Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket, ävensom i ämnet väckta motioner. l:o.

1916-03-07 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1916:14, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket, ävensom i ämnet väckta motioner. l:o.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Banlcontslcottets utlåtande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1916 kl. 3,30 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

årligt understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket,

ävensom i ämnet väckta motioner.

l:o.

I en till riksdagen avlåten, till bankoutskottet hänvisad proposition,

nr 5, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, bland annat, att

envar av ingenjören Johan Vilhelm Jofmark, extra telefonreparatören

Per Olsson samt växelstationsföreståndarinnorna Hilda Beata Andrea

Napolea Hellberg och Ida Amalia Erikson må från och med månaden

näst efter den, under vilken vederbörande entledigas från anställning

vid telegrafverket, av telegrafverkets medel uppbära under sin återstående

livstid årligt understöd till belopp av, Löfmark 1,800 kronor, Olsson

975 kronor, Hellberg 600 kronor och Erikson 500 kronor, att utbetalas

i den ordning, som gäller för fyllnadspensioner från telegrafverket,

Till stöd för ifrågavarande framställningar åberopas utdrag av statsrådsprotokollet

över civilärenden för den 14 sistlidna januari, däri föredragande

departementschefen anfört följande.

»I skrivelse den 24 september 1915 har telegrafstyrelsen gjort framställning

om understöd åt fyra befattningshavare vid telegrafverket.

Styrelsen har därvid anfört följande:

»Ingenjören Johan Vilhelm Löfmark, som är född den 21 april 1844, förestod

under tiden 1882—1 april 1897 Kalmar telefonförenings privata telefonnät. Då

telegrafverket vid sistnämnda tidpunkt förvärvade detta telefonnät, förpliktade sig

telegrafverket enligt det med föreningen upprättade kontraktet att bibehålla Löfmark

i sin tjänst, så länge han till belåtenhet fullgjorde sina åligganden. Löfmark

har handhaft underhåll och anläggning av linjer, ledningar och apparater

inom hela Kalmars underhållsområde, omfattande Kalmars, Bergkvara, Borgholms

och Mörbylånga redovisningsområden med ett sammanlagt antal telefonapparater

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 8 samt. 10 höft. (Nr 14.) 1

Angående

pension åt

ingenjören

. V. Löfmark

m. fl.

Telegraf
styrelsen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

av för närvarande omkring 2,000. Till sitt biträde härvid har han avlönat underreparatörer,

på senare tiden fyra stycken. Enligt vad vederbörande linjedirektör

och stationsföreståndare meddelat, är Löfmark på grund av sin höga ålder numera

ej skickad att sköta sina åligganden, särskilt som hans hälsa börjat bliva

vacklande. Stationsföreståndaren har jämväl intygat, att Löfmark fullgjort sin

befattning väl och samvetsgrann!. Ersättningen till Löfmark från telegrafverket

har utgått enligt särskilt kontrakt och under sista tre åren belöpt sig till i

medeltal 10,100 kronor per år, varav han dock till sina underreparatörer utbetalat

omkring 6,800 kronor årligen, så att hans behållna inkomst utgjort i medeltal

3,300 kronor.

Löfmark, vars hustru är sjuklig och som sedan många år måst underhålla

en nära anförvant, vilken vårdas å sjukvårdsanstalt, lärer äga ett mindre kapital,

som lämnar honom några hundra kronors avkastning, samt ett rätt förfallet hus

i Kalmar gamla stad, ej större än att det lämnar honom en nödtorftig bostad.

Löfmark har även utövat arkitektyrke, men lärer numera icke kunna åtaga sig

några göromål såsom sådan. Till slut torde jämväl böra nämnas, att Löfmark

sedan ett 20-tal år tillbaka är ledamot av drätselkammaren i Kalmar och i denna

egenskap varit telegrafverket till stor nytta vid uppgörelser mellan telegrafverket

och staden.

I pensionshänseende anser styrelsen, att Löfmark bör närmast jämställas

med linjemästare, som vid uppnådda 60 levnads- och 35 tjänstår är berättigad till

pension å 1,900 kronor. Enär Löfmark väl överskridit nämnda levnadsålder —

han är nu 71 år — men icke kan räkna fulla 35 tjänstår, torde det årliga understödet

till honom böra sättas till 100 kronor lägre belopp än pensionen för linjemästare

och således bestämmas till 1,800 kronor. Till jämförelse kan styrelsen

nämna, att den från enskilt telefonnät likaledes övertagna ingenjören C. A. Taberman

vid 1911 års riksdag beviljades årligt understöd till belopp av 2,600 kronor

vid då uppnådda 67 levnads- och 26 tjänstår, varvid dock är att märka, att Taberman

i tjänsteställning ansågs likställd med byråtjänstemän, för vilka pensionen

då utgjorde 3,700 kronor vid uppnådda 67 levnads- och 35 tjänstår.

Extra telefonreparatören Per Olsson i Örnsköldsvik, som är född den 23

februari 1856, antogs såsom arbetsledare för telefonanläggningar vid Bröderna

Haglinds telefonnät i Hudiksvall år 1887, blev föreståndare för det enskilda

telefonnätets i Örnsköldsvik station därstädes år 1892 samt övergick vid detta

näts inköp år 1897 i telegrafverkets tjänst såsom extra reparatör, vilken befattning

han allt sedan enligt med honom upprättat kontrakt uppehållit. Då han

numera, enligt vad linje direktören meddelat, ofta är sjuk samt på grund därav

och sin ålder samt sin bristande kännedom om moderna apjmrater och växelbord

icke kan i behövlig utsträckning anlitas, bör han beredas tillfälle att avgå ur

verkets tjänst. Olssons inkomst från telegrafverket har under senaste åren belöpt

sig till 1,800—1,900 kronor per år. Han lärer icke äga något kapital eller

andra förvärvskällor till sin egen och sin två år äldre hustrus försörjande, efter

det avsked beviljats honom. Yederbörande stationsföreståndare har intygat, att

Olsson efter bästa förmåga och med gott vitsord skött sina åligganden samt städse

varit nykter och ordentlig.

