Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändrade grunder för pensionering av marinens stammanskap m. m. jämte i ämnet väckt motion.
1917-05-24 · 39 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 32 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1917:54, Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändrade grunder för pensionering av marinens stammanskap m. m. jämte i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
1
Nr 54.
Ankom till riksdagens kansli den 24 maj 1917 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förändrade
grunder för pensionering av marinens stammanskap
m. m. jämte i ämnet väckt motion.
I en den 16 april 1917 till riksdagen avlåten, till bankoutskottet
hänvisad proposition, nr 268, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att dels — under förutsättning
att vad nu tinnes stadgat om rätt till fortfarande anställning för visst
manskap vid marinen upphäves i fråga om det manskap, som efter ingången
av år 1918 vinner anställning vid marinen — godkänna följande
grunder för pensionering av manskapet vid flottans sjömanskår utom
båtsmän samt vid kustartilleriet (marinens stammanskap), nämligen:
1.
För rätt att komma i åtnjutande av pension erfordras att hava
tjänat staten under minst 20 år och uppnått en levnadsålder av 50 år.
2.
Pensionsbeloppet bestämmes efter tjänstetidens längd och utgör
vid en tjänstetid av 20 år för manskap i första lönegraden 500 kronor
för manskap i andra lönegraden 400 kronor och för manskap i tredje
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 40 höft. (Nr 54.) 1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
lönegraden 350 kronor. För varje fullt tjänstår utöver 20 höjes pensionsbeloppet
för manskap i första lönegraden med 20 kronor, i andra lönegraden
med 15 kronor och i tredje lönegraden med 10 kronor; dock
skall högsta pensionsbeloppet utgöra för manskap i första lönegraden
700 kronor, i andra lönegraden 550 kronor och i tredje lönegraden
450 kronor.
3.
Manskap, Rom icke i fulla två år åtnjutit avlöning i den lönegrad,
som vid avskedet innehaves, erhåller den pension, som tillkommer
manskap i närmast lägre lönegrad.
4.
Vad i föregående punkter är stadgat skall äga tillämpning å
manskap, som vid utgången av år 1917 innehar anställning vid marinen, i
den mån detsamma antingen, om 50 års ålder vid nämnda tidpunkt redan
uppnåtts, inom tre månader därefter förklarar sig villigt att efter anmodan
av vederbörande kårchef från tjänsten avgå, eller i annat fall
senast vid uppnåendet av nämnda levnadsålder avgiver dylik förklaring;
skolande i fråga om pensionering av manskap, som icke inom sålunda
föreskriven tid avgiver dylik förklaring, fortfarande lända till efterrättelse
vad som finnes stadgat i reglementet för pensionering av flottans
och lots verkets gemenskap den 31 oktober 1879 samt kungörelsen den
13 augusti 1909 angående förhöjning i pensioner, som från flottans
pensionskassa utgå till avskedat manskap.
5.
Såsom begravningshjälp efter avliden pensionstagare äger stärbhuset
bekomma ett belopp av 75 kronor.
6.
Reglementet för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap
den 31 °oktober 1879 skall, med undantag av §§ 1, 2, 3, 5 mom. 3,
§ 9, i vad samma paragraf handlar om begravningshjälpens belopp,
§ 12, i vad samma paragraf bandiar om skada, samt §§ 15 och 23,
fortfarande lända till efterrättelse vid pensionering av det till pension
enligt dessa bestämmelser berättigade manskap.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bunkout skottets utlåtande Nr 54.
7.
Dessa bestämmelser träda i kraft den 1 januari 1918;
dels, för bestridande av de ökade kostnader, som föranledas av de
nya pensionsbestämmelserna och förhöjningen av begravningshjälpens
belopp, höja det å ordinarie stat under riksstatens tionde huvudtitel uppförda
förslagsanslaget till pensionering av flottans gemenskap, nu 251,300
kronor, med 22,000 kronor till 273,300 kronor;
dels ock å extra stat under riksstatens tionde huvudtitel för år
1918 anvisa ett förslagsanslag å 3,000 kronor att användas för utdelande
av tillfälliga understöd åt f. d. stammanskap vid marinen (utom båtsmän)
och skeppsgossar, vilka pensionerats enligt reglementet för pensionering
av flottans och lotsverkets gemenskap den 31 oktober 1879, under villkor
att understöd ej må tilldelas annan än den, som styrker sig vara
i behövande omständigheter,
att understöd till manskap, som erhållit pension på grund av uppnådd
levnads- och tjänstålder, skall utgå med 200 kronor, samt
att understöd till manskap och skeppsgossar, som erhållit pension
på grund av skada eller sjukdom, ådragen under tjänstutövning, må på
därom gjord ansökning och efter i varje särskilt fall verkställd prövning
av behovet och dess sammanhang med den ådragna skadan eller
sjukdomen beviljas, med iakttagande att pensionen och understödet
icke må tillsammans överstiga det belopp, som skolat utgå såsom livränta
vid tillämpning av förordningen den 18 juni 1909 angående
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Åberopade statsrådsprotokollet är av följande lydelse:
»På grund av särskilda vid 1912 års riksdag väckta motioner om
förhöjning av de från Vadstena krigsmanshuskassa och flottans pensionskassa
till avskedat manskap vid armén och flottan utgående underhåll
och pensioner anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj t, att utredning
måtte verkställas, huruvida och i så fall under vilka villkor en höjning
av nämnda underhåll och pensioner kunde äga rum, samt att Kungl.
Maj:t därefter måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.
Till följd härav och jämlikt nådigt bemyndigande den 3 september
1912 uppdrog chefen för lantförsvarsdepartememet åt ledamöterna
av riksdagens andra kammare regementsläkaren C. Vahlquist och redak
-
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
tören 0. Bogren samt revisionskommissarien Chr. Stenberg- att i egenskap
av sakkunniga verkställa utredning och inkomma med förslag i
ämnet; och enligt nådigt beslut den 12 december 1913 lämnades åt dessa
sakkunniga tillika uppdrag att verkställa utredning i fråga om förbättrad
pensionering jämväl av manskapet vid kustartilleriet ävensom beträffande
avgångsålder för allt manskap vid marinen.
Efter det de sakkunniga den 9 december 1913 och den 20 april
1914 avgivit särskilda förslag till förbättrat underhåll för arméns indelta
manskap och om höjning av pensionerna för flottans indelta manskap,
vilka förslag lett till beslut av 1914 års senare riksdag om förbättringar
av de till nämnda manskap utgående underhåll och pensioner, hava de
sakkunniga, såsom min företrädare i ämbetet den 30 december 1916
inför Kungl. Maj:t anmält, efter slutligt fullgörande av sitt uppdrag den 8
juni 1916 avgivit ett betänkande, innefattande utredning och förslag
dels beträffande skyldighet för marinens värvade manskap att vid viss
levnadsålder avgå ur tjänst och dels beträffande höjning av pensionerna
åt sagda manskap. 1 nämnda betänkande hemställdes, bland annat,
att till bestridande av kostnaderna för föreslagna höjningar av pensioner
och begravningshjälp till marinens värvade manskap det å ordinarie
stat under tionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till pensionering
av flottans gemenskap måtte höjas för år 1918 med 28,000 kronor. Såsom
vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t den 30 december 1916 erinrades,
hade i anledning av de sakkunnigas förslag infordrade yttranden avgivits
av åtskilliga myndigheter och i några av dessa yttranden ifrågasatts
lösning av förevarande pensionsfråga på annat sätt än de sakkunniga
förordat. Då emellertid det sist avgivna yttrandet inkommit
först den 16 december 1916, hade tiden icke medgivit att ägna ärendet
i hela dess omfattning erforderlig granskning, men då frågan vore
av den vikt att den snarast möjligt borde vinna sin lösning, syntes
medel för ändamålet böra tagas i beräkning vid framställningen till
riksdagen beträffande anslagsbehoven för år 1918. Med bifall till därom
gjord hemställan föreslog Kungl. Maj:t i den till 1917 års riksdag avlåtna
propositionen angående statsverkets tillstånd och behov under
tionde huvudtiteln, punkten 21, att riksdagen i avvaktan på en blivande
proposition angående förbättring av pensioner till marinens värvade manskap
m. m. måtte beräkna en höjning av 28,000 kronor å förslagsanslaget
till pensionering av flottans gemenskap.
Den 9 februari 1917 anmäldes detta ärende ånyo inför Kungl.
Maj:t och anfördes därvid, att, då i en del av de i ärendet avgivna
yttrandena framställts åtskilliga erinringar vid de sakkunnigas förslag
Bankoutslcotteta utlåtande Nr 54. 5
och jämväl ifrågasatte pensioneringsfrågans lösning i helt annan ordning
än vad de sakkunniga förordat, det vid förberedande granskning
av förslaget inom sjöförsvarsdepartementet visat sig erforderligt att
genom särskilda sakkunniga få detsamma underkastat närmare granskning
i de av de hörda myndigheterna anmärkta och därmed sammanhängande
hänseenden. På underdånig hemställan erhöll min företrädare
därför nådigt bemyndigande att tillkalla högst fyra sakkunniga för
att inom sjöförsvarsdepartementet biträda vid ytterligare granskning av
frågan om förhöjning av pensionerna för marinens värvade manskap
jämte därmed i samband stående frågor samt avfattande av förslag i
ämnet.
Med stöd härav kallades statskommissarien friherre C. G. E.
Leijonhufvud, förenämnde numera till krigsråd förordnade revisionskommissarien
Stenberg, förste marinintendenten I. Neuendorff och kaptenen
vid flottan A. E. O. Giron att fullgöra nämnda nppdrag.
Sedan dessa sakkunniga, vilka i det följande benämnas 1917 års
sakkunniga till skillnad från de förut i denna fråga anlitade utredningsmän
eller 1912 års sakkunniga, numera slutfört sitt uppdrag och framlagt
förslag i ämnet, åsyftande dels överflyttning av vissa grupper från
manskapskåren till underofficerskåren eller månadslönarstat och dels förbättrad
pensionering av manskapet, synes mig ärendet befinna sig i det
skick, att förslag rörande detsamma i vad det angår manskapspensioneringen
bör kunna föreläggas riksdagen; och anhåller jag därför att nu
få framlägga en redogörelse för utredningen i ärendet.
Nu ifrågavarande manskap vid marinen utgöres av sjömanskåren
(utom båtsmän) samt kustartilleriets manskap och skall enligt 1917 års
stat uppgå till 5,485 man, av vilka 4,200 man tillhöra sjömanskåren
och återstoden kustartilleriet. Sjömanskåren rekryteras dels genom karlskrivning
av skeppsgossar och dels genom anställning medelst kontrakt
för tjänstgöring under viss i kontraktet närmare bestämd tid. Sistnämnda
auställningssätt gäller även för allt manskap vid kustartilleriet.
Manskapet indelas i vissa tjänstegrader, nämligen underofficerskorpral,
korpral och menig. I avseende å tjänstbarheten indelas de menige vid
flottan i första, andra och tredje klass sjöman samt vid kustartilleriet i
andra och tredje klass kustartillerist.
Avlöningen utgöres av lön och dagavlöning i fyra lönegrader å
540 kronor, 276 kronor, 180 kronor och 144 kronor för år, respektive
80 öre, 60 öre, 50 öre och 30 öre per dag; vartill komma lönetillägg,
uppmuntringspenningar, inkvartering in natura eller ersättning därför,
Anställning,
avlöning fn. m.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
Nuvarande
pensionering «- grunder.
uaturaportion eller portionsersättning samt beklädnad. Sistnämnda båda
förmåner oberäknade, utgöra högsta avlöningsförmånerna i första lönegraden
1,250 kronor, i andra lönegraden 910 kronor, i tredje lönegraden
600 kronor och i fjärde lönegraden 470 kronor, allt i avrundade tal.
I dessa belopp ingår den högre inkvarteringsersättning, som tillkommer
manskap i Stockholm och Göteborg. Portionsersättningen utgår med
ett belopp, motsvarande det medelpris, som tid efter annan fastställes
av vederbörande stationsbefälhavare på grund av upphandlingspriset å
proviant, ökat med 1/10 för tillagningen, och utgör för närvarande per
dag 1 krona 18 öre vid Stockholms station och 1 krona 15 öre vid
Karlskrona station eller för år räknat högst 430 kronor 70 öre. Beklädnad
utgår in natura och har enligt för år 1916 fastställda medelpris
å de olika i beklädnaden ingående persedlarna ett värde per år av högst
142 kronor 80 öre för underofficerskorpral och högst 137 kronor 82
öre för övrigt manskap. Förenämnda lönegrader sammanfalla icke
alltid med tjänstegraderna utan äro bestämda efter tjänstetidens längd
och andra av tjänstegrad mer eller mindre oberoende förhållanden.
För manskap, som karlskrivits från skeppsgossekåren, gäller en
första obligatorisk tjänstgöringstid av 6 år och därutöver ytterligare
viss tid för den, som åtnjutit undervisning i underofficersskola. I övrigt
gäller den i anställningskontraktet angivna tjänstgöringstiden, dock att
enligt § 36 mom. 3 av reglementet för marinen, del I, underofficerskorpral
ävensom korpral, som uppfyllt fordringarna för befordran
till underofficerskorpral, är berättigad till fortfarande anställning vid
sjömanskåren, så länge han icke på gruud av sjukdom blivit vid
kassationsmönstring förklarad oduglig till vidare tjänstgöring eller blivit
utstraffad. Vad däremot beträffar manskapet vid kustartilleriet finnes
numera i gällande reglemente icke någon bestämmelse om rätt till fortfarande
anställning. I ännu gällande kontrakt lärer dock sådan rätt
vara tillförsäkrad även kustartilleriets manskap.
Pensioneringen av nu ifrågavarande manskap sker genom flottans
pensionskassa och gälla därvid fortfarande de grunder, som godkänts
av riksdagen 1876 och fastställts genom reglementet den 31 oktober
1879 angående pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap.
Enligt 1909 års riksdags medgivande och kungörelsen den 13 augusti
samma år kunna likväl de jämlikt nämnda reglemente utgående pensionerna
i vissa fall höjas med 25 kronor, dock ej i vidare mån än att
pension och pensionsförhöjning tillhopa uppgå högst till 200 kronor.
