Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående bemyndigande för Konungariket Sveriges Stadskypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån.
1917-06-01 · 18 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 18 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1917:61, Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående bemyndigande för Konungariket Sveriges Stadskypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 61.
1
Nr 61.
Ankom till riksdagens kansli den 1 juni 1917 kl. 2 e. in.
Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående bemyndigande
för Konungariket Sveriges Stadskypotekskassa att
upplägga ett premieobligationslån.
I en inom första kammaren väckt, till banko utskottet hänvisad motion,
ur 36, har herr Wrangel, med instämmande i motionens syfte av sju
andra av kammarens ledamöter, hemställt, »att riksdagen ville besluta att
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes, till främjande av nybyggnadsverksamheten
och till motverkande av bostadshyrornas alltför våldsamma stegring, oförtövat
bemyndiga Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa att inom landet
upptaga ett 3 procents premieobligationslån i överensstämmelse med de
grunder samt på de närmare villkor, Kungl. Maj:t må bestämma».
Till stöd för motionen har anförts följande:
»I dessa tider, då levnadsomkostnaderna stigit och alltjämt stiga i så Motion /. 36.
oerhört hög grad, gives det bland andra en företeelse i vårt land, vilken
på grund av sin betänkliga och i levnadsförhållandena djupt ingripande art
förvisso är i högsta måtto förtjänt av statsmakternas uppmärksamhet. Jag
syftar på den inom vårt land på senaste tiden alltmera avstannade byggnadsverksamheten.
I snart sagt alla städer och staasliknande samhällen
inom riket ha följderna härav redan visat sig i mer eller mindre ökade
bostadshyror, och med visshet kan förutses, att förhållandena härvidlag
redan under innevarande år skola bliva ännu svårare samt inom kort rent
av olidliga, såvitt ej en ökad byggnadsverksamhet uppstår. Med andra
ord: vi måste vara beredda icke blott på väsentligt stegrade bostadshyror,
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 46 käft. {Nr 61.) 1
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 61.
utan efter all sannolikhet även flerstädes på uppenbar och svår bostadsbrist.
Tager man i betraktande, dels att nya bushåll årligen tillkomma till ett
antal, som säkerligen belöper sig till några tusental utöver de upplösta
bushållens antal, dels att inflyttning från landsbygden till städerna alltjämt
fortgår i ganska stor skala, dels ock att årligen en del äldre, mer eller
mindre fallfärdiga och ohygieniska byggnader böra alldeles slopas, allt under
det att nybyggnadsverksamheten mer och mer avtager, så framstår onekligen
bostadsproblemet inom vårt land i en ytterst mörk, att ej säga samhällsvådlig
dager. Trångboddheten är i synnerhet i städerna redan nu flerstädes
så fruktansvärd, att den både i fysiskt och i moraliskt avseende
verkar i hög grad förstörande på folkhälsan. Med rätta har man i vårt
land såsom i åtskilliga andra länder strävat efter att råda bot för denna samhällskräfta
genom att förskaffa de mindre bemedlade rymligare, ljusare, soligare
och bättre inredda bostäder. Men bos oss kommer med all säkerhet, därest
ej skyndsamma och verksamma åtgärder vidtagas för att underlätta byggnadsverksamheten,
trångboddheten att ökas i stället för att minskas. Att
närmare påpeka vådorna härav, torde icke vara erforderligt. Det gäller i stället
att finna ett verksamt botemedel och att använda detta med största möjliga
kraft och skyndsamhet.
Orsakerna till byggnadsverksamhetens avstannande äro huvudsakligen
av tre slag: de högst betydligt ökade materialpriserna, de stegrade arbetslönerna
samt den alltför illa tillgodosedda fastighetskrediten.
