Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet.

1914-07-24 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 B:18, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 30 juli 1914 kl. 5 e. in.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

vissa ändringar i förordningen angående utvidgad

näringsfrihet.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Stämer, Gezelius, greve

Lagerbjelke, Alexanderson, Johanson i Yalared, greve Spens, Hult, Dahl,

Pettersson i Södertälje, Pettersson i Bjälbo, Schotte, Olsson i Broberg,

Persson i Norrköping och Olsson i See.

_ Genom en den 23 maj 1914 dagtecknad proposition, nr 56, vilken

blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande av

biiogat utdrag av statsrådsprotokollet, begärt riksdagens yttrande över

följande förslag till förändrad lydelse av §§ 26 och 31 i förordningen

angående utvidgad näringsfrihet:

§ -6-

Mom. 1. På särskild prövning av Kungl. Maj: t eller, i fall som

avses i mom. 3 av denna §, av överståthållarämbetet eller Kungl. Maj:ts

belallningshavande skall bero, om utländsk man eller kvinna må här i

riket idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering.

Utlännings ansökning om Kungl. Maj:ts tillstånd till utövande av

näring skall, innefattande uppgift på den stad eller ort å landet, där

rörelsen eller hanteringen må idkas, göras i Stockholm hos överståthållarämbetet

och i andra orter hos Kungl. Majrts befallniugshavande med

bifogande av

a) betyg att den sökande är myndig och äger god frejd samt

b) vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten

och kommunen under tre år.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 18 käft. (Nr 18.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr .18.

Sedan ytterligare upplysningar om den sökande, där sådana finnas

nödiga, ävensom vederbörandes förklaringar blivit infordrade, bär överståthållarämbetet

eller Kungl. Maj:ts befallningshavande att med eget

utlåtande insända samtliga handlingarna till finansdepartementet.

Mom. 2. Ej må utlänning, även om han undfått tillstånd till utövande

här i riket av handel eller annan näring, idka gårdfarihandel,

som i § 9 mom. 4 avses, eller användas såsom biträde vid dylik handel,

vare sig den sker för svensk eller utländsk mans räkning.

Ej heller må utlänning, även om han undfått tillstånd som nyss är

sagt, verkställa realisation, som avses i § 9 mom. 3, eller användas som

biträde vid dylik försäljning, vare sig den sker för svensk eller utländsk

mans räkning, utan att Kungl. Maj:t på grund av ingången traktat

därtill givit lov. Sådant lov sökes av utlänning i enahanda ordning,

som i mom. 1 av denna § sägs; och gälle i övrigt härom i tillämpliga

delar de föreskrifter, som i § 9 äro meddelade.

Mom. 3. Utlänning, som vill här i riket under kringresande eller

kringvandrande idka hantverk eller annan hantering, skall därtill söka

tillstånd, i Stockholm hos överståthållarämbetet och i övriga orter hos

Kungl. Maj:ts befallningshavande i det län, diir hanteringen är avsedd

att utövas; och böra de legitimationshandlingar, sökanden vill åberopa,

vid ansökningen fogas.

Den ämbetsmyndighet, hos vilken ansökningen göres, pröve, huruvida

lör den eller de orter, som ansökningen avser, behov av dylik hantering

föreligger, så ock legitimationshandlingarnas innehåll samt i övrigt

förekommande omständigheter. Därest vid sådan prövning det sökta

tillståndet beviljas, skall i beviset därom intagas föreskrift om den tid,

tillståndet gäller, vilken tid ej må utsträckas utöver ett kalenderår, ävensom

fullständig beskrivning på sökandens utseende jämte uppgift om

sökandens ålder, födelseort, nationalitet samt senaste utländska boningsort;

och bör till polis- och kommunalmyndigheternas efterrättelse i länskungörelserna

införas tillkännagivande om det meddelade tillståndet.

Bevis om tillstånd, som enligt detta mom. meddelats, skall i huvudskrift

eller styrkt avskrift vid hanteringens utövande ständigt medföras

för att på anfordran uppvisas.

