Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förhindrande av oskälig prisstegring å vissa varor vid krig eller krigsfara, dels ock i ämnet väckta motioner.

1914-09-22 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1914 B:38, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förhindrande av oskälig prisstegring å vissa varor vid krig eller krigsfara, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 22 september 1914 kl. 1,30 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om förhindrande av oskälig prisstegring

å vissa varor vid krig eller krigsfara, dels ock i ämnet

väckta motioner.

Närvarande: herrar Petersson i Lidingö villastad, Lindhagen, Söderbergh,* Gezelius,

greve Lagerhjelke, Johanson i Valared,* Knut Larsson,* L.

Olsson i Hof, greve Spens, Hult,* Pettersson i Södertälje, Pettersson

i Bjälbo,* Schotte, Olsson i Broberg,* Persson i Norrköping och

Olsson i See.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 26 augusti 1914 dagtecknad proposition, nr 277,

vilken blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande

av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit

riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag om förhindrande

av oskälig prisstegring å vissa varor vid krig eller krigsfara.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling

förehaft tre i anledning av propositionen inom andra kammaren väckta

motioner, nr 273 av herr Karl Hildebrand, nr 274 av herrar Carl Lindhagen

och Rickard Sandler samt nr 275 av herr Emil Molin i Dombäcksmark,

med vilken sistnämnde herr G. F. Lundgren i Björna förklarat

sig instämma.

Beträffande de skäl, som huvudsakligen föranlett förevarande lagförslags

framläggande för riksdagen, har föredragande departementschefen

till statsrådsprotokollet den 15 augusti 1914 anfört:

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 saml. 38 käft. (Nr 38).

Utskottets

yttrande.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

»Redan förut har inför Eders Kungl. Maj:t ornförmälts att det under

nuvarande kritiska förhållanden måhända kan bliva nödvändigt att vidtaga

särskilda åtgärder för reglering av livsmedelsprisen; och en liknande nödvändighet

torde kunna göra sig gällande i fråga om prisen å vissa andra

förnödenheter. För en dylik reglering lärer stöd av lag vara erforderligt,

och klok försiktighet synes därför påkalla, att innan den nu samlade riksdagen

åtskiljes, dess medverkan begäres till att åstadkomma lagstadganden,

genom vilka Kungl. Maj:t bemyndigas att vidtaga behövliga åtgärder för

nämnda ändamål. Det ''torde, om denna lagstiftnings syfte skall vinnas,

icke kunna undvikas, att densamma kommer att i viss mån vila på grundsatser,

som man i vanliga fall icke skulle vilja se tillämpade. Utomordentliga

förhållanden kunna kräva säregna hjälpmedel.

Då även i framtiden vid krig eller krigsfara kan bliva erforderligt

att äga tillgång till en sådan lag som den jag nu ämnar föreslå, synes

det icke vara lämpligt att giva denna lag endast provisorisk giltighet.

Däremot ligger det i sakens natur, att de åtgärder, till vilka Kungl. Maj:t

genom lagen erhåller bemyndigande, icke skola kunna förekomma annat

än vid krig eller krigsfara och för så lång tid, som det av kriget eller

krigsfaran föranledda behovet fortfar. Blott under dylika kritiska tider

skall alltså lagen kunna tillämpas.»

I fråga om de skäl, som i övrigt ligga till grund för Kungl. Maj:ts

förslag, får utskottet hänvisa till den kungl. propositionen.

över de yrkanden om ändring i vissa delar av Kungl. Maj:ts förslag,

som innefattas uti de i ämnet väckta motionerna, kommer utskottet att avgiva

yttrande i samband med de särskilda bestämmelser i lagförslaget, som

motionerna avse.

På de av föredragande departementschefen och lagrådet anförda skäl

har utskottet funnit lagbestämmelser för det ändamål, som med förevarande

förslag avses, vara erforderliga. På grund härav och då utskottet vid

granskning av förslaget funnit detsamma vara av beskaffenhet att kunna

läggas till grund för lagstiftning i ämnet, har utskottet ansett sig böra

tillstyrka, att förslaget med här nedan angivna ändringar må vinna riksdagens

godkännande.

