Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad, lagstiftning rörande bevisning inför rätta.

1915-05-14 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1915:36, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad, lagstiftning rörande bevisning inför rätta.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1915 kl. 8 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad, lagstiftning

rörande bevisning inför rätta.

Närvarande: herrar Lindhagen, af Ekenstam, Trana, Stärner, greve Lagerbjelke*,

Alexanderson, Lars Olsson, greve Spens, Dahl, Schotte*, Holmdahl*,

Svensson i Eskilstuna*, Lindley i Söderhamn, Zelahn, Rehn och Lorentzon*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Uti en inom andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 121, har herr Lindhagen anfört:

»Ett bland de bedrövligaste kapitlen i riksdagens lagstiftningsarbete

på senare tider är bevisningslagens oavbrutna olycksöde. Sedan nya lagberedningen

enligt uppdrag utarbetat förslag till lag angående bevisning

inför rätta jämte därmed sammanhängande författningar samt högsta domstolen

underkastat förslaget grundlagsenlig granskning, avläts proposition

i ämnet till 1893 års riksdag. Frågan föll då i följd av andra kammarens

avslag. År 1894 begärde emellertid riksdagen i anledning av väckta motioner

att förslag till lag angående bevisningen inför rätta måtte ånyo

framläggas. En ny proposition kom därefter till 1897 års riksdag, men

detta förslag rönte samma öde som det år 1893 framlagda förslaget.

Redan 1898 återkom riksdagen med en framställning om förbättrad

lagstiftning rörande vittnesbevisning, varefter Ivungl. Maj:t år 1902 återkom

med en proposition om bevisningslag, vilken i stället för att såsom

enligt de tidigare förslagen erhålla formen av en fristående lag införlivades

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 32 käft. {Nr 36). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 36.

med rättegångsbalken genom att inrymmas i dess 17 kapitel. Nu enade

sig båda kamrarna om lagstiftningen såsom sådan. Alla voro överens om

dess behövlighet särskilt för de många nyttiga föreskrifter den innehöll

1 sina detaljer. Emellertid uppstod eu annan stötesten. Inom andra

kammaren gjorde sig deri synpunkten gällande, att den nya lagstiftningen

icke borde genomföras annat än i samband med sådan ändring i 23 kap.

2 § rättegångsbalken, att nämnden finge sig tillerkänd ökad befogenhet

vid fällande av dom. Det ifrågasattes nämligen att då nu endast en enhällig

nämnd kan överrösta häradshövdingen skulle nämnden fälla domen

när minst 3/4 av densamma voro från häradshövdingen skiljaktliga och om

en mening ense. Kamrarna stannade i olika meningar om denna sak och

därpå strandade saken igen. Vid 1903 års riksdag återkom förslaget motionsvis

men fick samma utgång i följd av att med lagen sammankopplades

den förenämnda minimala utvidgningen av häradsnämndens befogenhet.

Andra kammaren ansåg detta vara vida viktigare än själva lagen och första

kammaren ansåg faran av ett sådant stadgande så stor, att den ej uppvägdes

av gagnet av den så länge saknade lagstiftningen.

Ett ytterligare försök gjordes år 1905 att söka tillvarataga de viktigaste

bestämmelserna i förslaget, som avsågo att giva erforderliga föreskrifter

i ämnen, där man nu till stor olägenhet saknar all lagstiftning.

För detta ändamål föreslogs en lag innefattande vissa bestämmelser om

bevisning inför rätta, upptagande stadgandena om bestämmande av skadestånds

belopp då skadans omfång ej är fullständigt utrett, om sakkunnige,

om bevisning genom handlingar och om besiktning eller syn ävensom

föreskrifterna om huru ed skall avläggas av person, som ej förstår svenska

språket, av stum person och vissa bekännare av icke kristen troslära.

Detta förslag avstyrktes av lagutskottet, varemot reservanter från båda

kamrarna förordade till antagande dels en lag angående bestämmande av

skadestånd i visst fall, dels en lag angående bevisning genom sakkunnige

och dels en lag angående skyldighet att inför rätta förete skriftlig handling

jämte ett par följdförfattningar. Denna reservation antogs av första

kammaren, men saken föll fortfarande i andra kammaren.