Enligt 1879 års reglemente utgingo pensionerna i fyra klasser med
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
7
från den företa till den fjärde fallande belopp och beviljades dels på grund
av skada eller sjukdom ådragen genom tjänsten dels ock på grund av
uppnådd viss levnads- och tjänstålder. Sedan emellertid genom förordningen
den 18 juni 1909 meddelats särskilda bestämmelser om ersättning
i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring och till
följd därav kostnaden för livräntor m. m. till manskap, som efter ingången
av år 1910 blivit i tjänsten skadat, överflyttats å beväringsmanskapets invalid-
och pensionsfond, äro numera av reglementets ursprungliga föreskrifter
tillämpliga å marinens manskap endast bestämmelserna om pension
på grund av uppnådd levnads- och tjänstålder eller pensionsklasserna
2—4. Enligt dessa bestämmelser fordras för erhållande av pension i
tredje eller fjärde klassen en levnadsålder av minst 50 år ; i övrigt är
tjänståldern vid avgången, räknat från tidpunkten för anställningen, dock
tidigast från 20 års ålder, bestämmande för den klass, i vilken pension
får åtnjutas. Efter 40 tjänstår är manskap vid marinen berättigat till
pension i andra klassen, efter 30 i tredje och efter 20 i fjärde klassen.
De pensionsbelopp, som efter respektive 40, 30 och 20 års tjänst tillkomma
manskap, utgöra, med inberäkning av förenämnda, i vissa fall
medgivna förhöjning av högst 25 kronor, för im d er o ffi c er sko r p r al respektive
240, 200 och 145 kronor, för korpral och l:a klass sjöman 185,
145 och 105 kronor samt för övrigt manskap 125, 100 och 75 kronor.
1912 års sakkunniga, vilka i sitt betänkande framlagt en fullständig utredning
rörande manskapets anställnings- och avlöningsförhållanden samt redogörelse
för dittills framkomna förslag ifråga om avgångsålder och pensionsförbättring
för manskapet, hava framhållit såsom uppenbart, att de pensionsbelopp,
som tillkomme marinens manskap, vore alltför små för att bereda ens ett nödtorftigt
livsuppehälle. Följden hade också, enligt vad de sakkunniga vidare anfört,
blivit den, att stationsmyndigheterna, för att ej för verklig nöd utsätta personer,
som ägnat större delen av sitt liv åt kronans tjänst, av ren barmhärtighet låtit
dem kvarstanna i tjänst även sedan de ej längre vore tjänstdugliga. Enligt
av nämnda sakkunniga inhämtade uppgifter framginge nämligen, att av 51 man,
som den 1 februari 1915 ehuru pensionsberättigade kvarstode i tjänst, icke
mindre än 88 man, därav 7 underofficerskorpraler samt 31 korpraler och baklass
sjömän, vore otjänstbara eller ej fullt användbara till tjänst. Detta förhållande
kunde icke anses vara förenligt med statens intresse, då de kostnader, som
dessa kvarståendes avlöning betingade, endast i ringa mån motsvarades av det
arbete, de kunde utföra åt staten, vartill komme att de genom att upptaga
löner i de högsta lönegraderna försämrade befordringsutsikten för det yngre
manskapet och därigenom försvårade rekryteringen.
Jämte det 1912 års sakkunniga framlagt förslag om bestämmande av
skyldighet för manskap att avgå ur tjänsten vid uppnådda 50 levnadsår, hava
de tillika förordat en avsevärd förbättring av pensionsförmånerna. Pensions
-
1912 års sakkunniga.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
beloppet borde, enligt de sakkunnigas mening, avpassas icke såsom enligt 1879
års reglemente efter innehavande tjänstegrad utan efter beloppet av innehavande
fast avlöning, vartill skulle hänföras lön, lönetillägg och inkvarteringsersättning
eller värdet av inkvartering in natura; pensionen skulle vara antingen
hel eller avkortad; för erhållande av hel pension skulle erfordras en tjänstetid
av minst 30 år; vid kortare tjänstetid, dock minst 20 år, skulle pensionen avkortas
i förhållande till tjänstetidens längd; varjämte viss avkortning skulle ske
även i det fall, att den fasta avlöning, som vid avgången åtnjötes, icke innehafts
i minst två år före avskedet; pensionen skulle dock icke i något fall
bliva mindre än 300 kronor.
Med erinran att sammanlagda beloppet av lön, möjliga lönetillägg och
inkvarteringsersättning (lägre beloppet) enligt gällande bestämmelser utgjorde för
manskap i första lönegraden:
lön ........................................................
.................... kronor 540
lönetillägg............................................
.................... „ 120
inkvarteringsersättning....................
...................„__iso
kronor 840
manskap i andra lönegraden:
lön ........................................................
.................... kronor 276
lönetillägg...........................................
.................... „ iso
inkvarteringsersättning ....................
.................... „ 120
kronor 576
manskap i tredje lönegraden:
lön ........................................................
.................... kronor 180
värdet av inkvartering ...................
.................... „ 120
kronor 300
hava 1912 års sakkunniga alltså föreslagit, att pensionsbeloppen skulle bliva
i första lönegraden ............................................................................ högst kronor 840
i andra „ „ ,, 576
i tredje „ 1..... „ 300.
Dessa pensioneringsgrunder skulle enligt förslaget bliva gällande även för
det manskap, som fortfarande kvarstode i tjänst men överskridit 50 års ålder,
dock under förutsättning att avgång ur tjänsten ägde rum inom ett år, efter det
skyldighet att avgå ur tjänst vid 50 års ålder blivit stadgad.
Beträffande pensionsförbättring till redan pensionerat manskap hava 1912
års sakkunniga, med erinran att förhöjning av utgående pensionsförmåner
redan beviljats för såväl arméns som flottans indelta manskap, föreslagit en
höjning med 200 kronor i utgående pensioner till övrigt manskap vid marinen,
som pensionerats på grund av uppnådd levnads- och tjänstålder; varemot dessa
sakkunniga beträffande de pensioner, som utginge till manskap på grund av skada
i tjänsten, ansett det böra ankomma på prövning i varje särskilt fall, om och
i vad mån förhöjning kunde anses vara av omständigheterna påkallad.
Vidare hava 1912 års sakkunniga föreslagit, att begravningshjälp, som
enligt 1879 års reglemente utgår med växlande belopp dels efter den tjänstegrad,
den avlidne innehaft, och dels efter den klass, i vilken pension tilldelats
honom, måtte till stärbhus efter pensionerat manskap utgå med ett för alla
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
9
lika belopp av 75 kronor, motsvarande vad enligt 1909 års förordning angående
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i begravningshjälp
tillkommer stärbhus efter på grund av skada avliden stamanställd
vid marinen.
1912 års sakkunniga föreslogo alltså, att bestämmelser skulle utfärdas
därom,
att marinens värvade manskap ej må kvarstå i tjänst längre än till
uppnådda 50 levnadsår;
att till sådant marinens värvade manskap, som uppnått 50 levnadsår och
en tjänstetid av minst 30 år samt under de två sista åren närmast före avskedet
innehaft samma löneförmåner, skall utgå hel pension ävensom att denna pension
bestämmes till ett belopp, som motsvarar manskapets vid avskedet innehavande
lön, lönetillägg och inkvarteringsersättning eller värdet av inkvartering in natura;
att till sådant marinens värvade manskap, som uppnått 50 levnadsår
och en tjänstetid av minst 20 men ej 30 år, skall utgå avkortad pension, ävensom
att denna bestämmes till ett belopp, motsvarande i föregående punkt nämnda
löneförmåner, minskat med en trettiondedel för varje år, varmed tjänstetiden
understiger de för hel pension stadgade trettio tjänståren;
att pension till sådant marinens värvade manskap, som vid avskedet ej
innehaft då utgående löneförmåner under minst 2 år, skall utgå med en femtedel
-av sammanlagda beloppet utav de härovan nämnda löneförmånerna, som åtnjutits
under de fem närmaste åren före avskedet;
att härovan föreslagen hel eller avkortad pension jämväl skall utgå till
sådant marinens värvade manskap, som redan nu uppnått 50 levnadsår och en
tjänstetid av minst 20 år, under förutsättning att avgång ur tjänsten äger rum
inom ett år, efter det skyldighet att avgå ur tjänst vid 50 års ålder blivit
stadgad;
att nu utgående pension, som tilldelats marinens värvade manskap på grund
av uppnådd levnads- och tjänstålder, skall höjas med 200 kronor;
att nu utgående pension, som tilldelats marinens värvade manskap på
grund av skada ådragen under tjänstutövning, må, efter av Kungl. Maj:t i varje
särskilt fall verkställd prövning av behovet och dess sammanhang med den
ådragna skadan, kunna höjas, dock ej till högre belopp än som skolat utgå
jämlikt förordningen den 18 juni 1909 angående ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; samt
att såsom begravningshjälp efter marinens pensionerade värvade manskap
skall utgå ett belopp av 75 kronor.
Efter försäkringsteknisk utredning har beräknats, att genomförandet av
nämnda förslag skulle medföra en kostnadsökning för första året, 1918, av
28,000 kronor samt att ökningen i kostnad därefter skulle småningom stiga för
att år 1955 och därefter för framtiden stanna vid ett årligt belopp av 72,000 kronor.
Slutligen hava 1912 års sakkunniga såsom särskilda önskemål framhållit,
dels att beträffande marinens ifrågavarande manskap borde sörjas för pensionering
icke blott av befattningshavarna själva utan även av deras efterlämnade
änkor och barn, dels ock att underofficerskorpralerna, vilka i regeln gjorde
underofficerstjänst och i stat sammanfördes med underofficerarne men enligt
gällande bestämmelser hänfördes till manskap och bure manskaps uniform,
Bihang till riksdagens ''protokoll 1917. 8 sand. 40 käft. (Nr 54.) 2
Myndigheternas
utlåtanden.
10 Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
måtte erhålla underofficers grad och militärt likställas med sergeant av 2:a
klass vid armén.
Över de sakkunnigas förslag hava infordrade utlåtanden avgivits
dels av chefen för marinstaben i samråd med chefen för kustartilleriet,
dels av marinförvaltningen, som därvid överlämnat yttranden i
ärendet av stationsbefälhavarna m. fl. och cheferna för kustartilleriet
tillhörande regementen och kårer m. fl., dels av direktionen över flottans
pensionskassa, dels ock av statskontoret.
I samtliga dessa utlåtanden har framhållits behovet av väsentlig
förbättring av pensionerna för ifrågavarande manskap, och från de militära
myndigheternas sida har icke någon erinran framställts varken i
fråga om den föreslagna avgångsåldern eller mot vad som föreslagits
beträffande pensioneringen.
Direktionen över flottans pensionskassa har emellertid i fråga om nu utgående
pensioner till f. d. manskap vid marinen framhållit, att förhöjning borde
beviljas icke blott, såsom 1912 års sakkunniga föreslagit, av pension, som tilldelats
på grund av uppnådd levnads- och tjänstålder, utan även av pension på
grund av skada eller sjukdom, ådragen under tjänstutövning.
Statskontoret har anfört, att beträffande denna pensioneringsfråga den
egendomliga omständigheten ådragit sig ämbetsverkets särskilda uppmärksamhet,
att det icke vore hela den kår, som bildades av marinens värvade manskap,
eller ens en större del av densamma, som vore avsedd att pensioneras på
föreslaget sätt. Från denna kår rekryterades underofficerskåren; och de till
underofficers grad sålunda befordrade förvärvade delaktighet i flottans pensionskassa
och därigenom ordnades pensioneringen såväl för dem själva som för
deras familjer i enlighet med i dessa avseenden i kassans reglementen stadgade
grunder. Större delen av det manskap, som icke vunne sådan befordran, avlägsnades
ur kåren vid kontraktstidens utgång, då man icke hade användning
för ett större antal till mera framskriden ålder kommet manskap. Endast en
jämförelsevis obetydlig del, 100 ä 125 man, vilka ansetts erforderliga för vissa
särskilda befattningar vid marinen, vilka medförde större ansvar och krävde
mera mognat omdöme, kvarhölles i manskapskåren, och blott för denna del skulle
den föreslagna pensioneringen komma att gälla. Med hänsyn därtill och med
erinran tillika, att de sakkunniga framhållit såsom önskemål, dels att det bleve
beträffande marinens värvade manskap sörjt även för pensionering av änkor
och barn, dels ock att underofficerskorpralerna vid marinen erhölle underofficersgrad
i likhet med sergeant av 2:a klass vid armén, ville statskontoi*et ifrågasätta,
huruvida icke denna pensioneringsfråga skulle på lämpligaste sätt
erhålla sin lösning därigenom, att — även om icke hela gruppen av underofficerskorpraler
befunnes böra erhålla underofficers grad — åtminstone de,
som kvarhölles i tjänst för fyllande av berörda mera krävande befattningar vid
marinen, befordrades till underofficers grad under lämplig benämning, en del
måhända i fast anställning såsom månadslönare på stat. De skulle då bliva
It ankout skott els utlåtande Nr 54.
11
delaktiga i flottans pensionskassa, varigenom såväl deras egen pensionering som
familjepensioneringen bleve ordnad såsom för övriga underofficerare med vederlikar;
och några särskilda bestämmelser om pensionering av marinens värvade
manskap skulle då icke erfordras, lika litet som några dylika bestämmelser
beträffande arméns värvade manskap ansetts behövliga. Det skulle nämligen
då vid marinen icke i manskapsgrad kvarhållas några av äldre årsklasser än
vid armén, i det att bestämmelsen om rätt för visst manskap att kvarstå skulle
upphävas. Om pensioneringen befunnes kunna ordnas på detta sätt, syntes
det enligt statskontorets mening böra tagas i övervägande, huruvida tillräckliga
skäl förelåge att bestämma avgångsåldern till 50 år för samtliga dessa nya
delägare i flottans pensionskassa eller om icke en del av dem med hänsyn till
tjänstgöringens beskaffenhet lämpligen skulle kunna och, till kostnadernas begränsning,
höra kvarstå i tjänst betydligt längre.
Marinförvaltningen, som tagit del av statskontorets utlåtande, har ansett,
att vad statskontoret föreslagit beträffande pensionsfrågans lösning genom uppflyttning
av underofficerskorpraler till underofficers grad vore beaktansvärt samt
att utredning i sådan riktning syntes böra åvägabringas.
1917 års sakkunniga, vilka såsom förut nämnts tillkallats för att
i anledning av myndigheternas yttranden biträda vid ytterligare granskning
av frågan om förhöjning av pensionerna för marinens manskap
jämte därmed i samband stående frågor, hava uti sitt i ärendet avgivna
utlåtande anfört följande:
Det manskap vid marinen, för vilket 1912 års sakkunniga föreslagit förbättrad
pensionering, har av dem betecknats såsom marinens ''värvade’ manskap
till skillnad frän det indelta manskapet, båtsmännen; därvid de sakkunniga
jämväl erinrat, att eu stor del av detta manskap, nämligen de karlskrivna,
icke är att anse såsom i egentlig mening värvat manskap. Då emellertid
denna benämning varken är i gällande reglemente fastställd eller eljest
allmänt antagen samt icke heller — såsom av chefen för underofficers- och
sjömanskårerna i Karlskrona uti hans yttrande i ärendet framhållits — kan
anses fullt lämplig i fråga om en kår, som till väsentlig del består av karlskrivet
manskap, hålla vi före, att den sålunda upptagna benämningen bör
undvikas. Då detta manskap jämte den obetydliga, snart försvinnande återstoden
av det indelta manskapet eller båtsmännen utgör marinens stam av
manskapsgrad, anse vi för vår del, att ifrågavarande manskap lämpligen bör
benämnas ''marinens stammanskap’ med tillägg av orden ''utom båtsmän’, där
sådant för tydlighetens skull kan anses erforderligt.
Detta manskap indelas i underofficerskorpraler, korpraler och meniga.
En stor del av manskapet, tillhörande första gruppen, underofficerskorpraler,
gör i regel underofficerstjänst, såsom av 1912 års sakkunniga även framhållits.
Med hänsyn till detta förhållande och till angelägenheten av att genom
förbättrade befordringsutsikter underlätta rekryteringen måste det, såsom också
framhållits såväl i förenämnda betänkande som i vissa av de däröver avgivna
yttrandena, framstå såsom ett önskemål, att vid marinen inrättas en ny lägre
1917 ars sak»
kunniga.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
underofficersgrad, motsvarande den underofficersgrad vid armén, som omfattar
sergeanter av 2:a klass. Till en sådan ny underofflcersgrad skulle i mån av
ledighet befordras underofficerskorpral, som i sådan egenskap med göda vitsord
tjänstgjort under viss tid. Denna organisationsfråga är emellertid icke föremål
för den utredning, som anförtrotts åt oss; men nämnda förhållande giver
stöd åt vår uppfattning att från organisationens synpunkt icke finnes något
att erinra mot att, på sätt statskontoret ifrågasatt, pensioneringen ordnas
genom att vissa manskapsbeställningar förändras till befattningar med delaktighet
i flottans pensionskassa. Härigenom skulle beträffande den jämförelsevis
fåtaliga personal, som för bestridande av nämnda manskapsbeställningar
kvarhålles i tjänst så länge, att pensionering över huvudtaget kan ifrågakomma,
pensionering såväl för dem själva som för deras efterlämnade familjer bliva på
önskvärt sätt ordnad.
Yi anse oss därför kunna förorda, att denna pensioneringsfråga löses på
sätt statskontoret ifrågasatt.
En del av de befattningar, vilkas innehavare sålunda enligt förslaget
skulle uppflyttas till underofficerare eller deras vederlikar, är av beskaffenhet
att medföra utövande av visst förmanskap över militär personal, såsom vissa
befattningar i kasern- och kompanitjänst med åliggande att upprätthålla ordning
i läsrum m. m., under det att andra mera äro att hänföra till civilmilitära
befattningar, exempelvis anställning såsom förrådsmän och eldare i kaserntjänst
eller vid sjöreserven samt i synnerhet såsom hovmästare och kockar.
Huvudsakligen för de förra befattningarna, vilka nu i regel innehavas av
underofflcerskorpraler, synes böra inrättas en ny lägre underofficersgrad och
dit från manskapskåren överflyttas ett erforderligt antal befattningshavare
under benämning av underofficer av 3:e graden.
Då i detta sammanhang icke synes kunna bliva fråga om någon lönereglering
i egentlig mening, torde avlöningen för sådan underofficer icke böra
avsevärt överstiga vad en underofficerskorpral nu högst åtnjuter i avlöning.
Vidare synes densamma böra till sina olika beståndsdelar avpassas i enlighet
med vad som nu gäller i fråga om avlöningsförmåner för redan befintliga underofficersgrader
vid flottan och kustartilleriet. Såsom förut nämnts är underofficerskorpral
vid marinen i åtnjutande av en högsta avlöning av omkring
1,250 kronor; vartill komma dels värdet av beklädnad, högst 142 kronor 80
öre, dels ock naturaportion eller ersättning därför, med nuvarande höga medelpris
utgörande omkring 430 kronor, så att högsta sammanlagda avlöningsförmånerna
utgöra omkring 1,820 kronor. Lägst belöpa sig avlöningsförmånerna
till omkring 1,750 kronor, beroende på lägre belopp av inkvarteringsersättning
och värde av beklädnad. På grund härav och med hänsyn jämväl till den avlöning,
som tillkommer sergeant av 2:a klass vid armén, synes det oss, att vid
flottan anställd underofficers av 3:e graden avlöningsförmåner böra bestämmas
till: lön 660 kronor, dagavlöning, beräknad efter 1 krona 20 öre för dag, 438
kronor, inkvarteringsersättning lägst 180 kronor och högst (i Stockholm och Göteborg)
240 kronor, ersättning för ved och lyse 100 kronor, beklädnadsersättning
200 kronor eller tillhopa lägst 1,578 kronor och högst 1,638 kronor. Då härtill
skulle komma naturaportion eller ersättning därför med det för underofficer
Bankoutskottets utlåtande Nr f>4.
13
fastställda belopp av 62 öre för dag eller alltså för år räknat 226 kronor 30
öre, skulle sammanlagda avlöningsförmånerna utgöra lägst 1,804 kronor 30 öre
och högst 1,864 kronor 30 öre.
Ökningen i jämförelse med underofflcerskorprals avlöning är betingad
därav, att vederbörande såsom underofficer har att i olikhet mot underofficerskorpral
erlägga avgifter för egen pensionering.
Så avpassad som vi föreslagit skulle avlöningen enligt gällande pensioneringsgrunder
föranleda, att dess innehavare efter avgång ur tjänsten vid 55
levnads- och 30 tjänstår skulle komma i åtnjutande av pension å 792 kronor,
motsvarande lönen ökad med 20 procent. Varken i fråga om pensioneringsgrunder
eller beträffande avgångsålder anse vi oss böra för den nya underofficersgraden
ifrågasätta någon ändring i vad som nu för underofficerare vid
marinen gäller i dessa avseenden. Enligt vad vi hava oss bekant föreligga
visserligen förslag till det militära pensionsväsendets omorganisation, innefattande
bland annat ändrad avgångsålder för underofficerare vid marinen ävensom
ändrad beräkning av pensionsbelopp för militära tjänstinnehavare i allmänhet;
men då dessa förslag ännu icke blivit slutligen prövade, hava vi ansett
oss icke kunna i detta sammanhang taga någon hänsyn till desamma. Det
pensionsbelopp, som sålunda av oss föreslagits för underofficer av 3:e graden
vid flottan, överensstämmer i det närmaste med det belopp av 780 kronor,
som i sådant avseende tillkommer sergeant av 2:a klass vid armén.
Underofficer av 3:e graden vid kustartilleriet bör givetvis åtnjuta enahanda
sammanlagd avlöning, som ovan föreslagits för motsvarande befattningshavare
vid flottan. Då emellertid underofficer vid kustartilleriet nu icke åtnjuter
beklädnadsersättning, bör lönen i stället ökas med motsvarande belopp, såsom
äger rum i fråga om avlöningen i nu befintliga underofficersgrader vid kustartilleriet,
och alltså utgöra 860 kronor. För att icke till följd härav pensionen
för underofficer av 3:e graden vid kustartilleriet enligt gällande pensioneringsgrunder
skall bliva högre än den pension, som enligt vårt förslag skall tillkomma
hans vederlike vid flottan, torde böra föreskrivas, att den underofficer
av 3:e graden vid kustartilleriet tillkommande pensionsförmån skall motsvara
vad i sådant avseende tillkommer underofficer av 3:e graden vid flottan.
För befordran till underofficer av 3:e graden vid marinen bör fordras väl
vitsordad tjänstgöring under viss tid, exempelvis 4 år, såsom underofficerskorpral.
Åtskilliga av de befattningar, varom här är fråga, äro såsom ovan nämnts
av beskaffenhet att närmast kunna hänföras till civilmilitära sysslor; och
med hänsyn härtill anse vi lämpligt, att för dessa befattningar upprättas särskilda
månadslönar stater vid flottan och vid kustartilleriet. Inom dessa stater
måste emellertid med hänsyn till föreliggande förhållanden inrättas mer än
en lönegrad. Enligt gällande bestämmelser angående staten för flottans
underofficerskår må underofficers av 2:a graden löneförmåner utgå till högst
10 kockar eller hovmästare, korpraler, som visat framstående skicklighet
i egen yrkesgren; och vad av det härför erforderliga medelsbelopp är odisponerat
må användas för att tilldela kockar och hovmästare, korpraler,
avlöning i sjömanskårens första lönegrad utöver antalet löner enligt stat
för samma . lönegrad, dock att antalet härigenom avlönade kockar och hov-i
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
mästare i sjömanskårens första lönegrad ej må överstiga antalet av de för ändamålet
disponibla underofficerslönerna. För närvarande utgår underofficers av
2:a graden avlöning åt 6 kockar eller hovmästare, därav 5 i Karlskrona och 1
i Stockholm. Då av ifrågavarande 10 underofficerslöner de 4 övriga innehavas
av underofficerare på stat, torde för närvarande endast 6 av dessa underofficerslöner
böra överflyttas till den nya månadslönarstaten vid flottan och där upptagas
såsom tillkommande månadslönare av l:a graden. Den fasta lönen i
denna grad torde böra upptagas för 5 månadslönare till 2,150 kronor och för
1 månadslönare till 2,210 kronor.
Såsom månadslönare av 2:a graden synas böra i staten uppföras innehavarna
av de befattningar, som anses kräva genomgången utbildning, motsvarande
den, som erfordras för befordran till underofficerskorpral. Dessa befattningar,
vartill torde böra hänföras exempelvis anställning såsom maskinist
vid kasern eller verkstad, biträdande sjukvårdare m. in., böra vara förenade
med en avlöning motsvarande den, vi föreslagit för underofficer av 3:e graden.
Avlöningen skulle alltså uppgå till avrundat belopp av lägst 1,800 kronor och
högst 1,860 kronor.
Några av de befattningar, vilka böra uppföras å månadslönarstat, äro
emellertid av den beskaffenhet, att de väl kräva ett mera mognat omdöme och
stadgad ansvarskänsla, men däremot icke anses med nödvändighet förutsätta
genomgången sådan utbildning, som nyss nämnts, utan enligt hittills vunnen
erfarenhet lämpligen kunnat utan avseende å högre utbildning anförtros åt manskap,
som visat stadga och lämplighet för sådan befattning; och dessa befattningar,
vartill kunna hänföras anställning såsom eldare, förrådsmän m. m.,
böra enligt vår mening i staten upptagas såsom månadslönarbefattningar av
3:e graden med fast lön till belopp, som vi anse skäligen böra bestämmas
till lägst 1,500 kronor och högst 1,560 kronor.
Av det anförda framgår vad som enligt vår uppfattning bör uppställas
såsom kompetensfordringar för befordran till de olika graderna inom månadslönarstaterna.
Beträffande månadslönares pensionering vilja vi förorda, att månadslönare
av l:a graden må i pensionsavseende likställas med underofficer av
2:a graden och månadslönare av 2:a graden med underofficer av 3:e graden
samt, att för månadslönare av 3:o graden må bestämmas ett pensionsbelopp av
750 kronor.
Enligt nu gällande pensioneringsgrunder skulle dessa månadslönare bliva
berättigade till pension vid uppnådda 55 levnads- och 30 tjänstår; och däremot
torde icke vara något att erinra. Men då med hänsyn till befattningarnas beskaffenhet
månadslönarna synas i många fall kunna med fördel användas i
tjänst vida längre än till nämnda levnadsålder, torde det icke vara skäl att
stadga skyldighet att vid uppnåendet av sagda ålder avgå ur tjänsten; utan
enligt vår mening bör det ordnas på sådant sätt, att månadslönare väl är berättigad
till pension vid uppnådd ålder av 55 levnads- och 30 tjänstår men likväl,
efter vederbörande kårchefs förslag, kan erhålla tillstånd att tillsvidare kvarstå
i tjänst, dock ej längre än till fyllda 65 levnadsår.
Enligt uppgifter, som genom marinstaben införskaffats från stationsbefälhavarna
vid flottans stationer och chefen för kustartilleriet och som ställts till
Hankoutskottets utlåtande Nr 54. 15
värt förfogande, synos antalet befattningar, som lämpa sig för äldre personal,
utgöra: vid flottans station i Karlskrona (57, vid flottans station i Stockholm 55
och vid kustartilleriet ej mindre än 192. Av sistnämnda antal befattningar har
dock endast beträffande 91 framhållits såsom önskvärt, att äldre personal användes.
Vid sådant förhållande och ehuru det förefaller i viss man tveksamt,
huruvida hela det uppgivna antalet befattningar är av beskaffenhet att böra i
nu förevarande hänseende medräknas, hava vi med ledning av berörda uppgifter
och med tillägg av de 6 hovmästare eller kockar, vilka enligt vad förut nämnts
åtnjuta underofficers av 2:a graden avlöning, ansett oss böra beräkna, att antalet
befattningar, som med tillämpning av vårt förslag skulle från manskapskåren
överflyttas till en ny lägre underofficersgrad och till nya månadslönarstater, skulle
utgöra 219. Av dessa befattningar synas, såvitt av nu föreliggande uppgifter
kan bedömas, 30 böra överflyttas till den nya underoffleersgraden och återstående
189 bliva månadslönarbefattningar, därav (5 av l:a graden, 87 av 2:a graden
och 96 av 3:e graden.
Därest, såsom vi föreslagit, dels en ny underofficersgrad och dels
månadslönarbefattningar med lön på stat upprättas i stället för de nuvarande
manskapssysslor, för vilka marinen hittills i tjänst kvarhållit äldre beprövat
manskap, synes det oss, som om det skulle bliva på tillfredsställande sätt ordnat
för pensionering av de befattningshavare, vilka åsyftas med 1912 års sakkunnigas
förslag till pensioneringsgrunder för marinens så kallade värvade manskap.
I framtiden skulle icke vid marinen vidare förekomma någon manskapspensionering
på grund av uppnådd levnads- och tjänstålder. Om, såsom vi vilja förorda,
nu gällande rätt för visst manskap till fortfarande anställning upphäves, skulle
nämligen i manskaps grad icke någon kvarhållas så länge, att pensionering kan
ifrågakomma; i regel skulle avgång ur tjänsten äga rum före uppnådd ålder av
.35 år. Visserligen kan enligt gällande bestämmelser första anställning vid
ekonomi-, maskin- eller hantverksavdelningarna under vissa förutsättningar erhållas
intill 35 års ålder; men sådant äger endast undantagsvis rum och den
sålunda antagne torde redan vid antagningen besitta sådan utbildning, att han,
om han eljest befinnes lämplig för tjänsten, inom jämförelsevis få år befordras
till underofficer. I varje fall lärer han icke komma att någon längre tid kvarstå
i manskapskåren.
I detta sammanhang vilja vi erinra därom, att till innevarande års riksdag
gjorts framställning om medel till beredande av avskedspremier och civilanställning
för manskap, som under någon längre tid tjänat vid marinen; och
vid bifall härtill torde det få anses bliva i tillbörlig mån sörjt för någon
ersättning åt dem, som genom lång tjänstetid i manskapskåren gjort sig därav
förtjänta.
Men för den nuvarande manskapsgenerationen, i den mån densamma i
tjänsten kvarstår utan att befordras till underofficersgrad eller därmed likställd
befattning, erfordras dock fortfarande bestämmelser om rätt till pension, enär
en stor del av detta manskap enligt nu gällande bestämmelser vunnit rätt till
fortfarande anställning och alltså icke kan annat än under vissa förutsättningar
entledigas. Och även den övriga delen av nuvarande manskap har antagits i
tjänst med utsikt att under vissa villkor vinna rätt till fortfarande anställning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
It» Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
Denna rätt synes därför icke böra borttagas för någon, som nu tillhör ifrågavarande
manskap.
Enligt 1879 års reglemente, såvitt det ännu är gällande, d. v. s. innefattar
bestämmelser om pension på grund av uppnådd levnads- och tjänstålder,
äger manskap vid marinen, som uppnått en levnadsålder av 50 år, erhålla pensioner
i tre klasser allt efter uppnådd tjänstålder av 40, 30 eller 20 år med
följande belopp, däri inberäknad den enligt kungörelsen den 13 augusti 1909 i
vissa fall medgivna pensionsförhöjningen, nämligen:
underofficerskorpral, respektive................................................ 240—200—145 kronor
korpral, respektive....................................................................... 185—145—105 „
övrigt manskap, respektive........................................................ 125 — 100—75 „
Att dessa nu gällande pensionsbelopp äro alldeles otillräckliga, därom råder
fullständig enighet såväl hos 1912 års sakkunniga som bland de myndigheter,
vilka hörts i ärendet. Den omständigheten att marinens myndigheter med hänsyn
till de otillräckliga pensionsbeloppen nödgats i stor utsträckning bibehålla i
tjänst pensionsberättigat manskap, ehuru det icke längre är tjänstdugligt, måste
anses otvetydigt ådagalägga, att det numera icke kan anses vara på ett tillfredsställande
sätt ordnat för manskapspensioneringen genom bestämmelserna i
1879 års reglemente. En pensionsreglering för det nu i tjänst varande, redan
pensionsberättigade manskapet, men även eventuellt gällande för det övriga
manskap, som kommit i tjänst innan sådan reglering träder i kraft, måste därför
enligt vår mening anses vara högeligen av behovet påkallad.
Såsom förut nämnts hava 1912 års sakkunniga, som ville bibehålla bestämmelsen
om 50 levnadsår såsom pensionsålder och tillika införa skyldighet
för manskapet att vid nämnda ålder avgå ur tjänst, ansett, att pensionsbeloppen
icke borde såsom enligt 1879 års reglemente göras beroende av innehavande
tjänstegrad, utan i stället bestämmas efter innehavande lönegrad och utgå med
ett högsta belopp vid uppnådda 30 tjänstår ävensom vid mindre antal tjänstår,
dock minst 20, minskas i förhållande till det mindre antalet tjänstår. I likhet
.med nämnda sakkunniga finna även vi lämpligt att lägga lönegraden i stället
för tjänstegraden till grund för pensionsbeloppet; och anse vi oss böra förorda
antagande av ett dylikt pensioneringssystem, ehuru något förenklat. Vad däremot
beträffar pensionsbeloppen finna vi oss icke kunna fullt ansluta oss till
vad 1912 års sakkunniga föreslagit. Marinens stammanskap synes på grund
av sin utbildning med fog kunna anses intaga en mellanställning mellan å ena
sidan underofficerskåren vid marinen och å den andra marinens daglönarkår;
och med hänsyn härtill torde enligt vårt förmenande exempelvis pensionen för
manskap i högsta lönegraden visserligen böra överstiga vad som i pension kan
högst tillkomma förman tillhörande daglönarkåren, men däremot icke uppgå till det
belopp, som tillkommer en underofficer. Av denna vår uppfattning följer, att, då
vi förordat en pension av 792 kronor för underofficer av 3:e graden samt den
underofficer av lägsta graden vid armén tillkommande pensionen utgör 780 kronor,
vi icke kunna tillstyrka, att manskapspensionen i högsta lönegraden må kunna
såsom förenämnda sakkunniga föreslagit uppgå till 840 kronor. Till nämnda belopp
hava 1912 års sakkunniga kommit genom att enligt den militära pensionskommitténs
förslag i pensionsunderlaget inräkna, förutom lön och lönetillägg, jämväl
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
17
inkvarteringsersättningen med det lägre av de i sådant avseende utgående beloppen.
Men då nämnda kommittéförslag ännu icke blivit slutligen prövat och
alltså icke kommit till tillämpning ens på dem, för vilka det var avsett, eller
officerare, underofficerare och vederlikar, synes än mindre anledning föreligga att
redan nu ifråga om manskapspensioneringen tillämpa berörda förslag. Däremot
vill det synas, som om manskapspensionen i högsta lönegraden lämpligen borde
ungefär motsvara vad vi i sådant avseende föreslagit för månadslönare av 3:e
graden eller 750 kronor. För att komma i åtnjutande av detta pensionsbelopp
bör fordras en tjänstetid av minst 30 år; vid mindre antal tjänstår bör pensionsbeloppet
i förhållande därtill minskas; dock anse vi i likhet med 1912 års sakkunniga,
att en tjänstetid av minst 20 år bör innehavas för att någon som helst
pension skall erhållas. I övriga lönegrader böra pensionsbeloppen lämpligen
avpassas i förhållande till vad sålunda föreslagits beträffande pensionen i högsta
lönegraden.
I fråga om tjänstårsberäkningen gäller enligt 1879 års reglemente, att
såsom tjänstår för pension må tillgodoräknas endast tjänstetid vid militär kår
och lotsverket. Såsom framgår av nyare pensionslagar ävensom av senast
fastställda pensionsbestämmelser för marinens daglönarkår har numera den
uppfattningen gjort sig gällande, att en sådan begränsning av tjänstårsberäkningen
för pension icke vidare bör bibehållas. På grund härav synes även nu ifrågavarande
manskap vid marinen böra i pensionshänseende få räkna sig till godo
hela den tid, som tillbragts i statens tjänst, dock att för detta manskap liksom
för militära tjänstinnehavare i allmänhet tjänstetid före fyllda 20 år icke må i
detta avseende tillgodoräknas.
På grund av vad sålunda anförts och under erinran att, då manskap i
lägsta lönegraden icke kan hava förvärvat rätt till fortfarande anställning och
därför lämnar tjänsten långt före inträdd pensionsålder, någon pensionering av
manskap i lägsta lönegraden icke kan komma i fråga, få vi föreslå, att manskap,
som uppnått en levnadsålder av 50 år och tjänat staten i minst 20 år, må
erhålla pension enligt följande grunder:
Pensionen utgör vid 20 års tjänst för manskap i första lönegraden 500
kronor, i andra lönegraden 400 kronor och i tredje lönegraden 350 kronor. För
varje tjänstår utöver 20 ökas pensionsbeloppet för manskap i första lönegraden
med 25 kronor, i andra lönegraden med 15 kronor och i tredje lönegraden med
10 kronor, dock att högsta pensionsbeloppet skall utgöra för manskap i första
lönegraden 750 kronor, i andra lönegraden 550 kronor och i tredje lönegraden
450 kronor.
I övrigt böra bestämmelserna i 1879 års reglemente fortfarande bliva
gällande, dock med det tillägg att den, som icke i fulla två år åtnjutit avlöning
i den lönegrad, han vid avskedet innehar, erhåller den pension, som är bestämd
för manskap i närmast lägre lönegrad.
Dessa grunder, vartill pensionsbestämmelserna för marinens daglönarkår
utgjort förebild, synas oss vara att föredraga framför dem, som av 1912 års
sakkunniga föreslagits. Nämnda sakkunnigas förslag ansluter sig väl i vissa avseenden
närmare till de grunder, som vunnit tillämpning i flera nyare pensionslagar
såsom exempelvis i den civila pensionslagen, och innebär bland annat, att
pensionsbeloppet automatiskt förändras vid lönereglering; men då enligt vårt
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 40 käft. (Nr 54.) 3
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
förslag fråga är om pensioneringsgrunder att tillämpas endast under en övergångstid,
hava vi ansett anledning föreligga att i huvudsak följa de grunder,
som nu gälla för manskapspensioneringen och som tillämpats även vid senaste
pensionsreglering för daglönare vid marinen. Då den siste av nuvarande manskapsgeneration
avgått ur manskapsgraden, d. v. s. senast efter omkring 30 år men
sannolikt mycket tidigare, skall nämligen efter genomförande av vårt förslag
icke längre förekomma beviljande av pension åt marinens manskap, lika litet
som någon pensionering av manskap vid armén förekommer.
Vid det förhållande att det övervägande flertalet av nu i tjänst varande
manskap kan beräknas antingen bliva befordrat till underofficersgrad eller ock
såsom obefordrat avskedas före uppnådd pensionsålder, är det antagligt att,
sedan det i tjänst varande överåriga manskapet, enligt den i betänkandet
lämnade uppgift utgörande ett antal av 51 man, avskedats med pension omedelbart
eller åtminstone under den närmaste tiden efter det de nya bestämmelserna
trätt i kraft, endast ett jämförelsevis litet antal kommer att på föreslaget
sätt pensioneras.
De av oss föreslagna pensioneringsgrunderna böra enligt vårt förmenande
komma till tillämpning endast på dem av nu i tjänst varande manskap, som
underkasta sig att, efter uppnådd levnadsålder av 50 år, avgå ur tjänsten efter
därom av vederbörande kårchef framställd anmodan. I annat fall bör rätten
till pension fortfarande bedömas enligt nu gällande bestämmelser i 1879 års
reglemente och kungörelsen den 13 augusti 1909 angående viss pensionsförhöjning.
Vid sådant förhållande skulle det ju kunna ifrågasättas, om icke en var
av manskapet borde inom viss kortare tid efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande
avfordras förklaring, huruvida han vore villig underkasta sig berörda
villkor för åtnjutande av förbättrad pensionering. Då emellertid av det till över
5,000 man uppgående manskapet endast ett ringa fåtal kan antagas komma att
kvarstå i manskapskåren till uppnådd pensionsålder, har det synts oss mera
lämpligt, att avgörandet för en var kvarstående förlägges till den tidpunkt, då
han uppnår pensionsåldern, 50 år; varvid han skulle, för att få tillgodonjuta
pensionsförbättringen, förklara sig beredd att avgå ur tjänsten efter vederbörande
kårchefs anmodan. I händelse att brist på manskap då på grund av vakanser
gör sig gällande, kan kårchefen medgiva anstånd med avsked för tjänstdugligt
manskap; och en sådan anordning giver också tillfälle för kårchefen att
låta det tjänstdugliga manskap, som vid bestämmelsernas ikraftträdande redan
uppnått eller står nära uppnåendet av 50 år, kvarstå för att, om vederbörande
befinnes därtill lämplig, befordras till den nya underofficersgraden eller å ny
månadslönarstat.
Av det anförda framgår, att, medan 1912 års sakkunniga föreslogo, att
för dem, som behövdes i vissa manskapsbefattningar vid marinen, vilka krävde
mera erfarenhet och omdömesmognad, och därför kvarhöllos i tjänst till mera
framskriden ålder, skulle anordnas en förbättrad manskapspensionering under
förutsättning dock att den för visst manskap gällande rätten till fortfarande
anställning skulle begränsas genom stadgande av skyldighet att avgå ur tjänst
vid uppnådd levnadsålder av 50 år, vårt förslag däremot innebär, att pensioneringen
för innehavarna av berörda befattningar skall ordnas på det sätt, att
befattningarna överflyttas till underofficers grad eller månadslönarstat med därav
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
19
följande delaktighet i flottans pensionskassa och att i sammanhang därmed
manskapets rätt till fortfarande anställning upphäves, varav i sin ordning följer,
att någon pensionering av manskap vid marinen i framtiden icke skall förekomma.
Endast under övergångstiden eller alltså blott för nuvarande manskapsgeneration
skall enligt vårt förslag anordnas en förbättrad manskapspensionering.
Upphävandet av rätten till fortfarande anställning är föranledd därav att,
sedan innehavarna av ovanberörda befattningar bortflyttats från manskapskåren,
något behov icke längre föreligger för marinen att söka kvarhålla någon i nämnda
kår längre ån som behöves för att förekomma vakanser i vanliga manskapssysslor.
Det blir alltså uteslutande marinens behov, som efter vederbörande befäls
beprövande blir avgörande för kvarstående i tjänst. Det skulle möjligen kunna
invändas, att borttagandet av rätten till fortfarande anställning kunde menligt
inverka på rekrytering och rekapitulation. En sådan påföljd torde dock enligt
vår uppfattning icke vara att befara eller torde i allt fall mer än uppvägas
— förutom genom införande av avskedspremier och beredande av civilanställning
— framförallt av den förbättrade utsikten till befordran till underofficer eller
vederlike, som vårt förslag medför, särskilt i betraktande av, att härigenom
skulle yppas tillfälle även för den, som icke kunnat fylla fordringarna för befordran
till underofficer, att likväl såsom månadslönare av 3:e graden bliva
underofficers vederlike.
Yad därefter vidkommer frågan om höjning av redan utgående pensioner
till förutvarande stammanskap vid marinen äro vi i likhet med 1912 års sakkunniga
av den mening, att, då pensionerat indelt manskap vid flottan, liksom
pensionerat manskap vid armén, redan erhållit pensionsförhöjning på sätt nämnda
sakkunniga närmare omförmält, någon pensionsförhöjning billigtvis bör tilldelas
även övrigt förutvarande manskap vid marinen, som på grund av uppnådd levnads-
och tjänstålder erhållit pension enligt 1879 års reglemente. Mot vad
1912 års sakkunniga i sådant avseende föreslagit, innefattande en pensionsförhöjning
med 200 kronor till en var av dessa pensionärer, till antalet 8, hava
vi icke annat att erinra, än att sådan förhöjning synes böra beviljas såsom tillfälligt
understöd och att därför jämväl i detta fall synes, såsom skett vid dylik
förhöjning åt vissa andra grupper av pensionärer, exempelvis f. d. daglönare vid
marinen och f. d. befattningshavare vid lotsverket, böra uppställas det villkor
för åtnjutande av pensionsförhöjningen, att vederbörande styrker sig vara i
behövande omständigheter.
Beträffande övriga pensionärer, som tillhört marinens nu ifrågavarande
manskap, d. v. s. sådana, vilka för liden skada i tjänsten pensionerats enligt
bestämmelserna i 1879 års reglemente, hava 1912 års sakkunniga — med förmälan
att pensionerna i detta fall i allmänhet kunde anses vara ungefär lika
stora som de livräntor, vilka skulle hava utgått om skadan bedömts enligt nu
i sådant avseende gällande föreskrifter, meddelade i 1909 års förordning angående
ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring
— ansett sig av sådan anledning icke kunna förorda någon allmän förhöjning
av dessa pensioner, men föreslagit, att sådan pension skulle efter av
Kungl. Maj:t i varje särskilt fall verkställd prövning av behovet och dess sammanhang
med den ådragna skadan kunna höjas, dock ej till högre belopp än
20
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
som skulle hava utgått jämlikt nyssnämnda förordning. I detta avseende har
dock av direktionen över flottans pensionskassa framhållits, att förhöjning av
utgående pensioner åt marinsoldater och båtsmän, daglönare och befattningshavare
vid lotsverket medgivits även i fall, där pensionen beviljats på grund
av ådragen skada i tjänsten, samt att det därför måste anses följdriktigt, att
jämväl det marinens manskap och de skeppsgossar, som för liden skada pensionerats,
erhålla dylik pensionsförhöjning. Yad sålunda av nämnda direktion
erinrats synes oss vara värt beaktande; men å andra sidan kunna vi icke undgå
att i likhet med 1912 års sakkunniga finna betänkligt att åtminstone i någon
mera avsevärd mån höja dessa pensioner utöver vad som enligt 1909 års förordning
skulle hava under liknande förhållanden utgått såsom livränta. För
vår del skulle vi vilja förorda en medelväg, i det att vi föreslå, att nu ifrågavarande
pensionärer, vilka med inräknande av de i en bilaga till direktionens
skrivelse upptagna skadade skeppsgossarna utgöra 58 man, måtte i händelse
av styrkt behov av understöd erhålla en var 100 kronor, med rätt därjämte
för Kungl. Maj:t att, på sätt 1912 års sakkunniga föreslagit, efter prövning av
omständigheterna i varje särskilt fall på ansökning medgiva ytterligare understöd,
dock att sammanlagda beloppet av pension och understöden ej må överstiga
vad som enligt 1909 års förordning skulle hava tillkommit vederbörande
såsom livränta.
Mot de sakkunnigas förslag, att såsom begravningshjälp efter marinens
pensionerade manskap skall utgå ett belopp av 75 kronor, synes oss icke vara
något att erinra. Då nu gällande föreskrift om begravningshjälpens belopp är
meddelad i 1879 års reglemente, torde det nya stadgandet därom böra sammanföras
med de nya pensionsbestämmelsema.
Yad därefter beträffar kostnaderna för genomförande av de förslag, som
av oss framställts, torde först böra framhållas, att sammanlagda avlöningsförmånerna
för de befattningar till ett antal av tillhopa 219, vilka skulle uppföras
i den nya underofficersgraden och å de nya månadslönarstaterna, belöpa sig
till omkring 875,000 kronor, under det att avlöningsförmånerna för motsvarande
antal manskapsbefattningar tillhopa uppgå till omkring 360,000 kronor. Merkostnaden
skulle alltså utgöra skillnaden mellan nämnda belopp eller omkring
15,000 kronor.
Pensioneringen av nyssnämnda befattningars innehavare skulle enligt
1912 års sakkunnigas förslag ske genom den av dem föreslagna manskapspensioneringen,
därvid pensionsåldern skulle fastställas till 50 år och pensionsbeloppet
vid 30 tjänstår utgöra 840 kronor i den lönegrad, där flertalet av det avgående
pensionsberättigade manskapet skulle befinna sig. Enligt vårt förslag
däremot skola nu ifrågavarande befattningshavare pensioneras såsom delägare
i flottans pensionskassa i egenskap av underofficerare eller månadslönare;
pensionsåldern är satt till lägst 55 år, men torde för många av dem
bliva avsevärt högre; pensionsbeloppet är visserligen för de få månadslönarna
av l:a graden icke obetydligt högre än det högsta av nämnda sakkunniga föreslagna
pensionsbeloppet, men i flertalet fall däremot något lägre; vartill kommer,
att befattningshavarna själva skola med egna avgifter bidraga till sin pensionering.
Med stor visshet kan därför antagas, att pensioneringen av denna
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
21
personal enligt vårt förslag icke skall draga större kostnad ån enligt 1912 år,s
sakkunnigas förslag utan sannolikt medföra en jämförelsevis icke obetydlig
kostnadsminskning. Kostnaden för pensioneringen av nu ifrågavarande personal
kommer i sinom tid att framträda såsom ökad utgift å anslaget till pensionering
av flottans befäl och underbefäl med vederlikar.
Jämväl beträffande pensioneringen av nu i tjänst varande manskap lärer
vårt förslag med hänsyn till dess lägre pensionsbelopp för de lönegrader, där
pensionering mest torde förekomma, kunna beräknas medföra lägre kostnad än
1912 års sakkunnigas förslag. Därest allt manskap, som vid 1918 års början
redan uppnått 50 års ålder, skulle omedelbart pensioneras efter de av oss föreslagna
grunderna, skulle enligt verkställd beräkning den ökade kostnaden för
första året uppgå till högst 22,785 kronor. Denna kostnad, vars storlek i väsentlig
mån beror på den omedelbart inträdande pensioneringen av ett stort
antal överåriga, torde efter all sannolikhet icke behöva i framtiden ökas utan
kommer att småningom minskas för att alldeles upphöra, sedan den nuvarande
manskapsgenerationens längst kvarlevande pensionär gått bort. Kostnadsökningen
i anledning av begravningshjälpens höjning beräknas av 1912 års sakkunniga
till 300 kronor om året.
Kostnaden för de tillfälliga understöden åt pensionerat manskap kan beräknas
till 1,600 kronor i fråga om dem, som pensionerats på grund av uppnådd
levnads- och tjänstålder, och skulle, om alla övriga av dessa pensionärer
uppfylla villkoren för åtnjutande av sådant understöd å 100 kronor, ökas med
5,800 kronor. Då emellertid, såsom av den i 1912 års sakkunnigas betänkande
intagna tabellen rörande sistnämnda pensionärer framgår, åtskilliga av dessa
synas befinna sig i sådan ekonomisk ställning, att behov av understöd icke
föreligger, är det antagligt, att ett belopp av förslagsvis 5,000 kronor skall
visa sig vara fullt tillräckligt att täcka den verkliga utgiften.
Endast den del av kostnadsökningen, beräknad till 23,000 kronor, som
uppkommer genom pensionering enligt de föreslagna bestämmelserna av nu i
tjänst varande manskap samt genom förhöjning av begravningshjälpen, torde
böra föranleda höjning av det ordinarie förslagsanslaget till pensionering av
flottans gemenskap. För täckande av de övriga med vårt förslags genomförande
förenade pensionskostnader synes böra äskas ett särskilt förslagsanslag å
extra stat under riksstatens tionde huvudtitel till beräknat belopp av 5,000
kronor, att användas till tillfälligt understöd åt f. d. stammanskap vid marinen
(utom båtsmän) och åt skeppsgossar.
Slutligen få vi beträffande frågan om en ny underofficersgrad och nya
månadslönarstater framhålla, att, ehuru vår utredning och våra förslag i dessa
avseenden väsentligen äro byggda på uppgifter, som av marinstaben ställts till
vårt förfogande, nämnda fråga emellertid med hänsyn till sin beskaffenhet icke
synes kunna till avgörande upptagas, innan yttranden däröver avgivits av
marinens myndigheter. En ingående kännedom om förhållandena inom såväl
marinens underofficerskårer som sjömanskåren respektive kustartilleriets manskapskår
erfordras nämligen för att närmare utforma detaljerna av den nya
organisationen ävensom uppgöra förslag till de ändringar i eller tillägg till
gällande reglementen och stater, som kunna anses erforderliga. Av denna
22
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
Marinstabs
chefen.
Departements
chefen.
anledning och då härtill kommer, att rörande de anslag å femte huvudtiteln
i riksstaten, vilka skulle röna inverkan av genomförande av förslagen att
från manskapskåren till en ny underofficersgrad och nya månadslönarstater
överföra vissa befattningar, framställning av Kungl. Maj:t gjorts till nu församlade
riksdag utan att därvid förbehåll framställts att sedermera under riksdagens
lopp få vidtaga jämkningar, kunna våra förslag i dessa delar måhända
befinnas icke böra föreläggas denna riksdag. Enligt vårt förmenande skulle
ett uppskov till 1918 års riksdag i fråga om nyss berörda delar av våra förslag
icke innebära någon avsevärd olägenhet, utan fasthellre, därest till dess kunde
tagas i övervägande, huruvida icke den föreslagna nya underofficersgraden lämpligen
borde i betydlig mån vidgas för att i sig upptaga ytterligare en del av
underofficerskorpralerna, medföra den fördelen, att frågan i hela dess vidd sålunda
kunde föreläggas 1918 års riksdag.
Däremot hålla vi före, att, utan hinder av sådant uppskov med nyss
nämnda delar av våra förslag, övriga av oss framlagda förslag utan olägenhet
kunna och, med hänsyn till önskvärdheten av pensionsförbättringens snara tilllämpning,
jämväl böra föreläggas årets riksdag.
I avgivet utlåtande i detta ärende, såvitt det innefattar förslag att
rätten till fortfarande anställning för visst manskap vid marinen må
upphävas i fråga om det manskap, som efter ingången av år 1918
vinner anställning vid marinen, har chefen för marinstaben förklarat sig
icke hava något att erinra mot detta förslag.
Då jag efter denna redogörelse för vad i ärendet förekommit nu
anhåller att för egen del få yttra mig i föreliggande fråga, tillåter jag
mig först erinra därom, att 1879 års pensionsreglemente ursprungligen
gällde för flottans hela manskap, såväl det indelta eller båtsmännen som
det övriga manskapet, för daglönarna vid flottans stationer och varv
samt för lotsverkets gemenskap, ävensom att, sedan kustartilleriet år
1901 tillkommit, reglementets bestämmelser förklarats gälla även dettas
manskap. Såväl båtsmännen som daglönarna och lotsverkets gemenskap
hava emellertid sedermera fått sin pensionering förbättrad. 1 fråga om
båtsmännen gäller sedan början av 1915 en förbättrad pensionering
med pensionsbelopp å högst 200 kronor; härvid torde dock böra framhållas,
att den tjänstgöring under i medeltal fyra månader om året, som
detta manskap enligt bestämmelserna fullgjort, icke ansetts berättiga
detsamma till pension i vanlig mening eller alltså till belopp tillräckligt
att täcka levnadsbehoven utan endast till ett understödsbidrag för att
utestänga nöden på ålderdomen. För daglönarna har pensionsförbättring
beviljats senast år 1910, varvid pensionen bestämdes för förman och
sjukvaktare till lägst 400 kronor och högst 625 kronor samt för annan
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
23
daglönare till lägst 300 kronor ock högst 450 kronor. Yrad slutligen
beträffar lotsverkets gemenskap, som redan år 1888 erhöll en avsevärd
pensionsförhöjning genom bidrag från lotsverkets medel, gäller numera
efter ingången av år 1915, att pensioneringen sker enligt bestämmelserna
i den civila pensionslagen och efter pensionsunderlag, fastställda
i de från samma tid gällande nya lönestaterna för lotsverket. Exempelvis
är hel pension för mästerlots efter avgång vid uppnådd ålder av
60 år i vaidiga fall bestämd till 1,100 kronor.
För samtliga de grupper av marinens och lotsverkets personal, å
vilka 1879 års reglemente ursprungligen ägde tillämpning, har eu
avsevärd pensionsförsäkring således medgivits med undantag endast för
manskapet vid flottans sjömanskår (utom båtsmän) och vid kustartilleriet
eller den personal, vilken såsom 1917 års sakkunniga framhållit lämpligen
bör benämnas marinens stammanskap. Den enda förhöjning i
pensionsbeloppen, som vidtagits för denna personal, utgöres av det
tillägg å 25 kronor, som från och med år 1910 beviljats att utgå till
visst manskap, vars pension enligt reglementet icke uppgår till högre
belopp än 180 kronor, dock att pensionen och tillägget tillsammans ej
må överstiga 200 kronor. Såsom förut framhållits är 240 kronor det
högsta pensionsbelopp, som enligt nu gällande bestämmelser kan tillkomma
någon tillhörande detta manskap.
De pensionsbelopp, som alltså tillkomma ifrågavarande manskap,
måste såsom allmänt erkännes anses alldeles för små, då de icke ens
förslå till nödtorftigt livsuppehälle. Otillräckligheten framträder tydligt
vid betraktande därav, att detta manskap i olikhet mot båtsmännen
måste med hänsyn såväl till tjänstgöringens omfattning och art som
till kravet på utbildning och de anspråk, som i övrigt ställas på detsamma,
anses vara förtjänt att vid avgång efter långvarig tjänst komma
i åtnjutande av verkliga pensioner, tillräckliga att täcka kostnaderna
för livsuppehället. Anledningen till att någon pensionsförbättring för
ifrågavarande manskap hittills icke genomförts ligger visserligen i
någon mån däri, att, då flertalet av manskapet antingen befordras till
underofficers grad eller ock avgår vid tidig ålder såsom obefordrat, pensionering
endast i ringa omfattning förekommit, men torde dock huvudsakligen
vara att söka i den omständigheten, att någon skyldighet
att avgå ur tjänst vid viss ålder icke varit för detta manskap stadgad,
utan detsamma fasthellre i stor utsträckning äger rätt till fortfarande
anställning. . Underofficerskorpral och den, som fullgjort villkoren för
befordran till underofficerskorpral, kan därför endast vid kassationsmönstring
på grund av sjukdom eller såsom Ostraffad entledigas ur
24
Bankoutslcotlets utlåtande Nr 54.
tjänsten. På grund härav kvarstå i tjänst åtskilliga åldringar, som
endast i ringa mån förmå uträtta något verkligt arbete. A andra sidan
måste medgivas, att även andra åldringar, som kunnat avskedas, dock
fått kvarstå. Myndigheternas förfarande i detta avseende synes mig
emellertid förklarligt, då avskedandet skulle hava försatt detta i tjänsten
grånade manskap i verkligt nödläge på ålderdomen. I allmänhet har
manskapet alltså hittills kunnat kvarstå under sin återstående livstid.
Detta förhållande, som innebär, att en del av manskapsbefattningarna i
de högre lönegraderna upptagas av mindre arbetsdugliga åldringar till
men för befordringsutsikterna inom kåren, har framkallat kravet på fastställande
av en bestämd avgångsålder såsom förutsättning för en pensionsförbättring.
Av min föregående redogörelse framgår, att två olika förslag föreligga
till lösande av denna pensioneringsfråga. 1912 års sakkunniga
föreslogo, att den för visst manskap gällande rätten till fortsatt anställning
skulle så begränsas, att skyldighet att avga skulle inträda vid
uppnådda 50 levnadsår, samt att i sammanhang därmed skulle fastställas
nya grunder för manskapspensioneringen att gälla icke blott för nu i
tjänst varande manskap utan även allt framgent. Det andra förslaget,
framställt av statskontoret och närmare utvecklat av 1917 års sakkunniga,
går ut på: att rätten till fortfarande anställning borttages för
framtiden; att de nuvarande manskapsbefattningar, där marinen behöver
äldre beprövat folk, överflyttas till en ny lägre underofficersgrad eller
nya månadslönarstater med delaktighet i flottans pensionskassa; samt
att, då genom dessa anordningar någon manskapspensionering icke i
framtiden skulle bliva erforderlig, en förbättrad pensionering anordnas
endast för nuvarande manskapsgeneration.
Till förmån för det senare förslaget föreligga enligt min mening
göda skäl. Därigenom skulle marinen i framtiden undgå att hava en
särskild manskapspensionering och i detta avseende alltså intaga samma
ställning som armén; och genom att till lägre underofficersgrad eller
månadslönarstat överflytta de befattningar, för vilkas innehavare pensionering
måste anordnas, vinnes för dessa befattningars innehavare delaktighet
i flottans pensionskassa med därav följande pensionering icke^ blott
av dem själva utan även av deras efterlämnade änkor och barn. Då härtill
kommer, att från organisationens synpunkt icke lärer vara något att
erinra mot berörda överflyttning, utan fasthellre kan anses, att ifrågavarande
befattningar därigenom komma att intaga en önskvärd ställning
och komma på sin rätta plats i organisationen, vilket med avseende å
befattningarnas beskaffenhet särskilt gäller de föreslagna nya månads
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Hankoutskottets utlåtande AV 54.
lönarstuterna, synes mig irågan kunna lösas på det sätt, som 11> 17 års
sakkunniga föreslagit.
Beträffande de närmare detaljerna av denna organisationsförändring
anser jag mig för närvarande sakna anledning att yttra mig därom,
då såsom ock av dessa sakkunniga framhållits förslagets ytterligare utformning
kräver utredning och förslag från marinens myndigheter.
Ärendet torde i denna del för sådant ändamål fa överlämnas till berörda
myndigheter och till direktionen över flottans pensionskassa, varvid jämväl
torde böra tagas i övervägande, huruvida icke, på sätt av 1917 års
sakkunniga framhållits såsom önskvärt, ytterligare någon del av underofficerskorpralsbefattningarna
bör överflyttas till den nya lägre underofficersgraden.
Det är emellertid min förhoppning, att förslag i ämnet
må kunna föreläggas 1918 års riksdag.
Utan hinder av sådant uppskov med nu berörda del av ärendet
synes mig frågan i övrigt böra föreläggas den nu församlade riksdagen,
särskilt i syfte att snarast möjligt må kunna ur manskapskåren utmönstras
personal, som icke längre är tjänstduglig.
I likhet med 1917 års sakkunniga anser jag därvid, att vad nu
linnes stadgat om rätt till fortfarande anställning för visst manskap bör
upphävas i fråga om manskap, som antages i tjänst efter ingången av
är 1918. Om upphävandet av nämnda rätt, som grundar sig på reglementsbestämmelse,
lärer dock beslut böra fattas först sedan frågan om
nya pensioneringsgrunder behandlats av riksdagen, men upphävandet
bör göras till förutsättning för tillämpning av dessa grunder.
Sedan de befattningar, där marinen behöver äldre beprövad personal,
bortflyttats från manskapskåren samt rätten för visst manskap till
fortfarande anställning upphört, kommer icke längre att finnas anledning
att i manskapskåren kvarhålla någon så länge, att pensionering kan
ifrågakomma. Endast för nuvarande manskapsgeneration, vilken antingen
redan förvärvat dylik rätt eller i allt fall antagits i tjänst med utsikt
att under vissa villkor kunna förvärva sådan rätt, behöves alltså förbättrad
pensionering.
Beträffande grunderna för denna pensionering äro meningarna i viss
mån delade. 1912 års sakkunniga vilja anordna pensioneringen med
förebild från nyare pensionslagar och avpassa pensionsbeloppen efter
pensionsunderlag, som icke äro i pensioneringsgrunderna till siffran bestämda
utan utgöra summan av lön, lönetillägg och inkvarteringsersättning,
sådana dessa förmåner äro bestämda enligt den stat, som gäller vid
avgången ur tjänsten. Förutom vad 1917 års sakkunniga erinrat i fråga
om detta förslag, vill jag framhålla, att detsamma icke synes kunna
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 40 höft. (AV 54) 4
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
26
godkännas utan att därvid tillika upptages den i nyare pensionslagar
fastställda principen, att befattningshavaren skall med egna avgifter
bidraga till sin pensionering. I detta fall skulle emellertid upptagande
av sådana avgifter stöta pa stora praktiska svårigheter, då det här
galler eu kår på över 5,000 man, av vilka dock endast en försvinnande
liten del skulle kunna genom pension få någon valuta för sina avgifter.
Härtill kommer, att sådana avgifter icke gärna kunna införas annat än
i sammanhang med lönereglering. På grund av dessa omständigheter
och då de pensioneringsgrtmder, varom nu är fråga, äro avsedda att
tillämpas endast å nuvarande manskapsgeneration, vill det synas mig,
som om, oaktat 1912 års sakkunnigas förslag i pensionstekniskt. avseende
äger vissa företräden, det av 1917 års sakkunniga framlagda förslaget
till pensioneringsgrunder, som i huvudsak utom i fråga om beloppen
överensstämmer med vad som sedan år 1910 i sådant avseende gäller
för marinens daglönare, under förhanden varande förhållanden är att
föredraga.
Jag anser mig alltså kunna förorda det pensioneringssystem, som
av 1917 års sakkunniga föreslagits, och har mot de föreslagna bestämmelserna
icke annat att erinra än att det pensionsbelopp, som enligt
förslaget skulle tillkomma manskap i första lönegraden efter minst 30
tjänstår eller 750 kronor, förefaller väl högt i jämförelse med ej mindre
det pensionsbelopp av 780 kronor, som tillkommer sergeant av 2:a
klass vid armén, än även vad som enligt dessa sakkunnigas eget förslag
skulle tillkomma befattningshavare i den nya underofticersgraden vid
marinen eller 792 kronor. I båda dessa fall krävas icke obetydliga
avgifter till pensioneringen från befattningshavaren själv. Det vill av
sådan anledning synas mig, som om pensionsbeloppet för marinens
manskap i första lönegraden väl bör, såsom de sakkunniga föreslagit,
efter 20 tjänstår utgöra 500 kronor, men ökningen för vart år därutöver
inskränkas från 25 kronor till 20 kronor och pensionen sålunda
högst uppgå till 700 kronor efter minst 30 tjänstår.
Såväl i fråga om tjänstårsberäkningen som beträffande pensionsbestämmelserna
i övrigt ansluter jag mig till vad 1917 års sakkunniga
föreslagit. De delar av 1879 års reglemente, vilka fortfarande skulle jämte
de nya bestämmelserna bliva gällande, innefatta stadganden rörande pensioneringens
handhavande genom direktionen över flottans pensionskassa,
ansökning om pension, förlust av pensiomrätt och av redan innehavande
pension m. fl. dylika föreskrifter. Ej heller synes vara något
att erinra mot förslaget, att de nya bestämmelserna skola komma till
tillämpning, i den mån nu i tjänst varande manskap, efter uppnådd
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
27
ålder av 50 år, underkastar sig att avgå efter vederbörande kårchefs
därom framställda anmodan, men att i annat fall pensionsrätten skall
bedömas efter nu gällande bestämmelser, d. v. s. 1879 års reglemente
och kungörelsen den 13 augusti 1909 angående viss förhöjning av pensionsbeloppen.
Vidkommande därefter frågan om förbättring av redan utgående
pensioner till förutvarande manskap vid marinen utom båtsmännen anser
jag i likhet med 1917 års sakkunniga, att denna förbättring bör med
hänsyn därtill, att det från principiell synpunkt måste anses betänkligt
att höja redan utgående pensioner, beredas endast i form av tillfälligt,
understöd åt den, som styrker sig vara i behövande omständigheter.
Mot förslaget att såsom understöd under nämnda villkor anvisa
200 kronor till envar av de till ett antal av 8 uppgående pensionärer,
som erhållit pension på grund av uppnådd levnads- och tjänstålder,
synes mig intet vara att erinra. För eu pensionär skulle pension och
understöd tillsammans uppgå till 400 kronor, för fyra pensionärer till
345 kronor och för övriga till 305 kronor.
Vad beträffar dylikt understöd åt manskap och skeppsgossar,
vilka erhållit pension för skada eller sjukdom under tjänstutövning,
iinner jag i likhet med 1912 års sakkunniga betänkligt, att genom beviljande
av sådant understöd höja ersättningen för dessa skadade utöver
vad manskap under liknande förhållanden nu kan bekomma i livränta
enligt 1909 års förordning angående ersättning i anledning av
kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring. Jag anser mig därför
böra förorda 1912 års sakkunnigas förslag i denna del och tillstyrker
alltså, att understöd åt sådan pensionstagare må på därom gjord ansökning
beviljas endast efter i varje fall verkställd prövning av behovet och
dess sammanhang med den ådragna skadan eller sjukdomen samt med
iakttagande att pension och understöd tillsammans icke må överstiga det
belopp, som skolat utgå såsom livränta vid tillämpning av 1909 års förordning.
Mot vad 1912 års sakkunniga i detta avseende föreslagit har jag
därför icke annat att erinra än att det synes mig, som om nämnda
prövning och beviljandet av understöd skulle i dessa som i övriga fall
kunna anförtros åt direktionen över flottans pensionskassa, som därvid
givetvis skulle vara oförhindrad att för utrönande .av det livräntebelopp,
som skulle hava utgått vid tillämpning av nämnda förordning, anlita
biträde av riksförsäkringsanstalten.
Den föreslagna förhöjningen av begravningshjälpen till 75 kronor
synes mig icke kunna giva anledning till erinran. Till stärbhus efter
manskap, som avlidit under anställningstiden, utgår för närvarande så
-
28
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
Motion
IT: 460.
som begravningshjälp ett belopp av 75 kronor i fall, där ej begravningen
ombesörjes och kostnaderna bestridas av marinens myndigheter;
och enligt 1909 års förenämnda förordning utgår enahanda belopp
såsom begravningshjälp till stärbhus efter manskap, som avlidit till följd
av skada ådragen under militärtjänstgöring.
Vad slutligen beträffar kostnaderna för den förbättrade pensioneringen
synes vad 1917 års sakkunniga i sådant avseende föreslagit
kunna tagas till utgångspunkt för beräkningen. Då emellertid den av
mig förordade sänkning av pensionsbelopp, som av nämnda sakkunniga
föreslagits för manskap i första lönegraden, föranleder en kostnadsminskning
av omkring 1,000 kronor, synes höjningen av förslagsanslaget
till pensionering av flottans gemenskap kunna begränsas till
22,000 kronor; varjämte med hänsyn till vad jag förordat i fråga om
understöd åt pensionärer, som erhållit pension på grund av skada eller
sjukdom under tjänstutövning, ett förslagsanslag å 3,000 kronor synes
mig tillräckligt för bestridande av utgifterna för tillfälligt understöd åt
f. d. stammanskap vid marinen (utom båtsmän) och åt skeppsgossar.»
I samband härmed har utskottet till behandling förehaft eu inom
andra kammaren av herr Bogren väckt motion, nr 4ti9, vari motionären
anfört följande:
»I proposition nr 268 till årets riksdag föreslår Kungl. Magt ändrade
grunder för pensionering av marinens manskap. Enligt dessa skall
blott det manskap, som tagit anställning före den 1 januari 1918,
pensioneras, varefter all manskapspensionering vid marinen skall i likhet
med vad förhållandet är vid armén upphöra. Frågan om manskapets
pensionering eller icke sammanhänger på det intimaste med frågan om
manskapsstyrkans rekrytering. Rekryteringen av stamanställda vid
armén och än mera vid marinen, speciellt vid flottan, har vållat och
vållar vederbörande myndigheter mycket stora bekymmer och svårigheter,
varför än det ena, än det andra medlet försökts för att råda bot
för detta onda, oftast utan önskad påföljd men med stora kostnader
för staten. I den ovannämnda propositionen åtföljande sakkunnigas av''
1912 betänkande och förslag dels till avgångsålder och dels till pensionering''
av marinens manskap, finner man ytterligare stöd för detta
påstående. Dessa sakkunniga synas ha lågt sitt arbete så, att manskapsrekryteriugen
med deras förslag skulle i högsta möjliga mån underlättas.
De föreslå för marinens manskap eu avgångsålder av 50 levnadsår,
då den avgångne erhåller eu pension, utgörande innehavd lön in. in.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jiankoutskottete utlåtande AV 54.
‘29
under de senaste två tjänsteåren. För denna avgångsålder uttalade sig
1915 års reglemente för kustartilleriet, där denna avgångsålder bestiimts,
marinförvaltningen i dess skrivelse den 4 mars 1918, chefen för kustartilleriet
(om karlen är befordrad, eljest tidigare). Stationsbefälhavaren
i Karlskrona ansåg, att obefordrat manskap skulle avgå vid 35 års
ålder, medan dåvarande chefen för marinstaben ansåg, att rekryteringen
skulle vinna mest på en avgång av obefordrade vid 24 levnadsår.
Mot detta förslag restes liera tungt vägande skäl. Dels har flottan i
långt högre grad än armén behov av manskap med en lång utbildningstid.
Kursen för skeppsgossekåren t. ex. är 3-årig, varpå följer en
första anställning på 6 år. Dels sker befordran till underoffieerskorpral,
DOK, först vid eu ålder av 25 8/ia år i medeltal och till underofficer,
UO, vid en medelålder av vid flottan 34, vid kustartilleriet 29.8 år.
Således om man vill lämna manskapet tillfälle till befordran till UO,
kan avgångstiden ej sättas tidigare än 34 år. Men att förmå dugande
karlar, varav flottan har oavvisligt behov, att stanna i tjänst så länge,
då det är ovisst, om de befordras eller då skola gå, har mött de största
svårigheter. Härför har anlitats flera medel: rekapitulationspremier,
avskedspremier och civilanställning. Om de förstnämnda yttrar chefen
för underofficers-sjömanskårerna i Karlskrona den 5 februari 1913
följande, att »densammas införande ej motsvarat förväntningarna», och
den 11 maj 1914 att »det ej torde vara skäl att fortgå på denna väg
för vakansernas fyllande». Kårchefen vid Stockholms station instämde
häri, då han den 5 september samma år påpekade, att »erfarenheten
ger vid handen, att nyttan av desamma (rekapitulationspremierna) är
ganska obetydlig».
Rörande avskedspremier erinrar 1912 års sakkunnige, att om dessa
skola för den vid 35 års ålder ur tjänst avgångne mannen få någon
betydelse, då han skall söka sig in på en ny levnadsbana, så är 2,000
kronor det minsta belopp, som kan lämnas honom. Men ur kostnadssynpunkt
torde riksdagen ej kunna stanna vid ett dylikt förslag.
Civilanställning har ej visat sig som en framkomlig väg, varpå
staten skulle kunna hjälpa det ur här och flotta avgående manskapet
till gagnande och tryggad utkomst efter en längre tjänstetid vid
marinen, som måste ha de stamanställda kvar en avsevärt lång tid.
Under sådana förhållanden synes ingen annan väg leda till målet,
att rekrytera marinen med dugligt folk och med utsikt, att detta stannar
i tjänsten, så länge staten har fullt gagn därav, än att vid en fastställd
avgångsålder pensionera även dem, som i manskapsgrad tjänstgöra till
30
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
denna ålder. Men då måste självfallet dessa pensioner vara så pass
tillmätta, att de trygga karlens ålderdom mot nöd. I detta avseende
synes mig förslaget av 1912 års sakkunniga vara väl avvägt. Om
detta förslag i dess helhet yttrar Kungl. Maj:t i nu föreliggande proposition
sidan 11: — — — »från de militära myndigheternas sida
har icke någon erinran framställts varken ifråga om den föreslagna
avgångsåldern eller mot vad som föreslagits beträffande pensioneringen».
Att under sådana förhållanden följa Kungl. Maj:t på det förslag,
som 1917 års sakkunniga framlagt, torde vara mindre välbetänkt,
då detsamma synes mig vara ett tämligen löst projekt, som ej vilar
på en saklig utredning eller grund. Enligt vad redan anförts och
erfarenheten styrker, skulle det i hög grad försvåra rekryteringen
vid marinen. Här torde jag få anföra, vad föredragande statsrådet
Åkerman yttrar till statsrådsprotokollet den 16 sistlidne april rörande
rekryteringen vid armén: »om nästan varje yrke torde gälla, att
benägenheten för att välja detsamma är beroende icke blott på de
förmåner, som till en början erbjudas, utan även på de möjligheter,
som för framtiden ställas i utsikt. Ett yrke med ringa dylika möjligheter
kan knappast åt sig förvärva några dugliga element eller åtminstone
icke för någon längre tid behålla desamma. Anställningen
får huvudsakligen karaktären av något tillfälligt, som kanske tages
i brist på annat och behålles endast, till något bättre yppar sig». 1
föreliggande förslag talas helt löst om, huru en del av marinens äldre,
kvalificerade av manskapsgrad skulle befordras till sergeanter av tredje
klass eller till förmän vid daglönarekåren. Huru många av dessa
kategorier behöver marinen? Huru ställa sig kostnaderna för dessas
pensionering? Vad skulle ett effektivt, system med användandet av
rekapitulationspremier och avgångspremier kosta staten årligen? Dessa
premiers belopp etc.? Att här blir fråga om stora statsutgifter är
självfallet, men riksdagen bör något så när veta, vartill desamma
kunna stiga och vad verkan de medföra, innan riksdagen går med på
ett försök, där erfarenheten redan är rätt så nedslående.
På grund av det anförda och av frågans stora betydelse för vår
marins beredskap samt den sena tiden i innevarande riksdagstermin,
och då frågan synes kräva en förnyad utredning, tillåter jag migföreslå,
att riksdagen med avslag av Kungl. Maj:ts proposition nr 268
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad utredning och
förslag av och i föreliggande ärende».
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutskott?,t>s utlåtande Nr 54. Öl
Av Kungl. Maj:ts proposition med därvid fogade statsrådsprotokoll
1 iar utskottet inhämtat, att två olika förslag framställts till lösning
av frågan om pensionering av marinens manskap, nämligen dels av 1931?
års sakkunniga och dels av 1017 års sakkunniga.
I det förra föreslås, att den för visst manskap gällande rätten till
fortsatt anställning skulle sä begränsas, att skyldighet att avgå skulle
inträda vid uppnådda 50 levnadsår, samt. att i sammanhang därmed nya
grunder för manskapspensioneringen skulle fastställas att gälla icke blott
för nu i tjänst varande manskap utan även allt framgent.
Det senare förslaget innebär, att rätten till fortfarande anställning
borttages för framtiden, att de nuvarande manskapsbefattningar, där
marinen behöver äldre beprövat folk, överflyttas till eu ny lägre underofficersgrad
eller nya månadslönarstater med delaktighet i flottans pensionskassa,
samt att, då genom dessa, anordningar någon manskapspensionering
icke i framtiden skulle bliva erforderlig, en förbättrad
pensionering anordnas endast för nuvarande manskapsgeneration.
Till förmån för det senare förslaget föreligga enligt departementschefens
mening goda skäl. Därigenom skulle marinen i framtiden undgå
att hava en särskild manskapspensionering och i detta avseende alltså
intaga samma ställning som armén; och genom att till lägre underofficersgrad
eller månadslönarstat överflytta de befattningar, för vilkas
innehavare pensionering måste anordnas, vunnes för dessa befattningars
innehavare delaktighet i flottans pensionskassa med därav följande pensionering
icke blott av dem själva utan även av deras efterlämnade
änkor och barn. Då härtill komme, att från organisationens synpunkt,
icke s}mtes vara något att erinra mot berörda överflyttning, utan fasthellre
kunde anses, att ifrågavarande befattningar därigenom komme att
intaga en önskvärd ställning och komma på sin rätta plats i organisationen.
vilket med avseende å befattningarnas beskaffenhet särskilt gällde
de föreslagna nya månadslönarstaterna, syntes frågan kunna lösas på
det sätt, som 1917 års sakkunniga föreslagit.
Beträffande de närmare detaljerna av denna organisationsförändring
ansåge sig departementschefen för närvarande sakna anledning att yttra
sig därom, då, såsom ock av sistnämnda sakkunniga framhållits, förslagets
ytterligare utformniug krävde utredning och förslag från marinens myndigheter.
Åreudet borde i denna del för sådant ändamål få överlämnas
till berörda myndigheter och till direktionen över flottans pensionskassa,
varvid jämväl torde böra tagas i övervägande, huruvida icke, på sätt av
1917 års sakkunniga framhållits såsom önskvärt, ytterligare någon del
Utskottet.
32
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
av underofficerskorpralsbefattningarua borde överflyttas till den nya lägre
underofficersgraden. Det vore emellertid departementschefens förhoppning,
att förslag i ämnet kunde föreläggas 1918 års riksdag.
Utan hinder av sådant uppskov med nu berörda del av ärendet
syntes departementschefen frågan i övrigt böra föreläggas den nu församlade
riksdagen, särskilt i syfte att snarast möjligt måtte kunna ur
manskapskåren utmönstras personal, som icke längre vore tjänstduglig.
Enligt departementschefens sålunda gjorda uttalande skulle nuvarande
manskapsbefattningar, där marinen är i behov av äldre, beprövat,
folk, överflyttas till en ny, lägre underofficersgrad eller nya månadslönarstater
(underofficerares vederlikar) med delaktighet i flottans pensionskassa.
1917 års sakkunniga yttra härom:
»Därest, såsom vi föreslagit, dels eu ny underofficersgrad och dels månadslönarbefattningar
med lön på stat upprättas i stället för de nuvarande manskapssysslor,
för vilka marinen hittills i tjänst kvarhållit äldre beprövat manskap, synes
det oss, som om det skulle bliva på tillfredsställande sätt ordnat för pensionering
av de befattningshavare, vilka åsyftas med 1912 års sakkunnigas förslag till pensioneringsgrunder
för marinens så kallade värvade manskap. I framtiden skulle icke
vid marinen vidare förekomma någon manskapspensionering på grund av uppnådd
levnads- och tjänstålder. Om, såsom vi vilja förorda, nu gällande rätt för visst
manskap till fortfarande anställning upphäves, skulle nämligen i manskaps grad icke
någon kvarhållas så länge, att pensionering kan ifrågakomma; i regel skulle avgångur
tjänsten äga rum före uppnådd ålder av 35 år. Visserligen kan enligt gällande
bestämmelser första anställning vid ekonomi-, maskin- eller hantverksavdelningama
under vissa förutsättningar erhållas intill 35 års ålder; men sådant äger endast
undantagsvis rum och den sålunda antagne torde redan vid antagningen besitta sådan
utbildning, att han, om han eljest befinnes lämplig för tjänsten, inom jämförelsevis
få år befordras till underofficer. I varje fall lärer lian icke komma att någon längre
tid kvarstå i manskapskåren.
I detta sammanhang vilja vi erinra därom, att till innevarande års riksdaggjorts
framställning om medel till beredande av avskedspremier och civilanställning
för manskap, som under någon längre tid tjänat vid marinen; och vid bifall härtifl
torde det få anses bliva i tillbörlig mån sörjt för någon ersättning åt dem, som
genom lång tjänstetid i manskapskåren gjort sig därav förtjänta.»
1917 års sakkunnigas förslag går sålunda ut på att pensionering
av marinens manskap efter den 1 januari 1918 skulle upphöra. Genom
den utredning 1912 års sakkunniga förebragt i ämnet synes det utskottet
kunna ifrågasättas, huruvida förstnämnda förslag verkligen skulle
lända till marinens fromma. Utskottet vill i detta avseende jämväl
åberopa, vad marinförvaltningen anfört i ett den 4 mars 1913 avgivet
Banlcoutskottels utlåtande Nr 54.
33
yttrande över framkommet förslag om införande av begränsning av
manskaps vid marinen rätt att kvarstå i tjänst, nämligen följande:
»I likhet med samtliga myndigheter, som yttrat sig i ärendet, anser även
marinförvaltningen, att manskaps vid marinen rätt att kvarstå i tjänst bör för tillgodoseende
av fordran å full tjänstbarhct begränsas.
Att, såsom stationsbefalhavaren vid flottans station i Karlskrona föreslagit,
bestämma åldersgränsen till 35 levnadsår, synes emellertid icke vara nödigt eller
ens önskvärt. Betingelserna för full tjänstbarhet hos manskap vid marinen torde i
regel få antagas vara för handen intill uppnådda 50 år; och vid en mängd tillfällen,
då fordran på mognad i omdömet och större yrkesfärdighet gör sig gällande,
torde manskap av mera stadgad ålder vara att föredraga framför yngre sådant.
Flertalet myndigheter hava även ansett, att den nu gällande pensionsåldern
för manskap vid marinen eller 50 levnadsår är en lämplig åldersgräns för kvarstående
i tjänst. Aven marinförvaltningen delar denna uppfattning, men får ämbetsverket
betona, att skyldighet för manskap att vid viss ålder avgå icke skäligen
kan stadgas, innan manskapet tillkommande pensioner bestämmas till sådana belopp,
att avskedad personal beredes åtminstone nödtorftig bärgning under sin återstående
livstid. Någon förändring i rätten att kvarstå i tjänst för manskap, som antagits
eller kommer att antagas, så länge nu gällande pensionsbestämmelser bibehållas,
lärer dock icke kunna ifrågasättas.
På grund av det anförda, tär marinförvaltningen såsom sin mening uttala,
att rätt för manskap vid marinen att kvarstå i tjänst bör för tillgodoseende av
fordran å full tjänstbarhet begränsas på sätt som skett i ovan omförmälda reglementsförslag
och att manskapets pensionsålder bör bestämmas till 50 år under förutsättning
att pensioner stadgas till sådana belopp, att den pensionerade beredes
åtminstone nödtorftig bärgning under sin återstående livstid.»
Till stöd för denna mening anförde marinförvaltningen,
»att flertalet underlydande myndigheter, såsom stationsbefalhavaren i Stockholm,
chefen för marinstaben och chefen för kustartilleriet, funnit denna åldersbegränsning
lämplig.
Endast stationsbefalhavaren i Karlskrona hade en från marinförvaltningen
skiljaktig åsikt. Stationsbefalhavaren föreslog nämligen, dels att den genom bestämmelse
i § 36 mom. 3 reglemente för flottan underofficerskorpral och 1. klass
sjöman medgivna rätt till fortfarande anställning skulle upphävas, dels att avsked
skulle meddelas den av manskapet vid sjömanskåren, som icke blivit befordrad till
underofficerskorpral, då han fyllt 35 år, såvida ej hans befordran hindrats endast
därigenom, att plats ej varit ledig, i vilket fall skyldigheten att avgå skulle inträda
vid först inträffande befordringstillfälle, då han stått i tur, men likväl icke befordrats,
dels slutligen att underofficerskorpral, som blivit förbigången vid befordran
till underofficer av andra graden såväl vid det första befordringstillfälle, då han
stått i tur, som ock under de två nästpåföljande åren skulle meddelas avsked,
såvida ej hans befordran under nämnda två respitår hindrats endast därigenom att
plats ej varit ledig, i vilket fall skyldigheten att avgå skulle inträda vid först inträffande
befordringstillfälle, då han stått i tpr, men likväl ej befordrats.»
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 sand. 40 höft. (Nr 54). 5
34
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
1912 års sakkunniga hava i sin kritik av olika förslag till avgångsålder
såsom allmänna principer framhållit följande:
»Fordringarna ur tjänstesynpunkt måste således vara, att rekryteringen
av m ans k ap sstyrkan underlättas, att möjlighet gives för kvarhållandet
i tjänst av det äldre, beprövade och yrkeskunniga manskap,
varav marinen har stort behov, samt slutligen att kravet på fullständig
tjänsteduglighet tillgodoses genom fastställande av viss avgångsålder.»
Nyssnämnda sakkunniga hava i eu tidigare avgångsålder trott sig
befara ej blott en ökad svårighet för rekryteringen av marinens stammanskap,
vilken rekrytering redan nu visar sig synnerligen otillfredsställande
med talrika vakanser, varigenom tillgången på förhandsfolk,
korpraler och 1. klass sjömän, aldrig motsvarat det i stat beräknade
behovet (bil. F och G i 1912 års sakkunnigas betänkande), utan även
sannolikhet för att marinen icke skulle beredas möjlighet att få i tjänsten
behålla sådant stammanskap, vars utbildning stål It sig för staten särskilt
dyrbar och vars skicklighet i tjänsten vore av särskild vikt.
Enligt departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet skulle,
såsom utskottet redan erinrat, Kungl. Maj:ts förslag medföra, att marinen
i framtiden undginge att hava eu särskild manskapspensionering och i
detta avseende alltså komme att intaga samma ställning som armén.
Beträffande detta uttalande tillåter sig utskottet framhålla vad 1912 års
sakkunniga i samband med sin kritik av eu föreslagen avgångsålder av
35 år anföra i samma fråga, nämligen:
»När man jämför detta förslag till avgångsålder för marinens manskap med
vad som gäller för armén, där 32 år är den högsta ålder, intill vilken manskap
äger rätt kvarstå i tjänst, skulle detsamma kunna ur synpunkten av relativ likhet
i bestämmelserna för de båda försvarsgrenarna synas vara beaktansvärt. Betingelserna
för tjänstgöring vid armén och vid marinen äro emellertid av så olika slag,
att likartade bestämmelser beträffande avgångsålder ej äro erforderliga. De krav
å fysisk spänstighet och förmåga till långa och ansträngande marscher, som måste
uppställas vid armén, erfordras ej inom marinen, där tjänstgöringen huvudsakligen
äger rum ombord å fartyg eller i kustpositioner. Däremot är fordran såväl på
mogenhet i omdömet vid de vitt skilda och relativt självständiga poster, vilka
underbefälet av manskapet bestrider, som på yrkesfärdighet i handhavandet av den
dyrbara materialen oeftergivliga villkor för marinens manskap. För tillgodoseende
av dessa senare synpunkter hava också i marinens reglementen intagits bestämmelser,
att den, som söker inträde vid ekonomi-, eldare eller hantverksavdelningama
och styrker sig hava förvärvat nödig yrkesskicklighet, samt den, som vid flottan
förut tillhört däcksavdelningen och därvid utbildats till 1. klass sjöman, eller den,
som förut tillhört kustartilleriet och blivit utbildad till 1. klassens kustartillerist
eller minör, kan antagas i tjänst intill högst 35 års ålder. Dessa bestämmelser,
som äro införda för att övervinna svårigheterna att rekrytera yrkesavdelningarna
vid marinen och för att hålla dessa fulltaliga, passa tydligen ej väl samman med
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankoutxkottets utlutande Nr dl.
0*1
genomförandet av detta stationsbefälhavarens i Karlek runa förslag till skyldighet
att avgå ur tjänsten vid 35 levnadsår. Visserligen utvisar tabellen över den ålder,
vid vilken befordran till underofficer under de senare åren skett, att befordran i
medeltal ägt rum före uppnådda 35 levnadsår, men vid ekonomi- och vissa grenar
av hantverksavdelningen har medelåldern vid utnämning till underofficer nästan
ständigt överstigit denna ålder, vadan undantagsbestämmelser i så fall skulle behöva
införas för dessa avdelningar. Att fastställa eu ålder av 35 levnadsår som
gräns för rätten för marinens manskap att kvarstå i tjänst, synes därför ej lämpligt,
framför allt som den naturliga avgången, såsom vi redan förut visat beträffande
förslaget om avgång vid 30 är, gör bestämmelsen skäligen onödig. Dä marinen
dessutom bär stort behov av val utbildade maskinister och hantverkare, vilka först
nå full yrkesfärdighet vid ungefär denna för avgång ifrågasatta ålder och vilka
ännu i många år äro fullt tjänstdugliga i sitt yrke vid marinen, vore det av många
hänsyn mindre välbetänkt att då avhända sig detta fackmässigt utbildade manskap.
Aven vid däcksavdelningen gives det en del platser, på vilka framför allt fordras
mogenhet och stadga i karaktären t. ex. trossbottenskorpral, kompani- och rustkammarekorpral,
befattningar vid sjöreserven m. fl., varför även på denna avdelning
en så tidig avgångsålder skulle medföra olägenheter för tjänsten.
Det skulle för övrigt utan tvivel hava en menlig inverkan pa rekryteringen
att tvinga manskap, som tjänat staten utan anmärkning eu längre tid. att avgå
vid en ålder av 35 år, ehuru samtliga kunnat vara till full nytta inom marinen,
fastän de ej varit i stånd avlägga de teoretiska prov, som krävas för underofficersbefordran.
Ty vinna vederbörande visshet om att, därest de ej avlagt underofficersexamen,
tjänsten inom marinen icke kan bliva deras livsyrke, utan endast av
kortare varaktighet, då linnes ingen utsikt, att dessa, som hittills ofta skett, stanna
kvar i tjänsten av verkligt intresse för densamma. Anställningen vid marinen
kommer därför att synas ännu mindre lockande än hittills, åtminstone för de bättre
elementen. Någon försämrande inverkan på b ef o r d ringsutsik te rn a för dem, som
fullgjort villkoren för befordan till underofficer, kan för övrigt dessa ej befordringskompetentas
kvarstannande i tjänst näppeligen hava. Följden skulle endast bliva
den, att marinen förlorade dessa pålitliga, i tjänsten tränade män, som så väl behövas
på en mångfald platser.
För att förmå äldre obefordrat manskap, varav marinen bär ett oavvisligt
behov, att kvarstå i tjänst utöver första anställningstiden, måste därför särskilda
åtgärder säkerligen vidtagas, därest den föreslagna skyldigheten att avgå vid 35
års ålder genomfördes.»
I detta sammanhang'' vill utskottet erinra om vad departementschefen
i propositionen yttrar angående vederbörande myndigheters utlåtanden
över 1912 års sakkunnigas förslag:
»Över de sakkunnigas förslag hava infordrade utlåtanden avgivits
dels av chefen för marinstaben i samråd med chefen för kustartilleriet,
dels av marin förvaltningen, som därvid överlämnat yttranden i ärendet
av stationsbefälhavarna m. fl. och cheferna för kustartilleriet tillhörande
regementen och kårer m. fl., dels av direktionen över flottans pensionskassa,
dels ock av statskontoret.
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
36
I samtliga dessa utlåtanden tiar framhållits behovet av väsentlig
förbättring av pensionerna för ifrågavarande manskap, och från de
militära myndigheternas sida har icke någon erinran framställts varken
i fråga om den föreslagna avgångsåldern eller mot vad som föreslagits
beträffande pensioneringen.»
Huvudsyftet med det framlagda pensionsförslaget angives av departementschefen
vara, att, utan hinder av att uppskov finge ske till
1918 års riksdag med den i propositionen berörda organisationsfrågan,
snarast möjligt kunna ur manskapskåren utmönstra personal, som icke
längre är tjänsteduglig. I flottan kvarstå nämligen ett 50-tal över 50
levnadsår med redan inträdd pensionsrätt, av vilka de flesta äro otjänstbara
och endast på grund av rena barmliärtighetsskäl tillåtits kvarstå,
då de för dem reglementerade pensionerna äro sä obetydliga, att de i
ingen mån kunna bereda avskedad personal nödtorvtig bärgning. (Bil.
D i betänkandet.)
I fråga om rätten för dessa otjänstbara att kvarstå i tjänst synes
även meningsskiljaktighet vara rådande. 1 sitt förslag till avgångsålder
för marinens stammanskap yttra 1912 års sakkunniga härom:
»Vid bestämmandet av eu åldersgräns för manskapets vid marinen rätt att
kvarstå i tjänst böra, som i det föregående framhållits, trenne synpunkter vara särskilt
avgörande, när man tager hänsyn till tjänstens fordringar, nämligen dels marinens
behov av äldre beprövat och yrkeskunnigt manskap, dels fordran på fullständig
tjänstduglighet för de särskilda befattningarna och dels slutligen rekryteringens
underlättande.
Åldersgränsen bör därför sättas så hög, att marinen genom fastställande av
denna gräns ej förlorar beprövat, pålitligt och yrkesskickligt folk vid en tid, då
marinen har den största nyttan av detsamma. Men på samma gäng bör möjlighet
beredas vederbörande befälhavare att avskeda det manskap, som ej uppfyller
fordringarna på full tjänstbarhet, oavsett den ålder, manskapet uppnått, eller de
examina, det avlagt.
Sådana möjligheter för en befälhavare att entlediga den av manskapet, som
av olika anledningar ej på tillfredsställande sätt fullgör sin tjänst eller som låtit
komma sig till last direkt straffbalk handlingar, finnas redan inrymda i nu gällande
reglementen för marinen.
Erinras må ock, hurusom dessa reglementen överlämnat åt vederbörande befälhavare
att avgöra, om manskap skall medgivas rätt till förlängd anställning eller
ej. Det synes därför endast bero på felaktig tillämpning av dessa reglementen, om
ej fullt tjänstdugligt manskap skulle komma att kvai’stå i tjänst. Såväl i flottans
som i kustartilleriets reglementen § 67 respektive § 63 finnes nämligen intagen
den bestämmelsen, att manskap, som vid kassationsmönstring på grund av sjukdom
befinnes odugligt till vidare tjänst, skall avskedas. Likaså finnes i § 168 av flottans
reglemente stadgat, att, när tjänsten sådant fordrar, den, som är anställd vid flottan
genom förordnande tillsvidare eller genom kontrakt eller förordnande på viss upp
-
Hanko utskottets utlåtande AV fri.
37
sägningstid, kan av Konungen eller den myndighet, som utfärdat förordnandet
eller kontraktet i förra fallet entledigas och i det senare uppsägas.» (Sid. 66 i
betänkandet.)
Beträffande kvarstående överåriga och otjänstbara yttra sistnämnda
sakkunniga:
»Då det ej kan vara förenligt med statens intresse, att ett sä stort antal
beställningar bland manskapet i de två högsta lönegraderna upptages av folk, som
ej är dugligt till tjänst, synes det oss vara ett tvingande behov, att dessa beställningar
snarast möjligt bliva tillgängliga för verkligt tjänstdugligt folk, då antalet
beställningar inom sjömanskåren, i synnerhet inom de för underbefäl och förhandsfblk
avsedda klasserna, äro beräknade efter krigsberedskapens oavvisliga behov.
Visserligen skulle jämlikt § 67 eller § 168 i flottans reglemente detta gamla,
mindre tjenstdugliga manskap, omedelbart kunnat avskedas, men av ren barmhärtighet
hava vederbörande befälhavare tillåtit, att det fått stanna kvar i tjänst
på den grund, att nuvarande pensioner äro otillräckliga för till och med det mest
nödtorftiga uppehälle. Ehuru ej författningsenligt berättigade hava dessa sålunda
av billighetshänsyn fått stanna kvar i tjänst och uppbära fulla avlöningsförmåner,
Beträffande återstående 13 man med över 50 levnadsår har ej anteckning i
rullorna gjorts om bristande tjänstduglighet, men torde dock med stöd av uttalandena
från samtliga marinens myndigheter kunna antagas, att på grund av deras
höga levnadsålder marinen ej heller av flertalet utav dessa kan hava full nytta.
För att bereda plats åt yngre och mera tjänstbart folk synes det oss därför
lämpligt, att man söker förmå samtliga dessa överåriga att snarast möjligt taga
avsked.»
Med detta de sakkunnigas uttalande överensstämmer även Kungl.
Maj:ts förslag, ehuru Kungl. Maj:t funnit sig böra ställa denna särskilda
pensionering i samband med organisationsfrågan. Utskottet anser för
sin del, att starka skäl föreligga för tillgodoseende av nämnda åldringars
intresse. Detta torde kunna ske genom framställning till riksdagen om
beviljande åt dessa otjänstbara åldringar av lämpligt avvägda tilläggspensioner,
på det att pensionärerna utan allt för stora försakelser må
erhålla sitt livsuppehälle på ålderns dagar tryggat.
Beträffande pensioneringsfrågan i sin helhet för marinens stammanskap
synes densamma, som har ett givet sammanhang med den
tilltänkta organisationsfrågan, icke böra lösas i och för sig utan i samband
med denna senare fråga.
Utskottet finner sig därför icke för närvarande, innan organisationsfrågan
blivit fullt utredd, kunna taga bestämd ställning till de olika
pensionsförslagen. Däremot anser utskottet Kungl. Maj:ts förslag, i vad
det avser anslag för utdelande av tillfälliga understöd åt f. d. stammanskap
vid marinen på de villkor Kungl. Maj:t föreslagit, böra god
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
■38
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
kännas, varjämte det synts lämpligt, att begravningshjälp etter avliden
pensionstagare redan nu bestämmes till det föreslagna beloppet 75
kronor.
Utskottet hemställer alltså,
l:o) att riksdagen, med avslag å lvungl. Maj:ts
förslag om nya grunder för pensionering av marinens
stammanskap, må
dels besluta, att det å ordinarie stat under riksstatens
tionde huvudtitel uppförda förslagsanslaget till
pensionering av flottans gemenskap skall utgå med
oförändrat belopp eller 251,300 kronor;
dels medgiva, att begravningshjälp efter avliden
pensionstagare av marinens stammanskap må utgå till
stärbhuset med ett belopp av 75 kronor;
dels ock å extra stat under riksstatens tionde
huvudtitel för år 1918 anvisa ett förslagsanslag å
3,000 kronor att användas för utdelande av tillfälliga
understöd åt f. d. stammanskap vid marinen (utom
båtsmän) och skeppsgossar, vilka pensionerats enligt
reglementet för pensionering av flottans och låtsverkets
gemenskap den 31 oktober 1879, under villkor
att understöd ej må tilldelas annan än den, som
styrker sig vara i behövande omständigheter,
att understöd till manskap, som erhållit pension
på grund av uppnådd levnads- och tjänstålder, skall
irtgå med 200 kronor, samt
att understöd till manskap och skeppsgossar, som
erhållit pension på grund av skada eller sjukdom,
ådragen under tjänstutövning, må på därom gjord ansökning
och efter i varje särskilt fall verkställd prövning
av behovet och dess sammanhang med den ådragna
skadan eller sjukdomen beviljas, med iakttagande att
pensionen och understödet icke må tillsammans överstiga
det belopp, som skolat utgå såsom livränta vid
tillämpning av förordningen den 18 juni 1909 angående
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, samt
Bankoutskottets utlåtande Nr 54.
39
±o) att förevarande motion II: 499, i vad densamma
icke kan anses besvarad genom vad utskottet
under l:o) bär ovan hemställt, icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 maj 1917.
På bankoutskottets vägnar:
K RNST H El)ENSTIERNA.
\id detta ärendes slutbehandling hava närvarit:
av första kammaren: herrar Hedenstierna, friherre Langenskiöld, Ekman, Wlekman,
Boberg, Jönsson, Sandler och Norman samt
av andra kammaren: herrar Kristens son, Vahlquist, Berg i Munkfors, Olsson i Blädinge,
Söderberg i Hobborn, Carlson i Herrljunga, Edbom och Jonsson i Gumboda.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1917:10 Skrivelse till Konungen, angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch indragningsstaterna. a1 i texten