Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till ny förordning om automobiltrafik dels ock fyra i ämnet väckta motioner.

1916-04-03 · 43 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 43 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1916:27, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till ny förordning om automobiltrafik dels ock fyra i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 3 april 1916 kl. 12,30 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts ''proposition

med förslag till ny förordning om automobiltrafik

dels ock fyra i ämnet väckta motioner.

Närvarande vid ärendets slutliga behandling: herrar Petersson i Lidingö villastad, Alexanderson*),

Trana, Gezelius, K. Larsson, Rogberg, greve Spens, Lars Olsson,

Lindley i Stockholm*), Schotte, Lindqvist i Stockholm, Pettersson i Bjälbo,

Persson i Norrköping, Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjäl och Lindqvist

i Kosta.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 31 december 1915 dagtecknad proposition, nr 51,

vilken blivit hänvisad till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande

av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden,

velat inhämta riksdagens yttrande över följande, propositionen

bilagda förslag till

förordning1 om antomobiltrafik.

Med upphävande av nådiga förordningen om automobiltrafik den

21 september 1906 förordnas härmed som följer:

Om automobils beskaffenhet.

§ I
Mom.

1. Automobil skall vara försedd med

a) styrinrättning, varigenom automobilen snabbt och säkert kan vika

undan och med lätthet vända;

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27

7

b) två lätt åtkomliga, av varandra oberoende bromsar, av vilka åtminstone

den ena verkar direkt på hjulen eller med dem fast förbunden

skiva; skolande dessa bromsar var för sig antingen kunna fasthålla

båda hjulen på samma axel, så att de ej kunna rotei’a, eller eljest

vara så anordnade, att de kunna med liknande verkan, som nyss sagts,

stanna automobilen; varjämte ett av dessa bromssystem eller särskild

anordning skall äga förmåga att hindra automobilen att utan förarens

vilja gå baklänges;

c) signalhorn med dov ton;

d) anordning, varigenom motorn ögonblickligen kan stoppas eller

kopplas från drivhjulen;

e) inrättning, som hindrar automobilen att komma i gång av sig

själv;

f) om automobilens egen vikt är över 350 kilogram, anordning för

backning; och

g) om explosionsmotor användes, anordning för dämpande av ljudet

från avloppsgaserna (ljuddämpare).

Mom. 2. Samtliga handtag och andra anordningar för automobilens

igångsättning, manövrering och bromsning skola vara anbragta på ett till

förekommande av förväxling lämpat sätt och så att automobilföraren lätt

kan åtkomma dem, utan att han behöver flytta sig från sin plats eller

vända sin uppmärksamhet från vägen.

Å automobil får ej finnas något, som från förarens plats skymmer

utsikten över körbanan.

Mom. 3. Motorn samt de behållare och rör, som innesluta flytande

eller gasformigt bränsle, skola vara så beskaffade, att de ej kunna orsaka

eld eller olyckshändelse genom explosion.

Motorn får ej utsläppa rök, ånga eller illaluktande gas i sådan grad

eller på sådant sätt, att olägenhet därav uppkommer. Rör och behållare

skola vara på bästa möjliga sätt skyddade för yttre åverkan.

Mom. 4. Hjulringarna få ej vara kullriga, så framt de ej äro av

mjukt och elastiskt ämne, de få ej heller hava tvärlister, framskjutande

bulthuvuden eller andra ojämnheter; dock må å hjulringar av mjukt och

elastiskt ämne till skydd mot slirning anbringas så kallade glidskydd.

Vintertid må broddning av hjulringarna eller andra därmed jämförliga

åtgärder äga ram.

Hjulringar, som icke äro av mjukt och elastiskt ämne, skola hava

eu bredd av minst 8 centimeter, som, då beräknade belastningen på

hjulet överstiger 400 kilogram, ökas med en halv centimeter för varje

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

överskjutande fullt eller påbörjat femtiotal kilogram av hjulets belastning;

dock att större bredd än 25 centimeter ej i något fall erfordras.

Därest föreskrifter i fråga jämväl om bredden å lijulringar av mjukt

och elastiskt ämne skulle finnas erforderliga, komma särskilda bestämmelser

därom att av Konungen meddelas.

Om besiktningsmän.

§ 2.

För verkställande av besiktning och annan förrättning, som i denna

förordning avses, skola Konungens befällningshavande, var för sitt län,

förordna erforderligt antal besiktningsmän. Dylikt förordnande kan, när

skäl därtill förekommer, återkallas.

Besiktningsman skall vara fullt förtrogen med automobils konstruktion,

skötsel och manövrering ävensom äga fullständig kännedom om

gällande författningsföreskrifter rörande automobiltrafik.

Konungens befallningshavande läte en gång vid varje års början i

allmänna tidningarna samt i den stads tidning, där Konungens befallningshavande

har sitt säte, eller, om flera tidningar där utgivas, i den eller

dem av dessa, där kallelse till allmän rådstuga kungöres, införa uppgift

å de personer, som äro i länet antagna till besiktningsmän. För Stockholm

kungöres uppgift, varom här är fråga, i den tidning, vari överståthållarämbetets

kungörelser vanligen intagas.

Avgår under året besiktningsman från befattningen, eller varder ny

sådan antagen eller meddelat förordnande återkallat, skall det tillkännagivas

på enahanda sätt.

§ 3.

Mom. 1. Den, som i syfte att få automobil registrerad vill hos besiktningsman

anmäla densamma till besiktning, skall därvid uppgiva den

avsedda användningen av automobilen (personvagn, lastvagn o. s. v.),

dess tillverkare, typ (märke eller fabrikat) och fabriksnummer, automobilens

egen vikt, drivkraftens art, motorns cylindertal och cylinderdimensioner

samt antalet av fabrikanten uppgivna hästkrafter hos motorn

ävensom, i fråga om personvagn, det antal personer, som automobilen

är avsedd att kunna föra, samt, beträffande lastvagn, lastningsförmågan

och högsta hjultryck å såväl fram- som bakaxeln.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

9

Avser besiktning automobil, som är registrerad, erfordras allenast

uppgift å automobilens registreringsnummer och igenkänningsmärke samt

uppgift å ägarens namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift.

v Mom. 2. Vid besiktning skall undersökas, huruvida automobilen till

sin beskaffenhet överensstämmer med de i § 1 meddelade bestämmelser

samt jämväl i övrigt är lämplig för sitt ändamål.

över vad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsman utfärda

besigtningsinstrument, som, då automobilen ännu ej är registrerad, tillika

skall innehålla beskrivning över automobilen.

Besiktningsin strum entet skall senast inom fyra dagar efter besiktningen

vara i två exemplar tillgängligt för anmälaren.

Mom. 3. Har registrerad automobil vid besiktning icke befunnits i föreskrivet

och lämpligt skick, skall besiktningsmannen därom göra anmälan

hos Konungens befallningshavande i det län, där automobilen är registrerad.

Mom. 4. Företages besiktning av automobil på grund av myndighets

förordnande, skall besiktningsinstrumentet ofördröjligen insändas till

nämnda myndighet.

Kan i sådant fall besiktning icke äga rum på grund därav, att

automobilen undanhålles besiktningsmannen, skall denne anmäla förhållandet

hos den myndighet, som meddelat förordnandet.

§ 4.

Infinner sig någon hos besiktningsman med begäran att få undergå

sådan prövning, som erfordras för att vinna tillstånd att föra automobil, skall

besiktningsmannen, där automobil finnes att tillgå, verkställa prövningen.

Befinnes sökanden vara fullt förtrogen med automobils konstruktion,

skötsel och manövrering ävensom äga nödig kännedom om gällande

författningsföreskrifter rörande automobiltrafik, skall besiktningsmannen

ofördröjligen meddela sökanden bevis om den undergångna prövningen.

Om registrering av automobil och om igenkänningsmärke.

§ 5.

Mom. 1. Automobil må ej i andra fall än de, som angivas i mom. t

2 av denna §, tagas i bruk, innan den, på sätt i § 6 stadgas, blivit

registrerad och igenkänningsmärke tilldelats densamma.

Mom. 2. Skall automobil, som undergått besiktning enligt § 3 och

därvid befunnits i föreskrivet och lämpligt skick, föras till ort inom det

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 20 Käft. (Nr 26—27.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

län, där den skall registreras, eller skall ännu icke registrerad autornobil,

före eller efter besiktning, provköras, skall baktill å automobilen

föras en jämväl på avstånd väl synlig skylt upptagande ordet »provvagn»

samt ägarens namn och bemvist. Beträffande skyltens utseende och

därå befintliga bokstävers storlek skall gälla vad i § 8 mom. 2 stadgas.

Provkörning må icke äga rum utan tillstånd för landet av Konungens

befallningshavande, för Stockholm av överståthållarämbetet, för

annan stad, där poliskammare finnes, av denna samt för övriga städer

av magistrat eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelse. Vederbörande

myndighet bestämmer därvid det område, där sådan körning må äga

rum, ävensom tid och villkor för körningen.

V id färd, varom här är fråga, skola, ehuru automobilen icke är

registrerad, iakttagas de i denna förordning meddelade bestämmelser om

körning med automobil.

§ 6.

Mom. 1. Hos Konungens befallningshavande skall föras automobilregister

för inskrivning av de uppgifter rörande automobiler, om vilka i

denna förordning förmäles eller vilkas intagande i registret eljest varder

föreskrivet.

Automobil skall vara registrerad hos Konungens befallningshavande

i det län, där ägaren är- mantalsskriven. Skall automobilen företrädesvis

användas utom det län, inom vilket ägaren är mantalsskriven, eller äro

ägarna flera och mantalsskrivna inom olika län, eller har ägaren sitt

hemvist utom riket, eller tillhör automobilen ägare, som icke mantalsskrives,

skall automobilen registreras hos Konungens befallningshavande

i det län, där den företrädesvis skall brukas.

Mom. 2. Anmälan till registret skall göras skriftligen och vara

åtföljd av stadgade avgifter för registreringen och dess kungörande.

Mom. 3. Ansökan om registrering av automobil, som icke förut

registrerats, göres av ägaren eller, om automobilen tillhör staten eller

kommun, av den myndighet eller person, som äger befogenhet att anställa

förare å automobilen, och skall innehålla uppgift å ägarens namn,

yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift. Vid ansökningen

% skall i två exemplar fogas vederbörligt besiktningsinstrument.

Mom. 4. Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som

finnas för varje fall meddelade, eller utvisar besiktningsinstrument, att

automobil icke uppfyller de i § 1 meddelade bestämmelser eller eljest

icke är lämplig för sitt ändamål, skall registrering vägras.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

11

Mom. 5. Vägras registrering, skall Konungens bcfallningsliavande

ofördröjligen hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgivit postadress,

till honom med allmänna posten översända skriftlig underrättelse om

beslutet med skälen därför.

Mom. 6. Beviljas registrering av automobil, skall Konungens befallningshavande

i registret införa:

a) dag för registreringen jämte nummer i registret;

b) den avsedda användningen av automobilen (personvagn, lastvagn

o. s. v.), typ (märke eller fabrikat), egen vikt, drivkraftens art samt antalet

hästkrafter hos motorn ävensom, i fråga om personvagn, det antal

personer, som automobilen är avsedd att kunna föra, samt, beträffande lastvagn,

lastningsförmågan och högsta hjultryck å såväl fram- som bakaxeln;

c) ägarens namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift;

samt

d) det automobilen tilldelade igenkänningsmärke.

Bevis om registreringen och uppgift om igenkänningsmärket skola

tecknas å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet, vilket därefter

tillhandahålles sökanden eller till honom översändes på sätt i mom. 5

här ovan föreskrives.

Mom. 7. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret

skett, eller varder sådan ändring eljest för Konungens befallningshavande

veterlig, skall den ändring anmärkas i registret. Meddelas jämlikt § 10

förbud för automobils användande eller upphäves sådant förbud, skall

anteckning jämväl därom ske i registret.

Göres anmälan därom, att automobil vid förnyad besiktning befunnits

i föreskrivet och lämpligt skick, skall detta likaledes antecknas i registret.

Mom. 8. Vad i automobilregistret antecknats skall genom Konungens

befallningshavandes försorg för rikets polismyndigheter kungöras

i den omfattning och på det sätt, som Konungen bestämmer.

Mom. 9. Närmare föreskrifter om automobilregistrets förande ävensom

om avgifter för registreringen och dess kungörande meddelas av Konungen.

§ 7.

