Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i avseende å åldersgränsen för• avgiftsplikt enligt pensionsförsäkringslagen.

1917-05-11 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2SLU 1917:2, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring i avseende å åldersgränsen för• avgiftsplikt enligt pensionsförsäkringslagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lagutshottcts nr 2 utlutande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1917 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner dels i första kammaren

nr 8 och 9 av herr Klefbeck, avseende ändring,

den förra av 6 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring och den senare av 5 § i lagen den 8

juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av

nämnda lag, dels i andra kammaren nr 6 av herr

Petersson i Lidingö villastad om ändring av 16 § i lagen

den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, nr 110

av herr Mossberg om ändring av 9 § i ovannämnda lag,

nr 180 av herr von Sneidern om ändrad lydelse av 4 §

i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning

av pensionsförsäkringslagen och nr 249 av herr

Tengdahl angående viss ändring i nyssberörda lag den

8 juni 1915, dels ock nr 112 i andra kammaren av herr

Widlund om skrivelse till Kungl. Maj:t angående ändring

i avseende å åldersgränsen för• avgiftsplikt enligt pensionsförsäkringslagen.

Närvarande vid ärendenas slutliga behandling: herrar Schotte, Rogberg, Persson i

Norrköping, Tisell, Permansson, Rooth, Strid, Jönsson i Slätåker och Bengtsson i

Norup.

Efter överenskommelse mellan stats- och lagutskotten hava följande

motioner hänskjutits till behandling av sammansatt stats- och lagutskott,

nämligen

inom första kammaren:

nr 8 av herr Klefbeck angående ändring av 6 § i lagen om allmän

pensionsförsäkring och

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 3 avd. 2 höft. (Nr 2.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

Motionen.

nr 9 av herr Klefbeck med förslag till ändrad lydelse av 5 § i

lagen om övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni 1913

om allmän pensionsförsäkring samt

inom andra kammaren:

nr 6 av herr Petersson i Lidingö villastad om ändring av 16 § i

lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,

nr 110 av herr Mossberg om ändring i 9 § fjärde stycket av

samma lag,

nr 180 av herr von Sneidern om ändrad lydelse av 4 § i lagen den

8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av pensionsförsäkringslagen

och

nr 249 av herr Tengdahl angående viss ändring i nyss berörda lag

den 8 juni 1915; samt

nr 112 av herr Widlund om skrivelse till Kungl. Maj:t angående

ändring i avseende å åldersgränsen för avgiftsplikt till folkpensioneringen.

Över berörda motioner har avgivits yttrande av pensionsstyrelsen,

vilket som bilaga fogas till detta utlåtande.

I.

Motionen nr 8 i första kammaren av herr Klefbeck.

I förevarande motion yrkas, att riksdagen måtto för sin del besluta

sådan ändring av 3:dje stycket i § 6 av lagen om allmän pensionsförsäkring,

att i lista punkten 50 kronor utbytes mot 100 kronor, och

att 2:dra punkten utgår.

Till stöd för denna sin hemställan har motionären efter att först

hava framhållit, hurusom det av allmänna medel utgående pensionstilllägget

minskas med visst belopp, då pensionstagares årsinkomst överstiger

50 kronor, anfört följande:

»Meningen med detta stadgande har varit, att om en person hade

så pass inkomst, att han kunde nödtorvtigt försörja sig, han då icke

skulle erhålla något bidrag av det allmänna, utan detta i stället kunna

besparas åt de allra sämst situerade.

Nu har pensionsförsäkringen så kort tid varit i verksamhet, att den

på pensionsavgifter grundade delen av pensionen (avgiftspensionen) är

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 3

ytterligt obetydlig. Den uppgår hittills i de flesta av mig kända tall

till mindre än 50 öre pr år. Pensionen utgöres sålunda ännu till sin

väsentliga del av pensionstillägget. Och detta utgår under övergångstiden

med nedsatt belopp. Avgiftspension utgår med bestämt belopp,

oberoende av från annat håll åtnjuten inkomst. Från pensionstillägget

däremot göres avdrag på ovan angivna grunder allt efter inkomstens

storlek.

Dessa motiv för avdrag synas också mig fullt rättvisa, dock inom

vissa gränser. Så har redan vid lagens tillkomst gränsen satts vid en

inkomst av 50 kronor. Men det synes mig, att denna gräns bör flyttas

fram åtminstone till 100 kronor. De som stanna under denna inkomstgräns

leva i så bekymmersamma förhållanden, att de mer än väl behöva

tilläggspensionen oavkortad åtminstone under övergångstiden, om de

skola kunna förskaffa sig det för livets uppehälle allra nödvändigaste.

Genom en dylik ändring skulle man också i väsentlig grad bryta

udden av en annars ofta framställd anmärkning, att pensionsförsäkringen

icke uppmuntrar till sparsamhet. Ty nu skall en invalid, som har ett

litet sparat kapital, erhålla ett reducerat pensionstillägg, under det att

en annan, som samvetsgrant gjort slut på varje öre, skall få fullt tillägg.

Genom den av mig föreslagna ändringen skulle det bli uppenbart både

för den sparsamme och slarvige, att det har välsignelse med sig att i de

goda dagarna spara litet för de onda. Den sparsamme invalidens ställning,

grundad på ränta och pensionstillägg, skulle vara bekymmerfriare

än den slarviges.

Nu skulle man kunna tänka, att riksdagen nekade att gå med härpå

med hänsyn till befarade ekonomiska konsekvenser. Huru mycket den av

mig föreslagna ändringen skulle inverka på det allmännas utgifter för

pensionstilläggen, kan jag helt naturligt icke angiva. Men jag tror ej,

att konsekvenserna skulle bliva så svåra. Antalet av dem som sparat så

mycket, att räntan uppgår till inemot 100 kronor, är icke så stort. Sedan

kommer en stor kategori pensionssökande, vilka icke ha någon kontant

inkomst, utan vilkas inkomst blott beräknas. Dit höra t. ex. alla gamla

änkor, som underhållas av sina barn och som utföra något litet arbete

i deras hushåll. Dessas inkomst beräknas nu i kanske de flesta fall icke

överstiga 50 kronor. Hela skillnaden skulle i många fall endast bli, att

inkomsten beräknades icke överstiga 100 kronor. Och pensionstillägget

utginge med fullt belopp enligt både den förra och den nu föreslagna

bestämmelsen.

Jag väntar nu den invändningen: är det på det sättet, då behövs

ju ingen förändring, då är ju allt bra som det är. Jag svarar: för det

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet
-

4 Sammansätta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

allmännas utgifter blir det icke någon avsevärd skillnad, men för de

gamla, hederliga, fattiga människorna, som uppoffrat och sparat, blir det

en mycket stor hjälp, om de erhålla 30, 40 eller 50 kronor högre pensionstillägg

pr år.

Kan jag nu icke vinna riksdagens bifall till vad jag härovan föreslagit,

så skulle jag vilja hemställa, att åtminstoue för dyrorter, såsom

t. ex. Stockholm, Kiruna m. fl. platser, den föreslagna bestämmelsen

bleve gällande. Gränsen bleve icke svår att draga med ledning av

Socialstyrelsens dyrortstatistik. För en sådan åtgärd kunde alltid vissa

billighetsskäl anföras. Penningvärdet är ju ofantligt mycket lägre i

Stockholm än på den rena landsbygden, och bra mycket lägre än

t. ex. i småstäderna. Vartill kommer, att befplkningen i städerna jämt

och ständigt äro uteslutande hänvisade till kontanta utlägg för alla livsförnödenheter.

Men helst vill jag slippa draga några sådana gränser.»

På sätt pensionsstyrelsen erinrat i sitt yttrande över förevarande

motion, väcktes vid 1913 års riksdag i sammanhang med förslaget om

allmän pensionsförsäkring motion i enahanda syfte som det nu framlagda

förslaget. Med hänsyn till de kostnader, ett bifall till nämnda

motion skulle hava medfört, kunde riksdagen emellertid icke lämna sitt

bifall till yrkandet, att avdrag i pensionstillägget icke borde göras för

inkomster understigande 100 kronor. Den avdragsfria inkomstgränsen

bestämdes därför till 50 kronor, varjämte i 6 § infördes ett av nämnda

beslut föranlett stadgande, att för inkomst mellan 50 och 100 kronor

avdrag skulle i pensionstillägget ske allenast med den del av inkomsten,

som överstege 50 kronor.

Med hänsyn till att pensionstillägget, innan pensionsförsäkringen

nått sin fulla utveckling — och särskilt under nu rådande krisförhållanden

— uppenbart är otillräckligt för en än så torftig bärgning,

synes det utskottet synnerligen önskvärt, att en förhöjning av det inkomstbelopp,

som icke medför minskning i pensionens storlek, äger rum,

något som ock, i likhet med vad motionären framhållit, torde i viss

mån uppmuntra till sparsamhet.

Av pensionsstyrelsens yttrande framgår, att med ett bifall till motionens

syfte erfordras bestämmelser för att utjämna de differenser, som

skulle uppstå ifråga om pensionstilläggets storlek för personer med årsinkomster

om något över 100 kronor. En närmare utredning kräves

ock angående de utgifter och konsekvenser i övrigt, ett bifall till motionen

skulle medföra.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 5

Utskottet hemställer på grund av vad sålunda anförts,

l:o) att riksdagen i anledning av herr Klefbecks

förevarande motion nr 8 i första kammaren måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t

täcktes verkställa utredning, huruvida sådan ändring

av 6 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring

må kunna vidtagas, att inkomst till ett belopp

av omkring 100 kronor icke måtte medföra minskning

— åtminstone icke i samma utsträckning som

med nu gällande bestämmelser — i beloppet av understöd

eller pensionstillägg enligt nämnda lag, ävensom

angående den ändring av tredje stycket andra

punkten i sagda §, som därav må betingas

samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen må föranleda.

