Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna.

1917-12-23 · 80 sidor, varav 73 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 73 av 80 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1917:36, Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr Sfi.

t

*

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1917 kl. 3 e. m.

Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln,

innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Sedan bankoutskottet den 6 sistlidna mars avgivit utlåtande nr 12

angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel,

innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna, får utskottet

nu avgiva utlåtande angående vissa till utskottet remitterade propositioner

och motioner i hithörande ämnen.

Rörande dessa motioner har utskottet funnit sig böra införskaffa

särskild utredning. Utskottet har nämligen ansett det vara av vikt att

erhålla upplysningar dels om de faktiska förhållanden, vilka i varje särskilt

fall kunde inverka på den föreliggande frågans bedömande, dels

ock huruvida beviljandet av pensionen eller understödet skulle stå i

överensstämmelse med eller innebära ett frångående av de principer,

som hittills legat till grund för pensioners och understöds beviljande.

Utskottet har därför anhållit om utverkande av Kuugl. Maj:ts befallning

till statskontoret att efter inhämtande, där så erfordrades, av uppgifter

från andra ämbetsverk och inrättningar till utskottet inkomma med upplysningar

i omförmälda avseenden.

I anledning härav har utskottet emottagit ett av statskontoret den

10 nästlidna april avgivet, av åtskilliga bilagor åtföljt utlåtande.

Beträffande de grunder, som följts vid beviljande av pensioner och

understöd, anför statskontoret till en början, att vissa mera allmängiltiga

upplysningar lämnats i statskontorets utlåtande den 5 april 1913, vilket

finnes tryckt såsom bilaga till bankoutskottets utlåtande nr 35 för samma

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 26 höft. (Nr 36.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

år, och då statskontoret icke funnit anledning att göra ändring i eller

tillägg till vad statskontoret då i berörda hänseende anfört, har statskontoret

i omförmälda avseende hänvisat till innehållet i nämnda utlåtande.

För innehållet i övrigt av statskontorets yttrande kommer att vid

de särskilda motionerna lämnas redogörelse.

A. Det civila pensions väsende t.

Angående

tilläggspension

åt

vissa lärarinnor

vid de

statsunderstödda

enskilda

läro•

anstalterna.

l:o) I punkt 5 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit

riksdagen att i avbidan på proposition angående förbättrade pensionsförmåner

för lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter

för ändamålet beräkna under riksstatens tionde huvudtitel på extra stat

för år 1918 ett belopp av 40,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen den 16 februari

1917 avlåten proposition, nr 137, under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma

dag föreslagit riksdagen, dels godkänna följande grunder för beredande

av tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda

läroanstalterna:

1. Föreståndarinna eller lärarinna, som är eller varit delägare i

lärarinnornas pgnsionsanstalt eller enligt § 2 i denna anstalts reglemente

varit berättigad att ingå såsom delägare i densamma eller avgått med

pension före den 1 januari 1911, äger rätt att, på sätt och under villkor,

som nedan sägs, uppbära tilläggspension.

2. a) Rätt att efter avgång från sådan anställning, som i § 2 av

reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt sägs, erhålla tilläggspension

inträder den 1 juli det kalenderår, då pensionstagaren fyller 60 år, dock

icke före den 1 juli 1918, med villkor dels att hon vid sin avgång

under minst 10 tjänstår, beräknade på sätt nedan under punkt c) sägs

bestritt sådan tjänstgöring vid enskild läroanstalt att hon enligt eljest

gällande bestämmelser ägt rätt att tillgodoräkna sig densamma för uppflyttning

i högre lönegrad, dels så vitt angår lärarinna, som före den

1 juli 1918 avgått från sin befattning, att hon styrker sig vara för sitt

uppehälle i behov av tilläggspensionen.

b) Föreståndarinnas tjänstgöring beräknas motsvara 20 veckotimmar

för läsår. Biträdande föreståndarinna tillgodoräknas 5 veckotimmar

utöver det antal, som hennes undervisningsskyldighet omfattar, dock

sammanlagt högst 20 för läsår.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Banfcoutskottets utlåtande Nr - 36.

3

'' : ■ c) För föreståndarinna anses läsår motsvara tjänstår; för biträdande

föreståndarinna eller lärarinna skall läsår, som omfattar minst 20 veckotimmar,

anses motsvara fullt tjänstår samt läsår, som omfattar ett mindre

antal veckotimmar än 20, betraktas som så stor del av ett tjänstår,

som antalet veckotimmar utgör del av 20.

3;i För varje läsår tillgodoräknas pensionstagaren ett bidrag av

•> kronor för varje veckotimme, dock att det bidrag, som för visst år

sålunda må tillgodoräknas, jämte de bidrag, som staten och, beträffande

tiden från och med år 1911, kommun eller enskilda donatorer eller

vederbörande läroanstalt för året haft att vidkännas för lärarinnas pensionering,

icke må överstiga sammanlagt 100 kronor.

4. Tilläggspension utgår med det belopp, som enligt de för lärarinnornas

pensionsanstalt, vid tiden för tilläggspensionens beviljande

gällande beräkningsgrunder motsvarar de sålunda tillgodoräknade bidragen;

dock att tilläggspensionen tillsammans med den pension, som

skulle reglementsenligt tillkomma vederbörande vid 60 års ålder, endast

för det fall må överstiga 800 kronor, att vid sammanläggningen högre

belopp uppkommer på grund därav, att vederbörande lärarinna för sin

pensionering erlagt frivilliga avgifter utöver vad som erfordrats för utbekommande.

av stadgat statsbidrag. I sådant fall må totalpensionens

belopp kunna uppgå till högst 1,200 kronor.

5. I övrigt skola de i reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt

givna bestämmelser rörande i reglementet avsedda pensioner i

tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande nu ifrågavarande

tilläggspensioner;

dels och för beredande av tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid

enskilda läroanstalter anvisa under riksstatens tionde huvudtitel på extra

stat för år 1918 ett förslagsanslag å 40,000 kronor.

Beträffande utredningen i ämnet, får utskottet hänvisa till åberopade

statsrådsprotokollet.

På grund av vad till stöd för förevarande förslag i statsrådsprotokollet

förekommer, har utskottet ansett sig böra tillstyrka detsamma

och fåi: utskottet förty hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må

vinna riksdagens bifall.

2:o) I en till riksdagen den 23 februari 1917 avlåten proposition,

nr 123, -har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att den, som

börjat att uppbära understöd från småskollärares m. fl. ålderdomsunder
-

Ang&ende

vin ändring i

bcstämmeltema

rörande

undentöd från

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

småskollärares

m. fl. ålderdöma

under - glöd» nu st ult.

Angående,

förär, dradc

bestämmelse r

rörande

understöd ät.

vissa förutvarande

fiir/..

skollärarinnor.

stödsanstalt men sedermera mottager nytt förordnande såsom lärare vid

någon för den allmänna folkundervisningen inrättad skola, må, för den

händelse han vid sådant förordnande kvarbliver under minst fem år,

vid förordnandets frånträdande undfå det större understöd, vartill detta

förordnande kan berättiga honom.

Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet

hänvisa till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

ecklesiastikärenden den 23 februari 1917.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts förevarande förslag får ntskottet

hemställa,

att Kungl. Maj:ts framställning i ämnet må vinna

riksdagens bifall.

3:o) I en till riksdagen den 16 februari 1917 avlåten proposition,

nr 138, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att dels föreskriva, att

det jämlikt 1907 års riksdags beslut på allmänna indragningsstaten

såsom förslagsanslag upptagna beloppet av 4,000 kronor till bestridande

av understöd åt vissa lärarinnor skall förändras till förslagsanslag högst,

dels ock förklara, att beträffande beloppet av statsunderstöd ur

nämnda anslag samt förutsättningen om bidrag till understödstagare från

vederbörande kommun följande ändrade bestämmelser skola från och

med år 1918 lända till efterrättelse, nämligen

att statsunderstödet må till varje understödstagare utgå med högst

så stort belopp för år räknat, att det tillsammans med de belopp, som

vederbörande erhåller från kommun samt från pensionsinrättningen för

lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom eller från

svenska lärarinnornas pensionsförening, uppgår till 1,200 kronor, samt

att såsom förutsättning för beviljande av dylikt statsunderstöd erfordras,

att understödstagare av vederbörande kommun erhåller minst så

stort understöd för år räknat, som av kommunen tilldelats henne för år

1917, dock med rätt för Kungl. Maj:t att till eljest behörig sökande,

som icke tillförene erhållit statsunderstöd, framdeles bevilja sådant, oavsett

huruvida hon åtnjuter kommunalt understöd eller icke.

Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet hänvisa

till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden

för den 16 februari 1917.

Utskottet, som icke haft något att erinra mot förevarande förslag,

hemställer,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

att Kung!. Maj:ts framställning i ämnet må vinna

riksdagens bifall.

4:o) I en inom andra kammaren av herr Henrikson jämte lyra

andra av kammarens ledamöter väckt motion, nr 109, bär hemställts,

Datt riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t, i samband med utarbetande av förslag till lönereglering för lärare

och lärarinnor vid folk- och småskolor, täcktes taga under övervägande,

huruvida icke de lärare och lärarinnor, som under år 1916 och därefter

uppfyllt villkoren för erhållande av pension, må kunna bli delaktiga av

den pension, som skulle ha tillkommit dem, därest de på grund av särskilt

tillstånd kvarstått i tjänsten vid tiden för nämnda förslags genomförande».

Till stöd för framställningen har anförts följande:

»Sedan flere år tillbaka har frågan om lönereglering för lärarkåren

vid våra folk- och småskolor stått på dagordningen, men ännu väntar

den på sin lösning. I årets statsverksproposition lämnas under åttonde

huvudtiteln eu redogörelse för frågans läge, utmynnande i att det förberedande

arbetet ännu ej fortskridit så långt, att proposition i ämnet

kan förväntas hinna bli framlagd vid innevarande års riksdag. Och i

anslutning därtill föreslås, att nu liksom under de senaste åren ett extra

lönetillägg skall tillerkännas lärarpersonalen. Men om ej exceptionella

förhållanden under de senaste åren varit rådande, hade val denna fråga

redan nu varit löst.

I en alldeles särskild ställning befinna sig de gamla folk- och

småskolans trotjänare, som nu uppnå och under den närmast föregående

tiden uppnått den ålder, att de enligt bestämmelserna skola avgå med

pension. I förhoppningen att löneregleriugen omedelbart skulle ha blivit

genomförd ha åtskilliga av dessa anhållit att. få kvarstå i skolans tjänst

ett år utöver den stadgade tiden för att sålunda kunna komma med i

den nya lönestaten och tå del av därmed följande högre pension. Och

många skolråd ha icke ansett sig kunna förmena dem att få denna begäran

uppfylld. Men året har gått, utan att löneregleringsfrågan fått

sin lösning, och så ha de åter stått inför samma situation att antingen

avgå och taga den gällande pensionsrätten i anspråk eller anhålla att

få utföra ännu ett års strävsamt arbete i skolans tjänst i förväntan att

genom löneregleringsfrågans lösning under året få en något bättre ställning

efter avskedstagandet.

Det synes oss, att det vore synnerligen lyckligt, om det kunde så

ordnas, att dessa lärare och lärarinnor, varom vi här talat, kunde komma

- (nejd emir.

vinna, läror**

och lärår*

innors vid

tolk- ock *mtU

* kol or pennamcrintf.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Direklunteu

Över folkskollärarnas

pert.

sionsinrättninj.

Statsko ritorr!.

i åtnjutande av den högre pension, som kommer att fastställas i samband

med den omedelbart förestånde lönercg-leriugen för folk- och småskolans

lärarepersonal, och att de sålunda icke behövde bli lidande på

det förhållandet, att en sedan länge berättigad lönereglering på grund

av särskilda förhållanden blivit undanskjuten.

Det behjärtansvärda i detta önskemål framstår så mycket starkare,

då man erinrar sig, att på grund av den rådande svåra dyrtiden, vars

slut ej nu låter sig skönjas, Kungl. Maj:t funnit sig böra till årets riksdag

föreslå en genomgående höjning av förut fastställda statspensioner!»

På anmodan av statskontoret har dii-ektionen över folkskollärarnas

pensionsinrättning i avgivet yttrande anfört:

»I fråga om denna motion får kungl. direktionen erinra om den, direktionen

veterligt, allmänt vedertagna grundsats, att en tjänstinnehavares pensionsrätt bör

bedömas endast efter de vid tiden för avskedstagandet gällande föreskrifter. Ett

frånträdande av denna grundsats skulle tydligen medföra ej blott rubbningar i de

för den nya pensionsregleringen gjorda beräkningar utan jämväl konsekvenser i

övrigt av långt gående räckvidd. Om kungl. direktionen alltså med hänsyn härtill

måste finna sig förhindrad att understödja motionen i dess föreliggande form, kan

kungl. direktionen å andra sidan ej underlåta att framhålla, hurusom i betraktande

av de exceptionella förhållanden, som hittills vållat uppskov med löne- och pensionsregleringens

genomförande, motionens syfte synes direktionen behj ärtans värt;

och skulle direktionen därför vilja ifrågasätta, huruvida icke på annan väg än den

i motionen föreslagna något skulle kunna åtgöras i angivna syfte, antingen så att

genom statens direkta mellankomst bereddes något tillägg till pensionen åt dem,

som med hänsyn till uppnådd ålder nödgas avgå från sin tjänst före den nya löneoch

pensionsregleringens trädande i tillämpning, eller ock så att, i avbidan på den

nya löne- och pensionsregleringens trädande i kraft, gällande föreskrifter om skyldighet

för folk- och småskollärare att vid viss levnads- och tjänstålder avgå från

tjänsten förklarades tills vidare ej äga tillämpning.»

Statskontoret har i sitt ovanberörda utlåtande för egen del anfört

följande:

»Statskontoret delar de av direktionen uttalade betänkligheter mot

rubbandet av den grundsats, att en tjänstinnehavares pensionsrätt bör

bedömas efter de vid tiden för avskedstagandet gällande föreskrifter.

Däremot anser sig statskontoret icke kunna biträda något av de av

direktionen framlagda förslagen om beredande av tillfällig hjälp åt de

gamla lärare och lärarinnor, som nu äro eller under den närmaste framtiden

bliva skyldiga att avgå från innehavande befattningar. För bedömande

av frågan om genomförande av den föreslagna tilläggspensioneringen

skulle nämligen erfordras en utredning, som icke lärer hinna

nu verkställas. Yad åter beträffar det alternativa förslaget om generell

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 86. 7

suspension av skyldigheten för folk- och småskollärare att vid viss levnadsoch

tjänstålder avgå från tjänsten, skulle för dess realiserande en förändring

i gällande författning bliva nödvändig; och finner statskontoret

icke skäl härom göra hemställan. Fördenskull torde icke återstå annan

utväg än att, såsom i motionen omförmäles, vederbörande tillätes att

tillsvidare kvarstå i tjänst i den mån sådant är möjligt; och skolråden

lära kunna antagus ställa sig tillmötesgående gentemot ansökningar i

sådant avseende, helst som den tidpunkt väl icke lärer vara så synnerligen

avlägsen, då löne- och pensionsförhållandena för ifrågavarande

lärare och lärarinnor bliva ordnade.»

I likhet med statskontoret och direktionen över folkskollärarnas

pensionsinrättning finner utskottet det möta betänkligheter att rubba

den allmänt vedertagna grundsatsen, att en tjänstinnehavares pensionsrätt

bör bedömas efter de vid tiden för avskedstagandet gällande föreskrifter.

Med hänsyn härtill anser sig utskottet icke kunna understödja motionen

i dess nuvarande form. Utskottet är emellertid ense med direktionen

därom, att motionen måste anses vara ganska bebjärtansvärd. Direktionen

har alltså ifrågasatt, huruvida icke på annan väg än den i

motionen föreslagna åtgärder skulle kunna vidtagas i angivna syfte,

antingen så att genom statens direkta medverkan något tillägg till

pensionen bereddes dem, som med hänsyn till uppnådd ålder nödgades

avgå från sin tjänst före den nya löne- och pensionsregleringens tillämpning,

eller ock i avbidan härå en generell suspension av skyldigheten

för folk- och småskollärare att vid viss levnads- och tjänstålder

avgå från tjänsten. Statskontoret har för sin del förklarat sig icke

kunna biträda något av de sålunda framlagda förslagen.

Vad det senare alternativet beträffar, lärer, såsom statskontoret

erinrar, för dess genomförande viss förändring i gällande författning

vara nödvändig; och anser sig icke heller utskottet för sin del höra

biträda detsamma. Vidkommande det förra alternativet framhåller statskontoret,

hurusom för bedömande av frågan om genomförande av den

föreslagna tilläggspensioneringen erfordrades viss utredning, som icke

syntes hinna nu verkställas. Även utskottet anser eu sådan utredning

vara nödvändig, innan något förslag i berörda syfte kan genomföras;

och lärer det därför icke vara möjligt att för närvarande yttra sig om

ett dylikt förslag. Med hänsyn till de exceptionella förhållanden, som

hittills vållat uppskov med löne- och pensionsregleringens genomförande,

och då ifrågavarande lärares och lärarinnors ställning måste anses vira

ganska bekymmersam, synes det i allt fäll förtjäna att tagas under

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Angående

gäldandet av

■vissa pensionsavgifter

för

under krigstjänst

gör ing

afliden personal.

Statskontoret.

övervägande, huruvida icke möjligen staten skulle kunna träda hjälpande

emellan på enahanda sätt, som skett i avseende å äldre behövande folkskollärare

och småskollärare.

Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion II: 109 icke må av riksdagen

bifallas.

B. Det militära pensioasväsendet.

5:o) I en till riksdagen den 4 april 1917 avlåten proposition,

nr 190, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen medgiva, att på grund av bestämmelse i gällande

krigsavlöningsreglemente oguldna avgifter till arméns pensionskassa

och arméns nya änke- och pupillkassa för under krigstjänstgöringstid

avlidna delägare i nämnda kassor må gäldas av statsverket.

Enligt åberopade statsrådsprotokollet har statskontoret i detta

ärende anfört följande:

»Enligt § 5 mom. 1 av krigsavlöningsreglementet skulle visserligen,

på samma gång som avgifterna till arméns pensionskassa upphörde

att inbetalas, jämväl all pensionsutbetalning till sådana pensionärer, som

åtnjöte krigslön, upphöra; men de sålunda innehållna pensionsbeloppen

skulle i stället uppbäras av kronan. Under mobiliseringstiden komme

alltså icke blott änke- och barnpensioneringen utan även tjänstemannapensioneringen

att föranleda ungefär lika stora utbetalningar som förut,

under det att en del av de pensionsavgifter, varmed utgifterna delvis

skulle bestridas, icke inflöte. Den brist på medel för bestridande av

pensioneringskostnaderna, som sålunda kunde uppkomma för direktionen,

syntes i första hand kunna motverkas genom en föreskrift, att de pensionsbelopp,

som kronan skulle äga xippbära, icke behövde inlevereras

till statsverket, förrän normala förhållanden återinträtt. Om även med

utnyttjande av ett sådant medgivande brist skulle uppstå, syntes icke

något hinder förefinnas att täcka densamma från förslagsanslaget till

upprätthållande av arméns pensionskassas egen pensionering med fastställda

pensionsbelopp samt till fyllnadspensioner, vilket anslag just vore

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

9

aveett att bestrida pensioneringskostnaderna, i den mån de icke kunde

täckas av inflytande avgifter och kassans övriga ärliga inkomster.

Mot vad direktionen i övrigt föreslagit, vore från statskontorets

Bida intet att erinra, men ansåge sig statskontoret böra framhålla, att

då nu gällande, av riksdagen godkända pensioneringsgrunder för armén

vilade på förutsättningen, att löntagaren själv skulle vidkännas vissa

v avgifter för egen pensionering, den föreslagna bestämmelsen, att sådana

avgifter i vissa fall skulle gäldas av statsmedel, syntes vara av beskaffenhet,

att riksdagens bifall därtill vore erforderligt.»

För egen del har departementschefen yttrat.

»Krigsavlöningsreglementet av den 11 juli 1915 upphörde visserligen

att gälla med utgången av år 1910. Ifrågavarande bestämmelse

angående anstånd med inbetalning av pensionsavgifter under krigstjänstgöringstid

kvarstår emellertid oförändrad såväl i det under år 1917

gällande krigsavlöningsreglementet som ock i det förslag till dylikt

reglemente, som enligt Kuugl. Maj:ts förut denna dag meddelade beslut

är avsett att underställas innevarande års riksdags prövning.

Mot det av direktionen för arméns pensionskassa i ämnet avgivna

förslaget har jag icke något att erinra. I likhet med vederbörande

myndigheter finner jag det vara med billighet överensstämmande, att

oguldna pensionsavgifter för personal, som avlidit under krigstjänstgöring,

gäldas av statsverket. På av statskontoret anfört skäl torde

emellertid riksdagens samtycke härtill böra inhämtas.»

Utskottet har för sin del icke heller något att erinra mot förslaget

att oguldna pensionsavgifter för personal, som avlidit under krigstjänstgöring,

gäldas av statsverket. Propositionen innehåller icke något förslag,

varifrån de härför erforderliga medlen skulle bestridas. Statskontoret

har emellertid i sitt yttrande framhållit, hurusom hinder icke syntes

förefinnas att täcka eventuell brist på medel för bestridande av pensioneringskostnaderna

från förslagsanslaget till upprätthållande av arméns

pensionskassas egen pensionering med fastställda belopp samt till fyllnadspensioner,

vilket anslag just vore avsett att bestrida pensioneringskostnaderna,

i den mån de icke kunde täckas av inflytande avgifter och

kassans övriga årliga inkomster.

I detta uttalande anser sig utskottet böra för sin del instämma,

under erinran att, om ifrågavarande utgifter avsetts skola bestridas förskottsvis,

detta förfarande icke överensstämmer med det förslag: om undBihang

till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 höft. (Nr 36.) 2

Departements
chefen.

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Angående

rätten till

underhåll från

Vadstena

krigsmanshuskassa.

vikande såvitt möjligt av förskottsutbetalningar, som nyligen framställts

av kassaförlagskommittén.

Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att på grund av bestämmelse i gällande krigsavlöningsreglemente

oguldna avgifter till arméns pensionskassa

och arméns nya änke- och pupillkassa för

under krigstjänstgöringstid avlidna delägare i nämnda

kassor må gäldas av statsverket.

6:o) I en inom andra kammaren av herr VaJilquist väckt motion,

nr 232, har motionären med instämmande av en annan av kammarens

ledamöter hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast låta utreda, huruvida och under

vilka villkor det skulle kunna medgivas indelt manskap med minst 20

men under 25 tjänsteår, som avskedats före den 1 januari 1910 och är

i behövande omständigheter, att likställas med sådant manskap avskedat

efter sistnämnda tidpunkt och sålunda komma i åtnjutande av underhåll

från Vadstena krigsmanshuskassa enligt de närmare bestämmelser, vilka

finnas angivna i 1914 års senare riksdags beslut och Kungl. Maj:ts på

grund härav utfärdade kungörelse den 6 november 1914, samt att för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Till stöd för framställningen har anförts följande:

»På Kungl. Maj:ts framställning medgav 1909 års riksdag, att

avsked må meddelas indelt manskap efter uppnådda 20 tjänsteår med

rätt att anmälas till underhåll på expektans i Vadstena krigsmanshuskassas

tredje klass, så snart den avskedade uppnått 50 års ålder, vilket

beslut trädde i kraft den 1 januari 1910. Före sistnämnda tidpunkt

fordrades minst 25 tjänsteår för att komma i åtnjutande av underhåll

från samma kassa.

Emellertid har denna sänkning av tjänsteåldern för berättigande

till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa oriktigt uppfattats av

en del f. d. indelta soldater som om den även gällde sådana indelta,

vilka avskedats före den 1 januari 1910, i de flesta fall på grund av

sjuklighet med därav uppkommen oförmåga att uppfylla militärtjänstens

krav och av vilka många numera rent utav lida nöd och måst anlita

den kommunala fattigvården. Jag har i icke så få fall haft besök av

indelta av denna kategori, och jag måste tillstå, att förhållandena

beträffande dem varit så ömmande, att det synts mig vara fullt befogat,

att staten träder hjälpande emellan, så att sådana behövande f. d. indelta

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankuutskottets utlåtande Nr 36.

11

soldater icke måtto behöva lida brist på det allra nödvändigaste för ett

‘‘ nödtorftigt livsuppehälle under ålderns dagar.

Vid ett och annat tillfälle har riksdagen på framställning av

enskilda motionärer beviljat understöd åt dylika indelta soldater och

även vid denna riksdag föreligga sådana framställningar från motionärer

i andra kammaren.

För att emellertid söka åstadkomma hjälp för samtliga behövande

f. d. indelta soldater med minst 20 men under 25 tjänsteår och icke

blott åt en eller annan sådan, som, det kan ju sägas, lyckats av eu

slump träffa, samt intressera eu riksdagsman, vilken behjärtat hans

betryckta läge och åtagit sig hans sak, som motionsvägen kommit

honom till hjälp, har jag ansett mig böra bringa frågan i sin helhet

inför riksdagen.

Det kan ju framhållas, att ovannämnda f. d. indelta soldater

komma i åtnjutande av allmänna folkpensioneringens fördelar, men

därvid vill jag dock göra den erinran, att understöden från denna för

närvarande och ännu en tid framåt äro ganska små, vadan en förbättring

i de årliga understöden genom samtidigt understöd från Vadstena krigsmanshuskassa

för dessa indelta soldater, vilka dock under eu icke ringa

tid direkt tjänat staten, synes mig väl så berättigad.

Rätt att erhålla understöd från Vadstena krigsmanshuskassa skulle

dock endast tillkomma sådana f. d. indelta soldater, vilkas behov av

understöd nöjaktigt styrkes.

Att ett bifall till motionen, om dess syfte skall kunna vinnas,

kommer att medföra ett något förhöjt årligt anslag till Vadstena krigsmanshuskassa,

håller jag för sannolikt under någon tid framåt.

Storleken av anslaget är det mig emellertid icke möjligt angiva,

då jag icke varit i tillfälle införskaffa nödiga uppgifter om, huru många

före den 1 januari 1910 avskedade indelta soldater med minst 20 men

under 25 tjänsteår finnas. Jag anser mig därför icke kunna begära,

att riksdagen utan sådan utredning skall fatta beslut i frågan, utan in•''

skränker mig till att begära riksdagens medverkan till en skrivelse

till Kungl. Maj:t om utredning i frågan.»

