Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående förändrade bestämmelser rörande ersättning till vittnen och sakkunniga i rättegångsmål.

1915-04-29 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:28, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj.t angående förändrade bestämmelser rörande ersättning till vittnen och sakkunniga i rättegångsmål.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 29 april 1915 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj.t angående förändrade bestämmelser rörande ersättning

till vittnen och sakkunniga i rättegångsmål.

Närvarande: herrar Lindhagen, af Ekenstam, Trana, Stärner, greve Lagerbjelke*),

Alexanderson, Lars Olsson, greve Spens, Dahl, Pettersson i

Bjälbo, Schotte, Holmdahl, Svensson i Eskilstuna, Lindley i Söderhamn

och Rehn.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 122, har herr Carl Lindhagen hemställt, Datt riksdagen ville

hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för riksdagen av förslag till:

l:o) erforderliga lagbestämmelser om ersättning åt vittnen och

sakkunniga i rättegångsmål, i de fall då ersättning icke skall utgå av

allmänna medel; samt

2:o) någon skälig förhöjning uti de ersättningar, som enligt 1886

års lag skola av allmänna medel utgå till vittnen i brottmål.»

Till stöd för sin ifrågavarande hemställan har motionären anfört

följande:

»Uti 17 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas att den, som vittne påkallat,

skall betala vittnets resekostnad och täring efter dess värdighet.

. Sämjas de ej därom, skall domaren lägga dem emellan, som

skäligt prövas.

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 9 saml. 25 käft. (Nr 28.)

Motionen.

i

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets ''utlåtande Nr 28.

Av lagrummets lydelse framgår, att meningen varit att tillerkänna

vittne endast rese- och traktamentsersättniug. Emellertid bär vid

domstolarne utbildat sig en praxis att tillerkänna vittne ersättning jämväl

för tidspillan, besvär ävensom andra omkostnader än de ovannämnda,

även då ersättningen ej skall på sätt särskilt är stadgat utgå

av allmänna medel. Denna praxis grundar sig på uppenbar billighet i

många fall.

Däremot gör lagens gammalmodiga uppfattning, att vittne skall

ha betalt efter sin värdighet, sig mycket ofta fortfarande gällande på

ett sätt, som verkligen icke är upplyftande varken för vittnena, parterna

eller domstolen. Vid domstolens prövning av vittnesersättningar

tages ganska allmänt hänsyn till vittnets rang och i synnerhet förmögenhetsställning.

En gammal domstol spraxis är, mångenstädes åtminstone,

att ett vittne, vars anspråk blivit bestritt såsom för högt, tillfrågas

om beloppet av sin taxering såsom eu värdig mätare på vittnets

värdighet. Lagens bestämmelse bär också verkat demoraliserande på

den allmänna uppfattningen i denna fråga. Ett förmöget vittne vet

ofta knappast, bur högt han skall uppskatta sitt inställelsebesvär. Att

avläggande av vittnesmål är en av lagen påbjuden medborgerlig plikt,

har nästan fallit i glömska. En ganska vanlig föreställning är att man,

åberopad som vittne, bör tillåta sig att passa på tillfället och göra en

liten affär.

Parterna komma vidare på detta sätt att obebörigen betungas.

Det drabbar dessutom orättvist, då den, som måste åberopa ett förmöget

vittne, får vidkännas en dryg utgift, under det att den, som har

turen att kunna åberopa ett fattigt vittne, slipper undan vida billigare.

Parterna bliva också alltmer utan allt skydd mot överdrivna ersättningsanspråk

från vittnen. Det är nämligen sedan länge sed bland

sakförare att ej vid domstolen framställa någon anmärkning mot de

av motparten eller av vittnen fordrade ersättningar för inställelse vid

domstolen. Det anses ur advokatsynpuukt vara god ton, som man för

sitt anseendes skull bör uppehålla, att utan småaktighet medgiva vad

motpartens vittne begär. Rättegångskostnaden ökas på detta sätt avsevärt

för parterna genom att sakförarnes praxis ej lämnar dem tillräcklig

frihet att överväga vad vittnet skäligen bör ha och vad hiivudmannen

kan gå i land med att betala, därest han blir ålagd att i sista hand

vidkännas ersättningen.