II.

Motionen nr 9 i första kammaren av lierr Klefbeck.

Förevarande motion utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte

för sin del besluta, att § 5 i lagen om övergångsbestämmelser i anledning

av lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring måtte

erhålla följande ändrade lydelse:

Vid bestämmande — — — — -— — — — — — marinsoldater,

gratifikationer och pensioner från invalidhusfonden eller understöd från

sjukkassor.

Utgående från eu vid Sveriges allmänna sjukkasseförbunds kongress

år 1916 i Eskilstuna antagen resolution, vari bland annat yrkades,

att understöd från sjukkassa icke måtte räknas som inkomst i pensionsförsäkringslagens

mening eller att åtminstone sjukbidrag från sjukkassor,

som lämna en till viss tid begränsad sjukhjälp, måtte få utgå, utan att

detta inverkade på pensionstilläggets storlek, anför motionären till stöd

för sitt ovannämnda yrkande bland annat följande:

»Vid handläggning inom pensionsnämnderna av pensionsansökningarna

har det ofta känts såsom något i högsta grad önskvärt, att man

vid inkomstberäkningarna icke måtte behöva taga med den till de sö
-

Motionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

kände utgående sjukhjälpen. Det har känts motbjudande att nödgas tillerkänna

en sökande, som icke velat göra något för att säkerställa sin

existens vid ett eventuellt sjukdomsfall, fullt pensionstillägg, under det

man för en annan, som genom mångåriga inbetalningar till en sjukkassa

fyllt sin plikt mot sig själv för ett kommande sjukdomsfall, nödgas

just på den grund minska det till honom utgående pensionstillägget.

Och håller man än timslånga tal för den senare för att söka klargöra

anledningen till minskningen, så lyckas man ändå icke, utan han anser

sig orättvist behandlad.

Fråga synes mig vara, om icke nu tiden är inne för en ändring

av gällande bestämmelser i detta hänseende. Ty det anmärkta förhållandet

motverkar i hög grad strävandena att förmå folk att söka delaktighet

i sjukkassa, och kommer att göra det allt mer, ju mer det blir

känt att vid invaliditet det lör andra utgående pensionstilläget för dem

kommer att minskas. Pensionsstyrelsens förtjänstfulla arbete på att i

de breda lagren söka vinna förtroende för hela pensionsförsäkringen

motverkas också. Man får också det intrycket av pensionsstyrelsens

försvar för de nu gällande bestämmelserna, att den djupast önskar, att

en förändringen kunde genomföras.»

Enligt vad pensionsstvrelsen i sitt detta utlåtande bifogade yttrande

anfört, tillämpar styrelsen i förevarande ämne den principen, att sjukhjälp

från sjukkassa betraktas som inkomst, då den är av sådan varaktighet,

att den för den tid, inkomstberäkningen avser, kan betraktas som livränta

eller pension, och har styrelsen ansett så vara fallet, då understöd från

sjukkassa kan påräknas under längre tid än två år.

Någon exakt uppgift angående de sjukkassor, inom vilka denna

tid satts som gräns för sjukbidrags utgående, har utskottet icke kunnat

vinna, men har utskottet inhämtat, att ett flertal kassor lämna sjukhjälp

under en eller några månader av tre på varandra följande år,

medan åter i några få sjukkassor någon gräns i fråga om det antal år,

varunder viss sjukhjälp kan erhållas, icke är stipulerad. Medlemsantalet

i de sjukkassor, som utbetala viss tids sjukhjälp under tre år eller längre

tid torde, enligt de upplysningar utskottet inhämtat, kunna uppskattas

till 200,000 å 250,000.

Den av motionären berörda frågan utgör sålunda ett spörsmål av

ganska stor vikt. Givet är å ena sidan, att de personer, som genom

inträde i sjukkassa tillförsäkrat sig sådan hjälp, varom här är fråga,

genom den av motionären föreslagna ändringen skulle erhålla en särskilt

gynnad ställning framför personer, som på annat sätt sökt sörja för sin

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 7

framtid. Å andra sidan torde vissa billighetsskäl lämna anföras för, att

sjukkassehjälpen eller åtminstone den väsentliga delen av densamma ieke bör

betraktas som inkomst vid beräknande av vederbörande tillkommande

pensionsbelopp. Den från sjukkassa utgående sjiikhjälpen torde ej i

sin helhet böra betraktas som ersättning för minskad arbetsförtjänst

utan till en del även vara avsedd att täcka direkta kostnader för läkarvård

och annan sjukbehandling.

Emellertid synes nu förevarande spörsmål lämpligen böra upptagas

först i samband med pågående utredning angående obligatorisk sjukförsäkring,

vadan utskottet icke anser sig böra förorda någon riksdagens

åtgärd i anledning av ifrågavarande motion.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

2:o) att herr Klefbecks motion nr 9 i första kammaren

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

in.

Motionen nr 6 i andra kammaren av herr Petersson i Lidingö villastad.

I förevarande motion lämnas först en redogörelse över gällande bestämmelser

angående debitering av avgifter enligt lagen om allmän

pensionsförsäkring samt sättet för rättelses vinnande i fall av felaktig

avgiftspåföring. Härefter anför motionären:

»Om i förteckningen över dem, som hava att erlägga pensionsavgift,

förekommer sådant fel, att person, som enligt 5 § skulle vara

på annan grund än invaliditet från avgift befriad, det oaktat blivit

såsom avgiftspliktig upptagen, så kan ändring häri vinnas allenast på

det sätt, att besvär över påföringen anföras hos prövningsnämnden inom

ovan angivna tid. Sker ej det, står påföringen fast och avgiften måste

inbetalas, även om den är orätt påförd. Sedan en gång pensionsförsäkringen

blivit fullt genomförd torde en dylik extra inbetalning, utöver

vad lagen strängt taget kräver, för avgiftsbetalaren vara av något

värde, då den ju tillägges de avgifter, som han i regel förut må hava

inbetalt och sålunda bidrager till att i någon mån öka den en gång till

honom utfallande avgiftspensionen. Men annorlunda ställer sig saken

Motionen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

under första tiden av lagens tillämpning, då en mängd personer finnas,

som på grund av anställning i statens eller annan tjänst icke äro avgiftspliktiga

och för vilka någon inbetalning förut icke skett. Om en

sådan nödgas på grund av oriktig påföring inbetala en eller annan avgift,

så följer därav allenast olägenhet. Den avgiftspension, som på

grund av en dylik inbetalning en gång kan tillfalla honom, är såsom pension

utan värde, och för pensionsstyrelsen måste det vara en tunga att

under en lång följd av år bokföra och redovisa ett sådant belopp. Under

alla omständigheter bör naturligtvis ingen tvingas att mot sin vilja

göra inbetalning utöver vad lagen stadgar.

Erfarenheten giver vid handen, att fel av ovan antydd art ingalunda

äro sällsynta i förteckningarna över dem, som hava att betala pensionsavgift.

Till kammarrätten hava inkommit klagomål i pensionsmål

till rätt avsevärt antal: under december 1914: 178; under 1915: 586;

och under 1916: 418. I det ojämförligt största antalet av dessa mål

grundas klagan därå, att den klagande påförts pensionsavgift, ehuru han

enligt bestämmelserna i 5 § bort vara därifrån befriad. Och i flertalet

fall äro dessa klagomål även sakligt befogade.

Detta sakförhållande är ganska förklarligt. Förteckningen uppgöres

av mantalsskrivningsförrättaren, som därvid ej har annat underlag

än mantalslängden och därtill hörande uppgifter. En uteglömd eller

otydlig eller vilseledande uppgift angående en persons yrke kan lätt

föranleda, att tjänsteanställning eller annat förhållande, som bort föranleda

befrielse från avgift, ej med erforderlig tydlighet framgår av förteckningen,

och om taxeringsnämnden, då den sedermera genomgår

förteckningen, icke på grund av rent personlig kännedom kan besluta

om befrielse från avgift, blir sådan påförd.

Det korrektiv som författningen anvisar mot fel av nu antydd art

— längdens framläggande för allmänheten i regel under tiden från och

med den 1 till och med den 10 juli — är uppenbarligen alldeles

illusoriskt. Ty endast ett fåtal lära komma att begagna sig av det

tillfälle till granskning som därigenom lämnas. Besväret med och understundom

kostnaden för inställelse å granskningsstället, svårigheten att

finna tid till ett dylikt besök, okunnighet om hela taxeringsförfarandet,

medvetandet om att lagligen vara befriad från avgiftsplikt och tron på

att detta också skall av vederbörande iakttagas m. m. dylikt gör, att

ett fel i längden sällan kommer till den därav berördes kännedom, innan

han får sin debetsedel, då det är försent att klaga hos prövningsnämnden.

Han besvärar sig då hos kammarrätten — det ojämförligt största

antalet. av ovan berörda mål är just av denna art — men då får han

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

9

det besked, att som lian ej klagat bos prövningsnämnden, hans talan

ej kan prövas. Slutet är att den orätt påförda avgiften måsto betalas.

Kammarrätten ansåg sig till en början kunna tillgodose den materiella

rätten i dessa mål genom att, i så stor omfattning som möjligt,

anse och behandla dylika avgiftspåföringar såsom tillkomna av misstag

och således underkasta dem saklig prövning, ehuru de ej varit överklagade

hos prövningsnämnden, i analogi med vad som sker, då beskattning

blivit av misstag på person eller genom misskrivning någon påförd.

