Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket, ävensom i ämnet väckta motioner. l:o.
1916-03-07 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1916:14, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket, ävensom i ämnet väckta motioner. l:o.
Dokumentets text
Banlcontslcottets utlåtande Nr 14.
1
Nr 14.
Ankom till riksdagens kansli den 7 mars 1916 kl. 3,30 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
årligt understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket,
ävensom i ämnet väckta motioner.
l:o.
I en till riksdagen avlåten, till bankoutskottet hänvisad proposition,
nr 5, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, bland annat, att
envar av ingenjören Johan Vilhelm Jofmark, extra telefonreparatören
Per Olsson samt växelstationsföreståndarinnorna Hilda Beata Andrea
Napolea Hellberg och Ida Amalia Erikson må från och med månaden
näst efter den, under vilken vederbörande entledigas från anställning
vid telegrafverket, av telegrafverkets medel uppbära under sin återstående
livstid årligt understöd till belopp av, Löfmark 1,800 kronor, Olsson
975 kronor, Hellberg 600 kronor och Erikson 500 kronor, att utbetalas
i den ordning, som gäller för fyllnadspensioner från telegrafverket,
Till stöd för ifrågavarande framställningar åberopas utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för den 14 sistlidna januari, däri föredragande
departementschefen anfört följande.
»I skrivelse den 24 september 1915 har telegrafstyrelsen gjort framställning
om understöd åt fyra befattningshavare vid telegrafverket.
Styrelsen har därvid anfört följande:
»Ingenjören Johan Vilhelm Löfmark, som är född den 21 april 1844, förestod
under tiden 1882—1 april 1897 Kalmar telefonförenings privata telefonnät. Då
telegrafverket vid sistnämnda tidpunkt förvärvade detta telefonnät, förpliktade sig
telegrafverket enligt det med föreningen upprättade kontraktet att bibehålla Löfmark
i sin tjänst, så länge han till belåtenhet fullgjorde sina åligganden. Löfmark
har handhaft underhåll och anläggning av linjer, ledningar och apparater
inom hela Kalmars underhållsområde, omfattande Kalmars, Bergkvara, Borgholms
och Mörbylånga redovisningsområden med ett sammanlagt antal telefonapparater
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 8 samt. 10 höft. (Nr 14.) 1
Angående
pension åt
ingenjören
. V. Löfmark
m. fl.
Telegraf
styrelsen.
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
av för närvarande omkring 2,000. Till sitt biträde härvid har han avlönat underreparatörer,
på senare tiden fyra stycken. Enligt vad vederbörande linjedirektör
och stationsföreståndare meddelat, är Löfmark på grund av sin höga ålder numera
ej skickad att sköta sina åligganden, särskilt som hans hälsa börjat bliva
vacklande. Stationsföreståndaren har jämväl intygat, att Löfmark fullgjort sin
befattning väl och samvetsgrann!. Ersättningen till Löfmark från telegrafverket
har utgått enligt särskilt kontrakt och under sista tre åren belöpt sig till i
medeltal 10,100 kronor per år, varav han dock till sina underreparatörer utbetalat
omkring 6,800 kronor årligen, så att hans behållna inkomst utgjort i medeltal
3,300 kronor.
Löfmark, vars hustru är sjuklig och som sedan många år måst underhålla
en nära anförvant, vilken vårdas å sjukvårdsanstalt, lärer äga ett mindre kapital,
som lämnar honom några hundra kronors avkastning, samt ett rätt förfallet hus
i Kalmar gamla stad, ej större än att det lämnar honom en nödtorftig bostad.
Löfmark har även utövat arkitektyrke, men lärer numera icke kunna åtaga sig
några göromål såsom sådan. Till slut torde jämväl böra nämnas, att Löfmark
sedan ett 20-tal år tillbaka är ledamot av drätselkammaren i Kalmar och i denna
egenskap varit telegrafverket till stor nytta vid uppgörelser mellan telegrafverket
och staden.
I pensionshänseende anser styrelsen, att Löfmark bör närmast jämställas
med linjemästare, som vid uppnådda 60 levnads- och 35 tjänstår är berättigad till
pension å 1,900 kronor. Enär Löfmark väl överskridit nämnda levnadsålder —
han är nu 71 år — men icke kan räkna fulla 35 tjänstår, torde det årliga understödet
till honom böra sättas till 100 kronor lägre belopp än pensionen för linjemästare
och således bestämmas till 1,800 kronor. Till jämförelse kan styrelsen
nämna, att den från enskilt telefonnät likaledes övertagna ingenjören C. A. Taberman
vid 1911 års riksdag beviljades årligt understöd till belopp av 2,600 kronor
vid då uppnådda 67 levnads- och 26 tjänstår, varvid dock är att märka, att Taberman
i tjänsteställning ansågs likställd med byråtjänstemän, för vilka pensionen
då utgjorde 3,700 kronor vid uppnådda 67 levnads- och 35 tjänstår.
Extra telefonreparatören Per Olsson i Örnsköldsvik, som är född den 23
februari 1856, antogs såsom arbetsledare för telefonanläggningar vid Bröderna
Haglinds telefonnät i Hudiksvall år 1887, blev föreståndare för det enskilda
telefonnätets i Örnsköldsvik station därstädes år 1892 samt övergick vid detta
näts inköp år 1897 i telegrafverkets tjänst såsom extra reparatör, vilken befattning
han allt sedan enligt med honom upprättat kontrakt uppehållit. Då han
numera, enligt vad linje direktören meddelat, ofta är sjuk samt på grund därav
och sin ålder samt sin bristande kännedom om moderna apjmrater och växelbord
icke kan i behövlig utsträckning anlitas, bör han beredas tillfälle att avgå ur
verkets tjänst. Olssons inkomst från telegrafverket har under senaste åren belöpt
sig till 1,800—1,900 kronor per år. Han lärer icke äga något kapital eller
andra förvärvskällor till sin egen och sin två år äldre hustrus försörjande, efter
det avsked beviljats honom. Yederbörande stationsföreståndare har intygat, att
Olsson efter bästa förmåga och med gott vitsord skött sina åligganden samt städse
varit nykter och ordentlig.