Mom. 1. Övergår registrerad automobil till ny ägare, skall, där icke,

på sätt nedan stadgas, ny registrering av automobilen bör ske inom annat

län, den nye ägaren inom 14 dagar, sedan förvärvet skedde, därom göra

anmälan för registrering hos Konungens befallningshavande i det län, där

automobilen är registrerad; dock att, om äganderätten övergår genom arv

eller testamente, tiden för anmälan räknas, där boskifte erfordras, från

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

det detta hölls, men, i annat fall, vid arv, från det bouppteckningen efter

arvlåtaren avslutades, och vid testamente, från det testamentet blev

beståndande.

Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket och har automobilen

förvärvats genom köp, byte eller gåva, åligger den anmälningsskyldighet,

som ovan sägs, förre ägaren.

Mom. 2. Har automobil förstörts eller kommer den av annan anledning

icke vidare att användas här i riket, skall ägaren inom 14 dagar,

från det automobilen, ägaren veterligen, upphörde att brukas, därom

göra anmälan för registrering hos Konungens befallningshavande i det

län, där automobilen är registrerad.

Mom. 3. Sker i andra fall än ovan i mom. 1 och 2 sagts ändring

i förhållande, varom registrering skett, skall anmälan därom, så fort ske

kan, göras hos Konungens befallningshavande i det län, där automobilen

är registrerad.

Mom. 4. Inträffar sådan förändring beträffande äganderätten till

automobil eller dess användningsområde eller eljest, att densamma enligt § 6

mom. 1 bör registreras i annat län, än där registrering förut skett, skall

ansökan om ny registrering göras hos Konungens befallningshavande i det

län, där registreringen bör ske, inom en månad, från det förändringen

inträdde; dock att denna tid i de fall, som omförmälas i mom. 1 här ovan,

skall räknas på sätt där är föreskrivet. Denna ansökan skall göras av

ägaren eller i fall, som angives i § 6 mom. 3, av den, som äger befogenhet att

anställa förare å automobilen, och innehålla uppgift om den förra registreringen

och det automobilen härvid tilldelade igenkänningsmärke; i övrigt

skall i fråga om sådan registrering i tillämpliga delar gälla vad i § 6 och

denna § är stadgat om registrering av automobil, som icke förut registrerats.

Mom. 5. Har hos Konungens befallningshavande registrerats automobil,

som förut är i annat län registrerad, har Konungens befallningshavande

att om registreringen göra anmälan hos Konungens befallningshavande

i det län, där den föregående registreringen skett.

§ 8.

Mom. 1. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje automobil

sitt särskilda ordningsnummer, vilket, jämte en länet betecknande

bokstav, utgör automobilens igenkänningsmärke.

Länen betecknas sålunda, att

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

13

A utmärker

Stockholms stad,

B

»

Stockholms län,

C

»

Uppsala

»

D

»

Södermanlands

E

5>

Östergötlands

F

»

Jönköpings

»

G

»

Kronobergs

))

H

))

Kalmar

»

1

))

Gottlands

))

K

»

Blekinge

»

L

»

Kristianstads

3)

M

))

Malmöhus

D

N

»

Hallands

»

0

))

Göteborgs och Bohus

»

P

»

Alvsborgs

))

R

y>

Skaraborgs

»

S

y>

Värmlands

T

y>

Örebro

»

U

»

Västmanlands

))

W

»

Kopparbergs

»

X

»

Gävleborgs

))

Y

»

V ästernorrlands

))

Z

Jämtlands

))

AC

V ästerbottens

))

BD

»

Norrbottens

» ,

Mom. 2. Igenkänningsmärke skall på ett i ögonen fallande sätt anbringas

såväl framtill som baktill å automobilen. Beträffande märkets utseende

gäller, att det skall anbringas på vit botten med tydliga, svarta,

minst 10 centimeter höga bokstäver och siffror med överallt minst 15

millimeters stapelbredd samt minst 15 millimeters avstånd mellan bokstav

och siffra och minst 10 millimeter såväl mellan varje siffras och bokstavs

jämnlöpande delar som mellan siffrorna inbördes; och skall sådan anordning

vidtagas, att såväl den, som befinner sig framom, som den, vilken befinner

sig bakom automobilen, kan utan svårighet läsa dess igenkänningsmärke.

Mom. 3. I vederbörlig ordning förvärvat igenkänningsmärke gäller

för trafik i hela riket.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Om efterbesiktuing ay automobil och om förbild mot automobil s användande.

§ 9.

Under tredje kalenderåret från det, då besiktning av automobil senast

ägt rum, skall ägaren hos besiktningsman uppvisa automobilen till förnyad

besiktning för utrönande, huruvida automobilen fortfarande är i

föreskrivet och lämpligt skick. Inom en månad, efter det besiktningen

ägt rum, bar ägaren att hos Konungens befallningshavande i det län,

där automobilen är registrerad, anmäla den verkställda efterbesiktningen

och därvid foga besiktningsmannens bevis därom.

§ io.

Mom. 1. Föreligger anledning antaga, att automobil till sin beskaffenhet

icke längre uppfyller bestämmelserna i § 1 eller att automobilen

icke längre är för sitt ändamål lämplig, äger Konungens befallningshavande

låta genom besiktningsman verkställa förnyad besiktning

av automobilen samt, om besiktningen därtill föranleder, meddela

förbud för automobilens användande.

Dylikt förbud må ock meddelas, om automobilen i sådant fall, som

nu nämnts, undanhålles besiktningsmannen, så ock då anmälan om efterbesiktning

icke inom föreskriven tid inkommit eller icke kunnat registreras.

Mom. 2. Förbud, varom i mom. 1 sägs, gäller för hela landet,

intill dess någon Konungens befallningshavande, efter det besiktningsman

intygat, att automobilen är i vederbörligt skick, förklarat hinder för

dess användande icke längre föreligga.

Mom. 3. Har Konungens befallningshavande meddelat förbud eller

förklarande, varom ovan sägs, beträffande automobil, som icke är där i länet

registrerad, skall Konungens befallningshavande om den vidtagna åtgärden

omedelbart göra anmälan hos Konungens befallningshavande i det län,

där automobilen är registrerad.

Om förare av automobil.

§ 11.

Automobil må allenast föras av den, som därtill innehar gällande

tillstånd (körkort).

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

15

Dock må den, som utbildar sig till förare, äga företaga övningskörning

på den plats och under de närmare villkor, som bestämmas för

Stockholm av överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare

finnes, av denna och för övriga städer av magistrat eller, där sådan

ej finnes, av stadsstyrelse samt för landet av Konungens befallningshavande.

§ 12-

Mom. 1. Den, som vill erhålla körkort, har att, med angivande av

fullständigt namn, ålder, yrke och hemvist, till Konungens befallningshavande

i det län, där han är mantalsskriven, insända dels prästbetyg,

utvisande att sökanden fyllt 18 år, dels ock bevis av besiktningsman,

att sökanden är fullt förtrogen med automobils konstruktion, skötsel

och manövrering samt äger nödig kännedom om gällande författningsföreskrifter

rörande automobiltrafik.

Har sökanden vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits och föreligga

ej skäl, på grund varav han måste anses olämplig att föra automobil,

skall körkort för honom utfärdas.

Körkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för färd i

hela landet.

Mom. 2. över utfärdade körkort skall Konungens befallningshavande

föra anteckning i särskild liggare eller kortregister; och skall därvid för

varje körkort antecknas nummer å körkortet och dag för dess utlämnande

samt innehavarens namn, ålder, yrke och hemvist.

Mom. 3. Befinnes förare, vilken ådömts straff för förseelse mot denna

förordning eller mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum

avser automobiltrafik, hava vid förseelsens begående förfarit med grov

vårdslöshet eller visat likgiltighet för andra människors liv eller egendom,

eller föreligga eljest sådana förhållanden, att förare måste anses

olämplig att vidare föra automobil, må Konungens befallningshavande,

som utfärdat körkortet, återkalla detsamma antingen för viss tid, minst

två månader och högst två år, eller ock för alltid.

Beslut, varigenom Konungens befallningshavande återkallat körkort,

skall antecknas i den liggare eller det kortregister, varom i mom. 2

förmäles, och genom Konungens befallningshavandes försorg för rikets

polismyndigheter kungöras på sätt Konungen förordnar. Det åligger

jämväl Konungens befallningshavande i övriga län att i särskild avdelning

av liggaren eller kortregistret göra anteckning om dylika beslut,

som för polismyndigheterna kungjorts. På enahanda sätt förfares med

avseende å beslut, varigenom, efter anförda besvär, återkallelse av körkort

upphävts eller ändrats.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Om körning med automobil.

§ 13-

Mom. 1. Körning med automobil vare, där ej nedan annorlunda

sägs, tillåten å allmän väg, vars bredd uppgår till minst 3,6 meter, samt

å gata och torgplats; ägande emellertid Konungens befallningsbavande

att, efter vederbörande vägstyrelses hörande, medgiva automobiltrafik,

där sådan utan olägenhet kan äga rum, jämväl å allmän väg av mindre

bredd än ovan sägs.

Mom. 2. För landet må Konungens befallningshavande, där körning

med automobil å viss allmän väg, varå sådan trafik enligt mom. 1

skulle vara tillåten, kan till följd av vägens för dylik trafik otjänliga

beskaffenhet eller annat förhållande medföra särskild fara eller olägenhet,

meddela förbud vare sig mot all automobiltrafik å vägen eller mot körning

därå med automobil av viss beskaffenhet.

I stad ävensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan

för rikets städer tillämpas, må sådant förbud meddelas i den ordning,

som i nämnda stadga föreskrives.

Mom. 3. Därest för automobiltrafik upplåten väg av en eller annan

orsak tillfälligt avstänges för trafik, bör Konungens befallningshavande, där

så lämpligen kan ske, bereda möjlighet för automobiltrafikanter att framkomma

å annan väg, även om denna eljest är för sådan trafik förbjuden.

Mom. 4. Konungens befallningshavande äger, när sådant erfordras

för beredande av utfartsväg eller andra särskilda omständigheter föreligga,

meddela viss person tillstånd att med iakttagande av de försiktighetsmått,

som må föreskrivas, för viss resa eller under viss tid med automobil

befara viss allmän väg, varå automobiltrafik eljest icke må äga rum.

Inom område, där militära övningar skola företagas, må under tiden

för övningarna automobil, som därvid brukas, framföras jämväl å allmän

väg, som eljest icke är upplåten för automobiltrafik, därest anmälan härom

i god tid förut skett hos vederbörande Konungens befallningshavande.

Mom. 5. Automobil med större hjultryck vid full last än 2,500 kilogram

må ej framföras å allmän väg utan särskilt tillstånd av Konungens befallningshavande

i det län, där vägen är belägen.

Mom. 6. I fråga om enskilda vägar och andra enskilda områden

ankommer det på ägaren eller hans rättsinnehavare att avgöra, huruvida

körning med automobil därstädes må äga rum, dock att i fråga om

automobiltrafik å enskild väg, som allmänneligen befares och som blivit

av ägaren eller hans rättsinnehavare upplåten till automobiltrafik, Konungens

befallningshavande äger enahanda befogenhet och skyldighet som

beträffande allmän väg.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

§ 14-

Mom. 1. Personautomobil eller lastautomobil, vars lastningsförmåga

icke överstiger 1,000 kilogram, må ej framföras med större hastighet än

att på en timme tillryggaläggas:

i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle

vid dagsljus högst 20 kilometer,

vid mörker högst 15 kilometer,

vid dimma högst 10 kilometer;

annorstädes

vid dagsljus högst 30 kilometer, vilken hastighet må höjas till 40

kilometer, då föraren kan överskåda minst 250 meter av den närmaste

vägsträckan ävensom erforderliga delar av de vägar, som ansluta sig

till nämnda vägsträcka, samt annan trafikant än gående icke där skönjes

och ej heller eljest någon omständighet föreligger, som skulle kunna

betinga lägre hastighet,

vid mörker högst 15 kilometer,

vid dimma högst 10 kilometer.

Mom. 2. Lastautomobil, vars lastningsförmåga överstiger 1,000

kilogram, må ej framföras med större hastighet än att på en timme tillryggaläggas:
i

stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle

vid dagsljus högst 15 kilometer,

vid mörker högst 10 kilometer,

vid dimma högst 6 kilometer;

annorstädes

vid dagsljus högst 20 kilometer,

vid mörker högst 15 kilometer,

vid dimma högst 10 kilometer.