Eu välgörande motsättning till detta oefterrättlighetstillstånd möter

i Tyskland, där genom eu förordning av don 30 juni 1878 med däri

den 17 maj 1898 vidtagna ändringar bestämmas vissa latituder för er
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 38.

sättning'' åt vittnen och sakkunniga i rättegångsmål. För vållad tidsförlust

äger vittne utfå ersättning med ett belopp, växlande mellan 10

pfennige och 1 mark för värjo timme. Dylik ersättning bestämmes med

hänsyn till den sysselsättning vittnet nödgas försumma genom sin inställelse

och utgår för eu tid av högst 10 timmar för dag. Personer i

mindre lycklig ekonomisk ställning erhålla ovan angivna minimiersättning,

även om de genom inställelsen icke förlorat någon arbetsförtjänst.

Reseersättning, uppgående, där vittnets personliga förhållanden

eller yttre omständigheter föranleda användande av transportmedel, till

belopp, som innebär skälig gottgörelse för vittnets därigenom åsamkade

kostnader, och i övriga fall till 5 pfennige för värjo påbörjad kilometer

från domstolslokalen. Nödgas vittnet för sin inställelse inför domstolen

begiva sig utom sin hemort, kan vittnet därjämte tillerkännas traktamentsersättning,

vilkens storlek bestämmes efter vad med avseende å

vittnets personliga förhållanden kan anses påkallat, dock ej med högre

belopp än 5 mark för varje dag och 3 mark för varje nattkvarter.

Uti det i riksdagen så många gånger förolyckade förslaget till

ny lagstiftning om bevisning inför rätta, enligt vilket vittne är berättigat,

till ersättning för Dresekostnad, uppehälle och tidsspillanD, är visserligen

i fråga om vittnesersättning hänvisningen till vittnets värdighet

borttagen samt bibehållen endast bestämmelsen, att domstolen skall

fastställa ersättningen efter vad som prövas skäligt. När en sådan lagstiftning

om bevisning inför rätta kommer till stånd, svnes emellertid

vara särdeles ovisst. Dess antagande skulle för övrigt icke giva uttömmande

bestämmelser i ovan angivna syfte samt utgör icke heller något

hinder för ett fortsatt skattande åt nuvarande praxis, vilken en gång

rotfastad nog kommer att mångenstädes hålla sig vid liv så länge som

möjligt, En reglering i lag däremot av vittnesersättningsbeloppen skulle

i ett slag föra domstolarnes praxis in på de rätta vägarne samt genom

sin tillvaro även bliva vägledande för de frivilliga överenskommelserna

mellan parter och deras vittnen.

Om ersättning till vittne begränsas på sätt ovan ifrågasatts er

fordras särskilda bestämmelser om ersättning i vissa fall åt sakkunnige,

som inkallas såsom vittnen. I omförmälda tyska förordning stadgas,

att domstolen kan tillerkänna i rättegångsmål hörd sakkunnig gottgörelse

för åsamkad tidsförlust med dubbelt så högt belopp som tillkommer

vittne eller med högst 2 mark i timmen och 20 mark per dag.

Beträffande rese- och traktamentsersättning gälla däremot samma regler

som ovan angivits i fråga om vittnen. Dessutom kan den sakkunnige

tilldelas ersättning för de kostnader, som föranledas av förarbetena för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

det utlåtande, som skall av honom avgivas. Vid svårare undersökningar

och utredningar kan han därjämte på begäran erhålla ersättning för

sitt arbete med belopp, som enligt gängse förhållanden kan anses

skäligt.

En utredning i förevarande ämne bör inbegripa även frågan om

reseersättning, varom i allmänhet ej givits några regler.

I lagen den 4 juli 1886 angående ersättning av allmänna medel

till vittnen i brottmål, bland vilka även inbegripas personer, som av

åklagare eller domstol inkallats för att upplysningsvis höras, lämnas

mera detaljerade bestämmelser i ämnet, kompletterade dessutom genom

en kungörelse av samma datum angående ordningen för utbetalning

av nämnda ersättning. Enligt denna lag äger vittne att, såframt vittnet

äskar ersättning och domaren prövar sådant skäligt, för sin inställelse

njuta ersättning av allmänna medel med högst tre kronor till

vittnets uppehälle för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen

erfordras, och dessutom, därest vittnets hemvist är beläget på

minst 5 kilometers avstånd från det ställe, där domstolen sammanträder,

skjutspenningar för en häst fram och åter eller, där järnvägs- eller

ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del därav begagnas, avgift

för billigaste plats å bantåg eller ångbåt. Därjämte förekommer föreskrifter

om förskottsbetalning för bekostande av inställelse, varom föreskrifter

för närvarande alldeles saknas i andra mål, men upptagits i

det förenämuda lagförslaget, Man finner av denna lagstiftning, att beloppet

för vittnesersättningen fixerats och bestämts lika för alla vittnen.

