Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyddskoppympning dels Kungl. Maf.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 127 och 128 §§ i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 dels och åtta med anledning av förstnämnda proposition väckta motioner.

1916-04-07 · 68 sidor, varav 67 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 67 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1916:22, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyddskoppympning dels Kungl. Maf.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 127 och 128 §§ i strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 dels och åtta med anledning av förstnämnda proposition väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr •22.

1

Nr 22.

Ankom till riksdagens kansli den 10 april 1916 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition

med förslag till lag om skyddskoppympning dels Kungl.

Maf.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse

av 127 och 128 §§ i strafflagen för krigsmakten

den 23 oktober 1914 dels och åtta med anledning av

förstnämnda proposition väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Alexanderson, Gezelius, Stärner,

Knut Larsson*), greve Spens, Dahl, Hult, von Sydow, Schotte, Pettersson i

Bjälbo, Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Borg, Holmdahl, Igel

och Lindqvist i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom den 1 februari 1916 dagtecknade propositioner, nr 32 och

33, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionerna bilagda, i

statsrådet samt, vad sistnämnda proposition beträffar, jämväl i lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan intagna förslag

till

l:o) lag om skyddskoppympning; och

2:o) lag om ändrad lydelse av 127 och 128 §§ i strafflagen för

krigsmakten den 23 oktober 1914.

Berörda propositioner hava hänvisats till lagutskottet; och har utskottet

i samband med propositionen nr 32 till behandling förehaft följande

i anledning därav väckta motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 94 av herr Ålmer,

nr 95 av herrar Almer och Carl Eklundli, och

nr 96 av herrar Stärner och K. A. Nilson; samt

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 17 käft. (Nr 22.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

TJtskottet.

inom andra kammaren:

nr 226 av herr Bengtsson i Göteborg,

nr 227 av herr Bäckström,

nr 228 av herrar Vennerström och Eriksson i Grängesberg,

nr 229 av herr Thore, och

nr 230 av herr Janson i Bråten, i vilken sistnämnda motions syfte

trettiotre av kammarens ledamöter instämt.

Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen

får utskottet, i den mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa

till de kungl. propositionerna jämte därvid fogade protokollsutdrag

med bilagor.

I fråga om vad motionärerna hemställt samt vad de till stöd för

sina yrkanden anfört tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna, i den

mån desamma icke finnas införda här nedan i samband med behandlingen

av förslaget till lag om skyddskoppympning i de delar, ifrågavarande

motioner för varje särskilt fall avse.

Nu gällande bestämmelser angående skyddskoppympningen innefattas

i kungl. reglementet för skyddskoppympning i riket den 29 september

1853 (i viss del ändrat genom kungl. kungörelsen den 20 mars

1874). För Stockholm, där reglementet ej äger tillämpning, hava motsvarande

föreskrifter lämnats i kungl. brevet den 16 november 1854,

jämfört med överståthållarämbetets kungörelse den 23 januari 1855.

Bestämmelser i ämnet hava därjämte utfärdats genom kungl. kungörelsen

den 9 januari 1849 jämte kungl. sundhetskollegii cirkulär till vederbörande

chefsämbeten den 15 februari samma år angående revaccination

av rekryter samt genom kungl. brevet den 11 mars 1904 angående

revaccination av värnpliktiga.

Enligt dessa bestämmelser äro föräldrar och målsmän pliktiga att

låta med skyddskoppor ympa de till deras omvårdnad hörande barn,

innan dessa uppnå två års ålder. Denna skyldighet att undergå vaccinering

gäller dock även i avseende å barn och andra personer, vilka

redan hunnit högre ålder utan att hava haft smittkoppor eller blivit med

framgång vaccinerade. Stamrekryt skall vid antagandet vaccineras utan

avseende å tidigare smittkoppssjukdom eller vaccinering. Värnpliktig,

vilken ej med läkareintyg styrker, att han haft smittkoppor eller inom

de närmaste två åren före inryckningen till första tjänstgöringen blivit

med framgång vaccinerad, skall ympas, så framt han ej däremot gör

invändning. Även eljest förordas revaccination, dock utan några tvångsbestämmelser.

Såsom villkor för antagande till vissa tjänstebefattningar

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

samt för tillträde till undervisning vid eller för tjänstgöring vid sjukvårdsanstalter

plägar uppställas en under de närmast förflutna åren undergången

vaccinering.

Den i 1853 års reglemente allmänt påbjudna vaccineringen av barn

har emellertid, enligt vad känt är, och jämväl av de i den kungl.

propositionen meddelade siffror bestyrkes, på senare tid i ej ringa utsträckning

underlåtits. Utskottet har därför ansett sig böra, så vitt

tiden sådant medgivit, söka vinna utredning, i vad mån detta förhållande

får anses bero av brister i gällande ansvarsbestämmelser och kontrollföreskrifter

eller detsamma är att hänföra till andra, i författningarna

eller utom desamma liggande orsaker.

Enligt 23 § vaccinationsreglementet åligger det föräldrar, målsman

eller annan, som har vaccinationspliktigt barn under sin vård, att inom

två år från barnets födelse låta det vaccineras. Försummas det eller

vägrar den för barnet ansvarige att inställa det vid kungjort ympmöte

eller hindrar han eljest vaccinationens verkställande, äger den lokala

hälsovårdsmyndigheten (i regel kommunalnämnden) eller ock vederbörande

polismyndighet (magistrat i stad) vid visst mindre vite förelägga bestämd

tid, inom vilken vaccinationen skall vara verkställd, b örsummas även

detta, uttages vitet och meddelas förnyat föreläggande vid fördubblat

vite. Följer ej heller nu rättelse, anmäles förhållandet hos Kungl. Maj:ts

befallningshavande, som i anledning därav har att vidtaga »den åtgärd,

vartill omständigheterna och gällande författningar föranleda». Kungl.

Maj:ts befallningshavande tillkommer vidare enligt reglementets 24 § att

tillse bl. a., att vederbörande polismyndigheter och kronobetjänte lämna

det biträde, som på dem ankommer, för vaccinationens befrämjande.

Den Konungens befallningshavande i 23 § tillagda befogenhet och

skyldighet har tillämpats dels sålunda, att föreläggande vid vite till avsevärda

belopp meddelats att inom viss tid hava låtit företaga ympningen, dels

ock sålunda, att det föreskrivits, att det ålåge den för ympningspliktens

fullgörande ansvarige att inom förelagd tid hos vederbörande kronolänsman

förete intyg över fullgjord ympningsplikt vid äventyr, att länsmannen

eljest ägde på hans bekostnad befordra barnet till undergående

av vaccination.

Såväl det ena som det andra av dessa båda förfaranden har i särskilda

fall under år 1914, med ogillande av anförda besvär, av regeringsrätten

godkänts.

Rörande verkningskraften av de bestämmelser, för vilka ovan redogjorts,

har, enligt vad utskottet inhämtat, under den förslaget före
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

gående utredningen väl anmärkts, att de vitesbelopp, som de lokala hälsovårdsmyndigheterna

äga förelägga, efter numera gällande penningvärde

äro för låga samt att det förfarande, som på grund härav ofta måste

tillitas, är förenat med nog stor omgång och därav följande tidsutdräkt,

men att anledningen till det otillfredsställande resultatet av nu rådande

tilllämpning av författningarna dock företrädesvis är att söka på annat

håll. Såsom huvudorsaker till att den mångenstädes rådande likgiltigheten

och på sina håll jämväl oviljan mot vaccinationsplikten icke blivit

med lagliga tvångsmedel övervunnen, framhållas tvänne omständigheter.

Den ena sammanhänger med något, som otvivelaktigt i och för sig

både måste anses och jämväl allmänt erkännes vara ett viktigt och bestämt

framsteg, nämligen övergången från användningen av humaniserat

ympämne till animalt sådant. Under övergångstiden har man emellertid

långt ifrån alltid varit tillräckligt förtrogen med den behandling och

förvaring av animalt ympämne, som erfordras för att bevara dess verkningskraft,

och följden har blivit, att de anbragta kopporna i stor utsträckning

ej »slagit an», varigenom allmänhetens lust att underkasta

sig det med ympningen förenade besväret naturligen menligt påverkats.

Berörda svårigheter kunna dock numera anses övervunna, ehuru den

ogynnsamma verkan å allmänna opinionen ännu alltjämt i viss mån

kvarstår. Såsom den andra huvudorsaken till efterlåtenhet i gällande

författnings tillämpning framhålles det förhållande, att alltsedan ett

par årtionden denna författnings stadganden varit i erkänt behov av

revision i åtskilliga stycken, bl. a. i riktning av skärpta fordringar å vaccinatörernas.

kompetens och därav följande bättre trygghet för ympningens

ofarliga handhavande. Då därjämte frågan om lindring i vissa

avseenden i ympningstvånget varit svävande, hava tjänsteläkarna, på vilkas

initiativ lagens efterlevnad i praktiken mestadels ankommer, gemenligen

ansett lämpligast att i avvaktan på ett resultat av pågående utredning

angående ny lagstiftning icke alltför strängt påyrka uppfyllandet

av vaccinationsplikten enligt den äldre författningen. På sina håll har man

emellertid, enligt vad för utskottet påvisats, börjat finna sig icke längre

vara härmed försvarad, utan ånyo begynt att kraftigare påkräva vaccineringens

genomföraude. Så har exempelvis, med synnerlig verkan i fråga

om ympningsprocentens stigning, varit fallet beträffande Örebro läns

landsbygd.

Såsom nyss antytts, har frågan om en reform av lagstiftningen rörande

skyddskoppympningen redan länge stått på dagordningen. I anledning

av eu av medicinalstyrelsen i skrivelse den 8 juni 1894 gjord

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

framställning om upphävande av 1853 års vaccinationsreglemente och

dess ersättande med ett nytt och mera tidsenligt, föreläde Kungl. Maj:t

1897 års riksdag förslag till ny förordning angående skyddskoppympning

i riket Detta förslag, som av riksdagen avslogs, förelädes efter

vissa jämkningar även 1898 års riksdag, men lyckades ej heller nu tillvinna

sig bifall.

På enskild motionärs framställning anhöll riksdagen i skrivelse den

28 maj 1908, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om en allsidig utredning

rörande behovet av ändringar i gällande föreskrifter rörande skydds•

koppympningen i riket samt därefter till riksdagen inkomma med de

förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Med anledning av nämnda skrivelse anbefalldes medicinalstyrelsen

att med biträde av utav styrelsen tillkallade sakkunniga verkställa en

allsidig utredning rörande behovet av ändringar i föreskrifterna om

skyddskoppympningen i riket.

Sedan styrelsen under år 1913 till Kungl. Maj:t avgivit betänkande

angående skyddskoppympningens ordnande, föreläde Kungl. Maj:t 1915

års riksdag ett med ledning av betänkandet utarbetat förslag i ämnet.

I anledning av att nämnda förslag, i likhet med gällande lagstiftning,

var byggt på principen om lagstadgad allmän vaccinationsplikt, väcktes

vid riksdagen ett flertal motioner, vari yrkades dels fullständigt frånträdande

av nämnda princip och lagstiftningens grundande på frivillighetens

grundsats, dels mera eller mindre långtgående inskränkningar i

vaccinationsplikten i riktning mot dylik fri självbestämningsrätt för den

enskilde.

Det riksdagens särskilda utskott, som till behandling förehade

nämnda Kungl. Maj:ts förslag jämte i anledning därav väckta motioner,

anförde i sitt utlåtande bland annat:

»De ändringar i nu gällande bestämmelser, som det i propositionen

innefattade lagförslag om skyddskoppympning avser att införa, äro i huvudsak

följande: l:o) åldern inom vilken barn i regeln skola vara ympade framflyttas

från två år till det kalenderår, då de fyllt sex år, 2:o) förnyad ympning

(revaccination) göres obligatorisk för vid krigsmakten fast anställda

och värnpliktiga, för utlänningar, som i riket söka arbetsanställning, för

den, som intages å tvångsarbetsanstalt, samt för utövare av vissa yrken,

som anses medföra högre grad av fara för koppsmitta, och 3:o) ympningen

skall utföras med animalt ympämne; om vid något tillfälle

animal vaccin i tillräcklig mängd icke står till buds, får, efter medicinalstyrelsens

därom meddelade särskilda förordnande, ympning med humaniserat

ympämne äga rum av läkarkunnig person under iakttagande av

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

de försiktighetsmått, som styrelsen aktar nödigt föreskriva, dock icke

mot bestridande av den ympningspliktige eller dennes målsman. Vidare

avses 4:o) att, så långt det låter sig göra, endast läkare skola anlitas

för utförande av skyddskoppympning, samt 5:o) att staten skall övertaga

en ökad del av kostnaden för skyddskoppympningen. Dessutom föreslås

en del förenklingar och. förbättringar i kontrollen över ympväsendet.

Vid en lagstiftning i förevarande ämne är det givetvis i främsta

rummet nödvändigt att söka bilda sig ett omdöme, om och i vad mån

skyddskoppympning kan anses motverka smittkoppor och deras spridning.

I detta avseende har utskottet med stöd av medicinalstyrelsens föreliggande

utredning samt den utredning, som därutöver utskottet verkställt,

bildat sig den övertygelsen, att skyddskoppympningen alltjämt

måste anses vara ett synnerligen verksamt medel för befrämjande av

det ändamål, som därmed avses. Från sakkunnigt håll synas också

meningarna härutinnan vara så stadgade, att en motsatt uppfattning

framstår såsom undantag. Den bristande tillit till skyddskoppympningens

gynnsamma verkan, som understundom kan förefinnas hos allmänheten,

torde ofta vara att tillskriva den omständigheten, att det

skydd, som ympningen bereder, ej är absolut och i varje händelse till

tiden begränsat. Uppmärksammas måste härvid också, att, enär ympningen

kan misslyckas, tilläventyrs förefintliga brister i fråga om anordning

och kontroll vid dess utförande inverkat ofördelaktigt, då det

gällt ett allmänt bedömande av ympningens värde.

Agitationen mot vaccinationen använder sig i mycket stor utsträckning

av statistiska uppgifter som bevismaterial, och det har av den anledningen

visat sig nödvändigt för utskottet att söka bilda sig en uppfattning

om beviskraften och vederhäftigheten i de från det hållet framförda

sifferuppgifterna.

En granskning härutinnan har visat, att antivaccinationsskrifterna

efter graden av vederhäftighet låta sig indela i tvänne grupper, eu

mindre, författad av vetenskapligt utbildade skriftställare, som samvetsgrann!

och ofta med stort skarpsinne framföra sina argument, och en

annan, vida större grupp, vilken omfattar samtliga de populära agitationsskrifter,

som spridas i vårt land och som till större delen röra sig med

felaktiga siffror, vilka icke kunna återfinnas i angivna ursprungsskrifter,

samt sifferuppgifter, som äro lösryckta ur sitt sammanhang och därigenom

lätta att misstyda.

Även sådana vetenskapliga arbeten, som de kända antivaccinationsskrifterna

av de tyska läkarna Böing och Vogt eller engelsmannen Russel

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

7

Wallace, vittna emellertid allt för tydligt om en viss ensidighet. Sina

angrepp rikta de väsentligen mot de metoder, efter vilka koppstatistiken

bearbetats, samt förneka därvid, att denna äger någon som helst beviskraft,

så framt densamma icke in i detalj uppfyller vissa långt gående

metodologiska krav.

Den från vaccinationsvännernas sida framförda statistiken avser i

första hand att påvisa, dels bur i ett och samma land sjuklighet och

dödlighet i koppor sjunkit påfallande starkt och snabbt i och med vaccinationens

införande (det s. k. historiska beviset), dels hur sjukligheten

och dödligheten i koppor visar sig väsentligt mindre omfattande i länder,

där vaccinationen är jämförelsevis väl genomförd, än i länder, dar endast

en obetydlighet av befolkningen är vaccinerad (det s. k. geografiska beviset).

Mot dessa tvenne skäl anföra vaccinationens motståndare, att

man vid den historiska bevisföringen icke medräknat inflytandet av den

allmänna förbättringen i de hygieniska förhållandena, vilken enligt deras

mening i och för sig skulle varit tillräcklig för att förklara sänkningen

i sjuklighets- och dödstal. Mot den geografiska bevisföringsmetoden

anmärkes, att vid densamma folk av olika ålderssammansättning, hälsooch

hygieniska förhållanden jämföras, utan att dessa ålders- och hälsofaktorers

inverkan på koppsjukligheten och koppdödligheten först fastställas

och borträknas. Slutligen göres den anmärkningen, att man vid

jämförelser angående sjuklighet och dödlighet i koppor bland ovaccinerade

och vaccinerade icke kan fastställa, i vilken mån den omständigheten

bidrager till de ovaccinerades ofördelaktiga ställning, att dessa dels omfatta

de allra yngsta ovaccinerade årsklasserna, dels alla de kroppsligt

svaga personer, vilka just på grund av denna sin svaghet äro befriade

från vaccination.

Samtliga dessa anmärkningar äro till en viss grad berättigade.

Det statistiska materialet är merendels icke av den beskaffenhet, att det

giver tillfälle till en logisk renodling av vaccinationsspörsmålet. Men

det bör i detta sammanhang framhållas, att, även om detta material i

flertalet fall icke är absolut oangripbart, det i alla fall icke minst genom

sin omfattning och samstämmighet äger en icke obetydlig beviskraft,

samt att denna enbart talar till förmån för vaccinationen. Härtill kommer,

att man för begränsade sociala massor och perioder verkligen äger en

fullt logiskt uppbyggd statistik, och att denna klart och oomtvistligt

ådagalägger vaccinationens fördelar, varemot man till förmån för antivaccinationsståndpunkten

icke kan framföra någon som helst ur logisk

synpunkt vare sig mer eller mindre hållbar statistik.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Den mest grundliga och logiska behandling av vaccinationsspörsmålet,

som hittills företagits, den angående sjuklighet och dödlighet

bland vaccinerade och ovaccinerade på olika sjukhus i Ungern, och som

efter de strängaste regler utförts av den bekante förre chefen för Budapests

statistiska byrå, doktor Körösi, visar tvärtom, att koppsjukdomen

härjar nära fem gånger så starkt bland ovaccinerade som bland vaccinerade

samt att dödligheten bland insjuknade ovaccinerade är ungefär

sex gånger så stor som bland insjuknade vaccinerade. Dessa siffror

hava sedermera i det stora hela bestyrkts av andra likartade undersökningar.

Åven antivaccinatörerna hava tidigare för sin ståndpunkt anfört en

statistisk specialundersökning, den av Keller, över koppsjuklighet och

koppdödlighet bland österrikiska järnvägsbetjänte. Enligt Kellers utredning

skulle koppsjukligheten vara jämförelsevis högre bland vaccinerade

än ovaccinerade och dödligheten ungefär densamma i de bägge grupperna.

På senare år hava emellertid antivaccinatörerna underlåtit att

åberopa Keller som auktoritet. Det har nämligen visat sig, att han

systematiskt korrigerat primäruppgifterna, och att dessa i oförändrad

form bilda ett kraftigt bevismaterial för vaccinationens stora betydelse.

Ett med det ovan berörda nära sammanhängande spörsmål är ock,

huruvida, bortsett från skyddskoppympningens förmåga i och för sig

att fylla sin uppgift eller icke, därmed är förenad sådan fara för den

ympades hälsotillstånd, att ympningstvång icke bör upprätthållas. Denna

fara är det, som alltid av dem, vilka äro motståndare till vaccinationen,

med sådan skärpa framhålles och även beröres i de nu förevarande

motioner, som rikta sig emot den obligatoriska ympningen.

Vad angår denna fråga får utskottet hänvisa till medicinalstyrelsens

nämnda utredning och de däri omnämnda uttalanden från landets läkare.

Såsom under diskussionen i detta ämne ofta framhållits, äro härutinnan

ympämnets beskaffenhet och ympningens handhavande omständigheter

av synnerlig betydelse. Och de klagomål, som i omförmälda avseende

hos oss kunnat förspörjas, borde väsentligen bortfalla i och med de

stora förbättringar i detta hänseende, som nu tillämnas.

Största faran härvid har naturligtvis legat i att genom användande

av humaniserat ympämne överförande av sjukdom från en person till

en annan icke är fullständigt utesluten. Åven vårdslöshet vid ympningen

eller vanskötsel av ympsåret kan ju vara för den ympade menligt. Men

till hävande af dessa anledningar till fara genom ympning äro i lagförslaget

lämnade sådana föreskrifter, som synas innebära fullgoda

garantier för framtiden mot olyckliga följder av skyddskoppympningen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

. Lagutskottets utlåtande Nr 22. 9

Men även om det sålunda måste anses av erfarenheten ådagalagt

och av läkarvetenskapen erkänt, att vaccinering är att anse såsom ett

betydelsefullt och, riktigt handhaft, i stort sett ofarligt medel vid bekämpande

av smittkoppssjukdomen och dess farliga följder, gäller det

att söka utröna, huruvida itilläventyrs de andra skyddsmedel mot denna

sjukdom, som stå till buds, äro av den beskaffenhet, att det tvång, som

en mer eller mindre utsträckt obligatorisk folkvaccinering måste anses

innebära, kan undvaras. .