Då Olsson i pensionshänseende bör jämställas med reparatör, vilken vid

60 levnads- och 35 tjänstår undfår pension å 1,200 kronor, samt Olsson, därest

han under år 1916 entledigas från sin anställning, då uppnått nämnda levnads
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 14.

3

ålder och kan räkna 29 tjänstår, torde årligt understöd, motsvarande 29/3ä av 1,200

kronor eller i avrundat tal 1,000 kronor, böra tillerkännas honom.

Växelstations föreståndarinnan Hilda Beata Andrea Napolea Hellberg, som är

född den 30 november 1845, har sedan den 25 juni 1886 förestått telefonstationen

i Kungälf, till en början i Göteborgs Belltelefonaktiebolags tjänst, men från och

med den 1 april 1888, då Kungälfs station övergick i telegrafverkets ägo, i tjänst

hos telegrafverket. Enligt företett läkarbetyg lider hon numera av allmän nedsättning

av kroppskrafterna och sömnlöshet jämte höggradig nervositet och är på

grund därav oförmögen att längre nöjaktigt upprätthålla sin befattning. Borgmästaren

i Kungälf samt stadsfullmäktiges, drätselkammarens och fattigvårdsstyrelsens

ordförande därstädes hava i avlämnat intyg meddelat, att Hellberg är

medellös och ur stånd att på något sätt förtjäna sitt uppehälle ävensom att hon

förut på ett utmärkt sätt samt till allmänhetens fulla belåtenhet skött sin befattning.

Hellbergs löneförmåner hava under senaste åren utgjort 720 kronor per år

jämte fri bostad, uppvärmning och belysning.

Till växelstationsföreståndarinnor har Eders Kungl. Maj:t och riksdagen

tidigare plägat bevilja årligt understöd å 500 kronor. På grund av Hellbergs

höga ålder och långvariga, hedrande tjänstgöring samt fullständiga medellöshet

och oförmåga att själv bidraga till sin försörjning har styrelsen ansett sig i detta

fall böra föreslå, att understödet måtte få bestämmas till 600 kronor om året.

Växelstationsföreståndarinnan Ida Amalia Erikson, som är född den 7 september

1858, har sedan den 24 juli 1891 förestått telefonstationen och från och

med den 1 januari 1897 jämväl telegram expeditionen i Gränna. I företett läkarbetyg

intygas, att Erikson lider av höggradig nervositet och på grund därav äger

minskad förmåga att nödtorftligen försörja sig. Vederbörande stationsförestånclare

meddelar, att Erikson alltid skött sina åligganden på ett synnerligen mönstergillt

sätt och. gjort sig förtjänt av det erkännande, som kan komma henne till del.

Hennes inkomster från telegrafverket har under senaste åren belöpt sig till omkring

1,220 kronor, varmed liou dock måst avlöna biträde.

Då Erikson överskridit den för ordinarie telefonister bestämda pensionsåldern,

55 år, samt icke längre förmår fullgöra sin tjänst hos telegrafverket, torde

henne böra beviljas årligt understöd till det för växelstationsföreståndarinnor

brukliga beloppet av 500 kronor.»

På grund av vad styrelsen sålunda anfört har styrelsen hemställt,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att envar av ingenjören

Johan Vilhelm Löfmark, extra telefonreparatören Per Olsson samt

växelstationsföreståndarinnorna Hilda Beata Andrea Napolea Hellberg och

Ida Amalia Erikson må från och med månaden näst efter den, under

vilken vederbörande entledigas från anställning vid telegrafverket, av

det i telegrafverkets stat för driftkostnader upptagna förslagsanslag till

livräntor och understöd uppbära under sin återstående livstid årligt

understöd till belopp av, Löfmark 1,800 kronor, Olsson 1,000 kronor,

Hellberg 600 kronor och Erikson 500 kronor att utbetalas i den ordning,

som gäller för fyllnadspensioner från telegrafverket.

Ingenjören Löfmark synes i betraktande av den verksamhet, han

utövat, lämpligen böra, på sätt telegrafstyrelsen föreslagit, i pensions
-

U?p;irtement8-

chefen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutsliottets utlåtande Nr 14.

hänseende närmast jämställas med linjemästare. Mot det av styrelsen

i enlighet därmed och med avseende fästat vid tjänstetidens längd

ifrågasatta pensionsbeloppet, 1,800 kronor, som med 100 kronor understiger

det för linjemästare gällande pension sunderlaget, synes mig —

även med tagen hänsyn därtill att Löfmark icke haft att erlägga pensionsavgifter

för egen pensionering — ej vara något att erinra.

Såsom telegrafstyrelsen framhållit, hava tidigare — sist vid 1914

års senare riksdag — årliga understöd till belopp av 500 kronor beviljats

åt växelstationsföreståndarinnor. I enlighet härmed torde, på

sätt styrelsen hemställt, årligt understöd böra tillerkännas växelstationsföreståndarinnan

Erikson med nämnda belopp. I betraktande av vad

som meddelats rörande växelstationsföreståndarinnan Hellbergs ålder och

försvagade hälsa samt långvariga och hedrande tjänstgöring ävensom

beträffande hennes bekymmersamma ekonomiska ställning anser jag mig

böra för detta särskilda fall tillstyrka, att understödsbeloppet i överensstämmelse

med styrelsens förslag sättes till 600 kronor.

Vad styrelsen hemställt beträffande extra telefonreparatören Olsson

har ej givit mig anledning till annan anmärkning än att från det av

telegrafstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet ett mindre avdrag synes

böra äga rum av den anledning, att Olsson ej haft att erlägga pensionsavgifter

för egen pensionering. Det årliga understödet till Olsson synes

i enlighet härmed böra bestämmas till 975 kronor.»