Mom. 3. Föreligger anledning att för landet inskränka ovan angiven

största hastighet, äger Konungens befallningshavande meddela bestämmelse

härom.

I stad ävensom i köping eller municipalsamhälle, där ordningsstadgan

för rikets städer tillämpas, må sådan bestämmelse meddelas i den

ordning, som i nämnda stadga föreskrives.

I enahanda ordning må, därest för någon stad större hastighet för

de i mom. 1 avsedda automobiler vid dagsljus eller mörker skulle finnas

lämplig, bestämmelse om sådan ökad hastighet meddelas, dock må större

hastighet i timmen än 30 kilometer vid dagsljus och 20 kilometer vid

mörker icke medgivas.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 saml. 20 käft. (Nr 26—27.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Mom. 4. Vad i denna § är stadgat avser icke automobil, som begagnas

såsom ambulansvagn eller vid eldfara för brandväsendets räkning

eller vid militär övning, varom anmälan enligt § 13 mom. 4 skett.

§ 15.

Konungens befallningshavande åligger att, var för sitt län, utfärda

kungörelse med uppgift — för landet samt område, som är att hänföra

till stad, men icke är i stadsplan intaget — å de allmänna vägar, som

få helt eller delvis befaras med automobil, ävensom angående förbud,

som må vara i särskilt fall meddelat mot vägs befarande med varje

eller visst slag av automobil, samt om stadgad inskränkning beträffande

vissa vägar av eljest medgiven hastighet för automobils framförande.

Likaledes åligger det Konungens befallningshavande, var för sitt

län, att i början av varje år i utfärdad kungörelse på överskådligt sätt

sammanfatta alla sådana inom länet gällande stadganden, som i första

stycket omförmälas.

Hos Konungens befallningshavande skola ock å en för allmänheten

tillgänglig karta, minst i skalan 1 : 200,000, därest sådan karta är

utgiven, vara utmärkta de för automobiltrafik tillåtna vägarna inom länet.

§ 16.

Mom. 1. A utom obilförare skall, innan körning börjar, förvissa sig

om, att alla apparater, särskilt styr-, broms- och andra säkerhetsanordningar,

äro i fullgott skick och verka säkert.

Mom. 2. Under färd skall å automobil föras vederbörligt igenkänningsmärke,

så beskaffat och anbragt som i denna förordning är

stadgat, vilket märke icke får under färden vara dolt, varjämte å lämplig,

lätt tillgänglig plats skylt med uppgift om ägarens namn och hemvist

skall finnas anbragt. Då mörker eller dimma råder, skall under färden

föras framtill minst en lykta med vitt sken, tillräckligt starkt att upplysa

vägen minst 50 meter framför automobilen, och baktill lykta med

vitt sken, som fullständigt belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket.

Denna senare lykta skall även visa rött ljus bakåt.

Å lastautomobil skall härjämte vara anbragt skylt med uppgift om automobilens

egen vikt och lastningsförmåga samt högsta hjultryck å såväl

fram- som bakaxeln.

Mom. 3. Vid körning med automobil åligger det föraren att iakttaga

all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olyckshändelse

av omständigheterna betingas, ävensom att i övrigt uppträda

hänsynsfullt mot andra trafikanter och vid trafikleden boende.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

19

Mom. 4. Förare åligger:

att, när så erfordras för att väcka vägfarandes eller gåendes uppmärksamhet,

i tid giva varningssignal,

att under färd i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle icke

använda s. k. sirén och nattetid endast signalhorn med dov ton;

att vid möte och när körbanan ej kan fritt överskådas hålla till

vänster samt att hålla till höger, när annan trafikant förbiköres, dock

att förbikörning får verkställas allenast när körbanan i tillräcklig utsträckning

kan fritt överskådas;

att ingenstädes köra med större hastighet än att automobilen under

alla omständigheter kan stannas, innan kortare sträcka tillryggalagts än en

tredjedel av den framförvarande överskådliga och fria delen av körbanan;

att, när körbanan ej kan överskådas å gata minst 10 meter eller å

väg minst 20 meter framåt, eller där väg möter sålunda, att båda körbanorna

ej samtidigt kunna överskådas å varje punkt på 20 meters

avstånd från vägkorsningen, eller vid passerande av hållplats för spårvagn,

där person stiger av eller på, eller vid vändning från en gata

till en annan, eller då körbanan är så hal, att automobilen lätteligen

slirar, ej köra hastigare än att automobilen kan stannas ögonblickligen;

att vid bedömande av den överskådliga fria våglängden framför

automobilen även eljest taga hänsyn till angränsande gator och vägar;

att, då vid smutsigt väglag gående passeras, begränsa hastigheten,

så att den gående ej utsättes för onödigt smutsstänk;

att så behandla motorn, att rök, ånga eller illaluktande gas icke

utsläppes i sådan mängd, att olägenhet därav uppstår;

samt att, då explosionsmotor användes, icke giva gaserna fritt avlopp.

Mom. 5. Vidare åligger förare:

att vintertid, då vägarna äro besvärade av is eller snö, vid möte

med åkande å sådan plats, att förbikörande i följd av vägens beskaffenhet

icke kan äga rum, föra automobilen tillbaka till härför lämplig plats;

att, då automobil möter eller upphinner ridande eller körande eller

person, som leder djur, och den, som har hand om djuret, i tid på

otvetydigt sätt ger föraren varningstecken eller denne själv blir uppmärksam

på, att djuret visar rädsla, dels stanna automobilen för att

lämna den ridande eller åkande tillfälle att stiga av, dels ock, om så

begäres, avstänga motorn och vara behjälplig att föra djuret förbi automobilen

samt i övrigt möjliggöra all rimlig åtgärd till förekommande

av olycksfall;

att även eljest, då kreatur befinnes i omedelbar närhet av automobilen,

iakttaga den varsamhet, som till förekommande av olycksfall kan

anses erforderlig;

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

att vid sammanstötning eller annan olyckshändelse icke avlägsna

sig från platsen, innan namn och hemvist uppgivits och andra nödiga

upplysningar lämnats samt de åtgärder i övrigt vidtagits, vartill händelsen

skäligen må föranleda;

samt att, innan föraren lämnar automobilen, stanna motorn och vidtaga

sådan åtgärd, att automobilen ej kan komma i gång av sig själv.

Mom. 6. På anmodan eller tecken av polisman skall förare genast

stanna och beredvilligt lämna de upplysningar angående automobilen,

som polismannen äskar, ävensom tillåta denne att avläsa automobilens

namnskylt och hastighetsmätare, där sådan finnes anbragt å automobilen.

Mom. 7. Förare skall under färd medhava det för honom utfärdade

körkortet för att på tillsägelse av polisman uppvisas.

Särskilda föreskrifter om yrkesmässig automobiltrafik.

§ i?-

Tillhandahålles allmänheten automobil mot ersättning (yrkesmässig

automobiltrafik), gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna om

annan automobiltrafik, vad i §§ 18—22 här nedan stadgas.

§ 18-

Mom. 1. För rättighet att utöva yrkesmässig automobiltrafik erfordras

särskilt trafiktillstånd av offentlig myndighet.

Mom. 2. Sådant tillstånd meddelas i fråga om automobiltrafik mellan

särskilda orter av Konungens befallningshavande i det eller de län,

där trafiken skall äga rum, och, då fråga är om uthyrande av automobil

allenast för färd inom viss stad med närmaste omnejd, för Stockholm

av överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, av

denna samt för övriga städer av magistrat eller, där sådan ej finnes,

av stadsstyrelse.

Trafiktillstånd, som avser rättighet att i andra fall, än ovan är

sagt, åt allmänheten uthyra automobil, meddelas av Konungens befallningshavande

i det län, där sökanden är mantalsskriven.

Mom. 3. När helst anledning därtill förekommer, kan trafiktillstånd

återkallas av myndighet, som meddelat tillståndet.

§ 19-

Mom. 1. För prövning av ansökning om tillstånd till utövande

av yrkesmässig automobiltrafik må, om anledning därtill förekommer,

s. 21 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

21

på sökandens bekostnad anställas undersökning, huruvida de för trafiken

avsedda gator, vägar och broar äro så beskaffade, att yrkesmässig trafik

utan fara eller särskild olägenhet kan där äga rum, ävensom beträffande

övriga förhållanden, som må befinnas inverka på frågan om lämpligheten

av sådan trafik.

Mom. 2. År fråga om upprättande av yrkesmässig trafik mellan

särskilda orter, skall Konungens befallningshavande i ärendet höra vederbörande

vägstyrelse.

§ 20.

Mom. 1. I yrkesmässig automobiltrafik må allenast användas

automobil, som är registrerad inom något av de län, där trafiken skall

äga rum, och som blivit för nämnda trafik godkänd av den eller de

myndigheter, som jämlikt § 18 hava att meddela trafiktillstånd.

Föreligger anledning därtill, må myndighet, hos vilken trafiktillstånd

sökts eller som meddelat sådant tillstånd, förordna, att besiktningsman

skall företaga särskild undersökning för utrönande av den uppgivna automobilens

lämplighet för den trafik, som är ifrågasatt eller vartill automobilen

användes.

Mom. 2. Automobil, som användes i yrkesmässig trafik, skall minst

en gång varje kalenderår undergå förnyad besiktning av besiktningsman,

varom innehavaren av trafiktillståndet har att inom årets utgång

insända bevis dels till den eller de myndigheter, som meddelat tillståndet,

dels ock till Konungens befallningshavande i det län, där automobilen

är registrerad. Åven eljest äger myndighet, som meddelat

trafiktillstånd, att, när helst anledning därtill förefinnes, låta genom besiktningsman

undersöka automobil, som godkänts för yrkesmässig trafik.

Mom. 3. Myndighet, som enligt § 18 har att meddela trafiktillstånd,

äger bestämma det högsta antal personer eller den största last, som vid

varje tillfälle må befordras med automobilen, ävensom meddela de övriga

föreskrifter, som ur trafiksäkerhetens synpunkt eller eljest må anses erforderliga.

Mom. 4. Godkännande av automobil för yrkesmässig trafik kan,

när helst anledning därtill föreligger, återkallas av myndighet, som meddelat

godkännandet

Trafiktillstånd medför skyldighet för tillståndshavaren att ställa sig

till efterrättelse den ta$a för befordran av personer eller gods, som kan

bliva fastställd, för stad i den ordning § 23 i ordningsstadgan för rikets

städer angiver samt för landet av Konungens befallningshavande.

§ 21.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

§ 22.

Ej må någon tjänstgöra såsom automobilforare i yrkesmässig trafik

utan att hava därtill erhållit särskilt tillstånd av den myndighet, som

meddelat trafiktillståndet, eller, därest sådant tillstånd lämnats av flera

myndigheter, av Konungens befallningshavande i det län, där trafiken

huvudsakligen äger rum.

Till sådan automobilforare må ej antagas annan än den, som innehar

gällande körkort och uppnått 21 års ålder, gjort sig känd för nykterhet

och ordentlighet samt med läkarbetyg styrkt sig äga normal syn- och

hörselförmåga och icke lida av lyte, som gör honom olämplig såsom förare.

Myndighet, som meddelat förartillstånd, varom i denna § förmäles,

må, när helst anledning därtill förekommer, återkalla tillståndet. Sker

återkallelse av tillstånd för någon, som innehar av annan -myndighet

utfärdat körkort, skall meddelande om återkallelsen med upplysning om

skälen därför lämnas sistnämnda myndighet.

Bevis om tillstånd, som i denna § avses, skall under trafik medföras

och på tillsägelse uppvisas för polisman.

§ 23.

Vad i §§ 18—22 är stadgat avser icke yrkesmässig automobiltrafik,

som bedrives för statens räkning.

Särskilda föreskrifter angående automobil, som för tillfälligt brukande i

riket från utlandet införts, och om tillstånd att föra

sådan automobil.

§ 24.

Mom. 1. Innehar någon, som icke har heihvist här i riket, bevis

av svensk konsul eller polismyndighet i det land, där han har hemvist,

eller av konsul, som företräder detta land här i riket, att automobil,

som av honom för tillfälligt brukande i riket från utlandet införts, till

sin beskaffenhet uppfyller de i det främmande landet gällande föreskrifter

för att där få användas i allmän trafik, vare besiktning av automobilen

ej av nöden, utan skall allenast nämnda bevis företes hos polismyndigheten

å den första ort i riket, varest automobilen är avsedd

att begagnas. Om beviset är behörigt, tecknar *polismyndigheten därå

meddelande av tillstånd att i riket bruka automobilen samt tilldelar automobilen

igenkänningsmärke.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

23

Mom. 2. Företes icke bevis, som i nästföregående mom. sägs, skall

automobilen underkastas besiktning på sätt i § 3 föreskrives. Därest

automobilen enligt intyg av besiktningsman beiinnes uppfylla de i § 1

meddelade bestämmelser och jämväl i övrigt vara lämplig för sitt

ändamål, skall polismyndigheten tilldela densamma igenkänningsmärke,

varjämte å intyget skall tecknas bevis om meddelande av tillstånd att i

riket bruka automobilen.