Men sedan ett dylikt mål fullföljts till regeringsrätten, meddelade

regeringsrätten i slutet av år 1915 det besked, att som klaganden icke

i föreskriven ordning anfört besvär över taxeringsnämndens beslut hos

vederbörande prövningsnämnd, samt prövningsnämnden ej gjort ändring

i sagda beslut, alltså och då de hos kammarrätten anförda besvären

således icke bort av kammarrätten till prövning upptagas, funne regeringsrätten

skäligt att med undanröjande av kammarrättens utslag fastställa

beskattningsnämndernas beslut. (Regeringsrättens årsbok 1915

not. C. nr 180). Därefter har den av kammarrätten anlitade utvägen

att rätta till felaktigheter av ifrågavarande art måst övergivas, och numera

bliva flertalet av dessa mål förklarade deserta på den grund att

talan ej förts hos prövningsnämnden. Av 441 under år 1916 avgjorda

pensionsmål blevo 250 förklarade deserta, därför att klagan ej förts hos

prövningsnämnden, 18 deserta på annan grund och endast 173 upptagna

till saklig prövning.

Då i det ojämförligt största antalet av dessa deserta mål klaganden

obestridligen har materiellt rätt, måste själva processordningen betecknas

såsom otillfredsställande. Den är det så mycket mer, som pensionslagens

bestämmelser i denna del enligt min mening äro principiellt

oriktiga. I 5 § av pensionslagen bestämmes vilka som äro befriade från

avgiftsplikt. Frågan huruvida en viss person faller under dessa bestämmelser

är icke en taxeringsfråga, likställd med den där det gäller att

avgöra en persons inkomst och därav beroende skattskyldighet, utan en

rättsfråga, där det gäller att avgöra, om han är att hänföra till någon

av de i § upptagna kategorier eller icke. Åven om man av lämplighetsskäl

funnit nödigt att uppdraga detta avgörande i första hand åt

taxeringsnämnden, följer ingalunda härav att ifråga om ändringssökande

i taxeringsnämndens beslut samma väg bör anvisas, som om frågan

gällde vanlig beskattning. Beträffande en av de i 5 § angivna kategorierna

— invalida personer — har lagen själv funnit nödigt anvisa

annan väg för prövning av taxeringsnämndens beslut. Det är svårt att

inse, varför ej samma väg för ändringssökande öppnats även ifråga om

de övriga kategorierna.»

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 3 avd. 2 käft. (Nr 2.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

10 Sammansätta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

I följd av vad sålunda anförts hemställer motionären, att riksdagen

måtte för sin del besluta sådan ändring i 16 § av lagen om allmän pensionsförsäkring,

att talan mot taxeringsnämnds beslut angående påförande

av pensionsavgift skall, då fråga är om tillämpning av bestämmelserna

i 5 § av samma lag, fullföljas hos pensionsstyrelsen och att

fatalietiden för anställande av sådan talan utsträckes.

Under hänvisning till vad pensionsstyrelsen anfört i sitt bilagda

yttrande, i vad det avser förevararande motion, får utskottet för sin del

ansluta sig till motionärens mening, att en ändring i föreslagen riktning

av 16 § i lagen om allmän pensionsförsäkring är av behovet påkallad.

Av de olika utvägar för frågans lösning, som i motionen antytts, finner

utskottet det angivna ansökningsförfarandet vara att föredraga. I likhet

med pensionsstyrelsen anser utskottet jämväl, att särskilt besvärsförfarande

icke bör fastställas, då ändring i verkställd avgiftspåföring sökes

av kommun eller av pensionsstyrelsens ombud.

Utskottet vill samtidigt framhålla, att i ett stort antal fall, då avgift

blivit felaktigt påförd, detta först kommer till synes vid den granskning

av förteckningarna enligt 14 §, som verkställes inom pensionsstyrelsen.

Då emellertid denna fråga faller utom ramen för yrkandet i förevarande

motion, har utskottet icke ansett sig böra upptaga till behandling

jämväl frågan om ändring av gällande bestämmelser därhän, att

pensionsstyrelsen skulle medgivas dylik befogenhet, oaktat starka skäl

kunna anföras, för att en lagändring i antydd riktning skulle vara av

ett framträdande behov påkallad.

Åven om således ifrågavarande spörsmål i hela dess vidd icke nu torde

kunna upptagas till behandling, har utskottet dock funnit sig böra

föreslå sådan ändring av 16 § i pensionsförsäkringslagen, att de av

motionären framhållna olägenheterna med nuvarande förfaringssätt måtte

avhjälpas; och har utskottet anslutit sig till det ansökningssystem, som

pensionsstyrelsen med avseende å förevarande frågas lösning förordat.

Den ifrågasatta lagändringen torde böra träda i kraft omedelbart efter

det kungörelse om densamma blivit utfärdad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

3:o) att riksdagen, i anledning av herr Peterssons

i Lidingö villastad förevarande motion ville för sin

del antaga följande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

11

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 16 § i lagen den SO juni 1913

om allmän pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 16 § i lagen den 30

juni 1913 om allmän pensionsförsäkring skall i nedan

angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

16 §.

Ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 14 § må,

där fråga gäller tillämpning av bestämmelserna i 5 §,

av enskild sakägare ävensom av kommun samt av ombud,

varom i 27 § förmärs, sökas hos pensionsstyrelsen,

och skall ansökning därom vara pensionsstyrelsen

tillhanda före utgången av augusti månad året näst

efter det, för vilket pensionsavgift påförts eller bort

påföras, vid äventyr att ansökningen eljest icke upptages

till prövning. Befinnes ändringssökandet vara

lagligen grundat, skall pensionsstyrelsen förordna om

rättelse i avgiftspåföringen och i övrigt vidtaga de åtgärder,

som därav må föranledas. I andra än bär ovan

anförda fall må ändring i taxeringsnämnds beslut enligt

14 § sökas av enskild sakägare ävensom av kommun

samt av ombud, varom i 27 § förmäles, genom besvär

inom den tid och i den ordning, som angående besvär

över taxeringsnämnds beslut är stadgat. Har pensionsavgift

blivit påförd den, som sålunda sökt ändring, är

han ändock skyldig att erlägga avgiftsbeloppet med rätt

att återfå vad ban finnes hava för mycket erlagt.

Har — — — bos pensionsstyrelsen.

Menar — -— —--efterrättelse.

Denna lag skall träda i kraft dagen efter den, då

lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket

i Svensk författningssamling.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

Motionen.

Utskottet.

IV.

Motionen nr 110 i andra kammaren ar lierr Mossberg.

Motionären anför:

»Enligt 9 § fjärde stycket pensionsförsäkrinslagen gäller, att allmän

fattigvårdsanstalt äger för tid, under vilken pensionstagare är intagen å

dylik anstalt uppbära honom tillkommande pensionstillägg samt därav

tillgodogöra sig kostnaden för vården.

Det tyckes som nämnda bestämmelse skulle vara begränsad till anstaltsvård

och ej till fall där fattigvård utgår i annan form.

Nu är det inom vårt land ett stort antal kommuner där fattigvårdsanstalt

ej finnes. På grund av kommunernas fattigdom eller på grund

av betungande lån för andra ändamål, kunna dessa kommuner ej påtaga

sig bördan av inrättandet av fattigvårdsanstalt, och således äro dessa

kommuner ej berättigade att uppbära pensionsunderstöd, som tillkommer

dem vilka äro i kommunens vård.

Samtliga vårt lands kommuner måste dock med en åttondedel av

varje understödstagares tillerkända pensionsbelopp bidraga till deras

pensionstillägg, vidare måste samtliga kommuner erlägga vad som brister

utöver pensionsbeloppet till samtligas underhåll och vård, dessutom

måste kommunerna erlägga grundavgifterna för försumliga och tredskande

betalare. Detta är således utgifter som drabba samtliga kommuner.

Då nu de kommuner, vilka sakna fattigvårdsanstalt, ej äga rätt att,

för underhåll och vård åt sina understödstagare, i likhet med dem, vilka

hava dylik anstalt, tillgodoräkna sig deras pension, så komma dessa i

en undantagsställning på så sätt, att om ej pensionstagaren frivilligt

överlämnar sin pension som bidrag till betalning för vård och underhåll,

så blir lagen orsak till ökade utgifter och således åstadkommande motsatsen

till vad den i huvudsak avser, nämligen att i någon mån verka

i utjämnande syfte.»

På grund härav yrkar motionären, att riksdagen ville besluta sådan

ändring av 9 § fjärde stycket pensionslagen, att även sådana kommuner,

vilka icke äga fattigvårdsanstalt, komma i åtnjutande av samma rätt i

fråga om av kommunen vårdad pensionstagare som de kommuner, vilka

äga dylik anstalt.

Utskottet kan för sin del icke finna motionärens förslag vara

tillräckligt motiverat av förhållandena. Det är, såsom pensionssty
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 13

relsen framhåller, en viss skillnad i en persons ställning, å ena sidan

om han är intagen på en fattigvårdsanstalt och å andra sidan, om

han är utackorderad av kommunen eller av fattigvården åtnjuter visst

årligt understöd. Det ligger betydligt närmare till hands, att kommunen

får uppbära hans pensionstillägg i förra fallet än i det senare. Och

även i det senare kommer pensionstillägget indirekt i viss mån kommunen

till godo genom minskat behov av fattigvård för pensionstagarna.

Den av motionären uttalade farhågan att med lagens nuvarande stadgande

kommuner, som sakna fattigvårdsanstalt, skulle tillskyndas ökade

utgifter, torde knappast vara befogad, åtminstone icke när det är fråga

om personer, som framdeles bliva berättigade till pensionstillägg. Genom

detta kunna de nämligen i många fall undgå att vända sig till kommunen

med begäran om hjälp och, om pensionen och pensionstillägget

jämte deras övriga inkomster icke skulle förslå till deras fulla försörjning,

torde det kommunala understödet jämte kommunens åttondel av

pensionstillägget i regel avsevärt understiga, vad kommunen nödgats utbetala,

om vederbörande icke haft rätt till pensionstillägg.

