Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om inställande för häradsrätt av personer, som häktats för brott.

1914-07-10 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 B:12, Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till Riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om inställande för häradsrätt av personer, som häktats för brott.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till Riksdagens kansli den 10 juli 1914 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till

Riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet i fråga

om inställande för häradsrätt av personer, som häktats

för brott.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Söderbergh*, Stärner, Gezclius,

greve Lagerbjelke, Alexanderson, greve Spens, Dahl, Fagerlin, Pettersson

i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Schotte, Persson i Norrköping, Igel*

och Holmdahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Lagutskottet har till behandling förehaft en av justitieombudsmannen

i den av honom till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse

gjord framställning av följande lydelse:

»I förordningen den 10 april 1810 är stadgadt, att domaren på landet budsmannens

bör hålla rannsakning med häktade personer inom tre veckor, efter det framställning

domaren fått underrättelse om häktningen.

På senare tider hafva flera gånger förslag väckts om ändring i detta

gamla stadgande. Så föreslog Kungl. Maj:t i sitt vid 1886 års riksdag

framlagda stora förslag till lag angående vissa delar af rättegången i brottmål,

att rannsakningen i regeln skulle börjas inom tio dagar, efter det hos

häradsrätten eller domaren anmälts, att målet mot den häktade hänskjuta

till domstol. Detta förslag blef dock af Riksdagen afslaget. Vid 1900

års riksdag behandlades frågan ånyo, men äfven då förföll densamma.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 12 käft. (Nr 12.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 13.

Sedermera aflat emellertid Riksdagen den 13 april 1904 till Kungl. Maj:t

eu skrifvelse med begäran om ett förslag till lagbestämmelser, ägnade att

åstadkomma större skyndsamhet, än nu råder, beträffande för brott häktade

personers inställande för domstol och företagande af fortsatt rannsakning

med dessa personer, där sådan rannsakning erfordras. Och i denna

skrifvelse anförde Riksdagen i ifrågavarande hänseende, att den i 1810 års

förordning stadgade tiden af tre veckor borde kunna minskas till fjorton

dagar, dock med undantag för vissa orter inom landet, där tiden fortfarande

borde få utsträckas till tre veckor.

I samma 1904 års skrifvelse framställde Riksdagen i öfrigt följande

önskemål. Riksdagen erinrade om den fara för den personliga frihetens

obehöriga kränkning, som vore förenad därmed, att lagen ej fastställt

någon bestämd tid, utöfver hvilken anmälan till domstol om häktnings

verkställande ej finge uppskjutas. Och förklarade Riksdagen sig anse, att

såsom allmän regel borde härutinnan stadgas, att anmälan om häktning

borde utan uppskof göras hos vederbörande domstol. Undantagsvis borde

dock ett anstånd af fjorton dagar vara inedgifvet samt med afseende å

särskildt vidlyftiga och invecklade rannsakningar ett något längre anstånd.

Vidare uttalade Riksdagen sig för, att rådstufvurätt, som nu enligt 1810

års förordning är skyldig att företaga rannsakning med häktad person inom

åtta dagar efter det anmälan om häktningen ingått, borde redan inom

fyra dagar efter nämnda anmälan hålla rannsakningen. Därjämte borde

enligt Riksdagens mening bestämmelser meddelas äfven om den tid, inom

hvilken underrätt borde fortsätta rannsakning med häktad person, därest

målet behöfde uppskjutas.

Det genom 1904 års skrifvelse hos Kungl. Maj:t anmälda ärendet är

på Kungl. Maj:ts pröfning beroende. Af Kungl. Maj:t i ärendet infordrade

utlåtanden från öfverståthållarämbetet och Konungens befallningshafvande

i länen hafva emellertid inkommit tillika med ett flertal af öfverståthållarämbetet