Mom. 3. Polismyndigheten skall i särskild längd låta införa namnet

såväl å den person, vilken uppgives vara ägare av automobilen, som,

därest ägaren icke till riket medföljer, å den person, som förfogar över

automobilen, ävensom dessas yrke och hemvist eller däremot svarande

uppgift, dagen för meddelandet av tillståndet att här i riket bruka automobilen

samt det igenkänningsmärke, som tilldelats automobilen.

Mom. 4. Igenkänningsmärke, varom i denna § förmärs, skall bestå

av, utom särskilt ordningsnummer, benämningen, vare sig i dess

helhet eller i lämplig förkortning, å den ort, där den polismyndighet,

som tilldelar automobilen märket, har sitt säte.

Om märkets utseende och anbringande gäller vad ovan i § 8 mom.

2 är stadgat; dock skola dels å märket förekommande bokstäver och

siffror anbringas med röd färg, dels vad i nämnda § är föreskrivet om

bokstävers höjd och stapelbredd samt avståndet mellan varje bokstavs

jämnlöpande delar tillämpas allenast å ordningsnumret samt begynnelsebokstaven

till det å märket anbragta namnet.

Konungens befallningshavande skall övervaka, att märken, varom i

denna § sägs, ävensom exemplar av denna förordning, översatt till

främmande språk, finnas tillgängliga hos polismyndighet, varest sådana

kunna antagas bliva erforderliga.

Mom. 5. Tillstånd att föra sådan automobil, som här ovan sägs,

skall av polismyndighet meddelas person, som med bevis av myndighet,

som i mom. 1 omförmäles, styrkt, att han i det främmande landet äger

rätt att föra automobil. Föreligga särskilda omständigheter, på grund

varav personen måste anses olämplig att föra automobil, skall dock

tillstånd vägras. Till förare, som icke redan innehar exemplar av denna

förordning, skall sådant av polismyndigheten överlämnas.

Det åligger polismyndigheten att över sålunda meddelade tillstånd

föra anteckningar, upptagande förarens namn, yrke och hemvist.

Mom. 6. Om enligt denna § meddelade tillstånd att bruka eller

föra automobil skall polismyndigheten ofördröjligen insända uppgift till

chefen för civildepartementet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Mom. 7. Bevis om tillstånd, varom i denna § förmäles, skall under

trafik medföras och på tillsägelse uppvisas för polisman.

§ 25.

Tillstånd, varom i § 24 förmäles, att här i riket bruka eller föra

automobil, gäller för en tid av två månader; dock kan giltighetstiden

av Konungens befallningshavande utsträckas med ytterligare en månad.

När skälig anledning därtill föreligger, kan tillstånd, varom här är

fråga, återkallas av en var Konungens befallningshavande, i vars län

automobilen brukats.

§ 26.

Den, som från utlandet färdats i automobil till riket, må, utan hinder

därav att automobilen icke är försedd med igenkänningsmärke, fortsätta

färden till närmaste ort i riket, där polismyndighet finnes.

§ 27.

Med avseende å trafik med automobil, vars ägare är undersåte i

sådan främmande stat, som anslutit sig till internationell konvention rörande

automobiltrafik, skall, i stället för vad här ovan i §§ 24—26 är

föreskrivet, gälla vad Konungen i sådant avseende särskilt stadgat.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

§ 28.

Mom. 1. Förare, som brukar automobil,

a) vilken ej registrerats och erhållit igenkänningsmärke, där sådant

bort ske, eller

b) mot vars användande förbud, enligt § 10, föraren veterligen, meddelats,

eller

c) som icke överensstämmer med de i § 1 meddelade bestämmelser,

där ej brukandet allenast avsåg framförande av automobil, som skadats

under färd, till närmast belägna plats för skadans avhjälpande, samt

uppenbar fara ej var därmed förenad,

böte från och med 10 till och med 500 kronor.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Kr 27. 25

Mom 2. Har förseelse, som i mom. 1 sägs, skett med ägarens

vetskap, vare jämväl lian förfallen till böter, som i mom. 1 stadgats.

Brukades automobilen av någon, som enligt 6 eller 7 § i lagen

angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är till utgivande

av ersättning för skada förpliktad, skall, i ägarens ställe, sådan

brukare vara förfallen till ansvar, varom ovan sägs.

§ 29.

Förer någon automobil utan att vara därtill berättigad, straffes med

böter från och med 50 till och med 1,000 kronor.

Till enahanda ansvar gör sig en var förfallen, vilken såsom förare

anställer och brukar den, som icke äger rätt att föra automobil.

§ so.

Framföres automobil å väg, gata eller plats, varest automobilen

icke må framföras,

eller köres automobil med större hastighet än som i varje fall är

medgiven,

eller överträdes föreskrift i § 16 mom. 1, 2, 3 eller 4, straffes

föraren med böter från och med 10 till och med 500 kronor.

Har förseelse mot § 16 mom. 2 skett i syfte att förhindra automobilens

igenkännande eller föreligga eljest synnerligen försvårande omständigheter,

må böterna höjas intill 1,000 kronor eller till fängelse i

högst tre månader dömas.

§ 31.

Förare, som bryter mot föreskrift i § 16 mom. 5, straffes med böter

från och med 25 till och med 1,000 kronor.

Har förare därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom eller äro omständigheterna

eljest synnerligen försvårande, må till fängelse i högst tre månader

dömas.

§ 32.

Ej må straff enligt § 30 eller 31 tillämpas, där förseelsen enligt

allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 20 höft. (Kr 26—27.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

§ 33.

Med böter från och med 10 till och med 200 kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrift i § 9, § 16 mom. 6 eller 7 eller § 24 mom. 7.

Lag samma vare om den, som brukar automobil, varom i § 24

förmäles, utan att tillstånd till automobilens användande bär i riket erhållits

eller å tid, då sådant tillstånd icke längre är gällande. Konungens

befallningshavande äger i fall, varom nyss nämnts, förordna, att

automobilen skall tillsvidare omhändertagas av polismyndighet.

§ 34.

Alom. 1. Underlåter någon, som enligt § 6 eller 7 har att göra

anmälan till automobilregister, sådan anmälan inom den härför i varje

fall stadgade tid, böte den anmälningspliktige från och med 10 till och

med 200 kronor.

Al om. 2. Var, som i anmälan till autom obilregistret mot bättre

vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med 25

till och med 500 kronor, där ej förseelsen enligt allmänna strafflagen

bör beläggas med strängare straff.

§ 35.

Alom. 1. Utövar någon yrkesmässig automobiltrafik utan att vara

därtill berättigad, böte från och med 10 till och med 500 kronor.

År på grund av särskild bestämmelse för viss • ort obehörigt utövande

av drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej

sådan bestämmelse i förevarande fall tillämpas.

Alom. 2. Brukas i yrkesmässig trafik automobil, som ej är för

sådan trafik godkänd, böte föraren från och med 10 till och med 500

kronor.

Skedde brukandet med vetskap av trafiktillståndets innehavare, vare

jämväl denne förfallen till ansvar, som nyss sagts.

Alom. 3. Underlåter innehavare av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik

att iakttaga i § 20 mom. 2 meddelad föreskrift, böte från

och med 10 till och med 200 kronor.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

27

§ 36.

De för automobilägare stadgade ansvarsbestämmelser skola äga tilllämpning,

i händelse automobilen tillhör någon, som står under förmyndare

eller annan laga målsman, å denne samt, där automobilen äges av

oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund

eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem,

som äga företräda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om automobil,

som tillhör staten eller kommunen, skola nämnda ansvarsbestämmelser

gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande

av förseelse mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger

i följd av överordnads åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde

den överordnade drabbad av ansvar, som här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga om ansvar, som

enligt § 35 skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig

automobiltrafik.

§ 37.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse

enligt denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder

därtill lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och

han därav undfått del fällas till det straff, som för sådan förseelse är

stadgat; dock att fängelsestraff ej må överstiga tre månader.

§ 38.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes

rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå

att angivelse därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där särskild

sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej

linnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.

§ 39.

Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av

körkort eller tillstånd, varom i denna förordning förmäles, skall polismyndigheten

därom göra framställning hos den myndighet, som har att

meddela sådan återkallelse.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

§ 40.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

Om motorcykel.

§ 41.

För motorcykel, vars vikt överstiger 150 kilogram, gäller vad om

annan automobil är stadgat. A motorcykel av mindre vikt äro allenast

föreskrifterna i § 42 tillämpliga.

§ 42.

Motorcykel må framföras å varje allmän väg, gata eller torgplats

ävensom å enskilt område, då ägaren eller hans rättsinnehavare därtill

lämnat tillstånd, dock att för motorcykel med tillkopplad så kallad bivagn

(för-, sido- eller släpvagn) skall, då bredden av hela fordonet,

styrstången oräknad, överstiger 1,40 meter, gälla vad i § 13 stadgas.

Sådant förbud, varom i mom. 2 av nämnda § sägs, kan i fråga om

varje motorcykel meddelas.

I övrigt skola följande i denna förordning givna bestämmelser tilllämpas,

nämligen:

1) § 1 med undantag av mom. 1 punkterna b), c), f) och g); dock

att vidkommande punkt d) anordning för motorns frånkopplande från

drivhjulen ej erfordras;

2) §§ 5, 6 och 7 i tillämpliga delar;

3) § 14 samt

4) i tillämpliga delar § 16 mom. 1, 3, 4, 5 och 6 samt §§ 28,

30—34, 36—38, 40 och 44.

För motorcykel gäller dessutom, att den skall vara försedd med

signalhorn med gäll ton samt minst en, snabbt och säkert verkande

broms.

Vid registrering av motorcykel skall Konungens befallningshavande

tilldela motorcykel igenkänningsmärke. Beträffande sådant igenkänningsmärke

skall gälla, att dess bokstäver och siffror skola vara minst 8 centimeter

höga med överallt 7 millimeters stapelbredd samt hava minst 9

millimeters avstånd mellan bokstav och siffra och minst 7 millimeter

såväl mellan varje siffras och bokstavs jämnlöpande delar som mellan

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

29

siffrorna inbördes; skolande i övrigt i avseende å sådant märke bestämmelserna

i § 8 i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Vid ansökning om registrering av motorcykel skola uppgivas motorcykelns

typ och av fabrikanten uppgivna antalet hästkrafter hos motorn.

I registret skall, i stället för de i § 6 mom. 6 b) angivna uppgifter,

allenast införas motorcykelns typ och antalet hästkrafter hos motorn.

Vid mörker skola dels framtill å motorcykeln föras tänd lykta med

vitt, starkt lysande sken, dels sådana anordningar vidtagas, att minst

ett å cykeln anbragt igenkänningsmärke fullständigt belyses.

Å motorcykel tillämpas i övrigt de föreskrifter, som rörande velociped

äro eller varda för olika orter meddelade och icke strida mot här

givna, för motorcykel gällande stadganden.

Övriga föreskrifter.

§ 43.

Mom. 1. För förrättning, som enligt denna förordning ankommer

på besiktningsman, är denne berättigad till ersättning enligt följande taxa:

för besiktning av automobil........................... 15 kronor;

för prövning enligt § 4 ................................ 10 »

Uppvisas på en gång två eller flera, en och samma ägare tillhöriga

automobiler till besiktning, skall ersättning utgå, om besiktningen avser

två automobiler, med 12 kronor 50 öre för varje automobil och, om

den avser flera än två, med 10 kronor för varje automobil.

Evad besiktning kommit till stånd eller till följd av automobilägarens

förvållande ej kunnat verkställas, äger besiktningsmannen, om

han är boende på mer än 2 kilometers avstånd från förrättningsstället,

åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt fjärde klassen i

gällande resereglemente.

I ersättningen ingår gottgörelse för utfärdande av besiktningsinstrument

eller annat intyg ävensom för deras översändande i föreskrivna

fall till vederbörande myndighet.