På grund härav hemställer utskottet,

4:o) att herr Mossbergs förevarande motion nr

110 i andra kammaren icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

V.

Motionen nr 180 i andra kammaren av herr von Sneidern.

Motionären hemställer, att riksdagen för sin del måtte besluta, att

4 § av lagen 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av

lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring skall erhålla

följande lydelse:

»Understöd, varom förmäles i 3 § 2 mom. härovan, utgår icke i

något fall för tiden före den 1 januari 1916.»

I motionen redogöres till en början för den behandling, som tidigare

ägnats frågan om retroaktiv utbetalning av pension enligt lagen om

allmän pensionsförsäkring. Sålunda hade enligt pensionsförsäkrings
-

Motionen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Sammansatta stats- och lagutsJcottets nr 2 utlåtande Nr 2.

lagens ursprungliga lydelse ingen begränsning bakåt i tiden ifråga

om pensions utgående förefunnits. På hemställan av pensionsstyrelsen

hade förevarande fråga sedermera upptagits till behandling, och till

1914 års riksdag hade Kungl. Maj:t avlämnat proposition med förslag

till ändrad lydelse av 31 och 37 §§ av lagen om allmän pensionsförsäkring.

Enligt nämnda förslag (31 §) skulle pension icke hava utgått

för tid före ingången av kalenderåret näst före det år, under vilket

ansökan om pension ingivits, varjämte den föreslagna lydelsen av 37 §

skulle hava medfört, att det procenttal, efter vilket pensionsbeloppet

skulle beräknas, alltid hade bestämts efter det år, varunder rätten att

erhålla pension hade inträtt. Det sammansatta stats- och lagutskott,

till vars behandling berörda proposition hänskjutits, hade emellertid

funnit sistnämnda stadgande alltför hårt drabba de pensionstagare, som

komme i åtnjutande av övergångstidens reducerade pensionsbelopp, vadan

utskottet föreslagit riksdagen, att i stället för det av Kungl. Maj:t föreslagna

tillägget till 37 § införa ett stadgande, varigenom nämnda pensionstagare

skulle undantagas från bestämmelsen i 31 § angående den förflutna

tid, för vilken pension högst skulle utgå. Denna utskottets hemställan

hade även bifallits av riksdagen.

Härefter anför motionären till stöd för sitt yrkande i motionen

följande:

»Denna bestämmelse i § 37 överflyttades 1915 till § 4 av nu gällande

»Lag 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen

den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring». Denna § lyder: »I fråga

om pensionstillägg eller understöd, som i 3 § sägs, skall stadgandet i

31 § första stycket andra punkten av lagen om allmän pensionsförsäkring

icke äga tillämpning, dock att understöd, varom förmäles i 3 §

2 mom. här ovan, icke i något fall utgår för tiden före den 1 januari

1916.» Genom 1915 vidtagna ändringar i övergångsbestämmelserna

har vidare tiden för den 4:de §:s giltighet utsträckts från utgången av

år 1918 till utgången av år 1929, som är det sista år, under vilket

pensionerna utgå med till 90 % reducerat belopp. En person, som

1929 söker pension och befinnes ha varit pensionsberättigad redan 1914,

erhåller således pension på en gång för 15 år.

Att dessa på en gång utbetalade större belopp i ett avsevärt antal

fall icke komma till den nytta, vartill är önskvärt att pensionsväsendets

starkt begränsade tillgångar skola komma, är uppenbart. Redan nu ha

olägenheter visat sig vid utbetalandet av ett par års pensioner på en

gång och i den mån som beloppen stiga, komma även missförhållandena

att ökas. Min erfarenhet går även i den riktning, att den förmån,

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 15

som den retroaktivt utgående pensionen lämnar, i stort sett ej ökar

pensionsväsendets popularitet. Det är sant, att det på en gång erhållna

efter pensionärens villkor stora penningbeloppet vållar honom mycken

tillfredsställelse, men penningarna försvinna snart och då blir besvikelsen

så mycket större, när de små månatligen eller kvartalsvis utfallande

pensionsbeloppen komma. Att avundsjuka också väckes hos dem, vilka

ej komma i åtnjutande av någon retroaktiv pension och vanligen ej

förstå anledningen härtill, är också givet.

För pensionsnämnderna ställer sig saken ej heller vidare angenäm.

Nämnden åligger att konstatera när rätt till pension inträder oberoende

av, om sökanden gör anspråk på retroaktiv pension och detta avgörande

blir svårare ju längre tillbaka i tiden nämnden blir tvungen att utsträcka

sina undersökningar. Nämnden är tvungen att tillstyrka utbetalandet av

ett större engångsbelopp, även då den vet, att användningen ej blir den

bästa. Samtidigt som nämnden med smärta måste iakttaga, huru de årliga

pensionerna ofta äro alldeles otillräckliga, måste den medverka till utbetalande

av engångsbelopp, vilkas gagn är tvivelaktigt.

Man kan ifrågasätta, huruvida den i § 31 pensionslagen fastställda

retroaktiva pensionen är berättigad; att den obegränsade rätten enligt § 4

i övergångsbestämmelserna medför mer skada än gagn synes mig uppenbart.

Det skäl, som av lagrådet 1914 åberopades för denna övergångsbestämmelse,

eller att ansökningarna i annat fall skulle kunna uppskjutas

till ett senare år, under vilket pensionerna utfalla med högre procent av

den normala pensionen, är ej längre i samma grad giltigt. I år utgå

pensionerna med 80 % av normalt belopp och från och med 1918 till

och med 1929 med oförändrat 90 %. De skäl, som kunde vara bärkraftiga

under åren 1914 till 1917, då pensionerna varje år ökades med

10 %, kunna därför ej längre åberopas. Har övergångsbestämmelsen i

§ 4 någon gång varit till gagn eller varit av behovet påkallad, är detta

nu ej längre förhållandet.

De belopp, som kunde inbesparas genom att denna bestämmelse

slopades, äro icke obetydliga. År 1916 utgjorde kostnaden för retroaktiva

pensionstillägg och understöd för 1914 enligt mig av pensionsstyrelsen

lämnade uppgifter 730,000 kronor, varav statens andel — tre fjärdedelar

— utgör 547,500 kronor. En del av de ansökningar, som ligga

till grund för utbetalningen av detta belopp, äro ingivna under 1915 och

för dessa skulle även med tillämpning av § 31 pensionslagen retroaktiva

pensioner utgå för 1914, men man torde knappast räkna för högt, om

man beräknar enbart statens kostnad år 1916 för de retroaktiva pensionerna

enligt § 4 av lagen om övergångsbestämmelser till 400,000 kronor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

Utskottet.

Huruvida denna summa under kommande år kommer att ökas eller

minskas, är omöjligt att säga. Det antagliga är, att antalet pensionärer

med retroaktiva pensioner kommer att minskas, men att de belopp, som

kommer var och en till del, i genomsnitt kommer att ökas och därmed *

även de olägenheter, som jag förut omnämnt.»

I sitt förut flera gånger åberopade yttrande framhåller pensionsstyrelsen,

i vad nu förevarande motion angår, att pensionsförsäkringen

närmast är avsedd att sörja för pensionstagarnas framtid, vadan styrelsen

icke anser skäl föreligga, att pension skulle i större utsträckning än som

stadgas i 31 § utbetalas för förfluten tid. Den allmänna folkpensioneringen

torde numera vara så allmänt känd, att det stora flertalet från

tidigare år pensionsberättigade redan hava sökt understöd, vadan de

skäl, som år 1914 före funnits för gällande bestämmelser i berörda hänseende,

icke längre äga samma giltighet. De i motionen framhållna

oegentligheter torde hava ytterligare ökats genom den lagändring av år

1915, varigenom tiden för de reducerade pensionsbeloppens utgående

utsträckts till utgången av år 1929.

För genomförande av en ändring i den av motionären föreslagna

riktning torde vissa övergångsbestämmelser tarvas. Pensionsstyrelsen

ifrågasätter i sådant hänseende — under förutsättning att ifrågavarande

lagändring skulle träda i kraft den 1 januari 1918 -— om icke

viss tid bör föreskrivas, inom vilken alla, som anse sig berättigade

till pensionstillägg eller understöd för tid före den 1 januari 1917, hava

att ingiva sina ansökningar.

Utskottet anser sig på dessa grunder och med hänvisning i övrigt till

de skäl, motionären anfört, hava anledning förorda viss ändring i motionens

syfte av 4 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser

i anledning av pensionsförsäkringslagen, varvid, i anledning av pensionsstyrelsens

påpekande, viss övergångsbestämmelse torde erfordras.

I följd härav hemställer utskottet,

5:o) att riksdagen i anledning av herr von Sneidems

motion nr 180 i andra kammaren måtte för sin del

antaga följande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

17

Förslag

till

Lag

om iindrad lydelse av 4 § i lagen den 8 Juni 1915 om

övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni

1913 om allmän pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 4 § i lagen den 8 juni

1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen

den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring skall

erhålla följande ändrade lydelse:

4 §•

I fråga om pensionstillägg eller understöd, vartill

rätt inträtt före den 1 januari 1917 och varom ansökan

göres före den 1 januari 1919, skall stadgandet

i 31 § första stycket andra punkten av lagen om allmän

pensionsförsäkring icke äga tillämpning; dock att

understöd, varom förmäles i 3 § 2 mom. här ovan,

icke i något fall utgår för tiden före den 1 januari

1916.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

VI.

Motionen nr 249 i andra kammaren av herr Tengdalil.

1 förevarande motion hemställes, att riksdagen ville besluta borttaga

§ 2 i lag den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av

lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring.