och vissa befallningshafvande införskaffade yttranden

från andra myndigheter., Af den sålunda verkställda utredningen bekräftas

hvad Riksdagen i sin skrifvelse själf uttalade, nämligen att den föreliggande

frågan ej kunde på ett fullt tillfredsställande sätt lösas utan i

samband med en reform af den svenska straffprocessen i dess helhet, men

utredningen gifver ock vid handen, att den af Riksdagen nu ifrågasatta

reformen sannolikt kommer att stöta på stora svårigheter. Många skiftande

förslag framläggas i ämnet af de hörda myndigheterna. Öfverståthållarämbetet

framhåller såsom sin mening, att man ej kan stanna vid

de af Riksdagen framförda önskemålen, utan att en mera omfattande reform

måste anses påfordrad, i hvilket hänseende öfverståthållarämbetet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12. 3

förordar, att för Riksdagen måtte framläggas förslag till lag om förberedande

undersökning i brottmål samt om häktning i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med ofvanberörda år 1886 framlagda förslag, öfverståthållarämbetet

anför härom, bland annat, följande: »Att inskränka förändringen

till bestämmelse angående den tid, inom hvilken anmälan om häktning

skall göras hos domstol, samt förkortning af den tid, inom hvilken

rannsakning skall af domstol företagas och, där så erfordras, fortsättas,

synes mindre tjänligt. Det erkända behofvet af fullständigare och bättre

föreskrifter fylles uppenbarligen icke därmed. Det blir ock svårt att öfverskåda,

hvilken verkan en sådan ändring af en eller annan föreskrift kommer

att medföra. I allmänhet torde det väl få erkännas, att såväl det

allmännas som den häktades bästa mest tillgodoses därigenom, att de förhållanden,

som röra brottet, utredas och den bevisning, som tinnes, samlas

och ordnas, innan rannsakningen af domstolen företages. Därigenom

främjas just möjligheten af en snabb och fullständig rannsakning i målet.

Så vidt möjligt undvikes därvid uppskof med dess afdömande.» —Af flera

utaf de hörda myndigheterna upptages till behandling den i Riksdagens

skrifvelse ej alls berörda frågan om rätt att anhålla och taga i förvar för

brott misstänkta personer, och framhålles i flera yttranden nödvändigheten

däraf, att lagbestämmelser i detta ämne utfärdas. Konungens befallningshafvande

i Malmöhus län uttalar härutinnan, att han finner frågan,

huruvida en för brott misstänkt person får före häktningen tagas i förvar

för den förberedande undersökningen, huru länge han får för detta ändamål

kvarhållas, hvarest han under tiden skall förvaras och huru därunder

skall med honom beträffande hans underhåll och i andra afseenden

förfaras, vara vida mera beaktansvärd än spörsmålet om tiden, inom hvilken

anmälan om häktningen skall göras hos domstolen, öfverhufvud får

man af myndigheternas i ärendet afgifna yttranden den uppfattningen,

att det af Riksdagen till Kungl. Maj:t hänskjutna ärendet i själfva verket

är af större omfattning än af Riksdagens skrifvelse synes framgå, och att

frågan om förundersökningens rätta ordnande är en under nuvarande förhållanden

mycket svårlöst fråga. Det har därför synts mig vara att befara,

att de af Riksdagen i 1904 års skrifvelse ifrågasatta lagbestämmelserna

ej skola komma till stånd förrän i sammanhang med den stora

rättegångsreformen, och att den nu föreslagna reformen följaktligen skall uppskjutas

till en oviss framtid. Och med anledning häraf har jag trott mig

böra genom förevarande framställning underställa Riksdagens pröfning,

huruvida det ej kunde anses lämpligt att snarast möjligt och oberoende

af mera svårlösta frågor söka åstadkomma en ändring af ofvanberörda bestämmelse

i 1810 års förordning, att rannsakning med häktad person

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 12.

skall af häradsrätt företagas inom tre veckor, efter det domaren erhållit

underrättelse om häktningen. Det af Riksdagen härutinnan väckta förslaget

om förkortning af nämnda tid till fjorton dagar har vunnit understöd

af nästan alla länsstyrelserna, och den reformen är ju äfven synnerligen

enkel att genomföra. Enligt Riksdagens förslag skulle, såsom ofvan

nämnts, för vissa orter tre veckors anstånd fortfarande medgifvas. En

närmare undersökning härutinnan skulle emellertid otvifvelaktigt komma

att visa, att ett längre anstånd än fjorton dagar endast i ett fåtal domsagor

finge anses behöflig!. — Jag har ansett mig ej böra här upptaga

frågan om en motsvarande ändring af 1810 års förordning, så vidt angår

rådstufvurätternas rannsakningar med häktade personer, emedan flera länsstyrelser

under åberopande af, såsom det synes, goda skäl afstyrkt Riksdagens

framställning i denna del.