1 §•

Beträffande denna § har herr Hildebrand i den av honom väckta

motionen föreslagit, att till första stycket måtte fogas ett tillägg av följande

lydelse: »Sådan av Konungen förordnad prisbestämning träder ur

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

3

kraft en månad efter prissättningen, försåvitt ej Konungen dessförinnan

ånyo fastställt samma eller förordnat om annat högsta pris.»

Till stöd för detta sitt yrkande har herr Hildebrand anfört:

»Fastställande av maximipriser berör en av de ömtåligaste frågorna

i det ekonomiska livet, och missgrepp därvid kunna bliva synnerligen

betänkliga. Under krig eller krigsfara kunna lätt krafter göra sig gällande

i prisstegrande riktning av sådan intensitet, att en uppåtgående

prisrörelse å varor kan vara nödvändig, försåvitt icke hela prisstegringens

börda skall påvila varuproducenterna; jag vill som exempel

nämna eventuell nedgång av penningens köpkraft. Någon garanti synes

mig nödvändig för att fastställda maximipriser icke komma att för länge

bli stående utan ingående granskning.»

Såsom den av motionären åberopade motiveringen utvisar, avses med

det av honom föreslagna tillägget till förevarande § att med hänsyn till

de täta och hastiga växlingar, som under här avsedda tidsförhållanden

otvivelaktigt kunna emotses på det ekonomiska området, genom en uttrycklig

lagbestämmelse förebygga, att en i enlighet med bestämmelserna

i denna lag fastställd prissättning komme att kvarstå såsom gällande

under längre tid ån som vore lämpligt eller nödigt. Ehuru utskottet

till fullo delar motionärens uppfattning om angelägenheten av att en dylik

prisbestämning så nära och snabbt som möjligt lämpas efter inträdande

förändringar i det ekonomiska läget, har utskottet likväl icke ansett nödigt

förorda motionärens förslag. Enligt utskottets förmenande kan det näm
Ö

O

ligen med visshet förväntas, att Kungl. Maj:t vid utövningen av den

grannlaga befogenheten att fastställa ifrågavarande priser kommer«att

ägna en noggrann och oavlåtlig uppmärksamhet åt förhållandena å varumarknaden

och att med behörig hänsyn till de på prisbildningen inverkande

faktorerna vidtaga de ändringar i redan fastställda taxor, som kunna

vara erforderliga. Av lagrådets yttrande beträffande ifrågavarande stadgande

och den jämkning, som förslaget med anledning därav undergått,

synes ock framgå, att vid det slutliga avfattandet av förevarande bestämmelse

nu berörda synpunkt vunnit vederbörligt beaktande. Vid sådant

förhållande har utskottet icke kunnat finna det av motionären föreslagna

stadgandet, vartill för övrigt motsvarighet saknas i den utländska lagstiftningen

å detta område, vara av behovet påkallat för vinnande av det

av motionären angivna syftet.

3 §•

Herrar Lindhagen och Sandler hava i den av dem i ämnet väckta

motionen hemställt, att i nu förevarande lag måtte upptagas en bestäm
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets utlåtande Nr 38.

inelse i det huvudsakliga syfte, som innefattas uti 3 § i det till lagrådet

remitterade förslaget.

Det av motionärerna åsyftade stadgandet i sistnämnda förslag hade

följande lydelse:

»3 §■

Är vid krig eller krigsfara vara, som i 1 § sägs, att tillgå endast

i så begränsad myckenhet, att genom fri föryttring eller förbrukning av

varan kan uppstå betydande svårighet att tillgodose behov av synnerlig

vikt, vare innehavare av sådan vara pliktig att, om Konungen så förordnar,

avstå varan till kronan mot lösen, som, där enligt 1 § för varan fastställts

visst högsta pris, skall motsvara detta pris och i annat fall skall utgå

efter de grunder, som i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för

kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov äro

stadgade för bestämmande av fordringsbeloppen för utgjorda rekvisitioner.

Sådan lösen skall bestämmas av kommission, varom i nämnda lag

förmäles, och skall angående sätt och tid för lösens erläggande gälla vad

i samma lag stadgas om likvid för fullgjord rekvisition.»

Sedan föredragande departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet

för den 15 augusti 1914 motiverat den i 2 § av det remitterade

lagförslaget upptagna bestämmelse, som motsvarar 2 § i det för

riksdagen framlagda förslaget och går ut på att, i den mån tillgång å

viktiga förnödenheter finnes, ställa dem till allmänhetens förfogande för

skäligt pris, har han till grund för nyss återgivna 3 § i det till lagrådet

remitterade förslaget anfört följande:

»Beträffande nämnda förnödenheter av särskild vikt är det, jämte

den nu berörda synpunkten att de böra hållas allmänheten till hända för

skäligt, pris, även en annan synpunkt, som kräver beaktande. Vid krig

eller krigsfara kan lätt inträffa, att det inom landet befintliga förrådet av

dessa varor är knappt, och att den tillförsel från utlandet, som kan erfordras

för förrådets ökande eller förnyande, icke alls eller endast med

svårighet och i ringa omfattning kan åstadkommas. Produktionen inom

landet kan ock hämmas genom arbetskrafters användande för försvarsändamål

eller av andra anledningar. Det kan därför bliva önskvärt att

reglera föryttringen och förbrukningen av varorna, så att desamma må

komma till användning för de ändamål, som framför andra måste fyllas.

Detta syfte, för ■ vars tillgodoseende det kan vara nödvändigt att hindra,

i stället för att befrämja, varors försäljning för ändamål, som i och för

sig äro fullt berättigade, står i viss mån såsom motsats till det förut berörda.

Men även detta andra syfte kan erhålla synnerlig betydelse.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

5

Det lär på goda grunder antagas, att de nu i enskild ägo inom

landet varande förråden särskilt av stenkol och bensin icke äro större, än

att all möjlig sparsamhet och urskillning måste iakttagas för att de skola,

i händelse av den nuvarande situationens utsträckande över någon längre

tid, förslå till fyllande av de viktigaste behoven. I fråga om andra slag av

förenäinnda förnödenheter torde, såvitt nu är bekant, så starka skäl för

konsumtionens reglering icke föreligga, men för betryggande av det allmänna

bästa torde dock vara välbetänkt att tillförsäkra Kungl. Maj:t befogenhet

till sådan reglering i fråga om samtliga de varor, för vilka, enligt vad

förut anförts, vid oskälig prisstegring maximipris bör kunna fastställas.

I den mån reglering av varas föryttrande och förbrukning visar sig

nödvändig, torde den lämpligast och med minsta olägenhet för varans

innehavare äga rum på det sätt, att befintliga förråd av varan i erforderlig

omfattning inlösas av kronan för att därefter, enligt vad Kungl. Magt

bestämmer, användas till de ändamål, för vilka inlösen skett. Företrädes

ett sådant ändamål av annan än statsverket, bör varan för skäligt pris

ställas till hans förfogande för ändamålet.

Den ^lösningsrätt, som sålunda torde böra tillerkännas kronan,

innebär till sitt begrepp en utvidgning av expropriationsinstitutet till

vissa nya ändamål och till vissa slag av lös egendom. Den äger ock,

såvitt angår försvarsväsendet, nära motsvarighet i vad som finnes stadgat

i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda

att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov. Inlösningsförfarandet

torde lämpligen ordnas i väsentlig överensstämmelse med nämnda lags

föreskrifter. Det synes alltså böra stadgas, att lösen för vara skall bestämmas

av kommissioner, som tillsättas enligt sagda lag, samt att angående

sätt och tid för lösens erläggande skall gälla vad i samma lag är

föreskrivet om likvid för fullgjord rekvisition. Även i fråga om lösens

belopp torde stadgandena i berörda lag böra tillämpas, så snart visst

maximipris icke bestämts för varan; finnes däremot maximipris, synes

inlösen skäligen böra ske till detta pris.»

Beträffande ifrågavarande bestämmelse anförde lagrådet:

»Mot den i 3 § i förslaget upptagna inlösningsrätt möta enligt lagrådets

tanke så stora betänkligheter, att lagrådet icke kan tillstyrka dess

genomförande. Principiellt sett synes ett ingrepp i den enskildes förhållanden

av den omfattning, som bestämmelsen i fråga innebår, icke böra

vara medgivet, med mindre på förhand äro fastslagna de speciella ändamål,

för vilka ingripandet må ske, och dessa otvetydigt finnas vara av den

vikt, att den enskildes rätt måste helt träda tillbaka. Praktiskt taget svnes

o J

opaginerad Kontrollera mot PDF

C Lagutskottets utlåtande Nr 38.

det föreligga oöverkomliga svårigheter att tillämpa bestämmelsen på ett

tillfredsställande sätt och under garanti för att de enskildes uppoffringar

motsvaras av gemensamt gagn. Något behov av den ifrågasatta vidsträckta

inlösningsrätten för tillgodoseende av de intressen, som synas avsedda,

torde, även om det vore möjligt att genomföra anordningen på ett ändamålsenligt

sätt, knappast vara för handen. För anskaffande av de för

krigsmakten nödiga förråd äro stadganden upptagna i den s._ k. rekvisitionslagen.

Skulle dessa icke vara för sitt avsedda ändamål till fyllest, lärer

erforderlig utvidgning böra göras i nämnda lag. De allmänna inrättningar

såsom järnvägar, sjukhus o. d., för vilkas verksamhet ifrågakomma förnödenheter

erfordras, torde kunna förutsättas hava i vida högre mån än enskilda

på förhand tillförsäkrat sig om tillgång på sådana, och genom maximiprisers

fastställande och framskaffande tvångsvis av befintliga förråd öppnas

utväg för dem att fylla sina behov i görligaste mån. Genom sistberörda

anordning torde ock vara gjort för de enskilda vad göras kan till undanröjande

av möjligen befintliga missförhållanden. Är verkligt nödläge för

handen, exempelvis inom en av fienden innesluten stad, måste visserligen

de enskilda underkasta sig sådana inskränkningar i sin rätt, som här

avses, men deras uppoffringar komma säkerligen att sträcka sig vida längre

ocli de nödiga åtgärderna kunna näppeligen ske i den nu ifrågasatta

ordning.

Skulle emellertid lösningsrätten ifråga anses böra kvarstå, torde i

varje fall från densamma böra undantagas sådana smärre förråd, som för

den enskilde innehavaren själv eller hans hushåll prövas oundgängligen

erforderliga. Ett motsatt förfarande skulle, oavsett de därmed förenade

praktiska olägenheterna, innebära alltför stor stränghet, som icke har sin

motsvarighet i rekvisitionslagen. Vidare synas de föreslagna stadgandena

om lösens bestämmande icke kunna vinna godkännande. Enligt förslaget

skulle, om man bortser från de fall, då maximipris för varan fastställts,

lösen utgå efter de grunder, som i rekvisitionslagen äro stadgade i fråga

om betalning för utgjorda rekvisitioner. Detta innebär, att lösensbeloppet

skulle utgå i vissa fall efter markegångstaxa och i andra fall efter särskild

för krigsskådeplats upprättad taxa samt, där dessa taxor icke upptaga pris

på varan, efter gångbart pris enligt bestämmande av den i rekvisitionslagen

omförmälda kommissionen. Vid en inlösen av varor under de förhållanden

och i den omfattning, varom här är fråga, skulle en tillämpning

av dessa taxor uppenbarligen i många fall medföra orättvisa resultat.

Lämpligast torde vara att stadga, att de inlösta varorna skola ersättas med

fulla värdet och att detta bestämmes av kommissionen. • För den händelse

tillämpning av maximipris eller i fastställda taxor upptagna pris bibehålies.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

7

synes obehövligt att, såsom i förslaget skett, i motsats till vad i rekvisitionslagen

stadgas, låta kommissionen i första hand taga befattning med

lösens bestämmande i de fall, då sådana pris skola gälla.»

Vid ärendets förnyade behandling inför Kung]. Maj:t i statsrådet

den 26 augusti 1914 anförde föredragande departementschefen i anledning

av lagrådets yttrande i denna del följande:

»I fråga om behovet av sådan inlösningsrätt, som enligt 3 § i det

remitterade förslaget skulle tillförsäkras kronan, hava i viss mån ändrade

förhållanden inträtt, sedan jag inför Eders Kungl. Maj:t föredrog berörda

förslag. Det lär nu finnas utsikt till att medelst införsel från utlandet

tillgången å vissa varor, som företrädesvis avsågos med bestämmelserna i

sagda §, skall kunna väsentligt ökas, samt att såväl härigenom som genom

andra åtgärder faran för brist å dylika varor skall kunna tillsvidare undanröjas

eller åtminstone i hög grad förminskas. Med hänsyn härtill torde

knappast finnas tillräckliga skäl att vidhålla förslaget i denna del.

Då jag av nämnda anledning finner mig höra hemställa, att 3 §

må utgå ur förslaget, synes något yttrande över de grunder, på vilka lagrådet

avstyrkt bestämmelserna i samma §, icke erfordras från min sida.»

Vid behandling av förevarande spörsmål har utskottet för sin del funnit

de av departementschefen i hans yttrande till statsrådsprotokollet den

15 augusti 1914 anförda skälen för ifrågavarande stadgandes upptagande i

lagen synnerligen vägande. Även om de av lagrådet däremot uttalade

betänkligheter utan tvivel måste anses beaktansvärda, synas de dock

icke innefatta tillräcklig grund för uteslutande ur lagen av bestämmelser

i nu ifrågavarande syfte. Den av departementschen i sådant hänseende

åberopade omständigheten, att omedelbart behov av ett dylikt stadgande

icke för närvarande synes föreligga, kan efter utskottets uppfattning icke

tillmätas avgörande betydelse. Fastmera synes det utskottet vara av vikt,

att lagen icke är i saknad av även sådana föreskrifter, vilkas tillämpning

visserligen kan ifrågakomma endast under ett av ytterligt kritiska förhållanden

framkallat undantagsläge, men vilka dock för ett sådant läge äro

behövliga. I likhet med herrar Lindhagen och Sandler har utskottet därför

ansett en bestämmelse om inlösningsrätt av här ifrågavarande slag

böra upptagas i lagen.

Därvid har emellertid utskottet i anledning av lagrådets yttrande

över motsvarande stadgande i det till lagrådet remitterade förslaget

ansett vissa modifikationer i stadgandet böra vidtagas. Från ifrågavarande

bestämmelses tillämpning synes sålunda undantag böra göras för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

sådana förråd, som för enskild innehavare eller hans hushåll prövas oundgängligen

erforderliga. Vidare har utskottet ansett lösen för en vara böra

utgå efter varans fulla värde.

Förutom den förskjutning i paragrafföljden, som föranledes av upptagandet

i lagen av nu omförmälta stadgande såsom särskild paragraf,

lärer av utskottets förslag i denna del jämväl böra följa, såväl att lagens

rubrik återföres till den lydelse, som den hade i det remitterade förslaget,

nämligen »lag om förfogande över vissa varor vid krig eller krigsfara», som

att 4 § i det för riksdagen framlagda förslaget utvidgas till huvudsaklig

överensstämmelse med 5 § i det remitterade förslaget.

4 § (3 § i Ivungl. Maj:ts förslag).

I fråga om denna § har herr Molin i Dombäcksmark i sin ovanberörda

motion hemställt, att §:n måtte erhålla följande lydelse:

»Den som, sedan visst högsta pris för vara blivit enligt 1 § fastställt,

håller varan till salu för högre pris, eller vid förfrågan av Konungens

befallningshavande eller enligt dess uppdrag av kronobejänt söker vilseleda

beträffande sitt innehav av varan eller dennas myckenhet, straffes med

böter från och med fem till och med tiotusen kronor. Adöinda böter

skola tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall

förvandling ske enligt allmänna strafflagen.»

I samma motion och i anslutning till sitt berörda förslag med avseende

å avfattningen av förevarande § har herr Molin tillika hemställt,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t

täcktes vidtaga lämpliga åtgärder för ett snabbt och effektivt kungörande

av nu ifrågavarande lag ävensom de kungl. förordningar, som av sagda

lag kunna föranledas.

Till stöd för sin nämnda framställning har herr Molin anfört:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 277 med förslag till lag om förhindrande

av oskälig prisstegring å vissa varor vid krig eller krigsfara har

enligt mitt förmenande en princip godtagits, som hittills aldrig kommit i

tillämpning, nämligen att vetskap om lagens tillvaro endast förutsätter straffbarhet

för den, som överträder densamma. Hittills har vid lagstiftning

alltid gällt grundsatsen att obekantskap med lagens föreskrifter ej befriar

från straff. Något bärande skäl att befria dem, som påstå sig vara okunniga

om lagens föreskrifter i detta speciella fall, synes mig icke föreligga.

Tvärtom tala alla skäl för att lagens hela stränghet bör drabba dem, som

i kristider söka passa tillfället att tillskansa sig oskäliga vinster. Varje

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

försök i den vägen förutsätter att uppskörtaren saknar allmänmänskliga

och moraliska grundsatser och att han vet att kristid är inne. Ingen, som

är i färd med att uppskruva priser på förnödenheter, lärer vara okunnig

om de förhållanden, som för honom skulle möjliggöra uppskörtning. Att

låta en sådan gå fri från straff blott därför, att han måhända kan låtsa

sig vara i obekantskap med lagens föreskrifter, synes mig ej vara annat än

att på ett oförtjänt och rättsvidrigt sätt premiera girigheten, knipslugheten

och den låtsade eller verkliga okunnigheten i förening.

På grund härav tillåter jag mig framställa ett förslag till ändrad

lydelse av 3:e paragrafen, varigenom vetskapen om lagen ej får utgöra förutsättning

för lagens tillämpning.

Förslaget att låta den oriktiga principen om vetskap om lagens förekomst

spela roll vid lagens tillämpning torde bero därpå, att någon fullt

tillfredsställande utväg ej funnits att få lagen och de förordningar, som

därav framdeles kunna föranledas, på ett effektivt sätt kungjorda. Det

synes mig dock som bestämmelsernas publicering i föreliggande fall borde

kunna ske på kraftigare och mera effektivt sätt än vad fallet är med andra

lagars och förordningars kungörande. Ett sätt vore att vederbörande kronobetjäning

ålades att inom orterna å i ögonen fallande platser anslå lagen

och därav föranledda förordningar. Statsrådsprotokoll i ärendet borde

offentliggöras och meddelas pressen, som nog lärer sörja för att besluten

bliva bekanta, och det på ett sätt som borde omöjliggöra för moraliskt

mindre väl avbalanserade individer att spela okunniga och under okunnighetens

täckmantel straffritt håva in oskäliga vinsten

Uti det till lagrådet remitterade förslaget hade förevarande bestämmelse

den lydelse, som nu förordas i den av herr Molin väckta motionen.

Emot det sålunda föreslagna stadgandet anmärkte lagrådet, att saluhållande

av vara till högre pris än det av Konungen fastställda icke torde

böra anses straffbart med mindre säljaren ägde kännedom om Konungens

förordnande. Med anledning av denna lagrådets erinran erhöll förslaget

därefter den avfattning, som föreslagits i den kungl. propositionen.

På sätt herr Molin i sin motion erinrat, är det inom straffrätten

en vedertagen grundsats, att obekantskap om gällande lag icke länder

till befrielse från straff för överträdelse av densamma. För att lagens

straffbestämmelse skall träda i tillämpning, erfordras emellertid f nu

förevarande fall, att Konungen med stöd av det givna bemyndigandet

förordnat om maximipris å viss vara. Det ligger i sakens natur, att

ett dylikt förordnande kommer att kungöras på ett så effektivt sätt,

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 9 sand. 38 käft. (Nr 38).

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

20 Lagutskottets utlåtande Nr 38.

att det under förhandenvarande förhållanden måste antagas . i regel

komma till deras kännedom, som hava att ställa sig detsamma till efterrättelse.

Ett uttalande i lagen därom, att vetskap om förordnad prissättning

erfordras för att straffskyldighet skall inträda, om det fastställda

priset överskrides, lärer alltså ingalunda hava den verkan, att ett naket bestridande

av dylik vetskap föranleder straffrihet. Vad angår sådana personer,

som i främsta rummet avses i lagen, nämligen sådana, som yrkesmässigt

eller eljest i större omfattning försälja varor, om vilka här är

fråga, lärer en så stark presumtion om vetskap rörande kungjorda prisbestämningar

få anses föreligga, att ett bestridande av dylik vetskap ej

anses förtjäna tilltro, med mindre särskilda omständigheter föreligga, som

göra bestridandet sannolikt. Men skulle åter sadana oinständighetei kunna

i något visst fall förebringas, kan det ej vara skäligt eller rita ligt att

det oaktat ådöma straff för överskriden prissättning eller annat i 4 § avsett

förfarande. Särskilt stötande skulle det verka, om straff komme att

drabba en person, exempelvis en lantman ute i landet, vilken endast tillfälligtvis

föryttrat en vara och därvid kommit att för densamma betinga

sig högre pris än det medgivna, om förhållandena giva vid handen, att han

icke varit underkunnig om prissättningen. Om, såsom antagligen kommer

att bliva fallet under de ovanliga förhållanden, då förevarande lag skall

träda i tillämpning, utfärdade taxor med korta mellantider underkastas

mer eller mindre omfattande ändringar, lärer det knappast kunna undvikas,

att fall inträffa, då vetskap om prissättningen ej kan utan vidare

antagas vara för handen. Utskottet finner alltså det kungl. förslaget i

denna del vara välbetänkt och kan förty icke förorda motionärens ifrågavarande

framställning.

Vid sådant förhållande finner utskottet icke heller skal förorda den

i herr Molins motion ytterligare gjorda hemställan, att riksdagen skulle

genom skrivelse påkalla Kungl. Maj:ts uppmärksamhet för angelägenheten

av att förevarande lag och de förordnanden, som i kraft av densamma

kunna bliva av Kungl. Maj:t utfärdade, måtte på ett snabbt och effektivt

sätt kungöras till allmän kännedom. Ett dylikt kungörande är otvivelaktigt,

såsom motionären anfört, av synnerlig vikt, men utskottet anser, såsom

ovan uttalats, det ligga i sakens natur, att Kungl. Maj:t,. utan någon

erinran från riksdagens sida, kommer att i detta hänseende vidtaga de åtgärder,

som finnas ändamålsenliga.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

5 § (4 § i Kungl. Maj:ts förslag).

Beträffande den ändring, som av utskottet föreslagits i fråga om

denna paragraf, får utskottet hänvisa till vad ovan anförts under 3 § i

utskottets förslag.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,

l:o) att riksdagen, med förklarande, att det i

Kungl. Maj:ts förevarande proposition innefattade förslag

till lag om förhindrande av oskälig prisstegring å

vissa varor vid krig eller krigsfara icke kunnat av riksdagen

i oförändrat skick godkännas, i anledning av

samma proposition samt herrar Lindhagens och Sandlers

ifrågavarande motion, men med avslag å herrar Hildebrands

och Molins i ämnet väckta motioner må för sin

sin del antaga följande

Kungl. Maj.is förslag: Utskottets förslag:

Lag Lag

om förhindrande ay oskälig prisstegring- å om förfogande över vissa varor vid krig

vissa varor vid krig eller krigsfara. eller krigsfara.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Finnes vid krig eller krigsfara, att inom hela landet eller någon del

därav pris å livsmedel, foder för kreatur, vara, som är avsedd att genom

sin förbränning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara eller annan

dylik förnödenhet stegras väsentligt högre än förhållandena påkalla, äge

Konungen, där så prövas nödigt, i erforderlig omfattning förordna, att vid

frivillig försäljning av sådan vara skäligt, av Konungen bestämt pris ej

må överstigas.

Högsta priset å vara må, ändå att varans beskaffenhet är lika, bestämmas

olika för särskilda delar av landet, så ock för olika slag av handel.

Från förordnande, som ovan sägs, må Konungen medgiva de undantag,

som kunna prövas skäliga.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

2 §•

Vägrar den, som i avsevärd myckenhet innehar någon för honom

eller hans hushåll eller för annan av honom idkad näring än handel

uppenbarligen ej behövlig vara, för vilken gäller enligt 1 § fastställt

högsta pris, att sälja varan till sådant pris, och finnes varans försäljning

vara erforderlig för tillgodoseende av behovet av dylik vara, äge

Konungens befallningshavande låta för innehavarens räkning och på hans

bekostnad sälja varan till det fastställda priset.

Vad sålunda är stadgat äge motsvarande tillämpning, där borgenär

såsom pant eller eljest under panträtt innehar vara, som i första stycket

avses, eller har rätt att kvarhålla sådan vara såsom säkerhet för sin fordran;

och njute borgenären rätt till betalning ur köpeskillingen.

Konungens befallningshavandes beslut om varas försäljning skall gå

i verkställighet, ändå att det överklagas.

3 §•

År vid krig eller krigsfara vara,

som i 1 § sägs, att tillgå endast i

så begränsad myckenhet, att genom

fri föryttring eller förbrukning av

varan kan uppstå betydande svårighet

att tillgodose behov av synnerlig

vikt, vare innehavare av dylik vara,

där den uppenbarligen ej är för

honom eller hans hushåll oundgängligen

behövlig, pliktig att, om

Konungen så förordnar, avstå varan

till kronan mot lösen efter

värdet.

Sådan lösen skall bestämmas av

kommission, varom förmäles i lagen

den 24 maj 1895 angående skyldighet

för kommuner och enskilda att

fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens

behov, och skall angående

sätt och tid för lösens erläggande

gälla vad i samma lag stadgas om

likvid för fullgjord rekvisition.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande År 38.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

3 §• 4 §.

Den, som, med vetskap därom att för vara gäller enligt 1 § fastställt

högsta pris, håller varan till salu för högre pris eller, vid förfrågan

av Konungens befallningshavande eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt,

söker vilseleda beträffande sitt innehav av varan eller dennas myc
-

kenhet, straffes med böter från och

o

Adömda böter skola tillfalla

fulla gäldande, skall förvandling ske

4 §•

Konungen äge meddela de närmare

föreskrifter, som må erfordras

för tillämpning av denna lag.

med fem till och med tiotusen kronor.

Lag samma vare, där innehavare

av vara, om vars avstående Konungen

enligt 3 § förordnat, med vetskap

härom söker .vid förfrågan,

som i första stycket av denna § sägs,

vilseleda om sitt innehav av varan

eller dennas myckenhet.

kronan. Saknas tillgång till böternas

enligt allmänna strafflagen.

5 §•

Konungen äge meddela de när
O

o

mare föreskrifter, som må erfordras

för tillämpning av denna lag eller i

fråga om användande för det avsedda

behovet av vara, som enligt 3 § blivit

av kronan inlöst.

Denna lag skall träda i kraft genast efter utfärdandet,

samt

2:o) att herr Molins förevarande motion, i vad

densamma icke blivit besvarad genom utskottets hemställan

under l:o), icke må till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 22 september 1914.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

Reservationer

dels av lierr Lindhagen, vilken ansett, att utskottet bort tillstyrka

en omformulering av 4 § och en skrivelse till Kungl. Maj:t i de syften,

herr Molin i sin motion förordat;

dels och av herr Gezelius, vilken beträffande utskottets hemställan

under l:o anfört:

»En inlösningsrätt av. den art, som avses i 3 § av utskottets förslag,

synes mig icke böra medgivas för tillgodoseende uti här ifrågasatt ordning

av andra än på förhand fastslagna speciella ändamål av den vikt, att i avseende

å dem den enskildes rätt otvetydigt måste träda tillbaka för gemensamt

gagn.

Ifrågavarande bestämmelser inrymma emellertid jämväl befogenhet

för Kungl. Maj:t redan vid krigsfara, att — utöver genom fastställande

av skäliga maximipris å vissa varor — genom tvångsåtgärder reglera stridiga

enskilda ekonomiska intressen inbördes.

Där i fall av verkligt nödläge en dylik reglering kan tänkas vara i

det allmännas intresse oundgängligen nödig, lärer en inlösningsrätt av ifrågavarande

art icke heller kunna med tillgodoseende av det därmed avsedda

syftet utövas i nu ifrågasatt ordning.

På grund härav har jag ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å herrar Hildebrands,

Molins samt Lindhagens och Sandlers motioner

i ämnet, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.»

Stockholm 1914. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

142970

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1914 B:294 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungi. Maj.ts proposition med förslag till lag om förhindrande av oskälig prisstegring å vissa varor vid krig eller s. 8 i texten