Mom. 2. Ersättning för besiktning gäldas av automobilens ägare;

dock att, där besiktning, som av myndighet jämlikt § 10 anbefallts,

icke föranleder någon inskränkning i rätten att begagna automobilen,

kostnaden härför skall av allmänna medel gäldas. Kan ersättning för

besiktning, som av myndighet anbefallts, icke av ägaren utbekommas,

gäldas den av staten.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Mom. 3. Ersättning för prövning enligt § 4 gäldas av den, som

påkallat prövningen.

§ 44.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av

Konungens befallningshavande eller annan myndighet, varom i § 5

lörmäles, må besvär anföras inom tid, som för överklagande av förvaltande

myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gäller

beslutet utan hinder av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda

kan bliva vederbörligen förordnat.

§ 45.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för

speciella militära ändamål konstruerade automobiler.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1917 och äger

tillämpning jämväl å automobil eller motorcykel, som då är i bruk.

Körare, som på grund av äldre författning äger föra automobil,

är därtill fortfarande berättigad intill den 1 maj 1917. För vinnande

av körkort, varom i denna förordning stadgas, har förare att före den

1 mars 1917 anmäla sig hos Konungens befallningshavande i det

län, där han är mantalsskriven, varvid, förutom uppgift om fullständigt

namn, ålder, yrke och hemvist, allenast behöver företes det bevis om

undergången prövning inför besiktningsman, på grund varav föraren

förut varit berättigad att föra automobil. Förare, som enligt nu gällande

författning erhållit tillstånd att tjänstgöra såsom automobilförare i yrkesmässig

automobiltrafik, må fortfarande i denna egenskap tjänstgöra, så

länge detta tillstånd gäller eller intill dess den tid tilländalupit, inom

vilken myndighet, som enligt § 22 av denna förordning har att meddela

tillstånd för förare att tjänstgöra i sådan automobiltrafik, förelagt honom

att förvärva tillstånd härtill i enlighet med nyssnämnda §.»

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft

fyra med anledning av propositionen väckta, till utskottet hänvisade

motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 97 av herr Alkman och

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

31

nr 98 av herr Ernst Lindblad samt

inom andra kammaren:

nr 232 av lierr Magnusson i Tumhult, med instämmande av fem

andra kammarens ledamöter och

o

nr 233 av herr Åkerlund, i vilken motion tre av kammarens ledamöter

instämt.

Herr Alkman har i sin motion anfört:

»Det förslag till ny förordning om automobiltrafik, varöver riksdagens

yttrande nu infordrats, innehåller, beträffande taxa vid yrkesmässig

automobiltrafik, i sak samma stadgande som nu gällande förordning.

Tillstånd till sådan trafik skall fortfarande medföra skyldighet

för tillståndshavaren att ställa sig till efterrättelse den taxa för befordran

av personer och gods, som kan bliva fastställd, för stad i den

ordning § 23 i ordningsstadgan för rikets städer angiver samt för

landet av Konungens befallningshavande (§21 i det nya förslaget).

Därigenom är alltså möjlighet beredd för ett sådant ordnande av automobiltrafiken

även på landsbygden, att allmänheten till beräknelig och

av offentlig myndighet skälig befunnen kostnad kan begagna sig av

detta bekväma, tidsbesparande och för vårt land med dess stora avstånd

mellan orterna synnerligen lämpliga fortskaffningsmedel. Åtminstone

i ett par län, Jämtlands och Stockholms, har också enligt

vad jag inhämtat, Konungens befallningshavande till allmänhetens gagn

utnyttjat den möjlighet, som 1906 års automobilförordning öppnat till

taxemässigt ordnande av automobiltrafik på landsbygden. I större delen

av våra län är däremot förhyrandet av automobil för resa på landet

fortfarande överlämnat till fri överenskommelse mellan den resande

och även den automobilägare som bedriver yrkesmässig automobiltrafik.

I sammanhang med den revision av nu gällande automobilförordning,

till vilken förslag nu föreligger, synes det emellertid vara både

angeläget och lämpligt att frågan om automobiltaxor för landsbygden

blir på ett mera tillfredsställande sätt löst. Till följd av den starka

indragning av skjutsanstalter, vilken under de senare åren förekommit

i de flesta län och vilken helt visst kommer att ytterligare fortgå,

lärer det såväl för offentliga förrättningsmän som för enskilda personer,

vilka för resor behöva anlita landsvägsnätet, bli allt svårare att utan

oskäliga kostnader eller besvärliga omvägar komma fram i önskad

riktning, ett förhållande som på senare år torde hava medfört störa

olägenheter bl. a. vid tillämpningen av det kungl. resereglemente!.

Don mest rationella utvägen för lösandet av de svårigheter som så
-

Herr Alkmans

motion.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

lunda uppkommit och vilka med tiden torde bli alltmera kännbara,

synes vara en sådan ändring av automobilförordningen, att varje tillstånd

till bedrivande av yrkesmässig automobiltrafik skulle innefatta

skyldighet för tillståndshavaren att med tillgänglig materiel skjutsa

inom det län tillståndet avser och efter den taxa eller de taxor som

Konungens befallningshavande för länet fastställt, i sammanhang varmed

skyldighet skulle föreskrivas för Konungens befallningshavande

att fastställa sådana taxor, senast då tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik

inom länet för första gången meddelas. Denna utväg är

säkerligen lämpligare än införandet av en utav Kungl. Maj:t utfärdad,

för hela riket gällande enhetlig taxa. Förhållandena inom olika orter

eller landsdelar kunna, med avseende å automobiltrafiken, vara så växlande,

att en för hela riket gällande, enhetlig taxa sannolikt skulle

visa sig vara ytterst svårtillämplig. Av samma anledning torde till

och med möjlighet böra beredas Konungens befallningshavande att, då

så prövas lämpligt, uppdela länet i särskilda taxedistrikt.

Det nu sagda avser företrädesvis ordnandet av automobiltrafiken

på landsbygden med hänsyn till personbefordran. Vad godsbefordran

beträffar, torde ännu ej tillräckliga skäl föreligga till föreskrivandet av

obligatoriska taxor.

I anledning av nu gjorda påpekanden, med vilka jag ej velat avvisa

andra möjliga anordningar till frågans lösande, tillåter jag mig

hemställa,

att riksdagen vid sitt yttrande över ovanberörda

proposition nr 51 måtte uttala, att, vid yrkesmässig

automobiltrafik, av vederbörande myndigheter utfärdade

taxor för befordran av personer eller gods skola

gälla, samt att förhållandet härvid syntes lämpligast

böra så ordnas, att det skulle åligga vederbörande

länsstyrelser att, var för sitt län, fastställa taxor för

befordran av personer, under det däremot för befordran

av gods skulle ankomma på länsstyrelserna

att efter behov fastställa taxeföreskrifter.»

I sin ovanberörda motion anför herr Ernst Lindblad:

»Erfarenheten å landsbygden giver tydligt vid handen, att våra äldre

bygdevägar med 3,6 meters bredd ej äro lämpliga som automobilvägar

såväl för automobiltrafikanternas egen del, som för mötande ovana

hästar: man strävar nämligen att hålla vägen tämligen kullrig, och då

trafiken å dessa vägar i regel är mindre stark, bildas lätt gräskanter,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

33

som vid regn, dagg eller frost medföra fara för att automobilen slirar.

Också torde väl numera allmänt iakttagas vid byggande av ny väg, att

den göres minst 4 meter bred, ja, det bänder ej så sällan, att en väg,

som ortsinnevånarne föreslagit till 4 meters bredd, av Kungl. Maj:ts

befallningshavande bestämmes att byggas 4,5 å 5 meter just med avseende

på automobiltrafikens allt talrikare förekomst.

Av detta synes nogsamt framgå, att man erkänner 3,6-metersvägen

vara för smal. Den nya automobilförordningen (§ 13) skulle emellertid

göra alla våra bygdevägar — som ju lagligen skola hålla 3,6 meters

bredd — öppna för automobiltrafik. Endast där Kungl. Maj:ts befallningshavande

»till följd av vägens för dylik trafik otjänliga beskaffenhet

eller annat förhållande, som medför särskild fara eller olägenhet», meddelat

förbud, skulle eljest alla våra allmänna vägar vara tillåtna automobilvägar.

Den som känner vårt vägväsen, vet emellertid till fullo,

att en stor mängd bygdevägar ej överallt håller den lagliga bredden och

att vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshavande på grund av trafikens

obetydlighet i enlighet med väglagens § 2 medgivit, att därvid finge

bero, och har vägdelning på sådana grunder blivit genomförd.

Vid tillämpning av automobilförordningens bestämmelser skulle det

nu ej längre låta sig göra att hålla sådana undantag gällande, utan

Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle helt visst tvingas att göra väglagens

allmänna stadgande om vägbredden effektivt. Vad detta kommer

att medföra för betydande kostnader, att dels utlägga alla vägar till

normal bredd, dels hålla dem vid makt genom gräskanternas noggranna

avlägsnande, det anar man knappast nu. Man kunde väl tycka att arbetet

med vägarnes breddning skulle åligga vägkassan, men denna uppfattning

är ej juristernas. Så har Kungl. Maj:ts befallningshavande i

Stockholms län med prejudikat från regeringsrätten nyligen dömt enskilda

väghållare att verkställa och bekosta landsvägens utläggande till

6 meter och bygdevägarnes till 3,6 meter och torde i fortsättningen ålägga

ännu flere, kanske mången gång till ruinerande kostnader och trots att

väghållarne mottagit sina väglotter i befintligt skick på god tro och

alldeles sakna rätt att disponera den för vägens breddning erforderliga

marken. Vägdistriktet i fråga är Stockholms läns västra fögderis östra;

man har låtit fackman undersöka, vad den ådömda utläggningen av

landsvägen skulle kosta, men blott medhunnit att beräkna 7* av sistnämnda

arbetet. Denna tredjedel går till 39,550 kronor, bygdevägarne

äro ej beräknade; för eu enda gård, taxeringsvärderad till 40,000 kronor,

skulle kostnaden stiga till 7,700 kronor. Vägdistriktet har 25 kilometer

landsväg och 6G kilometer bygdeväg.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 9 sand. 20 käft. (Nr 26—27.)

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Ett kvarblivande vid den gamla antomobilförordningens bestämmelser

i fråga om vägbredden synes därför hava allt skäl för sig; allmänheten

känner då väl till, vad som är gällande lag, Kungl. Maj:ts befallningshavande

bestämmer liksom hittills, vilka bygdevägar som kunna

vara tillrådliga att öppnas för allmän automobiltrafik, liksom Kungl.

Maj:ts befallningshavande är berättigad att allt fortfarande giva särskilt

tillstånd för viss tid eller viss resa med iakttagande av särskilda försiktighetsmått.

Den med förhållandena obekante kunde möjligen föreställa

sig, att skillnaden i uttrycken Dminst 3,6 m.» eller Döverstigande 3,6 m.)>

vore temligen obetydlig, då någon »hårfin)) uppmätning ej kan ifrågakomma

beträffande vägar. Genom det nya uttrycket skulle väl meningen

vara den, att faktiskt alla våra bygdevägar i likhet med landsvägarne

bleve upplåtna för allmän automobiltrafik, under det att för närvarande

en stor del av dem äro alldeles stängda och blott genom partiella eller

tillfälliga upplåtelser af Kungl. Maj:ts befallningshavande få befaras av

viss person. Skulle sedermera för någon ytterst smal eller eljest olämplig

väg Kungl. Maj:ts befallningshavande stadga förbud, så bleve detta

så undantagsmässigt, att allmänheten knappt vårdade sig med att hålla

reda därpå. Då automobilisten ertappades på dylik otillåten väg, skulle

han givetvis framföra som ursäkt, att han ej visste, att den vägen vore

förbjuden. Nu åter känna laglydiga personer sig skyldiga att noga hålla

reda på vilka vägar som äro tillåtna, och att fortsätta därmed har sig

synnerligen lätt. Jag tvivlar ingalunda på, att vi en gång kunna komma

därhän, att så gott som alla våra allmänna vägar bli öppnade för automobiltrafik,

men vi hava ej hunnit dit ännu. Hästarne äro ej ännu allmänt

vanda, och utläggningen af vägarne till nödig bredd kan ej heller

få gå brådstörtat.

I fråga om vilka vägar böra upplåtas för automobiltrafik hava sakkunnige

icke föreslagit någon principiell förändring i nuvarande föreskrifter.