Vid bedömandet af frågan om förkortning af den för landsbygden

i förevarande hänseende gällande tiden af tre veckor bör ihågkommas, att

garantierna mot obehöriga häktningar i vårt land icke äro mycket starka.

Det måste därför vara af synnerlig vikt, att domstolen så snart som möjligt

sättes i tillfälle att pröfva häktningsåtgärdens laglighet. Förhållandena

kunna för öfrigt vara sådana, att häktningen väl kan anses hafva varit

med skäl företagen, men domstolen i allt fall på grund af det förändrade

skick, hvari saken för domstolen föreligger, finner skäl att lösgifva den

häktade. Äfven med hänsyn till sådana fäll är det uppenbarligen angeläget,

att häktade personer skyndsammast inställas inför domstol.

Den af Riksdagen i förevarande hänseende ifrågasatta förkortningen

af den i 1810 års förordning stadgade tiden af tre veckor till fjorton dagar

kan visserligen synas ej vara mycket afsevärd. Men då genom en sådan

ändring med säkerhet skulle vinnas, att årligen många häktade personer,

för hvilkas kvarhållande i häkte laga skäl ej föreligga, skulle blifva

af häradsrätterna lösgifna flera eller färre dagar tidigare än hvad nu

är fallet, och då för öfrigt ingen för brott häktad person, han må vara

skyldig eller oskyldig, bör hållas i rannsakningshäkte längre än nödigt är,

borde en dylik enkel reform ej behöfva ytterligare fördröjas år efter år.

Enligt hvad som blifvit upplyst under förevarande ärendes tidigare behandling

inom Riksdagen lösgåfvo häradsrätterna vid första rannsakningen

266 häktade personer år 1896, 246 år 1897 och 307 år 1898. Denna statistik

är visserligen numera tämligen gammal, men någon anledning finnes

nog ej att antaga, att förhållandena i ifrågavarande hänseende på senare

tider väsentligen förändrats i sådan riktning, att nämnda siffror nu

skulle vara för höga. Tvärtom torde med föranledande af lagen den 22

juni 1906 angående villkorlig straffdom under de senare åren ännu

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 12. 5

flera häktade personer hafva blifvit frigifna vid första rannsakningen än

förut. Nu förhåller det sig naturligtvis så, att många af de häktade personer,

som af häradsrätt lösgifvas vid första rannsakningen, då varit häktade

allenast en eller ett par veckor eller kanske allenast några dagar. En

förkortning från tre veckor till fjorton dagar af tiden, inom hvilken domaren

måste efter underrättelse om häktningen hålla rannsakning med den

häktade, skulle således ingalunda i alla de fall, då häktad person af häradsrätt

lösgifves vid första rannsakningen, hafva någon betydelse. Men det

kan, såsom ofvan anförts, med visshet antagas, att en dylik förkortning

af berörda tid skulle årligen för ett stort antal häktade personer, som af

häradsrätt frigifvas vid första rannsakningstillfället, betyda en förkortning

af deras häktningstid, det vill med andra ord säga eu minskning af det

oförskylda lidande, som de nu måste underkasta sig i följd af den ofullkomlighet,

som vidlåder vår processlagstiftning.

På flera orter inom landet råder den seden, att då någon häktas, som

skall rannsakas vid häradsrätt, vederbörande åklagare ej direkt underrättar

häradshöfdingen om häktningen, utan sänder meddelandet härom till

Konungens befallningshafvande, som i sin ordning underrättar häradshöfdingen.