Om dagarvodet högst tre kronor kan emellertid å andra sidan sägas,

att det numera allmänt klagas av vittnen, som skola enligt 1886 års

lag erhålla ersättning av statsmedel, över att de ej få sina effektiva utgifter

betäckta. Frånvaro av rätt till reseersättning, om våglängden

ej uppgår till fulla fem kilometer, uppväcker också ofta missnöje (den

tyska lagstiftningen uppdrager gränsen vid två kilometer). Å andra

sidan är det naturligtvis av vikt att spara på statens hårt anlitade

kassa. Men nog förtjänar det ett övervägande, huruvida ej någon lönereglering

kan bestås även dessa vittnen. Åtminstone bör hänsyn tagas

till vissa fall, såsom då ett vittne kan styrka, att det nödgats i sin

anställning leja någon för sig mot högre ersättning än vittnet skulle

få uppbära, eller ej kunnat undgå att betala högre utgifter för sin inställelse

än som betäckas av den stadgade ersättningen.

Grundsatsen bör vara att vittnen skola ha måttligt men tillräckligt

betalt och icke såsom nu hos oss i vissa mål godtyckligt och ofta

omättligt och i andra otillräckligt, Anses emellertid ingen höjning

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 28. 5

böra ske i do enligt 1886 års lag utgående ersättningarna, synos mig

i alla fall nödigt att, på sätt i nämnda författning skott, åtskilligt reglera

ersättningen i andra mål.

Vid 1908 års riksdag väcktes av undertecknad en motion i förenämnda

syften. Inom lagutskottet delade sig meningarne mellan dels

ett av majoriteten förordat bifall till förslaget, såvitt det avsåge ersättning

åt vittne i rättegångsmål, då ersättning icke skall utgå av allmänna

medel, dels uttalade sympatier för förslaget om höjda ersättningar

av allmänna medel enligt 1886 års lag, dels yrkande om avslag

å båda sakerna och dels sympatier för bifall till dem båda. Andra

kammaren biföll lagutskottets hemställan om bifall till den förra delen

av motionen, varemot första kammaren biföll yrkandet om avslag å

motionen i sin helhet.»

Såsom motionären erinrat, voro de i förevarande motion berörda

spörsmål år 1908 föremål för riksdagens prövning. Uti en vid nämnda

riksdag väckt motion, nr 195 inom andra kammaren, hemställde motionären,

att, riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande

för riksdagen av förslag till särskild lagstiftning om ersättning till vittnen

och sakkunnige i rättegångsmål. I anledning av omförmälda motion

hemställde lagutskottet i avgivet utlåtande (nr 55), att riksdagen

i skrivelse till Kungl, Maj:t måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta

utarbeta och för riksdagen framlägga förelag till lagbestämmelser rörande

ersättning åt vittnen i rättegångsmål, i de fall då ersättning icke skall

utgå av allmänna medel. Till utlåtandet, anmäldes reservationer dels

av motionären beträffande vissa delar av motiveringen till utskottets

utlåtande, dels ock utav sju av utskottets övriga ledamöter, vilka på

olika grunder förklarade sig anse, att utskottet bort hemställa, att ifrågavarande

motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Vid

ärendets behandling i kamrarna avslogs motionen utan votering i första

kammaren, varemot andra kammaren, likaledes utan votering, biföll utskottets

hemställan.

I nu förevarande framställning har motionären till en början föreslagit,

att lagbestämmelser måtte meddelas angående ersättning åt vittnen

och sakkunnige i de fall, då ersättning icke skall utgå av allmänna

medel.

Till stöd för sin ovan omförmälda hemställan i ämnet anförde

1908 års lagutskott angående föreliggande fråga, bland annat, följande:

Utekottete

yttrande.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

»Det allmänna stadgandet rörande skyldighet för den, som är

kallad till vittne, att inställa sig inför domstolen ävensom om vittnes

rätt till ersättning återfinnes i 17 kap. 5 § rättegångsbalken och är av

följande lydelse: ’Ej må någon, som till vittne nämnd varder, draga

sig vittnesmålet undan; gör han det, have domaren våld att hålla

honom därtill genom vite eller fängelse, där han ej orkar bota. Den

vittne påkallat, betale ty sin resekostnad och låring efter dess värdighet.