Likasom i fråga om andra smittosamma sjukdomar är naturligtvis

även, när det gäller den nu ifrågavarande, den sjukes isolering och avstängande

från omgivningen ett påkallat och lämpligt skyddsmedel.

Med nutida utvecklade förbindelser såväl med främmande länder som

inom landet, kan dock sådan isolering ingalunda anses tillfyllest, vad angår

en så smittosam sjukdom som den nu förevarande. Då vidare isoleringsåtgärderna

blott kunna hänföra sig till fall, när sjukdomen redan utbrutit,

och då i fråga om en sjukdom, där inkubationstiden är så lång som vid

smittkoppor, nämligen iO till 14 dagar, smittan, innan sådan åtgärd kan

vidtagas, kan hinna spridas vida omkring, kan ett system, byggt ensamt

på isolering, enligt utskottets mening, ej lämna tillräckligt skydd mot

koppsjukdomen. Härtill komma framför allt de stora anspråk, särskilt

i kostnadsavseende, som eu något så när effektiv tillämpning av ett

sådant system ställa på dess handhavare, och de resurser, som därvid

måste stå till buds. Vad särskilt vårt land angår, är hela vårt epidemisjukhusväsen

å landsbygden synnerligen bristfälligt och ännu i det väsentliga

oordnat. I saknad av nödiga sjukhuslokaler har därför för

landsbygden någon allmän skyldighet för den i sadant avseende närmast

ansvariga myndigheten, kommunen, hittills icke kunnat stadgas att vid

smittosamma sjukdomar sörja för den sjukes isolering och vård. De ofta

stora avstånden och de därmed sammanhängande svårigheterna att tillräckligt

hastigt erhålla tillgång till läkare och sålunda få sjukdomsfallet

konstaterat samt den sjukes isolering genomförd äro också omständigheter,

som vad vårt land angår ej få i detta sammanhang lämnas obeaktade.

Vårt nära grannskap till ett land, där smittkoppssjukdomen

synnerligen ofta och i särdeles stor omfattning härjar, är även en betydelsefull

omständighet att härvid uppmärksamma.

I eu av de föreliggande motionerna har särskilt framhållits, att det

endast är eu jämförelsevis mindre betydande del av Sveriges befolkning,

som i betraktande bland annat av att skyddskoppympning är obligatorisk

endast för barn och med hänsyn till den tid, omkring 10 år,

varunder vaccinering anses skydda mot koppsmitta, verkligen är att i

Bihang till riksdagens protokoll 1910. 9 sand. 17 höft. (Nr 22.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

enlighet därmed anse såsom skyddad, även förutsatt att under denna tid

ympning vore ett effektivt skyddsmedel. Jämväl har med stöd av den

redogörelse angående utfallet av vaccineringen vid armén under åren

1911—1913, som lämnats i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses berättelse

för samma år, framhållits, i hur stor utsträckning vaccinering,

där sådan sker, ej »slår an». Vid anförda förhållanden kunde, framhålles

det, den obligatoriska vaccineringen ej vara att tillerkänna den vikt för

motverkande av koppsmittas spridning, som man ville tillägga densamma.

Med avseende härå torde böra erinras, att, om också ympningen ej

skulle anses skydda mot smitta mer än under angivna tid, dess verkan

dock så till vida sträcker sig längre, som den, enligt vad erfarenheten

visat, även sedermera åtminstone under ytterligare en tioårsperiod förmildrar

inträffande smittkoppssjukdom och oftast leder sjukdomsfallet till

hälsa. Det nu föreliggande förslaget upptager för övrigt i jämförelsevis

betydande utsträckning obligatorisk vaccinering även i andra fall än för

barn. . Vad angår det jämförelsevis dåliga utfallet av ympningarna av

värnpliktiga, må uppmärksammas, att revaecination i allmänhet mindre

ofta »slår an» än den första ympningen. Anmärkta förhållande kan

också, såsom redan blivit antytt, hänföra sig till omständigheter, som

bero av vaccinens beskaffenhet, varutinnan det nu föreliggande förslaget

avser att införa väsentliga förbättringar.

Det har även ifrågasatts, att man, med övergivande av det hittills

i vårt land under över ett århundrade tillämpade systemet med obligatorisk

barnvaccinering, borde kunna åtnöjas — förutom med en helt och

hållet på frivillighet grundad rätt för den enskilde, att, om och när han

önskade, kostnadsfritt genom statens försorg undergå ympning — med

införande endast av möjlighet för Kungl. Maj:t att vid inträffande epidemi

påbjuda vaccinering i den omfattning, som i varje särskilt tillfälle kunde

påkallas. I fråga om ett sådant system kommer emellertid i betraktande

den omnämnda långa inkubationstiden vid smittkoppor i förening med

den härvid synnerligen beaktansvärda omständigheten, att beträffande en

person, som redan ådragit sig koppsmitta, vaccinationens förmåga att

motverka sjukdomens utbrott och vidare utveckling anses väsentligen

förminskad och efter förloppet av 4 å 5 dagar från det smitta åsamkats,

så gott som alldeles upphävd. Rent praktiskt skulle det för övrigt också

vålla viss svårighet och särskild kostnad att ständigt hålla i beredskap

så stora mängder av fullt användbart vaccinämne, som skulle erfordras

för att fylla de anspråk, som, därest allenast vid epidemi vaccinationen

vore obligatorisk, helt säkert skulle ställas, då fara Amrkligen vore för

handen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 11

Utskottet har av anförda skäl och på grund av vad som för övrigt

i detta ämne förekommit ansett sig böra i det stora hela ansluta sig till

den uppfattning om den obligatoriska vaccineringens betydelse och

tillämpning, som, i överensstämmelse med vad som gäller i flertalet kulturländer,

vunnit uttryck i den kungl. propositionen. Särskilt under de

förhållanden, som nu föreligga runt om i vår världsdel, och vilka, enligt

vad som framgår av propositionen, för Kungl. Maj:t varit ett viktigt

skäl att nu framlägga förslag om skyddskoppympningens ordnande i

vårt land, vore det säkerligen förenat med icke ringa fara att nu övergiva

den obligatoriska, skyddskoppympningen.»

På grund härav ansåg sig utskottet böra i huvudsakliga delar

tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, men företog i en del detaljfrågor

vissa ändringar.

Utskottets förslag blev med någon jämkning antaget av första

kammaren, medan andra kammaren med 104 röster mot 101 avslog

första paragrafen i förslaget, varefter som konsekvens härav lagen i

dess helhet föll. Enligt vad åtskilliga yttranden i den förda debatten

giva vid handen, bestämdes kammarmajoritetens avslagsståndpunkt därav,

att särskilda utskottet i sitt förslag icke, på sätt vissa motionärer förordat

och reservanter inom utskottet tillstyrkt, i fråga om barnvaccinering

upptagit en s. k. samvetsklausul eller bestämmelse, enligt vilken ett

eljes vaccinationspliktigt barns föräldrar eller målsman berättigades att

undandraga barnet vaccinering genom en i viss ordning på heder och

samvete avgiven försäkran, att avgivaren ansåge vaccineringen vådlig

för barnets hälsa.

Det särskilda utskottet hade i denna fråga yttrat följande:

»Såvitt utskottet kunnat utröna, förekommer dylik s. k. samvetsklausul

endast i England, där den infördes genom en parlamentsakt,

av den 12 augusti 1898, enligt vilken straff för försummad vaccination

icke skulle inträda, om någon av barnets föräldrar inom fyra månader

efter barnets födelse vid session inför två fredsdomare eller inför magistratsperson

eller polisdomare avgåve en övertygande förklaring på heder

och samvete, att han (hon) trodde, att vaccinationen skulle vara skadlig

för barnets hälsa, samt inom sju dagar därefter till distriktets vaccinationstjänsteman

avlämnade ett av sådan domare eller magistratsperson

avgivet intyg om förhållandet. Genom en parlamentsakt av den 28

augusti 1907 skedde sådan ändring i sagda föreskrifter, att förklaring av

ovan angivna innehåll skulle få utan iakttagande av sådan inställelse, som

där avsågs, insändas med posten till distriktets vaccinationstjänsteman.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Beträffande den erfarenhet, som vnnnits vid tillämpningen av dessa

bestämmelser, har utskottet inhämtat, att, året innan 1907 års lagstiftning

trädde i kraft, det genom 1898 års lagstiftning sålunda lämnade medgivande_

begagnades för mellan 5 och 6 procent av samtliga födda.

Efter tillkomsten av 1907 års parlamentsakt har antalet barn, som på

där angivet sätt undandragits från ympning, alltjämt ökats.

Det har ansetts, att genom något medgivande i den riktning, som

sålunda skett i England, man borde i särskilda fall gå den till mötes,

som av_ verklig övertygelse, grundad på omdömesgill prövning, finner

vaccinationen förenad med den risk, att han anser orätt att underkasta

sig densamma eller tvinga sitt barn därtill. En dylik allvarlig övertygelse,

grundad exempelvis på vunnen erfarenhet om något inträffat

fall, där ympning verkligen medfört eller tros hava medfört bestående

skada, maste ju åtminstone teoretiskt sett anses förtjänt av ett visst

beaktande. Men häremot gäller å andra sidan att väga samhällets intresse,

att ympning verkligen kommer till stånd i erforderlig omfattning.

Beträffande till en början värnpliktiga, särskilt vid inträffande krigsfara,

ävensom vid hotande utbrott av epidemi lär samhällets intresse

vara av den styrka, att det ej tal eftergift. För dessa fall synes ej

heller åtminstone en av de omnämnda motionärerna vilja medgiva tilllämpning

av s. k. samvetsklausul.

I fråga om övriga fall och särskilt rörande den s. k. barnvaccineringen

är det känt, hurusom en inom en ort uppdriven mer eller mindre

tillfällig känslostämning mot vaccinationen kan vara tillräcklig att avhålla

därifrån i synnerligen stor utsträckning. Då erfarenheten vidare

visar, vilken förmåga att växa och utbreda sig dylika stämningar kunna

erhålla, är det att befara, att, såsom också skett i England, ett medgivande

av beskaffenhet, som nyss nämnts, skulle kunna komma att, om

ej särskilda garantier kunde fastställas däremot, begagnas i en utsträckning,

som skulle närma sig förhållandena under ett system med helt

och hållet frivillig vaccination. Att i praktiken finna i erforderlig grad

effektiva och samtidigt i formellt avseende ej allt för stötande dylika

garantier, har emellertid vid det allvarliga övervägande, som utskottet

ägnat frågan härom, visat sig vara förenat med stora svårigheter. Varken

förslaget om skriftlig, på heder och samvete avgiven försäkran av

angivet innehåll till prästen i församlingen eller det förslag, att sådan

skriftlig försäkran skulle göras inför vederbörande hälsovårdsmyndighet,

har utskottet funnit ur angivna synpunkter vara tillfredsställande. Utskottet

har därför måst ställa sig avvisande mot införande hos oss av

samvetsklausul med avseende å vaccineringen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. lo

I detta sammanhang vill utskottet framhålla dels den, i förhållande

till vad som för närvarande gäller, långa tid, som enligt lagförslaget

hinner förflyta, innan vaccination av barn behöver ske, och varunder det

således står föräldrarna öppet att för densamma välja den tid, de finna

för barnet vara lämplig, dels ock den hänsyn till barnets hälsotillstånd,

som enligt förslaget tages vid fråga om befrielse från ympning, en

hänsyn, som utskottet, på sätt nedan angives, ansett sig böra ytterligare

framhäva.

Utskottet har av anförda skäl icke kunnat tillstyrka de i nu berörda

riktning gjorda yrkanden.»

Det riksdagen nu förelagda kungl. förslaget ansluter sig i allt ^Nu fram-^

väsentligt och jämväl i de allra flesta detaljer pa det närmaste till före proposition.

gående års förslag med de jämkningar, detta erhöll genom det särskilda

utskottets överarbetning. I en punkt har dock en avsevärd avvikelse ägt

rum, i det att Kungl. Maj:t ansett sig böra genom ett tillfogat nytt

stadgande (§ 5 mom. 3 i förslaget) söka tillmötesgå önskemålet om en

samvetsklausul, i den mån så kunde ske, utan att effektiviteten av ett lagstadgat

vaccinationstvång därigenom bragtes i allvarlig fara. Ur sistnämnda

synpunkt har, enligt vad föredragande departementschefen yttrat

till statsrådsprotokollet, icke funnits kunna godtagas ett inom riksdagen

förra året framfört förslag, enligt vilket befrielse skulle tillgodokomma

envar, som vid personlig inställelse inför pastor avgivit skriftlig försäkran,

att han anser skyddskoppympning kunna. medföra skada för

barnets hälsa. Det nu framlagda förslaget i ämnet innebär,

att den avgivna förklaringen skall avse farhåga att ympningen

skall för barnet medföra ohälsa, som ej är blott tillfällig,

att denna farhåga med hänsyn till förebragta omständigheter måste

antagas grundad å personlig erfarenhet om fall av ohälsa, som inträffat

i samband med ympning av barn,

att ansökning om befrielse skall, sist under det kalenderår, da barnet

fyller tre år, ingivas till medicinalstyrelsen,

att den, som önskar befrielse från ympning av barnet, skall rörande

ovan nämnda omständigheter vid personlig inställelse i Stockholm inför

överståthållarämbetet, i annan stad inför magistraten och å landet inför

kronofogden hava förebragt utredning, varöver myndigheten för

protokoll, som i utdrag bifogas ansökningen, _ ...

samt att om medicinalstyrelsen beträffande en i rätt ordning ingiven

ansökan finner de föreskrivna villkoren icke vara uppfyllda, ärendet

skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

•

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Medicinalstyrelsen har i sitt över förslaget infordrade yttrande tillstyrkt

den ifrågavarande bestämmelsen. Styrelsen yttrar härom:

»En av de fordringar, som av vaccinationens motståndare i första

rummet framställas, är införandet av den s. k. samvetsklausulen. I princip

finner medicinalstyrelsen, såsom redan antytts, visserligen denna fordran

ohållbar, men då det å andra sidan måste antagas, att en del individer

verkligen hyser oro för, att vaccinationen skall medföra allvarliga skador,

och då man här rör sig på ett så ömtåligt område som det, vilket

behärskas av föräldrars känslor för sina barn, torde det vara försvarligt,

om man i ett fall som detta i viss mån låter sakskälen vika

för känsloskälen.

Medicinalstyrelsen vill dock i detta sammanhang och med hänvisning

till resultatet av de lättnader i tillvägagåendet, som infördes i och

med den engelska samvetsklausulens ändring 1907, framhålla nödvändigheten

av, att lagbestämmelserna i denna riktning avfattas så, att icke

tillfälle inrymmes för individer att av godtycklighet, lättsinne eller till

följd av tillfälligt uppagiterad stämning kunna undandraga sina barn

det skydd, ympningen skänker icke blott dem utan samhället i sin

helhet.

Med den formulering, som av herr statsrådet och chefen för

civildepartementet förslagsvis givits åt den lagbestämmelse, som motsvaras

av den i England och Skottland gällande s. k. samvetsklausulen,

är emellertid sörjt för, att de, och endast de, föräldrar och målsmän

erhålla dispens, som styrka, att deras farhågor för, att barnet skall tillföras

ohälsa genom ympningen, grunda sig på upplevda eller självständigt

iakttagna omständigheter.

Genom bestämmelsen att anmälan om dispens skall ske, innan barnet

fyllt 3 år, och med det jämförelsevis besvärliga förfarande, som erfordras

för dispens erhållande, kan man också hoppas, att framställningar

om undantag icke komma att göras utan efter moget övervägande och

i fall av mera djupt rotad övertygelse.»

Mot medicinalstyrelsens beslut, som jämlikt den för styrelsen gällande

instruktion bestämdes av generaldirektören Buhres mening, anmäldes

emellertid reservation av föredraganden, medicinalrådet Bissmark, som med

instämmande av medicinalrådet Sederholm, fann bestämmelse i denna

riktning icke kunna förordas och till stöd för sin mening anförde huvudsakligen,

att då lagförslaget i andra delar innehölle bestämmelser, genom

vilka vore sörjt för att var och en, som på grund av sjukdom kunde

antagas lida men av ympningen, utan svårighet bleve därifrån undantagen,

det syntes saknas anledning att därutöver medgiva ytterligare

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

15

undantag; samt vidare att den föreslagna samvetsklausulen svårligen

kunde väntas tillfredsställa vaccinationens motståndare, då mot densamma

med allt fog kunde anmärkas, att bärande grund saknades för att

göra åtskillnad i befrielsehänseende mellan den, som haft tillfälle att

taga personlig kännedom om fall av ohälsa i samband med ympning,

och den, som av t. ex. medicinsk litteratur eller offentlig handling

vunnit sådan kännedom. Liknande invändning kunde med skäl göras i

fråga om inskränkningen av rätten att söka dispens till att ej gälla

efter det kalenderår, då barnet fyllde tre år. Det kunde dessutom befaras,

att bestämmelsen skulle få till följd, att man i stor utsträckning

komme att söka skaffa sig den personliga erfarenhet, som erfordrades,

och åberopa sådan i fall, där vid prövning det emellertid skulle visa

sig, att fallet icke vore av den i lagen förutsatta art. Härav skulle å

ena sidan alstras missnöje med tillämpningen, å andra sidan myndigheterna

förorsakas en myckenhet bortspillt arbete. Anledning syntes

slutligen icke föreligga, varför medicinalstyrelsens beslut att icke godkänna

ingiven ansökning skulle i annan väg än genom anförda besvär

dragas under Kungl. Maj:ts prövning.

I anledning av det kungl. förslagets ståndpunkt till de här ovan Motioner,

berörda principspörsmålen om allmänt vaccinationstvång samt om samvetsklausul

hava i särskilda motioner olika anmärkningar gjorts och mer

eller mindre vittgående yrkanden framställts.

Till stöd för detta yrkande har i motionen anförts:

»Fjolårets kungl. proposition om skyddskoppympning föll i ändra

kammaren på grund av de tvångsbestämmelser den innehöll och varigenom

det ställdes i utsikt, att det svenska folket i fråga om vaccination

skulle underkastas ett större tvång än de flesta andra tolk i världen.

Flertalet av lagens motståndare vände sig sålunda icke mot själva

vaccinationen, men väl däremot, att folk mot sin vilja och övertygelse

1 herr Jansons i Bråten m. fl. motion, II: 230, yrkas,

Herr Jansons

i Bråten ra. fl.

motion.

»att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition

nr 32 med förslag till lag om skyddskoppympning,

behagade besluta, att i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t för en kommande

riksdag framlägga ett förslag till vaccinationsfrågans

ordnande på ett sådant sätt, att möjlighet till

fullt ofarlig skyddskoppympning må finnas tillgänglig

över hela landet, men att ympning ej må företagas på

någon utan eget eller målsmans samtycke.»

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

skulle nödgas underkasta sig och sin familj något sådant som de anse

mera skada än gagna.

Den kungl. propositionen för i år är byggd på samma huvudprincip.

Det svenska folket skall, med eller mot sin vilja, till vad pris

som helst vaccineras och revaccineras. Visserligen har vederbörande

departementschef föreslagit ett moment i 5 §, vilket han kallar för samvetsklausul,

men utom det, att i densamma föga eller intet rum lämnas

för någons samvete, innehåller den så vidlyftiga bestämmelser och enligt

medicinalstyrelsens omdöme »så besvärliga förfaranden», att den för allmänheten

är nästan värdelös. Då därtill komma alla de besvär och

skriverier myndigheterna måste bli fast för, anser jag, att den i år föreslagna

lagen genom sin s. k. samvetsklausul icke blivit mer antaglig

än fjolårets förslag utan tvärtom ännu oantagligare.

Nej, skall målet vinnas, att få hela svenska folket vaccinerat, så

få andra medel tillgripas än våldets. Här om någonsin är upplysningsverksamhet

på sin plats för att bortarbeta oppositionen. När vetenskapsmännen

kunna med fakta bevisa vaccinationens verkligt skyddande

egenskap och å andra sidan bevisa, att verklig fara hotar de ovaccinerade

i så hög grad, som det nu påstås, så kommer nog vårt folk frivilligt

att söka skydd för faran och försäkra sig om den välsignelse,

som erbjudes genom skyddskoppympningen. Erfarenheten från tillbudet

till epidemien i Stockholm år 1913 visar, hur villigt folket är att söka

skydd vid verklig fara. Med risk att räknas såsom okunnig och »kulturfientlig»

dristar jag uttala såsom min mening, att denna fråga ej bör

lösas med dessa föreslagna tvångsbestämmelser, med böter och en mängd

trakasserier av oförvitliga svenska medborgare, utan då de lärda själva

äro av alldeles motsatta meningar om nyttan eller skadligheten av vaccinationen,

bör hela folket ha full frihet att handla efter tro och övertygelse

i denna angelägenhet.

De, som hava förtroende för ympningen, må beredas tillfälle att

på ett för deras hälsa fullt betryggande sätt få undergå denna operation,

de åter, som av övertygelse om ympningens onödighet eller skadlighet

icke vilja låta vaccinera sig eller sina barn, må helt enkelt få slippa,

utan några inkvisitoriska förhör inför kronofogdar eller magistrater.

Jag anser, det en lag bör komma till stånd, men en sådan, som

mera ansluter sig till 1908 års riksdagsskrivelse i ämnet och i vilken inrymmes

personlig frihet i stället för de nu föreslagna tvångsåtgärderna.

Sålunda:

1) upplysningsarbete, för att undanskaffa okunnighet och opposition mot

vaccination,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 17

2) möjlighet till fullt effektiv och för hälsan ofarlig skyddskoppympning,

3) personlig frihet i denna sak för hela svenska folket.»

Vidare hava herrar Stärner och K. A. Nilson i sin motion, I: 96, yrkat,

»att riksdagen måtte besluta, att vaccinationen må

vara en för alla medborgare frivillig sak, och i enlighet

därmed upphäva alla tvångsbestämmelser i den

nuvarande och avslå alla sådana i den nu föreslagna

vaccinationslagen.»

Därest detta yrkande icke skulle vinna bifall, påyrka motionärerna

— förutom vissa andra ändringar, för vilka skall i sitt sammanhang

redogöras — sådan ändring i det kungliga förslaget,

»att befrielse från vaccinationsplikten må lämnas

den, som på heder och samvete inför vederbörande

hälsovårdsmyndighet skriftligen försäkrar sig hysa betänkligheter

mot vaccinationen på grund av därmed

förenad risk för den vaccinationspliktiges hälsa, i vilket

fall fader, moder eller målsman äger föra talan

för sin myndling.»

Till stöd för sina yrkanden hava motionärerna anfört:

»Efter att vid 1915 års riksdag Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om skyddskoppympning blivit av riksdagen avslagen, har

Kungl. Maj:t till årets riksdag framlagt nytt förslag i ämnet.

Med hänsyn till det motstånd, som det föreslagna vaccinationstvånget

rönte i riksdagen och som föranledde andra kammarens avslag

på lagen, mot vars tvångsbestämmelser delade meningar även gjorde sig

gällande i första kammaren, har Kungl. Maj:t i den nu framlagda propositionen

föreslagit viss ändring i lagen i syfte att tillmötesgå dem,

vilka av samvetsskäl eller praktisk erfarenhet icke vilja låta vaccinera

sina barn.

Man hade väntat, att i det nya förslaget större hänsyn skulle tagits

till de önskningar, som kommo till uttryck i ett flertal motioner vid

förra riksdagen angående införandet av eu verklig samvetsklausul i viss

anslutning till den engelska bestämmelsen. Man hade också väntat någon

lindring i de straffbestämmelser, som införts i 1915 års förslag. Bakom

de motioner, som framfördes förra riksdagen, stod ett så betydande antal

av riksdagens representanter med ett så avgjort stöd i den allmänna

folkmeningen, att vaccinationsmotståndarnas krav icke borde ännu en

gång kunnat skjutas åt sidan. Så har emellertid skett. Det nu av

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 17 käft. (Nr 22.) 3

Herrar

Stärnera och

K. A. Nilsons

motion.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

regeringen föreslagna tillägget om »samvetsklausul» kan icke anses vara

i någon mån tillfredsställande.

Mot den föreslagna »samvetsklausulen» äro huvudsakligen följande

erinringar att göra:

1. Den utesluter alla, som äro över tre år. Det finns inom vårt

land tusentals barn över tre år och äldre personer, som äro ovaccinerade.

Många av dessa äro givetvis ovaccinerade just på grund av samvetsbetänkligheter.

Skulle nu alla dessa utan vidare underkastas straff,

upprepade böter och fängelse, om de eller deras målsmän känna sig förpliktade

att följa sin övertygelse? Att, på samma gång man erkänner

samvetsprincipen, utesluta alla över tre år från densamma är en uppenbar,

en ohållbar självmotsägelse.

2. Från samvetsklausulen äro de värnpliktige uteslutna. Vi behöva

endast hänvisa till den allmänna vaccinationsvägran, som förekommit å

våra lägerplatser, för att på det allvarligaste avråda från försöket att "

påtvinga våra värnpliktiga vaccinering mot deras eget medgivande. Då

samvetsprincipen med avseende på vaccinationen är erkänd, bör den

gälla även de värnpliktige. Och absolut tvång över dessa i nämnda

hänseende skulle utan tvivel medföra en menlig verkan på den allmänna

disciplinen inom armén.

3. Från samvetsklausulen äro uteslutna alla medborgare i händelse

av påbud om vaccinering vid epidemi. Något tvång vid epidemi bör

först och främst kunna anses alldeles överflödigt, då erfarenheten visat,

att de allra flesta i förskräckelsen låta vaccinera sig frivilligt. Men det

fåtal, som även i sådant fall undandrager sig vaccinering, har givetvis

därigenom alldeles avgjort ådagalagt sin övertygelse om att de icke

anse vaccinationen vara för dem ofarlig. Dessa kunna åläggas särskild

isolering. Man skulle väl också kunna säga, att de ovaccinerade endast

äro farliga för sig själva och icke för de vid epidemien nyvaccinerade,

som ju skola vara »absolut skyddade». Men om de förstnämnda anses

vara farliga för de senare, så visar detta en svag tro på vaccineringens

skydd.

4. Den föreslagna samvetsklausulen hänskjuta'' det faktiska avgörandet

till medicinalstyrelsen. Detta -måste anses såsom synnerligt olämpligt.

Medicinalstyrelsen har nämligen visat sig oförstående för samvetsskäl,

då don uppsatte förslaget till vaccinationslag. Denna styrelse har ävenledes

vid alla de ansökningar, som hittills gjorts om befrielse, konsekvent

avstyrkt varje undantag från vaccinationsplikten. Därtill kommer, att

två medlemmar av styrelsen reserverat sig mot varje undantag från

vaccinationstvånget.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets utlåtande Kr 22.

Med hänsyn till dessa omständigheter är det tydligt, att en samvetsklausul,

där avgörandet faktiskt lägges i medicinalstyrelsens hand,

är nästan sämre än ingen. Ty den skulle föranleda människor att hoppas

på befrielse och för den skull underkasta sig de besvärligheter, som den

föreslagna klausulen förordar. Men det kan ej gärna vara tvivelaktigt,

att nästan alla skulle komma att se sig besvikna i sina förhoppningar.

5. Såsom samvetsskäl antages endast det fall, att den, som begär befrielse,

anför fall av vaccinskada. Visserligen möter väl icke svårighet

att finna fall, då vaccinationen medfört menliga verkningar. Och om var

och eu, som kunde påvisa något sådant fall — t. ex. inom det vaccinationsdistrikt,

där han är bosatt eller varit bosatt — också verkligen

bleve garanterad möjlighet till befrielse, så kunde en klausul med sådan

förutsättning möjligen vara antaglig. Men någon sådan garanti finnes

icke i förslaget, icke ens med avseende på barn under tre år.

Samvetsbetänkligheter kunna emellertid grunda sig icke blott på

erfarenheten, att vaccinationen i ett och annat fall åstadkommer uppenbar

skada, utan även på övertygelsen, att vaccinationen i sig själv

verkar menligt på hälsotillståndet. Ingen kan bevisa, att så icke kan

vara fallet. Men ännu mera: Samvetsbetänkligheter kunna även bestå i

övertygelsen, att hela läran om vaccinationen är en villfarelse, som

uppehälles genom vilseledande framställningar. Och detta skäl för införandet

av en verklig samvetsklausul anse vi vara mycket tungt vägande

Vaccinationstvångets motståndare ha även fått det kraftigaste stöd för

denna uppfattning genom, den behandling vaccinationsfrågan tätt redan

i medicinalstyrelsens betänkande och ytterligare genom riksdagsförhandlingarne

föregående år.»

Motionärerna uttala vidare, att »nödvändig förutsättning för antagandet

av en så rigorös vaccinationslag som den föreslagna, med en

så verkningslös befrielseklausul, som den för årets riksdag framlagda»,

vore att en verklig allsidig utredning föregått och givit lagens nödvändighet

till resultat. Motionärerna göra gällande, att den förébragta utredningen

brustit härutinnan, i det att statistiska fakta och data, som

tala mot vaccinationstvång, blivit utan giltiga grunder förbigångna. Såsom

stöd för denna kritik åberopas en vid motionen fogad tryckt bilaga, innefattande

en av »Förbundet mot vaccinationstvång» föranstaltad utredning.

I tvänne andra motioner, av herr Bäckström, 11:227, och av herrar

Vennerström och Eriksson i Grängesberg, II: 228, har, med godtagande

av förslagets allmänna princip rörande lagstadgat vaccinationstvång, den

i förslaget upptagna samvetsklausiden kritiserats och yrkande framställts

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

om lättnader såväl i fråga om kravet på den avgivna förklaringen som

i fråga om det föreskrivna förfarandet för befrielses ernående.

Herr Bäckströms

motion.

Herr Bäckström yrkar i sin motion:

»att riksdagen, med anledning av förevarande proposition

nr 32 måtte, om däruti framlagda lagförslag

annars antages, med avslag å § 5 mom. 3 i samma

lagförslag besluta om antagande av en s. k. samvetsklausul,

som utan besvärligt och kostsamt förfarande

öppnar möjlighet till undantag från ympning av barn

för föräldrar och målsmän, vilka kommit till en allvarlig

och grundad uppfattning om skyddskoppympningens

menlighet för barnets hälsa.»

Till stöd för sin hemställan har motionären anfört:

»I uti Kungl. Maj:ts proposition nr 32 framlagda förslag till lag

om skyddskoppympning har ''för att’, såsom herr statsrådet och chefen

för civildepartementet yttrar, ''med större utsikt komma till ett praktiskt

resultat beträffande denna viktiga lagstiftning’ frågan om införande

av en s. k. samvetsklausul upptagits. Detta får väl tolkas så,

att man numera kommit till insikt om, att de krafter, som påyrkat dess

upptagande, ändock betyda så mycket, att kravet måste beaktas. Till

och med kungl. medicinalstyrelsen, som hållit så hårt på tvångsvaccinationen,

måste medgiva, att ’då man här rör sig på ett så ömtåligt

område som det, vilket behärskas av föräldrars känslor för sina barn,

torde det vara försvarligt, om man i ett fall som detta i viss mån

låter sakskälen vika för känsloskälen’.

Men vad giver man då uti den nu föreslagna s. k. samvetsklausulen,

som skulle visa någon hänsyn för om vaccinationens gagn mera

misstrogna föräldrar och deras känslor för sina barn? Svaret återfinnes

i § 5 mom. 3 uti nämnda kungl. proposition åtföljande förslag till lag

om skyddskoppympning, vilket har följande lydelse:

’Säger sig någon, som är ansvarig för barns befordran till ympning

enligt 2 §, hysa farhåga för, att ympningen skall för barnet medföra

ohälsa, som ej är blott tillfällig, och måste det med hänsyn till

av sökanden förebragta omständigheter antagas, att sådan farhåga har

sin grund i personlig erfarenhet om något fall av dylik ohälsa, som

inträffat i samband med ympning av barn, må, i den ordning nedan sägs,

barnet undantagas från ympning enligt nämnda §.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Den, som av nu nämnd anledning vill hava barn undantaget från

ympning, göre skriftligen ansökning därom hos medicinalstyrelsen senast

under det kalenderår, då barnet fyller 3 år. Innan ansökningen göres,

åligger det sökanden att personligen inställa sig i Stockholm inför överståthållarämbetet,

i annan stad inför magistraten och på landet hos

kronofogden i orten samt förebringa utredning angående skälen för sina

betänkligheter mot ympningen. Protokoll skall föras över vad vid sökandens

inställelse förekommit, och har sökanden att vid sin ansökning

foga utdrag av detta protokoll.

Finner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning, som rätteligen

skett, sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från ympning

må meddelas, har styrelsen att underställa ärendet Kung]. Maj:ts

provning’.

Enligt hr statsrådets uttalande skulle detta stadgande innebära, att

undantagande från ympning av barn skulle kunna ske, om vederbörande

föräldrar eller målsmän kunna till stöd för sin uppfattning om

ympningens menliga följder åberopa sin egen erfarenhet om ett inträffat

fall, där en viss grad av sannolikhet talar för att skalla i följd

av ympning uppkommit’. Medgivas måste, att ovan anförda moment

jämfört med nyss citerade uttalande, i första ögonblicket synes i icke

ringa mån öppna möjlighet för undantagande från ympning av barn,

när föräldrar eller målsmän så anse nödvändigt.

Men då man så tänker på konsekvenserna av stadgandet om ansökning

hos medicinalstyrelsen och om att person, som vill ha barn

undantaget från ympning, före ansökning härom måste personligen inställa

sig ''på landet hos kronofogden i orten samt förebringa utredning

angående skälen för sina betänkligheter mot ympningen’ m. m.,

börjar man märka, att garantierna för den obligatoriska skyddskoppympningen

avfattats så, att den föreslagna s. k. samvetsklausulen, särskilt

för vidsträckt och glest befolkad landsbygd med stora avstånd

och brist på kommunikationer, i synnerhet som förhållandena äro i

Norrland, blir så gott som meningslös. Man behöver blott erinra om,

att avståndet till fogden i orten kan utgöra ända upp till 10 och 15

mil och däröver. Och man står spörjande, huru herr civilministern verkligen

kunnat föreslå för den stora allmänheten sa krävande och besvärliga,

för att icke säga omöjliga garantistadganden, som stå i fullständig

motsats till hans egna ord om lagförslaget: ’men hänsyn bör härvid

också tagas till att allmänheten icke betungas mer än oundgängligt’.

Ty detta uttalande måste väl få antagas åsyfta alla landets medborgare

och främst de mindre bemedlade och i övrigt missgynnade.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Jämför man sedan herr statsrådets uttalanden om innebörden av

den föreslagna samvetsklausulen med ett par punkter om samma sak

uti medicinalstyrelsens utlåtande, inser man, att här kan till fullo tilllämpas:

vad den ena handen ger, det tar den andra tillbaka; ty i

nämnda utlåtande framhåll es, att med den föreslagna formuleringen

är emellertid sörjt för, att de, och endast de, föräldrar och målsmän,

erhålla dispens, som styrka, att deras farhågor för, att barnet skall tillföras

ohälsa genom ympningen, grunda sig på upplevda eller självständigt

iakttagna omständigheter.

Genom bestämmelsen att anmälan om dispens skall ske, innan barnet

fyllt 3 år, och med det jämförelsevis besvärliga förfarande, som

erfordras för dispens erhållande, kan man också hoppas, att framställningar

om. undantag icke komma att göras utan efter moget övervägande

och i fall av mera djupt rotad övertygelse.’

Ja, medicinalstyrelsen kunde gärna ha sagt, att med det besvärliga

förfarande, som erfordras för dispens, bleve det helt enkelt omöjligt

för det stora flertalet bland dem, som efter moget övervägande och av

djupt rotad övertygelse ville ha sina barn undantagna från ympning,

att ens försöka göra framställningar i sådant syfte, särskilt då allmänheten

vet, att det är just samma myndighet, som ger förutnämnda utläggning,

som skall pröva ansökning om undantag från ympning.

Skulle någon det oaktat förhoppningsfullt vilja tro, att vid en blivande

tillämpning av den föreslagna samvetsklausulen någon hänsyn

till föräldrars känslor för sina barn skulle visas, torde medicinalråden

Bissmarks och Sederholms till kung], propositionen fogade reservation

så tydligt säga ifrån om den reella innebörden av mom. 3 i § 5 av

lagförslaget i fråga, att någon tvekan icke bör förefinnas om att formuleringen

avser praktiskt taget absolut vaccinationstvång och ingenting

annat. Nämnda medicinalråd äro ju också uttolkare av lagförslagets

innebörd, och de uttala oförbehållsamt, ’att det stora flertalet sådana

fall (ansökningar om undantag från ympning) vid närmare granskning skola

befinnas icke vara av i lagförslaget avsedd art. Antalet barn, som på

grund av förslagets bestämmelser skulle komma att undantagas från

ympning, bleve sannolikt helt obetydligt. Den praktiska följden av

förslagets antagande torde därför kunna misstänkas huvudsakligen bliva

ökade utredningar med ökat skrivarbete. Missnöje bland dem, vars

ansökningar avslås, torde icke heller utebliva.’

\ar och en, som i denna sak verkligen önskar något hänsynstagande

till föräldrars känslor för sina barn, måste vara nämnda medicinalråd

mycket tacksam för att de i det anförda talat rent språk. Och

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 23

deras sluterinran om att medgivande till ytterligare undantag från ympningsplikt

utöver vad som innefattas uti lagförslagets § 5 mom. 2 synes

dem obehövligt visar, att den föreslagna s. k. samvetsklausulen knappast

är att likna vid något annat än en i första ögonblicket tilltalande

etikett, som anbragts för att häva andra kammarens förut avvisande

hållning till en motbjudande tvångslag, som tusen och åter tusen upplysta

svenska medborgare anse barbarisk och grym. Ty åberopade

medgivande bar följande lydelse:

''Från skyddskoppympning skall den undantagas, som vederbörande

ympare, där han äger behörighet att utöva läkarkonsten, å ympningseller

besiktningsmöte eller eljest vid av honom företagen undersökning

finner till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän svaghet

kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande vilken

i sådant hänseende företes läkarintyg, avfattat enligt av medicinalstyrelsen

meddelade föreskrifter.

Undantagande från ympning gäller för ett år i sänder. Om efter

nämnda tid ympningsplikt föreligger och förlängt undantagande från

ympning sökes, skall undersökning ånyo ske eller nytt läkarintyg företes

om förhållande, som förut nämnts.’

Ett medgivande av detta slag måste tvärtom, särskilt för nordliga

Sverige, där avståndet till närmaste läkare ej sällan är 5 till 10 mil och

däröver, stundom genom väglös mark, bliva så gott som värdelöst, synnerligast

som barnets hälsotillstånd skall årligen, så länge undantag

från ympning önskas, undersökas av läkare.

När man sammanställer det* ena med det andra uti ifrågavarande

lagförslag, måste man, ehuru icke principiell motståndare till vaccinationen,

förvänta, att riksdagen, då det gäller ett för samvetsfrihetens

värn och för kommande släktens uppväxt till kraft och hälsa så ingripande

lagförslag, icke skall låta påverka sig av, låt vara i bästa mening

framlagda, smidiga och snärjande formuleringar, utan som förutsättning

för lagens antagande kräva en samvetsklausul, som i enkla, klara och

bestämda ordalag och utan föreskrifter om ett besvärligt och kostsamt

förfarande öppnar möjlighet till undantag från ympningsplikt å barn

för föräldrar eller målsmän inom alla samhällslager och landsändar,

som på för dem avgörande skäl avgiva försäkran på heder och samvete,

att de anse skyddskoppympningen kunna medföra skada för barnets

hälsa.»

Herrar Vennerström och Eriksson i Grängesberg hemställa i sin

motion i förevarande del,

Herrar Vennerströms

och

Erikssons

motion.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

att i förslagets 2 § måtte infogas ett 2 mom. av

följande lydelse:

y>2 mom. Ympningsplikt enligt 1 mom. föreligger

icke i de fall, att den, som är ansvarig för barns befordrande

till ympning inom tiden för ympningspliktens

fullgörande vid personlig inställelse, i Stockholm

hos överståthållareämbetet, i annan stad hos

magistraten och på landet hos kronofogden eller länsmannen

i orten, avgivit skriftlig försäkran på heder

och samvete, att han anser skyddskoppympningen

kunna medföra skada för barnets hälsa, därjämte bifogande

intyg av tjänsteläkare inom distriktet, att han

vid personlig inställelse med denne rådgjort om sina

betänkligheter»;

att i följd härav 5 § 3 mom. allenast skulle innehålla

en hänvisning av följande lydelse:

»3 mom. Undantagande från ympning medgives

som i 2 § 2 mom. sägs»;

varjämte erforderliga redaktionella följdändringar

skulle vidtagas i 3 §:ns ingress ävensom i i5 § 1 mom.

Till stöd härför anföra motionärerna:

»När Kungl. Maj:ts proposition om ny vaccinationslag 1915 föll i

riksdagens andra kammare, var anledningen förnämligast den, att varken

Kungl. Maj:ts proposition eller särskilda utskottets tillstyrkande förslag

tog någon som helst hänsyn till det starka kravet på lättnader i

vaccinationstvånget. Såväl av motionärer inom riksdagen som av reservanterna

Hult och Vennerström inom särskilda utskottet framfördes

förslag om införande av en s. k. samvetsklausul, varigenom föräldrar

med en fast rotad övertygelse om, att vaccinationen kunde medföra

fara för deras barns hälsa, skulle kunna befrias från vaccinationspliktens

fullgörande. Särskilda utskottets majoritet fäste emellertid intet avseende

vid denna hemställan. Ett genomläsande av andra kammarens

förhandlingar vid vaccinationslagens avgörande ger oförtydbart vid

handen, att lagens fall förorsakades av att förslaget om en samvetsklausul

under en eller annan form icke accepterades av dem, som påyrkade

det strängaste vaccinationstvång.

I den nu till 1916 års riksdag framlagda propositionen nr 32 om

ny vaccinationslag har ock statsrådet och chefen för civildepartementet

erkänt riktigheten av ovanstående. Trots sin i riksdagen år 1915 ut
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

25

tryckligen deklarerade motvilja mot en samvetsklausul av vad slag det

vara må, har han nu ändock i Kungl. Maj:ts proposition infört en

sådan. Detta tillmötesgående är dock icke mycket värt. En verklig

samvetsklausul hade andra kammarens majoritet icke heller anledning

att vänta, då herr statsrådet och chefen för civildepartementet i fjol i

riksdagen förklarade, att samvetsbetänkligheterna enligt hans mening

saknade varje reell grund och över huvud taget voro uppkonstruerade.

Den nu av Kungl. Maj:t föreslagna samvetsklausulen är för anhängarna

av minskat vaccinationstvång absolut otillfredsställande. Den synes uteslutande

vara skriven med sikte på önskvärdheten av att inom andra

kammaren locka över nätt och jämt så många "röster, som behövas för

att Kungl. Maj:ts förslag skall upphöjas till lag. Departementschefen

medger själv, att han upptagit frågan om införande av en samvetsklausul

enbart för att nå ett ''praktiskt resultat’ med vaccinationslagstiftningen.

Tillmötesgåendet mot de samvetsbetänkliga föräldrarna kunde icke

vara mindre. En av riksdagens ledamöter, själv ivrig anhängare av

tvångsvaccinationen, yttrade efter genomläsande av propositionen, att

Kungl. Maj:ts samvetsklausul var en humbugsklausul. Hans uppfattning

torde ha träffat sanningen ganska nära. I varje fall är samvetsklausulen

i Kungl. Maj:ts redigering en trasselklausul, som icke medför den

ringaste lättnad för största antalet verkligt samvetsömma. Den är

absolut oantaglig och motsvarar icke ens tillnärmelsevis andrakammaremajoritetens

uppfattning.

Man måste resa opposition mot densamma redan därför, att den

icke erkänner det berättigade i den princip, som samvetsklausulens förslagsställare

förfäktat. Inom medicinalstyrelsen är man enig om att

stämpla fordran på en samvetsklausul såsom i princip ohållbar. På

samma sträng spelar även departementschefen i sin motivering. Mot

denna tvångsåskådning måste alltjämt energiskt hävdas, att införandet

av en samvetsklausul är principiellt fullt berättigat. Medicinalstyrelsens

och departementschefens ståndpunkt vore oangriplig, om de kunde försäkra

varje far, som låter vaccinera sitt barn, att vaccinationen i och

för sig icke kan medföra någon som helst fara. En sådan försäkran

kunna de icke avlämna. Departementschefen nödgas på ett ställe i

motiveringen tala om vaccinationens ''relativa ofarlighet’. Han säger

icke ''absoluta ofarlighet’, medger alltså, att en viss fara föreligger.

På ett annat ställe talar departementschefen om vaccinationens ’i allmänhet

ofarliga förlopp’. Han säger icke ''alltid ofarliga förlopp’, medBihang

till riksdagens protokoll 1916. 9 saml. 17 käft. (Nr 22.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ger alltså ännu en gång, att vaccinationsingreppet medför fara, låt

vara liten.

Likaså har medicinalstyrelsen i sin till 1915 års proposition fogade

utredning nödgats erkänna, att vaccinationen, till och med med animal

lymfa, kan åstadkomma skada, i värsta fall döden. De från landets

läkare infordrade utlåtandena lämna talrika exempel på sådana sjukdomar,

som obestridligen vållats av vaccinationen, och även dödsfall

inrapporteras av läkarna själva. Då så är förhållandet, kan man svårligen

förstå, hur det kan förnekas, att samvetsklausulen har ett principiellt

berättigande. När läkarne icke kunna taga på sitt ansvar en

försäkran, att vaccinationen är absolut ofarlig för hälsa och liv, så har

man just från läkarehåll lagt en stark saklig grund under samvetsklausulen.

Man fordrar därföre icke för mycket, om man begär, att

införandet av samvetsklausulen i vaccinationslagen skall åtföljas av ett

uttryckligt erkännande, att den princip, varpå den vilar, är riktig. *

Kungl. Maj:ts samvetsklausul är alldeles för trång. Vid strävandet

att forma den så, att den icke blir en slöhets- och liknöjdhetsklausul,

har Kungl. Maj:t gått för långt och slagit över till en motsatt ytterlighet.

Befrielse blir möjlig att uppnå endast för dem, vilkas övertygelse

om vaccinationens faror är grundad på egen personlig erfarenhet

om något fall av ohälsa, som inträffat i samband med ympning av

barn. Blott den, som kan peka på upplevda eller självständigt iakttagna

omständigheter, har hopp om att erhålla dispens från vaccinationsplikten.

Kungl. Maj:t har icke tagit i betraktande, att övertygelsen

om vaccinationens fara kan grundas på helt andra skäl, som äro fullt

ut lika så respektabla. Personer finnas, som icke på grund av egen

iakttagelse men på grund av djupa och samvetsgranna studier i vaccinationsfrågan

ha blivit bestämda motståndare till vaccinationstvånget.

Dessa personers åskådning är ännu fastare rotad än deras, som bygga

endast på en isolerad personlig iakttagelse. Det är icke rättfärdigt att

skjuta samvetsbetänkligheter av denna art åt sidan och vägra att taga

någon som helst hänsyn till dem.

I samband härmed kan mot Kungl. Maj:ts samvetsklausul anmärkas

det egendomliga i att kravet på personlig kännedom om något fall, då

vaccinationen med stor visshet kan antagas ha skadat det vaccinerade

barnet, uppställes som förutsättning för befrielse. Finnes ett sådant

fall, så bör väl dess kraft som förutsättning för befrielsen vara precis

lika stort, oavsett huruvida den befrielsesökande personligen iakttagit

detsamma eller ej. I detta avseende kan en hänvisning göras till det

uttalande, i vilket medicinalrådet Bissmark med instämmande av medi
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

cinalrådet Sederholm, vilka äro motståndare till alla samvetsklausuler,

kritiserar den av Kungl. Maj:t föreslagna. De säga: ''förfäktarna av

en samvetsklausul enligt engelskt mönster skola helt visst icke underlåta

att framhålla det egendomliga uti, att personlig erfarenhet av fallet

i fråga skall uppställas såsom villkor för undantag från ympning, då

väl huvudsaken bör anses vara att ett fall inträffat, som uppfyller de

nämnda fordringarna och därför enligt förslaget kan godkännas såsom

grund för ansökan om undantag. Av mera underordnad vikt är väl,

om den besökande haft tillfälle att skaffa sig personlig kännedom av

fallet eller, om han fått sin kännedom därom t. ex. ur en medicinsk

facktidskrift eller en offentlig handling. För min del kan jag icke

annat än erkänna det berättigade i en sådan uppfattning. År ett fall

av ohälsa i samband med ympningen av den art, att det anses böra

vara giltig grund för meddelande av undantag från ympning i ett fall,

så är det tämligen svårt att förstå, varför det icke skulle anses böra

ha samma verkan i ett annat fall’.

Logiken i detta uttalande torde icke av någon kunna bestridas.

Ord för ord kan medicinalråden Bissmarks och Sederholms kritik av

Kungl. Maj:ts samvetsklausul underskrivas av dem, som i motsats till

herrar Bissmark och Sederholm önska en verklig samvetsklausul. Detsamma

är förhållandet i frågan om herrar Bissmark och Sederholms

anmärkning, att bestämmelsen om att ansökning om befrielse skall vara

gjord inom tre år efter ett barns födelse har till följd, att en person,

som först efter sagda tid får personlig kännedom om ett fall av ohälsa

i samband med vaccinationen, berövas möjligheten till befrielse. Det

måste anses som en uppenbar orättvisa, att dessa personer icke tillerkännas

samma undantagsförmån som de, vilka före sagda tid ha personlig

vetskap om något inträffat fall av föreskriven natur.

Kungl. Maj:t lägger faktiskt rätten att meddela befrielse i medicinalstyrelsens

hand. Därigenom kommer säkerligen befrielse att meddelas

blott i ytterst sällsynta undantagsfall. Medicinalstyrelsen i dess

helhet har deklarerat sig vara principiell motståndare till samvetsklausulen.

Några medicinalråd ha ej ens velat böja sig för den politiska

nödvändigheten. Vilket hopp om befrielse kunna föräldrar hysa,

då det faktiska avgörandet sker inom medicinalstyrelsen? Så gott som

intet. Det antal barn, som kommer att undantagas från ympning, bleve

säkert mycket, mycket obetydligt. I praktiken komme klausulen att

ha mycket minimal betydelse för de verkligt samvetsömma föräldrarna.

Klausulen skulle ingiva dem alldeles obefogade förhoppningar, vålla

dem eu massa besvär och utgifter i onödan och slutligen frammana en

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ännu starkare förbittring mot vaccinationstvånget än den som redan

finnes. Medicinalstyrelsen jämte de lokala myndigheterna, som få med

befrielseansökningarna att skaffa, skulle av Kungl. Maj:ts klausul vållas

en myckenhet arbete och bråk, även detta utan resultat.

Vid strävandet att skapa en annan samvetsklausul än Kungl. Maj:ts

kan man välja olika vägar. I den Hult-Vennerströmska reservationen

föreslogs vid 1915 års riksdag, att befrielse från vaccinationsplikten

skulle lämnas, om en på heder och samvete avgiven deklaration om

samvetsbetänkligheter personligen överlämnades till pastor i församlingen.

Från andra håll har man tänkt sig, att inlämnandet skulle ske

till skolrådet, någon lagens representant o. s. v.

Kungl. Maj:t har föreslagit, att sökanden först skall personligen

inställa sig, i Stockholm inför överståthållareämbetet, i annan stad inför

magistraten och på landet hos kronofogden i orten. Det torde vara

skäl att här följa Kungl. Maj:ts förslag och yrka, att den personliga

inställelsen bör ske inför en lagens representant. Både den engelska

och den skottska samvetsklausulen föreskriva ock, att hänvändelse bör

göras ^ till en lagens representant. När det gäller att avlämna en deklaration

på heder och samvete, har man givetvis mycket större respekt

för en lagens representant än för någon annan. Dock torde det vara

skäl föreskriva, att på landsbygden deklarationen inlämnas antingen till

länsmannen eller kronofogden. I vissa delar av landet äro nämligen

avstånden till kronofogden så stora, att det ställer sig hart när omöjligt

för en sökande att inställa sig inför honom. Men blott i detta stycke

synes det lämpligt att följa Kungl. Maj:t. Den engelska och skottska

lagen föreskriver, att myndigheterna icke äga betvivla god tro hos den

som avgiver förklaring. Samma bestämmelse bör införas i den svenska

samvetsklausulen. Genom kravet på personlig inställelse bryter man

väsentligen av udden av påståendet, att samvetsklausulen skulle tillåta

de lata och bekvämliga att slinka med i de verkligt samvetsbetänkliges

skara.

Till yttermera visso kan ännu en garanti skapas. Från motståndarna

till en samvetsklausul invändes även, att ren okunnighet eller

en tillfälligt uppagiterad fanatism kan vara orsaken till ovilligheten att

låta barnen underkastas vaccination. För att undvika denna olägenhet

bör man laga så, att den, som vill ha befrielse för sina barn, får av

läkare upplysning angående vaccinationsfrågan. Denna garanti åstadkommes

genom att i samvetsklausulen införa en bestämmelse, att den

sökande, då han hos vederbörande lämnar en deklaration på heder och

samvete, även måste inlämna ett intyg från distriktets tjänsteläkare, att

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

29

ban dessförinnan med denne vid personligt besök rådgjort om saken.

Genom skapandet av dessa dubbla hinder torde det allt övervägande

flertalet icke verkligt samvetsömma gallras bort på samma gång de

verkligt samvetsömma erhålla befrielse.

Därför tillåta vi oss föreslå en i denna riktning formulerad samvetsklausul.

Den infogas som ett moment 2 till § 2 och föranleder

även ett annat moment 3 till § 5 än det Kungl. Maj:ts proposition

innehåller».

Slutligen hava herrar Almer och C. Eklundh i sin motion, 1:95, i Herrar Aimers

förevarande del hemställt, lundhsmoöon.

att riksdagen måtte för sin del ur förslaget utesluta

mom. 3 i 5 §.

Till stöd härför har anförts:

»Beträffande mom. 3 § 5 (s. k. samvetsklausulen) anse vi densamma

såsom obehövlig helt böra utgå. Den är endast vetenskapens kompromiss

med det politiskt möjliga, och den öppnar möjligheterna på

vid gavel för mycket trakasseri och godtycklighet. Rätten för vederbörande

att mot läkarebetyg bliva befriad för ett år i sänder är en

tillräcklig garanti mot den fara, som från vissa håll förmenas föreligga.

Ser man på resultatet av samvetsklausulen i länder, där den införts,

finner man lätt, att spåren avskräcka. Härutinnan hänvisa vi närmast

på den utredning som utförts av medicinalstyrelsens hälsovårdsbyrå, samt

i övrigt till medicinalrådet Bissmarks uttalande till medicinalstyrelsens

protokoll. (Bil. A och B till den kungl. propositionen.)»

Utskottets yttrande.

I likhet med särskilda utskottet vid 1915 års riksdag finner utskottet Vaccinationsvikten

och betydelsen för vårt land av en så allmänt och fullständigt tvång''

som möjligt genomförd skyddskoppympning vara genom den i ärendet

tidigare förebragta utredningen till fullo ådagalagd; och vill utskottet i

allt väsentligt åberopa vad särskilda utskottet i sitt här ovan intagna

yttrande därom uttalat. Mot den förenämnda utredningen hava från

vaccinationens motståndare framförts talrika sifferuppgifter från skilda

länder, vilka förmenats utvisa, dels att infört ympningstvång icke förmått

skydda vederbörande land från koppsmitta, och dels att underlåten ympning

icke medfört de befarade vådorna. Men i den mån ifrågavarande

sifferuppgifter verkligen äro så bestyrkta, att avseende vid dem rimligen

bör fästas, eller de icke rent av äro bevisligen oriktiga — något som i

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

stor utsträckning befunnits vara fallet — synas i allt fall de å desamma

byggda slutsatserna i väsentlig mån bero av förbiseende av

tvenne för frågans bedömande högst viktiga moment. Å ena sidan

kräver nämligen ett beslut om införande av allmänt ympningstvång i

ett land, där ympning förut endast ofullständigt förekommit, i regeln

en avsevärd tid för sitt realiserande. Jämväl i de fall, där beslutet verkligen

avsett ympning även av den redan vuxna befolkningen och icke endast

barn, gäller detta, beroende på tillgång till ympämne, den energi, med

vilken beslutet genomföres, den likgiltighet eller ovilja, som därvid är

att övervinna o. s, v. Siffror, som utvisa, att ännu ett antal år efter

beslutet om vaccinationstvång en koppepidemi av avsevärd omfattning

kunnat utbryta, äro således icke i och för sig något bevis för ympningens

oförmåga att skydda. Å andra sidan kan naturligen ej heller, beträffande

ett land, som övergått från fullständigt till ofullständigt ympningstvång,

den omständighet att efter övergången ett antal år förflutit, som visa

gynnsamma siffror både för vaccinerade och ovaccinerade, i och för sig

tillmätas någon verklig beviskraft. Först i händelse en allvarlig koppepidemi

under ifrågavarande tidrymd utbrutit, vinnes verklig erfarenhet

om vilka verkningar den inträdda förändringen medför. Således kunna

t. ex. de i bilaga till den kungl. propositionen anförda engelska siffrorna

icke i detta hänseende med någon framgång åberopas, ty såsom

den engelska högsta hälsovårdsmyndigheten framhållit, har landet under

de senare åren »icke varit underkastat det prov, en koppepidemi

innebär».

Ytterligare bekräftelse för uppfattningen av vaccinationens betydelsé

i kampen mot smittkopporna vinnes, enligt utskottets mening, av vissa

erfarenheter, som gjorts under det nu pågående världskriget. Enligt

vad man med visshet känner, har under kriget skyddskoppympning^

energiskt genomförts inom såväl de tyska och österrikiska som de

franska och engelska arméerna samt enligt vad som uppgivits, ehuru

en närmare kunskap om förhållandena icke stått att vinna, jämväl inom

de ryska. Anledningen är uppenbar. Erfarenheterna från föregående

krig hava lärt, vilka faror försummelser härutinnan kunna medföra.

Följden av de företagna åtgärderna har också, enligt vad för utskottet

tillgängliga berättelser av kompetenta personer, som ingående studerat

förhållandena, utvisa, blivit, att smittkopporna inom arméerna varit under

kriget praktiskt taget borta. Såvitt känt är, har ingen smittkoppsepidemi

uppträtt inom de kämpande arméerna; blott enstaka sjukdomsfall

hava förekommit.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22. 31

Inom den civila befolkningen hava förhållandena på sina håll gestaltat

sig annorlunda.

I Tyskland, där skyddskoppympningen är synnerligen väl genomförd,

förekommo bland den civila befolkningen under år 1915 150 och bland

krigsfångar 12 sjukdomsfall. I Frankrike, där skyddskoppympningen

under de senare åren med kraft genomförts, torde smittkopporna likaledes

jämväl inom den civila befolkningen hava uppträtt endast sporadiskt;

exakta siffror hava ännu ej varit tillgängliga. I Österrike åter, där

ympningstvång för den civila befolkningen icke finnes, anmäldes däremot

under år 1915 ej mindre än 25,319 smittkoppsfall; de flesta av

dessa inträffade i trakterna av rysk-österrikiska gränsen och till vida

övervägande del bland den civila befolkningen. Men även i Wien hade

redan under tiden från krigets utbrott till omkring 1 juni 1915 inträffat

över 1,500 smittkoppsfall, därav endast 71 bland de där förlagda stora

truppmassorna.

Åven i fråga om samvetsklausul intager lagutskottet samma ståndpunkt

som fjolårets särskilda utskott. Det låter sig icke förnekas, att

det motstånd mot tvångsvaccinationen, som faktiskt föreligger, i vissa

fall orsakats av en verklig, fast rotad övertygelse om vaccinationens

hälsofarlighet. Men å andra sidan torde obenägenheten mot vaccinationen

i blott alltför många fall bero på en uppagiterad, mer eller mindre

tillfällig känslostämning. Den nedgång i de vaccinerades antal, som de

senare åren konstaterats, har säkerligen till icke ringa del sin grund

jämväl i ren likgiltighet inför en fara, som förmenas vara imaginär, i

''obenägenhet att underkasta sig det besvär och de olägenheter, som kunna

vara förenade med vaccinationen, samt i den på många håll gjorda erfarenheten,

att vaccinationsskyldighetens fullgörande utan laga påföljd

kunnat uraktlåtas. Det torde emellertid vara utomordentligt svårt, om

ens möjligt att utfinna en anordning, genom vilken å ena sidan kravet

på obligatorisk vaccinering av barn verkligen upprätthålles, men å andra

sidan rätt till befrielse medgives i fall, där verkliga samvetsbetänkligheter

föreligga, och endast i sådana fall. I det kungl. förslaget har

man sökt lösa svårigheten genom att visserligen öppna möjlighet till

dispens från ympningsplikt på grund av allvarliga betänkligheter, men

endast för det fall, att dessa genom förebragt utredning visats grunda

sig på personlig kännedom om ohälsa, som framträtt i samband med

ympning av barn. Tillika har uppenbarligen avsetts, att det föreskrivna

förfarandet i dispensärendet, på samma gång det giver garantier för

nämnda utrednings tillförlitlighet, skall framstå såsom alltför besvär
-

Samvetsklausul.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

ligt och ingivande ringa hopp om framgång för varje annan än den,

som drives av verklig samvetsnöd.

Men det har synts utskottet, att de anmärkningar, som inom medicinalstyrelsen

framförts mot det kungliga förslagets bestämmelser i ämnet

och vilka i ett flertal av de väckta motionerna ytterligare utvecklats, äro

alltför tungt vägande, för att den föreslagna utvägen skulle kunna accepteras.

Sålunda framstår det såsom något i hög grad stötande, att befrielse

skall kunna vinnas av den som förmår åberopa och styrka personlig

kännedom om fall av vaccinskada, men däremot icke av den, som

vunnit dylik kännedom t. ex. ur en medicinsk facktidskrift eller offentlig

handling. Och lika litet tillfredsställande är, att den, som icke förrän

hans barn redan uppnått tre års ålder blivit i tillfälle att åberopa sådan

personlig erfarenhet, blott och bart av detta skäl skulle berövas en —

enligt hans sätt att se — förmån som eljest tillkommit honom. Tvivelsutan

skulle det ock i praktiken ofta ställa sig synnerligen svårt att

förebringa erforderlig utredning av den art förslaget kräver. Det ligger

därför nära till hands att antaga, att i ett stort antal fall ansökningarna

bleve fruktlösa och anordningen endast komme att förorsaka bittra missräkningar

för de sökande, som utan resultat underkastat sig ett besvärligt

och omständligt förfarande, samt en härav alstrad misstämning mot

den tillämpande myndigheten.

Dessa brister, vilka för utskottet utgöra ett bestämt hinder för tillstyrkande

av ifrågavarande bestämmelser, i det skick de framträda i det

kungliga förslaget, hava vidare synts utskottet icke vara av beskaffenhet

att kunna genom lämpliga modifikationer i någon mera avsevärd mån

xmdanröjas. De torde nämligen väsentligen bero icke av ett mindre

lyckligt genomförande av det fullföljda uppslaget, utan av en grundbrist,

som vidlåder detta uppslag självt. Finner man upprätthållandet av tvångsprincipen

vara ur allmän hälsovårdssynpunkt nödvändigt, men det oaktat

tror sig böra låta en subjektiv uppfattning om vaccinationens skadlighet

hos den för ympningspliktens fullgörande ansvarige grunda rätt till befrielse,

så drives man antingen till en lösning, enligt vilken villkoren

för befrielse i sakligt och formellt avseende ställas så stränga, att medgivandet

ter sig såsom dels orättvist, dels skäligen värdelöst, eller ock

till en lösning, som allvarligen sätter själva syftet med lagstadgat ympningstvång

i fara att förfelas.

Det sistnämnda bleve enligt utskottets mening uppenbart följden,

därest en samvetsklausul skulle införas av den typ, som herr Bäckströms

motion synes avse, och som i herrar Vennerströms och Erikssons i

Grängesberg motion blivit utformad. Enligt sistnämnda motionärers

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

33

yrkande skulle en på heder och samvete avgiven skriftlig försäkran, att

avgivaren anser vaccinationen kunna skada barnets hälsa, vara till fyllest

för vinnande av befrielse. Men då det nu knappast från något sakkunnigt

håll bestrides, att fara för menlig påföljd icke är absolut utesluten

— låt vara att densamma med ett omsorgsfullt handhavande av

skyddskoppympningen nedbringas till ett minimum av risk, som förståndiga

människor icke låta i andra livets förhållanden inverka på sitt

handlingssätt — så öppnar en bestämmelse, sådan som den av motionärerna

föreslagna, tydligen dörren för envar att undandraga sig vad

lagen genom att ställa sig på tvångsprincipens ståndpunkt likvisst betraktar

som en medborgerlig plikt. Om än åtskilliga i frågan mera likgiltigt

icke skulle underkasta sig besväret av den av motionärerna fordrade

personliga inställelsen först hos tjänsteläkare och därefter hos

polismyndighet, så måste likvisst befaras, att en betänklig ofullständighet

i ympningens genomförande skulle bliva följden. Tv en dylik samvetsklausul

bleve uppenbarligen ett det yppersta underlag för fortsatt bedrivande

av agitationen mot vaccination, och det kan tyvärr icke förväntas,

att de av denna agitation påverkade skulle i tillräcklig omfattning

hava sinnet tillgängligt för tj änsteläkarens upplysningar och föreställningar.

Utskottet har på grund av det anförda funnit sig böra, i likhet med

fjolårets särskilda utskott, ställa sig avvisande mot upptagande i lagen

av någon samvetsklausul av det ena eller andra slaget. Erkännandet

av att det i samhällets bjudande intresse de enskilda pålagda ympningstvånget

icke är fritt från varje risk, bör icke få leda till att vare sig

direkt eller på omvägar ställa till den enskildes eget gottfinnande, huruvida

han vill underkasta sig det påbjudna. Däremot bör det tydligen

föranleda till allvarlig prövning, huruvida allt är gjort som rimligen göras

kan för att avlägsna möjligheten av ogynnsamma påföljder av koppympningen.

Desto mera maktpåliggande är detta, som den obenägenhet för

vaccinationen, vilken framkallat kravet på samvetsklausul, ytterst torde

kunna delvis härledas från att vaccinationen ej alltid handhafts med all

den omsorg, som önskligt varit. Som bekant är det ock nuvarande

vaccinationsreglementes brister i detta hänseende, som ursprungligen föranlett

reformarbetet. Kungl. Mai:ts förslag erbjuder ock i detta hänseende

åtskilliga högst beaktansvärda fördelar. Åldern, inom vilken

barn skola vara ympade, har framflyttats från två till sex år. Uppskov

med yrapningen skall enligt förslaget medgivas i fall av sjukdom eller

svaghet. Ympningen skall, så långt man funnit det utan stor olägenhet

låta sig göra, verkställas av läkare och i regel utföras med animalt

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 17 käft. (Nr 22.) 5

Hygieniska

förbättringar

i det kungl.

förslaget.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Ympar es

kompetens.

}Tmpämne. Emellertid vill utskottet ifrågasätta, huruvida icke genom

vissa ändringar i lagförslaget än större säkerhet skulle kunna vinnas för

att vaccinationen, så långt på vetenskapens nuvarande ståndpunkt är

möjligt, varder riskfri.

I fjolårets kungl. proposition yttrar chefen för civildepartementet

bland annat:

»Det torde av den förut lämnade redogörelsen otvetydigt framgå,

att de olägenheter och sjukdomstillstånd av övergående natur, som kunna

följa på en ympning, mindre ofta förekomma och bliva av mera ofarlig

beskaffenhet, i den mån ympningen verkställes av fullt kompetenta

ympare och animal vaccin användes.

Det torde också vara klart, att ympningen måste betraktas som ett

kirurgiskt ingrepp, vilket kräver nära nog samma sakkunskap och noggrannhet

som andra operationer, samt att ympning med animal vaccin

erfordrar mera utbildad teknik och ställer större fordringar på ymparens

utbildning, än om humanisera! ympämne användes.

För statsmakterna måste det vara en oavvislig plikt, när de påbjuda

en tvångsvaccinering, framför allt då denna gives en sådan omfattning,

som av medicinalstyrelsen ifrågasatts och av mig i det väsentliga förordats,

att också träffa sådana anordningar, att denna ympning sker i

den möjligast riskfria form.

Konsekvensen av allt detta borde vara ett stadgande om förbud

för annan än läkare att befatta sig med skyddskoppympning. Nästan

överallt i utlandet, där vaccinationstvång införts, är det också läkarna,

och dessa allena, som utföra ympning.

Ehuru medicinalstyrelsen väl erkänt betydelsen av att skyddskoppympningen

anförtros allenast åt läkare, har styrelsen dock ansett, att

detta steg, med hänsyn till vårt lands förhållanden, icke nu kan helt

uttagas. Efter ytterligare överläggning med medicinalstyrelsen har också

jag kommit till den uppfattning, att ett ovillkorligt förbud för ympning

genom annan än läkare skulle kunna medföra vissa svårigheter å en

del orter. Men om således undantag från en regel, som helst borde

helt upprätthållas, tillsvidare böra ifrågasättas, måste detta emellertid ske

under starka garantier för att icke undantagen bliva regel.»

De av departementschefen uttalade betänkligheterna, om än beaktansvärda,

synas dock ej utskottet vara av den tvingande art, att man

för deras skull skall finna sig nödgad till en onekligen föga tillfredsställande

avvikelse från principen, att endast den som äger behörighet att

utöva läkarkonsten må utföra skyddskoppympning. Det torde, även utan

en sådan avvikelse, med god vilja låta sig göra att jämväl i avlägsna

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

35

trakter anordna ympningsmöten i erforderlig utsträckning. Utskottet förbiser

naturligen icke, att kostnaderna för vaccinationen genom den av

utskottet ifrågasatta ändringen komma att ej oväsentligt ökas, såväl till

följd av ökade dagtraktamenten och resekostnader, som ock därigenom

att extra läkarekrafter måste anlitas på sina håll, där tjänsteläkarens tid

icke kan tagas i anspråk för ympningen, i allt fall ej mer än delvis.

Till frågan om kostnadsökningens storlek återkommer utskottet nedan.

För det fall, som i lagförslagets 4 § omförmäles — ympning vid

inträffande epidemi — torde av praktiska skäl undantag böra göras;

dock synes det icke utskottet nödvändigt att ens för nämnda fall gå

längre än till ett medgivande att, där i dylika fall för viss ort saknas

annan möjlighet att på tillfredsställande sätt ordna skyddskoppympningen,

medicinalstyrelsen äger till ympare förordna medicine kandidat,

som genomgått föreskriven undervisningskurs i skyddskoppympning.

I 9 § av förslaget stadgas, i överensstämmelse med vad medicinalstyrelsen

hemställt, att skyddskoppympning skall ske med animal vaccin

men att, där sådan vid något tillfälle ej står till buds i tillräcklig mängd,

medicinalstyrelsen äger förordna, att ympning under iakttagande av

vissa försiktighetsmått får ske jämväl med humaniserad lymfa. Dylik

ympning skall dock endast få verkställas av läkare eller medicine kandidat,

som genomgått föreskriven kurs i skyddskoppympning, och skall

för ympningen erfordras särskilt medgivande av den ympningspliktige

eller dennes målsman.

Om motsvarande bestämmelse i fjolårets förslag yttrade särskilda

utskottet:

»I propositionen framhålles, att användande av humaniserad lymfa

knappast komme att äga rum, om förslaget bleve lag, men att en säkerhetsventil

härvid erfordrades, för att man ej skulle bliva strandsatt i de

sällsynta undantagsfall, då av en eller annan anledning animalt ympämne

i tillräcklig mängd icke funnes tillverkat eller kunde från utlandet

anskaffas.

Åven efter utskottets uppfattning skulle det vara lyckligast, om

användande av annan än animal vaccin kunde absolut förbjudas, men

då medicinska myndigheter, härom åtsporda, förklarat sig icke kunna

garantera, att under alla omständigheter animal vaccin i tillräcklig

mängd skall kunna tillhandahållas, har utskottet icke kunnat förorda

ett sådant förbud. Emellertid vill utskottet kraftigt framhålla önskvärdheten

av, att förrådet av animal vaccin alltid hålles så stort, att det

endast i sällsynta undantagsfall behöver ifrågakomma att använda annat

ympämne.»

Animal

vaccin.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Enligt vad utskottet erfarit, lära emellertid numera förhållandena i

fråga om vaccintillgång hava ytterligare förbättrats därhän, att, åtminstone

såvitt angår den i lagförslaget föreskrivna ordinära vaccinationen,

faran för brist på animal vaccin kan sägas vara praktiskt taget utesluten.

Skulle i rena undantagsfall situationen bliva en annan, lära

icke svårigheter möta att från andra länders ympanstalter erhålla det

tillskott i animal lymfa, som möjligen kan erfordras. Endast för det

fall att vid en inträffande epidemi mycket stora krav skulle komma att

ställas på vaccintillgången i och för en mera allmän revaccinering, torde

det vara nödvändigt att fortfarande bibehålla den omförmälta säkerhetsventilen.

I anslutning till vad nu uttalats rörande fordringarna å ympares

kompetens ävensom å använt ympämne, har utskottet föreslagit ändringar

i 7, 8 och 9 §§ av det kungl. förslaget.

Genomföras dessa ändringar och läggas dessa till de övriga betryggande

anordningar, som i det kungliga förslaget innehållas, synes

det utskottet, som om befogade klagomål över vaccinationens handhavande

knappast mera skulle behöva förekomma. Utskottet förutsätter,

att närmare föreskrifter rörande ympämnes handhavande och förvaring

samt vad ympnings- och besiktningsförrättare hava att iakttaga komma

att utfärdas till ytterligare betryggande, såväl att de anbragta skyddskoppor^

»slå an», som att skadliga biverkningar, i den mån det står i

mänsklig förmåga, uteslutas. Men utskottet har ansett det vara på sin

plats, att i själva lagen hänvisning lämnas till de föreskrifter av mera

generell giltighet i dessa hänseenden, vilka det enligt utskottets mening

lämpligen bör ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda.

I enlighet härmed har utskottet utarbetat ett stadgande, som infogats

såsom § 14 i utskottets redaktion av förslaget.

I detta sammanhang vill utskottet instämma med särskilda utskottet

vid 1915 års riksdag i dess uttalande om det angelägna att upplysningsverksamhet

genom det allmännas försorg bedrives till skingrande

av fördomar och missuppfattningar rörande vaccinationen och dess betydelse.

Utskottet får emellertid erinra, att vikten härav behjärtas i uttalanden

i Kungl. Maj:ts till denna riksdag avgivna proposition nr 34,

där den ekonomiska sidan av saken, som i annan ordning kommer under

riksdagens prövning, jämväl avhandlas.

Innan utskottet övergår till de särskilda detaljerna i förslaget, torde

ännu en fråga av mera allmän räckvidd böra beröras, nämligen frågan

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

om den utsträckning, i vilken kostnaderna för vaccinationen böra bestridas

av statsmedel. Spörsmålet om beviljande av statsanslag för

vaccineringens genomförande bar väl blivit föremål för en särskild kungl.

proposition, nr 34, vilken av kamrarna till annat utskott remitterats.

Men då förevarande lagförslag i sin 13 § innehåller stadgandena om

de grunder, enligt vilka statsverket deltager i kostnaderna för vaccinationen,

lärer frågan om dessa grunder böra i detta sammanhang upptagas

av lagutskottet.

Föregående års kungl. förslag var i förevarande del byggt på följande

grundsatser: All ympning, som sker på ympnings- eller besikt
ningsmöte

eller eljest på föranstaltande av hälsovårdsmyndighet, skulle vara

fri för den ympade. Kostnaden skulle bestridas dels av staten, dels av

kommunen. Staten hade att gälda civil tjänsteläkares resekostnads- och

traktamentsersättning för hans inställelse till möte å annan ort än stad,

köping eller municipalsamhälle. Kommunen åter hade att utgiva ersättning

för varje vid mötet ympad person med därtill av Konungen fastställt

belopp. Nämnda belopp var enligt uppgift i propositionen av

medicinalstyrelsen föreslaget att under närvarande tid utgöra 50 öre för

varje ympad. I övriga fall, nämligen dels å landet, där ympningen

förrättades av annan än tjänsteläkarna, dels alltid i stad, köping och

municipalsamhälle, skulle kostnaden i dess helhet bäras av vederbörande

kommun. Den kostnad, som statsverket sålunda skulle åtagit sig, var

i fjolårets proposition beräknad till c:a 35,000 kronor, under erinran

likvisst, dels att stora svårigheter mötte för tillförlitlig beräkning och dels

att i den mån framdeles läkare i större utsträckning komme att anlitas

för ympningen, det erforderliga beloppet givetvis komme att stiga.

I anledning av en i ärendet väckt motion föreslog emellertid särskilda

utskottet, med hänsyn särskilt till den ojämnhet i kostnadshänseende,

varmed förslagets bestämmelser skulle drabbat olika landskommuner,

ävensom till det förhållande att det enligt förslaget skulle stå

allmänheten fritt att låta ^vaccinera sig, att all ersättning till ympare,

vare sig i form av reseersättning, dagtraktamente, eller arvoden, skulle,

såvitt landsbygden anginge, bekostas av statsmedel, varemot stad, köping

och municipalsamhälle skulle hava att, som i den kungl. propositionen

föreslagits, själva bekosta sina innebyggares vaccination. Den merkostnad

för statsverket, som utskottets ändringsförslag, därest det antoges,

skulle medföra, beräknades av utskottet, under reservation för

beräkningens riktighet, till 64,000 kronor.

Mot den sålunda föreslagna utsträckningen av statsverkets ekonomiska

förpliktelser förekom, enligt vad föredragande departementschefen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

i förevarande kungl. proposition erinrat, ingen anmärkning inom riksdagen.

Särskilda utskottets förslag har ock blivit i årets kungl. förslag

upptaget; till stöd härför anför departementschefen — som jämväl godtagit

den av utskottet gjorda kostnadsberäkningen — följande:

»Den allmänna folkympningen är icke närmast en individens eller

ortens sak utan fastmer en hälsovårdsangelägenhet, vars betydelse

sträcker sig vida därutöver, ett skyddsmedel mot en förhärjande utomordentligt

smittsam farsot och därmed också i hög grad en statsangelägenhet.

Obestridligt torde dessutom vara, att vaccinationens jämna

gång och rationella handhavande i den utsträckning, som avses, kommer

att väsentligt främjas icke blott av att läkare i så stor utsträckning

som möjligt anlitas som ympare, utan också genom att kostnaderna

för denna läkarympning i allt väsentligt pålägges staten. Jag har

därför, och då riksdagen icke funnit några betänkligheter vid att staten

i så hög grad som särskilda utskottets förslag upptager bidrager till

skyddskoppympningens anordnande, anslutit mig till utskottets förslag i

nu förevarande hänseende.»

Emellertid hava herrar Almer och C. Eklundh i sin ovan omförmälda

motion, 1:95, uttalat, att de av departementschefen förebragta

skälen i själva verket borde föranleda, att städer och landsbygd i förevarande

hänseende jämställdes och statsverket således övertoge kostnaderna

för vaccinationen jämväl i städerna, varför motionärerna påyrkade,

att 3 mom. av 13 § finge ur förslaget utgå.

Utskottet, som för sin del funnit de av departementschefen anförda

synpunkterna förtjäna avgörande vitsord vid frågans bedömande, har

å andra sidan funnit följdriktigheten fordra, att steget till vaccinationskostnadernas

överflyttande på statsverket tages fullt ut, på sätt i nyssnämnda

motion yrkats. Utskottet har i enlighet därmed föreslagit ändringar

i 13 §. Såsom en naturlig konsekvens av att skydsskoppympningen

sålunda i kostnadshänseende behandlas som en ren statsangelägenhet

och för att ytterligare främja det angivna syftet att befordra

vaccinationens jämna gång och. rationella handhavande hava i 8 § vidtagits

ändringar, enligt vilka befattningen med antagande av annan

ympare än tjänsteläkare skall tillkomma medicinalstyrelsen.

1 detta sammanhang får utskottet erinra, att ökade kostnader för

statsverket jämväl medföras av ett annat, ovan berört, av utskottet framställt

ändringsförslag, enligt vilket annan ympning än den vid epidemi

särskilt påbjudna endast skulle få verkställas av den som äger behörighet

att utöva läkarkonsten. Beträffande storleken av det statsanslag, som

i följd av båda de föreslagna ändringarna ytterligare må erfordras, till
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

39

kommer det, såsom redan erinrats, annat utskott att i sinom tid avgiva

yttrande. För att emellertid giva en föreställning om de ifrågavarande

ändringsförslagens ekonomiska räckvidd anser sig utskottet böra nämna,

att utskottet kommit till den uppfattning, att kostnadsökningen i allt

fall icke torde komma att överskrida ett belopp av 50,000 kronor.

T fråga om de särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om

skyddskoppympning får utskottet uttala följande:

2 §•

I avgiven motion, I: 94, har herr Almer under åberopande av en

av honom i enahanda syfte vid 1915 års riksdag väckt motion, I: 80,

vilken avstyrktes av särskilda utskottet, men vann första kammarens

bifall, yrkat sådan ändring i förevarande paragraf, att den tid, inom

vilken barn senast skall undergå skyddskoppympning, måtte, i likhet med

vad härutinnan för närvarande gäller, bestämmas till det kalenderår, under

vilket bai-net fyller två år.

Rörande denna fråga uttalade fjolårets särskilda utskott följande:

»Till stöd för det kungl. förslaget i denna del har av medicinalstyrelsen

och i propositionen anförts huvudsakligen, att den tidigaste

barnaåldern, såsom statistiken utvisar, är den för sjukdomar och dödsfall

mest utsatta. Många av de sjukdomar, som träffa barn i denna ålder,

tros nu, ehuru helt visst med orätt, bero på skyddsympningen, som sålunda

ofta får bära skulden för dessa åkommor. Det kan därför ur

denna synpunkt vara befogat att uppskjuta ympningen till en tidpunkt,

då barnet vunnit bättre krafter och stadigare hälsa, men innan det nått

skolåldern och blir mera utsatt för smitta från andra håll än hemmet

och dess omgivning samt därigenom även i sin tur mera farligt för

andra. Vidare har framhållits, att det otvivelaktigt är förbundet med

viss svårighet att få barnen i den tidigaste åldern inställda till ympnings-

och besiktningsmöten, särskilt på landet, och att mödrarna också

helt naturligt äro mera känsliga för ingrepp å barnen under deras tidigaste

år, än om ympningen förlägges till en senare barnålder. Framilyttningen

av vaccinationsåldern på sätt, som föreslagits, giver därjämte

ett effektivare skydd mot smittkoppssjukdom just under skolåldern än

nu gällande bestämmelser. Kontrollen blir dessutom lättare, om ympningsplikten

sammanfaller med skolåldern.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Det kan ock erinras, att, då ympningen kan företagas när som

helst före utgången av det sjätte kalenderåret efter barnets födelse, det

torde kunna förväntas, att föräldrar skola låta ympningen företagas å

den tid dessförinnan, som i olika fall, med hänsyn till barnets hälsa och

andra omständigheter, anses lämpligast, och att, medan härvid flera

torde föredraga en tidigare ålder framför en senare, andra åter anse en

senare ålder fördelaktigare.»

Under åberopande av vad sålunda anförts, finner utskottet sig böra

biträda det kungliga förslaget oförändrat i förevarande del.

Vidkommande det i herrar Vennerströms och Erikssons i Grängesberg

ovan omförmälda motion framställda yrkande om tillfogande av

ett 2 mom. i paragrafen, innehållande en samvetsklausul avsedd att ersätta

de i det kungliga förslagets 5 § 3 mom. upptagna bestämmelserna,

får utskottet hänvisa till vad i den allmänna motiveringen yttrats.