Till stöd för detta yrkande anför motionären följande:

»Bland övergångsbestämmelserna, som uteslutande ha till syfte att

minska kostnaderna för folkpensioneringen, är den, som utesluter viss

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 3 avd. 2 käft. (Nr 2.) 3

Motionen.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

kategori på grund av dess försörjningsförhållanden under 1913, särskilt

egendomlig i de sökandes ögon och tråkig för dem, som skola handhava

lagens tillämpning. Det heter, att utesluten är den, som vid 1914 års

ingång redan fyllt femton år och redan då var till arbete varaktigt oförmögen

samt år 1913 under sammanlagt mer än fyra månader åtnjutit

full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar.

Om avsikten med denna § (som ingick som del av § 37 redan 1913)

var att utesluta en särskilt »lös» eller av andras barmhärtighet beroende

del av befolkningen, så torde denna avsikt knappast ha förverkligats.

(Jag yttrar mig ej om, huruvida sådan tendens är socialmoraliskt riktig.)

För en tid sedan hade jag t. ex. i en viss pensionsnämnd i Stockholm

ett fall, där den ansökande myndigheten gent emot en min invändning

om bristande utredning och svårighet att träffa personen i fråga med

styrka hävdade, att den omständigheten, att en person icke haft fast

bostad i 10 år och att varken han själv eller någon, som kunde lämna

upplysningar om honom, kunde anträffas, icke vore skäl för att icke

behandla ansökan i vanlig ordning, om blott personen i fråga icke

hade varit fullt försörjd av fattigvården i mer än 4 månader under 1913.

A andra sidan måste man på grund av här avhandlade paragraf utesluta

efter vanligt betraktelsesätt mycket hyggliga och trevliga människor,

som haft den olyckan att just år 1913 ligga fritt på exempelvis

Försörjningsinrättningen i Stockholm (landets största sjukhus). Jag hade

nyligen ett sådant fall, en blind flicka, som skrivit ut sig från Försörjningsinrättningen

och nu hade månatligt fattigunderstöd, vilket emellertid

gick helt till hyran. I övrigt levde hon visserligen helt på välvilliga

medmänniskor — något, som ofta förekommer bland fattigt folk, där

hjälpsamheten är förvånande stor ibland även mot icke närskylda personer.

Något socialmoraliskt skäl finns naturligtvis inte, varför denna hyggliga

och oförvitliga flicka skall tvingas tillbaka in på sjukhuset — där

man ingenting nämnvärt kan göra åt henne — i st. f. att leva ute i

friheten, vilket hon skulle kunnat göra lättare, om hon fått ett litet understöd

från folkpensioneringen.

Särskilt förhatliga och underliga — för allmänheten åtminstone —

te sig naturligtvis gränsfallen. Jag har å ena sidan haft ett fall, där

man kunde tillstyrka en person, för vilken det fattades 1 dag i 4 månader,

full fattigförsörjning år 1913, och å andra sidan ett fall, där

man avstyrkte en person, som haft sådan försörjning 1 dag över 4

månader. Allmänheten har naturligtvis svårt att se något rationellt i

detta.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 19

Härtill kommer svårigheten att konstatera, hur det verkligen förhöll

sig med en persons försörjningsförhållanden under just 11)13 — ett

årtal, som vad tiden lider kommer att ligga allt mer och mer fjärran.

Fattigvårdsmyndigheten kan t. ex. påstå, att en omtvistad person, för

vilken sökes, icke haft full fattigförsörjning 4 månader 1913, men i

övrigt icke upplysa, på vilket annat sätt vederbörandes inkomstförhållanden

verkligen gestaltat sig. Jag har nyligen haft ett fall, där nämnden

på tillstyrkan av pensionsstyrelsens ombud beslöt avstyrka en ansökan

av denna orsak »på grund av ofullständighet». Det gällde eu

sinnessjuk kvinna, som själv ej kunde lämna uppgifter om sig. Den

enda, som känt något om henne, nämligen hennes ogifta moder, dog

redan 1912. Själv hade jag mycket arbete med att söka utreda personens

i fråga förhållanden och fick därvid gå många steg förgäves. Nu

klagar fattigvårdsmyndigheten under förmenande, att när ingen vet något

om kvinnan i fråga under år 1913, får man väl antaga som sannolikast,

att hon försörjt sig själv.

Detta om fattigvårdsmyndighets och pensionsnämnds svårigheter

att ibland utreda sökandes förhållanden under år 1913. Men även för

sökanden själv, om han än är vid fullt förstånd och synnerligen villig

att endast säga sanningen, är det ofta mycket svårt att redogöra för

förhållandena flera år bakåt. De flesta föra inga anteckningar över sina

levnadsförhållanden. Om de också varit föremal för fattigvård, kunna

de inte erinra sig tidslängden, i all synnerhet inte på en eller ett par

dagar när.

Nu kan man naturligtvis säga, att de, som varit fattigförsörjda år

1913 en så avsevärd tid som mer än 4 månader, till stor del nog äro

det alltjämt och att deras medtagande nu endast skulle betyda ökad rätt

för kommunerna att lägga beslag på från folkpensioneringen utgående

medel. Denna invändning bör dock* icke få hindra en i och för sig riktig

ändring i lagen. Frågan om kommunernas rätt härvidlag bör ses i

hela sin vidd. Personer, som en tid varit att betrakta som varaktigt

oförmögna att sig försörja, kunna f. ö. ibland förbättras, så att de icke

längre tillhöra den kategorien. I de stora städernas fattiginrättningar och

sjukhus går ju folk ut och in oupphörligt och vistas där ett år en mycket

kort tid och ett annat år längre. Det är bara det, som folk har så svårt

att förstå, att t. ex. 4 b* månaders full fattigförsörjning år 1913.kan utestänga

från en viss rätt, men icke en lika lång likadan försörjning t. ex.

år 1912 eller år 1914.

I detta sammanhang förtjänar påpekas vikten av att få någon förklaring

på, hur »fattigvård eller välgörenhetsinrättningar» skall tolkas.

s. 20 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Motionen.

20 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

Enligt vad man sport håller den praxis på att utvecklas, att vistelsen för

akuta fall på sjukhus fej under fattigvård), om ock över 4 månader 1913,

ej räknas sökanden till last, men däremot vistelse på fattiginrättning,

isynnerhet om personen kan rubriceras som kroniskt fall. Nu förekommer

emellertid både i Stockholm och förmodligen andra stora städer, att

stora verkliga sjukhus råka ligga under fattigvården. Detta är ju en

resp. kommuns inre organisatoriska angelägenhet. Men det finns ingen

egentlig rimlighet i, att personer skola behandlas olika inför pensionslagen,

om de råkat att ett visst år komma in på det ena det eller andra

slaget av sjukhus.»

«

Under hänvisning till de skäl, som pensionsstyrelsen i sitt bifogade

yttrande anfört emot förslaget i förevarande motion, samt med hänsyn

till .de avsevärda kostnader, som skulle bliva en följd av ett bifall till

motionen, har utskottet icke kunnat förorda motionärens förslag. Tvivelsutan

finnas andra områden av pensionsförsäkringen, där förbättringar

äro mera förtjänta att införas än å det av motionären berörda. De

personer, som genom ett bifall till motionen skulle tillerkännas pension

från den allmänna pensionsförsäkringen, torde redan, dylik pension förlitan,

i stor utsträckning hava sin nödtorftiga bärgning.

Utskottet hemställer i följd härav,

6:o) att herr Tengdahls förevarande motion nr 249

i andra kammaren icke måtte föranleda till någon riksdagens

åtgärd.

VII.

Motionen nr 112 i andra kammaren av herr Widlnnd.

Motionären anför:

»Jämlikt lag om allmän pensionsförsäkring av den 30 juni 1913 är

envar svensk man eller kvinna skyldig att, utom i särskilda fall, erlägga

vissa i sagda lag föreskrivna avgifter för erhållande av pension vid en

närmare angiven ålder.

I enlighet med 5 § av sagda lag erlägges ej pensionsavgift av någon

för år före det, under vilket han fyller sexton år. I 17 § stadgas, att

om barn under aderton år är hos fader mantalsskrivet, är fader ansvarig

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2. 21

för erläggande av pensionsavgift för sådant barn. Vidare stadgas i 33 §,

att den, som efter fyllda femton år bliver till arbete varaktigt oförmögen,

men för vilken avgifter till erhållande av pension icke blivit erlagda,

ävensom den, vilken vid nämnda ålder redan är varaktigt arbetsoförmögen,

äger erhålla understöd under villkor och till det belopp, som

angående pensionstillägg, är i 6 § stadgat.

Enligt dessa bestämmelser skall sålunda avgiftsplikten för varje person

träda i kraft vid dennes sextonde år. Ur teoretisk synpunkt kan

det även vara riktigt att så sker, enär folkskoletiden då är avslutad,

barnen i regeln konfirmerade, och färdiga att själva börja arbeta för sitt

uppehälle. Vidare kan som skäl för avgiftspliktens inträdande vid denna

ålder anföras, att ju tidigare inbetalningarna börja, desto bättre blir det

ekonomiska underlägget för pensioneringen.

Denna syn på saken torde dock i praktiken ej vara så lycklig. Inom

alla områden, där lagen om arbetsskydd tillämpas, betraktas en arbetare,

som ej fyllt aderton år såsom minderårig, och får ej användas till annat

än vissa slag av arbete. Vidare börjar han då sin verksamhet med att

lära sig ett eller annat yrke och kan på grund därav naturligen icke

erhålla annan arbetsersättning än sådan som någorlunda motsvarar hans

arbetsprestation. Att den inkomst han sålunda förvärvar ej ens tillnärmelsevis

är tillräcklig för hans uppehälle är naturligt. Det torde på

goda grunder kunna anses, att detta förhållande givit upphovet till

lagens stadgande, att fader är ansvarig för pensionsavgifts erläggande

för hemmaboende barn i åldern under aderton år.