Arméförvaltningens civila departement har på anmodan av statskontoret

i avgivet yttrande anfört:

ArméförvaUtångens

civila

departement.

»I anledning av ifrågavarande motion får departementet anmäla, att departementet

anser det med motionen avsedda syftet behjärtansvärt. Att tillförlitligt beräkna

det ökade anslag, som för ifrågavarande pensionering erfordras, tillåter ej

tiden; dock har departementet genom från vederbörande truppförband inkomna upp
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Statskontoret..

Utskottet.

Angående pension

åt f. soldaten

A. G

Mom.

gifter för 10 år, nämligen åren 1900—1909, redan nu kunnat inhämta, att under

nämnda år 919 indelta krigsmän med minst 20 och under 25 tjänstår meddelats

avsked; utan att hava kunnat tilldelas underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa.

Huruvida alla dessa äro stadda i behövande omständigheter kan däremot icke nu

noggrant utrönas. Det årliga belopp, som för underhåll åt nämnda antal krigsmän

erfordras, skulle bliva högst 55,535 kronor, och vill det av arméförvaltningens räkenskaper

synas, som om denna kostnad skulle kunna utgå från Vadstena krigsmanshuskassa

utan ökning av anslagen till densamma.

De föreskrifter som utöver vad i motionen avses, erfordras för imderstödens

utbetalande, torde böra meddelas av Kungl. Magt.»

Statskontoret har för egen del i sitt förenämnda yttrande förklarat

sig icke hava anledning till någon erinran mot vad arméförvaltningen

anfört.

Aven utskottet finner för sin del motionärens framställning synnerligen

behjärtansvärd. Såsom motionären framhåller, torde det emellertid

i sakens nuvarande läge idke vara möjligt att angiva den erforderliga

ökningen av det ifrågavarande anslaget. Arméförvaltningens civila departement

har också framhållit, hurusom tiden icke medgåve en tillförlitlig

beräkning av nämnda anslagsökning. Det har under sådana förhållanden

synts utskottet vara nödigt, att den i motionen upptagna

frågan göres till föremål för särskild utredning, vilken lämpligast torde

böra utföras genom Kungl. Maj:ts försorg. Utskottet har alltså, behjärtande

de f. d. indelta soldaternas i de flesta fall säkert mycket bekymmersamma

ställning, ansett sig böra tillstyrka bifall till motionärens

framställning.

Åberopande vad sålunda förekommit hemställer utskottet,

att herr Vahlquists förevarande motion II: 232

må av riksdagen bifallas.

7:o) I en inom andra kammaren av herr Berg i Munkfors väckt

motion, nr 31, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta om en årlig

pension av 300 kronor åt förre soldaten Anders Gustav Moss från Ransäters

socken i Värmlands län, att utgå från allmänna indragningsstaten

från och med 1917 års början».

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Förre soldaten Anders Gustav Moss, som varit anställd vid Värmlands

regemente under mer än tjugu år, måste på grund av sjuklighet

taga avsked. Moss har sedan dess genom diverse arbete underhållit sin

talrika familj. Emellertid har den tilltagande åldern jämte alltmer ökad

s. 13 Kontrollera mot PDF

Banlcoutskottets utlåtande Nr 36.

13

sjuklighet gjort, att det blivit svårare för honom att draga sig fram,

och det lilla understöd från statsverket, 12 kronor om året, som Mobb

bekommer, är ju endast ett ringa tillskott för familjens underhåll. Riksdagen

har tillförne vid många tillfällen hjälpt gamla soldater till en

något så när möjlig bärgning genom utökade pensioner, och jag vågar

hoppas att även detta fall skall beaktas.»

Vid motionen finnas fogade avskrifter av två intyg, till vilka utskottet

anhåller få hänvisa.

Därjämte har motionären till utskottet ingivit ett så lydande

läkarintyg:

»Att f. soldaten Anders Gustav Moss, 56 år, från Mossängen i Ransäters

socken av Värmlands län, under senaste 10 åren av mig vid skilda tillfällen behandlats

för symtom av magsår, även någon gång för reumatiska besvär från ryggens

och benens muskler,

att hans kroppskrafter i allmänhet under samma tid varit och fortfarande

äro nedsatta,

att han på grund därav endast förmått att utföra lättare arbete, samt

att hans arbetsförmåga även framdeles torde komma att förbliva minskad,

intygas härmed på heder och samvete. Munkfors den 3 februari 1917.

Victor Tåhlin.

e. provinsialläkare.»

På anmodan av statskontoret har arméförvaltningens civila departement

i avgivet yttrande angående pension åt ej mindre Moss än även

de under punkterna 8 och 9 här nedan omförmälda A. Lind och J.

Skatt anfört följande:

»a) Anders Gustav Moss är född den 7 juni 1860, antogs i krigstjänst den

31 mars 1883 och erhöll på grund av oförmåga till fortsatt krigstjänst till följd

av kronisk magkatarr och avtagande krafter avsked den 16 september 1903.

Moss är således nu närmare 57 år gammal och har tjänat 20 år och 5 månader.

b) Anders Lind är född den 10 april 1845, antogs i krigstjänst den 27 november

1866 och erhöll på grund av sjuklighet (allmän svaghet) avsked ur krigstjänsten

den 5 juli 1890. Lind är således nu 72 år gammal och har tjänat i 23

år 7 månader.

c) Skatt är född den 30 november 1851, antogs i krigstjänst den 1 december

1875 och erhöll på grund av sjuklighet (inskränkt rörelseförmåga i högra knäleden

enligt bifogat läkarbetyg) avsked såsom oduglig till krigstjänst den 8 september

1898. Skatt är således nu 65 år 3 månader och har tjänat i 22 år 9 månader.

Då enligt vad blivit upplyst de icke ådragit sig sin sjuklighet i tjänsten

hava de ej heller kunnat vid avskedet anmälas till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa

och hava ej heller sedermera erhållit dylikt underhåll.

För jämförelse får departementet erinra därom, att senare årens riksdagar

tilldelat åtskilliga f. d. krigsmän, som före den tid, de varit pensionsberättigade,

på grund av sjukdom måst avgå ur krigstjänsten, pension antingen på allmänna

A rméförvattningcns

civila

departement.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8t ullkontor tt.

Utskottet.

i 14 Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

indragningsstaten eller från Vadstena krigsmanshuskassa; dock torde näppeligen

riksdagens åtgärd att tillerkänna dessa f. d. krigsmän pension kunna åberopas som

stöd för beviljande av understöd åt Moss, Lind och Skatt, enär så ömmande omständigheter,

som därvid förekommit, ej angående nu ifrågasatta pensioner synas

vara anförda.

I sammanhang härmed får departementet påpeka, att en ledamot i riksdagens

andra kammare uti motion nr 232 hemställt om skrivelse till Kung!. Maj:t

angående utsträckning i viss omfattning av rätten till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa.

Skulle detta av riksdagen bifallas kommer jämväl frågan om pensioner

åt Moss, Lind och Skatt, vilka samtliga tjänstgjort 20 år och därutöver,

att därigenom avgöras.

Slutligen har departementet ej kunnat underlåta att anmäla, det departementet

anser, att de ifrågasatta pensionsbeloppen ej höra överskrida de underhållsbelopp,

vartill Moss, Lind och Skatt skulle varit berättigade, därest de uppfyllt

stadgade villkor för erhållande av årligt underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa

eller

för Moss 61 kronor jämte förhöjning vid fyllda 60 levnadsår till 100 kronor.

för Lind och Skatt, som redan överskridit 60 år, 100 kronor vardera.»

Statskontoret har för egen del i fråga om den nu föreslagna pensionen

förklarat sig icke hava något att tillägga till vad arméförvaltningens

civila departement anfört.

Såsom arméförvaltningen erinrar, har riksdagen vid åtskilliga tillfällen

antingen å allmänna indragningsstaten eller från Vadstena krigsmanshuskassa

beviljat pensioner åt f. d. krigsmän, vilka före den tid de

varit pensionsberättigade på grund av sjukdom måst avgå ur krigstjänsten.

I förevarande fall syntes emellertid omständigheterna icke vara

så ömmande som i nyssnämnda fall, varför riksdagens omförmälda beslut

knappast kunde åberopas såsom stöd för den nu ifrågasatta pensionen.

Utskottet är härvidlag av samma mening som arméförvaltningens civila

departement och anser alltså icke tillräckliga skäl föreligga för tillstyrkande

i detta fall av en pension å 300 kronor från allmänna indragningsstaten.

Emellertid bär utskottet funnit sådana omständigheter vara

för handen, att det synes rimligt, att den ifrågavarande f. d. soldaten

må komma i åtnjutande av understöd från Vadstena krigsmanshuskassa,

som om han tjänat därför föreskriven tid; och anser utskottet denna

förmån böra tillerkännas honom från och med den 1 januari 1917.

Med stöd av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,

II: 31, må medgiva, att förre soldaten Anders Gustav

Moss från Ransäters socken i Värmlands län må från

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

15

och med den 1 januari 1917 ur Vadstena krigsmanshuskassa

erhålla pension efter samma grunder, som

om han tjänat för pensions erhållande föreskriven tid.

8:o) I en inom andra kammaren av herr Sävström väckt motion,

nr 106, har hemställts »att riksdagen ville åt f''. d. soldaten Anders

Lind bevilja en årlig pension av trehundra kronor att utgå, om möjligt

från 1917 års början, på allmän indragningsstat under hans återstående

livstid».

Till stöd för motionen har motionären anfört följande:

»Vid olika tillfällen har riksdagen i särskilda fall beviljat framställningar

om understöd till soldater, som på grund av sjukdom måst

avbryta tjänstgöringen och fördenskull kommit i behövande omständigheter.

I förhoppning om att riksdagen även nu må behjärta liknande

framställning, får undertecknad anföra följande:

F. d. soldaten vid kungl. Helsinge regemente, Anders Lind, Freluga,

Bollnäs församling, började sin tjänstgöring vid samma regemente den

27 november 1866. Den 5 juli 1890, således efter nära 24 års tjänstgöring,

nödgades Lind på grund av sjukdom begära avsked. Lind, som

nu är 72 år gammal, har icke åtnjutit understöd av Vadstena krigsmanshuskassa,

utan fått försörja sig själv.

För att bereda honom en välbehövlig lättnad i de ekonomiska bekymren

för livets uppehälle, vore ett mindre årligt anslag för honom

synnerligen värdefullt.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens

vederbörande utskott.»

På anmodan av statskontoret har arméförvaltningens civila departement

avgivit yttrande i ärendet och tillåter sig utskottet att beträffande

såväl detta som statskontorets utlåtande hänvisa till näst föregående punkt.

Under hänvisning till vad utskottet anfört här ovan under punkt

7 angående pension åt förre soldaten A. G. Moss hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,

II: 106, må medgiva, att förre soldaten Anders Lind,

Freluga, Bollnäs socken, må från och med den 1

januari 1917 ur Vadstena krigsmanshuskassa erhålla

pension efter samma grunder, som om han tjänat för

pensions erhållande föreskriven tid.

Angående pension

ål f. soldaten

A fond

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Angående pen

•non åt (‘.soldaten

J. Skall.

9:o) I en inom andra kammaren av herr Carlson i Herrljunga

väckt motion, nr 165, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att

förre soldaten Johannes Skatt från Magra i Ålvsborgs län måtte från

och med innevarande år tillerkännas rätt till pension eller understöd

från Vadstena krigsmanshuskassa i överensstämmelse med 1909 års riksdagsbeslut

angående indelt manskap».

Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:

»Förre soldaten Johannes Skatt från Magra i Ålvsborgs län antogs

i tjänst vid dåvarande kungi. Västgötadals regemente den 1 december

1875 och tjänade sedan såsom soldat vid samma regemente till den 8

september 1898, då han på grund av sjuklighet och oduglighet till krigstjänst

enligt läkarebevis erhöll begärt avsked med det vitsord, att han

under tjänstetiden sig utmärkt väl skickat.

På grund av att han vid sitt avskedstagande icke räknade mer

än omkring 23 tjänsteår vid regementet, kunde han då ej erhålla någon

pension från Vadstena krigsmanshuskassa, utan har han alltsedan sitt

avskedstagande från regementet fått draga sig fram så gott han kunnat.

Genom att han lyckades erhålla anställning såsom kyrkväktare

inom församlingen och därjämte fick sig anvisat ett ödelagt torp att

uppodla, har han genom flit och sparsamhet hittills kunnat på detta sätt

försörja sig och sin hustru. Men i den mån ålderdom och därmed nedsatt

arbetsförmåga inträder, bli helt naturligt esistensbekymren för

honom större, detta så mycket mera, som han ej har någon samlad besparing

att tillgå, utan uteslutande är beroende av sin arbetsförmåga.

Emellertid vill det synas mig som om det förhållandet, att Skatt

ej kan räkna mer än 23 tjänsteår vid regementet, icke bör få vara det

ensamt bestämmande och avgörande i denna sak. Riksdagen har flera

gånger under de senare åren vid pensioners beviljande åt olika personer

genom sina beslut visat, att där ömmande förhållanden förelegat och

billighet och rättvisa så krävt, har man i möjligaste mån sökt tillmötesgå

de framförda önskemålen, även om icke alltid vederbörande till fullo

uppfyllt, de för ändamålet stadgade bestämmelserna, och vad nu särskilt

de gamla soldaterna angår, beslöt 1909 års riksdag på därom av Kungl.

Maj:t gjord framställning dels att soldat efter att ha tjänat under <20

år och uppnått 50 års ålder skulle vara berättigad till understöd från

Vadstena krigsmanshuskassa och dels att underhållet (gratialer) skulle

ökas med 25 kronor per år. Då detta beslut emellertid ej fick retroaktiv

karaktär, kunde ej någon av de före denna tid avgångna få någon

nytta därav.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

17

Det är med anledning av vad jag här anfört, som jag vågar draga

detta speciella fall under riksdagens prövning, under förhoppning att

riksdagen även här skall träda hjälpande emellan.»

Vid motionen äro fogade åtskilliga intyg, till vilka utskottet anhåller

få hänvisa.

På anmodan av statskontoret har arméförvaltningens civila departement

avgivit yttrande i ärendet, och tillåter sig utskottet att beträffande

såväl detta som statskontorets utlåtande hänvisa till punkt 7 här ovan.

Med hänsyn till de i motionen anförda ömmande omständigheter uukotut.

anser utskottet sig böra tillstyrka, att på sätt i liknande fall ägt rum

Skatt beredes pension från Vadstena krigsmanshuskassa.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 165, må medgiva, att förre soldaten Johannes Skatt

från Magra i Ålvsborgs län må från och med den 1

januari 1917 ur Vadstena krigsmanshuskassa erhålla

pension efter samma grunder, som om han tjänat för

pensions erhållande föreskriven tid.

10:o) I en till riksdagen den 16 februari 1917 avlåten proposition, Angående

nr 89, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att förre båtsmannen

vid Norrlands 2:a kompani nr 124 Carl Gustaf Granberg Wall mannen c. o.

må tilldelas pension, såsom hade han tjänat i tjugu år från tjugu argr%u.3

års ålder.

Beträffande den i ärendet förebragta utredningen tillåter sig utskottet

hänvisa till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över sjöförsvarsärenden för samma dag.

Utskottet, som icke funnit något att erinra emot Kungl. Maj:ts

ifrågavarande framställning, hemställer,

att riksdagen må medgiva, att förre båtsmannen

vid Norrlands 2:a kompani nr 124 Carl Gustaf Granberg

Wall må tilldelas pension, såsom hade han tjänat

i tjugu år från tjugu års ålder.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 26 höft. (Nr 36.)

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Ang. pension

åt löjtnanten

B. K. A.

Mannströms

änka Maria

Mannström,

född Angelin.

Ang. pension

åt arbetaren

C. J. Westerberg.

C. Allmänna indragningsstaten.

I. Ang. lantförsyarsdepartementet.

ll:o) I en den 14 april 1917 till riksdagen avlåten proposition,

nr 199, har Kungl. Maj:t, med åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen

medgiva, att löjtnanten vid fortifikationen B. K. A. Mannströms

änka Maria Mannström, född Angelin, må, under sin återstående livstid,

så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, utöver henne författningsenligt

tillkommande pension från arméns nya änke- och pupillkassa,

å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av 1,100

kronor, att utgå från och med den 1 augusti 1916.

Beträffande de till stöd för denna framställning anförda skäl hänvisar

utskottet till ovanberörda statsrådsprotokoll.

Utskottet får, med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts föreliggande

förslag, hemställa,

att riksdagen må medgiva, att löjtnanten vid

fortifikationen B. K. A. Mannströms änka Maria Mannström,

född Angelin, må, under sin återstående livstid,

så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, utöver

henne författningsenligt tillkommande pension

från arméns nya änke- och pupillkassa, å allmänna

indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av 1,100

kronor, att utgå från och med den 1 augusti 1916.

12:o) I en till riksdagen avlåten proposition, nr 109, har Kungl.

Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att arbetaren vid ammunitionsfabrikens

avdelning å Karlsborg Carl Johan Westerberg må under sin

återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension

av 300 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den,

under vilken han frånträder sin anställning vid ammunitionsfabriken.

Till stöd för ifrågavarande framställning åberopas utdrag av statsrådsprotokollet

över lantförsvarsärenden för den 9 mars 1917, däri föredragande

departementschefen anfört följande:

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

19

»Uti skrivelse till arméförvaltnirigens artilleridepartement den 4

december IDIG har styresmannen för ammunitionsfabriken med tillstyrkan

överlämnat en till artilleridepartementet ställd ansökning, däri arbetaren

vid ammunitionsfabrikens avdelning å Karlsborg Carl Johan Westerberg,

vilken i över 30 år haft anställning i kronans tjänst, men nu till följd

av nedsatta kroppskrafter vore urståndsatt att med eget arbete försörja

sig, anhållit, att departementet ville gå i författning om utverkande åt

honom av en årlig pension.

Sedan artilleridepartementet överlämnat detta ärende till fortifikationsdepartementet

för gemensam handläggning, har fortifikationsdepartementet,

då Westerberg före sin anställning vid ammunitionsfabriken

tjänstgjort vid Karlsborgs fästningsbyggnad, infordrat yttrande i ärendet

från fortifikationsbefälhavaren å Karlsborg.

Av detta yttrande jämte övriga handlingar i ärendet inhämtas, att

Westerberg, som är född den 2 oktober 1852, efter att den 12 juni

1878 efter en sexårig tjänstetid hava fått avsked från Göta artilleriregemente,

under åren 1881—1889 arbetat såsom skomakeriarbetare vid

artilleridetachementet å Karlsborg och sedermera från och med år 1889

till och med år 1903 med vissa avbrott varit anställd vid Karlsborgs

fästningsbyggnad, varefter han sedan den 18 maj 1905 arbetat vid

ammunitionsfabrikens avdelning å Karlsborg; att han nu på grund av

genom ålder nedsatta kroppskrafter är ur stånd att vidare fullgöra det

med hans anställning vid ammunitionsfabriken förenade arbetet och för

framtiden oförmögen att med eget arbete försörja sig; att han är medellös;

samt att han, som åtnjuter medborgerligt förtroende, i dessa olika

tjänstebefattningar blivit för uppförande och arbetsduglighet väl vitsordad.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet hava armé förvaltningens

artilleri- och fortifikationsdepartement uti underdånig skrivelse den 1

februari 1917 anfört, att departementen ansåge billigt, att Westerberg

bereddes någon hjälp till livsuppehälle efter avskedstagandet genom

pension. I fråga om storleken av denna syntes, med hänsyn till Westerbergs

ålder och tjänstetid ävensom till de belopp, som förut av riksdagen i

liknande fall beviljats, ett belopp av 300 kronor för år skäligt. På grund

härav hemställde departementen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att å allmänna indragningsstaten bevilja Westerberg en årlig pension

av 300 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, under

vilken han frånträtt sin anställning vid ammunitionsfabriken.

Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 13 februari 1917

hemställt om bifall till förevarande framställning.»

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Motion11:354. J samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom

andra kammaren av herrar Borggren och Berg i Munkfors väckt motion

nr 354, däri motionärerna anfört följande:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 109 föreslås en årlig pension å

300 kronor åt arbetaren vid ammunitions fabrikens avdelning å Karlsborg

Carl Johan Westerberg.

Av utredningen i ärendet framgår, att Westerberg haft anställning

i kronans tjänst i över 30 år samt att han numera är gammal och sjuklig

och på grund därav är urståndsatt att med eget arbete försörja sig,

utan måste lämna sin plats.

Det belopp å 300 kronor, som i allmänhet tillerkänts dylika arbetare

sedan 1908, är ju med det nuvarande låga penningvärdet synnerligen

ringa för att »anständigt leva på, och en ökning av detta belopp

bör särskilt i föreliggande fall vara behjärtansvärt.»

På grund härav hemställa motionärerna, att pensionen till Westerberg

måtte utgå med 400 kronor.

utskottet. Med hänsyn till Westerbergs ålder och tjänstetid samt under åbe
ropande

därav att innevarande års riksdag i ett par likartade fall beviljat

pensionsbelopp av 400 kronor har utskottet icke något att erinra

mot att pensionen bestämmes i enlighet med vad motionärerna föreslagit

eller således till 400 kronor om året.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande

framställning och med bifall till den i ämnet

väckta motionen, må medgiva, att arbetaren vid ammunitionsfabrikens

avdelning å Karlsborg Carl Johan

Westerberg må under sin återstående livstid a allmänna

indragningsstaten uppbära en årlig pension av fyrahundra

kronor, att utgå från och med månaden näst

efter den, under vilken han frånträder sin anställning

vid ammunitionsfabriken.

Angående 13:o) I en inom första kammaren väckt motion, nr 34, har herr

understöd åt Gustafsson med instämmande i motionens syfte av ytterligare en av

IZnenTp. kammarens ledamöter hemställt, att »riksdagen må bevilja änkan Ester

e. Gustaf ssons Teresia Gustafsson, född Yestberg, från Odensjö i Barnarps socken, en

minderåZga årlig livränta, som tillsammans med den nu utgående må uppgå till

barn.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

21

400 kronor årligen jämte ett årligt understöd av 150 kronor lör vart

och ett av hennes minderåriga barn intill dess att de fyllt 18 år.»

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Den 8 augusti 1916 timade på Jönköpings regementes skjutfält

en sorglig olyckshändelse, därvid lnndstonnsmannen nr 203 Karl Petrus

Elfton Gustafsson från Odensjö i Barnarps socken, vid markering för

truppens kammarskjutning, träffades av en kula med påföljd att han

strax därefter avled, efterlämnande änkan Ester Teresia Gustafsson, född

Vestberg, med fyra minderåriga barn i små ekonomiska omständigheter.

Genom krigsrätt hållen i Jönköping den 9—19 sistlidne september

har utrönts, att vare sig den tjänstgörande befälhavaren, den man som

avlossade det dödande skottet, eller den skjutne landstormsmannen kan

anses vara skyldiga till olyckan, utan måste skulden ligga i andra i

protokollen omnämnda förhållanden. Därför har änkans ersättningsanspråk

mot dessa personer genom utslag från såväl krigsrätten i Jönköping

som kungl. krigshovrätten bortfallit. Det understöd i form av

livränta, som staten är skyldig att till änkan utbetala, uppgår till 180

kronor årligen jämte 90 kronor till varje barn, men denna summa

reduceras till högst 450 kronor årligen. Detta belopp må väl i ett

sådant olycksfall som det föreliggande anses allt för lågt, och man

styrkes i denna uppfattning genom militieombudsmannens framställning

till årets riksdag, om revision av förordningen av den 18 juni 1909,

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

»

Vid motionen finnas fogade åtskilliga bilagor, till vilka utskottet

anhåller få hänvisa.

Statskontoret har i ärendet överlämnat infordrade yttranden från dels

riksförsäkringsanstalten och dels arméförvaltningens civila departement.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt yttrande anfört:

»Enligt bestämmelserna i § 4 i kungl. förordningen om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909, utgår, om

skadan medfört döden inom två år från olycksfallet eller från det sjukdomen blev

känd, dels begravningshjälp med 75 kronor dels ock under vissa givna förutsättningar

till änka en årlig livränta av 180 kronor från dödsfallet, så länge hon lever

ogift, och till minderårigt barn en årlig livränta av 90 kronor från dödsfallet, till

dess det uppnått femton års ålder; dock att, därest livräntor till efterlevande skulle

sammanlagt överstiga 450 kronor, de i förhållande till vad på en var livräntetagare

helöper, till detta belopp skola nedsättas, så länge anledning till dylik nedsättning

fortfar.

Med stöd av ovannämnda bestämmelser har riksförsäkringsanstalten den 30

augusti 1916 besluta, att i anledning därav, att landstormsmannen Karl Petrus

Riksförsäk
rings
anstalten.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Atméförv ältning

ens civila

departement.

Elfton Karlsson Gustafsson omkommit genom olyckshändelse under militärtjänstgöring,

utanordna begravningshjälp med 75 kronor. Därefter har riksförsäkringsanstalten

genom beslut den 8 september 1916 tillerkänt Gustafssons änka Ester

Teresia Gustafsson samt vart och ett av hans barn Karin Märta Linnea, född den

21 februari 1909, Karl Gösta Valdemar, född den 3 april 1910, Håkan Petrus Birger,

född den 20 oktober 1913 och Ester Gabriella Ann-Sofi, född den 9 september 1915,

årliga livräntor att tillsvidare utgå till änkan med 150 kronor och till varje barn

med 75 kronor eller tillhopa med 450 kronor.

Så snart det äldsta barnet fyllt 15 år eller om dessförinnan någon av livräntetagarna

avlider eller änkan Gustafsson iDgår nytt äktenskap, förhöjas de återstående

livräntornas belopp på sätt av 1909 års förordnings här ovan angivna stadganden

framgår. Annan eller högre ersättning än nu nämnts, kan jämlikt bestämmelserna

i samma förordning icke tillkomma Gustafssons änka och barn.

Ifrågavarande kungl. förordning är i huvudsak byggd på enahanda grunder

som lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i

arbete: dock att ersättningsbeloppen äro högre än de enligt lagen utgående. Genom

lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 ha emellertid de

belopp, som skola utgå vid olycksfallsskada, i stort sett väsentligen förhöjts även

i jämförelse med ersättningarna enligt 1909 års kung], förordning. 1916 års lag,

som väl torde få anses omfatta jämväl volontärer vid hären samt flottans och

kustartilleriets stammanskap, innehåller däremot icke några bestämmelser rörande

rätt för värnpliktig till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

I sammanhang med lagens utfärdande har Kungl. Maj:t emellertid

anbefallt riksförsäkringsanstalten att upprätta och till Kungl. Maj:t inkomma med

förslag till bestämmelser rörande förvaltningen av den i 19 § av nämnda lag omförmälda

fond ävensom till de föreskrifter i övrigt, som, med undantag beträffande

frågan om det i 5 § av samma lag omförmälda försäkringsråds organisation och

verksamhet, betingades av lagen.