Utskottet, som på de i statsrådsprotokollet anförda skäl ansett sig

böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, hemställer,

att riksdagen må medgiva, att envar av nedannämnda

personer må från och med månaden näst efter

den, under vilken vederbörande entledigas från anställning

vid telegrafverket, av telegrafverkets medel

uppbära under sin återstående livstid årligt understöd,

att utbetalas i den ordning, som gäller för fyllnadspensioner

från telegrafverket, samt till belopp av

a) ingenjören Johan Vilhelm Löfmark ettusen åttahundra

kronor,

b) extra telefonreparatören Per Olsson niohundrasjuttio
fem

kronor,

c) växelstationsföreståndarinnan Hilda Beata Andrea

Napolea Hellberg sexhundra kronor samt

d) växelstationsföreståndarinnan Ida Amalia Erikson

femhundra kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 14.

5

2:o.

I förenämnda proposition har Kungl. Maj:t vidare, under åberopande

av förut omförrnälda statsrådsprotokoll över civdärenden, föreslagit

riksdagen medgiva, att interurbantelefonisten Amalia Josefina Larson

må, utan hinder därav att hon kvarstår åden före 1908 års ingång gällande

avlöningsstat, vid avgång ur telegrafverkets tjänst den 1 maj 1917 komma

i åtnjutande av pension i enlighet med de bestämmelser, som enligt

kungl. kungörelsen den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av

§ 7 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket den 11

oktober 1907 gälla beträffande pensionering av interurbantelefonist å

nya avlöningsstaten.

I åberopade statsrådsprotokollet anföres följande:

»I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har interurbantelefonisten i

Filipstad Amalia Josefina Larsson gjort framställning om avlåtande av

proposition till riksdagen angående rätt för henne att vid avskedstagande

med utgången av april månad 1916 komma i åtnjutande av den

enligt kungl. kungörelsen den 14 september 1914 angående ändrad

lydelse av § 7 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket

den 11 oktober 1907 för interurbantelefonist bestämda pension.

Innan jag ingår på den sålunda väckta frågan, ber jag att få meddela

följande för dess bedömande erforderliga upplysningar.

Enligt de före år 1908 gällande pensionsbestämmelserna för telegrafverkets

tjänstemän, vilka bestämmelser återfinnas i § 2 av kungl.

kungörelsen den 6 juni 1902 angående avlöningsreglemente för tjänstemän

och betjänte vid telegrafverket, skulle tjänsteman vid telegrafverkets

distriktsförvaltning eller station för att vara berättigad och skyldig

att avgå med pension hava uppnått 95 sammanlagda levnads- och

tjänstår. Den pension, som då vid avgång tillkom tjänstemannen,

motsvarade till sitt belopp den oavkortade lön, tjänstemannen vid avskedstagandet

åtnjöt.

Genom det avlöningsreglemente för tjänstemän vid telegrafverket,

vilket fastställts genom kungl. kungörelse den 11 oktober 1907 och som

från och med år 1908 trätt i kraft, blevo pensionsbestämmelserna ändrade

därhän, att skyldighet att avgå från tjänsten inträdde vid viss, för

olika kategorier av tjänstemän bestämd levnadsålder, oberoende av tjänstårens

antal. Till grund för pensionens storlek lades ett för varje tjänstemannagrupp

fastställt pensionsunderlag. För åtnjutande av full pension,

Angående

pension åt

interurbantelefonisten

A. J. Larsson.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 14.

Telegraf
styrelsen.

vilken till sitt belopp motsvarade det för gruppen bestämda pensionsunderlaget,

fordrades ett visst, för varje tjänstemannagrupp fixerat antal

tjänstår. Hade detta antal tjänstår icke uppnåtts, skulle pensionen

utgå med reducerat belopp i förhållande till antalet felande tjänstår.

Dessa grundprinciper för pensionering av telegrafverkets tjänstemän

hava oförändrade bibehållits i de bestämmelser, som genom kungl. kungörelsen

den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i avlöningsreglementet

för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907 blivit

fastställda.

Till följd av remiss har telegrafstyrelsen inkommit med ett den 5

februari 1915 avgivet utlåtande i ärendet.

Efter att hava erinrat om ovan omförmälda bestämmelser, yttrar

styrelsen följande:

Yad sökanden Larsson vidkommer, antogs lion i telegrafverkets tjänst den

18 december 1896 vid verkets övertagande av Filipstads bergslags telefonförenings

telefonnät. Dessförinnan både bon innebaft anställning inom nämnda enskilda

telefonnät sedan den 15 april 1884. Då Larsson är född den 27 april

1849, skulle bon enligt de före år 1908 gällande pensionsbestämmelserna bliva

pensionsmässig den 1 september 1920 vid då uppnådda 711/3 levnads- och 23 2/3

tjänstår. Vid denna tidpunkt skulle bon bara uppnått den högsta avlöning, som

enligt den äldre avlöningsstaten kunde tillkomma interurbantelefonist av den

grad Larsson vid den nya avlöningsstatens ikraftträdande innebade. Då pensionen

enligt bestämmelserna i äldre avlöningsstaten var till sin storlek beroende

av den vid avskedstagandet innehavda avlöningen, skulle således Larsson

vid sin avgång år 1920 komma i åtnjutande av den högsta pension, som enligt

den äldre avlöningsstaten kunde komma benne till del, utgörande 750 kronor

per år.

Enligt de från och med år 1908 för tjänstemän å nya avlöningsstaten

gällande pensionsbestämmelserna skulle interurbantelefonist vara skyldig avgå

med pension vid uppnådda 55 levnadsår. För erhållande av full pension fordrades,

att vederbörande interurbantelefonist intjänat 30 tjänstår. Dessa stadganden

hava oförändrade influtit jämväl i de pensionsbestämmelser, som enligt ovannämnda

nådiga kungörelse den 14 september 1914 för närvarande äro för telegrafverkets

personal gällande.

