påkalla en utvidgning av den av 1911 års

Riksdag begärda utredningen, så att den kommer att omfatta även åtgärder

och anordningar i övrigt, ledande till nödig sparsamhet och förenkling.

Överintendent sämbetet har i sitt i ärendet avgivna utlåtande i sina

huvuddrag framlagt den plan till ämbetets organisation, som ämbetet

tänkt sig skola leda till de gynnsammaste resultaten av ämbetets befattning

med byggnadsverksamheten. Denna plan går ut på en ganska

stark koncentration till ämbetet av utredningarne angående behovet av

nybyggnader samt deras utförande och kontrollerande.

Utan att utskottet i frågans nuvarande läge vill uttala sig om

huruvida den av ämbetet föreslagna anordningen kan betraktas såsom

den mest lämpliga för vinnande av nu ifrågavarande önskemål, har utskottet

emellertid, såsom ovan antytts, ansett det av revisorerna väckta

spörsmålet vara av den vikt, att en utredning angående statens byggnadsverksamhet

i hela dess vidd synes böra hos Kung!. Maj:t begäras.

Vidare har utskottet ansett sig böra uttala sin förväntan att vid

eu kommande utredning de ämbetsverk, som för närvarande utöva självständig

byggnadsverksamhet, såsom fångvårdsstyrelsen, arméförvaltningen,

marinförvaltningen, generalpoststyrelsen, telegrafstjnelsen, medicinalstyrelsen

med flera, beredas tillfälle att vid utredningen göra sina synpunkter

på frågan gällande.

Slutligen har utskottet velat uttala sin anslutning till revisorernas

uppfattning om lämpligheten av att vederbörande redan nu erinras om

nödvändigheten av att vid planläggande av nybyggnader sparsamhet

och enkelhet iakttages; och torde Riksdagen härom böra göra framställning

hos Kungl. Maj:t.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes

a) låta verkställa utredning angående sättet för

ernående i statens byggnadsverksamhet i hela dess

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande Nr 32.

omfattning av önskvärd sparsamhet, enkelhet och planmässighet

samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill

utredningen må föranleda samt

b) erinra vederbörande verk och myndigheter,

som ärna inkomma med framställningar angående nybyggnader,

om nödvändigheten av att omsorgsfullt planlägga

desamma samt att därvid iakttaga all den sparsamhet

och enkelhet, som, utan åsidosättande av praktiska

synpunkter och verkliga behov, kan äga rum.

§ 10.

Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet

funnit dels vara av beskaffenhet att lämpligen böra tagas i övervägande

vid behandlingen av de utgiftsanslag, revisorernas framställning berört,

dels hava medfört åsyftad rättelse, dels vara av vederbörandes utlåtande

nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen

ej varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd bort av förhållandena

föranledas, dels slutligen icke hava varit av beskaffenhet att

från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat för

Riksdagen

anmäla.

Stockholm den 12 mars 1913.

På statsutskottets vägnar:

F. CL:SON WACHTMEISTER.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från Första kammaren herrar greve F. Cl:son Wachtmeister, O. Jonsson, friherre

J. T. Gripenstedt, A. N. Halm, greve P. O. L. Kling spor, friherre H. C.

Falkenberg, H. F. Lamm, friherre J. G. Beck-Friis, A. C. Lindblad, C. G. Ekman,

A. Åström och F. Berglund samt

från Andra kammaren herrar A. Ekman, H. Andersson, F. W. Thorsson, C.

Persson, K. Starbäck, K. V. Rydén, J. A. Sjö, N. E. Lindberg, J. Ström, G. Odqvist,

E. A. Nilson och J. Pålsson.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1913:81 Skrivelse till Konungen, i anledning av Riksdagens år 1912 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande s. 1 i texten