De erinra blott, att Kungl. automobilklubben hos Kungl. Maj :t

hemställt, att alla allmänna vägar, oavsett deras bredd, skulle upplåtas.

I propositionen anföres vidare (sid. 44):

»Den nämnda skrivelsen från automobilklubben har varit utställd till

yttrande av samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande. Av dessa hava

16 avstyrkt förslaget, under framhållande huvudsakligast av vägarnas ringa

bredd och otjänliga beskaffenhet i övrigt samt den ökade fara, som en

dylik eftergift skulle medföra; 5 hava förklarat sig ej hava något att erinra

mot ''och 4 hava tillstyrkt automobilklubbens hemställan.))

och (sid. 46):

s. 35 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

35

»I de över sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena hava länsstyrelserna,

i fråga om vilka vägar böra upplåtas för automobiltrafik,

väsentligen intagit samma ståndpunkt, som, på sätt ovan anförts,

kommit till uttryck i de yttranden, vilka avgivits över automobilklubbens

förutnämnda framställning.

Bland annat har i dessa yttranden framhållits, att särskilda svårigheter

för ett ändamålsenligt ordnande av frågan om vilka vägar

borde vara tillgängliga för automobiltrafik förelåge i den omständigheten,

att ofta samma väg ej överallt hade samma bredd.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande anmärkt, att

betydande vägsträckor, som byggts med bredden 3,6 meter under åtnjutande

av statsanslag, vore ojämförligt mycket bättre och mer lämpade

för automobiltrafik än flertalet andra något bredare vägar, som icke

utförts under statskontroll. I följd härav vore det lämpligast föreskriva,

att vägar, vilkas bredd uppgår till minst 3,6 meter, i regel skola vara

tillgängliga för automobiltrafik.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens konklusion torde ej vara riktig,

utan fastmera de 16 länsstyrelsernas, som motiverar varför bygdevägs

öppnande för automobiltrafik i regel förutsätter noggrann undersökning

och prövning av Ivungl. Maj:ts befallningshavande.

Att nu på samma gång väsentligt öka körhastigheten, som antalet

av de smalare vägar, vilka få med automobil befaras, kan ingalunda

vara tillrådligt. Statsrådets motivering härför verkar icke övertygande.

Chaufförernas skicklighet torde varit långt mindre att anmärka på, än

beträffande maximalhastigheternas behöriga iakttagande och hänsynstagandet

i allmänhet. Att vänta sig någon generell förbättring härutinnan,

torde vara fullkomligt sangvinisk^

Man tröstar sig med, att ansvarigheten för skada blir utsträckt.

Ja, huru går det med ett dylikt fall, som torde blifva rätt vanligt?

På en 3,6 meters väg — som ju bleve tillåten, oaktat intet samtidigt stadgas

om automobilens maximibredd — stannar chauffören sin automobil

för en mötande skjuts och har eu eller två åkande, som intyga att

automobilen stod absolut stilla; den mötande, vars häst är ovan och

rädd, kommer ej förbi, utan i sista ögonblicket gör hästen ett kast,

vägen är för smal och olyckan sker. Vem får betala kalaset? Vem

borde betala det? Det allmänna synes det mig, då lagstiftaren inför

sådana bestämmelser.

De automobilolyckor, jag har personlig kännedom om, ha samtliga

ägt rum, utan att chauffören i något fall varit vållande och där han

jämväl enligt nya lagen skulle gått fri från skadestånd. Såsom väg
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

styrelsens ordförande har jag haft förfrågningar av en hästägare, som

sålunda drabbats av skada och som i sin fattigdom fått hava enda åkvagnen

oreparerad ett helt år utan möjlighet att utfå någon ersättning.

Hade då jämväl hästen — en yngre, värdefull sådan — blivit skadad

eller oduglig, huru står man till svars att ej tänka på och behjärta

dvlika sannolika möjligheter? Den urgamla vägfriden trädes här på ett

betänkligt sätt för nära.

Som det nu är, vet man åtminstore, att vissa vägar äro fria från

automobilkörning och kan på dem känna sig väsentligt tryggare. Sedan

skall man nödgas befara automobilmöten var som helst, och för att ej

bli överkörda, tvingas måhända även våra arbetsåkdon, mjölk- och

kvarnskjutsar o. dyl. att i mörker vara försedda med lyktor. Lantbruket,

som just med fördel använder yngre personer som körsvenner, får

sedan se sig om efter erfarnare, äldre sådana, om sådana stå att få: dyrare

bli de alltid. — Då automobilförordningen icke giver några bestämmelser

om automobils storlek och bredd mellan hjulen (axelbredd), så kunna

ju faktiskt rena omöjligheter föreligga att komma förbi. Saknaden av

dylika bestämmelser gör, att automobiler av alla möjliga typer förekomma,

i st. f. att fabrikanterna borde kunna förmås att tillverka sådana

för de smalare vägarne lämpliga, om också ej fullt så komfortabla.

Åven färgen kan spela en viss roll och borde den grå färgen helst användas.

På grund av den hittills vunna erfarenheten tillåter jag mig därför

att föreslå de gamla bestämmelsernas bibehållande i det väsentliga ifråga

om de vägbredder, som fordras för automobilvägar.

Det har vidare visat sig, att icke så sällan s. k. långdistanstävlingar

anordnas, och synas desamma blivit förlagda till en mycket

otjänlig årstid, kanske just i själva källossningen. Vilken skada därigenom

åsamkats de väghållningsskyldige, behöver jag ej framhålla. Om

överhuvud sådana tävlingar skola tillstädjas — behövliga för annat än

sport äro de för visso icke! — så synes dock uttryckligt böra stadgas,

att de ej få företagas utan tillstånd av Kungl. Maj:t, och att dylikt

tillstånd lämnas villkorligt, så att tävlingarna inställas eller uppskjutas,

om olämpliga vägförhållanden skulle råda — exempelvis å minst Yio

av den tillämnade tävlingsbanan. Som en god regel borde jämväl iakttagas,

att där automobil användes för militära övningar, sådana särskilda

automobilövningar ej borde företagas, då liknande vägförhållanden,

som nyss framhållits, äro rådande.

Med stöd av det anförda tillåter jag mig föreslå,

s. 37 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27. 37

att riksdagen behagade besluta att hos Kungl.

Maj:t i skrivelse anhålla om ändring och tillägg till

Kungl. Maj:ts förslag till ny automobilförordning.

§ 13.

Mom. 1. Körning med automobil vare, där ej

nedan annorlunda sägs, tillåten å allmän väg, vars

bredd överstiger 3,6 meter samt — — — ovan sägs.

Mom. 2—6: lika.

Mom. 7. Där tävlan mellan olika automobiler

skall särskilt anordnas — s. k. distanstävling — må

sådan icke äga rum utan föregående tillstånd av Knngl.

Magt, och må dylikt tillstånd blott lämnas villkorligt,

så att tävlingen inställes eller uppskjutes, om den

tillämnade tävlingsbanan till minst 1 do av sin längd

befinnes vara av säd an beskaffenhet, att verklig skada

å vägbanan kan befaras.))

I sin ovan omförmälda motion anför herr Magnusson i Tumhult: Hen

»Det förslag till ny förordning om automobiltrafik, varöver riksdagens

yttrande nu infordrats, innehåller såsom grundläggande bestämmelse

ifråga om å vilka vägar automobiltrafik må äga rum, att körning

med automobil vare tillåten å allmän väg, vars bredd uppgår till minst

3,6 meter. Från denna regel kan Konungens befallningshavande efter

vederbörande vägstyrelses hörande göra undantag antingen genom att

förbjuda automobiltrafik å väg, som ehuru av minst 3,6 meters bredd

dock är för dylik trafik otjänlig, eller genom att tillåta sådan å allmän

väg av mindre bredd än ovan angivna.

Större delen av våra allmänna vägar, som hava eu bredd av 3,6

meter, äro av den beskaffenhet att, ifall annan trafik än medelst automobil

skall kunna försiggå, automobiltrafik ej bör vara där tillåten. De

vägar, jag här åsyftar, äro mestadels anlagda för länge sedan på respektive

kommuners egen bekostnad samt i allmänhet synnerligen krokiga

och backiga.

Det må vara sant att automobilerna utgöra ett viktigt led i landets

kommunikationsväsende och att således hinder ej bör resas för automobiltrafikens

utveckling, men för det praktiska arbetet är tfafiken

med djur såsom dragare långt Ariktigare, och där vägarne äro av den

beskaffenhet, att bådadera ej kunna obehindrat fortgå, bör enligt min

mening automobiltrafiken. vika, vilket också befolkningens berättigade

Magnus
motion.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

krav på skydd till liv och gods synes fordra. På den rena landsbygden

är det under vanliga förhållanden endast en till antalet liten

del av betolkningen, som har gagn av automobiler, enär allmänheten ej

har råd att begagna detta utmärkta men dyra fortskaffningsmedel. Det

är allenast vid läkarnes sjukresor samt för transport av sjuka automobilerna

tjäna allmänheten, och i dessa fall lärer väl ej någon vilja bestrida,

att körning med automobil bör vara tillåten i större omfattning

än eljest. Flerstädes är det emellertid huvudsakligast lustresande, som

färdas fram i automobil, och att befolkningen i dessa orter med oblida

ögon se på detta moderna fortskaffningsmedel är mindre att förvåna sig

över. Man må komma ihåg att på en smal väg, där automobiltrafik

råder, även de enklaste körslor måste utföras av en fullvuxen karl, under

det att halvvuxna gossar eljest kunna förrätta dylikt arbete, och betydelsen

härav förstår envar, som känner huru landsbygden lider brist

på arbetskraft. Det betänkligaste är emellertid de många olyckor, som

årligen äga rum iföljd av att hästar blivit skrämda av automobiler.

Det bästa medlet att råda bot för faran av automobiltrafik å landsbygden

vore onekligen att göra de allmänna vägarne jämna, breda och

raka, men detta är en sak som i vårt vidsträckta land kostar oerhört

med pengar; och då man vet, att det kan dröja 20 år ifrån den tid, då

de väghållningsskyldige beslutat en vägförbättring och till dess statsbidrag

kan erhållas för anläggningens utförande, synes det icke tillrådligt

att redan nu ordna automobiltrafiken, som om våra bygdevägar vore

lämpliga för dylik trafik.

Nu kan ju häremot invändas, att det tillkommer Konungens befallningshavande

att meddela förbud mot körning med automobil å allmän

väg, som för dylik trafik är otjänlig. Att detta stadgande är av stor

betydelse vill jag ingalunda bestrida, men onekligen torde allmänheten

vara bättre tryggad mot olämplig automobiltrafik, ifall körning med

automobil å väg med ej över 3,6 meters bredd finge ske endast där

Konungens befallningshavande efter vägstyrelsens hörande lämnade särskilt

tillstånd.

Den nu gällande förordningen föreskriver också, att körning med

automobil i regel är tillåten endast å allmän väg, vars bredd överstiger

3,6 meter, och såväl de tillkallade sakkunniga som flertalet Konungens

befallningshavande hava ansett, att någon ändring på sätt i Kung!.

Maj:ts* nådiga proposition nr 51 i detta avseende föreslagits ej bör

ifrågakomma.

I anledning av nu gjorda påpekande tillåter jag mig hemställa,

s. 39 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

39

att riksdagen vid sitt yttrande över ovanberörda

proposition måtte uttala att i § 13 mom. 1 orden

minst 3,6 meter böra ändras till överstiger 3,6 meter.»

Slutligen har herr Åkerlund i sin förut omnämnda motion anfört: Herr kker
»Uti

Kung!. Maj:ts proposition nr 51 med »förslag till ny förordning lunds motlon

om automobiltrafik» har bland annat föreslagits, att alla allmänna vägar,

hållande minst 3,6 meters bredd, i regel skola upplåtas för automobiltrafik

och att det skall bero på vederbörande Konungens befallningshavande,

huruvida även än smalare vägar skola bliva tillgängliga därför.

Så långt min erfarenhet sträcker sig, hava Konungens befallningshavande

härtilldags ingalunda visat sig njugga i fråga om tillstånd för

automobilister att befara även för idkandet av deras trafik ganska olämpliga

vägar, och allt hittills har det säkerligen städse varit bredden å

vägarna, som därvid fått vara avgörande, utan att något avseende fästs

vid vägarnas tillstånd i övrigt.