På sådant sätt fördröjes ju på dessa orter i många fall den första

rannsakningen onödigtvis. Det synes därför vara skäl att i sammanhang

med den ifrågasatta ändringen af 1810 års förordning föreskrift meddelas

därom, att häradshöfdingen omedelbart skall af åklagaren underrättas om

häktningen. I skrifvelse den 31 december 1902 har dåvarande justitieombudsmannen

gjort en framställning till Kungl. Maj:t i sådant syfte, och

är det ärendet på Kungl. Maj:ts pröfning beroende.

Skulle, på sätt ofvan ifrågasatts, bestämmelser varda utfärdade till

åstadkommande af större skyndsamhet beträffande häktade personers inställande

för häradsrätt, kunde i sammanhang därmed lämpligen bestämmelser

meddelas om den tid, inom hvilken underrätt bör fortsätta rannsakning

med häktad person, därest icke särskilda omständigheter påkalla

längre uppskof. Härom saknas stadgandcn för närvarande.

På grund av hvad jag anfört får jag härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,

ägnade att åstadkomma större skyndsamhet än nu råder, i

Råga om inställande för häradsrätt af personer, som häktats för brott.»

På sätt justitieombudsmannen erinrat, har riksdagen i skrivelse den

13 april 1904 anhållit, att Kungl. Maj:t ville förelägga riksdagen förslag

till lagbestämmelser, ägnade att åstadkomma större skyndsamhet än nu

Utskottets

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

råder beträffande för brott häktade personers inställande för domstol och

företagande av fortsatt rannsakning med dessa personer, där sådan rannsakning

erfordras; och har riksdagen därvid dels uttalat sig för en nedsättning

till fjorton dagar af den tid, inom vilken enligt nu gällande bestämmelser

rannsakning med häktad person bör av häradsrätt företagas, dock

med undantag för vissa orter inom landet, dels ock i övrigt såsom önskemål

framfört, att viss tid måtte fastställas, inom vilken anmälan om häktning

bör göras hos domstol; att den tid efter anmälan om häktningen,

inom vilken rannsakning enligt nu gällande bestämmelser skall av rådstuvurätt

verkställas, måtte förkortas; samt att stadgande måtte meddelas

om viss tid, inom vilken underrätt, där uppskov i målet finnes vara av

nöden, bör fortsätta rannsakningen.

över denna skrivelse, hava såsom justitieombudsmannen jämväl meddelat,

utlåtanden avgivits av Kungl. Maj:ts befallningshavande och överståthållarämbetet,

varjämte ett flertal andra myndigheter uttalat sig i

ärendet, vilket emellertid fortfarande är på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Justitieombudsmannen har uttalat, att myndigheternas omförmälta yttranden

giva anledning antaga, att det av riksdagen till Kungl. Maj:t

hänskjuta ärendet i själva verket är av större omfattning än av riksdagens

skrivelse synes framgå, och att frågan om förundersökningens rätta ordnande

är en under nuvarande förhållanden mycket svårlöst fråga. Justitieombudsmannen

anser det därför vara att befara, att de av riksdagen

i 1904 års skrivelse ifrågasatta lagbestämmelserna ej skola komma till stånd

förrän i sammanhang med den stora rättegångsreformen.

Vid sådant förhållande har justitieombudsmannen ansett sig böra underställa

riksdagens prövning, huruvida det ej kunde vara lämpligt att

oförtövat och oberoende av de mera svårlösta frågorna vidtaga en mindre

omfattande lagändring, som syntes kunna utan svårighet genomföras och

som skulle i viss mån medföra, en förbättring i det bestående. I sådant

syfte kunde den ändring göras i 1810 års förordning, att rannsakning med

häktad person skall av häradsrätt företagas i regel inom fjorton dagar

efter det domaren erhållit underrättelse om häktningen, — endast i ett

fåtal domsagor kunde ett längre anstånd anses behövligt. I sammanhang

därmed kunde ock meddelas bestämmelse om den tid, inom vilken underrätt

bör fortsätta rannsakning med häktad person, därest icke särskilda

omständigheter påkalla längre uppskof, samt föreskrift givas, att då häktning

sker, underrättelse därom skall av åklagaren insändas omedelbart till

domaren.