Vid 1907 års riksdag blev det av 1903 års lagutskott tillstyrkta

förslaget motionsvis ånyo framlagt, men saken föll även nu på grund av

kamrarnas olika uppfattning om behövligheten tillika av en utvidgad befogenhet

för häradsnämnden. Vid detta tillfälle var det dock nära därhän

att saken gått igenom, i det att omröstningen i tvistefrågan inom första

kammaren gav 64 röster för avslag mot 56, vilka för den goda sakens

skull ej hade något emot att gå andra kammaren till mötes.

För utnyttjande av denna ljusning, väcktes 1908 av tolv jurister i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

3

andra kammaren — alla i detta ämne väckta motioner ha framkommit i

denna kammare — en motion, däri hemställdes, att riksdagen ville för

sin del antaga de i ämnet av lagutskottet vid 1907 års riksdag tillstyrkta

lagförslag, nämligen:

l:o) lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse av 5 kap. 1 § ärvdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker

och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen; samt

6:o) lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899

om handräckning åt utländsk domstol.

Uti det förstnämnda lagförslaget ingick också den omtvistade ändringen

uti 23 kap. 2 § rättegångsbalken rörande häradsnämndens befogenhet.

Härom yttrade motionärerna följande: »För vår del anse vi, att en

dylik utvidgning av nämndens befogenhet ej har något med bevisningslagen

att skaffa och är för densamma betydelselös. Det saknas därför fog

enligt vår mening för att sammankoppla dessa frågor. Men å andra sidan

synes det oss uppenbart, att den ifrågasatta utvidgningen av nämndens

befogenhet bör ur praktisk synpunkt ej kunna ingiva några som helst

farhågor. Betydelsefullt är däremot att få gällande kraft åt huvudförslagets

detaljbestämmelser. Avsaknaden därav gör, att en mängd parter

årligen gå miste om sin rätt eller få övervinna stora svårigheter för att

skaffa sig rättvisa».

Även denna gång föll saken på frågan om häradsnämndens befogenhet

och sedan har den ej blivit återupptagen, då företaget synts

hopplöst.

Emellertid kvarstår lika fullt det stora behovet av den ifrågavarande

lagstiftningen och avsaknandet därav gör, såsom 1908 års motionärer uttryckte

sig, att en mängd parter årligen gå miste om sin rätt eller få

övervinna stora svårigheter för att skaffa sig rättvisa. Man kan också

möjligen hoppas, att gammalt rätthaveri och ogrundade farhågor kunnat

blekna bort och lämnat utrymme för ett mera fruktbart beaktande av

själva huvudsaken. I likhet med den i 1908 års motion uttalade uppfattningen

tror jag fortfarande det praktiskt taget vara tämligen betydelselöst,

om spörsmålet rörande nämndens befogenhet löses på sätt första eller

andra kammaren tidigare hävdat. Men det måste i alla fall framhållas,

att sammankopplingen mellan bevisningslagen och nämndens ifrågasatta

vidgade befogenhet icke är av några verkliga sakförhållanden pa kallad.

Det rationellaste är därför, enligt min mening, att nu släppa denna

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

Historik.

sak, helst frågan om eu ny domstolsorganisation ryckt oss närmare

samt den så kallade fria bevisprövningen nu ännu mera blivit en verklighet

genom domstolarnas praxis. Det fruktade stadgandet i det föreslagna

kapitlet i bevisningen inför rätta innefattas i dess 1 § som lyder: då dom

skall fällas, överväge rätten alla skäl och omständigheter, som till stöd

för parternas uppgifter förekommit; och pröve på grund därav vad i målet

bör hållas för sant. Detta gäller faktiskt redan oavsett den gamla

kvarstående bestämmelsen: »Två vittnen äro fullt bevis, däri de samstämma;

ett vittne om själva målet galle ej mer än för hälft bevis.» Allt

övrigt i det vidlyftiga lagförslaget innefattar endast nyttiga praktiska föreskrifter,

som rättskipningen behöver för att kunna fylla sin uppgift. För

övrigt har för att tillmötesgå betänkligheterna i lagförslaget i alla fall

under 17 kap. § 29 bibehållits ett så lydande stadgande: »Två vittnen vare

om det, vari de sammanstämma, fullt bevis, där ej omständigheter förekomma,

som förringa tillförlitligheten av deras berättelse». Berörda begränsning

i två sammanstämmande vittnesmåls beviskraft kan väl ej anses

annat än rimlig och i praxis tillämpas detta redan nu.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att riksdagen ville för

sin del antaga ovannämnda rörande bevisning inför rätta och därmed sammanhängande

ämnen uppgjorda och senast år 1908 för riksdagen framlagda

författningsförslag, helst dock med uteslutande av den i 23 kap. 2 § rättegångsbalken

ifrågasatta ändringen, eller, om detta ej kan bifallas, hos

Kungl. Maj:t begära framläggande av förslag i ämnet.»

Såsom motionären erinrat har förevarande betydelsefulla spörsmål

vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens prövning. En närmare

redogörelse för frågans tidigare behandling återfinnes i lagutskottets

utlåtande nr 54 vid 1908 års riksdag, varifrån må anföras följande:

»Sedan nya lagberedningen enligt erhållet uppdrag utarbetat förslag

till lag angående bevisning inför rätta jämte därmed sammanhängande

författningar, avlät Kungl. Maj:t till 1893 års riksdag proposition i ämnet.

Lagutskottet, dit propositionen hänvisades, tillstyrkte antagandet av densamma

med vissa ändringar, och blev denna hemställan bifallen av första

kammaren, varemot andra kammaren avslog såväl utskottets hemställan

som samtliga i propositionen innefattade lagförslag.

Efter det frågan alltså för den gången förfallit, väcktes redan vid

nästföljande års riksdag flera motioner, åsyftande införande i lagstiftningen

av vissa delar utav det i förberörda proposition innehållna lagförslag

angående bevisning inför rätta, varjämte i sammanhang därmed framlades

förslag om, bland annat, ändrade bestämmelser rörande nämndens

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

5

befogenhet. I anledning av dessa framställningar avlät riksdagen på lagutskottets

tillstyrkan skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran, att förslag till

lag angående bevisning inför rätta måtte ånyo framläggas för riksdagen.

På grund härav uppgjordes inom justitiedepartementet nytt förslag

till lag i ämnet, i vissa avseenden skiljaktigt från det av 1893 års lagutskott

tillstyrkta; och blevo genom proposition till 1897 års riksdag

detta förslag ävensom därmed sammanhängande lagförslag förelagda riksdagen.

Aven denna gång förordade lagutskottet i huvudsak bifall till

propositionen, och godkändes utskottets hemställan av första kammaren,

men blevo de i ämnet framställda förslag utav andra kammaren förkastade.

Därefter anhöll riksdagen i skrivelse den 23 april 1898, att Kungl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till skärpta

ansvarsbestämmelsar för vittnens utevaro från domstol. Riksdagen framhöll

därvid tillika, att i samband med dylik skärpning borde, till förebyggande

av alltför stora olägenheter av vittnespliktens fullgörande, vidtagas

åtskilliga andra förändringar i gällande bestämmelser angående vittnesbevisnings

förebringande.

Vid anmälan i statsrådet av denna riksdagens skrivelse anförde vederböi’ande

departementschef, att, då vad sålunda blivit av riksdagen

ifrågasatt stode i huvudsaklig överensstämmelse med motsvarande stadganden

i ovannämnda, år 1897 framlagda proposition, den omständigheten,

att alltså vissa av de frågor, som i propositionen berördes, åter bragts å

bane, syntes giva anledning att överväga, huruvida icke ämnet i sin helhet

kunde tagas under förnyad handläggning.

Efter det förslaget senast förevar till behandling, hade emellertid,

enligt vad departementschefen vidare yttrade, vissa andra viktiga delar

av processlagstiftningen — nämligen frågorna om stämning, om invändningar

i rättegång och om fullföljd av talan i högre rätt — blivit föremål

för revision; och hade därvid i avseende å de nya bestämmelsernas yttre

form och uppställning funnits lämpligt att låta desamma ingå i rättegångsbalken

i stället för de äldre stadgande^ som av dem ersatts. Med hänsyn

härtill synes det önskvärt, att jämväl den nya lagstiftningen angående

bevisning — i stället för att, såsom enligt de tidigare förslagen, erhålla

formen av en från rättegångsbalken fristående lag — införlivades med

sagda balk, där den i sådant fall borde inrymmas i 17 kapitlet.

Nämnda kapitel innehölle emellertid för närvarande, utom lagstadganden

om bevisning, jämväl vissa föreskrifter angående ett helt annat

ämne, nämligen om förnyat upptagande av de brottmål, som av domstol

avgjorts. Vid omarbetande av kapitlet syntes man alltså ej kunna undgå

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

att till granskning upptaga även dessa bestämmelser; och enär desamma

till sitt innehåll stode i närmaste samband med de i rättegångsbalkens

31 kap. givna stadgande!! om återställande av försutten tid och återbrytande

av laga kraft ägande dom, samt dessa stadganden måste anses föråldrade

och delvis komna ur bruk, hade en revision jämväl av 31 kapitlet

ansetts i detta sammanhang böra företagas, därvid de av lagkommittén

och äldre lagberedningen ävensom av nya lagberedningen i dess s. k.

principbetänkande avgivna förslag funnits kunna tjäna till huvudsaklig

ledning.

Genom proposition till 1902 års riksdag framlades därefter för

riksdagen förslag till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken,

till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 1 § ärvdabalken, till lag om ändring

i 14 kap. jordabalken, till lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855

angående bandelsböcker och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse

av 49 § utsökningslagen samt till lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§

i lagen den 6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol.

I anledning av propositionen väcktes inom andra kammaren en

motion om utsträckande av befogenheten för häradsnämnd vid fällande

av dom.

Lagutskottet, som i dessa ärenden avgav gemensamt utlåtande, hemställde

därvid dels under punkten a), att riksdagen, med bifall i huvudsak

till propositionen, måtte antaga lagar av viss angiven lydelse och dels under

punkten b), att riksdagen måtte antaga lag angående sådan ändrad lydelse

av 23 kap. 2 § rättegångsbalken, som utvisas av det här nedan införda

förslaget till lag om ändring i vissa delar av nämnda balk i vad det avser

berörda lagrum.

Utskottets hemställan under punkten a) bifölls i huvudsak av kamrarna,

vilka emellertid dels stannade i olika beslut angående vissa delar

av de under denna punkt upptagna förslag, dels återförvisade vissa andra

delar till utskottet. Däremot blev utskottets hemställan under punkten b)

visserligen bifallen av andra kammaren, men avslogs av första kammaren.

Beträffande de förslag, som varit upptagna under punkten a), hemställde

utskottet sedermera i avgivet memorial, dels i anledning av återremisserna,

dels i ändamål av sammanjämkning, att riksdagen måtte antaga

lagar av viss ändrad affattning. Frågan om ändring i 23 kap. 2 §

rättegångsbalken däremot hade förfallit genom kamrarnas skiljaktiga beslut.

Vad utskottet sålunda föreslagit bifölls av första kammaren. Andra

kammaren åter avslog detsamma, en utgång, vilken, enligt vad den inom

kammaren förda diskussionen visar, berodde därpå, att kammaren ansåg

friare bevisprövning icke böra genomföras annat än i samband med sådan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att nämnden finge sig tillerkänd

ökad befogenhet vid fällande av dom.

Redan vid 1903 års riksdag blevo ånyo i två särskilda motioner

framburna förslag i ämnet, det ena av dessa i samma form, vari det nästföregående

år efter verkställd sammanjämkning förelagts riksdagen, med

iakttagande dock att i förslaget till lag om ändring i vissa delar av rättegångsbalken

intagits ovan omförmälda förslag till ändrad lydelse av 23

kap. 2 § nämnda balk. Denna motion blev av lagutskottet enhälligt tillstyrkt.

Andra kammaren biföll utskottets hemställan, dock under uttryckligt

tillkännagivande såsom villkor för godkännandet av övriga delar av

förslaget, att första kammaren biträdde andra kammarens beslut beträffande

den ifrågasatta ändringen i 23 kap. 2 § rättegångsbalken. Då så

ej skedde, hade följaktligen lagförslaget i sin helhet jämväl för den gången

förfallit.

Ett ytterligare försök att få utfyllda luckor i gällande lagstiftning

angående bevisning inför rätta och minska därav föranledda olägenheter

gjordes av en motionär vid 1905 års riksdag, vilken föreslog riksdagen

antaga vissa utbrutna delar av förut framlagda förslag i ämnet, innehållande

bestämmelser, som enligt motionärens mening icke förutsatte någon

utvidgad frihet med avseende å bevisprövningen och sålunda borde kunna

antagas, utan att andra kammaren behövde uppgiva den fordrade garanti

mot missbruk av en dylik frihet, som kammaren ansåge ligga i den föreslagna

utsträckningen av häradsnämnds domsrätt. Det sålunda väckta förslaget

fann lagutskottet sig icke kunna tillstyrka. Såsom en avgörande

omständighet för utskottets avstyrkande av detsamma framhölls därvid, att

de ur sitt inbördes sammanhang lösryckta bestämmelserna ingalunda erbjöde

samma fördelar, som de skulle hava såsom del av ett sammanhängande

helt. En vid utskottets utlåtande fogad reservation, däri åtskilliga

av de föreslagna lagbestämmelserna tillstyrktes i form av separatlagar,

vann emellertid första kammarens bifall, men föll jämväl detta reservationsvis

framkomna förslag i andra kammaren.

Vid 1907 års riksdag blev det av 1903 års lagutskott tillstyrkta

förslaget ånyo framlagt till riksdagens prövning genom en inom andra

kammaren väckt motion. Lagutskottet tillstyrkte fortfarande dess antagande

i oförändrat skick. Vid behandling inom kamrarna av utskottets

utlåtande i ämnet avslog första kammaren den föreslagna förändringen i

23 kap. 2 § rättegångsbalken, under det att andra kammaren gjorde till

villkor för sitt bifall till förslaget, att första kammaren antog nämnda § i

den av utskottet förordade lydelsen. I övrigt godkände båda kamrarna

samtliga de ifrågavarande lagförslagen med undantag av 30 kap. 4 § och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

31 kap. 8 § rättegångsbalken, vilka med föranledande av en utav Kungl.

Maj:t avlåten proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av

30 kap. samma balk till utskottet återremitterades. Genom kamrarnas sålunda

fattade skiljaktiga beslut rörande utsträckning av häradsnämnds befogenhet

hade hela frågan ånyo förfallit.»

Vid påföljande års riksdag drogs lagförslaget om bevisning inför

rätta och därmed sammanhängande ämnen åter under riksdagens prövning

i den form, vari det av lagutskottet vid 1903 och 1907 års riksdagar blivit

till bifall förordat. I sitt yttrande över förslaget förklarade sig lagutskottet

i fråga om den fria bevisprövningen intaga samma principiella

ståndpunkt som tidigare års lagutskott. Utskottet fann även att ett bifall

till förslaget i flera avseenden skulle medföra en icke oväsentlig förbättring

av gällande processregler, enär detsamma innehölle åtskilliga bestämmelser

till fyllande av luckor i lagstiftningen, i vilket hänseende särskilt

framhölls dess föreskrifter om sakkunnige, om utgivandet av handlingar

samt om rätt för domstol att bestämma skadestånd efter skälig prövning,

när part ej kan styrka ett bestämt belopp. Det oaktat fann sig utskottet

icke kunna förorda förslaget till antagande. Såsom skäl härför anfördes

dels beträffande den ifrågasatta utvidgningen av häradsnämndens befogenhet,

att »så länge domstolarnas nuvarande organisation bibehölles oförändrad,

kan det enligt utskottets åsikt icke vara till gagn för den rättssökande

allmänheten att man giver nämnden en annan ställning än den för

närvarande har,» dels ock, i fråga om förslaget i allmänhet, att utskottet

funne det tveksamt, huruvida detsamma i den affattning, vari det framlagts,

stode i överensstämmelse med de lagar, som tillkommit under de

senaste åren. På grund av anförda skäl hemställde utskottet, att förslaget

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Emot utskottets hemställan reserverade sig sju av utskottets ledamöter,

vilka i huvudsak tillstyrkte bifall till förslaget.

Reservanternas hemställan blev av andra kammaren utan voteringgodkänd.

Då första kammaren emellertid biföll utskottets yrkande med

68 röster mot 49, hade frågan även för denna gång förfallit.

Utskottets Det lagförslag rörande bevisning inför rätta och därmed samman
yttrande.

hängande ämnen, som motionären föreslår riksdagen till antagande, har

vid så många tillfällen varit föremål för riksdagens prövning, att ett närmare

ingående på dess detaljer synes utskottet obehövligt. Rörande förslagets

huvudfråga eller principen om den fria bevisprövningen, torde

densamma numera vara så gott som allmänt erkänd. Såsom förut blivit

av utskottet vid olika tillfällen omförmält, har denna grundsats, vilkens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

riktighet redan erkänts av lagkommittén och äldre lagberedningen, blivit

förordad såväl i det av nya lagberedningen utarbetade s. k. principbetänkandet

som av förstärkta lagberedningen. Oaktat nu gällande bestämmelser

i 17 kap. rättegångsbalken har dessutom den fria bevisprövningens

grundsats i praxis gjort sig alltmer gällande vid domstolarna. Det torde

till och med kunna sägas, att förevarande lagförslag endast i ringa mån

skulle bereda domaren eu vidsträcktare myndighet i fråga om bevisprövningen,

än han för närvarande faktiskt utövar. Dess egentliga betydelse

ligger snarare däri, att det fullständigare reglerar de särskilda bevismedlen

och dessutom fyller förefintliga luckor i lagstiftningen.

Utskottet finner sålunda, att ifrågavarande lagförslag innehåller bestämmelser,

vilkas godkännande skulle innebära såväl ett önskvärt lagfästande

av den vid sidan av nuvarande bestämmelser i ämnet uppkomna

praxis som en synnerligen behövlig komplettering av gällande processregler.

Givetvis vore det av stor betydelse för rättsskipningen, att eu sådan

lagstiftning snart komme till stånd. Densamma torde för övrigt vara väl

ägnad att genomföras utan avvaktan på den stora rättegångsreform, som

förberedes men vars förverkligande, enligt vad processkommissionens ordförande

uttalat, icke torde vara att emotse förrän en ansenlig tidrymd förflutit.

Det nu ifrågavarande lagförslaget innehåller nämligen viktiga bestämmelser,

som kunna förmodas i väsentliga delar bliva upptagna i en

kommande processlag men på samma gång anknyta sig till gällande rätt,

i vilken de äro avsedda att inpassas.

Utskottet anser sig också böra erinra därom, att det lagförslag, som

motionären föreslår riksdagen till antagande, undergått noggrann granskning

från sakkunnigt håll samt upprepade gånger godtagits av båda kamrarna.

Det kunde vid sådant förhållande'' möjligen ifrågasättas, att, såsom motionären

även alternativt föreslagit, riksdagen redan nu skulle för sin del antaga

förslaget, sedan dess bestämmelser av lagutskottet översetts, eventuellt i

samråd med vederbörande inom justitiedepartementet. Utskottet har dock

icke ansett detta tillrådligt. I likhet med vad 1908 års lagutskott gjorde

gällande synes det till en början utskottet tveksamt, huruvida förslaget i sin

nuvarande avfattning i alla sina detaljer står i överensstämmelse med de

lagar, som tillkommit under de senare åren. Det omfattande lagstiftningsarbete,

som ägt rum sedan lagförslaget utarbetades och sist var föremål

för en mera ingående granskning, kan möjligen vid en närmare undersökning

giva anledning till att jämkningar behöva företagas såväl i en eller

annan av bestämmelserna i förslaget som även i andra lagar och författningar,

som efter nämnda tid utfärdats. En närmare undersökning härav

synes utskottet böra överlämnas åt Kungl. Maj:ts försorg, och vågar utBihang

till riksdagens protokoll 1915. 9 sand. 32 käft. Nr 36. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

skottet härvid uttala den förhoppningen, att en dylik granskning måtte

kunna verkställas utan större tidsutdräkt.