Sämjas de ej därom; lägge dem domaren så emellan, som skäligt

prövas.’ Enligt vad lagrummets ordalydelse giver vid handen, har lagstiftaren

avsett att tillerkänna vittne endast rese- och traktamentsersättning.

Såsom motionären erinrat, har emellertid, med undantag för de

fall, då vittnesersättning, jämlikt vad därom är särskilt stadgat, utgår

av allmänna medel, vid domstolarna utbildat sig eu praxis, som går

utöver dessa lagens stadganden. Sålunda torde, även då rätten har att

yttra sig över vittnesersättningsanspråk, vittne, som befinner sig i mindre

goda ekonomiska omständigheter, så gott som undantagslöst, efter

därom framställd begäran, för sin inställelse inför rätten tdierkännas ett.

belopp, vilket utgör skälig goltgörelso icke blott för resekostnad och

täring utan även för tidsförlust och därigenom förorsakad förlust av inkomst,

för vikariatsersättning och dylikt. Vid åtskilliga domstolar lärer

praxis till och med förete eu så stor avvikelse Irån gällande lag, att

även vittnen, vilkas ekonomiska ställning är mycket god, tilldelas ett

rundligt tilltaget belopp, vari då ingår ersättning jämväl för tidsförlust.

in. m. Såvitt utskottet har sig bekant, torde det dock vara mera

sällan, som vittnets förmögenhetsförhållande fått vara normerande för

det vittnet tilldömda beloppets storlek.

Såsom framgår av det åberopade lagrummet, har domstolen att

yttra sig rörande vittnesersättning endast då enighet därom icke kan

uppnås. Det ofta och alltmera allmänt överklagade missförhållandet,

att rättegångskostnaderna och däribland vittnesersättningarna i flera fall

utgå med allt för höga belopp, lärer mera sällan förekomma, då domstolen

varit i tillfälle att vid bristande överensstämmelse mellan parterna

eller mellan dem och vittnet därom uttala sig. Fastmera torde

de mången gång oskäligt höga rättegångskostnaderna bero därpå, att

parterna eller deras ombud förklara sig icke hava något att erinra mot

de ersättningsbelopp, som av vittnen eller motparten begäras. Tvivelsutan

bidrager härtill ofta den förhoppningen, att vid målets slutliga

avgörande dessa kostnader skola stanna å vederparten. Såvidt utskottet

kan döma, förekommer det emellertid icke i så stor utsträckning att

oskäliga ersättningsbelopp bliva utdömda, när parterna själva utföra

s. 7 Kontrollera mot PDF

Loff utskottets utlåtande Nr 28. 7

sin talan, enär dessa hava större intresse än ombuden därav, att rättegångskostnaderna

så mycket som möjligt begränsas, och följaktligen

är o mera benägna att hänskjuta de framställda ersättningsanspråken

till domstolens prövning.

Det torde icke vara något tvivel underkastat, att den praxis, som

sålunda vunnit insteg och som synes hota att alltmera gripa omkring

sig, skall vara ägnad att bortskymma gällande lags uppfattning av

vittnesplikten såsom en allmänt medborgerlig skyldighet, vars fullgörande

visserligen bör kunna medföra ersättning, men endast med

belopp, som skäligen kan anses motsvara vittnets utgifter för inställelse

inför rätten. Visserligen står det part öppet att vädja till domstolens

avgörande gentemot överdrivna ersättningsanspråk av vittnen och att,

om han ej åtuöjes med domstolens beslut, däröver föra talan i högre

rätt, men, om icke något åtgöres för att förhindra den praxis i omförmälda

hänseende, vilken uppkommit vid sidan av gällande lag, är

det fara värt, att parterna i allt mindre omfattning skola anse sig

befogade att framställa någon erinran mot oskäliga anspråk och därigenom

rättegången bliva förenad med onödigt stora kostnader. I likhet

med motionären finner därför utskottet anledning föreligga för meddelande

av lagbud, vilka fastställa de gränser, inom vilka domstol äger

att utdöma gottgörelse åt vittne.»