Utan tvivel är det, såsom justitieombudsmannen erinrat, i rättssäkerhetens

intresse av vikt, att den tid, under vilken häktad person har att

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

avvakta inställelse inför domstol, så långt ske kan förkortas; och de föreslagna

åtgärderna skulle helt visst för ett avsevärt antal tilltalade medföra

en förkortning av den tid, som de nu måste tillbringa i häkte.

Om utskottet emellertid tvekat att ansluta sig till justitieombudsmannens

förslag, så är det icke därför, att utskottet underskattat vikten

och betydelsen av den förbättring, som genom antagande av samma förslag

skulle vinnas, utan därför, att utskottet till övervägande upptagit frågan

huruvida icke en ny framställning till Kungl. Maj:t i det ämne, som avses

i 1904 års riksdags skrivelse, — om en sådan framställning skall göras

— lämpligen bör åsyfta ett upptagande av det legislativa arbetet i ämnet

i vidare omfattning än som i riksdagsskrivelsen avses.

På sätt justitieombudsmannen erinrat, har överståthållarämbetet i

sitt yttrande i anledning av 1904 års riksdagsskrivelse uttalat, att det

syntes mindre lämpligt att inskränka förändringen till bestämmelse angående

den tid, inom vilken anmälan om häktning skall göras hos domstol,

samt förkortning av den tid, inom vilken rannsakning skall av domstol

företagas och, där så erfordras, fortsättas. Enligt överståthållarämbetets

mening måste det ock i allmänhet anses, att såväl det allmännas som den

häktades bästa mest tillgodoses därigenom, att de förhållanden, som röra

brottet, utredas och den bevisning, som finnes, samlas och ordnas, innan

rannsakningen av domstolen företages, varigenom just möjligheten av eu

snabb och fullständig rannsakning i målet skulle främjas. — I Konungens

befallningshavandes i Malmöhus län yttrande över samma riksdagsskrivelse

har uttalats den mening, att frågorna, huruvida en för brott

misstänkt person får före häktningen tagas i förvar för den förberedande

undersökningen, huru länge han får för detta ändamål kvarhållas, varest

han under tiden skall förvaras och huru därunder skall med honom beträffande

hans underhåll och i andra avseenden förfaras, äro vida mera

beaktansvärda än spörsmålet om tiden, inom vilken anmälan om häktningen

skall göras hos domstolen. Jämväl åtskilliga andra av de hörda

myndigheterna hava uttalat sig för behovet av reglering i lag av omförmälta

s. k. anhållningsrätt.

De synpunkter för frågans bedömande, som sålunda framhållits av

förenämnda myndigheter, synas utskottet vara av beskaffenhet att förtjäna

synnerligt beaktande. Härtill kommer, att, enligt utskottets uppfattning,

behovet av normerande lagbestämmelser angående åtals- och polismyndighets

befogenhet i fråga om häktning och andra i brottsefterforskningens

och brottsutredningens intresse nödiga ingrepp i den allmänna medborgerliga

rätten till personlig frihet och skydd för hem och egendom framträder

med alltjämt ökad styrka. A ena sidan har på detta område ömtåligheten

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

för allt som kan få sken av ett myndigheternas av fasta lagbestämmelser

obundna godtycke i hög grad stegrats; å andra sidan hava anspråken på

ett handlingskraftigt och framgångsrikt ingripande till uppdagande av

gärningsmännen till grövre brott och målens fullständiga utredande jämväl

stigit. Behovet av tillräckligt vida, men å andra sidan klart utstakade

gränser för de med brottsransakning betrodda myndigheternas makt och

av betryggande former för deras verksamhet har blivit alltmera kännbart

både hos allmänheten och dessa myndigheter själva.

Utskottet vill vidare erinra, hurusom riksdagen i fråga om en annan

vid förundersökning i brottmål förekommande grannlaga och viktig åtgärd,

nämligen husrannsakan, redan den 4 mars 1910 i en på justitieombudsmannens

initiativ avlåten skrivelse till Kungl. Maj:t uttalat sig för en lagreglering

och därvid jämväl antytt sin uppfattning att vissa andra ingrepp,

nämligen kroppsrannsakan och kroppsbesiktning, borde i sammanhang därmed

uppmärksammas av lagstiftningen. I justitieombudsmannens vid innevarande

års första riksdag avgivna ämbetsberättelse har återgivits en av

nuvarande ämbetsinnehavarens företrädare till Kungl. Maj:t ingiven framställning

i samma ämne, varav inhämtas att väl de flesta myndigheter,

som över riksdagens nyssnämnda skrivelse avgivit infordrat yttrande till

Kungl. Maj:t, uttalat sig tillstyrkande, men att emellertid från flera håll

framställts invändningar mot en enstaka, på de i skrivelsen omförmälda

ämnen inriktad lagstiftningsåtgärd. Det synes utskottet, att jämväl berörda

av riksdagen framförda önskemål säkrast främjades genom att förorda,

att förundersökning i brottmål och därvid förekommande ingrepp

bleve föremål för lagstiftning i ett sammanhang och jämte häktningsinstitutet.

Mot ett upptagande av ett reformarbete i dessa vidare mått kan enligt

utskottets uppfattning icke med tillräckligt fog invändas, att detsamma

vore av beskaffenhet att kunna genomföras endast i sammanhang

med den allmänna reformen av rättegången i brottmål. Sant är visserligen,

att en fullt tillfredsställande ordning kan vinnas först i samband

med omdaningen av brottmålsprocessen i dess helhet och därmed i samband

stående organisatoriska reformer på domstols-, åtals- och polisväsendets

område. Men detta gäller, såsom ock i riksdagens förutnämnda skrivelse

den 13 april 1904 erinras, redan om de där ifrågasatta begränsade

reformer rörande häktningstid. Att det däremot låter sig göra att, i avvaktan

på en allmännare reform, till särskild behandling utbryta partiet

rörande häktning och förundersökning, likasom att en provisorisk lösning

av reformproblemet i denna del är av trängande behov påkallad, blev redan

för trettio år tillbaka erkänt och ådagalagt, då Nya lagberedningen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 12.

på nådigt uppdrag utarbetade sitt »förslag till lag om vissa bestämmelser

om rättegång i brottmål». Detta förslag innefattade nämligen reglering

av just ifrågavarande ämnen jämte de därifrån fristående frågorna om

åtalsrätt och skadestånd i brottmål. Såsom justitieombudsmannen i sin

förevarande framställning erinrat, blev ock på grundval av förslaget proposition

avlåten till 1886 års riksdag. Propositionen, som av lagutskottet

tillstyrkts, vann visserligen icke riksdagens bifall; men denna utgång torde

ingalunda kunna anföras såsom bevis mot lämpligheten och genomförbarheten

av en partiell reform av ifrågavarande omfattning, utan synes hava

berott på särskilda omständigheter, som icke längre äga aktualitet. Det

är vidare uppenbarligen av största betydelse, att man i lagberedningens

utarbetade och av högsta domstolen granskade förslag äger tillgång till

en utgångspunkt och ett fast tekniskt underlag för ett återupptaget lagarbete

på området. Aven om det må befinnas, att förslaget i viktiga

stycken tarvar ändring och -bearbetning för att motsvara nutida åskådningar

och behov, är det omförmälda förhållandet tydligen ägnat att väsentligt

underlätta arbetet, som med hänsyn härtill borde kunna utan

större tidsutdräkt bringas till fullbordan och dess resultat föreläggas

riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av justitieombudsmannens

förevarande framställning, måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t, med åberopande av riksdagens i skrivelser den 13

april 1904 och den 4 mars 1910 i särskilda hänseenden

uttalade önskemål, anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, i

ändamål att för tiden intill dess ny allmän rättegångsordning

i brottmål kan komma till stånd i görligaste

måtto avhjälpa bristen på tidsenliga och fullständiga

bestämmelser rörande förundersökning och häktning i

brottmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag

till lagstiftning i dessa ämnen.

Stockholm den 10 juli 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1914 B:139 Skrivelse till Konungen i anledning av justitieombudsmannens framställning till riksdagen om åtgärder för större skyndsamhet i fråga om inställande för häradsrä s. 1 i texten