3 §•

I herrar Stärners och K. A. Nilsons motion hemställes, »att den i

kungl. propositionen föreslagna revaccinationsskyldigheten ej måtte av

riksdagen bifallas, utan revaccinationen som hittills vara fullt frivillig».

Herrar Vennerström och Eriksson i Grängesberg hava påyrkat uteslutande

ur förevarande § av de under a) och b) upptagna stadganden.

Rörande dessa yrkanden, som jämväl vid 1915 års riksdag av

samma motionärer framfördes, yttrade särskilda utskottet — under hänvisning

till den i fjolårets kungl. proposition och medicinalstyrelsens

betänkande förebragta utredningen — bl. a. följande:

»Det skulle tydligen vålla avsevärd omgång och svårighet att vid

inträffande krigsfara i stor utsträckning genomföra en vaccinering av

de värnpliktiga och vid krigsmakten fast anställda. Erfarenheten har

visat, att den nu gällande frivilliga vaccinationen av de värnpliktiga i

fredstid icke lett till vaccination av dem i tillräcklig omfattning. Det

lär sålunda knappast återstå annat än att införa skyldighet för dem att

redan i fredstid undergå vaccinering, som är påkallad i främsta rummet

av nödig hänsyn till kxdgsberedskapens krav. Med den ståndpunkt utskottet

för övrigt intagit till frågan om skyddskoppympningens betydelse,

och enär genom antagande av förslaget i denna del en ^vaccinering av

så gott som hela den manliga befolkningen kommer att ske i en ålder,

då den på grund av undergången barnvaccinering en gång erhållna

immuniteten mot smittkoppssjukdomen kan vara försvunnen, har utskottet

ansett sig böra förorda Kungl. Maj:ts förslag, i vad det avser såväl

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

41

värnpliktiga som vid krigsmakten fast anställda, samt alltså icke kunnat

tillstyrka berörda motioner i förevarande del.

I detta sammanhang vill dock utskottet framhålla lämpligheten av

att, i den mån så låter sig göra, tillfälle beredes de till fredstjänstgöring

inkallade värnpliktiga, att, innan ympningen vid truppförbanden sker,

genom föredrag av vederbörande läkare eller på annat lämpligt sätt

vinna kännedom om skyddskoppympningens betydelse för dem.

Med avsende å de under d) och e) av denna paragraf omnämnda

kategorier, vissa utlänningar och tvångsarbetsfångar, synas fullgiltiga

skäl föreligga för att ålägga dem ympningsplikt.»

Under åberopande av nämnda yttrande får utskottet hemställa om

bifall till det kungliga förslaget i denna § oförändrat.

5 §■

I andra momentet av denna § har i herrar Vennerströms och Erikssons

i Grängesberg motion föreslagits den jämkning, att jämväl annan

ympare än den som äger behörighet att utöva läkarekonsten skall äga

pröva, huruvida sådan anledning till undantagande föreligger, som i

momentet omförmäles.

Till stöd härför hava motionärerna yttrat:

»I § 5 mom. 2 hade Kungl. Maj:ts proposition vid 1915 års riksdag

föreslagit, att endast vederbörande tjänsteläkare skulle ha rätt att meddela

undantag från ympning på grund av barnets sjukdom. Särskilda

utskottet 1915 föreslog, att även annan ympare än läkare skulle få

rätt att efter undersökning meddela undantag.

Medicinalstyrelsen har avstyrkt denna förändring, och departementschefen

har godtagit medicinalstyrelsens uppfattning. Särskilda utskottets

ändringsförslag var förestavat av önskvärdheten av att bereda en

lättnad åt den allmänhet, som bor i Sveriges mest avlägsna bygder. Faktiskt

äro, särskilt mångenstädes i Norrland, förhållandena sådana, att

många familjer bo så långt bort i obygderna, fjärran från ordentliga

vägar, att läkaren icke besöker deras ort på många år, och för innebyggarna

själva kan det vara så gott som omöjligt att komma med

barnen till läkaren, då barnen äro sjukliga och kommunikationerna över

all beskrivning vidriga. Skälen för särskilda utskottets förslag äro så

behjärtansvärda, att de fullt motivera ett yrkande på att även annan

ympare än läkare må efter egen undersökning lämna temporär befrielse

åt ett sjukt barn. Några nämnvärda risker av ett sådant yrkandes

antagande torde icke behöva befaras.»

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 samt. 17 käft. (Nr 22.)

(i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Här berörda fråga kommer i ett förändrat läge, därest utskottets i

7 §:ns bestämmelser föreslagna ändring antages. Enligt detta ändringsförslag

skulle såsom ympare godtagas endast den, som äger behörighet

att utöva läkarkonsten; dock skulle vid påbjuden ympning enligt 4 §

även medicine kandidat, som, utan att äga sådan behörighet, undergått

kurs i skyddskoppsympning, få anlitas. Åven åt ympare av

sistnämnda kategori torde utan betänklighet kunna anförtros den prövning,

som här är i fråga. Vid sådant förhållande har utskottet funnit

orden: »där han äger behörighet att utöva läkarekonsten» i första stycket

av förevarande moment lämpligen kunna uteslutas.

Beträffande det i samma stycke omförmälda läkarintyg synes fordran

på en avfattning i enlighet med särskilda av medicinalstyrelsen affattade

föreskrifter kunna frånfallas, därest å andra sidan kräves, att intyget,

för att vara ovillkorligen gällande, skall hava avgivits av tjänsteläkare.

En i herrar Almers och C. Eklundhs motion framställd anmärkning,

att första och sista styckena i momentet syntes stå i mindre god överensstämmelse

med varandra, torde bero av ett missförstånd. Den befogenhet

att medgiva undantag, som i sista stycket omförmäles, lärer nämligen

vara beroende av, att de i första stycket angivna förutsättningarna

äro för handen.

I fråga om grunderna till att 3 mom. av paragrafen i utskottets

redaktion uteslutits får utskottet hänvisa till den allmänna motiveringen.

6 §•

I ett flertal motioner hava påyrkats mer eller mindre vittgående

ändringar i denna paragraf.

Herrar Stärner och K. A. Nilson hava hemställt om sådan ändring,

»att vaccination ej må utgöra villkor för inträde i vare sig enskilda eller

statens skolor och läroanstalter eller för tillträde till offentliga tjänster

eller ämbeten».

Herr Thore har i sin motion (II: 229) med förnyande av en vid förra årets

riksdag väckt motion (II: 216) och under hänvisning till där given motivering

påyrkat uteslutning av föreskriften om vaccinering såsom villkor

för inskrivning på sjömanshus. Motionären har ytterligare i ämnet anfört:

»Vill man åstadkomma en effektiv mildring: i revaccinationsolägenheterna

för sjöfolket, men samtidigt hålla på kravet, att en i utrikes

sjöfart någorlunda stadigt sysselsatt sjöman bör vara revaccinerad, kan

man ju föreskriva, att revaccinationsplikten inträder först efter det en

sjöman varit inskriven vid sjömanshus exempelvis 2 år Samt härunder

s. 43 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

43

minst 12 månader varit sysselsatt i utrikes sjöfart. Genom en sådan

modifiering skulle eu hel del av de vid sjömanshusen årligen nyinskrivna,

nämligen de som sluta med yrket allaredan efter den första

eller de första sjöresorna, de som endast befara inrikes farvatten och de

som endast tillfälligtvis göra en utrikes resa (vanligen till Tyskland, Danmark

eller Norge) eller gå på fiske, bliva befriade från revaccineringen.

De särbestämmelser för sjöfolket, som innehållas i § 6 a, förekomma

helt säkert icke i någon utländsk lagstiftning; man har i varje fall

icke påvisat någon motsvarighet. Dess bortfallande i den svenska

vaccinationslagen kan ju näppeligen göra varken från eller till i fråga

om smittkoppors förekomst i riket. Kvar står ju § 4, vilken bestämmelse

vid förefallande behov medgiver sådana åtgärder, att spridning

av smittkoppor genom de sjöfarande kan förhindras.»

Herr Bengtsson i Göteborg har i sin motion (II: 226) hemställt om uteslutande

av stadgandet om vaccinationsplikt såsom villkor för anställningvid

tullverket, och har motionären till stöd därför yttrat bl. a.:

»Som motiv för kravet på tullpersonalens skyldighet till revaccination

anför medicinalstyrelsen följande:

’Då koppornas smittämne är synnerligen livskraftigt, och därför ej

sällan vidhäftar begagnade kläder, lump, m. fl. artiklar, bör även tullverkets

personal, som, förutom vid beröringen med fartygsbesättningarna,

även kan utsättas för smitta vid sysslandet med sådana varor, bliva underkastad

förnyad ympning.’

I det avseendet att söka hindra koppsmittans införande i riket sjövägen

på grund av beröring med folk och gods å fartyg och därvid låta

^vaccinera enbart tullpersonalen, synes förslaget mig sakna praktisk betydelse.

I beröring med fartygsbesättningarna äro icke endast tullpersonalen

utan i ännu högre grad mäklarebiträden, lossningsarbetare, packhuskarlar

m. fl. Det synes mig också rätt egendomligt att för hindrande

av koppsmittämnets spridning från t. ex. importerade begagnade kläder,

särskilda åtgärder anses påkallade, då kläderna passera genom tullen, utan

att liknande försiktighetsmått vidtagas sedan varan en gång blivit utlämnad,

det oaktat att vid klädernas uppackning minst lika stor, för att

icke säga större risk föreligger för smittans spridning.»

Herrar Vennerström och Eriksson i Grängesberg hava i sin motion

hemställt om båda de ändringar som i de båda sistnämnda motionerna

påyrkats.

Härom anföres i deras motion:

»Mot revaccinationsplikten för sjömän har från representanter för

sjöfarten och sjöfolket riktats bestämd kritik. Denna kan icke från
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

erkännas stor bärkraft. Stor olägenhet vållas sjöfarten och sjöfolket.

Därtill kommer, att bestämmelsen om revaccination av sjömän blir av

mycket litet värde, så länge som icke en mängd andra hål, genom

vilka smittan kan tänkas inkomma i landet, äro tilltäppta. En mycket

avsevärd del av Sveriges internationella förbindelser gå över land. De

in- och utländska passagerarna på båtar från utlandet kunna medföra

smitta. De otaliga utländska sjömännen, som komma in i svenska

hamnar, likaså. När inga skyddsåtgärder föreskrivas i fråga om dessa

uppräknade beröringspunkter med utlandet, förefaller tvångsvaccinering

av svenska sjömän enbart vara tämligen opåkallad.

Samma resonemang gäller i det stora hela även beträffande revaccination

av tullpersonalen. Vaccinationstvånget i fråga om tullmännen

är förestavat av deras beröring med utländska varor och utländskt

folk, som kunna tänkas medföra koppsmitta. Det finnes en mängd

andra medborgargrupper i Sverige, som lika mycket som tullpersonalen

äro i beröring med varor och människor från utlandet. De tusentals

hamn- och stuveriarbetarna, packhuskarlarna, konduktörerna å järnvägarna

o. s. v. För dem ifrågasättes ingen revaccination. Revaccinationsplikt

för tullpersonalen enbart blir utan nämnvärd praktisk betydelse

och drabbar orättvist.»

Bestämmelserna i förevarande paragraf av det kungliga förslaget

överensstämma med vad fjolårets särskilda utskott föreslagit. Såsom

nämnda utskott erinrat, hava de viktigaste invändningar, som mot stadgandena

ifråga framställts, väsentligt förlorat i praktisk betydelse genom

de undantag, som stadgas i paragrafens inledningsord, jämförda med

3 § av förslaget. Rörande de av detta års motionärer gjorda erinringarna

må framhållas, beträffande sjömän, att vaccineringen naturligen

ej blott avser att skydda den i landet boende befolkningen för smitta,

utan i första hand att skydda sjömännen själva och de besättningar de

tillhöra för de risker, som bl. a. uppehållen i främmande hamnar kunna

medföra, samt beträffande tullpersonalen, att densamma synes vid sina

obligatoriska besök ombord å fartyg vid dess ankomst utsättas för en

särskild risk, som icke i lika mån är förenad med ett lossningsarbete,

som föregåtts av undersökning av de sanitära förhållandena ombord.

I fråga om övriga i paragrafen upptagna fall synes det utskottet

än mindre kunna ifrågakomma att eftergiva på här uppställda krav,

vadan utskottet ansett förslaget böra oförändrat godkännas.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

45

7 och 8 §§.

I fråga om grunderna för de av utskottet i dessa paragrafer föreslagna

ändringar hänvisas till vad i den allmänna motiveringen (sid.

33—35) därom uttalats.

Enligt lagen om behörighet att utöva läkarkonsten den 21 september

1915 tillkommer undantagsvis dylik behörighet även person, som ännu

ej avslutat sina medicinska examensstudier, nämligen på grund av vikariatsförordnande

eller tjänstgöring såsom underläkare eller amanuens o. s. v.

Första punkten av 7 § utgår tydligen från den förutsättning, att

den formella kompetens såsom ympare, som på grund härav tillägges

dylika studerande, även äger reell motsvarighet genom redan undergången

utbildning. Också har detta förhållande beaktats genom ett uttalande i

föregående års kungl. proposition, varom utskottet funnit sig böra erinra.

Med utskottets redaktion av 8 § har jämväl avsetts att tydligt utmärka,

att tjänsteläkares befriande från befattning med ympningen

kan avse allenast en del av hans distrikt eller verksamhetsområde.

9 §.

Jämväl beträffande i denDa § föreslagen ändring får utskottet åberopa

den allmänna motiveringen (sid. 35—36).

u §•

Den i utskottets förslag strängt genomförda principen att endast den,

som äger behörighet att utöva läkarekonsten, eller i visst undantagsfall medicine

kandidat, som genomgått kurs i skyddskoppympning, må vara ympare,

kan tydligen icke utan stora kostnader och olägenheter utsträckas att jämväl

gälla förrättare av besiktning efter företagen ympning. Ej heller torde i

detta hänseende något verkligt behov av denna högre kompetens föreligga.

Den jämkning, utskottet föreslagit i lydelsen av 1 mom., betingas av att,

därest utskottets förslag i fråga om 7 § antages, kurser i skyddskoppympning

för andra än blivande läkare ej längre lära ifrågakomma att

anordnas, utan endast kurser för besiktningsförrättare.

13 §.

Av den ståndpunkt, utskottet under den allmänna motiveringen ovan

utvecklat, enligt vilken kostnaderna för vaccinationen även i fråga om

städer och stadsliknande samhällen övertagas helt och hållet av statsverket,

följer att 3 mom. i denna § enligt det kungl. förslagets lydelse

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Lagutskottets utlåtande Nr 22.

bör helt och hållet utgå. En härav föranledd jämkning föreslås i 2

momentets lydelse.

20 och 21 §§.

I herrar Stämers och K. A. Nilsons motion har yrkats, att därest

ansvarsbestämmelser för underlåten uppfyllelse av vaccinationsskyldighet

bibehölles, desamma i allt fall icke måtte skärpas utöver vad nu

gällande lagstiftning därom innehölle.

I anledning av ett liknande yrkande i motioner vid fjolårets riksdag

yttrade särskilda utskottet beträffande då framlagda proposition, att

utskottet funne sig böra förorda en komplettering av den föreslagna

lagstiftningen med stadganden i strafflagen för krigsmakten i det syfte

Kungl. Maj:ts nu framlagda proposition nr 33 avser att tillgodose, men

att utskottet i övrigt funnit de föreslagna påföljderna för överträdelse

av den tillämnade lagens föreskrifter varken vid jämförelse med gällande

vaccinationsreglemente eller eljest giva anledning till erinran. I detta

uttalande vill utskottet instämma. Särskilda utskottet erinrade med skäl

i detta sammanhang, att det i förslaget ej ifrågasatts att bibehålla den

handräckning för ympnings verkställande, vartill gällande reglemente

öppnar möjlighet och som — enligt vad ovan påvisats — stundom

praktiseras. Vid sådant förhållande lärer det av motionärerna framställda

yrkandet desto mindre böra bifallas.

Slutbestämmelserna.

De av utskottet föreslagna ändringarna i lagens särskilda paragrafer

torde icke föranleda annan jämkning i övergångsstadgandena än att det

sista i det kungl. förslagets redaktion förekommande stycket uteslutes,

såsom stridande mot den princip i fråga om fordringarna på ympares

kompetens, vars fulla och omedelbara genomförande utskottet för sin del

ansett vara så maktpåliggande, att härmed förbundna svårigheter icke få

verka till hinder.

Emot Kungl. Maj:ts i proposition nr 33 avgivna förslag till lag om

ändrad lydelse av 127 och 128 §§ i strafflagen för krigsmakten, vilket

till sin syftning helt överensstämmer med ett av särskilda utskottet förra

året framställt förslag, har utskottet icke något att erinra.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen, med förklarande, att Kungl.

Maj:ts proposition nr 32 icke kunnat i oförändrat skick

av riksdagen bifallas, måtte för sin del antaga följande

s. 47 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

47

Kungl. 3Iaj:ts förslag.

Utskottets förslag.

Förslag

till

Lag om skyddskoppympning.

Med upphävande av nådiga reglementet för skyddskoppympningen i

riket den 29 september 1853 ävensom av övriga mot vad här nedan

stadgas stridande föreskrifter förordnas som följer:

Om ympningsplikt.

1 §■

Till förekommande av smittkoppsjukdom och sådan sjukdoms spridning

är envar pliktig att, i enlighet med vad i denna lag stadgas,

undergå ympning med skyddskoppor (vaccination eller revaccination).

2 §•

Barn skall undergå skyddskoppympning senast under det kalenderår,

då det fyller sex år.

3 §•

Oberoende av skyddskoppympning, som äger rum enligt 2 §, åligger

ympningsplikt:

a) dem, som börja fullgöra tjänstgöring på grund av fast anställning

bland manskapet vid hären eller marinen;

b) värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid för sin

utbildning;

c) värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar, om

och i den omfattning Konungen prövar nödigt påbjuda ympning;

d) utländska jordbruksarbetare eller andra utlänningar, som inkomma

i riket för att söka arbetsanställning, därest hälsovårdsmyndigheten

å den ort, dit de inkommit eller där de vinna anställning-, finner

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

K mull. Majas förslag. Utskottets förslag.

anledning befara att smittkoppsjukdom genom dem kan införas i riket,

och därför förordnar om deras ympande; samt

e) den, som intages å tvångsarbetsanstalt.

'' 4 §.

\ id inträffad eller hotande smittkoppsepidemi må ympningsplikt

påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig.

Beslut därom meddelas av Konungens befallningshafvande på framställning

av vederbörande tjänsteläkare eller hälsovårdsmyndighet. I

beslutet skola noggrannt angivas tid och område för ympningsplikten

samt dess omfattning i övrigt.

För truppförband eller del därav eller för flottans station eller för

flottavdelning meddelas beslut, varom här är fråga, av vederbörande chef.

5 §■

1 mom. Ympningsplikt enligt

denna lag föreligger icke beträffande

den, som förut haft smittkoppor

eller som tre gånger eller någon

gång efter början av de närmast

föregående fem kalenderåren här i

riket undergått vederbörlig skyddskoppympning.

2 mom. Från skyddskoppympning

skall den undantagas, som

vederbörande ympare, där han äger

behörighet att utöva läkarkonsten, å

ympnings- eller besiktningsmöte eller

eljest vid av honom företagen undersökning

finner till följd av sjukdom

eller sjukdomsanlag eller allmän

svaghet kunna komma att erhålla

men av ympningen eller beträffande

vilken i sådant hänseende företes

läkarintyg, avfattat enligt av medicinalstyrelsen

meddelade föreskrifter.

5 §•

1 mom. Ympningsplikt enligt

denna lag föreligger icke beträffande

den, som förut haft smittkoppor

eller som tre gånger eller någon

gång efter början av de närmast

föregående fem kalenderåren här i

riket undergått vederbörlig skyddskoppympning.

2 mom. Från skyddskoppympning

skall den undantagas, som

vederbörande ympare å ympningseller

besiktningsmöte eller eljest

vid av honom företagen undersökning

finner till följd av sjukdom

eller sjukdomsanlag eller allmän

svaghet kunna komma att erhålla

men av ympningen eller beträffande

vilken i sådant hänseende företes

intyg av tjänsteläkare.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

49

Kunyl. Maj:ts förslag.

Undantagande från ympning

gäller för ett år i sänder. Om efter

nämnda tid ympningsplikt föreligger

och förlängt undantagande från

ympning sökes, skall undersökning

ånyo ske eller nytt läkarintyg företes

om förhållande, som förut nämnts.

Undantagande medgives i fråga

om ympningsplikt enligt 3 § a), b)

eller c) eller 4 § tredje stycket av

vederbörande chef, i fråga om ympningsplikt

enligt 3 § e) av direktören

för anstalten samt eljest av

vederbörande ympare.

3 mom. Säger sig någon, som

är ansvarig för barns befordran till

ympning enligt 2 §, hysa farhåga för,

att ympningen skall för barnet medföra

ohälsa, som ej är blott tillfällig,

och måste det med hänsyn till av

sökanden förébragta omständigheter

antagas, att sådan farhåga har sin

grund i personlig erfarenhet om något

fall av dylik ohälsa, som inträffat

i samband med ympning av barn,

må, i den ordning nedan sägs, barnet

undantagas från ympning enligt

nämnda §.

Den, som av nu nämnd anledning

vill hava barn undantaget från

ympning, göre skriftligen ansökning

därom hos medicinalstyrelsen senast

under det kalenderår, då barnet fyller

3 är. Innan ansökningen g öres,

åligger det sökanden att personligen

inställa sig i Stockholm inför överst

åt h äHärdrnbctet, i annan stad inför

magistraten och på landet hos krono
Bihang

till riksdagens protokoll 1916.

Utskottets förslag.

Undantagande från ympning

gäller för ett år i sänder. Om efter

nämnda tid ympningsplikt föreligger

och förlängt undantagande från

ympning sökes, skall undersökning

ånyo ske eller nytt läkarintyg företes

om förhållande, som förut nämnts.

Undantagande medgives i fråga

om ympningsplikt enligt 3 § a), b)

eller c) eller 4 § tredje stycket av

vederbörande chef, i fråga om ympningsplikt

enligt 3 § e) av direktören

för anstalten samt eljest av

vederbörande ympare.

9 samt. 17 höft. (Nr 22.) 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

fogden i orten samt förebringa utredning

angående skälen för sina

betänkligheter mot ympningen. Protokoll

skall föras över vad vid sökandens

inställelse förekommit, och har

sökanden att vid sin ansökning foga

utdrag av detta protokoll.

Finner medicinalstyrelsen vid

prövning av ansökning, som rätteligen

skett, sådana skäl icke vara förebragta,

att undantagande från ympning

må meddelas, har styrelsen att

underställa ärendet Kungl. Maj:ts

prövning.

6 §•

Den, som icke förut haft smittkoppor och som ej heller tre gånger

eller någon gång efter början av de närmast föregående fem kalenderåren

här i riket undergått vederbörlig skyddskoppympning må icke

a) inskrivas å sjömanshus;

b) vinna anställning vid tullverket eller vid den allmänna sjukvården

eller vid hälsopolis;

c) efter avlagd medicine kandidatexamen börja tjänstgöring vid

sjukvårdsanstalt; eller

d) antagas till elev vid undervisningsanstalt för barnmorskor eller

vid sjuksköterskekurs.

Om ympare.

t §•

1 mom. Skyddskoppympning må

verkställas endast av

a) den, som äger behörighet att

utöva läkarkonsten; och

b) medicine kandidat, som fullgör

värnpliktstjänstgöring och genomgått

föreskriven undervisningskurs i

skyddskoppympning.

7 §•

Skyddskoppympning må verkställas

endast av den, som äger behörighet

att utöva läkarkonsten.

Utan hinder av vad sålunda stadgats

må dock, där möjlighet eljest saknas

att på tillfredsställande sätt ordna

ympning, som enligt 4 § påbjudits, till

verkställande av sådan ympning kunna

s. 51 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

51

Kungl. Maj:ts förslag.

2 mom. Utan hinder av vad i

l mom. stadgas, ma, där för viss ort

eller för viss tid möjlighet saknas

att på tillfredsställande sätt ordna

skyddskoppympning en med anlitande

allenast av ympare, varom ovan förmärs,

jämväl annan lämplig person

i den ordning, som stadgas i 8 §,

antagas till ympare (särskild ympare).

Till särskild ympare må antagas

allenast den, som genomgått föreskriven

undervisningskurs i skyddskoppympning;

och bör därvid i främsta

rummet barnmorska ifrågakomma.

8 §.

1 mom. Annan civil tjänsteläkare

än förste provinsialläkare må

icke, utan att Konungens befallningshavande

ef ter förste provinsialläkarens

hörande det medgivit, undandraga

sig att vara ympare inom sitt tjänstgörings

distrikt eller huvudsakliga

verksamhetsområde.

2 mom. Har efter ty i 1 mom.

sägs civil tjänsteläkare erhållit befrielse

från att vara ympare, tillkommer

det hälsovårdsmyndigheten

att, med iakttagande av vad i 7 §

stadgats, efter samråd med tjänsteläkaren

antaga ympare för kommunen

eller del därav.

3 mom. Utan hinder av vad i

denna § stadgats, må för område,

inom vilket enligt 4 § skyddskoppympning

påbjudits, hälsovårdsmyndigheten

med vederbörande tjänsteläkares

medgivande tillfälligt antaga särskild

ympare.

Utskottets förslag.

förordnas jämväl rnedicine kandidat,

som undergått föreskriven kurs i

skyddskoppympning.

8 §•

1 mom. Annan civil tjänsteläkare

än förste provinsialläkare må

icke, i vidare mån än medicinalstyrelsen

efter förste provinsialläkarens

hörande sådant medgivit, undandraga

sig att vara ympare inom

sitt tjänstgöringsdistrikt eller huvudsakliga

verksamhetsområde.

2 mom. Har efter ty i 1 mom.

sägs civil tjänsteläkare erhållit befrielse

från att vara ympare, förordnar

medicinalstyrelsen efter förste

provinsialläkarens hörande annan

ympare för distriktet eller verksamhetsområdet

eller del därav.

3 mom. För område, inom vilket

skyddskoppympning enligt 4 §

påbjudits, må på därom gjord framställning

medicinalstyrelsen tillfälligt

förordna ympare.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

4 mom. Om antagna särskilda

ympare samt deras tjänstg öring sområden

och tjänstgöringstid skall anmälan

av hälsovårdsmyndigheten

göras hos tjänsteläkaren^ Konungens

befallningshavande och medicinalstyrelsen.

Utskottets förslag.

4 mom. Om förordnande av

ympare, som i 2 och 3 mom. sägs,

samt om den förordnades tjänstgöring

sområde och tjänstgöringstid

meddelar medicinalstyrelsen underrättelse

till Konungens befallningshavande,

tjänsteläkaren och hälsovårdsmyndigheten.

Om ympämne.

9 §•

1 mom. Skyddskoppympning

skall ske med animalt ympämne

(animal vaccin).

2 mom. Skulle vid något tillfälle

animal vaccin i tillräcklig

mängd icke stå till buds, äger medicinalstyrelsen

förordna, att ympning

jämväl med bumaniserat ympämne

må äga rum under iakttagande

av de försiktighetsmått, som

styrelsen aktar nödigt föreskriva.

Sådan ympning må icke verkställas

av annan ympare, än som

omförmäles i 7 § 1 mom., och ej heller

företagas utan särskilt medgivande

av den ympningspliktige eller dennes

målsman.

3 mom. Om tillhandahållande

och försäljning av animal vaccin

förordnar Konungen på framställning

av medicinalstyrelsen.

9 §•

1 inom. Skyddskoppympning

skall ske med animalt ympämne

(animal vaccin).

2 mom. Skulle ifråga om

ympning, som påbjudits enligt 4 §,

vid något tillfälle animal vaccin i

tillräcklig mängd icke stå till buds,

äger medicinalstyrelsen förordna,

att ympning jämväl med humanisera!

ympämne må äga rum under

iakttagande av de försiktighetsmått,

som styrelsen aktar nödigt föreskriva.

Sådan ympning må icke företagas

utan särskilt medgivande av

den ympningspliktige eller dennes

målsman.

3 mom. Om tillhandahållande

och försäljning av animal vaccin

förordnar Konungen på framställning

av medicinalstyrelsen.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

53

Kungl JIaj:ts förslag.

Utskottets förslag.

Om skyddskoppympningens verkställande och anordnande.

10 §.

Föräldrar, förmyndare eller annan, som det åligger att hava vård

om person, för vilken plikt att undergå ympning föreligger, svare för

att denne befordras till föreskriven ympning.

11 §•

1 mom. Efter undergången

ympning skall, för utrönande av

dess resultat, den ympade besiktigas

av vederbörande ympare, som

äger härför utsätta tid och plats;

dock är den, som på grund av stadgandet

i 4 § undergått ympning, befriad

från sådan besiktning.

Föreligger för annan ort än

stad, köping eller municipalsamhälle

med egen tjänsteläkare behov

att för besiktning, varom ovan sägs,

anlita annan än vederbörande ympare,

och är den sistnämnde legitimerad

läkare, må efter hans medgivande

sådan särskild besiktningsförrättare

antagas av hälsovårdsmyndigheten.

Till särskild besiktningsförrättare

må antagas endast den, som,

enligt vad i 7 § sägs, är behörig att

verkställa skyddskoppympning.

Särskild besiktningsförrättare

skall om verkställd besiktning och

dess resultat ofördröjligen insända

bevis till ymparen.

11 §•

1 mom. Efter undergången ympning

skall, för utrönande av dess

resultat, den ympade besiktigas av

vederbörande ympare, som äger härför

utsätta tid och plats; dock är

den, som på grund av stadgandet

i 4 § undergått ympning, befriad

från sådan besiktning.

Föreligger för annan ort än

stad, köping eller municipalsambälle

med egen tjänsteläkare behov

att för besiktning, varom ovan sägs,

anlita annan än vederbörande ympare,

och är den sistnämnde legitimerad

läkare, må efter hans medgivande

sådan särskild besiktningsförrättare

antagas av hälsovårdsmyndigheten.

Till särskild besiktningsförrättare

må antagas endast den, som

undergått föreskriven kurs i besiktning

av skyddskoppympade.

Särskild besiktningsförrättare

skall om verkställd besiktning och

dess resultat ofördröjligen insända

bevis till ymparen.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl Maj:ts förslag.

2 mom. Visar sig vid besikD

ning, att skyddskoppympningen icke

slagit an, skall ympningen upprepas

sist inom ett år från den förra

ympningen. Slår ympningen ej

heller då an, anses vederbörlig

skyddskoppympning ändock hava

ägt rum.

3 mom. Det åligger ympare

att, efter avslutad ympning, som av

hälsovårdsmyndighet anordnats, för

varje ympad person kostnadsfritt

utfärda intyg, enligt av medicinalstyrelsen

fastställt formulär, om

ympningen och dess resultat.

Har ympning ägt rum enligt

2 §, är ymparen dock icke pliktig

att utan särskild begäran utfärda

intyg, som nu sagts.

Vid ympning, som förrättas

på grund av stadgandet i 3 § a),

b) eller c) eller varom beslut meddelats

enligt 4 § tredje stycket,

skall anteckning om ympningen

och dess resultat göras i den ympades

inskrivningsbok eller i däremot

svarande bok.

TJiskottets förslag.

2 mom. Visar sig vid besiktning,

att skyddskoppympningen icke

slagit an, skall ympningen upprepas

sist inom ett år från den förra

ympningen. Slår ympningen ej

heller då an, anses vederbörlig

skyddskoppympning ändock hava

ägt rum.

3 mom. Det åligger ympare

att, efter avslutad ympning, som

av hälsovårdsmyndighet anordnats,

för varje ympad person kostnadsfritt

utfärda intyg, enligt av medicinalstyrelsen

fastställt formulär,

om ympningen och dess resultat.

Har ympning ägt rum enligt

2 §, är ymparen dock icke pliktig

att utan särskild begäran utfärda

intyg, som nu sagts.

Vid ympning, som förrättas

på grund av stadgandet i 3 § a),

b) eller c) eller varom beslut meddelats

enligt 4 § tredje stycket,

skall anteckning om ympningen

och dess resultat göras i den ympades

inskrivningsbok eller i däremot

svarande bok.

12 §.

1 mom. I stad, köping eller municipalsamhälle med egen tjänsteläkare

åligger det hälsovårdsmyndigheten att, efter ty lämpligast prövas,

anordna skyddskoppympning för allmänheten.

2 mom. Å landet i övrigt bör skyddskoppympningen i den omfattning,

som befinnes möjlig, företagas å ympnings- och besiktningsmöten.

Plan för dylika möten uppgöres av hälsovårdsmyndigheten i samråd

med vederbörande ympare och underställes, när ymparen är civil tjänsteläkare,

förste provinsialläkaren i länet för fastställelse.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

55

Kungl Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Hälsovårdsmyndigheten har att för mötet upplåta lämplig lokal, där

så erfordras, belyst och uppvärmd.

3 mom. Skyddskoppympning enligt 3 § a), b) och c) ävensom

ympning, som påbjudits enligt 4 § tredje stycket, anordnas av vederbörande

chef. Om ympning enligt 3 § e) föranstaltar direktören för

anstalten.

13 §.

1 mom. Skyddskoppympning,

som verkställes å ympnings- och

besiktningsmöte eller eljest på föranstaltande

av hälsovårdsmyndighet,

ävensom ympning, varom förmäles

i 3 § eller varom beslut meddelats

enligt 4 § tredje stycket, är avgiftsfri

för den ympade.

2 mom. Verkställes å annan

ort, än i 12 § 1 mom. sägs, skyddskoppympning

å ympnings- eller besiktningsmöte

eller eljest på föranstaltande

av hälsovårdsmyndighet,

utgår till ympare eller besiktningsförrättare

för varje ympad eller besiktigad

person, för vilken ympningen

enligt 1 mom. är avgiftsfri,

ersättning av statsmedel med belopp,

som Konungen bestämmer.

Ympare eller besiktningsförrättare,

som icke är bosatt å orten, äger därjämte

rätt till resekostnads- och

traktamentsersättning av statsmedel

enligt grunder, som Konungen föreskriver.

3 mom. För skyddskoppympning,

som enligt 1 mom. härovan är

avgiftsfri för den ympade, utgår d

ort, som i 12 § 1 mom. sägs, ersätt
-

13 §.

1 mom. Skyddskoppympning,

som verkställes å ympnings- och

besiktningsmöte eller eljest på föranstaltande

av hälsovårdsmyndighet,

ävensom ympning, varom förmäles

i 3 § eller varom beslut meddelats

enligt 4 § tredje stycket, är avgiftsfri

för den ympade.

2 mom. Verkställes skyddskoppympning

å ympnings- eller besiktningsmöte

eller eljest på föranstaltande

av hälsovårdsmyndighet,

utgår till ympare eller besiktningsförrättare

för varje ympad eller besiktigad

person, för vilken ympningen

enligt 1 mom. är avgiftsfri,

ersättning av statsmedel med belopp,

som Konungen bestämmer.

Ympare eller besiktningsförrättare,

som icke är bosatt å orten, äger

därjämte rätt till resekostnads- och

traktamentsersättning av statsmedel

enligt grunder, som Konungen föreskriver.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

ning till ymparen av vederbörande

stod, köping eller municipalsamhälle

i enlighet med träffat avtal.

4 mom. Har staten eller kommun

fått vidkännas särskild kostnad

för ympning, varom stadgas i 3

§ d), är arbetsgivare, med vilken

arbetaren därförut träffat avtal om

arbetsanställning, pliktig gottgöra

sådan kostnad.

(Utskottets förslag.)

3 mom. Har statsverket fått

vidkännas särskild kostnad för ympning,

varom stadgas i 3 § d), diar

betsgivare, med vilken arbetaren

därförut träffat avtal om arbetsanställning,

pliktig gottgöra sådan

kostnad.

14 §.

På Konungen ankommer att rörande

framställning och handhavande

av ympämne samt om vad ympare

och besiktningsförrättare hava att iakttaga

meddela de allmänna föreskrifter,

som för en ur hälsovårdssynpunkt

betryggande anordning av skyddskoppympningen

erfordras.

Om kontrollen över skyddskoppympniiigen.

14 §.

1 mom. Ympare skall göra

anteckning om varje av honom utförd

ympning i en, enligt av medicinalstyrelsen

fastställt formulär,

förd ympningsjournal.

2 mom. Före den 10 januari

varje år skall uppgift om ympning,

som under tiden från och med den

1 januari till och med den 31 december

nästföregående år ägt rum

på grund av stadgandet i 2 § eller

15 §.

1 mom. Ympare skall göra

anteckning om varje av honom utförd

ympning i en, enligt av medicinalstyrelsen

fastställt formulär,

förd ympningsjournal.

2 mom. Före den 10 januari

varje år skall uppgift om ympning,

som under tiden från och med den

1 januari till och med den 31 december

nästföregående år ägt rum

på grund av stadgandet i 2 § eller

s. 57 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

57

(Kungl. Majtts förslag.)

eljest utförts på förut icke ympad

person, genom utdrag av ympningsjournalen

av ymparen insändas till

vederbörande pastorsämbete, som

därefter ofördröjligen skall i församlingsboken,

med ledning av utdraget,

göra anteckning om sålunda

fullgjord ympningsplikt. Sedan dylik

anteckning ägt rum, skall utdraget

sist den 31 januari av pastorsämbetet

insändas till vederbörande

tjänsteläkare.

Före den 31 januari varje år

skall ympare dessutom till vederbörande

tjänsteläkare insända uppgift

genom utdrag av ympningsjournalen

om antalet ympningar, som under

det föregående kalenderåret utförts

på förut med framgång ympade

personer.

15 §.

1 mom. I allmän eller enskild

skola eller läro- eller uppfostringsanstalt

må icke till undervisning

eller vård mottagas lärjunge, som

icke undergått skyddskoppympning

eller på grund av 5 § är därifrån

undantagen; dock att lärjunge på

grund därav, att han icke undergått

skyddskoppympning, ej må

förmenas inträde i folkskola, dövstumskola

eller anstalt för blinda

eller för sinnesslöa och intagande i

uppfostringsanstalt efter domstols

förordnande ej heller av sådan grund

förvägras.

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

(Utskottets förslag.)

eljest utförts på förut icke ympad

person, genom utdrag av ympningsjournalen

av ymparen insändas till

vederbörande pastorsämbetete, som

därefter ofördröjligen skall i församlingsboken,

med ledning av utdraget,

göra anteckning om sålunda

fullgjord ympningsplikt. Sedan dylik

anteckning ägt rum, skall utdraget

sist den 31 januari av pastorsämbetet

insändas till vederbörande

tjänsteläkare.

Före den 31 januari varje år

skall ympare dessutom till vederbörande

tjänsteläkare insända uppgift

genom utdrag av ympningsjournalen

om antalet ympningar,

som under det föregående kalenderåret

utförts på förut med framgång

ympade personer.

16 §.

1 mom. I allmän eller enskild

skola eller läro- eller uppfostringsanstalt

må icke till undervisning

eller vård mottagas lärjunge, som

icke undergått skyddskoppympning

eller på grand av 5 § är därifrån

undantagen; dock att lärjunge på

grund därav, att han icke undergått

skyddskoppympning, ej må

förmenas inträde i folkskola, dövstumskola

eller anstalt för blinda

eller för sinnesslöa och intagande i

uppfostringsanstalt efter domstols

förordnande ej heller av sådan grund

förvägras.

9 samt. 17 käft. (Nr 22.)

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

(Kungl. Maj;ts förslag.)

2 mom. När årligen förteckning

upprättas över de barn inom

skoldistriktet, vilka under året inträda

i den för skolgång bestämda

åldern, åligger det pastorsämbete

att i förteckningen för varje barn

göra anteckning därom, huruvida

barnet undergått skyddskoppympning.

3 mom. Sist inom en månad,

sedan barnen intagits i skolan, skall

skolrådet anmana föräldrar eller

andra, som vården om de barn,

vilka ej undergått skyddskoppympning,

åligger, att ombesörja, att

sådan ympning inom en månad

efter anmaningen verkställes.

Skolrådet skall därefter, så snart

ske kan, till hälsovårdsmyndigheten

i kommunen insända förteckning

dels å de i skolan intagna barn,

som, oaktat anmaningen, icke inom

föreskriven tid undergått skyddskoppympning,

dels ock å de skolpliktiga

men icke i skolan intagna

barn, som icke undergått sådan

ympning, ävensom uppgift om sistnämnda

barns uppehållsort.

4 mom. Efter mottagande av

sådan förteckning, som i 3 mom.

sägs, skall hälsovårdsmyndigheten

beträffande de barn, vilka uppehålla

sig inom kommunen, själv övervaka,

att dessa befordras till skyddskoppympning,

samt beträffande de barn,

som vistas å annan ort, göra anmälan

hos hälsovårdsmyndigheten

därstädes, som därefter har att tillse,

(Utskottets förslag.)

2 mom. När årligen förteckning

upprättas över de barn inom

skoldistriktet, vilka under året inträda

i den för skolgång bestämda

åldern, åligger det pastorsämbete

att i förteckningen för varje barn

göra anteckning därom, huruvida

barnet undergått skyddskoppympning.

3 mom. Sist inom en månad,

sedan barnen intagits i skolan, skall

skolrådet anmana föräldrar eller

andra, som vården om de barn,

vilka ej undergått skyddskoppympning,

åligger, att ombesörja, att

sådan ympning inom en månad efter

anmaningen verkställes.

Skolrådet skall därefter, så snart

ske kan, till hälsovårdsmyndigheten

i kommunen insända förteckning

dels å de i skolan intagna barn,

som, oaktat anmaningen, icke inom

föreskriven tid undergått skyddskoppympning,

dels ock å de skolpliktiga

men icke i skolan intagna

barn, som icke undergått sådan

ympning, ävensom uppgift om sistnämnda

barns uppehållsort.

4 mom. Efter mottagande av

sådan förteckning, som i 3 mom.

sägs, skall hälsovårdsmyndigheten

beträffande de barn, vilka uppehålla

sig inom kommunen, själv övervaka,

att dessa befordras till skyddskoppympning,

samt beträffande de barn,

som vistas å annan ort, göra anmälan

hos hälsovårdsmyndigheten

därstädes, som därefter har att tillse,

s. 59 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

59

Kungl. Maj:ts förslag.

att skyddskoppympning behörigen

äger rum.

16 §.

Föreligger för stad anledning

till avvikelse från de i 14 och 15

§§ givna kontrollbestämmelser, må

medicinalstyrelsen, på framställning

av hälsovårdsmyndigheten eller

stadsfullmäktige, medgiva de ändringar

eller undantag, som finnas

påkallade och icke försvåra kontrollen

över skyddskoppympningen i

övrigt.

Utskottets förslag.

att skyddskoppympning behörigen

äger rum.

n §.

Föreligger för stad anledning

till avvikelse från de i 15 och 16

§§ givna kontrollbestämmelser, må

medicinalstyrelsen, på framställning

av hälsovårdsmyndigheten eller

stadsfullmäktige, medgiva de ändringar

eller undantag, som finnas

påkallade och icke försvåra kontrollen

över skyddskoppympningen i

övrigt.

Om tillsynen över skyddskoppympningen.

17 §.

Högsta tillsynen över skyddskoppympningen

i ''riket tillkommer

medicinalstyrelsen i enlighet med

den för styrelsen gällande instruktion.

Tillsynen över skyddskoppympningen

av värnpliktiga eller vid

krigsmakten fast anställda tillkommer

i samråd med medicinalstyrelsen

armé förvaltningens sj ukvårdsstyrelse,

vad beträffar hären, och marinöverläkaren,

vad angår marinen.

18 §.

Konungens befallningshavande

har att vaka däröver, att hälsovårds •

myndigheterna i länet fullgöra vad

18 §.

Högsta tillsynen över skyddskoppympningen

i riket tillkommer

medicinalstyrelsen i enlighet med

den för styrelsen gällande instruktion.

Tillsynen över skyddskoppympningen

av värnpliktiga eller vid

krigsmakten fast anställda tillkommer

i samråd med medicinalstyrelsen

arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse,

vad beträffar hären, och marinöverläkaren,

vad angår marinen.

19 §.

Konungens befallningshavande

har att vaka däröver, att hälsovårdsmyndigheterna

i länet fullgöra vad

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. MaJ:ts förslag.

dem åligger med hänsyn till skyddskoppympningen,

för vilket ändamål

Konungens befallningshavande jämväl,

då sådant finnes av nöden, äger

förelägga lämpliga viten.

19 §.

Beträffande förste provinsialläkares,

provinsial- eller extra provinsial-,

stads-, köpings- och municipalläkares

åligganden med avseende

å skyddskoppympningen stadgas i

gällande läkarinstruktion.

Utskottets förslag.

dem åligger med hänsyn till skyddskoppympningen,

för vilket ändamål

Konungens befallningshavande jämväl,

då sådant finnes av nöden, äger

förelägga lämpliga viten.

20 §.

Beträffande förste provinsialläkares,

provinsial- eller extra provinsial-,

stads-, köpings- och municipalläkares

åligganden med avseende

å skyddskoppympningen stadgas i

gällande läkarinstruktion.

Föreskrifter i avseende å lagens efterlevnad.

20 §.

Underlåter någon, som är ansvarig

för fullgörande av den i 2 §

omförmälda ympningsplikt, att uppfylla

vad honom sålunda åligger, äger

hälsovårdsmyndigheten att medelst

föreläggande av viten, som tillhopa

ej må överstiga tjugu kronor, tillhålla

den försumlige att fullgöra sin

skyldighet. Tredskas han ändock,

må myndigheten anmäla förhållandet

hos Konungens befallningshavande,

som äger att vid förhöjda viten giva

enahanda föreläggande.

21 §.

Underlåter någon att fullgöra

ympningsplikt, som på grund av 4 §

ålagts, eller att till undergående av

21 §.

Underlåter någon, som är ansvarig

för fullgörande av den i 2 §

omförmälda ympningsplikt, att uppfylla

vad honom sålunda åligger, äger

hälsovårdsmyndigheten att medelst

föreläggande av viten, som tillhopa

ej må överstiga tjugu kronor, tillhålla

den försumlige att fullgöra sin

skyldighet. Tredskas han ändock,

må myndigheten anmäla förhållandet

hos Konungens befallningshavande,

som äger att vid förhöjda viten giva

enahanda föreläggande.

22 §.

Underlåter någon att fullgöra

ympningsplikt, som på grund av 4 §

ålagts, eller att till undergående av

s. 61 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

61

Kungl. Maj:ts förslag.

sålunda ålagd ympning befordra

annan, för vars befordrande till ympning

han enligt 10 § ansvarar

eller underlåter ympningspliktig,

som i 3 § a), b) eller d) omförmäles,

att fullgöra sin ympningsplikt,

straffes med böter från och

med fem till och med femtio kronor.

Lag samma vare, om ledamot

av styrelse för skola eller läro- eller

uppfostringsanstalt eller, där sådan

styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare

i strid mot vad i 15 § 1

mom. stadgas i skolan eller anstalten

intager lärjunge, vilken icke må

där mottagas,

eller om någon i strid mot vad

i 6 § stadgas anställer eller mottager

person, som där omförmäles.

Ej må straff enligt denna §

tillämpas, där förseelsen enligt allmänna

strafflagen bör beläggas med

strängare straff.

Att den, som är i tjänstgöring

vid mobiliserad avdelning av krigsmakten

eller eljest inkallats till tjänstgöring

för rikets försvar, för underlåtenhet

att fullgöra honom åliggande

ympningsplikt är underkastad

straff efter strafflagen för krigsmakten,

därom är i nämnda lag

stadgat.

22 §.

1 mom. Verkställer någon

skyddskoppympning, utan att vara

därtill behörig, straffes med böter

Utskottets förslag.

sålunda ålagd ympning befordra

annan, för vars befordrande till ympning

han enligt 10 § ansvarar

eller underlåter ympningspliktig,

som i 3 § a), b) eller d) omförmäles,

att fullgöra sin ympningsplikt,

straffes med böter från och

med fem till och med femtio kronor.

Lag samma vare, om ledamot

av styrelse för skola eller läro- eller

uppfostringsanstalt eller, där sådan

styrelse ej finnes, vederbörande föreståndare

i strid mot vad i 16 § 1

mom. stadgas i skolan eller anstalten

intager lärjunge, vilken icke må

där mottagas,

eller om någon i strid mot vad

i 6 § stadgas anställer eller mottager

person, som där omförmäles.

Ej må straff enligt denna §

tillämpas, där förseelsen enligt allmänna

strafflagen bör beläggas med

strängare straff.

Att den, som är i tjänstgöring

vid mobiliserad avdelning av krigsmakten

eller eljest inkallats till tjänstgöring

för rikets försvar, för underlåtenhet

att fullgöra honom åliggande

ympningsplikt är underkastad

straff efter strafflagen för krigsmakten,

därom är i nämnda lag

stadgat.

23 §.

1 mom. Verkställer någon

skyddskoppymning, utan att vara

därtill behörig, straffes med böter

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

från och med tio till och med tvåhundra

kronor.

2 mom. Den, som under tid,

då han är ställd under tilltal för

förseelse, som i 1 mom. sägs, fortsätter

samma förseelse, skall, när

han varder därtill lagligen förvunnen,

för varje gång åtal emot honom

ägt rum och han därav undfått del,

fällas till de böter, som för sådan

förseelse äro stadgade.

3 mom. Visar ympare eller

besiktningsförrättare vid skyddskoppsympnings

verkställande eller

eljest vid fullgörande av vad honom

enligt denna lag åligger vårdslöshet,

oförstånd eller oskicklighet,

straffes med böter från och med 5

till och med 100 kronor, där ej förseelsen

är belagd med strängare

straff enligt allmänna strafflagen.

23 §.

Förseelse mot denna lag hör

under allmänt åtal.

24 §.

Åtal för förseelse mot denna

lag skall, där ej målet hör till

krigsdomstols behandling, anhängiggöras

vid polisdomstol, där särskild

sådan är inrättad, men eljest hos

poliskammare, och, där sådan ej

finnes, vid allmän underrätt i den

ort, där förseelsen skett.

Utskottets förslag.

från och med tio till och med tvåhundra

kronor.

2 mom. Den, som under tid,

då han är ställd under tilltal för

förseelse, som i 1 mom. sägs, fortsätter

samma förseelse, skall, när

han varder därtill lagligen förvunnen,

för varje gång åtal emot honom

ägt rum och han därav undfått del,

fällas till de böter, som för sådan

förseelse äro stadgade.

3 mom. Visar ympare eller

besiktningsförrättare vid skyddskoppsympnings

verkställande eller

eljest vid fullgörande av vad honom

enligt denna lag åligger vårdslöshet,

oförstånd eller oskicklighet,

straffes med böter från och med 5

till och med 100 kronor, där ej förseelsen

är belagd med strängare

straff enligt allmänna strafflagen.

24 §.

Förseelse mot denna lag hör

under allmänt åtal.

25 §.

Åtal för förseelse mot denna

lag skall, där ej målet hör till

krigsdomstols behandling, anhängiggöras

vid polisdomstol, där särskild

sådan är inrättad, men eljest hos

poliskammare, och, där sådan ej

finnes, vid allmän underrätt i den

ort, där förseelsen skett.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

63

Kungl. Maj:ts förslag.

25 §.

Böter och viten, som enligt

denna lag åläggas, tillfalla kommunens

kassa. Saknas tillgång till

böternas eller vitenas fulla gäldande,

skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Utskottets förslag.

26 §.

Böter och viten, som enligt

denna lag åläggas, tillfalla kommunens

kassa. Saknas tillgång till

böternas eller vitenas fulla gäldande,

skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Om besvär m. m.

26 §.

Över beslut, vilka enligt denna

lag ankomma på Konungens befallningskavande

eller hälsovårdsmyndighet,

må besvär anföras, över

Konungens befallningshavandes beslut

hos Konungen inom tid, som

för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut

är bestämd, samt över hälsovårdsmyndighets

beslut hos Konungens

befallningshavande inom tid,

som är stadgad för överklagande i

stad av stadsfullmäktiges och på

landet av kommunalstämmas beslut;

dock länder beslutet, utan hinder av

besvär, till efterrättelse, intilldess

annorlunda kan varda vederbörligen

förordnat.

27 §.

Med hälsovårdsmyndighet förstås

i denna lag hälsovårdsnämnd

eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd.

27 §.

Över beslut, vilka enligt denna

lag ankomma på Konungens befallningshavande

eller hälsovårdsmyndighet,

må besvär anföras, över

Konungens befallningshavandes beslut

hos Konungen inom tid, som

för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut

är bestämd, samt över hälsovårdsmyndighets

beslut hos Konungens

befallningshavande inom tid,

som är stadgad för överklagande i

stad av stadsfullmäktiges och på

landet av kommunalstämmas beslut;

dock länder beslutet, utan hinder av

besvär, till efterrättelse, intilldess

annorlunda kan varda vederbörligen

förordnat.

28 §.

Med hälsovårdsmyndighet förstås

i denna lag hälsovårdsnämnd

eller, där sådan ej finnes, kommunalnämnd.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Kungl. Maj:ts förslag.

Denna lag skall träda i kraft

den 1 januari 1917;

dock att Konungen äger förordna,

att 3 och 4 §§, helt eller

delvis, jämte de bestämmelser i övrigt,

som därmed sammanhänga,

skola dessförinnan å dag, som Konungen

bestämmer, träda i kraft.

Skyddskoppympning, verkställd

i enlighet med nådiga reglementet

för skyddskoppympningen i riket

den 29 september 1853, gäller såsom

vore den förrättad enligt denna

lag.

Beträffande ympning, som enligt

nämnda reglemente skall ske

under år 1916, skola de i 8, 11,

12, 13 och 15 §§ i reglementet givna

kontrollbestämmelserna tillämpas;

dock att stadgandena om föreläggande

av vite ej må tillämpas, sedan

denna lag trätt i kraft. Föreläggande

av vite, som redan dessförinnan

ägt rum, vare förfallet, där

ej vitet före den 1 januari 1917

blivit utdömt genom utslag, som

vunnit laga kraft eller ej överklagat

varder.

Det åligger vederbörande hälsovårdsmyndighet

att i god tid före

den 1 januari 1917 vidtaga på densamma

enligt denna lag ankommande

åtgärder för ordnande efter

nämnda tid av skyddskoppympningen

inom kommunen eller samhället.

Utskottets förslag.

Denna lag skall träda i kraft

den 1 januari 1917;

dock att Konungen äger förordna,

att 3 och 4 §§, helt eller

delvis, jämte de bestämmelser i övrigt,

som därmed sammanhänga,

skola dessförinnan å dag, som Konungen

bestämmer, träda i kraft.

Skyddskoppympning,verkställd

i enlighet med nådiga reglementet

för skyddskoppymningen i riket

den 29 september 1853, gäller såsom

vore den förrättad enligt denna

lag.

Beträffande ympning, som enligt

nämnda reglemente skall ske

under år 1916, skola de i 8, 11,

12, 13 och 16 §§ i reglementet givna

kontrollbestämmelserna tillämpas;

dock att stadgandena om föreläggande

av vite ej må tillämpas, sedan

denna lag trätt i kraft. Föreläggande

av vite, som redan dessförinnan

ägt rum, vare förfallet, där

ej vitet före den 1 januari 1917

blivit utdömt genom utslag, som

vunnit laga kraft eller ej överklagat

varder.

Det åligger vederbörande hälsovårdsmyndighet

att i god tid före

den 1 januari 1917 vidtaga på densamma

enligt denna lag ankommande

åtgärder för ordnande efter

nämnda tid av skyddskoppympningen

inom kommunen eller samhället.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

65

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Vid lagens utfärdande anställd

ympare, som varken är jämlikt 7 §

1 mom. behörig att verkställa skyddskoppympning

eller kan enligt 7 § 2

mom. antagas till särskild ympare,

må dock kunna till särskild ympare

eller besiktningsförrättare antagas, om

vederbörande tjänsteläkare härtill lämnar

medgivande.

2:6) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts

proposition nr 33, måtte antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 127 och 128 §§ i strafflagen för krigsmakten

den 23 oktober 1914.

Härigenom förordnas, att 127 och 128 §§ i strafflagen för krigsmakten

den 23 oktober 1914 skola erhålla följande ändrade lydelse:

127 §.

Här någon för obehörig uppenbarar sådana handlingar, avbildningar

eller andra föremål eller sådana sakförhållanden, vilkas uppenbarande

för främmande makt kan skada rikets försvar och som han vet böra

hemliga hållas, eller obehörigen sätter sig i besittning av hemlighet,

varom nu är sagt, då skall vid straffets bestämmande efter allmän lag

brottet anses vara begånget under försvårande omständigheter.

Vad i 1 mom. är stadgat gälle ock, om någon gör försök till brott,

som där sägs, och försöket är i allmän lag med straff belagt.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. .9 sand. 17 höft. (Nr 22.)

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

66

128 §.

Underlåter någon, som är 1 tjänstgöring vid mobiliserad avdelningav

krigsmakten eller eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar,

att fullgöra ympningsplikt, som enligt därom gällande särskilda bestämmelser

ålagts honom, straffes för brott mot krigslydnaden efter ty i 79 §

är stadgat.

Sker det i andra fall, varde den skyldige straffad efter allmän lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1917; dock äger Konungen

förordna, att lagen skall träda i kraft dessförinnan å dag, som Konungen

bestämmer.

samt

3: o) att de i ärendet, väckta motioner, därest de

icke kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan

hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 7 april 1916.

På lagutskottets vägnar:

NILS ALEXANDERSON.

Reservationer:

l:o) av herrar Stämer och Igel, som anfört:

Enär utskottet icke i någon punkt upptagit de yrkanden, som framställts

i motionen I: 96, att helt upphäva eller lätta på föreslagna tvångsbestämmelser

för vaccination, då utskottet ur Kung!. Maj:ts förslag uteslutit

mom. 3 i § 5, som innebar en möjlighet till befrielse från ympning

av barn i vissa fall, samt i övrigt avvisat alla yrkanden i ovannämnda

motion och andra motioner om införande av en annan samvetsklausul

för dylik befrielse från ympning, då vidare i lagförslaget upptagits tvångsbestämmelser

om ^vaccination, om vaccination som villkor för inskriv
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

67

ning på sjömanshus och för anställning vid tullverket samt då alla högre

bötesbestämmelser, vari yrkats nedsättning, blivit bibehållna, så hava vi

vid ärendets slutbehandling i utskottet ansett oss nödsakade yrka avslag

på det föreliggande lagförslaget.

Det förnämsta skälet härtill är, att i lagen icke upptagits någon

som helst bestämmelse om möjlighet till befrielse från vaccinationsplikt

för dem, vilka av samvetsbetänkligheter motsätta sig ympning på grund

av sin uppfattning om därmed förenad risk för den vaccinerades hälsa.

Då såväl riksdagens skrivelse i ämnet 1908 som andra kammarens

avslag på samma lagförslag förra året måste anses innebära ett krav på

garantier för en i högsta möjliga grad ofarlig behandling vid skyddskoppympningen

ävensom befrielse från densamma för samvetsömma, så

bör en förnyad framställning till Kungl. Maj:t i sådant syfte kunna leda

till en grundligare prövning av samtliga i motionen framförda ändringsyrkanden

och främst ett bättre utformande av en rymligare och enklare

sam vetsklausul.

På grund härav och i anslutning till vad som i samma syfte framförts

i motionen II: 230, tillåta vi oss hemställa,

att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition

nr 32 och utskottets förslag till lag om skyddskoppympning,

beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t för en kommande

riksdag framlägga nytt förslag till lag om skyddskoppympning

med undantagsbestämmelser för dem,

vilka på heder och samvete förklara sig hysa betänkligheter

mot vaccination på grund av därmed förenad

risk för den vaccinerades hälsa.

2:o) av herrar Hult, Borg och Lindqvist i Kosta, vilka anfört:

Andra kammarens avslagsståndpunkt vid behandlingen av denna

fråga vid förra årets riksdag bestämdes, såsom utskottet framhåller, därav,

att i förslaget icke, på sätt vissa motionärer förordat och reservanter

inom särskilda utskottet tillstyrkt, i fråga om barnvaccinering upptagits

en s. k. samvetsklausul.

Den samvetsklausul, som Kungl. Maj:t i anledning därav inrymt i

det av utskottet nu behandlade förslaget, hava vi varit ense med utskottets

majoritet om att avstyrka. För vår del hava vi funnit den

föreslagna bestämmelsen otillfredsställande och i det närmaste värdelös

för tillgodoseende av det syfte, som vi avsett att främja.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Lagutskottets utlåtande Nr 22.

Däremot hava vi vid behandlingen inom utskottet av 2 § i det

framlagda lagförslaget yrkat, att en samvetsklausul i huvudsaklig överensstämmelse

med det förslag, som innefattas i herrar Vennerströms och

Erikssons i Grängesberg motion, måtte inarbetas vid nämnda §. Vidare

hava vi yrkat bifall till vad samma motionärer hemställt, nämligen att

ur lagförslaget måtte - uteslutas mom. a) och b) i 3 §, som avse revaccination

av fast anställda manskapet vid hären och marinen samt värnpliktiga,

som börja första tjänstgöring under fredstid. Slutligen hava vi

hemställt om bifall till nämnda motionärers och herr Thores i motion

framställda yrkande, att mom. a) i 6 § angående ^vaccination av den.

som skall inskrivas å sjömanshus, måtte utgå, samt till yrkandet i herrar

Vennerströms och Erikssons i Grängesberg samt herr Bengtssons i

Göteborg motioner, att mom. b) i samma 6 § så omformuleras, att

^vaccination såsom villkor för vinnande av anställning vid tullverket

måtte bortfalla.

Som utskottet emellertid icke på någon enda punkt velat tillmötesgå

motionärernas enligt vår mening mycket behjärtansvärda hemställan om

en smula tillmötesgående mot de medborgare, som, på grund av samvetsbetänkligheter

eller djupt rotad övertygelse om ympningens eventuella

skadlighet, bestämt vägra att fullgöra sin ympningsplikt, och då

vi icke vågat hoppas, än mindre ifrågasätta, att riksdagen skulle antaga

av enskild motionär eller av reservant inom utskottet formulerad lagtext,

som icke blivit av utskottet granskad, har för oss icke återstått

annat än att ansluta oss till yrkandet om avslag å Kungl. Maj:ts förevarande

proposition samt hemställa,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till

Kungl. Maj:t begära utarbetande och framläggande

för riksdagen av nytt förslag till lag om skyddskoppympning

med beaktande av de önskemål, som inom

utskottet av oss förordats.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1916.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1916:139 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyddskoppympning, dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till s. 1 i texten