Då Olsson i pensionshänseende bör jämställas med reparatör, vilken vid
60 levnads- och 35 tjänstår undfår pension å 1,200 kronor, samt Olsson, därest
han under år 1916 entledigas från sin anställning, då uppnått nämnda levnads
-
BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 14.
3
ålder och kan räkna 29 tjänstår, torde årligt understöd, motsvarande 29/3ä av 1,200
kronor eller i avrundat tal 1,000 kronor, böra tillerkännas honom.
Växelstations föreståndarinnan Hilda Beata Andrea Napolea Hellberg, som är
född den 30 november 1845, har sedan den 25 juni 1886 förestått telefonstationen
i Kungälf, till en början i Göteborgs Belltelefonaktiebolags tjänst, men från och
med den 1 april 1888, då Kungälfs station övergick i telegrafverkets ägo, i tjänst
hos telegrafverket. Enligt företett läkarbetyg lider hon numera av allmän nedsättning
av kroppskrafterna och sömnlöshet jämte höggradig nervositet och är på
grund därav oförmögen att längre nöjaktigt upprätthålla sin befattning. Borgmästaren
i Kungälf samt stadsfullmäktiges, drätselkammarens och fattigvårdsstyrelsens
ordförande därstädes hava i avlämnat intyg meddelat, att Hellberg är
medellös och ur stånd att på något sätt förtjäna sitt uppehälle ävensom att hon
förut på ett utmärkt sätt samt till allmänhetens fulla belåtenhet skött sin befattning.
Hellbergs löneförmåner hava under senaste åren utgjort 720 kronor per år
jämte fri bostad, uppvärmning och belysning.
Till växelstationsföreståndarinnor har Eders Kungl. Maj:t och riksdagen
tidigare plägat bevilja årligt understöd å 500 kronor. På grund av Hellbergs
höga ålder och långvariga, hedrande tjänstgöring samt fullständiga medellöshet
och oförmåga att själv bidraga till sin försörjning har styrelsen ansett sig i detta
fall böra föreslå, att understödet måtte få bestämmas till 600 kronor om året.
Växelstationsföreståndarinnan Ida Amalia Erikson, som är född den 7 september
1858, har sedan den 24 juli 1891 förestått telefonstationen och från och
med den 1 januari 1897 jämväl telegram expeditionen i Gränna. I företett läkarbetyg
intygas, att Erikson lider av höggradig nervositet och på grund därav äger
minskad förmåga att nödtorftligen försörja sig. Vederbörande stationsförestånclare
meddelar, att Erikson alltid skött sina åligganden på ett synnerligen mönstergillt
sätt och. gjort sig förtjänt av det erkännande, som kan komma henne till del.
Hennes inkomster från telegrafverket har under senaste åren belöpt sig till omkring
1,220 kronor, varmed liou dock måst avlöna biträde.
Då Erikson överskridit den för ordinarie telefonister bestämda pensionsåldern,
55 år, samt icke längre förmår fullgöra sin tjänst hos telegrafverket, torde
henne böra beviljas årligt understöd till det för växelstationsföreståndarinnor
brukliga beloppet av 500 kronor.»
På grund av vad styrelsen sålunda anfört har styrelsen hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att envar av ingenjören
Johan Vilhelm Löfmark, extra telefonreparatören Per Olsson samt
växelstationsföreståndarinnorna Hilda Beata Andrea Napolea Hellberg och
Ida Amalia Erikson må från och med månaden näst efter den, under
vilken vederbörande entledigas från anställning vid telegrafverket, av
det i telegrafverkets stat för driftkostnader upptagna förslagsanslag till
livräntor och understöd uppbära under sin återstående livstid årligt
understöd till belopp av, Löfmark 1,800 kronor, Olsson 1,000 kronor,
Hellberg 600 kronor och Erikson 500 kronor att utbetalas i den ordning,
som gäller för fyllnadspensioner från telegrafverket.
Ingenjören Löfmark synes i betraktande av den verksamhet, han
utövat, lämpligen böra, på sätt telegrafstyrelsen föreslagit, i pensions
-
U?p;irtement8-
chefen.
4
Bankoutsliottets utlåtande Nr 14.
hänseende närmast jämställas med linjemästare. Mot det av styrelsen
i enlighet därmed och med avseende fästat vid tjänstetidens längd
ifrågasatta pensionsbeloppet, 1,800 kronor, som med 100 kronor understiger
det för linjemästare gällande pension sunderlaget, synes mig —
även med tagen hänsyn därtill att Löfmark icke haft att erlägga pensionsavgifter
för egen pensionering — ej vara något att erinra.
Såsom telegrafstyrelsen framhållit, hava tidigare — sist vid 1914
års senare riksdag — årliga understöd till belopp av 500 kronor beviljats
åt växelstationsföreståndarinnor. I enlighet härmed torde, på
sätt styrelsen hemställt, årligt understöd böra tillerkännas växelstationsföreståndarinnan
Erikson med nämnda belopp. I betraktande av vad
som meddelats rörande växelstationsföreståndarinnan Hellbergs ålder och
försvagade hälsa samt långvariga och hedrande tjänstgöring ävensom
beträffande hennes bekymmersamma ekonomiska ställning anser jag mig
böra för detta särskilda fall tillstyrka, att understödsbeloppet i överensstämmelse
med styrelsens förslag sättes till 600 kronor.
Vad styrelsen hemställt beträffande extra telefonreparatören Olsson
har ej givit mig anledning till annan anmärkning än att från det av
telegrafstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet ett mindre avdrag synes
böra äga rum av den anledning, att Olsson ej haft att erlägga pensionsavgifter
för egen pensionering. Det årliga understödet till Olsson synes
i enlighet härmed böra bestämmas till 975 kronor.»
Utskottet, som på de i statsrådsprotokollet anförda skäl ansett sig
böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, hemställer,
att riksdagen må medgiva, att envar av nedannämnda
personer må från och med månaden näst efter
den, under vilken vederbörande entledigas från anställning
vid telegrafverket, av telegrafverkets medel
uppbära under sin återstående livstid årligt understöd,
att utbetalas i den ordning, som gäller för fyllnadspensioner
från telegrafverket, samt till belopp av
a) ingenjören Johan Vilhelm Löfmark ettusen åttahundra
kronor,
b) extra telefonreparatören Per Olsson niohundrasjuttio
fem
kronor,
c) växelstationsföreståndarinnan Hilda Beata Andrea
Napolea Hellberg sexhundra kronor samt
d) växelstationsföreståndarinnan Ida Amalia Erikson
femhundra kronor.
BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 14.
5
2:o.
I förenämnda proposition har Kungl. Maj:t vidare, under åberopande
av förut omförrnälda statsrådsprotokoll över civdärenden, föreslagit
riksdagen medgiva, att interurbantelefonisten Amalia Josefina Larson
må, utan hinder därav att hon kvarstår åden före 1908 års ingång gällande
avlöningsstat, vid avgång ur telegrafverkets tjänst den 1 maj 1917 komma
i åtnjutande av pension i enlighet med de bestämmelser, som enligt
kungl. kungörelsen den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av
§ 7 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket den 11
oktober 1907 gälla beträffande pensionering av interurbantelefonist å
nya avlöningsstaten.
I åberopade statsrådsprotokollet anföres följande:
»I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har interurbantelefonisten i
Filipstad Amalia Josefina Larsson gjort framställning om avlåtande av
proposition till riksdagen angående rätt för henne att vid avskedstagande
med utgången av april månad 1916 komma i åtnjutande av den
enligt kungl. kungörelsen den 14 september 1914 angående ändrad
lydelse av § 7 i avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket
den 11 oktober 1907 för interurbantelefonist bestämda pension.
Innan jag ingår på den sålunda väckta frågan, ber jag att få meddela
följande för dess bedömande erforderliga upplysningar.
Enligt de före år 1908 gällande pensionsbestämmelserna för telegrafverkets
tjänstemän, vilka bestämmelser återfinnas i § 2 av kungl.
kungörelsen den 6 juni 1902 angående avlöningsreglemente för tjänstemän
och betjänte vid telegrafverket, skulle tjänsteman vid telegrafverkets
distriktsförvaltning eller station för att vara berättigad och skyldig
att avgå med pension hava uppnått 95 sammanlagda levnads- och
tjänstår. Den pension, som då vid avgång tillkom tjänstemannen,
motsvarade till sitt belopp den oavkortade lön, tjänstemannen vid avskedstagandet
åtnjöt.
Genom det avlöningsreglemente för tjänstemän vid telegrafverket,
vilket fastställts genom kungl. kungörelse den 11 oktober 1907 och som
från och med år 1908 trätt i kraft, blevo pensionsbestämmelserna ändrade
därhän, att skyldighet att avgå från tjänsten inträdde vid viss, för
olika kategorier av tjänstemän bestämd levnadsålder, oberoende av tjänstårens
antal. Till grund för pensionens storlek lades ett för varje tjänstemannagrupp
fastställt pensionsunderlag. För åtnjutande av full pension,
Angående
pension åt
interurbantelefonisten
A. J. Larsson.
6
BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 14.
Telegraf
styrelsen.
vilken till sitt belopp motsvarade det för gruppen bestämda pensionsunderlaget,
fordrades ett visst, för varje tjänstemannagrupp fixerat antal
tjänstår. Hade detta antal tjänstår icke uppnåtts, skulle pensionen
utgå med reducerat belopp i förhållande till antalet felande tjänstår.
Dessa grundprinciper för pensionering av telegrafverkets tjänstemän
hava oförändrade bibehållits i de bestämmelser, som genom kungl. kungörelsen
den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i avlöningsreglementet
för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907 blivit
fastställda.
Till följd av remiss har telegrafstyrelsen inkommit med ett den 5
februari 1915 avgivet utlåtande i ärendet.
Efter att hava erinrat om ovan omförmälda bestämmelser, yttrar
styrelsen följande:
Yad sökanden Larsson vidkommer, antogs lion i telegrafverkets tjänst den
18 december 1896 vid verkets övertagande av Filipstads bergslags telefonförenings
telefonnät. Dessförinnan både bon innebaft anställning inom nämnda enskilda
telefonnät sedan den 15 april 1884. Då Larsson är född den 27 april
1849, skulle bon enligt de före år 1908 gällande pensionsbestämmelserna bliva
pensionsmässig den 1 september 1920 vid då uppnådda 711/3 levnads- och 23 2/3
tjänstår. Vid denna tidpunkt skulle bon bara uppnått den högsta avlöning, som
enligt den äldre avlöningsstaten kunde tillkomma interurbantelefonist av den
grad Larsson vid den nya avlöningsstatens ikraftträdande innebade. Då pensionen
enligt bestämmelserna i äldre avlöningsstaten var till sin storlek beroende
av den vid avskedstagandet innehavda avlöningen, skulle således Larsson
vid sin avgång år 1920 komma i åtnjutande av den högsta pension, som enligt
den äldre avlöningsstaten kunde komma benne till del, utgörande 750 kronor
per år.
Enligt de från och med år 1908 för tjänstemän å nya avlöningsstaten
gällande pensionsbestämmelserna skulle interurbantelefonist vara skyldig avgå
med pension vid uppnådda 55 levnadsår. För erhållande av full pension fordrades,
att vederbörande interurbantelefonist intjänat 30 tjänstår. Dessa stadganden
hava oförändrade influtit jämväl i de pensionsbestämmelser, som enligt ovannämnda
nådiga kungörelse den 14 september 1914 för närvarande äro för telegrafverkets
personal gällande.
Vid ingången av år 1908 både Larsson redan uppnått en ålder av 583 4
år och skulle således, om bon då både övergått på nya avlöningsstaten,
omedelbart blivit pensionsmässig. Då hon emellertid vid denna tidpunkt endast
räknade 11 tjänstår i telegrafverkets tjänst, skulle den benne tillkommande pensionen
hava utgjort allenast 11/3o av det för interurbantelefonist bestämda pensionsunderlaget.
Enär pensionsunderlaget enligt då gällande bestämmelse utgjorde
900 kronor, skulle den pension Larsson ägt bekomma, om bon då övergått
till ny stat, hava utgjort endast 330 kronor om året.
I betraktande av den obetydliga pension, som sålunda skulle kommit benne
till del, i händelse bon övergått på nya avlöningsstaten, fann sig Larsson nödsakad
kvarstanna å äldre stat med dess längre tjänstetid och högre pension.
Ban k o u ts Jc o t te ts utlåtande Nr 14.
7
Bland övriga telefonister, som i likhet med Larsson övertagits från enskilt telefonnät,
funnos visserligen flera, som likaledes övergått till rikstelefon vid så
framskriden levnadsålder, att de vid uppnåendet av 55 års ålder icke komme att
räkna 30 tjänstår, men för flertalet var bristen i tjänstålder och därmed avkortningen
av pensionen ej av sådan betydenhet, att vederbörande därav såg sig
hindrad övergå å nya staten med dess högre avlöningsförmåner.
Genom den ändring i 1907 års avlöningsreglementes pensionsbestämmelser,
som fastställts genom meranämnda nådiga kungörelse den 14 september 1914,
blev bestämt, att telefonist, som haft anställning inom enskilt, av telegrafverket
övertaget telefonnät, skulle såsom tjänstetid inom telegrafverket få tillgodoräkna
sig de år hon varit anställd vid det enskilda nätet. Genom denna bestämmelse
komma alla från enskilt telefonnät övertagna telefonister, vilka övergått på den
år 1908 ikraftträdande nya avlöningsstaten, att vid avgång vid 55 års ålder vara
berättigade till full eller åtminstone i det närmaste full pension.
Därest denna bestämmelse, att telefonist får såsom tjänstetid tillgodoräkna
sig sin tjänstgöring inom enskilt telefonnät, varit fastslagen redan vid ikraftträdandet
av den nya avlöningsstaten år 1908, skulle förhållandena för Larsson
ställt sig väsentligt olika mot vad nu blivit förhållandet. Enär Larsson, såsom
redan nämnts, haft anställning inom det enskilda telefonnätet i Eilipstad sedan
den 15 april 1884, skulle hon, om hennes tjänstålder beräknades från denna
dag, vid ingången av år 1908 räknat cirka 24 tjänstår. Hennes pension vid
omedelbar avgång då skulle i följd härav ha utgjort 720 kronor per år, och
vid närvarande tidpunkt skulle hon, om hon medgivits kvarstanna i tjänst,
hava uppnått tillräckligt antal tjänstår för att vid avgång erhålla full pension.
Med anledning av de sålunda ändrade förhållandena anhöll Larsson hos
telegrafstyrelsen att från och med år 1915 få övergå å nya avlöningsstaten. I §
6 av det av Kungl. Maj t den 11 oktober 1907 utfärdade, i denna del ännu gällande
nådiga avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket föreskrives
emellertid, att för de tjänstemän, som före den 1 mars 1908 förklarat sig icke
vilja underkasta sig nämnda års avlöningsstat med dess villkor och bestämmelser,
avlöningsförmåner skola utgå enligt för dem förut gällande grunder. Enligt
denna bestämmelse måste således avgörandet, huruvida en tjänsteman önskade
övergå på nya eller kvarstanna på gamla avlöningsstaten vara definitivt fattat
före den 1 mars 1908. På grund härav fann sig telegrafstyrelsen icke kunna
tillmötesgå den av Larsson gjorda framställningen att från och med år 1915 få
övergå på nya staten.
Den nu föreliggande framställningen avser, att Larsson, ehuru övergång till
ny stat av nyss nämnt skäl icke kunnat henne medgivas, måtte vid avgång ur
telegrafverkets tjänst med utgången av april 1916 beviljas pension till samma
belopp, som skulle kommit att till henne utgå, därest övergång till ny stat medgivits.
Att Larsson i sin framställning fixerat tidpunkten för sin avgång till utgången
av april 1916 torde hava berott därpå, att hon då dels — under förutsättning
att hennes tjänstgöring i det enskilda telefonnätet vid avgångstillfället
tillgodoräknas henne såsom tjänstår inom telegrafverket — uppnått tillräckligt
antal levnads- och tjänstår för att enligt såväl de äldre som nyare pensionsbestämmelserna
vara berättigad till full pension, dels ock hunnit intjäna det sista
ålderstillägg såsom interurbantelefonist av andra lönegraden å äldre stat, vilket
är erforderligt för att hon skulle vara berättigad till högsta möjliga pension
8
JBanJcoutskottets utlåtande Nr 14.
enligt den äldre staten, ävensom liunnit erlägga vissa retroaktivavgifter till telegrafverkets
pensionsinrättning, vilka enligt den äldre avlöningsstaten skola utgå
under de tre första månaderna efter erhållen löneförhöjning.
Givetvis kan icke förnekas, att Larsson kommit i _ eu ogynnsam ^ belägenhet
därigenom, att bestämmelsen om rätt för telefonist att i tjänstårsberäkningen
tillgodoräkna sig sin tjänstgöring _ inom enskilt telefonnät icke var
fastslagen, då det för henne gällde att välja mellan övergång till den njya
eller kvarstannande å den äldre avlöningsstaten, och^ ton i följd härav praktiskt
taget var utestängd från möjligheten att övergå å nya staten. Under
sådana förhållanden fanns det givetvis sakligt fog för hennes framställning att
nu, efter nämnda bestämmelses tillkomst, få korrigera sitt val,, ehuru telegrafstyrelsen,
såsom nämnt, av formella skäl fann sig icke kunna ^tillmötesgå framställningen.
Billighetsskäl synas sålunda tala för att Larsson åtminstone i pensionshänsende
beredes samma förmåner, som skulle kommit henne till del, därest
hon vid valet mellan gamla och nya avlöningsstaterna haft att rakna med den
förmånligare tjänstår sberäkning, som sedermera blivit fastslagen. Telegrafstyrelsen
måste därför finna hennes nu föreliggande underdåniga framställning behjärtansvärd
samt förtjänt av tillstyrkande,_ så mycket mer som Larsson, enligt
vad bifogade intyg från förre telegrafkommissarien i Filipstad utvisar, gjort sig
förtjänt av de bästa vitsord för sin tjänstgöring, _ _ .
Yad angår den ekonomiska innebörden av ett bifall till framställningen, sa
utgör den pension, som vid avgång den 1 maj 1916 skulle tillkomma Larsson
från telegrafverkets pensionsinrättning, 228 kronor per år. Enligt nådiga, kungörelsen
den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i gällande avlönino-sreglemente
för tjänstemän vid telegrafverket av den 11 oktober 1907 utgör
pensionsunderlaget för interurbantelefonist 1,000 kronor. Den av telegrafverkets
medel utgående fyllnadspensionen skulle således, i händelse framställningen bifalles,
utgöra 772 kronor per år. Därest vid samma tidpunkt avsked med pension
enligt äldre stat beviljades Larsson, skulle, såsom redan nämnts, totala
pensionen utgöra 750 kronor ner år, varav den av telegrafverkets medel utgående
andelen skulle utgöra 522 kronor. Ett bifall till framställningen skulle alltså
medföra en merutgift av 250 kronor per år.
Genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen ha åtskidiga
från enskilda telefonnät övertagna telefonister, vilka ej vunnit ordinarie anställnin0,
såsom interurbantelefonister utan kvarstatt såsom lokaltelefonister, beviljats
pension'' av telegrafverkets medel, i allmänhet vid omkring 60 års ålder och till
ett belopp av 500 kronor per år. Den utgift, telegrafverket i händelse av bifall
till nu föreliggande framställning finge vidkännas för Larssons pensionering,
skulle såsom av det ovan anförda framgår, bliva något större, men härvid är att
taga i’ betraktande, dels att Larsson innehaft ett mera ansvarsfullt och högre avlönat
arbete än en lokaltelefonist, dels ock att Larsson, som vid den i framställningen
fixerade tidpunkten för avskedet uppnått en ålder av 67 år, erhåller
sin pension väsentligt senare än vad fallet varit med här ifrågavarande lokaltelefonister.
,
Några för statsverket betungande konsekvenser i form av likartade framställningar
från andra telefonister äro icke att befara. Av de från enskilda telefonnät
övertagna telefonisterna finnes nämligen, förutom Larsson, endast en, som
kvarstår å äldre stat. Ej heller ur denna synpunkt torde således några betänkligheter
mot ett bifall till framställningen behöva resa sig.
BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 14.
9
På grund av vad sålunda anförts har telegrafstyrelsen hemställt,
att proposition måtte avlåtas till riksdagen om rätt för å äldre
avlöningsstat kvarstående interurbantelefonisten Amalia Josefina Larsson
att vid avgång ur telegrafverkets tjänst den 1 maj 1916 komma i åtnjutande
av pension i enlighet med de bestämmelser, som enligt kungl.
kungörelsen den 14 september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i
avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober
1907 gälla beträffande pensionering av interurbantelefonist å nya avlöningsstaten.
Uti infordrat utlåtande, avgivet den 10 april 1915, bar statskontoret
yttrat sig sålunda: *
Sedan genom 1914 års senare riksdags beslut och nådiga kungörelsen den
14 september samma år vidtagits sådan ändring i avlöningsreglementet för
tjänstemän vid telegrafverket den 11 oktober 1907, att tjänstår för erhållande av
pension må beräknas även för tid, under vilken anställning innehafts vid enskilt
telefonnät, som av telegrafverket övertagits, har den orsak, som på sin tid föranledde
sökanden att förklara sig icke vilja ingå på 1908 års avlöningsstat och
berörda därtill hörande avlöningsreglemente, bortfallit, utan att tillfälle beretts
för sökanden och med henne i detta avseende likställda att ingå på de nya bestämmelserna.
Med hänsyn härtill kan ifrågasättas, huruvida icke genom framställning
till riksdagen borde utverkas medgivande därtill, att av telegrafverket
från enskilt telefonnät övertagen telefonist, som kvarstår å äldre avlöningsstat,
må — utan hinder därav att hon inom i sådant avseende föreskriven tid förklarat,
att hon icke ville ingå på 1908 års avlöningsstat med därtill hörande avlöningsreglemente
—- från och med år 1916 övergå å nämnda stat under villkor,
att hon inom viss tid därom gör anmälan hos telegrafstyrelsen. Därigenom skulle
pensionsfrågan bliva på lämpligt sätt löst. Då emellertid av telegrafstyrelsens
underdåniga utlåtande i ärendet framgår, att bland telegrafverkets från enskilt
telefonnät övertagna telefonister numera finnes förutom sökanden endast en,
som kvarstår å äldre stat, torde måhända utverkande av ett dylikt medgivande
anses obehövligt; och under sådan förutsättning synes det statskontoret icke
vara något att erinra mot att pensionsfrågan för sökandens vidkommande nu
ordnas på sätt telegrafstyrelsen hemställt.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hade interurbantelefonisten
Larsson, därest bon ingått på 1908 års avlöningsstat, på
grund av sin levnadsålder omedelbart blivit pensionsmässig. På bon
vid nämnda tidpunkt kunde tillgodoräkna sig allenast 11 tjänstår i
telegrafverkets tjänst, både bon emellertid endast ägt utbekomma avkortad
pension med 330 kronor. Att Larsson, som enligt den äldre
avlöningsstaten kunde ernå en pension av 750 kronor — visserligen först
efter sammanlagt 95 levnads- och tjänstår eller den 1 september 1920
— föredrog att kvarstå å donna stat, var helt naturligt.
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 8 sand. 10 höft. (Nr 14.)
Statskontoret.
Departements
chefen.
2
10
Bankoatslcottets utlåtande Nr 14.
Den omständigheten att ovannämnda bestämmelse om rätt att i
pensionshänseende tillgodoräkna sig anställning vid enskilt telefonnät,
som övertagits av telegrafverket, tillkommit först långt efter den tidpunkt,
då Larsson haft att träffa valet mellan att kvarstå å den gamla
staten eller att övergå å den nya, har onekligen försatt henne i en synnerligen
ogynnsam ställning. Billigheten torde kräva, att åtgärder vidtagas
för att bereda Larsson de förmåner i avseende å pension, som numera
föreligga för befattningshavare å den nya avlöningsstaten. Detta synes
desto lättare kunna ske, som några konsekvenser därav i form av liknande
ansökningar från eft större antal befattningshavare i samma ställning
som Larsson icke lära vara att befara.
Enligt vad jag från telegrafstyrelsen inhämtat har i styrelsens ovanberörda
skrivelse insmugit sig den felaktiga uppgiften, att Larsson från
och med år 1916 skulle komma i åtnjutande av sista ålders tillägget såsom
interurbantelefonist av andra lönegraden å äldre stat. Riktiga förhållandet
är, att detta ålderstillägg tillfaller henne först från och med
år 1917, och har styrelsen därför medgivit Larsson att kvarstå i tjänst
till utgången av april 1917, vid vilken tidpunkt hon jämväl hunnit till
telegrafverkets pensionsinrättning inbetala stadgade retroaktivavgifter.
Vid sådant förhållande torde den rätt till pension, varom styrelsen hemställt
för Larsson, böra tillkomma henne först vid utgången av april 1917.»
Motion ii: it o. Till utskottets behandling har vidare överlämnats en inom andra
kammaren av herr Helger väckt motion, nr 170, vari motionären hemställt,
»att riksdagen ville bevilja interurbantelefonisten Amalia Larsson
i Filipstad en fyllnadspension av 350 kr. årligen under hennes återstående
livstid från och med april månads utgång 1916, då hon efter uppnådda
67 års ålder och 32 tjänstår från sin tjänst avgår».
Motionärens härför anförda motivering är av följande lydelse:
»Interurbantelefonisten vid Filipstads station Amalia Josefina Larsson, född
den 27 april 1849, anställdes den 15 april 1884 såsom föreståndarinna för Filipstads
bergslags telefonförenings centralstation i Filipstad, vilken befattning bon,
enligt av dess styrelse lämnade meddelanden, skött till såväl styrelsens som allmänhetens
synnerliga belåtenhet. När nämnda telefonförenings nät den 11 december
1896 övertogs av k. telegrafverket, blev hon jämte hennes hittillsvarande
biträde vid stationen, Julia Magnusson, född den 21 juni 1877, i enlighet med
bestämmelserna i överlåtelsekontraktet, anställd i telegrafverkets tjänst, båda
såsom lokaltelefonister.
Sedan rikets telefonväsende enligt riksdags och regerings beslut ar 1905
delvis överförts på ordinarie stat, blevo båda den 16 december 1905 extei ordinarie
och den 17 december 1906 ordinarie interurbantelefonister med en årslön
av 800 kronor, varifrån avdrogos i pensionsavgifter för den förra på grund av
hennes höga ålder årligen kr. 78:44 och för den senare kr. 55:08.
BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 14.
11
Av 1907 års riksdag behandlades och ar Kungl. Maj:t fastställdes ny såväl
avlönings- som pensionsstat att tillämpas från och med 1908 års ingång och
innebärande en väsentlig förbättring i synnerhet för de lägst avlönade tjänstemännen,
däribland interurbantelefonisterna; men uti det härför den 11 oktober
1907 paragraf 7 fastställda reglementet föreskrevs bl. a., att interurbantelefonist
för att bliva pensionsberättigad skulle hava varit anställd i verkets tjänst minst
SO år samt att anmälan, huruvida vederbörande tjänsteman önskade ingå på nya
eller eventuellt kvarstå på gamla staten, skulle till telegrafstyrelsen vara ingiven
före nämnda års utgång.
Under sådan situation nödgades Amalia Larsson, som vid sin anställning i
telegrafverket gick på sitt 47:de år och sålunda skulle måst närma sig åttioårsåldern,
innan hon blivit pensionsmässig, anmäla sig, ehuru motvilligt, att kvarstå
på gamla staten, varemot hennes yngre forna biträde Julia Magnusson var oförhindrad
ingå på nya staten med en begynnelselön av 900 kr., som redan påföljande
år 1909 höjdes till 960 och år 1911 till 1,020 samt år 1913 till 1,260 kr.,
varvid hennes årliga pensionsavgifter samtidigt sänktes till kr. 37:56, under det
att hennes på gamla staten kvarstående äldre kamrat Amalia Larsson först år
1912 fick genom sitt första ålderstillägg lönen höjd till 900 kr., men samtidigt
också det årliga pensionsavdraget ökat till kr. 93: 3ö.
När telegrafverkets pensionsstat senast vid 1914 års riksdag behandlades,
gjordes bl. a. den förändringen i bestämmelserna rörande berättigande till pension,
att uti vederbörandes stipulerade tjänstetid av minst 30 år finge medräknas
även tjänstetiden hos enskilt verk eller inrättning, som av telegrafverket
övertagits, vilken ändring sålunda hade till följd, att Amalia Larsson skulle
varit pensionsberättigad redan i april 1914, om hon nämligen varit inne på nya
staten.
Så snart denna ändring blev genom kungl. telegrafstyrelsens cirkulär den
10 oktober 1914 henne bekant, ingick hon genast till telegrafstyrelsen med anhållan
att få ingå på ny stat; men denna anhållan avslogs med hänvisning till
bestämmelsen uti 1907 års reglemente, att denna anhållan skulle hava gjorts
inom den i nämnda reglemente bestämda tiden.
Hon är sålunda genom en förändring i bestämmelserna, vilken varken hon eller
någon annan kunnat på förhand förutse, bragt i den belägenhet, att hon nu vid snart
67 års ålder visserligen är berättigad till pension; men endast enligt gamla
staten av 650 kr., under det att nya staten berättigar till en pension av 1,000 kr.,
för interurbantelefonister, som tjänat den härtör stipulerade tiden.
När hon i följd av bestämmelserna i merberörda 1907 års reglemente nödgats
kvarstå på gamla staten och därigenom fått under åren 1908—1915 dels nöja
sig med 1,840 kr. lägre avlöning och dels utbetala 299: 24 kr. högre pensionsavgifter
än hennes yngre kamrat, och då 1914 års riksdagsbeslut rörande berättigandet
att i den stipulerade tjänstetiden även få medräkna sådan tid i enskilt
verk väl avsåge att upphäva eller åtminstone mildra en föregående orättvisa,
borde hon ju rättvisligen vid sitt avskedstagande kunna jämnställas med sina
yngre kamrater.»
I likhet med departementschefen anser utskottet billigheten fordra,
att åtgärder vidtagas för att bereda interurbantelefonisten Larsson sådan
förmån i pensionsavseende, att hon varder likställd med befattningshavare
Utskottet.
12
Banlcoutskottets utlåtande Nr 14.
å den nya avlöningsstaten. Häremot synes för övrigt Bå mycket mindre
vara att erinra, som, enligt vad i statsrådsprotokollet omförmäles,
några konsekvenser härav i form av liknande ansökningar från ett större
antal telefonister i samma ställning som Larsson icke lära vara att befara.
Av den utredning, som lämnats i statsrådsprotokollet, framgår, att
Larsson först från och med år 1917 kommer i åtnjutande av sista ålderstillägget
såsom interurbantelefonist av andra lönegraden å äldre stat.
Telegrafstyrelsen har därför medgivit henne att kvarstå i tjänst till utgången
av april månad 1917, då hon jämväl hunnit inbetala stadgade
retroaktivavgifter till telegrafverkets pensionsinrättning. Under sådana
förhållanden anser även utskottet, att den rätt till pension, varom här
är fråga, bör tillkomma Larsson först vid april månads utgång 1917.
Totalbeloppet av den pension, Larsson då skulle erhålla, utgör 1,000
kronor och kommer, såsom telegrafstyrelsen framhållit, ett bifall till
framställningen att medföra en årlig merutgift av allenast 250 kronor,
då Larsson, därest hon vid nämnda tidpunkt beviljades avsked med
pension enligt äldre stat, vore berättigad till en pension av 750 kronor
om året.
Utskottet har alltså icke ansett sig böra biträda motionärens förslag
eller att redan vid april månads utgång 1916, innan sista ålderstillägget
tillfallit Larsson och då hennes pension enligt äldre stat skulle
hava utgjort 650 kronor, tillförsäkra henne den högre pensionen.
Åberopande vad sålunda blivit anfört får utskottet hemställa,
att riksdagen, med avslag å förevarande motion
II: 170. i vad densamma skiljer sig från Kungl. Maj:ts
framställning i ämnet, må bifalla Kungl. Maj:ts proposition
och således medgiva, att interurbantelefonisten
Amalia Josefina Larsson må, utan hinder därav att hon
kvarstår å den före 1908 års ingång gällande avlöningsstat,
vid avgång ur telegrafverkets tjänst den 1 maj 1917
komma i åtnjutande av pension i enlighet med de
bestämmelser, som enligt kungl. kungörelsen den 14
september 1914 angående ändrad lydelse av § 7 i
avlöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket
den 11 oktober 1907 gälla beträffande pensionering av
interurbantelefonist å nya avlöningsstaten.
Bankoutskottets utlåtande Nr 14.
13
. 3:o.
I en inom första kammaren väckt, till bankoutskottet hänvisad motion,
nr 30, bar herr Mannheimer föreslagit, att riksdagen måtte besluta att
bevilja vardera av »f. föreståndarinnorna fröken Maria Christina Carlbom
och änkefru Ida Amalia Maria Biengräber i Göteborg en förhöjning uti
de till dem utgående årliga understöd med 300 kronor, så att vardera
av dem f. o. m. den 1 januari 1917 ägde att under sin återstående livstid
uppbära årligt understöd till belopp av åttahundra kronor.»
Till stöd för ifrågavarande framställning har motionären anfört
följande:
»Vid 1909 års riksdag beviljade riksdagen årligt understöd av 500 kronor åt
vardera av förut vid telegrafverket anställda föreståndarinnorna Maria Christina
Carlbom och Ida Amalia Maria Biengräber, född Jakobsson.
Börande dessa inhämtas av Kung! Maj:t till nämnda riksdag avgivna proposition,
att Carlbom, som var ogift, var född den 9 aug. 1843 och Biengräber,
som var änka, var född den 19 juli 1848. Båda antogos till föreståndarinnor hos
det privata Belltelefonbolaget, då detta 1881 började sin verksamhet i Göteborg,
vilka befattningar de, efter det telegrafverket övertagit sagda bolag, bibehöllo till
den 1 december 1901, från vilken tid de tjänstgjort å katalogexpeditionen vid
Göteborgs station. Deras avlöning hade utgjort för vardera 960 kronor per år.
Telegrafverket övertog från och med den 1 januari 1897 nämnda bolags
telefonnät och hade uti kontraktet angående övertagandet åtagit sig att giva anställning
åt bl. a. nämnda två föreståndarinnor med samma arvode, som de då
innehade hos det privata företaget.
Kung! telegrafstyrelsen hade uti sitt underdåniga förslag rörande dessa understöd
framhållit, att vid avvägningen av understödsbeloppen hänsyn borde tagas
icke blott till den relativt korta tid de varit anställda i telegrafverkets tjänst.
— Därvid uttalade kung!, styrelsen följande: Genom att vid inköp av de en:
skilda telefonnäten jämväl låta en del av dessas personal övergå i statens tjänst
synes nämligen staten hava tillförbundit sig att ifråga om deras pensionerande
låta dem räkna sig till godo även den tid, de varit anställda i de enskilda telefonbolagens
tjänst.
Det understöd, varav dessa två personer efter en tjänstetid av 29 år — och
därav 20 år såsom föreståndarinnor — komme i åtnjutande, utgjorde alltså 500
kronor.
De senare årens höga livsmedelskostnader och den nu rådande dyrtiden
hava, såsom envar inser, verkat därhän, att dessa personer f. n. befinna sig uti
en bekymmersam ställning. Det är med hänvisning härtill som jag ansett mig
böra göra en framställning till riksdagen, huruvida icke eu höjning i understödsbeloppen
kunde beviljas. — Jag tillåter mig erinra därom, att riksdagen 1915
beviljade vid telegrafverket anställda ett skrivbiträde och en lokaltelefonist vardera
ett årligt understöd av 500 kronor, varjämte vid samma riksdag en vid
verket anstånd linjearbetare erhöll förhöjning uti ett honom förut beviljat understöd
av 300 kronor med 180 kronor eller till 480 kronor.
Angående
pension åt
M. C. Carlbom
m. fl.
Motion 1: 30.
14
Banlcoutslcottets utlåtande Nr 14.
TJtskottet.
Då fröken Carlbom och fru Biengräber på sätt här ovan erinrats under en
lång följd av år skött befattningar såsom föreståndarinnor, torde det, vid jämförelse
med nu senast framhållna exempel, icke kunna anses oskäligt att dem
tillerkännes ett något högre belopp, varigenom de skulle kunna få det något
mera bekymmerfri!! på ålderdomens dagar.
Vidkommande beloppet för det förhöjda understödet har jag trott, att det
lämpligen kunde sättas till 800 kronor, d. v. s. en förhöjning av 300 kronor till
dem vardera _ T
De pensioner, som numera utgå, uppgå till för vaktföreståndarinnor 1,200
kronor och för ordinarie telefonister 900 kronor.
Om understödet bestämmes till 800 kronor, förefinnes en skillnad mellan
det och förstnämnda pensionsbelopp av 400 kronor, vilket belopp torde kunna
anses väl uppväga de avgifter som de nuvarande befattningshavarne själva betala
för erhållande av pension.»
Med bifall Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning beviljade 1909
års riksdag envar av föreståndarinnorna Maria Christina Carlbom och
änkan Ida Amalia Maria Biengräber, född Jakobsson, från och med ingången
av samma år av telegrafverkets medel under deras återstående
livstid årliga understöd till belopp av 500 kronor,
Av vad i motionen anförts och av tillgängliga handlingar i övrigt
framgår, att Carlbom och Biengräber antagits till föreståndarinnor, då
Belltelefonbolaget år 1881 började sin verksamhet i Göteborg samt att
de, även efter det telegrafverket övertagit Bellbolaget, bibehållit dessa
befattningar till den 1 december 1901, från vilken tid de tjänstgjort å
katalogexpeditionen vid Göteborg station.
Enligt vad som anfördes vid ärendets föredragning år 1909 inför
Kungl. Maj:t, hade vid avvägningen av lämpliga understödsbelopp åt
ifrågavarande personer hänsyn ansetts icke blott böra tagas till den relativt
korta tid, de varit anställda i telegrafverkets tjänst, utan syntes,
genom att vid inköp av de enskilda telefonnäten jämväl låta en del av
dessas personal övergå i statens tjänst, staten hava tillförbundit sig att
ifråga om deras pensionerande låta dem räkna sig till godo även den
tid de varit anställda i de enskilda telefonbolagens tjänst. Det för
Carlbom och Biengräber ifrågasatta beloppet, 500 kronor, hade år 1905
i årligt understöd tillerkänts ett skrivbiträde.
Då emellertid, enligt vad utredningen giver vid handen, Carlbom
och Biengräber ej mindre än omkring 20 år tjänstgjort såsom föreståndarinnor,
vill det synas utskottet att, ehuru de icke vid sin avgång
från tjänsten fortfarande innehaft samma befattningar, större hänsyn
bort tagas till denna deras tjänstetid än som skett. Utskottet har därför
icke något att invända mot en höjning av deras pensioner och lärer
icke något vara att erinra mot vad motionären i detta avseende föreslagit.
BanJcoutsJcottets utlåtande Nr 14.
15
Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må besluta,
a) att det av 1909 års riksdag åt f. föreståndarinnan
Maria Christina Carlbom beviljade årliga
understöd, 500 kronor av telegrafverkets medel, må
från och med den 1 januari 1917 utgå med ett till
åttahundra kronor förhöjt belopp samt
b) att det av 1909 års riksdag åt f. föreståndarinnan
änkan Ida Amalia Maria Biengräber, född
Jakobsson, beviljade årliga understöd, 500 kronor av
telegrafverkets medel, må från och med den 1 januari
1917 utgå med ett till åttahundra kronor förhöjt belopp.
Stockholm den 7 mars 1916.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Reservation
vid punkt 2 (angående pension åt interurbantelefonisten A. J. Larsson)
av herr Berg i Munkfors.
Herr Kristensson har begärt få antecknat, att han icke deltagit i
behandlingen av de under punkterna 1 och 2 i detta betänkande omförmälda
ärendena.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1916:60 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående årligt understöd åt vissa befattningshavare vid telegrafverket, ävensom i ämnet väckt s. 13 i texten