Inom riksförsäkringsanstalten, som ansett detta uppdrag även omfatta förslag

till sådan ändring av stadgandena i 1909 års kungl. förordning, vartill bestämmelserna

i lagen av den 17 juni 1916 kunna föranleda, pågå i anledning därav sedan

någon tid erforderliga utredningsarbeten m. m. för ett dylikt förslag.

I detta förslag torde komma att ifrågasättas förhöjning av de enligt 1909

års kungl. förordning utgående ersättningsbeloppen i närmare överensstämmelse

med bestämmelserna i 1916 års lag. De stadganden, som i sådant avseende möjligen

kunna komma att antagas, torde dock icke kunna tillerkännas retroaktiv

verkan, varför de förhöjda ersättningsbeloppen endast komma att avse skador, som

inträffa sedan lagen trätt i kraft.

Ehuru det icke kan förnekas, att ömmande omständigheter i nu förevarande

fall föreligga, synes det dock riksförsäkringsanstalten som om det vore betänkligt,

att, på sätt i motionen föreslagits, frångå gällande författnings bestämmelser, då

ett dylikt frångående kan föranleda motsvarande anspråk i andra liknande fall.»

Arméförvaltningens civila departement har, under erinran att några

andra medel till understöd åt avlidna beväringsmäns änkor och barn

icke funnes anvisade än de i förordningen den 18 juni 1909 bestämda,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

23

i avseende å de faktiska förhållanden, vilka kunde inverka på pensionsfrågans

bedömande, hänvisat till vad rikstorsäkringsanstalten anfört.

För egen del har statskontoret erinrat, att i föregående likartade statskontoret.

fall högre understöd än som medgivas i förordningen den 18 juni 1909,

angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

icke plägat lämnas.

Enligt utskottets mening föreligga i detta fall sådana särskilda utskottet.

omständigheter, att billigheten synes fordra, att någon tilläggspension

utöver den i förordningen den 18 juni 19<»9 angående ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, medgivna

livräntan, bör beredas änkan Gustafsson och hennes minderåriga barn.

Vad angår beloppet av denna pension, anser utskottet detsamma skäligen

böra bestämmas på det sätt, att understödet i dess helhet fastställes till

400 kronor för änkan Gustafsson och 100 kronor för vart och ett av

hennes fyra minderåriga barn. Ifrågavarande belopp synas böra anvisas

att utgå å allmänna indragningsstaten från och med år 1917.

Åberopande vad sålunda förekommit hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

I: 34, må medgiva, att landstormsmannen nr 203 Karl

Petrus Elfton Gustafssons från Odensjö i Barnarps

socken anka, Ester Teresia Gustafsson, född Vestberg,

samt makarnas minderåriga barn Karl Gösta Valdemar,

Håkan Petrus Birger, Karin Märta Linnéa och Ester

Gabriella Ann-Sofi må — utöver dem jämlikt förordningen

.den 18 juni 1909 angående ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

tillkommande livränta — å allmänna indragningsstaten

åtnjuta sådant tillägg, att sammanlagda understödet

bliver för änkan Gustafsson fyrahundra kronor samt

för vart och ett av barnen etthundra kronor att från

1917 års början årligen utgå till änkan Gustafsson, så

länge hon lever ogift, och till vart och ett av barnen,

till dess det uppnått 18 års ålder.

14:o) I en inom andra kammaren av herr Magnusson i Skövde väckt Angående

motion, nr 34, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta tilldela soldaten ä\

vid Höjentorps kompani, Skaraborgs regemente nr 380 Karl Axel Granat Granat''.

ett årligt understöd av 200 kronor att utgå från och med 1915».

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Under arbete vid regementets skomakeriverkstad ådrog sig till

tjänstgöring inbeordrade soldaten vid Höjentorps kompani, Skaraborgs

regemente nr 380 Granat utan eget förvållande den 23 september 1914 eu

skada i liögra handens pekfinger, vilken förorsakade blodförgiftning och

först efter lera veckors lasarettsvård läktes. Såsom varaktigt men kvarstår

för Granat för all framtid fullständig styvhet i pekfingret, medförande

för honom en ytterst kännbar nedsättning i hans arbetsförmåga.

Granat är nämligen synnerligen skicklig skomakare och hade före olycksfallet

en stor och god kundkrets. Genom den ådragna skadan har hans

arbetsförmåga inom skomakeriyrket nedsatts med minst femtio procent

och har han därigenom blivit oförmögen att fullständigt försörja sig och

familjen, bestående utom honom av hustru och fem barn, varav det

äldsta nyss fyllt tio år. Granat har därjämte, enligt uppgift, tagit vård

om en behövande syster. Åven inom andra yrken är hans arbetsförmåga

nedsatt, varjämte det icke faller sig så lätt för en person i Granats

ålder att med full framgång ägna sig åt annan sysselsättning och

där vinna motsvarande arbetsförtjänst. Genom olycksfallet samt därav

följande sjukdom och nedsatta arbetsförmåga har också Granats ekonomiska

ställning blivit så försämrad, att verklig nöd råder.

Såsom av bilagorna till denna motion framgår, sökte Granat, med

tillstyrkan av regementschefen, att på grund av skadan erhålla livränta

från invalidhusfonden, men blev ansökan avslagen på den grund att. han,

»som kvarstående i tjänsten», icke ägde rätt till sådan. Ej heller har

Granat kunnat erhålla någon livränta fråu riksförsäkringsanstalten, emedan,

märkligt nog, den kungl. förordningen av den 18 juni 1909 om

ersättning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, endast

värnpliktig, volontär vid hären eller den, som tillhör flottans eller kustartilleriets

stammanskap, äger rätt därtill. — Den indelte soldaten synes

vara uteglömd. — Lika litet har Granat kunnat erhålla något understöd

från Vadstena krigsmanshuskassa.

Enligt ovannämnda kungl. förordning kan vid full invaliditet åt

däri upptagna lämnas en högsta livränta av 450 kronor, och synes mig

därför begärda 200 kronor i föreliggande fall vara skäligt.

Det kan väl näppeligen råda mer än en mening därom, att en i

alla hänseenden skötsam och duglig man, som Granat enligt samstämmiga

vitsord är, icke bör på grund av dessa förhållanden lämnas utan

ersättning för den skada och den nedsättning av förvärvsmöjligheterna,

som han i statens tjänst ofrivilligt ådragit sig. Tvärtom synes det mig

för staten vara eu bjudande plikt att här träda hjälpande emellan för

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 30.

25

att hindra den värsta nöden såväl för Granat som för familjen. Ej

heller synes mig den omständigheten, att Granat efter eventuellt avskedstagande

kan erhålla Hålrot mindre understöd från invalidhusfonden

eller Vadstena krigsmanshnskassa böra föranleda någon indragning av

honom till äventyrs av riksdagen beviljat understöd, emedan nedsättningen

av hans arbetsförmåga och förvärvsmöjligheter under alla omständigheter

kvarstår. Det synes mig däriämte riittvist och billigt, att

det understöd, som eventuellt tilldelas honom, räknas från tiden nära

efter olycksfallet, såsom en ringa ersättning för redan lidna förluster.

Riksdagen har förut visat sig vilja träda hjälpande emellan, där verkligt

behov förelegat, och vågar jag därför hoppas så må bli fallet i

föreliggande sak. För en så väl vitsordad och strävsam man som Granat

måste det kännas synnerligen tungt att se såväl sig själv som familjen

lida nöd på grund av här berörda förhållanden.»

Vid motionen äro fogade bland annat följande avskrifter:

Bil. 6.

»Länslasarettet. Lidköping den 12. 12. 1914.

Skomakaren Karl Axel Granat från Häggened, Råda socken, soldat vid 8:de

kompaniet, Skaraborgs regemente, har under tiden 1''/10—12,, innevarande år å

Lidköpings lasarett vårdats för varig tendovaginit i högra pekfingrets böjsenskida,

enligt uppgift uppkommen efter ett under arbete vid Skaraborgs regementes skomakeriverkstad

den 2,i/,, 1914 ådraget skärsår å böjsidan av fingrets rpellanfalang. Senskidan

har genom operation den J4/10 och 2-/10 måst öppnas i hela sin utsträckning och

nekrotisk böjsena exstirperas. Som varaktigt men efter skadan, som nu är läkt,

kvarstår fullständig styvhet i fingrets mellan- och ytterled samt till cirka hälften inskränkt

böjförmåga i dess innerled. Det nu alldeles stela, raka fingret är honom

tydligen särskilt hindersamt i hans yrke som skomakare; vilket allt härmed intygas.

Lidköping som ovan.

Erik Waller.

t. f. lasarettsläkare.

Bil. 7.

Soldaten nr 380 Granat vid Kungl. Skaraborgs regemente har av mig under

tiden 6—9 oktober 1914 behandlats för vulnus infect. digit II man. dx., vilket sår

han ådragit sig i regementets arbete den 23 september 1914 och som övergick

senare i en tendovaginit. supp. med fullständig styvhet i båda interfalangeallederna

genom nekros av senan. Han har för skadan vårdats å Lidköpings lasarett. Det

framtida men som uppstått genom fingrets styvhet kommer att all framtid kvarstå

till stor inskränkning av hans arbetsförmåga, då han är skomakare till yrket.

Ovanstående intygas. Skövde den 16 mars 1915.

Olof Gertzén.

Leg. Läkare.

Bevittnas: H. Tham, Kapten.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 käft. (Nr 36.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Bil. 11.

Till Chefen för Kungl. Skaraborgs regemente.

Med skrivelse till kungl. arméförvältningens civila departement den 1 maj

1915 har Ni insänt en av indelte soldaten vid regementet nr 380 Karl Axel Granat,

vilken under arbete i regementets skomakareverkstad under september månad 1914

ådragit sig kroppsskada i högra pekfingret, gjord ansökan att en årlig livränta måtte

på grund av berörda skada tilldelas honom.

Då emellertid Granat såsom tillhörande det indelta manskapet icke är berättigad

till ersättning jämlikt nådiga förordningen den 18 juni 1909 angående ersättning

för skada, ådragen under militärtjänstgöring, och Granat, som ännu kvarstår

i tjänsten, icke äger rätt till understöd från Vadstena krigsmanshuskassa eller

invalidhusfonden, samt enär någon anledning att till Kungl. Maj:t ingå med särskild

framställning i ämnet icke synts föreligga, hava kungl. arméförvaltningens intendents

och civila departement, som gemensamt förehaft detta ärende, funnit framställningen

icke kunna till någon deras åtgärd föranleda, varom sökanden genom Eder försorg

torde underrättas. Stockholm den 24 augusti 1915.

F. Bergenholtz. Iredrik Frölich. K. Radhe. M. Kinnander.

Gustaf Fiacker.

Rätt avskrivet intygar: G. Friden, Sergeant.

Bil. 14.

Soldaten Karl Granat, Häggened, Lidköping.

Sedan jag nu noggrant låtit undersöka Eder fråga angående understöd på

grund av Eder fingerskada, måste jag tyvärr meddela, att Ni icke synes hava några

utsikter att erhålla något sådant vare sig från Vadstena krigsmanshuskassa eller

från invalidhusfonden, då skadan icke kan anses vara av den beskaffenhet, att densamma

kan föranleda Edert avsked från militärtjänst på grund av invaliditet, och

något understöd från ovannämnda kassa eller fond icke lämnas så länge Ni kvarstår

i militärtjänst. Vid Eder avgång ur tjänst kommer dock troligen Eder under tjänstgöringen

ådragna skada att beaktas vid fastställandet av Eder pension.

Från riksförsäkringsanstalten synes Ni icke heller kunna erhålla någon

livränta, då jämlikt kungl. förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, endast värnpliktig, volontär vid

hären eller den, som tillhör flottans eller kustartilleriets stammanskap, därifrån äger

rätt till livränta.

Det enda skulle vara, att Ni direkt hänvände Eder till Konungen med underdånig

anhållan om erhållande av något tillfälligt understöd. Utsikterna att erhålla

sådant torde dock icke vara stora, men det är ju alltid skäl att försöka.

Stockholm den 23 december 1915.

Adolf af Jochnick.»

Handlingarna återgå.

Beträffande övriga vid motionen fogade avskrifter får utskottet

hänvisa till motionen.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

27

Arméförvaltningens intendents- och civila departement lia på anmodan

av statskontoret avgivit ett så lydande yttrande:

»I detta avseende få arméförvaltningens intendents- och civila departement

hänvisa till vad uti bilagorna till motionen anförts och särskilt till innehållet i sitt

i bilagan nr 11 intagna beslut.

Graden av minskningen i Granats arbetsförmåga har på grund av den från

regementschefen inkomna och här bifogade utredningen ej kunnat bestämmas, men

torde riksförsäkringsanstalten närmare kunna bedöma denna fråga.

I sammanhang härmed får arméförvaltningen meddela, att arméförvaltningen

ej har sig bekant, att något fall förekommit, då krigsman, som skadats i tjänsten,

tilldelats årligt understöd, medan han ännu däri kvarstår.»

För egen del har statskontoret anfört:

»Visserligen lärer, enligt vad som inhämtas av en från arméförvaltningens

intendentsdepartement och civila departementet inkommen,

den 20 nästlidne mars daterad skrivelse, vilken statskontoret härmed

får i underdånighet överlämna, icke något fall förekommit, då krigsman,

som skadats i tjänsten, tilldelats årligt understöd, m^dan han ännu däri

kvarstår; men då av handlingarna framgår, att Granat icke äger någon

möjlighet att på annat sätt beredas någon ersättning för den minskning

i arbetsförmågan, som honom otvivelaktigt tillskyndats under arbete för

statens räkning, synes det billigt, att staten träder hjälpande emellan.

Att beräkna den lidna skadan — obotlig styvhet i högra handens pekfinger

— såsom medförande 50 procents minskning av arbetsförmåga^

synes dock icke kunna vara riktigt, då nådiga förordningen den 18 juni

1909 om ersättning för kroppsskada, ådrageu under militär tjänstgöring,

till nämnda procent uppskattar förlusten av alla fingrar på handen samt

förlusten av ett pekfinger till allenast 15 procent. Det föreslagna understödsbeloppet

torde fördenskull kunna anses väl högt tilltaget.»

På sätt inhämtas av arméförvaltningens yttrande, lärer det icke

hava förekommit, att krigsman, som skadats i tjänsten, tilldelats årligt

understöd, medan han ännu kvarstår däri. Då emellertid, såsom statskontoret

framhåller, Granat icke äger möjlighet att på annat sätt beredas

någon ersättning för den minskning i arbetsförmågan, som obestridligen

uppkommit under arbete för statens räkning, anser även utskottet billigheten

fordra, att staten träder hjälpande emellan. Motionären har beräknat

nedsättningen av hans arbetsförmåga till minst 50 procent, men

har statskontoret — under hänvisning till bestämmelserna i förordningen

den 18 juni 1909 om ersättning för kroppsskada, ådragen under militär

tjänstgöring — ansett denna beräkning icke vara riktig, i följd varav

ArméfOrvaltningens

intendents-

och

civila departement.

Statskontoret.

Utskottet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Angående

tilläggspension

åt

kanslisekreteraren

R. A. Stmdin.

enligt statskontorets mening understödsbeloppet vore väl högt. I avseende

härå må dock erinras, att, såsom också framgår av här ovan

intagna läkarintyg, den uppkomna skadan måste anses vara särskilt

hindersam för och vålla högst avsevärd inskränkning i hans yrke såsom

skomakare. Under sådana förhållanden anser sig utskottet böra tillstyrka

ett understödsbelopp av 200 kronor; och torde detta böra anvisas

att utgå å allmänna indragningsstaten från och med början av innevarande

år.

Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 34, må medgiva, att indelta soldaten vid Skaraborgs

regemente nr 380 Karl Axel Granat må under sin

återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära

ett årligt understöd av tvåhundra kronor att utgå

(rån och med år 1917.

II. Ang. sjöförsvarsdepartementet.

15:o) I en till riksdagen den 23 mars 1917 avlåten proposition,

nr 151, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen medgiva, att kansli sekreteraren i sjöförsvarsdepartementet

Rudolf August Sundin må från och med månaden näst efter

den, i vilken han, vid fyllda 67 levnadsår, erhåller avsked från kanslisekreterartjänsten,

under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten

åtnjuta, utöver honom författningsenligt tillkommande pension

å 3,500 kronor för år, en tilläggspension av 700 kronor årligen.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört

följande:

»Uti en den 24 februari 1916 dagtecknad ansökning har kanslisekreteraren

i sjöförsvarsdepartementet Rudolf August Sundin anhållit

om beredande åt honom av förhöjd pension; och har Sundin därvid

anfört huvudsakligen följande.

På anmälan av Sundin att han, som vore född den 5 juli 1850,

under juli månad 1915 uppnådde den levnads- och tjänstålder, då han

enligt kungl. kungörelsen den 12 juli 1878, angående villkoren för

åtnjutande av de från 1879 års början fastställda nya löneförmånerna

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

29

för vissa avdelningar av Kungl. Maj:ts kansli m. fl., vore förpliktad att

med oavkortad lön såsom pension avgå från tjänsten, hade Kungl. Maj:t

den 18 juni 1915 medgivit, att lian finge kvarstå vid sin tjänst tillsvidare

under ett år, räknat från och med den 5 juli 1915.

Sundin, som antagits till extra ordinarie notarie i Svea hovrätt

den 20 december 1875 samt erhållit fullmakt såsom registrator i sjöförsvarsdepartementet

den 21 mars 1884 och såsom kanslisekreterare

därstädes den 22 december 1892, vore enligt lönereglering av 1878

vid avskeds erhållande berättigad till pension å 3,500 kronor. Detta

pensionsbelopp stode emellertid icke i rimligt förhållande till av honom

från och med år 1911 enligt äldre stat och å provisorisk lönestat uppburna

avlöningsförmåner. Sundin anhölle därför, att Kungl. Maj:t måtte

bereda honom sådan förhöjning av pensionsbeloppet, som motsvarade

den del av det honom tillkommande provisoriska avlöningstillägget,

vilken betecknades såsom lön, eller 700 kronor.

Till stöd för ansökningen ville Sundin, med hänvisning på nu

rådande dyrtid, framhålla livsmedelsprisens och levnadsomkostnadernas

högst väsentliga ökning sedan år 1878. Pensionsbeloppet hade vid

nämnda tidpunkt av riksdagen bestämts i proportion till lönebeloppet,

men, då detta nu ökats genom provisorisk löneförbättring från och

med år 1911, syntes pensionsbeloppet billigtvis böra höjas i samma

proportion.

Det stora flertalet av statens tjänstemän hade numera tillförsäkrats

de pensionsförmåner, som ansetts vara av tidsomständigheterna påkallade,

och det syntes ej vara rättvist, att någon tjänsteman utan egen förskyllan

komme i väsentligen sämre ställning. Kanslisekreterartjänsten

hade enligt äldre löneregleringar ställts i en mellangrad mellan l:a och

2:a gradens tjänster i de centrala ämbetsverken, och en jämförelse i

pensionshänseende ställde sig sålunda:

Enligt Enligt

gammal stat. reglerad stat.

Pension för Pa gradens tjänsteman

» y> kanslisekreterare ...........

j) » 2:a gradens tjänsteman

2,800: — 3,600: — ^

3,500: —

4,000: — 4,600: —

Vid införande av de provisoriska löneregleringarna för statsdepartementen

vid 1910 års riksdag hade visserligen den grundsats

uttalats, att en dylik reglering icke skulle komma att verka till för
-

*) Högsta pensionsnnderlag utgör 3,700 (ej 3,600) kronor.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

höjning av vederbörandes pensioner, men denna grundsats hade av

riksdagen åtminstone i ett fall ej upprätthållits, nämligen då genom

beslut av 1914 års senare riksdag medgivits, att en större grupp av

tjänstemän, nämligen fögderitjänstemän, finge under vissa villkor åtnjuta

pension till belopp motsvarande den lön jämte ålderstillägg, de vid

avgången från tjänsten uppbure å såväl ordinarie som extra stat. Då

syftemålet därmed torde hava varit att förmå överåriga, ej avgångspliktiga

fögderitjänstemän att från tjänsten avgå, syntes det kunna

ifrågasättas, om Sundin, som ej gjort anmälan om tillämpning på sig

av 1907 års pensionslag, vore skyldig att från tjänsten avgå annat än

med »oavkortad lön», beräknad enligt 1879 års stat med tillägg av den

såsom lön betecknade delen av provisorisk löneförbättring.

Chefen för justitiedepartementet hade till statsrådsprotokollen såväl

för den 14 januari 1915 som för den 14 januari 1916 gjort uttalanden

av innehåll att, om uppskov med avgörande av frågan angående en

slutgiltig reglering av löneförhållandena inom statsdepartementen komme

att beträffande viss befattningshavare inverka menligt i pensionshänseende,

Kungl. Maj:t icke torde komma att underlåta att i fråga om

sådan person tillkommande pension i sinom tid hos riksdagen göra den

framställning, som billigheten kunde anses fordra. Vid det senare tillfället

hade samma departementschef även uttalat sig i fråga om det

pensionsbelopp, som befattningshavare i statsdepartementen under nuvarande

förhållanden billigtvis kunde påräkna. För så vitt Sundin vore

bekant, hade vid 1915 och 1916 års riksdagar hittills ej förekommit

någon gensaga mot dessa uttalanden.

Det avdrag å 200 kronor för år räknat, som enligt riksdagens

beslut skulle göras vid utbetalning av Sundin tillkommande provisoriskt

avlöningstillägg, motsvarade innehållen avgift för egen pensionering,

varav han vid avgång med pension enligt gammal stat ej skulle hava

något gagn. Då Sundin från och med år 1911 mot förhöjd avlöning

åtagit sig väsentligt utsträckt tjänstgöring, vilket fortgått allt sedan

dess, syntes det obilligt, om denna löneförhöjning ej skulle hava något

inflytande på pensionsbeloppet.

Slutligen erinrades, att löneregleringskommittén i utlåtande den 30

april 1915, i ärende angående förhöjd pension åt registratorn i justitiedepartementet

O. L. Rooth, i anslutning till ett däri av statskontoret

i sådant hänseende gjort uttalande, givit uttryck även för sin del åt

den mening, att, allt efter som tiden ginge utan att för statsdepartementen

en definitiv lönereglering bragts till stånd, det för departementstjänstemännen

obilliga uti deras otillfredsställande pensionsförhållanden

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

31

desto starkare måste framträda. Det obilliga mot nämnda tjänstemän i

detta hänseende hade tydligen skärpts därigenom att med det fortgående

genomförandet av slutliga löneregleringar allt flera av statsförvaltningens

befattningshavare i liknande ställning vunnit förbättrade pensionsförmåner,

under det att en departementstjänsteman, efter det han under allt flera

år varit på grund av provisorisk lönereglering i åtnjutande av förhöjda

avlöningsförmåner, likväl, då avgångsåldern inträdde, hänvisades till en

pension, som stode i missförhållande till den under en följd av år

erhållna avlöningen.

Statskontoret har i underdånigt utlåtande av den 28 februari 1916 Statskontoret.

i detta ärende anfört följande.

Då kanslisekreteraren Sundin icke gjort sådan anmälan, som funnes

omförmäld i 18 § a) av lagen den 11 oktober 1907 angående civila

tjänstinnehavares rätt till pension, och icke heller av annan anledning

vore underkastad bestämmelserna i nämnda lag, skulle i fråga om sökandens

rätt till pension komma till tillämpning kungl. brevet den 1

juni 1877, enligt vilket tjänstinnehavare, vars avlöning vore fördelad i

lön och tjänstgöringspenningar, ägde, då han uppnått 65 levnads- och

minst 35 tjänstår, vid avskedstagandet från tjänsten å allmänna indragningsstaten

undfå pension till lönens hela belopp. På grund därav och

då sökanden enligt egen uppgift vore född den 5 juli 1850 och således

65 år gammal samt räknade mer än 35 år i statens tjänst, syntes sökanden,

vilken enligt gällande stat uppbure, förutom tjänstgöringspenningar,

lön till belopp av 2,500 kronor jämte ålderstillägg därtill å

tillhopa 1,000 kronor, kunna vid erhållande av nådigt avsked förklaras

berättigad att från och med månaden näst efter den, vari avgång från

tjänsten ägde rum, under sin återstående livstid åtnjuta pension ‘från

allmänna indragningsstaten till belopp av 3,500 kronor.

Beträffande Sundins framställning att honom måtte beredas pensionsförhöjning

till belopp, motsvarande den del av det honom tillkom- ''

mande provisoriska avlöningstillägget, som betecknats såsom lön, eller

700 kronor, erinrade statskontoret, att dylika framställningar förut varit

föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Då statskontoret för sin del ansåge

billigt, att tjänstinnehavare, som efter att i många år hava varit

i åtnjutande av provisoriskt avlöningstillägg nödgades avgå från tjänsten,

innau definitiv reglering kommit till stånd, erhölle pension till belopp,

som stode i skäligt förhållande till avlöningen i dess helhet, hemställde

statskontoret — under åberopande tillika av vad vederbörande departementschef

anfört till statsrådsprotokollet över justitieärenden förden 14 januari

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande Nr 36-

1916 vid anmälan av frågan om provisorisk lönereglering för departementen

— att Kungl. Maj:t, med bifall till förevarande underdåniga ansökning,

måtte föreslå riksdagen att bevilja sökanden en tilläggspension

å 700 kronor att från allmänna iudragningsstaten utgå under hans återstående

livstid från samma tidpunkt, då han komme i åtnjutande av

den honom författningsenligt tillkommande pensionen.

Lönereglering

skommittén.

Löneregleringskommittén har, på grund av nådig remiss, den 30

mars 1916 avgivit underdånigt utlåtande i förevarande ärende och därvid

anfört följande.

Kommittén hade redan förut i tre särskilda fall avgivit underdåniga

utlåtanden i anledning av enahanda ansökningar som den av

kanslisekreteraren Sundin gjorda, nämligen den 27 februari 1912 i anledning

av ansökning av f. d. registratorn i ecklesiastikdepartementet

E. F. H. Westerling, den 1 april 1913 i anledning av ansökning av

kanslisekreteraren i civildepartementet C. G. Edman och den 30 april

1915 i anledning av ansökning av förenämnde registratorn Rooth.