Det må därför tillåtas mig att påpeka, att vid en hel del vägdelnisigar

— ja, troligen vid de flesta — betydande hänsyn tagits till den

omständigheten, att ansenliga sträckor av bygdevägarna befunnits fullt

motsvara ortsbefolkningens behov utan att erfordra närmelsevis så kostsamt

underhåll som viktigare mera befarna vägar, varför ock av dessa

mindre anlitade vägar vida längre sträckor tilldelats för underhåll än

av de vägar, vilka beräknats kräva drygare sådant och att dessa enklare

vägar därför ofta alls icke befinna sig i sådant tillstånd eller äro så

beskaffade till grunden, att de kunna befaras med så synnerligen vägslitande

fordon, som automobiler ostridigt äro, utan att, med undantag

möjligen för mycket torra årstider, bliva så gott som ofarbara.

Om nu alla de i Kungl. Maj:ts proposition till öppnande för automobiltrafik

föreslagna vägarna av minst 3,6 meters bredd och säkerligen

i stor utsträckning sådana av än mindre bredd efter den nya förordningens

genomförande komma att upplåtas, utan att avseende fästes

vid de underhållskostnader, dessa vägar vid vägdelningen beräknats

kräva för bygdetrafiken, skulle därav mången gång, ja, säkerligen mycket

ofta följa, att en stor del väghållningsskyldige finge sig ålagt ett

synnerligen betungande vägunderhåll utöver vad som avsetts vid vägdelningen.

Att Konungens befallningshavande, efter det stadgande utfärdats om

upplåtelse i regeln och utan vidare för automobiltrafik av alla allmänna

vägar, som i bredd hålla minst 3,6 meter, skola förmå emotstå de ytterligare

krav, som från automobilisthåll komma att framställas, är knappast

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

tänkbart, för så vitt ej vägstyrelserna och vägstämmorna tillerkännas

något inflytande vid avgörandet kos Konungens befallningshavande, och

håller jag därför före, att väg, som ej håller över 3,6 meters bredd, icke

bör upplåtas för automobiltrafik utan att dessa nämnde i saken närmast

intresserade förut satts i tillfälle att uttala sig.

En given följd av det vidgade upplåtandet av landets allmänna vägar

för automobiltrafik skulle tvivelsutan bliva den, att Konungens befallningshavande

skulle finna sig nödsakade att anbefalla åtgärder ej allenast

för de mindre vägarnas utläggning till större bredd, utan även för ett

vida fördyrat underhåll utöver vad som i många fall avsågs vid vägdelningarna.

Rättvisa och billighet synas mig därför kräva, att automobiltrafik å

här omhandlade, för lindrigare underhåll indelade allmänna vägar ej bör

tillåtas utan föregången ny vägdelning eller åtminstone ej förr än de

underhållsskyldige på ett eller annat sätt tillförsäkrats skadeslöshet för

genom det nya trafikmedlet förorsakat försvårat vägunderhåll.

Det bör ej förbises, att ett allmännare förstorande av bredden å

landets allmänna vägar skulle komma att förorsaka högst betydliga

kostnader och att arbetet därmed ingalunda bör åläggas de väghållningsskyldige

eller vägdistrikten, därest de befintliga vägarna till fullo motsvara

befolkningens samfärdselsbehov, samt att automobiltrafiken säkerligen

ännu länge — med få undantag — kommer att förbliva förbehållen

ett fåtal. Härtill kommer, att, innan ett allmännare ökande av

bredden på våra vägar kan företagas, förvärvandet av därtill erforderlig

mark bör kunna ske utan så vidlyftiga omgångar, som nu erfordras

därför.

Man synes hos oss vara alltför benägen att inrätta sig efter kontinentala

mönster och att frånse inom landet rådande förhållanden.

För att automobiltrafik skall vara berättigad och ej göra en betydande

del av landsbygdens vägar så gott som otrafikabla för ortsbefolkningen

erfordras tvivelsutan, att vägarna hålla en vida större bredd än

3,6 meter, därest de såsom nu skola utan inskränkning få befaras med

de nu allmänt förekommande automobilerna, av vilka en god del för

persontrafik avsedda hålla ända till 1,81 meters bredd mellan stänkskärmarnas

ytterkanter, och lastautomobilerna äro ofta ännu bredare, och

detta så mycket hellre som dessa tunga fordon ingalunda vid möten

med andra vägfarande kunna hålla undan ända ut till vägkanterna titan

risk att rasera dessa och komma i dikena. Det synes därför av behovet

påkallat, att föreskrift utfärdas om den bredd såväl i fråga om spårvidd

som i övrigt de automobiler få hålla, som framföras ej allenast å vägar

av endast 3,6 meters bredd, utan även å bredare vägar.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

41

Vad som här i landet bereder än ytterligare svårigheter och sällan

förekommer på kontinenten är, att så gott som alla vägar av gammal

typ och även de mest välbygda ofta lida skada av käle och vid källossningen

mången gång äro ganska svårtrafikabla för vanliga vägfarande

samt göras nära nog ofarbara efter att några gånger under denna

årstid hava befarits med automobiler.

Ett rent oskick är, att automobiltävlingar få företagas under tiden

för pågående källossning, då vägarne befinna sig i det ömtåligaste

skick.

Det synes därför föga välbetänkt att, såsom i den ifrågavarande förordningen

föreslagits, automobiltrafik utan någon annan inskränkning än

den i § 13 mom. 2 omnämnda skall få idkas med fordon konstruerade

för kontinentens i allmänhet breda vägar och att därvid varken våra

egna vägförhållanden beaktats, ej heller någon tanke ägnats däråt, att

vi bär i Sverige, med en ytvidd nära nog lika stor som Tysklands men

med en folkmängd av blott V12 av detta lands, säkerligen aldrig skola

mäkta förskaffa oss ens när mai se vis så goda vägar som vare sig Tyskland,

Frankrike eller Österrike.

Den invändningen, att mindre automobiler ej föras i marknaden,

bör förvisso ej godtagas, ty det bör väl ändock vara fullt riktigt, att

varje land inrättar sig efter sina förhållanden. Hade ej en till överdrift

härskande lust för fortåkning med automobil i så hög grad fått göra

sig gällande bland mängden av dem, vilka haft eller ansett sig hava

råd att skaffa sig dessa åkdon, samt stadgande funnits om viss maximibredd

å dem, både med all säkerhet fabrikerna för länge sedan rättat

sina tillverkningar därefter.

Det lär väl knappast kunna anses erforderligt att för en »komfortabel))

åkning å våra landsvägar använda de åkdon, som nu så ofta

förekomma med plats för tre vuxna personer å samma säte. Ett stadgande

därom, att Konungens befallningshavande, innan allmän väg upplåtes

för automobiltrafik, skall, efter vägstyrelsernas och vägstämmornas

hörande, pröva och bestämma den maximibredd å smalare vägar framförda

automobiler må äga, synes därför nödigt, för så vitt den Konungens

befallningshavande tillagda rätten i § 13 mom. 2 att förbjuda körning

»med automobil av viss beskaffenhet» skall bliva till åsyftat gagn,

ty det blir förvisso ändock kinkigt nog även här för Konungens befallningshavande

att emotstå de talrika krav, som med säkerhet kunna förväntas

om rätt att å alla allmänna vägar få använda de allra rymligaste

och bekvämaste automobiler, som finnas att tillgå. Och nog synes

det både billigt och rättvist samt synnerligen gagneligt för de svåra

Bihang till riksdagens protokoll 1916. .9 samt. 20 käft. (Nr 26—27.) 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

uppgifter, Konungens befallningshavande få sig ålagda genom den nya

förordningen, därest samtliga lokala vägmyndigheter tillerkändes något

inflytande vid dessa ärendens behandling.

Det av tillkallade »sakkunnige» föreslagna anbringandet av s. k.

vägvisare, som angåve, vilka vägar ej äro upplåtna för automobiltrafik,

har i Kungl. Maj ds proposition strukits. Förslaget var dock förvisso

välbetänkt, och de kostnader för dess genomförande, statsrådet anfört

som motiv för stadgandets borttagande, kan jag ej tillmäta någon betydelse,

enär ju ändock vägvisare pläga finnas vid skiljevägar och anbringandet

av de få ord, som erfordras för att upplysa vägfarande, huruvida

automobiltrafik är tillåten eller ej, säkerligen ej kan förorsaka nämnvärda

utgifter.

Slutligen är det synnerligt svårt att förstå, varför endast, då »vägarna

äro besvärade av is», det skall åligga föraren att föra automobilen

tillbaka till lämplig plats för möten, då ju stora svårigheter för

möten kunna uppstå även under andra årstider och det väl ej är meningen,

att det fortfarande skall tillgå som hittills ej sällan skett, nämligen

så, att landsskjutsen drives från den väg, den åkande till äventyrs

själv underhåller, för att lämna plats åt luståkande främlingar.

På grund av vad här ovan anförts, får jag vördsamt föreslå:

att riksdagen i anledning av förevarande kungl.

proposition för sin del ville besluta:

att inga andra allmänna vägar än sådana som

enligt nu gällande lag eller de vilka hålla över 3,6

meters bredd å körbanan skola vara upplåtna för

automobiltrafik, utan att tillstånd därtill lämnats av

Konungens befallningshavande;

att, då ansökan inkommer om upplåtande av andra

allmänna vägar än de nyssnämnda för automobiltrafik,

eller deras öppnande för sådan trafik annars ifrågasättes,

det skall åligga Konungens befallningshavande

att, innan ärendet företages till avgörande, inhämta

förutom vägstyrelsernas jämväl vägstämmornas yttrande

däröver;

att det skall åligga Konungens befallningshavande

att vid prövning om upplåtelse av allmänna vägar ej

hållande utöver 3,6 meters bredd för automobiltrafik

taga hänsyn ej allenast till vägarnas bredd, utan även

till frågan, huruvida försvårat underhåll utöver det vid

s. 43 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27. 43

vägdelningen beräknade därigenom skulle komma att

beredas väghållningsskyldige;

att de av »sakkunniga» förordade vägtavlorna för

utmärkande av, vilka vägar äro förDjudna för automobiltrafik,

skola anbringas å vägvisarne vid skiljevägarna;

att mom. 5 i § 16 första stycket må erhålla följande

lydelse:

att vid möte med åkande å sådan plats, att förbikörande

i följd av vägens beskaffenhet ej kan ske, föra

automobilen tillbaka till härför lämplig plats; och

att riksdagen anhåller det Kungl. Maj:t täcktes

låta utreda, huruvida ej giltiga skäl föreligga för bestämmande

av en viss maximibredd å de automobiler,

vilka få framföras å landets allmänna vägar, att träda

i tillämpning efter utgången av viss tid samt på vad

sätt väghållningsskyldige, vilka fått sig särskilt långa

vägsträckor tilldelade på grund av beräknade särskilt

lindriga underhållskostnader, må, intill dess ny vägdelning

företages, hållas skadeslösa för fördyrat underhåll

i följ d av dessa vägars upplåtande för automobiltrafik.»

Efter fullbordad granskning av det föreliggande författningsförslaget

jämte de av motionärerna framställda ändringsförslag får utskottet anföra

följande:

I § 6 mom. 6 bestämmes, att, där sökt registrering av automobil

beviljas, ena exemplaret av besiktningsinstrumentet, försett med bevis

om registreringen och uppgift om igenkänningsmärket, skall av Kungl.

Maj:ts befallningshavande hållas sökanden tillhanda eller till honom översändas

på sätt i mom. 5 av samma § föreskrives. Kungl. Maj:ts befallningshavande

skall, heter det i sistnämnda moment, där registrering vägrats

hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgivit postadress, till honom

med allmänna posten översända skriftlig underrättelse om beslutet. Då

emellertid nämnda bevis å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet

skall stämpelbeläggas, lärer detta bevis, till skillnad från den i mom. 5

omförmälda underrättelse, icke kunna i tjänsteförsändelse tillställas sökanden*.

Ilar emellertid sökanden framställt begäran om bevisets översändande

mot vanligt postförskott, torde en dylikt begäran allmänt komma

att tillmötesgås.

Utskottets

yttrande.

6 § 6 mom.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

och 12 Förslaget använder ordet »landet» i två olika bemärkelser. 1 all
°i

mom. mänhet avses härmed landsbygden i motsats mot städerna men i § 10

mom. 2 och § 12 mom. 1 nyttjas samma ord i betydelsen »riket». En

omredigering synes därför här böra företagas.