Tillstånd enligt detta mom. kan av den myndighet, som meddelat

tillståndet, återkallas när helst skälig anledning därtill förekommer; dock

att återkallelse^ som bör införas i länskungörelserna, ej må träda i

kraft förr än den, som undfått tillståndet, av återkallelsen erhållit del.

År sökande missnöjd med överståthållarämbetets eller Kungl. Maj:ts

befallningshavaudes beslut i ärende, som i detta mom. avses, må besvär

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

3

över beslutet anföras hos kommerskollegium; och skola besvären, vid

talans förlust, till kommerskollegium ingivas före klockan tolv å trettionde

dagen efter det sökanden av beslutet erhållit del.

Over kommerskollegii beslut må ej klagan föras.

§ 31.

Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utlänning handel

eller annat näringsyrke, eller överskrider han det tillstånd, honom meddelats,

eller i övrigt felar mot de i denna förordning givna föreskrifter,

är han förfallen till böter enligt § 18; och må allmän åklagare av olovligen

till salu hållna varor eller, i fall varom i § 26 mom. 3 sägs, av

redskap och verktyg, som användas vid olovlig hanterings utövande, till

säkerhet för gäldande av högsta bötesbeloppet, femhundra kronor, och

för ersättningar, som kunna den brottslige intill ett belopp av tvåhundra

kronor ådömas, anhålla, därest annan säkerhet därför icke ställes, så

mycket som skäligen kan anses i värde motsvara högst sjuhundra kronor;

dock att, om sådant beslag må äga bestånd, åtal mot vederbörande

ofördröjligen skall anställas.

Böter enligt denna § fördelas på enahanda sätt, som i § 23 är sagt;

och gäller jämväl om böternas förvandling vad där stadgats.

Beträffande grunderna för här föreliggande förslag har statsrådet

och chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet den 23 maj

1914 anfört, bland annat, följande:

»Om den rätt till idkande av handel eller annat näringsyrke, som

kan förvärvas av utlänning, är stadgat i §§ 25—31 av förordningen angående

utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864. Huvudbestämmelserna

innehållas i § 26. I förordningen, sådan den ursprungligen lydde, motsvarades

sistnämnda paragraf av §§ 26 och 27 ; enligt dessa paragrafer

skulle det på särskild prövning i varje fall bero, om utländsk man eller

kvinna, som erhållit lvungl. Maj:ts tillstånd att i riket vistas, finge här

idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering. Vid

ansökning därom skulle fogas myndighetsbevis, frejdbetyg samt säkerhet

för utskylder till staten och kommunen under tre år. Skulle handel,

fabriks- eller hantverksrörelse idkas i stad, kunde överståthållarämbetet

eller Kungl. Maj:ts befallningsliavande meddela tillstånd; där anledning

förekom mot bifall till ansökningen, borde emellertid ärendet hänskjutas

till Kungl. Maj:ts avgörande. Gällde ansökningen utövande av närings
-

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

yrke i köping eller på landet, underställdes densamma alltid Kungl.

Maj:ts omedelbara pi-övning.

Genom föi-ordningen den 20 juni 1879 om ändring av vissa paragrafer

i näringsfrihetsförordningen sammanfördes §§ 26 och 27 till en

enda paragraf med nummerbeteckningen 26; i § 26 stadgades nu, att

frågan, huruvida utlänning skixlle äga här i riket idka handels- eller fabriksrörelse,

hantverk eller annan hantering, alltid skulle bero på prövning av

Kungl. Magt. Ansökning därom skulle innefatta uppgift på den stad,

köping eller ort å landet, där rörelsen eller hanteringen skulle idkas, ävensom

huruvida sökanden önskade att utom den ort, där hans bosättning

skulle ske, själv eller genom annan kringföra och annorlunda än å marknad

till salxx utbjuda varor. Där ansökning om tillstånd för sökanden

att även utom bosättningsorten idka handel av Kungl. Maj:t bifölles,

skulle sökanden vara skyldig att hos vedei''böi-ande i mantalsskrivningsorten

göi''a anmälan samt att medföra intyg om verkställd sådan anmälan

eller ock vederbörande ämbetsmyndighets för ändamålet utfärdade

pass. — Bötesmaximum enligt § 18, förut tvåhundra kronor,

höjdes till femhundra kronor; och jämlikt § 23 skulle böterna, som enligt

paragrafens ursprungliga lydelse tillfallit kronan, fördelas lika mellan

kronan och åklagaren. I fråga om ansvar för förseelse, som utlänning

begått, blev i § 31, jämte det hänvisning till §§ 18 och 23 meddelades,

tillika stadgat, att då varor olovligen hölles till salu, allmän åklagare

ägde att därav anhålla så mycket, som kunde anses erforderligt till

säkerhet för gäldande av de bötes- och ersättningsbelopp, som kunde

ådömas, dock att, om sådant beslag skulle äga bestånd, åtal ofördröjligen

skulle anställas.

Då emellertid de skärpta bestämmelser, som sålunda meddelats, befunnos

icke vara till fyllest, gjordes genom förordningen den 23 september

1887 ytterligare ändring i hithörande föreskrifter. I ett till § 26

fogat nytt stycke, mom. 2, stadgades, att det skulle vara utlänning,

även om han undfått tillstånd till idkande av handel eller annan näring,

förbjudet att själv eller genom annan utom den ort, tillståndet gällde,

idka försäljning av varor annorledes än å marknad; icke heller finge utlänning

användas till biträde vid gårdfarihandel eller vid realisation.

Jämlikt § 23 skulle böter, som ådömts enligt näringsfrihetsförordningen,

tillfalla med en tredjedel kronan och med två tredjedelar åklagaren.

Sitt nuvarande innehåll fick § 26 genom förordningen den 30 juni

1893. Enligt inom. 2 må utlänning, även om han undfått tillstånd till

utövande här i riket av handel eller annan näring, icke idka gårdfarihandel

eller användas såsom biträde vid dylik handel; ej heller må ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

5

länning verkställa eller användas som biträde vid realisation, utan att

Kungl. Maj:t på grund av ingången traktat därtill givit lov. — Den

avfattning, som enligt förordningen den 4 december 1908 gavs åt § 26,

skiljer sig från lydelsen enligt 1893 års förordning allenast därutinnan,

att de i mom. 2 omförmälda författningsrum citeras med den ändrade

numrering, som de genom förordningen av 1908 bekommit.

Tillika erhöll § 31 genom nämnda förordning den 30 juni 1893

sin nuvarande lydelse. I fråga om beslag gäller, att allmän åklagare

må av olovligen till salu hållna varor, till säkerhet för gäldande av

högsta bötesbeloppet, femhundra kronor, och för ersättningar, som kunna

den brottslige intill ett belopp av tvåhundra kronor ådömas, anhålla,

därest annan säkerhet därför icke ställes, så mycket som skäligen kan

anses i värde motsvara högst sjuhundra kronor.

Slutligen må nämnas, hurusom förordningen om utsträckt frihet för

Kung!. Maj:ts norska undersåtar att här i riket driva näring med mera

den 4 juni 1868 ävensom motsvarande § 32 av näringsfrihetsförordningen

blivit genom särskilda under år 1906 utfärdade författningar upphävda.

Den utveckling, som ägt rum på förevarande område, innebär således

huvudsakligen, att den av utlänningar bedrivna ambulatoriska handeln

till en början reglerats genom särskilda bestämmelser utöver de för

utlänningars fasta handel gällande, men slutligen ansetts böra helt och

hållet lörbjudas. De skäl, som därvid varit bestämmande, torde emellertid

i det väsentliga äga giltighet även beträffande hantverk och

annan hantering, som av utlänningar under liknaude förhållanden,

således under kringresande eller kringvandrande här i riket, utövas.