Kommittén hade ej ansett sig kunna tillstyrka dessa ansökningar, vilka

ej heller vunnit bifall.

Då löneregleringskommittén intagit denna ståndpunkt, hade kommittén

haft uppmärksamheten fästad vid den omständigheten, att, då

vid 1910 års riksdag första gången av Kungl. Maj:t framlagts förslag

om provisoriska löneregleringar för befattningshavare i statsdepartementen,

det uttryckligen betonats, att en provisorisk lönereglering icke

komme att verka till förhöjning av vederbörandes pensioner.

Vidare hade kommittén bemärkt, att man vid beviljandet år 1910

av provisoriska löneregleringar för befattningshavare i statsdepartementen

förutsatt, att definitiv lönereglering för dem icke skulle kunna

komma till stånd förr än tidigast med 1916 års ingång.

I det utlåtande, kommittén den 30 april 1915 avgivit i ovannämnda

ärende angående ifrågasatt tilläggspension åt registratorn Rooth, hade

kommittén emellertid bragt i erinran frågan om en definitiv lönereglering

för befattningshavare i statsdepartementen.

Kommittén hade därvid i anslutning till ett av statskontoret i sådant

hänseende gjort uttalande även för sin del givit uttryck åt den

mening, att, allt eftersom tiden ginge utan att för statsdepartementen

en definitiv lönereglering bragts till stånd, det för departementstjänstemännen

obilliga uti deras otillfredsställande pensionsförhållanden måste

desto starkare framträda.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

33

Det hade vidare av kommittén framhållits, hurusom det obilliga

mot nämnda tjänstemän i detta hänseende tydligen skärpts därigenom,

att med det fortgående genomförandet av slutliga löneregleringar allt

flera av statsförvaltningens befattningshavare i liknande ställning vunnit

förbättrade pensionsförmåner, under det att en departementstjänsteman,

efter det han under allt flera år varit på grund av provisorisk lönereglering

i åtnjutande av förhöjda avlöningsförmåner, likväl, då avgångsåldern

inträdde, hänvisades till en pension, som stode i missförhållande

till den under en följd av år erhållna avlöningen.

Toge man därjämte hänsyn till det maktpåliggande och ansvarsfulla

samt alltmera såväl i intensitet som i kvalitet krävande arbete, som

påvilade departementen såsom statsförvaltningens högsta organ och som

gjorde det synnerligen önskvärt att kunna dit vinna och där bibehålla

dugande arbetskrafter, syntes det kommittén jämväl ur det allmännas

synpunkt vara av stor betydelse, att för befattningshavarna i statsdepartementen

pensionsförhållandena bleve snarast ske kunde ordnade

på tillfredsställande sätt.

Kommittén hade emellertid ansett otvivelaktigt, att såväl med hänsyn

till bestämmelser i den civila pensionslagen som med avseende å

förhållandet till civilstatens änke- och pupillkassa pensionsfrågan bäst

och lämpligast löstes genom och i sammanhang med definitiv lönereglering

för befattningshavare i statsdepartementen; och det hade synts

kommittén, som om det ej skulle vara omöjligt, att en dylik lönereglering

skulle kunna komma till stånd utan avvaktan å det slutliga avgörandet

av det svårlösta och omfattande samt jämväl på grundlagsändringar

beroende spörsmålet om departementalreformen.

Kommittén hade ansett vissa anförda exempel från andra verk bestyrka

dess uppfattning i nämnda hänseende.

Detta löneregleringskommitténs yttrande hade föranlett chefen

för justitiedepartementet att, då pensionsärendet angående registratorn

Rooth den 28 maj 1915 avgjordes, ånyo inför Kungl. Maj:t anmäla den

redan tidigare behandlade frågan om en definitiv löne- och pensionsreglering

för statsdepartementens befattningshavare »ävensom vissa i

samband därmed stående spörsmål, bland annat om vidtagande av åtgärder

till lättande av departementens arbetsbörda.

Departementschefen hade därvid uttalat såsom sin mening, att en

bearbetning av de förslag, som avgivits av de den 11 december 1908

tillsatta så kallade departementalkommitterade, borde äga rum.

På departementschefens hemställan hade Kungl. Maj:t besluta uppdraga

åt dåvarande landssekreteraren, numera landshövdingen Axel

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 käft. (Nr 36.) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Schotte att biträda i justitiedepartementet med verkställande av ytterligare

utredning — under förutsättning att nuvarande statsdepartement

till antal och huvudsakliga verksamhetsområden tillsvidare bibehölles och

att de centrala verkens ställning förbleve densamma som nu — dels

huru, genom decentralisation av ärenden samt förenklingar i arbetssättet,

de nuvarande statsdepartementens arbetsbörda skulle kunna lindras och

begränsas, dels rörande de åtgärder, som kunde ifrågasättas för att tillförsäkra

departementen de bästa möjliga arbetskrafter, dels huruvida

överflyttningar av ärendesgrupper mellan departementen borde äga rum,

dels ock beträffande lämpligaste sättet för handläggning och expediering

inom de centrala verken av regeringsärenden, samt huru nödigt samarbete

mellan olika verk vid handläggning av ärenden, som vore gemensamma

för flera verk, borde vinnas; och hade landshövdingen Schotte

tillika erhållit i uppdrag att utarbeta de författningsförslag, som påkallades

av utredningen och därmed sammanhängande spörsmål.

Åt löneregleringskommittén hade Kungl. Maj:t uppdragit att, utan

avvaktan på lösningen av spörsmålet om mera genomgripande förändringar

i statsdepartementens organisation, till Kungl. Maj:t inkomma

med förslag om eu definitiv löne- och pensionsreglering för befattningshavarna

i statsdepartementen.

Beträffande denna regleringsfråga hade sedermera inom kommittén

under en avsevärd del av hösten 1915 utförts ett icke ringa förberedande

utredningsarbete. Därutöver hade emellertid kommittén på grund

av den stora mängd brådskande ärenden, som i oavbruten följd till

densamma hänskjutits, ej kunnat finna tillfälle att sysselsätta sig med

frågan.

Till det statsrådsprotokoll över justitiedepartementsärenden för den

14 januari 1916, som bifogats 1916 års statsverksproposition, hade

chefen för justitiedepartementet under punkt 1 (provisorisk löneregleringför

justitiedepartementet) meddelat, att den förhoppning han vid tiden

för ifrågavarande uppdrags lämnande åt landshövdingen Schotte och

löneregleringskommittén hyst därom, att frågan om en slutgiltig lönereglering

för åtminstone flertalet befattningshavare inom statsdepartementen

skulle kunna föreläggas redan 1916 års riksdag, icke syntes

kunna gå i uppfyllelse.

Efter _at,t hava lämnat upplysning om fortgången av de åt landshövdingen

Schotte och löneregleringskommittén anförtrodda utredningarna

hade departementschefen anmält, att han, efter samråd med

övriga departementschefer, ansett sig böra avstå från försöket att få de

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

35

för förevarande frågas avgörande nödvändiga utredningarna slutförda

så tidigt, att frågan skulle kunna av Kungl. Maj:t hänskjutas till avgörande

av 1916 års riksdag.

Med beklagande av att tillförandet åt statsdepartementen av den

förstärkning av arbetskrafterna, varav de ostridigt vore i stort behov,

på detta sätt bleve fördröjt hade chefen för justitiedepartementet emellertid,

vad beträffade de enskilda tjänstemännens intresse av frågans

lösning, framhållit, att för nuvarande ordinarie befattningshavare detta

uppskov dock ej torde bliva av allt för stor betydelse i löne- eller

pensionsavseende. Det syntes nämligen departementschefen få anses

sannolikt, att de flesta av dem genom en definitiv lönereglering ej skulle

komma att tillerkännas åtminstone avsevärt högre löneförmåner än de,

av vilka de nu vore i åtnjutande enligt den för dem gällande provisoriska

löneregleringen. Skulle vidare någon av samma befattningshavare

komma att, innan den slutgiltiga löneregleringen komme till stånd, avgå

från sin tjänst, kunde man förvänta, att, på sätt redan tidigare framhållits,

Kungl. Maj: t icke komme att underlåta att hos riksdagen göra den

framställning om förbättrad pension, som billigheten kunde anses fordra.

Med billighet syntes departementschefen vara mest överensstämmande,

att åt dylik befattningshavare tillerkändes den pension, som kunde beräknas

hava bort komma honom till del, därest den slutgiltiga löneoch

pensionsregleringen trätt i tillämpning redan med 1916 års ingång,

d. v. s. vid den tidpunkt, från vilken den skulle hava kommit att gälla,

därest löneregleringsfrågan, såsom från början varit ämnat, fått sin lösning

redan vid 1915 års riksdag.

Då sålunda den väntade definitiva regleringen av löneförhållandena

inom statsdepartementen syntes kunna vinna tillämpning tidigast

från och med den 1 januari 191S, hade departementschefen ansett, att

jämväl för år 1917 borde under vederbörande huvudtitlar begäras medel

å extra stat till den provisoriska lönereglering för befattningshavare

i departementen, som varit gällande från och med år 1911.

Det kunde nämnas i detta sammanhang, att statsutskottet i utlåtande

den 10 mars 1916, nr 7, angående regleringen;av utgifterna

under riksstat ens sjunde huvudtitel, såsom ett skäl mot att, på sätt

Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen föreslagit, då inrätta eu ny särskild

föredragandetjänst inom finansdepartementet, erinrat att, enligt vad

chefen för justitiedepartementet ställt i utsikt, förslag till en definitiv

reglering av löneförhållandena inom statsdepartementen beräknades

kunna framläggas vid 1917 års riksdag.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Kanslisekreteraren Sundm hade till stöd för sin framställning åberopat,

bland annat, det medgivande i pensionshänseende, som vid 1914

års senare riksdag gjorts till förmån för vissa fögderitjänstemän.

Enligt kommitténs övertygelse skulle riksdagen emellertid näppeligen

hava gjort detta medgivande, om det icke gällt, att till avgång

från tjänsten förmå överåriga fögderitjänstemän, vilka såsom icke underkastade

skyldighet att vid uppnådd viss levnadsålder avgå kvarstodo för

att avvakta väntad löne- och därmed följande pensionsreglering. För

fögderitjänstemän, som utnämnts före den 1 april 1900, gällde nämligen

enligt de i kungl. kungörelser den 31 maj 1878 och den 28 maj 1880

innefattade avlöningsvillkor icke skyldighet att avgå från tjänsten vid

viss levnads- och tjänsteålder. Först genom kungörelse den 31 mars

1900 förordnades, att den, som efter sistnämnda dag utnämndes till befattning,

med vilken följde rätt till pension från allmänna indragningsstaten,

skulle vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om

pension, som kunde varda stadgade.

Vad åter beträffade kanslisekreteraren Sundin, gällde för honom

ovan omförmälda kungörelse den 12 juli 1878 angående villkoren för

åtnjutande av de från 1879 års början fastställda nya löneförmånerna

för vissa avdelningar av Kungl. Maj:ts kansli m. fl.

Enligt denna kungörelse skulle tjänsteman, då han uppnått 65

levnads- och minst 35 tjänstår, vara förpliktad att med oavkortad lön

såsom pension å allmänna indragningsstaten avgå från tjänsten, Kungl.

Maj:t likväl obetaget att låta med avskedet anstå, därest och så länge

den pensionsberättigade prövades kunna i tjänsten på ett tillfredsställande

sätt gagna det allmänna och kunde finnas villig att kvarstå i

densamma.

Sundin hade sökt göra gällande, att det i nämnda stadgande förekommande

uttrjmket »oavkortad lön» skulle för honom kunna anses omfatta

icke blott den lön, som utginge enligt den från 1879 års början

gällande lönestaten, utan även den del av det provisoriska avlöningstillägget,

som betecknats såsom lön.

Uppenbart torde emellertid vara, att denna uppfattning vore oriktig.

Med omförmälda uttryck i kungörelsen den 12 juli 1878 kunde,

såsom ock framginge av inledningen till författningen, givetvis icke avses

annat än lön enligt nyssnämnda, från 1879 års början gällande

lönestat.

Kanslisekreteraren Sundin syntes vidare i förevarande ansökning

hava antagit, att det avdrag å 200 kronor, för år räknat, som skolat

göras vid utbetalningen av honom tillkommande provisoriskt avlönings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

;$7

tillägg, vore att betrakta såsom avgift för egen pensionering, men, om

detta varit Sundins mening, vore det uppenbarligen beroende på en

missuppfattning beträffande ändamålet med berörda avdrag.

Avdraget vore nämligen — såsom kommittén i sina underdåniga

utlåtanden angående f. d. registratorn Westerlings, kanslisekreteraren

Edmans och registratorn Rooths förenämnda ansökningar framhållit —

ingalunda avsett att utgöra något bidrag till vederbörandes egen pensionering,

utan avdragandet vore endast att betrakta såsom en åtgärd,

varigenom man velat undvika att vid eu definitiv lönereglering vederbörande,

till följd av den därmed förbundna skyldigheten att bidraga

till kostnaden för beredande av pension, skulle komma att lida minskning

i den avlöning, han åtnjutit enligt äldre stat och på grund av

provisorisk lönereglering.

Oavsett vad sålunda anförts mot vissa punkter i Sundins ansökning,

torde det ej kunna förnekas, att frågan om departementstjänstemännens

pensionsförhållanden numera inträtt i ett annat skede än det,

då kommittén den 30 april 1915 avgav sitt ovan omförmälda utlåtande

angående tilläggspension åt registratorn Rooth.

I detta utlåtande hade kommittén framhållit, att det vid framläggande

år 1910 av förslag om provisoriska löneregleringar för befattningshavare

i statsdepartementen uttryckligen betonats, att en provisorisk

lönereglering icke komme att verka till förhöjning av vederbörandes

pensioner, samt att man vid beviljandet år 1910 av de provisoriska

löneregleringarna för nämnda befattningshavare förutsatt, att definitiv

lönereglering för dem icke skulle kunna komma till stånd förr än tidigast

med 1916 års ingång.

Vid avlåtandet av sitt omförmälda utlåtande den 30 april 1915

hade kommittén emellertid funnit anledning påpeka, att allt efter som

tiden ginge utan att för statsdepartementen en definitiv lönereglering

bragts till stånd, det för departementstjänstemännen obilliga uti deras

otillfredsställande pensionsförhållanden måste desto starkare framträda.

Såsom förut omförmälts, hade till följd av inträffade omständigheter

frågan om en definitiv lönereglering för befattningshavare i statsdepartementen

— som från början torde hava varit avsedd att kunna

lösas redan vid 1915 års riksdag — ännu icke kunnat bringas till ett

slutligt avgörande.

Vid sådant förhållande syntes fog finnas för att Kungl. Maj:t, på

sätt chefen för justitiedepartementet förutsatt, i de fall, då befattningshavare

i statsdepartement härefter avginge från sin tjänst, innan den

slutgiltiga löneregleringen komme till stånd, hos riksdagen gjorde fram
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

ställning- om förbättrad pension. Förevarande ärende torde innefatta

ett sådant fall, då framställning till riksdagen i berörda hänseende

billigtvis borde göras.

Vad anginge beloppet av den tilläggspension, som borde äskas

för kanslisekreteraren Sundin, både han själv hemställt, att den skulle

bestämmas till 700 kronor, motsvarande, enligt vad i ansökningen förmäldes,

den del av det honom tillkommande provisoriska avlöningstillägget,

som »betecknas såsom lön».

I anledning därav ville kommittén erinra, att, alltsedan den provisoriska

löneregleringens genomförande från och med år 1911, provisoriskt

avlöningstillägg till kanslisekreterare, med ett undantag, varom

nu icke vore fråga, upptagits till 1,200 kronor, varav 700 kronor skulle

anses såsom lön, 100 kronor såsom tjänstgöringspenningar och 400

kronor såsom ortstillägg, men att till iakttagande vid utbetalningen

varit och fortfarande vore stadgat, att å lönen skulle avdragas, efter år

räknat, så stort belopp — avrundat, om sådant erfordrades för vinnande

av jämn summa, till närmast högre femtio- eller hundratal — som motsvarade

den pensionsavgift, vilken enligt lagen den 11 oktober 1907

angående civila tjänstinnehavares rätt till pension skulle hava av vederbörande

befattningshavare erlagts såsom bidrag till egen pensionering,

om berörda lag varit å honom tillämplig. Därvid borde dock iakttagas,

att den, som oberoende av den provisoriska löneregleringen vore skyldig

att erlägga pensionsavgift enligt berörda lag, skulle därutöver vidkännas

allenast så stort avdrag, som betingades av lönetillökningen vid den

provisoriska löneregleringen, varvid avdraget, efter sammanläggning med

pensionsavgiften, avrundades på förut angivet sätt. (Bestämmelsen i

detta sistnämnda hänseende hade ej varit tillämplig på Sundin, enligt

vad av statskontorets utlåtande i förevarande ärende framginge.)

Vid beräknandet av anslag till provisoriska avlöningstillägg hade

man utgått ifrån, att ett på angivet sätt beräknat avdrag å den såsom

lön betraktade delen av avlöningstillägget skulle ske. För kanslisekreterare,

som, såsom fallet vore med Sundin, kommit i åtnjutande

av andra ålderstillägget å lönen och å vilken pensionslagen icke vore

tillämplig, utgjorde avdraget, på föreskrivet sätt avrundat, 200 kronor.

Den del av det Sundin tillkommande provisoriska avlöningstillägget,

som ansåges såsom lön, hade således faktiskt utgått med allenast 500

kronor.

Löneregleringskommittén ansåge sig icke kunna tillstyrka, att den

tilläggspension, som kunde komma att beviljas Sundin, bestämdes till

högre belopp än det sistnämnda.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

39

Det lin ge ej heller förbises, att de befattningshavare i nyreglerade

ämbetsverk, vilka ingått å ny avlöniugsstat, vore underkastade lagen

den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,

och att enligt denna gällde såsom regel, att för erhållande av oavkortad

eller hel pension manlig tjänstinnehavare skulle hava uppnått, jämte

35 tjänstår, (17 levnadsår.

Kanslisekreteraren Sundin hade emellertid enligt förenämnda kungörelse

den 12 juli 1878 varit förpliktad att, efter uppnådda 35 tjänstår,

avgå från tjänsten redan vid 65 års ålder, därest han ej erhållit tillstånd

att kvarstå i densamma tillsvidare under ett år, räknat från och med

den 5 juli 1915.

Löneregleringskommittén hemställde,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att Sundin finge

från och med månaden näst efter den, varunder avsked från kanslisekreteraretjänsten

beviljades honom, under sin återstående livstid, utöver

honom författningsenligt tillkommande pension, å allmänna indragningsstaten

uppbära en årlig tilläggspension till belopp av 500 kronor.

Löneregleringskommitténs ledamot herr Stenström avgav vid detta

ärendes behandling i kommittén särskilt yttrande, så lydande:

»Sedan under nu pågående löneregleringsperiod nya, förhöjda avlöningsstater

hunnit beslutas för allt flera av den centrala statsförvaltningens verk och myndigheter

inträdde den tidpunkt, då rättvisa och billighet funnos kräva, att jämväl

andra, med de nyreglerade jämförliga statsmyndigheter erhöllo förbättrade avlöningar

tidigare, än som kunde ske medelst genomförande av successiva definitiva löneregleringar

för dem en efter annan. Denna uppfattning gällde ej minst för statsdepartementens

vidkommande.

Såsom den lämpliga formen för en dylik löneförbättrings åstadkommande

framstod antagandet av en provisorisk lönereglering. Efter det i sådant syfte

beträffande statsdepartementen yttranden avgivits av departementalkommitterade

och löneregleringskommittén, framlade Kungl. Maj:t förslag i ämnet för 1910 års

riksdag. Denna beslöt ock en provisorisk lönereglering för departementen, vilken

därefter alltjämt år för år medgivits.

Den ledande synpunkten vid nämnda provisoriska reglering har varit, att

departementens befattningshavare borde så nära som möjligt vore utan föregripande

av den blivande definitiva löneregleringen i avlöningshänseende jämställas med

jämförliga befattningshavare i definitivt nyreglerade centrala ämbetsverk (normaltyp:

statskontoret). I anslutning härtill hava ock de genomförda definitiva löneregleringarna

fått tjäna till förebild för den provisoriska regleringen. Sålunda blevo de

totala belopp, vilka funnos böra i avlöningsförhöjning komma de särskilda befattningshavarna

till godo, fördelade mellan de olika avlöningstitlarna lön, tjänstgöringspenningar

och ortstillägg, därvid naturligen samma synpunkter måste varit bestämmande,

som lagts till grund för motsvarande fördelning av totalavlöningarna vid

Särskilt

yttrande*

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

de definitiva löneregleringarna. Och likasom för befattningshavare med definitivt

reglerad avlöning visst avdrag å lönen äger rum, utgörande bidrag till egen

pensionering, så skulle befattningshavare med provisoriskt reglerad avlöning vidkännas

ett avdrag å sin lön, motsvarande — ehuru dock till befattningshavarens

nackdel förhöjt genom avrundning uppåt — nyssnämnda pensionsavgift, på det att

icke vid en definitiv reglering den avlöning, som då erhölles, skulle bliva mindre

än den dittills erhållna.

Redan vid den provisoriska regleringens första antagande utgick man emellertid

från deri förutsättning, att den blivande definitiva löneregleringen ej skulle fördröjas

alltför länge, ehuruväl man ej vågade antaga, att densamma skulle kunna tråda i

tillämpning tidigare än med 1916 års ingång. I betraktande härav ansågs det vid

framläggandet av 1910 års förslag till provisorisk lönereglering kunna och böra

uttalas, att en sådan reglering ej skulle verka till förhöjning av vederbörande

befattningshavares rätt till pension enligt gällande ordinarie stats föreskrifter. I

pensionsavseende lämnades alltså departementens befattningshavare att tillsvidare

kvarstå i en ställning, som, på sätt löneregleringskommittén uttryckt det, stod i

missförhållande till den erhållna avlöningen.

Genom den totala avlöningsförhöjning och dennas fördelning på olika titlar,

som åvägabragts medelst de nu till sin anledning och sina huvudsakliga karaktärsdrag

berörda provisoriska löneregleringarna, har alltifrån och med år 1910 angivits

måtten i olika avseenden för den löneförbättring, som rättvisa och billighet ansetts

kräva för statsdepartementens befattningshavare.

Vid bedömandet av dessa befattningshavares sålunda genom provisorisk

reglering skapade ställning i avlönings- och pensionshänseende måste eu väsentlig

förändring av förhållandena erkännas numera hava ägt rum. Förändringen berör

ställningen i pensionsavseende. Den förutsättning, på grund varav man ansåg sig

kunna låta ifrågavarande befattningshavare kvarbliva vid en alltför ringa pensionsrätt,

måste nämligen anses nu hava brustit. För 1916 års riksdag föreligger intet

förslag till definitiv lönereglering för dessa befattningshavare, och ännu alltjämt kan

det icke med någon säkerhet förutses, när en dylik reglering kan varda genomförd

och träda i tillämpning.

Vid sådant förhållande måste det anses påkallat, att en sådan förbättring

av de här avsedda befattningshavarnas pensionsrätt åstadkommes, som undanröjer

det ovan omförmälda missförhållandet till deras sedan flera år erhållna avlöning.

Beträffande måttet av denna förbättring har, på sätt i löneregleringskommitténs

utlåtande omförmäles, chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet den

14 januari 1916 anfört, att med billigheten syntes mest överensstämmande, att åt

befattningshavare, varom fråga är, tillerkändes den pension, som kunde beräknas

hava bort komma honom till del, därest den slutgiltiga löne- och pensionsregleringen

trätt i tillämpning redan med 1916 års ingång, d. v. s. vid den tidpunkt, från

vilken den skulle hava kommit att gälla, därest löneregleringsfrågan, såsom från

början varit ämnat, fått sin lösning redan vid 1915 års riksdag.

Den sålunda angivna ledande synpunkten synes mig riktig.

Nu har, så vitt jag förmår bedöma, sedan år 1910 icke inträffat något förhållande

av den beskaffenhet, att rättvisans och billighetens krav i avseende å

befattningshavarnas i statsdepartementen avlöning skulle kunna anses tillgodosedda

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Bankoutskottets utlåtande .Nr 36.

med en mindre del av denna avlöning i egentlig lön än det sammanlagda belopp,

som alltsedan år 1910 på ordinarie och provisorisk stat ansetts böra vara av sådan

Jöns natur. Vad som redan år 1910 ansågs i förevarande hänseende rättvist och

billigt, synes mig svårligen nu kunna vara för högt tilltaget. Skall man då icke

bryta det samband mellan den egentliga lönens och pensionens belopp, som genom

1907 ars allmänna civila pensionslag fastslogs och allt sedan dess vid verkställda

löneregleringar — frånsett av särskilda undantagsförhållanden betingade undantag —

upprätthållits, så synes mig nyssberörda sammanlagda lönebelopp också böra rättoch

billigtvis antagas såsom bildande pensionsunderlag i överensstämmelse med den

i nämnda pensionslags § 3 a) innehållna allmänna regel.

Att i det här förevarande fallet kanslisekreteraren Sundin ej fått uppbära

hela det belopp, som enligt ordinarie och provisorisk stat är att anse såsom lön,

utan i enlighet med den provisoriska löneregleringens föreskrifter fått vidkännas

visst avdrag ä samma belopp, synes mig icke ensamt för sig innefatta tillräcklig

anledning att sätta pensionen lägre än lönen. Det avdrag å lönen, som innehavaren

av en nyreglerad befattning för år får vidkännas i form av avgift till fonden för

pensionering, av civila tjänstinnehavare, varifrån pensionen är avsedd att bekostas,

lärer icke ifragasättas kunna medföra, att den årliga pensionen för honom skulle

begränsas till samma belopp, som han verkligen utbekommit i lön. Lika litet synes

det ovannämnda avdrag, som kanslisekreteraren Sundin måst vidkännas och som

för statsverket, vilket har. att å sin indragningsstat bekosta Sundins pension,

representerar en lika besparing eller en besparad utgift, böra medföra, att Sundins

pension begränsas till allenast det belopp, han för år fått uppbära såsom lön.