Om man tänker sig, att en fader önskar låta sina barn fortsätta

skolundervisning åtminstone något år, för att söka öka barnens existensmöjligheter,

något som ofta nog sker bland mindre bemedlade, mången

gång med avsevärda direkta uppoffringar, bliva förhållandena ännu svårare,

i det avgiftsplikten för barnen kommer såsom en extra börda, enär

de icke ens förtjäna något som kan bidraga till det egna uppehället; en

ställning, som sålunda ej kan anses vara bättre, än då barnen efter slutad

folkskoleundervisning omedelbart få börja att genom eget praktiskt

arbete söka förvärva färdighet i ett visst yrke.

Vid barnens adertonårsålder torde förhållandena i viss mån kunna

anses vara olika. Om t. ex. möjligheter till fortsatt skolundervisning ej

förefinnes, utan lärlingsställningen måste tillgripas, hava dock två års

arbete givit så pass mycken färdighet i yrhet, att inkomsten, om ej helt,

så åtminstone till en mera avsevärd del, förmår täcka de oundgängligaste

utgifterna. Om man vid denna tidpunkt låter den unge mannen

eller kvinnan bidraga till sin kommande pensionering genom att pålägga

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

Utskottet.

avgiftsplikt, torde detta kunna anses vara tillräckligt tidigt. Då likaledes

minderårighetsbegreppet försvinner vid denna tidpunkt och individen sålunda

är ohindrad att ägna sig åt vilket arbete han önskar och bör

kunna anses fullgod även i allmänt fysiskt hänseende, torde alla skäl

tala för, att avgiftsplikten framflyttas till adertonårsåldern, i stället för

sextonårs-, som nu gällande bestämmelser föreskriva.

Det ekonomiska läget för pensioneringen torde genom ett sådant

framflyttande av avgiftspliktsåldern möjligen bliva förändrat, och det kan

tänkas, att avgifterna på grund därav i någon mån måste höjas. Åven

om så skulle bliva fallet, torde ökningen dock kunna bäras utan allt för

stora svårigheter, då man väl får anse, att möjligheten till bättre inkomst

proportionellt sett bör vara så mycket större vid aderton år än

vid sexton, att den uppväger den höjning i avgifterna, som tidsförändringen

kan komma att kräva. Ur ekonomisk synpunkt borde således

hindren för framflyttning till adertonårsåldern vara överkomliga utan

att på allt för betungande sätt ingripa i individens levnadsförhållanden.»

På grund härav yrkas, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse

till Kung!. Maj:t hemställa om vidtagande av sådan ändring i lagen om

allmän pensionsförsäkring av den 30 juni 1913, att åldersgränsen för

avgiftsplikt till folkpensioneringen framflyttas från 16 till 18 år.

Frågan om fastställande till 18 år av den undre åldersgränsen för

avgiftsplikt till folkpensioneringen var som bekant föremål för utredningav

ålderdomsförsäkringskommittén. Av nämnda utredning framgick, att

en dylik åldersgräns skulle för de försäkrade medfört en avsevärt lägre

pension än som blir fallet med avgiftspliktens sättande till 16 år. Av

motsvarande förhållanden i utlandet inhämtades också, enligt kommitténs

mening, att en åldersgräns av 16 år icke borde möta några praktiska

hinder. På dessa grunder blev också vid riksdagens behandling av

pensionsförsäkringslagen förslaget om 16 år som nedre åldersgräns för

avgiftsbetalningen godtaget.

Då efter denna tid några särskilda förhållanden, som tala för motionärens

mening om åldersgränsens framflyttande, icke synas hava inträtt,

samt det icke kan vara önskligt att vidtaga en åtgärd, som skulle

leda till en sänkning av de ändock knappa pensionerna, kan utskottet

icke förorda motionen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

23

Utskottet hemställer således,

7:o) att herr Widlunds förevarande motion nr 112

i andra kammaren icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 maj 1917.

På det sammansatta utskottets vägnar:

AXEL SCHOTTE.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

Utskottet
-

Till I.

Reservation

av herrar Högberg och Tisell, vilka med avseende å herr Klefbecks

motion nr 8 i första kammaren ansett, att utskottets utlåtande bort

avfattas sålunda:

Då, på sätt pensionsstyrelsen — i det förut omförmälda, vid detta

utlåtande fogade yttrande — framhållit, ett bifall till motionen skulle

föranleda en avsevärd ökning av kostnaderna för hela pensionsförsäkringen,

anser sig utskottet icke kunna förorda motionen.

Av pensionsstyrelsens yttrande framgår likaledes, att den föreslagna

ändringen borde medföra en viss omarbetning av nu gällande lagbestämmelser

angående sättet för pensionstilläggets beräknande jämväl för

personer, vilkas årsinkomster överstiga 100 kronor; och bestämmelser i

sådant syfte skulle ytterligare stegra kostnaderna för den ifrågasatta

lagändringens genomförande.

Särskilt beträffande orter med höga levnadskostnader är det visserligen

av ett framträdande behov påkallat, att möjlighet beredes pensionstagare

till erhållande av högre pension. Då emellertid en till

Kungl. Maj:t av pensionsstyrelsen gjord framställning angående kommunala

pensionstillskott, vilken framställning torde föranleda proposition

till nästa års riksdag, i viss mån lärer kunna leda till ett avhjälpande

av de brister, som av motionären antytts, har utskottet härav funnit

ytterligare skäl att icke förorda bifall till motionen.

Utskottet hemställer i följd härav,

l:o) att herr Klefbecks förevarande motion nr 8

i första kammaren icke måtte föranleda till någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1917.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

25

Bilaga.

Yttrande av pensionsstyrelsen.

TILL KONUNGEN.

Enligt statsrådets och chefens för civildepartementet ämbetsskrivelse den 13

februari 1917 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt pensionsstyrelsen att inkomma med

ett av riksdagens lagutskott begärt yttrande i anledning av följande inom riksdagen

väckta motioner, nämligen nr 8 i första kammaren angående ändring av 6 § i lagen

den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, nr 9 i samma kammare med förslag

till ändrad lydelse av 5 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i

anledning av pensionsförsäkringslagen, nr 6, i andra kammaren om ändring av 16 §

i sistnämnda lag, nr 110 i samma kammare om ändring av 9 § fjärde stycket i

samma lag, nr 112 i samma kammare om skrivelse till Eders Kungl. Maj:t angående

ändring i avseende å åldersgränsen för avgiftsplikt till folkpensioneringen, nr ISO i

samma kammare om ändrad lydelse av 4 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser

i anledning av pensionsförsäkringslagen samt nr 249 i samma kammare

angående viss ändring i nyssberörda lag den 8 juni 1915.

I anledning härav får pensionsstyrelsen i underdånighet anföra följande.

I motionen nr 8 i första kammaren föreslås ändring av 6 § pensionsförsäkringslagen

i syfte att gränsen för det inkomstbelopp, för vilket vid beräkning av

pensionstilläggs storlek avdrag icke skall göras, höjes från 50 till 100 kronor.

Till en början vill pensionsstyrelsen erinra, att varken ålderdomsförsäkringskommitténs

förslag till lag om allmän pensionsförsäkring eller Eders Kungl. Maj:ts

proposition till 1913 års riksdag i ämnet innehöll någon bestämmelse om att vid

uträkning av pensionstilläggs storlek inkomst intill ett visst belopp skulle betraktas

som obefintlig. Den bestämmelse, som härutinnan nu gäller, tillkom i anledning av

en inom riksdagen väckt motion (nr 304 i andra kammaren), däri liksom i nu förevarande

motion en gräns av 100 kronor föreslagits. Av kostnadsskäl ansåg sig

riksdagen emellertid icke kunna gå med på att sätta gränsen så högt, utan bestämde

den till 50 kronor, varjämte infördes i 6 § ett stadgande att, om pensionstagarens

årsinkomst uppgår till 50 men icke till 100 kronor, avdrag skall ske allenast med det

belopp, varmed årsinkomsten överstiger 50 kronor. Andamålet med sistberörda

bestämmelse angavs vara att undvika olägenheten av alltför stora differenser ifråga

om inkomsttagare, vilkas inkomster ligga nära minimigränsen men på ömse sidor

om densamma, och att vinna en mjukare anpassning till inkomstens belopp.

Ett bifall till den nu föreliggande motionen skulle givetvis medföra en avsevärd

kostnadsökning, huru stor är svårt att beräkna. Till den 31 december 1916

hava utfärdats 240,856 pensionsbrev med ett årligt understödsbelopp av sammanlagt

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 3 avd. 2 höft. (Nr 2.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

14,288,000 kronor. Av pensionärerna hava 75,626 eller 31.4 procent en årsinkomst

mellan 50 och 100 kronor. Om understöden beräknats i enlighet med det i förevarande

motion väckta förslaget, skulle årliga understödsbeloppet ökats med 1,043,000

kronor eller med 7.3 procent. Härav kan man i någon mån sluta sig till kostnadsökningen.

Ett bifall till motionen i oförändrat skick skulle för övrigt leda till en orättvisa

för de personer, vilkas inkomster obetydligt överstiga 100 kronor. En man

med 100 kronors inkomst skulle erhålla ett oavkortat pensionstillägg å 150 kronor.

Hade hans inkomst i stället uppgått till 102 kronor, bleve pensionstillägget allenast

99 kronor, således en minskning i pensionen av 51 kronor vid en inkomstökning

av endast 2 kronor. Ett sådant missförhållande skulle tydligen tarva rättelse, som

lättast kunde vinnas med användande av samma princip, som ligger till grund för

bestämmelsen i 6 § tredje stycket andra punkten. Men en dylik bestämmelse skulle

uppenbarligen ytterligare öka utgifterna för pensionsförsäkringen.