Såsom motionären framhållit, torde en av anledningarna till att

rättegångskostnaderna ej sällan för parterna bliva betungande vara att

söka däri, att. de vitt.nesersättningar, som parterna nödgats utgiva, ofta

uppgå till belopp, vilkas storlek icke synes stå i överensstämmelse med

vittnespliktens karaktär av eu allmän medborgerlig plikt. På sätt i

motionärens framställning jämväl påpekats, torde det vara obestridligt,

att den part, som påkallat vittnesförhör, ofta visar sig obenägen att

söka nedbringa vittnesersättningens belopp, ävensom att nämnda obenägenhet

merendels har sin grund i hänsyn till det av honom åberopade

vittnet och en förhoppning, att kostnaderna för vittnesförhöret jämte

partens rättegångskostnader i övrigt slutligen skola falla å motparten.

Frågan, huruvida domstol må äga behörighet att ex officio pröva

befogenheten av framställt, anspråk å ersättning för vittnesinställelse,

torde för närvarande vara föremål för delade åsikter. Å ena sidan

framhålles, att. den uppfattningen, att domstolarna skulle äga befogenhet

att nedsätta vittnesersättning, även om vittnet och den ''oart, som påkallat.

vittnesförhöret, äro om beloppet ense, synes stå i strid med

lagens bokstav och andau i 1734 års lagstiftning. Å andra sidan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

betonas, att en ensidig tillämpning av den s. k. dispositionsprincipen i

förevarande hänseende i hög grad bidrager till att blottställa parternas

intressen och ur denna synpunkt måste anses förkastlig.

I sin till 1911 års riksdag avgivna ämbetsberättelse anförde dåvarande

justitieombudsmannen B. Hasselrot i förevarande ämne följande:

»Under utövning av justitieombudsmansämbetet har jag iakttagit, att

domstolar understundom ansett sig befogade att nedsätta beloppet av

den ett vittne tillkommande ersättning för inställelse vid rätten under

vad den part, som begärt vittnets hörande, förklarat sig villig att erlägga.

Eu dylik uppfattning kan emellertid icke anses riktig. Uppenbart

är, att från partens sida lämnat medgivande i fråga om det av

vittnet fordrade ersättningsbeloppet utan vidare undandrager samma

belopp varje prövning från domstolens sida. Domstolen kan därvid

intet annat hava att göra äo att utdöma vad å ena sidan fordrats och

å den andra sidan medgivits. I överensstämmelse härmed är ock stadgat

i 17 kap. 5 § rättegångsbalken: ''Deri vittne påkallat, betale ty sin

resesekostnad och täring, efter dess värdighet. Sämjas de ej därom;

lägge dem så domaren emellan, som skäligt prövas.’ Till stöd lör att

domstolen skulle äga prövningsrätt även i det fall, att parten och vittnet

äro ense om ersättningsbeloppets storlek, har anförts, att det måste

åligga domstolen att skydda motparten, vilkens berättigade intressen

kunna trädas för nära, i händelse sådan prövningsrätt icke (örefunnes.

Detta resonnemang vilar emellertid på en missuppfattning i fråga om

domstols skyldighet vid bestämmande av storleken utav rättegåugskostnadsorsättning.

Prövas den part, på vars begäran vittnet hörts,

skola erhålla ersättning för rättegångskostnaden, och finnes däri böra

ingå jämväl utgift för vittnets hörande, kan den omständighet, att parten

och vittnet enats om ett visst belopp såsom godtgörelse för vittnets

inställelse, vilket belopp alltså utdömts, icke ådraga motparten ovillkorlig

skyldighet att gälda hela detta belopp. Det åligger domstolen att

pröva beloppets skälighet utan hänsyn till det föregående beslutet, vilket

sålunda icke berör motpartens rätt.»

Den rättsuppfattning i nu föreliggande Iråga, lör vilken justitieombudsmannen

sålunda gjort sig till tolk, torde för närvarande vinna

tillämpning vid de flesta av landets underdomstolar. Såsom framgår av

det här ovan citerade anförandet, torde emellertid jämväl den motsatta

uppfattningen, enligt vilken domstol ex officio må pröva frågan om vittnesersättningens

storlek, göra sig gällande vid åtskilliga underrätter

inom landet.

I likhet med motionären och 1908 års lagutskott finner utskottet,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande. AV 28. 9

att ifrågavarande ämne bör göras till föremål för utredning samt att

positiva lagbestämmelser böra meddelas i syfte att utgöra grundval fölen

enhetlig rättstillämpning å förevarande område. Den växlande rättspraxis,

som för närvarande råder vid svenska domstolar i en för allmänheten

så betydelsefull fråga som den förevarande, torde nämligen

icke stå i överensstämmelse med de anspråk, som med skäl torde

kunna ställas på en god rättsskipning. Den snara lösningen av föreliggande

fråga är desto mera eftersträvansvärd, som gällande lagbestämmelser

icke allenast äro ofullständiga utan jämväl i övrigt torde vara

föga ägnade att tillgodose parternas befogade intressen. Enligt utskottets

förmenande är således förevarande spörsmål av den art, att

detsamma ej behöver eller bör uppskjutas i avvaktan på rättegångsreformens

slutliga genomförande. De detaljerade föreskrifterna i detta

ämne torde lämpligen, liksom redan skett genom 1886 års lag om ersättning

till vittnen i brottmål, böra få sin plats i en särskild författning

vid sidan om de allmänna bestämmelserna rörande bevisning- inför

rätta.

Vidkommande frågan om grundlinjerna för eu blivande lagstiftning

i ämnet får utskottet till en början såsom ett huvudsakligt önskemål

framhålla, att domstolarna böra tillerkännas rätt att ex officio

pröva frågan om vad vittne skäligen bör tilldömas i ersättning för sin

inställelse. Don omständigheten, att domstol utrustades med ifrågavarande

befogenhet, skulle otvivelaktigt, bidraga till att parternas intressen

i nu förevarande hänseende tillvaratogos, utan att vittnenas rätt

därigenom komme att äventyras. Gällande lags bestämmelse, att vittneser

sättning skall bestämmas med hänsyn till vittnets värdighet, finner

utskottet i likhet med motionären icko böra bibehållas. Denna uppfattning

har jämväl kommit till uttryck i det förslag till ny lagstiftning om bevisning

inför rätta, som vid upprepade tillfällen vilat på riksdagens bord.

På sätt motionären anmärkt, synes det stå i strid med vittnespliktens

allmänna karaktär, att en part nödgas utbetala avsevärt högre ersättning till

ett vittne, som är att räkna till de i ekonomiskt avseende bättre lottade,

än till ett mera obemedlat vittne. Såsom i motionen omförmäles, regleras

ifrågavarande förhållanden i Tyskland genom en författning av den

30 juni 1878 angående ersättning åt vittnen och sakkunnige i rättegångsmål

med däri den 17 maj 1898 vidtagna, förändringar. Utskottet

finner det kunna ifrågasättas, huruvida icke, på sätt motionären föreslagit,

de bestämmelser, som i nu förevarande hänseende meddelats i

tysk rätt, åtminstone i vissa avseenden skulle kunna tjäna till ledning

för en svensk lagstiftning i ämnet. Om detta skulle bliva fallet, synes

Bihang till riksdagens protokoll 1915. f> sand. 25 käft. (Nr 28.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets utlåtande Nr 28.

det utskottet emellertid lämpligt, att latituderna för de olika arterna av

vittnesersättningar göraB rymligare än de i omförmälda tyska författning

föreskrivna, på det att vittne i varje särskilt fall må kunna erhålla en

efter omständigheterna lämpad, skälig gottgörelse för sin inställelse.

Det torde ligga i sakens natur att med vittne i förevarande hänseende

bör jämställas person, som på föranstaltande av part inkallats till domstol

för ait utan ed upplysningsvis höras.

För det fall att ersättningarna till vittnen på ifrågasatt sätt begränsades,

torde, såsom motionären jämväl påpekat, särskilda bestämmelser

böra meddelas rörande gottgörelse åt sakkunniga vittnen i rättegångsmål.

De skål, som tala för att ersättningarna till vittnen i

allmänhet nedbringas till vad som står i överensstämmelse med vittnespliktens

allmänna karaktär av social plikt, torde nämligen icke i samma

grad kunna åberopas beträffande gottgörelsen till personer, vilkas inkallande

till domstol uteslutande eller huvudsakligen föranledes av

personlig, på insikter, skicklighet eller erfarenhet grundad sakkunskap

med avseende å visst spörsmål. På sätt i motionen omnämnes, har nu

berörda synpunkt jämväl kommit till uttryck i förenämnda tyska författning.

I likhet med motionären anser utskottet, att eu utredning i ämnet

bör komma att omfatta jämväl frågan om reseersättning. Medan i tysk

rätt ovanberörda författning reglerar även hithörande förhållanden, saknas

i svensk rätt varje lagbestämmelse i förevarande''hänseende.

Uti nu ifrågavarande framställning har motionären slutligen hemställt,

att bestämmelser måtte meddelas, enligt vilka högre ersättning

än den, som för närvarande högst må utdömas, skulle kunna tillerkännas

personer, vilka av allmän åklagare eller domstol inkallas att såsom

vittnen eller upplysningsvis höras i brottmål. Ändamålet med ifrågavarande

ersättningar är att förhindra, att vittnespliktens fullgörande

förenas med uppoffringar, som i all synnerhet för de mindre bemedlade

måste kännas alltför betungande. För att. sistnämnda uppgift må

kunna fyllas, bör ersättningens storlek om möjligt lämpas efter vittnets

verkliga omkostnader. Då maximibeloppet för traktamentsersättningen

åt vittnen i brottmål år 1900 höjdes från en krona 50 öre till tre kronor,

torde sistnämnda belopp möjligen hava varit för ändamålet tillräckligt.

Under de sist förflutna femton åren har emellertid penningvärdet i

hög grad sjunkit, vilket i sin tur haft till följd, att levnadsomkostnaderna

avsevärt stigit. På grund härav torde maximibeloppet för traktamentsersättningen

numera vara alltför lågt. Särskilt gäller detta exem
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 28. 11

pelvis i fall, då till vittnen inkallas mindre bemedlade personer, vilka

bo så långt från den plats, där vederbörande underrätt är belägen, att

de, för att iakttaga inställelse, nödgas ådraga sig särskilda utgifter för

kost och nattläger utom hemmet. Också lära erfarenheterna från underrätter

i skilda delar av landet giva vid handen, att ifrågavarande

maximibestämmelse ofta ger anledning till berättigat missnöje. Utskottet

har emellertid icke ansett sig böra helt allmänt förorda, att förenämnda

maximibelopp höjes. Domstolarna hava visat en benägenhet

att i regel tillerkänna vittne det nu stadgade maximibeloppet. Om

sistnämnda belopp generellt höjdes, torde det kunna befaras, att det

det nya maximibeloppet komme att betraktas såsom normal ersättning,

vilket emellertid i sin tur skulle komma att förorsaka, att statsverket åsamkades

alltför dryga kostnader. Utskottet vill därför i stället föreslå,

att det nuvarande maximibeloppet för normala fall bibehålies, men att.

åt domstolarna inrymmes befogenhet att, då särskilda skäl därtill äro,

utdöma högre ersättningsbelopp.

På sätt i motionen omnämnes, utgår reseersältning till ifrågavarande

vittnen enligt nu gällande lag endast under förutsättning, att

vederbörandes vistelseort är belägen å minst fem kilometers avstånd

från den plats, där domstolen sammanträder. I likhet med motionären

finner utskottet, att det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke, såsom

förhållandet är enligt tysk rätt, reseersättning må kunna beredas vittnen

jämväl i sådana fall, då den väglängd som måst tillryggaläggas

understiger fem kilometer. Någon viss kortare minimisträcka torde

emellertid i sådant fall böra bestämmas. I förevarande hänseende må

erinras, att enligt gällande resereglemente för extra förrättning, vilken

det åligger någon att verkställa på grund av ämbete eller tjänstebefattning,

reseersättning må åtnjutas, därest förrättningen utföres på avstånd,

överstigande två kilometer från förrättningsmaunens bostad.

Med stöd av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av herr Lindhagens

förevarande motion, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under övervägande,

1) huruvida icke lagbestämmelser rörande ersättning

åt vittnen i rättegångsmål, i de fall då ersättning

icke skall utgå av allmänna medel, lämpligen

borde i ovan angivna avseenden utfärdas; samt

2) huruvida icke lagen den 4 juni 1886 angående

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

ersättning till vittnen i brottmål borde ändras i syfte

att till vittne må dels, efter domstolens prövning för

särskilda fall, kunna utgå dagtraktamente med högre

belopp än tre kronor, dels ock utgivas reseersättning

jämväl då avståndet mellan vittnets vistelseort och

den plats, där domstolen sammanträder, understiger

fem kilometer;

ävensom därefter för riksdagen framlägga det förslag,

vartill övervägandet må giva anledning.

Stockholm den 29 april 1915.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

STOCKHOLM, A.-B. P. A. NYMAKS EFTERTR. 1915.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1915:126 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående förändrade bestämmelser rörande ersättning till vittnen och sakkunni a1 i texten