Ej heller ser jag någon anledning i övrigt att bryta förutnämnda samband

mellan lön och pension sålunda, att, medan en nu redan flerårig uppskattning av

billighetens fordringar i avseende å lönens storlek bibehålies, en annan billighetsuppskattning

införes beträffande pensionens tillbörliga belopp.

Med åberopande av de synpunkter, åt vilka jag med hänsyn till den vikt i

principiellt avseende,, som synts mig tillkomma frågan om bestämmandet av den

här ifrågasätta pensionens belopp, sökt härovan så fullständigt som skett giva

uttryck, har jag inom löneregleringskommittén framfört den uppfattning, att det

av gällande allmänna civila pensionslag antagna sambandet mellan egentlig lön och

pension borde i den förevarande pensionsfrågan upprätthållas, så långt förhållandena

det medgåve.

I enlighet med denna uppfattning anser jag, att, däi’est kanslisekreteraren

Sundin, vilken ostridigt har att räkna mer än 35 tjänstår, vid sin avgång från den

tjänst han innehar fyllt 67 levnadsår, vederbörlig framställning bör göras om en

årlig pension för honom å allmänna indragningsstaten till belopp av 4,200 kronor.

Såvitt handlingarna i detta ärende utvisa, har emellertid Sundin i avseende

å anstånd med avsked från tjänsten icke hittills beviljats vidsträcktare rätt än att

kvarstå däri tills vidare intill den 5 juli 1916, vilken dag han fyller 66 år. För

det fall att Sundin kommer att avgå från sin tjänst före uppnådda 67 levnadsår,

synes mig, att för honom bör ifrågasättas en årspension, vilken understiger 4,200

kronor med ett^ belopp, som må anses skäligt med hänsyn till längden av den för

Sundin till uppnåendet av 67 levnadsår återstående tiden.»

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 käft. (Nr 36.)

6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Departements
chefen.

Utskottet.

Till eu början anhåller jag få erinra, att Eders Kungl. Maj:t

den 30 juni 1916 medgivit, att kanslisekreteraren Sundin må kvarstå

vid sin tjänst tillsvidare till den 5 juli 1917, då han fyller 67 år.

I likhet med statskontoret och lönereglerin ^kommittén och på de

*xy dem anförda skälen finner ]ag rättvisa och billighet kräva, att Sundin

beredes en tilläggspension utöver det pensionsbelopp, 3,500 kronor, vartill

han, enligt vad i ärendet blivit upplyst, vid sin förestående avgångur

tjänsten är enligt gällande stadganden berättigad. Att denna tilläggspension

bör bestämmas till sådant belopp, att pensionen i sin helhet icke

kommer att stå i missförhållande till de löneförmåner, som Sundin från

och med år 1911 enligt äldre stat och provisorisk lönestat uppburit,

synes ävenledes skäligt. Såsom av den föregående redogörelsen för den

i ärendet föreliggande utredningen framgår, hava beträffande pensionsbeloppet

olika meningar uttalats av å ena sidan löneregleringskommitténs

majoritet och å andra sidan statskontoret och en ledamot av nämnda

kommitté. För min del finner jag synnerligen goda skäl — jag kan

beträffande dessa inskränka mig till en hänvisning till de synpunkter, åt

vilka förenämnda ledamot av löneregleringskom mitten i sin skiljaktiga

mening givit uttryck — hava anförts till förmån för tilläggspensionens

bestämmande till 700 kronor, varigenom det sammanlagda pensionsbeloppet

kommer att uppgå till 4,200 kronor. Det lärer nämligen enligt min

mening icke kunna förnekas, att tilläggspensionens bestämmande till

detta belopp står i närmaste överensstämmelse med de grunder, på

vilka 1907 års allmänna pensionslag är byggd och vilka torde i föreliggande

fall böra följas. Ett sålunda till 4,200 kronor bestämt pensionsbelopp

kommer även att sta i lämpligt förhållande till de pensioner

3,700, respektive 4,600 kronor — som enligt löneregleringskommitténs

den 15 februari innevarande år avgivna betänkande och förslag rörande

re o-ler ing av löneförhållanden m. m. för befattningshavare i statsdepartementen

skulle beredas andra, respektive första kanslisekreterare.

Jag tillåter mig slutligen tillägga, att, enligt vad jag inhämtat,

Sundin ej önskar någon ytterligare förlängning av den honom medgivna

rätten att kvarstå i tjänst och ej heller är sinnad att anhålla om avsked

ur tjänsten före den 5 nästa juli.»

Även utskottet anser rättvisa och billighet fordra, att kanslisekreteraren

Sundin beredes en tilläggspension utöver det pensionsbelopp,

3,500 kronor, vartill han enligt gällande bestämmelser är berättigad,

då han avgår från sin tjänst. Beträffande beloppet av denna

hava, såsom av utredningen framgår, olika meningar gjort sig gällande.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36. 43

Löneregleringskommittén har för sin del ansett tilläggspensionen böra

stanna vid ett belopp av 500 kronor, varemot statskontoret ävensom en

ledamot av kommittén funnit beloppet böra bestämmas till 700 kronor.

Detta sistnämnda förslag har upptagits i Kungl. Majrts proposition.

Såsom av handlingarna i ärendet framgår, har Sundin i sin egenska}»

av kanslisekreterare från och med år 1911 uppburit ett provisoriskt lönetillägg

till belopp av 1,100 kronor, varav 700 kronor skulle anses såsom

lön, 100 kronor såsom tjänstgöringspenningar och 300 kronor såsom

ortstillägg. Emellertid hade, såsom löneregleringskommittén framhåller,

till iakttagande vid utbetalningen stadgats och vore fortfarande stadgat,

att å lönen skulle avdragas, för år räknat, så stort belopp, som motsvarade

den pensionsavgift, vilken enligt 1907 års pensionslag skulle

hava erlagts av vederbörande befattningshavare såsom bidrag till egen

pensionering, om berörda lag varit å honom tillämplig, allt enligt vissa

angivna föreskrifter.

I avseende härå har kommittén framhållit, att man vid beräknande

av anslag till provisoriska avlöningstillägg utgått ifrån, att ett dylikt

avdrag skulle ske. För kanslisekreterare, som i likhet med Sundin

kommit i åtnjutande av andra ålderstillägget å lönen och å vilken

pensionslagen icke vore tillämplig, utgjorde avdraget, på föreskrivet

sätt avrundat, 200 kronor. Den del av det Sundin tillkommande provisoriska

avlöningstillägget, som avsåges såsom lön, hade således faktiskt

utgått, med allenast 500 kronor. Tilläggspensionen borde därför enligt

kommitténs mening icke bestämmas högre än till sistnämnda belopp.

Kommittén har vidare ansett sig böra erinra, att de befattningshavare

i nyreglerade verk, vilka ingått å ny avlöningsstat, vore underkastade

1907 års lag och att enligt denna gällde såsom regel, att för

erhållande av oavkortad eller hel pension, manlig tjänstinnehavare skulle

hava uppnått, jämte 35 tjänstår, 67 levnadsår, Sundin åter, vilken icke

vore underkastad nämnda lag, hade enligt de för honom gällande bestämmelser

varit förpliktad att, efter uppnådda 35 tjänstår, avgå från

tjänsten vid 65 års ålder, men erhållit tillstånd att kvarstå tillsvidare

under ett år, räknat från och med den 5 juli 1915, och därefter ytterligare

till den 5 juli 1917, då han fyllde 67 år.

Av vad löneregleringskommittén sålunda anfört framgår, att Sundin

av det provisoriska avlöningstillägget i verkligheten icke uppburit mer

än, förutom tjänstgöringspenningar och ortstillägg, ett mot lön svarande

belopp av 500 kronor. På nu angivna och av löneregleringskommittén

i övrigt anförda skäl har utskottet ansett sig böra ansluta sig till löneregleringskommitténs

förslag.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Angående

understöd åt

daglönaren

A.V. Hanssons

änka och

dotter.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts

förevarande framställning, må medgiva, att kanslisekreteraren

i sjöförsvarsdepartementet Rudolf August

Sundin må från och med månaden näst efter den, i

vilken han, vid fyllda 67 levnadsår, erhåller avsked

från kanslisekreterartjänsten, under sin återstående livstid

från allmänna indragningsstaten åtnjuta, utöver

honom författningsenligt tillkommande pension å 3,500

kronor för år, en tilläggspension av femhundra kronor

årligen.

16: o) I en inom andra kammaren av herr Ingvar son väckt motion,

nr 107, har motionären hemställt, »att riksdagen måtte bevilja änkan

efter framlidne daglönaren vid flottans varv i Karlskrona, nr 197 Anton

Viktor Hansson, så länge hon lever ogift, en årlig livränta av 500 kronor».

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Den 7 augusti 1913 omkom daglönaren vid Karlskrona örlogsvarv,

nr 197 Anton Viktor Hansson genom en händelse, som närmast

har karaktären av olycksfall. En arbetskamrat, som led av epilepsi,

tilldelade honom under ett epileptiskt anfall flera starka slag, vilka enligt

efter obduktion avgivet läkareutlåtande torde ha framkallat hjärtförlamning.

Hansson, som erhållit synnerligen goda vitsord för skötsamhet

och duglighet, var gift, och efterlämnade hustru och flera barn, av

vilka de två yngsta vid hans frånfälle voro resp. 15 och 11 år gamla.

Dessa hans efterlämnade anhöriga, av vilka hustrun, nu 56 år gammal,

är sjuklig, ena dottern minderårig och den andra mindre arbetsför,

sakna nu existensmedel. Hade mannens död förorsakats genom ett

vanligt olycksfall i arbetet skulle familjen nu enligt lag varit tillförsäkrad

årlig ersättning, men då dödsorsaken nu visserligen torde kunna

rubriceras som olycksfall, ehuru icke i olycksfallslagens mening, får det

karaktären av ett gränsfall, inför vilket man synes skyldig att ''hellre

fria än fälla’. Hade Hansson fått leva skulle han ju enligt gällande

bestämmelser varit tillförsäkrad en årlig pension efter avskedstagandet

av minst 500 kronor, till sitt och familjens uppehälle, men nu uteblir

denna, medan olycksfallets karaktär icke heller medger någon ersättning

enligt olycksfallslagen.

Den lagliga rätten till ersättning saknas sålunda fullständigt, men

den moraliska synes mig vara oomtvistlig. Då dylika gränsfall ju icke

s. 45 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

45

förutsetts vid olycksfallslagens eller pensionsbestämmelsernas avfattning,

torde det därför endast vara en enkel gärd av rättvisa om riksdagen,

liksom i så många andra dylika gränsfall, träder till och beviljar en

årlig ersättning.»

Vid motionen är fogat bland annat ett frej dbetyg så lydande:

Avskrift.

1. Att avi. daglönaren Anton Viktor Hanssons änka Emilia Charlotta Hansson,

f. Pettersson

2. född den 5 September år 1861 (sextioett) i denna

3. församling Blekinge län, åtnjuter medborgerligt förtroende

4. och lever ogift samt har i hemmet 2:ne döttrar

födda d. 2/j 1898 och den 15/6 1902

5. betygar Kungl. Carlskrona Amiralitetsförsamling

6. den 22 november år 1916.

Nils Hussenius.

Amiralitetspastor

Beträffande övriga bilagor hänvisas till motionen.

På anmodan av statskontoret har marinförvaltningen med överlämnande

tillika av yttrande i ärendet från varvschefen vid flottans

station i Karlskrona i avgivet utlåtande anfört följande:

»Enligt nådiga kungörelsen den 25 november 1910 angående pensionering av

de vid marinen anställda förmän bland daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare,

utgör pensionsbeloppet för en daglönare med en tjänstetid av 25 år och 65 levnadsår

300 kronor, vilket pensionsbelopp för varje fullt tjänstår utöver nyssnämnda tjänstetid

höjes med 10 kronor, dock att högsta pensionsbeloppet för en daglönare skall

utgöra 450 kronor.

Därest Hansson levat och kvarstått i tjänst såsom daglönare vid varvet i

Karlskrona skulle han, som var född år 1860, vid uppnådda 65 levnadsår med en

tjänstetid av 28 år varit berättigad till en pension av 330 kronor och efter en

tjänstetid av 40 år vid 77 års ålder varit berättigad till en pension av 450 kronor,

eller högsta pensionsbeloppet för en daglönare.

Någon pensionsrätt tillkommer icke änka efter daglönare i annat fall än att

njpnnen avlidit till följd av sådant olycksfall, som avses i lagen den 5 juli 1901

angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.

Då det hittills torde hava gällt såsom regel, att änkepension utgår till lägre

belopp än mannen vid uppnådd pensionsålder äger uppbära i årlig pension, måste

ett bifall till motionen om årlig livränta åt änkan Hansson med 500 kronor, så

länge hon lever ogift, anses innebära ett betydligt avsteg från nu gällande pensioneringsprinciper.

Kungl. marinförvaltningen delar den av varvschefen vid flottans station i

Karlskrona uttalade uppfattningen, att med hänsyn till den långa tid (18 år) Hansson

varit i kronans tjänst och det sätt, varpå han under tjänstgöring lidit döden,

samt övriga i ärendet föreliggande ömmande omständigheter billighetsskäl synas

Marin förn ältning

en.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

BanJcoutskottets utlåtande Nr 36.

Statskontoret.

TJtskottet.

tala för att hans änka och oförsörjda barn tilldelas något årligt understöd, vilket

lämpligen torde kunna bestämmas ungefär efter de grunder, som finnas för motsvarande

fall fastställda i lagen angående olycksfall i arbete.»

För egen del har statskontoret i ärendet anfört:

»Statskontoret delar marinförvaltningens i här bilagd skrivelse av

den 22 nästlidne mars uttalade uppfattning, att beviljande av den i

motionen nr 107 i andra kammaren föreslagna livränta åt daglönaren

Anton Viktor Hanssons änka Emilia Charlotta Hansson, född Pettersson,

till så högt belopp som 500 kronor skulle innebära ett betydligt avsteg

från nu gällande pensioneringsgrunder. På grund av Hanssons dödsfall,

som på säreget sätt ägt rum under arbete för statens räkning,

samt övriga ömmande omständigheter måste emellertid anses billigt, att

åt änkan Hausson beredes något understöd, vilket dock till sitt belopp

torde böra hållas inom de gränser, som finnas utstakade i lagen den 5

juli 1901, angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.»

Även utskottet är av den mening, att beviljandet av en livränta

åt änkan Hansson till så högt belopp, som i motionen föreslagits eller

500 kronor, skulle innebära ett betänkligt avsteg från nu gällande

pensioneringsgrunder. Med hänsyn till de säregna förhållanden, under

vilka Hanssons död inträffat, samt övriga i ärendet föreliggande ganska

ömmande omständigheter, synes emellertid billigheten fordra, att något

understöd beredas änkan Hansson och hennes minderåriga dotter; och

har utskottet ansett detsamma lämpligen böra utgå med 300 kronor till

änkan och 100 kronor till den minderåriga dottern. Beloppen torde

böra anvisas å allmänna indragningsstaten och tilldelas dem från innevarande

års början.

På grund härav hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,

II: 107, må medgiva, att daglönaren vid flottans vaw

i Karlskrona Anton Viktor Hanssons änka Emilia Charlotta

Hansson, född Pettersson, och makarnas minderåriga

dotter må å allmänna indragningsstaten åtnjuta

understöd till belopp av änkan tre hundra kronor och

dottern ett hundra kronor, att utgå årligeil från 1917

års början till änkan, så länge hon lever ogift, och

till dottern, till dess hon uppnått 18 års ålder.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

47

III. Ang. civildepartementet.

17:o) I två likalydande motioner, väckta den ena i första kammaren

under nr 64 av herr Neiglick och den andra i andra kammaren

under nr 166 av herr von Hofsten jämte ytterligare eu av kammarens

ledamöter, har hemställts, »att riksdagen ville bevilja förre avdelningsingenjören

Carl Gerhard Schenströms änka, Hedvig Ellen Schenström,

så länge hon lever ogift, en årlig pension av sexhundra kronor samt åt

vardera av makarnas barn,

Ilrita Elina Carlsdotter Schenström född den 23/d 1900,

Tora* Fredrika » » » » 8/t 1902,

Anna Elisabeth » » » » 24/io 1903,

Eva Marianne » » » » 2l/2 1907,

en årlig pension av tvåhundra kronor till uppnådd 18 års ålder samt

att dessa pensionsbelopp må utgå från och med den 1 januari 1917».

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Den 26 januari 1916 avled i lungtuberkulos avdelningsingenjören

Carl Gerhard Schenström, efterlämnande hustru, 44 år gammal, samt 4

döttrar, av vilka den äldsta är född år 1900 och den yngsta 1907, och

således alla fyra barnen i behov av uppfostran och ännu oförmögna att

försörja sig själva.

Visserligen visade bouppteckningen en behållning av 22,457 kronor

16 öre, varav 1,597 kronor 40 öre utgjorde hemmets bohag, men avkastningen

å den återstående behållningen kan ju ej ens räcka till

hustruns och barnens uppehälle än mindre till de senares uppfostran.

Av bifogade bestyrkta avskrift å kungl. järnvägsstyrelsens förteckning

av den 26 januari 1916 över avlidne avdelningsingenjören C. G.

Schenströms tjänstgöring vid statens järnvägsbyggnader framgår, att

den avlidne började sin tjänstgöring vid statens järnvägar den 1 december

1891 och fortsatte därmed till sin död den 26 januari 1916.

Under denna tidsperiod har han dock varit anställd i rysk järnvägstjänst

från och med 1894 till våren 1899, då han den 7 maj åter

anställdes vid svenska statens järnvägar.

Av de återstående 16 åren i statsbanornas tjänst har han under

nära 15 år nästan uteslutande deltagit i byggandet av nya järnvägar

dels såsom avdelningsingenjör och dels såsom arbetschef, och har hans

verksamhet till stor del därvid varit förlagd till de synnerligen ansträn
-

Angående ''pension

åt /. avdelningsingenjören

C. G.

Schenströms

änka och barn.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

gande och krävande anläggningarna av statsbanorna i vårt lands öde

bygder, såsom vid banorna Boden—Morjärv, Gällivare—Riksgränsen och

Östersund—Ulriksfors samt även vid Bohusbanan och senast vid banan

Järna—Norrköping. Av här bifogade läkareintyg från järnvägsläkaren

vid statsbanan genom Bohuslän, dr Herman Johansson, framgår även,

att han ådragit sig sin tuberkulossjukdom under något av åren 1904—

1907, d. v. s. under byggandet av Bohusbanan. Ehuru det givetvis är

svårt att definitivt avgöra den direkta orsaken till sjukdomen, är det

dock mycket som talar för att han smittats av en kamrat, som i likhet

med Schenström ledde arbetena vid en del av banbyggnaden.

Under dennes sjukdom hjälpte Schenström honom med arbetena

såväl utomhus som inne i hans expeditionslokaler i Uddevalla, och övertog

Schenström sedermera efter kamratens död av tuberkulos i augusti

1907 dennes tjänstgöring.

Då Schenström ej tillhörde statens järnvägars ordinarie personal,

hade han ej kunnat bliva delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning

och följaktligen ej heller i dess änke- och pupillkassa, vadan

hans änka och barn nu icke kunna påräkna någon pension från sistnämnda

kassa.

Såsom ovan nämnts är avkastningen å behållningen efter den avlidne

ej på långt när tillräcklig för familjens underhåll och barnens

uppfostran, och skulle denna brist utfyllas ined en del av nu befintliga

tillgångar, så skulle hela kapitalet vara förbrukat inom några få år och

skulle, när det yngsta barnets uppfostran avslutats, så litet av kapitalet

återstå, att modern ej ens nödtorftigt skulle kunna draga sig fram därpå.

Något till alla delar härmed jämförligt fall har riksdagen visserligen

mig veterligt icke haft till behandling, men senast vid 1912 års

riksdag bifölls Kungl. Maj:ts proposition, nr 234, om årlig pension av

600 kronor åt förre avdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader,

O. Th. Stanzéns änka. Denna änka hade dock inga barn att uppfostra

utan voro alla till myndig ålder komna.

Ingenjör Schenströms änka har däremot som ovan framhållits fyra

minderåriga barn. Ett årligt bidrag av 200 kronor åt vartdera av dessa

för deras uppfostran torde vara måttfullt beräknat.»

Beträffande de vid motionen fogade bilagorna anhåller utskottet få

hänvisa till motionerna.

På anmodan av statskontoret har järnvägsstyrelsen i avgivet yttrande

anfört följande:

s. 49 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

49

»Vad då först angår motionerna om pensioner åt avdelningsingenjören C. G.

Schenströms änka och barn får styrelsen med vitsordande av de i motionerna lämnade

uppgifterna meddela, att Schenström, som var född den 5 augusti 1866, vid

sin död uppbar en avlöning av 7,380 kronor, varav 6,960 kronor i arvode och 420

kronor såsom ortstillägg.

Såsom framgår av den i motionerna åberopade tjänstförteckningen hade

Schenström förvärvat en tjänstetid vid statens järnvägsbyggnader av 18 år 6

månader. Med hänsyn därtill och till de i motionerna berörda omständigheter,

varunder Schenström avlidit, samt då han icke varit i tillfälle att genom delägarskap

i någon för statens tjänstemän avsedd änke- och pupillkassa tillförsäkra sin

maka och fyra minderåriga barn nödigt underhåll, synes det styrelsen vara med

rätt och billighet överensstämmande, att statsmakterna träda hjälpande emellan

genom beviljande av pension åt hans änka och barn.

Beträffande den pension, som tillerkändes den i motionerna omförmälda förre

avdelningsingenjören O. T. W. Stanzéns änka, så torde man hava anledning antaga,

att pensionen i detta fall bestämts med fästat avseende vid Stanzéns synnerligen

långvariga verksamhet i statens järnvägars tjänst. Stanzén hade nämligen år 1894,

då riksdagen beviljade honom en pension av 1,200 kronor, varit anställd vid statens

järnvägsbyggnader i 27 år, vartill kom att han under åren 1895—1907 — med

undantag av en tid av ett år 4 månader, då han ånyo haft anställning vid statens

järnvägsbyggnader — tjänstgjort såsom extra ordinarie kontorsskrivare vid styrelsens

kontrollkontor.

Beträffande änkan Schenström föreligga, i motsats till vad fallet var beträffande

änkan Stanzén, ömmande omständigheter så tillvida, att den förra har att

försörja fyra minderåriga barn, men å andra sidan har man att taga hänsyn till

att Schenström ej förvärvat så lång tjänstetid samt till den omständigheten,

att den avkastningsbara behållningen i boet efter Schenström uppgått till inemot

21,000 kronor.

Därest Schenström vid sin död varit delägare i statens järnvägars änke- och

pupillkassa efter en avlöning av 6,840 kronor eller det högsta belopp, efter vilket

en med honom närmast likställd ordinarie tjänsteman vid statens järnvägar eller en

baningenjör av 1 klass kan bliva delaktig i nämnda kassa, skulle pensionsbeloppet

för hans änka och fyra barn hava utgjort 2,018 kronor om året.

Med avseende emellertid därå, att för erhållande av pension från nämnda

kassa förutsattes erläggande av icke obetydliga avgifter till kassan, genom vilka

delägarna beräknas själva bidraga till övervägande del av pensionskostnaderna, synes

det som om vid bestämmande av pensionsbelopp i sådana fall som det föreliggande,

där inga som helst pensionsavgifter förekommit, nödig hänsyn borde tagas till berörda

omständighet.

På grund härav samt i betraktande av Schenströms ej så långa tjänstetid

och hans efterlämnade änkas och barns ekonomiska ställning och med hänsyn jämväl

till de pensionsbelopp, som förut i liknande fall tillerkänts efterlevande efter

tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader, skulle det kunna ifrågasättas, huruvida

icke de av motionärerna föreslagna pensionsbeloppen, tillhopa 1,400 kronor, vore något

för högt tilltagna. Med avseende å penningevärdets fall under de senare åren anser

sig dock styrelsen för sin del icke böra påyrka någon nedsättning av de föreslagna

pensionsbeloppen.»

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 käft. (Nr 36.)

Järnvägs
styrelsen.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Statskontoret.

Utskottet.

Angående

understöd åt

filarebasen

N. A. P. Sandbergs

änka.

För egen del har statskontoret anfört:

»Med avseende på de i motionerna nr 64 i första kammaren och

nr 166 i andra kammaren anförda omständigheter samt med hänsyn til

vad järnvägsstyrelsen i sitt här bifogade, i ärendet den 31 nästlidne

mars avgivna utlåtande anfört, anser statskontoret billigt, att något

understöd lämnas änkan Schenström och hennes fyra minderåriga barn.

Beloppen av de föreslagna understöden synas dock statskontoret för

höga i jämförelse med hittills beviljade pensioner från allmänna indragningsstaten.

En pension åt änkan av 400 å 500 kronor samt till

vart och ett av barnen av 150 kronor att utgå intill fyllda 18 år skulle

ungefär motsvara vad förut i liknande fall utgått såsom understöd.»

Lika med ämbetsverken finner utskottet det vara med rättvisa och

billighet överensstämmande, att något understöd av allmänna medel tilldelas

änkan Schenström och hennes minderåriga döttrar. Vad beträffar

beloppen av dessa, delar utskottet statskontorets mening, att de föreslagna

understöden synas väl höga i jämförelse med vad hittills i liknande

fall anvisats från allmänna indragningsstaten, och anser utskottet desamma

skäligen böra bestämmas till 500 kronor för änkan och 100

kronor till var och en av »de fyra döttrarna att utgå under vanliga

villkor från 1917 års början.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner

1: 64 och II: 166, må medgiva, att förre avdelningsingenjören

Carl Gerhard Schen ströms änka Hedvig

Ellen Schenström, född von Fieandt, samt makarnas

minderåriga döttrar Brita Elina Carlsdotter, Tora

Fredrika, Anna Elisabeth och Eva Marianne må å allmänna

indragningsstaten åtnjuta pensioner till belopp

av änkan Schenström fem hundra kronor samt var och

en av de fyra döttrarna ett hundra kronor, att från

och med 1917 års början årligen utgå till änkan, så

länge hon lever ogift, och till en var av döttrarna, till

dess hon uppnått 18 års ålder.

18:o) I en inom andra kammaren väckt motion, nr 70, har herr

Borggren hemställt, »att riksdagen ville bevilja filarebasen Nils Anders

Persson Sandbergs änka, Anna Sandberg, ett årligt understöd av 240

kronor om året, att utgå från och med den 1 januari 1917, så länge

hon lever ogift».

s. 51 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

51

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

ȁr 1911 avled filarebasen nr 100 Nils Anders Persson Sandberg,

anställd vid statens järnvägar i Malmö, vilken varit anställd där från

och med den 11 maj 1876 till och med den 18 december 1911, vilken

dag han avled efter 15 dagars sjukdom.