Såsom framgår av den redogörelse, utskottet ovan lämnat rörande

behandlingen inom riksdagen av frågan om ändrade bestämmelser

angående bevisning inför rätta och därmed sammanhängande ämnen,

har emellertid denna fråga av andra kammaren förknippats med en

utvidgning av häradsnämndens befogenhet, vilken utvidgning vid upprepade

tillfällen av kammaren gjorts till villkor för antagandet av

lagförslag i ämnet. Utskottet delar den uppfattning, som av lagutskottet

år 1908 uttalats och varåt även motionären givit uttryck, att

så nära samband icke finnes mellan dessa frågor, att de med nödvändighet

böra samtidigt finna sin lösning. Lagfästandet av den fria bevisprövningens

princip kan nämligen enligt utskottets åsikt icke i och för sig anses

påkalla ändring i domares och nämnds inbördes ställning. Redan nu

gäller, som ovan nämnts, i praxis den grundsats, som i 1 § i förslaget till

lag om ändrad lydelse av 17 kap. rättegångsbalken fastslås, att rätten på

grund av alla skäl och omständigheter, som till stöd för parternas uppgifter

förekommit, skall pröva vad i målet bör hållas för sant. Förslaget

har för övrigt, såsom motionären erinrat, bibehållit den gamla legala bevisteoriens

av mången, åtminstone tillförne, värderade bestämmelse, att

»två vittnen vare om det, vari de sammanstämma, fullt bevis», men tilllagt,

vad med synnerligt fog även nu i praxis iakttages, att denna regel

ej gäller »där omständigheter förekomma, som förringa tillförlitligheten av

deras (vittnenas) berättelse». Däremot är av goda skäl den oformliga och

på det stora hela taget betydelselösa bestämmelsen borttagen, att ett vittne

skall gälla som hälft bevis. Förslaget innehåller i övrigt bestämmelser,

som torde hava stor betydelse därigenom, att de fullständigare reglera

de särskilda bevismedlen och bilda en garanti mot att den fria bevisprövningen

leder till godtycke.

Med vad sålunda anförts vill utskottet icke hava uttalat någon

mening i frågan om en eventuell utsträckning av lekmannaelementets inflytande

inom häradsrätterna. Utskottet vill endast framhålla, att detta

spörsmål icke kräver sin lösning i samband med den fråga, som här närmast

är föremål för behandling Det står för utskottet fullt klart, att frågan

huruvida en utvidgning av nämndens befogenhet må under vissa

förutsättningar äga rum, enligt sakens natur bör lösas i samband med

den reform av domstolsorganisationen, som förberedes, och att avgörandet

redan nu av denna fråga skulle innebära ett enligt utskottets mening

olämpligt föregripande av processlagskommissionens arbete.

Vid den av utskottet förordade närmare granskningen skall måhända

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 36.

11

ock visa sig att vissa andra önskemål i fråga om en reform av bevisningslagstiftningen

utöver dem, som tillgodose^ genom tidigare lagförslag,

skulle oredan nu kunna lämpligen tillgodoses.

A andra sidan kan det tilläventyrs befinnas lämpligt att, såsom år

1905 även ifrågasattes, begränsa lagstiftningen till några särskilt viktiga

spörsmål, detta oavsett den mening man kan hysa om angelägenheten att

sammanbinda denna lagstiftning med en utvidgning av nämndens befogenhet.

I sådant hänseende vill utskottet särskilt framhålla de bestämmelser,

som i förslaget till bevisningslag innehållas rörande parts skyldighet

att tillhandahålla handling, om bevisning genom sakkunnige samt om

bestämmande av skadeståndsbelopp vid saknad av fullständig utredning

rörande skadans omfång. Behovet av lagbestämmelsernas fullständigande

och modernisering i samtliga dessa punkter har för varje år med allt

större styrka gjort sig gällande. Genom en lagstiftning på basis av förslaget

i dessa delar skulle vår bevisrätt i mångt och mycket vinna i

klarhet, fullständighet och stadga samt därutöver i vissa punkter erhålla en

tidsenlig utveckling, som endast på lagstiftningsvägen står att ernå.

På grund av det anförda får utskottet hemställa:

att riksdagen i anledning av förevarande motion

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t att — i ändamål att för tiden intill dess

ny allmän rättegångsordning kan komma till stånd i

görligaste mån avhjälpa bristen på tidsenliga stadganden

rörande bevisning inför rätta — taga under övervägande,

huruvida och i vad omfattning arbetet på en reform

av bevisningslagstiftningen lämpligen bör återupptagas

samt för riksdag-en framlägga det förslag, vartill övervägandet

kan föranleda.

Stockholm den 14 maj 1915.

På lagutskottets vägnar:

CS o

CARL LINDHAGEN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1915:199 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lagstiftning rörande bevisning inför rätta. a1 i texten