Vid ingången av år 1908 både Larsson redan uppnått en ålder av 583 4

år och skulle således, om bon då både övergått på nya avlöningsstaten,

omedelbart blivit pensionsmässig. Då hon emellertid vid denna tidpunkt endast

räknade 11 tjänstår i telegrafverkets tjänst, skulle den benne tillkommande pensionen

hava utgjort allenast 11/3o av det för interurbantelefonist bestämda pensionsunderlaget.

Enär pensionsunderlaget enligt då gällande bestämmelse utgjorde

900 kronor, skulle den pension Larsson ägt bekomma, om bon då övergått

till ny stat, hava utgjort endast 330 kronor om året.

I betraktande av den obetydliga pension, som sålunda skulle kommit benne

till del, i händelse bon övergått på nya avlöningsstaten, fann sig Larsson nödsakad

kvarstanna å äldre stat med dess längre tjänstetid och högre pension.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Ban k o u ts Jc o t te ts utlåtande Nr 14.

7

Bland övriga telefonister, som i likhet med Larsson övertagits från enskilt telefonnät,

funnos visserligen flera, som likaledes övergått till rikstelefon vid så

framskriden levnadsålder, att de vid uppnåendet av 55 års ålder icke komme att

räkna 30 tjänstår, men för flertalet var bristen i tjänstålder och därmed avkortningen

av pensionen ej av sådan betydenhet, att vederbörande därav såg sig

hindrad övergå å nya staten med dess högre avlöningsförmåner.

Genom den ändring i 1907 års avlöningsreglementes pensionsbestämmelser,

som fastställts genom meranämnda nådiga kungörelse den 14 september 1914,

blev bestämt, att telefonist, som haft anställning inom enskilt, av telegrafverket

övertaget telefonnät, skulle såsom tjänstetid inom telegrafverket få tillgodoräkna

sig de år hon varit anställd vid det enskilda nätet. Genom denna bestämmelse

komma alla från enskilt telefonnät övertagna telefonister, vilka övergått på den

år 1908 ikraftträdande nya avlöningsstaten, att vid avgång vid 55 års ålder vara

berättigade till full eller åtminstone i det närmaste full pension.

Därest denna bestämmelse, att telefonist får såsom tjänstetid tillgodoräkna

sig sin tjänstgöring inom enskilt telefonnät, varit fastslagen redan vid ikraftträdandet

av den nya avlöningsstaten år 1908, skulle förhållandena för Larsson

ställt sig väsentligt olika mot vad nu blivit förhållandet. Enär Larsson, såsom

redan nämnts, haft anställning inom det enskilda telefonnätet i Eilipstad sedan

den 15 april 1884, skulle hon, om hennes tjänstålder beräknades från denna

dag, vid ingången av år 1908 räknat cirka 24 tjänstår. Hennes pension vid

omedelbar avgång då skulle i följd härav ha utgjort 720 kronor per år, och

vid närvarande tidpunkt skulle hon, om hon medgivits kvarstanna i tjänst,

hava uppnått tillräckligt antal tjänstår för att vid avgång erhålla full pension.

Med anledning av de sålunda ändrade förhållandena anhöll Larsson hos

telegrafstyrelsen att från och med år 1915 få övergå å nya avlöningsstaten. I §

6 av det av Kungl. Maj t den 11 oktober 1907 utfärdade, i denna del ännu gällande

nådiga avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket föreskrives

emellertid, att för de tjänstemän, som före den 1 mars 1908 förklarat sig icke

vilja underkasta sig nämnda års avlöningsstat med dess villkor och bestämmelser,

avlöningsförmåner skola utgå enligt för dem förut gällande grunder. Enligt

denna bestämmelse måste således avgörandet, huruvida en tjänsteman önskade

övergå på nya eller kvarstanna på gamla avlöningsstaten vara definitivt fattat

före den 1 mars 1908. På grund härav fann sig telegrafstyrelsen icke kunna

tillmötesgå den av Larsson gjorda framställningen att från och med år 1915 få

övergå på nya staten.

Den nu föreliggande framställningen avser, att Larsson, ehuru övergång till

ny stat av nyss nämnt skäl icke kunnat henne medgivas, måtte vid avgång ur

telegrafverkets tjänst med utgången av april 1916 beviljas pension till samma

belopp, som skulle kommit att till henne utgå, därest övergång till ny stat medgivits.

Att Larsson i sin framställning fixerat tidpunkten för sin avgång till utgången

av april 1916 torde hava berott därpå, att hon då dels — under förutsättning

att hennes tjänstgöring i det enskilda telefonnätet vid avgångstillfället

tillgodoräknas henne såsom tjänstår inom telegrafverket — uppnått tillräckligt

antal levnads- och tjänstår för att enligt såväl de äldre som nyare pensionsbestämmelserna

vara berättigad till full pension, dels ock hunnit intjäna det sista

ålderstillägg såsom interurbantelefonist av andra lönegraden å äldre stat, vilket

är erforderligt för att hon skulle vara berättigad till högsta möjliga pension

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

JBanJcoutskottets utlåtande Nr 14.

enligt den äldre staten, ävensom liunnit erlägga vissa retroaktivavgifter till telegrafverkets

pensionsinrättning, vilka enligt den äldre avlöningsstaten skola utgå

under de tre första månaderna efter erhållen löneförhöjning.

Givetvis kan icke förnekas, att Larsson kommit i _ eu ogynnsam ^ belägenhet

därigenom, att bestämmelsen om rätt för telefonist att i tjänstårsberäkningen

tillgodoräkna sig sin tjänstgöring _ inom enskilt telefonnät icke var

fastslagen, då det för henne gällde att välja mellan övergång till den njya

eller kvarstannande å den äldre avlöningsstaten, och^ ton i följd härav praktiskt

taget var utestängd från möjligheten att övergå å nya staten. Under

sådana förhållanden fanns det givetvis sakligt fog för hennes framställning att

nu, efter nämnda bestämmelses tillkomst, få korrigera sitt val,, ehuru telegrafstyrelsen,

såsom nämnt, av formella skäl fann sig icke kunna ^tillmötesgå framställningen.