13 § 4 mom. I anslutning till § 13 mom. 4, däri Kungl. Maj:ts befallningshavande

tillerkännes befogenhet att, när så erfordras för beredande av utfartsväg

eller andra särskilda omständigheter föreligga, meddela viss person

tillstånd att för viss resa eller under viss tid med automobil befara

viss allmän väg, därå automobiltrafik eljest icke må äga rum, har,

såsom i den kungl. propositionen omnämnes, ifrågasatts behovet av

särskild bestämmelse om rätt för läkare, veterinärer och sjuka att, då

så erfordras, med automobil befara varje väg. Ehuru, på sätt före
dragande

departementschefen anmärkt, sådan automobiltrafik å eljest

förbjuden väg icke lärer vara av beskaffenhet att föranleda ansvarspåföljd,

torde likväl av praktiska hänsyn lämpligen böra i förordningen

uttryckligen uttalas, att läkare och veterinärer vid sjukbesök ävensom sjuka

vid deras forslande till läkare eller sjukvårdsanstalt äga med automobil

befara även sådan allmäp väg, dära automobiltrafik eljest ej är medgiven,

och torde ett dylikt uttalande böra givas sådan avfattning, att detsamma

kommer att avse även andra, med de nämnda jämförliga fall, av nödläge.

14 § 3 mom. Enligt § 14 mom. 3 sista stycket må, därest för någon stad större

hastighet för de i mom. 1 avsedda automobiler vid dagsljus eller mörker

skulle finnas lämplig, bestämmelse om sådan ökad hastighet meddelas

i den ordning, som i ordningsstadgan för rikets städer föreskrives;

dock att ej i något fall må medgivas större hastighet i timmen än

30 kilometer vid dagsljus och 20 kilometer vid mörker. Det synes utskottet

kunna ifrågasättas, huruvida den sålunda givna föreskriften

om viss maximihastighet kan anses vara av behovet påkallad. Det

gäller här uteslutande trafik inom vederbörande stadssamhälle, och det

torde utan fara kunna anförtros åt de lokala myndigheterna att utan

dylik inskränkning bestämma över körhastigheten. Under alla omständigheter

synes den för den mörka delen av dygnet föreskrivna

hastighetsgränsen, 20 kilometer i timmen, vara alltför snävt tillmätt.

Nattetid, då gatutrafiken är jämförelsevis obetydlig, torde snarare, särskilt

i de större städerna, där gatorna hållas väl upplysta, utan risk

kunna medgivas till och med större körhastighet än om (lagen. Utskottet

håller alltså före, att sista delen av detta stycke: »dock må--—

icke medgivas» bör kunna ur förordningen utgå.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

45

I detta sammanhang anser sig utskottet böra uttala önskvärdheten

av att, om och i den mån tillförlitliga hastighetsmätare kunna finnas i

handeln tillgängliga, föreskrift lämnas därom, att automobil skall vara

försedd med dylik mätare.

Enligt det till grund för nu gällande förordning om automobiltrafik

liggande förslag, som medgav automobiltrafik å varje allmän väg,

där ej för viss väg Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelat förbud

mot automobiltrafik, skulle, då dylikt förbud meddelats, detta tillkännagivas

medelst uppsättande å lämpligt ställe vid vägen av anslagstavlor

i olika färg efter förbudets omfattning. Efter förslagets granskning i

riksdagen blevo emellertid, på riksdagens hemställan, andra bestämmelser

meddelade angående allmän vägs öppnande för automobiltrafik,

bestämmelser genom vilka allmänna vägar i avsevärd omfattning undantogos

från dylik trafik. I sammanhang härmed och av kostnadshänsyn

fick bestämmelsen om vägtavlor bortfalla samt ersattes med föreskrift

om kungörelser till ledning för automobiltrafiken.

Det andra kammarens utskott, som behandlade den motion, vilken

föranledde riksdagens skrivelse den 25 maj 1909 med begäran om

revision av gällande författningsföreskrifter om automobiltrafik, framhöll

såsom önskvärt, att ej mindre de vägar, där automobiltrafik vore

fullständigt förbjuden, än även de vägar eller vägsträckor, där hastigheten

vore en annan än den normala, utmärktes genom anslagstavlor

eller andra tecken. De sakkunniga, som inom civildepartementet biträtt

vid utarbetandet av nu föreliggande förslag, hava förordat uppsättande

vid de olika vägarna av särskilda anslagstavlor av viss närmare

angiven beskaffenhet, vilka tavlor genom sin olika färg skulle

angiva, att automobiltrafik å vägen överhuvud ej vore tillåten eller att

automobil finge å vägen framföras allenast med viss minskad hastighet

eller att vägen endast finge befaras med automobil av viss beskaffenhet.

De föreskrivna inskränkningarna i automobiltrafiken skulle även

angivas genom å tavlorna uppsatta anslag, och avsågs, att kostnaden

för tavlornas uppsättande och underhåll skulle utgå av allmänna medel.

Kungl. Maj:t har emellertid ej följt de sakkunnigas förslag i denna

del. Anordningen vore näppeligen praktisk och skulle orsaka det allmänna

icke ringa kostnad; nödig kännedom om de förhållanden, som

genom anslagstavlorna skulle bringas till allmänhetens kännedom, syntes

kunna beredas allmänheten genom praktisk och enhetlig anordning av

Kungl. Majrts befallningshavandes kungörelser i ämnet och genom de

tillåtna automobilvägarnas utmärkande på en för allmänheten hos Kungl.

Maj:ts befallningshavande tillgänglig karta.

15 §.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet vill ingalunda underskatta värdet av de bestämmelser,

som i nu angivet syfte av Kungl. Maj:t föreslagits. Då emellertid

enligt förslaget allmän vägs upplåtande för automobiltrafik torde bliva

regel, synes det utskottet, särskilt med hänsyn till den föreslagna

skärpningen av ansvarsbestämmelserna, angeläget, att åtminstone i

sådana fall, där allmän väg helt undantagits från automobiltrafik, detta

så effektivt som möjligt bringas till automobiltrafikanternas kännedom.

I detta hänseende torde en anordning, sådan som den herr Åkerlund

föreslagit, vara värd beaktande. Om kravet på vägtavlor inskränkes

till sådana fall, då automobiltrafik å vägen är helt förbjuden, och det

härom erforderliga tillkännagivandet i lämplig form uppsättes å de

vägvisare, som enligt 29 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet skola finnas vid vägskäl, torde anordningen ur kostnadssynpunkt

knappast kunna verka avskräckande; och synes det kunna

ifrågasättas, huruvida icke dylikt tillkännagivande lämpligen kan liksom

vägvisaren i övrigt bekostas av vederbörande vägkassa.

Vad angår vägsträcka, för vilken viss inskränkning i automobiltrafiken

såsom angående hastighet eller viss beskaffenhet av automobilen

gäller, skulle det däremot ankomma på vederbörande trafikant

att själv skaffa sig nödig upplysning.

ig § 5 mom. Enligt § 16 mom. 5 första punkten åligger det automobilförare att

vintertid, då vägarna äro besvärade av is eller snö, vid möte med

åkande å sådan plats, att förbikörande i följd av vägens beskaffenhet

icke kan äga rum, föra automobilen tillbaka till härför lämplig plats.

Vissa av de i ärendet hörda myndigheter hava förordat ett åläggande

härutinnan gällande för varje årstid, ett förslag som jämväl upptagits

i den av herr Åkerlund väckta motionen. Å andra sidan har inom utskottet

ifrågasatts, huruvida ens under de omständigheter, Kungl. Maj:t

föreslagit, skyldighet att backa automobilen alltid borde föreligga; då

marken är snötäckt, torde det ofta vara förenat med vida mindre svårighet

för den, som med släde möter automobil, att köra av vägen än

för automobilen att backa till sådan plats, där släden kan passera. Då

enligt utskottets mening såväl den ena som den andra synpunkten

torde vara i viss mån berättigad, har utskottet ansett sig böra förorda

sådan omredigering av förevarande punkt, att skyldighet att föra automobilen

tillbaka till för förbikörande lämplig plats göres beroende

därav, att icke för automobilen förefinnes avsevärt större svårighet

att backa än för den körande att genom lämplig åtgärd komma förbi.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27. 47

I andra punkten av samma moment torde den ändring böra vidtagas,

att förare, vilken under förhållanden, som däri omförmälas, stannat

automobilen, skall vara pliktig avstänga motorn ej allenast, såsom

i förslaget upptages, om så begäres, utan jämväl då sådan åtgärd eljest

visar sig behövlig, ändå att särskild begäran ej blivit framställd.

I anslutning till stadgandet i förslagets 21 § bar herr Alkman i

sin motion förordat införande i den blivande förordningen av en bestämmelse

av innebörd, dels att tillstånd till bedrivande av yrkesmässig

automobiltrafik alltid skulle medföra skyldighet för tillståndshavaren att

med tillgänglig materiel skjutsa inom det län, tillståndet avsåge, och

efter taxa, som Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställt, dels ock att

Kungl. Maj:ts befallningshavande, då tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik

inom länet första gången meddelades, skulle vara pliktig fastställa

taxa för persontrafiken.

Utskottet vill med anledning härav framhålla önskvärdheten av att

jämväl beträffande landsbygden vederbörligen fastställda taxor för yrkesmässigt

bedriven automobiltrafik komma till stånd, där sådant

med hänsyn till de förhållanden, varunder trafiken bedrives, kan anses

vara av behovet påkallat.

Enligt nu gällande bestämmelser är besiktningsman berättigad att

för efterbesiktning av automobil uppbära ersättning med 10 kronor.

Av besiktningsmännen i Stockholm har emellertid, enligt vad propositionen

giver vid handen, framhållits, att denna ersättning, i betraktande

av den ytterst omfattande och tidsödande undersökning, som för

efterbesiktningen krävdes, vore alltför ringa och att gottgörelsen för

efterbesiktning ej skäligen borde utgå med lägre belopp än 15 kronor.

I enlighet härmed har i förslagets 43 § stadgats, att besiktningsman

för besiktning av automobil — således jämväl efterbesiktning — är

berättigad till ersättning, om besiktningen avser allenast en automobil,

med 15 kronor och där på en gång uppvisas två eller flera, en och

samme ägare tillhöriga automobiler, med resp. 12 kronor 50 öre och

10 kronor för varje automobil.

Då förslaget i trafiksäkerhetens intresse väsentligen skärpt föreskrifterna

om efterbesiktning av automobil — för närvarande finnes

intet annat stadgande om efterbesiktning än att automobiler i yrkesmässig

trafik vart tredje år skola undergå sådan besiktning, varemot

enligt förslaget efterbesiktning skall äga rum vart tredje år för automobiler

i enskild trafik och varje år för automobiler, som användas i

21 §.

43 §.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

yrkesmässig trafik — skulle dessa enligt utskottets förmenande verka

alltför betungande för automobilägaren, därest avgiften för efterbesiktning

komme att utgå med av Kungl. Maj:t föreslaget belopp. Utskottet

vill därför ifrågasätta, huruvida avgiften för efterbesiktning bör utgå

med högre belopp än 10 kronor för besiktning av en automobil, med

lämplig jämkning, när flera automobiler besiktigas för samme ägares

räkning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anmäla, att vid granskning av nu ifrågavarande

förslag riksdagen ej funnit skäl att mot detsamma

göra andra erinringar än utskottet i förevarande

utlåtande upptagit, samt

2:o) att de i anledning av propositionen väckta

motionerna, därest de icke kunna anses besvarade

genom vad utskottet ovan hemställt, ej måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 april 1916.

På lagutskottets vägnar:

ALBERT PETERSSON.

Reservation:

av herrar Gezelius, Högberg, Lars Olsson, Pettersson i Bjälbo, Gustafsson

i Örebro, Karlsson i Fjäl och Lindqvist i Kosta, vilka i avseende å bestämmelserna

i 13 § 1 mom. om bredden å väg, varå körning med automobil

skulle vara tillåten, velat hemställa, att riksdagen måtte göra den

erinran, att här inrymda bestämmelser borde innehålla, att körning med

automobil skulle, där ej av stadgandena i paragrafen annorlunda framginge,

vara tillåten å allmän väg, vars bredd överstege 3,6 meter, samt

å gata och torgplats; dock med rätt för Konungens befallningshavande

att, efter vederbörande vägstyrelses hörande, medgiva automobiltrafik,

där sådan utan olägenhet kunde äga rum, jämväl å allmän väg av mindre

bredd än eljest i samma moment sagts.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1916.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1916:180 Skrivelse till Konungen, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ny förordning om autornobiltrafik dels ock i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten