Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna.
1917-12-23 · 80 sidor, varav 73 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 73 av 80 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1917:36, Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr Sfi.
t
*
Nr 36.
Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1917 kl. 3 e. m.
Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
Sedan bankoutskottet den 6 sistlidna mars avgivit utlåtande nr 12
angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna, får utskottet
nu avgiva utlåtande angående vissa till utskottet remitterade propositioner
och motioner i hithörande ämnen.
Rörande dessa motioner har utskottet funnit sig böra införskaffa
särskild utredning. Utskottet har nämligen ansett det vara av vikt att
erhålla upplysningar dels om de faktiska förhållanden, vilka i varje särskilt
fall kunde inverka på den föreliggande frågans bedömande, dels
ock huruvida beviljandet av pensionen eller understödet skulle stå i
överensstämmelse med eller innebära ett frångående av de principer,
som hittills legat till grund för pensioners och understöds beviljande.
Utskottet har därför anhållit om utverkande av Kuugl. Maj:ts befallning
till statskontoret att efter inhämtande, där så erfordrades, av uppgifter
från andra ämbetsverk och inrättningar till utskottet inkomma med upplysningar
i omförmälda avseenden.
I anledning härav har utskottet emottagit ett av statskontoret den
10 nästlidna april avgivet, av åtskilliga bilagor åtföljt utlåtande.
Beträffande de grunder, som följts vid beviljande av pensioner och
understöd, anför statskontoret till en början, att vissa mera allmängiltiga
upplysningar lämnats i statskontorets utlåtande den 5 april 1913, vilket
finnes tryckt såsom bilaga till bankoutskottets utlåtande nr 35 för samma
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 26 höft. (Nr 36.) 1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
år, och då statskontoret icke funnit anledning att göra ändring i eller
tillägg till vad statskontoret då i berörda hänseende anfört, har statskontoret
i omförmälda avseende hänvisat till innehållet i nämnda utlåtande.
För innehållet i övrigt av statskontorets yttrande kommer att vid
de särskilda motionerna lämnas redogörelse.
A. Det civila pensions väsende t.
Angående
tilläggspension
åt
vissa lärarinnor
vid de
statsunderstödda
enskilda
läro•
anstalterna.
l:o) I punkt 5 under tionde huvudtiteln har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att i avbidan på proposition angående förbättrade pensionsförmåner
för lärarinnor vid statsunderstödda enskilda läroanstalter
för ändamålet beräkna under riksstatens tionde huvudtitel på extra stat
för år 1918 ett belopp av 40,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen den 16 februari
1917 avlåten proposition, nr 137, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma
dag föreslagit riksdagen, dels godkänna följande grunder för beredande
av tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda
läroanstalterna:
1. Föreståndarinna eller lärarinna, som är eller varit delägare i
lärarinnornas pgnsionsanstalt eller enligt § 2 i denna anstalts reglemente
varit berättigad att ingå såsom delägare i densamma eller avgått med
pension före den 1 januari 1911, äger rätt att, på sätt och under villkor,
som nedan sägs, uppbära tilläggspension.
2. a) Rätt att efter avgång från sådan anställning, som i § 2 av
reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt sägs, erhålla tilläggspension
inträder den 1 juli det kalenderår, då pensionstagaren fyller 60 år, dock
icke före den 1 juli 1918, med villkor dels att hon vid sin avgång
under minst 10 tjänstår, beräknade på sätt nedan under punkt c) sägs
bestritt sådan tjänstgöring vid enskild läroanstalt att hon enligt eljest
gällande bestämmelser ägt rätt att tillgodoräkna sig densamma för uppflyttning
i högre lönegrad, dels så vitt angår lärarinna, som före den
1 juli 1918 avgått från sin befattning, att hon styrker sig vara för sitt
uppehälle i behov av tilläggspensionen.
b) Föreståndarinnas tjänstgöring beräknas motsvara 20 veckotimmar
för läsår. Biträdande föreståndarinna tillgodoräknas 5 veckotimmar
utöver det antal, som hennes undervisningsskyldighet omfattar, dock
sammanlagt högst 20 för läsår.
Banfcoutskottets utlåtande Nr - 36.
3
'' : ■ c) För föreståndarinna anses läsår motsvara tjänstår; för biträdande
föreståndarinna eller lärarinna skall läsår, som omfattar minst 20 veckotimmar,
anses motsvara fullt tjänstår samt läsår, som omfattar ett mindre
antal veckotimmar än 20, betraktas som så stor del av ett tjänstår,
som antalet veckotimmar utgör del av 20.
3;i För varje läsår tillgodoräknas pensionstagaren ett bidrag av
•> kronor för varje veckotimme, dock att det bidrag, som för visst år
sålunda må tillgodoräknas, jämte de bidrag, som staten och, beträffande
tiden från och med år 1911, kommun eller enskilda donatorer eller
vederbörande läroanstalt för året haft att vidkännas för lärarinnas pensionering,
icke må överstiga sammanlagt 100 kronor.
4. Tilläggspension utgår med det belopp, som enligt de för lärarinnornas
pensionsanstalt, vid tiden för tilläggspensionens beviljande
gällande beräkningsgrunder motsvarar de sålunda tillgodoräknade bidragen;
dock att tilläggspensionen tillsammans med den pension, som
skulle reglementsenligt tillkomma vederbörande vid 60 års ålder, endast
för det fall må överstiga 800 kronor, att vid sammanläggningen högre
belopp uppkommer på grund därav, att vederbörande lärarinna för sin
pensionering erlagt frivilliga avgifter utöver vad som erfordrats för utbekommande.
av stadgat statsbidrag. I sådant fall må totalpensionens
belopp kunna uppgå till högst 1,200 kronor.
5. I övrigt skola de i reglementet för lärarinnornas pensionsanstalt
givna bestämmelser rörande i reglementet avsedda pensioner i
tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande nu ifrågavarande
tilläggspensioner;
dels och för beredande av tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid
enskilda läroanstalter anvisa under riksstatens tionde huvudtitel på extra
stat för år 1918 ett förslagsanslag å 40,000 kronor.
Beträffande utredningen i ämnet, får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.
På grund av vad till stöd för förevarande förslag i statsrådsprotokollet
förekommer, har utskottet ansett sig böra tillstyrka detsamma
och fåi: utskottet förty hemställa,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
vinna riksdagens bifall.
2:o) I en till riksdagen den 23 februari 1917 avlåten proposition,
nr 123, -har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att den, som
börjat att uppbära understöd från småskollärares m. fl. ålderdomsunder
-
Ang&ende
vin ändring i
bcstämmeltema
rörande
undentöd från
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
småskollärares
m. fl. ålderdöma
under - glöd» nu st ult.
Angående,
förär, dradc
bestämmelse r
rörande
understöd ät.
vissa förutvarande
fiir/..
skollärarinnor.
stödsanstalt men sedermera mottager nytt förordnande såsom lärare vid
någon för den allmänna folkundervisningen inrättad skola, må, för den
händelse han vid sådant förordnande kvarbliver under minst fem år,
vid förordnandets frånträdande undfå det större understöd, vartill detta
förordnande kan berättiga honom.
Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden den 23 februari 1917.
Med biträdande av Kungl. Maj:ts förevarande förslag får ntskottet
hemställa,
att Kungl. Maj:ts framställning i ämnet må vinna
riksdagens bifall.
3:o) I en till riksdagen den 16 februari 1917 avlåten proposition,
nr 138, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att dels föreskriva, att
det jämlikt 1907 års riksdags beslut på allmänna indragningsstaten
såsom förslagsanslag upptagna beloppet av 4,000 kronor till bestridande
av understöd åt vissa lärarinnor skall förändras till förslagsanslag högst,
dels ock förklara, att beträffande beloppet av statsunderstöd ur
nämnda anslag samt förutsättningen om bidrag till understödstagare från
vederbörande kommun följande ändrade bestämmelser skola från och
med år 1918 lända till efterrättelse, nämligen
att statsunderstödet må till varje understödstagare utgå med högst
så stort belopp för år räknat, att det tillsammans med de belopp, som
vederbörande erhåller från kommun samt från pensionsinrättningen för
lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom eller från
svenska lärarinnornas pensionsförening, uppgår till 1,200 kronor, samt
att såsom förutsättning för beviljande av dylikt statsunderstöd erfordras,
att understödstagare av vederbörande kommun erhåller minst så
stort understöd för år räknat, som av kommunen tilldelats henne för år
1917, dock med rätt för Kungl. Maj:t att till eljest behörig sökande,
som icke tillförene erhållit statsunderstöd, framdeles bevilja sådant, oavsett
huruvida hon åtnjuter kommunalt understöd eller icke.
Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet hänvisa
till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 16 februari 1917.
Utskottet, som icke haft något att erinra mot förevarande förslag,
hemställer,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
att Kung!. Maj:ts framställning i ämnet må vinna
riksdagens bifall.
4:o) I en inom andra kammaren av herr Henrikson jämte lyra
andra av kammarens ledamöter väckt motion, nr 109, bär hemställts,
Datt riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t, i samband med utarbetande av förslag till lönereglering för lärare
och lärarinnor vid folk- och småskolor, täcktes taga under övervägande,
huruvida icke de lärare och lärarinnor, som under år 1916 och därefter
uppfyllt villkoren för erhållande av pension, må kunna bli delaktiga av
den pension, som skulle ha tillkommit dem, därest de på grund av särskilt
tillstånd kvarstått i tjänsten vid tiden för nämnda förslags genomförande».
Till stöd för framställningen har anförts följande:
»Sedan flere år tillbaka har frågan om lönereglering för lärarkåren
vid våra folk- och småskolor stått på dagordningen, men ännu väntar
den på sin lösning. I årets statsverksproposition lämnas under åttonde
huvudtiteln eu redogörelse för frågans läge, utmynnande i att det förberedande
arbetet ännu ej fortskridit så långt, att proposition i ämnet
kan förväntas hinna bli framlagd vid innevarande års riksdag. Och i
anslutning därtill föreslås, att nu liksom under de senaste åren ett extra
lönetillägg skall tillerkännas lärarpersonalen. Men om ej exceptionella
förhållanden under de senaste åren varit rådande, hade val denna fråga
redan nu varit löst.
I en alldeles särskild ställning befinna sig de gamla folk- och
småskolans trotjänare, som nu uppnå och under den närmast föregående
tiden uppnått den ålder, att de enligt bestämmelserna skola avgå med
pension. I förhoppningen att löneregleriugen omedelbart skulle ha blivit
genomförd ha åtskilliga av dessa anhållit att. få kvarstå i skolans tjänst
ett år utöver den stadgade tiden för att sålunda kunna komma med i
den nya lönestaten och tå del av därmed följande högre pension. Och
många skolråd ha icke ansett sig kunna förmena dem att få denna begäran
uppfylld. Men året har gått, utan att löneregleringsfrågan fått
sin lösning, och så ha de åter stått inför samma situation att antingen
avgå och taga den gällande pensionsrätten i anspråk eller anhålla att
få utföra ännu ett års strävsamt arbete i skolans tjänst i förväntan att
genom löneregleringsfrågans lösning under året få en något bättre ställning
efter avskedstagandet.
Det synes oss, att det vore synnerligen lyckligt, om det kunde så
ordnas, att dessa lärare och lärarinnor, varom vi här talat, kunde komma
- (nejd emir.
vinna, läror**
och lärår*
innors vid
tolk- ock *mtU
* kol or pennamcrintf.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Direklunteu
Över folkskollärarnas
pert.
sionsinrättninj.
Statsko ritorr!.
i åtnjutande av den högre pension, som kommer att fastställas i samband
med den omedelbart förestånde lönercg-leriugen för folk- och småskolans
lärarepersonal, och att de sålunda icke behövde bli lidande på
det förhållandet, att en sedan länge berättigad lönereglering på grund
av särskilda förhållanden blivit undanskjuten.
Det behjärtansvärda i detta önskemål framstår så mycket starkare,
då man erinrar sig, att på grund av den rådande svåra dyrtiden, vars
slut ej nu låter sig skönjas, Kungl. Maj:t funnit sig böra till årets riksdag
föreslå en genomgående höjning av förut fastställda statspensioner!»
På anmodan av statskontoret har dii-ektionen över folkskollärarnas
pensionsinrättning i avgivet yttrande anfört:
»I fråga om denna motion får kungl. direktionen erinra om den, direktionen
veterligt, allmänt vedertagna grundsats, att en tjänstinnehavares pensionsrätt bör
bedömas endast efter de vid tiden för avskedstagandet gällande föreskrifter. Ett
frånträdande av denna grundsats skulle tydligen medföra ej blott rubbningar i de
för den nya pensionsregleringen gjorda beräkningar utan jämväl konsekvenser i
övrigt av långt gående räckvidd. Om kungl. direktionen alltså med hänsyn härtill
måste finna sig förhindrad att understödja motionen i dess föreliggande form, kan
kungl. direktionen å andra sidan ej underlåta att framhålla, hurusom i betraktande
av de exceptionella förhållanden, som hittills vållat uppskov med löne- och pensionsregleringens
genomförande, motionens syfte synes direktionen behj ärtans värt;
och skulle direktionen därför vilja ifrågasätta, huruvida icke på annan väg än den
i motionen föreslagna något skulle kunna åtgöras i angivna syfte, antingen så att
genom statens direkta mellankomst bereddes något tillägg till pensionen åt dem,
som med hänsyn till uppnådd ålder nödgas avgå från sin tjänst före den nya löneoch
pensionsregleringens trädande i tillämpning, eller ock så att, i avbidan på den
nya löne- och pensionsregleringens trädande i kraft, gällande föreskrifter om skyldighet
för folk- och småskollärare att vid viss levnads- och tjänstålder avgå från
tjänsten förklarades tills vidare ej äga tillämpning.»
Statskontoret har i sitt ovanberörda utlåtande för egen del anfört
följande:
»Statskontoret delar de av direktionen uttalade betänkligheter mot
rubbandet av den grundsats, att en tjänstinnehavares pensionsrätt bör
bedömas efter de vid tiden för avskedstagandet gällande föreskrifter.
Däremot anser sig statskontoret icke kunna biträda något av de av
direktionen framlagda förslagen om beredande av tillfällig hjälp åt de
gamla lärare och lärarinnor, som nu äro eller under den närmaste framtiden
bliva skyldiga att avgå från innehavande befattningar. För bedömande
av frågan om genomförande av den föreslagna tilläggspensioneringen
skulle nämligen erfordras en utredning, som icke lärer hinna
nu verkställas. Yad åter beträffar det alternativa förslaget om generell
Bankoutskottets utlåtande Nr 86. 7
suspension av skyldigheten för folk- och småskollärare att vid viss levnadsoch
tjänstålder avgå från tjänsten, skulle för dess realiserande en förändring
i gällande författning bliva nödvändig; och finner statskontoret
icke skäl härom göra hemställan. Fördenskull torde icke återstå annan
utväg än att, såsom i motionen omförmäles, vederbörande tillätes att
tillsvidare kvarstå i tjänst i den mån sådant är möjligt; och skolråden
lära kunna antagus ställa sig tillmötesgående gentemot ansökningar i
sådant avseende, helst som den tidpunkt väl icke lärer vara så synnerligen
avlägsen, då löne- och pensionsförhållandena för ifrågavarande
lärare och lärarinnor bliva ordnade.»
I likhet med statskontoret och direktionen över folkskollärarnas
pensionsinrättning finner utskottet det möta betänkligheter att rubba
den allmänt vedertagna grundsatsen, att en tjänstinnehavares pensionsrätt
bör bedömas efter de vid tiden för avskedstagandet gällande föreskrifter.
Med hänsyn härtill anser sig utskottet icke kunna understödja motionen
i dess nuvarande form. Utskottet är emellertid ense med direktionen
därom, att motionen måste anses vara ganska bebjärtansvärd. Direktionen
har alltså ifrågasatt, huruvida icke på annan väg än den i
motionen föreslagna åtgärder skulle kunna vidtagas i angivna syfte,
antingen så att genom statens direkta medverkan något tillägg till
pensionen bereddes dem, som med hänsyn till uppnådd ålder nödgades
avgå från sin tjänst före den nya löne- och pensionsregleringens tillämpning,
eller ock i avbidan härå en generell suspension av skyldigheten
för folk- och småskollärare att vid viss levnads- och tjänstålder
avgå från tjänsten. Statskontoret har för sin del förklarat sig icke
kunna biträda något av de sålunda framlagda förslagen.
Vad det senare alternativet beträffar, lärer, såsom statskontoret
erinrar, för dess genomförande viss förändring i gällande författning
vara nödvändig; och anser sig icke heller utskottet för sin del höra
biträda detsamma. Vidkommande det förra alternativet framhåller statskontoret,
hurusom för bedömande av frågan om genomförande av den
föreslagna tilläggspensioneringen erfordrades viss utredning, som icke
syntes hinna nu verkställas. Även utskottet anser eu sådan utredning
vara nödvändig, innan något förslag i berörda syfte kan genomföras;
och lärer det därför icke vara möjligt att för närvarande yttra sig om
ett dylikt förslag. Med hänsyn till de exceptionella förhållanden, som
hittills vållat uppskov med löne- och pensionsregleringens genomförande,
och då ifrågavarande lärares och lärarinnors ställning måste anses vira
ganska bekymmersam, synes det i allt fäll förtjäna att tagas under
Utskottet.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Angående
gäldandet av
■vissa pensionsavgifter
för
under krigstjänst
gör ing
afliden personal.
Statskontoret.
övervägande, huruvida icke möjligen staten skulle kunna träda hjälpande
emellan på enahanda sätt, som skett i avseende å äldre behövande folkskollärare
och småskollärare.
Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att förevarande motion II: 109 icke må av riksdagen
bifallas.
B. Det militära pensioasväsendet.
5:o) I en till riksdagen den 4 april 1917 avlåten proposition,
nr 190, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att på grund av bestämmelse i gällande
krigsavlöningsreglemente oguldna avgifter till arméns pensionskassa
och arméns nya änke- och pupillkassa för under krigstjänstgöringstid
avlidna delägare i nämnda kassor må gäldas av statsverket.
Enligt åberopade statsrådsprotokollet har statskontoret i detta
ärende anfört följande:
»Enligt § 5 mom. 1 av krigsavlöningsreglementet skulle visserligen,
på samma gång som avgifterna till arméns pensionskassa upphörde
att inbetalas, jämväl all pensionsutbetalning till sådana pensionärer, som
åtnjöte krigslön, upphöra; men de sålunda innehållna pensionsbeloppen
skulle i stället uppbäras av kronan. Under mobiliseringstiden komme
alltså icke blott änke- och barnpensioneringen utan även tjänstemannapensioneringen
att föranleda ungefär lika stora utbetalningar som förut,
under det att en del av de pensionsavgifter, varmed utgifterna delvis
skulle bestridas, icke inflöte. Den brist på medel för bestridande av
pensioneringskostnaderna, som sålunda kunde uppkomma för direktionen,
syntes i första hand kunna motverkas genom en föreskrift, att de pensionsbelopp,
som kronan skulle äga xippbära, icke behövde inlevereras
till statsverket, förrän normala förhållanden återinträtt. Om även med
utnyttjande av ett sådant medgivande brist skulle uppstå, syntes icke
något hinder förefinnas att täcka densamma från förslagsanslaget till
upprätthållande av arméns pensionskassas egen pensionering med fastställda
pensionsbelopp samt till fyllnadspensioner, vilket anslag just vore
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
9
aveett att bestrida pensioneringskostnaderna, i den mån de icke kunde
täckas av inflytande avgifter och kassans övriga ärliga inkomster.
Mot vad direktionen i övrigt föreslagit, vore från statskontorets
Bida intet att erinra, men ansåge sig statskontoret böra framhålla, att
då nu gällande, av riksdagen godkända pensioneringsgrunder för armén
vilade på förutsättningen, att löntagaren själv skulle vidkännas vissa
v avgifter för egen pensionering, den föreslagna bestämmelsen, att sådana
avgifter i vissa fall skulle gäldas av statsmedel, syntes vara av beskaffenhet,
att riksdagens bifall därtill vore erforderligt.»
För egen del har departementschefen yttrat.
»Krigsavlöningsreglementet av den 11 juli 1915 upphörde visserligen
att gälla med utgången av år 1910. Ifrågavarande bestämmelse
angående anstånd med inbetalning av pensionsavgifter under krigstjänstgöringstid
kvarstår emellertid oförändrad såväl i det under år 1917
gällande krigsavlöningsreglementet som ock i det förslag till dylikt
reglemente, som enligt Kuugl. Maj:ts förut denna dag meddelade beslut
är avsett att underställas innevarande års riksdags prövning.
Mot det av direktionen för arméns pensionskassa i ämnet avgivna
förslaget har jag icke något att erinra. I likhet med vederbörande
myndigheter finner jag det vara med billighet överensstämmande, att
oguldna pensionsavgifter för personal, som avlidit under krigstjänstgöring,
gäldas av statsverket. På av statskontoret anfört skäl torde
emellertid riksdagens samtycke härtill böra inhämtas.»
Utskottet har för sin del icke heller något att erinra mot förslaget
att oguldna pensionsavgifter för personal, som avlidit under krigstjänstgöring,
gäldas av statsverket. Propositionen innehåller icke något förslag,
varifrån de härför erforderliga medlen skulle bestridas. Statskontoret
har emellertid i sitt yttrande framhållit, hurusom hinder icke syntes
förefinnas att täcka eventuell brist på medel för bestridande av pensioneringskostnaderna
från förslagsanslaget till upprätthållande av arméns
pensionskassas egen pensionering med fastställda belopp samt till fyllnadspensioner,
vilket anslag just vore avsett att bestrida pensioneringskostnaderna,
i den mån de icke kunde täckas av inflytande avgifter och
kassans övriga årliga inkomster.
I detta uttalande anser sig utskottet böra för sin del instämma,
under erinran att, om ifrågavarande utgifter avsetts skola bestridas förskottsvis,
detta förfarande icke överensstämmer med det förslag: om undBihang
till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 höft. (Nr 36.) 2
Departements
chefen.
Utskottet.
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Angående
rätten till
underhåll från
Vadstena
krigsmanshuskassa.
vikande såvitt möjligt av förskottsutbetalningar, som nyligen framställts
av kassaförlagskommittén.
Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att på grund av bestämmelse i gällande krigsavlöningsreglemente
oguldna avgifter till arméns pensionskassa
och arméns nya änke- och pupillkassa för
under krigstjänstgöringstid avlidna delägare i nämnda
kassor må gäldas av statsverket.
6:o) I en inom andra kammaren av herr VaJilquist väckt motion,
nr 232, har motionären med instämmande av en annan av kammarens
ledamöter hemställt, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t snarast låta utreda, huruvida och under
vilka villkor det skulle kunna medgivas indelt manskap med minst 20
men under 25 tjänsteår, som avskedats före den 1 januari 1910 och är
i behövande omständigheter, att likställas med sådant manskap avskedat
efter sistnämnda tidpunkt och sålunda komma i åtnjutande av underhåll
från Vadstena krigsmanshuskassa enligt de närmare bestämmelser, vilka
finnas angivna i 1914 års senare riksdags beslut och Kungl. Maj:ts på
grund härav utfärdade kungörelse den 6 november 1914, samt att för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».
Till stöd för framställningen har anförts följande:
»På Kungl. Maj:ts framställning medgav 1909 års riksdag, att
avsked må meddelas indelt manskap efter uppnådda 20 tjänsteår med
rätt att anmälas till underhåll på expektans i Vadstena krigsmanshuskassas
tredje klass, så snart den avskedade uppnått 50 års ålder, vilket
beslut trädde i kraft den 1 januari 1910. Före sistnämnda tidpunkt
fordrades minst 25 tjänsteår för att komma i åtnjutande av underhåll
från samma kassa.
Emellertid har denna sänkning av tjänsteåldern för berättigande
till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa oriktigt uppfattats av
en del f. d. indelta soldater som om den även gällde sådana indelta,
vilka avskedats före den 1 januari 1910, i de flesta fall på grund av
sjuklighet med därav uppkommen oförmåga att uppfylla militärtjänstens
krav och av vilka många numera rent utav lida nöd och måst anlita
den kommunala fattigvården. Jag har i icke så få fall haft besök av
indelta av denna kategori, och jag måste tillstå, att förhållandena
beträffande dem varit så ömmande, att det synts mig vara fullt befogat,
att staten träder hjälpande emellan, så att sådana behövande f. d. indelta
Bankuutskottets utlåtande Nr 36.
11
soldater icke måtto behöva lida brist på det allra nödvändigaste för ett
‘‘ nödtorftigt livsuppehälle under ålderns dagar.
Vid ett och annat tillfälle har riksdagen på framställning av
enskilda motionärer beviljat understöd åt dylika indelta soldater och
även vid denna riksdag föreligga sådana framställningar från motionärer
i andra kammaren.
För att emellertid söka åstadkomma hjälp för samtliga behövande
f. d. indelta soldater med minst 20 men under 25 tjänsteår och icke
blott åt en eller annan sådan, som, det kan ju sägas, lyckats av eu
slump träffa, samt intressera eu riksdagsman, vilken behjärtat hans
betryckta läge och åtagit sig hans sak, som motionsvägen kommit
honom till hjälp, har jag ansett mig böra bringa frågan i sin helhet
inför riksdagen.
Det kan ju framhållas, att ovannämnda f. d. indelta soldater
komma i åtnjutande av allmänna folkpensioneringens fördelar, men
därvid vill jag dock göra den erinran, att understöden från denna för
närvarande och ännu en tid framåt äro ganska små, vadan en förbättring
i de årliga understöden genom samtidigt understöd från Vadstena krigsmanshuskassa
för dessa indelta soldater, vilka dock under eu icke ringa
tid direkt tjänat staten, synes mig väl så berättigad.
Rätt att erhålla understöd från Vadstena krigsmanshuskassa skulle
dock endast tillkomma sådana f. d. indelta soldater, vilkas behov av
understöd nöjaktigt styrkes.
Att ett bifall till motionen, om dess syfte skall kunna vinnas,
kommer att medföra ett något förhöjt årligt anslag till Vadstena krigsmanshuskassa,
håller jag för sannolikt under någon tid framåt.
Storleken av anslaget är det mig emellertid icke möjligt angiva,
då jag icke varit i tillfälle införskaffa nödiga uppgifter om, huru många
före den 1 januari 1910 avskedade indelta soldater med minst 20 men
under 25 tjänsteår finnas. Jag anser mig därför icke kunna begära,
att riksdagen utan sådan utredning skall fatta beslut i frågan, utan in•''
skränker mig till att begära riksdagens medverkan till en skrivelse
till Kungl. Maj:t om utredning i frågan.»
Arméförvaltningens civila departement har på anmodan av statskontoret
i avgivet yttrande anfört:
ArméförvaUtångens
civila
departement.
»I anledning av ifrågavarande motion får departementet anmäla, att departementet
anser det med motionen avsedda syftet behjärtansvärt. Att tillförlitligt beräkna
det ökade anslag, som för ifrågavarande pensionering erfordras, tillåter ej
tiden; dock har departementet genom från vederbörande truppförband inkomna upp
-
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Statskontoret..
Utskottet.
Angående pension
åt f. soldaten
A. G
Mom.
gifter för 10 år, nämligen åren 1900—1909, redan nu kunnat inhämta, att under
nämnda år 919 indelta krigsmän med minst 20 och under 25 tjänstår meddelats
avsked; utan att hava kunnat tilldelas underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa.
Huruvida alla dessa äro stadda i behövande omständigheter kan däremot icke nu
noggrant utrönas. Det årliga belopp, som för underhåll åt nämnda antal krigsmän
erfordras, skulle bliva högst 55,535 kronor, och vill det av arméförvaltningens räkenskaper
synas, som om denna kostnad skulle kunna utgå från Vadstena krigsmanshuskassa
utan ökning av anslagen till densamma.
De föreskrifter som utöver vad i motionen avses, erfordras för imderstödens
utbetalande, torde böra meddelas av Kungl. Magt.»
Statskontoret har för egen del i sitt förenämnda yttrande förklarat
sig icke hava anledning till någon erinran mot vad arméförvaltningen
anfört.
Aven utskottet finner för sin del motionärens framställning synnerligen
behjärtansvärd. Såsom motionären framhåller, torde det emellertid
i sakens nuvarande läge idke vara möjligt att angiva den erforderliga
ökningen av det ifrågavarande anslaget. Arméförvaltningens civila departement
har också framhållit, hurusom tiden icke medgåve en tillförlitlig
beräkning av nämnda anslagsökning. Det har under sådana förhållanden
synts utskottet vara nödigt, att den i motionen upptagna
frågan göres till föremål för särskild utredning, vilken lämpligast torde
böra utföras genom Kungl. Maj:ts försorg. Utskottet har alltså, behjärtande
de f. d. indelta soldaternas i de flesta fall säkert mycket bekymmersamma
ställning, ansett sig böra tillstyrka bifall till motionärens
framställning.
Åberopande vad sålunda förekommit hemställer utskottet,
att herr Vahlquists förevarande motion II: 232
må av riksdagen bifallas.
7:o) I en inom andra kammaren av herr Berg i Munkfors väckt
motion, nr 31, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta om en årlig
pension av 300 kronor åt förre soldaten Anders Gustav Moss från Ransäters
socken i Värmlands län, att utgå från allmänna indragningsstaten
från och med 1917 års början».
Till stöd för motionen har anförts följande:
»Förre soldaten Anders Gustav Moss, som varit anställd vid Värmlands
regemente under mer än tjugu år, måste på grund av sjuklighet
taga avsked. Moss har sedan dess genom diverse arbete underhållit sin
talrika familj. Emellertid har den tilltagande åldern jämte alltmer ökad
Banlcoutskottets utlåtande Nr 36.
13
sjuklighet gjort, att det blivit svårare för honom att draga sig fram,
och det lilla understöd från statsverket, 12 kronor om året, som Mobb
bekommer, är ju endast ett ringa tillskott för familjens underhåll. Riksdagen
har tillförne vid många tillfällen hjälpt gamla soldater till en
något så när möjlig bärgning genom utökade pensioner, och jag vågar
hoppas att även detta fall skall beaktas.»
Vid motionen finnas fogade avskrifter av två intyg, till vilka utskottet
anhåller få hänvisa.
Därjämte har motionären till utskottet ingivit ett så lydande
läkarintyg:
»Att f. soldaten Anders Gustav Moss, 56 år, från Mossängen i Ransäters
socken av Värmlands län, under senaste 10 åren av mig vid skilda tillfällen behandlats
för symtom av magsår, även någon gång för reumatiska besvär från ryggens
och benens muskler,
att hans kroppskrafter i allmänhet under samma tid varit och fortfarande
äro nedsatta,
att han på grund därav endast förmått att utföra lättare arbete, samt
att hans arbetsförmåga även framdeles torde komma att förbliva minskad,
intygas härmed på heder och samvete. Munkfors den 3 februari 1917.
Victor Tåhlin.
e. provinsialläkare.»
På anmodan av statskontoret har arméförvaltningens civila departement
i avgivet yttrande angående pension åt ej mindre Moss än även
de under punkterna 8 och 9 här nedan omförmälda A. Lind och J.
Skatt anfört följande:
»a) Anders Gustav Moss är född den 7 juni 1860, antogs i krigstjänst den
31 mars 1883 och erhöll på grund av oförmåga till fortsatt krigstjänst till följd
av kronisk magkatarr och avtagande krafter avsked den 16 september 1903.
Moss är således nu närmare 57 år gammal och har tjänat 20 år och 5 månader.
b) Anders Lind är född den 10 april 1845, antogs i krigstjänst den 27 november
1866 och erhöll på grund av sjuklighet (allmän svaghet) avsked ur krigstjänsten
den 5 juli 1890. Lind är således nu 72 år gammal och har tjänat i 23
år 7 månader.
c) Skatt är född den 30 november 1851, antogs i krigstjänst den 1 december
1875 och erhöll på grund av sjuklighet (inskränkt rörelseförmåga i högra knäleden
enligt bifogat läkarbetyg) avsked såsom oduglig till krigstjänst den 8 september
1898. Skatt är således nu 65 år 3 månader och har tjänat i 22 år 9 månader.
Då enligt vad blivit upplyst de icke ådragit sig sin sjuklighet i tjänsten
hava de ej heller kunnat vid avskedet anmälas till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
och hava ej heller sedermera erhållit dylikt underhåll.
För jämförelse får departementet erinra därom, att senare årens riksdagar
tilldelat åtskilliga f. d. krigsmän, som före den tid, de varit pensionsberättigade,
på grund av sjukdom måst avgå ur krigstjänsten, pension antingen på allmänna
A rméförvattningcns
civila
departement.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8t ullkontor tt.
Utskottet.
i 14 Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
indragningsstaten eller från Vadstena krigsmanshuskassa; dock torde näppeligen
riksdagens åtgärd att tillerkänna dessa f. d. krigsmän pension kunna åberopas som
stöd för beviljande av understöd åt Moss, Lind och Skatt, enär så ömmande omständigheter,
som därvid förekommit, ej angående nu ifrågasatta pensioner synas
vara anförda.
I sammanhang härmed får departementet påpeka, att en ledamot i riksdagens
andra kammare uti motion nr 232 hemställt om skrivelse till Kung!. Maj:t
angående utsträckning i viss omfattning av rätten till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa.
Skulle detta av riksdagen bifallas kommer jämväl frågan om pensioner
åt Moss, Lind och Skatt, vilka samtliga tjänstgjort 20 år och därutöver,
att därigenom avgöras.
Slutligen har departementet ej kunnat underlåta att anmäla, det departementet
anser, att de ifrågasatta pensionsbeloppen ej höra överskrida de underhållsbelopp,
vartill Moss, Lind och Skatt skulle varit berättigade, därest de uppfyllt
stadgade villkor för erhållande av årligt underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
eller
för Moss 61 kronor jämte förhöjning vid fyllda 60 levnadsår till 100 kronor.
för Lind och Skatt, som redan överskridit 60 år, 100 kronor vardera.»
Statskontoret har för egen del i fråga om den nu föreslagna pensionen
förklarat sig icke hava något att tillägga till vad arméförvaltningens
civila departement anfört.
Såsom arméförvaltningen erinrar, har riksdagen vid åtskilliga tillfällen
antingen å allmänna indragningsstaten eller från Vadstena krigsmanshuskassa
beviljat pensioner åt f. d. krigsmän, vilka före den tid de
varit pensionsberättigade på grund av sjukdom måst avgå ur krigstjänsten.
I förevarande fall syntes emellertid omständigheterna icke vara
så ömmande som i nyssnämnda fall, varför riksdagens omförmälda beslut
knappast kunde åberopas såsom stöd för den nu ifrågasatta pensionen.
Utskottet är härvidlag av samma mening som arméförvaltningens civila
departement och anser alltså icke tillräckliga skäl föreligga för tillstyrkande
i detta fall av en pension å 300 kronor från allmänna indragningsstaten.
Emellertid bär utskottet funnit sådana omständigheter vara
för handen, att det synes rimligt, att den ifrågavarande f. d. soldaten
må komma i åtnjutande av understöd från Vadstena krigsmanshuskassa,
som om han tjänat därför föreskriven tid; och anser utskottet denna
förmån böra tillerkännas honom från och med den 1 januari 1917.
Med stöd av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
II: 31, må medgiva, att förre soldaten Anders Gustav
Moss från Ransäters socken i Värmlands län må från
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
15
och med den 1 januari 1917 ur Vadstena krigsmanshuskassa
erhålla pension efter samma grunder, som
om han tjänat för pensions erhållande föreskriven tid.
8:o) I en inom andra kammaren av herr Sävström väckt motion,
nr 106, har hemställts »att riksdagen ville åt f''. d. soldaten Anders
Lind bevilja en årlig pension av trehundra kronor att utgå, om möjligt
från 1917 års början, på allmän indragningsstat under hans återstående
livstid».
Till stöd för motionen har motionären anfört följande:
»Vid olika tillfällen har riksdagen i särskilda fall beviljat framställningar
om understöd till soldater, som på grund av sjukdom måst
avbryta tjänstgöringen och fördenskull kommit i behövande omständigheter.
I förhoppning om att riksdagen även nu må behjärta liknande
framställning, får undertecknad anföra följande:
F. d. soldaten vid kungl. Helsinge regemente, Anders Lind, Freluga,
Bollnäs församling, började sin tjänstgöring vid samma regemente den
27 november 1866. Den 5 juli 1890, således efter nära 24 års tjänstgöring,
nödgades Lind på grund av sjukdom begära avsked. Lind, som
nu är 72 år gammal, har icke åtnjutit understöd av Vadstena krigsmanshuskassa,
utan fått försörja sig själv.
För att bereda honom en välbehövlig lättnad i de ekonomiska bekymren
för livets uppehälle, vore ett mindre årligt anslag för honom
synnerligen värdefullt.
De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.»
På anmodan av statskontoret har arméförvaltningens civila departement
avgivit yttrande i ärendet och tillåter sig utskottet att beträffande
såväl detta som statskontorets utlåtande hänvisa till näst föregående punkt.
Under hänvisning till vad utskottet anfört här ovan under punkt
7 angående pension åt förre soldaten A. G. Moss hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
II: 106, må medgiva, att förre soldaten Anders Lind,
Freluga, Bollnäs socken, må från och med den 1
januari 1917 ur Vadstena krigsmanshuskassa erhålla
pension efter samma grunder, som om han tjänat för
pensions erhållande föreskriven tid.
Angående pension
ål f. soldaten
A fond
Utskottet.
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Angående pen
•non åt (‘.soldaten
J. Skall.
9:o) I en inom andra kammaren av herr Carlson i Herrljunga
väckt motion, nr 165, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta att
förre soldaten Johannes Skatt från Magra i Ålvsborgs län måtte från
och med innevarande år tillerkännas rätt till pension eller understöd
från Vadstena krigsmanshuskassa i överensstämmelse med 1909 års riksdagsbeslut
angående indelt manskap».
Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:
»Förre soldaten Johannes Skatt från Magra i Ålvsborgs län antogs
i tjänst vid dåvarande kungi. Västgötadals regemente den 1 december
1875 och tjänade sedan såsom soldat vid samma regemente till den 8
september 1898, då han på grund av sjuklighet och oduglighet till krigstjänst
enligt läkarebevis erhöll begärt avsked med det vitsord, att han
under tjänstetiden sig utmärkt väl skickat.
På grund av att han vid sitt avskedstagande icke räknade mer
än omkring 23 tjänsteår vid regementet, kunde han då ej erhålla någon
pension från Vadstena krigsmanshuskassa, utan har han alltsedan sitt
avskedstagande från regementet fått draga sig fram så gott han kunnat.
Genom att han lyckades erhålla anställning såsom kyrkväktare
inom församlingen och därjämte fick sig anvisat ett ödelagt torp att
uppodla, har han genom flit och sparsamhet hittills kunnat på detta sätt
försörja sig och sin hustru. Men i den mån ålderdom och därmed nedsatt
arbetsförmåga inträder, bli helt naturligt esistensbekymren för
honom större, detta så mycket mera, som han ej har någon samlad besparing
att tillgå, utan uteslutande är beroende av sin arbetsförmåga.
Emellertid vill det synas mig som om det förhållandet, att Skatt
ej kan räkna mer än 23 tjänsteår vid regementet, icke bör få vara det
ensamt bestämmande och avgörande i denna sak. Riksdagen har flera
gånger under de senare åren vid pensioners beviljande åt olika personer
genom sina beslut visat, att där ömmande förhållanden förelegat och
billighet och rättvisa så krävt, har man i möjligaste mån sökt tillmötesgå
de framförda önskemålen, även om icke alltid vederbörande till fullo
uppfyllt, de för ändamålet stadgade bestämmelserna, och vad nu särskilt
de gamla soldaterna angår, beslöt 1909 års riksdag på därom av Kungl.
Maj:t gjord framställning dels att soldat efter att ha tjänat under <20
år och uppnått 50 års ålder skulle vara berättigad till understöd från
Vadstena krigsmanshuskassa och dels att underhållet (gratialer) skulle
ökas med 25 kronor per år. Då detta beslut emellertid ej fick retroaktiv
karaktär, kunde ej någon av de före denna tid avgångna få någon
nytta därav.
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
17
Det är med anledning av vad jag här anfört, som jag vågar draga
detta speciella fall under riksdagens prövning, under förhoppning att
riksdagen även här skall träda hjälpande emellan.»
Vid motionen äro fogade åtskilliga intyg, till vilka utskottet anhåller
få hänvisa.
På anmodan av statskontoret har arméförvaltningens civila departement
avgivit yttrande i ärendet, och tillåter sig utskottet att beträffande
såväl detta som statskontorets utlåtande hänvisa till punkt 7 här ovan.
Med hänsyn till de i motionen anförda ömmande omständigheter uukotut.
anser utskottet sig böra tillstyrka, att på sätt i liknande fall ägt rum
Skatt beredes pension från Vadstena krigsmanshuskassa.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 165, må medgiva, att förre soldaten Johannes Skatt
från Magra i Ålvsborgs län må från och med den 1
januari 1917 ur Vadstena krigsmanshuskassa erhålla
pension efter samma grunder, som om han tjänat för
pensions erhållande föreskriven tid.
10:o) I en till riksdagen den 16 februari 1917 avlåten proposition, Angående
nr 89, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att förre båtsmannen
vid Norrlands 2:a kompani nr 124 Carl Gustaf Granberg Wall mannen c. o.
må tilldelas pension, såsom hade han tjänat i tjugu år från tjugu argr%u.3
års ålder.
Beträffande den i ärendet förebragta utredningen tillåter sig utskottet
hänvisa till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över sjöförsvarsärenden för samma dag.
Utskottet, som icke funnit något att erinra emot Kungl. Maj:ts
ifrågavarande framställning, hemställer,
att riksdagen må medgiva, att förre båtsmannen
vid Norrlands 2:a kompani nr 124 Carl Gustaf Granberg
Wall må tilldelas pension, såsom hade han tjänat
i tjugu år från tjugu års ålder.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 26 höft. (Nr 36.)
3
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Ang. pension
åt löjtnanten
B. K. A.
Mannströms
änka Maria
Mannström,
född Angelin.
Ang. pension
åt arbetaren
C. J. Westerberg.
C. Allmänna indragningsstaten.
I. Ang. lantförsyarsdepartementet.
ll:o) I en den 14 april 1917 till riksdagen avlåten proposition,
nr 199, har Kungl. Maj:t, med åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att löjtnanten vid fortifikationen B. K. A. Mannströms
änka Maria Mannström, född Angelin, må, under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, utöver henne författningsenligt
tillkommande pension från arméns nya änke- och pupillkassa,
å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av 1,100
kronor, att utgå från och med den 1 augusti 1916.
Beträffande de till stöd för denna framställning anförda skäl hänvisar
utskottet till ovanberörda statsrådsprotokoll.
Utskottet får, med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag, hemställa,
att riksdagen må medgiva, att löjtnanten vid
fortifikationen B. K. A. Mannströms änka Maria Mannström,
född Angelin, må, under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, utöver
henne författningsenligt tillkommande pension
från arméns nya änke- och pupillkassa, å allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av 1,100
kronor, att utgå från och med den 1 augusti 1916.
12:o) I en till riksdagen avlåten proposition, nr 109, har Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att arbetaren vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Karlsborg Carl Johan Westerberg må under sin
återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 300 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den,
under vilken han frånträder sin anställning vid ammunitionsfabriken.
Till stöd för ifrågavarande framställning åberopas utdrag av statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden för den 9 mars 1917, däri föredragande
departementschefen anfört följande:
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
19
»Uti skrivelse till arméförvaltnirigens artilleridepartement den 4
december IDIG har styresmannen för ammunitionsfabriken med tillstyrkan
överlämnat en till artilleridepartementet ställd ansökning, däri arbetaren
vid ammunitionsfabrikens avdelning å Karlsborg Carl Johan Westerberg,
vilken i över 30 år haft anställning i kronans tjänst, men nu till följd
av nedsatta kroppskrafter vore urståndsatt att med eget arbete försörja
sig, anhållit, att departementet ville gå i författning om utverkande åt
honom av en årlig pension.
Sedan artilleridepartementet överlämnat detta ärende till fortifikationsdepartementet
för gemensam handläggning, har fortifikationsdepartementet,
då Westerberg före sin anställning vid ammunitionsfabriken
tjänstgjort vid Karlsborgs fästningsbyggnad, infordrat yttrande i ärendet
från fortifikationsbefälhavaren å Karlsborg.
Av detta yttrande jämte övriga handlingar i ärendet inhämtas, att
Westerberg, som är född den 2 oktober 1852, efter att den 12 juni
1878 efter en sexårig tjänstetid hava fått avsked från Göta artilleriregemente,
under åren 1881—1889 arbetat såsom skomakeriarbetare vid
artilleridetachementet å Karlsborg och sedermera från och med år 1889
till och med år 1903 med vissa avbrott varit anställd vid Karlsborgs
fästningsbyggnad, varefter han sedan den 18 maj 1905 arbetat vid
ammunitionsfabrikens avdelning å Karlsborg; att han nu på grund av
genom ålder nedsatta kroppskrafter är ur stånd att vidare fullgöra det
med hans anställning vid ammunitionsfabriken förenade arbetet och för
framtiden oförmögen att med eget arbete försörja sig; att han är medellös;
samt att han, som åtnjuter medborgerligt förtroende, i dessa olika
tjänstebefattningar blivit för uppförande och arbetsduglighet väl vitsordad.
Med överlämnande av handlingarna i ärendet hava armé förvaltningens
artilleri- och fortifikationsdepartement uti underdånig skrivelse den 1
februari 1917 anfört, att departementen ansåge billigt, att Westerberg
bereddes någon hjälp till livsuppehälle efter avskedstagandet genom
pension. I fråga om storleken av denna syntes, med hänsyn till Westerbergs
ålder och tjänstetid ävensom till de belopp, som förut av riksdagen i
liknande fall beviljats, ett belopp av 300 kronor för år skäligt. På grund
härav hemställde departementen, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att å allmänna indragningsstaten bevilja Westerberg en årlig pension
av 300 kronor, att utgå från och med månaden näst efter den, under
vilken han frånträtt sin anställning vid ammunitionsfabriken.
Statskontoret har i underdånigt utlåtande den 13 februari 1917
hemställt om bifall till förevarande framställning.»
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Motion11:354. J samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Borggren och Berg i Munkfors väckt motion
nr 354, däri motionärerna anfört följande:
»I Kungl. Maj:ts proposition nr 109 föreslås en årlig pension å
300 kronor åt arbetaren vid ammunitions fabrikens avdelning å Karlsborg
Carl Johan Westerberg.
Av utredningen i ärendet framgår, att Westerberg haft anställning
i kronans tjänst i över 30 år samt att han numera är gammal och sjuklig
och på grund därav är urståndsatt att med eget arbete försörja sig,
utan måste lämna sin plats.
Det belopp å 300 kronor, som i allmänhet tillerkänts dylika arbetare
sedan 1908, är ju med det nuvarande låga penningvärdet synnerligen
ringa för att »anständigt leva på, och en ökning av detta belopp
bör särskilt i föreliggande fall vara behjärtansvärt.»
På grund härav hemställa motionärerna, att pensionen till Westerberg
måtte utgå med 400 kronor.
utskottet. Med hänsyn till Westerbergs ålder och tjänstetid samt under åbe
ropande
därav att innevarande års riksdag i ett par likartade fall beviljat
pensionsbelopp av 400 kronor har utskottet icke något att erinra
mot att pensionen bestämmes i enlighet med vad motionärerna föreslagit
eller således till 400 kronor om året.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning och med bifall till den i ämnet
väckta motionen, må medgiva, att arbetaren vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Karlsborg Carl Johan
Westerberg må under sin återstående livstid a allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av fyrahundra
kronor, att utgå från och med månaden näst
efter den, under vilken han frånträder sin anställning
vid ammunitionsfabriken.
Angående 13:o) I en inom första kammaren väckt motion, nr 34, har herr
understöd åt Gustafsson med instämmande i motionens syfte av ytterligare en av
IZnenTp. kammarens ledamöter hemställt, att »riksdagen må bevilja änkan Ester
e. Gustaf ssons Teresia Gustafsson, född Yestberg, från Odensjö i Barnarps socken, en
minderåZga årlig livränta, som tillsammans med den nu utgående må uppgå till
barn.
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
21
400 kronor årligen jämte ett årligt understöd av 150 kronor lör vart
och ett av hennes minderåriga barn intill dess att de fyllt 18 år.»
Till stöd för motionen har anförts följande:
»Den 8 augusti 1916 timade på Jönköpings regementes skjutfält
en sorglig olyckshändelse, därvid lnndstonnsmannen nr 203 Karl Petrus
Elfton Gustafsson från Odensjö i Barnarps socken, vid markering för
truppens kammarskjutning, träffades av en kula med påföljd att han
strax därefter avled, efterlämnande änkan Ester Teresia Gustafsson, född
Vestberg, med fyra minderåriga barn i små ekonomiska omständigheter.
Genom krigsrätt hållen i Jönköping den 9—19 sistlidne september
har utrönts, att vare sig den tjänstgörande befälhavaren, den man som
avlossade det dödande skottet, eller den skjutne landstormsmannen kan
anses vara skyldiga till olyckan, utan måste skulden ligga i andra i
protokollen omnämnda förhållanden. Därför har änkans ersättningsanspråk
mot dessa personer genom utslag från såväl krigsrätten i Jönköping
som kungl. krigshovrätten bortfallit. Det understöd i form av
livränta, som staten är skyldig att till änkan utbetala, uppgår till 180
kronor årligen jämte 90 kronor till varje barn, men denna summa
reduceras till högst 450 kronor årligen. Detta belopp må väl i ett
sådant olycksfall som det föreliggande anses allt för lågt, och man
styrkes i denna uppfattning genom militieombudsmannens framställning
till årets riksdag, om revision av förordningen av den 18 juni 1909,
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
»
Vid motionen finnas fogade åtskilliga bilagor, till vilka utskottet
anhåller få hänvisa.
Statskontoret har i ärendet överlämnat infordrade yttranden från dels
riksförsäkringsanstalten och dels arméförvaltningens civila departement.
Riksförsäkringsanstalten har i sitt yttrande anfört:
»Enligt bestämmelserna i § 4 i kungl. förordningen om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909, utgår, om
skadan medfört döden inom två år från olycksfallet eller från det sjukdomen blev
känd, dels begravningshjälp med 75 kronor dels ock under vissa givna förutsättningar
till änka en årlig livränta av 180 kronor från dödsfallet, så länge hon lever
ogift, och till minderårigt barn en årlig livränta av 90 kronor från dödsfallet, till
dess det uppnått femton års ålder; dock att, därest livräntor till efterlevande skulle
sammanlagt överstiga 450 kronor, de i förhållande till vad på en var livräntetagare
helöper, till detta belopp skola nedsättas, så länge anledning till dylik nedsättning
fortfar.
Med stöd av ovannämnda bestämmelser har riksförsäkringsanstalten den 30
augusti 1916 besluta, att i anledning därav, att landstormsmannen Karl Petrus
Riksförsäk
rings
anstalten.
22
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Atméförv ältning
ens civila
departement.
Elfton Karlsson Gustafsson omkommit genom olyckshändelse under militärtjänstgöring,
utanordna begravningshjälp med 75 kronor. Därefter har riksförsäkringsanstalten
genom beslut den 8 september 1916 tillerkänt Gustafssons änka Ester
Teresia Gustafsson samt vart och ett av hans barn Karin Märta Linnea, född den
21 februari 1909, Karl Gösta Valdemar, född den 3 april 1910, Håkan Petrus Birger,
född den 20 oktober 1913 och Ester Gabriella Ann-Sofi, född den 9 september 1915,
årliga livräntor att tillsvidare utgå till änkan med 150 kronor och till varje barn
med 75 kronor eller tillhopa med 450 kronor.
Så snart det äldsta barnet fyllt 15 år eller om dessförinnan någon av livräntetagarna
avlider eller änkan Gustafsson iDgår nytt äktenskap, förhöjas de återstående
livräntornas belopp på sätt av 1909 års förordnings här ovan angivna stadganden
framgår. Annan eller högre ersättning än nu nämnts, kan jämlikt bestämmelserna
i samma förordning icke tillkomma Gustafssons änka och barn.
Ifrågavarande kungl. förordning är i huvudsak byggd på enahanda grunder
som lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i
arbete: dock att ersättningsbeloppen äro högre än de enligt lagen utgående. Genom
lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 ha emellertid de
belopp, som skola utgå vid olycksfallsskada, i stort sett väsentligen förhöjts även
i jämförelse med ersättningarna enligt 1909 års kung], förordning. 1916 års lag,
som väl torde få anses omfatta jämväl volontärer vid hären samt flottans och
kustartilleriets stammanskap, innehåller däremot icke några bestämmelser rörande
rätt för värnpliktig till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
I sammanhang med lagens utfärdande har Kungl. Maj:t emellertid
anbefallt riksförsäkringsanstalten att upprätta och till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag till bestämmelser rörande förvaltningen av den i 19 § av nämnda lag omförmälda
fond ävensom till de föreskrifter i övrigt, som, med undantag beträffande
frågan om det i 5 § av samma lag omförmälda försäkringsråds organisation och
verksamhet, betingades av lagen.
Inom riksförsäkringsanstalten, som ansett detta uppdrag även omfatta förslag
till sådan ändring av stadgandena i 1909 års kungl. förordning, vartill bestämmelserna
i lagen av den 17 juni 1916 kunna föranleda, pågå i anledning därav sedan
någon tid erforderliga utredningsarbeten m. m. för ett dylikt förslag.
I detta förslag torde komma att ifrågasättas förhöjning av de enligt 1909
års kungl. förordning utgående ersättningsbeloppen i närmare överensstämmelse
med bestämmelserna i 1916 års lag. De stadganden, som i sådant avseende möjligen
kunna komma att antagas, torde dock icke kunna tillerkännas retroaktiv
verkan, varför de förhöjda ersättningsbeloppen endast komma att avse skador, som
inträffa sedan lagen trätt i kraft.
Ehuru det icke kan förnekas, att ömmande omständigheter i nu förevarande
fall föreligga, synes det dock riksförsäkringsanstalten som om det vore betänkligt,
att, på sätt i motionen föreslagits, frångå gällande författnings bestämmelser, då
ett dylikt frångående kan föranleda motsvarande anspråk i andra liknande fall.»
Arméförvaltningens civila departement har, under erinran att några
andra medel till understöd åt avlidna beväringsmäns änkor och barn
icke funnes anvisade än de i förordningen den 18 juni 1909 bestämda,
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
23
i avseende å de faktiska förhållanden, vilka kunde inverka på pensionsfrågans
bedömande, hänvisat till vad rikstorsäkringsanstalten anfört.
För egen del har statskontoret erinrat, att i föregående likartade statskontoret.
fall högre understöd än som medgivas i förordningen den 18 juni 1909,
angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
icke plägat lämnas.
Enligt utskottets mening föreligga i detta fall sådana särskilda utskottet.
omständigheter, att billigheten synes fordra, att någon tilläggspension
utöver den i förordningen den 18 juni 19<»9 angående ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, medgivna
livräntan, bör beredas änkan Gustafsson och hennes minderåriga barn.
Vad angår beloppet av denna pension, anser utskottet detsamma skäligen
böra bestämmas på det sätt, att understödet i dess helhet fastställes till
400 kronor för änkan Gustafsson och 100 kronor för vart och ett av
hennes fyra minderåriga barn. Ifrågavarande belopp synas böra anvisas
att utgå å allmänna indragningsstaten från och med år 1917.
Åberopande vad sålunda förekommit hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
I: 34, må medgiva, att landstormsmannen nr 203 Karl
Petrus Elfton Gustafssons från Odensjö i Barnarps
socken anka, Ester Teresia Gustafsson, född Vestberg,
samt makarnas minderåriga barn Karl Gösta Valdemar,
Håkan Petrus Birger, Karin Märta Linnéa och Ester
Gabriella Ann-Sofi må — utöver dem jämlikt förordningen
.den 18 juni 1909 angående ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
tillkommande livränta — å allmänna indragningsstaten
åtnjuta sådant tillägg, att sammanlagda understödet
bliver för änkan Gustafsson fyrahundra kronor samt
för vart och ett av barnen etthundra kronor att från
1917 års början årligen utgå till änkan Gustafsson, så
länge hon lever ogift, och till vart och ett av barnen,
till dess det uppnått 18 års ålder.
14:o) I en inom andra kammaren av herr Magnusson i Skövde väckt Angående
motion, nr 34, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta tilldela soldaten ä\
vid Höjentorps kompani, Skaraborgs regemente nr 380 Karl Axel Granat Granat''.
ett årligt understöd av 200 kronor att utgå från och med 1915».
24
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Till stöd för motionen har anförts följande:
»Under arbete vid regementets skomakeriverkstad ådrog sig till
tjänstgöring inbeordrade soldaten vid Höjentorps kompani, Skaraborgs
regemente nr 380 Granat utan eget förvållande den 23 september 1914 eu
skada i liögra handens pekfinger, vilken förorsakade blodförgiftning och
först efter lera veckors lasarettsvård läktes. Såsom varaktigt men kvarstår
för Granat för all framtid fullständig styvhet i pekfingret, medförande
för honom en ytterst kännbar nedsättning i hans arbetsförmåga.
Granat är nämligen synnerligen skicklig skomakare och hade före olycksfallet
en stor och god kundkrets. Genom den ådragna skadan har hans
arbetsförmåga inom skomakeriyrket nedsatts med minst femtio procent
och har han därigenom blivit oförmögen att fullständigt försörja sig och
familjen, bestående utom honom av hustru och fem barn, varav det
äldsta nyss fyllt tio år. Granat har därjämte, enligt uppgift, tagit vård
om en behövande syster. Åven inom andra yrken är hans arbetsförmåga
nedsatt, varjämte det icke faller sig så lätt för en person i Granats
ålder att med full framgång ägna sig åt annan sysselsättning och
där vinna motsvarande arbetsförtjänst. Genom olycksfallet samt därav
följande sjukdom och nedsatta arbetsförmåga har också Granats ekonomiska
ställning blivit så försämrad, att verklig nöd råder.
Såsom av bilagorna till denna motion framgår, sökte Granat, med
tillstyrkan av regementschefen, att på grund av skadan erhålla livränta
från invalidhusfonden, men blev ansökan avslagen på den grund att. han,
»som kvarstående i tjänsten», icke ägde rätt till sådan. Ej heller har
Granat kunnat erhålla någon livränta fråu riksförsäkringsanstalten, emedan,
märkligt nog, den kungl. förordningen av den 18 juni 1909 om
ersättning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, endast
värnpliktig, volontär vid hären eller den, som tillhör flottans eller kustartilleriets
stammanskap, äger rätt därtill. — Den indelte soldaten synes
vara uteglömd. — Lika litet har Granat kunnat erhålla något understöd
från Vadstena krigsmanshuskassa.
Enligt ovannämnda kungl. förordning kan vid full invaliditet åt
däri upptagna lämnas en högsta livränta av 450 kronor, och synes mig
därför begärda 200 kronor i föreliggande fall vara skäligt.
Det kan väl näppeligen råda mer än en mening därom, att en i
alla hänseenden skötsam och duglig man, som Granat enligt samstämmiga
vitsord är, icke bör på grund av dessa förhållanden lämnas utan
ersättning för den skada och den nedsättning av förvärvsmöjligheterna,
som han i statens tjänst ofrivilligt ådragit sig. Tvärtom synes det mig
för staten vara eu bjudande plikt att här träda hjälpande emellan för
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
25
att hindra den värsta nöden såväl för Granat som för familjen. Ej
heller synes mig den omständigheten, att Granat efter eventuellt avskedstagande
kan erhålla Hålrot mindre understöd från invalidhusfonden
eller Vadstena krigsmanshnskassa böra föranleda någon indragning av
honom till äventyrs av riksdagen beviljat understöd, emedan nedsättningen
av hans arbetsförmåga och förvärvsmöjligheter under alla omständigheter
kvarstår. Det synes mig däriämte riittvist och billigt, att
det understöd, som eventuellt tilldelas honom, räknas från tiden nära
efter olycksfallet, såsom en ringa ersättning för redan lidna förluster.
Riksdagen har förut visat sig vilja träda hjälpande emellan, där verkligt
behov förelegat, och vågar jag därför hoppas så må bli fallet i
föreliggande sak. För en så väl vitsordad och strävsam man som Granat
måste det kännas synnerligen tungt att se såväl sig själv som familjen
lida nöd på grund av här berörda förhållanden.»
Vid motionen äro fogade bland annat följande avskrifter:
Bil. 6.
»Länslasarettet. Lidköping den 12. 12. 1914.
Skomakaren Karl Axel Granat från Häggened, Råda socken, soldat vid 8:de
kompaniet, Skaraborgs regemente, har under tiden 1''/10—12,, innevarande år å
Lidköpings lasarett vårdats för varig tendovaginit i högra pekfingrets böjsenskida,
enligt uppgift uppkommen efter ett under arbete vid Skaraborgs regementes skomakeriverkstad
den 2,i/,, 1914 ådraget skärsår å böjsidan av fingrets rpellanfalang. Senskidan
har genom operation den J4/10 och 2-/10 måst öppnas i hela sin utsträckning och
nekrotisk böjsena exstirperas. Som varaktigt men efter skadan, som nu är läkt,
kvarstår fullständig styvhet i fingrets mellan- och ytterled samt till cirka hälften inskränkt
böjförmåga i dess innerled. Det nu alldeles stela, raka fingret är honom
tydligen särskilt hindersamt i hans yrke som skomakare; vilket allt härmed intygas.
Lidköping som ovan.
Erik Waller.
t. f. lasarettsläkare.
Bil. 7.
Soldaten nr 380 Granat vid Kungl. Skaraborgs regemente har av mig under
tiden 6—9 oktober 1914 behandlats för vulnus infect. digit II man. dx., vilket sår
han ådragit sig i regementets arbete den 23 september 1914 och som övergick
senare i en tendovaginit. supp. med fullständig styvhet i båda interfalangeallederna
genom nekros av senan. Han har för skadan vårdats å Lidköpings lasarett. Det
framtida men som uppstått genom fingrets styvhet kommer att all framtid kvarstå
till stor inskränkning av hans arbetsförmåga, då han är skomakare till yrket.
Ovanstående intygas. Skövde den 16 mars 1915.
Olof Gertzén.
Leg. Läkare.
Bevittnas: H. Tham, Kapten.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 käft. (Nr 36.)
4
26
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Bil. 11.
Till Chefen för Kungl. Skaraborgs regemente.
Med skrivelse till kungl. arméförvältningens civila departement den 1 maj
1915 har Ni insänt en av indelte soldaten vid regementet nr 380 Karl Axel Granat,
vilken under arbete i regementets skomakareverkstad under september månad 1914
ådragit sig kroppsskada i högra pekfingret, gjord ansökan att en årlig livränta måtte
på grund av berörda skada tilldelas honom.
Då emellertid Granat såsom tillhörande det indelta manskapet icke är berättigad
till ersättning jämlikt nådiga förordningen den 18 juni 1909 angående ersättning
för skada, ådragen under militärtjänstgöring, och Granat, som ännu kvarstår
i tjänsten, icke äger rätt till understöd från Vadstena krigsmanshuskassa eller
invalidhusfonden, samt enär någon anledning att till Kungl. Maj:t ingå med särskild
framställning i ämnet icke synts föreligga, hava kungl. arméförvaltningens intendents
och civila departement, som gemensamt förehaft detta ärende, funnit framställningen
icke kunna till någon deras åtgärd föranleda, varom sökanden genom Eder försorg
torde underrättas. Stockholm den 24 augusti 1915.
F. Bergenholtz. Iredrik Frölich. K. Radhe. M. Kinnander.
Gustaf Fiacker.
Rätt avskrivet intygar: G. Friden, Sergeant.
Bil. 14.
Soldaten Karl Granat, Häggened, Lidköping.
Sedan jag nu noggrant låtit undersöka Eder fråga angående understöd på
grund av Eder fingerskada, måste jag tyvärr meddela, att Ni icke synes hava några
utsikter att erhålla något sådant vare sig från Vadstena krigsmanshuskassa eller
från invalidhusfonden, då skadan icke kan anses vara av den beskaffenhet, att densamma
kan föranleda Edert avsked från militärtjänst på grund av invaliditet, och
något understöd från ovannämnda kassa eller fond icke lämnas så länge Ni kvarstår
i militärtjänst. Vid Eder avgång ur tjänst kommer dock troligen Eder under tjänstgöringen
ådragna skada att beaktas vid fastställandet av Eder pension.
Från riksförsäkringsanstalten synes Ni icke heller kunna erhålla någon
livränta, då jämlikt kungl. förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, endast värnpliktig, volontär vid
hären eller den, som tillhör flottans eller kustartilleriets stammanskap, därifrån äger
rätt till livränta.
Det enda skulle vara, att Ni direkt hänvände Eder till Konungen med underdånig
anhållan om erhållande av något tillfälligt understöd. Utsikterna att erhålla
sådant torde dock icke vara stora, men det är ju alltid skäl att försöka.
Stockholm den 23 december 1915.
Adolf af Jochnick.»
Handlingarna återgå.
Beträffande övriga vid motionen fogade avskrifter får utskottet
hänvisa till motionen.
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
27
Arméförvaltningens intendents- och civila departement lia på anmodan
av statskontoret avgivit ett så lydande yttrande:
»I detta avseende få arméförvaltningens intendents- och civila departement
hänvisa till vad uti bilagorna till motionen anförts och särskilt till innehållet i sitt
i bilagan nr 11 intagna beslut.
Graden av minskningen i Granats arbetsförmåga har på grund av den från
regementschefen inkomna och här bifogade utredningen ej kunnat bestämmas, men
torde riksförsäkringsanstalten närmare kunna bedöma denna fråga.
I sammanhang härmed får arméförvaltningen meddela, att arméförvaltningen
ej har sig bekant, att något fall förekommit, då krigsman, som skadats i tjänsten,
tilldelats årligt understöd, medan han ännu däri kvarstår.»
För egen del har statskontoret anfört:
»Visserligen lärer, enligt vad som inhämtas av en från arméförvaltningens
intendentsdepartement och civila departementet inkommen,
den 20 nästlidne mars daterad skrivelse, vilken statskontoret härmed
får i underdånighet överlämna, icke något fall förekommit, då krigsman,
som skadats i tjänsten, tilldelats årligt understöd, m^dan han ännu däri
kvarstår; men då av handlingarna framgår, att Granat icke äger någon
möjlighet att på annat sätt beredas någon ersättning för den minskning
i arbetsförmågan, som honom otvivelaktigt tillskyndats under arbete för
statens räkning, synes det billigt, att staten träder hjälpande emellan.
Att beräkna den lidna skadan — obotlig styvhet i högra handens pekfinger
— såsom medförande 50 procents minskning av arbetsförmåga^
synes dock icke kunna vara riktigt, då nådiga förordningen den 18 juni
1909 om ersättning för kroppsskada, ådrageu under militär tjänstgöring,
till nämnda procent uppskattar förlusten av alla fingrar på handen samt
förlusten av ett pekfinger till allenast 15 procent. Det föreslagna understödsbeloppet
torde fördenskull kunna anses väl högt tilltaget.»
På sätt inhämtas av arméförvaltningens yttrande, lärer det icke
hava förekommit, att krigsman, som skadats i tjänsten, tilldelats årligt
understöd, medan han ännu kvarstår däri. Då emellertid, såsom statskontoret
framhåller, Granat icke äger möjlighet att på annat sätt beredas
någon ersättning för den minskning i arbetsförmågan, som obestridligen
uppkommit under arbete för statens räkning, anser även utskottet billigheten
fordra, att staten träder hjälpande emellan. Motionären har beräknat
nedsättningen av hans arbetsförmåga till minst 50 procent, men
har statskontoret — under hänvisning till bestämmelserna i förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning för kroppsskada, ådragen under militär
tjänstgöring — ansett denna beräkning icke vara riktig, i följd varav
ArméfOrvaltningens
intendents-
och
civila departement.
Statskontoret.
Utskottet.
28
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Angående
tilläggspension
åt
kanslisekreteraren
R. A. Stmdin.
enligt statskontorets mening understödsbeloppet vore väl högt. I avseende
härå må dock erinras, att, såsom också framgår av här ovan
intagna läkarintyg, den uppkomna skadan måste anses vara särskilt
hindersam för och vålla högst avsevärd inskränkning i hans yrke såsom
skomakare. Under sådana förhållanden anser sig utskottet böra tillstyrka
ett understödsbelopp av 200 kronor; och torde detta böra anvisas
att utgå å allmänna indragningsstaten från och med början av innevarande
år.
Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 34, må medgiva, att indelta soldaten vid Skaraborgs
regemente nr 380 Karl Axel Granat må under sin
återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
ett årligt understöd av tvåhundra kronor att utgå
(rån och med år 1917.
II. Ang. sjöförsvarsdepartementet.
15:o) I en till riksdagen den 23 mars 1917 avlåten proposition,
nr 151, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att kansli sekreteraren i sjöförsvarsdepartementet
Rudolf August Sundin må från och med månaden näst efter
den, i vilken han, vid fyllda 67 levnadsår, erhåller avsked från kanslisekreterartjänsten,
under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
åtnjuta, utöver honom författningsenligt tillkommande pension
å 3,500 kronor för år, en tilläggspension av 700 kronor årligen.
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört
följande:
»Uti en den 24 februari 1916 dagtecknad ansökning har kanslisekreteraren
i sjöförsvarsdepartementet Rudolf August Sundin anhållit
om beredande åt honom av förhöjd pension; och har Sundin därvid
anfört huvudsakligen följande.
På anmälan av Sundin att han, som vore född den 5 juli 1850,
under juli månad 1915 uppnådde den levnads- och tjänstålder, då han
enligt kungl. kungörelsen den 12 juli 1878, angående villkoren för
åtnjutande av de från 1879 års början fastställda nya löneförmånerna
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
29
för vissa avdelningar av Kungl. Maj:ts kansli m. fl., vore förpliktad att
med oavkortad lön såsom pension avgå från tjänsten, hade Kungl. Maj:t
den 18 juni 1915 medgivit, att lian finge kvarstå vid sin tjänst tillsvidare
under ett år, räknat från och med den 5 juli 1915.
Sundin, som antagits till extra ordinarie notarie i Svea hovrätt
den 20 december 1875 samt erhållit fullmakt såsom registrator i sjöförsvarsdepartementet
den 21 mars 1884 och såsom kanslisekreterare
därstädes den 22 december 1892, vore enligt lönereglering av 1878
vid avskeds erhållande berättigad till pension å 3,500 kronor. Detta
pensionsbelopp stode emellertid icke i rimligt förhållande till av honom
från och med år 1911 enligt äldre stat och å provisorisk lönestat uppburna
avlöningsförmåner. Sundin anhölle därför, att Kungl. Maj:t måtte
bereda honom sådan förhöjning av pensionsbeloppet, som motsvarade
den del av det honom tillkommande provisoriska avlöningstillägget,
vilken betecknades såsom lön, eller 700 kronor.
Till stöd för ansökningen ville Sundin, med hänvisning på nu
rådande dyrtid, framhålla livsmedelsprisens och levnadsomkostnadernas
högst väsentliga ökning sedan år 1878. Pensionsbeloppet hade vid
nämnda tidpunkt av riksdagen bestämts i proportion till lönebeloppet,
men, då detta nu ökats genom provisorisk löneförbättring från och
med år 1911, syntes pensionsbeloppet billigtvis böra höjas i samma
proportion.
Det stora flertalet av statens tjänstemän hade numera tillförsäkrats
de pensionsförmåner, som ansetts vara av tidsomständigheterna påkallade,
och det syntes ej vara rättvist, att någon tjänsteman utan egen förskyllan
komme i väsentligen sämre ställning. Kanslisekreterartjänsten
hade enligt äldre löneregleringar ställts i en mellangrad mellan l:a och
2:a gradens tjänster i de centrala ämbetsverken, och en jämförelse i
pensionshänseende ställde sig sålunda:
Enligt Enligt
gammal stat. reglerad stat.
Pension för Pa gradens tjänsteman
» y> kanslisekreterare ...........
j) » 2:a gradens tjänsteman
2,800: — 3,600: — ^
3,500: —
4,000: — 4,600: —
Vid införande av de provisoriska löneregleringarna för statsdepartementen
vid 1910 års riksdag hade visserligen den grundsats
uttalats, att en dylik reglering icke skulle komma att verka till för
-
*) Högsta pensionsnnderlag utgör 3,700 (ej 3,600) kronor.
30
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
höjning av vederbörandes pensioner, men denna grundsats hade av
riksdagen åtminstone i ett fall ej upprätthållits, nämligen då genom
beslut av 1914 års senare riksdag medgivits, att en större grupp av
tjänstemän, nämligen fögderitjänstemän, finge under vissa villkor åtnjuta
pension till belopp motsvarande den lön jämte ålderstillägg, de vid
avgången från tjänsten uppbure å såväl ordinarie som extra stat. Då
syftemålet därmed torde hava varit att förmå överåriga, ej avgångspliktiga
fögderitjänstemän att från tjänsten avgå, syntes det kunna
ifrågasättas, om Sundin, som ej gjort anmälan om tillämpning på sig
av 1907 års pensionslag, vore skyldig att från tjänsten avgå annat än
med »oavkortad lön», beräknad enligt 1879 års stat med tillägg av den
såsom lön betecknade delen av provisorisk löneförbättring.
Chefen för justitiedepartementet hade till statsrådsprotokollen såväl
för den 14 januari 1915 som för den 14 januari 1916 gjort uttalanden
av innehåll att, om uppskov med avgörande av frågan angående en
slutgiltig reglering av löneförhållandena inom statsdepartementen komme
att beträffande viss befattningshavare inverka menligt i pensionshänseende,
Kungl. Maj:t icke torde komma att underlåta att i fråga om
sådan person tillkommande pension i sinom tid hos riksdagen göra den
framställning, som billigheten kunde anses fordra. Vid det senare tillfället
hade samma departementschef även uttalat sig i fråga om det
pensionsbelopp, som befattningshavare i statsdepartementen under nuvarande
förhållanden billigtvis kunde påräkna. För så vitt Sundin vore
bekant, hade vid 1915 och 1916 års riksdagar hittills ej förekommit
någon gensaga mot dessa uttalanden.
Det avdrag å 200 kronor för år räknat, som enligt riksdagens
beslut skulle göras vid utbetalning av Sundin tillkommande provisoriskt
avlöningstillägg, motsvarade innehållen avgift för egen pensionering,
varav han vid avgång med pension enligt gammal stat ej skulle hava
något gagn. Då Sundin från och med år 1911 mot förhöjd avlöning
åtagit sig väsentligt utsträckt tjänstgöring, vilket fortgått allt sedan
dess, syntes det obilligt, om denna löneförhöjning ej skulle hava något
inflytande på pensionsbeloppet.
Slutligen erinrades, att löneregleringskommittén i utlåtande den 30
april 1915, i ärende angående förhöjd pension åt registratorn i justitiedepartementet
O. L. Rooth, i anslutning till ett däri av statskontoret
i sådant hänseende gjort uttalande, givit uttryck även för sin del åt
den mening, att, allt efter som tiden ginge utan att för statsdepartementen
en definitiv lönereglering bragts till stånd, det för departementstjänstemännen
obilliga uti deras otillfredsställande pensionsförhållanden
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
31
desto starkare måste framträda. Det obilliga mot nämnda tjänstemän i
detta hänseende hade tydligen skärpts därigenom att med det fortgående
genomförandet av slutliga löneregleringar allt flera av statsförvaltningens
befattningshavare i liknande ställning vunnit förbättrade pensionsförmåner,
under det att en departementstjänsteman, efter det han under allt flera
år varit på grund av provisorisk lönereglering i åtnjutande av förhöjda
avlöningsförmåner, likväl, då avgångsåldern inträdde, hänvisades till en
pension, som stode i missförhållande till den under en följd av år
erhållna avlöningen.
Statskontoret har i underdånigt utlåtande av den 28 februari 1916 Statskontoret.
i detta ärende anfört följande.
Då kanslisekreteraren Sundin icke gjort sådan anmälan, som funnes
omförmäld i 18 § a) av lagen den 11 oktober 1907 angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension, och icke heller av annan anledning
vore underkastad bestämmelserna i nämnda lag, skulle i fråga om sökandens
rätt till pension komma till tillämpning kungl. brevet den 1
juni 1877, enligt vilket tjänstinnehavare, vars avlöning vore fördelad i
lön och tjänstgöringspenningar, ägde, då han uppnått 65 levnads- och
minst 35 tjänstår, vid avskedstagandet från tjänsten å allmänna indragningsstaten
undfå pension till lönens hela belopp. På grund därav och
då sökanden enligt egen uppgift vore född den 5 juli 1850 och således
65 år gammal samt räknade mer än 35 år i statens tjänst, syntes sökanden,
vilken enligt gällande stat uppbure, förutom tjänstgöringspenningar,
lön till belopp av 2,500 kronor jämte ålderstillägg därtill å
tillhopa 1,000 kronor, kunna vid erhållande av nådigt avsked förklaras
berättigad att från och med månaden näst efter den, vari avgång från
tjänsten ägde rum, under sin återstående livstid åtnjuta pension ‘från
allmänna indragningsstaten till belopp av 3,500 kronor.
Beträffande Sundins framställning att honom måtte beredas pensionsförhöjning
till belopp, motsvarande den del av det honom tillkom- ''
mande provisoriska avlöningstillägget, som betecknats såsom lön, eller
700 kronor, erinrade statskontoret, att dylika framställningar förut varit
föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Då statskontoret för sin del ansåge
billigt, att tjänstinnehavare, som efter att i många år hava varit
i åtnjutande av provisoriskt avlöningstillägg nödgades avgå från tjänsten,
innau definitiv reglering kommit till stånd, erhölle pension till belopp,
som stode i skäligt förhållande till avlöningen i dess helhet, hemställde
statskontoret — under åberopande tillika av vad vederbörande departementschef
anfört till statsrådsprotokollet över justitieärenden förden 14 januari
32
Bankoutskottets utlåtande Nr 36-
1916 vid anmälan av frågan om provisorisk lönereglering för departementen
— att Kungl. Maj:t, med bifall till förevarande underdåniga ansökning,
måtte föreslå riksdagen att bevilja sökanden en tilläggspension
å 700 kronor att från allmänna iudragningsstaten utgå under hans återstående
livstid från samma tidpunkt, då han komme i åtnjutande av
den honom författningsenligt tillkommande pensionen.
Lönereglering
skommittén.
Löneregleringskommittén har, på grund av nådig remiss, den 30
mars 1916 avgivit underdånigt utlåtande i förevarande ärende och därvid
anfört följande.
Kommittén hade redan förut i tre särskilda fall avgivit underdåniga
utlåtanden i anledning av enahanda ansökningar som den av
kanslisekreteraren Sundin gjorda, nämligen den 27 februari 1912 i anledning
av ansökning av f. d. registratorn i ecklesiastikdepartementet
E. F. H. Westerling, den 1 april 1913 i anledning av ansökning av
kanslisekreteraren i civildepartementet C. G. Edman och den 30 april
1915 i anledning av ansökning av förenämnde registratorn Rooth.
Kommittén hade ej ansett sig kunna tillstyrka dessa ansökningar, vilka
ej heller vunnit bifall.
Då löneregleringskommittén intagit denna ståndpunkt, hade kommittén
haft uppmärksamheten fästad vid den omständigheten, att, då
vid 1910 års riksdag första gången av Kungl. Maj:t framlagts förslag
om provisoriska löneregleringar för befattningshavare i statsdepartementen,
det uttryckligen betonats, att en provisorisk lönereglering icke
komme att verka till förhöjning av vederbörandes pensioner.
Vidare hade kommittén bemärkt, att man vid beviljandet år 1910
av provisoriska löneregleringar för befattningshavare i statsdepartementen
förutsatt, att definitiv lönereglering för dem icke skulle kunna
komma till stånd förr än tidigast med 1916 års ingång.
I det utlåtande, kommittén den 30 april 1915 avgivit i ovannämnda
ärende angående ifrågasatt tilläggspension åt registratorn Rooth, hade
kommittén emellertid bragt i erinran frågan om en definitiv lönereglering
för befattningshavare i statsdepartementen.
Kommittén hade därvid i anslutning till ett av statskontoret i sådant
hänseende gjort uttalande även för sin del givit uttryck åt den
mening, att, allt eftersom tiden ginge utan att för statsdepartementen
en definitiv lönereglering bragts till stånd, det för departementstjänstemännen
obilliga uti deras otillfredsställande pensionsförhållanden måste
desto starkare framträda.
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
33
Det hade vidare av kommittén framhållits, hurusom det obilliga
mot nämnda tjänstemän i detta hänseende tydligen skärpts därigenom,
att med det fortgående genomförandet av slutliga löneregleringar allt
flera av statsförvaltningens befattningshavare i liknande ställning vunnit
förbättrade pensionsförmåner, under det att en departementstjänsteman,
efter det han under allt flera år varit på grund av provisorisk lönereglering
i åtnjutande av förhöjda avlöningsförmåner, likväl, då avgångsåldern
inträdde, hänvisades till en pension, som stode i missförhållande
till den under en följd av år erhållna avlöningen.
Toge man därjämte hänsyn till det maktpåliggande och ansvarsfulla
samt alltmera såväl i intensitet som i kvalitet krävande arbete, som
påvilade departementen såsom statsförvaltningens högsta organ och som
gjorde det synnerligen önskvärt att kunna dit vinna och där bibehålla
dugande arbetskrafter, syntes det kommittén jämväl ur det allmännas
synpunkt vara av stor betydelse, att för befattningshavarna i statsdepartementen
pensionsförhållandena bleve snarast ske kunde ordnade
på tillfredsställande sätt.
Kommittén hade emellertid ansett otvivelaktigt, att såväl med hänsyn
till bestämmelser i den civila pensionslagen som med avseende å
förhållandet till civilstatens änke- och pupillkassa pensionsfrågan bäst
och lämpligast löstes genom och i sammanhang med definitiv lönereglering
för befattningshavare i statsdepartementen; och det hade synts
kommittén, som om det ej skulle vara omöjligt, att en dylik lönereglering
skulle kunna komma till stånd utan avvaktan å det slutliga avgörandet
av det svårlösta och omfattande samt jämväl på grundlagsändringar
beroende spörsmålet om departementalreformen.
Kommittén hade ansett vissa anförda exempel från andra verk bestyrka
dess uppfattning i nämnda hänseende.
Detta löneregleringskommitténs yttrande hade föranlett chefen
för justitiedepartementet att, då pensionsärendet angående registratorn
Rooth den 28 maj 1915 avgjordes, ånyo inför Kungl. Maj:t anmäla den
redan tidigare behandlade frågan om en definitiv löne- och pensionsreglering
för statsdepartementens befattningshavare »ävensom vissa i
samband därmed stående spörsmål, bland annat om vidtagande av åtgärder
till lättande av departementens arbetsbörda.
Departementschefen hade därvid uttalat såsom sin mening, att en
bearbetning av de förslag, som avgivits av de den 11 december 1908
tillsatta så kallade departementalkommitterade, borde äga rum.
På departementschefens hemställan hade Kungl. Maj:t besluta uppdraga
åt dåvarande landssekreteraren, numera landshövdingen Axel
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 käft. (Nr 36.) 5
34
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Schotte att biträda i justitiedepartementet med verkställande av ytterligare
utredning — under förutsättning att nuvarande statsdepartement
till antal och huvudsakliga verksamhetsområden tillsvidare bibehölles och
att de centrala verkens ställning förbleve densamma som nu — dels
huru, genom decentralisation av ärenden samt förenklingar i arbetssättet,
de nuvarande statsdepartementens arbetsbörda skulle kunna lindras och
begränsas, dels rörande de åtgärder, som kunde ifrågasättas för att tillförsäkra
departementen de bästa möjliga arbetskrafter, dels huruvida
överflyttningar av ärendesgrupper mellan departementen borde äga rum,
dels ock beträffande lämpligaste sättet för handläggning och expediering
inom de centrala verken av regeringsärenden, samt huru nödigt samarbete
mellan olika verk vid handläggning av ärenden, som vore gemensamma
för flera verk, borde vinnas; och hade landshövdingen Schotte
tillika erhållit i uppdrag att utarbeta de författningsförslag, som påkallades
av utredningen och därmed sammanhängande spörsmål.
Åt löneregleringskommittén hade Kungl. Maj:t uppdragit att, utan
avvaktan på lösningen av spörsmålet om mera genomgripande förändringar
i statsdepartementens organisation, till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag om eu definitiv löne- och pensionsreglering för befattningshavarna
i statsdepartementen.
Beträffande denna regleringsfråga hade sedermera inom kommittén
under en avsevärd del av hösten 1915 utförts ett icke ringa förberedande
utredningsarbete. Därutöver hade emellertid kommittén på grund
av den stora mängd brådskande ärenden, som i oavbruten följd till
densamma hänskjutits, ej kunnat finna tillfälle att sysselsätta sig med
frågan.
Till det statsrådsprotokoll över justitiedepartementsärenden för den
14 januari 1916, som bifogats 1916 års statsverksproposition, hade
chefen för justitiedepartementet under punkt 1 (provisorisk löneregleringför
justitiedepartementet) meddelat, att den förhoppning han vid tiden
för ifrågavarande uppdrags lämnande åt landshövdingen Schotte och
löneregleringskommittén hyst därom, att frågan om en slutgiltig lönereglering
för åtminstone flertalet befattningshavare inom statsdepartementen
skulle kunna föreläggas redan 1916 års riksdag, icke syntes
kunna gå i uppfyllelse.
Efter _at,t hava lämnat upplysning om fortgången av de åt landshövdingen
Schotte och löneregleringskommittén anförtrodda utredningarna
hade departementschefen anmält, att han, efter samråd med
övriga departementschefer, ansett sig böra avstå från försöket att få de
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
35
för förevarande frågas avgörande nödvändiga utredningarna slutförda
så tidigt, att frågan skulle kunna av Kungl. Maj:t hänskjutas till avgörande
av 1916 års riksdag.
Med beklagande av att tillförandet åt statsdepartementen av den
förstärkning av arbetskrafterna, varav de ostridigt vore i stort behov,
på detta sätt bleve fördröjt hade chefen för justitiedepartementet emellertid,
vad beträffade de enskilda tjänstemännens intresse av frågans
lösning, framhållit, att för nuvarande ordinarie befattningshavare detta
uppskov dock ej torde bliva av allt för stor betydelse i löne- eller
pensionsavseende. Det syntes nämligen departementschefen få anses
sannolikt, att de flesta av dem genom en definitiv lönereglering ej skulle
komma att tillerkännas åtminstone avsevärt högre löneförmåner än de,
av vilka de nu vore i åtnjutande enligt den för dem gällande provisoriska
löneregleringen. Skulle vidare någon av samma befattningshavare
komma att, innan den slutgiltiga löneregleringen komme till stånd, avgå
från sin tjänst, kunde man förvänta, att, på sätt redan tidigare framhållits,
Kungl. Maj: t icke komme att underlåta att hos riksdagen göra den
framställning om förbättrad pension, som billigheten kunde anses fordra.
Med billighet syntes departementschefen vara mest överensstämmande,
att åt dylik befattningshavare tillerkändes den pension, som kunde beräknas
hava bort komma honom till del, därest den slutgiltiga löneoch
pensionsregleringen trätt i tillämpning redan med 1916 års ingång,
d. v. s. vid den tidpunkt, från vilken den skulle hava kommit att gälla,
därest löneregleringsfrågan, såsom från början varit ämnat, fått sin lösning
redan vid 1915 års riksdag.
Då sålunda den väntade definitiva regleringen av löneförhållandena
inom statsdepartementen syntes kunna vinna tillämpning tidigast
från och med den 1 januari 191S, hade departementschefen ansett, att
jämväl för år 1917 borde under vederbörande huvudtitlar begäras medel
å extra stat till den provisoriska lönereglering för befattningshavare
i departementen, som varit gällande från och med år 1911.
Det kunde nämnas i detta sammanhang, att statsutskottet i utlåtande
den 10 mars 1916, nr 7, angående regleringen;av utgifterna
under riksstat ens sjunde huvudtitel, såsom ett skäl mot att, på sätt
Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen föreslagit, då inrätta eu ny särskild
föredragandetjänst inom finansdepartementet, erinrat att, enligt vad
chefen för justitiedepartementet ställt i utsikt, förslag till en definitiv
reglering av löneförhållandena inom statsdepartementen beräknades
kunna framläggas vid 1917 års riksdag.
36
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Kanslisekreteraren Sundm hade till stöd för sin framställning åberopat,
bland annat, det medgivande i pensionshänseende, som vid 1914
års senare riksdag gjorts till förmån för vissa fögderitjänstemän.
Enligt kommitténs övertygelse skulle riksdagen emellertid näppeligen
hava gjort detta medgivande, om det icke gällt, att till avgång
från tjänsten förmå överåriga fögderitjänstemän, vilka såsom icke underkastade
skyldighet att vid uppnådd viss levnadsålder avgå kvarstodo för
att avvakta väntad löne- och därmed följande pensionsreglering. För
fögderitjänstemän, som utnämnts före den 1 april 1900, gällde nämligen
enligt de i kungl. kungörelser den 31 maj 1878 och den 28 maj 1880
innefattade avlöningsvillkor icke skyldighet att avgå från tjänsten vid
viss levnads- och tjänsteålder. Först genom kungörelse den 31 mars
1900 förordnades, att den, som efter sistnämnda dag utnämndes till befattning,
med vilken följde rätt till pension från allmänna indragningsstaten,
skulle vara underkastad de förändrade bestämmelser i fråga om
pension, som kunde varda stadgade.
Vad åter beträffade kanslisekreteraren Sundin, gällde för honom
ovan omförmälda kungörelse den 12 juli 1878 angående villkoren för
åtnjutande av de från 1879 års början fastställda nya löneförmånerna
för vissa avdelningar av Kungl. Maj:ts kansli m. fl.
Enligt denna kungörelse skulle tjänsteman, då han uppnått 65
levnads- och minst 35 tjänstår, vara förpliktad att med oavkortad lön
såsom pension å allmänna indragningsstaten avgå från tjänsten, Kungl.
Maj:t likväl obetaget att låta med avskedet anstå, därest och så länge
den pensionsberättigade prövades kunna i tjänsten på ett tillfredsställande
sätt gagna det allmänna och kunde finnas villig att kvarstå i
densamma.
Sundin hade sökt göra gällande, att det i nämnda stadgande förekommande
uttrjmket »oavkortad lön» skulle för honom kunna anses omfatta
icke blott den lön, som utginge enligt den från 1879 års början
gällande lönestaten, utan även den del av det provisoriska avlöningstillägget,
som betecknats såsom lön.
Uppenbart torde emellertid vara, att denna uppfattning vore oriktig.
Med omförmälda uttryck i kungörelsen den 12 juli 1878 kunde,
såsom ock framginge av inledningen till författningen, givetvis icke avses
annat än lön enligt nyssnämnda, från 1879 års början gällande
lönestat.
Kanslisekreteraren Sundin syntes vidare i förevarande ansökning
hava antagit, att det avdrag å 200 kronor, för år räknat, som skolat
göras vid utbetalningen av honom tillkommande provisoriskt avlönings
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
;$7
tillägg, vore att betrakta såsom avgift för egen pensionering, men, om
detta varit Sundins mening, vore det uppenbarligen beroende på en
missuppfattning beträffande ändamålet med berörda avdrag.
Avdraget vore nämligen — såsom kommittén i sina underdåniga
utlåtanden angående f. d. registratorn Westerlings, kanslisekreteraren
Edmans och registratorn Rooths förenämnda ansökningar framhållit —
ingalunda avsett att utgöra något bidrag till vederbörandes egen pensionering,
utan avdragandet vore endast att betrakta såsom en åtgärd,
varigenom man velat undvika att vid eu definitiv lönereglering vederbörande,
till följd av den därmed förbundna skyldigheten att bidraga
till kostnaden för beredande av pension, skulle komma att lida minskning
i den avlöning, han åtnjutit enligt äldre stat och på grund av
provisorisk lönereglering.
Oavsett vad sålunda anförts mot vissa punkter i Sundins ansökning,
torde det ej kunna förnekas, att frågan om departementstjänstemännens
pensionsförhållanden numera inträtt i ett annat skede än det,
då kommittén den 30 april 1915 avgav sitt ovan omförmälda utlåtande
angående tilläggspension åt registratorn Rooth.
I detta utlåtande hade kommittén framhållit, att det vid framläggande
år 1910 av förslag om provisoriska löneregleringar för befattningshavare
i statsdepartementen uttryckligen betonats, att en provisorisk
lönereglering icke komme att verka till förhöjning av vederbörandes
pensioner, samt att man vid beviljandet år 1910 av de provisoriska
löneregleringarna för nämnda befattningshavare förutsatt, att definitiv
lönereglering för dem icke skulle kunna komma till stånd förr än tidigast
med 1916 års ingång.
Vid avlåtandet av sitt omförmälda utlåtande den 30 april 1915
hade kommittén emellertid funnit anledning påpeka, att allt efter som
tiden ginge utan att för statsdepartementen en definitiv lönereglering
bragts till stånd, det för departementstjänstemännen obilliga uti deras
otillfredsställande pensionsförhållanden måste desto starkare framträda.
Såsom förut omförmälts, hade till följd av inträffade omständigheter
frågan om en definitiv lönereglering för befattningshavare i statsdepartementen
— som från början torde hava varit avsedd att kunna
lösas redan vid 1915 års riksdag — ännu icke kunnat bringas till ett
slutligt avgörande.
Vid sådant förhållande syntes fog finnas för att Kungl. Maj:t, på
sätt chefen för justitiedepartementet förutsatt, i de fall, då befattningshavare
i statsdepartement härefter avginge från sin tjänst, innan den
slutgiltiga löneregleringen komme till stånd, hos riksdagen gjorde fram
-
38
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
ställning- om förbättrad pension. Förevarande ärende torde innefatta
ett sådant fall, då framställning till riksdagen i berörda hänseende
billigtvis borde göras.
Vad anginge beloppet av den tilläggspension, som borde äskas
för kanslisekreteraren Sundin, både han själv hemställt, att den skulle
bestämmas till 700 kronor, motsvarande, enligt vad i ansökningen förmäldes,
den del av det honom tillkommande provisoriska avlöningstillägget,
som »betecknas såsom lön».
I anledning därav ville kommittén erinra, att, alltsedan den provisoriska
löneregleringens genomförande från och med år 1911, provisoriskt
avlöningstillägg till kanslisekreterare, med ett undantag, varom
nu icke vore fråga, upptagits till 1,200 kronor, varav 700 kronor skulle
anses såsom lön, 100 kronor såsom tjänstgöringspenningar och 400
kronor såsom ortstillägg, men att till iakttagande vid utbetalningen
varit och fortfarande vore stadgat, att å lönen skulle avdragas, efter år
räknat, så stort belopp — avrundat, om sådant erfordrades för vinnande
av jämn summa, till närmast högre femtio- eller hundratal — som motsvarade
den pensionsavgift, vilken enligt lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension skulle hava av vederbörande
befattningshavare erlagts såsom bidrag till egen pensionering,
om berörda lag varit å honom tillämplig. Därvid borde dock iakttagas,
att den, som oberoende av den provisoriska löneregleringen vore skyldig
att erlägga pensionsavgift enligt berörda lag, skulle därutöver vidkännas
allenast så stort avdrag, som betingades av lönetillökningen vid den
provisoriska löneregleringen, varvid avdraget, efter sammanläggning med
pensionsavgiften, avrundades på förut angivet sätt. (Bestämmelsen i
detta sistnämnda hänseende hade ej varit tillämplig på Sundin, enligt
vad av statskontorets utlåtande i förevarande ärende framginge.)
Vid beräknandet av anslag till provisoriska avlöningstillägg hade
man utgått ifrån, att ett på angivet sätt beräknat avdrag å den såsom
lön betraktade delen av avlöningstillägget skulle ske. För kanslisekreterare,
som, såsom fallet vore med Sundin, kommit i åtnjutande
av andra ålderstillägget å lönen och å vilken pensionslagen icke vore
tillämplig, utgjorde avdraget, på föreskrivet sätt avrundat, 200 kronor.
Den del av det Sundin tillkommande provisoriska avlöningstillägget,
som ansåges såsom lön, hade således faktiskt utgått med allenast 500
kronor.
Löneregleringskommittén ansåge sig icke kunna tillstyrka, att den
tilläggspension, som kunde komma att beviljas Sundin, bestämdes till
högre belopp än det sistnämnda.
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
39
Det lin ge ej heller förbises, att de befattningshavare i nyreglerade
ämbetsverk, vilka ingått å ny avlöniugsstat, vore underkastade lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares rätt till pension,
och att enligt denna gällde såsom regel, att för erhållande av oavkortad
eller hel pension manlig tjänstinnehavare skulle hava uppnått, jämte
35 tjänstår, (17 levnadsår.
Kanslisekreteraren Sundin hade emellertid enligt förenämnda kungörelse
den 12 juli 1878 varit förpliktad att, efter uppnådda 35 tjänstår,
avgå från tjänsten redan vid 65 års ålder, därest han ej erhållit tillstånd
att kvarstå i densamma tillsvidare under ett år, räknat från och med
den 5 juli 1915.
Löneregleringskommittén hemställde,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva, att Sundin finge
från och med månaden näst efter den, varunder avsked från kanslisekreteraretjänsten
beviljades honom, under sin återstående livstid, utöver
honom författningsenligt tillkommande pension, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig tilläggspension till belopp av 500 kronor.
Löneregleringskommitténs ledamot herr Stenström avgav vid detta
ärendes behandling i kommittén särskilt yttrande, så lydande:
»Sedan under nu pågående löneregleringsperiod nya, förhöjda avlöningsstater
hunnit beslutas för allt flera av den centrala statsförvaltningens verk och myndigheter
inträdde den tidpunkt, då rättvisa och billighet funnos kräva, att jämväl
andra, med de nyreglerade jämförliga statsmyndigheter erhöllo förbättrade avlöningar
tidigare, än som kunde ske medelst genomförande av successiva definitiva löneregleringar
för dem en efter annan. Denna uppfattning gällde ej minst för statsdepartementens
vidkommande.
Såsom den lämpliga formen för en dylik löneförbättrings åstadkommande
framstod antagandet av en provisorisk lönereglering. Efter det i sådant syfte
beträffande statsdepartementen yttranden avgivits av departementalkommitterade
och löneregleringskommittén, framlade Kungl. Maj:t förslag i ämnet för 1910 års
riksdag. Denna beslöt ock en provisorisk lönereglering för departementen, vilken
därefter alltjämt år för år medgivits.
Den ledande synpunkten vid nämnda provisoriska reglering har varit, att
departementens befattningshavare borde så nära som möjligt vore utan föregripande
av den blivande definitiva löneregleringen i avlöningshänseende jämställas med
jämförliga befattningshavare i definitivt nyreglerade centrala ämbetsverk (normaltyp:
statskontoret). I anslutning härtill hava ock de genomförda definitiva löneregleringarna
fått tjäna till förebild för den provisoriska regleringen. Sålunda blevo de
totala belopp, vilka funnos böra i avlöningsförhöjning komma de särskilda befattningshavarna
till godo, fördelade mellan de olika avlöningstitlarna lön, tjänstgöringspenningar
och ortstillägg, därvid naturligen samma synpunkter måste varit bestämmande,
som lagts till grund för motsvarande fördelning av totalavlöningarna vid
Särskilt
yttrande*
40
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
de definitiva löneregleringarna. Och likasom för befattningshavare med definitivt
reglerad avlöning visst avdrag å lönen äger rum, utgörande bidrag till egen
pensionering, så skulle befattningshavare med provisoriskt reglerad avlöning vidkännas
ett avdrag å sin lön, motsvarande — ehuru dock till befattningshavarens
nackdel förhöjt genom avrundning uppåt — nyssnämnda pensionsavgift, på det att
icke vid en definitiv reglering den avlöning, som då erhölles, skulle bliva mindre
än den dittills erhållna.
Redan vid den provisoriska regleringens första antagande utgick man emellertid
från deri förutsättning, att den blivande definitiva löneregleringen ej skulle fördröjas
alltför länge, ehuruväl man ej vågade antaga, att densamma skulle kunna tråda i
tillämpning tidigare än med 1916 års ingång. I betraktande härav ansågs det vid
framläggandet av 1910 års förslag till provisorisk lönereglering kunna och böra
uttalas, att en sådan reglering ej skulle verka till förhöjning av vederbörande
befattningshavares rätt till pension enligt gällande ordinarie stats föreskrifter. I
pensionsavseende lämnades alltså departementens befattningshavare att tillsvidare
kvarstå i en ställning, som, på sätt löneregleringskommittén uttryckt det, stod i
missförhållande till den erhållna avlöningen.
Genom den totala avlöningsförhöjning och dennas fördelning på olika titlar,
som åvägabragts medelst de nu till sin anledning och sina huvudsakliga karaktärsdrag
berörda provisoriska löneregleringarna, har alltifrån och med år 1910 angivits
måtten i olika avseenden för den löneförbättring, som rättvisa och billighet ansetts
kräva för statsdepartementens befattningshavare.
Vid bedömandet av dessa befattningshavares sålunda genom provisorisk
reglering skapade ställning i avlönings- och pensionshänseende måste eu väsentlig
förändring av förhållandena erkännas numera hava ägt rum. Förändringen berör
ställningen i pensionsavseende. Den förutsättning, på grund varav man ansåg sig
kunna låta ifrågavarande befattningshavare kvarbliva vid en alltför ringa pensionsrätt,
måste nämligen anses nu hava brustit. För 1916 års riksdag föreligger intet
förslag till definitiv lönereglering för dessa befattningshavare, och ännu alltjämt kan
det icke med någon säkerhet förutses, när en dylik reglering kan varda genomförd
och träda i tillämpning.
Vid sådant förhållande måste det anses påkallat, att en sådan förbättring
av de här avsedda befattningshavarnas pensionsrätt åstadkommes, som undanröjer
det ovan omförmälda missförhållandet till deras sedan flera år erhållna avlöning.
Beträffande måttet av denna förbättring har, på sätt i löneregleringskommitténs
utlåtande omförmäles, chefen för justitiedepartementet till statsrådsprotokollet den
14 januari 1916 anfört, att med billigheten syntes mest överensstämmande, att åt
befattningshavare, varom fråga är, tillerkändes den pension, som kunde beräknas
hava bort komma honom till del, därest den slutgiltiga löne- och pensionsregleringen
trätt i tillämpning redan med 1916 års ingång, d. v. s. vid den tidpunkt, från
vilken den skulle hava kommit att gälla, därest löneregleringsfrågan, såsom från
början varit ämnat, fått sin lösning redan vid 1915 års riksdag.
Den sålunda angivna ledande synpunkten synes mig riktig.
Nu har, så vitt jag förmår bedöma, sedan år 1910 icke inträffat något förhållande
av den beskaffenhet, att rättvisans och billighetens krav i avseende å
befattningshavarnas i statsdepartementen avlöning skulle kunna anses tillgodosedda
41
Bankoutskottets utlåtande .Nr 36.
med en mindre del av denna avlöning i egentlig lön än det sammanlagda belopp,
som alltsedan år 1910 på ordinarie och provisorisk stat ansetts böra vara av sådan
Jöns natur. Vad som redan år 1910 ansågs i förevarande hänseende rättvist och
billigt, synes mig svårligen nu kunna vara för högt tilltaget. Skall man då icke
bryta det samband mellan den egentliga lönens och pensionens belopp, som genom
1907 ars allmänna civila pensionslag fastslogs och allt sedan dess vid verkställda
löneregleringar — frånsett av särskilda undantagsförhållanden betingade undantag —
upprätthållits, så synes mig nyssberörda sammanlagda lönebelopp också böra rättoch
billigtvis antagas såsom bildande pensionsunderlag i överensstämmelse med den
i nämnda pensionslags § 3 a) innehållna allmänna regel.
Att i det här förevarande fallet kanslisekreteraren Sundin ej fått uppbära
hela det belopp, som enligt ordinarie och provisorisk stat är att anse såsom lön,
utan i enlighet med den provisoriska löneregleringens föreskrifter fått vidkännas
visst avdrag ä samma belopp, synes mig icke ensamt för sig innefatta tillräcklig
anledning att sätta pensionen lägre än lönen. Det avdrag å lönen, som innehavaren
av en nyreglerad befattning för år får vidkännas i form av avgift till fonden för
pensionering, av civila tjänstinnehavare, varifrån pensionen är avsedd att bekostas,
lärer icke ifragasättas kunna medföra, att den årliga pensionen för honom skulle
begränsas till samma belopp, som han verkligen utbekommit i lön. Lika litet synes
det ovannämnda avdrag, som kanslisekreteraren Sundin måst vidkännas och som
för statsverket, vilket har. att å sin indragningsstat bekosta Sundins pension,
representerar en lika besparing eller en besparad utgift, böra medföra, att Sundins
pension begränsas till allenast det belopp, han för år fått uppbära såsom lön.
Ej heller ser jag någon anledning i övrigt att bryta förutnämnda samband
mellan lön och pension sålunda, att, medan en nu redan flerårig uppskattning av
billighetens fordringar i avseende å lönens storlek bibehålies, en annan billighetsuppskattning
införes beträffande pensionens tillbörliga belopp.
Med åberopande av de synpunkter, åt vilka jag med hänsyn till den vikt i
principiellt avseende,, som synts mig tillkomma frågan om bestämmandet av den
här ifrågasätta pensionens belopp, sökt härovan så fullständigt som skett giva
uttryck, har jag inom löneregleringskommittén framfört den uppfattning, att det
av gällande allmänna civila pensionslag antagna sambandet mellan egentlig lön och
pension borde i den förevarande pensionsfrågan upprätthållas, så långt förhållandena
det medgåve.
I enlighet med denna uppfattning anser jag, att, däi’est kanslisekreteraren
Sundin, vilken ostridigt har att räkna mer än 35 tjänstår, vid sin avgång från den
tjänst han innehar fyllt 67 levnadsår, vederbörlig framställning bör göras om en
årlig pension för honom å allmänna indragningsstaten till belopp av 4,200 kronor.
Såvitt handlingarna i detta ärende utvisa, har emellertid Sundin i avseende
å anstånd med avsked från tjänsten icke hittills beviljats vidsträcktare rätt än att
kvarstå däri tills vidare intill den 5 juli 1916, vilken dag han fyller 66 år. För
det fall att Sundin kommer att avgå från sin tjänst före uppnådda 67 levnadsår,
synes mig, att för honom bör ifrågasättas en årspension, vilken understiger 4,200
kronor med ett^ belopp, som må anses skäligt med hänsyn till längden av den för
Sundin till uppnåendet av 67 levnadsår återstående tiden.»
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 käft. (Nr 36.)
6
42
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Departements
chefen.
Utskottet.
Till eu början anhåller jag få erinra, att Eders Kungl. Maj:t
den 30 juni 1916 medgivit, att kanslisekreteraren Sundin må kvarstå
vid sin tjänst tillsvidare till den 5 juli 1917, då han fyller 67 år.
I likhet med statskontoret och lönereglerin ^kommittén och på de
*xy dem anförda skälen finner ]ag rättvisa och billighet kräva, att Sundin
beredes en tilläggspension utöver det pensionsbelopp, 3,500 kronor, vartill
han, enligt vad i ärendet blivit upplyst, vid sin förestående avgångur
tjänsten är enligt gällande stadganden berättigad. Att denna tilläggspension
bör bestämmas till sådant belopp, att pensionen i sin helhet icke
kommer att stå i missförhållande till de löneförmåner, som Sundin från
och med år 1911 enligt äldre stat och provisorisk lönestat uppburit,
synes ävenledes skäligt. Såsom av den föregående redogörelsen för den
i ärendet föreliggande utredningen framgår, hava beträffande pensionsbeloppet
olika meningar uttalats av å ena sidan löneregleringskommitténs
majoritet och å andra sidan statskontoret och en ledamot av nämnda
kommitté. För min del finner jag synnerligen goda skäl — jag kan
beträffande dessa inskränka mig till en hänvisning till de synpunkter, åt
vilka förenämnda ledamot av löneregleringskom mitten i sin skiljaktiga
mening givit uttryck — hava anförts till förmån för tilläggspensionens
bestämmande till 700 kronor, varigenom det sammanlagda pensionsbeloppet
kommer att uppgå till 4,200 kronor. Det lärer nämligen enligt min
mening icke kunna förnekas, att tilläggspensionens bestämmande till
detta belopp står i närmaste överensstämmelse med de grunder, på
vilka 1907 års allmänna pensionslag är byggd och vilka torde i föreliggande
fall böra följas. Ett sålunda till 4,200 kronor bestämt pensionsbelopp
kommer även att sta i lämpligt förhållande till de pensioner
3,700, respektive 4,600 kronor — som enligt löneregleringskommitténs
den 15 februari innevarande år avgivna betänkande och förslag rörande
re o-ler ing av löneförhållanden m. m. för befattningshavare i statsdepartementen
skulle beredas andra, respektive första kanslisekreterare.
Jag tillåter mig slutligen tillägga, att, enligt vad jag inhämtat,
Sundin ej önskar någon ytterligare förlängning av den honom medgivna
rätten att kvarstå i tjänst och ej heller är sinnad att anhålla om avsked
ur tjänsten före den 5 nästa juli.»
Även utskottet anser rättvisa och billighet fordra, att kanslisekreteraren
Sundin beredes en tilläggspension utöver det pensionsbelopp,
3,500 kronor, vartill han enligt gällande bestämmelser är berättigad,
då han avgår från sin tjänst. Beträffande beloppet av denna
hava, såsom av utredningen framgår, olika meningar gjort sig gällande.
Bankoutskottets utlåtande Nr 36. 43
Löneregleringskommittén har för sin del ansett tilläggspensionen böra
stanna vid ett belopp av 500 kronor, varemot statskontoret ävensom en
ledamot av kommittén funnit beloppet böra bestämmas till 700 kronor.
Detta sistnämnda förslag har upptagits i Kungl. Majrts proposition.
Såsom av handlingarna i ärendet framgår, har Sundin i sin egenska}»
av kanslisekreterare från och med år 1911 uppburit ett provisoriskt lönetillägg
till belopp av 1,100 kronor, varav 700 kronor skulle anses såsom
lön, 100 kronor såsom tjänstgöringspenningar och 300 kronor såsom
ortstillägg. Emellertid hade, såsom löneregleringskommittén framhåller,
till iakttagande vid utbetalningen stadgats och vore fortfarande stadgat,
att å lönen skulle avdragas, för år räknat, så stort belopp, som motsvarade
den pensionsavgift, vilken enligt 1907 års pensionslag skulle
hava erlagts av vederbörande befattningshavare såsom bidrag till egen
pensionering, om berörda lag varit å honom tillämplig, allt enligt vissa
angivna föreskrifter.
I avseende härå har kommittén framhållit, att man vid beräknande
av anslag till provisoriska avlöningstillägg utgått ifrån, att ett dylikt
avdrag skulle ske. För kanslisekreterare, som i likhet med Sundin
kommit i åtnjutande av andra ålderstillägget å lönen och å vilken
pensionslagen icke vore tillämplig, utgjorde avdraget, på föreskrivet
sätt avrundat, 200 kronor. Den del av det Sundin tillkommande provisoriska
avlöningstillägget, som avsåges såsom lön, hade således faktiskt
utgått, med allenast 500 kronor. Tilläggspensionen borde därför enligt
kommitténs mening icke bestämmas högre än till sistnämnda belopp.
Kommittén har vidare ansett sig böra erinra, att de befattningshavare
i nyreglerade verk, vilka ingått å ny avlöningsstat, vore underkastade
1907 års lag och att enligt denna gällde såsom regel, att för
erhållande av oavkortad eller hel pension, manlig tjänstinnehavare skulle
hava uppnått, jämte 35 tjänstår, 67 levnadsår, Sundin åter, vilken icke
vore underkastad nämnda lag, hade enligt de för honom gällande bestämmelser
varit förpliktad att, efter uppnådda 35 tjänstår, avgå från
tjänsten vid 65 års ålder, men erhållit tillstånd att kvarstå tillsvidare
under ett år, räknat från och med den 5 juli 1915, och därefter ytterligare
till den 5 juli 1917, då han fyllde 67 år.
Av vad löneregleringskommittén sålunda anfört framgår, att Sundin
av det provisoriska avlöningstillägget i verkligheten icke uppburit mer
än, förutom tjänstgöringspenningar och ortstillägg, ett mot lön svarande
belopp av 500 kronor. På nu angivna och av löneregleringskommittén
i övrigt anförda skäl har utskottet ansett sig böra ansluta sig till löneregleringskommitténs
förslag.
44
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Angående
understöd åt
daglönaren
A.V. Hanssons
änka och
dotter.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande framställning, må medgiva, att kanslisekreteraren
i sjöförsvarsdepartementet Rudolf August
Sundin må från och med månaden näst efter den, i
vilken han, vid fyllda 67 levnadsår, erhåller avsked
från kanslisekreterartjänsten, under sin återstående livstid
från allmänna indragningsstaten åtnjuta, utöver
honom författningsenligt tillkommande pension å 3,500
kronor för år, en tilläggspension av femhundra kronor
årligen.
16: o) I en inom andra kammaren av herr Ingvar son väckt motion,
nr 107, har motionären hemställt, »att riksdagen måtte bevilja änkan
efter framlidne daglönaren vid flottans varv i Karlskrona, nr 197 Anton
Viktor Hansson, så länge hon lever ogift, en årlig livränta av 500 kronor».
Till stöd för motionen har anförts följande:
»Den 7 augusti 1913 omkom daglönaren vid Karlskrona örlogsvarv,
nr 197 Anton Viktor Hansson genom en händelse, som närmast
har karaktären av olycksfall. En arbetskamrat, som led av epilepsi,
tilldelade honom under ett epileptiskt anfall flera starka slag, vilka enligt
efter obduktion avgivet läkareutlåtande torde ha framkallat hjärtförlamning.
Hansson, som erhållit synnerligen goda vitsord för skötsamhet
och duglighet, var gift, och efterlämnade hustru och flera barn, av
vilka de två yngsta vid hans frånfälle voro resp. 15 och 11 år gamla.
Dessa hans efterlämnade anhöriga, av vilka hustrun, nu 56 år gammal,
är sjuklig, ena dottern minderårig och den andra mindre arbetsför,
sakna nu existensmedel. Hade mannens död förorsakats genom ett
vanligt olycksfall i arbetet skulle familjen nu enligt lag varit tillförsäkrad
årlig ersättning, men då dödsorsaken nu visserligen torde kunna
rubriceras som olycksfall, ehuru icke i olycksfallslagens mening, får det
karaktären av ett gränsfall, inför vilket man synes skyldig att ''hellre
fria än fälla’. Hade Hansson fått leva skulle han ju enligt gällande
bestämmelser varit tillförsäkrad en årlig pension efter avskedstagandet
av minst 500 kronor, till sitt och familjens uppehälle, men nu uteblir
denna, medan olycksfallets karaktär icke heller medger någon ersättning
enligt olycksfallslagen.
Den lagliga rätten till ersättning saknas sålunda fullständigt, men
den moraliska synes mig vara oomtvistlig. Då dylika gränsfall ju icke
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
45
förutsetts vid olycksfallslagens eller pensionsbestämmelsernas avfattning,
torde det därför endast vara en enkel gärd av rättvisa om riksdagen,
liksom i så många andra dylika gränsfall, träder till och beviljar en
årlig ersättning.»
Vid motionen är fogat bland annat ett frej dbetyg så lydande:
Avskrift.
1. Att avi. daglönaren Anton Viktor Hanssons änka Emilia Charlotta Hansson,
f. Pettersson
2. född den 5 September år 1861 (sextioett) i denna
3. församling Blekinge län, åtnjuter medborgerligt förtroende
4. och lever ogift samt har i hemmet 2:ne döttrar
födda d. 2/j 1898 och den 15/6 1902
5. betygar Kungl. Carlskrona Amiralitetsförsamling
6. den 22 november år 1916.
Nils Hussenius.
Amiralitetspastor
Beträffande övriga bilagor hänvisas till motionen.
På anmodan av statskontoret har marinförvaltningen med överlämnande
tillika av yttrande i ärendet från varvschefen vid flottans
station i Karlskrona i avgivet utlåtande anfört följande:
»Enligt nådiga kungörelsen den 25 november 1910 angående pensionering av
de vid marinen anställda förmän bland daglönare, sjukvaktare och övriga daglönare,
utgör pensionsbeloppet för en daglönare med en tjänstetid av 25 år och 65 levnadsår
300 kronor, vilket pensionsbelopp för varje fullt tjänstår utöver nyssnämnda tjänstetid
höjes med 10 kronor, dock att högsta pensionsbeloppet för en daglönare skall
utgöra 450 kronor.
Därest Hansson levat och kvarstått i tjänst såsom daglönare vid varvet i
Karlskrona skulle han, som var född år 1860, vid uppnådda 65 levnadsår med en
tjänstetid av 28 år varit berättigad till en pension av 330 kronor och efter en
tjänstetid av 40 år vid 77 års ålder varit berättigad till en pension av 450 kronor,
eller högsta pensionsbeloppet för en daglönare.
Någon pensionsrätt tillkommer icke änka efter daglönare i annat fall än att
njpnnen avlidit till följd av sådant olycksfall, som avses i lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.
Då det hittills torde hava gällt såsom regel, att änkepension utgår till lägre
belopp än mannen vid uppnådd pensionsålder äger uppbära i årlig pension, måste
ett bifall till motionen om årlig livränta åt änkan Hansson med 500 kronor, så
länge hon lever ogift, anses innebära ett betydligt avsteg från nu gällande pensioneringsprinciper.
Kungl. marinförvaltningen delar den av varvschefen vid flottans station i
Karlskrona uttalade uppfattningen, att med hänsyn till den långa tid (18 år) Hansson
varit i kronans tjänst och det sätt, varpå han under tjänstgöring lidit döden,
samt övriga i ärendet föreliggande ömmande omständigheter billighetsskäl synas
Marin förn ältning
en.
46
BanJcoutskottets utlåtande Nr 36.
Statskontoret.
TJtskottet.
tala för att hans änka och oförsörjda barn tilldelas något årligt understöd, vilket
lämpligen torde kunna bestämmas ungefär efter de grunder, som finnas för motsvarande
fall fastställda i lagen angående olycksfall i arbete.»
För egen del har statskontoret i ärendet anfört:
»Statskontoret delar marinförvaltningens i här bilagd skrivelse av
den 22 nästlidne mars uttalade uppfattning, att beviljande av den i
motionen nr 107 i andra kammaren föreslagna livränta åt daglönaren
Anton Viktor Hanssons änka Emilia Charlotta Hansson, född Pettersson,
till så högt belopp som 500 kronor skulle innebära ett betydligt avsteg
från nu gällande pensioneringsgrunder. På grund av Hanssons dödsfall,
som på säreget sätt ägt rum under arbete för statens räkning,
samt övriga ömmande omständigheter måste emellertid anses billigt, att
åt änkan Hausson beredes något understöd, vilket dock till sitt belopp
torde böra hållas inom de gränser, som finnas utstakade i lagen den 5
juli 1901, angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete.»
Även utskottet är av den mening, att beviljandet av en livränta
åt änkan Hansson till så högt belopp, som i motionen föreslagits eller
500 kronor, skulle innebära ett betänkligt avsteg från nu gällande
pensioneringsgrunder. Med hänsyn till de säregna förhållanden, under
vilka Hanssons död inträffat, samt övriga i ärendet föreliggande ganska
ömmande omständigheter, synes emellertid billigheten fordra, att något
understöd beredas änkan Hansson och hennes minderåriga dotter; och
har utskottet ansett detsamma lämpligen böra utgå med 300 kronor till
änkan och 100 kronor till den minderåriga dottern. Beloppen torde
böra anvisas å allmänna indragningsstaten och tilldelas dem från innevarande
års början.
På grund härav hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
II: 107, må medgiva, att daglönaren vid flottans vaw
i Karlskrona Anton Viktor Hanssons änka Emilia Charlotta
Hansson, född Pettersson, och makarnas minderåriga
dotter må å allmänna indragningsstaten åtnjuta
understöd till belopp av änkan tre hundra kronor och
dottern ett hundra kronor, att utgå årligeil från 1917
års början till änkan, så länge hon lever ogift, och
till dottern, till dess hon uppnått 18 års ålder.
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
47
III. Ang. civildepartementet.
17:o) I två likalydande motioner, väckta den ena i första kammaren
under nr 64 av herr Neiglick och den andra i andra kammaren
under nr 166 av herr von Hofsten jämte ytterligare eu av kammarens
ledamöter, har hemställts, »att riksdagen ville bevilja förre avdelningsingenjören
Carl Gerhard Schenströms änka, Hedvig Ellen Schenström,
så länge hon lever ogift, en årlig pension av sexhundra kronor samt åt
vardera av makarnas barn,
Ilrita Elina Carlsdotter Schenström född den 23/d 1900,
Tora* Fredrika » » » » 8/t 1902,
Anna Elisabeth » » » » 24/io 1903,
Eva Marianne » » » » 2l/2 1907,
en årlig pension av tvåhundra kronor till uppnådd 18 års ålder samt
att dessa pensionsbelopp må utgå från och med den 1 januari 1917».
Till stöd för motionen har anförts följande:
»Den 26 januari 1916 avled i lungtuberkulos avdelningsingenjören
Carl Gerhard Schenström, efterlämnande hustru, 44 år gammal, samt 4
döttrar, av vilka den äldsta är född år 1900 och den yngsta 1907, och
således alla fyra barnen i behov av uppfostran och ännu oförmögna att
försörja sig själva.
Visserligen visade bouppteckningen en behållning av 22,457 kronor
16 öre, varav 1,597 kronor 40 öre utgjorde hemmets bohag, men avkastningen
å den återstående behållningen kan ju ej ens räcka till
hustruns och barnens uppehälle än mindre till de senares uppfostran.
Av bifogade bestyrkta avskrift å kungl. järnvägsstyrelsens förteckning
av den 26 januari 1916 över avlidne avdelningsingenjören C. G.
Schenströms tjänstgöring vid statens järnvägsbyggnader framgår, att
den avlidne började sin tjänstgöring vid statens järnvägar den 1 december
1891 och fortsatte därmed till sin död den 26 januari 1916.
Under denna tidsperiod har han dock varit anställd i rysk järnvägstjänst
från och med 1894 till våren 1899, då han den 7 maj åter
anställdes vid svenska statens järnvägar.
Av de återstående 16 åren i statsbanornas tjänst har han under
nära 15 år nästan uteslutande deltagit i byggandet av nya järnvägar
dels såsom avdelningsingenjör och dels såsom arbetschef, och har hans
verksamhet till stor del därvid varit förlagd till de synnerligen ansträn
-
Angående ''pension
åt /. avdelningsingenjören
C. G.
Schenströms
änka och barn.
48
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
gande och krävande anläggningarna av statsbanorna i vårt lands öde
bygder, såsom vid banorna Boden—Morjärv, Gällivare—Riksgränsen och
Östersund—Ulriksfors samt även vid Bohusbanan och senast vid banan
Järna—Norrköping. Av här bifogade läkareintyg från järnvägsläkaren
vid statsbanan genom Bohuslän, dr Herman Johansson, framgår även,
att han ådragit sig sin tuberkulossjukdom under något av åren 1904—
1907, d. v. s. under byggandet av Bohusbanan. Ehuru det givetvis är
svårt att definitivt avgöra den direkta orsaken till sjukdomen, är det
dock mycket som talar för att han smittats av en kamrat, som i likhet
med Schenström ledde arbetena vid en del av banbyggnaden.
Under dennes sjukdom hjälpte Schenström honom med arbetena
såväl utomhus som inne i hans expeditionslokaler i Uddevalla, och övertog
Schenström sedermera efter kamratens död av tuberkulos i augusti
1907 dennes tjänstgöring.
Då Schenström ej tillhörde statens järnvägars ordinarie personal,
hade han ej kunnat bliva delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning
och följaktligen ej heller i dess änke- och pupillkassa, vadan
hans änka och barn nu icke kunna påräkna någon pension från sistnämnda
kassa.
Såsom ovan nämnts är avkastningen å behållningen efter den avlidne
ej på långt när tillräcklig för familjens underhåll och barnens
uppfostran, och skulle denna brist utfyllas ined en del av nu befintliga
tillgångar, så skulle hela kapitalet vara förbrukat inom några få år och
skulle, när det yngsta barnets uppfostran avslutats, så litet av kapitalet
återstå, att modern ej ens nödtorftigt skulle kunna draga sig fram därpå.
Något till alla delar härmed jämförligt fall har riksdagen visserligen
mig veterligt icke haft till behandling, men senast vid 1912 års
riksdag bifölls Kungl. Maj:ts proposition, nr 234, om årlig pension av
600 kronor åt förre avdelningsingenjören vid statens järnvägsbyggnader,
O. Th. Stanzéns änka. Denna änka hade dock inga barn att uppfostra
utan voro alla till myndig ålder komna.
Ingenjör Schenströms änka har däremot som ovan framhållits fyra
minderåriga barn. Ett årligt bidrag av 200 kronor åt vartdera av dessa
för deras uppfostran torde vara måttfullt beräknat.»
Beträffande de vid motionen fogade bilagorna anhåller utskottet få
hänvisa till motionerna.
På anmodan av statskontoret har järnvägsstyrelsen i avgivet yttrande
anfört följande:
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
49
»Vad då först angår motionerna om pensioner åt avdelningsingenjören C. G.
Schenströms änka och barn får styrelsen med vitsordande av de i motionerna lämnade
uppgifterna meddela, att Schenström, som var född den 5 augusti 1866, vid
sin död uppbar en avlöning av 7,380 kronor, varav 6,960 kronor i arvode och 420
kronor såsom ortstillägg.
Såsom framgår av den i motionerna åberopade tjänstförteckningen hade
Schenström förvärvat en tjänstetid vid statens järnvägsbyggnader av 18 år 6
månader. Med hänsyn därtill och till de i motionerna berörda omständigheter,
varunder Schenström avlidit, samt då han icke varit i tillfälle att genom delägarskap
i någon för statens tjänstemän avsedd änke- och pupillkassa tillförsäkra sin
maka och fyra minderåriga barn nödigt underhåll, synes det styrelsen vara med
rätt och billighet överensstämmande, att statsmakterna träda hjälpande emellan
genom beviljande av pension åt hans änka och barn.
Beträffande den pension, som tillerkändes den i motionerna omförmälda förre
avdelningsingenjören O. T. W. Stanzéns änka, så torde man hava anledning antaga,
att pensionen i detta fall bestämts med fästat avseende vid Stanzéns synnerligen
långvariga verksamhet i statens järnvägars tjänst. Stanzén hade nämligen år 1894,
då riksdagen beviljade honom en pension av 1,200 kronor, varit anställd vid statens
järnvägsbyggnader i 27 år, vartill kom att han under åren 1895—1907 — med
undantag av en tid av ett år 4 månader, då han ånyo haft anställning vid statens
järnvägsbyggnader — tjänstgjort såsom extra ordinarie kontorsskrivare vid styrelsens
kontrollkontor.
Beträffande änkan Schenström föreligga, i motsats till vad fallet var beträffande
änkan Stanzén, ömmande omständigheter så tillvida, att den förra har att
försörja fyra minderåriga barn, men å andra sidan har man att taga hänsyn till
att Schenström ej förvärvat så lång tjänstetid samt till den omständigheten,
att den avkastningsbara behållningen i boet efter Schenström uppgått till inemot
21,000 kronor.
Därest Schenström vid sin död varit delägare i statens järnvägars änke- och
pupillkassa efter en avlöning av 6,840 kronor eller det högsta belopp, efter vilket
en med honom närmast likställd ordinarie tjänsteman vid statens järnvägar eller en
baningenjör av 1 klass kan bliva delaktig i nämnda kassa, skulle pensionsbeloppet
för hans änka och fyra barn hava utgjort 2,018 kronor om året.
Med avseende emellertid därå, att för erhållande av pension från nämnda
kassa förutsattes erläggande av icke obetydliga avgifter till kassan, genom vilka
delägarna beräknas själva bidraga till övervägande del av pensionskostnaderna, synes
det som om vid bestämmande av pensionsbelopp i sådana fall som det föreliggande,
där inga som helst pensionsavgifter förekommit, nödig hänsyn borde tagas till berörda
omständighet.
På grund härav samt i betraktande av Schenströms ej så långa tjänstetid
och hans efterlämnade änkas och barns ekonomiska ställning och med hänsyn jämväl
till de pensionsbelopp, som förut i liknande fall tillerkänts efterlevande efter
tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader, skulle det kunna ifrågasättas, huruvida
icke de av motionärerna föreslagna pensionsbeloppen, tillhopa 1,400 kronor, vore något
för högt tilltagna. Med avseende å penningevärdets fall under de senare åren anser
sig dock styrelsen för sin del icke böra påyrka någon nedsättning av de föreslagna
pensionsbeloppen.»
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 käft. (Nr 36.)
Järnvägs
styrelsen.
7
50
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Statskontoret.
Utskottet.
Angående
understöd åt
filarebasen
N. A. P. Sandbergs
änka.
För egen del har statskontoret anfört:
»Med avseende på de i motionerna nr 64 i första kammaren och
nr 166 i andra kammaren anförda omständigheter samt med hänsyn til
vad järnvägsstyrelsen i sitt här bifogade, i ärendet den 31 nästlidne
mars avgivna utlåtande anfört, anser statskontoret billigt, att något
understöd lämnas änkan Schenström och hennes fyra minderåriga barn.
Beloppen av de föreslagna understöden synas dock statskontoret för
höga i jämförelse med hittills beviljade pensioner från allmänna indragningsstaten.
En pension åt änkan av 400 å 500 kronor samt till
vart och ett av barnen av 150 kronor att utgå intill fyllda 18 år skulle
ungefär motsvara vad förut i liknande fall utgått såsom understöd.»
Lika med ämbetsverken finner utskottet det vara med rättvisa och
billighet överensstämmande, att något understöd av allmänna medel tilldelas
änkan Schenström och hennes minderåriga döttrar. Vad beträffar
beloppen av dessa, delar utskottet statskontorets mening, att de föreslagna
understöden synas väl höga i jämförelse med vad hittills i liknande
fall anvisats från allmänna indragningsstaten, och anser utskottet desamma
skäligen böra bestämmas till 500 kronor för änkan och 100
kronor till var och en av »de fyra döttrarna att utgå under vanliga
villkor från 1917 års början.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner
1: 64 och II: 166, må medgiva, att förre avdelningsingenjören
Carl Gerhard Schen ströms änka Hedvig
Ellen Schenström, född von Fieandt, samt makarnas
minderåriga döttrar Brita Elina Carlsdotter, Tora
Fredrika, Anna Elisabeth och Eva Marianne må å allmänna
indragningsstaten åtnjuta pensioner till belopp
av änkan Schenström fem hundra kronor samt var och
en av de fyra döttrarna ett hundra kronor, att från
och med 1917 års början årligen utgå till änkan, så
länge hon lever ogift, och till en var av döttrarna, till
dess hon uppnått 18 års ålder.
18:o) I en inom andra kammaren väckt motion, nr 70, har herr
Borggren hemställt, »att riksdagen ville bevilja filarebasen Nils Anders
Persson Sandbergs änka, Anna Sandberg, ett årligt understöd av 240
kronor om året, att utgå från och med den 1 januari 1917, så länge
hon lever ogift».
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
51
Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:
ȁr 1911 avled filarebasen nr 100 Nils Anders Persson Sandberg,
anställd vid statens järnvägar i Malmö, vilken varit anställd där från
och med den 11 maj 1876 till och med den 18 december 1911, vilken
dag han avled efter 15 dagars sjukdom.
Han efterlämnade vid sin död änkan Anna Sandberg, född Svensson.
Ånkan, som är född den 3 april 1852, är sjuklig och kan ej försörja
sig själv samt befinner sig i fattiga omständigheter.
Med hänsyn härtill tillåter jag mig vördsamt påkalla riksdagens
medverkan för att något understöd må komma henne till del.
En del tjänstemän, som innehaft liknande befattning av det slag,
Sandberg med stor skötsamhet upprätthållit, ha erkänts vara av den
betydelse, att de numera uppförts som ordinarie statstjänstemän med
ty åtföljande pensionsrätt.
Vid motionen äro fogade trenne bilagor och tillåter sig utskottet
att beträffande dessa hänvisa till motionen.
På anmodan av statskontoret har järnvägsstyrelsen i avgivet
yttrande angående understöd åt ej mindre Sandbergs änka än även
under nästföljande punkt omförmälda O. N. A. Hanssons änka anfört
följande:
»Beträffande motionerna om årligt understöd åt filarbasen Nils Anders Persson
Sandbergs änka Anna Sandberg, född Persson, och extra ordinarie lokomotivreparatören
Otto Alfred Hanssons änka Anna Maria Hansson, född Nilsson, får styrelsen,
med vitsordande av de i motionerna angående Sandbergs och Hanssons tjänstetid
vid statens järnvägar lämnade uppgifterna anföra följande.
Sandberg hade vid sitt frånfälle en timlön av 56 öre, vilket motsvarar omkring
1,600 kronor för år. Beträffande änkan Sandbergs ekonomiska ställning
har styrelsen inhämtat, att Jbouppteckningen efter Sandberg utvisade en behållning
av 4,798 kronor 89 öre. År 1914 inköpte Malmö stad en fastighet, tillhörande
Sandbergs stärbhus, och tillförde detta köp stärbhuset efter avdrag för inteckningar
en summa av 8,500 kronor. Då därtill kommer, att änkan Sandbergs barn äro vuxna
och försörja sig själva, kunna icke ömmande omständigheter sägas föreligga i detta fall.
Motionärens uppgift, att en del tjänstemän, som innehaft liknande befattning
av det slag, Sandberg upprätthållit, erkänts vara av den betydelse, att de numera
uppförts som ordinarie tjänstemän med ty åtföljande pensionsrätt, syftar på de
verkstadsförmän, vilka uppfördes å ordinarie stat från den 1 januari 1916. Dessa
förmän hade redan år 1909 antagits till extra ordinarie verkstadsförmän och uppburo
redan då månadsavlöning. Sandberg åter hade vid sin död ännu icke blivit
befordrad till verkstadsförmän utan var då filarbas med timlön, d. v. s. arbetare,
vadan något berättigande till pension för änkan Sandberg på grund av arten av
mannens anställning vid tiden för dödsfallet icke förefinnes.
Vad Hansson beträffar, så innehade han vid sitt frånfälle en månadslön av
143 kronor, motsvarande 1,716 kronor för år. Vid nämnda tid hade han uppnått
Järnvägt
styrclten.
52
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Statskontoret.
Utskottet.
en levnadsålder av 52 år. Om han levat vid tillsättandet av de från ingången av
år 1916 å ordinarie stat uppförda lokomotivreparatörstjänsterna, hade han ändock
icke kunnat ifrågakomma till erhållande av ordinarie anställning, enär han vid
denna tid skulle hava rätt väsentligt överskridit den levnadsålder, 50 år, efter vars
uppnående en extra ordinarie tjänstehavare enligt praxis anses hava förlorat all
möjlighet att komma på ordinarie stat vid statens järnvägar.
I motionen uppgives, att änkan Hansson har svårt att kunna försörja sig
och befinner sig i fattiga omständigheter. Detta påstående vederlägges emellertid,
åtminstone i vad det avser hennes försörjningsförmåga, av bifogade intyg, varav
framgår, att hon sedan oktober 1915 innehar tillfällig anställning vid statens järnvägars
tvättinrättning i Ängelholm samt att hennes inkomst under år 1916 utgjorde
699 kronor.
Enligt styrelsens mening skulle beviljande av årliga understöd, på sätt i
motionerna föreslagits, åt änkorna Sandberg och Hansson innebära ett frångående
av de principer, som, om man bortser från 1916 års riksdagsbeslut att på grund
av synnerligen ömmande omständigheter bevilja pension åt extra ordinarie lokomotivreparatören
P. G. Nordvalls änka och minderåriga dotter, hittills legat till grund
för beslut i ärenden angående understöd av statsmedel åt efterlevande efter personer,
som haft anställning i extra eller extra ordinarie tjänst vid statens trafikerade
järnvägar och sålunda icke varit berättigade att vinna delägarskap i statens järnvägars
änke- och pupillkassa. Dylika tjänstehavares änkor och barn hava nämligen
— för såvitt icke laglig rätt till skadestånd funnits för dem — i regel icke ansetts
kunna ifrågakomma till erhållande av årligt understöd av statsmedel. Om undantag
möjligen gjorts i några få enstaka fall, som förekommit till behandling före det här
ovan särskilt angivna, så torde grunden därtill vara att söka i att synnerligen
ömmande omständigheter förekommit i de särskilda fallen, och torde de understöd,
som därvid kommit vederbörande till del, endast varit tillfälliga.
Då i intet av förevarande två fall synnerligen ömmande omständigheter kunna
anses föreligga och då enligt styrelsens mening bifall till motionerna helt säkert
skulle föra med sig synnerligen vittgående konsekvenser, anser styrelsen för sin del
det icke vara tillrådligt att bevilja de i motionerna föreslagna understöden till
änkorna Sandberg och Hansson.»
Statskontoret har i fråga om den nu föreslagna pensionen förklarat
sig för sin del icke hava något att erinra mot styrelsens mening,
att beviljande av årligt understöd åt änkan Sandberg skulle innebära
ett frångående av de principer, som hittills legat till grund för beslut
i ärenden angående understöd av statsmedel åt efterlevande efter personer,
som haft anställning i extra eller extra ordinarie tjänst vid statens
trafikerade järnvägar och sålunda icke varit berättigade att vinna delägarskap
i statens järnvägars änke- och pupillkassa.
På de av ämbetsverken anförda skäl och då i förevarande fall
några särskilt ömmande omständigheter icke synas vara för handen, har
utskottet ansett sig böra avstyrka bifall till motionen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
58
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motion II : 70 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
19:o) I en inom andra kammaren av herr Borggren väckt motion,
nr 71, har hemställts, »att riksdagen ville bevil ja extra lokomotivreparatör
Nils Alfred Hanssons änka, Anna Maria Hansson, ett årligt understöd
av 240 kronor, att utgå från och med den 1 januari 1917, så länge
hon lever ogift».
Till stöd för motionen har anförts följande:
»År 1915 den 27 juli avled vid statens järnvägar i Ängelholm
anställde extra ordinarie lokomotivreparatören Otto Alfred Hansson,
född den 3 mars 1863.
Han hade vid sin död varit anställd vid statens järnvägars tjänst,
först som verkstadsarbetare från'' den 16 november 1900 till den 22
februari 1905, sedan som extra ordinarie stallreparatör från den 1 mars
1905 till den 31 mars 1908, sedan som extra ordinarie lokomotivreparatör
från den 1 april 1908 till sin död den 27 juli 1915.
Han efterlämnade vid sin död änkan, Anna Maria Hansson, född
Nilsson, som är född den 23 maj 1866. Hon lider av utbredda benåderbråk
och har ytterst svårt att kunna försörja sig och befinner sig
i fattiga omständigheter, vilket även avskrift av bouppteckningen efter
Hansson visar.
Med hänsyn härtill tillåter jag mig vördsamt påkalla riksdagens
medverkan för att något understöd må komma henne till del.
Tjänstemän, som innehaft ungefär liknande befattning av det slag
Hansson med stor skötsamhet upprätthållit, ha erkänts vara av den
betydelse, att de från den 1 januari 1916 uppförts som ordinarie statstjänstemän
med ty åtföljande pensionsrätt.»
Vid motionen finnas fogade åtskilliga bilagor, till vilka utskottet
anhåller få hänvisa.
På anmodan av statskontoret har järnvägsstyrelsen avgivit yttrande
i ärendet och tillåter sig utskottet att beträffande såväl detta som statskontorets
utlåtande hänvisa till nästföregående punkt.
Under åberopande av vad utskottet anfört vid punkt 18 här ovan
beträffande föreslagen pension åt änkan Sandberg hemställer utskottet,
Angående
understöd åt
extra lokomotivreparatör
N. A, Hansso
ne änka.
54
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Angående
livränta åt
järnvägsarbetaren
E. J.
Eriksson.
att förevarande motion II: 71 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
20:o) I en inom andra kammaren av herr Törnkvist väckt motion
nr 72, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta tillerkänna järnvägsarbetaren
Erik Johan Eriksson, Göteborg, som ersättning för skada (hel
invaliditet) till följd av olycksfall i arbetet för statens järnvägar en
årlig livränta av 800 kronor, att utgå från dag då sjukavlöningen
upphör att utgå».
Till stöd för motionen har motionären anfört följande:
»Järnvägsarbetaren Erik Johan Eriksson, född 5 november 1874,
som sedan år 1910 arbetat i statens järnvägars tjänst, drabbades vid
stensprängningsarbete för statens järnvägars räkning den 17 oktober
1914 av en olycka, som berövade honom synförmågan på båda ögonen.
Enligt samstämmiga vittnesbörd, av vilka ett, utfärdat av arbetsförmannen
C. A. G:son Granath, här bifogas, berodde olyckan därpå, att vid skottlossning
använd stubintråd var bristfällig. Skuld till olyckan kan sålunda
icke vidlåda Eriksson, vilket jämväl bestyrkes av arbetschefen,
baningenjör Anton Larsson.
Eriksson har blivit tillerkänd en livränta årligen på 300 kronor.
Denna livränta har emellertid ännu inte ansetts lämpligt att utbetala,
utan uppbär E. i stället fortfarande och intill den 31 december 1918 en
sjukavlöning av 3 kronor per dag, för att E. skall beredas tillfälle att
genomgå lärokurs vid kungl. hantverksskolan för blinda i Kristinehamn,
med början under hösten 1916. Eriksson har ej kunnat beredas plats
i nämnda skola, utan har han i stället börjat i blindskolan i Göteborg,
i vilken stad han är bosatt. Järnvägsmyndigheterna ha emellertid funnit
anledning att fortfarande i stället för livränta utbetala sjukavlöning med
3 kronor om dagen till Eriksson, under förutsättning att han så fort
ske kan söker och vinner inträde vid kungl. hantverksskolan för blinda
och intill dess fortfarande begagnar sig av privat undervisning i den
utsträckning ske kan.
För Eriksson, som har hustru och tre minderåriga barn att försörja,
är redan 3 kronor om dagen litet för att trygga en någorlunda
dräglig tillvaro, men också denna ersättning uppbär han tack vare
järnvägsstyrelsens stora tillmötesgående. När villkoren för sjukavlöningens
utgående upphört, utgår emellertid, enligt tillämpad ordning, en årlig
livränta av 300 kronor. Visst synes vara, att, då Eriksson under vissa
villkor tillerkänts fortsatt sjukavlöning i stället för livränta under en
tid av över tre år, sedan rätten till sjukhjälp formellt upphörde (från
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
55
1 december 1915 till 31 december 1918), järnvägsstyrelsen i högsta
grad beaktat omöjligheten för eu arbetets invalid att kunna draga sig
fram med sig och sin familj på ett årligt belopp av 300 kronor. Genom
den nya olycksfallslagen av år 1916 har också riksdagen för sin del
biträtt en sådan mening.
I lag av 5 juli 1901 angående ersättning till följd av olycksfall i
arbete stadgas i § 3, att staten har ersättningsplikt i vissa fall mot
skadad arbetare, däremot gälla icke för staten de regler för fixering av
ersättningsbeloppets storlek i förekommande fall, som samma lag föreskriver
för arbetsgivare i privat verksamhet. I regeringspropositionen
till riksdagen år 1900, som i denna del synes ligga till grund för riksdagens
beslut år 1901, uttalas: »Då staten och kommunerna äro skyldiga
att giva ersättning för olycksfall i varje av dem idkad farlig verksamhet,
finnes uppenbarligen icke något behov att, beträffande dessa arbetsgivares
ersättningsskyldighet, särskilt uttala en regel, svarande emot
den för enskilda arbetsgivare uppställda.
_ Staten har sålunda full frihet att i varje särskilt fall reglera ersättning
åt i arbete skadad arbetare. Denna frihet är det så mycket
större anledning att på ett liberalt sätt använda redan nu, som, efter
1916 års olycksfallslags antagande, ingen hållbar grund för det allmänna
synes finnas att därefter utbetala skadeersättning enligt den gamla lagens
för privata arbetsgivare ännu gällande principer.»
Beträffande vid motionen fogade bilagor får utskottet hänvisa till
motionen. .
Järnvägsstyrelsen har på anmodan av statskontoret i avgivet
yttrande anfört:
o »Vidkommande motionen om pension åt järnvägsarbetaren Erik Johan Eriksson
far styrelsen vitsorda de i densamma lämnade uppgifterna angående tillerkännande
av livränta och sjukavlöning åt Eriksson. Däremot torde motionärens påstående,
att de i lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete stadgade regler för fixering av ersättningsbeloppets storlek icke
gällde för staten såsom arbetsgivare, icke vara riktigt. I 3 § av nämnda lag föreskrives
nämligen att, ''utövar staten eller kommun på yrkesmässigt sätt någon i
2 § omförmäld verksamhet, vare staten eller kommunen ersättningsskyldig enligt
1 § för skada till följd av olycksfall i arbete, som härflyter från utövningen av
den verksamhet’, och i sistnämnda paragraf säges, att »varder arbetare skadad till
följd av olycksfall i arbete, vare i de fall, som i 2 och 3 §§ avses arbetsgivaren
pliktig att utgiva ersättning enligt de i denna lag stadgade grunder». Härav framgar
tydligt, att även staten är bunden av de i 1901 års lag föreskrivna grunderna
för ersättningsbeloppets storlek och att den högsta livränta, staten enligt nämnda
lag kan utgiva, sålunda är 300 kronor. Vidare stadgas i lagen om försäkring för
olycksfall i arbete den 17 juni 1916, att nämnda lag skall träda i kraft den 1
Järnvägs
styrelsen.
Statskontoret.
Utskottet.
56 Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
januari 1918, men att ersättningsanspråk, som grundas på olycksfall, vilket dessförinnan
inträffat, bedömes enligt äldre lag. Då Eriksson skadades den 17 oktober
1914, är i detta fall 1901 års lag tillämplig.
Då Eriksson sålunda tillerkänts den högsta livränta, som enligt gällande lag
kan utgivas till honom, samt styrelsen därutöver behjärtat hans sorgliga belägenhet
genom att för det ändamål, som i motionen uppgives, tillförsäkra honom för tiden
till utgången av år 1918 sjukhjälp med 3 kronor om dagen, att utgå i stället för
vad av den honom tillerkända livräntan belöper å samma tid, synes åtminstone för
närvarande skäl icke förefinnas att bevilja honom särskilt ärligt understöd utöver
de förmåner, som tillförsäkrats honom.»
För egen del har statskontoret anfört följande:
»Av vad järnvägsstyrelsen i meranämnda skrivelse anfört angående
de åtgärder, som från dess sida vidtagits i anledning av det järnvägsarbetaren
Erik Johan Eriksson övergångna olycksfall, varigenom han förlorat
synförmågan på båda ögonen, synes framgå, att åtminstone för
närvarande så mycket från det allmänna gjorts, som kan anses erforderligt
för att tillsvidare möjliggöra för Eriksson en dräglig existens.
En livränta åt Eriksson, varom i motionen nr 72 i audra kammaren
förslag väckts, torde .fördenskull icke ännu kunna anses vara av behovet
påkallad.»
Av handlingarna i ärendet framgår, att Eriksson av järnvägsstyrelsen
tillerkänts en årlig livränta av 300 kronor eller det högsta belopp,
som enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till
följd av olycksfall i arbete kan utgivas till honom samt att styrelsen,
behj ärtande hans sorgliga belägenhet, i syfte att låta honom genomgå
lärokurs vid en hantverksskola för blinda, för tiden den 1 januari 1917
—den 31 december 1918 beviljat honom sjukavlöning med 3 kronor om
dagen, att utgå i stället för vad av omförmälda livränta belöper å samma
tid. Myndigheterna hava därför ansett, att åtminstone icke för närvarande
skäl förefunnes att utöver de förmåner, som tillförsäkrats Eriksson,
bevilja honom ytterligare årligt understöd.
Enligt utskottets mening föreligga emellertid här sådana ömmande
omständigheter, att billigheten synes fordra, att staten än ytterligare
träder hjälpande emellan och har utskottet för sin del ansett, att Eriksson
utöver förberörda livränta bör komma i åtnjutande av en tilläggspension
å allmänna indragningsstaten av skäliga ansedda 500 kronor
att utbetalas från den dag sjukavlöning till Eriksson icke vidare utgår.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 72, må medgiva, att järnvägsarbetaren Erik Johan
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
57
Eriksson, Göteborg, må — utöver den honom enligt
lagen den 5 juli 1901, angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete tillerkända livränta — å
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig tilläggspension
till belopp av femhundra kronor att utgå från
den dag särskild sjukavlöning upphör att till honom
utbetalas.
21:o) I en inom andra kammaren av herr Stenudd väckt motion,
nr 236, har motionären anfört följande:
»Enligt vad bifogade betygsavskrifter utvisa, har smeden vid statens
järnvägar Karl Johan Andersson Lind varit anställd vid nämnda järnvägar
sedan år 1868. Hans anställningstid har egentligen enligt hans
egen uppgift varit 53 år, men har hans betyg för de 4 första åren
förkommit, och det har ej lyckats honom att erhålla nya sådana. Som
framgår av närlagda avskrift av avskedsbevis den 29 oktober 1894, har
han blivit tillerkänd en årlig pension med kronor tvåhundra.
Om detta belopp redan då kunde anses otillräckligt, så torde detta
numera vara alldeles för litet för att kunna livnära sig med.
Trots sin höga ålder arbetar han ännu i smedjan, men det börjar
vara slut med hans krafter, varför han nödgas sluta under den allra
närmaste tiden. Då han ej äger några tillgångar eller utsikter till
annan hjälp, nödgas han vända sig till fattigvården, så snart hans anställning
vid järnvägen blir slut, enär den Kila pensionen ej förslår till
hans uppehälle allra minst under denna dyrtid.
Enligt de grunder, efter vilka pension plägar beredas förmän och
arbetare vid statens järnvägsbyggnader, lär pensionsbeloppet utgå till
arbetarna med kronor 300.
Med åberopande av det anförda jämte medföljande bilagor samt
riksdagens beslut med anledning av kungl. propositionen nr 134 vid
1916 års riksdag får jag härmed anhålla, att riksdagen måtte höja den
till smeden Karl Johan Andersson Lind utgående pensionen med 100
kronor årligen eller från 200 till 300 kronor att utgå efter samma grunder,
som i det ovannämnda avskedsbeviset omförmälas.»
Vid motionen har fogats bland annat ett så lydande avskedsbevis:
»Sedan Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 25 maj 1894 till kännedom
och efterrättelse i vad på kungl. järnvägsstyrelsen beror meddelat, att 1894 års
riksdag, med anledning av en utav Kungl. Maj:t i ämnet avlåten proposition, medgivit,
att järnvägsarbetaren Karl Johan Andersson Lind finge från och med månaden
näst efter den, varunder han av järnvägsstyrelsen entledigades från anställning vid
Bihang till riksdagens protokoll 1317. 8 samt. 26 käft. (Nr 36.) 8
Angående förhöjd
pension
åt smeden
K. J. A. Lind.
58
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Järnvägsstyrelsen.
statens järnvägsbyggnader, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension till ett belopp av tvåhundra kronor, dock att, därest Lind
framdeles erhölle anställning mot avlöning av statsmedel, hans pensionsbelopp skulle
för den tid hans anställning varade, minskas med ett belopp, motsvarande den nya
avlöningen, eller, om denna uppginge till samma eller högre belopp, under tiden
upphöra att utgå,
så får styrelsen härigenom till bevis meddela, att bemälda Karl Johan
Andersson Lind, vilken är född den 4 juni 1889 i Ronneby församling av Blekinge
län och för närvarande mantalsskriven i Degerfors församling av Västerbottens län
blivit den 1 juni 1894 ur statens järnvägsbyggnaders tjänst entledigad;
ägande Karl Johan Andersson Lind att för pensionens utbekommande hänvända
sig till kungl. statskontoret.
Stockholm den 29 oktober 1894.
Budolf Cronstedt.
C. Löfrnan.»
Järnvägsstyrelsen, som av statskontoret anmodats att yttra sig i
ärendet, har i avgivet utlåtande anfört följande:
»Av de vid motionen fogade betygen samt övrig utredning i ärendet framgar,
att Lind, som vid sitt avsked år 1894 räknat 27 tjänstår vid statens järnvägsbyggnader,
efter sagda tidpunkt åter arbetat vid nämnda järnvägsbyggnader till
1902 eller i 8 år samt att han sedan sistnämnda år är anställd vid statens järnvägars
banavdelning. Linds tjänstetid uppgår sålunda numera till 35 år vid statens
järnvägsbyggnader och 14 år vid statens trafikerade järnvägar eller tillhopa 49 ar.
Under hela denna tid har Lind arbetat såsom smed. Enligt vad styrelsen inhämtat,
har Lind hittills icke uppburit den honom år 1894 tillerkända pensionen eller någon
del därav.
Då Lind, som nu är 78 år gammal, torde få anses hava uppnatt en sådan
levnadsålder, att han vid innehavande anställnings upphörande svårligen kan bereda
sig annan inkomstgivande verksamhet samt han förty skulle komma att för levnadsbehovens
tillfredsställande vara hänvisad allenast till den efter nuvarande förhallanden
obetydliga pension, som år 1894 tilldelades honom, anser styrelsen det vara
med rättvisa och billighet överensstämmande, att förhöjning av samma pension
beredes honom. . . .
I avseende å det belopp, vartill Linds pension i motionen föreslagits skola
höjas, så har härvid följts den princip, som senast av 1916 års riksdag tillämpats
vid beviljande av pensioner till vissa förmän och arbetare vid statens jämvägsbyggnader,
nämligen att pensionen — lika för alla — bör bestämmas till enahanda
belopp, som enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete högst kan utgå eller 300 kronor.
Styrelsen får därför, med vitsordande av Linds under tjänstetiden ådagalagda
nit och skicklighet, hemställa, att den Lind å allmänna indragningsstaten beviljade
pension av 200 kronor mätte höjas till 300 kronor, att utgå under hans återstående
livstid från och med månaden näst efter den, under vilken han erhåller entledigande
från nu innehavande anställning vid statens järnvägar, dock med villkor att, därest
han framdeles skulle erhålla anställning mot avlöning av statsmedel, uppgående till
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
59
det för honom såsom yrkesarbetare beräknade årliga medelinkomstbelopp av 1,200
kronor, pensionen skall, så länge anställningen varar, upphöra att utgå samt, vid
sådan avlönings uppbärande i övrigt, minska, så att densamma jämte avlöningen
icke uppgår till högre belopp än nämnda medelinkomst.»
För egen del har statskontoret åberopat vad järnvägsstyrelsen i
sitt utlåtande anfört.
Av utredningen i ärendet framgår, att Lind, som år 1894 erhållit
avsked från sin anställning vid statens järnvägsbyggnader och därvid
av riksdagen tillerkänts pension å allmänna indragmngsstaten till belopp
av 200 kronor, jämväl därefter arbetat vid nämnda järnvägsbyggnader
till år 1902 utan att därunder uppbära något av den honom tillkommande
pensionen. Vid sådant förhållande har utskottet ansett det vara med
rättvisa och billighet överensstämmande, att Lind, vilken numera är 78
år gammal, tillerkännes en sådan förhöjning av pensionen, att denna i
sin helhet uppgår till det belopp, varom utskottet, på sätt närmare
framgår av utskottets förslag under punkterna 29 och 30 här nedan, i
enlighet med statskontorets förslag och på av statskontoret anförda skäl
gjort hemställan eller 400 kronor. För pensionens utgående torde höra
föreskrivas de av järnvägsstyrelsen föreslagna villkor.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 236, må medgiva, att smeden vid statens järnvägar
Karl Johan Andersson Lind må, utöver honom av
1894 års riksdag beviljad pension till belopp av tvåhundra
kronor, från och med månaden näst efter den,
i vilken han erhåller entledigande från sin anställning
vid statens järnvägar, under sin återståande livstid
uppbära årligen ytterligare tvåhundra kronor å allmänna
indragningsstaten, dock med villkor att, därest
han framdeles skulle erhålla anställning mot avlöning
av statsmedel, uppgående till det för honom såsom
yrkesarbetare beräknade årliga medelinkomstbelopp av
1,200 kronor, pensionen skall, så länge anställningen
varar, upphöra att utgå samt, vid sådan avlönings
uppbärande i övrigt, minska, så att densamma jämte
avlöningen icke uppgår till högre belopp än nämnda
medelinkomst.
♦
Statskontoret.
Utskottet
60
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Angående
understödet
åt postköraren
C. G. Johansson.
Generalpost
styrelsen.
22:o) I en inom andra kammaren av herr Johanson i Huskvarna
väckt motion, nr 68, anföres följande:
»Postköraren Carl Gustaf Johansson i Jönköping, född den 7 oktober
1847, således ingången i sitt sjuttionde år, har alltsedan i april månad
1883 uppehållit postkörarebefattningen mellan Jönköpings järnvägsstationer
och postkontoret samt Jönköpings hamn och postkontoret i Jönköping
i flera turer om dagen, därav vissa turer under såväl tidiga
morgon- som sena aftontimmar, och under väntan på posttågens ankomst
i alla väderleksförhållanden plikttroget fullgjort denna tjänst mot billig
ersättning under en så lång tid av närmare 34 år, varför han gjort sig
förtjänt av någon hjälp under gamla dagar.
En dylik syssla är icke någon fast anställning och därför icke
berättigar till någon pension eller något ålderdomsunderstöd. Det torde
likväl vara rätt och billigt att, då mannen i fråga en så lång tid oavbrutet
haft anställning i statens tjänst och därvid plikttroget och till sina
förmäns belåtenhet, vilket bifogade intyg visar, fullgjort sina åligganden,
han då i likhet med den fast anställda kommer i åtnjutande av ett understöd
för sin ålderdom.
Nämnda Johansson har uppehållit sig på denna lilla inkomst och
icke kunnat lägga av något kapital för att trygga sin ålderdom, varför
han är i stort behov av understöd, då han nu på grund av ålder måste
lämna uppdraget. Jag finner mig därför föranlåten vädja till riksdagens
i dylika fall ofta anlitade hjälpsamhet och får därför hemställa, att riksdagen
måtte bevilja åt postköraren Carl Gustaf Johansson i Jönköping
ett årligt understöd av 500 kronor för sin återstående livstid att utgå
från och med den dag han lämnar sin anställning som postkörare.»
Beträffande de vid motionen fogade bilagorna anhåller utskottet
få hänvisa till motionen.
Generalpoststyrelsen, som av statskontoret anmodats att yttra sig
i ärendet, har i avgivet utlåtande anfört följande:
»Postköraren Carl Gustaf Johansson har alltsedan den 1 maj 1883 på grund
av med honom upprättat kontrakt med användande av egen häst besörjt posttransporter
i Jönköping. Under den första tiden, Johansson handhade detta bestyr, då
postkörning inom staden icke förekom i större utsträckning, ägnade sig Johansson
även åt andra körslor. Under den senare hälften av tiden har Johansson uteslutande
sysslat med postkörning. Under det första året uppgivas posttransporterna
hava tagit en tid av omkring 5 timmar om dagen 3 å 4 dagar i veckan. Sedan
dess har antalet turer år från år ökats och lära numera sysselsätta postköraren
7 å 8 timmar dagligen.
För skötandet av detta bestyr har Johansson uppburit viss ersättning per
tur. Från att under år 1884 hava uppgått till 148 kronor 50 öre ökades den årliga
Bankoutskottets utlåtande Nr 36. 61
ersättningen med posttransportturernas antal och uppgick under år 1916 till 1,158
kronor 20 öre.
Enligt vad generalpoststyrelsen inhämtat anses Johanssons ekonomi vara
någorlunda god, åtminstone så länge han kan syssla med postkörningen. För år
1916 är Johansson enligt bevillningsförordningen taxerad för en inkomst av 800
kronor, varav 410 kronor av kapital samt 390 kronor av rörelse, yrke eller tjänst,
med bevillningsfritt avdrag för 550 kronor, samt enligt förordningen om inkomstoch
förmögenhetsskatt till 900 kronor med avdrag enligt 19 § av 200 kronor.
Rörande Johansson åliggande försörjningsplikt har meddelats, att han i viss
mån bidrager till yngste sonens uppehälle.
Framställningar om understöd åt med Johansson i viss mån jämförliga befattningshavare
hava tidigare bifallits av Kungl. Maj:t och riksdagen.
Sålunda beviljade 1909 års riksdag ett årligt understöd av 300 kronor åt
postföraren Anders Johan Johansson, 1911 års riksdag ett årligt understöd av 120
kronor åt postföraren Anders Johan Eriksson samt 1913 års riksdag ett årligt
understöd av 300 kronor åt postföraren Olof Johansson Ferm.
Härvid torde emellertid icke böra förbises, att förenämnda personer, åt vilka
understöd beviljats, varit postförare med åliggande att forsla post mellan olika postanstalter,
ett arbete som i fråga såväl om arbetets art som det därmed förenade
ansvar måste anses vara ojämförligt mycket mera krävande än verkställande av
posttransporter inom ett samhälle.
Beträffande Eriksson förelågo särskilda omständigheter. Han hade nämligen
under tjänstutövning ådragit sig allvarlig skada, medförande sådan nedsättning av
arbetsförmågan att, därest lagen om olycksfall i arbete varit tillämplig på honom,
han skulle hava varit berättigad till en årlig livränta av 120 kronor eller samma
belopp, som av riksdagen tillerkändes honom såsom understöd.
Johansson och Ferm hade under en lång följd av år — Johansson under 38
år och Ferm under nära 33 år — fullgjort postföring under sällsynt svåra och
krävande förhållanden. Båda levde dessutom i svårt ekonomiskt betryck.
Beträffande postköraren Johansson i Jönköping torde, såvitt generalpoststyrelsen
kunnat inhämta, icke kunnat anses föreligga några särskilt ömmande
omständigheter.
Beviljandet av understöd åt personer i Johanssons ställning, synes generalpoststyrelsen
jämväl kunna medföra nog så vittgående konsekvenser.»
För egen del har statskontoret anfört, att om än framdeles omstän- statskontoret.
digheterna kunde bliva sådana, att billigtvis någon pension borde åt
Johansson beredas, han dock för närvarande ej syntes vara i något mera
trängande behov av understöd.
Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst rörande Johanssons utskottet.
verksamhet och då Johansson icke innehaft statstjänst, samt, enligt vad
handlingarna i ärendet utvisa, några särskilt ömmande omständigheter
icke heller synes föreligga, har utskottet ansett sig böra avstyrka bifall
till motionärens framställning.
Utskottet hemställer alltså,
62
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
att ifrågavarande motion II: 68 icke må av riksdagen
bifallas.
IV. Ang. finansdepartementet.
Angående tillläggspension
åt aktuarien
F. A. Sundberg.
23:o) I en till riksdagen den 16 april 1917 avlåten proposition,
nr 267, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att förste aktuarien i statistiska centralbyrån
Fredrik Alfred Sundberg må från den tidpunkt, då han kommer i åtnjutande
av honom författningsenligt tillkommande pension under sin
återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten en tilläggspension
av 600 kronor årligen.
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört
följande:
»Vid behandling den 14 januari 1915 av de frågor, som tillhörde
riksstatens andra huvudtitel, anförde chefen för justitiedepartementet, att
en slutlig reglering av löneförhållandena inom statsdepartementen för
det dåvarande icke kunde upptagas till behandling samt att, därest detta
uppskov med frågans avgörande komme att beträffande viss befattningshavare
inverka menligt i pensionshänseende, Kungl. Maj:t icke torde
komma att underlåta att i fråga om sådan person tillkommande pension
i sinom tid hos riksdagen göra den framställning, som billigheten kunde
anses fordra.
Då chefen för justitiedepartementet nästföljande år hade att yttra
sig rörande anslagen under andra huvudtiteln, återkom han till samma
fråga och anförde därom den 14 januari 1916, bland annat, följande:
Vad beträffade de enskilda fjänstemännens intresse av frågans lösning,
torde böra framhållas, att för dåvarande ordinarie befattningshavare
detta uppskov dock icke torde bliva av allt för stor betydelse i löneeller
pensionsavseende. Det torde nämligen få anses sannolikt, att de
flesta av dem genom en definitiv lönereglering ej skulle komma att tillerkännas
åtminstone avsevärt högre löneförmåner än de, av vilka de då
vore i åtnjutande enligt den för dem gällande provisoriska löneregleringen.
Skulle vidare någon av samma befattningshavare komma att,
innan den slutgiltiga löneregleringen komme till stånd, avgå från sin tjänst,
torde, på sätt departementschefen framhållit redan den 14 januari 1915,
Kungl. Maj:t icke komma att underlåta att hos riksdagen göra den
framställning om förbättrad pension, som billigheten kunde anses fordra;
Banlcoutshuttets utlåtande Nr 36.
63
och med billighet torde vara mest överensstämmande att åt dylik befattningshavare
tillerkändes den pension, som kunde beräknas hava bort
komma honom till del, därest den slutgiltiga löne- och pensionsregleringen
trätt i tillämpning redan med 1916 års ingång, d. v. s. den tidpunkt,
från vilken den skulle hava kommit att gälla, därest löneregleringsfrågan,
såsom från början varit ämnat, fått sin lösning redan vid
1915 års riksdag.
Nu har statistiska centralbyrån uti underdånig skrivelse den 12
mars 1917 yttrat:
I underdånig skrivelse den 7 december 1915 anförde ämbetsverket, bland
annat, följande:
»Eders Kung! Maj:ts kansli, kommerskollegium med undantag av den näringsstatistiska
avdelningen, överintendentsämbetet och statistiska centralbyrån torde
numera vara de enda till den centrala förvaltningen hörande myndigheter, som ännu
icke kommit i åtnjutande av sådan (ny) lönereglering. Förutom de övriga olägenheter,
som uteblivandet av definitiv lönereglering för ämbetsverket medför, skulle
under år 1917 tillkomma den omständigheten, att en förste aktuarie då uppnår
pensionsåldern och därvid enligt gällande bestämmelser icke är berättigad till högre
pension, än som fastställdes år 1879, ett belopp som enligt nuvarande förhållanden
måste betraktas såsom orimligt lågt. Med hänsyn till ett uttalande av vederbörande
departementschef till statsrådsprotokollet den 14 januari 1915 vid behandlingen av
statsregleringspropositionens andra huvudtitel anser sig emellertid statistiska centralbyrån
kunna hoppas, att Eders Kungl. Maj:t skall komma att i sinom tid på framställning
av centralbyrån avlåta proposition till riksdagen om ökad pension för
ifrågavarande befattningshavare.»
Nyssnämnda uttalande rörande statsdepartementen, vilket torde få anses
äga tillämpning även på statistiska centralbyrån, upprepades i statsrådsprotokollet
den 14 januari 1916 vid behandlingen av statsregleringspropositionens andra huvudtitel,
varvid tillika angåvos de grunder, varefter ifrågavarande pensionsökning syntes
böra utgå.
Med åberopande av vad sålunda anförts har statistiska centralbyrån
hemställt, att Kungl. Maj:t ville föreslå riksdagen medgiva, att den
ifrågavarande tjänstemannen, förste aktuarien i statistiska centralbyrån
filosofie licentiaten Fredrik Alfred Sundberg, finge vid sitt avskedstagande
förklaras berättigad till pension enligt de av chefen för justitiedepartementet
i hans ovanberörda anförande till statsrådsprotokollet den
14 januari 1916 angivna grunder.
Förste aktuarien Sundberg är född den 2 september 1850, antogs
till tjänsteman i statistiska centralbyrån den 24 februari 1881 samt
utnämndes till aktuarie i ämbetsverket den 11 augusti 1898 och till
förste aktuarie den 14 maj 1910. Hans med sistnämnda befattning
Statistiska
centralbyrån
den 12 mars
1917.
64
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Statskontoret.
Utskottet.
förenade avlöningsförmåner utgjorde till en början 5,175 kronor per år,
därav 3,000 kronor lön, 1,500 kronor tjänstgöringspenuingar och 675
kronor extra lönetillägg, samt från och med år 1912 — efter avdrag av
ett belopp motsvarande avgifter för egen pensionering — 5,600 kronor,
därav 1,100 kronor som provisoriskt lönetillägg. Från 1916 års ingång
uppbär Sundberg ett ålderstillägg till lönen å 500 kronor.
Den 2 september 1917 uppnår Sundberg den levnadsålder, då han
är skyldig att med pension avgå från sin tjänst. Hans pension skulle
författningsenligt komma att utgöra 3,500 kronor.
Statskontoret har i infordrat utlåtande över berörda framställning
anfört:
Då statskontoret för sin del ansåge billigt, att tjänstinnehavare, som, efter
att i flera år hava varit i åtnjutande av provisoriskt avlöningstillägg, nödgades från
tjänsten avgå, innan definitiv lönereglering kommit till stånd, erhölle pension till
belopp, som stode i skäligt förhållande till avlöningen i dess helhet, finge statskontoret,
under åberopande av vad vederbörande departementschef anfört till statsrådsprotokollet
över justitieärenden för den 14 januari 1916 vid anmälan av frågan
om provisorisk lönereglering för departementet, i underdånighet hemställa, det täcktes
Kungl. Maj:t med bifall till förevarande framställning föreslå riksdagen att bevilja
förste aktuarien i statistiska centralbyrån Fredrik Alfred Sundberg en tilläggspension
från allmänna indragningsstaten av 600 kronor, motsvarande den del av det honom
tillkommande provisoriska avlöningstillägget, som betecknats såsom lön, att utgå
under hans återstående livstid från samma tidpunkt, då han komme i åtnjutande av
den honom författningsenligt tillkommande pensionen.
I anslutning till vad statskontoret sålunda anfört och under erinran
om att Eders Kungl. Maj:t i likartade fall som det nu föreliggande,
bland annat i fråga om kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet
R. A. Sundin (prop. nr 151), föreslagit innevarande års riksdag att bevilja
särskilda tilläggspensioner, har departementschefen gjort ovanberörda
hemställan.
Åven utskottet anser, att förste aktuarien Sundberg bör komma i
åtnjutande av tilläggspension. Av utredningen i ärendet jämte i övrigt
tillgängliga handlingar framgår, att alltsedan den provisoriska löneregleringen
genomfördes för statistiska centralbyrån, provisoriskt avlöningstillägg
till förste aktuarie upptagits till 1,300 kronor, varav 600 kronor
skulle anses såsom lön, 300 kronor såsom tjänstgöringspenningar och
400 kronor såsom ortstillägg. Emellertid hade, på sätt närmare inhämtas
av vad utskottet vid punkt 15 här ovan anfört i fråga om föreslagen
tilläggspension till kanslisekreteraren R. A. Sundin, till iakttagande vid
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
65
utbetalningen stadgats och vore fortfarande stadgat, att å lönen skulle
avdragas, efter år räknat, visst belopp, motsvarande avgifter för egen
pensionering, enligt vissa angivna föreskrifter. För förste aktuarie, som
i likhet med Sundberg åtnjuter endast ett ålderstillägg å lönen och å
vilken pensionslagen icke är tillämplig, utgör avdraget, på föreskrivet
sätt avrundat, 200 kronor. Uen del av det Sundberg tillkommande
provisoriska avlöningstillägget, som avsåges såsom lön, lärer således i
verkligheten utgått med allenast 400 kronor. Under åberopande av vad
utskottet i övrigt anfört i fråga om den föreslagna tilläggspensionen till
kanslisekreteraren Sundin anser sig utskottet icke kunna tillstyrka, att
Sundbergs tilläggspension bestämmes högre än till 400 kronor.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att förste aktuarien i statiska centralbyrån Fredrik
Alfred Sundberg må från den tidpunkt, då han kommer
i åtnjutande av honom författningsenligt tillkommande
pension, under sin återstående livstid uppbära å allmänna
indragningsstaten en tilläggspension av fyra
hundra kronor årligen.
24:o) I en till riksdagen den 27 mars 1917 avlåten proposition,
nr 161, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att före detta förste vaktmästaren i finansdepartementet
Johan Ferdinand Lindgren må, räknat från och med den
1 januari 1917, under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
uppbära en tilläggspension av tvåhundra kronor årligen.
Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört
följande:
»Förste vaktmästaren i finansdepartementet Johan Ferdinand Lindgren,
som från och med den 6 februari 1914 oavbrutet varit på grund
av sjukdom urståndsatt att sköta sin tjänst och med anledning härav åtnjutit
tjänstledighet för tiden till och med den 5 december 1916, anhöll
i en till chefen för finansdepartementet ställd skrift, under åberopande
av tidigare ingivet läkarintyg, om ytterligare tjänstledighet under en
tid av två månader, räknat från och med den 6 berörda december.
Därest emellertid tjänstledighetsansökan icke kunde bifallas, anhöll Lindgren
om avsked från tjänsten med rätt att komma i åtnjutande av pension.
Tjänstledighet beviljades Lindgren till utgången av år 1916, varjämte
utlåtande i ärendet infordrades från statskontoret.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 höft. (Nr 36.)
Angående
tilläggspension
åt
f. d. förste
vaktmästaren
J. F.Lindgren.
9
66
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
I skrivelse den 20 december 1916 avgav statskontoret det begärda utlåtandet
och anförde ifråga om den rätt till pension, som enligt nu gällande
bestämmelser kunde tillkomma Lindgren, följande.
’Då sökanden, förste vaktmästaren i finansdepartementet Johan Ferdinand
Lindgren, såvitt statskontoret har sig bekant, icke gjort sådan anmälan, som finnes
omförmäld i 18 § a) av lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension, och icke heller av annan anledning synes vara underkastad bestämmelserna
i nämnda lag, skall alltså i fråga om sökandens rätt till pension komma
till tillämpning nådiga brevet den 1 juni 1877, enligt vilket tjänstinnehavare, vars
avlöning är fördelad i lön och tjänstgöringspenningar, må, när han uppnått 65
levnads- och minst 35 tjänstår, vid avskedstagandet från tjänsten å allmänna indragningsstaten
undfå pension till lönens hela belopp.’
Vid statskontorets utlåtande fogade handlingar utvisa, att Lindgren
är född den 27 oktober 1850, att han den 18 februari 1874
inträtt i statens tjänst, då han antagits till extra vaktmästare i finansdepartementet,
samt att han befordrats den 27 februari 1883 till ordinarie
vaktmästare och den 16 maj 1885 till förste vaktmästare därstädes.
Enligt nådigt brev den 30 december 1916 förklarade Kung!. Maj:t
Lindgren, som uppbar, förutom tjänstgöringspenningar, lön till belopp
av 800 kronor, berättigad att från och med månaden näst efter den,
vari avgång från tjänsten ägde rum, under sin återstående livstid åtnjuta
pension från allmänna indragningsstaten till sistnämnda belopp.
Samma dag, detta Kungl. Maj:ts beslut meddelades, erhöll Lindgren avsked
från tjänsten med utgången av år 1916.
Emellertid hade statskontoret i sitt förberörda utlåtande den 20
december 1916 jämväl uttalat sig i frågan, huruvida Lindgren borde
beredas pensionstillägg, och yttrade statskontoret härom följande:
''Såsom statskontoret framhållit i underdånigt utlåtande den 6 innevarande
december angående vaktmästaren i justitiedepartementet N. Jönsson Bluchers pensionsrätt
in. m., kan vid beräknande av den pension, som författningsenligt tillkommer
tjänstinnehavare vid statsdepartementen och vissa andra ännu icke lönereglerade
verk, avseende icke i någon mån fästas vid det provisoriska avlöningstillägg,
varav de sedan flera år tillbaka äro i åtnjutande; och erinrade statskontoret
tillika om sitt angående kanslisekreteraren i sjöförsvarsdepartementet R. A. Sundins
ansökning om pensionsförhöjning den 28 februari 1916 avgivna underdåniga utlåtande,
däri framhållits, att det måste anses billigt, att tjänstinnehavare, som efter att i
många år hava varit i åtnjutande av provisoriskt avlöningstillägg nödgades från
tjänsten avgå, imian definitiv lönereglering ännu genomförts, erhölle pension, som
stode i skäligt förhållande till avlöningen i dess helhet, och hemställts, att åt kanslisekreteraren
Sundin måtte beredas en pensionsförhöjning, motsvarande den del av
det provisoriska lönetillägget, som betecknats som lön. I överensstämmelse härmed
borde åt sökanden, som i provisoriskt avlöningstillägg åtnjuter 400 kronor, varav
100 kronor skola anses såsom lön, beredas en pensionsförhöjning av 100 kronor,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
67
varigenom pensionen i sin helhet skulle uppgå till 900 kronor. Men såsom vederbörande
departementschef anfört till statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 14 januari 1916 vid anmälan av frågan om provisorisk lönereglering
för departementet lärer det få anses med billighet överensstämmande att i ett
sådant fall som det nu föreliggande beredes den pension, som kan beräknas hava
bort utgå, därest den slutgiltiga löne- och pensionsregleringen trätt i tillämpning
med 1916 års ingång. Vid sådant förhållande och då hel pension för förste vaktmästare
i lönereglerat verk, vilken intjänat ålderstillägget, utgör 1,000 kronor, samt
förutsättningarna för att komma i åtnjutande av hel pension såsom förste vaktmästare
med ålderstillägg äro av sökanden uppfyllda, synes det kunna ifrågasättas,
huruvida icke genom framställning till riksdagen borde åt sökanden utverkas en
tilläggspension å 200 kronor att från allmänna indragningsstaten utgå under hans
återstående livstid från samma tidpunkt, då han tillträder den honom författningsenligt
tillkommande pensionen.''
Löneregleringskommittén har numera avgivit betänkande angående
reglering av löneförhållanden m. m. för vaktmästare och med dem jämförliga
befattningshavare. Enligt kommitténs förslag skulle för förste
vaktmästare i regel utgå en begynnelseavlöning av 1,600 kronor, därav
iön 900 kronor, samt däröver två ålderstillägg till lönen, vartdera å
100 kronor, efter 5 respektive 10 år. Om detta förslag varit genomföst
skulle alltså pensionen för Lindgren kommit att utgöra 1,100 kronor.
Det synes mig skäligt, att, på sätt jämväl i det av statskontoret
åberopade departementschefsyttrandet av den 14 januari 1916 förutsattes,
i ett fall som detta pension utgår med det belopp, som tillkommer förste
vaktmästare med ålderstillägg i lönereglerat verk. Då vad Lindgren angår
härför erfordras beviljande av en tilläggspension å 200 kronor, som bör
* utgå räknat från och med innevarande år, har departementschefen gjort
förberörda hemställan.))
På de i statsrådsprotokollet anförda skäl och då enligt vad för
utskottet uppgivits i detta fall även ömmande omständigheter äro för
handen, bär utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj ris
proposition.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må medgiva, att före detta förste
vaktmästaren i finansdepartementet Johan Ferdinand
Lindgren må, räknat från och med den 1 januari
1917, under sin återstående livstid från allmänna
indragningsstaten uppbära en tilläggspension av tvåhundra
kronor årligen.
Utikottet.
68
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Angående
understöd
åt arbetaren
Jonas A:son
Lind.
Statskontoret.
25:o) I en inom andra kammaren av herr Kropp jämte ytterligare
en av kammarens ledamöter väckt motion, nr 235, har anförts följande:
»Efter den allmänna folkpensioneringens införande i vårt land torde
det väl knappast råda tvivel om statens plikt till sina medborgare, då
dessa efter ett strävsamt och plikttroget arbete äro i behov av pension
eller understöd och ej längre genom arbete kunna tjäna sitt uppehälle.
Då staten sålunda genom folkpensioneringen sökt bispringa sina
medborgare i allmänhet, synes det oss, som att staten hade samma, om
ej större plikt att bispringa personer, som ehuru ej direkt anställda i
statens tjänst ändock för dess räkning nedlagt ett livslångt arbete.
Till den sistnämnda kategorien bör kunna hänföras en person Jonas
A:son Lind, som allt ifrån 1862 — mellanåren 1862—1869 som biträde
och sedan 1869 som självbeständig arbetare — intill nuvarande tid, för
kungl. generaltullstyrelsens behov förrättat sågning, huggning och uppbärning
ur källarne av all den ved som åtgått för uppvärmning av dess
lokaler.
Den senare tidens oerhörda stegring på alla förnödenheter gör
det svårt — ja hart när omöjligt för en så gammal man — Lind är
född den 7 februari 1846 och alltså den 7:de nästinstundande februari
ingår i sitt 72:dra år — att nödtorftigt draga sig fram, särskilt nu då
kroppskrafterna äro väsentligt nedsatta, och då Lind genom sitt 54-åriga
arbete i statens tjänst gjort sig förtjänt av ett årligt understöd eller
pension, tillåta vi oss vördsamt hemställa, att riksdagen måtte som
understöd eller pension åt bemälde Lind anvisa ett belopp av 300 kronor
att utgå under Linds återstående livstid.»
Vid motionen finnas fogade åtskilliga bilagor, till vilka utskottet
anhåller att få hänvisa.
Statskontoret har i sitt förenämnda yttrande anfört följande:
»Om årligt understöd av 300 kronor åt Jonas A:son Lind under
hans återstående livstid har gjorts framställning i motionen nr 235 i
andra kammaren. Såsom skäl till nämnda förslag har anförts, att Lind,
som nu är 71 år gammal, under 54 år för generaltullstyrelsens räkning
förrättat sågning, huggning och uppbäring ur källarna av all den
ved, som åtgått för uppvärmning av styrelsens lokaler. Enligt vad
statskontoret inhämtat är hans verksamhet numera icke av behovet
påkallad, enär värmeledning blivit införd i de av styrelsen disponerade
byggnader.
Under hand har statskontoret emellertid erhållit kännedom därom,
dels att Lind jämte söner fortfarande har i uppdrag att taga ovan
-
Bankoutslcottets utlåtande Nr 36.
69
nämnda befattning med den ved, som erfordras för två av de i kanslihuset
inrymda statsdepartementen ävensom för kammarrätten, dels ock,
att sedan Lind hos generaltullstyrelsen gjort framställning om att styrelsen
ville hos Eders Kungl. Maj:t hemställa, att ett årligt understöd
måtte tillerkännas honom, styrelsen icke funnit ifrågavarande ansökning
föranleda någon dess åtgärd.
Statsutskottet finner icke sådana omständigheter föreligga, att
någon åtgärd för beredande av pension åt Lind bör vidtagas.»
Lind har visserligen icke någon rätt till pension av statsmedel.
Med hänsyn till den sällsynt långa tid han förrättat arbetet för generaltullstyrelsens
räkning, och då han nu vid eu uppnådd ålder av över
71 år synes befinna sig i små omständigheter, tala enligt utskottets
mening billighetsskäl för att bereda honom något understöd och har
utskottet ansett detta skäligen böra bestämmas till 300 kronor årligen
att utgå från 1917 års början å allmänna indragningsstaten.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 235, må medgiva, att vedsågaren Jonas
Andersson Lind må från och med år 1917 under sin
återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
ett årligt understöd av tre hundra kronor.
V. Ang. ecklesiastikdepartementet.
26:o) I en till riksdagen den 16 mars 1917 avlåten proposition,
nr 121, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att förste maskinisten vid tekniska skolan
i Stockholm Carl Johannesson Blom må från och med månaden näst
efter den, varunder han entledigas från sin befattning vid skolan, dock
tidigast från 1918 års början, under sin återstående livstid uppbära å
allmänna indragningsstaten en årlig pension till belopp av 1,300 kronor.
Åberopade statsrådsprotokollet är av lydelse:
»I en till styrelsen för tekniska skolan i Stockholm ställd skrift
har förste maskinisten vid skolan Carl Johannesdbn Blom anhållit, att
styrelsen måtte hos Kungl. Maj:t göra framställning om beredande av
Utskottet.
Angående
pension åt
förste maskinisten
C.
Johannesson
Blom.
70
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
pension åt honom från och med den 1 oktober 1917, då han önskade
avgå från sin befattning vid skolan.
Styrelsen har i anledning av denna framställning i underdånig
skrivelse den 30 december 1916 anfört följande:
Blom hade den 1 juli 1885 antagits till förste maskinist vid skolan och hade
allt sedan sagda tid uppehållit sin ifrågavarande befattning. Det vore styrelsen en
tillfredsställelse att i detta sammanhang erhålla tillfälle att vitsorda, att Blom under
hela den långa tid, han varit fäst vid skolan, med aldrig svikande nit och med
sällspord plikttrohet utfört sitt arbete. Styrelsen ville i anledning härav på det
varmaste tillstyrka, att pension måtte bliva Blom beviljad, då han avginge från
sin tjänst vid skolan. Bloms löneförmåner hade uppgått till 1,680 kronor för år
jämte fri bostad, bestående av två rum och kök, ävensom lyse och värme. Bostadsförmånen
kunde lågt beräknat uppskattas till ett värde av 500 kronor. Styrelsen
hemställde sålunda, att Kungl. Maj:t ville utverka pension för Blom vid hans tillärnade
avgång från sin befattning vid skolan med belopp, som Kungl. Maj:t kunde
finna skäligt.
Styrelsen har sedermera till ecklesiastikdepartementet överlämnat
dels Bloms förutnämnda hos styrelsen gjorda framställning,
dels frejdbetyg, utvisande att Blom är född den 19 december 1850,
dels ett läkarbetyg, angivande att Blom vid undersökning befunnits
lida av åderbråck å båda underbenen samt reumatism i högra höftleden
och vänstra knäleden samt att han på grund härav ägde en i väsentlig
grad minskad arbetsförmåga,
dels ock avskrift av ett utav rektorn vid tekniska skolan utfärdat
tjänstgöringsbetyg av innehåll, att Blom, sedan han den 1 juli 1885
antogs till sin nuvarande tjänst, utan tjänstledighet med aldrig svikande
plikttrohet och nit skött sin ansvarsfulla befattning och därvid ådagalagt
utmärkt skicklighet och påpasslighet samt fört en hedrande vandel.
Statskontoret har den 13 februari 1917 avgivit infordrat utlåtande
i ärendet och därvid anfört följande:
På grund av vad handlingarna imiehölle ansåge statskontoret goda skäl föreligga
att söka bereda någon pension åt Blom, då han efter långvarig, väl vitsordad
tjänstgöring inom kort nödgades av ålder och sjuklighet lämna befattningen. Vad
beträffade pensionsbeloppet ville statskontoret erinra därom, att maskinisten vid
blindinstitutet å Tomteboda C. J. Persson enligt 1916 års riksdags beslut erhållit
pension å 1,400 kronor. Med hänsyn till Bloms kortare tjänstetid syntes något
lägre belopp böra i detta fall ifrågakomma, och syntes beloppet skäligen kunna bestämmas
till 1,H00 kronor, vilket belopp också skulle ungefär motsvara vad en
pensionsberättigad tjänstinnehavare med Bloms avlöningsförmåner skulle hava enligt
den civila pensionslagen bekommit i pension vid uppnådda 32 tjänstår. Statskontoret
hemställde alltså, det Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen medgiva, att Blom
Bankoutskottets utlåtande Nr 30.
71
måtte från och med månaden näst efter den, varunder han frånträdde sin befattningvid
skolan, å allmänna indragningsstaten under sin återstående livstid uppbära
pension till belopp av 1,300 kronor årligen.
I likhet med åtskilliga andra befattningshavare vid tekniska skolan
i Stockholm är Blom ej för sin tjänst berättigad till pension. Hans
befattning är nämligen ej uppförd på stat, som blivit fastställd av Kungl.
Maj:t och riksdagen.
Vid upprepade tillfällen har emellertid riksdagen beviljat pension
åt befattningshavare vid sagda läroanstalt, vilka eljest ej kunnat erhålla
sådan. Att även Blom, som under 32 år med de bästa vitsord skött
sin tjänst vid skolan, vid sitt avskedstagande kommer i åtnjutande av
pension synes mig billigt, så mycket hellre som han, enligt vad det
företedda läkarbetyget utvisar, på grund av kroppslig svaghet har
väsentligt minskad arbetsförmåga och således torde efter avskedstagandet
vara i avsevärd grad urståndsatt att genom eget arbete förvärva sitt
livsuppehälle.
Det av statskontoret föreslagna pensionsbeloppet, 1,300 kronor,
synes mig lämpligt avvägt och motsvarar, såsom statskontoret framhållit,
ungefär vad Blom med sin tjänstetid kunnat erhålla, därest han
varit berättigad att i enlighet med pensionslagens bestämmelser erhålla
pension. Då emellertid Blom först i december 1917 uppnår 67 års ålder,
torde pensionen böra tillerkännas honom tidigast från 1918 års början.»
Motion
IT: 350.
»Kungl. Maj:t har i proposition nr 121 föreslagit, att riksdagen
ville medgiva, att förste maskinisten vid tekniska skolan i Stockholm
Carl Johannesson Blom må från och med månaden näst efter den, varunder
han entledigas från sin befattning vid skolan, dock tidigast från
1918 års början, under sin återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten
en årlig pension till belopp av 1,300 kronor.
Det pensionsbelopp, som sålunda föreslås, synes mig vara för
knappt tilltaget.
Den lön herr Blom har åtnjutit angives på följande sätt i kungl.
propositionen.
''Bloms löneförmåner hade uppgått till 1,680 kronor för år jämte
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herr Byström väckt motion nr 350, däri hemställts,
att ifrågavarande pension måtte bestämmas till ett belopp av 1,600
kronor.
Till stöd för motionen har anförts följande:
72
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
fri bostad, bestående av två rum och kök, ävensom lyse och värme.
Bostadsförmånen kunde lågt beräknat uppskattas till ett värde av 500
kronor.’
Härvid äro att märka följande omstäudigheter. Herr Blom skulle
egentligen hava i kontant lön uppburit 1,980 kronor. Saken är den, att
då tekniska skolan, detta folkuniversitet i Stockholm, med sig förenade
Sveriges geologiska undersöknings i skolans hus inrymda lokaler, ökades
även herr Bloms arbete. För detta ökade arbete lovades herr Blom en
öfning i sin lön av 300 kronor. Denna ökning i lönen kom han emellertid
ej i åtnjutande av och detta på grunder, som angivas i följande
intyg:
Tå begäran intygas, att maskinisten vid tekniska skolan i Stockholm,
C. Blom, av min företrädare framlidne rektor V. Adler erhöll ett
bestämt löfte, att när skolan med sig kunde införliva Sveriges geologiska
undersöknings i skolans hus inrymda lokaler, lian på grund av det
därav ökade nppvärmningsarbetet skulle få tillgodoräkna sig en förhöjning
av 25 kronor per månad. Dessa lokaler tillhöra sedan 1915 tekniska
skolan, men i brist på medel har undertecknad ännu icke kunnat, hur
välberättigat det än skulle vara, infria detta löfte, vilket meddelas till
stärkande av hans pensionsansökan. Stockholm den 2 mars 1917.
Tekniska skolans i Stockholm rektor. Thor Thorén.’
Det blir för herr Blom en icke liten missräkning, om han ej blott
för ett par års tid går miste om det lönetillägg, som omnämnes i det
nyss återgivna intyget, utan också med anledning därav skall för sin
återstående livstid åtnjuta mindre pension än som eljest skulle hava
kommit honom till del.
Tänker man sig vidare, att hans bostadsförmån blivit, såsom det
heter i den kungl. propositionen ''lågt beräknat’, så kan man väl säga,
att herr C. J. Bloms lön i verkligheten belöpt sig till omkring 2,500
kronor.
Flere av dem, som förut varit anställda vid tekniska skolan, hava
vid entledigandet från sin tjänst fått i pension cirka två tredjedelar eller
mer av lönen; och det synes mig, att herr Blom icke borde härutinnan
utgöra något undantag. Så erhöllo följande personer, som varit befattningshavare
vid tekniska skolan i Stockholm, följande pensioner:
Överläraren H. Nerpin, lön 3,050 kronor, pension 2,000 kronor.
Överlärarinnan Amalia Brandt, lön 1,300 kronor, pension 900
kronor.
Portvakten Katarina Lindberg, lön 400 kronor, pension 320 kronor.
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
73
Överläraren C. A. Söderman, lön 2,200 kronor, pension 1,500
kronor.
Överlärarinnan Anna Rosengren, lön 1,610 kronor, pension 1,080
kronor.
Overläraren G. A. Nordström, lön 2,520 kronor, pension 1,680
kronor.
Medelförhållandet mellan pensionen och löneförmånerna är sålunda
såsom redan antytts i dessa fall över eller omkring två tredjedelar.
Om herr Blom får åtnjuta samma förmån som dessa och lönen
ställes till vad den egentligen skulle hava varit, så skulle väl Blom få
en pension av minst 1,600 kronor, vilket är det belopp, som jag i denna
motion vågar begära.
Maskinisten Blom har av alla jag talat vid om honom fått det
bästa erkännande såsom en god och pålitlig man. Och tekniska skolans
styrelse säger om honom: ’Det vore styrelsen en tillfredsställelse att i
detta sammanhang erhålla tillfälle att vitsorda, att Blom under hela den
långa tid, han varit läst vid skolan med aldrig svikande nit och med
sällspord plikttrohet utfört sitt arbete.’ Vidare framhåller Kungl. Maj:t
följande: ''Att Blom, som under 32 år med de bästa vitsord skött sin
tjänst vid skolan, vid sitt avskedstagande kommer i åtnjutande av pension
synes billigt.’
Herr Blom, som nu uppnått i det närmaste 67 års ålder, är numer
ej så synnerligen stark till sill hälsa.
Det kan ju ock tilläggas, att levnadskostnaderna nu äro så stora,
att en pension av nu föreslaget belopp ej kan anses för stor.
Jag begär sålunda den ändring i Kungl. Maj:ts förslag, att herr
Bloms pension sättes till 1,600 kronor.»
På grund av den i ärendet förebragta utredningen anser utskottet,
att pension av statsmedel bör beredas Blom. Beträffande beloppet av
denna har statskontoret ansett densamma böra bestämmas till 1,300
kronor. Statskontoret har därvid utgått från ett ungefärligen likartat
fall vid 1916 års riksdag, då maskinisten vid Tomteboda blindinstitut
C. J. Persson erhöll en pension å 1,400 kronor. Denne räknade en
tjänstetid av mer än 34 år och Blom omkring 32 år. Med hänsyn till
Bloms kortare tjänstetid syntes något lägre belopp böra i detta fall
ifrågakomma, vilket statskontoret som nämnt ansett böra bestämmas
till nyssberörda belopp 1,300 kronor. Detta förslag har av Kungl. Maj:t
upptagits i propositionen, varemot motionären föreslår en förhöjning till
1,600 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 26 käft. (Nr 36).
Utnött*.
10
74
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Av utredningen i ärendet framgår, att Bloms löneförmåner utgjort
kontant 1,680 kronor jämte lyse ocli värme samt fri bostad, den senare
lågt uppskattad till 500 kronor. Den av Blom uppburna avlöningen
jämte värdet av naturaförmåner utgör således minst 2,180 kronor. Vid
beräkning av pensionsbeloppet synes man kunna utgå från en beräkningsgrund
av två tredjedelar av detta belopp, då pensionen skulle
utgöra något över 1,450 kronor. Då emellertid Blom vid uppnådda 67
levnadsår kan räkna endast något över 32'' tjänstår, synes avdrag härför
böra beräknas och pensionen skulle efter nu angivna grunder komma
att uppgå till i det allra närmaste 1,350 kronor. Berörda belopp har
synts böra avrundas till närmast högre hundratal eller 1,400 kronor,
och har utskottet för sin del ansett sig böra föreslå, att pensionen
bestämmes till sistnämnda belopp.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
i
att riksdagen, i anledning av Kungl. Majrts
förevarande proposition, nr 121, samt den i ämnet
väckta motionen, må medgiva, att förste maskinisten
vid tekniska skolan i Stockholm Carl Johannesson
Blom må från och med månaden näst efter den, varunder
lian entledigas från sin befattning vid skolan,
dock tidigast från 1918 års början, under sin återstående
livstid uppbära å allmänna indragningsstaten
en årlig pension till belopp av ettusenfyrahundra
kronor.
Angående per.- 27:o) I en till riksdagen den 23 april 1917 avlåten proposition, nr
TidaretTvid 250, har Kung]. Maj t föreslagit riksdagen medgiva, att övereldaren vid
nationalmuseum nationalmuseum Anders Petter Andersson Spångberg må från och med
bérgPa”9 månaden näst efter den, under vilken han entledigas från sin befattning,
under sin återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten en
årlig pension av 1,000 kronor.
Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 23 april 1917.
Då utskottet icke haft något att erinra, emot ifrågavarande framställning,
j får utskottet hemställa,
att riksdagen må medgiva, att övereldaren vid
nationalmuseum Anders Petter Andersson Spångberg
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
75.
må från och med månaden näst efter den, under
vilken han entledigas från sin befattning, under sin
återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten
en årlig pension av ettusen kronor.
28:o) I en inom andra kammaren av herr Jönsson i Fridhill väckt
motion, nr 36, har hemställts, »att riksdagen ville medgiva att i enlighet
med grunderna i Kungl. Maj:ts reglemente den 15 oktober 1875 för
folkskollärarnas änke- och pupillkassa och på stadgade villkor en årlig
pension av etthundrafemtio kronor må från och med den 1 januari 1917
å allmänna indragningsstaten utgå till avlidne folkskolläraren Nils Nilssons
i Vik efterlevande änka Karna Nilsson».
Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:
»Som av bifogade handlingar framgår, avled förre folkskolläraren
Nils Ndsson i Vik av Rörums församling den 15 mars 1914 efter att
över 32 år oavbrutet varit anställd som lärare i folkskola inom nämnda
socken, vilken befattning han mot åtnjutande av en årlig pension av
450 kronor lämnade 1890. Lönen, som i början av hans läraretid uppgick
till 200 kronor, höjdes sedermera först till 400 kronor och under
de sista åren av hans tjänstgöring till 600 kronor jämte fri eldbrand
och bostad. Det är ju uppenbart att Nilsson med dessa små inkomster
och i övrigt svåra lokala förhållanden endast genom den största sparsamhet
och umbäranden varit i stånd att försörja sin familj, bestående
av efterlevande änkan Karna Nilsson och fyra barn och det icke varit
möjligt att ens åstadkomma medel för delägareskap i folkskollärarnas
änke- och pupillkassa eller på annat sätt ekonomiskt säkerställa änkan
vid sitt frånfälle. Hade Nilsson tillhört förenämnda änke- och pupillkassa,
hade änkan under sin återstående livstid jämlikt § 21 i Kungl.
Maj:ts reglemente av den 15 oktober 1875 varit tillförsäkrad ett årligt
belopp av 150 kronor, visserligen blygsamt i dessa tider men i betraktande
av att hon för sin utkomst är hänvisad till att anlita understöd
av allmänna pensionen, vilket för 1916 uppgick till 69 kronor 60 öre,
skulle säkerligen ett dylikt tillskott till inkomsterna för den gamla änkan
i hög grad lätta bekymren.
Riksdagen har vid föregående tillfällen i liknande fall trätt hjälpande
emellan. Vill i sådant avseende endast hänvisa till beslut vid
1915 års riksdag, grundat på motion I: 25 och bankoutskottets utlåtande
nr 20, punkt 14, och på grund av förevarande, mycket ömmande
omständigheter vågar jag anhålla, att pension måtte beviljas änkan Nils
-
Angående pension
dit
folkskolläraren
N. Nilssons
änka.
76
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Direktionen
över folkskollärarnas
pensionsinrättning.
Statskontoret.
son av allmänna indragningsstaten efter samma grunder som varit gällande,
därest Nilsson varit delägare i förenämnda kassa.»
Vid motionen är fogat bland annat ett av ordföranden i Rörums
skolråd avgivet intyg, så lydande:
»Härmed intygas på begäran att framlidne folkskolläraren Nils Nilsson i
Vik av Rörums församling, som var född den 10 mars 1835 och avled den 15 mars
1914, blev den 28 februari 1858 vid allmän sockenstämma med Rörums församling
vald till ordinarie lärare vid folkskolan i Vik av Rörums församling. Denna sin
lärarebefattning vid Viks folkskola innehade Nilsson sedan t. o. m. den 30 juni 1890,
då lian på ansökan och sedan Kungl. Maj:t förklarat honom berättigad till pension
frånträdde tjänsten, som han alltså i över 32 år oförvitligt uppehållit, enligt vad
skolrådets handlingar utvisa. Men då Nilsson icke ingått som delägare i folkskollärarnas
änke- och pupillkassa har hans efterlämnade änka fru Karna Nilsson, född
den 11 december 1841, icke kunnat erhålla något understöd från nämnda kassa,
varför hon haft att dragas med stora ekonomiska svårigheter, helst som uppfostran
av makarnas fyra barn medfört avsevärda kostnader i betraktande av den ringa lön
Nilsson under hela sin tjänstgöring haft att uppbära.
Ovanstående intygas härmed enligt Rörums församlings kyrkoböcker och dess
skolråds handlingar i ändamål att söka utverka understöd ur folkskollärarnas änkeocli
pupillkassa för ovannämnda fru Kama Nilsson.»
På anmodan av statskontoret har direktionen över folkskollärarnas
pensionsinrättning i avgivet yttrande anfört följande:
»Direktionen vitsordar, att Nils Nilsson, som anställdes såsom ordinarie
folkskollärare år 1858 och som vid avskedet den 1 juli 1890 kom i åtnjutande
av hel pension med 75 procent av tjänstens delaktighetsbelopp 600 kronor,
alltså med 450 kronor, ej begagnat sig av sin rättighet att ingå såsom delägare
i folkskollärarnas änke- och pupillkassa, varom i sådant fall anmälan skulle hava
av honom gjorts inom ett år från det kassan den 1 januari 1876 trätt i verksamhet.
Hade han inträtt i kassan, i vilket fall hans delaktighetsbelopp kommit
att motsvara det för hans tjänst gällande delaktighetsbeloppet i pensionsinrättningen
eller 600 kronor och varmed följt skyldighet för honom att till kassan erlägga årlig
avgift med 20 kronor såsom tjänstinnehavare och med 15 kronor efter tillträdandet
av pension från folkskollärarnas pensionsinrättning, skulle hans änka hava från den
1 april 1914 kommit i åtnjutande av årlig pension från änke- och pupillkassan med
25 procent av nyssnämnda delaktighetsbelopp 600 kronor, alltså med det i motionen
äskade beloppet 150 kronor.»
För egen del har statskontoret — jämte åberopande av sitt underdåniga
utlåtande den 6 april 1915 i anledning av motionen nr 25 i
första kammaren vid samma års riksdag, angående pension åt folkskolläraren
J. Holms änka — erinrat, att änkan Holm genom riksdagens
beslut tillerkändes pension å allmänna indragningsstaten.
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
77
1 ärendet angående pension åt änkan Holm yttrade statskontoret
bland annat:
»Såsom statskontoret i nyssberörda utlåtande anfört, måste å ena
sidan framhållas, att folkskollärare icke äro i statens tjänst anställda;
och ett förslag att under liknande omständigheter, som i fråga om
änkan Holm föreligga, bevilja pension åt en småskollärares änka bar
därför blivit av riksdagen år 1911 avslaget. Å andra sidan torde icke
kunna förnekas, att billighetsskäl tala för att staten i förevarande fall
träder hjälpande emellan. Väl har Holm icke begagnat sig av det tillfälle,
sopa varit honom liksom övriga samtida folkskollärare berett, att
genom inträde i nämnda kassa sörja för änkans underhåll och därtill
erhålla bidrag av statsmedel; och med hänsyn härtill skulle väl kunna
ifrågasättas, huruvida staten skall på annat sätt bereda hans änka något
understöd. Det må emellertid tillika framhållas, att med avseende å
den långa tid av 40 år, som förflutit, sedan inträdet i kassan blev
obligatoriskt för därefter utnämnda folkskollärare, några mera vittgående
konsekvenser av ett beslut om pension av statsmedel till änkan
Holm icke torde vara att befara. Den från nämnda kassa till folkskollärares
änka utgående pensionen, beräknad efter högsta delaktighetsbeloppet,
1,350 kronor, utgör 338 kronor. För sådan pension förutsättes
emellertid erläggande av icke obetydliga delägareavgifter; och
med avseende därå synes — därest överhuvud taget någon pension av
statsmedel anses i detta fall böra ifrågakomma — pensionsbeloppet böra
avrundas nedåt och icke överstiga 300 kronor.»
Utskottet tillstyrkte under åberopande företrädesvis av ömmande
omständigheter en pension av 338 kronor, vilken ock av riksdagen bifölls.
Såsom av utredningen i ärendet framgår, har Nilsson visserligen
•icke begagnat sig av det tillfälle, som varit honom liksom övriga samtida
folkskollärare berett, att genom inträde i folkskollärarnas änkeoch
pupillkassa sörja för änkans underhåll och därtill erhålla bidrag av
statsmedel. Enligt utskottets mening tala emellertid starka billighetsskäl
för att staten i detta fall träder hjälpande emellan och anser sig
utskottet höra tillstyrka, att pension beviljas änkan Nilsson. Beträffande
beloppet må först erinras, att, såsom också direktionen framhåller, om
Nilsson inträtt i kassan, hans änka skulle från den 1 april 1914 hava
kommit i åtnjutande av en årlig pension från kassan till belopp av
150 kronor. I detta sammanhang må vidare erinras, hurusom förlidet
års riksdag i anledning av enskild motionärs framställning, beviljade
ett förslagsanslag å 65,000 kronor att från och med den 1 januari
Utikottet.
78
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Angående
•pensioner åt
kördrängen
A. Jönsson
ecb trädgårdsarbetaren
G, V.Hartman.
Utskottet.
1917 utgå till sådana behövande folkskolläraränkor med eller utan barn,
vilka från folkskollärarnas änke- och pupillkassa åtnjöte lägre pension
än 300 kronor och med sådant belopp, att pensionen och understödet
för envar av dem komme att tillsammans utgöra 300 kronor. Den
pension å 150 kronor, som under här ovan angivna förutsättning skulle
hava tillfallit änkan Nilsson, hade alltså med tillämpning av sistnämnda
grunder från och med början av innevarande år kommit att utfyllas
med understöd av statsmedel till enahanda belopp. Under sådana förhållanden
har utskottet ansett sig böra tillstyrka, att pensionen för
änkan Nilsson bestämmes till 300 kronor, att utgå på sätt i motionen
blivit föreslaget.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av förevarande motion
II: 36 må medgiva, att i enlighet med grunderna i
Kungl. Maj:ts reglemente den 15 oktober 1875 för
folkskollärarnas änke- och pupillkassa och på därstädes
stadgade villkor en årlig pension av trehundra kronor
må från och med den 1 januari 1917 å allmänna indragningsstaten
utgå till folkskolläraren Nils Nilssons
i Yik änka Karna Nilsson.
VI. Ang. jordbruksdepartementet.
29:o) I en till riksdagen den 23 april 1917 avlåten proposition,
nr 287, har Kungl. Maj t föreslagit riksdagen medgiva, att kördrängen
Anders Jönsson samt trädgårdsarbetaren Gudtaf Vilhelm Hartman, båda
vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut, må, vardera från och med''
månaden näst efter den, varunder hans avgång ur tjänsten kommer att
äga rum, under sin återstående livstid uppbära en årlig pension av
400 kronor, att utgå från allmänna indragningsstaten.
Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet hänvisa
till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 23 april 1917.
Av utredningen i ärendet framgår, att statskontoret, under erinran,
att ett belopp av 400 kronor numera ingalunda kunde betecknas såsom
oskäligt högt utan snarare måste anses icke utgöra mer än existensminimum,
ansett sig böra förorda det av styrelsen för lantbruks- och
Bankoutskottets utlåtande Nr 36. 79
mejeriinstitutet vid Alnarp föreslagna beloppet, å 400 kronor, vilket
även av Kungl. Maj:t i propositionen upptagits. Utskottet har för sin
del icke något att häremot erinra och hemställer förty,
att riksdagen må medgiva, att kördrängen Anders
Jönsson samt trädgårdsarbetaren Gustaf Vilhelm Hartman,
båda vid Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut,
må, vardera från och med månaden näst efter den,
varunder hans avgång ur tjänsten kommer att äga
rum, under sin återstående livstid uppbära en årlig
pension av fyrahundra kronor, att utgå från allmänna
indragningsstaten.
30:o) I en till riksdagen avlåten, den 23 april 1917 dagtecknad Angående
proposition, nr 288, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt ut- pensio” &
drag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att stallbetjänten vid Flyinge hingstdepå Hans '' bsroMånsson
Lundberg må från och med månaden näst efter den, under
vilken han avgår från sin anställning vid depån, under sin återstående
livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av 400
kronor.
I fråga om den i ärendet förebragta utredningen får utskottet hänvisa
till propositionen.
1 likhet med vad som föreslagits under punkt 29 här ovan be- utskottet.
träffande pensioner åt kördrängen A. Jönsson och trädgårdsarbetaren
G. V. Hartman har utskottet jämväl i förevarande fall ansett sig böra
tillstyrka ett belopp av 400 kronor.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må medgiva, att stallbetjänten vid
Flyinge hiugstdepå Hans Månsson Lundberg må från
och med månaden näst efter den, under vilken han
avgår från sin anställning vid depån, under sin återstående
livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension av fyrahundra kronor.
Stockholm den 3 maj 1917.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
80
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Reservationer:
vid punkt 7 (angående pension åt förre soldaten A. G. Mosa) av
herrar Neiglick, Wickman, Kristensson, Berg i Munkfors, Jonsson i Gumboda
och Olsson i Rödningsberg, vilka yrkat bifall till den i ämnet
väckta motionen;
vid punkt 8 (angående pension åt förre soldaten A. Lind) av herrar
Neiglick, Wickman, Kristensson, Berg i Munkfors, Jonsson i Gumboda och
Olsson i Rödingsberg, vilka yrkat bifall till den i ämnet väckta motionen;
vid punkt 26 (angående pension åt förste maskinisten C. Johannesson
Blom) av herr Carlson i Herrljunga.
8TOCKHOLM, ISAAC MAECUS’ BOKTEYCKEEI-AKTIEBOLAG, 1917.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1917:10 Skrivelse till Konungen, angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna. a1 i texten