Billighetsskäl synas sålunda tala för att Larsson åtminstone i pensionshänsende

beredes samma förmåner, som skulle kommit henne till del, därest

hon vid valet mellan gamla och nya avlöningsstaterna haft att rakna med den

förmånligare tjänstår sberäkning, som sedermera blivit fastslagen. Telegrafstyrelsen

måste därför finna hennes nu föreliggande underdåniga framställning behjärtansvärd

samt förtjänt av tillstyrkande,_ så mycket mer som Larsson, enligt

vad bifogade intyg från förre telegrafkommissarien i Filipstad utvisar, gjort sig

förtjänt av de bästa vitsord för sin tjänstgöring, _ _ .

Yad angår den ekonomiska innebörden av ett bifall till framställningen, sa

utgör den pension, som vid avgång den 1 maj 1916 skulle tillkomma Larsson

från telegrafverkets pensionsinrättning, 228 kronor per år. Enligt nådiga, kungörelsen

den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i gällande avlönino-sreglemente

för tjänstemän vid telegrafverket av den 11 oktober 1907 utgör

pensionsunderlaget för interurbantelefonist 1,000 kronor. Den av telegrafverkets

medel utgående fyllnadspensionen skulle således, i händelse framställningen bifalles,

utgöra 772 kronor per år. Därest vid samma tidpunkt avsked med pension

enligt äldre stat beviljades Larsson, skulle, såsom redan nämnts, totala

pensionen utgöra 750 kronor ner år, varav den av telegrafverkets medel utgående

andelen skulle utgöra 522 kronor. Ett bifall till framställningen skulle alltså

medföra en merutgift av 250 kronor per år.

Genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen ha åtskidiga

från enskilda telefonnät övertagna telefonister, vilka ej vunnit ordinarie anställnin0,

såsom interurbantelefonister utan kvarstatt såsom lokaltelefonister, beviljats

pension'' av telegrafverkets medel, i allmänhet vid omkring 60 års ålder och till

ett belopp av 500 kronor per år. Den utgift, telegrafverket i händelse av bifall

till nu föreliggande framställning finge vidkännas för Larssons pensionering,

skulle såsom av det ovan anförda framgår, bliva något större, men härvid är att

taga i’ betraktande, dels att Larsson innehaft ett mera ansvarsfullt och högre avlönat

arbete än en lokaltelefonist, dels ock att Larsson, som vid den i framställningen

fixerade tidpunkten för avskedet uppnått en ålder av 67 år, erhåller

sin pension väsentligt senare än vad fallet varit med här ifrågavarande lokaltelefonister.

,

Några för statsverket betungande konsekvenser i form av likartade framställningar

från andra telefonister äro icke att befara. Av de från enskilda telefonnät

övertagna telefonisterna finnes nämligen, förutom Larsson, endast en, som

kvarstår å äldre stat. Ej heller ur denna synpunkt torde således några betänkligheter

mot ett bifall till framställningen behöva resa sig.

s. 9 Kontrollera mot PDF

BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 14.

9

På grund av vad sålunda anförts har telegrafstyrelsen hemställt,

att proposition måtte avlåtas till riksdagen om rätt för å äldre

avlöningsstat kvarstående interurbantelefonisten Amalia Josefina Larsson

att vid avgång ur telegrafverkets tjänst den 1 maj 1916 komma i åtnjutande

av pension i enlighet med de bestämmelser, som enligt kungl.

kungörelsen den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i

avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober

1907 gälla beträffande pensionering av interurbantelefonist å nya avlöningsstaten.

Uti infordrat utlåtande, avgivet den 10 april 1915, bar statskontoret

yttrat sig sålunda: *

Sedan genom 1914 års senare riksdags beslut och nådiga kungörelsen den

14 september samma år vidtagits sådan ändring i avlöningsreglementet för

tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907, att tjänstår för erhållande av

pension må beräknas även för tid, under vilken anställning innehafts vid enskilt

telefonnät, som av telegrafverket övertagits, har den orsak, som på sin tid föranledde

sökanden att förklara sig icke vilja ingå på 1908 års avlöningsstat och

berörda därtill hörande avlöningsreglemente, bortfallit, utan att tillfälle beretts

för sökanden och med henne i detta avseende likställda att ingå på de nya bestämmelserna.

Med hänsyn härtill kan ifrågasättas, huruvida icke genom framställning

till riksdagen borde utverkas medgivande därtill, att av telegrafverket

från enskilt telefonnät övertagen telefonist, som kvarstår å äldre avlöningsstat,

må — utan hinder därav att hon inom i sådant avseende föreskriven tid förklarat,

att hon icke ville ingå på 1908 års avlöningsstat med därtill hörande avlöningsreglemente

—- från och med år 1916 övergå å nämnda stat under villkor,

att hon inom viss tid därom gör anmälan hos telegrafstyrelsen. Därigenom skulle

pensionsfrågan bliva på lämpligt sätt löst. Då emellertid av telegrafstyrelsens

underdåniga utlåtande i ärendet framgår, att bland telegrafverkets från enskilt

telefonnät övertagna telefonister numera finnes förutom sökanden endast en,

som kvarstår å äldre stat, torde måhända utverkande av ett dylikt medgivande

anses obehövligt; och under sådan förutsättning synes det statskontoret icke

vara något att erinra mot att pensionsfrågan för sökandens vidkommande nu

ordnas på sätt telegrafstyrelsen hemställt.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hade interurbantelefonisten

Larsson, därest bon ingått på 1908 års avlöningsstat, på

grund av sin levnadsålder omedelbart blivit pensionsmässig. På bon

vid nämnda tidpunkt kunde tillgodoräkna sig allenast 11 tjänstår i

telegrafverkets tjänst, både bon emellertid endast ägt utbekomma avkortad

pension med 330 kronor. Att Larsson, som enligt den äldre

avlöningsstaten kunde ernå en pension av 750 kronor — visserligen först

efter sammanlagt 95 levnads- och tjänstår eller den 1 september 1920

— föredrog att kvarstå å donna stat, var helt naturligt.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 8 sand. 10 höft. (Nr 14.)

Statskontoret.

Departements
chefen.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoatslcottets utlåtande Nr 14.

Den omständigheten att ovannämnda bestämmelse om rätt att i

pensionshänseende tillgodoräkna sig anställning vid enskilt telefonnät,

som övertagits av telegrafverket, tillkommit först långt efter den tidpunkt,

då Larsson haft att träffa valet mellan att kvarstå å den gamla

staten eller att övergå å den nya, har onekligen försatt henne i en synnerligen

ogynnsam ställning. Billigheten torde kräva, att åtgärder vidtagas

för att bereda Larsson de förmåner i avseende å pension, som numera

föreligga för befattningshavare å den nya avlöningsstaten. Detta synes

desto lättare kunna ske, som några konsekvenser därav i form av liknande

ansökningar från eft större antal befattningshavare i samma ställning

som Larsson icke lära vara att befara.

Enligt vad jag från telegrafstyrelsen inhämtat har i styrelsens ovanberörda

skrivelse insmugit sig den felaktiga uppgiften, att Larsson från

och med år 1916 skulle komma i åtnjutande av sista ålders tillägget såsom

interurbantelefonist av andra lönegraden å äldre stat. Riktiga förhållandet

är, att detta ålderstillägg tillfaller henne först från och med

år 1917, och har styrelsen därför medgivit Larsson att kvarstå i tjänst

till utgången av april 1917, vid vilken tidpunkt hon jämväl hunnit till

telegrafverkets pensionsinrättning inbetala stadgade retroaktivavgifter.

Vid sådant förhållande torde den rätt till pension, varom styrelsen hemställt

för Larsson, böra tillkomma henne först vid utgången av april 1917.»

Motion ii: it o. Till utskottets behandling har vidare överlämnats en inom andra

kammaren av herr Helger väckt motion, nr 170, vari motionären hemställt,

»att riksdagen ville bevilja interurbantelefonisten Amalia Larsson

i Filipstad en fyllnadspension av 350 kr. årligen under hennes återstående

livstid från och med april månads utgång 1916, då hon efter uppnådda

67 års ålder och 32 tjänstår från sin tjänst avgår».

Motionärens härför anförda motivering är av följande lydelse:

»Interurbantelefonisten vid Filipstads station Amalia Josefina Larsson, född

den 27 april 1849, anställdes den 15 april 1884 såsom föreståndarinna för Filipstads

bergslags telefonförenings centralstation i Filipstad, vilken befattning bon,

enligt av dess styrelse lämnade meddelanden, skött till såväl styrelsens som allmänhetens

synnerliga belåtenhet. När nämnda telefonförenings nät den 11 december

1896 övertogs av k. telegrafverket, blev hon jämte hennes hittillsvarande

biträde vid stationen, Julia Magnusson, född den 21 juni 1877, i enlighet med

bestämmelserna i överlåtelsekontraktet, anställd i telegrafverkets tjänst, båda

såsom lokaltelefonister.

Sedan rikets telefonväsende enligt riksdags och regerings beslut ar 1905

delvis överförts på ordinarie stat, blevo båda den 16 december 1905 extei ordinarie

och den 17 december 1906 ordinarie interurbantelefonister med en årslön

av 800 kronor, varifrån avdrogos i pensionsavgifter för den förra på grund av

hennes höga ålder årligen kr. 78:44 och för den senare kr. 55:08.

s. 11 Kontrollera mot PDF

BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 14.

11

Av 1907 års riksdag behandlades och ar Kungl. Maj:t fastställdes ny såväl

avlönings- som pensionsstat att tillämpas från och med 1908 års ingång och

innebärande en väsentlig förbättring i synnerhet för de lägst avlönade tjänstemännen,

däribland interurbantelefonisterna; men uti det härför den 11 oktober

1907 paragraf 7 fastställda reglementet föreskrevs bl. a., att interurbantelefonist

för att bliva pensionsberättigad skulle hava varit anställd i verkets tjänst minst

SO år samt att anmälan, huruvida vederbörande tjänsteman önskade ingå på nya

eller eventuellt kvarstå på gamla staten, skulle till telegrafstyrelsen vara ingiven

före nämnda års utgång.

Under sådan situation nödgades Amalia Larsson, som vid sin anställning i

telegrafverket gick på sitt 47:de år och sålunda skulle måst närma sig åttioårsåldern,

innan hon blivit pensionsmässig, anmäla sig, ehuru motvilligt, att kvarstå

på gamla staten, varemot hennes yngre forna biträde Julia Magnusson var oförhindrad

ingå på nya staten med en begynnelselön av 900 kr., som redan påföljande

år 1909 höjdes till 960 och år 1911 till 1,020 samt år 1913 till 1,260 kr.,

varvid hennes årliga pensionsavgifter samtidigt sänktes till kr. 37:56, under det

att hennes på gamla staten kvarstående äldre kamrat Amalia Larsson först år

1912 fick genom sitt första ålderstillägg lönen höjd till 900 kr., men samtidigt

också det årliga pensionsavdraget ökat till kr. 93: 3ö.

När telegrafverkets pensionsstat senast vid 1914 års riksdag behandlades,

gjordes bl. a. den förändringen i bestämmelserna rörande berättigande till pension,

att uti vederbörandes stipulerade tjänstetid av minst 30 år finge medräknas

även tjänstetiden hos enskilt verk eller inrättning, som av telegrafverket

övertagits, vilken ändring sålunda hade till följd, att Amalia Larsson skulle

varit pensionsberättigad redan i april 1914, om hon nämligen varit inne på nya

staten.

Så snart denna ändring blev genom kungl. telegrafstyrelsens cirkulär den

10 oktober 1914 henne bekant, ingick hon genast till telegrafstyrelsen med anhållan

att få ingå på ny stat; men denna anhållan avslogs med hänvisning till

bestämmelsen uti 1907 års reglemente, att denna anhållan skulle hava gjorts

inom den i nämnda reglemente bestämda tiden.

Hon är sålunda genom en förändring i bestämmelserna, vilken varken hon eller

någon annan kunnat på förhand förutse, bragt i den belägenhet, att hon nu vid snart

67 års ålder visserligen är berättigad till pension; men endast enligt gamla

staten av 650 kr., under det att nya staten berättigar till en pension av 1,000 kr.,

för interurbantelefonister, som tjänat den härtör stipulerade tiden.

När hon i följd av bestämmelserna i merberörda 1907 års reglemente nödgats

kvarstå på gamla staten och därigenom fått under åren 1908—1915 dels nöja

sig med 1,840 kr. lägre avlöning och dels utbetala 299: 24 kr. högre pensionsavgifter

än hennes yngre kamrat, och då 1914 års riksdagsbeslut rörande berättigandet

att i den stipulerade tjänstetiden även få medräkna sådan tid i enskilt

verk väl avsåge att upphäva eller åtminstone mildra en föregående orättvisa,

borde hon ju rättvisligen vid sitt avskedstagande kunna jämnställas med sina

yngre kamrater.»

I likhet med departementschefen anser utskottet billigheten fordra,

att åtgärder vidtagas för att bereda interurbantelefonisten Larsson sådan

förmån i pensionsavseende, att hon varder likställd med befattningshavare

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Banlcoutskottets utlåtande Nr 14.

å den nya avlöningsstaten. Häremot synes för övrigt Bå mycket mindre

vara att erinra, som, enligt vad i statsrådsprotokollet omförmäles,

några konsekvenser härav i form av liknande ansökningar från ett större

antal telefonister i samma ställning som Larsson icke lära vara att befara.

Av den utredning, som lämnats i statsrådsprotokollet, framgår, att

Larsson först från och med år 1917 kommer i åtnjutande av sista ålderstillägget

såsom interurbantelefonist av andra lönegraden å äldre stat.

Telegrafstyrelsen har därför medgivit henne att kvarstå i tjänst till utgången

av april månad 1917, då hon jämväl hunnit inbetala stadgade

retroaktivavgifter till telegrafverkets pensionsinrättning. Under sådana

förhållanden anser även utskottet, att den rätt till pension, varom här

är fråga, bör tillkomma Larsson först vid april månads utgång 1917.

Totalbeloppet av den pension, Larsson då skulle erhålla, utgör 1,000

kronor och kommer, såsom telegrafstyrelsen framhållit, ett bifall till

framställningen att medföra en årlig merutgift av allenast 250 kronor,

då Larsson, därest hon vid nämnda tidpunkt beviljades avsked med

pension enligt äldre stat, vore berättigad till en pension av 750 kronor

om året.

Utskottet har alltså icke ansett sig böra biträda motionärens förslag

eller att redan vid april månads utgång 1916, innan sista ålderstillägget

tillfallit Larsson och då hennes pension enligt äldre stat skulle

hava utgjort 650 kronor, tillförsäkra henne den högre pensionen.

Åberopande vad sålunda blivit anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen, med avslag å förevarande motion

II: 170. i vad densamma skiljer sig från Kungl. Maj:ts

framställning i ämnet, må bifalla Kungl. Maj:ts proposition

och således medgiva, att interurbantelefonisten

Amalia Josefina Larsson må, utan hinder därav att hon

kvarstår å den före 1908 års ingång gällande avlöningsstat,

vid avgång ur telegrafverkets tjänst den 1 maj 1917

komma i åtnjutande av pension i enlighet med de

bestämmelser, som enligt kungl. kungörelsen den 14

september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i

avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket

den 11 oktober 1907 gälla beträffande pensionering av

interurbantelefonist å nya avlöningsstaten.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

13

. 3:o.

I en inom första kammaren väckt, till bankoutskottet hänvisad motion,

nr 30, bar herr Mannheimer föreslagit, att riksdagen måtte besluta att

bevilja vardera av »f. föreståndarinnorna fröken Maria Christina Carlbom

och änkefru Ida Amalia Maria Biengräber i Göteborg en förhöjning uti

de till dem utgående årliga understöd med 300 kronor, så att vardera

av dem f. o. m. den 1 januari 1917 ägde att under sin återstående livstid

uppbära årligt understöd till belopp av åttahundra kronor.»

Till stöd för ifrågavarande framställning har motionären anfört

följande:

»Vid 1909 års riksdag beviljade riksdagen årligt understöd av 500 kronor åt

vardera av förut vid telegrafverket anställda föreståndarinnorna Maria Christina

Carlbom och Ida Amalia Maria Biengräber, född Jakobsson.

Börande dessa inhämtas av Kung! Maj:t till nämnda riksdag avgivna proposition,

att Carlbom, som var ogift, var född den 9 aug. 1843 och Biengräber,

som var änka, var född den 19 juli 1848. Båda antogos till föreståndarinnor hos

det privata Belltelefonbolaget, då detta 1881 började sin verksamhet i Göteborg,

vilka befattningar de, efter det telegrafverket övertagit sagda bolag, bibehöllo till

den 1 december 1901, från vilken tid de tjänstgjort å katalogexpeditionen vid

Göteborgs station. Deras avlöning hade utgjort för vardera 960 kronor per år.

Telegrafverket övertog från och med den 1 januari 1897 nämnda bolags

telefonnät och hade uti kontraktet angående övertagandet åtagit sig att giva anställning

åt bl. a. nämnda två föreståndarinnor med samma arvode, som de då

innehade hos det privata företaget.

Kung! telegrafstyrelsen hade uti sitt underdåniga förslag rörande dessa understöd

framhållit, att vid avvägningen av understödsbeloppen hänsyn borde tagas

icke blott till den relativt korta tid de varit anställda i telegrafverkets tjänst.

— Därvid uttalade kung!, styrelsen följande: Genom att vid inköp av de en:

skilda telefonnäten jämväl låta en del av dessas personal övergå i statens tjänst

synes nämligen staten hava tillförbundit sig att ifråga om deras pensionerande

låta dem räkna sig till godo även den tid, de varit anställda i de enskilda telefonbolagens

tjänst.

Det understöd, varav dessa två personer efter en tjänstetid av 29 år — och

därav 20 år såsom föreståndarinnor — komme i åtnjutande, utgjorde alltså 500

kronor.

De senare årens höga livsmedelskostnader och den nu rådande dyrtiden

hava, såsom envar inser, verkat därhän, att dessa personer f. n. befinna sig uti

en bekymmersam ställning. Det är med hänvisning härtill som jag ansett mig

böra göra en framställning till riksdagen, huruvida icke eu höjning i understödsbeloppen

kunde beviljas. — Jag tillåter mig erinra därom, att riksdagen 1915

beviljade vid telegrafverket anställda ett skrivbiträde och en lokaltelefonist vardera

ett årligt understöd av 500 kronor, varjämte vid samma riksdag en vid

verket anstånd linjearbetare erhöll förhöjning uti ett honom förut beviljat understöd

av 300 kronor med 180 kronor eller till 480 kronor.

Angående

pension åt

M. C. Carlbom

m. fl.

Motion 1: 30.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Banlcoutslcottets utlåtande Nr 14.

TJtskottet.

Då fröken Carlbom och fru Biengräber på sätt här ovan erinrats under en

lång följd av år skött befattningar såsom föreståndarinnor, torde det, vid jämförelse

med nu senast framhållna exempel, icke kunna anses oskäligt att dem

tillerkännes ett något högre belopp, varigenom de skulle kunna få det något

mera bekymmerfri!! på ålderdomens dagar.

Vidkommande beloppet för det förhöjda understödet har jag trott, att det

lämpligen kunde sättas till 800 kronor, d. v. s. en förhöjning av 300 kronor till

dem vardera _ T

De pensioner, som numera utgå, uppgå till för vaktföreståndarinnor 1,200

kronor och för ordinarie telefonister 900 kronor.

Om understödet bestämmes till 800 kronor, förefinnes en skillnad mellan

det och förstnämnda pensionsbelopp av 400 kronor, vilket belopp torde kunna

anses väl uppväga de avgifter som de nuvarande befattningshavarne själva betala

för erhållande av pension.»

Med bifall Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning beviljade 1909

års riksdag envar av föreståndarinnorna Maria Christina Carlbom och

änkan Ida Amalia Maria Biengräber, född Jakobsson, från och med ingången

av samma år av telegrafverkets medel under deras återstående

livstid årliga understöd till belopp av 500 kronor,

Av vad i motionen anförts och av tillgängliga handlingar i övrigt

framgår, att Carlbom och Biengräber antagits till föreståndarinnor, då

Belltelefonbolaget år 1881 började sin verksamhet i Göteborg samt att

de, även efter det telegrafverket övertagit Bellbolaget, bibehållit dessa

befattningar till den 1 december 1901, från vilken tid de tjänstgjort å

katalogexpeditionen vid Göteborg station.

Enligt vad som anfördes vid ärendets föredragning år 1909 inför

Kungl. Maj:t, hade vid avvägningen av lämpliga understödsbelopp åt

ifrågavarande personer hänsyn ansetts icke blott böra tagas till den relativt

korta tid, de varit anställda i telegrafverkets tjänst, utan syntes,

genom att vid inköp av de enskilda telefonnäten jämväl låta en del av

dessas personal övergå i statens tjänst, staten hava tillförbundit sig att

ifråga om deras pensionerande låta dem räkna sig till godo även den

tid de varit anställda i de enskilda telefonbolagens tjänst. Det för

Carlbom och Biengräber ifrågasatta beloppet, 500 kronor, hade år 1905

i årligt understöd tillerkänts ett skrivbiträde.

Då emellertid, enligt vad utredningen giver vid handen, Carlbom

och Biengräber ej mindre än omkring 20 år tjänstgjort såsom föreståndarinnor,

vill det synas utskottet att, ehuru de icke vid sin avgång

från tjänsten fortfarande innehaft samma befattningar, större hänsyn

bort tagas till denna deras tjänstetid än som skett. Utskottet har därför

icke något att invända mot en höjning av deras pensioner och lärer

icke något vara att erinra mot vad motionären i detta avseende föreslagit.

s. 15 Kontrollera mot PDF

BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 14.

15

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,

må besluta,

a) att det av 1909 års riksdag åt f. föreståndarinnan

Maria Christina Carlbom beviljade årliga

understöd, 500 kronor av telegrafverkets medel, må

från och med den 1 januari 1917 utgå med ett till

åttahundra kronor förhöjt belopp samt

b) att det av 1909 års riksdag åt f. föreståndarinnan

änkan Ida Amalia Maria Biengräber, född

Jakobsson, beviljade årliga understöd, 500 kronor av

telegrafverkets medel, må från och med den 1 januari

1917 utgå med ett till åttahundra kronor förhöjt belopp.

Stockholm den 7 mars 1916.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

Reservation

vid punkt 2 (angående pension åt interurbantelefonisten A. J. Larsson)

av herr Berg i Munkfors.

Herr Kristensson har begärt få antecknat, att han icke deltagit i

behandlingen av de under punkterna 1 och 2 i detta betänkande omförmälda

ärendena.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1916:60 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket, ävensom i ämnet väckt s. 13 i texten