Eu lagändring i antydd riktning skulle visserligen komma att medföra en

välbehövlig förhöjning av pensionstilläggen och från pensionsförsäkringens synpunkt

måste detta i och för sig naturligtvis betecknas såsom synnerligen önskvärt. Då

emellertid den betydande ökning av försäkringskostnaderna, som därav skulle följa,

icke torde kunna åstadkommas annat än genom ökat statsanslag och då några utsikter

att för närvarande för detta ändamål erhålla sådant näppeligen torde förefinnas,

anser sig styrelsen icke böra tillstyrka bifall till förevarande motion.

Ett bifall till motionen nr .9 i första kammaren skulle ock medföra en ökning

av kostnaderna för pensionsförsäkringen, en ökning, som dock sannolikt skulle bliva

jämförelsevis obetydlig. Motionen går ut därpå, att understöd från sjukkassa skulle,

i likhet med vissa understöd och pensioner från Vadstena krigsmanshuskassa, flottans

pensionskassa och invalidhusfonden, icke medräknas vid bestämmande av pensionssökandes

årsinkomst enligt 7 § pensionsförsäkringslagen.

Pensionsstyrelsen har vid tillämpning av bestämmelserna om inkomstberäkning

beträffande från sjukkassa utgående sjukhjälp förfarit så, att dylik sjukhjälp räknats

som inkomst endast i fall, då den varit av längre varaktighet och sålunda för den

tid, inkomstberäkningen avser, fått karaktär av livränta eller pension. Detta har

styrelsen ansett vara förhållandet, då sjukkassebidraget kunde påräknas under längre

tid än två år. Därest sjukkassebidrag icke under några omständigheter medräknades,

skulle detta enligt styrelsens mening i många fall innebära en orättvisa mot personer,

som tillförsäkrat sig sjukhjälp eller livränta från till exempel ett försäkringsbolag

eller som berett sig ränteinkomst genom penninginsättningar i bankinrättning. De

skäl, som i motionen andragits för att söka gendriva denna styrelsens uppfattning,

verka ingalunda övertygande.

Vidare kan här anmärkas, att staten som bekant lämnar bidrag till registrerade

sjukkassor och detta med ganska betydande belopp: för år 1914 med omkring 1 1/„

miljon kronor eller 21 procent av inflytande avgifter och bidrag från sjukkassornas

medlemmar. Skulle nu sjukkassebidragen aldrig medräknas som inkomst erhölle

följaktligen pensionsberättigade sjukkassemedlemmar bidrag från det allmänna på

två olika vägar och därtill, i fråga om pensionstillägg och understöd enligt pensionsförsäkringslagen,

med högre belopp än andra samhällsmedlemmar. Detta kan icke

vara riktigt eller lämpligt.

Visserligen hava, såsom motionären påpekat, statsmakterna medgivit, att vid

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

inkomstberäkning för pensionstillägg avdrag icke skall sko för vissa understöd och

pensioner från Vadstena krigsmanshuskassa, flottans pensionskassa och invalidhusfonden,

men skälen därtill hava varit helt andra än de, som åberopas i fråga om

bidrag från sjukkassor. 1 förra fallet gällde det nämligen att linna eu utväg att

förskaffa en bättre ekonomisk ställning åt en grupp uttjänta statstjänare, en grupp,

som för övrigt inom en ej alltför avlägsen framtid kommer att helt och hållet

försvinna.

Slutligen vill pensionsstyrelsen framhålla, att frågan om sjukkasseväsendets

ställning till pensionsförsäkringen lämpligen synes böra upptagas till behandling i

samband med frågan om införandet i vårt land av allmän sjukförsäkring, varom

som bekant utredning pågår. Att dessförinnan i pensionsförsäkringslagen vidtaga

några ändringar på detta område kan icke vara välbetänkt.

Det i motionen nr 6 i andra kammaren framställda förslaget avser sådan

ändring av 16 § i lagen om allmän pensionsförsäkring, att talan mot taxeringsnämnds

beslut angående påförande av pensionsavgift skulle fullföljas hos pensionsstyrelsen

icke blott såsom nu då fråga är om befrielse på grund av invaliditet, utan

i varje fall där det gäller att tillämpa bestämmelserna i 5 § samma lag, ävensom

att fatalietiden för anställande av sådan talan skulle utsträckas.

En ändring av 16 § i föreslagen riktning finner pensionsstyrelsen vara synnerligen

önskvärd. Såsom redan av motionen framgår, förekommer feldebitering av

pensionsavgifter i stor utsträckning och de nu i lagen meddelade bestämmelserna

för vinnande av rättelse däri hava visat sig otillfredsställande. Frågor om undantagande

från avgiftsplikt på grund av bestämmelserna i 5 § pensionsförsäkringslagen

äro uppenbarligen av helt annan karaktär än vanliga taxeringsärenden och pensionsstyrelsen

är i allo ense med motionären därom, att styrelsen bör vara den myndighet,

som har att fatta beslut om ändring i taxeringsnämnds beslut i alla sådana fall.

I motionen antydas två olika utvägar för frågans lösning. Den ena innebär,

att den, som vill vinna befrielse från honom obehörigen påförd pensionsavgift, endast

behöver inom viss tid anmäla detta hos pensionsstyrelsen, som därefter har att fatta

beslut och vidtaga nödiga åtgärder i saken. Anser kommun eller pensionsstyrelsens

ombud, att någon blivit utan laga grund undantagen från avgiftsplikt, skall besvärsförfarandet

fortfarande anlitas, ehuru besvären över taxeringsnämndens beslut skola

anföras hos pensionsstyrelsen, ej hos prövningsnämnden. Den andra utvägen innebär,

att ändring i taxeringsnämnds beslut enligt 14 § skall sökas genom besvär hos

pensionsstyrelsen, även då frågan gäller undantagande från avgiftsplikt jämlikt 5 §

andra eller tredje stycket. I samband därmed föreslås utsträckt tid för anförande

hos pensionsstyrelsen av besvär över taxeringsnämnds beslut.

För egen del vill pensionsstyrelsen förorda den förra utvägen. Ett besvärsförfarande

är alltid förenat med mera omgång än ett ansökningsförfarande. Den

erfarenhet, pensionsstyrelsen redan vunnit rörande behandlingen av sådana pensionsavgiftsfrågor,

som enligt 16 § första stycket nu i besvärsväg gå till styrelsen, har

givit vid handen, att detta förfarande verkar ganska tungt och är förenat med avsevärd

tidsutdräkt. Innan pensionsstyrelsen fattar sitt beslut, måste nämligen jämlikt

gällande instruktion för pensionsnämnderna yttrande inhämtas av vederbörande

pensionsnämnd och de flesta nämnder hålla numera sammanträden endast ett par

gånger om året. Även om ett ansökningsförfarande införes, torde nämnderna visserligen

stundom böra höras, dock knappast när det är fråga om avgiftsbefrielse på

grund av bestämmelserna i andra eller tredje stycket av 5 §. Införes ett ansök
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

ningsförfarande, synes detta böra utsträckas att gälla jämväl för det fall, att kommun

eller pensionsstyrelsens ombud vill söka ändring. Något avgörande skäl att för dem

bibehålla besvärsförfarandet torde näppeligen förefinnas.

Yare sig man bestämmer sig för besvärs- eller ansökningsförfarande bör enligt

pensionsstyrelsens mening fatalietiden utsträckas så långt det utan olägenhet för

försäkringsverksamheten låter sig göra. Det synes styrelsen därför, som om tidsgränsen

borde sättas till utgången av augusti månad året näst efter det, för vilket

avgiften påförts, eller med andra ord till utgången av den tid, inom vilken förteckningarna

enligt 14 § pensionsförsäkringslagen skola vara till pensionsstyrelsen överlämnade.

Varken ur pensionsförsäkringens eller de försäkrades synpunkt torde anledning

föreligga att genom en mera snävt tilltagen fatalietid försvåra möjligheten

att vinna rättelse i avgiftspåföringen och rent praktiskt sett synes det vara mest

tilltalande att bestämma ansöknings- eller besvärstidens utgång till en viss fixerad

tidpunkt under kalenderåret, då sådant, såsom i detta fall, utan olägenhet kan

genomföras.

Pensionsstyrelsen anser sig böra påpeka en viss olägenhet, som skulle bliva

förenad därmed, att pensionsstyrelsen och ej prövningsnämnd komme att fatta beslut

om ändring i taxeringsnämnds beslut om undantagande från avgiftsplikt jämlikt 5

§ andra och tredje styckena. Verkställes ändring av prövningsnämnden, kan nämligen

debitering i allmänhet ske i enlighet med den beslutade ändringen, vilket i

regel icke torde låta sig göra, om det är pensionsstyrelsen, som beslutar ändring

rörande avgiftspåföringen. Denna olägenhet anser styrelsen emellertid vara jämförelsevis

obetydlig och i viss mån uppvägas därav, att ärendena kunna förväntas få en

mera enhetlig behandling hos pensionsstyrelsen än hos de många olika prövningsnämnderna.

Anmärkas kan, att styrelsen sedan en tid tillbaka har under utredning frågan

om genomförande av vissa ändringar i gällande bestämmelser angående debitering

och uppbörd av pensionsavgifter, och att styrelsen i sammanhang därmed ämnat

föreslå en lagändring ungefär i den riktning, som nu ifrågasattes. Då det emellertid

måste anses angeläget, att en dylik lagändring genomföres så snart som möjligt,

skulle styrelsen med tillfredsställelse se, om det i motionen väckta förslaget därtill

nu kunde vinna statsmakternas bifall.

