Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 22

1914-08-06 · 229 sidor, varav 226 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: 226 av 229 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 B:22, Lagutskottets utlåtande Nr 22

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

1

JNr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 8 augusti 1914 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till strafflag för krigsmakten, lag om krigsdomstolar

och rättegången därstädes, lag om införande av den nya

strafflagen för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar

och rättegången därstädes samt vad i avseende

därå iakttagas skall, lag om ändrad lydelse av 26 § i

8 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§

i 10 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 4 och

6 §§ i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni

1906 samt lag om ändring i lagen angående förordnande

av rättegångsbiträde åt häktad den 14 september

1906, dels ock i anledning därav väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Petersson i Lidingö villastad,

Lindhagen, af Ekenstam, Stärner, Gezelius, greve Lagerbjelke, Alexanderson,

Johanson i Valared, Knut Larsson, Hult, Pettersson i Södertälje, Schotte,

Olsson i Broberg, Persson i Norrköping, Olsson i See och Holmdahl.

Genom en den 14 maj 1914 dagtecknad proposition, nr 57, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet

och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

här nedan intagna förslag till

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 22 höft. (Nr 22.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

1) strafflag för krigsmakten;

2) lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes;

3) lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och

den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt vad

i avseende därå iakttagas skall;

4) lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen;

5) lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen;

6) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig

straffdom den 22 juni 1906; samt

7) lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad den 14 september 1906.

I samband med denna proposition, som hänvisats till lagutskottet,

har utskottet till behandling förehaft följande, med anledning av nämnda

proposition väckta motioner nämligen

inom första kammaren

nr 76 av herrar S. H. Kvarnzelius, Alfred Petersson, Jacob Larsson,

K. G. Karlsson, Mauritz Hellberg, David Bergström, Frithiof Söderbergh,

Oskar Eklund, Carl Ekman och Anton Halm,

nr 77 av herrar Jacob Larsson, S. H. Kvarnzelius och Mauritz

Hellberg och

nr 78 av greve Carl Hamilton; samt

inom andra kammaren

nr 182 av herrar Karl Staajf, Axel Schotte, Fridtjuv Berg, Theodor

Adelsivärd, B. Karlsson, Johan Ericsson, D. Persson, B. G. Hamilton,

Linus Lundström, Per Nilsson Bosson, E. A. Nilson, J. M. Juhlin, Jakob

Pettersson, Erik Böing, J. Ström, Nils Eden och Bror Petrén,

nr 197 av herr J. Åkerman,

nr 198 av herr Johan Jönsson,

nr 199 av herrar B. Karlsson, Axel Schotte, B. G. Hamilton, Linus

Lundström och Per Nilsson Bosson,

nr 200 av herrar Carl Lindhagen och Sven Persson, och

nr 204 av herr Ernst Liljedahl.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande iSV 22.

Beträffande förarbetena till den kungi. propositionen har chefen

för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet för den 18 juli 1913

anfört, bland annat:

»Sedan Kungl. Maj:t inför 1901 års riksdag framlagt förslag om

en ny bärorganisation, vilken innebar en väsentlig utsträckning av den

allmänna värnplikten, väcktes inom riksdagen åtskilliga motioner, som

med angivande av olika synpunkter, på grund av vilka en revision av

våra nu gällande krigslagar ansågs önskvärd, utmynnade i en hemställan,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande av en

sådan revision.

Innan riksdagen fattat beslut i ämnet, uppdrog emellertid Kungl.

Maj:t genom nådigt brev den 1 april 1901 åt en kommitté att företaga

en revision av strafflagen för krigsmakten och förordningen om krigsdomstolar

och rättegången därstädes i syfte att bestämmelserna i dessa

lagar måtte bliva lämpade efter förhållandena vid en krigsmakt, bestående

av värnpliktiga.

Ehuru sålunda redan genom Kungl. Maj:ts försorg föranstaltats

om en revision av krigslagarna, ansåg sig emellertid riksdagen med

anledning av ovannämnda motioner böra angiva vissa synpunkter och

önskningsmål, som enligt riksdagens mening borde vid den förestående

utredningen beaktas. I skrivelse den 1 juni 1901 anhöll därför riksdagen,

att Kungl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid berörda revision måtte

tagas under omprövning, bland annat,

dels huruvida icke vissa delar av disciplinstadgan, såsom varande av

kriminallags natur, borde göras till föremål för Konungens och riksdagens

gemensamma lagstiftning och överflyttas till strafflagen för

krigsmakten;

dels huruvida icke — med iakttagande såväl därav, att ifråga-,

varande lagstiftning, såsom utgörande en undantagslagstiftning, icke

borde undantränga eller avvika från den allmänna lagstiftningen i andra

fall, än där detta med nödvändighet av krigsmaktens ändamål påkallades,

vare sig i fråga om de personer, som ställdes under krigslag, eller i

fråga om brott och straff, och att hithörande bestämmelser erhölle nödig

tydlighet och bestämdhet, som ock därav, att de stadganden, som kunde

finnas erforderliga i krigstid, icke i större utsträckning, än förhållandena

påfordrade, erhölle tillämpning jämväl under fredstid — de i den särskilda

strafflagstiftningen för krigsmakten förekommande avvikelser från

den allmänna strafflagen måtte i vissa hänseenden kunna bortfalla eller

i större mån, än nu vore fallet, begränsas;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

dels huruvida icke, därest särskilda krigsdomstolar i första och

andra instans ansåges böra bibehållas, desamma för vinnande av ökad

rättssäkerhet lämpligen borde omorganiseras sålunda, att de rättsbildade

ledamöterna i samma domstolar komme att utgöra flertalet;

dels huruvida icke, med ändring av de nuvarande bestämmelserna

rörande åklagareväsendet vid krigsrätterna, stadganden borde meddelas

i syfte, att åklagarebefattningarna vid krigsrätterna anförtroddes åt

personer, som i större mån, än med den nu rådande ordningen i allmänhet

vore fallet, ägde nödiga förutsättningar för utövande av de med

nämnda befattningar förenade åliggande och befogenheter;

dels huruvida icke bestämmelser borde meddelas angående behandlingen

av militära mål i högsta instans under krigstid;

dels ock slutligen huruvida icke vid avgörande av disciplinmål,

som handlades av befälhavare, borde jämte vederbörande befälhavare

deltaga en rättsbildad person med domareansvar för därvid meddelade

beslut, därest han icke däremot reserverat sig.

Riksdagens nu berörda skrivelse blev sedermera remitterad till

ovannämnda kommitté för att vid utförande av dess uppdrag komma

under övervägande.

Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade kommittén med

underdånig skrivelse den 3 april 1905 särskilda förslag till strafflag för

krigsmakten samt till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes

ävensom till andra därmed sammanhängande författningar. Över kommitténs

förslag infordrades sedermera utlåtanden från krigshovrätten,

Svea hovrätt och ett stort antal militära myndigheter, varefter förslaget

och de inkomna yttrandena anmäldes i statsrådet den 7 december 1906.

Av dåvarande chefen för justitiedepartementet framhölls därvid, att en

omarbetning av lagförslagen visat sig vara erforderlig särskilt vad anginge

disciplinstraffen samt organisationen av de militära domstolarna.

Denna omarbetning hade dock till en början begränsats att gälla allenast

strafflagsförslaget. Frågan om ändrad organisation av de militära domstolarna

och vad därmed stode i samband hade däremot tillsvidare förbigåtts,

och av rättegångsförslaget i övrigt hade endast upptagits de

delar, som direkt sammanhängde med strafflagsförslaget eller eljest av

särskilda anledningar ansetts redan då böra göras till föremål för lagstiftning.

Efter vederbörlig granskning inom högsta domstolen framlades

därpå de sålunda omarbetade lagförslagen genom nådig proposition inför

1908 års riksdag, men blevo icke av riksdagen antagna eller ens underkastade

någon mera ingående prövning. Anledningen härtill synes huvud
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

sakligen hava varit, att den militära rättegångsordningen icke i sammanhang

med strafflagsförslaget gjorts till föremål för riksdagens avgörande.

Med anledning därav verkställdes inom justitiedepartementet omarbetning

jämväl av den av kommittén framlagda rättegångsordningen,

så att denna del av krigslagstiftningen i samband med strafflagsförslaget

skulle kunna framläggas för riksdagen. Över det sålunda reviderade

förslaget bava därefter krigshovrätten och Svea hovrätt ävensom

vederbörande militära myndigheter avgivit infordrade yttranden, varefter

förslaget med anledning av dessa yttranden undergått den ytterligare

jämkning, som av nämnda yttranden föranleddes.»

Sedan strafflagsförslaget samt det reviderade förslaget till militär

rättegångsordning därefter inom justitiedepartementet omarbetats, blevo

de sålunda föreliggande förslagen överlämnade till lagrådet för granskning.

I anledning av anmärkningar, som framställts inom lagrådet, hava

förslagen underkastats ytterligare omarbetning, varefter desamma med

förevarande proposition blivit riksdagen förelagda.

Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen

får utskottet, i den mån ej redogörelse därför bär nedan lämnas, hänvisa

till den kungl. propositionen jämte de därvid fogade utdrag av i

statsrådet och lagrådet förda protokoll.

Beträffande förslaget till krigslagstiftning i dess helhet hava herrar Herrar LändLindhagen

och Persson i Norrköping i sin förenämnda motion hemställt, hp^ot^ch

att riksdagen med anledning av den kungl. propositionen måtte antingen Norrköping

för sin del antaga en lagstiftning, byggd på grundsatsen om förenämnda motion.

speciallagstiftnings väsentliga upphörande i fredstid och de militära

brottens hänskjutande därunder till bedömande enligt allmän strafflag

och avdömande av de allmänna domstolarna eller, om detta ej kunde

nu bifallas, avslå den kungliga propositionen och hos Kungl. Maj:t

begära skyndsamt förslag till en sådan lagstiftning, som ovan sägs.

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan hava motionärerna anfört,

bland annat:

»Den nya värnpliktslagens genomförande år 1901 köptes, såsom

merendels plägar ske i dylika fall, med stora löften. Ett sådant löfte

var en omdaning av krigslagstiftningen.

Uti 1901 års riksdagsmotioner i nämnda ämne krävdes en fullständig

och genomgående revision av krigslagarna. Det gällde, sade man, att

komma till livs den militaristiska andan, vilken skapat en militär rätts
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

(j Lagutskottets utlåtande Nr 22.

åskådning, vitt- skild från den civila. Krigsmannen borde fostras att

framför allt vara medborgare. Därför måste samtliga författningar om

krigslagstiftningen dragas under riksdagens bestämningsrätt. Ledande

grundsats för revision borde vidare vara, att krigslagstiftningen såsom

en undantagslagstiftning ej fick avvika från den allmänna lagstiftningen

i andra fall, än det kunde påvisas vara oundgängligen nödvändigt.

Önskemålet vore, att all krigslagstiftning väsentligen bortfölle, och man

borde redan nu, troddes det, kunna komma åtminstone mer än halvvägs

mot detta mål.

Särskilda utskottet omfattade i väsentliga delar dessa tankar, uttunnade

dock till mera försiktiga och svävande ordalag. Andra kammaren

biföll utskottets hemställan i glad förtröstan. I första kammaren

togs också utskottsbetänkande^ ehuru med mindre entusiasm och under

betonande, att detta nu var en hjärtesak för medkammaren, vilken

syntes ovillkorligen uppställa det till villkor för sitt bifall i huvudfrågan.

I 1901 års riksdagsskrivelse kvarstod emellertid ett betonande, att

vid den begärda revisionen av krigslagarna borde fasthållas, att desamma

icke fingo avvika från den allmänna lagstiftningen i andra fall,

än när detta med nödvändighet påkallades av krigsmaktens ändamål,

vare sig i fråga om de personer, som ställdes under krigslag, eller

ifråga om brott och straff samt att undersökning också borde äga rum,

huruvida särskilda krigsdomstolar i första och andra instans borde bibehållas.

Under det arbete för revision av ifrågavarande lagstiftning, som

sedan ägt rum har väl riksdagens medbestämningsrätt vidgats men

förenämnda grundläggande principfrågor blivit väsentligen åsidosatta.

Uti 1905 års kommittéförslag till strafflag för krigsmakten samt krigsdomstolar

och rättegången därstädes är tanken på krigslagarnas principiella

avskaffande i fredstid knappast uppställd såsom något problem

i fråga om strafflagen, men däremot uttryckligen avvisad i betänkandets

avdelning om krigsdomstolarna och rättegången därstädes. De propositioner,

som sedan framlades för riksdagen år 1908 till strafflag för

krigsmakten och nu 1914 i ämnets hela vidd, upptaga ej saken till någon

som helst diskussion. Fullständig glömska breder sig över förhoppningarna

inom 1901 års andra kammare, och första kammarens verkliga åskådningssätt

har ensamt kommit till uttryck och fört talan i utredningsarbetets

olika instanser.

Beträffande de ändringar i gällande lagstiftning, som i alla fall

föreslås, har såsom resultat av revisionsarbetet framgått en strafflag och

en rättegångslag, som till sin form äro fullständigt nya. Man har icke

nöjt sig med att göra partiella ändringar i gällande lag, såsom en fort
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

farande bestående stomme, utan förändrat uppställningen avsevärt och

omflyttat paragraferna. Lagrådet anmärker för sin del om denna formella

bearbetning, att de nya lagarna enligt lagrådets mening äro knappast

redigare och klarare än de, i vilkas ställe de skulle träda.

De ändringar i sak, som äro att anteckna, äro i regel icke heller i

och för sig av någon omfattande eller omdanande betydelse. Förhoppningarna

inom 1901 års andra kammare, att man redan då skulle kunna

komma ''åtminstone mer än halvvägs’ mot målet eller all krigslagstiftnings

väsentliga bortfallande, visar sig även tretton år efteråt varit en

fullständig illusion. Man har slagit sig i ro med att fila något mera

på ytan, under det att de gamla grundvalarna fått ligga kvar tämligen

orubbade. Något allmännare intresse erbjuda i stort sett icke heller de

små skilj aktigheterna i några detaljer mellan 1905 års kommittébetänkande,

propositionen till 1908 års riksdag och propositionen till 1914 års

andra riksdag. Man kan dock möjligen säga, att det nu vid denna riksdag

framlagda förslaget i allmänhet ehuru icke utan undantag gått ett och

annat litet fjät längre på reformstråten än de båda föregående förslagen.

Under sådana förhållanden kunna de, som anse 1901 års avsikter

böra fullföljas, icke giva sitt bifall till det nu framlagda förslagets

huvudgrunder. Den säkerligen obestridliga grundsatsen, att krigslagstiftningen

skall vara en undantagslagstiftning, som inskränker sig till

det minsta möjliga, har nämligen som sagt uti förslaget icke vunnit

någon behjärtad tillämpning. Denna erinran gäller icke så mycket

stadgande^ för krigstid, i fall en sådan tid trots vår hundraåriga fred

till äventyrs någon gång skulle komma. I ett sådant undantagsfall

bliva undantagen regel och även på krigslagstiftningens område måste

då extra ordinära förhållanden göra sig gällande. En helt annan betydelse

har frågan för fredstider eller det samhällstillstånd, under vilket

krigslagstiftningen i regel och sannolikt undantagslöst kommer att verka.

I samma mån fredstankarna inplantas i sinnena och folken allt mer börja

kräva de ofantliga militärbördornas avlyftande, komma förberedelserna

och banandet av vägarne för denna stora befrielse allt mera till sin rätt.

En avskrivning av krigslagarna i fredstid kan således i själva verket

anses vara ett bidrag i sitt slag till minskning av militärbördorna fram

emot awäpning, och 1901 års svenska tankar hava sedan dess låtit

höra av sig mångenstädes i världen. I Norge har till och med en

regeringskommitté för revision av krigslagstiftningen i december 1913

enhälligt avgivit förslag till dels en lag om rättegångsförfarandet i

militära straffsaker i fredstid, byggd på grundsatsen att de militära

straffsakerna böra i fred helt överlöras till de allmänna domstolarna,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

dels en lag om rättegångsförfarandet i militära straffsaker i krigstid

och dels en lag om förändringar i och tillägg till den militära strafflagen

av den 22 maj 1902, föranledda av rättegångslagens och disciplinärbestämmelsernas

omarbetning, men även därutöver syftande till en ytterligare

begränsning av den militära strafflagens undantagsstadganden.

I Frankrike har deputeradekammaren den 11 juni 1909 antagit eu lag

om avskaffande av krigsdomstolarna i fredstid och de kriminella krigsmålens

överförande till de ordinarie domstolarna. Saken har sedan hänskjutits

till senaten, som tillsatt en kommission, vilken avgivit utlåtande

över förslaget, så vitt det rörer hären, men lärer ännu icke givit något

betänkande om flottan. Nämnda franska lagförslag omfattar emellertid

icke blott en reorganisation av den militära jurisdiktionen utan även en

omläggning av straffbestämmelserna i de gamla militära strafflagarna

av 1857 för hären och 1858 för flottan, i syfte att inflicka de militära

förbrytelserna såsom en särskild avdelning i den allmänna franska strafflagen

(code pénal).»

Motionärerna anföra vidare:

»De särskilda brottsarterna enligt strafflagen för krigsmakten hava

icke heller i det nu framlagda förslaget undergått någon väsentlig

ändring från vad gällande lag stadgar. Man kan här urskilja företrädesvis

två skilda kategorier. Den ena utgöres av så kallade rent militära

förbrytelser, där endast militärpersoner eller med dem likställda kunna

vara gärningsmän. Sådana förbrytelser, för vilka straff merendels ej

förekomma i strafflagen, äro så vitt rörer fredstid, rymning och olovligt

undanhållande från krigstjänst och insubordinationsbrott av olika slag,

ävensom eu och annan ytterligare speciell förseelse. För dessa brottsarter

måste naturligtvis finnas särskilda bestämmelser, men de kunna

lika naturligt inflickas såsom ett särskilt kapitel uti allmänna strafflagen

vid sidan av det, som handlar om ämbetsbrott i allmänhet. Så har som

sagt skett enligt det ovannämnda av franska deputeradekammaren antagna

lagförslaget.

Den andra kategorin vanligen benämnd militärt kvalificerade förbrytelser

omfattar sådana brott, som väl kunna begås jämväl av andra,

men när de förövas av militärpersoner anses erhålla en särskild karaktär

på grund av gärningsmannens tjänsteställning eller andra speciellt militära

intressen. Sådana förbrytelser äro enligt vår militära strafflag,

såvitt rörer fredstid, uppror och upplopp inom krigsmakten, deltagande

av krigsman med väpnad hand i uppror emot offentlig myndighet i

allmänhet samt uppmaning till uppror, då densamma sker muntligen

inför samlat krigsfolk eller i skrift som bland krigsfolket utsprides;

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

våld eller annan misshandel å samt förolämpning mot förman eller annan

överordnad, vare sig brottet sker i eller för tjänsten eller utom densamma,

ävensom dylikt brott mot underordnad eller mot sidoordnad i

eller för tjänsten; våld eller annan misshandel å vakter eller andra i

likartad tjänstgöring stadda personer i vissa fall; oljud, oväsende eller

annat förargelseväckande beteende samt fylleri å allmän plats inom

garnisons- eller stationsort, då sådant brott begås av krigsman; samt

skadegörelse, förskingring och olovligt begagnande samt stöld, snatteri

och rån i vissa fall av egendom, som tillhör krigsmakten eller är för

dess behov avsedd. Av dessa brottsarter böra, förefaller det, egendomsbrotten

utan vidare kunna överföras till den allmänna strafflagen såsom

också skett enligt gällande norska strafflag av 1902. Mot detta synes

ej heller anmärkts annat än att praktiska skäl tala för dessa brotts

avdömande av krigsdomstol. Häremot kan dock invändas, att olägenheterna

ej äro större än för behandling av en myckenhet andra mål

vid de allmänna domstolarna, en fråga som kommer att närmare beröras

i sammanhang med spörsmålet om det militära rättegångsväsendet.

Uppror och upplopp samt misshandel och förolämpningar böra

också, liksom liknande förbrytelser under fredstid i andra fall kunna

lämpligen hänskjutas till avgörande enligt den allmänna strafflagens

bestämmelser. Möjligen kan i något fall en närmare undersökning visa,

att en särskild bestämmelse är oundgänglig, och då må den också

insättas under det föreslagna särskilda kapitlet i allmänna strafflagen för

militära förbrytelser.

Något hinder bör icke heller finnas att bedöma förargelseväckande

beteende och fylleri å allmän plats inom garnisonsort annorlunda än

andra dylika förseelser å annan allmän plats. Detta utesluter dock ej,

att de må istället kunna lindrigare beivras genom disciplinstraff eller

tillrättavisning, och då har kravet på snabbt och omedelbart avgörande

kommit till sin rätt.

Kommittén förklarade emellertid, att den ej funnit skäl frångå i

större utsträckning den uppfattningen, att alla dylika militärt kvalificerade

förbrytelser borde inordnas under den militära strafflagen. Något

annat skäl för det oundgängliga i en sådan undantagsåtgärd kan kommittén

knappast sägas hava anfört än, att det var uppenbart och lämpligt att

så borde äga rum.

Förutom de ovan omnämnda brotten upptagas i gällande lag liksom

i förslaget även åtskilliga andra förbrytelser såsom fallande under

den militära strafflagen. En närmare undersökning skall till äventyrs

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

TJtskottet.

Herr Jacob

Larssons m. fl.

samt herr

Karlssons i

Fjät m. fl.

motioner.

10 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

giva vid handen, att även åtskilliga av dessa förseelser böra kunna

bedömas enligt allmän lag.»

Utskottet finner det icke för närvarande kunna ifrågasättas, att, i

enlighet med vad herrar Lindhagen och Persson i Norrköping i sin

motion hemställt, all speciallagstiftning på ifrågavarande område skall

upphöra och i stället straffbestämmelser om vissa militära brott upptagas

i allmänna strafflagen. I denna uppfattning styrkes utskottet av

den utredning, som kommittén lämnat rörande de grupper av brott,

som lämpligen böra göras till föremål för en särskild militärlagstiftning.

En så genomgripande omarbetning av den allmänna strafflagen, som

den motionärerna ifrågasatt, lärer icke heller kunna åvägabringas utan

att ett väsentligt uppskov äger rum med hela krigslagsreformens genomförande,

vilket enligt utskottets mening icke kan vara önskvärt.

Utskottet, som senare i annat sammanhang vill yttra sig om

motionärernas förslag att de militära målen skola överflyttas till de allmänna

domstolarna, har vid granskning av de föreliggande lagförslagen

funnit dessa vara av beskaffenhet att, med de ändringar utskottet här

nedan föreslagit, böra av riksdagen godkännas.

För innehållet i herrar Lindhagens och Perssons i Norrköping

motion, såvitt densamma behandlar särskilda stadganden i lagförslagen,

ävensom för övriga i anledning av den kungl. propositionen väckta

motioner lämnar utskottet redogörelse här nedan i samband med behandlingen

av de delar av lagförslagen, som ifrågavarande motioner för

varje särskilt fall avse.

I den följande framställningen har utskottet i avseende å paragrafbeteckningen

följt Kungl. Maj:ts proposition, där den i detta avseende

skiljer sig från utskottets förslag.

Förslaget till strafflag för krigsmakten.

§ !■

Herr Jacob Larsson m. fl. samt herr Karlsson i Fjäl m. fl. hava

i sina ovanberörda motioner hemställt, att sådan ändring måtte vidtagas

i den kungl. propositionen, att eleverna vid skeppsgosseskolorna måtte

undantagas från att hänföras till krigsmän och således ej lyda under

strafflagen för krigsmakten.

Till stöd för sitt yrkande hava motionärerna bland annat anfört

följande:

»Enligt vår mening bör krigslagstiftningen icke äga tillämpning

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22 11

å skeppsgossarna, förrän de ''bliva karlskrivna’, vilket i allmänhet torde

ske vid 18-årsåldern. Därförinnan äro de elever, skolgossar allena, och

böra icke genom en onödig konstruktion omskapas till ''krigsmän'', ett

rubricerande som icke saknar en nyans av löjlighet.

Visserligen äro straffen för minderåriga lägre, men därmed är

icke frågans kärnpunkt träffad. Det kan icke vara riktigt, att överhuvud

övermaga personer falla under en dylik separatlagstiftning. Bland

dessa unga gossar bör disciplin kunna upprätthållas med andra medel

än krigslagar. Man har alltjämt velat undantaga sjökadetterna i de

tre lägsta klasserna från krigslagarna — det förslag i motsatt riktning,

som gjordes av krigslagstiftningskommittén, vann ej avseende i 1908

års kungl. proposition. Men alldeles samma skäl, som i denna proposition

anförts om sjökadetterna, synas oss gälla skeppsgossarna.»

I kungl. propositionen till 1908 års riksdag har anmärkts, att

skeppsgossarne äro att hänföra till det vid flottan fast anställda manskapet.

Skeppsgossarne äro därför med den avfattning stadgandet i

andra punkten av förevarande paragraf i förslaget erhållit att räkna

såsom krigsmän, ehuru de icke, såsom i gällande lag är fallet, särskilt

omnämnts i paragrafen.

Utskottet vill gärna medgiva, att vissa skäl kunna anföras emot,

att minderåriga personer ställas under en undantagslagstiftning sådan

som strafflagen för krigsmakten. Från militärt håll har man även vid

flera tillfällen gjort gällande, att det vore lämpligare att ställa skeppsgossarne

under en särskild ordningsstadga än under krigslagarne. Härigenom

skulle det nämligen bliva möjligt att giva befälet andra medel

att upprätthålla disciplinen inom skeppsgossekåren än i nu gällande

krigslagstiftning är medgivet, i vilket hänseende särskilt framhållits,

att kroppsaga borde införas såsom straff för skeppsgossar.

Vid övervägande av denna fråga har utskottet emellertid stannat

vid den uppfattningen, att skeppsgossarne fortfarande såsom hittills böra

räknas såsom krigsmän. Skulle de undantagas från att lyda under krigslagarne,

bleve det säkerligen nödvändigt att utfärda särskilda ordningsföreskrifter

med straffbestämmelser för vissa av skeppsgossar under

tjänsten begångna förseelser; och det torde enligt utskottets mening

ingalunda vara säkert, att en _ dylik ordningsstadga vore att föredraga

framför krigslagarne. Åven ur synpunkten av förhållandet

mellan befälet och skeppsgossarne synes lämpligt, att dessa senare

äro att anse såsom krigsmän. Därigenom vinnes jämväl, att samma

skydd mot oriktig och olämplig behandling från överordnads sida,

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

Herr Liljedahla

motion.

12 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

som enligt krigslagarne är underordnad krigsman tillförsäkrat, även

kommer skeppsgossarne tillgodo.

§ 6.

Herr Liljedahl har i sin ovannämnda motion yrkat, att orden

»Under denna lag lyda» i början av förevarande § måtte ändras till

»Under--lyda vid tjänstens utövning, i vad som angår tjänsten och

då tjänstedräkt bäres».

Motionären anför till stöd för sin framställning följande:

»I skrivelse den 1 juni 1901 anhöll riksdagen bland annat, att

Kungl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid den förestående revisionen av

krigslagarna måtte tagas under omprövning, huruvida icke ifrågavarande

lagstiftnings karaktär av undantagslagstiftning måtte tydligt framhävas.

Enligt det statsrådsprotokoll av den 18 juli 1913, som bilagts den

kungl. propositionen nr 57 vid innevarande riksdag angående ny strafflag

för krigsmakten, anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet

Sandström de skäl, som tala för att den personal, som hör till krigsmaktens

reserver, endast under den tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet,

bör lyda under strafflagen för krigsmakten. Sålunda heter

det i nämnda motivering följande (sid. 117): ''Något militärt intresse

synes i allmänhet icke kräva, att nämnda personal lyder under krigslagarna

vid andra tillfällen, än då den tjänstgör vid krigsmakten eller

eljest skall fullgöra något militärt åliggande’. I samma riktning uttalar

sig nuvarande justitieministern å sid. 415. Denna uppfattning synes

mig vara fullt riktig, och den har trots statsrådet Mörckes avstyrkande

inom lagrådet, där han som överste deltog i lagförslagets granskning,

fått uttryck i nu föreliggande förslag till strafflag för krigsmakten.

Det synes mig dock vara klart och konsekvent, att den ovan uttalade

principen, att krigsmaktens reservpersonal ej bör stå under krigslagarna,

när den befinner sig utanför sfären av sin militära tillvaro,

även blir tillämpad å alla krigsmän.

Disciplinen är krigsmaktens levande ande, och den måste vara

stark och sund. Därför böra de sjuka punkter, som ännu ömma för

ett otillbörligt tryck från överordnade, avlägsnas. Dit höra alla sådana

åtgärder, som de med bestraffningsrätt utrustade militära befälhavarna

eller krigsdomstolarna kunna tillgripa för att utanför den militära tjänsten

eller vad därmed står i direkt samband beröva svenska medborgare

någon eller några av deras lagliga rättigheter. Bakom detta tryck,

som motverkar disciplinens krav på ett gott förhållande mellan över
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande dsr 22.

och underordnade, ligger vanligen en mycket stor okunnighet i sociala

och politiska ämnen, vilken kan förleda en befälhavare att kanske i god

tro anse sig vara kallad att i en viss riktning och med hjälp av den

bestraffningsrätt, han äger, påverka det sociala och politiska livet. Som

militärchef har han dock ingen annan uppgift än sin militära, och hans

otillbörliga inblandning i underlydandes politiska åsikter och uppträdande

utanför tjänsten är en rättskränkning. En militärchef bär i det fallet

endast att efterse, att ingen som helst politik bedrives av hans underlydande

i tjänsten, och därför bör han också själv föregå med gott

exempel.

Den disciplin, som skall hålla provet i krigets dagar, måste grundfästas

i fredens. Det kan ej ske på någon annan väg än den sant

mänskliga, där ömsesidigt förtroende utgör det eftersträvansvärda målet.

Uppsättes fruktan för förmannen såsom mål istället för aktningen för

honom, så är därmed ett grundskott satt i det disciplinens hälleberg,

varpå krigsmakten bör vila. Till denna aktning, som möjliggör ömsesidigt

förtroende och disciplinär enhet mellan trupp och befäl, hör i

första och sista hand förmannens personliga sätt mot de underlydande,

hans rättvisa och godhet eller med ett ord hans blick för människan

i den underlydande. Ur människan framgår medborgaren och ur medborgaren

soldaten. Skall vår krigsmakt kunna bliva vad den bör bliva,

så måste den giva utrymme även åt mänskliga rättigheter och medborgerliga

intressen, icke utrymme inom sig i större utsträckning än att

den fulla politiska neutraliteten där upprätthålles, men däremot obegränsat

utrymme vid sidan av sitt militära område åt nämnda rättigheter och

intressen. En officer och en underofficer stå in i grånad ålder i aktiv

militärtjänst, och de kunna lika litet som andra människor leva isolerade

mitt i det nutida samhället med dess alltmer framträdande sociala

ansvarskänsla utan att förlora sig själva som personligheter. Armén

och marinen ha genom den allmänna värnpliktens utsträckta tillämpning

blivit en medborgarmakt på den mest breda bas, så att befälet numera

icke kan leva i någon fariseisk ståndsisolering utan måste förstå de

tänkesätt, som bära tiden framåt.

Det brukar mot den tankegång, jag här antytt, hävdas, att officeren

och underofficeren ej böra syssla med sociala och politiska frågor.

En militär befälhavare möter dock varje år den sociala frågan, då han

tar befäl över sin trupp. Han ser några bleka ynglingar i ledet och

kan ana sig till deras hem- och yrkesförhållanden. Han ser hur uppenbar

eller hemlig last gått över de unga anletsdragen och hör vid första

rasten under eu marsch hjärtskärande svordomar. Nykterhetsfrågan,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

sedlighetsfrågan, alla det sociala lidandets många problem stå som skuggor

med i ledet bland hans soldater. Han skulle äga ett stenhjärta, om han

ej kände, hur samhället i mycket är det levande försvarets fiende, och

därmed blir han socialt besjälad. Fackmannen får ej döda människan

och medborgaren i honom. Han vet, att hans trupp vid en mobilisering

huvudsakligen kommer att bestå av kroppsarbetare, och att därför

allt, som kan sedligt, intellektuellt och ofta även ekonomiskt höja denna

samhällsklass, ökar hans och hans soldaters utsikter att med framgång

värna hem och härd, om kriget kommer. Han kan icke fatta den politiska

åskådningen, vilken låter soldatmaterialet skadas i osunda fabriker

och mörka, fuktiga gruvor genom en onaturligt lång arbetsdag. Därmed

intar en sådan officer eller underofficer sin givna plats i den socialpolitiska

kampen. Han kan ej ingå allians med dem, som trots allt vackert

programtal om ett starkt försvar arbeta på att försvaga den levande

trupp, som skall värna landet i farans stund.

Officeren och i likhet med honom all vid krigsmakten fast anställd

personal måste sålunda äga full medborgerlig rörelsefrihet utanför sin

militära verksamhet och vad därmed står i direkt samband. Plan bör

äga samma medborgerliga rättigheter som andra myndiga samhällsmedlemmar.

Men därav måste följa, att han gives samma lagliga skydd

och ansvar som dessa andra. Han bör liksom de ställas under allmän

lag i fråga om sin sociala och politiska verksamhet, när den bedrives

utanför tjänsten. Då först blir han oåtkomlig för den storpolitiska anda,

vilken i kraft av den militära bestraffningsrätten kan giva en regering

eller en regementschef motiv till ett ingripande i den helt och hållet

civila verksamhet, som en underlydande bedriver såsom föredragshållare,

riksdagsman, riksdagsmannakandidat, landstingsman, landstingsmannakandidat

o. s. v. De nuvarande förhållandena äro olidliga och böra ej

längre bestå. Den underlydande behöver blott i ett föredrag yttra —

såsom ett inträffat fall visat — att officerare böra föregå de värnpliktige

med gott exempel genom att ej medtaga spritdrycker under fälttjänstövningar

samt relatera en sann händelse, som visar, att detta bruk

kan leda till onykterhet bland befälet, eller med stöd av flera aktstycken

relatera ett krigshistoriskt exempel på faran av alkoholbruk i krig, såsom

den ryska flottans beskjutande av de värnlösa fiskarbåtarna vid

Doggersbank år 1904, för att detta kan giva en fanatisk ''militärisk

anledning att i ''officersärans’ namn avsända en anmälan med yrkande

av straff till den myndighet, som har bestraffningsrätt över den föredragshållande

officeren. Anmälan kan då leda till ett arreststraff eller

ett offentligt brännmärkande genom en i pressen publicerad tjänsteskri
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

velse om Oanständigt uppförande’. Så godtyckligt kan förfarandet

bliva och är det tack vare den bestämmelsen, att en militär även utom

tjänsten eller vad därmed har direkt samband står under krigslagarna.

Det innebär ur rättslig synpunkt en abnormitet, att personer, som ej

äro villkorligt dömda, skola i 30 år varje dag stå under en särskild

undantagslagstiftning, vilken gör dem fågel fria i de politiska smädelsernas

jakt efter oliktänkandes goda namn och rykte.

Givetvis kräver den här angivna synpunkten, att den kungl. propositionens

§ 97 i strafflag för krigsmakten, motsvarande § 102 i den nuvarande

lagen, helt och hållet borttages. Det är en gummiparagraf,

som kan uttänjas till att betjäna nästan vilket godtycke som helst. I

den mån den avser att komma åt verkligt moraliska brott, såsom fylleri,

oljud m. m. å allmän plats utanför krigsmaktens område, begångna av

civilklädda militärer, bör nämnda paragraf kunna fullt ersättas av vad

allmän lag stadgar för dylika brott. Det ligger ju ännu mer i det civila

samhällets intresse att upprätthålla allmän ordning inom dess rayon än

det kan intressera krigsmakten. För denna förefinnes det egna intresset

företrädesvis när den brottslige är iklädd tjänstedräkt, i vilket fall han

bör lyda under krigslagarna även då han uppträder utanför tjänsten.

I övrigt hänvisas till vad herr Karl Staaff i denna punkt yttrat å siål

264 i andra delen av det betänkande, som 1901 års krigslagstiftningskommitté

avgivit.

Strävandena att behålla det aktiva militärbefälet under krigslagarna

även i det civila livet och civila arbetet utgå icke från krigslydnadens

nödvändighet, icke från några som helst verkligt militära krav

utan från tendenser, vilka otillbörligt söka lägga under sig social och

politisk mark, där den militära lagskipningen icke kan utföra det kulturarbete,

som fordras, utan tvärtom lätt tar formen och andan av kulturfientlighet.

Det sker under den skyddande förklädnaden av förmansskapets

upprätthållande och grundfästandet av det militära kamratskapet

med dess specifika hedersbegrepp. Sålunda yttra — givetvis i god tro

— justitierådet Svedelius och överste Mörcke i sin reservation mot lagrådet,

när de yrka på att även reservbefälet i dess civila arbete ställes

under krigslagarna, följande (sid. 334): ’Då en reservofficer skulle vara

krigsman endast under tjänstgöring eller då han eljest är iförd uniform,

följer härav, att endast under sådana förhållanden bestämmelserna om

''förman’ med dess motsats ''underordnad’ skulle vara för honom gällande.

Han skulle sålunda visserligen tillhöra ett visst regemente och äga

militär grad och titel, men regementets chef skulle icke vara hans förman

i militär mening och han skulle i förhållande till sina regements
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

16 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

kamrater på stat intaga eu av militära hänsyn fullkomligt obunden

ställning.’

En sådan argumentering synes mig ej vara hållbar. Förhållandet

mellan över- och underordnade liksom mellan förmän och underlydande

är fastställt i §§ 2 och 3 av föreliggande lagförslag och avser att fylla

tjänstens behov av en klar fixering i fråga om dessa begrepp. Men utanför

tjänsten och vad därtill hör, föreligger ej detta behov utom då vederbörande

bära tjänstedräkt. Om exempelvis krigsman under tiden mellan

infanteriets vapenövningar, då han icke är inkallad till tjänstgöring men

skyldig att insända en viss anmälan, så föreligger, om han försummar

detta, ett tjänstefel, ehuru han icke är inkallad till tjänstgöring. Han

bör även då kunna ställas till ansvar enligt krigslagarna. Men om han

vare sig mellan vapenövningarna eller under desamma på permissionstid

och civilklädd begår mitt i det civila samhället en handling, som

kan anses åtalvärd, så finnes intet som helst skäl för att eu militär

domstol eller myndighet skall taga den saken om hand. Militära domstolar

och myndigheter böra syssla med militära mål och civila domstolar

med civila. Det större utrymme, som den i propositionen nr 57 föreslagna

sammansättningen av krigsdomstolar tillerkänner det juridiska

^ementet liksom den föreslagna skyldigheten för regementschefen att

inhämta auditörens åsikt, innan han ålägger ett straff, upphäva icke den

här betonade principen.»

Med avseende å det i denna motion framställda yrkandet vill

utskottet till en början erinra, att de allra flesta i strafflagen för krigsmakten

upptagna straffbestämmelserna gälla förseelser, som antingen

till sin natur äro sådana, att de endast kunna begås under tjänstens

utövning eller också innefatta försummelse vid fullgörande av någon

militär tjänsteplikt.

Motionärens allmänna syfte med hans förslag rörande lydelsen av

förevarande paragraf torde sålunda vara i stort sett på annan, i lagtekniskt

avseende mera tillfredsställande väg uppnått. Ett undantag härifrån

utgör dock den i 97 § i förslaget upptagna straffbestämmelsen för den

som ’i eller utom tjänsten genom anstötligt eller ovärdigt uppförande

gör sig skyldig till uppenbar vanvård av den aktning och tillit, han på

grund av sin befälsställning bör äga hos sina underlydande’. Av motionärens

motivering framgår ock att hans uppmärksamhet i synnerhet

varit riktad mot nämnda stadgande. Då nu, på skäl, som utskottet

senare får anledning närmare utveckla, utskottet funnit sig böra föreslå,

att bestämmelsen i 97 § ur lagen uteslutes, synes därmed motionärens

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 17

önskemål vara i det väsentliga uppfyllt. Åven i vissa andra fall upptager

visserligen förslaget förseelser, som kunna begås jämväl utom

tjänsten, såsom t. ex. våld och förolämpning mot militär förman utom

tjänsten (§§ 81 och 82) eller fylleri, oljud och förargelseväckande beteende

å offentlig plats inom förläggningsort (96 §); men i dessa fall synes

det icke böra förnekas, att för brottets upptagande i den militära strafflagen

med fog kan åberopas, att sådan förbrytelse är ägnad att menligt

inverka på ordningen och disciplinen inom krigsmakten.

I den av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping väckta motionen

anföra motionärerna:

»Beträffande de personer, som skola lyda under strafflagen för krigsmakten

indelar gällande lag dem i stort sett i två kategorier, nämligen

krigsmän och vad man med en gemensam benämning plägar kalla civilmilitära

personer och innehåller lagen en närmare uppräkning av de

personer, som skola anses inbegripna under de båda kategorierna. Förslaget

gör häruti ej någon annan huvudsaklig ändring än att det för

tydlighetens skull närmare specificerar de olika kategorierna. Några

mindre undantag ha emellertid gjorts. Sålunda skola ej vidare såsom

krigsmän anses eller under lagen lyda lots- och fyrinrättningarnas personal

samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, annat än då de fullgöra

sin tjänstgöringsskyldighet i krigsmakten. Likaså skall reservpersonalen

anses såsom krigsmän eller lyda under lagen allenast då den

fullgör sin tjänstgöringsskyldighet samt dessutom i några undantagsfall

särskilt i fråga om rymning och i vissa fall, då de äro iförda tjänstedräkt.

Vidare undantagas från civilmilitära personer, som lyda under

lagen, präster, vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare och åklagare,

lärare vid militära läroanstalter, kyrkobetjänte, civila betjänte vid militära

läroanstalter och kvinnliga betjänte vid militära sjukhus.

Osökt uppställer sig här den frågan, om några tvingande skäl

föreligga för att civilmilitära personer över huvud taget skola under

fredstid lyda under strafflagen för krigsmakten. Redan gällande lag

liksom förslaget medgiver, att åtskilliga av de bestämmelser, som innehållas

i lagen icke behöva eller kunna utsträckas att gälla civilmilitära

personer. Förslaget upptager dessutom såsom nämnts fullständig befrielse

för några civilmilitära personer. Kommittén antecknade själv, att 1901

års riksdagsskrivelse i motiveringen åsyftade ett övervägande av befrielse

för samtliga civilmilitära personer, men kom för egen del till den slutBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 3

Herr Litidhagens

m. fl.

motion.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

satsen att ''med hänsyn till arten av de befattningar varom här vore

fråga och de därmed förenade åligganden’ borde de civilmilitära personerna

fortfarande vara underkastade nämnda lag i huvudsakligen enahanda

utsträckning, som nu vore fallet. Något annat skäl än nyssnämnda

korta angivande av ett tycke har knappast anförts. Till samma

resultat har som sagt även det föreliggande förslaget kommit.

Redan denna underlåtenhet att inlåta sig på en närmare motivering,

som verkar övertygande, plägar ofta vara ett tecken på att man bestämt

sin ståndpunkt under väsentligt inflytande av vaneföreställningar. Vad

i lag en gång blivit stadgat sedan gammalt och under långliga tider

tillämpats innästlar sig på ett ofta nästan outrotligt sätt uti tänkesätten.

I all synnerhet måste detta bliva fallet hos de myndigheter och befattningshavare,

som blivit satta till författningens vårdare och tillämpare,

och vanligen är det såsom även i detta fall just dessa, som tillmätts

det största inflytandet på frågan om ändringar i författningen.

En belysande verifikation till den rent militära yrkesuppfattningens

överväldigande inflytande på ifrågavarande utredningsarbete utgör, utom

det fullständiga grusandet av 1901 års förväntningar, även det anmärkningsvärda

förhållandet, att de civilmilitära yrkesgruppernas uppfattningar

och krav skjutits alldeles åsido. Betecknande är att ingen representant

för dessa grupper insattes i kommittén. Något yttrande från dem över

kommittéförslaget lär även ansetts obehövligt. Enligt vad som blivit

upplyst under hand förefinnas dock inom samtliga civilmilitära grupper

önskningar, som icke blivit i kommittéförslaget eller 1908 års proposition

beaktade och, trots att detta missförhållande framhölls i en reservation

till lagutskottets betänkande vid 1908 års riksdag, spanar man förgäves

även i den nu framkomna propositionen efter någon tanke ägnad åt

saken under det fortsatta utredningsarbetet. Ett exempel bland andra,

hur detta missförhållande satt märken i lagens detaljbestämmelser, är den

fortfarande kvarstående föreskriften i förslagets tredje paragraf, enligt

vilken en civilmilitär, som innehar högre tjänstegrad än en krigsman, ej

är att betrakta såsom överordnad över den senare. Denna bestämmelse

för med sig åtskilliga konsekvenser för de civilmilitära såväl, i deras

tjänstgöring enligt tjänstgöringsreglementet som i det personliga inbördes

förhållandet till krigsmännen och särskilt officerarne. Det vore kanske

nyttigt, om i lagarna och författningen fastsloges, att det går för sig,

att en civilmilitär kan vara överordnad över en krigsman, vilken innehar

lägre tjänstegrad än den förre. Det skulle i sin mån innebära ett

hävdande av det civilas jämbördighet med det militära.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 19

Då man emellertid finner, hurusom civilmilitärerna ansetts obehövliga

under utredningsarbetet och förbisetts i lagtexten i vissa fall, giver detta

ytterligare styrka åt den tanken, om de civilmilitära personerna över

huvudtaget äro behövliga såsom föremål för den militära strafflagens

omtanke. De synas säkerligen alldeles kunna gå bort ur densamma

under fredliga förhållanden. Den starkare disciplin, som ofta framhålles

såsom en nödvändighet gentemot vanartiga element inom armén, har

väl knappast sin klientel inom de civilmilitära yrkesgrupperna. För dem

räcker säkerligen, blott saken en gång prövades, medvetandet om deras

tjänsteplikt samt äventyret för dess åsidosättande enligt de allmänna

lagarna. Genom ett sådant grepp på lagstiftningen, som uteslutandet

av hela den civilmilitära personalen skulle innebära, komma krigslagarna

att på ett avsevärt sätt hänvisas till sitt verkliga område och därigenom

skulle även många anledningar till den ovilja och därav flytande disciplinbrott,

som lydnaden under dylika tvångslagar medför, för den civilmilitära

personalen förminskas. Detta utesluter emellertid icke, att en

närmare undersökning av de särskilda detaljbestämmelserna i lagen kan

giva vid handen, att för ett eller annat enstaka fall av överträdelse,

som ej är belagd med straff efter allmänna strafflagen eller kan på

disciplinär väg rättas, må kunna i händelse av behov beläggas med straff

enligt den militära strafflagen.»

Med anledning av vad motionärerna sålunda anfört och då, såsom

även blivit framhållet i 1901 års riksdagsskrivelse, området för krigslagarnas

tillämplighet icke bör utsträckas till andra personer, än förhållandena

med nödvändighet kräva, har utskottet ansett sig böra taga

under övervägande, om civilmilitära personer i något större utsträckning,

än som skett i förslaget, kunna undantagas från krigslagarnas

tillämpning.

Vad då först angår de personer, som finnas upptagna under 2:o)

i förevarande paragraf eller civila ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten,

har utskottet för sin del funnit, att någon ändring icke bör ske i dessa

personers ställning. Nämnda ämbets- och tjänstemän hava nämligen i

stort antal verkliga militärpersoner under sitt befäl, och det skulle

säkerligen medföra mycket väsentliga olägenheter, om dessa krigsmän

icke skulle hava samma lydnadsplikt gent emot sina civilmilitära som

gent emot sina militära förmän, så att exempelvis en sjukvårdssoldat,

som anställes såsom biträde i tjänsten åt en militärläkare, komme att

intaga en annan ställning i förhållande till nämnde läkare än till det

Utskottet.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

militära befälet. Motionärerna synas också i viss mån hava beaktat

detta, då de framhålla vikten därav, att civilmilitärer till och med i

större utsträckning, än vad nu är fallet, likställas med krigsmän i vad

angår deras ställning till militärpersoner av lägre grad. Åven om det

icke kan sättas i fråga att på detta sätt giva civilmilitärerna en ställning,

som skänker dem befogenhet gent emot andra än dem, som de

vid tjänstens utövning hava under sitt befäl, synes det enligt utskottets

uppfattning i varje fall icke vara lämpligt att på något sätt försvaga

det civilmilitära befälets ställning gent emot dessa sistnämnda. För

övrigt torde ifrågavarande civilmilitärers arbete och tjänstgöring så ofta

och så väsentligt sammanhänga med den rent militära tjänstgöringen,

att det knappast låter sig göra att ställa civil militärerna utanför krigslagarna.

Nu angivna synpunkter kunna i stort sett sägas vara tillämpliga

på de flesta av de olika kategorier av civila ämbets- och tjänstemän,

som finnas inom vår krigsmakt, bland vilka de viktigaste äro: vid armén fältläkarekåren,

fältveterinärkåren, intendenturkåren, vid artilleriets tygstater

och fortifikationsförråden anställda civila ämbets- och tjänstemän samt vid

truppförbanden på stat anställda gevärshantverkare ävensom vid marinen

mariningenjörkåren, marinläkarekåren, marinintendenturkåren och flottans

poliskår. Alla dessa civila ämbets- och tjänstemän böra alltså enligt

utskottets uppfattning lyda under strafflagen för krigsmakten på det

sätt som i förslaget är stadgat beträffande andra än krigsmän.

Jämte de personer, som redan äro undantagna i Kungl. Maj:ts

förslag, har utskottet emellertid ansett, att även professorn och krigsarkivarien

i generalstaben på grund av dessa befattningars mera vetenskapliga

natur kunna undantagas från lagens tillämplighetsområde.

Utskottet har härefter att övergå till de under 3:o) i 6 § omnämnda

personer eller dem, som utan att vara att hänföra till ämbetseller

tjänstemän, äro anställda vid krigsmakten i sådan befattning, som

finnes'' uppförd i vederbörligen fastställd stat, Härmed synes vara avsedda

vissa civila s. k. betjänte, vilka företrädesvis i egenskap av vaktmästare

finnas anställda vid arméns förråd samt vid de militära sjukhusen

och vissa staber. I den mån dessa personer handhava verkliga

vaktmästaresysslor eller förrätta sitt arbete utan närmare sammanhang

'' med den militära tjänstgöringen i övrigt, synes något starkare skäl icke

föreligga att låta dem lyda under krigslagarna. Utskottet har därför

icke ansett, att andra hithörande personer böra upptagas i denna punkt

än de civila betjänte, vilka äro anställda såsom förråds vaktmästare vid

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 21

de särskilda truppförbandens och fortifikationens förråd. Däremot finner

utskottet i likhet med kommittén, att icke allenast kvinnliga utan även

manliga betjänte vid de militära sjukhusen utan olägenhet kunna undantagas

från att lyda under lagen.

Under 4:o) i denna paragraf äro bland annat upptagna månads- och

daglönare vid flottan. Hithörande personer, av vilka flertalet äro anställda

vid flottans varv i Stockholm och Karlskrona kunna enligt utskottets

uppfattning, med hänsyn såväl till sättet för deras anställning

som till löneförhållandena och det arbete, som av dem utföres, närmast

jämnställas med verkmästare och arbetare vid vanliga industriföretag. De

innehava icke heller fasta tjänster vid krigsmakten, utan antagas genom

kontrakt i allmänhet på viss uppsägningstid. Den omständigheten att

de understundom i sitt arbete sysselsättas tillsammans med krigsmän

synes knappast i och för sig utgöra tillräcklig grund för deras ställande

under krigslag; och annat giltigt skäl därtill torde ej heller föreligga.

Enahanda synes förhållandet även vara med de vid truppförbanden anställda

manliga hantverkare, maskinister och eldare, vilka jämväl finnas

upptagna under denna punkt i 6 §. Hit höra nämligen maskinister och

eldare vid belysnings-, värme-, tvätt- och kokinrättningar samt hantverkare

vid de verkstäder av olika slag, som finnas inom kasernetablissementen.

Aven dessa befattningar äro icke uppförda på stat, utan anställningen

grundar sig på kontrakt med vederbörande truppförbands

förvaltning, och något militärt intresse av mera väsentlig betydelse

synes knappast kräva, att dessa personer lyda under krigslagarne. Utskottet

har därför ansett, att såväl månads- och daglönare vid flottan

som nämnda vid truppförbanden anställda manliga hantverkare, maskinister

och eldare icke längre böra lyda under krigslagarna. Undantag

synes dock böra göras för det fall, att den avdelning, vid vilken de äro

i tjänstgöring, blivit mobiliserad.

§§ 22-27.

Herr Kvarnzelius m. fl. och herr Staaff m. fl. hava i sina ovan omförmälda

likalydande motioner hemställt, bland annat, att vad i 22 §

förekommer om sträng arrest måtte utgå och att lagförslagen i övrigt

måtte undergå den jämkning, som föranledes av den stränga arrestens

borttagande.

Till stöd för sitt berörda yrkande hava motionärerna anfört:

»Huvudsyftet med det arbete på förändrad strafflagstiftning för

Motioner av

lierr Kvamzelius

m. fl.

och av herr

Staaff m. fl.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

krigsmakten, som länge pågått och som resulterat i de lagförslag, vilka - nu förelagts riksdagen till prövning, har alltjämt uppgivits vara att

humanisera den gällande lagstiftningen i överensstämmelse med nutidens

i många avseenden förändrade uppfattning och särskilt med hänsyn därtill,

att vår krigsmakt numera är i väsentlig grad grundad på allmän

värnplikt.

I det förslag till ny strafflag för krigsmakten, som av den föregående

regeringen utarbetats och överlämnats till lagrådets granskning,

synes också nämnda syfte hava blivit på ett i det hela tillfredsställande

sätt tillgodosett. Även det av den nuvarande regeringen delvis omarbetade

och nu för riksdagen framlagda förslaget måste erkännas innefatta

betydelsefulla förbättringar ur humanitär synpunkt. Men i åtskilliga

viktiga avseenden har man vid förslagets omarbetning funnit

sig höra återgå till den ensidigt militäriska ståndpunkt, som är utmärkande

för nu gällande lagstiftning.

Härvid faller främst i ögonen, att lagförslaget bland disciplinstraffen

bibehållit den mörka eller stränga arresten. Huvudanledningen

härtill synes vara det starka motstånd, som borttagandet av denna straffart

mött såväl hos det högre militärbefälet som hos lagrådet. Lagrådet

har icke kunnat förneka, att detta straff under vissa förhållanden kan

visa sig hälsovådligt, men anser detta icke vara fallet i sådan grad,

att det utgör tillräcklig grund för straffets borttagande, om disciplinära

skäl tala för dess bibehållande. Och lagrådet förnekar alldeles, med

stöd av ett uttalande av krigsbefälet, att den mörka arresten kan anses

i någon mån hava karaktären av ett förnedrande straff, ägnat att verka

nedsättande för människovärdet. För ett opartiskt betraktelsesätt vill

det emellertid synas, som om insättandet av fullvuxna män i mörkrum

innebure en behandling, som ej kan undgå att i kamraters och andras

ögon verka i viss män nedsättande och skymligt för den sålunda bestraffade.

Och lagrådet skulle säkerligen erhållit ett mera sakkunnigt

och tillförlitligt uttalande i denna fråga, om det vänt sig till de underordnade

myndigheter, som hava någon erfarenhet om denna bestraffningsform,

i stället för till krigsbefälet. Dettas uttalande verkar ej heller övertygande,

om man ser det i belysningen av det motstånd, som alltjämt

från militärt håll rests mot tillämpningen av ifrågavarande straflfart på

officerare, och som jämväl kommit till uttryck i senaste krigslagskommitténs

utlåtande. Kommittén motiverar sin ståndpunkt därutinnan med,

att den mörka arrestens tillämpning på officerare skulle vara ägnad att

undergräva befälets auktoritet. Det torde vara svårt att förneka, att

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

bakom denna tankegång ligger den uppfattningen, att det mörka arreststraffet

bar en i viss mån förnedrande biverkan och denna biverkan blir

ingalunda mindre med det sätt, varpå lagförslaget lagt detta straff,

(''synnerlig råhet eller grovt trots’).

Lagrådets huvudsakliga skäl för mörka arrestens bibehållande äro

emellertid följande två. A ena sidan framhålles, att medan nu i många

fall förseelser, som strängt taget äro av beskaffenhet att böra hänvisas

till krigsrätt och av denna bestraffas med fängelse, i stället av vederbörande

befälhavare bestraffas å disciplinär väg genom åläggande av

mörk arrest, denna praxis efter borttagandet av stränga arresten skulle

komma att upphöra, och alltså detta arreststraff i avsevärd omfattningkomma

att utbytas mot fängelsestraff. Häri skulle alltså ligga en utveckling

av rättsskipningen på det militära området i inkumanitär riktning.

Å andra sidan betonas, att mörka arresten är det enda disciplinära

bestraffningsmedel, för vilket de sämre krigsmannaelementen hava

någon respekt, och att dess borttagande skulle beröva befälhavaren hans

effektivaste medel för disciplinens upprätthållande.

Det torde till en början vara tydligt, att de anförda skälen i viss

grad upphäva varandra. I samma mån borttagandet av den mörka

arresten skulle komma att föranleda, att vissa förseelser, som nu beläggas

med disciplinstraff, skulle komma att bestraffas strängare, kan

det ju ej bliva tal om, att respekten för straffet skulle minskas och

disciplinen äventyras. Och i den mån åter mörka arrestens borttagande

skulle föranleda till åläggande av mildare, låt vara mindre effektiva

disciplinstraff, så innebär ju detta icke någon förändring av den militära

straffpraxis i inhumani tär riktning.

Man kan vidare ej undgå att ställa sig ganska tveksam i fråga

om lämpligheten av den praxis, som uppgives hava hittills följts i dessa

fall, och som skulle bestått däri, att brott, som enligt lagen skolat hänskjutas

till krigsdomstol och bestraffas med fängelse, i stället avdömts

disciplinärt och bestraffats med mörk arrest. Det är nämligen uppenbart,

att detta innebär en praxis emot lagen. Och de fördelar ur humanitär

synpunkt, som man förmenat vara förenade med en dylik praxis, motvägas

i avsevärd mån av den påtagliga och ganska betänkliga olägenheten,

att brott som enligt lag bort på grund av sin beskaffenhet underkastas

den mera omsorgsfulla prövning och utredning, som krigsdomstolens

handläggning innebär, sålunda kommit att i stället behandlas i

den summariska ordning, som är utmärkande för befälhavarens disciplinära

bestraffningsrätt. Anser man, att fängelse är ett alltför strängt

straff i dylika fall, synes rättelse härutinnan böra åstadkommas genom

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ändring av lagen, men icke genom ett befälhavarens inkräktande på

krigsdomstolens rättsskipningsområde.

Lagrådets farhåga, att mörka arrestens borttagande skulle medföra

vådor för disciplinen, torde ej heller vara befogad. Vad särskilt angår

den grupp av förseelser, som innebär största faran för disciplinens upprätthållande,

nämligen brott mot krigslydnaden, så är att märka, att

här i varje fall står till buds möjligheten att ådöma fängelse eller

understundom straffarbete, så snart förbrytelsen är av allvarlig art.

Endast när synnerligen förmildrande omständigheter förekomma, kan

förseelsen försonas med disciplinstraff. Att i dessa fall den mörka

arrestens borttagande skulle medföra någon våda för disciplinen, låter

sig därför näppeligen antagas. Föreligga synnerligen förmildrande omständigheter,

synes vaktarrest (med eller utan skärpning av hårt nattläger)

innebära ett tillräckligt straff. Saknas åter dessa förmildrande

omständigheter, är det lagens klara föreskrift, att påföljden skall bliva

fängelse och icke mörk arrest.

Vad nu sagts om förbrytelser mot krigslydnaden, torde äga motsvarande

tillämplighet på de flesta andra brott, i fråga om vilka mörka

arreststraffet under nu gällande lagstiftning plägat komma till användning.

Ty i de flesta fall gäller även här såsom regel, att brottet får

beläggas med disciplinstraff, endast när synnerligen förmildrande omständigheter

föreligga.

Ett annat förhållande, som är ägnat att väcka starka betänkligheter

emot bibehållande av mörka arresten, är den stora förkärlek, som

krigsbefälet i alla tider visat sig hysa för tillämpningen av detta det

strängaste disciplinstraffet. Av krigslagskommitténs betänkande inhämtas,

hurusom under åren 1906 —1910 vaktarrest ådömts i 15,829 fall och

sträng arrest i icke mindre än 11,867 fall. Och under år 1911 uppgick

— enligt departementschefen — antalet ådömda straff av sträng arrest

till 4,062 mot 5,862 vaktarreststraff. Av dessa siffror torde tillfyllest

framgå, att det hos militärbefälet förefinnes en stark tendens att tillämpa

den stränga arresten långt utöver de gränser, som kunna sägas vara

betingade av behovet att äga ett kännbart disciplinärt straffmedel mot

de sämre elementen av manskapet. Det är påtagligt, att den stränga

arresten under den gångna tiden blivit ådömd i talrika fall, där ett

mildare disciplinstraff skulle bättre motsvarat förseelsens beskaffenhet och

den subjektiva brottsligheten. En så vidsträckt tillämpning av den

stränga arresten har säkerligen aldrig varit av lagstiftaren avsedd. Och

det torde ej kunna bestridas, att militärbefälets sålunda ådagalagda

benägenhet att utsträcka tillämpningen av ifrågavarande straffart långt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

utöver vad lagen åsyftat och förhållandena betingat, är ägnat att i

avsevärd mån förringa värdet av samma befäls omdöme om ifrågavarande

straffarts behövlighet. Det är ju ganska förklarligt, att detta straff, som

förenar korthet och eftertrycklighet, är synnerligen tilltalande för det

militära kynnet. Och lika förklarligt är, att denna förkärlek, som hittills

yttrat sig i straffets tillämpning i överdriven utsträckning, jämväl är

ägnad att föranleda ett överskattande av straffets oumbärlighet överhuvud.

Departementschefen, som visat sig äga öppen blick för det anmärkta

missförhållandet, att den stränga arresten hittills tillämpats i

alltför stor omfattning, har gjort försök att åstadkomma en väsentlig

inskränkning i dess användande. I sådant syfte har han föreslagit,

att sträng arrest ej må åläggas ’i annat fall, än då synnerlig råhet

eller grovt trots mot gällande ordning genom förbrytelsen ådagalagts’.

Men han synes ha förbisett, att nämnda bestämmelse blir mycket svår

att förena med det förhållandet, att i de flesta fall, då sträng arrest

kan komma ifråga att tillämpas, första förutsättningen för brottets

beläggande med disciplinstraff — inklusive sträng arrest — är, att brottet

är begånget under synnerligen förmildrande omständigheter. För att

ett brott skall kunna bestraffas med sträng arrest, skulle sålunda enligt

förslaget komma att i regel förutsättas, att förbrytelsen å ena sidan är

kännetecknad av synnerlig råhet eller grovt trots mot gällande ordning,

men å andra sidan är begången under synnerligt förmildrande omständigheter.

Det är påtagligt, att dessa förutsättningar äro i väsentlig grad

mot varandra stridande, och att det torde bliva skäligen svårt att uppleta

fall, då båda kunna sägas samtidigt föreligga. Detta kan ju från en

synpunkt sägas innebära en fördel, i det den stränga arrestens tillämpningsområde

härigenom skulle bliva av lagen synnerligen begränsat.

Men å andra sidan måste det anses icke blott teoretiskt otillfredsställande,

utan även praktiskt olämpligt att binda tillämpningen av en straffart

vid förutsättningar, som i väsentlig grad stå i strid emot och upphäva

varandra. Att riktigt tillämpa dylika bestämmelser bleve för de militära

befälhavarne ingalunda lätt, även om man tar i betraktande, att de i de

flesta fall hava att tillgå auditörens råd. Och sannolikt torde vara, att

den militära praxis i fråga om den stränga arrestens användande efter

den nya lagens antagande bleve ungefär detsamma som hittills. Ty så

länge det för det militära domaresinnet tilltalande stränga arreststraffet

bibehålies i lagen, kommer tendensen att i praxis giva detsamma största

möjliga användning att fortleva, och de av lagen stadgade förutsättningar

för straffets tillämpande kunna knappast förväntas få avsevärd

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 22 höft. (Nr 22.) i

s. 26 Kontrollera mot PDF

Herr Liljedahls

motion

26 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

effekt, i synnerhet som de äro svårtolkade och sinsemellan motsägande.

Departementschefens försök att strängt begränsa tillämpningen

av den stränga arresten synes därför hava föga utsikt att lyckas. Och

skulle det lyckas att inskränka dess användning till det fåtal fall, som

i allo uppfylla de lagstadgade förutsättningarna för straffets åläggande,

torde det med fog kunna sägas, att den stränga arresten skulle komma

att få en så underordnad betydelse för den militära rättsskipningen, att

den lika väl kunde utan olägenhet helt och hållet borttagas.

På grund av det anförda, och då de mildringar i själva straffet,

som av Kungl. Maj:t föreslagits, icke äro tillräckliga att i nämnvärd

mån betaga detsamma vare sig dess psykiskt menliga inverkan på

känsliga individer eller dess förnedrande biverkan, synes det oss ur

alla synpunkter riktigast, att den stränga arresten helt och hållet upphäves,

och att strafflagen för krigsmakten i denna del får det innehåll,

som den hade i det till lagrådet remitterade förslaget.»

Herr Liljedahl har i sin ovanberörda motion yrkat, bland annat,

att alla bestämmelser om sträng arrest måtte ur lagförslaget utgå.

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört:

»§ 22 av det kungl. lagförslaget upptager bland arrestformer

även sträng arrest, ehuru i något mildrad form och med minskat tilllämpningsområde.

För dess bibehållande har lagrådet uttalat sig enhälligt

efter framställning av överste Mörcke och sedan arméfördelningscheferna

samt regements- och kårcheferna sammanträtt med lagrådet.

Av 59 bland krigsbefälet uttalade sig samtliga, som yttrade sig inför

lagrådet eller efter sammanträdet avgåvo sitt yttrande, tillsammans 58,

för den stränga arrestens bibehållande (sid. 351), och inför denna enhälliga

opinion ansåg sig lagrådet ej kunna annat än tillstyrka nämnda

arrestforms bibehållande. Tre ledamöter av den för lagförslagets omarbetande

tillsatta kommittén, däribland nuvarande chefen för generalstaben,

hava däremot uttalat sig för ett fullständigt avskaffande av den

stränga arresten. Av de myndigheter, som yttrat sig över förslaget,

ha en arméfördelningschef och en regementschef anslutit sig till samma

åsikt, medan det övervägande antalet av de militära myndigheter, liksom

även krigshovrätten, ansett berörda straffart nödvändig för disciplinens

upprätthållande.

Av medicinalstyrelsen har uttalats, att den icke hade sig bekant

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 27

något fall, där permanent skada för hälsa uppstått genom användande

av den stränga arresten, men någon grundligare utredning av frågan

har icke verkställts i vårt land såsom skett i Tyskland (sid. 419).

Under år 1911 utgjorde antalet ådömda straff av sträng arrest ej

mindre än 4,062 mot 5,682 av vaktarrest (sid. 420). I denna statistik

jämte vad det döljer och knappast i hälsoskälet synes mig ligga en

avgörande anvisning om behovet av en humanare grundsyn på det

militära straffsystemet. Den stränga arresten är ett avsevärt svårare

straff, betonar statsrådet Hasselroth (sid. 421), än den vanliga vaktarresten,

och han föreslår dess begränsning till fall av ''synnerlig råhet

eller grovt trots mot gällande ordning’.

De flesta förseelser av militär ungdom bero just av dess egenskap

av ungdom. Bristande uppfostran i hemmet och militärbefälets

oförmåga eller olust att på ett pedagogiskt sätt taga hand om det unga

manskapet äro grundorsakerna till bestraffningarna vid krigsmakten.

Den unge behöver ledning av en allvarlig vän i sitt befäl. Finns det

i förmannen ej mer än en utsägare av kommandoord, så blir den vapenföra

ungdomens sämre element lämnade vind för våg. De många ådömda

straffen av sträng arrest torde nog i en del fall röja ett befälets främlingskap

inför den uppfostrargärning, som tillkommer varje befälhavare,

då han har ung trupp under sig. En korpral eller beväring begår ett

fel, t. ex. olovligt undanhållande eller onykterhet, förhör anställes, den

skyldige erkänner, får sin dom och buras in — allt snabb expedition.

Men hur lätt expedieras ej hans moraliska människa genom detta summariska

förfarande! Istället borde man icke blott förhöra, d. v. s. utreda

förseelsen, och bestraffa den såsom nu sker, utan också kärleksfullt

försöka hjälpa den felande in på en bättre väg. Statsrådet Mörcke

påpekar (sid. 347) hur särskilt inom skeppsgossekåren, där sträng arrest

på grund av underårigheten ej får användas utan måste förvandlas till

vaktarrest, ''talrika exempel kunna hämtas på befälets maktlöshet att

hålla ordning, då kännbara straff saknas’. Men med den stora förmånen

att få leva med ungdomen som en folkhögskolelärare med sina elever

och lära dem genom eget föredöme att kunna glädjas åt livet på ett

rent sätt står icke befälet maktlöst. Anser man däremot, såsom flottans

myndigheter göra enligt avgivna yttranden, som i bilagor åtföljde andra

kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8 vid 1913 års riksdag,

att livet ombord för de vuxna matroserna ej kan erhålla omväxling

och glädje utan Öl och att sålunda skeppsgossarna, även om de ej tilldelas

Öl såsom minderåriga, med nödvändighet få sin uppfostran lagd

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

efter en sådan andemening, som den de sjömilitära yttrandena angiva,

så är därmed ett odugligt uppfostringssystena ställt i en blixtbelysning,

som ingen kritik kan göra skarpare än dessa militära utlåtanden själva

genom sitt försvar av detsamma. Fylleriförseelserna inom armén och

marinen, både de bestraffade och de obestraffade, som befälet ej får

kännedom om, torde vara den vanligaste orsaken till disciplinära brott.

Om vederbörande befäl på ett mänskligt sätt tar sig an den felande och

genom strängt allvar söker leda honom in på en rätt väg, så skola straff

mera sällan behöva tillgripas. Borttagandet av sträng arrest betyder,

att befälet måste mer lita till sin personliga makt än brutala straffmetoder.

Det är frihetens förlust, som bör vara lidandet i ett arreststraff, och

vad därutöver är synes mig kunna betecknas som eu bestial rest av

forna tiders tortyr. Mörkret i den stränga arresten hör ihop med

mörkret i den hedendom, som vill öga för öga och tand för tand. Väl

kan det inträffa inom krigsmakten fall av sällsynt råhet och grova subordinationsbrott,

men en längre tids förlust av friheten genom vaktarrest

torde i allmänhet verka kännbart, om vederbörande befäl under

arresttiden och efter straffets utstående allvarligt talar med den felande,

så att han verkligen lär sig moraliskt känna brottets art. Ett ord ur

ett hjärta finner ofta dörren till ett annat, är den ock hårt tillsluten.

Där befälet ej är vuxet sin uppgift i detta hänseende, bör regementspastorn

åläggas att handhava arrestantens själavård.»

Herrar Lindhagens

och

Persson i

Norrköping

motion.

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava i sin ovanberörda

motion anfört:

»En strävan har länge från många håll gjort sig gällande, att den

stränga arresten med mörkt rum och hårt nattläger skulle liksom skett

i den norska militära strafflagen 1902 även hos oss borttagas. Häremot

har invänts från militärt håll, dock ej utan reservationer, att den

stränga arresten vore oumbärlig för disciplinens upprätthållande. Det

framhålles också att av denna anledning ett borttagande av skärpningsmedlen

för den vanliga arresten skulle medföra att förseelser mindre

ofta fånge umgällas med disciplinstraff, pålagda av befälhavarne, utan i

stället hänvisades till krigsdomstol för bedömandet enligt ett lagrum,

där ofta även frihetsstraff ingick i strafflatituden, vadan en alltför

stor mildhet i stadgandena om arrest skulle lätt kunna motvägas av

ännu strängare straffs utdömande vid krigsdomstolarna.

Uti det år 1913 inom justitiedepartementet utarbetade förslaget

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 29

voro skärpningarna av den vanliga arresten borttagna, och det var på

lagrådets hemställan som dessa skärpningar återinfördes i det nu framlagda

förslag om än med ovannämnda modifikationer. Vi måste här

helt ställa oss på den ståndpunkt, som intogs av 1913 års förslag, och

påyrka det mörka enrummets och det hårda nattlägrets borttagande.

Det synes vara på tiden att man något börjar överväga de olika anledningarna

till svårare disciplinbrott inom krigsmakten, och ej blott

såsom botemedel anvisar uteslutande sådana medel som de nu ifrågasatta.

Disciplinen störes väsentligt i följd av den stora oviljan inom

de djupa leden mot militärväsendet i dess nuvarande organisation, och

endast genom verkliga reformer kan man hoppas på någon minskning

i missnöjet. För övrigt gäller det här som alltid att även vädja till

människornas ambition och visa förtroende för dem. Ett sådant bemötande

och en dylik uppfostran skulle verka på ett helt annat sätt, än

det ensidiga hotet med kroppsliga lidanden. Under sådana förhållanden

borde hellre vid tjänstgöringens början avfordras de värnpliktige ett

högtidligt löfte om ett gott uppförande i erforderliga avseenden, än möta

dem företrädesvis med hot om straffdomar. Farhågorna för att genom

borttagandet av straffskärpningarna de värnpliktiga skulle drabbas svårare

på annat sätt, synes förslaget självt underkänt genom att söka förmildra

skärpningarna på många sätt. A andra sidan får man väl icke antaga,

att en befälhavare av en sådan anledning som nyss sagts söker på omvägar

åstadkomma högre straff, än vederbör och tillika kan räkna med

att domstolen understödjer ett sådant förehavande.»

Beträffande disciplinstraffen har, såsom även framgår av de i ämnet

väckta motionerna, delade meningar framför allt gjort sig gällande i

vad angår frågan, huruvida den mörka arresten bör bibehållas eller icke.

Under det nämnda strafform bibehölls såväl i kommitténs förslag som

i kungl. propositionen till 1908 års riksdag, uteslöts densamma i det

under år 1913 till lagrådet remitterade förslaget, varemot i samma förslag

medgavs, att den vanliga vaktarresten under vissa villkor finge

skärpas i affliktiv riktning genom användande av hårt nattläger. Efter

lagrådets hörande ändrades förslaget ånyo. I den nu föreliggande propositionen

föreslås nämligen, att sträng arrest bestående i inneslutning

i mörkt enrum skall få åläggas. Den stränga arrestens användning har

dock begränsats till sådana fall, då synnerlig råhet eller grovt trots mot

gällande ordning genom förbrytelsen ådagalagts, varjämte dels strafftiden

nedsatts från 8 till 6 dagar, dels straffets verkställighet blivit i

Utskottet.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

någon mån mildrat genom föreskriften, att den arresterade, där så kan

ske, skall lämnas tillfälle att vistas i fria luften under en halv timme

varje dag. Därjämte föreslås i 27 §, att såväl vaktarrest som sträng

arrest skola kunna åläggas med skärpning genom hårt nattläger under

högst 10 dagar av strafftiden, vilken skärpning dock endast skulle få

åläggas, då det med hänsyn till av den straffskyldige förut undergångna

bestraffningar eller andra särskilda omständigheter finnes icke kunna

antagas, att arreststraffet, verkställt i vanlig ordning, skulle å honom

utöva tillbörlig verkan.

Utskottet delar i denna fråga i huvudsak den uppfattning, som

ligger till grund för det till lagrådet remitterade förslaget. Utskottet

finner sig alltså icke kunna förorda, att all skärpning av den vanliga

arresten bortfaller i enlighet med det förslag, som framställts i den av

herr Lindhagen m. fl. avgivna motionen. Då det vanliga arreststraffet

av naturliga skäl måste begränsas till att omfatta en ganska kort tidrymd,

synes man för disciplinens behöriga upprätthållande icke kunna

undvara alla affliktiva straffmedel. Åven om vaktarrest i de flesta fall

må vara ett tillräckligt effektivt straff, måste man dock, såsom det framhållits

i dåvarande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet

den 18 juli 1913, ihågkomma, att den allmänna värnplikten ställer samhällets

hela ungdom med undantag av den del därav, som är behäftad

med fysiska brister, under fanorna och således även för med sig, att

de i moraliskt hänseende sämre elementen komma i tjänstgöring vid

krigsmakten, varför det är tydligt, att inom densamma alltid måste

finnas individer, som endast kunna låta sig påverkas, då det ådömda

straffet är förenat med ett strafflidande av kännbarare art än frihetens

förlust i och för sig.

Utskottet håller dock före, att det för fyllandet av behovet av ett

mera kännbart disciplinärt bestraffningsmedel icke ovillkorligen kräves,

att, såsom i propositionen föreslagits, bibehålla den mörka arresten.

Mörk arrest är ett straffmedel, som i vida kretsar betraktas med stor

motvilja och förefintligheten av detta straff har antagligen i sin mån

bidragit till de anmärkningar om bristande humanitet, som riktats mot

vår nuvarande krigslagstiftning. Ur denna synpunkt synes det därför

vara önskvärt, att den mörka arresten utmönstras ur vår militära strafflagstiftning.

Rent humanitära hänsyn torde ock tala för, att från straffarterna

uteslutes ett straff, som medför ett kroppsligt och andligt lidande

av den art, att det understnndom kan inverka menligt på mera känsliga

naturer. Ej heller får man alldeles bortse därifrån, att mörkcellstraffet

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

av åtskilliga uppfattas såsom ett för människovärdigheten nedsättande

straff. Av lagrådet har visserligen — med åberopande av uttalanden

från militärbefälet — framhållits, att mörkcellstraffet icke kan sägas

vara ett nesligt straff i den mening, att den straffades sociala anseende

blir i någon mån rubbat, men det torde dock knappast kunna undvikas,

att detta straff — särskilt om dess användning avsevärt inskränkes —

i allmänhetens och kamraters ögon lätt får karaktären av något nedsättande

och skymflig^ som ej väl stämmer med disciplinstraffens uppgift

och ändamål.

Med hänsyn till vad nu blivit anfört och med avseende jämväl å

de anmärkningar, som i övrigt blivit framställda mot den mörka arresten

såväl i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 18 juli

1913 som i de i ämnet väckta motionerna finner utskottet ett bibehållande

av den mörka arresten icke böra ifrågakomma under annan förutsättning

än att något annat disciplinärt bestraffningsmedel av lämpligare beskaffenhet

icke skulle kunna anvisas för sådana fall, då det vanliga arreststraffet

icke kan anses tillräckligt effektivt, Ett sådant bestraffningsmedel,

som med fördel torde kunna komma till användning utan att vara behäftat

med samma olägenheter som den mörka arresten, har upptagits

i det till lagrådet remitterade förslaget, nämligen vaktarrest,

skärpt genom hårt nattläger. Åven utskottet får för sin del förorda,

att denna bestraffningsform upptages i lagstiftningen. Den mot detta

straffmedel framställda invändningen, att detsamma icke skulle utöva

tillräcklig inverkan på en stor del av de individer, å vilka det kan

komma i fråga att användas, torde icke vara bestyrkt av erfarenheten

från fängelserna, där ifrågavarande skärpningsmedel i icke ringa utsträckning

kommit till användning såväl här i landet som i utlandet. Om

arrest med hårt nattläger ålägges under tillräckligt antal dagar, torde

det för de allra flesta innebära ett så avsevärt lidande, att straffet

säkerligen får en kraftigt avhållande verkan även gent emot mera svårhanterliga

individer. Att ifrågavarande medel att skärpa arreststraffet

för närvarande kommer till mycket ringa användning, lärer icke utgöra

något avgörande bevis på dess bristande effektivitet. Så länge mörk

arrest enligt lag får användas, är det naturligt, att de militära myndigheterna

huvudsakligen använda detta straff, som för dem "sedan

gammalt framstår såsom det enda medlet att ernå eu eftertrycklig

bestraffning.

Utskottet vill icke heller medgiva riktigheten av den utav lagrådet

uttalade uppfattningen, att ett utmönstrande av den mörka arresten

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

nödvändigt behöver medföra ådömande av fängelsestraff i ett ökat antal

fall. Visar sig, såsom det är anledning att förmoda, arrest med hårt

nattläger som ett tillräckligt verksamt straffmedel i de svårare fall, i

vilka eljest mörk arrest skulle komma till användning, lärer man nämligen

icke behöva tillgripa fängelsestraffet i andra fall än då användande

av sådan bestraffning verkligen är påkallat.

Att med bibehållande av den mörka arresten inskränka dess användning

i så hög grad som skett i den kungl. propositionen är enligt

utskottets mening icke heller att förorda. I denna del ansluter sig

utskottet väsentligen till de anmärkningar, som i de av herr Kvarnzelius

m. fl. samt herr Staaff m. fl. avgivna motionerna blivit riktade mot den

i förslaget gjorda begränsningen av den stränga arrestens användning

till sådana fall, då »synnerlig råhet eller grovt trots mot föreskriven

eller eljest gällande ordning genom förbrytelsen ådagalagts».

Med anledning av vad nu blivit anfört har utskottet ansett, att

alla bestämmelser om sträng arrest böra uteslutas ur förslaget. Den

arrest med hårt nattläger, som i stället skulle komma till användning,

lärer lämpligen böra erhålla formen av en särskild straffart, vilken torde

kunna benämnas skärpt arrest. Såsom lagrådet påpekat, erbjuder nämligen

detta vissa fördelar såväl vid sammanläggningen av straff som i

de fall, då skärpning genom hårt nattläger av någon anledning icke

kan komma till verkställighet och därför förvandling av straffet till

vanlig arrest måste äga rum. Beträffande förhållandet mellan skärpt

arrest och vaktarrest har utskottet ansett, att en dags skärpt arrest bör

svara mot två dagars vaktarrest. Om exempelvis någon ådömts 5 dagars

skärpt arrest, men den bestraffade av hälsoskäl icke kan undergå detta

straff, skall han alltså i stället undergå 10 dagars vaktarrest. Beträffande

den skärpta arresten har utskottet funnit det lämpligt att även i

övrigt i viss mån giva detta straff en särskild karaktär, som skiljer

detsamma från den vanliga vaktarresten. Så har stadgats, att den

arresterade icke får åtnjuta annan kost än manskapet vanligen bestås

eller annan dryck än vatten samt att den arresterade icke under arresttiden

får deltaga i tjänstgöring. Såsom villkor för den skärpta arrestens

användande har i överensstämmelse med propositionen föreskrivits, att

detta straff icke får åläggas i annat fall än då det med hänsyn till av

den straffskyldige förut undergångna bestraffningar eller andra särskilda

omständigheter finnes icke kunna antagas, att arrest av annat slag skulle

å honom utöva tillbörlig verkan.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

33

29 §.

1 samband med de ändringar, som av utskottet föreslagits i fråga

om disciplinstraffen har utskottet vidtagit den ändring i förevarande §,

att den här stadgade påföljden — avsättning eller skiljande från tjänsten

— oberoende av arresttidens längd skall kunna inträda, så snart ett av

de tidigare ådömda straffen varit skärpt arrest.

33 §.

Beträffande mom. 2 i förevarande § har i herr Kvarnzelius'' in. fl.

samt herr Staafls in. fl. ovanberörda motioner yrkats, att nämnda lagrum

skulle erhålla samma lydelse som i det till lagrådet remitterade

förslaget.

Motionärerna anföra härom följande:

»I 33 § 2 mom. har befälhavaren å fartyg, där han ej ådömes

svårare straff än disciplinstraff, befriats från skadeståndsskyldighet jämväl

för enskild egendom. Skälet för den avvikelse, som härmed skett

från det remitterade förslaget, synes närmast vara farhågan för att

därmed befälets fostran till handlingskraft, beslutsamhet och djärvhet

skulle äventyras samt rekryteringen av befälsstammen försvåras. Dessa

farhågor synas oss vara i hög grad överdrivna. Det gäller ju här åtgärder

i fredstid, och fordran på en viss grad av försiktighet kan därvid

med skäl böra ställas på den navigerande. Varken övningars

rationella bedrivande eller befälets fostran till framstående duglighet, än

mindre befälets rekrytering, kunna rimligen lida avbräck genom fordran

på en dylik försiktighet. Det allmänna anspråket på en statens tjänsteman

att icke genom sitt vållande utsätta enskild egendom för skada

eller förstörelse synes oss böra upprätthållas jämväl i förevarande fall.

Vi anse därför, att nu berörda lagrum bör återföras till den lydelse,

som det remitterade förslaget upptager.»

Föreliggande paragraf i Kungl. Maj:ts förslag har avfattats i enlighet

med ett av lagrådet gjort yrkande och företer den olikheten mot

nu gällande lag, att befälhavare, som vid manövrering eller navigering

av kronans fartyg gjort sig skyldig till fel, därför han ej dömts till

svårare ansvar än disciplinstraff, fritages från att gälda skadestånd för

uppkommen skada icke allenast, såsom nu är stadgat, till kronan utan

även till enskild person. Med avseende å den i detta hänseende gjorda

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 käft. (Nr 22.) 5

Herr Kvarn - zelius’ m. fl.

samt herr

Staaffs m. fl.

motion.

Utskottet.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ändringen är emellertid att märka dels att, da gällande bestämmelse i

ämnet antogs, det otvivelaktigt var avsett, att befrielse från ersättningsskyldighet

skulle äga rum i fråga om skada icke blott å kronans fartyg

och materiel utan även å annan egendom, dels att befälhavare i regel

faktiskt torde hava undgått ersättningsskyldighet till. enskild målsägare

därigenom, att dennes skadeståndsanspråk riktats i första hand mot

kronan, som i sin egenskap av redare för fartyget nödgats utbetala den

begärda ersättningen. I ett dylikt, fall är nämligen kronan på grund

av paragrafens nuvarande lydelse icke berättigad till regresstalan mot

befälhavaren. I följd härav har frågan om ersättningsskyldighet för

befälhavaren i själva verket blivit beroende pa den tillfälliga omständigheten,

om målsäganden gjort sitt krav gällande mot kronan eller direkt

mot befälhavaren. Genom den ändring, som nu vidtagits i paragrafens

ordalydelse, har tydligen uttalats, att befälhavaren i såväl det ena som

det andra fallet är fri från ersättningsskyldighet. I det remitterade förslaget,

som i denna del upptagits i de av herr Kvarnzelius m. fl. väckta

motionerna, har föreslagits sådan inskränkning i nu gnällande stadgande,

att befälhavaren visserligen skulle befrias från ersättning för den direkta

skada som skett å kronans egendom, men däremot icke för den skada,

som medelbart tillskyndats kronan därigenom, att kronan såsom redare

fått ersätta tredje man för uppkommen skada. Såsom lagrådet påpekat,

har emellertid ifrågavarande bestämmelse i det remitterade förslaget fått

en sådan avfattning, att befälhavaren endast kan befrias från att ersätta

direkt skada å egendom, men däremot icke kostnader, som kronan ikläder

sig för avvärjande av skada såsom t. ex. bärgningskostnader och dylikt.

Onekligen skulle det även i andra hänseenden ofta medföra betänkliga

inkonsekvenser, att, i fall då förseelsen i övrigt är av alldeles likartad

beskaffenhet, låta skadeståndsskyldigheten bero på om egendomen tillhör

kronan eller enskilda. Vid sådant förhållande och då det mål, som man

ur. allmän synpunkt velat vinna genom ifrågavarande bestämmelse, skulle

väsentligen äventyras genom en inskränkning av den art, som motionärerna

påyrkat, finner utskottet sig icke kunna förorda den föreslagna

ändringen utan hemställer, att Kungl. Maj:ts förslag måtte i oförändrat

skick av riksdagen bifallas.

39 §.

I enlighet med vad förut blivit uttalat rörande de olika arreststraffens

förhållande till varandra har här stadgats, att en dags vaktarrest

skall anses svara mot en halv dags skärpt arrest.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

35

40 §.

Åven enligt utskottets uppfattning bör någon förhöjning i den

eljest stadgade högsta strafftiden bestämmas i det i denna paragraf avsedda

fall. Denna förhöjning har i vad angår arrest utan bevakning

och vaktarrest blivit upptagen på samma sätt som i Kungl. Maj:ts förslag

eller till 24 dagar. I fråga om skärpt arrest har utskottet åter

ansett maximitiden lämpligen böra fastställas till 12 dagar, vilken strafftid

enligt förvandlingsreglerna i 39 § svarar mot 24 dagars vaktarrest.

41 och 42 §§.

Såsom en följd därav, att enligt utskottets förslag skärpning av

arreststraff vare sig med mörkt enrum eller med hårt nattläger icke

längre skulle förekomma, hava dessa paragrafer uteslutits ur förslaget.

För bibehållande av paragrafföljden hava de olika momenten i 40 och

43 §§ i stället upptagits såsom särskilda paragrafer.

62 §.

Då något skäl icke synes föreligga att utesluta användningen av

den nya strafformen »skärpt arrest» i det fall, varom fråga är i sista

punkten av förevarande paragraf, har utskottet ansett att straffet i

nämnda fall bör bestämmas till vaktarrest i minst 10 dagar eller skärpt

arrest i minst 5 dagar. Samma ändring har även skett i de övriga fall,

i vilka straffet i gällande lag är bestämt till sträng arrest och i det

remitterade förslaget till vaktarrest i minst 10 dagar.

65 §.

Den i denna paragraf gjorda ändringen är av uteslutande redaktionell

betydelse.

71 §•

I greve Hamiltons och herr Åkermans i Stockholm förut nämnda

motioner hemställa motionärerna, att åt förevarande paragraf måtte givas

en vidsträcktare omfattning enligt de synpunkter, som närmare angivas

i motionen, i vilken motionärerna anföra följande:

Qreve

Hamiltons

och herr

Åkermans i

Stockholm

motioner.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Herr Kvarnzelius’

m. fl.

och herr

Staaffs m. fl.

motioner.

36 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

»I nuvarande strafflag för krigsmakten finnes en paragraf (nr 80),

som med straff belägger den, vilken på något ställe, där krigsfolk är

samlat, med högljudd röst eller med häftighet eller på annat anstötligt

sätt utfar i klander emot någon överordnads förhållande eller åtgärder

eller över lön, underhåll eller beklädnad eller företager sig annan dylik

handling, därav uppror eller upplopp lätt kan föranledas.

I överensstämmelse med krigslagstiftningskommitténs förslag har

denna paragraf ersatts med eu annan (nr 71 i förslaget), som begränsar

ansvaret till det fall, att någon muntligen inför samlat krigsfolk eller

genom utspridande av egen eller annans skrift sökt förleda till ohörsamhet

mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa

till ovilja mot krigsmakten.

Det torde emellertid kunna sättas i fråga, huruvida denna paragraf

i tillräcklig utsträckning är tillämplig på det fall, att någon eller några

av manskapet inom en samlad trupp skulle begå sådan förseelse, som

faller under nuvarande § 80, och som är för ordningen synnerligen farlig,

så att den måhända icke lämpligen anses kunna bestraffas enligt § 96

(för oskickligt beteende) i det nya förslaget.

Det torde därför vara nödvändigt att giva § 71 en formulering,

som närmare ansluter sig till § 80 i nu gällande lag.»

Utskottet har icke ansett sig böra biträda den av motionärerna

uttalade meningen. Redan av kommittén har utan någon meningsskiljaktighet

anförts, att 80 § i nu gällande lag till sitt innehåll vore

alltför svävande och vittgående och därför borde ersättas med ett stadgande,

som uttryckligen begränsade ansvaret till sådana fall, som angivas

i förevarande paragraf av förslaget. Genom det föreslagna stadgandet,

som utgör en motsvarighet till allmänna strafflagens 10 kap.

14 §, har man enligt utskottets mening även träffat de viktigaste av de

fall, som avses i den nuvarande 80 §.

73 §.

Beträffande denna paragraf har herr Kvarnzelius m. fl. samt herr

Staaff m. fl. i sina förut omnämnda motioner yrkat, att densamma

skulle erhålla samma lydelse som i det till lagrådet remitterade förslaget.

Till stöd för detta yrkande anföra motionärerna:

»I 73 § har, efter hemställan av lagrådet, föreslagits, att ''förmäns

förhållande eller åtgärder’ skola vara helt förbjudna att avhandlas å

sammankomst mellan krigsfolk. Enligt det till lagrådet remitterade

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

förslaget skulle dylikt avhandlande vara förbjudet under förutsättning

att därigenom fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas

eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas. Sammankomster

t. ex., som hava naturen av ett protestmöte mot en militär förman,

bleve enligt det remitterade förslaget förbjudna. Oss synes också, att

man därmed tillräckligt träffar de sammankomster av förevarande slag

mellan krigsmän, som kunna sätta disciplinen i fara. Att gå längre

torde vara att utan tvingande skäl kringskära en så viktig allmän

medborgerlig rättighet som församlingsfriheten. En rent saklig överläggning

om vissa av förmän vidtagna åtgärder behöver ingalunda

skada förhållandet mellan över- och underordnade eller utgöra en fara

för krigslydnaden.

Vi anse därför, att 73 § bör bibehållas i den avfattning, som

det remitterade förslaget upptager.»

Greve Hamilton och herr Åkerman i Stockholm hava åter i sina Greve Eamiu

ovanberörda motioner yrkat att paragrafen skulle få följande lydelse: tons och herr

Stockholm

»§ 73. motioner.

Håller krigsfolk sammankomst för rådplägning i ämnen, genom

vilkas avhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas

eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

om faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförrättning,

därtill befallning är given eller förväntas;

om vådan av den ställning vari krigsmakten eller någon del

därav sig befinner;

om förmans förhållande eller åtgärder; eller

om otillräckligheten av lön, beklädnad eller underhåll;

då skola de, som deltogo i sammankomsten, beläggas med disciplinstraff

eller, där faran var större, dömas till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ovan är sagt, kallat

underlydande till sammankomst eller givit dem tillstånd att sådan sammankomst

hålla, dömes till avsättning, mistning av ämbete eller tjänst

på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde

till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare därav straffad,

men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från

straff fria.»

I motiveringen till motionerna anföres härom följande:

»Den motivering, som av krigslagstiftningskommittén och även

s. 38 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Greve Uamiltons

och herr

Åkermans i

Stockholm

motioner.

38 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

av vissa övriga myndigheter eller ämbetsverk givits för borttagande

bland exemplen på förbjudna överläggningsämnen av ''otillräckligheten

av lön, beklädnad eller underhåll’, synes icke vara fullt hållbar och

beror på en missuppfattning av vissa psykologiska faktorer, som äro

starkt framträdande hos kollektiviteter. Det är också synnerligen antagligt,

att samhällsfientliga element inom eller utom truppen skola begagna

den nya lagen för att anordna rådplägning i hithörande ämnen,

och att de härvid på ett sätt, som kan vara ytterst svårt att för befälet

kontrollera, småningom undergräva krigslydnaden. Under sådana förhållanden

blir paragrafen i sin nya avfattning lätt till en fälla för manskapet,

som, kanske utan att sådant från början varit avsett, under intrycket

av försåtligt lagda ord låter förleda sig till brott, som måste

strängt bestraffas.

Uteslutandet av det åsyftade exemplet synes så mycket mindre

vara erforderligt, därest, såsom ju är att vänta, den nödvändiga inskränkningen

i militärpersonalens allmänt medborgerliga rättigheter finner

sin motvikt genom inrättandet av ett militieombudsmansämbete, vars

innehavare jämväl har rätt att påpeka fel och brister i bestämmelser,

som röra manskapets behandling och förmåner.»

Efter övervägande av de skäl, som anförts till stöd för de olika

förslag rörande denna paragrafs avfattning, som blivit framställda, har

utskottet ansett sig böra förorda bifall till det av Kungl. Maj:t nu

framlagda förslaget, som är likalydande med det, som ursprungligen

framställts av krigslagstiftningskommittén.

76 §.

Beträffande mom. 2 i förevarande paragraf har i greve Hamiltons

och herr Åkermans förut omnämnda motioner yrkats, att nämnda lagrum

måtte erhålla följande lydelse:

»Sker brottet i närvaro av trupp eller ombord å krigsfartyg i närvaro

av någon bland besättningen, må straffet höjas till straffarbete i

två år.»

Till stöd för sitt yrkande anföra motionärerna:

»Det synes icke ändamålsenligt att såsom villkor för straffskärpning

stadga, att brottet skall ske i närvaro av ''samlad trupp’, särskilt

som med denna definition kan avses en under befäl uppställd trupp.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Det är tydligt, att de omständigheter, som föranlett införandet av möjlighet

till straffskärpning, i fullt lika hög grad kunna vara till finnandes,

om brottet sker i närvaro av trupp, låt vara att denna måhända

ej kan betecknas såsom samlad, utan t. ex. rastar i omedelbar närhet

till den plats, där brottet begås. Ordet ''samlad’ torde därför höra utgå;

härigenom vinnes ock något större likställighet med det ombord å krigsfartyg

stadgade skärpningsmotivet, att brottet sker i närvaro av ''någon

av besättningen’.»

Enligt kommitténs motivering skall med uttrycket »samlad trupp» utskottet.

i förevarande paragraf förstås varje under befäl uppställd trupp, hur fåtalig

den än ma vara. Att någon under nu nämnda förhållanden visar olydnad

mot sin förman måste även enligt utskottets uppfattning betraktas

såsom en särskild försvårande omständighet, vilken i vissa fall må föranleda

till straffets höjande utöver det eljest stadgade maximistraffet.

Då eu trupp är uppställd under sitt befäl, framträder nämligen tjänstens

krav på ovillkorlig lydnad på ett alldeles särskilt sätt. Skäl till

straffskärpning gör sig däremot icke enligt utskottets mening i samma

grad gällande i de fall, då truppen icke är uppställd. I dylika fall synes

därför det eljest stadgade maximistraffet straffarbete i ett år vara tillräckligt.

Utskottet finner sig därför böra avstyrka det av motionärerna

vid förevarande paragraf gjorda yrkande.

78 §.

Beträffande denna paragraf har utskottet ansett, att högsta straffet

för andra än ämbets- och tjänstemän bör nedsättas till fängelse i 6

månader. Detta motsvarar enligt 2 kap. 17 § allmänna strafflagen det

högsta straff, som kan ådömas en ämbets- eller tjänsteman, vilken gjort

sig skyldig till nu ifrågavarande förbrytelse men icke längre är i besittning

av sitt ämbete eller sin tjänst.

79 §.

Herr Kvarnzelius m. fl. samt herr Staaff m. fl. hava i de av dem Herr Kramväckta

motionerna yrkat, att 79 § måtte erhålla samma lydelse som i

det till lagrådet remitterade förslaget. stånds m. g.

motioner.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Härom anföra motionärerna följande:

»I 79 §, som motsvarar 78 § i det remitterade förslaget, har gjorts

den ändring, att straffriheten inskränkts till det fall, att befallningen

avsett utförande av gärning, som enligt lag icke är tillåten. Då en

dylik bestämmelse, såsom departementschefen också medger, icke täcker

alla de fall, då straff enligt 76, 77 eller 78 § icke bör ådömas, anse

vi, att denna paragraf bör återföras till den lydelse, som den har i det

remitterade förslaget.»

Greve Hamn- Greve Hamilton och herr Åkerman i Stockholm framställa för sin

tona och her? ^el yrkandet, att paragrafen skall erhålla följande lydelse:

Stockholm

motioner. , ))^ 79

Straff efter 76, 77 eller 78 § må icke ådömas, då befallningen

avsåg utförande av brottslig gärning.»

Till stöd för detta yrkande anföra motionärerna:

»Lagrådet har framhållit, att ett införande i strafflagen av en bestämmelse,

som fritager den underlydande från ansvar för vägran att

åtlyda en befallning, vilken åsyftar utförandet av en icke tillåten handling,

är onödigt och kan vara förenat med våda för disciplinen. Om ett

dylikt stadgande infördes, borde det åtminstone uttryckligen föreskrivas,

att befallningen avsåg utförandet av en verkligt brottslig handling,

vilken alltså för den underlydande skulle medföra kriminellt ansvar.

Ur denna synpunkt sett förefaller det, som om § 79 borde ändras

därhän, att i stället för ’i lag icke tillåten gärning’ sättes ''brottslig

gärning’, ty det kan- icke förnekas, att en underlydande kan genom

den föreslagna formuleringen anse sig befogad att vägra lydnad även

åt en befallning, vars utförande visserligen icke kunnat med stöd av

gällande lagar anbefallas, men vars verkställande likväl icke kan medföra

ansvar för den, som utför befallningen. En på dylikt missförstånd

vägrad lydnad skulle utan tvivel kunna ådraga den underlydande ett

strängt straff.»

utskottet. i det remitterade förslaget har det mot ifrågavarande paragraf svarande

stadgandet i 78 § följande lydelse: »Straff efter 75, 76 eller 77 § må

icke ådömas, då den förman, som utfärdade befallningen, därvid uppenbarligen

överskridit sin befogenhet.» Av motiveringen till detta stadgande

synes framgå, att anledningen till dess införande i lagen närmast

varit, att man på något sätt velat i lagen giva uttryck åt den grund
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 41

satsen, att undertydande icke är skyldig att åtlyda förmans befallning,

om denna skulle gå ut på utförande av gärning, som otvivelaktigt

är brottslig eller moraliskt otillåten. Redan i departementschefens

yttrande till statsrådsprotokollet den 18 juli 1913

har framhållits, att det mötte mycket stora svårigheter att i detta

hänseende fastställa fullt tydliga regler. Den form, stadgandet erhållit

i det remitterade förslaget, torde icke heller enligt utskottets mening

vara tillfredsställande. Stadgandet inskränker sig nämligen icke till

att stadga straffrihet i sådana fall, då befallningen avsåg utförande

av brottslig eller moraliskt otillåten gärning, utan paragrafen har erhållit

tillämplighet i varje fall, då förmannen uppenbarligen överskridit sin

befogenhet. Såsom lagrådet erinrar skulle emellertid härunder även falla

t. ex. det fall, då en befälhavare uppenbarligen handlar i strid mot erhållna

order, utan att dock hans befallning går ut på något, som kan

för de underlydande föranleda ansvar, eller på något för dem ur moralisk

synpunkt förkastligt. Å andra sidan synes åter propositionen hava

givit en alltför inskränkt tillämplighet åt den ifrågavarande rättsregeln,

då den begränsat densamma till befallning, som avser utförande av gärning,

som enligt lag icke är tillåten. Då enligt förslagets motivering

med detta uttryck allenast skulle förstås befallning, som avser utförande

av ett verkligt brott, täcker den föreslagna lydelsen, såsom även av

departementschefen medgives, icke det fall, att befallningen går ut på

något ur moralisk synpunkt förkastligt.

De svårigheter, som sålunda gjort sig gällande vid paragrafens

avfattning, äro enligt utskottets mening ägnade att bekräfta den uppfattningen,

att det svårligen låter sig göra att genom ett direkt lagstadgande

på ett fullt tillfredsställande sätt bestämma gränserna för underlydandes

lydnadsplikt gent emot förman. Utskottet vill därför för sin del

förorda, att paragrafen helt och hållet uteslutes ur lagen samt att det

överlämnas åt rättsskipningen att i varje fall avgöra huru långt lydnadsplikten

sträcker sig. Att lagen icke avser att stadga s. k. »blind» lydnad

i den mening, att underlydande skulle vara skyldig att på förmans

befallning utföra handling, som uppenbarligen är brottslig eller från

moralisk synpunkt förkastlig, är även enligt utskottets mening uppenbart,

och då givetvis en annan mening ej heller kan ifrågasättas hos

domstolarne, lärer det skydd för underordnad, som det föreslagna stadgandet

avser att giva, på ett bättre och säkrare sätt vinnas, om åt domstolen

lämnas att efter allmänna rättsgrundsatser uppdraga lydnadspliktens

gränser.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 22 höft. (Nr 22.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

81 §.

Beträffande den ändring, som blivit gjord i denna paragraf, hänvisas

till utskottets yttrande under 62 §.

95 §.

Herr Lilje- I herr Liljedalils ovannämnda motion yrkar motionären, att före
dahU

motlon- varande paragraf måtte erhålla följande tillägg:

»— — sägs.

En var, som under tjänsteutövning använder svordomar, dömes

till disciplinstraff.»

Till stöd för sitt yrkande anför motionären följande:

»Av § 95 framgår, att svordomar vid samlad trupp endast under

gudstjänst liksom inför krigsdomstol leda till straffpåföljd. Denna begränsning

i fråga om förbud mot svordomars användande under tjänstgöring

vid trupp häntyder på, att det inom krigsmakten får finnas en

söndagsmoral och en vardagsmoral. En dylik uppdelning är stridande

mot moralens väsen, som till sin grund är enhetligt och reagerar mot

allt moraliskt skenväsen. Svordomar böra förbjudas under all militär

tjänsteutövning. Det är på tiden att vi i strafflagen för krigsmakten

återupptaga den tanke, som redan Gustav II Adolf insatte i sina berömda

krigsartiklar av år 1621, där det i artikeln 4 heter: Alt Guds

nampns missbruk med sveriande och bannande skall vara förbudit.»

utskottet. Förevarande paragraf har erhållit sin avfattning med ledning av

11 kap. 2 och 6 §§ i allmänna strafflagen, i vilka lagrum straff finnes

stadgat för, bland annat, svordom under förutsättning att därmed åstadkommes

förargelse vid den allmänna gudstjänsten eller inför allmän

domstol m. m. I allmänna strafflagen liksom i nu ifrågavarande paragraf

är det emellertid icke svordomen i och för sig, som är föremål för bestraffning,

utan det förargelseväckande beteende, vartill den felande gör

sig skyldig. Endast i det fall att hans beteende verkligen kan karakteriseras

såsom störande eller förargelseväckande är det i lagen belagt

med straff. Det synes vid sådant förhållande vara att gå för långt, om

straff införes för svordom under tjänsteutövning. Det må även framhållas,

att med förslagets nuvarande avfattning straff för användande

av svordomar under tjänsteutövning lärer kunna ådömas med stöd

av 96 § under förutsättning att den felande därigenom gjort sig

s. 43 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 43

skyldig till ett beteende, som enligt den allmänna uppfattningen är

förargelseväckande. — Utskottet finner sig därför sakna anledning att

på grund av den väckta motionen föreslå någon ändring i Kungl. Maj:ts

förslag.

96 §.

Herr Kvarnzelius m. fl. samt herr Staajf m. fl. hava i sin motion

yrkat, att denna paragraf skulle erhålla samma lydelse som i det till

lagrådet remitterade förslaget.

Till stöd för sitt yrkande anföra motionärerna.

»I 96 § har andra momentet gjorts tillämpligt även å vid krigsmakten

anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då han uppträder i militär

tjänstedräkt. Förslaget i denna del har tillkommit på yrkande av

2 ledamöter av lagrådet (därav en av de civila ledamöterna). Då krigslagstiftningskommitténs

förslag ej upptog ett dylikt stadgande, då

så ej heller var fallet i det till lagrådet remitterade förslaget samt två

civila medlemmar av lagrådet ej heller förordat den nämnda utsträckningen,

synes Kungl. Maj:t ej haft tillräckliga skäl för det ändringsförslag,

som härutinnan framlagts. Under åberopande av vad vederbörande

departementschef i sitt yttrande den 18 juli 1913 i detta avseende

anfört, finna vi i följd härav, att förevarande paragraf och därmed

sammanhängande stadganden böra omarbetas, så att det remitterade

förslagets bestämmelser i förevarande delar bliva gällande.»

Åven utskottet finner någon ändring i vad gällande lag i denna

del innehåller icke vara av behovet påkallad. Orden »eller vid krigsmakten

anställd civil ämbets- eller tjänsteman, då han uppträder i dylik

dräkt» anser utskottet därför böra uteslutas. I samband därmed har även

ändring skett i 98 §, så att mom. 2 i 96 § icke blir tillämplig på andra

till reserven hörande personer än sådana, som under sin tjänstgöring äro

att hänföra till krigsmän.

97 §.

Med avseende å denna paragraf hava herr Kvarnzelius m. fl. samt

herr Staaff m. fl. i sina förutberörda motioner yrkat, att paragrafen

måtte ur förslaget utgå.

Motionärerna anföra till stöd för detta yrkande följande:

»I 97 § har upptagits en bestämmelse i anslutning till vad i 102 §

Herr Kvarnzelius’

m. fl.

samt herr

Staaffs m. fl.

motion.

Utskottet.

Herr Kvarnzelius’

m. fl.

samt herr

Staaffs m. fl.

motion.

s. 44 Kontrollera mot PDF

Herr Liljedahls

motion.

Herrar Lindhagens

och

Perssons i

Norrköping

motion.

44 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

2 mom. i nu gällande lag stadgas. En dylik bestämmelse fanns icke

i det till lagrådet remitterade förslaget, utan har tillkommit i följd av

erinringar från lagrådet. Enligt vår mening äro skälen för den ståndpunkt,

som det remitterade förslaget upptager, i allo hållbara. Lagrådet

har särskilt fäst avseende vid befälets ställning såsom ledare och uppfostrare

av landets värnpliktiga ungdom. Aven vi finna denna ställning

betydelsefull och innebärande en särskild förpliktelse för militärbefälet att

vårda sig om en god moralisk anda och en rätt känsla av sina plikter.

Men denna bör vila på andra grunder än ett straffhot. Vad lagrådet

åberopat rörande bestämmelser om andra tjänstemäns förhållanden utom

tjänsten synes ej heller giva tillräcklig anledning att avvika från det

remitterade förslaget. Åberopade instruktioner för tjänstemän inom

vissa affärsdrivande verk m. fl. hava ganska svävande bestämmelser

(t. ex. ''klandervärt uppförande’ o. dyl. uttryck), och meningen är ej

allestädes fullt klar, i vad mån det också gäller uppförande utom tjänsten.

Dessa instruktioner äro utfärdade i administrativ ordning, och man får

tydligen icke ställa liknande anspråk på uttiyckens korrekthet i en

sådan författning, som då det gäller allmän lag. Och vad angår de

likaledes åberopade bestämmelserna i analogt syfte med avseende å

präster och lärare, bör bemärkas, att dessa bestämmelser avse uppfostrare

i mer egentlig mening. I allt fall synas oss de av Kungl.

Maj:t föreslagna stadgandena — ehuru lämpligare avfattade än de i

gällande lag innehållna — svävande och obestämda; och erfarenheten

har mer än tillräckligt visat, att bestämmelser i nu förevarande hänseende

tillämpats mycket olika och att det, såsom vederbörande departementschef

anfört i sitt yttrande den 18 juli 1913, icke kan anses uteslutet, ’att

bestämmelsen vid tillämpningen snarare kommer att tjäna till upprätthållande

av sådana hos militärerna ännu befintliga åskådningar och

klassfördomar, vilka rätteligen böra bortarbetas, än att bliva ett medel

för åvägabringande av en god medborgerlig anda’.

Under åberopande av departementschefens berörda yttrande jämväl

i övrigt, anse vi härför, att 97 § bör utgå ur förslaget.»

Samma yrkande har framställts i herr LiljedaJils ovannämnda

motion, för vars motivering utskottet i annat sammanhang lämnat redogörelse.

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava beträffande denna

paragraf i sin förut omnämnda motion anfört följande:

»Uti kommittéförslaget föreslogs (97 §) med anslutning till det mot
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

svarande stadgandet i gällande lag (102 § 2 mom.) straff för officer,

underofficer eller underbefäl av manskapet, som i eller utom tjänsten

genom anstötligt eller ovärdigt uppförande gjorde sig skyldig till uppenbar

vanvård av den aktning och tillit han på grund av sin tjänsteställning

av andra borde äga. Ett stadgande av huvudsakligen samma innehåll

upptogs i 1908 års proposition. I det inom justitiedepartementet år

1913 upprättade förslaget, som remitterades till lagrådet, hade detta

stadgande uteslutits. På lagrådets hemställan har det emellertid i den

föreliggande propositionen återupptagits i den form som 97 § närmare

utvisar. Formuleringen är där så ändrad, att det talas om vanvård av

den aktning och tillit ''han på grund av sin befälsställning bör äga hos

sina underlydande’. Lagrådet har för sitt förslag särskilt erinrat om

''befälets ställning såsom medlare och uppfostrare av landets värnpliktiga

ungdom’. Genom den begagnade formuleringen anser lagrådet även

den anmärkningen bortfalla, att det icke kan vara riktigt, att en handling,

som är straffbar då den begås av någon tillhörande befälet, skall

anses tillåten för manskapet. Tillika åberopade lagrådet, att enligt instruktioner

för vissa civila organisationer ävensom för åtskilliga befattningshavare,

som hade anställning såsom uppfostrare, stadgades ansvar ej

endast för fel och försummelser i tjänsten utan även för klandervärt

uppförande utom tjänsten. Av lagrådets fyra ledamöter ansåg en ehuru

han delade de övrigas skäl saken icke vara av den vikt, att något särskilt

yrkande påkallades. Två ledamöter höllo åter före, att bestämmelsen

borde göras tillämplig även å vid krigsmakten anställd civil

ämbete- eller tjänsteman, då han uppträder i tjänstedräkt.

Denna brottsart synes ur förslaget böra utgå. Det kan icke vara

annat än olämpligt, att militärer tilläggas ett särskilt hedersbegrepp till

skillnad från den civila befolkningen och de flesta andra ämbetsmannakårer.

Enligt gällande lag gäller stadgandet krigsmän i allmänhet, men

då det nu liksom i kommitténs förslag och 1908 års proposition begränsas

att gälla endast för befälet, förvärrar detta blott saken, då det därigenom

får en ännu större anstrykning av en grundlag för ett militärt

kastväsende. Någon jämförelse med den uppfostringsverksamhet, som

tillkommer lärare vid skolor och prästerskapet, kan knappast göras i

förevarande fall. Militärbefälets uppgifter betraktas knappast såsom

någon uppfostran i den allmänna meningen, utan företrädesvis såsom

ett nödtvång, skapat av värnpliktslagen. Erfarenheten torde ock ej

ådagalägga, att stadgandet är behövligt i förevarande fall mer än för

andra människor, även om man kan förstå, att den förträfflige och an
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

46 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

språkslöse officeren finner något tilltalande i en dylik vädjan till hans

heder. Snarare måste stadgandet kunna vara till skada, enär det ofta

inbjuder till skapandet av en yrkesmoral av ganska tvivelaktig beskaffenhet.

Att stadgandet också kan utnyttjas till rena missbruket under

intrycket av partipolitiska ståndpunkter, har icke minst den senare tidens

erfarenheter ådagalagt. En högersinnad officer vid flottan, som händelsevis

överkommit ett privatbrev och sedan låter offentliggöra det i

politiskt syfte, förklaras av vederbörande icke hava vanvårdat den omskrivna

aktningen, under det att däremot en officer, tillhörande liberala

partiet, erhållit. tillrättavisning för att han i ett föredrag återgivit en

mångenstädes förut offentligen gjord skildring av ryska flottbefälets faktiska

överilningar vid Doggersbank under rysk-japanska kriget. Den

på lagrådets tillstyrkan gjorda modifikationen i formuleringen kan svårligen

innebära någon modifikation i stadgandets innebörd och tillämpning.

Ty icke är det väl någon skillnad mellan den aktning och tillit,

någon på grund av sin befälsställning bör äga av sina underlydande,

och den aktning och tillit, samma person på grund av sin tjänsteställning

bör äga av andra.»

Det torde enligt utskottets mening knappast vara av behovet påkallat,

att ifrågavarande straffbestämmelse upptages i lagen. Mot anstötligt

och ovärdigt uppförande i tjänsten lära nämligen nödiga korrektiv finnas

i lagens övriga stadganden, och mot dylikt uppförande utom tjänsten

torde vederbörande befälhavare kunna på grund av 96 § inskrida i

sådana fall, då förhållandet ur militär synpunkt kräver rättelse. Vid

sådant förhållande och då den möjlighet förefinnes, att bestämmelsen

— även med den lydelse densamma erhållit i den kungl. propositionen —

någon gång skulle kunna leda till obehörigt intrång från de överordnades

sida i de underordnades rent privata förhållanden, får utskottet

för sin del tillstyrka, att paragrafen uteslutes ur lagen.

102 §.

Då överensstämmelse synes böra åvägabringas mellan det straff,

som enligt denna paragraf kan ådömas officerare och underofficerare, å ena,

samt manskap å andra sidan, har utskottet i andra momentet av paragrafen

upptagit den bestämmelsen, att även officerare och underofficerare,

som andra gången begå sådan förbrytelse, som här avses, kunna

dömas till straffarbete i högst två år.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

47

103 §.

I enlighet med vad som skett i det remitterade förslaget har utskottet

i en särskild paragraf upptagit straffbestämmelse för olovligt

bortledande av elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning.

Andringen är icke av saklig natur, utan avser endast att möjliggöra ett

bibehållande av paragrafföljden i lagen.

112, 113 och 116 §§.

I likhet med vad som skett i 78 § och på de skäl, som vid nämnda

paragraf anförts, har en nedsättning gjorts i det straff, som i förevarande

tre paragrafer finnes stadgat för andra än officerare och

underofficerare.

116 §.

Herr Kvarnzelius m. fl. samt herr Staaff m. fl. hava med hänvisning

till vad i statsrådsprotokollet för den 18 juli 1913 yttrats rörande

det obehöriga och olämpliga i en dylik straffbestämmelse i de av dem

avgivna motionerna yrkat, att mom. 2 i förevarande paragraf måtte utgå.

Då enligt utskottets mening förseelser av här ifrågavarande art

torde kunna bestraffas med tillämpning av andra stadganden i lagförslaget

i sådana fall, som böra bliva föremål för bestraffning, får utskottet

för sin del tillstyrka, att momentet måtte ur förslaget utgå.

129 och 130 §§.

Liksom i flera föregående paragrafer har utskottet ansett, att

straffet även i de förevarande kan något nedsättas för andra än officerare

och underofficerare.

130 §.

I avseende å denna paragraf hava herr Kvarnzelius m. fl. samt herr

Staaff m. fl. i sina ovannämnda motioner yrkat, att paragrafen måtte

erhålla samma lydelse som i det till lagrådet remitterade förslaget.

Herr Kvarnzelius’

m. fl.

samt herr

Staaffs m. fl.

motion.

Utskottet.

Herr Kvarnzelius’

m. fl.

samt herr

Staaffs m. fl.

motioner.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

I motionernas motivering anföres följande:

»I § 130 av det till lagrådet remitterade förslaget var ansvar stadgat

för värnpliktig endast för det fall, att lian visade vårdslöshet eller

försummelse i fullgörandet av sina tjänsteplikter, varemot annan krigsman

kunde fällas till ansvar jämväl för oförstånd och oskicklighet.

Skillnaden motiverades därmed, att de värnpliktige, i olikhet med övriga

till krigsmän hänförliga personer, icke själva valt militäryrket eller

åtagit sig de förpliktelser för vilkas rätta fyllande fordras ''förstånd och

skicklighet’, och således ej heller iklätt sig någon garanti för, att de

vore i besittning av nyssnämnda egenskaper, varför det vore orimligt

att av dem vid ansvarspåföljd utkräva desamma.

Lagrådet, som förordade bibehållande av nu gällande bestämmelse

i förevarande avseende, vilken icke gör någon skillnad mellan

värnpliktige och andra krigsmän, anmärkte, att en god del av de funktionärer,

å vilka den motsvarande bestämmelsen i 25 kap. 17 § strafflagen

är tillämplig, icke heller frivilligt åtagit sig de förpliktelser, för

vilkas fyllande fordras förstånd och skicklighet, utan innehade sina

sysslor på grund av medborgares val utan rätt att avsäga sig valet.

Lagrådet ansåg vidare, att den föreslagna ändringen vilade på en alltför

mekanisk tolkning av ifrågavarande stadgande, sådant detsamma nu

är formulerat, samt förmenade, att det i realiteten skulle bliva utan

betydelse, huruvida stadgandet finge den ena eller andra lydelsen. Departementschefen

ansluter sig till samma tankegång och utvecklar den

närmare på det sätt, att, även om paragrafens nuvarande lydelse bibehålies

oförändrad, något straff icke lär kunna ådömas en värnpliktig i

annat fall, än då han försummat att göra bruk av de förståndsgåvor och

den skicklighet, varav han är i besittning.

Det torde emellertid vara uppenbart, att en dylik tillämpning av

stadgandet, huru rimlig den än är, när det är fråga om dess tillämpning

å värnpliktige, icke stämmer väl överens med ordalydelsen, som

uttryckligen innebär, att ansvar kan ådömas för ådagalagt oförstånd

eller oskicklighet, utan att därvid behöver underförstås någon försummelse

att begagna befintliga förståndsgåvor eller förvärvad skicklighet.

Och det torde ej sällan förekommit, att stadgandet ifråga gent emot

officerare och underofficerare, liksom den motsvarande bestämmelsen i

25 kap. 17 § strafflagen gent emot civila ämbetsmän, tillämpats på

tjänsteåtgärder, som ådagalagt en grad av oförstånd eller oskicklighet,

som ansetts oförenlig med tjänsteställningen, men som icke i någon mån

behövt äga något moment av försumlighet, utan allt för väl kan stå

tillsammans med att vederbörande i all skröplighet sökt göra sitt bästa.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 49

En dylik tillämpning av stadgandet synes ock, så snart det gäller personer

i verklig tjänsteställning, vara befogad. Men anser man med

departementschefen, att bestämmelsen bör tillämpas på annat sätt gent

emot de värnpliktige, så lär enda sättet att vinna trygghet härför vara

att för dylika fall giva stadgandet en annan lydelse.

Det må hava sin riktighet, att såsom lagrådet anmärkt, stadgandet

i 25 kap. 17 § strafflagen jämväl gäller sådana tjänstemän, som utsetts

genom val utan rätt till avsägelse. Att på dylika tjänstemän ställa

fordran på förstånd och skicklighet vid straffansvar synes oss emellertid

vara en oegentlighet, vars utsträckande jämväl till det militära området

ingalunda synes tillrådlig. Detta desto mindre, som de värnpliktige icke

äro att likställa med tjänstemän.

Det ifrågavarande stadgandet synes oss därför böra återställas till

den ordalydelse, det hade i det remitterade förslaget, och som det till

denna paragraf förda momentet i propositionen icke synes oss tillräckligt

motiverat torde 130 § i sin helhet godkännas enligt det remitterade förslaget.

»

Utskottet, som anser att den föreslagna ändringen icke kan bliva

av synnerlig betydelse vid paragrafens tillämpning, bär vid övervägande

av vad ur olika synpunkter blivit anfört icke funnit skäl att föreslå

någon ändring i Kungi. Maj:ts förslag.

161 §.

Enligt den avfattning förevarande paragraf erhållit torde densamma

icke bliva tillämplig i det fall, som behandlas i 78 §, eller då gärningsmannen

icke är krigsman. Även i detta fall synes dock ett högre straff

vara påkallat, då brottet begås under de särskilt försvårande omständigheter,

varom här är fråga, helst det i 78 § stadgade straffet skulle enligt

utskottets förslag i någon mån bliva nedsatt.

Utskottet har därför i paragrafen infört ett nytt moment, i vilket

straffet i nu berörda fall bestämmes till straffarbete i högst sex år.

185 §.

De ändringar, som blivit gjorda i denna paragraf, äro föranledda

av vad utskottet i det föregående föreslagit beträffande åtskilliga paragrafer

i strafflagens speciella del.

Bihang Ull senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 22 höft. (Nr 22.) 7

Utskottet.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Greve

Hamiltons

och herr

Åkermans

i Stockholm

motioner.

V t skott et.

191 §.

Med anledning av ifrågasatta organisationsförändringar inom kustartilleriet

har utskottet ansett det även beträffande kustartilleriet —

liksom i förslaget skett i fråga om armén — böra stadgas, att chef

för med regemente likställt truppförband äger oinskränkt bestraffningsrätt

i disciplinmål.

194 §.

Till följd av de ändringar, som av utskottet äro föreslagna i fråga

om disciplinstraffen, har utskottet föreslagit, att de befälhavare, som i

denna paragraf avses, icke få ålägga vaktarrest över 10 dagar eller

skärpt arrest.

202 §.

Vid denna paragraf hava greve Hamilton och herr Åkerman i

Stockholm i sina förut omförmälda motioner framställt det yrkandet,

att paragrafens andra moment skulle erhålla följande lydelse:

»Vid förhöret, därvid någon av den tilltalades överordnade eller av

de med honom likställda bör, där så ske kan, vara tillstädes, skall målsägande,

om sådan finnes, och han det äskar, varda hörd, den tilltalade

lämnas tillfälle att förklara sig samt i övrigt iakttagas, vad för utredningav

förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades straffbarhet

är av nöden. Beror rapporten på anmälan från befälhavare för kompani

eller motsvarande truppförband, skall dennes yttrande i fråga om det

straff, som bör komma till användning, inhämtas. Vad vid förhöret

huvudsakligen förekommit skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder

därför möter.»

I motiveringen yttra motionärerna:

»För att samtliga åsyftade fördelar med disciplinstraffs riktiga avvägning

må vinnas, och med hänsyn till den framhållna vikten av

kompanichefs inflytande på manskapet, torde dessutom i § 202 böra

intagas den bestämmelsen, att, om förhör beror på anmälan från kompanichef,

dennes yttrande i fråga om det straff, som med hänsyn till den

anmäldes föregående uppförande och förseelsens karaktär synes lämpligt,

i regeln inhämtas.»

Det torde enligt utskottets mening knappast vara lämpligt att

låta disciplinstraffets åläggande föregås av yttranden såväl av auditören

s. 51 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 51

som av vederbörande kompanichef. Åven torde böra beaktas, att en

bestämmelse i angivet syfte möjligen kan medföra den verkan, att kompanicheferna

få ett större inflytande på straffens bestämmande än som

är önskvärt.

Utskottet finner sig därför icke böra föreslå någon ändring i

Kungl. Maj:ts förslag.

210 §.

Med avseende å denna paragraf hava herr Kvarnzelius m. fl. samt

herr Staaff m. fl. i sina förut berörda motioner yrkat, att densamma måtte

erhålla samma lydelse som i det till lagrådet remitterade förslaget.

Motionärerna hava härom anfört, att då de av lagrådet och departementschefen

åberopade skäl för den föreslagna lydelsen av 210 § icke

syntes vara tillräcklig för en avvikelse från det remitterade förslaget,

förevarande paragraf borde erhålla samma lydelse som i sistnämnda

förslag.

Greve Hamilton samt herr Åkerman i Stockholm hava i sina ovan

omnämnda motioner framställt det yrkandet, att 210 § i förslaget skulle

erhålla följande lydelse:

»§ 210.

För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, må,

på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället

för disciplinär bestraffning såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges

överordnade eller med honom likställda,

b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd

tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar,

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd

tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten,

d) vaktgöring, högst tre gånger, utom vanlig ordning,

e) inskränkning under viss bestämd tid, högst femton dagar, i

friheten att vistas utom kasernområde, läger, motsvarande område eller

åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område, och

Herr

Kvarnzelius

m. fl. samt

herr Staaffs

m. fl. motioner.

Greve

Hamiltons

samt herr

Åkermans

i Stockholm

motioner.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

f) mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg till ett sammanlagt

belopp av högst fyra kronor.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än

ett slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i

c) och d) förmäles, i något fall så användas, att genom överansträngning

eller annan orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav

kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas för barn, vilka ej fyllt

femton år, därom förordnar Konungen.»

Motionärerna anföra följande till stöd för sitt yrkande:

»I förslaget har den nyheten införts, att arrest utan bevakning får

användas jämväl för manskap. Denna förändring har motiverats därmed,

att på så sätt en fullständig likhet inför lagen skulle bliva genomförd.

Det kan emellertid på goda grunder betvivlas, att nämnda form

av arrest kan med fördel tillämpas på manskapet, som ju bor i logement,

där ett betydligt antal personer äro inkvarterade. Det synes icke ligga

i arreststraffets natur, att det skall undergås utan nämnvärd inskränkning

i den arresterades samvaro med andra personer; men bestämmelsen

om eventuellt förbud att mottaga besök blir i fråga om manskapet av

naturliga skäl verkningslöst, enär det näppeligen kan ifrågakomma, att

manskap, som undergår arrest utan bevakning, erhåller eget rum. Straffet

överensstämmer fullständigt med i nuvarande disciplinstadga såsom

tillrättavisning upptaget förbud att lämna visst kasernrum, och för den

bestraffade skulle enda förändringen bliva, att hans förseelse infördes i

straffregistret, d. v. s. förändringen verkar i detta avseende icke i den

humana riktning, som i allmänhet inslagits av den nya strafflagen.

Om sålunda arrest utan bevakning icke skulle tillämpas för manskapet,

så motiveras detta avsteg från likställigheten av rent praktiska

skäl och verkar, såsom nämnts, snarast till manskapets bästa, enär

större möjligheter att rätta förseelser utan att tillgripa arrestering finnas,

när flera graderade slag av tillrättavisningar kunna användas.

Emellertid skulle naturligtvis ur krigstuktens synpunkt intet vara

att erinra mot införande av här ifrågavarande slag av arrest, därest samtidigt

de befälhavare, som nu kunna ålägga förbud att lämna visst

kasernrum, erhölle befogenhet att ålägga arrest utan bevakning. Detta

var också föreslaget i den reservation, som nuvarande chefen för generalstaben

anförde till den senaste krigslagstiftningskommitténs betänkande,

en reservation, i vilken kommitténs ledamot, herr Staaff, förklarade sig

beträffande systemet för disciplinstraffen instämma.

Förslaget innebär emellertid i detta liksom även i andra fall en

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Lagutskottets utlåtande Kr 22.

minskning av kompani- och motsvarande chefers befogenhet att ålägga

tillrättavisningar. Såsom dylika kvarstå, beträffande armén, endast: varning,

åläggande att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten

samt förbud, under högst femton dagar, att vistas utom kasernområde,

läger eller däremot svarande områden. Bland de tillrättavisningar, som

borttagits, märkas s. k. straffvakt, avdrag på lön samt förbud att vistas

utom bestämt kasernrum.

Borttagandet av den sistnämnda av dessa tillrättavisningar, vilket

skett i samband med ifrågavarande tillrättavisnings överflyttande till

arrest utan bevakning, innebär ett ogynnsamt försvagande av kompanichefens

myndighet.

Kompaniet är det lägsta truppförbandet med jämförelsevis självständig

förvaltning, det är i förläggnings- och utbildningsavseende ett

slutet förband, vars medlemmar sammanhållas av vissa gemensamma

intressen och gemensam känsla för truppförbandets heder och anseende.

Kompanichefen är i första hand ansvarig för sina underlydandes enhetliga

utbildning och disciplin, han är på en gåug icke blott den lägste

befälhavare med ett permanent disciplinärt och administrativt ansvar

utan även den högste befälhavare, som kan lära känna sina samtliga

underlydandes anlag, företräden och svagheter. På kompanichefens

auktoritet och sätt att utöva befälet beror i alldeles eminent grad arméns

krigsduglighet och manstukt.

När nu, såsom inom lagrådet med rätta yttrats, det centrala i krigslagstiftningen

är stadgandena till upprätthållande av tukt och disciplin,

torde det ligga i öppen dag, att en befälhavare, vilken är betrodd med

ett sådant ansvar och som har rikare tillfällen än andra militära befälhavare

att lära känna sina underlydandes egenskaper, också bör äga tillräckliga

medel för att kunna upprätthålla sin auktoritet utan att — även

i jämförelsevis obetydliga fall — anlita regementschefens stöd.

I princip synes också vikten av kompanichefernas myndighet vara

allmänt erkänd.

Sålunda säger förutvarande chefen för justitiedepartementet vid

föredragning inför Konungen den 18 juli 1913 av förslag till ny strafflag

för krigsmakten bland annat:

’Det ligger nämligen i sakens natur, att kompanicheferna till skillnad

från de högre befälhavarna måste äga en större individuell kännedom

om det dem underlydande manskapet, vilket ju är underkastat deras

personliga uppfostran och handledning. På det sätt, varpå de i nämnda

hänseende fullgöra sina skyldigheter, och de medel, de för ändamålet

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

hava till sitt förfogande, beror säkerligen i icke oväsentlig mån, om en

god disciplin kan upprätthållas inom krigsmakten, och genom användande

av tillrättavisningar blir det ofta möjligt för dem att redan i början

kväva indisciplinära yttringar hos enskilda individer, så att icke en

dålig anda vinner insteg hos en hel avdelning. De ledamöter i kommittén,

som uttalat sig för tillrättavisningarnas avskaffande såsom sådana,

hava också — på samma gång som de, såsom ovan är nämnt, påyrkat,

att vissa slag av de nuvarande tillrättavisningarna skulle bibehållas såsom

disciplinstraff — även velat åt lägre befälhavare än regementschefer och

med dem likställda inrymma befogenhet att ålägga dylikt disciplinstraff.’

Lagrådet yttrar också i sitt yttrande över nyssnämnda förslag

bland annat:

''Lagrådet har redan tidigare framhållit vikten av lämpliga anordningar

för ett snabbt och verksamt rättande av indisciplinära företeelser.

Spörsmålet härom framträder redan å tillrättavisningarnas område. I

sitt yttrande till statsrådsprotokollet har departementschefen framlagt

enligt lagrådets mening övertygande skäl för att tillrättavisningsrätten

bör bibehållas och att densamma bör tillkomma kompanicheferna. Till

vad av honom härutinnan anförts torde måhända kunna läggas, att en

betydelse, som ej må skattas ringa, otvivelaktigt bör fästas därvid, att

ju mindre den krets är, inom vilken de indisciplinära företeelserna få

sin bestraffning, desto mera har man att vänta av rättelsens verkan

såväl å dem, som förgått sig, som beträffande kamraterna. Kompanimedlemmarna

hava tvivelsutan en känsla av samhörighet, som gör det

till en hederssak, att uppgörelserna träffas inom kompaniet. Slappas

denna känsla, innebär det alltid en viss fara för den goda andan inom

kompaniet. Och eu dylik menlig inverkan kan i större eller mindre

grad alltid vara att befara, då kamratens bestraffning ej kan ske vid

kompaniet, utan regementschefens eller domstols åtgärd därför måste

påkallas. Man bör fördenskull, enligt lagrådets tanke, söka avvinna

tillrättavisningsrätten alla de fördelar, som stå att ernå.’

Nuvarande chefen för justitiedepartementet yttrar vid föredragning

av det nu föreliggande förslaget bl. a.:

''Allmänt är erkänt, att tillrättavisningarna äro av synnerligen stor

betydelse för disciplinens och ordningens upprätthållande inom krigsmakten.

Såväl i departementschefens yttrande vid remissen till lagrådet

som i lagrådets eget utlåtande hava enligt min mening avgörande skäl

blivit förebragta för att tillrättavisningsinstitutet skall bibehålla sin nuvarande

ställning, så att ifrågavarande rättelsemedel varken bliva helt och

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Lagutskottets utlåtande Sr 22.

hållet borttagna eller överflyttade till disciplinstraffen. Jag anser mig

i huvudsak i denna del kunna instämma i nämnda förut avgivna yttranden

och vill nu endast ytterligare betona, vad jag förut i annat

sammanhang käft anledning framhålla, eller att man genom att äga tillgång

till effektiva rättelsemedel för lindrigare förseelser i väsentlig mån

bör kunna förekomma mera allvarliga förbrytelser och därmed även

minska användningen av det verkliga straffet.’

Som synes, framhålles här särskilt, att tillrättavisningsinstitutet är

på en gång ett kraftigt och ett humant medel för krigstuktens vidmakthållande.

Även inom de flesta utländska arméer har kompanichefernas möjlighet

att självständigt beivra förseelser blivit tillgodosedd, och detta

vanligen i betydligt större utsträckning än här.

1 Norge stadgar sålunda den militära strafflagen av den 22 maj

1902, att kompanichef kan ålägga honom underlydande officer två dagars

hus- eller vaktarrest, underbefäl fyra dagars vaktarrest samt menig sex

dagars vaktarrest. Frihetsinskränkning, även innefattande förbud att

beträda närmare begränsad del av kvarteret eller kasernen, kan av kompanichef

åläggas under fjorton dagar, vanligt permissionsförbud under

en månad.

I Holland, där arrest utan bevakning även kan åläggas manskap,

har kompanichef rätt att ålägga icke blott detta straff, utan även inom

vissa gränser andra arreststraff.

I Schweiz liksom även i Frankrike hava t. o. m. underbefäl rätt

att ålägga tillrättavisning. Kompanichef har, liksom även i Tyskland

och de flesta andra länder, en icke obetydlig bestraffningsrätt.

Det lärer väl icke kunna förnekas, att den utländska lagstiftningen

talar om en allmänt insedd erfarenhet i fråga om behovet för kompanichef

att kunna personligen kraftigt beivra förseelser. Särskilt torde

böra framhållas, att erfarenheten kraftigt bestyrkt chefens för justitiedepartementet

yttrande, att tillgången till effektiva rättelsemedel för

lindrigare förseelser i väsentlig mån bör kunna förekomma mera allvarliga

förbrytelser.

I den italienska armén blev år 1907 samtliga förmäns disciplinära

straffmyndighet väsentligt inskränkt, med den följd att antalet krigsrättsmål

steg i högst betydande grad, så att man redan efter två år fann

sig nödsakad att, icke minst i den verkliga humanitetens intresse, återgiva

de militära befälhavarna deras bestraffningsrätt. Ehuru det i föreliggande

fall i allmänhet rör sig om verkliga straff, torde exemplet vara

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tillämpligt även i fråga om tillrättavisningar, vilkas inskränkning utan

tvivel kommer att medföra en ökning i antalet arreststraff.

I Frankrike blev år 1911 de lägre befälhavarnas (även underbefälets)

bestraffningsrätt, vilken under några år varit något inskränkt,

ej obetydligt ökad.

Om man nu i Sverige av humanitetsskäl vill medgiva kompanichef

endast s. k. tillrättavisningsmyndighet, så torde det i alla händelser vara

nödvändigt, att denna myndighet icke inskränkes, utan förbliver effektiv.

Det sistnämnda blir emellertid näppeligen förhållandet enligt den

föreslagna nya lagen. Ett vanligt permissionsförbud är i många fall

föga kännbart och föga verksamt. Vid de regementen, som ännu äro

förlagda på mötesplatsen, och där alltså manskapet under arbetsdagarna

sällan begär permission att begiva sig utom lägerområdet, blir tillrättavisningen

föga kännbar. Men även vid kasernerad trupp blir medlet

snart ineffektivt, i synnerhet som den permissionsförbjudne har rätt att

vistas inom gemensam mäss, i till kasernen hörande park och dylikt.

Kontrollen blir också svår, ja, stundom illusorisk.

Ännu ogynnsammare ställa sig förhållandena vid fälttjänstövningar

och i fält, där vid de tillfällen, då icke extra handräckning kan användas,

knappast något effektivt medel står kompanichef till buds att självständigt

beivra förseelser, om han icke kan ålägga felande att vistas

inom kompaniets kvarter.

Av dessa anledningar och med hänsyn till möjligheten att så

länge som möjligt gentemot förseelser tillämpa tillrättavisningsinstitutet

och sålunda inskränka bestraffningarnas antal, är det i hög grad viktigt,

att kompanichef får sin rätt att förbjuda underlydande att gå utom viss

del av kasernområde, läger m. m. bibehållen. Fördelaktigast vore naturligtvis,

om nuvarande bestämmelse i denna del finge kvarstå, allenast

med den tidsbegränsning, som utan tvivel är högst befogad.

Skulle det emellertid anses olämpligt att stryka den föreslagna

bestämmelsen om arrest utan bevakning för manskap, torde det möjligen

vara tillräckligt att giva kompanichef rätt att meddela manskap

förbud att vistas utom kasernområde, läger, däremot svarande område

eller för kompani anvisad del av dylikt område. På sådant sätt bibehålies

i det väsentliga kompanichefens tillrättavisningsbefogenhet. Denna

lösning torde ock vara den humanaste av alla, i det att den ger möjlighet

att använda flera slag av tillrättavisningar, innan arreststraff tillgripes,

samt att det oaktat vid dylik bestraffning i första hand använda

en mildare form än som nu står till buds. Skillnaden mellan att nödgas

vistas inom ett och samma rum och att röra sig inom hela kom
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 57

paniet med dess dagrum är i alla fall så stor, att de båda åtgärdernas

hänförande till olika kategorier kan till fullo motiveras.

Om sålunda det måste anses viktigast att bibehålla kompanichefernas

rätt till frihetsinskränkning i ungefärligen nuvarande utsträckning,

får man icke underskatta betydelsen av ett par andra tillrättavisningsformer,

vilka föreslagits till avskaffande. Lagrådet har sålunda framhållit,

hurusom mistning av dagavlöning enligt erfarenheten visat sig

vara ett synnerligen gott medel att bruka mot dem, som använda avlöningen

till inköp av spritdrycker och i följd av deras förtärande bliva

i mer eller mindre grad vårdslösa i tjänsten. Bibehållandet av ifrågavarande

tillrättavisningsform är ur denna synpunkt synnerligen önskvärt.

Åven åläggande av vaktgöring utom vanlig ordning kan vara en

synnerligen lämplig tillrättavisningsform för förseelser under utövandet av

vakttjänst. Visserligen har det framhållits, att vaktgöringen är ett

förtroendeuppdrag, vars åläggande såsom bestraffning lätt skulle bibringa

truppen den uppfattningen, att tjänsten icke är en heder, utan en besvärlig

börda, som man bör söka komma ifrån så lindrigt som möjligt.

Häremot torde kunna invändas, att till vaktgöring i allmänhet kommenderas

manskap enligt turlista, och att ifrågavarande tjänstgöring alltså

icke är förbehållen särskilt pålitliga individer, något som vore omöjligt

just av den anledningen, att vaktgöringen i själva verket är en av de

mera besvärliga tjänsteförrättningarna. Särskilt under fältförhållanden

är det av eu viss betydelse, att fel som begås under vaktgöring tillrättavisas

genom åläggande av dylik tjänst utom tur. Härigenom kan man

också bereda tillfälle för de mera plikttrogna att erhålla någon lindring

i vakttjänsten. Det torde av denna anledning vara mycket önskvärt,

att vaktgöring utom tur ingår bland tillrättavisningsmedlen.»

Tillrättavisningarna äro icke straff i egentlig mening, utan utgöra

lindrigare rättelsemedel, som företrädesvis ställts till det lägre befälets

förfogande för att i första hand komma till användning vid rättande av

mindre förseelser. Från disciplinstraffen skilja de sig dels därutinnan

att eu meddelad tillrättavisning icke får överklagas hos krigsdomstol,

varemot det står den tillrättavisade till buds att göra anmälan hos vederbörande

högre befälhavare, om han anser sig hava lidit orätt genom

tillrättavisningens meddelande, dels därutinnan att tillrättavisning gives

utan iakttagande av de former, som enligt förslaget äro föreskrivna vid

disciplinmålens behandling, såsom förhör inför högre befälhavare och

auditörs hörande, dels ock slutligen därutinnan att tillrättavisning icke

antecknas i straff]ournal och således icke heller kommer i betraktande

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 käft. (Nr 22.) 8

Utskottet,

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

vid senare ifrågak omm ande bestraffning. Tillrättavisn ingen bar alltså

karaktär av en mera enskild näpst av väsentligen lindrigare art än

disciplinstraffet och med dess syfte instämmer, såsom kommittén framhållit,

att den bör följa så snabbt som möjligt å den förseelse, för vilken

densamma meddelas.

Att tillrättavisningarne måste vara av mycket stor betydelse för

upprätthållande av en god anda och disciplin inom krigsmakten är uppenbart

och har även med styrka framhållits i de olika yttranden, som föregått

framläggandet av Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag. Särskilt äro

tillrättavisningarne av betydelse därigenom, att de utgöra det rättelsemedel,

som får användas av kompanicheferna och med dem likställda

lägre befälhavare. Med hänsyn till den närmare kännedom, som dessa

befälhavare äga om det dem underlydande under deras personliga uppfostran

och handledning stående manskapet blir det, såsom framhållits

i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 18 juli 1913,

dem ofta möjligt att genom ett klokt användande av tillrättavisningar

redan från början kväva indisciplinära yttringar, så att icke en dålig

anda vinner insteg hos en hel avdelning.

Den betydelse, som tillrättavisningsinstitutet sålunda äger, bör

enligt utskottets mening föranleda därtill, att detsamma icke utmätes

alltför snävt. Visserligen lärer det vara fullt befogat, att, såsom

skett redan i kommitténs förslag och i ännu högre grad i de följande

förslagen, arten av och gränserna för de olika tillrättavisningarne med

större noggrannhet angivas, så att de icke komma att innebära samma

stränghet som verkliga straff. Men enligt utskottets uppfattning är det

jämväl av vikt, att icke alltför få olika slag av tillrättavisningar finnas

att tillgå, utan att i varje förekommande fall det lämpligaste rättelsemedlet

kan stå till buds. Utskottet kan därför icke tillstyrka att tillrättavisningarne

begränsas i så hög grad som skett i det remitterade

förslaget och får i detta hänseende hänvisa till det yttrande, som lagrådet

i denna fråga avgivit, vilket yttrande bland annat innehåller

följande:

»Av farhåga för missbruk i utövningen av tillrättavisningsrätten

har man däråt givit ett så reducerat innehåll, att man icke lärer vidare

vara berättigad vänta några egentliga fördelar av anordningen. Så hava.

till en början lämnats kvar såsom rättelsemedel — om man frånser

varning, som ej kan vara av större betydelse — endast förbud att vistas

utom kasernområde samt beträffande sjötjänst vägran av landpermission.

Dessa slag av tillrättavisningar äro otvivelaktigt mycket lämpliga, men

skola de tillgripas för varje fall, förlora de i viss mån sin betydelse.

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Befälhavaren bör äga tillgång jämväl till andra rättelsemedel att användas

ett vart då det prövas Vara mest avpassat efter förseelsens art. Av

de slag av tillrättavisningar, som upptogos i 1908 års proposition, kar

förslaget borttagit dels åläggande att utom tur förrätta handräckningseller

andra arbeten och dels mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg.

De för deras borttagande anförda skäl, såvitt de angå olämpligheten

av dessa rättelsemedel i och för sig, torde icke vara övertygande.

Och om borttagandet skulle anses vara betingat av farhågor

för missbruk, är det svårt att föreställa sig, att missbruk vore mindre

att förvänta i fråga om förbud att vistas utom kasernområde, en tillrättavisning,

som helt säkert av den felande anses vida svårare än t. ex.

att utom tur få förrätta ett obetydligt handräckningsarbete. Vad särskilt

angår sådant arbete, har en tillrättavisning i den riktningen även den

fördelen, att plikttroget manskap kan uppmuntras genom fritagande från

dylikt arbete, som de felande i stället få utföra. Och mistning av dagavlöning

har enligt erfarenheten visat sig vara ett synnerligen gott

medel att bruka mot dem, som använda avlöningen till inköp av spritdrycker

och i följd av deras förtärande bliva i mer eller mindre grad

vårdslösa i tjänsten.»

De i Kungl. Maj:ts förslag upptagna formerna för tillrättavisning

synas sålunda under alla förhållanden böra komma till användning.

Såsom departementschefen yttrat i sitt anförande till statsrådsprotokollet

den 14 maj 1914, äro nämligen de fall säkerligen mycket vanliga, då,

oaktat det är vida lämpligare att använda ett lindrigare rättelsemedel

än att genast ålägga disciplinstraff, förhållandena äro sådana att såväl

varning som permissions- och landgångsförbud sakna all betydelse eller

icke lämpligen kunna användas. I de av greve Hamilton och herr Åkerman

i Stockholm väckta motionerna hava även enligt utskottets mening

vägande skäl blivit anförda för att mistning av dagavlöning och vaktgöring

utom vanlig ordning fortfarande skola få användas såsom tillrättavisning.

Härjämte finner utskottet det vara nödigt, att den i

Kungl. Maj:ts förslag medgivna rätten att såsom tillrättavisning meddela

förbud att lämna kasernområde, läger eller däremot svarande område,

så bestämmes, att förbudet kan avse även åt kompani eller likställt

truppförband upplåten del av ett dylikt område. Jämväl i denna del

får utskottet alltså hemställa om bifall till det i sistberörda motioner

gjorda yrkandet.

I det remitterade förslaget fanns en bestämmelse införd av innehåll,

att tillrättavisning icke finge meddelas någon med mindre än att

s. 60 Kontrollera mot PDF

Herrar Lindhagens

och

Perssons i

Norrköping

motion.

60 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

han på tillfrågan förklarat sig icke påkalla förseelsens bedömande i den

ordning, som för disciplinmål finnes stadgad.

Enligt utskottets mening skulle tillrättavisningarnas användbarhet

i hög grad förringas, om en dylik bestämmelse inflöte i lagen, vilket

återigen kunde medföra, att verkliga bestraffningar komme till större

användning än som får anses lämpligt. I detta hänseende får utskottet

hänvisa till det yttrande, som lagrådet avgivit rörande denna fråga.

Utskottet finner det alltså icke heller i denna del tillrådligt att

paragrafen återföres till den lydelse den erhållit i det remitterade förslaget.

Förslaget till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Beträffande de i denna lag föreslagna bestämmelserna i vad angår

organisationen av de militära domstolarna hava herrar Lindhagen och

Persson i Norrköping i sin ovanberörda motion anfört:

»Enligt gällande författning är första domstol vid krigsmakten så

kallad krigsrätt. Denna utgöres av fyra ledamöter och en auditör.

Det föreliggande förslaget åter föreskriver, ått krigsrätt utgöres av eu

krigsdomare såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör.

I förslaget är det juridiska elementet således lika manstarkt som

det militära och kommer enligt reglerna för utslag i brottmål att bli

utslagsgivande, när det mildare bedömandet ligger på deras sida. Däremot

tager förslaget avstånd från tanken att väsentligen upplösa krigsrätterna

i fredstid och låta de militära målen gå till de allmänna domstolarna

på sätt de ovan omnämnda franska och norska lagförslagen

förordat och även 1901 års riksdagsskrivelse ifrågasatt. I de^nna skrivelse

framkastades nämligen bland annat den frågan, huruvida särskilda

krigsdomstolar fortfarande borde bibehållas eller de mål, som nu handläggas

av dessa, skulle kunna utan skada överflyttas till de allmänna

domstolarna, särskilt rådhusrätterna. Denna fråga beröres ej närmare i

1908 och 1914 års propositioner till riksdagen, förmodligen därför att

man ansett tanken hava blivit slutgiltigt avvisad av 1905 års kommitté,

som däremot upptog saken till närmare behandling.

För bedömandet av denna fråga bör det till en början konstateras,

att något hinder för krigsmålens överförande till de allmänna domstolarne

ur synpunkten av de senares arbetsbörda ej förefinnes. Materiel

för frågans bedömande föreligger redan i den i krigslagstiftningskommitténs

betänkande intagna statistiska tabellen över de vid krigsrätterna

handlagda målen åren 1893—1902. Denna tabell visar, att vid 53 av

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

63 krigsrätter handlagts i medeltal mindre än 10 mål om året och vid

60 krigsrätter mindre än 20 mål om året. De enda mera betydande

siffrorna äro dels 149 och 65.5 för stationskrigsrätterna i Karlskrona

och Stockholm, dels den sammanlagda siffran för de till Stockholm förlagda

regementena (omkring 82 mål). Nu är det visserligen sant, att

efter övningtidens utsträckning någon ökning i krigsrättens arbetsbörda

under de senaste åren inträtt, såsom man kan inhämta av den officiella

statistiken. Ännu 1912, det senaste år, för vilket statistiska uppgifter

finnas tillgängliga, voro emellertid siffrorna så låga, att de icke rubba

totalomdömet. Under nämnda år handlades vid 8 krigsrätter icke något

mål, vid 33 krigsrätter 1—10, vid 13 krigsrätter 11—20, vid 8 krigsrätter

21—30, vid 6 mera än 30 mål, därav vid stationskrigsrätten i

Stockholm 106 och i Karlskrona 169.

Kommittén har emellertid som sagt avstyrkt saken och åberopar

därför även för sin del, att granden till den särskilda militära jurisdiktionen

vore att söka, förutom i rent praktiska lämplighetshänsyn,

betingade av militärens särskilda tjänstgöring, däri att de militära målen

ansetts för sitt rätta bedömande kräva icke blott lagkunskap utan även

särskilda militära insikter och militär erfarenhet. Av den civila domaren

kunde man svårligen fordra eller förvänta, att han utan tillfälle till

samarbete med militära bisittare skulle vara i stånd att förskaffa sig den

kännedom om de militära förhållandena, som hos eu domare i krigsrättsmål

bör fordras.

Gärna skall medgivas, att det ligger något under dessa synpunkter.

Men för det första gälla de endast föga sådana militära förbrytelser,

som enligt vad ovan utvecklats rätteligen böra utbrytas ur den militära

strafflagen och bedömas som andra liknande förbrytelser efter allmän

strafflag. Vidare har den militära sakkunskapen å andra sidan sina

olägenheter genom att de militära bisittarna ofta komma att skatta åt

ensidiga militära fördomar. Slutligen skulle vad sålunda anförts om

behovet av bisittare i domstolen av yrkesmän också kunna sägas om

en myckenhet andra mål och ärenden, som nu handläggas av de allmänna

domstolarna utan att något sådant bisittarskap äger rum eller

ens blivit ifrågasatt. Man måste för övrigt fasthålla, att de militära

förhållandena icke äro mera svårbegripliga för ett vanligt tränat domareomdöme

än andra mål, som måste bedömas ur synpunkten av speciella

livsförhållanden och för dem stiftade speciallagar.

Kommittén nödgades emellertid medgiva, att med dess uppfattning

läte sig förena att förlägga de militära målen till de allmänna domstolarna,

om dessa förstärktes genom militära bisittare, representerande

den speciella sakkunskapen som ansågs nödig. Härmed är man inne

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

på frågan, om behov föreligger i sådant fall av representation inom domstolen

för de militära synpunkterna. Härtill saknas icke analogier på

andra rättsområden. Sålunda kunna rådhusrätterna förstärkas med sakkunniga

bisittare vid handläggning av handelsmål, vissa patentmål och

vissa sjörättsmål. Den viktigaste sakkunskapen, som här kunde komma

till nytta, vore i många fall den personliga kännedomen om den tilltalade

och förhållandena på platsen, som härigenom skulle tillföras domstolen.

En sådan kännedom skulle kanske också i många fall leda till

ett mildare bedömande av förseelsen, och det är kanske denna personkännedom,

som i sin mån medverkar till att, såsom det förmäles, understundom

militära'' bisittare i de nuvarande krigsrätterna äro mildare i

sitt bedömande än auditören, som, frånsett de viktiga personliga fallenheterna,

lättare tillämpar företrädesvis en juridisk regel på det individuella

fallet. Mindre trängande synes behovet av dessa bisittare vara för att

utreda rent tekniska frågor och för bedömande av författningarna. Man

skulle ock för detta militära bisittarskap i domstolen kunna åberopa

angelägenheten av lekmäns deltagande i rättsskipning i allmänhet.

Emellertid syftar detta mera till att erhålla bidrag av det vanliga civila

sunda omdömet, under det att den speciella sakkunskapen ofta är ensidig,

ofta splittrad i skilda ståndpunkter och ofta företrädare helt enkelt

av ett partiintresse. Regeringsförslaget utgår i likhet med 1905 års

kommittéförslag därifrån, att militärer skola sitta i domstolen endast

och allenast för att tillföra denna sakkunskap på det militära området.

I alla de undantagsfall, då verklig militär sakkunskap erfordras om

person eller sak för ett militärmåls bedömande, har domstolen i sin

hand att inför sig höra de sakkunniga som finnas behövliga, på samma

sätt som i varje annat mål. Då krigslagskommittén talar om behovet

av militära domare för sådana fall, där den tilltalades brottslighet av

lagen göres beroende av vad militärtjänsten i det ifrågavarande fallet

med avseende å föreliggande förhållanden av honom kan anses hava

fordrat, är den inne på en oriktig väg. I de angivna fallen är det

vida riktigare, att de antydda synpunkterna komma offentligen till

uttryck under rannsakningens lopp, medan ännu möjlighet till ett bemötande

från den tilltalades sida föreligger, än att de skola under den

hemliga överläggningen av de militära synpunkternas företrädare söka

bibringas de civila ledamöterna. Det finnes ingen anledning att antaga,

att våra domstolar skulle i fråga om militära förbrytelser vara mindre

skickade att tillämpa lag och författning under tillbörligt hänsynstagande

till förebragt sakkunnig eller annan utredning än i fråga om varje annat

slag av brott.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Det förut omnämnda norska lagförslaget om krigsdomstolarnas

avskaffande i fredstid inlåter sig också på spörsmålet, huru de allmänna

domstolarna skola beredas erforderlig militär sakkunskap. Den norska

kommittén uttalar därvid i sitt betänkande, att den, om än med viss

tvekan från en och annan medlems sida, kommit till det resultat, att

det militära elementet kan helt hållas borta från själva domstolen, men

att militärer kunna tillkallas och höras såsom sakkunnige, när det behöves,

såsom plägar ske i andra straffrättsmål, då det undantagsvis prövas

nödigt att erhålla uttalanden från sakkunnigt håll. En meddomsfätt

för militärer medförde också vanskligheter med hänsyn till den norska

juryinstitutionen, hör övrigt kunde den speciella sakkunskapen lätt gå

över till ensidighet och det vore därför att föredraga att låta sakkunniga,

när sådana verkligen behövdes, tillkallas av rätten för varje tillfälle för

att i domstolen höras i frågan. Det, som därvid framkom av föregiven

eller verklig sakkunskap, kunde kontrolleras och kritiseras. Den norska

kommittén trodde till sist, att behovet av sådant tillkallande av militär

sakkunskap icke så ofta skulle göra sig gällande.

Emellertid kan ju denna fråga, om militärer böra sitta som bisittare i de

allmänna domstolarna eller endast vid behov tillkallas för att höras inför

domstolen såsom sakkunniga, ställas såsom en öppen fråga med hänsyn

därtill, att mången, ja, kanske de flesta, som har avgörandet i sin hand,

måhända ej mäktar språnget från så gott som uteslutande militära domstolar

till rent civila domstolar, och ur denna synpunkt kan det ju

tänkas, att anordnandet av militära bisittare vid de allmänna domstolarna

kunde vara en brygga, på vilken man kunde komma över från

de nuvarande extraordinarie till ordinarie förhållanden.

Trots kommitténs medgivande, att dess krav på militär sakkunskap

kunde vid de allmänna domstolarna fyllas genom militära bisittare,

har kommittén som sagt i alla fall icke kunnat gå med på en sådan

anordning, utan förordnat bibehållandet av särskilda krigsdomstolar, och

detta av de utav kommittén antydda praktiska lämplighetshänsynen, som

kommittén anser föreligga i fyra huvudsakliga avseenden.

Den första huvudgrunden skulle vara, att genom de militära

målens överflyttande till de allmänna domstolarna uppkomme tidsutdräkt

och omgång samt olägenheter i tjänstgöringen. »Det synes», säger kommittén,

»för det första vara påtagligt, att den militära tjänstgöringen

till sin beskaffenhet är sådan, att det svårligen kan anses ändamålsenligt

eller lämpligt, att de, som tillhöra krigsmakten, ryckas ifrån denna sin

tjänstgöring för att för fel i ämbetet eller tjänsten svara inför allmän

domstol. Det hinder i tjänstgöringen och den tidsutdräkt och omgång,

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

som därav skulle uppkomma, innebära nämligen sa stora olägenheter, att

en dylik anordning helt visst icke skulle befinnas tillfredsställande. Vad

särskilt angår våra allmänna underrätter, sådana de nå äro organiserade,

faller detta lätt i ögonen. Synnerligast gäller detta om häradsrätterna.

Men detsamma synes, om än ej i fullt samma grad, gälla även radstuvurätterna,

vilka man närmast torde hava tänkt sig skulle kunna komma

i fråga att upptaga de mål, som nu tillhöra krigsdomstolarna. Utom det

att vissa avdelningar av krigsmakten äro förlagda å orter, där rådstuvurätt

icke finnes, har nämligen en väsentlig del av krigsmakten

under en stor del av året sin tjänstgöring å övningsplatser, belägna på

tämligen långt avstånd från närmaste stad. Att under sådana förhållanden

en överflyttning av ifrågavarande mal till statsdomstolarna även

i praktiskt avseende skulle medföra åtskilliga ganska betänkliga olägenheter,

synes vara oemotsägligt. Särskilt skulle den snabbhet i målens

avgörande, som speciellt beträffande ifrågavarande mål utgör ett önskemål

och genom särskilda krigsdomstolars inrättande kan vinnas, tydligen

därigenom delvis gå förlorad eller åtminstone kunna uppnås endast

på bekostnad av andra viktiga intressen».

I den mån krigsrättsmålen skulle upptagas av rådhusrätten i samma

ort, där eljest krigsrätten skulle hava sammanträtt, år det svårt att se,

på vad grund den ena anordningen skulle leda till större »hinder^ i

tjänstgöringen, tidsutdräkt och omgång» än den andra. Kommittén

avser också med sin kritik särskilt de fall, då avdelningar av krigsmakten

äro förlagda å orter, där rådhusrätt icke finnes (sa är exempelvis

förhållandet med Norrbottens regemente i Boden och Norrlands

trängkår i Sollefteå) eller hava sin tjänstgöring å övningsplatser, belägna

på tämligen långt avstånd från närmaste stad (så är exempelvis förhållandet

med Jönköpings regemente med övningsplats i Skillingaryd och

de skånska regementen, som hava sin övningsplats å Ljungby hed).

Mot dessa anmärkningar må till en början erinras, att den. långsamhet

i avgörandet, för vilken sålunda de till största delen skäligen viktiga

krigsrättsmålen skulle bliva utsatta, är ett ont, varav ett oändligt mycket

större antal vida viktigare mål redan lider. Härtill kommer, att denna

långsamhet för de verkligt brådskande fallen skulle kunna väsentligen

avhjälpas genom vida enklare åtgärder än inrättandet av specialdomstolar,

nämligen därigenom att vederbörande domstol hölle extra sammanträde

på själva lägerplatsen. Med hänsyn till de ytterst fa fall, där sådana

extra sammanträden kunde finnas behövliga, skulle de icke för domstolen

bliva oskäligen betungande. Och kostnaderna för reseersättning åt

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

domstolsledamöterna bleve naturligtvis en ren obetydlighet i jämförelse

med kostnaden för de särskilda krigsrätternas upprätthållande.

Det andra av kommittén åberopade skälet för den nuvarande ordningens

bibehållande är humanitära b ev ehelseg rund e r: »Väl äro», säger

kommittén, »överträdelse av krigslag och åsidosättande av militära tjänsteplikter,

såväl som överträdelser av den allmänna lagens bud, förbrytelser

och förseelser. Men vad angår den stora massan av dem, som

stå under krigslagarne — de värnpliktige — hava dessa icke efter fritt

yrkesval själva ställt sig, utan på grund av statsmakternas bud blivit

ställda under dessa lagar. Bryta de emot dem, så att de måste stå till

rätta inför dömande myndighet, synes det likväl vara synnerligen angeläget,

att icke de former, under vilka rannsakning och dom komma

dem till del, göras mera kännbara för deras göda namn och medborgerliga

anseende än som är oundgängligt. Men detta skulle säkerligen

bliva fallet, om de militära målen förlädes till allmän domstol.

Den värnpliktige, som gjort sig skyldig till eu rent militär överträdelse,

skulle då komma att skylta på domstolens uppropslista mellan grova

missdådare. Hans förhållande skulle rannsakas i närvaro av de stora

menigheter, som pläga samla sig såsom åskådare och åhörare vid de

allmänna domstolsförhandlingarna. Hans med dylik stor offentlighet

avkunnade straff skulle, i stället för att det är avsett att vara eu näpst

utan följder för hans efter tjänstens avslutande rent civila bana, lätteligen

kunna sätta en verklig fläck på hans anseende, måhända just

i den ort, där han skall framleva sitt liv. Det är vid övervägande

härav, som kommittén anser sig med rätta kunna beteckna bibehållandet

av de militära specialdomstolarna såsom ett ingalunda oviktigt humanitetsintresse».

Dessa så kallade humanitära skäl har man svårt att taga på allvar.

»Grova missdådare» förekomma lyckligtvis mera sällan även på de allmänna

domstolarnas uppropslistor. Rätta siittet att vara humanitär mot

de värnpliktiga är för övrigt icke att låta dem enligt undantagslagar

dömas av låt vara än så missaktade specialdomstolar. Nej, humanisera

strafflagen, låt offentlighetens fulla ljus falla över dess tillämpning, och

de värnpliktiga skola säkert finna det mest humanitärt att få sina gärningar

bedömda av den allmänna civila domstolen. Det kan ha sitt

kuriositetsintresse att återgiva den åberopade norska kommitténs polemik

mot den svenska kommittén i denna punkt. »Vad i det svenska utkastet»,

yttras det, »är anfört om det mindre humana i att ställa militärer

inför borgerliga domstolar, har hos oss liten eller ingen betydelse.»

Sedan kommittén erinrat om några speciellt norska utvägar, yttrar den

Bihang till senare riksdagens protokoll 1014. 9 samt. 22 käft. (Nr 22.) 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

vidare: »Dessutom är att märka, att rättsförhandlingarna hos oss äro

offentliga vid alla domstolar, såväl militära som civila. Kommittén är

till och med av den uppfattningen, att uti flera hänseenden skulle vara

lyckligt, att straffet genom att avdömas av eu allmän borgerlig straffrättsdomstol

får en annan vikt än om det har avkunnats av en militär

rätt, i det att agitationen mot försvaret i allmänhet och de militära

domstolarna i synnerhet har fört till att ett militärt utslag icke sällan

betraktas som ett martyrium, som på åtskilliga håll kastar eu viss glans

över den dömde. Ett upphävande av de militära domstolarna skall

säkerligen bidraga till att hindra att motvilliga värnpliktige göra ett

nummer av siua militära straffmål, vartill de nu till skada för försvaret

understundom visa benägenhet.»

För det tredje framhåller kommittén att de särskilda krig sdomstolar,

som under krig verkligen erfordras, svårligen skulle kunna gå ett

tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, därest icke en liknande organisation

funnes inrättad även under fred. Detta är verkligen en alltför

långt driven förtänksamhet och ett ansträngt överskattande både av

behovet utav övning och av den övning, som skulle i fredstid äga rum

för att kunna bliva i stånd att fälla domar i krigstider, om nu sådana

verkligen någon gång skulle inträffa. Det må ock bemärkas, att någon

vana vid tillämpning av krigsartiklarne ej förvärvas ens i eu krigsrätt

under fredstid. Uppgiften, att i krigstid tillföra då möjligen erforderliga

särskilda krigsdomstolar lämpliga bisittare, låter sig naturligtvis lösa på

ett rationellare sätt än att inrätta domstolar i fredstid ej eller de krav,

som under fred kunna ställas på dem, utan ur synpunkten att upplära

ett i krigstid användbart domstolsstånd. Man får uppdraga grundlinjerna

för en organisation. De erforderliga juristerna kunde i krigstid

lämpligen tagas från de domstolar, som i fredstid haft sysselsättning

med militärmål, för att efter förordnande av Kung!. Maj:t, biträda vid

ifrågavarande krigsrätter. De militära bisittare, som då kunna behövas,

böra ock utses bland lämpliga befattningshavare eller genom val av

manskapet, och de reda sig nog med sin uppgift under den juridiska

ledamotens ledning likaväl som nya nämndemän i en häradsrätt. Komma

militära bisittare vid allmänna domstolarne till stånd, finnes givetvis

där en lämplig personal för rekryteringen av krigsdomstolar i krigstid.

Kommitterade åberopa slutligen för det fjärde, att inom alla de

civiliserade stater, om vilkas lagstiftning kommittén haft tillfälle inhämta

kännedom, funnes ock särskilda krigsdomstolar och voro sådana allestädes

i verksamhet ej blott i krig utan även i fredstid. Detta är icke enda

gången kommitterade för vidblivande av det gamla åberopat gammal

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

utländsk krigslagstiftnin g. Denna bör dock enligt sakens natur och

särskilt, så vitt angår de stora militärstaterna, vid ett verkligt reformarbete

på detta område snarare tjäna som ett avskräckande exempel.

Numera är emellertid detta skäl alldeles ur spelet, då såsom förut

erinrats både i Frankrike och Norge tagits officiella initiativ i det av

kommittén klandrade avseendet. För övrigt får naturligtvis icke utlandets

förehavanden hindra Sverige att slå in på en lagstiftning, som

av förhållandena hos oss finnes motiverad. Man måste här liksom så

ofta eljest uppställa den förundrade frågan, varför Sverige ej skall kunna

gå i spetsen för en rationell utveckling påkallad av den nyare tiden,

utan i stället särskilt inom det politiska livet ständigt deklarera vår

dådlöshet med hänvisning till att andra böra gå före oss.

I själva verket förhåller det sig så, att de allmänna domstolarna

utan större olägenheter skulle kunna handlägga jämväl militärmålen.

De verkliga skälen för motståndet äro nog icke så mycket de av kommittén

anförda utan vaneföreställningar och militära fördomar. För det

militära åskådningssättet, som är djupt rotat i samfundslivet, är om än

ofta omedvetet huvudsynpunkten att bevara det militära elementets avgörande

betydelse vid domfällandet, och till stöd härför åberopas krigstuktens

krav. Ett synnerligen talande uttryck erhöllo dessa synpunkter,

då krigshovrätten på sin tid hade att yttra sig över 1881 års förslag

om att göra Svea hovrätt till krigsöverdomstol. Bland annat märkligt

förekommer i detta utlåtande också det yttrandet, att »en sådan förändring

av krigsöverdomstolens karaktär, att det civila domstolselementet

förmådde vid domslutet undertrycka det militära, kunde medföra allt

för stort äventyr med avseende å krigstukten». I propositionen (sid.

164) uttalar även justitieministern, att i yttranden, som avgivits såväl

över kommittéförslaget som över ett inom justitiedepartementet upprättat

förslag, särskilt framhållits, att krigsdomstolarna, om det militära ele.

mentet förlorade sin övervikt, »icke Icomme att uppbäras av militär uppfattning

och militär anda''». Här är det säkerligen, som skon i verkligheten

klämmer, och ingalunda vid de större eller mindre praktiska

svårigheterna för militärmålens upptagande vid de allmänna domstolarna.

Ett särskilt spörsmål är, om militärmålen skola följa de allmänna

reglerna om forum i brottmål eller vax-je avdelning av krigsmakten skall

erhålla ett visst personligt forum. För sistnämnda alternativ talar den

omständigheten, att det ofta nog skulle vålla avsevärda olägenheter, om

t. ex. en under en fältmanöver begången förseelse skulle åtalas vid

domstolen i den ort, där man tillfälligtvis befann sig vid förseelsens

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

begående, i stället för vid domstolen i förläggningsorten eller å platsen

för huvudkvarteret. Aven bär har det ju framhållits, att häradsrätterna

på grund av sina fåtaliga sammanträden skulle vara särskilt olämpliga

för behandling av de ofta brådskande militärrnålen. Om, såsom ovan

antytts, möjligheten till extra sammanträde (urtima ting) hålles öppen

även för andra fall, än då någon i målet är häktad, skulle visserligen

sist berörda anmärkning förfalla, Onekligen skulle emellertid ett sammanträdande

på lägerplatsen av domare och åtta nämndemän för handläggning

av smärre militärmål ofta kunna to sig som eu oproportionerlig

apparat. Det kan därför ifrågasättas, om icke häradsrätt i dylikt fall

borde vara domför med allenast två nämndemän som bisittare. I sådana

fall, då regementet är förlagt till eu stads omedelbara närhet, skulle

emellertid obestridligen stadens rådhusrätt i allmänhet bättre lämpa sig

för militärmålens handläggning än häradsrätten. Dessa och andra överväganden

leda till, att det synes lämpligast att åt Kungl. Maj:t överlåta

att efter prövning av förhållandena vid varje särskild avdelning av

krigsmakten generellt besluta, vid vilken eller vilka domstolar militärmål

från denna avdelning skola upptagas. Förebild till en sådan anordning

finnes förut i lagstiftningen.

Ö O

Då med ovan skisserade förslag auditörsbefattningeu måste helt

och hållet upphöra, framställer sig frågan, var man kan finna en ersättare

för auditören såsom den militäre befälhavarens ansvarige rådgivare

i disciplinmål. I samma ögonblick som krigslagarnas handhavande

överflyttas till do allmänna domstolarna, bör denne rådgivare

givetvis vara att söka inom dessa. Finnes i domstolen endast en rättskunnig

ledamot, såsom förhållandet är i häradsrätterna och småstädernas

rådhusrätter, bör denne således vara självskriven. I annat fall torde

lämpligen kunna ankomma på vederbörande hovrätt att förordna viss

ledamot av rätten att utöva nämnda funktion.

Genom militärmålens överflyttande till de allmänna domstolarna

löser sig ett ännu icke berört problem av sig självt: frågan om åklagareväsendets

ordnande. Liksom regeringsförslagets förordnande av särskilda

krigsdomare bortfaller, bortfaller också förordnandet av särskilda krigsfiskaler.

Den offentliga åtalsrätten tillkommer allmänna åklagaren vid

vederbörande domstol. Vare sig denna är länsman eller stadsfiskal

innebär naturligtvis detta system ett högst väsentligt framsteg i jämförelse

med det för närvarande praktiserade väbelsystemet. I själva

verket vilar också det nu framlagda regeringsförslaget i denna punkt

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

på den förutsättningen, att i regel de allmänna åklagarna även skola

föra talan i krigsrättsmål.

Vi övergå härefter till frågan om militärmålens handläggning i

andra instans.

Enligt regeringsförslaget skall icke allenast i första instans finnas

specialdomstolar för handläggning av krigsrättsmål. Även i fredstid

skall en särskild krigsdomstol organiseras, nämligen krigshovrätten.

Medan inom hela rättslivet i övrigt, där en mellaniustans funnits

vara av nöden, talan fullföljdes från de skiftande myndigheterna i första

instans till hovrätterna — ej blott från rådhusrätter och häradsrätter,

utan även t. ex. från domkapitel i mål rörande ämbetsbrott av präst

och från Konungens befallningshavande och andra överexekutorer i utsökningsmål

— så ha krigsrättsmålen ansetts vara av en så exceptionell

beskaffenhet, att de allmänna hovrätterna ej dugt till överdomstol.

Förslaget innebär blott så tillvida ett närmande till de allmänna överrätterna,

som krigshovrätten skulle erhålla gemensam president med

Svea hovrätt, betecknas såsom eu vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning

och erhålla vissa göromål utförda av tjänstemän vid denna hovrätt.

l)ot civila elementet skulle i krigshovrätten förutom av presidenten

vara företrätt allenast av ett fast anställt krigshovrättsråd såsom föredragande.

Jämte dessa två civila skulle tjänstgöra två militära ledamöter.

Man jämföre med denna anordning sättet för militärmålens nuvarande

behandling i högsta domstolen. De inkommande målen tilldelas

en viss rotel i justitierevisionen och å vilken dock jämväl finnas andra

mål av såväl civil som kriminell natur. Innehavaren av denna rotel

erhåller härigenom tillräcklig sakkunskap för militärmålens föredragning

i högsta domstolen utan att dock allt för ensidigt gå upp i krigslagfarenhet^.

1 högsta domstolen föredragas målen å eu vanlig avdelning,

för tillfället förstärkt med tvenne militärpersoner. Denna form för målets

handläggning är allmänt erkänd såsom fullt ändamålsenlig och regeringsförslaget

ifrågasätter ej någon ändring därav.

Inom riksdagen har det varit ett gammalt önskemål, att nämnda

anordning inom högsta domstolen skulle läggas till grund för en reform

av krigsrättsmålens behandling i mellaninstanserna. Redan år 1857

gjorde rikets ständer ett uttryckligt uttalande i denna riktning och det

har sedan dess flertaliga gånger upprepats. Försök hava också gjorts

att lösa frågan efter förebilden från högsta domstolen. Ett uppslag

gavs sålunda 1881 av dåvarande justitieministern, då han föreslog krigsrättsmålens

koncentrering till Svea hovrätt, där de nödiga militära

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

krafterna lättast kunde erhållas. Att frågan föll torde främst ha berott

därpå, att den upptogs isolerad. Det hade krävts en samtidig reform

av underdomstolarna och bestämmelserna om kompetensfördelningen

mellan dessa och hovrätten.

Allt sedan 1881 ha alla lagförslag rörande krigshovrättens omorganisation

(1893, 1894, 1896, 1905, 1913) haft det gemensamt, att

krigshovrätten föreslagits skola utgöra »en vid Svea hovrätt bildad

särskild avdelning», men i intet av dem har förbindelse med den allmänna

hovrätten gjorts så läslig som i det nu föreliggande regerings fors! aget.

Enligt de tidigare förslagen skulle Svea hovrätt och krigshovrätten haft

antingen två eller, såsom fallet var vid 1905 års förslag, tro ledamöter

gemensamma. Nu inskränker sig föreningsbandet till den gemensamma

presidenten.

De organisatoriska brister, varav 1905 års förslag led, därför att

man ej vågade taga steget fullt ut och hänvisa militärmålen till en viss

division i hovrätten, har regeringsförslaget velat undvika genom anställandet

av det fästa krigshovrättsrådet. Eu specialisering hör givet

till de reformkrav, man har skäl att framställa ifråga om arbetsfördelningen

inom hovrätten. Men att för alltid fästa ett hovrättsråd vid ett

så litet gebit som krigslagarna och vad därmed äger samband, måste

betecknas som en skadlig överdrift.

Det är alldeles givet att större garanti för eu allsidig och riktig

överprövning av krigsrättsutslagen vinnes, om prövningen verkställes

av domaren med vidsträckt erfarenhet av den allmänna strafflagens

tillämpning, ja, av allmän dömande verksamhet överhuvud. Att i krigshovrätten

insätta blott en representant för denna rikare erfarenhet och

insikt, nämligen presidenten, kan ej erkännas vara tillfyllest. De tre

hovrättsledamöter, 1905 års förslag ansåg behövliga vid sidan av militärerna,

tåla varken till numerär eller kvalitet någon avprutning, om

man verkligen är angelägen, att de civila synpunkterna skola komma

till sin rätt.

Enligt den förestående framställningen böra militära bisittare i överinstanserna

vara ännu mindre påkallade än i underrätterna. Men skola

sådana bisittare finnas i hovrätten bör deras närvaro där påkallas endast

av önskvärdheten att lätt erhålla upplysningar i fackfrågor och får ej

utgöra en alltför stor maktfaktor vid den juridiska prövningen, som

åligger hovrätten. Antalet kan gott inskränkas till eu och bör i varje

fall understiga de civila ledamöternas. För dessa senares specialutbildning

bör sörjas på ett sätt, som icke är ägnat att motverka förvärvandet

av allmän juridisk skicklighet.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Därest första instansen ordnas utan militära meddomare, torde

anledning saknas att i andra instans sammanföra militärmålen till en

av hovrätterna och det kan i sådant fall ännu mindre ifrågakomma att

tillkalla militära ledamöter i andra instans. Särskilt skulle det kunna

sägas innebära en olikhet inför lagen om officerare, tillkallade vid hovrätt,

bland sina domare både tvenne ämbetsbröder, medan de vid underrätt

tilltalade ej åtnjöto någon liknande förmån. Enligt vår mening

böra militärmålen i vanlig ordning fullföljas från de allmänna underrätterna

till de allmänna hovrätterna. Den specialisering inom hovrätten,

som otvivelaktigt är önskvärd, kan uppnås därigenom, att militärmålen

tilldelas antingen en viss division för att föredragas av dennes fiskal

eller kanske ännu hellre eu viss ledamotsrotel för att föredragas av

dennas innehavare. Denna senare anordning skulle möjliggöra större

kontinuitet, i det att en sådan rotel kunde bliva utsedd som år ifrån år

innehades av samme ledamot, vilken därjämte borde bliva föredragande

uti de av hovrätten i första instans upptagna militärmålen. I dessa

sistnämnda erfordras icke någon annan åklagare än hovrättens egen

advokatfiskal.

Det har mot förslaget att göra allmän hovrätt till krigsöverdomstol

anmärkts, att detta vore oegentligt, då hovrätten i stor utsträckning

skulle få att handlägga mål i första instans. Till den del denna anmärkning

ej förfaller på grund av de ändrade bestämmelserna härutinnan

i regeringsförslaget, må det blott erinras, att det ju icke är stort märkligare

att hovrätten får såsom första domstol handlägga mål angående

tjänstefel av officerare än att hovrätten redan nu i första hand avdömer

mål om tjänstefel av vissa andra ämbetsmän.

Liksom förslaget att i första instans hänföra militärmålen till de

allmänna domstolarna bör också förslaget om dessa måls behandling i

hovrätterna prövas ur synpunkten av den arbetsbörda, som härigenom

skulle tillföras dessa. Denna fråga belyses av följande statistiska siffror

avseende femårsperioden 1908—1911, vilka hämtats ur den officiella

statistiken. Fördelade på de allmänna hovrätterna efter proportionen

av dessa arbetskrafter (Svea hovrätt bär 8, Göta hovrätt 4 och Skånska

hovrätten 2 divisioner) skulle på Svea hovrätt i medeltal årligen hava

kommit 25 fiskaliska aktioner, 30 besvärsmål och 27 ärenden angående

straffsammanläggning. För Göta hovrätt skulle motsvarande siffror

utgjort 13, 15 och 13, samt för hovrätten över Skåne och Blekinge 7,

8 och 8. Då regeringsförslaget utvidgat underrätternas kompetens på

krigshovrättens bekostnad, torde någon minskning i antalet fiskaliska

aktioner vara att påräkna. Av de anförda siffrorna framgår, att arbets
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

Herr Jönssons

i Revinge

motion.

72 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tillskottet för hovrätterna genom tillkomsten av militärmålen icke spela

någon avsevärd roll.

En konsekvens av de militära ledamöternas eventuella uteslutande

från andra instans, torde vara att de jämväl böra uteslutas från högsta

domstolen. Det kan naturligtvis icke sägas, att militärmålen i högre

grad än andra mål av speciell beskaffenhet kräva närvaro i högsta domstolen

av fackkunniga lekmän såsom bisittare. Om härför erforderlig

ändring av 20 § regeringsformen, ämna vi i särskild motion framställa

yrkande.

Ur ekonomisk synpunkt sett ställer sig en ordning för militärmålens

handläggning i enlighet med ovan framställda principer för

statsverket mycket fördelaktig, i det anslag till krigsdomstolarna i fredstid

helt och hållet kan ur budgeten utgå. Det har redan visats, att

tillskottet i arbetsbörda för de allmänna domstolarna genom militärmålens

övertagande i allmänhet är ytterst ringa. I fråga om de endast

av staten avlönade underrätterna på landet spelar överflyttningen i

kostnadsavseende ingen annan roll, än att såsom ovan antytts viss rese*- ersättning kan komma att utgå, i händelse det kan komma ifråga att

hålla urtima ting å vissa lägerplatser. Beträffande rådhusrätterna, vilkas

direkta avlöning utgår av kommunala medel, kan naturligtvis en ändring

i lagstiftningen om forum ej medföra några anspråk från kommunernas

sida på lönetillskott från statsverket. De enda rådhusrätter, som i nämnvärd

mån skulle komma att beröras av överflyttningen, äro för övrigt

såsom ovan framhållits rådhusrätterna i Karlskrona och Stockholm.»

Herr Jönsson i Revinge yrkar i sin förut omförmälda motion, att

riksdagen må besluta sådan ändring i förslagets § 25, att krigshovrätten

sammansättes av viss division i Svea hovrätt, att, då krigsrättsmål

där förekomma, som ej endast röra sammanläggning av straff,

hovrätten skall utgöras av presidenten eller divisionens ordförande, två

ledamöter av hovrätten samt två militära ledamöter, samt att hovrätten

är domför allenast med sålunda angiven sammansättning.

Till stöd för denna hemställan anför motionären:

»I till riksdagen avlåten kungl. proposition, nr 57, med förslag till

strafflag för krigsmakten, föreslås i paragraf 25 att krigshovrätten skall

sammansättas av presidenten i Svea hovrätt såsom ordförande, ett krigshovrättsråd

och två militära ledamöter. De militära målen skulle sålunda

jämväl i hovrätten erhålla ett slags undantagsställning, vilken, då den

militära rättskipningen måste vara underordnad den civila, varken är

nyttig eller nödvändig. Den stora allmänheten skulle säkerligen upp
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande År 22. 73

fatta anordningen såsom ett utslag av den militära kastanda, som vill

en särställning i samhället för militärer och deras vederlikar. I varje

fall är det högst olämpligt att ålägga en så utomordentligt kvalificerad

domare, som hovrättspresidenten, att sitta och avdöma en mängd mindre

betydelsefulla mål, i vilka vädjats till krigshovrätten. Han kommer härigenom

att utan någon reell nytta bindas och hindras i de göromål,

som tillhöra hans viktiga ämbete. Ett hovrättsråd bör säkerligen vara

väl kvalificerat för uppgiften. Anordningen med ett särskilt krigshovrättsråd

synes mig också olämplig. Då denne domare endast skulle få

att syssla med krigsmål skulle han otvivelaktigt utvecklas till eu viss

ensidighet, man skulle få svårt att erhålla en första klassens kraft till

befattningen och om detta någon gång lyckades skulle han säkerligen

inte stanna länge kvar i sin befattning.

Lämpligare synes mig vara att en viss division i Svea hovrätt

utgör krigshovrätt, samt att divisionens ordförande jämväl blir ordförande

i krigshovrätten. I krigsrättsmål, som ej röra sammanläggning

av straff, skulle divisionen förstärkas med två militära ledamöter enligt

samma grunder, som i kungl. propositionen föreslagits. Vid sammanläggning

av straff torde icke de militära ledamöternas närvaro vara

behövlig.»

Vilken mening man än må hysa rörande lämpligheten av att till

de allmänna underrätterna — vare sig med eller utan militära bisittare —

iörlägga de mål, som enligt förslaget skulle behandlas av krigsrätt,

anser utskottet i varje fall den nuvarande tidpunkten icke vara lämplig

att upptaga denna fråga. Frånsett, att eu ändring av lagen i denna

riktning skulle föranleda en så fullständig omarbetning av Kungl. Maj:ts

förslag, att ett uppskov med krigslagsreformen givetvis måste därav

följa, lärer det vara uppenbart, att en dylik genomgripande förändring

i fråga om de militära målens behandling — därest den vid en närmare

prövning kan finnas nödig och nyttig —- bör komma till stånd först i

samband med den reform av vår allmänna processlagstiftning, som förestår,

och de förändringar i de allmänna domstolarnas organisation, som

därav måste bliva en följd.

Något annorlunda ställer sig frågan om de militära målens behandling

i andra instans. Om, på sätt Kungl. Maj:ts förslag innehåller,

jämväl officerare komma att dömas av krigsrätt och överdomstolen

sålunda, endast rent undantagsvis kommer att i militära mål döma såsom

första instans, har det viktigaste av de skäl, som tidigare anförts mot

krigshovrättens förening på ett eller annat sätt med Svea hovrätt

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 22 höft. (Nr 22.) 10

Utskottet.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

— olikhet inför lagen härutinnan, att officerare dömas av en på annat

sätt sammansatt domstol än underofficerare och manskap — förlorat sin

betydelse. Kungl. Maj:ts förslag innebär nu ett sådant sammanförande

av krigshovrätten med Svea hovrätt. Krigshovrätten skall enligt förslaget

utgöra en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning. Av domstolens

ledamöter skall dock endast ordföranden, vilken skulle vara presidenten

i Svea hovrätt, hava annan tjänstgöring i nämnda hovrätt.

Den andra civila ledamoten, krigshovrättsrådet, liksom de militära ledamöterna

skulle åter uteslutande vara anställda vid krigshovrätten.

I de olika motionerna har nu påyrkats dels av herrar Lindhagen

och Persson i Norrköping, att krigshovrätten helt och hållet skulle upphöra

och krigsrättsmålen hädanefter handläggas av de olika hovrätterna i samma

ordning som vanliga brottmål, dels av herr Jönsson i Revinge, att krigshovrätten

skulle förläggas till en med militära ledamöter förstärkt division

i Svea hovrätt. Intetdera av dessa förslag synes utskottet vara av beskaffenhet

att böra tillstyrkas. En fördelning av krigsrättsmålen mellan

de olika hovrätterna i riket skulle omintetgöra den enhetlighet och

konsekvens i krigsrättsmålens bedömande, som otvivelaktigt måste framstå

såsom synnerligen viktig. Krigslagfarenheten skulle ställas alldeles

utan någon på det området speciellt sakkunnig representant, vilket

otvivelaktigt måste betraktas såsom en brist i den militära domstolsorganisationen.

Dessutom skulle man ej sällan nödgas räkna med

svårighet att erhålla lämpliga militära bisittare i domstolen särskilt beträffande

sådana mål, där sjömilitär fackkunskap är behövlig. Förstnämnda

två anmärkningar träffa i väsentlig mån även det av herr Jönsson i

Revinge i hans motion framställda förslaget. Åven enligt detta förslag

skulle den speciella sakkunskap och förfarenhet, som nu är att påräkna

hos krigshovrättsrådet, icke vidare stå den militära rättsskipningen till

buds, och den växling av de civila bisittarna i hovrätten, som varder en

följd av hovrättsledamöternas cirkulation mellan hovrättens olika divisioner

och de andra personalombyten, som ej sällan där förekomma,

måste otvivelaktigt leda till ett ej önskligt försvagande av den militära

rättsskipningen. Ett tungt vägande skäl mot den föreslagna anordningen

är för övrigt den menliga inverkan, som förslagets genomförande skulle

få på hovrättens redan nu stora arbetsbalans.

Beträffande de särskilda paragraferna i förevarande lagförslag har

utskottet funnit dem giva anledning till följande erinringar och uttalanden.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

75

8 §•

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava i sin förut berörda

motion anmärkt, att det kunde ifrågasättas, huruvida det vore

riktigt att, såsom skett i 8 § c), avbryta den tidigare i paragrafen

tillämpade grundsatsen, att tilltalad vid krigsrätt bör dömas åtminstone

av någon bland sina likar.

Vid övervägande av denna fråga har utskottet kommit till den

uppfattningen, att det i många fall skulle innebära en fördel, om i sådana

fall, där den tilltalade är underofficer eller tillhör manskapet, någon ur

underofficersgraden finge säte i krigsrätten, särskilt med hänsyn därtill,

att underofficerarne ej sällan äga en närmare kännedom om manskapets

dagliga liv utom den egentliga tjänsten än officerarne. Utskottet har

dock ansett det böra stadgas, att endast underofficerare, som innehava

fanjunkares eller däremot svarande tjänsteställning, kunna erhålla dylikt

förordnande. Det är nämligen av vikt, att endast personer med en

längre tids erfarenhet om tjänsten och ett mera stadgat omdöme erhålla

ifrågavarande uppdrag. Vad åter angår det i motionärernas framställning

ingående förslaget att då någon av manskapet är tilltalad, någon, som

tillhör manskapsgraden, skulle sitta i rätten finner sig utskottet så

mycket mindre kunna förorda detta, som till manskapet hörande personer

i de flesta fall sakna den ålder och erfarenhet, som kräves för

fullgörande av domareuppdrag.

Med stöd av vad nu blivit anfört har utskottet i 8 § infört en

bestämmelse av innehåll, att krigsrättens militära ledamöter i mål, däri

underofficer eller någon av manskapet är tilltalad, skola utgöras av en

officer av kaptens grad och en underofficer med fanjunkares eller likställd

grad.

1 sammanhang därmed hava även 9, 10, 12 och 14 §§ blivit i erforderliga

delar ändrade.

21 §.

Aven i fråga om fältkrigsrätternas sammansättning har utskottet

ansett den ändring böra vidtagas i förslaget, att en underofficer erhåller

säte i rätten i mål, däri underofficer eller någon av manskapet är

tilltalad.

Herrar Lindhagens

och

Perssons i

Norrköping

motion.

Utskottet.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Herr Jönssons’

i Revinge

motion.

Utskottet.

Herr Liljedahls

motion.

26 §.

Herr Jönsson i Revinge har i samband med det av honom gjorda

yrkandet rörande en förändrad organisation av krigshovrätten hemställt,

att förevarande paragaf måtte ur förslaget utgå.

Utskottet, som icke i övrigt funnit sig böra tillstyrka motionen,

anser sig icke heller i anledning av vad motionären i denna del anfört

böra föreslå någon ändring i Kungl. Maj:ts förslag.

31 §.

Beträffande denna paragraf har herr Liljedahl i sin motion yrkat, att

förevarande paragraf måtte på det sätt ändras, att uttrycken »till höger»

och »till vänster» skulle komma att byta plats, samt att föreskriften om

civil ledamots plats skulle sättas framför den om de militära ledamöternas.

Till stöd för sitt i motionen gjorda yrkande anför motionären

följande:

»I förslag till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes

bestämmer § 31, att i krigsrätt liksom i krigsöverdomstol de militära

ledamöterna skola sitta till höger och civil ledamot till vänster om ordföranden.

Denna placeringsbestämmelse är ju av föga vikt, ty huvudsaken

är väl, att man får eu stol att sitta på under en lång rättegång

och att den placeras så, att bisittarna kunna tydligt följa förhandlingarna.

Men då man kanske inom militära kretsar kan komma att fästa stort

avseende vid placeringen och då regeringsförslaget genom bestämmelsen

för densamma tydligen vill fastslå en viss princip, nämligen den att det

militära bör äga företräde framför det civila i fråga om rätten vid en

krigsrätt så torde en analys av själva begreppet »krigsrätt» giva en

ledning även för placeringen. Begreppet i fråga består ju av de tvenne

orden »krig» och »rätt», där de militära ledamöterna i krigsrätten representera

kriget och hänsynen till dess krav, medan de civila ledamöterna

representera rätten. Frågan blir då, om kriget bör gå framför rätten

eller tvärtom. Beträffande en fältkrigsrätt kan placeringsfrågan vara

svår att besvara, men i fred synes det mig vara självklart, att rätten

bör vara det primära även i den symboliska form, som nämnda placering

innebär, såvida man anser sig böra hålla på denna symbol

och ej föredrar att slopa all bestämmelse om placeringen. Då de militära

ledamöterna genom sitt större antal i en fältkrigsrätt få sina intressen

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tillräckligt representerade, torde den civile ledamotens placering till

höger om ordföranden böra i någon mån motväga denna övervikt så

långt en dylik symbol kan uttrycka en rättstanke. I en krigsdomstol

under fredens dagar bör det vara självklart, att det juridiska elementet

både innehar ordförandeplatsen och placeras till höger om densamma.

Militärens dominerande plats är icke i en rättssal utan på exercisfältet.»

Då utskottet icke finner nödigt, att i lag meddelas särskilda be- viskottet.

stämmelser angående de ämnen, som i denna paragraf avhandlas, bar

utskottet ansett samma paragraf kunna ur förslaget uteslutas.

57 §.

Då offentlighet vid krigsdomstolarne kan vara hinderlig för krigsföretagens

framgång eller menlig för krigsmaktens säkerhet icke allenast

i krig, utan även före krigets utbrott, då krigsmakten eller del därav

blivit mobiliserad, bar utskottet ansett paragrafen böra omredigeras i

syfte att även under dylika förhållanden ett uteslutande av offentligheten

blir möjligt.

97 och 100 §§.

Greve Hamilton och herr Åkerman i Stockholm hava i sin förut- Greve Harullberörda

motion yrkat, att 97 § mom. 2 samt 100 § i denna lag skola

erhålla följande lydelse: Stockholm

motion.

§ 97, mom. 2:

»Rätt att tillsäga förvarsarrest, då det för ordningens upprätthållande

finnes nödigt, tillkommer ock överordnad i avseende å underordnad,

som utom tjänsten stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten.»

§ 100:

»Träffas underordnad, som är av starka drycker överlastad, inom

vederbörande förläggningsort eller å väg, gata eller annat ställe, varom

i 11 kap., 15 § allmänna strafflagen förmärs, då må han, ändå att

sådant fall, som i 97 § avses, ej synes vara för handen, när hans behöriga

vårdande icke annorledes låter sig verkställa, på överordnads

befallning kunna tagas i förvar och insättas i militärhäkte, till dess han

återvunnit sina sinnens bruk.»

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Till stöd för sitt yrkande anföra motionärerna följande:

»I § 97 stadgas, att förman äger rätt att utom tjänsten för ordningens

upprätthållande tillsäga underlydande förvarsarrest, och i § 100

föreskrives, att underlydande, som är av starka drycker överlastad, kan

på förmans befallning tagas i förvar.

Frågan är, om ej i dessa fall orden förman och underlydande böra

utbytas mot överordnad och underordnad. I de ej få orter, där mer än

ett truppförband av regementes eller motsvarande styrka finnes förlagt,

lärer det ligga såväl i den allmänna ordningens som disciplinens intresse,

att en överordnad krigsman, vilken ser underordnad, tillhörande

annat regemente, förgå sig mot ordningen eller vara av starka drycker

överlastad, är berättigad att taga honom i förvar utan att härför söka

anträffa någon den felandes förman, vilken det kan vara förenat med

omgång att finna.»

utskottet. Utskottet finner väl i likhet med motionärerna, att det i vissa

fall kan vara av betydelse att icke blott förman, utan även annan överordnad

äger rätt att tillsäga förvarsarrest eller draga försorg om att

överlastad person tages i förvar. Enligt utskottets mening bör dock

sådan befogenhet icke tilläggas — förutom förman — annan överordnad

än den, som har officers eller underofficers grad. En omredigering av

paragrafen har därför skett i nu angiven riktning.

97 §.

Herr Liije- I sammanhang med denna paragraf i förslaget har herr Liljedahl

dahis motion. } 8in ovan berörda motion yrkat, att paragrafen måtte kompletteras med

en bestämmelse om straffpåföljd (disciplinstraff) för missbruk av rätten

att tillsäga förvarsarrest.

Till stöd för sitt yrkande anför motionären:

»Samma lagförslag stadgar i § 97, att förman äger rätt tillsäga

förvarsarrest under där angivna omständigheter. Åtgärden är ofta nödvändig,

särskilt vid fall av onykterhet, men kan missbrukas, om förmannen

är en s. k. lynnesperson, vilken sällan äger förmåga att i

kritiska fall lugnt överväga innebörden av en förseelse. Sålunda har

nyligen ett, enligt uppgift i pressen, typiskt fall inträffat i Västergötland.

En värnpliktig gick på post och stod en stund inne i postkuren för att

enligt egen uppgift läsa på den där anslagna postinstruktionen. En

förman passerade förbi och ansåg, att posten betraktade ett bollspel

genom en i postkuren befintlig glugg. Arrestering verkställdes omedel
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 79

bart. En tidning, som mottagit en klandrande skrivelse, riktad mot

förmannen, tillsände denne nämnda aktstycke för att giva honom tillfälle

till en förklaring eller dementi. Men tidningens redaktör erhöll

ett synnerligen ohövligt svar på sin taktfull hänvändelse, vilket tydligt

visade, att förmannen var en lynnesperson och vid arresteringen handlat

såsom sådan.

Visserligen innebär förvarsarrest intet juridiskt straff, men det ändock

ett straff genom att handlingen kan skada den arresterades anseende

och alltid skaffar honom ett personligt lidande. Av vikt synes

mig därför vara, att en viss straffpåföljd erhålles som motvikt till arresteringsrättens

missbruk.»

Då missbruk av rätten att tillsäga förvarsarrest utan tvivel kan

bliva föremål för bestraffning med tillämpning av den i 130 § av Kungl.

Maj:ts förslag införda allmänna straffbestämmelsen för vårdslöshet,

försummelse, oförstånd och oskicklighet vid fullgörande av tjänsteplikter,

har utskottet icke ansett det vara av behovet påkallat att i lagen införa

något särskilt stadgande av det innehåll, som i motionen angivits.

Förslaget till lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten och

den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes samt

vad i avseende därå iakttagas skall

har föranlett följande erinringar från utskottets sida.

§ i.

Då enligt vad statsrådet och chefen för justitiedepartementet meddelat,

svårighet möter att till den 1 januari 1915 träffa de anordningar,

som erfordras för att den nya domstolsorganisationen skall kunna träda

i verksamhet, har utskottet ansett sig böra föreslå, att de nya lagarnas

ikraftträdande framflyttas till den 1 januari 1916. I sammanhang därmed

torde det i denna paragraf meddelade övergångsstadgandet beträffande

krigsfiskalerna kunna uteslutas ur lagen.

§§ 5 och 6.

Lagrådet har i sitt yttrande över det remitterade förslaget framhållit

vissa oegentligheter, som skulle följa av den där föreslagna be
-

Ctskotte

s. 80 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

80 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

stämmelsen, att sträng arrest, ådömd enligt äldre lag, efter den nya

lagens ikraftträdande skulle verkställas så som i förslaget vore föreskrivet

om vaktarrest skärpt med hårt nattläger. Då samma oegentligheter

tydligen skulle göra sig gällande, om sträng arrest i motsvarande

fall finge utan ökning i strafftiden verkställas såsom »skärpt arrest o

enligt den nya lagen, har utskottet ansett det lämpligt att här stadga,

att tidigare ådömd sträng arrest visserligen i fråga om sättet för verkställigheten

skall likställas med skärpt arrest, men att tillika den förlängning

av strafftiden skall inträda, som betingas därav, att en dags

sträng arrest anses svara mot en och en halv dags skärpt arrest.

i §•

I denna paragraf äro särskilda föreskrifter erforderliga för det

fall, att sträng arrest, ådömd enligt äldre lag, skall sammanläggas med

arreststraff, ådömt enligt den nya lagen, till ett straff efter sistnämnda

lag. I nämnda hänseende har här stadgats, att de i 6 § av promulgationslagen

stadgade grunder skola komma till tillämpning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen.

Med den avfattning ifrågavarande straffbestämmelser erhållit i

Kungl. Maj:ts förslag kan det bliva föremål för tvekan, om densamma

är tillämplig även i det fall, att någon visserligen gjort sig oduglig till

tjänstgöring såsom vapenför, men icke helt och hållet frikallas från

värnpliktens fullgörande, utan får fullgöra densamma på sätt om icke

vapenföra värnpliktiga är stadgat. Då även ett dylikt fall torde böra

falla under ifrågavarande bestämmelse, har utskottet ansett paragrafen

böra erhålla en i någon mån förändrad redaktion.

I övrigt har utskottet icke funnit något mot det framlagda förslaget

att erinra.

Vad angår övriga i propositionen innefattade lagförslag eller lag

om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen, lag om ändrad

lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig straffdom den 22

juni 1906 samt lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad, har utskottet icke funnit dessa förslag föranleda

någon erinran från utskottets sida.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, under förklarande att de i

Kungl. Maj:ts förevarande proposition innefattade lagförslag

icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick

godkännas, i anledning av samma proposition må för

sin del antaga följande

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

l:o) Strafflag för krigsmakten.

Första delen.

Allmänna bestämmelser.

1 KAP.

Om krigsmän, förmän och överordnade samt om tillämpligheten

av vissa delar i lagen.

1 §•

Till krigsmän hänföras enligt denna lag:

l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten;

2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten;

3:o) värnpliktige under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet

vid krigsmakten, samt då de under färd till eller

från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl;

4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna

förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare;

5:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av

krigsmakten;

6:o) vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren

anställda personer under den tid, de fullgöra dem åliggande

tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 22 höft. (Nr 22.) 11

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

7:o) medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller

föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad

avdelning av krigsmakten.

Under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning

på stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt personal,

hörande till krigsmaktens reserver, den sistnämnda dock allenast under

tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

2 §•

Krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén

hörande avdelning, där styrkan icke överstiger ett regementes storlek,

eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar högre tjänstegrad

än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är envar inom

krigsmakten förman för den, över vilken han, enligt tjänstereglemente

eller särskilt förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt.

Den, för vilken annan är förman, är underlydande i förhållande

till förmannen. a

3 §•

Krigsman, som innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är

i förhållande till denne överordnad. Därjämte är envar förman överordnad

i förhållande till den honom underlydande.

Den, för vilken annan är överordnad, är i förhållande till denne

underordnad.

4 §•

Såsom mobiliserad anses enligt denna lag rikets krigsmakt eller

avdelning av krigsmakten, då den för annat ändamål än övning ställes

eller är ställd på krigsfot.

5 §•

Den tredje delen av denna lag äger tillämpning allenast i fråga

om brott, som förövas i krigstid eller eljest under tid, då rikets

krigsmakt är mobiliserad. Under sådan tid äger jämväl andra delen

av lagen tillämpning, där bestämmelserna i tredje delen ej till annat

föranleda.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

2 KAP.

Om dem, som äro underkastade straff efter denna lag.

6 §• 6 §.

Under denna lag lyda: Under denna lag lyda:

l:o) krigsmän; l:o) krigsmän;

2:o) vid krigsmakten anställda

civila ämbets- och tjänstemän; med

undantag av präster, vid krigsdomstolarna

tjänstgörande domare och

åklagare samt lärare vid militära

läroanstalter;

3: o) andra personer, vilka äro

anställda vid krigsmakten i sådan

befattning, som finnes uppförd i vederbörligen

fastställd stat; med undantag

av kgrkobetjänte, civila betjänte

vid militära läroanstalter samt kvinnliga

betjänte vid militära sjukhus;

4: o) månads- och daglönare samt

extra poliskonstaplar vid flottan ävensom

vid truppförbanden anställda

manliga hantverkare, maskinister

och eldare;

5:o) de, som för vinnande av

civil ämbets- eller tjänstemannabefattning

vid krigsmakten för sin •

utbildning tjänstgöra därstädes;

samt

6:o) envar, som med behörigt

tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg

på sjötåg eller är tjänstgörings
-

2: o) vid krigsmakten anställda

civila ämbets- och tjänstemän; med

undantag av präster, vid krigsdomstolarna

tjänstgörande domare och

åklagare, lärare vid militära läroanstalter

samt professor och krigsarkivarie

vid generalstaben.

3: o) civila betjänte, vilka äro anställda

vid krigsmaktens förråd, samt

extra poliskonstaplar vid flottan;

4:o) månads- och daglönare vid

flottan samt vid truppförbanden anställda

manliga hantverkare, maskinister

och eldare, under den tid nu

omförmäla personer tjänstgöra vid

mobiliserad avdelning av krigsmakten;

5:o) de, som för vinnande av

civil ämbets- eller tjänstemannabefattning

vid krigsmakten för sin

utbildning tjänstgöra därstädes;

samt

6: o) envar, som med behörigt

tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg

på sjötåg eller är tjänstgörings
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj.ts förslag.

skyldig vid eller med behörigt tillstånd

åtföljer mobiliserad avdelning

av krigsmakten, ändå att han icke

eljest skulle lyda under denna lag.

Under 2:o) innefattas icke blott

civila ämbets- och tjänstemän med

beställning på stat vid krigsmakten

utan jämväl övertalig personal samt

personal, hörande till krigsmaktens

reserver, den sistnämnda dock

allenast under tid, då den fullgör sin

tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

Utskottets förslag.

skyldig vid eller med behörigt tillstånd

åtföljer mobiliserad avdelning

av krigsmakten, ändå att han icke

eljest skulle lyda under denna dag.

Under 2:o) innefattas icke blott

civila ämbets- och tjänstemän med

beställning på stat vid krigsmakten

utan jämväl övertalig personal samt

personal, hörande till krigsmaktens

reserver, den sistnämnda dock

allenast under tid, då den fullgör sin

tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.

7 §■

Att värnpliktige och personer, hörande till krigsmaktens reserver,

ävensom vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren

anställda personer, ändå att de icke, enligt vad ovan

är sagt, lyda under denna lag, i vissa fall äro underkastade straff efter

densamma, därom stadgas i 61, 97, 130, 132 och 157 §§.

8 §•

Denna lag skall ock tillämpas å envar, ändå att han icke lyder

under lagen, därest han i mobiliserad fästning, å krigsskådeplats inom

eller utom riket eller å område, som av krigsmakten ockuperats, begår

brott, som sägs i 133 § 2 mom., 134, 137, 138, 141, 143, 166,

167, 182 eller 183 §.

Lag samma vare i fråga om utländsk man, vilken eljest begår

brott, som avses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande

fientlig avdelning och beträdes med brott, varom talas i 149 §.

9 §•

Krigsfånge, ävensom utländsk man, vilken vid krig mellan främmande

makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats,

skall för brott, som av honom begås, straffas efter denna lag, där

brottets beskaffenhet det medgiver.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

10 §.

Begär någon, som lyder under denna lag, brott, varå straff där

icke finnes utsatt, varde, även där sådant ej är i lagen särskilt sagt,

straffad efter allmän lag och laga stadgar, dock med iakttagande av de

även för vissa dylika fall i denna lag meddelade särskilda bestämmelser.

11 §•

Har någon, medan han lydde under denna lag, begått brott, varå

samma lag är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå att brottet

ej blev åtalat, förrän de förhållanden upphört, på grund av vilka han

lydde under samma lag.

De i 7 § omförmälda personer skola i där avsedda fall vara underkastade

straff efter denna lag, ehuru vid åtalets anhängiggörande den

tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning, som i

nämnda § sägs.

12 §.

Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande

övergivit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som

förolyckats eller blivit övergivet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet

går till ända, under det han är fången eller rymd,

eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade

eller övergivna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten,

till dess han erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest

blivit därifrån behörigen skild.

Har någon, som lyder under denna lag eller eljest är underkastad

straff efter densamma, insatts i militärhäkte, intagits å militärsjukhus

eller börjat avtjäna honom ålagd arrest utan bevakning, då skall, så

länge han befinner sig i häktet eller å sjukhuset eller verkställighet

av arreststraffet pågår, nämnda lag vara å honom tillämplig, ändå att

så eljest icke skulle varit förhållandet.

13 §.

Har svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska

krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då

svenskt krigsfolk eljest där är samlat, begått brottslig handling emot

utländsk man; vare för åtal av gärningen ej erforderligt sådant särskilt

förordnande av Konungen, som förutsättes i 1 kap. 1 § allmänna straff
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

lagen i fråga om brott begångna utom riket, utan ankomme å högste

befälhavaren på stället att, antingen målsäganden över brottet klagar

eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens

upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräva.

Då utländsk man utom riket begår brott, som hör till svensk

krigsdomstols behandling, ankomme det på högste befälhavaren på stället

att förordna om åtal av brottet, där han finner förhållandena det fordra.

14 §.

Har svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, gemensam tjänstgöring

med krigsfolk från främmande stat, med vilken Sverige är i

förbund för krigs förande; då skall envar, som tillhör svenska krigsmakten

och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom,

hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till

straff, som finnes stadgat för enahanda brott emot person eller egendom,

hörande till svenska krigsmakten.

B KAP.

Om straff efter denna lag.

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:

l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning, varmed i de fall, som äro utsatta i lagen, förenas

den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

16 §.

Dödsstraff, som blivit ådömt efter denna lag, skall i de fall,

vilka äro särskilt anmärkta, verkställas medelst skjutning, men eljest

genom halshuggning.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Vid verkställande av dödsstraff iakttages i övrigt vad därom i

allmän lag och tjänstereglemente stadgat är.

Är någon för brott emot denna eller allmän lag dömd till

dödsstraff, som bör verkställas genom halshuggning, och saknas i fält

eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle att få straffet verkställt

i den ordning, som därför är föreskriven, må det i stället verkställas

genom skjutning.

17 §•

Ej skall någon undergå dödsstraff, innan Konungen eller, där

domen blivit fälld av ståndrätt, högste befälhavaren på stället förordnat,

att straffet må verkställas.

18 §.

I avseende på straffarbete, fängelse och böter, vartill efter denna

lag dömes, gälle vad i allmän lag stadgat är, dock med iakttagande

av vad i efterföljande §§ sägs.

19 §.

Skall krigsman undergå straffarbete på viss tid ej över två år,

som blivit honom ådömt för brott, för vilket straff finnes utsatt

i 5, 7, 9, 11, 12 eller 14 kap. av denna lag, eller fängelse, som

blivit honom omedelbart eller såsom förvandlingsstraff ålagt för brott,

för vilket straff är utsatt i denna lag, bör, där så kan ske, straffet

verkställas i militärhäkte.

Lag samma vare, om krigsman, som är hänförlig under l:o), 2:o)

eller 4:o) i 1 §, skall undergå fängelse, som blivit honom för brott

mot allmän lag såsom förvandlingsstraff ålagt.

20 §.

Yad i 19 § stadgas äge ej tillämpning, om med straffet skall

förenas annat straff, som icke bör, efter vad i nämnda § är sagt,

verkställas i militärhäkte.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

21 §.

Utskottets förslag.

Vederbörande befälhavare tillkomme att, när krigsman, som, efter

vad ovan är sagt, skall i militärhäkte undergå förvandlingsstraff,

saknar tillgång till böters gäldande, förordna om deras förvandling, men

möter hinder att verkställa förvandlingsstraffet i militärhäkte, varde

förvandlingen, jämte straffets verkställande i övrigt, överlämnad till

Konungens befallningshavande.

22 §.

Disciplinstraff är arrest av tre

slag:

1) arrest utan bevakning;

2) vaktarrest; och

3) sträng arrest.

Arrest utan bevakning och vaktarrest

må åläggas i minst en dag

och högst femton dagar samt sträng

arrest i minst en dag och högst

sex dagar. Arrestdag räknas till

tjugufyra timmar. Den tid, arresterad

på tåg åtföljer trupp, till vilken

han hör, inräknas ej i strafftiden.

Sträng arrest må ej åläggas någon,

som ej fyllt aderton år, ej heller i

annat fall, än då synnerlig råhet eller

grovt trots mot gällande ordning genom

förbrytelsen ådagalagts.

22 §.

Disciplinstraff är arrest av tre

slag:

1) arrest utan bevakning;

2) vaktarrest; och

3) skärpt arrest.

Arrest utan bevakning och vaktarrest

må åläggas i minst en dag

och högst femton dagar samt skärpt

arrest i minst en dag och högst

tio dagar. Arrestdag räknas till

tjugufyra timmar. Den tid, arresterad

på tåg åtföljer trupp, till vilken

han hör, inräknas ej i strafftiden.

23 §.

Skärpt arrest må ej åläggas i

annat fall, än då det med hänsyn

till av den straff skyldige förut undergångna

bestraffningar eller andra särskilda

omständigheter finnes icke kunna

antagas, att arrest av annat slag skulle

å honom utöva tillbörlig verkan.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

23 §. 24 §.

Arrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer

eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet,

i kasernrum eller tält.

Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftiden

utan tillstånd lämna det rum eller tält, vari straffet verkställes, samt

kan förenas med förbud att emottaga besök.

Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänligt

rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å

fartyget förflytta sig utom visst område.

Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i

vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhavare

finner skäligt annorlunda förordna.

24 §. 25 §.

Vaktarrest verkställes under bevakning i låst ljust rum eller i tält

eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt

rum där saknas, under bevakning å tjänligt ställe.

På vederbörande befälhavare ankomme, huruvida den arresterade

må deltaga i tjänstgöring eller icke.

Den arresterade må ej mottaga besök, där det ej för särskilt

fall medgives.

Den, som undergår vaktarrest, må ej begagna Öl, vin eller spritdrycker.

Ej heller må han i övrigt bereda sig eller mottaga bättre

underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet

och enkelhet.

25 §.

Sträng arrest verkställes i mörkt

enrum. Då straffet pågått i tre dagar,

skall en dags uppehåll göras i

bestraffningen. Den dag, då avbrott

sker, hålles den arresterade under bevakning

i låst ljust rum; och inräknas

nämnda dag ej i strafftiden.

Bihang till senare riksdagens protokoll

26 §.

Skärpt arrest verkställes under

bevakning i låst ljust rum samt med

hårt nattläger.

1914.

9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 12

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Den arresterade må ej under

arresttiden deltaga i tjänstgöring,

men skall under den tid, då han hålles

i mörkt enrum, där så ske kan, lämnas

tillfälle att vistas i fria luften

under en halvtimme varje dag.

Den, som undergår sträng arrest,

må ej åtnjuta annan kost än manskapet

vanligen bestås eller annan

dryck än vatten och ej heller, där det

ej för särskilt fall medgives, mottaga

besök.

26 §.

Verkställighet av sträng arrest må

ej ske, förrän vederbörande läkare

efter gjord undersökning förklarat,

att den straffskyldige kan utan våda

för hälsan undergå straffet. Finnes

så icke vara förhållandet, eller saknas

å fartyg lämpligt rum för straffets

verkställande, skall straffet förvandlas

till vaktarrest enligt de i 39 §

för jämförelse mellan arreststraff

av olika slag stadgade grunder.

27 §.

Vaktarrest och sträng arrest kunna

åläggas med skärpning genom hårt

nattläger under högst tio dagar av

strafftiden. Sådan skärpning må åläggas

allenast då det med hänsyn till

av den straff skyldige fond undergångna

bestraffningar eller andra särskilda

omständigheter finnes icke kunna

antagas, att arreststraff et, verkställt i

vanlig ordning, skulle å honom utöva

tillbörlig verkan.

Utskottets förslag.

Den, som undergår skärpt arrest,

må ej åtnjuta annan kost än manskapet

vanligen bestås eller annan

dryck än vatten, och ej heller, där

det ej för särskilt fall medgifves,

mottaga besök.

Den arresterade må icke under

arresttiden deltaga i tjänstgöring.

27 §.

År någon ålagd skärpt arrest,

men finnes han icke utan våda för

hälsan kunna undergå detta straff,

eller saknas å fartyg lämpligt rum

för straffets verkställande, skall

straffet förvandlas till vaktarrest

enligt de i 39 § för jämförelse

mellan arreststraff av olika slag

stadgade grunder.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

o

Alagd skärpning bör verkställas vid

strafftidens början men tillämpas icke

så länge den straff skyldige finnes ej

kunna utan våda för hälsan undergå

skärpningen.

Skärpning vare förfallen, där

den ej kan före strafftidens slut verkställas.

28 §.

Om avsättning och därmed förenad påföljd, som i 15 § är sagd,

om mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, så ock om straff, vartill

dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning eller till

mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning av det

ämbete eller den tjänst, vari han sig förbrutit, gälle vad i allmän

lag sägs.

Om förlust av medborgerligt förtroende, vilken påföljd även i

denna lag för vissa brott finnes bestämd, gälle ock vad i allmän lag

är stadgat.

29 §.

Officer eller underofficer, som

efter denna eller allmän lag dömes

till ansvar för stöld eller snatteri

eller för annat brott till straffarbete

eller svårare straff, skall tillika dömas

till avsättning från det ämbete eller

den tjänst, han såsom krigsman

innehar.

Begår krigsman, som hör till

det vid krigsmakten fast anställda

manskap, brott, därför han dömes

till straffarbete eller svårare straff,

skall han av vederbörande befälhavare

skiljas från sin anställning

vid krigsmakten; dock må, då tiden

för ådömt straffarbete ej uppgår

29 §.

Officer eller underofficer, som

efter denna eller allmän lag dömes

till ansvar för stöld eller snatteri

eller för annat brott till straffarbete

eller svårare straff, skall tillika

dömas till avsättning från det ämbete

eller den tjänst, han såsom

krigsman innehar.

Begår krigsman, som hör till

det vid krigsmakten fast anställda

manskap, brott, därför han dömes

till straffarbete eller svårare straff,

skall han av vederbörande befälhavare

skiljas från sin anställning

vid krigsmakten; dock må, då tiden

för ådömt straffarbete ej uppgår

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

till sex månader och brottet ej är

sådant, att den skyldiges medborgerliga

anseende därigenom fläckas

eller spilles, på befälhavaren bero

att bibehålla honom vid berörda

anställning.

Har officer, underofficer eller

ock krigsman, tillhörande det vid

krigsmakten fast anställda manskap,

för brott, som omförmäles såsom

straffbart i denna lag, tre eller

flera gånger straffats med böter,

vaktarrest, sträng arrest eller svårare

straff, samt, därest bestraffningarna

utgjort endast vaktarrest, minst en

gång undergått dylikt straff i femton

dagar, och har han inom fem år,

efter det han undergått den av dessa

bestraffningar, som sist verkställts,

begått nytt brott, som omförmäles

såsom straffbart i denna lag; då må

den brottslige, även om något av

de fall icke är för handen, som i föregående

båda moment avses, jämte

det straff, vartill han för det nya

brottet gjort sig förfallen, tillika,

om han är officer eller underofficer,

till avsättning dömas och, om han

tillhör manskapet, av vederbörande

befälhavare skiljas från sin anställning

vid krigsmakten, såvida han

prövas hava gjort sig ovärdig den

aktning och tillit, som bör tillkomma

av honom innehavd befälsställning,

eller krigstuktens upprätthållande

eljest det kräver. Härvid

må dock ej tagas hänsyn till bestraffning,

som den brottslige undergått,

där vid den tid, då brottet, varom

Utskottets förslag.

till sex månader och brottet ej är

sådant, att den skyldiges medborgerliga

anseende därigenom fläckas

eller spilles, på befälhavaren bero

att bibehålla honom vid berörda

anställning.

Har officer, underofficer eller

ock krigsman, tillhörande det vid

krigsmakten fast anställda manskap,

för brott, som omförmäles såsom

straffbart i denna lag, tre eller

flera gånger straffats med böter,

vaktarrest, skärpt arrest eller svårare

straff, samt, därest bestraffningarna

utgjort endast vaktarrest,

minst en gång undergått dylikt

straff i femton dagar, och har han

inom fem år, efter det han undergått

den av dessa bestraffningar,

som sist verkställts, begått nytt

brott, som omförmäles såsom straffbart

i denna lag; då må den brottslige,

även om något av de fall icke

är för handen, som i föregående

båda moment avses, jämte det straff,

vartill han för det nya brottet

gjort sig förfallen, tillika, om han

är officer eller underofficer, till

avsättning dömas och, om han tillhör

manskapet, av vederbörande

befälhavare skiljas från sin anställning

vid krigsmakten, såvida han

prövas hava gjort sig ovärdig den

aktning och tillit, som bör tillkomma

av honom innehavd befälsställning,

eller krigstuktens upprätthållande

eljest det kräver. Härvid

må dock ej tagas hänsyn till

bestraffning, som den brottslige

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Eungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

fråga är, förövades, tio år förflutit, undergått, där vid den tid, då

sedan bestraffningen blivit till fullo brottet, varom fråga är, förövades,

undergången. tio år förflutit, sedan bestraffningen

blivit till fullo undergången.

30 §.

Varder någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

förvunnen om brott, för vilket straff är utsatt i denna lag, och finnas

olika straff för officerare, underofficerare och manskap bestämda; då skall

den brottslige straffas i likhet med krigsman i den tjänstegrad, vartill

den straffskyldige enligt tjänstereglemente eller särskild föreskrift

räknas. År någon viss tjänstegrad för den straffskyldige ej bestämd,

skall det straff tillämpas, som gäller för manskap.

31 §.

Har barn, som ej fyllt femton år, begått gärning, för vilket

straff är utsatt i denna lag, vare i stället underkastat disciplinär

bestraffning enligt de bestämmelser, som av Konungen i sådant hänseende

meddelas.

32 §.

Att i vissa fall villkorlig dom må brukas i fråga om straff, som

ådomes efter denna lag, därom gäller vad i allmän lag är stadgat.

4 KAP.

Om vissa allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och

skadestånd.

33 §.

Vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott, om

sammanträffande av brott, om förening eller förändring av straff, om

återfall i brott och om särskilda grunder, som utesluta, minska eller

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

upphäva straffbarhet, lände till efterrättelse vid tillämpning av denna

lag, likväl med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden,

som däri förekomma; skolande vad i allmän lag finnes stadgat

om tillgodoräknande av häktningstid äga motsvarande tillämpning i

disciplinmål.

I fråga om skadestånd galle ock allmän lag. Har krigsman, som

under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess

säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse,

som i 130 § sägs, vare dock, där han ej varder dömd till svårare

straff än disciplinstraff, icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som

genom förseelsen tillskyndats kronan eller annan.

34 §.

Innefattar en handling flera brott, som äro straffbara dels efter

denna och dels efter annan lag, eller är en handling i särskilda avseenden

belagd med olika straff i denna och i annan lag; varde tilllämpat

vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen är för likartat fall

stadgat.

Är en handling i särskilda avseenden belagd med straff dels efter

10 kap. 1, 2 eller 5 § allmänna strafflagen, dels efter 7 eller 12 kap.

i denna lag, må nämnda lagrum i allmänna strafflagen icke tillämpas.

Då brottslig handling, som i denna § avses, är av beskaffenhet

att böra enligt denna lag med disciplinstraff och enligt annan lag

med böter försonas, skall disciplinstraff ensamt åläggas.

35 §.

År någon, som gjort sig skyldig

till straffarbete på viss tid eller

fängelse, tillika förfallen till arrest,

då skall sistnämnda straff övergå

till fängelse, därvid varje dags

arrest utan bevakning anses svara

mot en halv dags fängelse, varje

dags vaktarrest mot en dags fängelse

och varje dags sträng arrest

mot tre dagars fängelse; dock att

brutet dagatal anses vara förfallet;

35 §.

År någon, som gjort sig skyldig

till straffarbete på viss tid eller

fängelse, tillika förfallen till arrest,

då skall sistnämnda straff övergå

till fängelse, därvid varje dags

arrest utan bevakning anses svara •

mot en halv dags fängelse, varje

dags vaktarrest mot en dags fängelse

och varje dags skärpt arrest

mot två dagars fängelse; dock att

brutet dagatal anses vara förfallet;

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Lag it: skot! ds utlåtande Nr 22.

Kungi. Majds förslag. Utskottets förslag.

och varde fängelsestraffet jämlikt och varde fängelsestraffet jämlikt

de i allmän lag givna grunder med de i allmän lag givna grunder med

övriga straffet förenat. övriga straffet förenat.

36 §.

År någon förfallen både till arreststraff och till böter, tillämpas

bägge dessa straff. Saknar den skyldige tillgång till böternas fulla

gäldande, skall såväl bötes- som arreststraffet övergå till fängelse.

37 §.

Skall jämlikt 35, eller 36 § förening eller förändring av straff äga

rum, utsätte domstolen ändock alltid det särskilda straff, varje brott

förskyllt, och meddele därefter de bestämmelser, som jämlikt nämnda

§§ erfordras.

38 §.

Anses någon på en gång övertygad om flera särskilda förseelser,

vilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett

gemensamt straff, vilket icke må överstiga det i 22 § för varje

slag av arreststraff utsatta högsta mått.

39 §.

Vad i 38 § är stadgat skall lända

till efterrättelse jämväl om någon,

sedan disciplinstraff blivit honom

ålagt, varder övertygad att förut

hava begått annan förseelse, därå

disciplinstraff bör följa. Vid tillämpning

av det sålunda bestämda

straffet skall avräknas den tid,

varunder den straffskyldige till följd

av det tidigare beslutet må hava

undergått straff; och skall därvid

en dags arrest utan bevakning anses

svara mot en halv dags vakt
-

39 §.

Vad i 38 § är stadgat skall

lända till efterrättelse jämväl om

någon, sedan disciplinstraff blivit

honom ålagt, varder övertygad att

förut hava begått annan förseelse,

därå disciplinstraff bör följa. Vid

tillämpning av det sålunda bestämda

straffet skall avräknas den

tid, varunder den straflfskyldige till

följd av det tidigare beslutet må

hava undergått straff; och skall

därvid en dags arrest utan bevakning

anses svara mot en halv dags

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

arrest och. en dags vaktarrest mot

sträng arrest under en tredjedels dag.

Uppkommer genom avräkningen

brutet dagatal, anses detta vara

förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff

blivit honom ålagt, men innan han

det till fullo undergått, ånyo gjort

sig skyldig till förseelse, varå sådant

straff bör följa, då skall sistnämnda

straff sammanläggas med det förra

straffet eller, om detta var till någon

del verkställt, då ny förseelse begicks,

med vad av samma straff

då återstod, till ett arreststraff

av det slag, straffen tillhöra eller,

om de äro av olika slag, det svåraste

något av dem tillhör; skolande

därvid de i 39 § för jämförelse

mellan arreststraff av olika slag

stadgade grunder äga tillämpning,

med iakttagande dock, att det

sammanlagda straffet ej i något

fall må överstiga, om det är arrest

utan bevakning eller vaktarrest,

tjugufyra dagar, och, om det är

sträng arrest, åtta dagar; och varde,

vid tillämpning av det sålunda

bestämda straffet, avräknad den tid,

varunder den straffskyldige till

följd av det tidigare beslutet må

hava undergått straff, efter det förseelse

ånyo förövades.

Har i fall, som i 1 mom. avses,

det först ålagda straffet jämlikt

35 § övergått till fängelse eller

straffarbete eller jämlikt 36 § till

Utskottets förslag.

vaktarrest och en dags vaktarrest

mot en halv dags skärpt arrest. Uppkommer

genom avräkningen brutet

dagatal, anses detta vara förfallet.

40 §.

Har någon, sedan arreststraff

blivit honom ålagt, men innan han

det till fullo undergått, ånyo gjort

sig skyldig till förseelse, varå sådant

straff bör följa, då skall sistnämnda

straff sammanläggas med det förra

straffet eller; om detta var till

någon del verkställt, då ny förseelse

begicks, med vad av samma straff

då återstod, till ett arreststraff av

det slag, straffen tillhöra eller, om

de äro av olika slag, det svåraste

något av dem tillhör; skolande

därvid de i 39 § för jämförelse

mellan arreststraff av olika slag

stadgade grunder äga tillämpning,

med iakttagande dock, att det

sammanlagda straffet ej i något fall

må överstiga, om det är arrest utan

bevakning eller vaktarrest, tjugufyra

dagar, och, om det är skärpt

arrest, tolv dagar; och varde, vid

tillämpning av det sålunda bestämda

straffet, avräknad den tid,

varunder den straffskyldige till följd

av det tidigare beslutet må hava

undergått straff, efter det förseelse

ånyo förövades.

41 §.

Har i fall, som i 40 § avses, det

först ålagda straffet jämlikt 35 §

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

fängelse, och har det sålunda bestämda

straffet redan till någon

del verkställts, då ny förseelse förövas;

då skall det arreststraff, som

för den eller de senare begångna

förseelserna ålägges, enligt vad i

35 § är stadgat, övergå till fängelse

och med övriga straffet förenas.

■il §.

År arreststraff, som jämlikt

35, 36 eller 40 § f örenas med annat

straff, förbundet med skärpning, varde

den tillämpad. År jämväl straff,

varmed arreststraff et förenas, med

skärpning förbundet, tillämpas den

skärpning, som är svårast, eller, där

skärpningarna äro lika svårq,, en av

dem. Har skärpning med mörkt enrum

ådömts enligt allmänna strafflagen,

anses en dags sådan skärpning

svara mot två dagars skölpning endast

genom hårt nattläger; och värde,

där skärpningar finnas efter sådan

grund lika svåra, skärpningen med

mörkt enrum tillämpad.

Går i fall, som i 35 § avses,

strafftiden över två år, vare skärpningen

förfallen.

42 §.

Utskottets förslag.

övergått till fängelse eller straffarbete

eller jämlikt 36 § till fängelse,

och har det sålunda bestämda

straffet redan till någon del verkställts,

då ny förseelse förövas; då

skall det arreststraff, som för den

eller de senare begångna förseelserna

ålägges, enligt vad i 35 § är

stadgat, övergå till fängelse och

med övriga straffet förenas.

Äro i fall, då från ådömt

straff skall avräknas straff, som redan

verkställts, båda straffen eller

någotdera av dem arreststraff, och

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 13

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

äro båda straffen förbundna med

skärpning varde verkställd skärpning

jämväl avräknad från den senare

ådömda i enlighet med de för jämförelse

mellan olika skärpningar stadgade

grunder.

43 §.

Förekomma till verkställighet

på en gång flera beslut, varigenom

samma person blivit fälld

till särskilda disciplinstraff, och

finnes därvid sådant fall, som i 40

§ 1 mom. avses, vara för handen,

utan att den straffskyldige tillika

är förfallen till annat frihetsstraff,

ankomme det på vederbörande

befälhavare att, jämlikt vad i

nämnda lagrum och 41 § är stadgat,

förordna om straffens sammanläggning.

Har i andra fall

genom särskilda beslut, vilka på

eu gång förekomma till verkställighet;

samma person blivit fälld till

särskilda straff, och äro straffen

av beskaffenhet, att de enligt gällande

föreskrifter ej kunna jämte

varandra verkställas, göres om förhållandet

anmälan hos krigsöverdomstolen,

som, med tillämpning

av i denna och allmän lag stadgade

grunder, förordnar, huru

straffen skola förenas eller sammanläggas;

dock att, där besluten

blivit till Konungens befallningsliavande

för verkställighet överlämnade,

Konungens befallningshavande

äger att om sammanläggningen

förordna.

Utskottets förslag.

42 §.

Förekomma till verkställighet

på en gång flera beslut, varigenom

samma person blivit fälld

till särskilda disciplinstraff, och

finnes därvid sådant fall, som i 40

§ avses, vara för handen, utan

att den straffskyldige tillika är förfallen

till annat frihetsstraff, ankomme

det på vederbörande befälhavare

att, jämlikt vad i nämnda

lagrum är stadgat, förordna om

straffens sammanläggning. Har i

andra fall genom särskilda beslut,

vilka på en gång förekomma till

verkställighet, samma person blivit

fälld till särskilda straff, och äro

straffen av beskaffenhet, att de

enligt gällande föreskrifter ej kunna

jämte varandra verkställas, göres

om förhållandet anmälan hos krigsöverdomstolen,

som, med tillämpning

av i denna och allmän lag

stadgade grunder, förordnar, huru

straffen skola förenas eller sammanläggas;

dock att, där besluten

blivit till Konungens befallningshavande

för verkställighet överlämnade,

Konungens befallningshavande

äger att om sammanläggningen

förordna.

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Där disciplinstraff blivit av

befälhavare någon ålagt, men verkställandet

därav, på sätt i 207 §

sägs, anstår i avvaktan på utslag

över annat mot den straffskyldige

vid domstol angivet brott, för vilket

han hålles häktad, skall samma

domstol, i händelse han sakfälles

för det där åtalade brottet, men

straffet för samma brott enligt gällande

föreskrifter ej kan verkställas

jämte disciplinstraffet, förordna

om de särskilda straffens

sammanläggning.

Utskottets förslag.

43 §.

Där disciplinstraff blivit av

befälhavare någon ålagt, men verkställandet

därav, på sätt i 207 §

sägs, anstår i avvaktan på utslag

över annat mot den straffskyldige

vid domstol angivet brott, för vilket

han hålles häktad, skall samma

domstol, i händelse han sakfälles

för det där åtalade brottet, men

straffet för samma brott enligt

gällande föreskrifter ej kan verkställas

jämte disciplinstraffet, förordna

om de särskilda straffens

sammanläggning.

44 §.

Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager

plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller

vid annat tillfälle, då brott emot krigslydnaden medför större fara för

ordningen inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon

sätter sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blivit upprepad,

den ej genast verkställer; då må förman emot underlydande

bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande

eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa

fall större våld, än nöden kräver; gälle vad i sådant hänseende om

nödvärn i allmän lag sägs.

45 §.

Varder skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning

eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning

överfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara

för den överfallne eller för person eller egendom, som är under hans

beskydd eller bevakning, eller eljest för allmän eller enskild säkerhet;

då äge den vakt, patrull eller avdelning rätt till nödvärn. Söker den,

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

som står under sådan bevakning, att rymma, eller brukar annan för

att befria honom våld eller hot, må det våld användas, som för rymningens

hindrande är nödigt.

Yad i 1 mom. är stadgat om vakt, patrull eller avdelning gälle

jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är

stadd i tjänsteutövning.

46 §.

För sådan i krig förövad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen

likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten,

må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest å gärningen

följa bort.

47 §.

I fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande av

utslag galle vad i allmän lag är föreskrivet; och skall i dessa fall

disciplinstraff ej anses svårare än böter enligt allmän lag.

Andra delen.

Om särskilda brott.

5 KAP.

Om rymning och olovligt undanhållande.

48 §.

Krigsman, som, i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, olovligen

avviker från den trupp eller det fartyg, vartill han hör, eller från den

tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer

sig utan att från orten avvika eller, då det på grund av inkallelse

eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger

honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter, straffes för

rymning.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

49 §.

Rymmer krigsman, som är tjanstgöringsskyIdig vid mobiliserad

avdelning, dömes till straffarbete från och med sex månader till och

med två år.

Tillhör rymmaren manskapet, och äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må den brottslige, om han ej förut undergått bestraffning

för rymning, dömas till fängelse i högst ett år.

50 §.

Rymmer krigsman i annat fall än det, som omförmäles i 49 §,

dömes till fängelse i högst sex månader eller varde, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff. Består

brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten,

och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej svårare

straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker rymningen från fartyg

under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till

följd av rymningen utsättes för fara, må till fängelse i högst ett år

eller straffarbete på lika tid dömas. Förövas brottet av den, som tillförene

varit straffad för rymning, vare straffet fängelse eller, om rymningen

sker från fartyg under omständigheter, som nyss sagts, fängelse

eller straffarbete i högst två år.

Rymmer officer eller underofficer, skall han, ändå att brottet anses

höra medföra lindrigare ansvar än straffarbete, jämte det straff, som

jämlikt 1 mom. skall följa å brottet, tillika dömas till avsättning.

51 §.

Hava två eller flera krigsmän i samråd beslutat att rymma, vare

det, om brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet;

och må i det fall, som omtalas i 49 §, straffet för anstiftare höjas

till straffarbete i högst två år utöver den där utsatta högsta strafftid.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit

träffad, men kom brottet ej till verkställighet; varde ändå anstiftare,

så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom

rymmare straffade, efter ty i 49 eller 50 § för varje fall är stadgat.

Annan deltagare i sådan stämpling belägges med disciplinstraff.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Officer eller underofficer, som beträdes med brott, varom denna

§ handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

52 §.

Krigsman, som, utan att sådan avsikt, som i 48 § är sagd, ådagalägges,

begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där

finnes omförmäld, varde, där han ej, efter vad nedan stadgas, gjort

sig förfallen till svårare ansvar, för olovligt undanhållande belagd med

disciplinstraff; dock att, där brottet förövas av någon, som förut varit

straffad för olovligt undanhållande eller rymning, samt omständigheterna

äro synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Är den brottslige officer eller underofficer, och varar undanhållandet

över tre dagar, dömes till fängelse i högst sex månader eller varde,

där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må jämte det

ansvar, som nu är sagt, tillika till avsättning dömas.

53 §.

Beträdes krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad

avdelning eller är inmönstrad å fartyg, med olovligt undanhållande,

som varat över tjugufyra timmar av den bestämda tjänstgöringstiden

efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter

det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde ansedd såsom hade han

rymning förövat.

Lag samma vare, där i annat fall, än i 1 mom. avses, olovligt

undanhållande varat för officer eller underofficer över tre månader

eller för någon av manskapet över tre dagar av den bestämda tjänstgöringstiden.

54 §.

Underlåter krigsman, som på grund av inkallelse eller enligt åtagande

eller efter tilländagången tjänstledighet är skyldig inställa sig

till tjänstgöring, men på grund av laga förfall därifrån utebliver, att,

så snart ske kan, hos vederbörande befälhavare anmäla förfallet, belägges

den felaktige med disciplinstraff.

55 §.

Krigsman, som, efter det han blivit utan eget förvållande skild

från trupp eller fartyg, vartill han hör, förfallolöst underlåter att, så

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Eungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

snart ske kan, återförena sig med truppen eller fartyget eller eljest

anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, varde, om det sker i

avsikt att undandraga sig krigstjänsten, ansedd såsom liade han rymning

förövat men, om sådan avsikt ej ådagalägges, straffad efter 52 eller

53 §, allt efter vad i nämnda §§ för varje fall är sagt.

56 §.

Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag

och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, gjort sig skyldig

till rymning eller till olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra

timmar efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar

efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, värde den brottslige, om

han är ämbets- eller tjänsteman, straffad så, som angående krigsman

för motsvarande fall här ovan i detta kap. stadgats, men eljest dömd

till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

57 §.

Har krigsman eller någon, som utan att vara krigsman lyder

under denna lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,

förlett eller hjälpt annan till rymning, straffes så, som hade han

själv under enahanda förhållanden rymt; dock att avseende ej göres å

de omständigheter, som voro av hans åtgärd oberoende eller allenast

för rymmaren försvårande.

58 §.

Vet krigsman, eller någon, som utan att vara krigsman lyder

under denna lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning,

att annan ärnar rymma, och underlåter han att i tid uppenbara de

omständigheter, som därom kunniga äro, eller har han, efter det

rymningsbrott av annan förövats, hyst eller dolt rymmaren, med vetskap

om dennes brott, då skall han, efter som brottet var till, beläggas

med disciplinstraff eller dömas till fängelse eller mistning av ämbete

eller tjänst på viss tid; varde dock i varje fall lindrigare straffad, än

om han själv begått rymningen.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Eungl. Majds förslag. Utskottets förslag.

59 §.

Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör

sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet under längre

eller kortare tid, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

60 §.

Lämnar någon, som undergår

arrest utan bevakning, olovligen

det rum eller tält. vari straffet

verkställes, eller överträder han

meddelat förbud att emottaga besök,

eller överträder någon, som

jämlikt 23 § 3 mom. förbjudits att

å fartyg förflytta sig utom visst område,

det sålunda meddelade förbudet,

belägges med vaktarrest.

60 §.

Lämnar någon, som undergår

arrest utan bevakning, olovligen

det rum eller tält, vari straffet

verkställes, eller överträder han

meddelat förbud att emottaga besök,

eller överträder någon, som

jämlikt 24 § B mom. förbjudits att

å fartyg förflytta sig utom visst område,

det sålunda meddelade förbudet,

belägges med vaktarrest.

61 §.

Vad i 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54 och 59 §§ finnes stadgat om

krigsmän skall i tillämpliga delar gälla beträffande värnpliktige, officerare,

underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens reserver,

ävensom vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren

anställda personer, ändå att de icke skulle vara att hänföra till

krigsmän. Likaledes skall vad i 56 § är stadgat om vissa ämbets- och

tjänstemän, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, äga motsvarande

tillämpning å till krigsmaktens reserver hörande civila ämbetsoch

tjänstemän, som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning,

ehuru denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 105

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

6 KAP.

Om uppror, upplopp och olovliga sammankomster.

62 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och

lägger det uppsåt å daga att med

förenat våld sätta sig upp emot

verkställighet av förmans bud eller

att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd

eller att för sådan åtgärd

hämnas, men vända de upprorsmän

på förmans befallning åter

till lydnad och ordning; då skola

anstiftare och anförare dömas till

straffarbete från och med ett till

och med tre år och de övriga till

fängelse i högst sex månader. Äro

synnerligen mildrande omständigheter

för handen; må deltagare,

som hör till manskapet och ej var

anstiftare eller anförare, dömas till

vaktarrest i minst tio dagar.

62 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och

lägger det uppsåt å daga att med

förenat våld sätta sig upp emot

verkställighet av förmans bud eller

att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd

eller att för sådan åtgärd

hämnas, men vända de upprorsmän

på förmans befallning åter

till lydnad och ordning; då skola

anstiftare och anförare dömas till

straffarbete från och med ett till

och med tre år och de övriga till

fängelse i högst sex månader. Äro

synnerligen mildrande omständigheter

för handen; må deltagare,

som hör till manskapet och ej var

anstiftare eller anförare, dömas till

skärpt arrest i minst fem dagar eller

vaktarrest i minst 10 dasrar.

63

Vånda upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa

trotsighet emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till

straffarbete från och med tre till och med sex år och annan deltagare

i upproret till sådant arbete från och med ett till och med tre år.

Officer eller underofficer varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas.

64 §.

Göra upprorsmän våld å person, eller bryta eller förstöra de hus,

eller plundra eller fördärva de annan egendom; straffes anstiftare eller

Bihang till senare riksdagens protokoll 19U. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 14

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

anförare med straffarbete på livstid eller från och med tre till och

med tio år och annan deltagare i upproret med straffarbete från och

med ett till och med åtta år.

Officer eller underofficer, som fälles till ansvar efter detta lagrum,

skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

För våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,

varde ock gärningsmannen straffad, efter ty i 4 kap. 1 § allmänna

strafflagen och 34 § denna lag skils.

65 §.

Gör krigsfolk uppror under sjönöd

eller vid annat tillfälle, då

brott mot krigslydnaden medför

större fara; då skola, om upproret

ej fullföljdes längre än i 62 § är

sagt, de brottsliga dömas, anstiftare

eller anförare till straffarbete från

och med fyra till och med åtta år

och annan deltagare i upproret

till sådant arbete från och med

två till och med fyra år; men i

de fall, varom 63 och 64 §§ handla,

skall anstiftare eller anförare dömas

till straffarbete på livstid eller

från och med sex till och med tio

år och annan deltagare straffas med

straffarbete från och med två till

o

och med åtta år. A officer eller

underofficer, som fälles till ansvar

efter detta lagrum, skall tillämpas

den särskilda påföljd, som i 63 och

64 §§ stadgas.

65 §.

Gör krigsfolk uppror under sjönöd

eller vid annat tillfälle, då

brott mot krigslydnaden medför

större fara; då skola, om upproret

ej fullföljdes längre än i 62 § är

sagt, de brottsliga dömas, anstiftare

eller anförare till straffarbete från

och med fyra till och med åtta år

och annan deltagare i upproret

till sådant arbete från och med

två till och med fyra år; men i

de fall, varom 63 och 64 §§ handla,

skall anstiftare eller anförare dömas

till straffarbete på livstid eller

från och med sex till och med tio

år och annan deltagare straffas med

straffarbete från och med två till

och med åtta år.

Officer eller underofficer, som

fälles till ansvar efter detta lagrum,

skall tillika förklaras ovärdig att i

rikets tjänst vidare nyttjas.

66 §.

Deltager krigsman med väpnad hand i uppror emot annan offentlig

myndighet, än ovan sägs; dömes till straff, som för uppror

emot förman finnes bestämt.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj.is förslag.

Utskottets förslag.

67 §.

Dräper upprorsman den, som uppror stilla vill; miste livet eller

dömes till straffarbete på livstid.

Yarder upprorsman dräpen; ligge ogin.

68 §.

Har någon muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den

han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller annorledes

sökt förleda till uppror, då skall, vid straffets bestämmande

efter allmän lag, brottet anses hava skett under försvårande omständigheter.

Samma lag vare om den, som annans skrift utspritt eller utsprida

låtit för att därmed komma uppror åstad.

69 §.

Får någon veta,''att stämpling till uppror är å färde, och uppenbarar

han ej i tid för befälhavaren de omständigheter, som kunniga

äro; då skall han, efter som brottet var till, dömas till disciplinstraff

eller till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

70 §.

Samlar sig krigsfolk tillhopa och stör lugnet eller ordningen

inom krigsmakten utan att dock lägga å daga sådant uppsåt, som i 62 §

är sagt, och skingrar sig ej det krigsfolk på förmans befallning, utan

visar trotsighet däremot; dömes anstiftare eller anförare till straffai-bete

från och med ett till och med tre år och annan deltagare i

upploppet till fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande

omständigheter för handen; då må deltagare i upploppet, den

där hör till manskapet och ej är att anse såsom anstiftare eller anförare,

dömas till disciplinstraff. Övergå de till våld å person eller

egendom; vare lag, som i 64 och 67 §§ sagd är; dock att för sådan

deltagare i upploppet, som ej är anstiftare eller anförare, straff efter

64 § må nedsättas till straffarbete i två månader.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 65 § sägs, varde de brottslige

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

straffade, anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra

till och med åtta år och annan deltagare i upploppet med sådant

arbete från och med två till och med fyra år. Orsakas genom upploppet

betydligare skada; då må straffet höjas för anstiftare och anförare

till straffarbete i tio år eller på livstid och för annan deltagare

till straffarbete i åtta år. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig

till brott, varom i detta moment är sagt, skall ock förklaras ovärdig

att i rikets tjänst vidare nyttjas.

71 §•

Var som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, den

han bland krigsfolket utspritt eller utsprida låtit, uppmanat eller

annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads

befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten,

varde, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande

till uppror, varom i 68 § förmäles, dömd till fängelse, eller, i lindrigare

fall, till disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvårande,

må till straffarbete i högst två år dömas. Är den skyldige i följd av

gärningen förfallen till straff för delaktighet i''brott, som därå följt,

galle vad i 4 kap. 1 § allmänna strafflagen och 54 § denna lag

är sagt.

Lag samma vare om den, som annans skrift, den där innefattar

sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande, som i

1 mom. sägs, utspritt eller utsprida låtit för att därmed främja den

med skriften åsyftade verkan.

72 §.

Den, som, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4

mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen är gällande, med vetskap

om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller

å flottans fartyg, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år.

Sker brottet vid tillfälle, som i 65 § sägs, då må till straffarbete i högst

ett år dömas.

73 §•

Håller krigsfolk sammankomst för rådplägning i ämnen, genom

vilkas avhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas

eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom:

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

om faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförrättning,

därtill befallning är given eller förväntas;

om vådan av den ställning, vari krigsmakten eller någon del

därav befinner sig; eller

om förmans förhållande eller åtgärder;

då skola de, som deltogo i sammankomsten, dömas till disciplinstraff

eller, där faran var större, till fängelse.

Har officer eller underofficer, i ändamål, som ovan är sagt, kallat

underlydande till sammankomst eller givit dem tillstånd att sådan sammankomst

hålla; dömes till avsättning, mistning av ämbete eller tjänst

på viss tid eller fängelse och varde tillika, om sammankomsten ledde

till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare därav straffad,

men de underlydande vare för sitt deltagande i sammankomsten från

straff fria.

74 §.

Den, som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § avses,

kallat krigsfolk till sammankomst, varde, ändå att densammas hållande

förhindrades, straffad efter ty i nämnda § sägs..

75 §.

De i 62, 63, 64, 65, 67, 70 och 73 §§ av detta kap. förekommande

stadganden äga tillämpning jämväl å dem, som utan att vara

krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk deltaga i uppror,

upplopp eller olovliga sammankomster.

7 KAP.

Om brott mot krigslydnaden och missbruk av förmanskap; så ock om

misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande.

76 §.

Vägrar krigsman att åtlyda vad förman under tjänstens utövning

och i vad som angår tjänsten honom befallt, dömes till fängelse eller

straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro

omständigheterna synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff.

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Sker brottet i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg

i närvaro av någon bland besättningen, må straffet böjas till straffarbete

i två år.

Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott

mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas

till straffarbete i högst fyra år. Kom därav betydligare skada, eller

var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenat,

må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

77 §.

Underlåter krigsman, i avsikt att förhindra verkställighet av vad

förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom

befallt, att rätt fullgöra befallningen, eller uppehåller han i sådan avsikt

genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning befallningens fullgörande,

straffes efter 76 §.

Yar avsikten ej sådan, som ovan nämnts, straffes den brottslige

efter 130 §.

78 §.

Vägrar eller underlåter någon,

som utan att vara krigsman lyder

under denna lag, att åtlyda vad

den, som enligt tjänstereglemente

eller särskilt förordnande över honom

har befälsrätt i tjänsten, inom

gränsen av denna rätt anbefallt;

varde den brottslige, om han är att

hänföra till ämbets- eller tjänsteman,

straffad efter 25 kap. 16 eller

17 § allmänna strafflagen, men eljest

dömd högst till straffarbete i två år.

Var förbrytelsen ringa; må den

brottslige beläggas med disciplinstraff.

79 §.

Straff efter 76, 77 eller 78 § må

icke ådömas, då befallningen avsåg

utförande av gärning, som enligt lag

icke är tillåten.

78 §.

Vägrar eller underlåter någon,

som utan att vara krigsman lyder

under denna lag, att åtlyda vad

den, som enligt tjänstereglemente

eller särskilt förordnande över honom

har befälsrätt i tjänsten, inom

gränsen av denna rätt anbefallt;

varde den brottslige, om han är att

hänföra till ämbets- eller tjänsteman,

straffad efter 25 kap. 16 eller

17 § allmänna strafflagen, men eljest

dömd till fängelse i högst sex månader.

Var förbrytelsen ringa; må den

brottslige beläggas med disciplinstraff.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

so §. 79 §''

Underlåter någon att efterkomma överordnads i särskilda fall

meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen

inom krigsmakten, belägges med disciplinstraff eller dömes till fängelse

i högst sex månader.

81 §.

Gör krigsman våld eller annan

misshandel å överordnad krigsman

i ämbete- eller tjänsteärende eller

för att honom till någon ämbetseller

tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån

hindra eller att å honom för

sådan åtgärd hämnas, dömes, om

den våldförde är officer eller underofficer,

till straffarbete i högst fyra

år och, om han tillhör manskapet,

till straffarbete i högst två år eller

fängelse i högst sex månader; dock

att, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, må dömas, om

den våldförde är officer eller underofficer,

till fängelse och, om han

tillhör manskapet, till vaktarrest i

minst tio dagar.

Sker brottet under sjönöd eller

eljest vid tillfälle, då brott mot

krigslydnaden medför större fara,

straffes den brottslige med straffarbete

från och med två till och

med sex år.

Begår krigsman våld eller annan

misshandel mot krigsman, som är

hans förman, eller mot annan överordnad

krigsman, som vid tillfället

bär sin tjänstedräkt, och sker brot
-

80 §.

Gör krigsman våld eller annan

misshandel å överordnad krigsman

i ämbete- eller tjänsteärende eller

för att honom till någon ämbetseller

tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån

hindra eller att å honom för

sådan åtgärd hämnas, dömes, om

den våldförde är officer eller underofficer,

till straffarbete i högst fyra

år och, om han tillhör manskapet,

till straffarbete i högst två år eller

fängelse i högst sex månader; dock

att, där omständigheterna äro synnerligen

mildrande, må dömas, om

den våldförde är officer eller underofficer,

till fängelse och, om han

tillhör manskapet, till skärpt arrest

i minst fem- dagar eller vaktarrest i

minst tio dagar.

Sker brottet under sjönöd eller

eljest vid tillfälle, då brott mot

krigslydnaden medför större fara,

straffes den brottslige med straffarbete

från och med två till och

med sex år.

81 §.

Begår krigsman våld eller annan

misshandel mot krigsman, som är

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

tet ej i eller för den våldfördes ämbete

eller tjänst, dömes till fängelse

eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

Sker brottet å tid eller ort,

att det väcker stor uppmärksamhet

och förargelse, eller eljest under

synnerligen försvårande omständigheter,

må straffet höjas till straffarbete

i högst två år.

hans förman, eller mot annan överordnad

krigsman, som vid tillfället

bär sin tjänstedräkt, och sker brottet

ej i eller för den våldfördes ämbete

eller tjänst, dömes till fängelse

eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

Sker brottet å tid eller ort,

att det väcker stor uppmärksamhet

och förargelse, eller eljest under

synnerligen försvårande omständigheter,

må straffet höjas till straffarbete

i högst två år.

82 §.

Förolämpar krigsman överordnad krigsman med smädligt, föraktligt

eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig

emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning, och sker det

i eller för ämbetet eller tjänsten, dömes till fängelse eller värde, där

omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Gör krigsman sig skyldig till förolämpning mot krigsman, som

är hans förman, eller mot annan överordnad krigsman, som vid tillfället

bär sin tjänstedräkt, och sker förbrytelsen ej i eller för den

förorättades ämbete eller tjänst, dömes den brottslige till disciplinstra

eller fängelse i högst ett år.

83 §.

Har brott, varom i 81 eller 82 §

förmäles, föranletts därav, att den

överordnade vid tillfället genom

missbruk av sin myndighet eller

eljest genom otillbörligt eller ovärdigt

beteende den underordnade till

gärningen retat, må straffet efter

omständigheterna nedsättas under

vad eljest å gärningen följa bort.

83 §.

Har brott, varom i 80, 81 eller

82 § förmäles, föranletts därav, att

den överordnade vid tillfället genom

missbruk av sin myndighet eller

eljest genom otillbörligt eller ovärdigt

beteende den underordnade till

gärningen retat, må straffet efter

omständigheterna nedsättas under

vad eljest å gärningen följa bort.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

84 §.

Där i andra fall, än ovan i detta kap. är sagt, krigsman gör

sig skyldig till våld eller annan misshandel eller till förolämpning mot

överordnad krigsman, som ej är den brottsliges förman, straffes den

brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet finnes kunna försonas

med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas.

85 §.

Om någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

gör våld eller annan misshandel å krigsman, som över honom har

befälsrätt i tjänsten, eller med ord eller gärning förolämpar sådan sin

förman; varde straffad så, som angående krigsman, vilken begår dylikt

brott, här ovan i detta kap. är stadgat.

86 §.

Utmanar officer eller underofficer, med föranledande av något förhållande

i tjänsten, sin förman till envig; varde dömd till avsättning

jämte det ansvar, som efter allmän lag bör följa. Lag samma vare för

den förman, som antager slik utmaning av underlydande.

87 §.

Yar som utan skälig anledning för klagan mot förman över

förnärmelse i tjänsten, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst

sex månader.

88 §.

Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i

avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har

att i sådan förrättning verkställa eller förhindra, eller begår sådant

brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens

upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning eller emot

någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring,

dömes till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör

den brottslige manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter,

må han beläggas med disciplinstraff.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 15

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Förövas brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten

eller för allmän säkerhet, dömes den brottslige till straffarbete

i högst två år. Kom av brottet betydligare skada; dömes till straffarbete

från och med två till och med sex år.

89 §.

Gör någon våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman,

hörande till sådan vakt, patrull eller avdelning, som i 88 § avses,

eller å någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i

tjänstgöring; och sker brottet vid tillfälle, då det medför större fara

för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes till straffarbete från

och med två till och med sex år.

90 §.

Gör krigsman våld eller annan misshandel å underordnad krigsman

i eller för dennes ämbete eller tjänst; dömes till fängelse eller

straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,

må till disciplinstraff dömas.

Har krigsman, som förut undergått straff för brott, varom sägs

i denna §, inom fem år efter straffets fullbordande ånyo gjort sig

skyldig till sådant brott, och varder han för det brott dömd till fängelse

eller svårare straff, då må, ändå att sådant fall ej är för handen, som

i 29 § avses, den brottslige tillika, om han är officer eller underofficer,

dömas till avsättning och, om han hör till manskapet, av vederbörande

befälhavare skiljas från sin anställning vid krigsmakten, ifall han genom

sitt förfarande prövas hava förspillt den aktning och tillit, som bör

tillkomma hans befälsställning.

91 §.

Förolämpar krigsman underordnad krigsman med smädligt yttrande

i tal eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan

gärning, som missfirmlig är, och sker det i eller för den förolämpades

ämbete eller tjänst; dömes den brottslige till disciplinstraff eller fängelse

i högst sex månader.

92 §.

Söker förman, genom missbruk av sin myndighet, hindra underlydande

krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten; dömes till

fängelse.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

93 §.

Förgår sig krigsman, på sätt i 90 eller 91 § sägs, mot annan

krigsman, som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad

eller underordnad, och var den brottslige officer eller underofficer;

straffes såsom i nämnda §§ sägs. Tillhör han manskapet;

dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

94 §.

Gör någon i andra fall, än ovan i detta kap. avses, sig skyldig

till våld eller annan misshandel å eller förolämpning med ord eller

gärning emot någon, som lyder under denna lag, och sker brottet i

eller för den våldfördes eller förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten,

eller förgår sig någon, på sätt nu är sagt, mot krigsfånge,

straffes den brottslige efter allmän lag; dock att, där brottet finnes

kunna försonas med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas.

Lag samme vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kap.

avses, gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning

emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker

under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under

militärbefål eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern,

fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds-

eller tyghus eller eljest inom byggnad eller område, som upplåtits

uteslutande för krigsmaktens behov, eller å krigsmaktens fartyg

eller, inom förläggnings- eller stationsort, å väg, gata eller annat ställe,

varom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför

krigsdomstol.

95 §.

Stör man gudstjänst vid samlad trupp genom svordom eller oljud

eller kommer därvid eljest förargelse åstad, varde belagd med disciplinstraff

eller dömd till fängelse i högst sex månader.

Gör någon förargelse genom svordom eller oljud eller annorledes

inför krigsdomstol, dömes till straff, som i 1 mom. sägs.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Majis förslag.

96 §.

Var som under tjänstgöring eller

eljest i fält, under tåg eller annan

färd under militärbefäl eller på sjötåg,

i läger, kvarter eller vaktrum,

inom kasern, fästningsverk, militärhäkte,

militärsjukhus, kronans varv,

verkstad, förråds- eller tyghus eller

eljest inom byggnad eller område,

som upplåtits uteslutande för krigsmaktens

behov, eller å krigsmaktens

fartyg gör oljud eller oväsende eller

annorledes brister i anständigt uppförande

eller kommer förargelse

åstad, belägges med disciplinstraff.

Lag samma vare, om någon under

sådana omständigheter eller å sådan

plats, som förut i denna § är sagt,

finnes överlastad av starka drycker,

där ej förbrytelsen enligt annat

lagrum bör beläggas med strängare

straff.

Har i annat fall, än nu är sagt,

krigsman inom förläggnings- eller

stationsort eller, då han å annan

ort uppträder i militär tjänstedräkt,

eller vid krigsmakten anställd civil

ämbets- eller tjänsteman, då han uppträder

i dylik dräkt, gjort sig skyldig

till sådan förseelse, som i 1 mom.

omtalas, och skedde det å väg, gata

eller annat ställe, varom ill kap.

15 § allmänna strafflagen förmäles,

straffes efter tv i 1 mom. sägs.

97 §.

Officer, underofficer eller underbefäl

av manskapet, som i eller utom

Utskottets förslag.

96 §.

Var som under tjänstgöring eller

eljest i fält, under tåg eller annan

färd under militärbefäl eller på sjötåg,

i läger, kvarter eller vaktrum

inom kasern, fästningsverk, militärhäkte,

militärsjukhus, kronans varv,

verkstad, förråds- eller tyghus eller

eljest inom byggnad eller område,

som upplåtits uteslutande för krigsmaktens

behov, eller å krigsmaktens

fartyg gör oljud eller oväsende eller

annorledes brister i anständigt uppförande

eller kommer förargelse

åstad, belägges med disciplinstraff.

Lag samma vare, om någon under

sådana omständigheter eller å sådan

plats, som förut i denna § är sagt,

finnes överlastad av starka drycker,

där ej förbrytelsen enligt annat lagrum

bör beläggas med strängare

straff.

Har i annat fall, än nu är sagt,

krigsman inom förläggnings- eller

stationsort eller, då han å annan

ort uppträder i militär tjänstedräkt,

gjort sig skyldig till sådan förseelse,

som i 1 mom. omtalas, och skedde

det å väg, gata eller annat ställe,

varom i 11 kap. 15 § allmänna

strafflagen förmäles, straffes efter

ty i 1 mom. sägs.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj ds förslag. Utskottets förslag,

tjänsten genom anstötligt och ovärdigt

uppförande gör sig skyldig till uppenbar

vanvård av den aktning och tillit,

han på grund av sin befälsställning

bör äga hos sina underlydande, varde,

där ej för den gärning, vartill han

gjort sig skyldig, särskilt ansvar är

stadgat i denna eller annan lag, belagd

med disciplinstraff.

98 §.

Vad i 80, 95 och 96 §§ är stadgat

skall äga tillämpning jämväl å

krigsmaktens reserver tillhörande

personer, som uppträda i militär

tjänstedräkt, ändå att denna lag icke

eljest skulle vara å dem tillämplig.

97 §.

Yad i 79 och 95 §§ samt 96 §

1 mom. är stadgat skall äga tillämpning

jämväl å krigsmaktens reserver

tillhörande personer, som uppträda i

militär tjänstedräkt, ändå att denna

lag icke eljest skulle vara å dem

tillämplig. Likaledes skall, även i de

fall, då till reserven hörande officerare,

underofficerare och manskap ej äro

att hänföra till krigsmän, vad i 96 §

2 mom. är stadgat om krigsmän

vinna tillämpning å nämnda personal.

8 KAP.

Om skadegörelse å egendom, som är avsedd för krigsmakten, samt om

förskingring eller missvård av sådan egendom; så ock om stöld,

snatteri och rån.

99 §. 98 §.

Förstör eller skadar någon egendom, som tillhör krigsmakten

eller är för dess behov avsedd, eller bortleder någon olovligen, i uppsåt

att skada göra, elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning,

varde, där ej särskilt straff å brottet är i denna lag utsatt,

straffad efter allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas

med böter, i stället skall till disciplinstraff dömas. Visste den brottslige,

att egendomen eller anläggningen tillhörde krigsmakten eller var

för dess behov avsedd, varde det såsom försvårande omständighet ansett.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Yad i denna § är stadgat gälle ock, om någon gör försök till

brott, som nu är sagt, och försöket är i allmän lag med straff

belagt.

100 §. 99 §.

Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hava ljus eller eld, där

krut eller annat lätt antändbart ämne eller därav tillverkad krigsredskap

förvaras, underlåtit att hava elden behörigen bevarad, eller har

någon utan nödvändighet gått dit med eld, även om den funnits behörigen

bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på

annat sätt varit oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängt; dömes

till fängelse eller straffarbete i högst två år. Yar förseelsen ringa, och

kom därav ingen skada; vare den felaktige belagd med disciplinstraff.

Var som annorledes, än i 1 mom. är sagt, oförsiktigt förfar

med eld inom krigsmaktens fartyg, varv, förråds- eller tyghus, verkstad

eller kasern eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara

ämnen på annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd,

dömes till fängelse i högst sex månader. Var förseelsen ringa, och

kom därav ingen skada; belägges den skyldige med disciplinstraff.

101 §. 100 §.

Yar som utan bemyndigande till eget bruk nyttjar eller låter

annan nyttja krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom,

belägges med disciplinstraff. Sker det i större omfattning, eller äro

omständigheterna eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i

högst sex månader dömas.

102 §.

Den av manskapet, som olovligen

säljer, pantsätter eller annorledes

förskingrar eller uppsåtligen

förstör eller skadar åt honom till

bruk lämnade vapen, utredningseller

beklädnadspersedlar, ammunition,

tjänstehäst eller dess mundering

eller foder eller vad annat,

som till utrustning hör, eller av

101 §.

Den av manskapet, som olovligen

säljer, pantsätter eller annorledes

förskingrar eller uppsåtligen

förstör eller skadar åt honom till

bruk lämnade vapen, utredningseller

beklädnadspersedlar, ammunition,

tjänstehäst eller dess mundering

eller foder eller vad annat,

som till utrustning hör, eller av

s. 119 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

annan krigsman utan behörigt tillstånd

köper eller tillbyter sig eller

till försäljning eller såsom pant,

gåva eller lån emottager häst eller

annat, som här är sagt, belägges

med vaktarrest i minst tio dagar

eller sträng arrest i minst tre dagar.

Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må den brottslige dömas

till fängelse i högst sex månader

eller, om brottet förövas av någon,

som förut varit straffad för sådant

brott, till fängelse eller straffarbete

i högst två år.

. Begår officer eller underofficer

brott, som här är sagt; dömes till

fängelse i högst sex månader, men,

om återfall sker, till avsättning.

103 §.

Begår någon stöld av egendom,

som tillhör krigsmakten eller är

för dess behov avsedd, eller bortleder

någon, i uppsåt att sig eller

annan den tillägna. olovligen elektrisk

ström från krigsmaktens elektriska

anläggning, straffes efter allmän lag.

Skedde stölden ur förråds- eller

tyghus, varv, verkstad, fartyg,

kasern, tält, stall, åkdon eller annat

ställe, där krigsmaktens egendom

veterligen förvarades, eller visste

den brottslige, att egendomen eller

anläggningen tillhörde krigsmakten

eller var för dess behov avsedd,

119

Utskottets förslag.

annan krigsman utan behörigt tillstånd

köper eller tillbyter sig eller

till försäljning eller såsom pant,

gåva eller lån emottager häst eller

annat, som här är sagt, belägges

med vaktarrest i minst tio dagar

eller skärpt arrest i minst fem dagar.

Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må den brottslige dömas

till fängelse i högst sex månader

eller, om brottet förövas av någon,

som förut varit straffad för sådant

brott, till fängelse eller straffarbete

i högst två år.

Begår officer eller underofficer

brott, som här är sagt; dömes till

fängelse i högst sex månader. Om

återfall sker, dömes den brottslige till

avsättning samt varde dessutom, där

omständigheterna äro synnerligen försvårande,

dömd till straffarbete i högst

två år.

102 §.

Begår någon stöld av egendom,

som tillhör krigsmakten eller är

för dess behov avsedd, straffes efter

allmän lag.

Skedde stölden ur förråds- eller

tyghus, varv, verkstad, fartyg,

kasern, tält, stall, åkdon eller annat

ställe, där krigsmaktens egendom

veterligen förvarades, eller visste

den brottslige, att egendomen tillhörde

krigsmakten eller var för dess

behov avsedd, dömes till straffarbete

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

dörnes till straffarbete i högst ett

år. Yoro omständigheterna synnerligen

försvårande, må tiden för

straffarbetet höjas till två år; voro

de synnerligen mildrande, må till

fängelse i högst sex månader dömas.

Förövas brott, som i 2 mom.

avses, medan krigsmakten eller avdelning

av densamma är mobiliserad,

dömes till straffarbete i högst

fyra år.

Utskottets förslag.

i högst ett år. Voro omständigheterna

synnerligen försvårande, må

tiden för straffarbetet höjas till två

år; voro de synnerligen mildrande,

må till fängelse i högst sex månader

dömas.

Förövas brott, som i 2 mom.

avses, medan krigsmakten eller avdelning

av densamma är mobiliserad,

dömes till straffarbete i högst

fyra år.

103 §.

Bortleder någon, i uppsåt att sig

eller annan den tillägna, olovligen

elektrisk ström från krigsmaktens elektriska

anläggning, straffes, där ej

105 § är tillämplig, för stöld, efter

ty i allmän lag är stadgat.

Visste den brottslige, att anläggningen

tillhörde krigsmakten eller vanför

dess behov avsedd, varde, där ej

brottet skall bedömas efter 105 §,

straffet bestämt efter vad i 102 § 2

och 3 mom. om stöld för varje fall

är sagt.

104 §.

Yar som från annan, vilken är förlagd med honom i samma

kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör

å samma fartyg, förövar stöld av gods, som denne där har förvarat,

dömes till straffarbete i högst ett år. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet höjas till två år; äro

de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas

i 103 § 1 mom., straffes

den brottslige efter allmän lag.

Sker snatteri i de fall, som omtalas

i 103 § 2 eller 3 mom. eller

104 §, skall vid straffets bestämmande

efter allmän lag brottet

anses vara begånget under försvårande

omständigheter.

105 §.

För snatteri i de fall, som omförmälas

i 102 § 1 mom. och 103 §

1 mom., straffes den brottslige efter

allmän lag.

Sker snatteri i de fall, som omtalas

i 102 § 2 eller 3 mom.. 103 §

2 mom. eller 104 §, skall vid straffets

bestämmande efter allmän lag

brottet anses vara begånget under

försvårande omständigheter.

106 §.

Förövar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning

av gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp

av det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till

straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

107 §.

Efter allmän lag straffes den, som i avsikt att stjäla egendom,

vilken tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, förövar

inbrott, evad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som rånar eller gör

försök att råna sådan egendom, eller i avseende därå gör sig skyldig

till bedrägeri eller annan oredlighet.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kap.

avses, förövar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna

lag, eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom

eller hos honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom

gör sig skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller

annan oredlighet, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i

fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i

läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte,

militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förråds- eller tyghus eller eljest

inom byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens

behov, eller å krigsmaktens fartyg.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 16

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

108 §.

I övrigt skall vid tillämpning

av denna lag gälla vad allmän lag

innehåller om stöld, snatteri, rån,

försök därtill och inbrott; dock att,

där någon begår stöld andra eller

tredje gången, och den stöld är

sådan, som omtalas i 103 § 3 mom.

eller 106 §, tiden för straffarbetet

må höjas till sex år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till

straff efter 106 §, skall ock dömas

medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter

103 eller 104 § gjort sig skyldig

till straffarbete i minst sex månader.

108 §.

I övrigt skall vid tillämpning

av denna lag gälla vad allmän lag

innehåller om stöld, snatteri, rån,

försök därtill och inbrott, dock att,

där någon begår stöld andra eller

tredje gången, och den stöld är

sådan, som omtalas i 102 § 3 mom.

eller 106 §, tiden för straffarbetet

må höjas till sex år.

109 §.

Den, som gjort sig förfallen till

straff efter 106 §, skall ock dömas

medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter

102, 103 eller 104 § gjort sig

skyldig till straffarbete i minst sex

månader.

9 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall, än

förut i denna lag sagda äro.

no §.

Gör någon sig skyldig till falsk angivelse av förbrytelse, som

tillhör krigsdomstols bedömande, straffes efter allmän lag.

in §•

Har i disciplinmål någon uppsåtligen

med straff belagt eller hos

annan, som innehar bestraffnings
-

ill §•

Har i disciplinmål någon uppsåtligen

med straff belagt eller hos

annan, som innehar bestraffnings
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

rätten, till bestraffning angivit den

han visste oskyldig vara, skall den

brottslige, om lian är officer eller

underofficer, avsättas och förklaras

ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas samt dessutom dömas till

fängelse i högst sex månader eller

böter högst ett tusen kronor. Hör

den brottslige till manskapet, skall

han dömas till fängelse i högst sex

månader, sträng arrest i minst tre

dagar eller vaktarrest i minst tio

dagar.

Har någon icke av ont uppsåt,

men ändå utan laga skäl, av förhastande

eller oförstånd, med straff

belagt eller gjort angivelse mot

annan i disciplinmål; dömes den

brottslige, om han är officer eller

underofficer, till böter, beräknade

efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen,

eller mistning av ämbete

eller tjänst på viss tid eller, där

omständigheterna äro synnerligen

försvårande, till avsättning och, om

han hör till manskapet, till disciplinstraff

eller fängelse i högst sex

månader.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt,

då han sådan ej äger, straffes,

om han är officer eller underofficer,

med mistning av ämbete eller tjänst

å viss tid eller avsättning och, om

han innehar lägre tjänstegrad, med

fängelse i högst ett år. Kom därav

ingen eller ringa skada, eller äro

Utskottets förslag.

rätten, till bestraffning angivit den

han visste oskyldig vara, skall den

brottslige, om han är officer eller

underofficer, avsättas och förklaras

ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas samt dessutom dömas till

fängelse i högst sex månader eller

böter högst ett tusen kronor. Hör

den brottslige till manskapet, skall

han dömas till fängelse i högst sex

månader, skärpt arrest i minst fem

dagar eller vaktarrest i minst tio

dagar.

Har någon icke av ont uppsåt,

men ändå utan laga skäl, av förhastande

eller oförstånd, med straff

belagt eller gjort angivelse mot

annan i disciplinmål; dömes den

brottslige, om han är officer eller

underofficer, till böter, beräknade

efter 25 kap. 21 § allmänna strafflagen,

eller mistning av ämbete

eller tjänst på viss tid eller, där

omständigheterna äro synnerligen

försvårande, till avsättning och, om

han hör till manskapet, till disciplinstraff

eller fängelse i högst sex

månader.

112 §.

Tager någon sig bestraffningsrätt,

då han sådan ej äger, straffes,

om han är officer eller underofficer,

med mistning av ämbete eller tjänst

å viss tid eller avsättning och, om

han innehar lägre tjänstegrad, med

fängelse i hö°:st sex månader. Kom

o O

därav ingen eller ringa skada, eller

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

omständigheterna eljest synnerligen

mildrande; må dömas till disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans

befallning, för förmannens

eller annans enskilda nytta, till

sammanskott, utgift eller kostnad

eller till annat arbete, än den underlydande

enligt tjänstereglemente är

pliktig förrätta; varde förmannen,

där han är officer eller underofficer,

avsatt och, om brottet det förtjänar,

förklarad ovärdig att i rikets

tjänst vidare nyttjas samt, om han

hör till manskapet, dömd till straffarbete

i högst två år. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande,

må den brottslige dömas, om han

är officer eller underofficer, till

mistning av ämbete eller tjänst på

viss tid och, om han hör till manskapet,

till fängelse.

Förmår förman annorledes, till

sin eller annans enskilda nytta,

underlydande till sammanskott, utgift,

kostnad eller obehörigt arbete,

varde den brottslige, om han är

officer eller underofficer, dömd till

avsättning eller mistning av ämbete

eller tjänst på viss tid eller disciplinstraff

och, om han hör till manskapet,

belagd med disciplinstraff.

Tager officer eller underofficer för

egen vinning sådant emot, då det

såsom av fri vilja bjudes; belägges

med disciplinstraff.

Utskottets förslag.

äro omständigheterna eljest synnerligen

mildrande; må dömas till

disciplinstraff.

113 §.

Tvingas underlydande genom

förmans befallning, för förmannens

eller annans enskilda nytta, till

sammanskott, utgift eller kostnad

eller till annat arbete, än den

underlydande enligt tjänstereglemente

är pliktig förrätta; varde

förmannen, där han är officer eller

underofficer, avsatt och, om brottet

det förtjänar, förklarad ovärdig att

i rikets tjänst vidare nyttjas samt,

om han hör till manskapet, dömd

till fängelse i högst sex månader.

Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må den brottslige dömas,

om han är officer eller underofficer,

till mistning av ämbete eller tjänst

på viss tid och, om han hör till

manskapet, till disciplinstraff.

Förmår förman annorledes, till

sin eller annans enskilda nytta,

underlydande till sammanskott, utgift,

kostnad eller obehörigt arbete,

varde den brottslige, om han är

officer eller underofficer, dömd till

avsättning eller mistning av ämbete

eller tjänst på viss tid eller disciplinstraff

och, om han hör till manskapet,

belagd med disciplinstraff.

Tager officer eller underofficer för

egen vinning sådant emot, då det

såsom av fri vilja bjudes; belägges

med disciplinstraff.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i

olovlig avsikt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans

befäl ställda avdelning av krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk,

hästar eller tjänstedagar eller angående vapen, ammunition, redskap

eller annan krigsförnödenhet; dömes till straffarbete från och

med två till och med sex år; varde ock dömd medborgerligt förtroende

förlustig.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom

denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

115 §.

Tillgriper och förskingrar vid krigsmakten anställd ämbets- eller

tjänsteman någon till krigsfolkets avlöning, underhåll eller beklädnad

eller för annat krigsbehov bestämd uppbörd eller annan egendom, som

han i kraft av sin befattning för krigsmaktens räkning emottaga till

förvarande, förvaltning eller redovisning, straffes han därför efter allmän

lag.

Sker brottet, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är

mobiliserad, vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande

ansett. Har i sådant fall genom saknaden av det tillgripna

väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket

eller hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet,

att den brottslige bort kunna inse, att en sådan verkan var av

brottet att befara; dömes den brottslige till straffarbete på livstid eller

från och med åtta till och med tio år; varde ock förklarad ovärdig

att i rikets tjänst vidare nyttjas.

116 §.

Avgiver någon uppsåtligen i

tjänsten osannfärdig rapport, varde,

där ej särskilt ansvar är i denna

lag å brottet satt, den brottslige,

om han är officer eller underofficer,

dömd till mistning av ämbete eller

tjänst på viss tid och, om han hör

till manskapet, dömd till fängelse.

116 §.

Avgiver någon uppsåtligen i

tjänsten osannfärdig rapport, varde,

där ej särskilt ansvar är i denna

lag å brottet satt, den brottslige,

om han är officer eller underofficer,

dömd till mistning av ämbete eller

tjänst på viss tid och, om han hör

till manskapet, dömd till fängelse

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Äro omständigheterna synnerligen

mildrande, må den brottslige beläggas

med disciplinstraff; äro de synnerligen

försvårande, må den brottslige,

om han är officer eller underofficer,

dömas till avsättning och,

där brottet det förtjänar, förklaras

ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas, och, om han hör till manskapet,

dömas till straffarbete i högst

två år.

Söker någon eljest i angelägenhet,

som rör tjänsten, genom osann uppgift

eller annorledes vilseleda överordnad

eller annan, som är behörig

att infordra eller mottaga meddelanden

i sådan angelägenhet, varde, där ej

gärningen jämlikt denna lag föranleder

strängare straff, belagd med

disciplinstraff.

Utskottets förslag.

i högst sex månader. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande,

må den brottslige beläggas med

disciplinstraff; äro de synnerligen

försvårande, må den brottslige,

om han är officer eller underofficer,

dömas till avsättning och,

där brottet det förtjänar, förklaras

ovärdig att i rikets tjänst vidare

nyttjas.

117 §.

Den, som genom bedrägliga löften eller osanna framställningar

eller på annat olovligt sätt förmår någon att antaga krigstjänst, dömes

till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år

dömas.

118 §.

Söker förman genom missbruk av sin myndighet hindra den, som

blivit i krigstjänst anställd, att häröver föra klagan; dömes till fängelse

eller till straffarbete i högst två år.

119 §.

Nekar befälhavare, mot bättre vetande, avsked åt den av manskapet,

som är därtill berättigad, eller skiljer befälhavare någon av

manskapet olagligen från tjänsten, varde avsatt och, om brottet det

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

förtjänar, jämväl förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

Yar det av förhastande, han sig förgick, och korn. därav ingen eller

ringa skada, eller skedde det av oförstånd; dömes till mistning av

ämbete eller tjänst på viss tid eller till disciplinstraff.

120 §.

Släpper någon, som är på vakt eller eljest beordrad till fånges

eller häktad persons bevakning, med vilja eller av vårdslöshet honom

lös eller hjälper honom att undkomma; dömes, om den skyldige är

officer eller underofficer, till straff på sätt i 25 kap. 14 § allmänna

strafflagen sägs; dock att, där brottet anses kunna försonas med böter,

i stället därför till disciplinstraff dömes. Hör den brottslige till manskapet,

varde han, efter de i nämnda lagrum stadgade grunder, i förhållande

till förbrytelsens beskaffenhet dömd till straffarbete i högst

fyra år eller fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff.

121 §.

Befriar man medelst våld eller list eller annorledes någon, som

är insatt i militärhäkte eller skall av krigsman eller av någon till krigsmaktens

polisväsende hörande person avföras i arrest eller häkte eller

inställas till förhör, eller gör någon försök till utförande av sådant

brott genom våld; vare det, vid straffets bestämmande efter allmän

lag, ansett såsom försvårande omständighet.

122 §.

Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen

tillkommer, dömes till fängelse eller mistning av ämbete eller tjänst på

viss tid eller till avsättning; vare ock underkastad ansvar efter lag

för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår.

123 §. 123 §.

Lämnar befälhavare för trupp Lämnar befälhavare för trupp

eller å fartyg, under vaktgöring eller å fartyg, under vaktgöring

eller annan likartad tjänstgöring, eller annan likartad tjänstgöring,

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

obehörigen sin post, eller finnes

han under sådan tjänstgöring överlastad

av starka drycker, skall han

dömas till fängelse i högst sex

månader. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må tiden

för fängelsestraffet höjas till två år

eller till avsättning dömas; äro

de synnerligen mildrande, må den

brottslige beläggas med vaktarrest

i minst tio dagar eller sträng arrest

i minst tre dagar.

Gör officer eller underofficer,

som ej är befälhavare, under tjänstgöring,

som i 1 mom. avses, sig

skyldig till dylik förseelse, skall den

brottslige dömas till fängelse i högst

sex månader, eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande,

beläggas med disciplinstraff.

Utskottets förslag.

obehörigen sin post, eller finnes

han under sådan tjänstgöring överlastad

av starka drycker, skall han

dömas till fängelse i högst sex

månader. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må tiden

för fängelsestraffet höjas till två år

eller till avsättning dömas; äro

de synnerligen mildrande, må den

brottslige beläggas med skärpt arrest

i minst fem dagar eller vaktarrest

i minst tio dagar.

Gör officer eller underofficer,

som ej är befälhavare, under tjänstgöring,

som i 1 mom. avses, sig

skyldig till dylik förseelse, skall

den brottslige dömas till fängelse

i högst sex månader, eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande,

beläggas med disciplinstraff.

124 §.

Övergiver skiltvakt sin post, lämnar han den obehörigen åt annan

eller finnes han drucken å sin post, straffes på sätt i 123 § 1 mom.

är stadgat.

125 §.

Förövas brott, som i 123 eller 124 § sägs, av någon, som tillhör

mobiliserad avdelning av krigsmakten, må straffet höjas till straffarbete

i högst två år.

126 §. 126 §.

Tager krigsman, innan han fått Tager krigsman, innan han fått

avsked från den krigstjänst, vari avsked från den krigstjänst, vari

han är anställd, ny anställning vid han är anställd, ny anställning vid

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Eungl. Maj:ts förslag.

annan trupp för tid, som den förra

anställningen omfattar, skall han

beläggas med vaktarrest i minst tio

dagar eller sträng arrest i minst tre

dagar eller, om brottet förnyas,

dömas till fängelse i högst sex

månader.

Utskottets förslag.

annan trupp för tid, som den förra

anställningen omfattar, skall han

beläggas med skärpt arrest i minst

fem dagar, vaktarrest i minst tio

dagar eller, om brottet förnyas,

dömas till fängelse i högst sex

månader.

127

Där någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar

eller andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande

för främmande makt kan skada rikets försvar och som han

vet böra hemliga hållas, eller obehörigen sätter sig i besittning av

hemlighet, varom nu är sagt, då skall vid straffets bestämmande efter

allmän lag brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

128 §.

Vad i 127 § är stadgat galle ock, om någon gör försök till brott,

som där sägs, och försöket är i allmän lag med straff belagt.

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på

annat sätt, än annorstädes i denna

lag är sagt, förbrytelse i sitt ämbete

eller sin tjänst för egen fördel eller

för att annan gynna eller skada

eller eljest till kränkning av allmän

eller enskild rätt eller säkerhet,

eller underlåter han uppsåtligen

i avsikt, som sagd är, sin

ämbets- eller tjänsteplikt; varde

dömd, om han är officer eller underofficer,

efter ty om ämbetsbrott av

dylik beskaffenhet i allmän lag stadgas,

och, om han hör till manskapet,

till straffarbete i högst två

129 §.

Begår krigsman uppsåtligen på

annat sätt, än annorstädes i denna

lag är sagt, förbrytelse i sitt ämbete

eller sin tjänst för egen fördel eller

för att annan gynna eller skada

eller eljest till kränkning av allmän

eller enskild rätt eller säkerhet,

eller underlåter han uppsåtligen

i avsikt, som sagd är, sin

ämbets- eller tjänsteplikt; varde

dömd, om han är officer eller underofficer,

efter ty om ämbetsbrott av

dylik beskaffenhet i allmän lag stadgas,

och, om han hör till manskapet,

till straffarbete i högst två år eller

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 17

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Lagutskottets utlåtande År 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

år eller, där brottet skedde av förhastande

och ingen eller ringa skada

därav kom, till disciplinstraff eller

fängelse.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet

i fullgörande av de tjänsteplikter,

som honom efter reglementen

eller andra allmänna författningar,

instruktioner eller särskilda

föreskrifter åligga eller av förhållandenas

beskaffenhet påkallas, och

är ej i denna eller annan lag å

förseelsen särskilt ansvar satt; belägges

den brottslige med disciplinstraff.

Finnes förbrytelsen vara av

svårare beskaffenhet, än att den

kan anses vara med disciplinstraff

försonad; då skall den brottslige

dömas till fängelse i högst sex månader

eller mistning av ämbete eller

tjänst på viss tid. Förekomma

synnerligen försvårande omständigheter,

må, om den brottslige är

officer eller underofficer, dömas till

avsättning och om han hör till manskapet,

tiden för fängelsestraffet höjas

till två år.

Vad i denna § är stadgat om

krigsmän skall äga tillämpning jämväl

å officerare, underofficerare och

manskap, hörande till krigsmaktens

reserver, ändå att de icke eljest

skulle lyda under denna lag.

fängelse eller, där brottet skedde av

förhastande och ingen eller ringa

skada därav kom, till disciplinstraff.

130 §.

Visar krigsman vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet

i fullgörande av de tjänsteplikter,

som honom efter reglementen

eller andra allmänna författningar,

instruktioner eller särskilda

föreskrifter åligga eller av förhållandenas

beskaffenhet påkallas, och

är ej i denna eller annan lag å

förseelsen särskilt ansvar satt; belägges

den brottslige med disciplinstraff.

Finnes förbrytelsen vara av

svårare beskaffenhet, än att den

kan anses vara med disciplinstraff

försonad; då skall den brottslige

dömas till fängelse i högst sex månader

eller mistning av ämbete eller

tjänst på viss tid. Förekomma

synnerligen försvårande omständigheter,

må, om den brottslige är

officer eller underofficer, dömas till

avsättning.

Vad i denna § är stadgat om

krigsmän skall äga tillämpning jämväl

å officerare, underofficerare och

manskap, hörande till krigsmaktens

reserver, ändå att de icke eljest

skulle lyda under denna lag.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 131

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

131 §.

Innefattar förbrytelse, som i 129 eller 130 § sägs, tillika annat

uppsåtligt brott eller sådant vållande, varå straff efter denna eller

allmän lag bör följa; gånge som i 4 kap. 2 § allmänna strafflagen

stadgas.

132 §.

Där någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag,

beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i

sin tjänstebefattning, och ej i denna eller annan lag särskilt ansvar

är å förseelsen satt, utan densamma skall bestraffas efter 25 kap. 17 §

allmänna strafflagen; må den felaktige beläggas med disciplinstraff, så

framt förseelsen var ringa och ej innefattade fel i domare- eller prästämbetet

eller vad därmed har gemenskap eller i annat, för vars utövning

insikt i särskild vetenskap erfordras.

Vad i denna § är stadgat skall även gälla, då brott, som här

sägs, begås av civil ämbets- eller tjänsteman, som tillhör krigsmaktens

reserver, ändå att denna lag icke eljest skulle vara å honom tillämplig.

Tredje delen.

Krigsartiklar.

10 KAP.

Om förräderi, blottställande av krigsmakten, feghet och olovlig gemenskap

med fienden.

133 §.

Beträdes krigsman med brott, som omförmäles i 8 kap. allmänna

strafflagen; vare det, där ej för den gärning särskilt högre ansvar är

i denna lag utsatt, vid straffets bestämmande efter allmän lag såsom

försvårande omständighet ansett; och må, där straffarbete antingen på

livstid eller i tio år är utsatt såsom högsta straff för brottet, dömas i

förra fallet till dödsstraff och i det senare till straffarbete på livstid.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Majds förslag. Utskottets förslag.

Begär någon, som ej är krigsman, brott, som avses i 4, 5, 6, 7,

8, 9, 10, 17, 18, 19, 20 eller 21 § av 8 kap. allmänna strafflagen;

straffes efter ty i nämnda lag är sagt. Förövas brottet av någon, som

lyder under strafflagen för krigsmakten, vare det, vid straffets bestämmande,

ansett såsom försvårande omständighet.

134 §.

Låter någon, som ej är krigsman, sig som spion av fienden brukas,

miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Utländsk man, som tillhör krigförande fientlig avdelning, anses

såsom spion, därest han hemligen eller under falsk förevändning å

krigsmaktens operationsområde inhämtar eller söker inhämta upplysningar

i avsikt att meddela dem åt fienden; dock må han ej fällas till

straff för annat spioneri än det, vari han gripes.

135 §.

Överlöper krigsman till fienden; miste livet eller dömes till straffarbete

på livstid.

Har krigsman gjort försök till brott, som nu är sagt, och blev

endast genom omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende,

brottets fullbordan förhindrad; dömes till straffarbete på livstid

eller från och med fyra till och med tio år.

Har stämpling till sådant brott blivit gjord, utan att det kommit

till försök; varde anstiftare av stämplingen dömd till straffarbete

från och med fyra till och med tio år och annan deltagare i stämplingen

till straffarbete i högst sex år.

136 §.

Har någon till sin befälhavare eller till efterträdare på vakt eller

post eller till annan, som är behörig att infordra och emottaga upplysningar

angående fienden och krigets angelägenheter, uppsåtligen

avgivit falsk berättelse om fiendens styrka, tillstånd, ställning eller

rörelser eller om underlydande manskaps eller fartygs antal eller om

krigsförråd eller annat dylikt, som är av inflytande på kriget, eller

har någon bedrägligen förtegat, vad i dessa avseenden varit honom

kunnigt; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid. Var faran

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

ringa, och kom ingen eller ringa skada; dömes till straffarbete från

och med sex till och med tio år.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom i

denna § förmäles, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas.

137 §.

Den, som åtagit sig att i krig vara kunskapare eller vägvisare

för trupp eller fartyg eller att föra bud i någon kriget rörande viktig

angelägenhet eller verkställa annan dylik förrättning, men i sitt åtagna

värv beträdes med trolöshet, skall mista livet eller dömas till straffarbete

på livstid. Yar faran ringa, och kom ingen eller ringa skada,

eller skedde brottet ej i förrädisk avsikt; dömes till straffarbete från

och med sex till och med tio år.

138 §.

Sprider någon ut falska meddelanden, de där kunna hos krigsfolket

verka modlöshet, dömes till straffarbete i högst två år eller

fängelse i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade, som

medför svårare straff.

139 §.

Har befälhavare i fästning eller å krigsfartyg åt fienden överlämnat

fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta

nödfall och iakttagande av vad i tjänstereglemente för sådant fall

stadgas; miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

140 §.

Yad i 139 § är stadgat gälle ock om varje annan befälhavare,

som överlämnar honom anförtrodd post till fienden, utan att

alla tillgängliga medel och utvägar till försvar blivit begagnade, eller

som giver sig och trupp åt fienden, då utsikt att kunna slå sig

igenom eller vinna undsättning återstår.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

141 §.

Den, som i drabbning eller då sådan förestår, med ord eller tecken

söker förleda till flykt eller bland truppen åstadkomma förskräckelse

eller oordning, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

142 §.

Krigsman, som, då det gäller att försvara sig mot fienden eller

att honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra

fiendens krigsfartyg, vapen, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla

sin tjänsteplikt så, som det en ärlig och tapper krigsman ägnar, skall,

om brottet sker i förrädisk avsikt, mista livet eller dömas till straffarbete

på livstid eller från och med sex till och med tio år, men eljest

dömas till straffarbete från och med två till och med sex år, och må

i sistnämnda fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,

tiden för straffarbetet nedsättas till ett år eller dömas till fängelse.

143 §.

Den, som utan befälhavarens uttryckliga befallning i belägrad

fästning hissar brukligt tecken för fästningens uppgivande eller under

sjöslag stryker flagg på fartyg, miste livet eller dömes till straffarbete

på livstid.

144 §.

Yar som i belägrad fästning eller å annan ort, den där av

fienden innesluten är, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då

drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller

eller deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt

fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder

till sådan åtgärd eller framställer den såsom nödvändig, miste livet

eller dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och

med tio år. Yoro få tillstädes, och kom av brottet ingen eller ringa

skada; dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

145 §.

Underlydande, som, utan att befälhavaren påkallat hans yttrande,

i annans närvaro råder befälhavaren att draga sig undan från drabbning

eller att till fienden överlämna fästning, fartyg eller trupp, straffes

så, som i 144 § är sagt.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj.ts förslag. Utskottets förslag.

146 §.

Därest någon har umgänge med fienden eller med honom växlar

brev eller budskap utan tillåtelse därtill av högste befälhavaren eller

annan befälhavare, som blivit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse;

dömes, där gärningen ej medför straff efter 133 eller 134 §, till straffarbete

i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

147 §.

Den, som emottager budskap, brev eller kungörelser, som äro

komna från fienden, men icke genast och utan att för annan yppa

innehållet meddelar dem åt sin befälhavare, varde dömd till fängelse i

högst sex månader eller, där synnerligen mildrande omständigheter

förekomma, belagd med disciplinstraff.

148 §.

Krigsfånge, som med brytande av givet hedersord avviker ur fångenskapen

eller som före krigets slut uppsåtligen bryter emot de villkor,

på vilka han frigivits ur densamma, miste livet eller dömes till

straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med tio år.

149 §.

Missbrukar fientlig parlamentär eller hans följeslagare sin ställning

till spioneri eller anstiftan av förräderi, rymning, uppror eller

upplopp, miste livet eller dömes till straffarbete på livstid.

Lag samma vare, om person, som tillhör krigförande fientlig

avdelning, i avsikt att främja fiendens krigsföretag missbrukar bestämmelse

eller tecken, som avser att lämna skydd åt sjuka eller sårade i fält.

150 §.

Vet någon brott, som i 135, 136, 137, 144 eller 149 § sägs, å

färde vara och det ej i tid upptäcker; galle vad för dylik underlåtenhet

i fråga om förräderi i allmän lag stadgas.

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

151 §.

Har någon vetskap om, att krigsfånge ärnar ur fångenskapen avvika,

och upptäcker han ej i tid de omständigheter, som honom kunniga

äro, eller har någon med vetskap om avvikandet hyst eller dolt den avvikne;

då skall han dömas till disciplinstraff eller fängelse eller till

straffarbete i högst två år, där ej gärningen enligt denna eller allmän

lag medför svårare ansvar.

152 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 134, 136 eller 137 §,

varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 135 § gjort sig förfallen till

dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon

är förfallen till straff för brott, som i 142 § omförmäles, där brottet

skett i förrädisk avsikt.

11 KAP.

Om rymning och olovligt undanhållande.

153 §.

Begår krigsman eller vid krigsmakten anställd civil ämbets- eller

tjänsteman rymning från trupp i fält, från fästning eller från fartyg,

statt på sjötåg, dömes till straffarbete från och med sex månader till

och med åtta år.

154 §.

Hava två eller flera krigsmän under förhållande, varom i nästföregående

§ förmärs, i samråd beslutat att rymma; vare det, om

brottet går i fullbordan, ansett såsom försvårande omständighet; och

må straffet för anstiftare höjas till straffarbete i tio år eller på livstid

eller, om rymmarnes antal var stort, till dödsstraff.

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Har överenskommelse om rymning, såsom i denna § sägs, blivit

träffad, men kom brottet ej till verkställighet, varde ändå anstiftare,

så ock officerare eller underofficerare, som deltogo i stämplingen, såsom

rymmare straffade, efter ty i 153 § är stadgat. Annan deltagare i

sådan stämpling dömes till fängelse i högst sex månader eller varde,

där omständigheterna äro synnerligen mildrande, belagd med disciplinstraff.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom

denna § handlar, skall förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

155 §.

För brott, som i 58 § sägs, må i svårare fall straffet höjas till

avsättning eller straffarbete i högst två år.

156 §.

Beträdes befälhavare för trupp i fält eller befälhavare i fästning

eller på fartyg under sjötåg med olovligt undanhållande, straffes den

brottslige, evad uteblivandet varit kortare eller längre, såsom för

rymning, efter ty i 153 § är sagt.

157 §.

Har värnpliktig, som tillhör beväringens första uppbåd, men vistas

utom riket, underlåtit att vid utbrott av krig mellan Sverige och annan

makt, så snart ske kan, återvända till hemorten, skall han, därest ej

bestämmelserna i 5 kap. äro å honom tillämpliga, beläggas med disci*

plinstraff eller dömas till fängelse i högst sex månder.

12 KAP.

Om uppror, upplopp och olydnad; så ock om misshandel och förolämpning.

158 §.

Gör krigsfolk uppror, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då

brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, varde, om upproret

ej fullföljdes längre än i 62 § är sagt, anstiftare eller anförare dömda

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 käft. (Nr 22.) 18

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

till straffarbete från och med sex till och med tio år och annan deltagare

i upproret till sådant arbete från och med tre till och med sex

år, men i de fall, som i 63 och 64 §§ oinförmälas, skall anstiftare eller

anförare mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan

deltagare straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till

och med tio år.

Gör krigsfolk upplopp vid tillfälle, som i 1 mom. är sagt, straffes

anstiftare eller anförare med straffarbete från och med sex till och med

tio år och annan deltagare i upploppet med straffarbete från och med

tre till och med sex år. Orsakas genom upploppet hinder i krigsföretagen

eller eljest betydligare skada; då skall anstiftare eller anförare

mista livet eller dömas till straffarbete på livstid och annan deltagare

straffas med straffarbete på livstid eller från och med sex till och

med tio år.

Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom i

denna § förmäles, skall tillika förklaras ovärdig att i rikets tjänst

vidare nyttjas.

159 §.

Vad i 158 § är stadgat äge tillämpning jämväl å dem; som

utan att vara krigsmän lyda under denna lag, då de med krigsfolk

deltaga i uppror eller upplopp.

160 §.

För brott, som i 71 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen

försvårande, straffet höjas till straffarbete i högst fyra år.

161 §.

Förövas brott, som avses i 76 §

eller 77 § 1 mom., då fienden är

nära, eller vid tillfälle, då brott

emot krigslydnaden eljest medför

större fara, dömes den brottslige

till straffarbete från och med två

till och med sex år. Kom därav

betydligare skada, eller var brottet

161 §.

Förövas brott, som avses i 76 §

eller 77 § 1 mom., då fienden är

nära, eller vid tillfälle, då brott

emot krigslydnaden eljest medför

större fara, dömes den brottslige

till straffarbete från och med två

till och med sex år. Kom därav

betydligare skada, eller var brottet

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

eljest med synnerligen försvårande

omständigheter förenat, miste gärningsmannen

livet genom skjutning

eller dömes till straffarbete på

livstid eller från och med sex till

och med tio år.

Vad i 79 § är stadgat är även

tillämpligt i fråga om sådan förbrytelse,

som ovan i denna § är

nämnd.

162 §.

Gör krigsman våld eller annan

misshandel å överordnad krigsman,

eller gör någon, som utan att vara

krigsman lyder under denna lag,

våld eller annan misshandel å krigsman,

%som över honom har befälsrätt

i tjänsten, och sker brottet i

eller för den våldfördes ämbete eller

tjänst vid tillfälle, som i 81 § 2

mom. avses, skall den brottslige

dömas till straffarbete från och med

fyra till och med tio år eller på

livstid eller till dödsstraff genom

skjutning.

Sker brott, varom i 89 § förmäles,

vid tillfälle, som där avses,

straffes den brottslige, efter ty nu

är sagt.

Yad i 83 § är stadgat gälle

jämväl i fråga om brott, varom

i 1 mom. denna § förmäles.

Utskottets förslag.

eljest med synnerligen försvårande

omständigheter förenat, miste gärningsmannen

livet genom skjutning

eller dömes till straffarbete på livstid

eller från och med sex till och

med tio år.

För brott, som avses i 78 §, skall,

där brottet sker vid tillfälle, som i

1 mom. sägs, till straffarbete i högst

sex år dömas.

162 §.

Gör krigsman våld eller annan

misshandel å överordnad krigsman,

eller gör någon, som utan att vara

krigsman lyder under denna lag,

våld eller annan misshandel å krigsman,

som över honom har befälsrätt

i tjänsten, och sker brottet i

eller för den våldfördes ämbete

eller tjänst vid tillfälle, som i 80 §

2 mom. avses, skall den brottslige

dömas till straffarbete från och med

fyra till och med tio år eller på

livstid eller till dödsstraff genom

skjutning.

Sker brott, varom i 89 § förmäles,

vid tillfälle, som där avses,

straffes den brottslige, efter ty nu

är sagt.

Yad i 83 § är stadgat gälle

jämväl i fråga om brott, varom

i 1 mom. denna § förmäles.

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld och rån.

163 §.

Den, som uppsåtligen förstör befästning, mina, docka, verkstad,

förråds- eller tyghus, magasin eller annan dylik för rikets försvar avsedd

inrättning eller byggnad eller för användande i krig ämnat fartyg

eller eljest för krigsmaktens behov veterligen avsedd järnvägs-, telegrafeller

telefonanläggning, kanal- eller slussverk, väg, bro, vattenledning

eller annan dylik anläggning, eller därå eller å vad därtill hör gör

sådan skada, att därigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna

uppkommer eller krigsföretagen äventyras, dömes till straffarbete på

livstid eller från och med åtta till och med tio år. Fick någon av

gärningen svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges handling

av beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka var därav

att befara; miste gärningsmannen livet eller dömes till straffarbete

på livstid.

Har någon genom uppsåtlig skadegörelse å livsmedel, krigsredskap

eller annan dylik egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten

eller var avsedd för dess behov, vållat väsentligt hinder för

krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för

krigsföretagen, och var det skadade av beskaffenhet, att den brottslige

bort kunna inse, att dylik verkan var av brottet att befara; straffes

såsom i föregående moment är sagt.

164 §.

Förövar någon stöld av livsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet,

som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort,

där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör

krigsmakten eller är avsedd för dess behov, dömes till straffarbete i

högst sex år.

165 §.

Förövar någon tillgrepp, som i 106 § sägs, dömes för stöld till

straffarbete från och med sex månader till och med åtta år.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

166 §.

Var som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes

till straffarbete i högst fyra år. Går värdet av det tillgripna ej över

femton kronor, skall ändå för stöld dömas, efter ty nu är sagt; dock

må i sådant fall, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till

fängelse i högst sex månader dömas.

Lag samma vare, om någon, som icke tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt, å valplatsen förövar tillgrepp från

någon, som tillhör krigförande fientlig avdelning och i kriget stupat.

167 §.

Förövar man å valplatsen tillgrepp till större eller mindre belopp

från någon, som tillhör svenska krigsmakten eller därmed förbunden

krigsmakt och av sår eller sjukdom är urståndsatt att sin egendom

värja, dömes för stöld till straffarbete från och med sex månader till

och med fyra år.

Begär någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök

därtill, straffes den brottslige efter allmän lag.

Förbryter sig någon, som icke tillhör svenska krigsmakten eller

därmed förbunden krigsmakt, på sätt i 1 eller 2 mom. denna § sägs,

emot sådan i nöd stadd person, vilken tillhör krigförande fientlig

avdelning, straffes den brottslige efter ty i nämnda moment för varje

fall är sagt.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg,

läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet

han, att egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov;

dömes till straffarbete på livstid eller i tio år.

Har man i avsikt att tillägna sig sådana krigsförnödenheter med

våld eller sådant hot, som innebar trängande fara, överfallit den, som

förde godset, men ej gittat fullborda rånet genom tillgrepp; dömes till

straffarbete från och med sex till och med tio år.

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Lagutskottets utlåtande AV 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

169 §.

Hava två eller flera sällat sig samman att rån, som i 168 § är

sagt, föröva och sådant brott begått; då skola de mista livet eller

dömas till straffarbete på livstid.

Har i detta fall brottet ej blivit genom tillgrepp fullbordat;

dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med

tio år.

170 §.

Har genom rån eller stöld av sådan egendom, som den brottslige

veterligen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, väsentligt

hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller

hinder för krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet,

att den brottslige bort kunna inse, att en dylik verkan var av brottet

att befara; då skall han, om rån förövats, mista livet eller dömas

till straffarbete på livstid, men i annat fall dömas till straffarbete på

livstid eller från och med åtta till och med tio år.

171 §.

Begår någon stöld andra gången eller oftare, och är den stöld

sådan, som avses i 164, 165, 166 eller 167 §, må tiden för straffarbetet

ökas med två år utöver den i nämnda §§ för varje fall utsatta högsta

strafftid.

172 §.

Den, som för brott, varom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen

till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt

förtroende förlustig.

14 KAP.

Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i vissa fall.

173 §.

Underlåter befälhavare att, i vad på honom ankommer, sätta

fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i

därom givna bestämmelser är föreskrivet, eller förhållandena eljest

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

uppenbarligen påkalla, eller underlåter befälhavare över ett eller flera

krigsfartyg på sjötåg att, såvitt på honom ankommer, hålla dem i

stridbart skick, eller försummar någon, som i sin tjänsteegenskap vid

krigsmakten är pliktig att för dess behov anskaffa vapen, ammunition,

livsmedel eller andra förnödenheter, att i tid göra för ändamålet nödiga

framställningar eller eljest vidtaga därför behövliga åtgärder, som på

honom ankomma; då skall, om fästningens eller försvarsanstaltens eller

fartygs uppgivande eller förlust eller eljest betydlig skada för rikets

försvar eller väsentligt hinder för krigsföretagen eller betydande brist

för krigsfolket av underlåtenheten eller försummelsen förorsakas, den

brottslige dömas till straffarbete från och med sex till och med tio år

eller på livstid eller till dödsstraff.

Kom av underlåtenheten eller försummelsen ringa eller ingen skada;

dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

174 §.

Består brott, som i 120 § nämnes, i lössläppande av spion, krigsfånge

eller annan person, som haft förbindelse med fienden, skall den

brottslige, om brottet skedde uppsåtligen och med kännedom om nämnda

förhållande, dömas till straffarbete från och med fyra till och med åtta

år, där ej svårare straff är efter 10 kap. tillämpligt.

175 §.

Har befälhavare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit

befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten

emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, obehörigen

lämnat sin post eller eljest ådagalagt grov försummelse av de

plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande honom ålågo,

eller har han under sådan tjänstgöring funnits överlastad av starka

drycker; dömes, efter som faran och skadan var, till fängelse eller

straffarbete i högst fyra år, men, om det skedde i närheten av fienden,

till livets förlust medelst skjutning eller straffarbete på livstid eller

från och med sex till och med tio år.

Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under sådan

tjänstgöring, som i föregående moment avses, sig skyldig till förseelse,

som där sägs; dömes, så vida ej brottet efter annat lagrum medför

svårare straff, till fängelse eller till straffarbete i högst två år, men

om brottet skedde i närheten av fienden, till straffarbete från och med

fyra till och med tio år.

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

176 §.

Visar skiltvakt, som blivit utställd

för att trygga krigsmakten

emot överraskning av fienden eller

mot annan krigsfara, grov försummelse

i detta sitt åliggande, eller

finnes lian under sådan tjänstgöring

överlastad av starka drycker, eller

har han, innan avlösning skett,

övergivit sin post eller lämnat den

åt annan; dömes så, som i 175 §

1 mom. stadgats; dock må, där

synnerligen mildrande omständigheter

förekomma, och brottet ej

skett i närheten av fienden, den

brottslige beläggas med vaktarrest

i minst tio dagar eller sträng arrest

i minst tre dagar.

176 §.

Visar skiltvakt, som blivit utställd

för att trygga krigsmakten

emot överraskning av fienden eller

mot annan krigsfara, grov försummelse

i detta sitt åliggande,

eller finnes han under sådan tjänstgöring

överlastad av starka drycker,

eller har han, innan avlösning skett,

övergivit sin post eller lämnat den

åt annan; dömes så, som i 175 §

1 mom. stadgats; dock må, där

synnerligen mildrande omständigheter

förekomma, och brottet ej

skett i närheten av fienden, den

brottslige beläggas med skärpt

arrest i minst fem dagar eller vaktarrest

i minst tio dagar.

15 KAP.

Om olovligt krigsbyte samt om missbruk av vapenmakten i krig.

177 §.

Var som obehörigen tager krigsbyte, dömes till fängelse i högst

sex månader eller belägges, där mildrande omständigheter förekomma,

med disciplinstraff.

Den, som av taget krigsbyte, i avsikt att sig eller annan det tillägna,

olovligen undanhåller något, varde straffad med fängelse i högst

sex månader eller straffarbete i högst två år.

178 §.

Tager man under eller efter drabbning från någon, som tillhör

krigförande fientlig avdelning, vad ej till krigsbyte göras må; dömes

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

till fängelse eller straffarbete i högst två år. Skedde det från krigsfånge,

vare den omständighet såsom försvårande ansedd.

Förövades tillgreppet från fiende, som i drabbningen stupat;

dömes till straffarbete i högst fyra år eller, där omständigheterna äro

synnerligen mildrande, till fängelse.

Yar fienden av sår eller sjukdom urståndsatt att sig försvara;

dömes den brottslige till straffarbete från och med sex månader till

och med fyra år. Tillfogades fienden för bytets tagande ytterligare sår

eller skada; varde gärningmannen dömd till straffarbete från och med

fyra till och med tio år eller på livstid. Stannade i sistnämnda fall

gärningen vid försök, dömes till straffarbete från och med två till och

med åtta år.

179 §.

Den som, när befästad ort, läger eller annan plats intages, eller

eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar

från invånare i fientligt land, vilken ej tillhör krigförande fientlig

avdelning, dömes för plundring till straffarbete från och med fyra till

och med tio år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden

för straffarbetet nedsättas till två år.

Såsom plundring skall icke anses, om tillägnandet allenast omfattar

livsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller

fordon och icke överstiger det nödiga behovet härutinnan.

Har någon genom överfallande medelst våld å person eller användande

av hot, som innebar trängande fara, gjort försök till brott,

som här är sagt, men ej gittat fullborda tillgreppet, varde för försök

till plundring dömd till straffarbete i högst sex år.

Där vid plundring eller försök därtill så grovt våld någon tillfogats,

att han därav fått svår kroppsskada eller ljutit döden; skall

den brottslige i förra fallet dömas till straffarbete på livstid eller i tio

år och i senare fallet mista livet eller dömas till straffarbete på livstid.

180 §.

Var som, för egen vinning eller annans enskilda nytta, ålägger

invånare i eget eller främmande land krigsgärd eller leverans av livsmedel,

foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet

eller uttager annan eller större gärd, leverans eller tjänstbarhet än

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 22 höft. (Nr 22.) 19

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller utfordrar, vad han vet

av gärd, leverans eller tjänstbarhet redan guldet eller fullgjort vara,

dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

Yar det befälhavare, som gjorde sig härtill skyldig, må, där brottets

beskaffenhet sådant föranleder, tiden för straffarbetet höjas till sex år.

Ämbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid

krigsmakten beträdes med brott, varom i denna § är sagt, varde ock

avsatt samt förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas.

181 §.

Yar som mot fienden brukar gift, dömes till straffarbete i högst

sex år.

Brukar någon mot fienden krigsredskap, vars användning Konungen

efter avtal med främmande makt förbjudit, eller brukar någon krigsredskap

på sätt, som Konungen efter sådant avtal förklarat otillåtet;

dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff.

182 §.

Den, som i krig olovligen brukar märke eller annat igenkänningstecken,

vilket avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka i fält, varde,

där gärningen ej medför ansvar efter 149 §, straffad efter allmän lag;

dock må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, tiden för

fängelsestraffet höjas till två år.

188 §.

Har någon efter drabbning, å stället, där den hölls, eller i närheten

därav, eller å taget fartyg eller i erövrad fästning eller annan intagen

ort, förövat våld eller annan misshandel å den, som icke gjort motstånd

eller som är satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller

sjuk person eller å den, som har vård om sjuk eller sårad, och innefattar

gärningen ej brott, som bör straffas efter 178 § 3 mom.; värde

för våldet eller misshandeln dömd till ansvar efter allmän lag och, vid

straffets bestämmande, brottet ansett såsom begånget under försvårande

omständigheter.

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj ds förslag.

Utskottets förslag.

Fjärde delen.

Om befälhavares disciplinära myndighet.

16 KAP.

Om disciplinmål.

184 §.

I vissa mål tillkomme det vederbörande befälhavare att ålägga

disciplinstraff. Dessa mål kallas disciplinmål.

185 §.

Till disciplinmål räknas mål

angående överträdelser av denna

lag, då dessa överträdelser efter

samma lags nedannämnda rum

kunna försonas med disciplinstraff,

nämligen:

1) rymning, olovligt undanhållande,

delaktighet i rymningsbrott

eller stämpling därtill efter

50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58,

154 och 157 §§;

2) överträdelse av ålagd arrest

utan bevakning efter 60 §;

3) vägran eller underlåtenhet

att fullgöra förmans befallning efter

76, 77 och 78 §§;

4) underlåtenhet att efterkomma

överordnads föreskrifter efter 80 §;

5) våld, hot eller förolämpning,

varom förmäles i 81, 82, 84, 85,

90, 91, 93 och 94 §§; dock att

185 §.

Till disciplinmål räknas mål

angående överträdelser av denna

lag, då dessa överträdelser efter

samma lags nedannämnda rum

kunna försonas med disciplinstraff,

nämligen:

1) rymning, olovligt undanhållande,

delaktighet i rymningsbrott

eller stämpling därtill efter

50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58,

154 och 157 §§;

2) överträdelse av ålagd arrest

utan bevakning efter 60 §;

3) vägran eller underlåtenhet

att fullgöra förmans befallning efter

76, 77 och 78 §§;

4) underlåtenhet att efterkomma

överordnads föreskrifter efter 79 §;

5) våld, hot eller förolämpning,

varom förmäles i 80, 81, 82, 84,

85, 90, 91, 93 och 94 §§; dock

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

dessa mål ej må utan den förorättades

uttryckliga medgivande

behandlas såsom disciplinmål;,

6) ohörsamhet eller uppstudsighet

emot skiltvakt eller annan

vakt, patrull eller truppavdelning

eller mot person, hörande till krigsmaktens

polisväsende, efter 88 §;

7) störande av gudstjänst efter

95 §;

8) oljud, oväsende, oanständigt

uppförande eller annat förargelseväckande

beteende och fylleri efter

96 §;

9) anstötligt och ovårdigt uppförande

efter 97 §;

10) oförsigtighet med eld eller

lätt antändbar ämne efter 100 §;

11) obehörigt nyttjande av krigsmakten

tillhörig eller för dess behov

avsedd egendom efter 101 §;

12) olovlig försäljning, pantsättning

eller annan förskingring,

förstörande eller skadande av vapen,

utrednings- eller beklädnadspersedlar,

ammunition, tjänstehäst

eller dess mundering eller foder

eller vad annat, som till utrustning

hör, samt de flera förbrytelser,

som omförmälas i 102 §, efter

samma lagrum;

13) åtgärd av förman, som hör

till manskapet, varigenom underlydande

förmås till sammanskott,

utgift, kostnad eller obehörigt arbete,

efter 113 §; så ock emottagande

av sådant utav underlydande,

då det bjudes såsom av fri vilja,

efter samma lagrum;

Utskottets förslag.

att dessa mål ej må utan den förorättades

uttryckliga medgivande

behandlas såsom disciplinmål;

6) ohörsamhet eller uppstudsighet

emot skiltvakt eller annan

vakt; patrull eller truppavdelning

eller mot person, hörande till krigsmaktens

polisväsende, efter 88 §;

7) störande av gudstjänst efter

95 §;

8) oljud, oväsende, oanständigt

uppförande eller annat förargelseväckande

beteende och fylleri efter

96 §;

9) oförsiktighet med eld eller

lätt antändbar ämne efter 99 §;

10) obehörigt nyttjande av krigsmakten

tillhörig eller för dess behov

avsedd egendom efter 100 §;

11) olovlig försäljning, pantsättning

eller annan förskingring,

förstörande eller skadande av vapen,

utrednings- eller beklädnadspersedlar,

ammunition, tjänstehäst

eller dess mundering eller foder

eller vad annat, som till utrustning

hör, samt de flera förbrytelser,

som omförmälas i 101 §, efter

samma lagrum;

12) åtgärd av förman, som hör

till manskapet, varigenom underlydande

förmås till sammanskott;

utgift; kostnad eller obehörigt arbete,

efter 113 §; så ock emottagande

av sådant utav underlydande,

då det bjudes såsom av fri vilja,

efter samma lagrum;

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Lagutskoettts utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

14) avgivande i tjänsten av

osannfärdig rapport samt försök att

i angelägenhet, som rör tjänsten, vilseleda

överordnad eller annan, som är

behörig att infordra eller mottaga

meddelanden i sådan angelägenhet,

efter 116 §;

15) obehörigt övergivande av

eller försummelse på post, så ock

fylleri under vaktgöring eller annan

likartad tjänstgöring efter 123,

124 och 176 §§;

16) tagande av dubbel anställning

efter 126 §;

17) vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet i tjänsten

efter 130 och 132 §§, där ej

genom förseelsen uppkommit skada,

från vars ersättande befrielse kan,

enligt vad i 33 § sägs, äga rum;

18) gemenskap med fienden

efter 147 §; samt

19) obehörigt tagande av krigsbyte

efter 177 §.

Utskottets förslag.

13) avgivande i tjänsten av

osannfärdig rapport efter 116 §;

14) obehörigt övergivande av

eller försummelse på post, så ock

fylleri under vaktgöring eller annan

likartad tjänstgöring efter 123,

124 och 176 §§;

15) tagande av dubbel anställning

efter 126 §;

16) vårdslöshet, försummelse,

oförstånd eller oskicklighet i tjänsten

efter 130 och 132 §§, där ej

genom förseelsen uppkommit skada,

från vars ersättande befrielse kan,

enligt vad i 33 § sägs, äga rum;

17) gemenskap med fienden

efter 147 §; samt

18) obehörigt tagande av krigsbyte

efter 177 §.

§•

186

År någon på en gång angiven dels för förseelse, vilken är att

hänföra till disciplinmål, och dels för brott, som tillhör krigsdomstols

upptagande, och hava antingen båda förbrytelserna blivit förövade

genom en och samma handling eller utgöra de arter av samma slags

brott, skola de båda hänskjutas till domstolen.

187 §.

Emot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, må ej åtal för

sådana av honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, vilka äro

att hänföra till disciplinmål, av befälhavare handläggas, utan skall

sådant åtal, om det ifrågakommer, göras anhängigt hos krigsdomstol.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

188 §.

Har någon av det vid krigsmakten fast anställda manskapet rymt,

anses han i fråga om disciplinstraff och dess åläggande fortfarande tillhöra

krigsmakten, ändå att han ej ertappas, förr än annan blivit i

hans nummer insatt.

189 §.

Om befälhavares skyldighet att i vissa fall, då sådan förseelse

förekommer, varom i 185 § förmäles, överlämna målet till krigsdomstol,

därom stadgas i 18 kap.

190 §.

Utan hinder av vad i 184 och 185 §§ finnes föreskrivet, äger

krigsdomstol att efter lag ådöma disciplinstraff i mål, som är under

dess handläggning.

17 KAP.

Om de befälhavare, som äga bestraffningsrätt i disciplinmål.

191 §.

Den bestraffningsrätt i disciplinmål,

varom i 16 kap. förmäles, tillkommer

utan inskränkning nedannämnda

befälhavare, envar över

den personal, som står under hans

befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och

annan omedelbart under Konungen

lydande befälhavare vid armén;

2: o) chef för regemente eller

därmed likställt truppförband vid

armén;

191 §.

Den bestraffningsrätt i disciplinmål,

varom i 16 kap. förmäles, tillkommer

utan inskränkning nedannämnda

befälhavare, envar över

den personal, som står under hans

befäl, nämligen:

l:o) chef för arméfördelning och

annan omedelbart under Konungen

lydande befälhavare vid armén;

2: o) chef för regemente eller

därmed likställt truppförband vid

armén;

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

3:o) chefen för kustartilleriet

och chef för regemente tillhörande

kustartilleriet;

4:o) stationsbefälhavare och

varvschef, så ock, i de fall, som

Konungen bestämmer, annan befälhavare

vid flottan av minst regementsofficers

grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignalväsendet;
6:o)

inskrivningsområdesbefälhavare;

samt

7:o) befälhavare av minst kaptens

grad för skola, kommendering,

verk eller inrättning, som ej tillhör

visst truppförband av armén

eller kustartilleriet eller station av

flottan, eller för detacherad avdelning;

så ock chef av kaptens grad

för självständig eller detacherad

fartygsavdelning eller för enkelt

eller detacherat fartyg.

Samma befogenhet, som nu är

sagd, tillkommer befälhavare, som

innehar befäl över de i l:o)—6:o)

av denna § nämnda befälhavare.

I krigstid äger envar befälhavare,

som innehar minst underofficers

grad och för befäl över

detacherad avdelning, bestående av

minst ett kompani eller däremot

svarande styrka, bestraffningsrätt i

enahanda utsträckning, som förut

i denna § är sagt.

Utskottets förslag.

3: o) chefen för kustartilleriet

och chef för regemente eller därmed

likställt truppförband vid kustartilleriet;
4:o)

stationsbefälhavare och

varvschef, så ock, i de fall, som

Konungen bestämmer, annan befälhavare

vid flottan av minst regementsofficers

grad;

5: o) bevakningschef vid kustsignalväsendet;
6:o)

inskrivningsområdesbefälhavare;

samt

1:6) befälhavare av minst kaptens

grad för skola, kommendering,

verk eller inrättning, som ej tillhör

visst truppförband av armén

eller kustartilleriet eller station av

flottan, eller för detacherad avdelning;

så ock chef av kaptens grad

för självständig eller detacherad

fartygsavdelning eller för enkelt

eller detacherat fartyg.

Samma befogenhet, som nu är

sagd, tillkommer befälhavare, som

innehar befäl över de i l:o) — 6:o)

av denna § nämnda befälhavare.

I krigstid äger envar befälhavare,

som innehar minst underofficers

grad och för befäl över

detacherad avdelning, bestående av

minst ett kompani eller däremot

svarande styrka, bestraffningsrätt i

enahanda utsträckning, som förut

i denna § är sagt.

192 §.

Yad i 191 § är sagt om där omförmälda befälhavare gälle ock

om befälhavare, som enligt förordnande eller tjänstereglemente till
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj-.ts förslag. Utskottets förslag.

fälligt utövar befäl, som avses i nämnda §, och, om detta är sådant,

som omförmäles under 4:o) och 7:o) av samma §, innehar sådan grad,

som, enligt vad där är sagt, erfordras för bestraffningsrättens utövning.

193 §.

Med detacherad avdelning likställes enligt denna lag avdelning,

vilken, utan att densamma av befälhavare i föreskriven ordning förklarats

vara detacherad, från huvudstyrkan skilts på sådant sätt, att

skriftliga befallningar icke dagligen kunna omedelbart från dennas

befälhavare inhämtas. Yad sålunda är sagt äge motsvarande tilllämpning

i fråga om fartygsavdelning eller fartyg.

194 §.

Befälhavare av lägre än kaptens

men minst underofficers grad,

vilken utövar sådant befäl, som i

191 § 7:o) är sagt, äger, där ej

sådant fall är för handen, som avses

i sista momentet av nämnda §, över

honom underlydande bestraffningsrätt

med den inskränkning, att

sträng arrest, vaktarrest över tio

dagar eller vaktarrest med skärpning

genom hårt nattläger ej må av honom

åläggas.

195

194 §.

Befälhavare av lägre än kaptens

men minst underofficers grad,

vilken utövar sådant befäl, som i

191 § 7 ro) är sagt, äger, där ej

sådant fall är för handen, som avses

i sista momentet av nämnda §, över

honom underlydande bestraffningsrätt

med den inskränkning, att

skärpt arrest eller vaktarrest över

tio dagar ej må av honom åläggas.

§•

Utövar någon, som ej är krigsman, sådant befäl, som omförmäles

i 191 § 7:o), då äger den befälhavare, där han innehar underofficers

eller högre tjänsteställning, över den personal, som står under hans befäl,

enahanda bestraffningsrätt, som, enligt vad ovan är stadgat, tillkommer

krigsman av motsvarande grad.

196 §.

Kommendant i fästning eller i annan ort, där krigsmakt är förlagd,

äger bestraffningsrätt över garnisonen för överträdelser av vad an
-

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. TJtskottcts förslag.

gående fästningens eller ortens försvar, garnisonstjänsten eller ordningen

på stället av kommendanten förordnas, så ock för förseelser på vakt

eller i annan tjänsteförrättning, som är under hans inseende.

Har avdelning av garnisonen ej egen, till utövning av bestraffningsrätt

behörig befälhavare, äger kommendanten jämväl i andra mål

utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

I de mål, däri kommendant innehar bestraffningsrätt, äger han, om

han är av kaptens eller högre grad, att utöva nämnda rätt i enahanda

utsträckning, som i 191 § avses, men i annat fall med den inskränkning,

som i 194 § angående där omförmälda befälhavare är stadgad.

Yad ovan om kommendant är sagt äge motsvarande tillämpning

i fråga om annan befälhavare, som av Konungen förklarats skola

vara i nu angivna hänseende likställd med kommendant.

197 §.

Chef å fartyg, där avdelning av armén eller kustartilleriet blivit

till tjänstgöring kommenderad, äger över den avdelning enahanda bestraffningsrätt

som över fartygets övriga besättning.

Är avdelning av krigsmakten för annat ändamål tagen ombord,

äge fartygschefen att, inom gränsen av sin bestraffningsrätt, ålägga

bestraffning för förseelser, som någon av avdelningen begår emot vad

i avseende å fartygets säkerhet eller rörelser eller ordningen ombord

av fartygschefen förordnas; börande i sådant fall avdelningens befälhavare,

ifall han innehar högre grad eller tjänsteställning än fartygschefen,

bestämma straffet.

Har avdelningen icke ombord å fartyget egen till utövning av bestraffningsrätt

behörig befälhavare, äger fartygschefen att inom ovannämnda

gräns jämväl i övrigt utöva bestraffningsrätt över avdelningen.

198 §.

Lyder fartyg, vars chef är av lägre grad än regementsofficer,

under högste befälhavare över flotta eller under eskader- eller avdelningschef,

äger den högre befälhavaren att åt fartygschefen uppdraga

bestraffningsrätt med den inskränkning i fråga om de i 194 § omförmälda

befälhavare, som där är stadgad.

199 §.

Finner befälhavare, som innehar bestraffningsrätt med den inskränkning,

varom i 194 § förmäles, av underlydande begången förBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 20

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj ds förslag

Utskottets förslag.

seelse påkalla strängare straff, än han själv äger ålägga, eller uppstår

hos honom tvekan, huruvida målet bör behandlas såsom disciplinmål

eller hänskjutas till krigsdomstol, överlämne befälhavaren målet till

närmast högre med oinskränkt bestraffningsrätt beklädd befälhavare

eller, där han är chef för självständig fartygsavdelning eller enkelt

fartyg, till stationsbefälhavaren vid den station av flottan, dit fartyget,

varå den felaktige befinner sig, hör eller först ankommer; och åligger

det nämnda högre befälhavare eller stationsbefälhavaren att meddela

beslut i målet.

Äger befälhavare för avdelning av krigsmakten, som tillhör garnison

i fästning eller annan ort, där kommendant finnes, eller som är

tagen ombord å fartyg utan att vara till tjänstgöring därstädes kommenderad,

bestraffningsrätt över avdelningen allenast med den inskränkning,

som ovan nämnts, vare den befälhavare, om kommendanten eller

fartygschefen är beklädd med oinskränkt sådan rätt, berättigad att i

fall, som i 1 mom. avses, överlämna målet till kommendanten eller

fartygschefen, som i sådan händelse har att meddela beslut i målet.

Vad i detta moment är sagt om kommendant gälle ock sådan befälhavare,

som jämlikt 196 § förklarats skola vara likställd med kommendant.

Mål rörande våld, hot eller förolämpning mot befälhavare, som,

enligt vad ovan stadgats, själv skulle äga att utöva bestraffningsrätt

i målet, varde, där ej lägre med bestraffningsrätt utrustad befälhavare

finnes, överlämnat till närmast högre befälhavares handläggning;

dock att denna bestämmelse ej må utgöra hinder för att å fartyg på

sjötåg befälhavaren själv må utöva bestraffningsrätten, då förseelsens

omedelbara bestraffande finnes för krigstuktens upprätthållande erforderligt.

Befälhavare, som endast för viss tid eller för viss tjänsteförrättning

har underlydande under sitt befäl, må, där så finnes lämpligt, för

särskilt fall hos den befälhavare, som eljest äger bestraffningsrätt

över den felaktige, hemställa om hans bestraffande.

200 §.

201 S

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Lagutskottets utlåtande AV 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

18 KAP.

Om handläggningen av disciplinmål.

202 §.

Vill man angiva någon för förseelse, varom i 185 § förmäles, göre

därom anmälan hos den till bestraffningsrättens utövning behörige

befälhavaren. Är sådan anmälan gjord, eller är eljest till befälhavarens

kunskap kommet, att dylik förseelse blivit begången, då skall utredning

om förseelsen och de närmare omständigheterna därvid ske vid förhör.

Sådant förhör hålles av nyssnämnda befälhavare eller, där bestraffningsrätten

innehaves av befälhavare, som omtalas i 191 § l:o)—6:o), eller

av högre befälhavare eller av kommendant eller befälhavare, som enligt

196 § är likställd med kommendant, och han ej finner skäl att själv

hålla förhöret, av den, vilken därtill i allmänhet eller för särskilt fall

av honom förordnats.

Vid förhöret, därvid någon av den tilltalades överordnade eller

av de med honom likställda bör, där så ske kan, vara tillstädes,

skall målsägande, om sådan finnes, och han det äskar, varda hord,

den tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig samt i övrigt iakttagas,

vad för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades

straffbarhet är av nöden. Yad vid förhöret huvudsakligen

förekommit skall i korthet antecknas, där ej i krig hinder därför möter.

208 §.

Innan disciplinstraff ålägges, skall befälhavaren inhämta yttrande

av vederbörande auditör rörande brottets beskaffenhet och det straff,

som bör åläggas. Godkänner icke befälhavaren auditörens yttrande,

äger denne anteckna det till det i målet förda protokollet; har sådan anteckning

icke skett, vare auditören jämte befälhavaren för beslutet ansvarig.

Skulle auditörens hörande medföra avsevärt uppskov med målets

avgörande, och finnes det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande

nödigt, att den felande skyndsamt varder bestraffad, må dock

disciplinstraff åläggas, utan att yttrande från auditören, på sätt nu är

sagt, blivit inhämtat. Lag samma vare, där i fält, på sjötåg eller eljest

auditör ej finnes vid ifrågavarande avdelning av krigsmakten.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

204 §.

Finner vederbörande befälhavare, att påföljden i det särskilda

fallet ej bör stanna vid disciplinstraff och att målet förty ej är

av beskaffenhet att vidare böra behandlas såsom disciplinmål, eller har

erforderlig utredning om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet

ej kunnat vinnas, då skall målet överlämnas till krigsdomstol;

dock att i sistnämnda fall befälhavaren, där saken prövas vara av

synnerligen ringa vikt och målsägande ej för vinnande av ytterligare

utredning påfordrar dess hänskjutande till krigsdomstol, må låta

målet förfalla.

205 §.

Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre

svåra beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande

omständigheter, under vilka den blivit begången, samt den straffskyldiges

uppförande i övrigt, varvid synnerligt avseende bör fästas

därå, om han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och

för svårare förseelser undergått straff.

206 §.

Ej må för förseelse, vilken är att hänföra till disciplinmål och

varför den felaktige blivit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera

åläggas honom.

19 KAP.

Om verkställighet av disciplinstraff.

207 §.

Disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, skall, där så kan

ske, genast verkställas.

År den straffskyldige för annat brott under tilltal vid domstol,

må straffets verkställighet därav ej hindras eller uppehållas.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Hålles tilltalad häktad för brott, som hör till domstols upptagande,

och angives han tillika för förseelse, vilken må behandlas

såsom disciplinmål; då må väl disciplinstraff av befälhavaren i vanlig

ordning honom åläggas, men ej bringas till verkställighet, innan antingen

den tilltalade varder ställd på fri fot eller utslag blivit meddelat

i det mål, som hör till domstolens behandling, och detta utslag

vunnit laga kraft.

208 §.

Befälhavare, som i disciplinmål ålagt straff, skall i laga ordning

befordra det till verkställighet eller, om straffet bör av annan befälhavare

verkställas, hos denne därom göra hemställan. Tillhör den

straffskyldige avdelning, som tagits ombord å fartyg utan att vara till

tjänstgöring å fartyget kommenderad, och har bestraffningen ålagts av

avdelningens egen befälhavare, må bestraffningen ej å fartyget verkställas,

innan fartygets chef förklarat hinder därför ej möto,.

Innan i disciplinmål ålagd bestraffning verkställes, skall befälhavaren

eller den hans ställe företräder, antingen offentligen eller genom

skriftliga order, meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken

till bestraffningen och om dennas beskaffenhet, så ock om vad den

straffskyldige har att iakttaga, i händelse han med beslutet om bestraffningen

icke åtnöjes.

20 KAP.

Om klagan i disciplinmål.

209 §.

Den, som blivit belagd med disciplinstraff och med beslutet ej

åtnöjes, äger att före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då

straffet avslutades, ingiva sina besvär till krigshovrätten eller, om

överkrigsrätt trätt i verksamhet vid den avdelning av krigsmakten,

dit befälhavaren hör, till överkrigsrätten; dock stånde det klaganden

öppet att i stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare,

som ålagt bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande

det befälhavaren att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

påteckning om tiden för dess avlämnande till honom, jämte övriga

besvärshandlingar till krigsöverdomstolen.

Möter under fält- eller sjötåg, då avdelning av krigsmakten är

detacherad, laga hinder för besvärens ingivande inom tid, som här

ovan sägs, beräknas tiden, inom vilken besvären skola ingivas, från

den dag, hindret upphörde.

Försummar den missnöjde, vad sålunda är föreskrivet, have förlorat

sin talan.

Domstolen äger att utlåta sig, om och i vad mån det undergångna

straffet bör räknas klaganden till last, ävensom angående befälhavarens

förhållande.

Utan hinder av anförda besvär skall straffet i föreskriven ordning

verkställas.

21 KAP.

Om tillrättavisningar.

210 §.

För mindre förseelser och fel

mot militär tukt och ordning, må,

på sätt och i den ordning av

Konungen närmare förordnas, i

stället för disciplinär bestraffning

såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskilt

eller i närvaro av några den felaktiges

överordnade eller med

honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av

landpermission för viss bestämd tid,

högst trettio dagar, eller för högst

sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal

gånger, högst sex, eller för viss

bestämd tid, högst femton dagar,

210 §.

För mindre förseelser och fel

mot militär tukt och ordning, må,

på sätt och i den ordning av

Konungen närmare förordnas, i

stället för disciplinär bestraffning

såsom tillrättavisning användas:

a) varning, meddelad enskilt

eller i närvaro av några den felaktiges

överordnade eller med

honom likställda;

b) vägran, ombord å fartyg, av

landpermission för viss bestämd tid,

högst trettio dagar, eller för högst

sex landpermissionsdagar;

samt, för manskap dessutom:

c) åläggande för visst antal

gånger, högst sex, eller för viss

bestämd tid, högst femton dagar,

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

att utom vanlig ordning förrätta

handräckningsarbeten;

d) förbud att under viss bestämd

tid, högst femton dagar, vistas

utom kasernområde, läger eller

däremot svarande område.

Tillrättavisning, varom nu är

sagt, må ej användas av mer än

ett slag för samma förseelse eller

fel, ej heller tillrättavisning, varom

i c) förmäles, i något fall så användas,

att genom överansträngning

eller annan orsak men för den

felaktiges hälsa och tjänstbarhet

därav kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas

för barn, vilka ej fyllt femton

år, därom förordnar Konungen.

Utskottets förslag.

att utom vanlig ordning förrätta

handräckningsarbeten;

d) vaktgöring, högst tre gånger,

utom vanlig ordning;

e) förbud att under viss bestämd

tid, högst femton dagar, vistas

utom kasernområde, läger eller

däremot svarande område eller åt

kompani eller likställt truppförband

upplåten del av dylikt område; och

f) mistning av dagavlöning eller

avlöning stillägg till ett sammanlagt

belopp av högst fyra kronor.

Tillrättavisning, varom nu är

sagt, må ej användas av mer än

ett slag för samma förseelse eller

fel, ej heller tillrättavisning, varom

i c) och d) förmäles, i något fall

så användas, att genom överansträngning

eller annan orsak men

för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet

därav kommer.

Om tillrättavisningar, som få användas

för barn, vilka ej fyllt femton

år, därom förordnar Konungen.

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

2:o) Lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

1 KAP.

Om de krigsdomstolar, som skola finnas.

1 §•

Underdomstol vid krigsmakten är krigsrätt.

Krigsrätt är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt, särskild krigsrätt

eller i fall, varom i 3 kap. förmäles, fältkrigsrätt.

2 §•

Krigsöverdomstol är krigshovrätten eller i fall, som i 5 kap.

nämnes, överkrigsrätt.

Under krigshovrätten lyda alla krigsrätter, där ej vid någon avdelning

av krigsmakten överkrigsrätt finnes, i vilket fall krigsrätterna

vid den avdelning lyda under överkrigsrätten.

3 §•

I de mål, som dragas under Konungens prövning, dömer högsta

domstolen enligt vad i grundlagen stadgas.

4 §•

Ståndrätt är en särskild domstol, som i vissa fall må förordnas

under krig. Därom stadgas i 15 kap.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

2 KAP.

Om regent entskrigsrätt, stationskrigsrätt och särskild krigsrätt.

5 §•

Regementskrigsrätt skall finnas vid varje regemente och därmed

likställt truppförband av armén och kustartilleriet samt stationskrigsrätt

vid en var av flottans stationer.

Särskild krigsrätt må av Konungen inrättas vid avdelning av

krigsmakten, för vilken regements- eller stationskrigsrätt icke enligt

1 mom. är inrättad, eller som består av personal, vilken från olika

truppförband eller stationer sammandragits till gemensam tjänstgöring.

Sådan krigsrätt må därjämte inrättas vid avdelning av regemente eller

likställt truppförband, som är förlagd å annan ort än huvudstyrkan,

samt vid avdelning av flottan, som är förlagd utom stationen-.

Konungen må även, där så prövas lämpligt, bestämma, att två

eller flera av de avdelningar, varom ovan i 2 mom. är nämnt, skola

lyda under samma särskilda krigsrätt eller att sådan avdelning skall

lyda under viss regements- eller stationskrigsrätt.

6 §•

Krigsrätt, som i detta kapitel avses, utgöres av en krigsdomare

såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör.

Att krigsrätten i visst fall är domför, ändå att krigsdomaren ej

är tillstädes i rätten, därom stadgas i 59 §.

7 §.

Krigsdomare skall hava fullgjort vad författningarna föreskriva

såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten och i sådana värv ådagalagt

insikt och erfarenhet.

Krigsdomare förordnas av Konungen för viss tid och må enligt

de närmare bestämmelser, som Konungen meddelar, anställas vid flera

olika krigsrätter. Till krigsdomare utses företrädesvis ordinarie domare

i allmän underrätt. Kan på grund av göromålens omfattning krigsdomaresysslan

ej med annat domareämbete förenas, må krigsdomaren

till befattningen utnämnas.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 21

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Vid förfall för krigsdomare förordnas ställföreträdare av krigshovrätten.

Angående ställföreträdare, som nu nämnts, skall vad i

1 mom. är stadgat om krigsdomare äga motsvarande tillämpning.

8 §•

Militära ledamöter i krigsrätt,

som i detta kapitel avses, äro, där

ej annat av 12 § föranledes:

a) i mål mot generalsperson

eller flaggman: en generalsperson

eller en flaggman och en officer

av överstes eller kommendörs grad;

b) i mål mot regementsofficer:

två regementsofficerare, av vilka

åtminstone den ene bör hava överstes

eller kommendörs grad;

c) i mål mot officer av kaptens

eller lägre grad, underofficer eller

någon av manskapet ävensom i

mål, som ej rör åtal mot viss person:

två officerare av kaptens grad.

Äro i ett och samma mål de

tilltalade av skilda grader, bestämmes

rättens sammansättning

med hänsyn till den av de tilltalade,

som har högsta graden.

9 §•

Chef för regemente eller likställt

truppförband av armén eller

kustartilleriet, så ock stationsbefälhavare

vid flottan skall inom

varje års utgång förordna två till

8 §■

Militära ledamöter i krigsrätt,

som i detta kapitel avses, äro, där

ej annat av 12 § föranledes:

a) i mål mot generalsperson

eller flaggman: en generalsperson

eller en flaggman och en officer

av överstes eller kommendörs grad;

b) i mål mot regementsofficer:

två regementsofficerare, av vilka

åtminstone den ene bör hava överstes

eller kommendörs grad;

c) i mål mot officer av kaptens

eller lägre grad ävensom i mål,

som ej rör åtal mot viss person:

två officerare av kaptens grad.

d) i mål mot underofficer eller

någon av manskapet: eu officer av

kaptens grad samt eu underofficer av

fanjunkares eller likställd grad.

Äro i ett och samma mål de

tilltalade av skilda grader, bestämmes

rättens sammansättning

med hänsyn till den av de tilltalade,

som har högsta graden.

9 §■

Chef för regemente eller likställt

truppförband av armén eller

kustartilleriet, så ock stationsbefälhavare

vid flottan skall inom varje

års utgång bland truppförbandets eller

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

truppförbandet eller stationen hörande

officerare av kaptens grad

att under nästföljande år i mål, som

i 8 § c) omförmälas, vara ledamöter

i den regements- eller stationskrigsrätt,

som där finnes, samt minst

två och högst fyra andra officerare

av samma grad att under nämnda

tid vara ställföreträdare för dessa

ledamöter.

Chef för arméfördelning skall

inom varje års utgång förordna

fyra till fördelningen hörande regementsofficerare,

därav en av överstes

grad, med två regementsofficerare,

därav likaledes en skall vara av överstes

grad, såsom ''Ställföreträdare,

att under nästföljande år i mål, däri

regementsofficer är tilltalad, inträda

såsom ledamöter i de regementskrigsrätt.

er, som finnas vid truppförbanden

inom fördelningen. Vad

nu är sagt om chef för arméfördelning

skall äga motsvarande tillämpning

å kommendanten i Boden

och militärbefälhavaren på Gottland

ävensom å stationsbefälhavare vid

flottan och chefen för kustartilleriet

i vad angår de trupper, som

lyda under desa befälhavare.

Inträffar stadigvarande förfall

för förordnad ledamot eller ställföreträdare,

för ordnas annan officer av

samma grad för återstoden av året.

10 §.

Då särskild krigsrätt inrättas, bestämmer

Konungen, huru de offi
-

Utskottets förslag.

stationens personal förordna två officerare

av kaptens grad samt en

underofficer av fanjunkares eller likställd

grad med två officerare och en

underofficer av motsvarande grader

såsom ställföreträdare att under nästföljande

år i mål, som i 8 § c) och

d) omförmälas, vara ledamöter i

den regements- eller stationskrigsrätt,

som finnes vid truppförbandet

eller stationen.

Chef för arméfördelning skall

inom varje års utgång förordna

fyra till fördelningen hörande regementsofficerare

därav en av överstes

grad, med två regementsofficerare,

därav likaledes en skall vara av överstes

grad, såsom ställföreträdare,

att under nästföljande år i mål, däri

regementsofficer är tilltalad, inträda

såsom ledamöter i de regementskrigsrätter,

som finnas vid truppförbanden

inom fördelningen. Yad

nu är sagt om chef för arméfördelning

skall äga motsvarande tillämpning

å kommendanten i Boden

och militärbefälhavaren på Gottland

ävensom å stationsbefälhavare vid

flottan och chefen för kustartilleriet

i vad angår de trupper, som

lyda under dessa befälhavare.

Inträffar stadigvarande förfall

för förordnad ledamot eller ställföreträdare,

förordnas annan av samma

grad för återstoden av året.

10 §.

Då särskild krigsrätt inrättas, bestämmer

Konungen, huru de offi
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

cerare skola förordnas, som i mål,

varom i 8 § b) och c) förmäles,

skola tjänstgöra såsom militära

ledamöter i krigsrätten. Sådant

förordnande skall i allmänhet avse

helt kalenderår; dock må, då sådan

krigsrätt inrättas vid avdelning av

flottan, som är på sjötåg, bestämmelse

meddelas därom, att ställföreträdare

för militär ledamot,

som har förfall, må utses för tillfället.

Utskottets förslag.

cerare och underofficerare skola förordnas,

som i mål, varom i 8 § b),

c) och d) förmäles, skola tjänstgöra

såsom militära ledamöter i krigsrätten.

Sådant förordnande skall i

allmänhet avse helt kalenderår;

dock må, då sådan krigsrätt inrättas

vid avdelning av flottan, som

är på sjötåg, bestämmelse meddelas

därom, att ställföreträdare för

militär ledamot, som har förfall,

må utses för tillfället.

11 §.

Rör mål, vilket skall handläggas vid krigsrätt, som i detta kapitel

avses, åtal mot generalsperson eller flaggman, förordnar Konungen

de militära ledamöterna i rätten.

12 §.

Finnes officer av föreskriven grad

ej att tillgå, må till militär ledamot

eller ställföreträdare för sådan

ledamot förordnas officer av närmast

högre eller närmast lägre

grad än den, som för varje fall

är föreskriven.

12 §.

Finnes officer av föreskriven grad

ej att tillgå, må till militär ledamot

eller ställföreträdare för sådan

ledamot förordnas officer av närmast

högre eller närmast lägre grad

än den, som för varje fall är föreskriven.

I stället för underofficer av

föreskriven grad må i motsvarande

fall annan underofficer av lägre grad

för ordnas.

13 §.

Auditör vid regements- eller stationskrigsrätt utnämnes av Konungen.

Äro två eller flera regementen eller därmed likställda truppförband

förlagda å samma ort eller å nära intill varandra belägna orter, må,

där så finnes lämpligt, endast en auditör anställas vid de krigsrätter,

som finnas vid dessa truppförband eller några av dem.

Vid särskild krigsrätt skall enligt Konungens bestämmande såsom

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

auditör tjänstgöra någon av de vid regements- eller stationskrigsrätterna

anställda auditörerna eller, där så erfordras, av Konungen särskilt förordnad

auditör.

Konungen må, där så anses erforderligt, förordna vice auditör att,

då auditören är förhindrad att tjänstgöra, inträda i hans ställe. Har

ej vice auditör förordnats, eller föreligger hinder även för denne, förordnas

annan ställföreträdare av krigshovrätten.

Till auditör eller ställföreträdare för auditör må ej utses annan

än den, som fullgjort vad författningarna föreskriva såsom villkor

för att i domareämbeten nyttjas.

14 §.

Behörighet att föranstalta om

sammankallande av krigsrätt, som

i detta kapitel avses, tillkommer

befälhavaren för det truppförband

eller den station, vid vilken krigsrätten

skall hållas, eller, i fråga

om särskild krigsrätt, den befälhavare,

som Konungen därtill förordnat.

Då ärende förekommer, som skall

handläggas av krigsrätt, göre befälhavaren

därom anmälan hos krigsdomaren,

vilken efter samråd med

befälhavaren bestämmer tid och

plats för rättens första sammanträde.

Befälhavaren skall därefter

med iakttagande av här nedan givna

närmare föreskrifter draga försorg

därom, att auditören och de militära

ledamöterna varda tillsammanträdet

inkallade. Där någon av de

militära ledamöterna är befälhavare

för det kompani eller annan däremot

svarande avdelning, som den

tilltalade tillhör, må denne ledamot

icke sitta i rätten, utan skall

14 §.

Behörighet att föranstalta om

sammankallande av krigsrätt, som

i detta kapitel avses, tillkommer

befälhavaren för det truppförband

eller den station, vid vilken krigsrätten

skall hållas, eller, i fråga

om särskild krigsrätt, den befälhavare,

som Konungen därtill förordnat.

Då ärende förekommer, som

skall handläggas av krigsrätt, göre

befälhavaren därom anmälan hos

krigsdomaren, vilken efter samråd

med befälhavaren bestämmer tid

och plats för rättens första sammanträde.

Befälhavaren skall därefter

med iakttagande av här nedan

givna närmare föreskrifter draga

försorg därom, att auditören och

de militära ledamöterna varda till

sammanträdet inkallade. Där någon

av de militära ledamöterna tjänstgör

vid det kompani eller annan

däremot svarande avdelning, som

den tilltalade tillhör, må denne

ledamot icke sitta i rätten, utan

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj-.ts förslag.

ställföreträdare i hans ställe inkallas.

Ej heller må officerare, som

tillhöra samma regemente eller

samma därmed likställda truppförband

som den tilltalade, vara bisittare

i rätten, då mål angående

åtal mot officer där förekommer,

utan skola i sådant fall militära

ledamöter i krigsrätt vid annat

truppförband i deras ställe tjänstgöra

i rätten. I de fall, då officerare,

vilka lyda under annan befälhavare

än den, som föranstaltar om

rättens sammankallande, skola inkallas

till tjänstgöring i krigsrätt,

skall denne hos närmast högre

befälhavare göra framställning om

deras inkallande.

Utskottets förslag.

skall ställföreträdare i hans ställe

inkallas. Ej heller må officer eller

underofficer, som tillhör samma

regemente eller samma därmed likställda

truppförband som den tilltalade,

vara bisittare i rätten, då

mål angående åtal mot officer eller

underofficer där förekommer, utan

skola i sådant fall militära ledamöter

i krigsrätt vid annat truppförband

i deras ställe tjänstgöra i rätten.

I de fall, då militära ledamöter,

vilka lyda under annan befälhavare

än den, som föranstaltar om rättens

sammankallande, skola inkallas till

tjänstgöring i krigsrätt, skall denne

hos närmast högre befälhavare göra

framställning om deras inkallande.

15 §.

Krigsrättens första sammanträde utsättes att äga rum, så snart

lämpligen ske kan. Då rannsakning med häktad person skall förekomma

inför krigsrätten, utsättes sammanträdet att hållas sist inom

åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhållit underrättelse om

häktningen.

Rätten bör, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,

kallas att sammanträda å den ort, där den avdelning av krigsmakten,

vid vilken krigsrätten är inrättad, befinner sig.

3 KAP.

Om fåltkrigsrätt.

16 §.

Från den dag, rikets krigsmakt för annat ändamål än övning

ställes på krigsfot, vare fältkrigsrätt underdomstol vid krigsmakten.

Ställes för sådant ändamål allenast en del av rikets krigsmakt

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Eungl Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

på krigsfot, bestämmer Konungen, huruvida vid denna del av krigsmakten

fältkrigsrätt skall vara underdomstol.

I mån som krigsmakten återgår till fredsfot, skola fältkrigsrätterna

upphöra.

Dagen, från vilken fältkrigsrätt skall vara underdomstol, eller

fältkrigsrätt skall upphöra, varder av Konungen kungjord.

17 §•

Skall jämlikt 16 § fältkrigsrätt vara underdomstol, förordnar

Konungen, vid vilka särskilda avdelningar av krigsmakten sådan skall

inrättas.

18 §.

Varder avdelning av krigsmakten av befälhavare i föreskriven

ordning detacherad, eller varder avdelning skild från förbindelse med

huvudstyrkan på sådant sätt, att skriftliga befallningar icke kunna

dagligen omedelbart från dennas befälhavare inhämtas, och är fältkrigsrätt

underdomstol vid huvudstyrkan, äge i förra fallet huvudstyrkans

befälhavare och i senare fallet den avskilda avdelningens

befälhavare bestämma, att fältkrigsrätt skall inrättas vid den detacherade

eller avskilda avdelningen.

19 §.

Varder under krig avdelning av krigsmakten av fienden innesluten

eller eljest försatt i sådan belägenhet, att den krigsrätt, som jämlikt

denna lag eljest har att upptaga åtal för de vid avdelningen begångna

förbrytelser, ej kan däröver döma, äge avdelningens befälhavare, bestämma,

att fältkrigsrätt skall inrättas, om sådant för krigstuktens

upprätthållande finnes nödigt.

20 §.

Fältkrigsrätt utgöres av fyra ledamöter, därav tre militära och

en civil.

Främste militäre ledamoten är rättens ordförande.

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt

förordnas:

a) i mål mot generalsperson,

flaggman eller regementsofficer: en

generalsperson eller en flaggman

ock två regementsofficerare;

k) i mål mot officer av kaptens

eller lägre grad, underofficer eller

någon av manskapet ävensom i mål,

som ej rör åtal mot viss person:

en regementsofficer och två officerare

av kaptens grad.

Finnes officer av föreskriven

grad ej att tillgå, må till militär

ledamot förordnas officer av närmast

högre eller närmast lägre grad

än den, som för varje fall är föreskriven.

Äro i ett och samma mål de

tilltalade av skilda grader, galle

vad i 8 § om annan krigsrätt än

fältkrigsrätt för motsvarande fall

är stadgat.

De militära ledamöterna böra

tillhöra den avdelning av krigsmakten,

vid vilken fältkrigsrätten

skall hållas; dock må, då åtal mot

officer förekommer, officerare från

samma regemente eller samma därmed

likställda truppförband som

den tilltalade icke vara bisittare i

Utskottets förslag.

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt

förordnas:

a) i mål mot generalsperson,

flaggman eller regementsofficer: en

generalsperson eller en flaggman

och två regementsofficerare;

b) i mål mot officer av kaptens

eller lägre grad ävensom i mål,

som ej rör åtal mot viss person:

en regementsofficer och två officerare

av kaptens grad.

c) i mål mot underofficer eller

någon av manskapet: en regementsofficer,

en officer av kaptens grad

och en underofficer av fanjunkares

eller likställd grad.

Finnes officer av föreskriven

grad ej att tillgå, må till militär

ledamot förordnas officer av närmast

högre eller närmast lägre grad

än den, som för varje fall är föreskriven.

I stullet för underofficer av föreskrivengradrnåimotsvar

andefall annan

underofficer av lägre grad förordnas.

Äro i ett och samma mål de

tilltalade av skilda grader, gälle

vad i 8 § om annan krigsrätt än

fältkrigsrätt för motsvarande fall

är stadgat.

De militära ledamöterna böra

tillhöra den avdelning av krigsmakten,

vid vilken fältkrigsrätten

skall hållas; dock må, då åtal mot

officer eller underofficer förekommer,

ledamöterna ej tillhöra samma regemente

eller samma därmed likställda

truppförband som den tilltalade.

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

rätten. Finnas ej behöriga officerare

vid avdelningen, skola sådana från

annan avdelning av krigsmakten

tillkallas.

De militära ledamöterna förordnas

för tillfället av den befälhavare,

vilken jämlikt 23 § föranstaltar

om krigsrättens sammankallande.

Utskottets förslag.

Finnas ej behöriga militära ledamöter

vid avdelningen, skola sådana från

annan avdelning av krigsmakten

tillkallas.

De militära ledamöterna förordnas

för tillfället av den befälhavare,

vilken jämlikt 23 § föranstaltar om

krigsrättens sammankallande.

22 §.

Till civil ledamot i fältkrigsrätt förordnas krigsdomare eller

auditör eller, där sådan icke finnes att tillgå, annan, som fullgjort

vad författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

Den civila ledamoten förordnas av Konungen för den tid, fältkrigsrättens

verksamhet fortfar. I fall, som i 18 eller 19 § avses, så

ock eljest, där sålunda utsedd civil ledamot ej finnes att tillgå, förordnas

civil ledamot av den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens

sammankallande.

23 §.

Då ärende förekommer, som skall handläggas av fältkrigsrätt,

sättes rätten efter förordnande av befälhavaren för den avdelning av

krigsmakten, vid vilken fältkrigsrätten skall hållas, eller, där Konungen

utsett annan befälhavare att meddela dylikt förordnande, av denne.

Den befälhavare, som förordnar fältkrigsrätt, skall tillika bestämma

tid och plats för rättens första sammanträde samt till detsamma inkalla

rättens samtliga ledamöter.

De, vilka såsom ledamöter i rätten börjat övervara något mål,

skola därmed till slut fortfara, där det ske kan.

24 §.

Mål, som före den dag, då, enligt vad i 16 § är stadgat, fältkrigsrätt

skall vara underdomstol, anhängiggjorts vid annan krigsrätt,

skall, utan hinder av vad i nämnda § är föreskrivet, till slut handläggas

av den krigsrätt, där målet anhängiggjorts.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 22

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning i fråga

om mål, som anhängiggjorts vid fältkrigsrätt, innan den jämlikt 16 §

skall upphöra.

4 KAP.

Om krigshovrätten.

25 §■

Krigshovrätten är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning.

Den utgöres av presidenten i Svea hovrätt såsom ordförande, ett krigshovrättsråd

och två militära ledamöter.

Krigshovrättsrådet utnämnes av Konungen.

Till militära ledamöter förordnas av Konungen för tre år i sänder

två regementsofficerare av överstes eller kommendörs grad, tillhörande

en armén och en marinen, samt en officer av generalitetet och en flaggman.

De två sistnämnda skola i rätten tjänstgöra, då mål, däri generalsperson

eller flaggman är tilltalad, där förekommer, och de två

regementsofficerarne vid handläggning av övriga mål och ärenden.

Vidare förordnar Konungen likaledes för tre år i sänder en flaggman

och en kommendör, vilka, då mål om förseelse vid fartygs manövrering

eller navigering förekommer, skola inträda i krigshovrätten, den

förre i stället för officeren av generalitetet och den senare i stället för

den till armén hörande regementsofficeren.

För tid, som ovan är nämnd, förordnar Konungen tillika två

officerare av regementsofficers grad, därav en från marinen, att, vid förfall

för någon av de till ledamöter i krigshovrätten förordnade regementsofficerarne,

i hans ställe inträda i rätten.

Vid förfall för presidenten förordnar Konungen, på anmälan därom,

en ledamot i Svea hovrätt att såsom ledamot biträda krigshovrätten.

Vad i denna § är sagt om presidenten i Svea hovrätt gälle

ock om tillförordnad president, där han av Konungen förordnats att

jämväl vara ordförande i krigshovrätten.

Vid förfall för ordföranden i krigshovrätten föres ordet av den

främste civile ledamoten.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

26 §.

Då jämlikt 16 § fältkrigsrätt inrättas vid krigsmakten eller någon

del därav, skall ytterligare en regementsofficer av överstes eller kommendörs

grad av Konungen förordnas att i mål, som fullföljas från

fältkrigsrätt eller röra åtal för i krigstid förövade förbrytelser, såsom

militär ledamot tjänstgöra i krigshovrätten.

5 KAP.

Om över krigsrätt.

27 §.

Erfordras i krigstid särskild krigsöverdomstol för armé eller arméavdelning,

som befinner sig i fält eller inom fästning, för flotta eller

eskader, som är på sjötåg, eller för två eller flera sådana avdelningar

av krigsmakten gemensamt, då de äro förenade under en befälhavare,

förordnar Konungen, att överkrigsrätt där skall inrättas.

överkrigsrätt utgöres av en generalsperson eller flaggman såsom

ordförande, två överauditörer samt två officerare av regementsofficers

grad. Av sistnämnda ledamöter bör, om rätten är gemensam för avdelningar

av armén och marinen, den ene samt, då mål om förseelse vid

fartygs manövrering eller navigering förekommer, bägge, där så ske

kan, tillhöra marinen. Finnes ej generalsperson eller flaggman att

tillgå, må officer av regementsofficers grad i stället förordnas till ordförande.

Ordförande och överauditörer förordnas av Konungen för den tid,

överkrigsrättens verksamhet fortfar. Övriga ledamöter utses vid förefallande

behov av högste befälhavaren. Vid förfall för ordförande eller

överauditör förordne högste befälhavaren annan ledamot i hans ställe.

Till överauditör må ej förordnas annan än den, som fullgjort

vad författningarna föreskriva såsom villkor för att i domareämbeten

nyttjas.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

28 §.

Varder i fält eller på sjötåg under krig avdelning av krigsmakten

skild från förbindelse med den ort, där krigsöverdomstolen finnes,

eller varder under krig avdelning, som är i fästning, på sådant sätt

avskild, äge den avskilda avdelningens befälhavare att, där så för krigstuktens

upprätthållande finnes nödigt, bestämma, att överkrigsrätt skall

inrättas, ävensom att, med iakttagande av vad i 2( och 30 §§ är

stadgat, meddela förordnande för samtliga ledamöter i rätten.

29 §.

Där överkrigsrätt inrättas, varde dagen, då densamma skall

träda i verksamhet, bestämd av Konungen eller i fall, som avses i 28 §,

av vederbörande befälhavare.

Utan hinder därav att vid avdelning av krigsmakten överkrigsrätt

inrättas, tillkomme det den krigsöverdomstol, varunder samma avdelning

förut lytt, att i laga ordning handlägga och pröva avdelningen

eller dess personal rörande mål, som före den dag, överkrigsrätten

enligt därom meddelad bestämmelse skall träda i verksamhet, äro

vid den andra krigsöverdomstolen anhängiga eller dess prövning underställts,

ävensom talan emot utslag eller beslut, som före nämnda dag

av krigsrätt vid avdelningen meddelats; dock att, där hinder möter för

insändande av handlingarna i underställt eller fullföljt mål, detsamma

i stället skall upptagas av överkrigsrätten.

Överkrigsrätts verksamhet upphör, så snart lämpligen ske kan,

å dag, som av Konungen bestämmes, eller, i fall, som i 28 § sägs, då

förbindelsen återknutits med den ort, där den krigsöverdomstol finnes,

varunder ifrågavarande avdelning av krigsmakten förut varit lydande;

skolande, där ej Konungen annorlunda förordnar, överkrigsrätten, ändå

att dess verksamhet i övrigt upphör, med slut avhjälpa mål, som dessförinnan

där anhängiggjorts, ävensom överkrigsrättens ordförande ägna

den handläggning åt av samma domstol avgjorda mål, som, enligt vad

i 12 kap. stadgas, eljest på honom ankommer.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

6 KAP.

Yissa bestämmelser angående domare i krigsrätt och krigsöverdomstol.

30 §.

Ej må någon vara domare i krigsrätt eller krigsöverdomstol,

med mindre lian uppnått en ålder av tjugufem år, ej heller till domareämbetet

träda, innan han avlagt domareed.

31 §.

I krigsrätt ävensom i krigsöverdomstol

tage rättens militära ledamöter

plats till höger om ordföranden och

sig emellan efter den ordning, i vilken

de enligt tjänsteställning eller turberäkning

var för annan äga företräde

i tjänsten. Civil ledamot tage plats

till vänster om ordföranden.

7 KAP.

Om allmän åklagare vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

32 §. 31 §.

Allmänna åklagare äro vid krigsrätt krigsfiskal och vid krigsöverdomstol

överkrigsfiskal.

År fråga om åtal vid krigsrätt mot officer av regementsofficers

eller högre grad, skall talan i målet föras av överkrigsfiskalen vid den

krigsöverdomstol, varunder krigsrätten lyder; ägande dock överkrigsfiskalen

uppdraga åt vederbörande krigsfiskal att inför krigsrätten utföra

överkrigsfiskalens talan i målet.

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

33 §.

Vid varje regementskrigsrätt,

stationskrigsrätt och särskild krigsrätt

anställes en krigsfiskal såsom

åklagare. Äro två eller flera avdelningar,

vid vilka krigsrätter äro

inrättade, förlagda å samma ort

eller nära intill varandra belägna

orter, må, där så finnes lämpligt,

samma krigsfiskal anställas vid alla

dessa krigsrätter eller några av dem.

Krigsfiskal, som i denna § avses,

förordnas av Konungen. Därtill må

ej förordnas annan än den, som antingen

fullgjort vad författningarna

föreskriva såsom villkor för att

nyttjas i domareämbeten eller ock

tjänstgör eller förut tjänstgjort såsom

åklagare vid allmän underrätt

och vid avlagt prov visat sig äga

erforderlig kännedom om militära

lagar och författningar. Närmare

bestämmelser om nu omförmälda

prov samt om krigsfiskals tjänstgöring

meddelas av Konungen.

Vid förfall för sådan krigsfiskal

förordnas ställföreträdare av justitiekanslern.

I fall, där förordnandet

ej utan olägenhet kan avvaktas, må

dock den befälhavare, som är behörig

att föranstalta om krigsrättens

sammankallande, tills vidare

förordna ställföreträdare. Meddelar

befälhavaren sådant förordnande,

åligger det honom att därom lämna

underrättelse till justitiekanslern.

Då målets beskaffenhet det ford
-

32 §.

Vid varje regementskrigsrätt,

stationskrigsrätt och särskild krigsrätt

anställes en krigsfiskal såsom

åklagare. Äro två eller flera avdelningar,

vid vilka krigsrätter äro

inrättade, förlagda å samma ort

eller nära intill varandra belägna

orter, må, där så finnes lämpligt,

samma krigsfiskal anställas vid alla

dessa krigsrätter eller några av dem.

33 §.

Krigsfiskal, som i 32 § avses,

förordnas av Konungen. Därtill

må ej förordnas annan än den, som

antingen fullgjort vad författningarna

föreskriva såsom villkor för

att nyttjas i domareämbeten eller

ock tjänstgör eller förut tjänstgjort

såsom åklagare vid allmän underrätt

och vid avlagt prov visat sig

äga erforderlig kännedom om militära

lagar och författningar. Närmare

bestämmelser om nu omförmälda

prov samt om krigsfiskals

tjänstgöring meddelas av Konungen.

Vid förfall för sådan krigsfiskal

förordnas ställföreträdare av justitiekanslern.

I fall, där förordnandet

ej utan olägenhet kan avvaktas,

må dock den befälhavare, som är

behörig att föranstalta om krigsrättens

sammankallande, tills vidare

förordna ställföreträdare. Meddelar

befälhavaren sådant förordnande,

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

rar, må justitiekanslern för visst

mål förordna särskild åklagare vid

krigsrätten.

34 §.

Vid fältkrigsrätt förordnas krigsfiskal

av befälhavaren för den avdelning,

där krigsrätten inrättats.

Till nämnda befattning förordnas

någon, som, enligt vad i 33 § är

sagt, äger bekläda sådan tjänst vid

annan krigsrätt än fältkrigsrätt,

dock att, där sådan icke finnes att

tillgå, annan lämplig person kan

förordnas att vara åklagare vid fältkrigsrätten.

Varder under krig avdelning

av krigsmakten, där fältkrigsrätt

är inrättad, skild från förbindelse

med den ort, där krigsöverdomstolen

finnes, förordne befälhavaren

för nämnda avdelning lämplig person

att i överkrigsfiskalens ställe

föra talan i sådana mål, som i 32

§ 2 mom. omförmälas.

Utskottets förslag.

åligger det honom att därom lämna

underrättelse till justitiekanslern.

Då målets beskaffenhet det fordrar,

må justitiekanslern för visst

mål förordna särskild åklagare vid

krigsrätten.

34 §.

Vid fältkrigsrätt förordnas krigsfiskal

av befälhavaren för den avdelning,

där krigsrätten inrättats.

Till nämnda befattning förordnas

någon, som, enligt vad i 33 § är

sagt, äger bekläda sådan tjänst vid

annan krigsrätt än fältkrigsrätt,

dock att, där sådan icke finnes att

tillgå, annan lämplig person kan

förordnas att vara åklagare vid fältkrigsrätten.

Varder under krig avdelning

av krigsmakten, där fältkrigsrätt

är inrättad, skild från förbindelse

med den ort, där krigsöverdomstolen

finnes, förordne befälhavaren

för nämnda avdelning lämplig person

att i överkrigsfiskalens ställe

föra talan i sådana mål, som i 31

§ 2 mom. omförmälas.

35 §.

Överkrigsfiskalen vid krigshovrätten utnämnes av Konungen.

Inrättas överkrigsrätt, förordnar Konungen särskild överkrigsfiskal,

som där skall tjänstgöra. Vid förfall för sådan överkrigsfiskal förordnas

ställföreträdare av högste befälhavaren. Varder överkrigsrätt

tillsatt jämlikt 28 §, äger den avskilda avdelningens befälhavare meddela

förordnande för den överkrigsfiskal, som där skall föra talan.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Till överkrigsfiskal må ej utses annan än den, som fullgjort vad

författningarna föreskriva såsom villkor för att nyttjas i domareämbeten.

36 §.

Överkrigsfiskal åligger, förutom fullgörande av uppdraget såsom

allmän åklagare vid den krigsöverdomstol, där kan är anställd, jämväl

att utöva tillsyn över åklagare tjänstens handhavande vid de krigsrätter,

som lyda under nämnda krigsöverdomstol.

8 KAP.

Om protokoll och handlingar vid krigsrätt och krigsöverdomstol.

37 §.

Protokoll föres i regementskrigsrätt, stationskrigsrätt ock särskild

krigsrätt av auditören, i fältkrigsrätt av rättens civile ledamot, i krigskovrätten

av tjänsteman i Svea kovrätt, efter ty särskilt föreskrives,

ock i överkrigsrätt av den överauditör, som, enligt vad i 72 § stadgas,

kar att föredraga målet.

38 §.

Protokoll, som kållits i regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller

särskild krigsrätt, skall, jämte därtill körande kandlingar, inom två

månader, sedan det mål, varom protokollet kandlar, blivit av rätten slutligen

handlagt, av auditören avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat

om krigsrättens sammankallande, att å hans expedition förvaras;

ock åligge det befälhavaren att varje år, före den 1 april, meddela

krigshovrätten, huruvida krigsrättsprotokollen för nästföregående året

blivit behörigen avlämnade, eller, då krigsrätt ej under året hållits, därom

göra anmälan. Då särskild krigsrätts verksamhet uppkört, skall

befälhavaren inom tre månader därefter insända samtliga vid den särskilda

krigsrätten förda protokoll med dithörande kandlingar till krigskovrätten

att där förvaras.

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Protokoll, hållet vid fältkrigsrätt, varde, tillika med därtill hörande

handlingar, inom två månader, sedan det mål, varom protokollet

handlar, blivit av rätten slutligen handlagt, av dess civile ledamot

avlämnat till den befälhavare, som förordnat fältkrigsrätten; och

åligge det denne att inom tre månader, efter det fältkrigsrättens verksamhet

upphört, insända protokollet jämte handlingarna till krigshovrätten

att där förvaras; har fältkrigsrätt ej hållits, göre befälhavaren

därom anmälan hos krigshovrätten inom tid, som nyss är sagd.

Hos överkrigsrätt förda protokoll varde, tillika med därtill hörande

handlingar, senast tre månader, efter det överkrigsrättens verksamhet

upphört, av den överauditör, som fört protokollet, avlämnade till krigshovrätten

att där förvaras.

9 KAP.

Om de mål, som höra till krigsdomstol; så ock om de särskilda

krigsdomstolarnas behörighet i sådana mål.

39 §.

Till krigsdomstol höra följande mål:

l:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten

eller eljest äro underkastade straff efter samma lag, för brott, som

i andra eller tredje delen av nämnda lag omförmäles såsom straffbart,

vare sig straffet finnes utsatt där eller i sådant avseende hänvisning

är gjord till allmän lag;

2:o) åtal för fel och förbrytelser i ämbete eller tjänst vid krigsmakten

jämväl i de fall, då den brottslige ej lyder under strafflagen

för krigsmakten eller brottet däri icke omförmäles såsom straffbart;

3:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,

för brott i övrigt av vilken beskaffenhet som helst, då de förövas i

fält eller inom fästning, som för annat ändamål än övning ställes eller

är ställd på krigsfot, eller på sjötåg i krigstid, såvida åtalet anställes,

medan truppen är i fält eller sjötåget varar eller fästningen fortfarande

är ställd på krigsfot;

4:o) åtal emot krigsfånge eller emot utländsk man, vilken vid

krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i

riket internerats, förutom i de fall, som avses under l:o), jämväl i

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 häft. (Nr 22.) 23

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

andra fall, såvida åtalet rör brott, som begås, medan den tilltalade

hålles under militärbevakning; så ock åtal emot krigsfånge för brott,

som av honom förövas utom riket, ändå att han ej hålles under dylik

bevakning;

5:o) åtal emot dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten,

för delaktighet i brott, som skall åtalas vid krigsdomstol, eller för

underlåtenhet att upptäcka sådant brott, ändå att nämnda lag ej är å

den åtalade delaktigheten eller underlåtenheten tillämplig; så ock åtal

emot personer, som omförmälas under 4:o), för delaktighet i brott, som

skall åtalas vid sådan domstol;

G:o) tvister om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning till

sjöss; samt

7:o) besvär över befälhavares beslut, varigenom disciplinstraff

blivit någon ålagt.

Utan hinder av vad här ovan under l:o) och 2: o) är sagt, gälle

angående kammarrättens och domkapitlens domsrätt vad därom särskilt

är eller kan varda stadgat.

Krigsdomstol äge ock i dithörande mål döma i fråga om skadestånd,

rättegångskostnad med mera, som av huvudsaken flyter, även då nämnda

frågor ej samtidigt med denna avgöras.

Där inför krigsdomstol, i annat fall än ovan i denna § är sagt,

den tilltalade eller annan tillstädeskommen person, som lyder under

strafflagen för krigsmakten, med smädligt yttrande i tal eller skrift

eller med hotelse eller missfirmlig gärning förolämpar domare eller

annan, äge ock krigsdomstol att därför döma till ansvar utom i det

fall, då förolämpningen blivit begången mot enskild person, och denne

förbehåller sig att därom föra talan vid allmän domstol.

Är i särskild författning stadgat, att undersökning i mål eller

ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

40 §.

I mål, som, efter ty i 39 § är stadgat, tillhör krigsdomstols upptagande,

skall, där ej i denna lag annorlunda bestämmes, krigsrätt

rannsaka och döma.

Målet upptages av regements- eller stationskrigsrätten vid det

truppförband eller den station, som den tilltalade tillhör, eller som

målet närmast angår. Tillhör den tilltalade avdelning av krigsmakten,

där särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt inrättats, eller som enligt

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

därom meddelad bestämmelse lyder under viss regements- eller stationskrigsrätt,

eller rör målet eljest sådan avdelning, tillkommer det denna

krigsrätt att handlägga målet.

Tilltalas någon, som ej tillhör krigsmakten, och är ej, på grund

av vad nu är sagt, viss krigsrätt behörig att handlägga målet, då

skall, där ej annat av 44 § föranledes, målet upptagas vid den krigsrätt,

som har att handlägga mål rörande den avdelning av krigsmakten,

där den tilltalade gripes eller finnes.

41 §.

Brott, begånget under sjötåg, åtalas, där ej målet skall upptagas

av särskild krigsrätt eller fältkrigsrätt, inför krigsrätten vid den av

flottans stationer, dit fartyget, som den brottslige åtföljt, hör eller först

inlöper.

42 §.

Käres särskilt å skadestånd, rättegångskostnad eller annat, som

av huvudsaken flyter, skall målet anhängiggöras vid den krigsrätt, som

i huvudsaken dömt.

Mål angående förolämpning inför krigsrätt upptages, där ej annat

föranledes av stadgandet under 4:o) i 46 §, av den domstol, där förolämpningen

skett.

43 §.

Hava två eller flera tillsammans förövat brott, därför åtal vid

krigsrätt bör ske, och lyda de brottsliga under olika krigsrätter,

bestämmer krigsöverdomstolen, vid vilken av dessa krigsrätter målet

skall upptagas.

44 §.

Har brott, som bör åtalas vid krigsrätt, ej blivit åtalat, medan

den brottslige lydde under strafflagen för krigsmakten, varde målet

upptaget av krigsrätten vid den avdelning av krigsmakten, som den

tilltalade tillhörde vid den tid, då brottet begicks.

s. 180 Kontrollera mot PDF

180 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj;ts förslag. TJtskottets förslag.

45 §.

Finnes ej krigsrätt, som, enligt vad ovan i detta kapitel är stadgat,

är behörig att upptaga målet till handläggning, förordne uppå

anmälan krigsöverdomstolen, vid vilken krigsrätt målet skall upptagas.

46 §.

Krigsöverdomstol äge uppsikt och vård däröver, att vid de krigsrätter,

som lyda under densamma, rätt skipas efter lag och dess rätta

förstånd.

Krigsöverdomstol skall omedelbart döma över följande av de i

39 § omförmälda mål, nämligen:

l:o) mål, som röra åtal mot officer för fel eller försummelse vid

fullgörande av något tjänsteåliggande, som på grund av denna lag

skall av honom utföras, eller vid förordnande om förvandling av böter

eller förande av straffregister, eller som angå fel eller försummelse

i domareämbetet av ledamot i underdomstol;

2:o) mål, som röra åtal för fel eller försummelse vid disciplinmåls

handläggning eller vid verkställighet av disciplinstraff;

3:o) mål, som röra tvist om gjort krigsbyte till lands eller uppbringning

till sjöss;

4:o) mål, som i övrigt äro av beskaffenhet att enligt allmän lag

eller särskild författning hovrätt över likartat mål omedelbart dömer.

Krigsöverdomstol döme ock:

över besvär, som anförts emot krigsrätts utslag eller emot beslut,

varigenom befälhavare ålagt disciplinär bestraffning; samt

i mål, som blivit av krigsrätt avdömda och krigsöver dom stols

prövning underställda eller som avdömts av ståndrätt och enligt 89 §

till krigsöverdomstol överlämnats.

47 §.

År mål, som tillhör krigsöverdomstols omedelbara prövning, av

beskaffenhet att, enligt allmän lag eller särskild författning, hovrätt

rannsakar i likartat mål, rannsake då krigsöverdomstolen, där det

lämpligen kan ske, men förvise i annat fall målet till undersökning

vid den krigsrätt, som krigsöverdomstolen finner skäligt bestämma.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj ds förslag. Utskottets förslag.

48 §.

Är någon åtalad vid krigsdomstol, och tilltalas annan för delaktighet

i det åtalade brottet, då må, ändå att åtalet mot den delaktige

icke jämlikt 39 § hör till krigsdomstols behandling, likväl

denna domstol även angående honom rannsaka, men insände sedan

ett exemplar av protokollet i målet till den domstol, som har att döma

över honom.

Lag samma vare, om den, som är tilltalad vid krigsdomstol, där

yrkat ansvar å någon för falsk angivelse, men denna talan ej hör

till krigsdomstols prövning.

Varder i mål, som, vad huvudmannen angår, hör till annan

domstol än krigsdomstol, någon, som lyder under strafflagen för krigsmakten

eller eljest är underkastad straff efter samma lag, angiven för

delaktighet, döme ock samma domstol däröver, ändå att ansvaret

skall bestämmas enligt nämnda lag.

49 §.

Mål, som ej enligt 39 § tillhör krigsdomstols handläggning, må .

ej i något fall av sådan domstol upptagas, ändå att invändning mot

domstolens behörighet ej göres; och värde i mål, som fullföljts till eller

underställts högre rätt, frågan om målet rätteligen tillhör krigsdomstol

prövad oberoende därav, huruvida sådan prövning av part påkallats

eller eljest enligt allmän lag bör äga ruin

10 KAP.

Om angivelse och åtal av brott samt om anhängiggörande av andra mål.

50 §.

Vill man tilltala någon för brott, som hör till krigsdomstols

behandling och icke är av beskaffenhet att talan därå, enligt vad i

strafflagen för krigsmakten finnes stadgat, bör anhängiggöras i den för

disciplinmål stadgade ordning, göre därom anmälan hos den befälhavare,

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

som äger föranstalta om krigsrätts sammankallande för målets behandling;

nämne ock de bevis som i saken äro att tillgå. Är brottet av

beskaffenhet att krigsöverdomstol däröver omedelbart döma bör, må

angivelsen göras därstädes eller hos befälhavaren.

51 §•

År hos befälhavare angivelse gjord om brott, som i 50 § sägs,

eller är till hans kunskap kommet, att dylikt brott, som hör under

allmänt åtal, blivit begånget, varde målet hänskjutet till vederbörlig

domstol.

Att i vissa fall jämväl mål, som enligt strafflagen för krigsmakten

äro att hänföra till disciplinmål, skola hänskjutas till krigsdomstol,

därom stadgas i 204 § nämnda lag.

52 §.

I mål, däri talan om ansvar ej föres, gälle i tillämpliga delar

vad i 50 och 51 §§ är stadgat.

53 §.

Då tid och plats för krigsrätts sammanträde blivit bestämd,

åligger det den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens sammankallande,

att genast med underrättelse om sammanträdet överlämna

handlingarna i målet till vederbörande allmänna åklagare, vilken därefter

har att verkställa den ytterligare utredning, som må vara erforderlig.

54 §.

Allmän åklagare vid krigsdomstol vare pliktig att tala i mål,

som höra till sådan domstols upptagande, och ställe han sig därvid till

efterrättelse vad för åklagare i allmänhet är stadgat, där det tillämpligt

är; målsägande obetaget att föra den talan, honom lagligen tillkommer.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

11 KAP.

Om rättegång Tid krigsrätt; så ock om klagan över sådan rätts beslut.

55 §.

Parter, som skola inställa sig vid krigsrätt, kallas genom allmänna

åklagarens försorg.

Vill tilltalad eller målsägande erhålla stämning å någon för att

såsom vittne höras vid krigsrätt, begäre kallelse å vittnet av auditören,

eller, vid fåltkrigsrätt, den civile ledamoten eller ock av allmänna

åklagaren vid krigsrätten.

Är den till vittne åberopade anställd vid krigsmakten eller värnpliktig,

som är i tjänstgöring, varde, där tilltalad eller målsägande

det begär, kallelsen delgiven genom allmänna åklagarens försorg, så

framt ej fog för vittnets inkallande uppenbarligen saknas. I fråga om

vittne, som åberopats vid fältkrigsrätt, skall vad nu stadgats gälla,

ändå att till vittne åberopats annan än nu nämnts.

Har krigsrätt beslutat, att någon skall hämtas till rätten, anmode

rätten vederbörande befälhavare om verkställighet av rättens

beslut, där den, som skall hämtas, hör till krigsmakten, men begäre i

annat fall, så ock om hämtningen ej lämpligen kan ske genom befälhavarens

försorg, handräckning av Konungens befallningshavande eller

närmaste krön obetjänt.

56 §.

Föremål för rannsakning vid krigsrätt vare i allmänhet endast

den sak, som vederbörande befälhavare eller krigsöverdomstolen till

krigsrättens handläggning överlämnat, men förekommer under rannsakning

vid krigsrätt anledning, att där för brott tilltalad person begått

annan förbrytelse, som hör till krigsdomstols upptagande, eller

tilltalas någon för delaktighet i åtalade brottet, då bör samma krigsrätt

även därutinnan rannsaka och i övrigt med målet laglikmätigt

förfara; dock skall, om den tilltalade tillhör krigsmakten, hans befälhavare

underrättas därom, att rannsakningen företagits.

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

57 §.

Rannsakning vid krigsrätt skall

offentligen hållas, utom i fall, där

undantag från rannsaknings offentlighet

i brottmål i allmän lag

medgives, eller i krig sådan offentlighet

anses vara hinderlig för

krigsföretagens framgång eller menlig

för krigsmaktens säkerhet.

Förhör med parter och vittnen

verkställes av krigsdomaren eller,

i fältkrigsrätt, av rättens civile

ledamot i laga ordning samt med

iakttagande av de beslut och föreskrifter,

som rätten kan finna skäl

att meddela.

Utskottets förslag.

57 §.

Rannsakning vid krigsrätt skall

offentligen hållas, utom i fall, där

undantag från rannsaknings offentlighet

i brottmål i allmän lag

medgives, eller i krig eller, då rikets

krigsmakt eller del därav för annat

ändamål än övning ställes eller är

ställd på krigsfot; sådan offentlighet

anses vara hinderlig för krigsföretagens

framgång eller menlig för

krigsmaktens säkerhet.

Förhör med parter och vittnen

verkställes av krigsdomaren eller,

i fältkrigsrätt, av rättens civile

ledamot i laga ordning samt med

iakttagande av de beslut och föreskrifter,

som rätten kan finna skäl

att meddela.

58 §.

Befälhavare, som i avgiven tjänsterapport angivit underlydande

för brott, må utan hinder därav höras såsom vittne angående rapportens

riktighet, där ej fråga är om oförrätt mot befälhavarens egen person.

59 §.

Krigsrätt vare ej domför med mindre än att samtliga ledamöter

äro tillstädes i rätten.

Sådan undersökning, som i 39 § sista stycket sägs, må dock, där

talan om ansvar ej föres, handläggas av krigsrätten, även om krigsdomaren

ej är tillstädes, och före i sådant fall auditören ordet i rätten.

60 §.

Då beslut skall fattas av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller

särskild krigsrätt, åligge det krigsdomaren eller, där han i fall, som

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

'' Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

i 59 § 2 mom. sägs, ej är tillstädes, auditören att i korthet framställa

vad i saken förekommit samt de lagrum och författningar, som äro

i varje fall tillämpliga. Vid omröstning säge auditören sin mening först,

därefter krigsdomaren och sist de militära ledamöterna.

I fältkrigsrätt åligge ovannämnda framställning den civile ledamoten;

säge ock han vid omröstning sin mening först.

61 §.

Den ledamot i rätten, som har att föra protokollet, skall uppsätta

rättens beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats för parterna,

expediera detsamma.

Sedan slutligt utslag avkunnats rörande någon, som tillhör

krigsmakten, skall ett exemplar därav ofördröjligen tillsändas den tilltalades

befälhavare.

Tillhör den tilltalade icke krigsmakten, eller har icke någon

varit i målet tilltalad, skall krigsrättens slutliga beslut ofördröjligen

tillställas den befälhavare, som föranstaltat om rättens sammankallande.

I mål angående häktad ävensom i mål, däri någon, som icke

hålles häktad, dömts till frihetsstraff, skola angående tiden för översändande

av krigsrättens utslag de bestämmelser tillämpas, som gälla

rörande utslag meddelade av underrätt i stad. I mål angående häktad

skall ett exemplar av utslaget alltid översändas till den befälhavare,

som har uppsikt över häktet, eller, då den tilltalade förvaras i allmänt

häkte, till häktets föreståndare.

62 §.

År sådant förhållande för handen, att underrätts utslag jämlikt

allmän lag skall underställas överrätts prövning, varde ock då krigsrätts

utslag underställt krigsöverdomstols prövning; och give krigsrätten

därvid tillkänna, vad part har att iakttaga, där han vill i den

högre rätten sig yttra. Har utslaget meddelats av regementskrigsrätt,

stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, läte auditören inom tjugu

dagar från den dag, då utslaget gavs, till krigsöverdomstolen insända

utslaget samt övriga protokoll och handlingar i målet. Skall fältkrigsrätts

utslag underställas, åligge det rättens civile ledamot att inom

hälften av den tid, som ovan är nämnd, avlämna utslaget jämte övriga

Bihang till senare riksdagens ‘protokoll 1914. 9 saml. 22 höft. (Nr 22.) 24

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

protokoll och handlingar i målet till den befälhavare, som förordnat

krigsrätten; och insände befälhavaren dem med första möjliga lägenhet

till krigsöverdomstolen.

63 §.

Har av krigsrätt handlagts mål, som tillhör krigsöverdomstols

omedelbara prövning, skola protokoll och handlingar i målet insändas

till krigsöverdomstolen eller avlämnas till befälhavaren inom den för

varje fall i 62 § stadgade tid, räknad från den dag, rannsakningen

avslutades.

64 §.

Då mål av krigsrätt slutligen avgöres, eller rätten dömer till

värjemålsed, give rätten i utslaget tillkänna vad den, som vill söka

ändring i utslaget, i sådant hänseende har att iakttaga.

Vill någon klaga över annat av krigsrätt meddelat beslut, än

nyss är nämnt, och begär han hos rätten underrättelse om vad i

sådant avseende iakttagas bör, varde ock därom underrättelse lämnad.

Sökes sådan underrättelse, då rätten ej sitter, varde den meddelad,

om det är regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt,

av auditören och, om det är fältkrigsrätt, av den civile ledamoten.

65 §.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av regementskrigsrätt,

stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, skola till krigsöverdomstolen

ingivas före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då

utslaget eller beslutet gavs; dock vare det klaganden tillåtet att i

stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare, som

föranstaltat om krigsrättens sammankallande; åliggande det befälhavaren

att ofördröjligen insända besvärshandlingarna till krigsöverdomstolen.

Part, som i målet hålles häktad, stånde öppet att intill besvärstidens

utgång avlämna sina besvär, där han hålles i allmänt häkte, till

Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet, men

eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; skolande

besvärshandlingarna ofördröjligen insändas till krigsöverdomstolen.

Besvär över utslag eller beslut, vilket är givet av fältkrigsrätt,

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

skola före klockan tolv å tionde dagen, efter det utslaget eller beslutet

gavs, avlämnas till den befälhavare, som förordnat krigsrätten, eller,

där den klagande i målet hålles häktad, till den befälhavare, som

har uppsikt över häktet; och åligge det befälhavaren, om klagandens

vederpart i orten kan anträffas, att giva honom avskrift av

besvären, med föreläggande av viss kort tid att inkomma med förklaring

däröver till befälhavaren, vid äventyr att underlåtenhet därav

ej hindrar målets avgörande; kan vederparten ej anträffas, eller har

han, sedan han erhållit del av besvären, ingivit förklaring eller försuttit

tiden därför, bör befälhavaren ofördröjligen insända handlingarna

i målet till krigsöverdomstolen och därvid tillika, för det fall att

vederparten ej kunnat anträffas, eller förklaranden försuttit tiden för

förklarings avgivande, därom gorå anmälan.

66 §.

Avse besvär, varom i 65 § förmäles, beslut, som, där det meddelats

av allmän domstol, må utan inskränkning till viss tid överklagas,

vare då ej heller klagan över krigsrättens beslut till viss tid

begränsad.

Har någon av krigsrätt dömts ohörd, eller har där fällts sådant

utslag, att någon, som ej är part i målet, därav lider förfång, gälle i

fråga om tiden för anförande av besvär över sådant utslag vad i

allmän lag för slikt fall är föreskrivet.

67 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad ovan är sagt, talan i händelse

av missnöje skall inom viss tid fullföljas, besvär inom den tid anförda,

stånde krigsrättens utslag fast, där ej inom samma tid visas laga

förfall. Vill någon visa sådant förfall, och har utslaget meddelats av

regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, ingive de

handlingar, han vill till styrkande av förfallet åberopa, till krigsöverdomstolen

eller, om han är häktad, till den myndighet, som, enligt

vad i 65 § är stadgat, äger att i sådant fall mottaga besvär över

krigsrättens utslag. Har utslaget meddelats av fåltkrigsrätt, varde

nämnda handlingar ingivna till den befälhavare, till vilken jämlikt

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

nyssberörda § besvär i målet böra avlämnas. Är myndighet, till vilken,

på grund av vad nu är föreskrivet, handlingar till styrkande av förfall

varda ingivna, befälhavare, åligge det denne att ofördröjligen

insända handlingarna till krigsöverdomstolen. Prövas förfallet lagligt,

utsätte krigsöverdomstolen ny tid.

68 §.

I underställningsmål skall vad i 65, 66 och 67 §§ är stadgat ej vinna

tillämpning. I sådant mål äge part att inom den tid och till den

myndighet, som i fråga om anförande av besvär över krigsrätts utslag

i 65 § för varje fall sägs, ingiva de påminnelser, han aktar nödiga.

12 KAP.

Om rättegång vid krigsöverdomstol samt om klagan över sådan rätts beslut.

69 §.

Äro hos krigsöverdomstol besvär anförda, och finner domstolen,

att någon bör höras däröver, infordre genom vederbörande befälhavare

eller Konungens befallningshavande förklaring från den, som skall

höras, med föreläggande av viss tid för förklaringens avgivande. Inkommer

ej förklaring inom föreskriven tid, gånge så, som för slikt

fall stadgas i allmän lag.

Anföras hos krigsöverdomstol besvär över beslut, varigenom befälhavare

ålagt disciplinär bestraffning, skall överkrigsfiskalen lämnas

tillfälle att yttra sig i anledning av besvären.

70 §.

Väcker överkrigsfiskalen åtal vid krigsöverdomstol, varde den tilltalades

förklaring infordrad i den ordning, som i 69 § är föreskriven.

Har befälhavare hänskjuta något mål till krigsöverdomstolen, eller

har någon gjort angivelse omedelbart hos krigsöverdomstolen, skola

handlingarna i målet överlämnas till överkrigsfiskalen; finner denne skäl

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

till åtal, eller föres talan i målet av enskild part, skall förklaring,

såsom ovan är sagt, infordras från den tilltalade, men varde målet i

annat fall av krigsöverdomstolen från vidare handläggning avskrivet.

71 §•

Vad i 57 § är stadgat om offentlighet vid rannsakning inför

krigsrätt skall äga tillämpning jämväl då i brottmål, som tillhör krigsöverdomstols

omedelbara prövning, förhör äger rum inför krigsöverdomstolen.

Förhör med parter och vittnen verkställes i krigsöverdomstol

av den ledamot, vilken föredragningen av det mål, däri förhöret hålles,

åligger.

72 §.

Mål, som höra till krigsö ver domstols handläggning, skola, där

ej av Konungen annorledes förordnas, beredas och till avgörande föredragas

i krigshovrätten av krigshovrättsrådet och i överkrigsrätten av

överauditörerna enligt dem emellan verkställd fördelning.

Vid omröstning till beslut hos krigsöverdomstol säge den ledamot,

som föredragit målet, sin mening först.

73 §.

Krigsöverdomstols slutliga utslag varde sänt till vederbörande

befälhavare eller Konungens befallningshavande att i behörig ordning

delgivas part emot bevis, som bör insändas till krigsöverdomstolen; och

varde, där överkrigsfiskalen fört talan i målet, ett exemplar av utslaget

honom tillställt. Av utslaget skall ett exemplar alltid tillställas den

myndighet, till vilken enligt 61 § krigsrätts utslag skall översändas,

även då nämnda myndighet icke verkställer delgivningen.

I mål, där krigsöverdomstolen själv rannsakat, må, om det prövas

lämpligt, utslag avkunnas i parternas närvaro och för öppna dörrar.

74 §.

Har krigsöverdomstol dömt någon till dödsstraff, skall målet, i

vad det honom rör, underställas Konungens prövning; och bör förty

krigsöverdomstolen genast insända utslaget jämte protokollen och övriga

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision. I avseende å

delgivning av utslaget iakttages vad i 73 § är sagt.

75 §.

I övrigt skall vad om rättegången vid krigsrätt är stadgat gälla

till efterrättelse för krigsöverdomstol i allt vad som är tillämpligt.

76 §.

Besvär över krigsöverdomstols utslag eller beslut anföras hos

Konungen.

Besvär över krigshovrättens utslag eller beslut skola ingivas till

nedre justitierevision en före klockan tolv å trettionde dagen från den

dag, då utslaget eller beslutet delgavs klaganden, eller, där det blivit

offentligen avkunnat, sådant skedde. Är klaganden häktad, äge han

inom sagda tid avlämna besvärsskriften, där han i allmänt häkte hålles,

till Konungens befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet,

men eljest till den befälhavare, som har uppsikt över häktet; skolande

besvärshandlingarna ofördröjligen insändas till nedre justitierevisionen.

Besvär över utslag eller beslut, som meddelats av överkrigsrätt,

skola före klockan tolv å femtonde dagen, efter det klaganden erhöll

del av utslaget eller beslutet eller, där det offentligen avkunnats, sådant

skedde, avlämnas till överkrigsrättens ordförande eller, om klaganden

hålles häktad, till den befälhavare, som har uppsikt över häktet;

och har överkrigsrättens ordförande eller nämnde befälhavare att,

där det kan ske, med iakttagande av vad i 65 § 3 mom. är befälhavaren

föreskrivet, infordra förklaring från klagandens vederpart

samt att därefter insända handlingarna till nedre justitierevisionen.

Vad i 66 § är stadgat för där avsedda fall äge motsvarande

tillämpning i fråga om klagan över utslag eller beslut, som meddelats

av krigsöverdomstol.

I denna § meddelade bestämmelser gälla ej om underställningsmål.

Part, som i sådant mål vill avgiva påminnelser, ingive dem

inom den tid och till den myndighet, som i 2 och 3 mom. av denna §

i fråga om anförande av besvär för varje fall sägs.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

77 §.

Varda ej i mål, däri, enligt vad i 76 § är sagt, talan skall

inom viss tid hos Konungen fullföljas, besvär inom den tid anförda,

stånde krigsöverdomstolens utslag fast, där ej inom samma tid visas

laga förfall. Vill någon visa sådant förfall, ingive de handlingar, han

vill därutinnan åberopa, till den myndighet, dit, enligt vad i ovannämnda

§ för varje fall är stadgat, besvär i målet skola ingivas;

skolande handlingarna ofördröjligen insändas till nedre justitierevisionen.

Prövas förfallet lagligt, utsätter Konungen ny tid.

78 §.

Finnes någon böra höras över besvär, som hos Konungen anförts,

äge vad i 69 § för krigsöverdomstol är stadgat motsvarande tilllämpning;

skolande vid delgivning av besvären jämväl krigsöverdomstolens

protokoll och utslag i målet samt de i krigsöverdomstolen av

klaganden ingivna handlingar, över vilka tillfälle ej lämnats vederparten

att sig yttra, honom delgivas.

13 KAP.

Om biträde i rättegång.

79 §•

Vederbörande befälhavare åligger tillse, att vid krigsdomstol tilltalad

person, som hör till krigsmakten och står under hans befäl, ej

må av sin tjänstgöring vid krigsmakten, där ej densamma det oundgängligen

kräver, hindras att, där han det begär, erhålla tillfälle att

förskaffa sig nödigt biträde i rättegången.

80 §.

Äskar någon, som vid krigsrätt skall rannsakas för brott, vara straffarbete

eller förlust av ämbete eller tjänst efter lag kan följa, hjälp i

rättegången, och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde, förordne

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Konungens befallningshavande i den ort, där rätten skall sammanträda,

eller, då rannsakningen skall hållas av fältkrigsrätt, rättens civila

ledamot lämplig person att vid rätten biträda den tilltalade.

Beträffande skyldighet för rätten att förordna rättegångsbiträde

åt den tilltalade samt i fråga om ersättning åt den, som förordnats till

biträde, skall vad allmän lag i dessa hänseenden innehåller om rättegångsbiträde

åt häktad äga motsvarande tillämpning. Ej må den omständigheten,

att biträde ej kan av rätten anskaffas, utgöra hinder mot

rånnsakningens företagande och målets avgörande; dock må vid annan

krigsrätt • än fältkrigsrätt slutligt utslag icke mot den tilltalades bestridande

av rätten meddelas, innan biträde blivit i målet hört.

Om den tilltalade ej såsom rättegångsbiträde vill använda den,

som därtill förordnats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej

rätten finner honom hava giltig anledning att med den förordnade ej

åtnöjas.

Vill den, som är i tjänstgöring vid krigsmakten, innan rätten

ännu sammanträtt, begära, att biträde åt honom förordnas, äge han

göra anmälan därom hos sin befälhavare, som har att hos vederbörande

göra framställning om biträdets förordnande.

81 §.

Befälhavare, som har uppsikt över häkte, öve tillsyn däröver,

att person, som där hålles häktad och vill i målet anföra besvär eller

avgiva inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid

ej må sakna nödigt biträde.

14 KAP.

Om verkställighet av utslag.

82 §.

Krigsdomstols utslag, varigenom någon dömts till ansvar, skall

av vederbörande befälhavare befordras till verkställighet. Vad nu är

sagt gälle ock om annan domstols utslag, varigenom någon, som är

anställd vid krigsmakten och lyder under strafflagen för krigsmakten,

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

ådömts ansvar. Finner befälhavaren på grund av den dömdes vistelseort

eller annat förhållande det lämpligare, att utslag verkställes genom

annan befälhavares försorg, äge han överlämna verkställigheten till

denne. År befälhavaren av särskilt i lag givet stadgande eller eljest

förhindrad att verkställa utslag, varde det överlämnat till Konungens

befallningshavande.

Yad förut i denna § är stadgat är icke tillämpligt, då den

dömde hålles häktad. I sådant fall skall utslag, varom ovan förmäles,

befordras till verkställighet, om den dömde förvaras i militärhäkte, av

den befälhavare, som har uppsikt över häktet, men eljest av Konungens

befallningshavande eller tillsyningsmannen vid häktet.

Med utmätning för böter eller för ådömt skadestånd må befälhavare

ej befatta sig.

15 KAP. .

Om ståndrätt.

83 §.

Har vid trupp, som är i fält, eller å fartyg, som för krigsföretag

är statt på sjötåg, eller i belägrad fästning brott, som är belagt med

dödsstraff, blivit begånget av någon, som därför är underkastad åtal

vid krigsdomstol, och har den brottslige blivit gripen på bar gärning,

då må, om våda för krigslydnaden eller för krigsmaktens, fartygets

eller fästningens säkerhet är att befara, såvida ej den brottslige varder

utan uppskov befordrad till straff, högste befälhavaren på stället, därest

han, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är stadgat, i disciplinmål

äger utan inskränkning utöva bestraffningsrätt över underlydande,

eller han är kommendant i fästningen, förordna särskild krigsdomstol,

benämnd ståndrätt, att i målet rannsaka och döma. Ordförande i den

rätt vare högste befälhavarens näste man i befälet, eller, där rätten

skall hållas i fästning, den, som till befäl inom fästningen näst kommendanten

berättigad är; och förordnas, utan avseende på den tilltalades

grad, till ledamöter i den rätt två officerare av minst kaptens grad,

två löjtnanter eller underlöjtnanter, två underofficerare, tre av manBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 25

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

skåpet och en civil ledamot i fältkrigsrätt. Sättes ståndrätten å fartyg,

må, vid bristande tillgång på officerare av kaptens eller högre grad,

löjtnanter kunna i stället förordnas till ledamöter i rätten. Ej må någon

vara ledamot i ståndrätt, med mindre han fyllt tjugufem år.

84 §.

Då ståndrätt är förordnad, sammanträde den genast inför samlad

trupp. Sedan förordnandet blivit uppläst, avlägge ordföranden och

ledamöterna domareed, ändå att sådan ed av dem förr gången är.

85 §.

Ståndrätt skall, utan vidlyftig omgång, söka tillvägabringa de

till sakens utredande nödiga upplysningar och noga iakttaga, vad

såväl den tilltalades som det allmännas rätt kräver.

86 §.

Den tilltalade må såsom biträde i rättegången anlita på platsen

varande person av de egenskaper, som enligt allmän lag fordras hos

den, vilken för andra må tala och svara inför rätta.

Vill den tilltalade ej själv utse rättegångsbiträde, åligge det

rättens ordförande före rannsakningens början därtill förordna lämplig

person.

Den tilltalade äge rätt till en kort överläggning med sitt rättegångsbiträde,

innan rannsakningen tager sin början.

87 §.

Ej må ståndrätt upplösas, innan den fattat sitt beslut och utslag

blivit avkunnat.

88 §.

Föremål för ståndrätts prövning är endast, huruvida den tilltalade

för angivna brottet må, under för handen varande omständigheter, dömas

till dödsstraff. Anser ståndrätten sig ej böra ådöma sådant straff, för
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

vise målet till behandling vid vederbörlig krigsdomstol, som äger att

därmed, oberoende av ståndrättens yttrande, lag och beskaffenhet likmätigt

förfara.

Ståndrätts omröstning till dom sker offentligen inför den samlade

truppen, rättens ledamöter dock obetaget att därförinnan, sedan rannsakningen

är slutad, träda avsides för enskild överläggning. Före

omröstningen göre rättens civile ledamot en kort och tydlig framställning

av vad vid rannsakningen förekommit, och säge därefter först

han och sedan var och en av de övriga domarna i laga ordning sin

mening; varde ock vad envar sålunda yttrat antecknat i protokollet,

ändå att skiljaktighet ej yppats.

För den tilltalades dömande till dödsstraff erfordras, att minst

nio av domarna äro därom ense.

Efter det omröstning skett, uppsätte rättens civile ledamot genast

utslag; och varde det av rättens ordförande och ledamöter undertecknat

samt därefter av ordföranden i den tilltalades närvaro inför truppen

offentligen avkunnat.

Sedan ståndrätt är upplöst, överlämne rättens ordförande genast

till högste befälhavaren på stället protokollet och utslaget, försett

med anteckning om dagen och timmen för dess avkunnande.

89 §.

Ståndrätts utslag, varigenom någon blivit dömd till dödsstraff,

må, sedan det blivit överlämnat till högste befälhavaren på stället,

av honom genast befordras till verkställighet. Finner befälhavaren

sig på grund av föreliggande förhållanden ej böra låta verkställa utslaget,

eller har verkställighet ej följt inom tjugofyra timmar, efter

det utslaget avkunnades; då skall befälhavaren genast insända handlingarna

i målet till vederbörande krigsöverdomstol, som med målet

förfar, såsom vore ståndrättens utslag underställt krigsöverdomstolens

prövning.

90 §.

Ståndrätts protokoll skall, jämte därtill hörande handlingar,

efter fält- eller sjötågets slut av befälhavaren överlämnas till krigshovrätten

att där förvaras.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

16 KAP.

Om häktning, förvarsarrest och annat tagande i förvar.

91 §.

I fråga om häktning av den, som hör till krigsmakten, skall,

utom vad i allmän lag stadgas om häktning, jämväl lända till efterrättelse

vad här nedan i detta kapitel sägs.

92 §.

Rymmer någon, som tillhör manskapet och är tjänstgöringsskyldig

vid avdelning av krigsmakten, som för annat ändamål än övning ställes

eller är ställd på krigsfot, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där någon av manskapet gör sig skyldig till

olovligt undanhållande från avdelning, varom i 1 mom. sägs, och

han för undanhållandet jämlikt strafflagen för krigsmakten bör straffas

såsom för rymning.

Har någon av manskapet eljest begått rymningsbrott eller gjort

sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter,

att han bör straffas såsom rymmare, må han i häkte tagas.

93 §.

Har officer eller underofficer begått rymningsbrott, eller har han

gjort sig skyldig till olovligt undanhållande under sådana omständigheter,

att han bör straffas såsom rymmare, skall han i häkte tagas.

Lag samma vare, där dylikt brott blivit begånget av någon vid

krigsmakten anställd civil ämbets- eller tjänsteman, som är tjänstgöringsskyldig

vid avdelning av krigsmakten, varom i 92 § 1 mom. sägs.

94 §.

Befälhavare, vilken, enligt vad i strafflagen för krigsmakten är

stadgat, i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraffnings
-

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

rätt över underlydande, äge beträffande dem samma befogenhet att

förordna om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Konungens

befallningshavande i avseende å för brott misstänkta personer.

Enahanda befogenhet tillkommer kommendant och annan befälhavare,

som av Konungen förklarats skola vara likställd med kommendant,

ävensom fartygschef i fråga om de personer, över vilka de endast

i vissa disciplinmål äga utan inskränkning utöva bestraffningsrätt.

95 §.

Yarder någon, som är anställd vid krigsmakten, eller ock värnpliktig

under den tid, han fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid

krigsmakten, häktad efter förordnande av annan myndighet än hans

befälhavare; göre den myndighet utan dröjsmål anmälan därom hos

den häktades befälhavare.

96 §.

Där militärhäkte finnes, må häktad person, som är anställd vid

krigsmakten eller som häktats, medan han fullgjorde sin tjänstgöringsskyldighet

såsom, värnpliktig, eller i anledning av uteblivande från honom

i sådan egenskap åliggande tjänstgöring, under rannsakning vid domstol

hållas i sådant häkte.

97 §.

Förman är berättigad att, då

underlydande under tj änstgöring

gör sig skyldig till fel, varigenom

krigslydnaden eller ordningen inom

krigsmakten äventyras, och det för

krigslydnadens eller ordningens

upprätthållande finnes nödigt, tillsäga

den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest,

då det för ordningens upprätthållande

finnes nödigt, tillkommer

ock förman i avseende å underlydande,

som utom tjänsten stör

97 §.

Förman är berättigad att, då

underlydande under tjänstgöring

gör sig skyldig till fel, varigenom

krigslydnaden eller ordningen inom

krigsmakten äventyras, och det för

krigslydnadens eller ordningens

upprätthållande finnes nödigt, tillsäga

den felande förvarsarrest.

Rätt att tillsäga förvarsarrest,

då det för ordningens upprätthållande

finnes nödigt, tillkommer

ock förman i avseende å underlydande,

som utom tjänsten stör

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

allmän ordning eller ordningen

inom krigsmakten.

Tillsägelse av förvarsarrest, varom

i denna § förmäles, är allenast

ett förständigande att i arrest avbida,

vad den, som över den felaktige

äger bestraffningsrätt i disciplinmål,

vill i laga ordningbesluta.

Utskottets förslag.

allmän ordning eller ordningen

inom krigsmakten. Enahanda rätt

tillkommer även annan överordnad

än förman i avseende å[underordnad,

såvida den överordnade är av officers

eller underofficers grad.

Tillsägelse av förvarsarrest, varom

i denna § förmäles, är allenast

ett förständigande att i arrest avbida,

vad den, som över den felaktige

äger bestraffningsrätt i disciplinmål,

vill i laga ordningbesluta.

98 §.

Den, som fått sig tillsagd förvarsarrest, skall, om lian är officer

eller underofficer, under arresttiden vistas i eget rum eller tält eller,

om så finnes nödigt, hållas under bevakning i låst ljust rum eller i

tält och, om han tillhör manskapet, hållas under bevakning i sådant

rum eller i tält. Den arresterade må ej deltaga i tjänstgöring.

Då den felaktiges arresterande i låst rum eller eljest under bevakning

kan erfordras, men han vägrar eller underlåter att efterkomma

den erhållna tillsägelsen, äger den, som anbefallt arresteringen, att

genom tjänliga åtgärder befordra densamma till verkställighet.

99 §.

År ej den, som tillsagt förvarsarrest, själv i utövning av bestraffningsrätt

i disciplinmål över den arresterade, åligger den förstnämnde

att om arresteringen genast och sist inom tjugofyra timmar avgiva

rapport till den befälhavare, som äger bestraffningsrätten; och åligge

det denne att, så fort ske kan, meddela beslut i ärendet.

100 §. 100 §.

Träffas underlydande, som är av Träffas underordnad, som är av

starka drycker överlastad, inom starka drycker överlastad, inom

vederbörande förläggningsort eller vederbörande förläggningsort eller

s. 199 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

å väg, gata eller annat ställe, varom

ill kap. 15 § allmänna strafflagen

förmäles, då må han, ändå

att sådant fall, som i 97 § avses,

ej finnes vara för handen, när hans

behöriga vårdande icke annorledes

låter sig verkställa, på förmans

befallning kunna tagas i förvar och

insättas i militärhäkte, till dess

han återvunnit sina sinnens bruk.

199

Utskottets förslag.

å väg, gata eller annat ställe, varom

ill kap. 15 § allmänna strafflagen

förmäles, då må han, ändå

att sådant fall, som i 97 § avses,

ej finnes vara för handen, när hans

behöriga vårdande icke annorledes

låter sig verkställa, på befallning av

förman eller av annan överordnad,

vilken är av officers eller underofficers

grad, kunna tagas i förvar och insättas

i militärhäkte, till dess han

återvunnit sina sinnens bruk.

17 KAP.

Allmänna bestämmelser.

101 §•

Skall någon, som icke är krigsman, rannsakas vid krigsdomstol,

och är han i den tjänsteställning, att han är att anse såsom likställd med

officer, gälle då, evad han är svensk eller utländsk man, vad här ovan

i 2, 3, 4, 7 och 9 kap. är stadgat beträffande officer av motsvarande

tjänstegrad, men varde i annat fall tillämpade de i fråga om manskap

gällande bestämmelser.

102 §.

Ingivas på grund av denna lag besvär eller annan inlaga i rättegång

till befälhavare eller ordförande i överkrigsrätt, skall å besvärsskriften

eller inlagan tecknas bevis om tiden för dess ingivande; och

värde, där ej, enligt vad i denna lag är föreskrivet, ytterligare åtgärd

på befälhavaren eller överkrigsrättens ordförande ankommer,

inlagan även i de fall, där ej sådant eljest är stadgat, ofördröjligen

insänd till den myndighet, som vederbör.

s. 200 Kontrollera mot PDF

200 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj ds förslag. Utskottets förslag.

103 §.

I avseende på rättegång vid krigsdomstol och verkställighet av

dess utslag skall i allt, varom ej i denna lag; eller i annan lag eller

författning är särskilt stadgat, lända till efterrättelse, vad i fråga

om rättegång vid allmän domstol och verkställighet av dess utslag

finnes föreskrivet, där det tillämpligt är.

3:o) Lag om införande av den nya strafflagen för krigsmakten

och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången

därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall.

i §• 1 §■

Den strafflag för krigsmakten

och den lag om krigsdomstolar och

rättegången därstädes, vilka nu äro

antagna, skola, jämte vad här nedan

stadgas, lända till efterrättelse från

och med den 1 januari 1915; dock

att det i 33 § 2 mom. sistnämnda

lag för visst fall givna stadgandet,

att den, som förordnas till krigsfiskal,

vid avlagt prov skall hava visat sig

äga erforderlig kännedom om militära

lagar och författningar, icke

skall vinna tillämpning beträffande

förordnande, som avser allenast tiden

före den 1 januari 1916.

Den strafflag för krigsmakten

och den lag om krigsdomstolar och

rättegången därstädes, vilka nu äro

antagna, skola, jämte vad här nedan

stadgas, lända till efterrättelse från

och med den 1 januari 1916.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

2 §•

Genom de nya lagarna upphävas, med i 12 § stadgade undantag:

strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 och förordningen

om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 11 juni 1868 jämte

alla de särskilda nu gällande stadganden, som utgöra ändring av nämnda

författningar eller tillägg däri; så ock vad i övrigt finnes i lag eller

särskild författning eller i reglementen, instruktioner eller andra särskilda

föreskrifter stridande mot de nya lagarnas bestämmelser.

3 §.

Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till straffbestämmelse,

som enligt 2 § blivit upphävd, skall brott, varför sådan hänvisning

är given, straffas efter nya strafflagen för krigsmakten, så framt

straff å det brott däri utsättes; finnes straff å brottet däri ej utsatt, vare

hänvisningen förfallen.

Förekommer eljest i lag eller författning hänvisning till lagrum

som ersatts genom bestämmelse i de nya lagarna, skall denna i stället

tillämpas.

4 §•

Brott, som är förövat, innan nya strafflagen för krigsmakten

blivit gällande, men för vilket dessförinnan straff ej är° bestämt

genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat

varder, eller genom befälhavares beslut i disciplinmål, skall efter nya

lagen straffas, om det straff, som efter densamma bör åläggas, är

lindrigare än det, som varit stadgat i äldre lag; och skall i sådant

fall disciplinstraff anses lindrigare än böter. Tillika skall iakttagas,

att, om enligt äldre lag disciplinstraff skulle följa å brottet, disciplinstraff

enligt nya lagen skall åläggas, därest ej sådant fall är för handen,

som nedan i denna § sägs.

Har någon, innan nya strafflagen för krigsmakten blev gällande,

genom domstols utslag, som vunnit laga kraft eller ej överklagat

varder, eller genom befälhavares beslut i disciplinmål blivit belagd

med disciplinstraff, och varder han övertygad att förut hava gjort

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 22 höft. (Nr 22.) 26

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

sig skyldig till annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa, värde

straffet för båda förseelserna bestämt enligt äldre lag.

5 §.

Har verkställighet av straff t

för krigsmakten blev gällande, i:

skall därmed fortsättas i enlighet

ej här nedan annorlunda stadgas.

6 §•

Vid verkställighet av arreststraff,

som blivit någon ålagt, innan

nya strafflagen för krigsmakten

blev gällande, men ej dessförinnan

börjat verkställas, skall iakttagas, att

straffet verkställes så, som angående

sådant straff i nya lagen är stadgat.

7 §•

Har någon, efter det nya strafflagen

för krigsmakten blev gällande,

begått förseelse, som ådrager arreststraff,

och har dessförinnan enligt

äldre lag ålagts honom arreststraff,

vilket icke till fullo gått i verk
-

ivit påbörjad, innan nya strafflagen

en dessförinnan ej hunnit avslutas,

med föreskrifterna i äldre lag, där

6 §•

Vid verkställighet av arreststraff,

som blivit någon ålagt, innan

nya strafflagen för krigsmakten

blev gällande, men ej dessförinnan

börjat verkställas, skall iakttagas:

l:o) att arrest utan bevakning och

vaktarrest verkställas så, som angående

dessa straff i nya sträf flög en för krigsmakten

är stadgat; samt

2:o) att sträng arrest verkställes

så, som i ovannämnda lag är föreskrivet

om verkställighet av skärpt

arrest med iakttagande därav, att en

dags sträng arrest anses svara mot

skärpt arrest under en och en halv

dag samt att brutet dagantal, som

genom sådan förvandling uppkommer,

anses vara förfallet.

7 §•

Har någon, efter det nya strafflagen

för krigsmakten blev gällande,

begått förseelse, som ådrager arreststraff,

och har dessförinnan enligt

äldre lag ålagts honom arreststraff,

vilket icke till fullo gått i verk
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

ställighet, då skall, med tillämpning

av de i 40, 41 och 42 §§ i

nya lagen stadgade grunder, det

sist ålagda straffet sammanläggas

med det tidigare ålagda eller dess

återstod till ett arreststraff enligt

nya lagen.

Förekomma till verkställighet

på en gång flera beslut, varigenom

samma person blivit fälld till straff,

vilka, efter ty i denna § är sagt,

ej kunna jämte varandra verkställas,

göres om förhållandet anmälan

hos krigsöverdomstolen, som förordnar,

huru straffen skola sammanläggas.

Utskottets förslag.

ställighet, då skall, med tillämpning

av de i 40 § i nya lagen

samt här ovan i 6 § stadgade grunder,

det sist ålagda straffet sammanläggas

med det tidigare ålagda

eller dess återstod till ett arreststraff

enligt nya lagen.

Skall arreststraff, ålagt enligt

äldre lag, övergå till fängelse eller

straffarbete, gälle de i sådan lag för

slikt fall stadgade grunder.

Förekomma till verkställighet

på en gång flera beslut, varigenom

samma person blivit fälld till straff,

vilka, efter ty i denna § är sagt,

ej kunna jämte varandra verkställas,

göres om förhållandet anmälan

hos krigsöverdomstolen, som förordnar,

huru straffen skola sammanläggas.

8 §•

Där nya strafflagen för krigsmakten utsätter särskilt straff för

återfall i brott, skall det straff ådömas, ändå att straffet för förra

brottet varit ådömt efter äldre lag eller författning, så framt den

brottslige samma straff till fullo undergått.

9 §•

År brottslig gärning förövad, innan nya strafflagen för krigsmakten

blev gällande, skall i fråga om tid för åtal avseende göras å det straff,

varmed brottet i nya lagen belägges, dock så att den, som efter äldre

lag är till frihet från åtal berättigad, njuter den frihet till godo, ändå

att brottet kunde åtalas efter nya lagen.

10 §.

Finnes, sedan nya strafflagen för krigsmakten blivit gällande,

tillrättavisning böra meddelas någon för förseelse eller fel, som dessförinnan

begåtts, skall tillrättavisning enligt nya lagen meddelas.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Har tillrättavisning meddelats någon, innan nya strafflagen för

krigsmakten blev gällande, men ej dessförinnan blivit verkställd, skall

därmed förfaras i enlighet med dittills gällande föreskrifter.

11 §.

Mål, som, då nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

träder i kraft, är hos domstol anhängigt, skall, utan hinder av

nya lagens bestämmelser, fortfarande handläggas och avgöras av samma

domstol, i den mån sådant tillkom densamma enligt äldre lag eller författning,

ävensom i övrigt i enlighet därmed behandlas; dock att nya

lagen skall tillämpas i fråga om fullföljd av talan mot utslag eller beslut,

som meddelats efter den dag, då nya lagen trätt i kraft, ävensom

underställning av sådant utslag så ock beträffande förfarandet i högre

rätt, där utslag eller beslut, varemot talan fullföljts, meddelats efter

nämnda dag; skolande därvid iakttagas, att de för klagan över fältkrigsrätts

utslag eller beslut i nya lagen meddelade föreskrifter skola

lända till efterrättelse allenast där klagan ifrågakommer över utslag

eller beslut, vilket meddelats av sådan enligt äldre lag sammansatt

fältkrigsrätt, som inrättats vid avdelning av krigsmakten, den där är i

fält eller på sjötåg under krig, men klagan över annan krigsrätts utslag

eller beslut fullföljas enligt de för klagan över regementskrigsrätts,

stationskrigsrätts och särskild krigsrätts utslag eller beslut i samma

lag givna bestämmelser.

12 §.

Genom vad i 2 § förordnats skola ej anses upphävda:

de i reglementet den 12 april 1808 angående uppbringningar till

sjöss och reglementet den 9 augusti samma år angående krigsbyte till

lands förekommande stadganden om domstol i mål, som röra tvist om

uppbringningar till sjöss eller gjort krigsbyte till lands; dock att

vad enligt nya lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

gäller rörande fullföljd av talan mot krigshovrättens utslag eller beslut

skall äga tillämpning jämväl å dess utslag eller beslut i dylika mål.

s. 205 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

205

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

4:o) Lag om ändrad lydelse av 26 § i 8 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 26 § i 8 kap. strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

26 §.

Har någon i uppsåt att undandraga

sig sin värnplikt genom

stympning eller annorledes gjort

sig oduglig till uppfyllande av sin

krigstjänstskyldighet under längre

eller kortare tid, straffes med fängelse

eller straffarbete i högst sex månader.

Den, som förleder eller hjälper

krigsman till rymning, dömes, om

det sker i krigstid, till fängelse i

högst sex månader eller straffarbete

i högst två år, och, om det sker i

fredstid, till böter eller fängelse i

högst sex månader.

26 §.

Har någon i uppsåt att undandraga

sig sin värnplikt genom stympning

eller annorledes gjort sig oduglig

till uppfyllande, under längre

eller kortare tid, av den krigstjänstskyldighet,

som eljest skolat av

honom fullgöras, straffes med fängelse

eller straffarbete i högst sex

månader.

Den, som förleder eller hjälper

krigsman till rymning, dömes, om

det sker i krigstid, till fängelse i

högst sex månader eller straffarbete

i högst två år, och, om det sker i

fredstid, till böter eller fängelse i

högst sex månader.

Denna lag skall träda i kraft Denna lag skall träda i kraft

den 1 januari 1915. den 1 januari 1916.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottets förslag.

5:o) Lag om ändrad lydelse av 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 9 och 13 §§ i 10 kap. strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse:

9 §•

Göra upprorsmän våld å person, eller br\Tta eller förstöra de hus,

eller plundra eller fördärva de annan egendom; då skola de dömas,

anstiftare och anförare till straffarbete från och med två till och med

tio år, och annan deltagare i upproret till sådant arbete i högst sex år;

varde ock för våld eller annan brottslig gärning, som vid uppror begås,

gärningsmannen straffad efter ty i 4 kap. 1 § skils.

13 §.

Samlar sig folkmängd tillhopa och störer lugnet eller allmänna

ordningen, utan att dock lägga å daga sådant uppsåt,, som i 7 § sägs,

och skingrar sig ej den folkmängd, på offentlig myndighets befallning,

utan visar trotsighet däremot; då skola anstiftare och anförare av det

upplopp till straffarbete i högst ett år och annan deltagare i upploppet

till böter från och med tio till och med tvåhundra riksdaler dömas.

Övergå de till våld å person eller egendom; vare lag, som i 9, 10 och

12 §§ om uppror sägs; dock att för sådan deltagare i upploppet, som

ej är anstiftare eller anförare, straff efter 9 § må, där omständigheterna

äro synnerligen mildrande, nedsättas till fängelse.

s. 207 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 207

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

6:o) Lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen angående

villkorlig straffdom den 22 juni 1906.

Härigenom förordnas, att 4 och 6 §§ i lagen angående villkorlig

straffdom den 22 juni 1906 skola erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

Begår den, som genom villkorlig dom undfått anstånd med straff,

inom tre år efter domen brott, och varder han därför till straffarbete

eller fängelse dömd; då skall anståndet tillika av domstolen förklaras

förverkat. Dömes han till annat straff, må anståndet förklaras förverkat,

där brottens sammanhang eller likartade beskaffenhet finnes därtill föranleda;

dock ma disciplinstraff, som ålägges efter strafflagen för krigsmakten,

ej i något fall medföra dylik verkan.

Förverkas ej anståndet, på sätt nu är nämnt, och kommer ej heller

av orsak, som i 5 § sägs, ny dom, vare straffet förfallet.

6 §•

Villkorlig dom må ej brukas, då straff ådömes efter 25 kap. strafflagen;

. ej heller må sådan dom användas vid brott, för vilket straff är

utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall, än då straffet ådömes

efter 8 kap. i sistnämnda lag.

Vad i denna lag är stadgat angående meddelande av villkorlig

straffdom skall ej hava avseende a straff, som ådömes för förbrytelse

mot tryckfrihetsförordningen.

Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga varom villkorlig

dom enligt denna lag må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för

krigsmakten, utgöre den omständighet ej hinder för beviljande av anstånd

med förstnämnda straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning av

straffen ej rum.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Denna lag skall träda i kraft

den 1 januari 1915; dock skall vad

6 § innehåller rörande tillämpning

av villkorlig dom i fråga om straff,

som ådömes efter 8 kap. strafflagen

för krigsmakten, ej av högre rätt

tillämpas i mål, som blivit vid första

domstol före sagda dag avdömt.

Utskottets förslag.

Denna lag skall träda i kraft

den 1 januari 1916; dock skall vad

6 § innehåller rörande tillämpning

av villkorlig dom i fråga om straff,

som ådömes efter 8 kap. strafflagen

för krigsmakten, ej av högre rätt

tillämpas i mål, som blivit vid första

domstol före sagda dag avdömt.

7:0) Lag om ändring i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad den 14 september 1906.

Härigenom förordnas, att i lagen angående förordnande av rättegångsbiträde

åt häktad den 14 september 1906 skall införas en ny § av

följande lydelse:

5 §•

Hålles någon häktad såsom misstänkt för brott, som hör under

krigsdomstols behandling, gälle angående rättegångsbiträde åt den häktade

vad i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes finnes

stadgat.

Denna lag skall träda i kraft Denna lag skall träda i kraft

den 1 januari 1915. den 1 januari 1916.

B) att de i anledning av förevarande proposition

väckta motionerna, därest de icke kunna anses besvarade

genom vad utskottet ovan hemställt, icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 augusti 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

s. 209 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

209

Reservationer:

A) Beträffande lagförslagen i deras helhet

av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka med åberopande

av de i deras motion anförda allmänna skäl hemställt,

att riksdagen med avslag å den nu framlagda

propositionen om ny krigslagstiftning måtte hos Kungl.

Maj:t begära nytt förslag till sådan lagstiftning, byggd

på de i 1901 års riksdagsskrivelser i ämnet antydda

och i förberörda motion utvecklade grundsatserna.

Till stöd för detta yrkande har herr Lindhagen ytterligare anfört:

»Utskottet finner, att det icke för närvarande kan ifrågasättas att

vidtaga en verklig reform av strafflagen för krigsmakten på sätt i

motionen hemställts. När tiden skall anses vara inne, inlåter sig utskottet

däremot icke på, säkerligen därföre att utskottets förenämnda

uttryckssätt väl får anses vara en omskrivning för en verklig övertygelse

hos utskottet att krigslagstiftningen bör väsentligen bibehållas

vid sin nuvarande maktställning även i fredstid. Detta är ju också

kommitterades mening, till vilken utskottet hänvisar. Häremot åberopas

innehållet i motionen. Den av utskottet tillika uttalade farhågan att

ett bifall till motionen skulle föranleda ett icke önskvärt uppskov

med hela krigs!agsreformens genomförande, kan jag givetvis så mycket

mindre dela, som jag på sätt i motionen utvecklats för min del finner

det framlagda förslaget i stort sett vara så väl principiellt som praktiskt

taget endast ett sken av en krigslagsreform. Det verkligen äventyrliga

uppskovet med en krigslagsreform, vilken betyder något, föranledes just

genom sådana »lösningar» som den nu ifrågasatta.

Beträffande motionärernas förslag om upphävande av särskilda

krigsdomstolar i fredstid avstyrkes jämväl detta av utskottet, säkerligen

likaledes av livlig övertygelse, ehuru utskottet underlåter att göra ett

direkt uttalande därom utan företrädesvis vill framhålla, att den nuvarande

tidpunkten icke är lämplig att upptaga denna fråga. Vad utskottet

även här yttrar om det uppskov med »krigslagsreförmen», som

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 käft. (Nr 22.) 27

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

därav skulle följa, är redan ovan bemött. Utskottet finner det vidare

uppenbart, att en dylik genomgripande förändring, »därest den vid

en närmare prövning kan finnas nödig och nyttig», bör komma

till stånd först i samband med den förestående reformen av vår allmänna

processlagstiftning. Härtill må erinras, att arbetet på processreformen

pågått i ungefär 100 år och ännu nog lärer taga en ofantlig

tid, innan något kommer ut ur detsamma. Vad som nu bör och behöver

fastslås, är att de nuvarande civila domstolarna, vilka brister de

än må ha, äro goda nog även för krigsmakten under fredstid.

Behovet just nu av en verklig till roten gående reform på denna

liksom alla andra militärväsendets maktområden borde, synes det mig,

på ett överväldigande sätt framgå av tilldragelserna nu uti det gamla

Europa. De militära och monarkiska institutionerna hava visat vad de

betyda, vilka skördar komma av deras sådd, vilka ointelligenta och

omänskliga instinkter de omedvetet påtvinga människorna i allmänhet.

Erfarenheten bekräftar väl slående nu för vilken som helst, i vilka inkompetenta

händer ledningen av människornas väl och ve ligger. Vi

känna och märka hur den militära andan och de militära maktfullkomligheterna

även hos oss arbeta mekaniskt på många sätt för att breda sitt

töcken över det sunda förståndet, lägga soldateskens brutala järnhand

på alla livsförhållanden och slutligen tilläventyrs även här, om det

vill sig riktigt illa, utlösa sig mot allas djupaste önskningar uti det

fruktansvärda ropet leve kriget, vartill exempelvis den militaristiska

publikationen Vårdkasen tydligen börjat gå i spetsen med sina mångahanda

i själva verket mordiska anläggningar. Den militaristiska andan är

fienden för oss alla och den framstår för oss i sin rätta skepnad just nu.

Må vi därföre göra allt för att kasta den tillbaka ur dess balverk. Ett

behjärtande av denna angelägenhet kan enligt min uppfattning även på

ifrågavarande lilla område ske endast genom ett bifall till motionens

återförvisningsyrkande.»

B) Beträffande de särskilda lagförslagen

a) förslaget till strafflag för krigsmakten

1 och 6 §§.

av herr Lindhagen, som anfört:

»Lagutskottet har utom protokollet beslutat, att de olika meningar,

som yppats vid behandlingen inom utskottet av förslaget till strafflag

för krigsmakten, skulle redan i utskottet kompromissvis sammanjämkas

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

med undantag för tre frågor, som skulle anses vara av mera huvudsaklig

betydelse. Utskottets betänkande återspeglar därför icke de olika

meningar, som vid de provisoriska besluten faktiskt förelågo. Något

formellt hinder att förfara så finnes givetvis icke, då det officiella betänkandet,

sådant det föreligger, måste ligga till grund för kamrarnas

behandling av ämnet samt det blir de enskilda utskottsmedlemmarnas

ensak, att betänkandet utgiver såsom deras meningar, vad de i själva

verket icke velat utan endast kompromissvis genom köpslagan enat sig

om att utgiva såsom egna meningar.

Enligt min uppfattning strider ett sådant förfarande dock emot ett

beredande utskotts naturliga uppgift. Meningen med utskottens arbete

är att lämna dem, som hava avgörandet i sin hand, en så fullständig

utredning som möjligt av icke blott faktiska förhållanden utan även de

olika synpunkter, som kunna i ärendet göra sig gällande. Denna uppgift

åsidosättes väsentligen genom det nu begagnade förfarandet, som i

stort såväl som i smått utsuddar de principiella konturerna och sålunda

lämnar utskottens huvudmän utan vederbörlig vägledning.

Detta tillvägagångssätt, som börjar brukas understundom inom utskotten

särskilt vid behandlingen av stora frågor, innefattar, så vitt jag

förstår, följaktligen också ett övergrepp mot utskottens huvudmän. Det

leder till att utskottsledamöterna, som skola vara de förres tjänare, i

stället upphäva sig till deras herrar och faktiskt lägga ärendet så, att

möjligheten för huvudmännen att utöva en verklig beslutanderätt högeligen

förminskas och utskottens medlemmar i själva verket av egen

maktfullkomlighet tillägna sig även det slutliga avgörandet. Dylika

tendenser äro visserligen ett uttryck för funktionarismens vanliga missbruk

av sin befogenhet och dess brist på demokratiskt sinnelag. Men

de måste i alla fall oavlåtligt beivras och bekämpas.

Dessa erinringar vinna också uttryckligt stöd av riksdagsordningen.

Enligt dess föreskrifter skola utskotten meddela utlåtanden och avgiva

förslag i dit hänvisade frågor. Avgörandet åter tillkommer kamrarna

och först om kamrarna därvid, sedan utskottet yttrat sig, stanna i olika

beslut, först då skall utskottet söka sammanjämka de olika meningarna

och inkomma med förslag därom till kamrarna. Det bör vara uppenbart,

att utskottets ifrågavarande förfarande att på förhand sammanjämka

olika åskådningssätt, innan saken kommit till kamrarna, strider icke blott

mot sakens natur utan även mot andemeningen i riksdagsordningens

nyss nämnda föreskrift.

De tre frågor, som av utskottet undantagits från kompromissen

och överlämnats till kamrarna för behandling i laga ordning, voro

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Lagutskottets utlåtande AV 22.

dels frågan om avslag å lagförslaget i sin helhet i enlighet med herrar

Lindhagens och Perssons motion, dels frågan om den stränga arrestens

bibehållande, vilken senare enligt min uppfattning jämförelsevis mindre

betydande fråga dock synes blivit det liberala partiets stora patos i den

så kallade nya krigslagstiftningen, som skall överskugga de nu svikna

förhoppningarne i 1901 års riksdagsskrivelse i ämnet och dels spörsmålet

om tillrättavisningarne. Den av herr Liljedahl beträffande krigsmän

samt av herrar Lindhagen och Persson beträffande civilmilitära

personer väckta frågan om vilka personer, som böra inbegripas under

strafflagen för krigsmakten, har däremot ansetts böra ingå under kompromissen,

ehuru detta just berör en av den nu föreliggande sakens

hjärtpunkter. Jag hänvisar härutinnan till de båda motionernas motivering

samt till vad i min reservation rörande förslaget i sin helhet anförts

om vad detta i själva verket gäller.

Det har således synts mig, att under § 6 den civilmilitära personalen

bort i sin helhet väsentligen undantagas från lagstiftningen. Att

såsom det påståtts den socialt bättre situerade klassen bland denna personal

i regeln önskar lyda under krigslagarna, är endast ett ytterligare

skäl att ju förr dess bättre undandraga dem från frestelserna till en

dylik onaturlig benägenhet och därigenom i någon liten mån bidraga

till att rädda även dem från att bliva verktyg åt det nu pågående oförnuftet.

Herr Liljedahl har med en tändande motivering velat inskränka

även krigsmännens lydnad under lagen till att gälla Vid tjänstens utövning,

i vad som angår tjänsten och då tjänstedräkt bäres’. För min

del anser jag det tillfälliga bärandet av tjänstedräkt icke böra vara avgörande.

Däremot synes det mig vara ur de synpunkter, som nyss

åberopats, särdeles beaktansvärt att enligt lagen även krigsmän äro i

första hand medborgare och endast vid själva tjänsteutövningen och vad

därmed äger omedelbart sammanhang falla under krigslagarna. Herr

Liljedahl har trott sig vinna sitt syfte genom omformulering av § 6

och menar naturligtvis, ehuru hans förslag ej formulerats så, att ändringen

endast skall avse mom. 1, som handlar om krigsmän. För min del förefaller

det vara lämpligare, att den ifrågasatta begränsningen för krigsmän

i stället iakttagits under § 1 uti själva definitionen på krigsmän.»

•5 §■

Herr Lindhagen har vid denna § velat erinra om vad i hans och

herr Perssons motion (sid. 18 i utskottets förslag) anförts emot den i

s. 213 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 213

förslaget upprätthållna olikställigheten mellan civilmilitära personer och

krigsmän.

22 § m. m.

dels av herr Petersson i Lidingö villastad, med vilken herrar

af Ekenstam, Gezelius, greve Lagerbjelke, Johanson i Valared, Knut

Larsson, Olsson i Broberg och Holmdahl förenat sig:

t>Då upprätthållande av tukt och disciplin inom krigsmakten är

det väsentliga ändamålet med all krigslagstiftning;

då detta ändamål kräver, att även bland de disciplinära bestraffningsmedlen

finnes något, som kan beräknas vara effektivt gent emot vissa

hårda och svårhanterliga element, som alltid finnas inom en krigsmakt;

då erfarenheten givit vid handen, att mörk arrest är det enda av

de disciplinstraff, som kunna ifrågasättas, för vilket dylika element ha

respekt;

då fördelnings- och regementschefer så gott som enhälligt uttalat

sig för nödvändigheten av denna straff orms bibehållande;

då genom förslagets bestämmelser angående det sätt, på vilket

mörk arrest skulle för framtiden verkställas, lärer vara sörjt för att

några som helst menliga följder för den bestraffades hälsa ej äro att

befara;

och då det ej lärer kunna frånkommas, att ett borttagande av

detta straff skulle till men för de värnpliktiga leda till ett ökat användande

av urbota straff;

har jag icke kunnat biträda utskottets hemställan om utmönstrande

ur lagen av strafformen mörk arrest.

Beträffande paragrafens innehåll i övrigt finner jag, på grund av

de anmärkningar som framställts mot sista delen av tredje stycket,

samma del böra utgå.

Jag anser alltså att utskottet bort hemställa att 22 § skulle erhålla

följande lydelse:

''Disciplinstraff är arrest av tre slag:

1) arrest utan bevakning;

2) vaktarrest; och

3) sträng arrest.

Arrest utan bevakning och vaktarrest må åläggas i minst en dag

och högst femton dagar samt sträng arrest i minst en dag och högst

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

sex dagar. Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad

på tåg åtföljer trupp, till vilken han hör, inräknas ej i strafftiden.

Sträng arrest må ej åläggas någon, som ej fyllt aderton år.’

Såsom en följd av min mening beträffande 22 § har jag ansett

att följande paragrafer bort av utskottet tillstyrkas sådana de föreslagits

i den kungl. propositionen, nämligen §§ 25, 26, 27, 29, 35, 39,

40, 41, 42, 43, 60, 111, 123, 126, 176 och 194,

att § 101 mom. 1 bort tillstyrkas med den lydelse motsvarande

stadgande har i § 102 mom. 1 av den kungl. propositionen

samt att §§ 5, 6 och 7 i lagen om införande av den nya strafflagen

för krigsmakten och den nya lagen om krigsdomstolar och rättegången

därstädes samt vad i avseende därå iakttagas skall, bort tillstyrkas

med den tydelse dessa §§ ägt i den kungl. propositionen.»

dels ock av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka i

anslutning till framställningen i deras motion ansett, att varken sträng

arrest eller skärpt arrest bort såsom straffart upptagas i förslaget.

29 §.

Herr Lindhagen har velat erinra att även fast anställd krigsman

av manskapet synes honom böra kunna skiljas från sin anställning

allenast efter prövning av domstol.

62 §.

av herrar Petersson i Lidingö villastad, af Ekenstam, Geselius,

greve Lagerbjelke, Johanson i Valared, Knut Larsson, Olsson i Broberg

och Holmdahl, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att slutorden i

paragrafen skulle erhålla följande lydelse: — — — »dömas till sträng

arrest i minst tre dagar eller vaktarrest i minst tio dagar».

80 §.

av herrar Petersson i Lidingö villastad, af Ekenstam, Gezelius,

greve Lagerbjelke, Johanson i Valared, Knut Larsson, Olsson i Broberg

och Holmdahl, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att slutorden i

första stycket av denna paragraf skulle erhålla följande lydelse:---

»och, om han tillhör manskapet, till sträng arrest i minst tre dagar eller

vaktarrest i minst tio dagar».

s. 215 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

215

99 §.

Herr Lindhagen har velat erinra att i hans och herr Perssons

motion ifrågasatts uteslutande ur denna lag av åtskilliga brottsarter och

däribland i all synnerhet de militära egendomsbrotten, vilka ock redan

1902 i Norge överförts från strafflagen för krigsmakten till allmänna

strafflagen.

210 §.

dels av herrar Alexander sson, Stärner, Hult, Lindhagen, Pettersson i

Södertälje, Schotte, Persson i Norrköping och Olsson i See, vilka anfört:

»Vidkommande vilka slag av tillrättavisningar, som lämpligen böra

finnas, hava ganska olika meningar yppats.

Krig slag stiftning slcommittén upptog såsom tillrättavisningar a) varning,

b) vägran av tjänstledighet eller landpermission, c) vaktgöring utom

vanlig ordning, d) förrättande utom tur av handräckningsarbeten m. m.,

e) inskränkning i friheten att vistas utom kasern o. s. v., f) mistning

av dagavlöning eller avlöningstillägg och g) indragning av ölportion.

Efter anmärkningar i över kommitténs förslag avgivna yttranden,

särskilt av krigshovrätten, uteslöt 1908 års kungl. proposition de under

c) och g) här ovan upptagna tillrättavisningarna, samt begränsade den

under b) angivna till vägran av landpermission.

Det år 1913 till lagrådet remitterade förslaget gjorde ytterligare

inskränkningar och upptog bland tillrättavisningar allenast varning,

vägran av landpermission samt förbud att vistas utom kasernområde.

Lagrådet hemställde däremot om upptagande av åtminstone de i

1908 års kungl. proposition förekommande slagen av tillrättavisningar.

Förevarande kungl. proposition tillmötesgick allenast i den omfattning

lagrådets framställning, att till de i det remitterade förslaget upptagna

tillrättavisningar lades åläggande utom vanlig ordning av handräckningsarbeten.

I anledning av väckta motioner har lagutskottet såsom tillrättavisningar

nu ytterligare upptagit såväl vaktgöring utom vanlig ordning

som mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg.

Den sålunda vidtagna utsträckningen av tillrättavisningarna hava

vi ej kunnat biträda.

Vaktgöring utom tur är redan på goda skäl av krigshovrätten utmönstrad

såsom tillrättavisning och har ej upptagits i något senare

förslag utom det nu av lagutskottet avgivna. Och vad beträffar mistning

av dagavlöning eller avlöningstillägg, så anse vi att, då endast sådana

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tillrättavisningar böra komma till användning, som enligt sin natur

icke äro alltför mycket lika de vanliga straffen, förevarande tillrättavisning,

som i själva verket är ett bötesstraff, icke bör upptagas.

På de skäl, som, i anslutning till krigsbovrättens uttalande, anförts

i det till lagrådet remitterade förslaget finna vi, att jämväl åläggande att

utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten bör utgå från tillrättavisningarna.

På grund av vad sålunda anförts yrka vi, att 210 § måtte antagas

med följande lydelse:

210 §.

För mindre — — (lika med utskottet)---

för manskap dessutom c) förbud att under--(lika

med utskottet under e) — — — dylikt område.

Tillrättavisning — — — för samma förseelse

eller fel.

Om tillrättavisningar — — — Konungen.))

dels ock av herr Lindhagen som ansett att rätt bort medgivas till

klagan över tillrättavisning.

av herr Persson i Norrköping

b) förslaget till lag om krig sdomstolar och rättegången därstädes.

1 §■

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava hänvisat till sin

motion, som påyrkar upphävande av krigsdomstolarna i fredstid, och

till sitt förut reservationsvis framförda yrkande om avslag även på

denna grund å hela det nu framlagda förslaget.

2 §■

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava anfört:

»Vi hänvisa till vår motion, som påyrkar att, i händelse krigsrätterna

bibehållas, de särskilda målen böra fullföljas i vanlig ordning

till respektive hovrätter, helst utan militära bisittare. Någon menlig

inverkan på hovrätternas arbetsbalans, som för övrigt bör avhjälpas

genom andra medel, kan, såsom i motionen visats, ej då befaras. Svårigheten

att skaffa militära bisittare bortfaller alldeles enligt vårt förslag,

då vi ej önska sådana. Vill man åter hava dylika bisittare, kunna de, i den

s. 217 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 217

mån lämpliga sådana ej finnas på platsen, kommenderas från annat

håll även till Jönköping och Kristianstad.»

« §■

Herr Petersson i Lidingö villastad, med vilken herr Knut Larsson

förenat sig, har anfört:

»Då enligt min uppfattning utskottets förslag, att de militära ledamöterna

i krigsrätt skola, i mål mot underofficer eller någon av manskapet,

utgöras av en officer av kaptens grad och en underofficer av

fanjunkares eller motsvarande grad, innebär ett avsevärt försvagande

av det redan enligt Kungl. Maj:ts förslag ingalunda för starkt representerade

militära elementet i domstolen, har jag icke kunnat biträda utskottets

förslag utan hemställer att ifrågavarande paragraf måtte godkännas

sådan den lyder i den kungl. propositionen.

Såsom en följd av denna min mening hemställer jag att även

följande paragrafer i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes

matte godkännas sadana de lyda i den kungl. propositionen nämligen

§§ 9, 10, 12, 14 och 21.»

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava anfört:

»Utskottets tillmötesgående mot vår framställning synes oss ej

tillräckligt. Vi kunna ej dela uppfattningen att den underofficer, som

enligt utskottets förslag i vissa fall skall tillkallas såsom domare, nödvändigt

bör vara av fanjunkares eller likställd grad. Vidare hålla vi

före att, när någon av manskapet är tilltalad, tillfälle bör beredas, att

såvitt detta med hänsyn till den för domare stadgade åldersgräns blir

möjligt även någon av manskapet må sitta såsom domare. Hela paragrafen

synes tarva någon revidering för iakttagande av full konsekvens.

Men för att dock vinna det huvudsakliga i förenämnda syfte, förorda

vi följande lydelse av det tillagda momentet.

d) i mål mot underofficer eller någon av manskapet: dels en officer

av kaptens grad och dels en underofficer eller, då målet gäller någon

av manskapet, såvitt möjligt en av detta senare.'')'')

9 §.

Herr Lindhagen har anfört:

»Att hänskjuta till en regementschef att utse ledamöter i en domstol

synes mig knappast vara tillfredsställande. Förtänksamheten i 8 §

blir därigepom ock lätt åsidosatt då, såsom mänskligt är med all funkBihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 28

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tionarism, chefen gärna utser någon som han »kan lita på» ur sina personliga

åsikters synpunkt. Det har därför synts mig bättre att ifrågavarande

domare utses genom val av manskapet och officerskårerna,

vilket skulle vara en av de angelägenheter, som borde närmare övervägas

vid den av mig ifrågasatta nya behandlingen av hela ämnet.»

25 och 26 §§.

Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping hava i fråga om dessa

§§ hänvisat till reservationen vid 2 § härovan.

Herr Alexanderson, med vilken herrar Stärner, Hult, Pettersson i

Södertälje, Schotte och Olsson i See instämt, har anfört:

»Den i förevarande §§ föreslagna organisationen av krigsöverdomstol

i fredstid ävensom i krigstid för de fall, där ej särskilt tillsatt

överkrigsrätt skall döma, har jag icke kunnat godkänna, utan har jag

inom utskottet förordat en lösning av frågan i enlighet med de riktlinjer,

som angivas i herr Jönssons i Revinge motion.

Vid utvecklingen av denna min uppfattning torde lämpligen först

en översikt givas av frågans förhistoria, 1 rågan om krigshovrättens

indragning och överflyttningen av dess funktioner å de andra hovrätterna

eller å Svea hovrätt ensam är som bekant av mycket gammalt

datum. Såsom i krigslagstiftningskommitténs betänkande av år 1905,

Del II sid. 280 ff. i korthet erinras — för närmare detaljer hänvisas

till Förslag till lag om krigsdomstolar in. m., avgivet av kommittén för

revision av den militära rättegångsordningen 1896 — gjorde rikets ständer

redan år 1840 framställning till Kungl. Maj:t om överflyttande av krigshovrättens

befattning å övriga hovrätter. Denna framställning upprepades

i riksdagens skrivelse den 8 april 1857 med tillägg att vid

reformens genomförande borde iakttagas, att vid militära måls handläggning

två militärpersoner borde i hovrätten närvara, i analogi med

vad om högsta domstolen i 20 § regeringsformen föreskreves. Dessa

framställningar föranledde dock ingen Kungl. Maj:ts åtgärd.

Sedan frågan vid åtskilliga senare riksdagar bragts på tal, men

funnits böra vila i avbidan på genomförande av en härordningsreform,

lät emellertid år 1881 dåvarande chefen för justitiedepartementet utarbeta

ett förslag av innebörd, att Svea hovrätt skulle vara krigshovrätt

och, då militära mål, som icke allenast rörde sammanläggning av straff,

där förekomme, utgöras av presidenten (eller ställföreträdare för honom)

såsom ordförande, två ledamöter å den division, dit målet hörde samt

s. 219 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 219

två militära ledamöter. Målen skulle fördelas mellan de olika divisionerna

enligt samma grunder som andra brottmål och föredragas av

vederbörande fiskal. I motiveringen för detta förslag framhöll departementschefen

bland annat, att enär lagkunskapen för själva domsåtgärden

måste vara av vida större betydelse än den militära fackinsikten, en

organisation av överrätten, enligt vilken de lagfarna domarena bleve

flere än de militära, borde medföra större trygghet för en rättvis dom,

än då det militära elementet hade övervikten. Remitterat till Högsta

domstolen för utlåtande blev förslaget av Domstolen avstvrkt, varefter

departementschefen förklarade att av de skäl som anförts mot förslaget,

åtminstone ett syntes förtjänt av avseende. Det hade nämligen anmärkts

som en brist hos förslaget, att enligt detsamma den domstol

som hade att döma i första instans över officerare, bleve övervägande

besatt av civila medlemmar, medan krigsrätterna, som dömde över

underbefäl och manskap, företrädesvis bestodo av militära ledamöter,

samt att detta förhållande möjligen kunde till men för disciplinen väcka

föreställning om bristande likhet inför lagen.

Nya^ riksdagsskrivelser den 9 maj 1888 och den 14 april 1893

tramburo ånyo kravet på krigshovrättens indragning eller ombildning, varjämte

riksdagen i skrivelse den 14 maj 1890, med bifall till Kungl.

Maj:ts proposition om inrättande av en ny division vid Svea hovrätt,

anhöll att Kungl. Maj:t vid de nya tjänstebefattningarnas tillsättning

måtte tillse att därvid möjlighet lämnades öppen att krigshovrättens

åligganden kunde övertagas av Svea hovrätt.

I det av Nya lagberedningen den 26 april 1893 avgivna förslag

till ändring i vissa delar av förordningen om krigsdomstolar m. m.

föreslogs krigshovrättens omorganiserande till en avdelning av Svea

hovrätt. Avdelningen skulle bestå av hovrättens president som ordförande,

en hovrättens ledamot som överauditör och föredragande, samt

tre militära ledamöter. Överauditören ansågs kunna bredvid denna

funktion i regeln tilldelas full tjänstgöring i hovrätten. Förslaget låg

till grund för kungl. proposition till 1894 års riksdag, tillstyrktes av

vederbörande utskott och antogs Titan votering av andra kammaren, men

föll i den första. Det återupptogs emellertid av den särskilda kommitté

med uppdrag att revidera den militära rättegångsordningen, som

följande år tillsattes och bland sina medlemmar räknade nuvarande statsministern

och chefen för lantförsvarsdepartementet.

Mot anordningen med ett uteslutande med militär rättsskipning

sysslande krigshovrättsråd erinrade lagberedningen, med vilken kommittén

instämde, att en sådan civil ledamot i regel saknade tillfälle att

s. 220 Kontrollera mot PDF

220 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

erhålla den vana vid tillämpningen av allmänna straffrättsliga bestämmelser,

vilken även vid behandlingen av krigsrättsmål vore erforderlig.

I fråga om antalet civila domare erinrade kommittén, att ändamålet med

överdomstolens inrättande vore att de skulle bereda större säkerhet för

rättsskipningen än underdomstolarna och att sådan större säkerhet plägat

anses vunnen bl. a. genom att stön-e antal domare insattes i överdomstolen

än i underrätten, en grundsats vilken för de allmänna domstolarnas

del tagit sig uttryck därutinnan att i underrätt döma i allmänhet en till

tre, men i andra instans fem lagfarna domare. Det syntes kommittén

uppenbart, att samma grundsats borde få göra sig gällande även ifråga

om krigsdomstolarna.

Såsom den huvudsakliga anledningen till att enligt förslagen de

militära ledamöterna skulle utgöra flertalet i rätten angavs den ovan

återgivna anmärkningen mot 1881 års förslag, att då krigshovrätten

dömde över officerare i första instans, det möjligen kunde väcka föreställning

om bristande likhet inför lagen, om denna domstol sammansattes

övervägande civilt, medan krigsrätterna utgjordes av fyra militära

ledamöter och eu civil auditör.

I krigslagstiftningskommitténs förslag av år 1905, som ligger till

grund för förevarande kungl. proposition, hade slutligen krigshovrätten,

vilken liksom i de föregående båda förslagen skulle utgöra en särskild

avdelning av Svea hovrätt, sammansatts av tre civila och två militära

ledamöter. Såsom kommittén riktigt anmärker komme i och med krigsrätternas

ombildning det vid tidigare reformförsök anförda skälet för

det militära elementets övervikt i överrätten att bortfalla. Kunde den

militära fackinsikten i krigsrätterna anses tillräckligt representerad genom

insättande av två militära ledamöter, syntes detsamma gälla om krigshovrätten.

Å andra sidan fann kommittén följdriktigheten fordra eu

ökning av det lagfarna elementet på sätt förslaget innehölle.

De civila ledamöterna skulle enligt kommitténs förslag bestå av

Svea hovrätts president, ordförande, samt två för tre år i sänder förordnade

ledamöter av hovrätten. Till förmån för denna anordning

anförde kommittén att ehuru tillväxt i målens antal kunde förväntas

sedan 1901 års härordning hunnit fullt genomföras, torde dock, även

under förutsättning att denna tillväxt bleve ganska betydlig, med visshet

kunna antagas, att det arbete som komme att vila å domstolens

civila ledamöter icke skulle taga deras tid helt och hållet i anspråk.

Det läge därför, enligt kommitténs uppfattning nära till hands att tänka

sig eu förening av dessa befattningar med andra domareuppdrag, helst

just på detta sätt bäst vunnes det synnerligen viktiga önskemålet, att

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

den erfarenhet och vana vid tillämpning även av allmän lag, som inom

en domstol sådan som krigshovrätten vore av största vikt, måtte varda

därstädes behörigen representerad.

Av det nu i korthet relaterade, under ett tredjedels sekel utsträckta

arbetet på krigsöverdomstolens ombildning framgår såsom resultat i

fråga om de grundläggande principerna för denna domstols organisation:

1) I likhet med vad inom den allmänna domstolsorganisationen iakttages

hör de lagfarna ledamöternas antal vara större än i underrätterna:

och hör, även oberoende härav, detta antal icke understiga tre. Detta antal

upptogs redan i 1881 års förslag; att det i 1894 och 1896 års förslag

nedsattes till två berodde av det temporära hinder, som ansågs ligga i

att en krigsdomstol, som i vissa mål dömde i första instans, icke iinge

i fråga om det lagfarna och det militära elementets inbördes styrkeförhållande

stå i alltför utpräglad motsättning till vad som gällde om krigsrätterna

i detta avseende. I och med att genom förändrad organisation

av dessa sistnämnda hindret i fråga bortfaller, saknas all anledning att

frångå det välgrundade kravet på ett minimum av tre rättsbildade ledamöter;

denna konsekvens drogs ock i krigslagstiftningskommitténs

förslag år 1905.

2) Bet är av synnerlig vikt att de rättsbildade. ledamöterna äga

erfarenhet och vana vid tillämpning även av allmän lag, och höra de därför

fungera jämväl i andra domarevärv än den militära rättsskipningens. Denna

synpunkt har, som av det föregående framgår, upprepade gånger under

reformarbetets gång med styrka betonats; den ligger till grund för

samtliga de utarbetade fyra förslagen och har varit en huvudanledning

till att i intet av dessa upptagits anordningen med ett uteslutande av

militär rättsskipning sysslande krigshovrättsråd.

3) Med hänsyn till den militära lagstiftningens karaktär av speciallagstiftning

är det jämväl av vikt, att de lagfarna ledamöterna på ett mera

stadigvarande sätt och i avsevärd utsträckning arbeta med militär rättsskipning.

Denna synpunkt hade kommit till korta i 1881 års förslag;

däremot har den vunnit beaktande i de tre senare förslagen vid sidan

av den under 2) angivna.

Huru ställer sig nu den kungl. propositionen till dessa trenne

principkrav ?

Jo så, att den uteslutande tagit sikte på det tredje bland dem

och för dess skull uppoffrat helt och hållet det första och i det allra

närmaste även det andra. De lagfarna ledamöterna i krigshovrätten

skulle bliva endast två. Den väsentliga arbetsbördan, det närmaste

ansvaret och särskilt uppgiften med målens föredragning skulle vila å

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ett uteslutande i militär rättsskipning sysselsatt i fast tjänst anställt

krigshovrättsråd. Det måste på det allvarligaste befaras, att vid sidan av

den oförnekliga specialrutin, ett under decennier fortsatt enbart sysslande

med detta arbete naturligen förlänar ämbetets innehavare, denne med

åren ock alltmera tillägnar sig en snäv och ensidig syn på sakerna.

Och icke nog starkt kan betonas att den svaghet, som överhuvud vidlåder

anordningen med specialdomare, nämligen att tillräcklig allmän juridisk

erfarenhet och övning saknas för bemästrande av de även i specialrättsskipningen

allt emellanåt uppdykande mera allmänrättsliga spörsmålen,

måste göra sig särskilt menligt gällande vid tillämpningen av en vitt omfattande

speciell strafflag och tillhörande rättsskipning i skadeståndsfrågor.

Dessa betänkligheter vinna i styrka, om man tager del av vad i

statsverkspropositionen till innevarande riksdag yttras under andra

huvudtiteln sid. 10—11, nämligen att framgent liksom hittills krigshovrättsrådsämbetet

vid inträffande ledighet antagligen kommer att bliva

besatt med den som förut bestritt krigsfiskals-, eller som den härefter

skulle benämnas, överkrigsfiskalstjänsten. Detta antagande har tillmätts

så hög grad av sannolikhet, att man med hänsyn härtill avvägt det

inbördes förhållandet mellan avlöningen för dessa båda befattningar.

Och att det verkligen komme att besanna sig, är visserligen ingen anledning

att betvivla. Däremot torde man med fog kunna ställa sig

tvivelsam till lämpligheten av en organisatorisk anordning, som i praktiken

verkar därhän, att den som under förra delen av sin tjänstetid

varit verksam såsom åklagare vid krigsöverdomstolen, skulle under senare

delen av denna tjänstetid vara den centrala kraften, den ende fast avlönade

ledamoten i samma domstol, och detta så att dessa båda tjänster

tänkes helt och uteslutande taga honom i anspråk från unga år intill

pensionsåldern.

Granskar man de skäl, som i den kungl. propositionen åberopas

för dess ståndpunkt i frågan, finner man dem utgöras av betänkligheter

mot krigslagstiftningskommitténs förslag, som gjorts gällande från krigshovrättens

och Svea hovrätts sida. Krigshovrätten framhåller angelägenheten

av att denna domstol inom sig sluter en verklig specialist, som

uteslutande ägnar sig åt militär rättsskipning. Det mycket relativa

värde, som tillkommer denna synpunkt, har ovan varit föremål för belysning.

Det bör emellertid i detta sammanhang ock erinras, att 1896

års kommitté, som enligt vad förut omtalats, betonade en motsatt synpunkt

och i enlighet därmed lade sitt förslag, räknade som medlem det

då tjänstgörande krigshovrättsrådet.

Från Svea hovrätts sida åter har man, enligt den kungl. proposi
-

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

tionen, befarat »stor olägenhet och rubbning» i dess arbete, om någon

av nämnda hovrätts ledamöter skulle vara bisittare i krigshovrätten.

Härtill anslöt sig departementschefen med den förklarande anmärkning,

att det arbete, som åligger Svea hovrätts ledamöter vore av den omfattning

och beskaffenhet, att det icke gärna läte förena sig med något

mera krävande arbete vid sidan, utan bleve ledamöter i hovrätten, som

förordnades till föredragande ledamöter i krigshovrätten, säkerligen nödsakade

att för detta ändamål esomoftast söka tjänstledighet från sitt

ordinarie ämbete. Härav skulle åter rubbningen i det kollegiala arbetet

inom Svea hovrätt uppstå, med följande menliga verkningar på arbetsresultatet.

Om än vikten av dessa invändningar icke torde böra överskattas,

kunna de likvisst ingalunda anses sakna fog, då de riktats mot krigslagstiftningskommitténs

förslag, som i väsentlig likhet med vissa äldre

förslag organiserade krigshovrätten såsom en särskild avdelning av Svea

hovrätt, under ordförandeskap av denna hovrätts president. Men deras

betydelse torde däremot högst väsentligt reduceras, därest — på sätt

nedan skall vidare utvecklas — de militära målen tilldelas en viss bland

hovrättens divisioner och på lämpligt sätt infogas i divisionens ordinarie

arbetsprogram.

Den nyss antydda anordningen att binda Svea hovrätts president

såsom fast ledamot och ordförande i krigshovrätten är egentligen den

enda punkt, där den kungl. propositionen i fråga om det lagfarna elementet

i krigshovrätten tillgodogjort sig uppslag från de utarbetade

förslagen. Att man upptagit denna tanke, är visserligen mycket förklarligt.

Den svaghet, som i övrigt vidlåder det kungl. förslaget i berörda avseende,

har framkallat behovet av en verklig förstärkning genom en ordförande

av särskilt hög kompetens och auktoritet. Icke desto mindre

torde det vara en synnerligen utbredd mening i intresserade kretsar, att

uppslaget ifråga ingalunda är lyckligt och att det funnits starka skäl

lör att tvärtom just på denna punkt frångå de tidigare förslagen. Sedan

uppslaget ifråga först framfördes, har Svea hovrätt såsom rättegångsverk

betydligt vuxit i omfattning genom tillkomsten av ej mindre än tre nya

divisioner. Anspråken på det arbetskvantum som, med bibehållen eller

stegrad kvalitet, måste presteras, därest balansen av mål skall kunna

hållas nere, har samtidigt stegrats i ännu mycket högre grad. Därmed

har långt mera än förr framträtt betydelsen av att verket äger en styresman,

som med full kraft ägnar sig åt att med lyckligt funna anordningar

leda och organisera verksamheten och genom personlig kontakt med

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

arbetet på de särskilda divisionerna kan verka livande på arbetsdriften.

Erfarenheten har ock visat vad som på denna väg kan uträttas.

Vid sådant förhållande måste det vara skäl av alldeles tvingande

natur, som få föranleda att hovrättens president, helt vid sidan av sin

viktiga egentliga uppgift, pålägges en specialfunktion, som bl. a. väl komme

att binda honom en sessionsdag i veckan. För den som tillträder ämbetet

ifråga måste det te sig föga lockande att, i stället för att helt gripa sig

an med arbetet som det stora verkets styresman, nödgas vid redan framskriden

ålder arbeta sig in i ett honom i regeln väl skäligen främmande

specialområde och där övertaga en dryg andel i ansvaret för rättsvården.

Nu anvisar visserligen det kungl. förslaget en utväg, varigenom en

större eller mindre del av bördan kunde överflyttas på andra skuldror.

Men det är uppenbart, att i den mån denna utväg i mera avsevärd mån

anlitas, måhända i riktning av permanens, försvagas ytterligare på ett

betänkligt sätt det lagfarna elementet i krigshovrätten.

Hava alltså efter de äldre förslagens tid tungt vägande skäl emot

den ifrågasatta anordningen tillkommit, så torde å andra sidan en synpunkt

som tidigare nog ansetts tala för densamma numera få anses

sakna betydelse, nämligen etikettssynpunkten. Hänsynen till de militära

bisittarnas rang lärer på sin tid ansetts ställa särskilda anspråk på hög

ämbetsställning hos ordföranden, om denna funktion skulle övertagas av

en civil ledamot av rätten. Numera, då enligt det kungl. förslaget såväl

för krigsrätt som för krigshovrätt det är en fastslagen princip, att den

främste lagfarne ledamoten förer ordet i rätten, och ju för övrigt all

civil rang avskaffats, har denna synpunkt tydligen förlorat all betydelse.

Ovan berörda yanskligheter vid lösningen av krigsöverdomstolens

problem synas mig på det enklaste och lyckligaste sätt undgås genom

att de krigshovrätten tillhörande målen övertagas av en av divisionerna å

Svea hovrätts första avdelning, dock sålunda att divisionen i fråga vid

de sessioner, då militära mål handläggas, sammansättes av sin ordförande

och tvenne andra sina ledamöter samt av två militära ledamöter i enlighet

med det kungl. förslaget. För de militära målen skulle enligt denna

plan uppläggas tvenne specialrotlar, som tilldelades två civila^ ledamöter

av divisionen, vilka jämte ordföranden hade att permanent under

längre tid deltaga i militära måls handläggning. Föredragningen av

målen skulle alltså fördelas dessa bägge ledamöter emellan. Med denna

anordning bleve tydligen vunnet vad de senare förslagen åsyftat, nämligen

att de civila ledamöterna vunne erforderlig erfarenhet och vana

vid militära måls handläggning på samma gång som det sörjdes för att

detta komme även föredragningen av målen till godo. Någon vägande

s. 225 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 225

invändning mot själva systemet med specialrotlar torde dess mindre

kunna framställas, som detsamma ju är i bruk inom nedre justitierevisionen;

och det måste väl anses såsom blott och bart en tidsfråga, när

en ökad specialisering ingår i hovrättens arbetsordning på sätt redan

blivit fallet i vissa större rådstuvurätter. Ej heller lär någon betänklighet

i och för sig kunna riktas mot att, i olikhet med arbetsmetoden i fråga

om andra kriminella och besvärsmål, föredragningen ålades ledamöter

av divisionen.

Däremot torde man hava att vänta det inkast, att anordningen

måste komma att verka ogynnsamt på hovrättens balans av vädjade mål,

som — redan nu högst avsevärd — endast med stora ansträngningar kan

hindras att ytterligare stiga. Denna ogynnsamma inverkan kan tänkas

utövad dels direkt därigenom att de hovrättens ledamöter, som betungas

med föredragning av militära mål, naturligen måste beredas en lättnad i

annan föredragning, och dels indirekt genom att införandet i divisionens

arbetsprogram av särskilda sessioner för militära mål, där endast tre av

divisionens medlemmar medverka, måste verka förryckande på arbetsplanen

i dess helhet.

Vad den förra delen av anmärkningen angår, är densamma givetvis

fullt riktig; men däremot må erinras, att full motverkan, att icke

säga något däröver, lärer kunna ernås, därest det belopp, eller en full

hovrättsrådslön, som i statsverkspropositionen upptages å Svea hovrätts

stat till avlöning av ett krigshovrättsråd, i stället bleve på annat sät

använt till förstärkning av hovrättens arbetskrafter. Därest denna förstärkning

på ett lämpligt sätt anbringas, lärer även anmärkningen om

menlig rubbning av divisionens arbetsplan högst väsentligt reduceras.

Hovrättens arbetsorganisation är i själva verket av en smidighet som,

om den utnyttjas, inom vissa gränser möjliggör förstärkning i arbetskraft

och därmed arbetsprestation även utan uppsättande av nya divisioner

eller större omläggningar av systemet.

Då här nedan skall försökas en skissering i allmänna drag av en

för ifrågavarande fall avpassad anordning, har denna framställning av

nära till hands liggande skäl inga som hälst anspråk på att utgöra

vare sig en fullgiltig eller ens den bästa tillgängliga lösning. Föreskrifter

i ämnet äga ju i varje fall icke sin plats i rättegångslagen för

krigsmakten, utan falla tydligen under vederbörande hovrättsmyndighets

eller eventuellt Kungl. Maj:ts instruktionella förfoganden. Avsikten

är blott att söka giva ett begrepp om de möjligheter till sakens ordnande,

som synas erbjuda sig.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 samt. 22 höft. (Nr 22.) 29

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Krigshovrättens arbetsbörda utgöres f. n., om man frånser sammanläggning

av straff och granskning av fångförteckningar, väsentligen

av befattningen med dels underställnings- och besvärsmål, dels fiskaliska

aktioner, de senare till antalet något understigande de förra. Tillsammans

utgjorde dessa mål under 4-årsperioden 1909—1912 — från och

med 1909 inträdde en stegring — i medeltal 104 om året, nämligen

resp. 97, 107, 115 och 97, och av dessa lärer en högst betydlig del

vara av ganska enkel och föga tidsödande beskaffenhet. I den kungl.

propositionen antages visserligen att beredningen och föredragningen av

dessa mål jämte övriga sysslor skulle fullt upptaga det föreslagna krigshovrättsrådets

arbetskraft. Detta synes dock innebära en viss överdrift.

Till jämförelse må erinras, att 1896 års kommitté, i vilken såsom nämnts

då tjänstgörande krigshovrättsråd hade säte, och som utgick från eu

beräkning av några och tjugu mål om året, ansåg att en ledamot i

Svea hovrätt skulle i regel kunna vid sidan av full tjänstgöring i hovrätten

vara ensam föredragande ledamot i krigshovrätten.

Tager man vidare i betraktande, att enligt det kungl. förslaget

presidenten i Svea hovrätt pålagts funktionen såsom ordförande i krigshovrätten

utan att annan ersättning därför ifrågasatts än möjligen befrielse

från skyldighet att föredraga vissa Kungl. Maj:ts remisser, samt

att arvodena till de militära ledamöterna alltjämt skulle utgå med allenast

750 kronor till dem vardera, bestyrkes man i uppfattningen, att den på

två ledamöter delade föredragningen komme att endast till en mindre

del taga deras arbetskraft i anspråk och att en sessionsdag i veckan

skulle tillsvidare fullt förslå för målens handläggning.

Då nu en hovrättsdivision av den art, här är i fråga, har session

fyra dagar i veckan, därvid emellertid i regel blott fyra av ledamöterna

deltaga, medan en ledamot i tur och ordning, med undantag av den

från föredragning befriade ordföranden, är ledig för hemarbete, synes

tillfogandet av militärmålen till divisionens arbetsprogram för veckan

kunna ske sålunda, att divisionen håller session ännu en femte dag,

men samtidigt tillökas med en ledamot. Verkan av denna tillökning

bleve nämligen att varje ledamot icke behövde tjänstgöra flera dagar än

förut. Däremot bleve det visserligen nödigt, för att ej ordföranden

skulle genom anordningen betungas, att en annan ledamot en veckodag

tjänstgjorde såsom ordförande.

s. 227 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 227

Till en dylik anordninga belysande må följande schema tjäna:

Divisionens ledamöter

Måndag

Tisdag

Onsdag

Torsdag

Fredag

Civila Militära

A

A

A

A

B

A ordf. X

B

B

C

D

D

B Y

C

C

E

E

E

C

X

D

F

F

F

D

Y

E

F

Därest framdeles, såsom efter genomförande av ny härordning

kan vara att vänta, de militära målens antal skulle så ökas, att extra

sessionsdag mer eller mindre ofta måste inskjutas, kompliceras visserligen

i viss mån problemet, så att möjligen andra hjälpanordningar

måste vidtagas. Men det är väl att märka, att det kungl. förslagets

krigshovrätt, långt ifrån att härutinnan äga något företräde, tvärtom är

mera vansklig att anpassa efter en dylik utveckling. Extra föredragande

jämte krigshovrättsrådet bleve eventuellt erforderlig, och presidentens

sessionsarbete bleve utvidgat, till ytterligare men för hans

egentliga ämbete.

Den plan för krigsöverdomstolens organisation, som ovan förordats,

innebär ju i själva verket att även den ringare grad av självständighet,

som krigshovrätten enligt det kungl. förslaget bibehåller,

skulle upphöra och denna domstols funktioner likasom enligt 1881 års

förslag fullständigt överflyttas på Svea hovrätt, låt vara att hovrätten

vid handläggning av militära mål skulle vara på särskilt sätt sammansatt.

Det kunde då synas vara det riktiga att låta detta förhållande,

likasom enligt det nämnda förslaget, komma till direkt uttryck i lagen,

antingen så att begreppet krigshovrätt finge ur lagen fullständigt utgå

eller i allt fall så att i förevarande § 25 uttalades, att Svea hovrätt är

krigshovrätt. Men enär det påvisats vissa — visserligen föga avsevärda

— praktiska olägenheter, som i något fall kunde uppstå, därest

de i krigsrättsmål meddelade beslut skulle expedieras i Svea hovrätts

namn, har alltifrån Nya lagberedningens förslag 1894 man sökt undgå

denna stötesten genom att uttrycka förhållandet så, att krigshovrätten

är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning, och därigenom låta

krigsöverdomstolen bibehålla en formell självständighet. Och vid denna

anordning synes kunna bero.

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Ehuru det ovan förutsatts, att de civila ledamöterna samtliga

skulle tagas från en och samma hovrättsdivision och på ett mera permanent

sätt syssla med militära mål, har det ansetts mindre lämpligt att

giva bindande föreskrifter härom i rättegångslagen. En efter sig företeende

omständigheter avpassad lösning lärer bäst ernås på instruktionell

väg genom föreskrift i hovrättens arbetsordning eller vid den

hovrättens president tillkommande fördelning av hovrättsarbetet.

Vad slutligen angår 26 § i det kungl. förslaget, som är likalydande

med motsvarande paragraf i krigslagstiftningskommitténs förslag,

synas några bärande skäl för denna bestämmelse om en annan organisation

av krigshovrätten i krigstid, än den som i fredstid gäller, icke

hava framlagts. Erinras må ock att i fråga om högsta instansen någon

motsvarande förstärkning av det militära elementet ej blivit ens ifrågasatt.

Att i särskilda undantagsfall frågor om t. ex. tilltalad befälhavares förhållande

vid krigsoperationer etc. kräva särskild sakkunskap för att rätt

kunna bedömas, är väl riktigt. Men för dylika enstaka fall synes den

av krigslagstiftningskommittén för fredstid anvisade utvägen att avhöra

sakkunnige vara tillfyllest. Att däremot för dessa falls skull skapa en,

all rättsskipning i krigstid omfattande, avvikande organisation av den

allmänna krigsöverdomstolen synes icke påkallat.

På grund av vad vi anfört hemställa vi

att riksdagen måtte för sin del besluta att 25

och 26 §§ i förslaget skola erhålla följande lydelse:

25 §.

Krigshovrätten är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning.

Den utgöres av ordföranden å en av hovrättens divisioner såsom ordförande,

två ledamöter i hovrätten såsom civila ledamöter och två militära

ledamöter.

Till militära ledamöter — — — ärenden.

Vidare förordnar — — — regementsofficerare.

För tid — — — inträda i rätten.

26 §.

Vid förfall för ordföranden inträder ännu en ledamot i Svea hovrätt

såsom ledamot i krigshovrätten. Ordet föres i detta fall av den främste

civile ledamoten.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

229

31 §.

av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping.

72 §•

av herrar Alexanderson, Stärner, Hult, Pettersson i Södertälje,

Schotte och Olsson i See, vilka erinrat, att därest det av dem vid 25 §

gjorda yrkande vunne avseende, detta borde föranleda att förevarande

paragraf finge följande lydelse:

»72 §. Mål, som — — — i krigshovrätten av de båda civila

ledamöterna och i — — — fördelning.»

97 och 100 §§.

dels av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping,

dels ock av herrar Alexanderson, Stärner, Hult, Pettersson i Södertälje,

Schotte och Olsson i See, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka

Kung!. Maj:ts förslag oförändrat.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 22 käft. (Nr 22.)

30

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1914 B:268 Riksdagens skrivelse Nr 268 s. 1 i texten