Visserligen synes mig ett absolut förbud mot sådant ambulatorisk!,

näringsidkande icke höra, åtminstone för närvarande, meddelas, om

det också torde kunna ifrågasättas, huruvida något verkligt behov

av sådan yrkesutövning inom landet föreligger. Men att för dvlik

ambulatorisk yrkesutövning införa en särskild kontroll, strängare än

den som gäller för samma näringsfång då de bedrivas å viss bestämd

ort, lärer vara desto mera angeläget, som ifrågavarande grupper av utländska

kringvandrande torde till en icke ringa del utgöras av tvivelaktiga,

mindervärdiga eller rent av samhällsfarliga element. Utan tvivel

träffas bland omförmälda utlänningar många redbara och skötsamma

yrkesutövare, men lika visst torde vara, att för andra det uppgivna yrket

allenast är en förevändning och täckmantel för bettlande, lösdriveri

eller ett eller annat slag av kriminell verksamhet. Det kringströvande

levnadssättet är till själva sin art sådant, att detsamma å ena sidan för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

vissa individer innebär starka frestelser till lättja och oärlighet samt å

andra sidan försvårar kontrollen från samhällets sida. Till detta förhållande

har i lagstiftningen på olika sätt tagits hänsyn. Här tillåter

jag mig endast att erinra, hurusom i det förslag till lag angående förbud

för vissa utlänningar att här i riket vistas, som av chefen för civildepartementet

förut denna dag anmälts inför Kungl. Magt, är stadgat,

att utlänning, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst

genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning,

må från riket utvisas. Sådan sysselsättning är givetvis icke

hänförlig till de näringsfång, som 1864 års förordning avser; men bland

de i riket ambulerande utländska hantverkarna finnas säkert åtskilliga,

vilkas yrkesutövning i lika grad som dylikt musikutförande och djurförevisande

torde vara att anse egentligen endast som ett nödtorftigt

maskerat tiggeri.»

Då det gäller att för vårt land finna ett lämpligt och effektivt kontrollsystem,

avseende utlänningar, som under ambulerande idka hantverk

eller annan hantering, synes det ligga närmast att tillse, huruvida

icke de föreskrifter, som i § 9 av näringsfrihetsförordningen äro meddelade

beträffande svenska gårdfarihandlares näringsutövning, kunna med

nödiga modifikationer göras tillämpliga även på den av utlänningar idkade

yrkesverksamhet, som nu är i fråga. Enligt nämnda paragraf åligger svensk

medborgare, som vill bedriva gårdfarihandel, att därtill utverka sig Kungl.

Maj:ts befallningshavandes tillstånd. Vad utlänning beträffar, gäller visserligen

för närvarande, att där sådan har för avsikt att här i riket idka näringsyrke,

tillstånd alltid sökes hos Kungl. Maj:t. Här må emellertid erinras,

att då kommerskollegium avgav infordrat utlåtande över riksdagens

skrivelse den l maj 1886, vilken skrivelse gav anledning till nyssnämnda

förordning den 23 september 1887 angående vissa ändringar i näririgsfrihetsförordningen,

kollegium väl ansåg, att utlännings rätt att här i

riket idka handel fortfarande skulle bliva beroende på prövning av

Kungl. Maj:t, men därjämte tillstyrkte, att om utlänning, som fått

dylikt tillstånd, ville idka gårdfarihandel, dylik ansökning skulle prövas

av överståthållarämbetet eller Kungl. Majt/.s befäl Irångshavande. I omförmälda

nådiga brev den 11 oktober 1901 antyddes ock, att i fråga om

vissa näringsfång, som vore av mera tillfällig beskaffenhet och utövades

i ringa omfattning, det skulle kunna vara tillräckligt, att tillstånd till

deras idkande bleve meddelat av Kungl. Maj:ts befallningshavande eller

annan lokal myndighet. I nyssberörda, med föranledande av nämnda

nådiga brev avgivna yttranden har i allmänhet förordats, att ansökning

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

7

om tillstånd för utlänning att utöva ifrågavarande ambulatorisk^ verksamhet

skall avgöras av Kungl. Maj:ts befallningshavande; i ett av

dessa yttranden bär emellertid föreslagits, att central myndighet, exempelvis

kommerskollegium, i ett annat, att underordnad polismyndighet

skall meddela tillstånd. För min del anser jag, särskilt med hänsyn till

att ifrågavarande yrkesidkare i regel torde driva sin verksamhet i skäligen

ringa omfattning, det vara med sakens natur mest överensstämmande,

att prövningen av dessa frågor uppdrages åt Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Även i övrigt synes mig den i § 9 mom. 4—G stadgade ordning

lämpligen kunna i sina huvuddrag vinna tillämpning i fråga om utlännings

under ambulerande utövade hantverk eller hantering. Därvid

torde emellertid den i nämnda paragraf intagna föreskrift om företeende av

vissa angivna intyg böra utbytas mot ett allmänt stadgande, att sökande

utlänning bör ingiva de legitimationshandlingar, han vill till stöd för

ansökningen åberopa; att de ingivna handlingarna skola äga nödig

fullständighet, ligger i sökandens eget intresse. Prövningsmyndigheten

bör i första rummet taga hänsyn till, huruvida något behov av den av

sökanden idkade hantering är för handen inom det område, som ansökningen

avser. Att ett sådant behovs förefintlighet är huvudbetingelsen

för meddelande av tillstånd, ligger ju i sakens natur, men svnes likväl

böra, utländska yrkesidkare till kännedom, bestämt utsägas i lagtexten.

Om tillstånd beviljas, har myndigheten att därom utfärda bevis, med

föreskrift om den tid tillståndet gäller; längden av sagda tid bestämmes

efter omständigheterna, men får ej överstiga ett kalenderår. Vidare bör

i beviset intagas utlänningens signalement jämte uppgift om utlänningens

ålder, födelseort, nationalitet samt senaste utländska boningsort.

Vad i fjärde och följande moment av nämnda § 9 är stadgat om medförande

och uppvisande av tillståndsbevis, om prövningsmyndighets rätt

att återkalla meddelat tillstånd samt om vissa uppgifters införande i

länskungörelserna synes ock böra gälla. Talan, som av utlänning fullföljes

mot prövningsmyndighets beslut, torde böra avgöras av kommerskollegium

såsom sista instans. — Ett sådant kontrollsystem som det av

mig nu föreslagna skulle i det väsentliga komma att överensstämma

med vad som för Tyska riket stadgats i Gewerbeordnung samt omförmälda

kungörelse av den 27 november 1896.

Såsom redan nämnts, äger enligt näringsfrihetsförörd ningens § 31

allmän åklagare att till säkerhet för böter och ersättningar anhålla olovligen

saluhållna varor intill visst värde. Från åklagarehåll har hemställts,

att liknande måtte stadgas även i fråga om verktyg, som vid

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

olovlig hantering användas. Denna hemställan anser jag mig böra förorda.

Det skäl, som föranlett den nu gällande bestämmelsens införande,

nämligen svårigheten att eljest förmå tilltalad utlänning att inställa sig

till svaromål inför domstol, måste även tala för, att bestämmelsens tilllämplighet

utsträckes på sätt nu nämnts; givetvis komme ifrågavarande

kontrollbestämmelser att därigenom vinna eu väsentligen ökad effektivitet.

I överensstämmelse med de grunder, jag mi angivit, har jag låtit

inom finansdepartementet utarbeta förslag till förändrad lydelse av §§

26 och 31 i förordningen angående utvidgad näringsfrihet, över vilket

förslag kommerskollegium avgivit infordrat utlåtande.»

Slutligen har departementschefen erinrat, hurusom det förslag till

lag om förbud för vissa utlänningar att bär i riket vistas, som innefattas

i en annan av Kungl. Maj:t till den nu samlade riksdagen avlåten

proposition, i anslutning till nu ifrågavarande förslag innehåller, att

utlänning, som dömts för det lian, utan vederbörligt tillstånd, här i

riket under kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan

hantering, kan av lvungl. Maj:ts befallningshavande utvisas.

Utskottet har vid granskning av propositionen icke funnit anledning

till anmärkning eller erinran; och får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t

anmäla, att riksdagen vid granskning av det i Kungl.

Maj:ts förevarande proposition framlagda förslaget icke

funnit anledning till anmärkning eller erinran.

Stockholm den 24 juli 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Stockholm. K. L. Beckmans Boktr.. 1914-

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1914 B:141 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungi. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet. s. 1 i texten