Slutligen vill pensionsstyrelsen i detta sammanhang framhålla, att det såväl

för pensionsförsäkringen som för den enskilde skulle vara synnerligen fördelaktigt,

om styrelsen kunde medgivas befogenhet att, även om ändring icke sökts, verkställa

nödig rättelse av oriktig avgiftspåföring och föranstalta om den återbetalning, som

därav kunde föranledas. Vid den inom styrelsen försiggående granskningen av förteckningarna

enligt 14 § pensionsförsäkringslagen upptäckas ofta uppenbara felaktigheter

vid avgiftspåföringarna. Att rätta dessa felaktigheter låter sig under nuvarande

förhållanden icke göra. En befogenhet för styrelsen att i sådana fall vidtaga rättelse

har emellertid visat sig vara i hög grad önskvärd.

De skäl, som i motionen nr IN) i andra hammaren anförts till stöd för en

ändring av 9 § fjärde stycket pensionsförsäkringslagen i syfte att rätten att uppbära

pensionstillägg, tillkommande en av kommun vårdad person, skulle utsträckas

att gälla även kommuner, som icke äga fattigvårdsanstalt, synas icke vara tillräckligt

vägande. Det är till en början en viss skillnad i en persons ställning, å ena sidan

om han är intagen på en fattigvårdsanstalt och å andra sidan om han är utackorderad

av kommunen eller av fattigvården åtnjuter visst årligt understöd. Det ligger

opaginerad Kontrollera mot PDF

2!)

Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

betydligt närmare till hands, att kommunen får uppbära lians pensionstillägg i förra

lallet än i det senare. Och även i det senare kommer pensionstillägget indirekt i

viss män kommunen till godo genom minskat behov av fattigvård för pensionstagania.

Den av motionären uttalade farhågan att med lagens nuvarande stadgande kommuner,

som sakna fattigvårdsanstalt, skulle tillskyndas ökade utgifter, torde knappast vara

befogad, åtminstone icke när det är fråga om personer, som framdeles bliva berättigade

till pensionstillägg. Genom detta kunna de nämligen i många fäll undgå

att vända sig till kommunen med begäran om hjälp och, om pensionen och pensionstillägget

jämte deras övriga inkomster icke skulle förslå till deras fulla försörjning,

torde det kommunala understödet jämte kommunens åttondel av pensionstillägget

i regel avsevärt understiga vad kommunen nödgats utbetala, om vederbörande

icke haft rätt till pensionstillägg.

Gent emot det i motionen nr 112 i andra kammaren framställda förslaget

att från 16 till 18 år framflytta åldersgränsen för skyldighet att erlägga pensionsavgift

tillåter sig pensionsstyrelsen hänvisa till vad i denna fråga förekom vid pensionsförsäkringslagens

antagande och särskilt till dåvarande chefens för civildepartementet

yttrande till statsrådsprotokollet vid lagförslagets framläggande (proposition

nr 126 till 1913 års riksdag sid. 67). Pensionsstyrelsen anser sig böra ytterligare

betona, att en höjning av den undre åldersgränsen skulle avsevvärt rubba de ekonomiska

grundvalarna för pensionsförsäkringen. Det är just de yngsta årsklassernas

avgifter, som representera de största värdena och som möjliggjort att pensionsbeloppen

kunna utgå efter så höga procentsatser, som de i lagen fastställda.

1 motionen nr 180 i andra kammaren framhålles det olämpliga däri, att enligt

nu gällande bestämmelser pension i vissa fall kan utgå för avsevärt lång, redan

förfluten tid, och föreslås, att för undanröjande av denna oegentlighet en ändring

vidtages i 4 § av lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av

pensionsförsäkringslagen. Vid bifall till förslaget skulle den, som hädanefter söker

pension eller understöd, aldrig få sådant för tiden före januari månad året näst före

det då pensionen sökes.

Såsom i motionen omnämnes har pensionsstyrelsen redan förut väckt förslag

om en lagändring i sådan riktning. Och det senaste årets erfarenhet har allt mera

styrkt styrelsen i sin uppfattning om önskvärdheten av en dylik lagändring. Styrelsen

har sedan en tid tillbaka haft under övervägande, på vad sätt denna fråga

lämpligen borde ordnas. Därvid har styrelsen funnit goda skäl tala för. att en

person, som icke i tid gör anspråk på sin rätt till pension eller understöd, får finna

sig i att ej under alla förhållanden utfå allt, vad han eljest skolat erhålla. Enligt

sitt begrepp avser ju pension närmast framtiden och praktiskt sett finnes egentligen

icke någon anledning varför en person skall uppbära pension för en redan förfluten

tid, under vilken han i alla fall erhållit sin försörjning. Att, såsom i 31 § medgives,

pensionen kan få räknas tillbaka från början av det år, som föregår det, under

vilket pensionen sökes, synes vara alldeles tillräckligt, och det kan enligt styrelsens

förmenande icke i något avseende anses obilligt, att på föreslaget sätt vidtaga

inskränkning i rätten att uppbära pension för förfluten tid. Visserligen ville riksdagen

icke vara med därom, när frågan där var före år 1914, men saken ligger

nu i ett annat läge. Då var ännu pensionsförsäkringen okänd för stora delar av

svenska folket och mången kunde därför väntas av ren okunnighet underlåta att

söka understöd. Numera torde saken vara så allmänt bekant, att alla. som verkligen

äro i behov av pension eller understöd, kunna väntas tillvarataga sin rätt och

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 6 samt. 3 avd. 2 käft. (Nr 2.) 5

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Sammansatta stats- och lagutskottets nr 2 utlåtande Nr 2.

de allra flesta, som varit understödsberättigade vid 1914 års ingång, hava redan

sökt understöd.

Såsom i motionen påpekas har för övrigt genom 1915 års lagändring den

tid, under vilken pensionstilläggen utgå med reducerade belopp, utsträckts till utgången

av år 1929, vadan den vid 1914 års riksdag beslutade ändringen av 31 §

pensionsförsäkringslagen icke kan träda i tillämpning förrän tidigast år 1931. Därigenom

framträda ändå skarpare de oegentligheter, som ifrågavarande motion avser

att avskaffa, oegentligheter, som således icke på långt när förelågo i lika hög grad,

som när den nu föreliggande frågan behandlades vid 1914 års riksdag.

Pensionsstyrelsen får därför tillstyrka bifall till det i motionen framställda

förslaget. Dock torde detta icke kunna godtagas utan vissa övergångsbestämmelser.

Så torde bliva nödigt stadga, att lagändringen icke får inskränka på deras rätt,

som före tiden för lagändringens ikraftträdande redan sökt pensionstillägg eller

understöd. Skulle en dylik lagändring träda i kraft den 1 januari 1918, kan det

ock ifrågasättas, om man icke borde föreskriva viss tid, exempelvis ett år efter

sistnämnda dag, inom vilken alla, som ansåge sig berättigade till pensionstillägg

eller understöd för tid före den 1 januari 1917, skulle ingiva sina ansökningar vid

äventyr att lagändringen eljest bleve tillämplig på dem.

Vad slutligen angår motionen nr 249 i andra kammaren går den ut på att

genom upphävande av 2 § i lagen den 8 .juni 1915 om övergångsbestämmelser i

anledning av pensionsförsäkringslagen bereda rätt till understöd enligt 33 § sistnämnda

lag jämväl åt den enda numera därifrån uteslutna kategorien svenska

medborgare, nämligen sådana som vid 1914 års ingång fyllt 15 år och redan då

varit till arbete varaktigt oförmögna samt år 1913 under sammanlagt mer än 4

månader åtnjutit full försörjning av fattigvården eller välgörenhetsinrättningar.

När det vid 1915 års riksdag var fråga om att utsträcka pensionsförsäkringen

till därifrån då uteslutna kategorier, medtogs icke nu ifrågavarande grupp.

Så önskvärt detta än varit, måste man avstå därifrån av kostnadshänsyn. Möjligheten

att nu i försäkringen inbegripa även denna grupp torde ingalunda vara större

nu än då. Denna grupp beräknades omfatta omkring 48,800 personer den 1 januari

1914. Sedan dess har givetvis ett betydligt antal avlidit. Enligt inom pensionsstyrelsen

verkställd uppskattning skulle dock kostnaden för utsträckandet av rätten

till understöd jämväl till denna grupp för endast år 1918 stiga till mellan 2V2 och

3 miljoner kronor, varav på staten skulle belöpa 3/4. Kostnaderna skulle visserligen

sjunka med varje år, men dock under en följd av år uppgå till betydande belopp.

Under sådana omständigheter anser sig pensionsstyrelsen icke kunna tillstyrka bifall

till det föreliggande förslaget. Därest statsmakterna anse sig kunna så avsevärt

öka kostnaderna för pensionsförsäkringen, synes det vara mera tilltalande, att höja

de nu utgående, starkt reducerade pensionstilläggen och understöden än att tilldela

sådana åt personer, vilka redan dem förutan i regel hava sin framtida försörjning

tryggad genom fattigvården eller välgörenhetsinrättningar.

Stockholm den 20 mars 1917.

Underdånigst

ADOLF af JOCHNICK.

0. F. EKBOM.

CARL BROBERG.

KARL DICKMAN.

HUGO ELLIOT,

föredragande.

ERIK STRIDSBERG.

AXEL TELANDER.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1917:272 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion avseende ändring av 6 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring. s. 5 i texten
  2. Rskr. 1917:273 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående ändring av 16 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring. s. 7 i texten
  3. Rskr. 1917:274 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående ändring av 4 § i lagen den 8 juni 1915 om övergångsbestämmelser i anledning av lagen den 30 juni 19 s. 10 i texten