Han efterlämnade vid sin död änkan Anna Sandberg, född Svensson.

Ånkan, som är född den 3 april 1852, är sjuklig och kan ej försörja

sig själv samt befinner sig i fattiga omständigheter.

Med hänsyn härtill tillåter jag mig vördsamt påkalla riksdagens

medverkan för att något understöd må komma henne till del.

En del tjänstemän, som innehaft liknande befattning av det slag,

Sandberg med stor skötsamhet upprätthållit, ha erkänts vara av den

betydelse, att de numera uppförts som ordinarie statstjänstemän med

ty åtföljande pensionsrätt.

Vid motionen äro fogade trenne bilagor och tillåter sig utskottet

att beträffande dessa hänvisa till motionen.

På anmodan av statskontoret har järnvägsstyrelsen i avgivet

yttrande angående understöd åt ej mindre Sandbergs änka än även

under nästföljande punkt omförmälda O. N. A. Hanssons änka anfört

följande:

»Beträffande motionerna om årligt understöd åt filarbasen Nils Anders Persson

Sandbergs änka Anna Sandberg, född Persson, och extra ordinarie lokomotivreparatören

Otto Alfred Hanssons änka Anna Maria Hansson, född Nilsson, får styrelsen,

med vitsordande av de i motionerna angående Sandbergs och Hanssons tjänstetid

vid statens järnvägar lämnade uppgifterna anföra följande.

Sandberg hade vid sitt frånfälle en timlön av 56 öre, vilket motsvarar omkring

1,600 kronor för år. Beträffande änkan Sandbergs ekonomiska ställning

har styrelsen inhämtat, att Jbouppteckningen efter Sandberg utvisade en behållning

av 4,798 kronor 89 öre. År 1914 inköpte Malmö stad en fastighet, tillhörande

Sandbergs stärbhus, och tillförde detta köp stärbhuset efter avdrag för inteckningar

en summa av 8,500 kronor. Då därtill kommer, att änkan Sandbergs barn äro vuxna

och försörja sig själva, kunna icke ömmande omständigheter sägas föreligga i detta fall.

Motionärens uppgift, att en del tjänstemän, som innehaft liknande befattning

av det slag, Sandberg upprätthållit, erkänts vara av den betydelse, att de numera

uppförts som ordinarie tjänstemän med ty åtföljande pensionsrätt, syftar på de

verkstadsförmän, vilka uppfördes å ordinarie stat från den 1 januari 1916. Dessa

förmän hade redan år 1909 antagits till extra ordinarie verkstadsförmän och uppburo

redan då månadsavlöning. Sandberg åter hade vid sin död ännu icke blivit

befordrad till verkstadsförmän utan var då filarbas med timlön, d. v. s. arbetare,

vadan något berättigande till pension för änkan Sandberg på grund av arten av

mannens anställning vid tiden för dödsfallet icke förefinnes.

Vad Hansson beträffar, så innehade han vid sitt frånfälle en månadslön av

143 kronor, motsvarande 1,716 kronor för år. Vid nämnda tid hade han uppnått

Järnvägt
styrclten.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Statskontoret.

Utskottet.

en levnadsålder av 52 år. Om han levat vid tillsättandet av de från ingången av

år 1916 å ordinarie stat uppförda lokomotivreparatörstjänsterna, hade han ändock

icke kunnat ifrågakomma till erhållande av ordinarie anställning, enär han vid

denna tid skulle hava rätt väsentligt överskridit den levnadsålder, 50 år, efter vars

uppnående en extra ordinarie tjänstehavare enligt praxis anses hava förlorat all

möjlighet att komma på ordinarie stat vid statens järnvägar.

I motionen uppgives, att änkan Hansson har svårt att kunna försörja sig

och befinner sig i fattiga omständigheter. Detta påstående vederlägges emellertid,

åtminstone i vad det avser hennes försörjningsförmåga, av bifogade intyg, varav

framgår, att hon sedan oktober 1915 innehar tillfällig anställning vid statens järnvägars

tvättinrättning i Ängelholm samt att hennes inkomst under år 1916 utgjorde

699 kronor.

Enligt styrelsens mening skulle beviljande av årliga understöd, på sätt i

motionerna föreslagits, åt änkorna Sandberg och Hansson innebära ett frångående

av de principer, som, om man bortser från 1916 års riksdagsbeslut att på grund

av synnerligen ömmande omständigheter bevilja pension åt extra ordinarie lokomotivreparatören

P. G. Nordvalls änka och minderåriga dotter, hittills legat till grund

för beslut i ärenden angående understöd av statsmedel åt efterlevande efter personer,

som haft anställning i extra eller extra ordinarie tjänst vid statens trafikerade

järnvägar och sålunda icke varit berättigade att vinna delägarskap i statens järnvägars

änke- och pupillkassa. Dylika tjänstehavares änkor och barn hava nämligen

— för såvitt icke laglig rätt till skadestånd funnits för dem — i regel icke ansetts

kunna ifrågakomma till erhållande av årligt understöd av statsmedel. Om undantag

möjligen gjorts i några få enstaka fall, som förekommit till behandling före det här

ovan särskilt angivna, så torde grunden därtill vara att söka i att synnerligen

ömmande omständigheter förekommit i de särskilda fallen, och torde de understöd,

som därvid kommit vederbörande till del, endast varit tillfälliga.

Då i intet av förevarande två fall synnerligen ömmande omständigheter kunna

anses föreligga och då enligt styrelsens mening bifall till motionerna helt säkert

skulle föra med sig synnerligen vittgående konsekvenser, anser styrelsen för sin del

det icke vara tillrådligt att bevilja de i motionerna föreslagna understöden till

änkorna Sandberg och Hansson.»

Statskontoret har i fråga om den nu föreslagna pensionen förklarat

sig för sin del icke hava något att erinra mot styrelsens mening,

att beviljande av årligt understöd åt änkan Sandberg skulle innebära

ett frångående av de principer, som hittills legat till grund för beslut

i ärenden angående understöd av statsmedel åt efterlevande efter personer,

som haft anställning i extra eller extra ordinarie tjänst vid statens

trafikerade järnvägar och sålunda icke varit berättigade att vinna delägarskap

i statens järnvägars änke- och pupillkassa.

På de av ämbetsverken anförda skäl och då i förevarande fall

några särskilt ömmande omständigheter icke synas vara för handen, har

utskottet ansett sig böra avstyrka bifall till motionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

58

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II : 70 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

19:o) I en inom andra kammaren av herr Borggren väckt motion,

nr 71, har hemställts, »att riksdagen ville bevil ja extra lokomotivreparatör

Nils Alfred Hanssons änka, Anna Maria Hansson, ett årligt understöd

av 240 kronor, att utgå från och med den 1 januari 1917, så länge

hon lever ogift».

Till stöd för motionen har anförts följande:

»År 1915 den 27 juli avled vid statens järnvägar i Ängelholm

anställde extra ordinarie lokomotivreparatören Otto Alfred Hansson,

född den 3 mars 1863.

Han hade vid sin död varit anställd vid statens järnvägars tjänst,

först som verkstadsarbetare från'' den 16 november 1900 till den 22

februari 1905, sedan som extra ordinarie stallreparatör från den 1 mars

1905 till den 31 mars 1908, sedan som extra ordinarie lokomotivreparatör

från den 1 april 1908 till sin död den 27 juli 1915.

Han efterlämnade vid sin död änkan, Anna Maria Hansson, född

Nilsson, som är född den 23 maj 1866. Hon lider av utbredda benåderbråk

och har ytterst svårt att kunna försörja sig och befinner sig

i fattiga omständigheter, vilket även avskrift av bouppteckningen efter

Hansson visar.

Med hänsyn härtill tillåter jag mig vördsamt påkalla riksdagens

medverkan för att något understöd må komma henne till del.

Tjänstemän, som innehaft ungefär liknande befattning av det slag

Hansson med stor skötsamhet upprätthållit, ha erkänts vara av den

betydelse, att de från den 1 januari 1916 uppförts som ordinarie statstjänstemän

med ty åtföljande pensionsrätt.»

Vid motionen finnas fogade åtskilliga bilagor, till vilka utskottet

anhåller få hänvisa.

På anmodan av statskontoret har järnvägsstyrelsen avgivit yttrande

i ärendet och tillåter sig utskottet att beträffande såväl detta som statskontorets

utlåtande hänvisa till nästföregående punkt.

Under åberopande av vad utskottet anfört vid punkt 18 här ovan

beträffande föreslagen pension åt änkan Sandberg hemställer utskottet,

Angående

understöd åt

extra lokomotivreparatör

N. A, Hansso

ne änka.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Angående

livränta åt

järnvägsarbetaren

E. J.

Eriksson.

att förevarande motion II: 71 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

20:o) I en inom andra kammaren av herr Törnkvist väckt motion

nr 72, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta tillerkänna järnvägsarbetaren

Erik Johan Eriksson, Göteborg, som ersättning för skada (hel

invaliditet) till följd av olycksfall i arbetet för statens järnvägar en

årlig livränta av 800 kronor, att utgå från dag då sjukavlöningen

upphör att utgå».

Till stöd för motionen har motionären anfört följande:

»Järnvägsarbetaren Erik Johan Eriksson, född 5 november 1874,

som sedan år 1910 arbetat i statens järnvägars tjänst, drabbades vid

stensprängningsarbete för statens järnvägars räkning den 17 oktober

1914 av en olycka, som berövade honom synförmågan på båda ögonen.

Enligt samstämmiga vittnesbörd, av vilka ett, utfärdat av arbetsförmannen

C. A. G:son Granath, här bifogas, berodde olyckan därpå, att vid skottlossning

använd stubintråd var bristfällig. Skuld till olyckan kan sålunda

icke vidlåda Eriksson, vilket jämväl bestyrkes av arbetschefen,

baningenjör Anton Larsson.

Eriksson har blivit tillerkänd en livränta årligen på 300 kronor.

Denna livränta har emellertid ännu inte ansetts lämpligt att utbetala,

utan uppbär E. i stället fortfarande och intill den 31 december 1918 en

sjukavlöning av 3 kronor per dag, för att E. skall beredas tillfälle att

genomgå lärokurs vid kungl. hantverksskolan för blinda i Kristinehamn,

med början under hösten 1916. Eriksson har ej kunnat beredas plats

i nämnda skola, utan har han i stället börjat i blindskolan i Göteborg,

i vilken stad han är bosatt. Järnvägsmyndigheterna ha emellertid funnit

anledning att fortfarande i stället för livränta utbetala sjukavlöning med

3 kronor om dagen till Eriksson, under förutsättning att han så fort

ske kan söker och vinner inträde vid kungl. hantverksskolan för blinda

och intill dess fortfarande begagnar sig av privat undervisning i den

utsträckning ske kan.

För Eriksson, som har hustru och tre minderåriga barn att försörja,

är redan 3 kronor om dagen litet för att trygga en någorlunda

dräglig tillvaro, men också denna ersättning uppbär han tack vare

järnvägsstyrelsens stora tillmötesgående. När villkoren för sjukavlöningens

utgående upphört, utgår emellertid, enligt tillämpad ordning, en årlig

livränta av 300 kronor. Visst synes vara, att, då Eriksson under vissa

villkor tillerkänts fortsatt sjukavlöning i stället för livränta under en

tid av över tre år, sedan rätten till sjukhjälp formellt upphörde (från

s. 55 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

55

1 december 1915 till 31 december 1918), järnvägsstyrelsen i högsta

grad beaktat omöjligheten för eu arbetets invalid att kunna draga sig

fram med sig och sin familj på ett årligt belopp av 300 kronor. Genom

den nya olycksfallslagen av år 1916 har också riksdagen för sin del

biträtt en sådan mening.

I lag av 5 juli 1901 angående ersättning till följd av olycksfall i

arbete stadgas i § 3, att staten har ersättningsplikt i vissa fall mot

skadad arbetare, däremot gälla icke för staten de regler för fixering av

ersättningsbeloppets storlek i förekommande fall, som samma lag föreskriver

för arbetsgivare i privat verksamhet. I regeringspropositionen

till riksdagen år 1900, som i denna del synes ligga till grund för riksdagens

beslut år 1901, uttalas: »Då staten och kommunerna äro skyldiga

att giva ersättning för olycksfall i varje av dem idkad farlig verksamhet,

finnes uppenbarligen icke något behov att, beträffande dessa arbetsgivares

ersättningsskyldighet, särskilt uttala en regel, svarande emot

den för enskilda arbetsgivare uppställda.

_ Staten har sålunda full frihet att i varje särskilt fall reglera ersättning

åt i arbete skadad arbetare. Denna frihet är det så mycket

större anledning att på ett liberalt sätt använda redan nu, som, efter

1916 års olycksfallslags antagande, ingen hållbar grund för det allmänna

synes finnas att därefter utbetala skadeersättning enligt den gamla lagens

för privata arbetsgivare ännu gällande principer.»

Beträffande vid motionen fogade bilagor får utskottet hänvisa till

motionen. .

Järnvägsstyrelsen har på anmodan av statskontoret i avgivet

yttrande anfört:

o »Vidkommande motionen om pension åt järnvägsarbetaren Erik Johan Eriksson

far styrelsen vitsorda de i densamma lämnade uppgifterna angående tillerkännande

av livränta och sjukavlöning åt Eriksson. Däremot torde motionärens påstående,

att de i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete stadgade regler för fixering av ersättningsbeloppets storlek icke

gällde för staten såsom arbetsgivare, icke vara riktigt. I 3 § av nämnda lag föreskrives

nämligen att, ''utövar staten eller kommun på yrkesmässigt sätt någon i

2 § omförmäld verksamhet, vare staten eller kommunen ersättningsskyldig enligt

1 § för skada till följd av olycksfall i arbete, som härflyter från utövningen av

den verksamhet’, och i sistnämnda paragraf säges, att »varder arbetare skadad till

följd av olycksfall i arbete, vare i de fall, som i 2 och 3 §§ avses arbetsgivaren

pliktig att utgiva ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder». Härav framgar

tydligt, att även staten är bunden av de i 1901 års lag föreskrivna grunderna

för ersättningsbeloppets storlek och att den högsta livränta, staten enligt nämnda

lag kan utgiva, sålunda är 300 kronor. Vidare stadgas i lagen om försäkring för

olycksfall i arbete den 17 juni 1916, att nämnda lag skall träda i kraft den 1

Järnvägs
styrelsen.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Statskontoret.

Utskottet.

56 Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

januari 1918, men att ersättningsanspråk, som grundas på olycksfall, vilket dessförinnan

inträffat, bedömes enligt äldre lag. Då Eriksson skadades den 17 oktober

1914, är i detta fall 1901 års lag tillämplig.

Då Eriksson sålunda tillerkänts den högsta livränta, som enligt gällande lag

kan utgivas till honom, samt styrelsen därutöver behjärtat hans sorgliga belägenhet

genom att för det ändamål, som i motionen uppgives, tillförsäkra honom för tiden

till utgången av år 1918 sjukhjälp med 3 kronor om dagen, att utgå i stället för

vad av den honom tillerkända livräntan belöper å samma tid, synes åtminstone för

närvarande skäl icke förefinnas att bevilja honom särskilt ärligt understöd utöver

de förmåner, som tillförsäkrats honom.»

För egen del har statskontoret anfört följande:

»Av vad järnvägsstyrelsen i meranämnda skrivelse anfört angående

de åtgärder, som från dess sida vidtagits i anledning av det järnvägsarbetaren

Erik Johan Eriksson övergångna olycksfall, varigenom han förlorat

synförmågan på båda ögonen, synes framgå, att åtminstone för

närvarande så mycket från det allmänna gjorts, som kan anses erforderligt

för att tillsvidare möjliggöra för Eriksson en dräglig existens.

En livränta åt Eriksson, varom i motionen nr 72 i audra kammaren

förslag väckts, torde .fördenskull icke ännu kunna anses vara av behovet

påkallad.»

Av handlingarna i ärendet framgår, att Eriksson av järnvägsstyrelsen

tillerkänts en årlig livränta av 300 kronor eller det högsta belopp,

som enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till

följd av olycksfall i arbete kan utgivas till honom samt att styrelsen,

behj ärtande hans sorgliga belägenhet, i syfte att låta honom genomgå

lärokurs vid en hantverksskola för blinda, för tiden den 1 januari 1917

—den 31 december 1918 beviljat honom sjukavlöning med 3 kronor om

dagen, att utgå i stället för vad av omförmälda livränta belöper å samma

tid. Myndigheterna hava därför ansett, att åtminstone icke för närvarande

skäl förefunnes att utöver de förmåner, som tillförsäkrats Eriksson,

bevilja honom ytterligare årligt understöd.

Enligt utskottets mening föreligga emellertid här sådana ömmande

omständigheter, att billigheten synes fordra, att staten än ytterligare

träder hjälpande emellan och har utskottet för sin del ansett, att Eriksson

utöver förberörda livränta bör komma i åtnjutande av en tilläggspension

å allmänna indragningsstaten av skäliga ansedda 500 kronor

att utbetalas från den dag sjukavlöning till Eriksson icke vidare utgår.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 72, må medgiva, att järnvägsarbetaren Erik Johan

s. 57 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

57

Eriksson, Göteborg, må — utöver den honom enligt

lagen den 5 juli 1901, angående ersättning för skada

till följd av olycksfall i arbete tillerkända livränta — å

allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig tilläggspension

till belopp av femhundra kronor att utgå från

den dag särskild sjukavlöning upphör att till honom

utbetalas.

21:o) I en inom andra kammaren av herr Stenudd väckt motion,

nr 236, har motionären anfört följande:

»Enligt vad bifogade betygsavskrifter utvisa, har smeden vid statens

järnvägar Karl Johan Andersson Lind varit anställd vid nämnda järnvägar

sedan år 1868. Hans anställningstid har egentligen enligt hans

egen uppgift varit 53 år, men har hans betyg för de 4 första åren

förkommit, och det har ej lyckats honom att erhålla nya sådana. Som

framgår av närlagda avskrift av avskedsbevis den 29 oktober 1894, har

han blivit tillerkänd en årlig pension med kronor tvåhundra.

Om detta belopp redan då kunde anses otillräckligt, så torde detta

numera vara alldeles för litet för att kunna livnära sig med.

Trots sin höga ålder arbetar han ännu i smedjan, men det börjar

vara slut med hans krafter, varför han nödgas sluta under den allra

närmaste tiden. Då han ej äger några tillgångar eller utsikter till

annan hjälp, nödgas han vända sig till fattigvården, så snart hans anställning

vid järnvägen blir slut, enär den Kila pensionen ej förslår till

hans uppehälle allra minst under denna dyrtid.

Enligt de grunder, efter vilka pension plägar beredas förmän och

arbetare vid statens järnvägsbyggnader, lär pensionsbeloppet utgå till

arbetarna med kronor 300.

Med åberopande av det anförda jämte medföljande bilagor samt

riksdagens beslut med anledning av kungl. propositionen nr 134 vid

1916 års riksdag får jag härmed anhålla, att riksdagen måtte höja den

till smeden Karl Johan Andersson Lind utgående pensionen med 100

kronor årligen eller från 200 till 300 kronor att utgå efter samma grunder,

som i det ovannämnda avskedsbeviset omförmälas.»

Vid motionen har fogats bland annat ett så lydande avskedsbevis:

»Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 25 maj 1894 till kännedom

och efterrättelse i vad på kungl. järnvägsstyrelsen beror meddelat, att 1894 års

riksdag, med anledning av en utav Kungl. Maj:t i ämnet avlåten proposition, medgivit,

att järnvägsarbetaren Karl Johan Andersson Lind finge från och med månaden

näst efter den, varunder han av järnvägsstyrelsen entledigades från anställning vid

Bihang till riksdagens protokoll 1317. 8 samt. 26 käft. (Nr 36.) 8

Angående förhöjd

pension

åt smeden

K. J. A. Lind.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Järnvägsstyrelsen.

statens järnvägsbyggnader, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten

åtnjuta årlig pension till ett belopp av tvåhundra kronor, dock att, därest Lind

framdeles erhölle anställning mot avlöning av statsmedel, hans pensionsbelopp skulle

för den tid hans anställning varade, minskas med ett belopp, motsvarande den nya

avlöningen, eller, om denna uppginge till samma eller högre belopp, under tiden

upphöra att utgå,

så får styrelsen härigenom till bevis meddela, att bemälda Karl Johan

Andersson Lind, vilken är född den 4 juni 1889 i Ronneby församling av Blekinge

län och för närvarande mantalsskriven i Degerfors församling av Västerbottens län

blivit den 1 juni 1894 ur statens järnvägsbyggnaders tjänst entledigad;

ägande Karl Johan Andersson Lind att för pensionens utbekommande hänvända

sig till kungl. statskontoret.

Stockholm den 29 oktober 1894.

Budolf Cronstedt.

C. Löfrnan.»

Järnvägsstyrelsen, som av statskontoret anmodats att yttra sig i

ärendet, har i avgivet utlåtande anfört följande:

»Av de vid motionen fogade betygen samt övrig utredning i ärendet framgar,

att Lind, som vid sitt avsked år 1894 räknat 27 tjänstår vid statens järnvägsbyggnader,

efter sagda tidpunkt åter arbetat vid nämnda järnvägsbyggnader till

1902 eller i 8 år samt att han sedan sistnämnda år är anställd vid statens järnvägars

banavdelning. Linds tjänstetid uppgår sålunda numera till 35 år vid statens

järnvägsbyggnader och 14 år vid statens trafikerade järnvägar eller tillhopa 49 ar.

Under hela denna tid har Lind arbetat såsom smed. Enligt vad styrelsen inhämtat,

har Lind hittills icke uppburit den honom år 1894 tillerkända pensionen eller någon

del därav.

Då Lind, som nu är 78 år gammal, torde få anses hava uppnatt en sådan

levnadsålder, att han vid innehavande anställnings upphörande svårligen kan bereda

sig annan inkomstgivande verksamhet samt han förty skulle komma att för levnadsbehovens

tillfredsställande vara hänvisad allenast till den efter nuvarande förhallanden

obetydliga pension, som år 1894 tilldelades honom, anser styrelsen det vara

med rättvisa och billighet överensstämmande, att förhöjning av samma pension

beredes honom. . . .

I avseende å det belopp, vartill Linds pension i motionen föreslagits skola

höjas, så har härvid följts den princip, som senast av 1916 års riksdag tillämpats

vid beviljande av pensioner till vissa förmän och arbetare vid statens jämvägsbyggnader,

nämligen att pensionen — lika för alla — bör bestämmas till enahanda

belopp, som enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd

av olycksfall i arbete högst kan utgå eller 300 kronor.

Styrelsen får därför, med vitsordande av Linds under tjänstetiden ådagalagda

nit och skicklighet, hemställa, att den Lind å allmänna indragningsstaten beviljade

pension av 200 kronor mätte höjas till 300 kronor, att utgå under hans återstående

livstid från och med månaden näst efter den, under vilken han erhåller entledigande

från nu innehavande anställning vid statens järnvägar, dock med villkor att, därest

han framdeles skulle erhålla anställning mot avlöning av statsmedel, uppgående till

s. 59 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

59

det för honom såsom yrkesarbetare beräknade årliga medelinkomstbelopp av 1,200

kronor, pensionen skall, så länge anställningen varar, upphöra att utgå samt, vid

sådan avlönings uppbärande i övrigt, minska, så att densamma jämte avlöningen

icke uppgår till högre belopp än nämnda medelinkomst.»

För egen del har statskontoret åberopat vad järnvägsstyrelsen i

sitt utlåtande anfört.

Av utredningen i ärendet framgår, att Lind, som år 1894 erhållit

avsked från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader och därvid

av riksdagen tillerkänts pension å allmänna indragmngsstaten till belopp

av 200 kronor, jämväl därefter arbetat vid nämnda järnvägsbyggnader

till år 1902 utan att därunder uppbära något av den honom tillkommande

pensionen. Vid sådant förhållande har utskottet ansett det vara med

rättvisa och billighet överensstämmande, att Lind, vilken numera är 78

år gammal, tillerkännes en sådan förhöjning av pensionen, att denna i

sin helhet uppgår till det belopp, varom utskottet, på sätt närmare

framgår av utskottets förslag under punkterna 29 och 30 här nedan, i

enlighet med statskontorets förslag och på av statskontoret anförda skäl

gjort hemställan eller 400 kronor. För pensionens utgående torde höra

föreskrivas de av järnvägsstyrelsen föreslagna villkor.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 236, må medgiva, att smeden vid statens järnvägar

Karl Johan Andersson Lind må, utöver honom av

1894 års riksdag beviljad pension till belopp av tvåhundra

kronor, från och med månaden näst efter den,

i vilken han erhåller entledigande från sin anställning

vid statens järnvägar, under sin återståande livstid

uppbära årligen ytterligare tvåhundra kronor å allmänna

indragningsstaten, dock med villkor att, därest

han framdeles skulle erhålla anställning mot avlöning

av statsmedel, uppgående till det för honom såsom

yrkesarbetare beräknade årliga medelinkomstbelopp av

1,200 kronor, pensionen skall, så länge anställningen

varar, upphöra att utgå samt, vid sådan avlönings

uppbärande i övrigt, minska, så att densamma jämte

avlöningen icke uppgår till högre belopp än nämnda

medelinkomst.

♦

Statskontoret.

Utskottet

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Angående

understödet

åt postköraren

C. G. Johansson.

Generalpost
styrelsen.

22:o) I en inom andra kammaren av herr Johanson i Huskvarna

väckt motion, nr 68, anföres följande:

»Postköraren Carl Gustaf Johansson i Jönköping, född den 7 oktober

1847, således ingången i sitt sjuttionde år, har alltsedan i april månad

1883 uppehållit postkörarebefattningen mellan Jönköpings järnvägsstationer

och postkontoret samt Jönköpings hamn och postkontoret i Jönköping

i flera turer om dagen, därav vissa turer under såväl tidiga

morgon- som sena aftontimmar, och under väntan på posttågens ankomst

i alla väderleksförhållanden plikttroget fullgjort denna tjänst mot billig

ersättning under en så lång tid av närmare 34 år, varför han gjort sig

förtjänt av någon hjälp under gamla dagar.

En dylik syssla är icke någon fast anställning och därför icke

berättigar till någon pension eller något ålderdomsunderstöd. Det torde

likväl vara rätt och billigt att, då mannen i fråga en så lång tid oavbrutet

haft anställning i statens tjänst och därvid plikttroget och till sina

förmäns belåtenhet, vilket bifogade intyg visar, fullgjort sina åligganden,

han då i likhet med den fast anställda kommer i åtnjutande av ett understöd

för sin ålderdom.

Nämnda Johansson har uppehållit sig på denna lilla inkomst och

icke kunnat lägga av något kapital för att trygga sin ålderdom, varför

han är i stort behov av understöd, då han nu på grund av ålder måste

lämna uppdraget. Jag finner mig därför föranlåten vädja till riksdagens

i dylika fall ofta anlitade hjälpsamhet och får därför hemställa, att riksdagen

måtte bevilja åt postköraren Carl Gustaf Johansson i Jönköping

ett årligt understöd av 500 kronor för sin återstående livstid att utgå

från och med den dag han lämnar sin anställning som postkörare.»

Beträffande de vid motionen fogade bilagorna anhåller utskottet

få hänvisa till motionen.

Generalpoststyrelsen, som av statskontoret anmodats att yttra sig

i ärendet, har i avgivet utlåtande anfört följande:

»Postköraren Carl Gustaf Johansson har alltsedan den 1 maj 1883 på grund

av med honom upprättat kontrakt med användande av egen häst besörjt posttransporter

i Jönköping. Under den första tiden, Johansson handhade detta bestyr, då

postkörning inom staden icke förekom i större utsträckning, ägnade sig Johansson

även åt andra körslor. Under den senare hälften av tiden har Johansson uteslutande

sysslat med postkörning. Under det första året uppgivas posttransporterna

hava tagit en tid av omkring 5 timmar om dagen 3 å 4 dagar i veckan. Sedan

dess har antalet turer år från år ökats och lära numera sysselsätta postköraren

7 å 8 timmar dagligen.

För skötandet av detta bestyr har Johansson uppburit viss ersättning per

tur. Från att under år 1884 hava uppgått till 148 kronor 50 öre ökades den årliga

s. 61 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36. 61

ersättningen med posttransportturernas antal och uppgick under år 1916 till 1,158

kronor 20 öre.

Enligt vad generalpoststyrelsen inhämtat anses Johanssons ekonomi vara

någorlunda god, åtminstone så länge han kan syssla med postkörningen. För år

1916 är Johansson enligt bevillningsförordningen taxerad för en inkomst av 800

kronor, varav 410 kronor av kapital samt 390 kronor av rörelse, yrke eller tjänst,

med bevillningsfritt avdrag för 550 kronor, samt enligt förordningen om inkomstoch

förmögenhetsskatt till 900 kronor med avdrag enligt 19 § av 200 kronor.

Rörande Johansson åliggande försörjningsplikt har meddelats, att han i viss

mån bidrager till yngste sonens uppehälle.

Framställningar om understöd åt med Johansson i viss mån jämförliga befattningshavare

hava tidigare bifallits av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Sålunda beviljade 1909 års riksdag ett årligt understöd av 300 kronor åt

postföraren Anders Johan Johansson, 1911 års riksdag ett årligt understöd av 120

kronor åt postföraren Anders Johan Eriksson samt 1913 års riksdag ett årligt

understöd av 300 kronor åt postföraren Olof Johansson Ferm.

Härvid torde emellertid icke böra förbises, att förenämnda personer, åt vilka

understöd beviljats, varit postförare med åliggande att forsla post mellan olika postanstalter,

ett arbete som i fråga såväl om arbetets art som det därmed förenade

ansvar måste anses vara ojämförligt mycket mera krävande än verkställande av

posttransporter inom ett samhälle.

Beträffande Eriksson förelågo särskilda omständigheter. Han hade nämligen

under tjänstutövning ådragit sig allvarlig skada, medförande sådan nedsättning av

arbetsförmågan att, därest lagen om olycksfall i arbete varit tillämplig på honom,

han skulle hava varit berättigad till en årlig livränta av 120 kronor eller samma

belopp, som av riksdagen tillerkändes honom såsom understöd.

Johansson och Ferm hade under en lång följd av år — Johansson under 38

år och Ferm under nära 33 år — fullgjort postföring under sällsynt svåra och

krävande förhållanden. Båda levde dessutom i svårt ekonomiskt betryck.

Beträffande postköraren Johansson i Jönköping torde, såvitt generalpoststyrelsen

kunnat inhämta, icke kunnat anses föreligga några särskilt ömmande

omständigheter.

Beviljandet av understöd åt personer i Johanssons ställning, synes generalpoststyrelsen

jämväl kunna medföra nog så vittgående konsekvenser.»

För egen del har statskontoret anfört, att om än framdeles omstän- statskontoret.

digheterna kunde bliva sådana, att billigtvis någon pension borde åt

Johansson beredas, han dock för närvarande ej syntes vara i något mera

trängande behov av understöd.

Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst rörande Johanssons utskottet.

verksamhet och då Johansson icke innehaft statstjänst, samt, enligt vad

handlingarna i ärendet utvisa, några särskilt ömmande omständigheter

icke heller synes föreligga, har utskottet ansett sig böra avstyrka bifall

till motionärens framställning.

Utskottet hemställer alltså,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

att ifrågavarande motion II: 68 icke må av riksdagen

bifallas.

IV. Ang. finansdepartementet.

Angående tillläggspension

åt aktuarien

F. A. Sundberg.

23:o) I en till riksdagen den 16 april 1917 avlåten proposition,

nr 267, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen medgiva, att förste aktuarien i statistiska centralbyrån

Fredrik Alfred Sundberg må från den tidpunkt, då han kommer i åtnjutande

av honom författningsenligt tillkommande pension under sin

återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten en tilläggspension

av 600 kronor årligen.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört

följande:

»Vid behandling den 14 januari 1915 av de frågor, som tillhörde

riksstatens andra huvudtitel, anförde chefen för justitiedepartementet, att

en slutlig reglering av löneförhållandena inom statsdepartementen för

det dåvarande icke kunde upptagas till behandling samt att, därest detta

uppskov med frågans avgörande komme att beträffande viss befattningshavare

inverka menligt i pensionshänseende, Kungl. Maj:t icke torde

komma att underlåta att i fråga om sådan person tillkommande pension

i sinom tid hos riksdagen göra den framställning, som billigheten kunde

anses fordra.

Då chefen för justitiedepartementet nästföljande år hade att yttra

sig rörande anslagen under andra huvudtiteln, återkom han till samma

fråga och anförde därom den 14 januari 1916, bland annat, följande:

Vad beträffade de enskilda fjänstemännens intresse av frågans lösning,

torde böra framhållas, att för dåvarande ordinarie befattningshavare

detta uppskov dock icke torde bliva av allt för stor betydelse i löneeller

pensionsavseende. Det torde nämligen få anses sannolikt, att de

flesta av dem genom en definitiv lönereglering ej skulle komma att tillerkännas

åtminstone avsevärt högre löneförmåner än de, av vilka de då

vore i åtnjutande enligt den för dem gällande provisoriska löneregleringen.

Skulle vidare någon av samma befattningshavare komma att,

innan den slutgiltiga löneregleringen komme till stånd, avgå från sin tjänst,

torde, på sätt departementschefen framhållit redan den 14 januari 1915,

Kungl. Maj:t icke komma att underlåta att hos riksdagen göra den

framställning om förbättrad pension, som billigheten kunde anses fordra;

s. 63 Kontrollera mot PDF

Banlcoutshuttets utlåtande Nr 36.

63

och med billighet torde vara mest överensstämmande att åt dylik befattningshavare

tillerkändes den pension, som kunde beräknas hava bort

komma honom till del, därest den slutgiltiga löne- och pensionsregleringen

trätt i tillämpning redan med 1916 års ingång, d. v. s. den tidpunkt,

från vilken den skulle hava kommit att gälla, därest löneregleringsfrågan,

såsom från början varit ämnat, fått sin lösning redan vid

1915 års riksdag.

Nu har statistiska centralbyrån uti underdånig skrivelse den 12

mars 1917 yttrat:

I underdånig skrivelse den 7 december 1915 anförde ämbetsverket, bland

annat, följande:

»Eders Kung! Maj:ts kansli, kommerskollegium med undantag av den näringsstatistiska

avdelningen, överintendentsämbetet och statistiska centralbyrån torde

numera vara de enda till den centrala förvaltningen hörande myndigheter, som ännu

icke kommit i åtnjutande av sådan (ny) lönereglering. Förutom de övriga olägenheter,

som uteblivandet av definitiv lönereglering för ämbetsverket medför, skulle

under år 1917 tillkomma den omständigheten, att en förste aktuarie då uppnår

pensionsåldern och därvid enligt gällande bestämmelser icke är berättigad till högre

pension, än som fastställdes år 1879, ett belopp som enligt nuvarande förhållanden

måste betraktas såsom orimligt lågt. Med hänsyn till ett uttalande av vederbörande

departementschef till statsrådsprotokollet den 14 januari 1915 vid behandlingen av

statsregleringspropositionens andra huvudtitel anser sig emellertid statistiska centralbyrån

kunna hoppas, att Eders Kungl. Maj:t skall komma att i sinom tid på framställning

av centralbyrån avlåta proposition till riksdagen om ökad pension för

ifrågavarande befattningshavare.»

Nyssnämnda uttalande rörande statsdepartementen, vilket torde få anses

äga tillämpning även på statistiska centralbyrån, upprepades i statsrådsprotokollet

den 14 januari 1916 vid behandlingen av statsregleringspropositionens andra huvudtitel,

varvid tillika angåvos de grunder, varefter ifrågavarande pensionsökning syntes

böra utgå.

Med åberopande av vad sålunda anförts har statistiska centralbyrån

hemställt, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen medgiva, att den

ifrågavarande tjänstemannen, förste aktuarien i statistiska centralbyrån

filosofie licentiaten Fredrik Alfred Sundberg, finge vid sitt avskedstagande

förklaras berättigad till pension enligt de av chefen för justitiedepartementet

i hans ovanberörda anförande till statsrådsprotokollet den

14 januari 1916 angivna grunder.

Förste aktuarien Sundberg är född den 2 september 1850, antogs

till tjänsteman i statistiska centralbyrån den 24 februari 1881 samt

utnämndes till aktuarie i ämbetsverket den 11 augusti 1898 och till

förste aktuarie den 14 maj 1910. Hans med sistnämnda befattning

Statistiska

centralbyrån

den 12 mars

1917.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Statskontoret.

Utskottet.

förenade avlöningsförmåner utgjorde till en början 5,175 kronor per år,

därav 3,000 kronor lön, 1,500 kronor tjänstgöringspenuingar och 675

kronor extra lönetillägg, samt från och med år 1912 — efter avdrag av

ett belopp motsvarande avgifter för egen pensionering — 5,600 kronor,

därav 1,100 kronor som provisoriskt lönetillägg. Från 1916 års ingång

uppbär Sundberg ett ålderstillägg till lönen å 500 kronor.

Den 2 september 1917 uppnår Sundberg den levnadsålder, då han

är skyldig att med pension avgå från sin tjänst. Hans pension skulle

författningsenligt komma att utgöra 3,500 kronor.

Statskontoret har i infordrat utlåtande över berörda framställning

anfört:

Då statskontoret för sin del ansåge billigt, att tjänstinnehavare, som, efter

att i flera år hava varit i åtnjutande av provisoriskt avlöningstillägg, nödgades från

tjänsten avgå, innan definitiv lönereglering kommit till stånd, erhölle pension till

belopp, som stode i skäligt förhållande till avlöningen i dess helhet, finge statskontoret,

under åberopande av vad vederbörande departementschef anfört till statsrådsprotokollet

över justitieärenden för den 14 januari 1916 vid anmälan av frågan

om provisorisk lönereglering för departementet, i underdånighet hemställa, det täcktes

Kungl. Maj:t med bifall till förevarande framställning föreslå riksdagen att bevilja

förste aktuarien i statistiska centralbyrån Fredrik Alfred Sundberg en tilläggspension

från allmänna indragningsstaten av 600 kronor, motsvarande den del av det honom

tillkommande provisoriska avlöningstillägget, som betecknats såsom lön, att utgå

under hans återstående livstid från samma tidpunkt, då han komme i åtnjutande av

den honom författningsenligt tillkommande pensionen.

I anslutning till vad statskontoret sålunda anfört och under erinran

om att Eders Kungl. Maj:t i likartade fall som det nu föreliggande,

bland annat i fråga om kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet

R. A. Sundin (prop. nr 151), föreslagit innevarande års riksdag att bevilja

särskilda tilläggspensioner, har departementschefen gjort ovanberörda

hemställan.

Åven utskottet anser, att förste aktuarien Sundberg bör komma i

åtnjutande av tilläggspension. Av utredningen i ärendet jämte i övrigt

tillgängliga handlingar framgår, att alltsedan den provisoriska löneregleringen

genomfördes för statistiska centralbyrån, provisoriskt avlöningstillägg

till förste aktuarie upptagits till 1,300 kronor, varav 600 kronor

skulle anses såsom lön, 300 kronor såsom tjänstgöringspenningar och

400 kronor såsom ortstillägg. Emellertid hade, på sätt närmare inhämtas

av vad utskottet vid punkt 15 här ovan anfört i fråga om föreslagen

tilläggspension till kanslisekreteraren R. A. Sundin, till iakttagande vid

s. 65 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

65

utbetalningen stadgats och vore fortfarande stadgat, att å lönen skulle

avdragas, efter år räknat, visst belopp, motsvarande avgifter för egen

pensionering, enligt vissa angivna föreskrifter. För förste aktuarie, som

i likhet med Sundberg åtnjuter endast ett ålderstillägg å lönen och å

vilken pensionslagen icke är tillämplig, utgör avdraget, på föreskrivet

sätt avrundat, 200 kronor. Uen del av det Sundberg tillkommande

provisoriska avlöningstillägget, som avsåges såsom lön, lärer således i

verkligheten utgått med allenast 400 kronor. Under åberopande av vad

utskottet i övrigt anfört i fråga om den föreslagna tilläggspensionen till

kanslisekreteraren Sundin anser sig utskottet icke kunna tillstyrka, att

Sundbergs tilläggspension bestämmes högre än till 400 kronor.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att förste aktuarien i statiska centralbyrån Fredrik

Alfred Sundberg må från den tidpunkt, då han kommer

i åtnjutande av honom författningsenligt tillkommande

pension, under sin återstående livstid uppbära å allmänna

indragningsstaten en tilläggspension av fyra

hundra kronor årligen.

24:o) I en till riksdagen den 27 mars 1917 avlåten proposition,

nr 161, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen medgiva, att före detta förste vaktmästaren i finansdepartementet

Johan Ferdinand Lindgren må, räknat från och med den

1 januari 1917, under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten

uppbära en tilläggspension av tvåhundra kronor årligen.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört

följande:

»Förste vaktmästaren i finansdepartementet Johan Ferdinand Lindgren,

som från och med den 6 februari 1914 oavbrutet varit på grund

av sjukdom urståndsatt att sköta sin tjänst och med anledning härav åtnjutit

tjänstledighet för tiden till och med den 5 december 1916, anhöll

i en till chefen för finansdepartementet ställd skrift, under åberopande

av tidigare ingivet läkarintyg, om ytterligare tjänstledighet under en

tid av två månader, räknat från och med den 6 berörda december.

Därest emellertid tjänstledighetsansökan icke kunde bifallas, anhöll Lindgren

om avsked från tjänsten med rätt att komma i åtnjutande av pension.

Tjänstledighet beviljades Lindgren till utgången av år 1916, varjämte

utlåtande i ärendet infordrades från statskontoret.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 höft. (Nr 36.)

Angående

tilläggspension

åt

f. d. förste

vaktmästaren

J. F.Lindgren.

9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

I skrivelse den 20 december 1916 avgav statskontoret det begärda utlåtandet

och anförde ifråga om den rätt till pension, som enligt nu gällande

bestämmelser kunde tillkomma Lindgren, följande.

’Då sökanden, förste vaktmästaren i finansdepartementet Johan Ferdinand

Lindgren, såvitt statskontoret har sig bekant, icke gjort sådan anmälan, som finnes

omförmäld i 18 § a) av lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares

rätt till pension, och icke heller av annan anledning synes vara underkastad bestämmelserna

i nämnda lag, skall alltså i fråga om sökandens rätt till pension komma

till tillämpning nådiga brevet den 1 juni 1877, enligt vilket tjänstinnehavare, vars

avlöning är fördelad i lön och tjänstgöringspenningar, må, när han uppnått 65

levnads- och minst 35 tjänstår, vid avskedstagandet från tjänsten å allmänna indragningsstaten

undfå pension till lönens hela belopp.’

Vid statskontorets utlåtande fogade handlingar utvisa, att Lindgren

är född den 27 oktober 1850, att han den 18 februari 1874

inträtt i statens tjänst, då han antagits till extra vaktmästare i finansdepartementet,

samt att han befordrats den 27 februari 1883 till ordinarie

vaktmästare och den 16 maj 1885 till förste vaktmästare därstädes.

Enligt nådigt brev den 30 december 1916 förklarade Kung!. Maj:t

Lindgren, som uppbar, förutom tjänstgöringspenningar, lön till belopp

av 800 kronor, berättigad att från och med månaden näst efter den,

vari avgång från tjänsten ägde rum, under sin återstående livstid åtnjuta

pension från allmänna indragningsstaten till sistnämnda belopp.

Samma dag, detta Kungl. Maj:ts beslut meddelades, erhöll Lindgren avsked

från tjänsten med utgången av år 1916.

Emellertid hade statskontoret i sitt förberörda utlåtande den 20

december 1916 jämväl uttalat sig i frågan, huruvida Lindgren borde

beredas pensionstillägg, och yttrade statskontoret härom följande:

''Såsom statskontoret framhållit i underdånigt utlåtande den 6 innevarande

december angående vaktmästaren i justitiedepartementet N. Jönsson Bluchers pensionsrätt

in. m., kan vid beräknande av den pension, som författningsenligt tillkommer

tjänstinnehavare vid statsdepartementen och vissa andra ännu icke lönereglerade

verk, avseende icke i någon mån fästas vid det provisoriska avlöningstillägg,

varav de sedan flera år tillbaka äro i åtnjutande; och erinrade statskontoret

tillika om sitt angående kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet R. A. Sundins

ansökning om pensionsförhöjning den 28 februari 1916 avgivna underdåniga utlåtande,

däri framhållits, att det måste anses billigt, att tjänstinnehavare, som efter att i

många år hava varit i åtnjutande av provisoriskt avlöningstillägg nödgades från

tjänsten avgå, imian definitiv lönereglering ännu genomförts, erhölle pension, som

stode i skäligt förhållande till avlöningen i dess helhet, och hemställts, att åt kanslisekreteraren

Sundin måtte beredas en pensionsförhöjning, motsvarande den del av

det provisoriska lönetillägget, som betecknats som lön. I överensstämmelse härmed

borde åt sökanden, som i provisoriskt avlöningstillägg åtnjuter 400 kronor, varav

100 kronor skola anses såsom lön, beredas en pensionsförhöjning av 100 kronor,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

67

varigenom pensionen i sin helhet skulle uppgå till 900 kronor. Men såsom vederbörande

departementschef anfört till statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

för den 14 januari 1916 vid anmälan av frågan om provisorisk lönereglering

för departementet lärer det få anses med billighet överensstämmande att i ett

sådant fall som det nu föreliggande beredes den pension, som kan beräknas hava

bort utgå, därest den slutgiltiga löne- och pensionsregleringen trätt i tillämpning

med 1916 års ingång. Vid sådant förhållande och då hel pension för förste vaktmästare

i lönereglerat verk, vilken intjänat ålderstillägget, utgör 1,000 kronor, samt

förutsättningarna för att komma i åtnjutande av hel pension såsom förste vaktmästare

med ålderstillägg äro av sökanden uppfyllda, synes det kunna ifrågasättas,

huruvida icke genom framställning till riksdagen borde åt sökanden utverkas en

tilläggspension å 200 kronor att från allmänna indragningsstaten utgå under hans

återstående livstid från samma tidpunkt, då han tillträder den honom författningsenligt

tillkommande pensionen.''

Löneregleringskommittén har numera avgivit betänkande angående

reglering av löneförhållanden m. m. för vaktmästare och med dem jämförliga

befattningshavare. Enligt kommitténs förslag skulle för förste

vaktmästare i regel utgå en begynnelseavlöning av 1,600 kronor, därav

iön 900 kronor, samt däröver två ålderstillägg till lönen, vartdera å

100 kronor, efter 5 respektive 10 år. Om detta förslag varit genomföst

skulle alltså pensionen för Lindgren kommit att utgöra 1,100 kronor.

Det synes mig skäligt, att, på sätt jämväl i det av statskontoret

åberopade departementschefsyttrandet av den 14 januari 1916 förutsattes,

i ett fall som detta pension utgår med det belopp, som tillkommer förste

vaktmästare med ålderstillägg i lönereglerat verk. Då vad Lindgren angår

härför erfordras beviljande av en tilläggspension å 200 kronor, som bör

* utgå räknat från och med innevarande år, har departementschefen gjort

förberörda hemställan.))

På de i statsrådsprotokollet anförda skäl och då enligt vad för

utskottet uppgivits i detta fall även ömmande omständigheter äro för

handen, bär utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj ris

proposition.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må medgiva, att före detta förste

vaktmästaren i finansdepartementet Johan Ferdinand

Lindgren må, räknat från och med den 1 januari

1917, under sin återstående livstid från allmänna

indragningsstaten uppbära en tilläggspension av tvåhundra

kronor årligen.

Utikottet.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Angående

understöd

åt arbetaren

Jonas A:son

Lind.

Statskontoret.

25:o) I en inom andra kammaren av herr Kropp jämte ytterligare

en av kammarens ledamöter väckt motion, nr 235, har anförts följande:

»Efter den allmänna folkpensioneringens införande i vårt land torde

det väl knappast råda tvivel om statens plikt till sina medborgare, då

dessa efter ett strävsamt och plikttroget arbete äro i behov av pension

eller understöd och ej längre genom arbete kunna tjäna sitt uppehälle.

Då staten sålunda genom folkpensioneringen sökt bispringa sina

medborgare i allmänhet, synes det oss, som att staten hade samma, om

ej större plikt att bispringa personer, som ehuru ej direkt anställda i

statens tjänst ändock för dess räkning nedlagt ett livslångt arbete.

Till den sistnämnda kategorien bör kunna hänföras en person Jonas

A:son Lind, som allt ifrån 1862 — mellanåren 1862—1869 som biträde

och sedan 1869 som självbeständig arbetare — intill nuvarande tid, för

kungl. generaltullstyrelsens behov förrättat sågning, huggning och uppbärning

ur källarne av all den ved som åtgått för uppvärmning av dess

lokaler.

Den senare tidens oerhörda stegring på alla förnödenheter gör

det svårt — ja hart när omöjligt för en så gammal man — Lind är

född den 7 februari 1846 och alltså den 7:de nästinstundande februari

ingår i sitt 72:dra år — att nödtorftigt draga sig fram, särskilt nu då

kroppskrafterna äro väsentligt nedsatta, och då Lind genom sitt 54-åriga

arbete i statens tjänst gjort sig förtjänt av ett årligt understöd eller

pension, tillåta vi oss vördsamt hemställa, att riksdagen måtte som

understöd eller pension åt bemälde Lind anvisa ett belopp av 300 kronor

att utgå under Linds återstående livstid.»

Vid motionen finnas fogade åtskilliga bilagor, till vilka utskottet

anhåller att få hänvisa.

Statskontoret har i sitt förenämnda yttrande anfört följande:

»Om årligt understöd av 300 kronor åt Jonas A:son Lind under

hans återstående livstid har gjorts framställning i motionen nr 235 i

andra kammaren. Såsom skäl till nämnda förslag har anförts, att Lind,

som nu är 71 år gammal, under 54 år för generaltullstyrelsens räkning

förrättat sågning, huggning och uppbäring ur källarna av all den

ved, som åtgått för uppvärmning av styrelsens lokaler. Enligt vad

statskontoret inhämtat är hans verksamhet numera icke av behovet

påkallad, enär värmeledning blivit införd i de av styrelsen disponerade

byggnader.

Under hand har statskontoret emellertid erhållit kännedom därom,

dels att Lind jämte söner fortfarande har i uppdrag att taga ovan
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Bankoutslcottets utlåtande Nr 36.

69

nämnda befattning med den ved, som erfordras för två av de i kanslihuset

inrymda statsdepartementen ävensom för kammarrätten, dels ock,

att sedan Lind hos generaltullstyrelsen gjort framställning om att styrelsen

ville hos Eders Kungl. Maj:t hemställa, att ett årligt understöd

måtte tillerkännas honom, styrelsen icke funnit ifrågavarande ansökning

föranleda någon dess åtgärd.

Statsutskottet finner icke sådana omständigheter föreligga, att

någon åtgärd för beredande av pension åt Lind bör vidtagas.»

Lind har visserligen icke någon rätt till pension av statsmedel.

Med hänsyn till den sällsynt långa tid han förrättat arbetet för generaltullstyrelsens

räkning, och då han nu vid eu uppnådd ålder av över

71 år synes befinna sig i små omständigheter, tala enligt utskottets

mening billighetsskäl för att bereda honom något understöd och har

utskottet ansett detta skäligen böra bestämmas till 300 kronor årligen

att utgå från 1917 års början å allmänna indragningsstaten.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion

II: 235, må medgiva, att vedsågaren Jonas

Andersson Lind må från och med år 1917 under sin

återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära

ett årligt understöd av tre hundra kronor.

V. Ang. ecklesiastikdepartementet.

26:o) I en till riksdagen den 16 mars 1917 avlåten proposition,

nr 121, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt

utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag,

föreslagit riksdagen medgiva, att förste maskinisten vid tekniska skolan

i Stockholm Carl Johannesson Blom må från och med månaden näst

efter den, varunder han entledigas från sin befattning vid skolan, dock

tidigast från 1918 års början, under sin återstående livstid uppbära å

allmänna indragningsstaten en årlig pension till belopp av 1,300 kronor.

Åberopade statsrådsprotokollet är av lydelse:

»I en till styrelsen för tekniska skolan i Stockholm ställd skrift

har förste maskinisten vid skolan Carl Johannesdbn Blom anhållit, att

styrelsen måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning om beredande av

Utskottet.

Angående

pension åt

förste maskinisten

C.

Johannesson

Blom.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

pension åt honom från och med den 1 oktober 1917, då han önskade

avgå från sin befattning vid skolan.

Styrelsen har i anledning av denna framställning i underdånig

skrivelse den 30 december 1916 anfört följande:

Blom hade den 1 juli 1885 antagits till förste maskinist vid skolan och hade

allt sedan sagda tid uppehållit sin ifrågavarande befattning. Det vore styrelsen en

tillfredsställelse att i detta sammanhang erhålla tillfälle att vitsorda, att Blom under

hela den långa tid, han varit fäst vid skolan, med aldrig svikande nit och med

sällspord plikttrohet utfört sitt arbete. Styrelsen ville i anledning härav på det

varmaste tillstyrka, att pension måtte bliva Blom beviljad, då han avginge från

sin tjänst vid skolan. Bloms löneförmåner hade uppgått till 1,680 kronor för år

jämte fri bostad, bestående av två rum och kök, ävensom lyse och värme. Bostadsförmånen

kunde lågt beräknat uppskattas till ett värde av 500 kronor. Styrelsen

hemställde sålunda, att Kungl. Maj:t ville utverka pension för Blom vid hans tillärnade

avgång från sin befattning vid skolan med belopp, som Kungl. Maj:t kunde

finna skäligt.

Styrelsen har sedermera till ecklesiastikdepartementet överlämnat

dels Bloms förutnämnda hos styrelsen gjorda framställning,

dels frejdbetyg, utvisande att Blom är född den 19 december 1850,

dels ett läkarbetyg, angivande att Blom vid undersökning befunnits

lida av åderbråck å båda underbenen samt reumatism i högra höftleden

och vänstra knäleden samt att han på grund härav ägde en i väsentlig

grad minskad arbetsförmåga,

dels ock avskrift av ett utav rektorn vid tekniska skolan utfärdat

tjänstgöringsbetyg av innehåll, att Blom, sedan han den 1 juli 1885

antogs till sin nuvarande tjänst, utan tjänstledighet med aldrig svikande

plikttrohet och nit skött sin ansvarsfulla befattning och därvid ådagalagt

utmärkt skicklighet och påpasslighet samt fört en hedrande vandel.

Statskontoret har den 13 februari 1917 avgivit infordrat utlåtande

i ärendet och därvid anfört följande:

På grund av vad handlingarna imiehölle ansåge statskontoret goda skäl föreligga

att söka bereda någon pension åt Blom, då han efter långvarig, väl vitsordad

tjänstgöring inom kort nödgades av ålder och sjuklighet lämna befattningen. Vad

beträffade pensionsbeloppet ville statskontoret erinra därom, att maskinisten vid

blindinstitutet å Tomteboda C. J. Persson enligt 1916 års riksdags beslut erhållit

pension å 1,400 kronor. Med hänsyn till Bloms kortare tjänstetid syntes något

lägre belopp böra i detta fall ifrågakomma, och syntes beloppet skäligen kunna bestämmas

till 1,H00 kronor, vilket belopp också skulle ungefär motsvara vad en

pensionsberättigad tjänstinnehavare med Bloms avlöningsförmåner skulle hava enligt

den civila pensionslagen bekommit i pension vid uppnådda 32 tjänstår. Statskontoret

hemställde alltså, det Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva, att Blom

s. 71 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 30.

71

måtte från och med månaden näst efter den, varunder han frånträdde sin befattningvid

skolan, å allmänna indragningsstaten under sin återstående livstid uppbära

pension till belopp av 1,300 kronor årligen.

I likhet med åtskilliga andra befattningshavare vid tekniska skolan

i Stockholm är Blom ej för sin tjänst berättigad till pension. Hans

befattning är nämligen ej uppförd på stat, som blivit fastställd av Kungl.

Maj:t och riksdagen.

Vid upprepade tillfällen har emellertid riksdagen beviljat pension

åt befattningshavare vid sagda läroanstalt, vilka eljest ej kunnat erhålla

sådan. Att även Blom, som under 32 år med de bästa vitsord skött

sin tjänst vid skolan, vid sitt avskedstagande kommer i åtnjutande av

pension synes mig billigt, så mycket hellre som han, enligt vad det

företedda läkarbetyget utvisar, på grund av kroppslig svaghet har

väsentligt minskad arbetsförmåga och således torde efter avskedstagandet

vara i avsevärd grad urståndsatt att genom eget arbete förvärva sitt

livsuppehälle.

Det av statskontoret föreslagna pensionsbeloppet, 1,300 kronor,

synes mig lämpligt avvägt och motsvarar, såsom statskontoret framhållit,

ungefär vad Blom med sin tjänstetid kunnat erhålla, därest han

varit berättigad att i enlighet med pensionslagens bestämmelser erhålla

pension. Då emellertid Blom först i december 1917 uppnår 67 års ålder,

torde pensionen böra tillerkännas honom tidigast från 1918 års början.»

Motion

IT: 350.

»Kungl. Maj:t har i proposition nr 121 föreslagit, att riksdagen

ville medgiva, att förste maskinisten vid tekniska skolan i Stockholm

Carl Johannesson Blom må från och med månaden näst efter den, varunder

han entledigas från sin befattning vid skolan, dock tidigast från

1918 års början, under sin återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten

en årlig pension till belopp av 1,300 kronor.

Det pensionsbelopp, som sålunda föreslås, synes mig vara för

knappt tilltaget.

Den lön herr Blom har åtnjutit angives på följande sätt i kungl.

propositionen.

''Bloms löneförmåner hade uppgått till 1,680 kronor för år jämte

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom

andra kammaren av herr Byström väckt motion nr 350, däri hemställts,

att ifrågavarande pension måtte bestämmas till ett belopp av 1,600

kronor.

Till stöd för motionen har anförts följande:

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

fri bostad, bestående av två rum och kök, ävensom lyse och värme.

Bostadsförmånen kunde lågt beräknat uppskattas till ett värde av 500

kronor.’

Härvid äro att märka följande omstäudigheter. Herr Blom skulle

egentligen hava i kontant lön uppburit 1,980 kronor. Saken är den, att

då tekniska skolan, detta folkuniversitet i Stockholm, med sig förenade

Sveriges geologiska undersöknings i skolans hus inrymda lokaler, ökades

även herr Bloms arbete. För detta ökade arbete lovades herr Blom en

öfning i sin lön av 300 kronor. Denna ökning i lönen kom han emellertid

ej i åtnjutande av och detta på grunder, som angivas i följande

intyg:

Tå begäran intygas, att maskinisten vid tekniska skolan i Stockholm,

C. Blom, av min företrädare framlidne rektor V. Adler erhöll ett

bestämt löfte, att när skolan med sig kunde införliva Sveriges geologiska

undersöknings i skolans hus inrymda lokaler, lian på grund av det

därav ökade nppvärmningsarbetet skulle få tillgodoräkna sig en förhöjning

av 25 kronor per månad. Dessa lokaler tillhöra sedan 1915 tekniska

skolan, men i brist på medel har undertecknad ännu icke kunnat, hur

välberättigat det än skulle vara, infria detta löfte, vilket meddelas till

stärkande av hans pensionsansökan. Stockholm den 2 mars 1917.

Tekniska skolans i Stockholm rektor. Thor Thorén.’

Det blir för herr Blom en icke liten missräkning, om han ej blott

för ett par års tid går miste om det lönetillägg, som omnämnes i det

nyss återgivna intyget, utan också med anledning därav skall för sin

återstående livstid åtnjuta mindre pension än som eljest skulle hava

kommit honom till del.

Tänker man sig vidare, att hans bostadsförmån blivit, såsom det

heter i den kungl. propositionen ''lågt beräknat’, så kan man väl säga,

att herr C. J. Bloms lön i verkligheten belöpt sig till omkring 2,500

kronor.

Flere av dem, som förut varit anställda vid tekniska skolan, hava

vid entledigandet från sin tjänst fått i pension cirka två tredjedelar eller

mer av lönen; och det synes mig, att herr Blom icke borde härutinnan

utgöra något undantag. Så erhöllo följande personer, som varit befattningshavare

vid tekniska skolan i Stockholm, följande pensioner:

Överläraren H. Nerpin, lön 3,050 kronor, pension 2,000 kronor.

Överlärarinnan Amalia Brandt, lön 1,300 kronor, pension 900

kronor.

Portvakten Katarina Lindberg, lön 400 kronor, pension 320 kronor.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

73

Överläraren C. A. Söderman, lön 2,200 kronor, pension 1,500

kronor.

Överlärarinnan Anna Rosengren, lön 1,610 kronor, pension 1,080

kronor.

Overläraren G. A. Nordström, lön 2,520 kronor, pension 1,680

kronor.

Medelförhållandet mellan pensionen och löneförmånerna är sålunda

såsom redan antytts i dessa fall över eller omkring två tredjedelar.

Om herr Blom får åtnjuta samma förmån som dessa och lönen

ställes till vad den egentligen skulle hava varit, så skulle väl Blom få

en pension av minst 1,600 kronor, vilket är det belopp, som jag i denna

motion vågar begära.

Maskinisten Blom har av alla jag talat vid om honom fått det

bästa erkännande såsom en god och pålitlig man. Och tekniska skolans

styrelse säger om honom: ’Det vore styrelsen en tillfredsställelse att i

detta sammanhang erhålla tillfälle att vitsorda, att Blom under hela den

långa tid, han varit läst vid skolan med aldrig svikande nit och med

sällspord plikttrohet utfört sitt arbete.’ Vidare framhåller Kungl. Maj:t

följande: ''Att Blom, som under 32 år med de bästa vitsord skött sin

tjänst vid skolan, vid sitt avskedstagande kommer i åtnjutande av pension

synes billigt.’

Herr Blom, som nu uppnått i det närmaste 67 års ålder, är numer

ej så synnerligen stark till sill hälsa.

Det kan ju ock tilläggas, att levnadskostnaderna nu äro så stora,

att en pension av nu föreslaget belopp ej kan anses för stor.

Jag begär sålunda den ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att herr

Bloms pension sättes till 1,600 kronor.»

På grund av den i ärendet förebragta utredningen anser utskottet,

att pension av statsmedel bör beredas Blom. Beträffande beloppet av

denna har statskontoret ansett densamma böra bestämmas till 1,300

kronor. Statskontoret har därvid utgått från ett ungefärligen likartat

fall vid 1916 års riksdag, då maskinisten vid Tomteboda blindinstitut

C. J. Persson erhöll en pension å 1,400 kronor. Denne räknade en

tjänstetid av mer än 34 år och Blom omkring 32 år. Med hänsyn till

Bloms kortare tjänstetid syntes något lägre belopp böra i detta fall

ifrågakomma, vilket statskontoret som nämnt ansett böra bestämmas

till nyssberörda belopp 1,300 kronor. Detta förslag har av Kungl. Maj:t

upptagits i propositionen, varemot motionären föreslår en förhöjning till

1,600 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 käft. (Nr 36).

Utnött*.

10

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Av utredningen i ärendet framgår, att Bloms löneförmåner utgjort

kontant 1,680 kronor jämte lyse ocli värme samt fri bostad, den senare

lågt uppskattad till 500 kronor. Den av Blom uppburna avlöningen

jämte värdet av naturaförmåner utgör således minst 2,180 kronor. Vid

beräkning av pensionsbeloppet synes man kunna utgå från en beräkningsgrund

av två tredjedelar av detta belopp, då pensionen skulle

utgöra något över 1,450 kronor. Då emellertid Blom vid uppnådda 67

levnadsår kan räkna endast något över 32'' tjänstår, synes avdrag härför

böra beräknas och pensionen skulle efter nu angivna grunder komma

att uppgå till i det allra närmaste 1,350 kronor. Berörda belopp har

synts böra avrundas till närmast högre hundratal eller 1,400 kronor,

och har utskottet för sin del ansett sig böra föreslå, att pensionen

bestämmes till sistnämnda belopp.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

i

att riksdagen, i anledning av Kungl. Majrts

förevarande proposition, nr 121, samt den i ämnet

väckta motionen, må medgiva, att förste maskinisten

vid tekniska skolan i Stockholm Carl Johannesson

Blom må från och med månaden näst efter den, varunder

lian entledigas från sin befattning vid skolan,

dock tidigast från 1918 års början, under sin återstående

livstid uppbära å allmänna indragningsstaten

en årlig pension till belopp av ettusenfyrahundra

kronor.

Angående per.- 27:o) I en till riksdagen den 23 april 1917 avlåten proposition, nr

TidaretTvid 250, har Kung]. Maj t föreslagit riksdagen medgiva, att övereldaren vid

nationalmuseum nationalmuseum Anders Petter Andersson Spångberg må från och med

bérgPa”9 månaden näst efter den, under vilken han entledigas från sin befattning,

under sin återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten en

årlig pension av 1,000 kronor.

Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet

hänvisa till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

ecklesiastikärenden för den 23 april 1917.

Då utskottet icke haft något att erinra, emot ifrågavarande framställning,

j får utskottet hemställa,

att riksdagen må medgiva, att övereldaren vid

nationalmuseum Anders Petter Andersson Spångberg

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

75.

må från och med månaden näst efter den, under

vilken han entledigas från sin befattning, under sin

återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten

en årlig pension av ettusen kronor.

28:o) I en inom andra kammaren av herr Jönsson i Fridhill väckt

motion, nr 36, har hemställts, »att riksdagen ville medgiva att i enlighet

med grunderna i Kungl. Maj:ts reglemente den 15 oktober 1875 för

folkskollärarnas änke- och pupillkassa och på stadgade villkor en årlig

pension av etthundrafemtio kronor må från och med den 1 januari 1917

å allmänna indragningsstaten utgå till avlidne folkskolläraren Nils Nilssons

i Vik efterlevande änka Karna Nilsson».

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

»Som av bifogade handlingar framgår, avled förre folkskolläraren

Nils Ndsson i Vik av Rörums församling den 15 mars 1914 efter att

över 32 år oavbrutet varit anställd som lärare i folkskola inom nämnda

socken, vilken befattning han mot åtnjutande av en årlig pension av

450 kronor lämnade 1890. Lönen, som i början av hans läraretid uppgick

till 200 kronor, höjdes sedermera först till 400 kronor och under

de sista åren av hans tjänstgöring till 600 kronor jämte fri eldbrand

och bostad. Det är ju uppenbart att Nilsson med dessa små inkomster

och i övrigt svåra lokala förhållanden endast genom den största sparsamhet

och umbäranden varit i stånd att försörja sin familj, bestående

av efterlevande änkan Karna Nilsson och fyra barn och det icke varit

möjligt att ens åstadkomma medel för delägareskap i folkskollärarnas

änke- och pupillkassa eller på annat sätt ekonomiskt säkerställa änkan

vid sitt frånfälle. Hade Nilsson tillhört förenämnda änke- och pupillkassa,

hade änkan under sin återstående livstid jämlikt § 21 i Kungl.

Maj:ts reglemente av den 15 oktober 1875 varit tillförsäkrad ett årligt

belopp av 150 kronor, visserligen blygsamt i dessa tider men i betraktande

av att hon för sin utkomst är hänvisad till att anlita understöd

av allmänna pensionen, vilket för 1916 uppgick till 69 kronor 60 öre,

skulle säkerligen ett dylikt tillskott till inkomsterna för den gamla änkan

i hög grad lätta bekymren.

Riksdagen har vid föregående tillfällen i liknande fall trätt hjälpande

emellan. Vill i sådant avseende endast hänvisa till beslut vid

1915 års riksdag, grundat på motion I: 25 och bankoutskottets utlåtande

nr 20, punkt 14, och på grund av förevarande, mycket ömmande

omständigheter vågar jag anhålla, att pension måtte beviljas änkan Nils
-

Angående pension

dit

folkskolläraren

N. Nilssons

änka.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Direktionen

över folkskollärarnas

pensionsinrättning.

Statskontoret.

son av allmänna indragningsstaten efter samma grunder som varit gällande,

därest Nilsson varit delägare i förenämnda kassa.»

Vid motionen är fogat bland annat ett av ordföranden i Rörums

skolråd avgivet intyg, så lydande:

»Härmed intygas på begäran att framlidne folkskolläraren Nils Nilsson i

Vik av Rörums församling, som var född den 10 mars 1835 och avled den 15 mars

1914, blev den 28 februari 1858 vid allmän sockenstämma med Rörums församling

vald till ordinarie lärare vid folkskolan i Vik av Rörums församling. Denna sin

lärarebefattning vid Viks folkskola innehade Nilsson sedan t. o. m. den 30 juni 1890,

då lian på ansökan och sedan Kungl. Maj:t förklarat honom berättigad till pension

frånträdde tjänsten, som han alltså i över 32 år oförvitligt uppehållit, enligt vad

skolrådets handlingar utvisa. Men då Nilsson icke ingått som delägare i folkskollärarnas

änke- och pupillkassa har hans efterlämnade änka fru Karna Nilsson, född

den 11 december 1841, icke kunnat erhålla något understöd från nämnda kassa,

varför hon haft att dragas med stora ekonomiska svårigheter, helst som uppfostran

av makarnas fyra barn medfört avsevärda kostnader i betraktande av den ringa lön

Nilsson under hela sin tjänstgöring haft att uppbära.

Ovanstående intygas härmed enligt Rörums församlings kyrkoböcker och dess

skolråds handlingar i ändamål att söka utverka understöd ur folkskollärarnas änkeocli

pupillkassa för ovannämnda fru Kama Nilsson.»

På anmodan av statskontoret har direktionen över folkskollärarnas

pensionsinrättning i avgivet yttrande anfört följande:

»Direktionen vitsordar, att Nils Nilsson, som anställdes såsom ordinarie

folkskollärare år 1858 och som vid avskedet den 1 juli 1890 kom i åtnjutande

av hel pension med 75 procent av tjänstens delaktighetsbelopp 600 kronor,

alltså med 450 kronor, ej begagnat sig av sin rättighet att ingå såsom delägare

i folkskollärarnas änke- och pupillkassa, varom i sådant fall anmälan skulle hava

av honom gjorts inom ett år från det kassan den 1 januari 1876 trätt i verksamhet.

Hade han inträtt i kassan, i vilket fall hans delaktighetsbelopp kommit

att motsvara det för hans tjänst gällande delaktighetsbeloppet i pensionsinrättningen

eller 600 kronor och varmed följt skyldighet för honom att till kassan erlägga årlig

avgift med 20 kronor såsom tjänstinnehavare och med 15 kronor efter tillträdandet

av pension från folkskollärarnas pensionsinrättning, skulle hans änka hava från den

1 april 1914 kommit i åtnjutande av årlig pension från änke- och pupillkassan med

25 procent av nyssnämnda delaktighetsbelopp 600 kronor, alltså med det i motionen

äskade beloppet 150 kronor.»

För egen del har statskontoret — jämte åberopande av sitt underdåniga

utlåtande den 6 april 1915 i anledning av motionen nr 25 i

första kammaren vid samma års riksdag, angående pension åt folkskolläraren

J. Holms änka — erinrat, att änkan Holm genom riksdagens

beslut tillerkändes pension å allmänna indragningsstaten.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

77

1 ärendet angående pension åt änkan Holm yttrade statskontoret

bland annat:

»Såsom statskontoret i nyssberörda utlåtande anfört, måste å ena

sidan framhållas, att folkskollärare icke äro i statens tjänst anställda;

och ett förslag att under liknande omständigheter, som i fråga om

änkan Holm föreligga, bevilja pension åt en småskollärares änka bar

därför blivit av riksdagen år 1911 avslaget. Å andra sidan torde icke

kunna förnekas, att billighetsskäl tala för att staten i förevarande fall

träder hjälpande emellan. Väl har Holm icke begagnat sig av det tillfälle,

sopa varit honom liksom övriga samtida folkskollärare berett, att

genom inträde i nämnda kassa sörja för änkans underhåll och därtill

erhålla bidrag av statsmedel; och med hänsyn härtill skulle väl kunna

ifrågasättas, huruvida staten skall på annat sätt bereda hans änka något

understöd. Det må emellertid tillika framhållas, att med avseende å

den långa tid av 40 år, som förflutit, sedan inträdet i kassan blev

obligatoriskt för därefter utnämnda folkskollärare, några mera vittgående

konsekvenser av ett beslut om pension av statsmedel till änkan

Holm icke torde vara att befara. Den från nämnda kassa till folkskollärares

änka utgående pensionen, beräknad efter högsta delaktighetsbeloppet,

1,350 kronor, utgör 338 kronor. För sådan pension förutsättes

emellertid erläggande av icke obetydliga delägareavgifter; och

med avseende därå synes — därest överhuvud taget någon pension av

statsmedel anses i detta fall böra ifrågakomma — pensionsbeloppet böra

avrundas nedåt och icke överstiga 300 kronor.»

Utskottet tillstyrkte under åberopande företrädesvis av ömmande

omständigheter en pension av 338 kronor, vilken ock av riksdagen bifölls.

Såsom av utredningen i ärendet framgår, har Nilsson visserligen

•icke begagnat sig av det tillfälle, som varit honom liksom övriga samtida

folkskollärare berett, att genom inträde i folkskollärarnas änkeoch

pupillkassa sörja för änkans underhåll och därtill erhålla bidrag av

statsmedel. Enligt utskottets mening tala emellertid starka billighetsskäl

för att staten i detta fall träder hjälpande emellan och anser sig

utskottet höra tillstyrka, att pension beviljas änkan Nilsson. Beträffande

beloppet må först erinras, att, såsom också direktionen framhåller, om

Nilsson inträtt i kassan, hans änka skulle från den 1 april 1914 hava

kommit i åtnjutande av en årlig pension från kassan till belopp av

150 kronor. I detta sammanhang må vidare erinras, hurusom förlidet

års riksdag i anledning av enskild motionärs framställning, beviljade

ett förslagsanslag å 65,000 kronor att från och med den 1 januari

Utikottet.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Angående

•pensioner åt

kördrängen

A. Jönsson

ecb trädgårdsarbetaren

G, V.Hartman.

Utskottet.

1917 utgå till sådana behövande folkskolläraränkor med eller utan barn,

vilka från folkskollärarnas änke- och pupillkassa åtnjöte lägre pension

än 300 kronor och med sådant belopp, att pensionen och understödet

för envar av dem komme att tillsammans utgöra 300 kronor. Den

pension å 150 kronor, som under här ovan angivna förutsättning skulle

hava tillfallit änkan Nilsson, hade alltså med tillämpning av sistnämnda

grunder från och med början av innevarande år kommit att utfyllas

med understöd av statsmedel till enahanda belopp. Under sådana förhållanden

har utskottet ansett sig böra tillstyrka, att pensionen för

änkan Nilsson bestämmes till 300 kronor, att utgå på sätt i motionen

blivit föreslaget.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motion

II: 36 må medgiva, att i enlighet med grunderna i

Kungl. Maj:ts reglemente den 15 oktober 1875 för

folkskollärarnas änke- och pupillkassa och på därstädes

stadgade villkor en årlig pension av trehundra kronor

må från och med den 1 januari 1917 å allmänna indragningsstaten

utgå till folkskolläraren Nils Nilssons

i Yik änka Karna Nilsson.

VI. Ang. jordbruksdepartementet.

29:o) I en till riksdagen den 23 april 1917 avlåten proposition,

nr 287, har Kungl. Maj t föreslagit riksdagen medgiva, att kördrängen

Anders Jönsson samt trädgårdsarbetaren Gudtaf Vilhelm Hartman, båda

vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut, må, vardera från och med''

månaden näst efter den, varunder hans avgång ur tjänsten kommer att

äga rum, under sin återstående livstid uppbära en årlig pension av

400 kronor, att utgå från allmänna indragningsstaten.

Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet hänvisa

till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden

för den 23 april 1917.

Av utredningen i ärendet framgår, att statskontoret, under erinran,

att ett belopp av 400 kronor numera ingalunda kunde betecknas såsom

oskäligt högt utan snarare måste anses icke utgöra mer än existensminimum,

ansett sig böra förorda det av styrelsen för lantbruks- och

s. 79 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 36. 79

mejeriinstitutet vid Alnarp föreslagna beloppet, å 400 kronor, vilket

även av Kungl. Maj:t i propositionen upptagits. Utskottet har för sin

del icke något att häremot erinra och hemställer förty,

att riksdagen må medgiva, att kördrängen Anders

Jönsson samt trädgårdsarbetaren Gustaf Vilhelm Hartman,

båda vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut,

må, vardera från och med månaden näst efter den,

varunder hans avgång ur tjänsten kommer att äga

rum, under sin återstående livstid uppbära en årlig

pension av fyrahundra kronor, att utgå från allmänna

indragningsstaten.

30:o) I en till riksdagen avlåten, den 23 april 1917 dagtecknad Angående

proposition, nr 288, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt ut- pensio” &

drag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit

riksdagen medgiva, att stallbetjänten vid Flyinge hingstdepå Hans '' bsroMånsson

Lundberg må från och med månaden näst efter den, under

vilken han avgår från sin anställning vid depån, under sin återstående

livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av 400

kronor.

I fråga om den i ärendet förebragta utredningen får utskottet hänvisa

till propositionen.

1 likhet med vad som föreslagits under punkt 29 här ovan be- utskottet.

träffande pensioner åt kördrängen A. Jönsson och trädgårdsarbetaren

G. V. Hartman har utskottet jämväl i förevarande fall ansett sig böra

tillstyrka ett belopp av 400 kronor.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må medgiva, att stallbetjänten vid

Flyinge hiugstdepå Hans Månsson Lundberg må från

och med månaden näst efter den, under vilken han

avgår från sin anställning vid depån, under sin återstående

livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta

en årlig pension av fyrahundra kronor.

Stockholm den 3 maj 1917.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Bankoutskottets utlåtande Nr 36.

Reservationer:

vid punkt 7 (angående pension åt förre soldaten A. G. Mosa) av

herrar Neiglick, Wickman, Kristensson, Berg i Munkfors, Jonsson i Gumboda

och Olsson i Rödningsberg, vilka yrkat bifall till den i ämnet

väckta motionen;

vid punkt 8 (angående pension åt förre soldaten A. Lind) av herrar

Neiglick, Wickman, Kristensson, Berg i Munkfors, Jonsson i Gumboda och

Olsson i Rödingsberg, vilka yrkat bifall till den i ämnet väckta motionen;

vid punkt 26 (angående pension åt förste maskinisten C. Johannesson

Blom) av herr Carlson i Herrljunga.

8TOCKHOLM, ISAAC MAECUS’ BOKTEYCKEEI-AKTIEBOLAG, 1917.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:10 Skrivelse till Konungen, angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna. a1 i texten