Vad materialpriserna vidkommer, är det icke troligt, att de i någon
mån komma att sänkas, så länge världskriget varar. Snarare tvärtom. Och
beträffande byggnadsmaterialier skulle säkerligen inga masimipris kunna
hjälpa. Tillgången på åtskilliga sådana materialier är redan nu på grund
av minskad produktion ytterst knapp, och den skulle, i händelse att maximipris
här fastställdes, säkerligen i många fall komma att förvandlas till fullständig
brist. I någon mån torde dock, såsom föreslaget är, tillfälliga export-
och kompensationsavgifter för trä- och järnvaror kunna medföra minskning
i materialkostnaderna för smålägenheter; men de summor, som beräknats
härigenom inflyta, äro av alldeles försvinnande betydelse, då det gäller
att fylla behovet av bostäder snart sagt överallt i vårt land. Huruvida
åter materialpriserna komma att sänkas efter världskrigets slut, är väl mycket
ovisst. I somliga fall torde man nog kunna hoppas på en prisminskning,
men då behovet av nya bostäder m. fl. byggnader inom de krigförande
staterna, där sådana i tio- eller hundratusental blivit i grund förstörda,
tvivelsutan under en lång följd av år efter fredsslutet blir större än
Bankoutskottets utlåtande Nr 61.
3
någonsin tillförne, lärer man åtminstone icke kunna räkna på någon avsevärd
sänkning av materialpriserna.
Att arbetslönerna under eller efter kriget skulle komma att minskas,
synes jämväl allt annat än sannolikt. Snarare torde man kunna påstå, att
det ligger i sakens natur och i utvecklingens gång, att arbetslönerna efter
hand ytterligare ökas.
Till de nu nämnda förhållandena komma vidare, dels att räntorna å
s. k. kassalån och å andra inteckningslån på sista tiden visat en avgjord
tendens till stegring, dels att skatter, belysnings-, renhållnings- och reparationskostnader
ävenledes i regeln ökats, dels ock att brandförsäkringspremierna
i och med ökade byggnadsvärden höjas.
Allt detta har redan åstadkommit, att byggnadskostnaderna i vårt land
sprungit upp till i genomsnitt omkring 160 procent mot vad de voro under
tiden närmast före världskrigets utbrott. Denna ökning av 60 procent
betyder, att exempelvis i Stockholm bostadshus av enklaste beskaffenhet
men med nutidens fordringar och innehållande smålägenheter, icke torde
kunna byggas, såvida man icke kan påräkna en årshyra av minst 350 kronor
per eldstad (rum eller kök). Och ett tidsenligt bostadshus med hissar
och centralvärmeledning m. m. kan icke uppföras ens i utkanterna av staden
för en lägre kostnad än att — lågt räknat — en årshyra av 700 kronor
per rum måste betalas, för att byggnadsföretaget skall gå ihop. Om
någon vinst för byggherren är då alls icke fråga. Men ingen byggnadsverksamhet
i tillräckligt stor skala är tänkbar, om icke byggherrarna kunna
påräkna skälig ersättning för sitt arbete och sina risker. Därför torde årshyran
i nya, tidsenliga, med centralvärmeledning försedda hus i Stockholm
numera icke komma att understiga 750 å 800 kronor per rum. Inom
andra samhällen, där hittills i allmänhet billigare priser varit rådande, hava
även hyrespriserna kunnat hållas avsevärt lägre än i huvudstaden, men de
ovan berörda förhållandena hava redan verkat därhän, att byggnadskostnaderna
i landsorten (tomtpriserna oräknade) numera ingalunda ställa sig billigare
än i Stockholm. Mångenstädes äro de till och med högre på grund
av drygare transportkostnader m. m.
Det sagda gäller närmast och i hela sin vidd nybyggnader. Men även
i äldre bostadshus komma hyrorna med all säkerhet att redan under innevarande
år i stor omfattning uppvisa eu större eller mindre stegring icke
allenast på grund av den i förhållande till behovet allt knappare vordna
tillgången på bostäder, utan jämväl med anledning av den ökning, som
räntor, skatter, underhålls- och reparationskostnader m. m. undergått. Visser
-
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 61.
ligen torde denna hyresstegring komma att variera högst betydligt, men
tyvärr torde icke några åtgärder, som nu kunna vidtagas, vara i stånd att
förebygga en på många båll mycket avsevärd höjning av de redan nu så
uppdrivna hyrorna.
Inför sådana utsikter — betydligt ökade bostadshyror, alltmera inskränkt
nybyggnadsverksamhet och därav orsakad bostadsbrist — är det tydligen
en angelägenhet av utomordentlig betydelse, att statsmakterna träda hjälpande
emellan, så att hyresstegringen blir i möjligaste mån övergående.
Detta torde icke kunna ske på annat sätt än genom att kraftigt stödja
och underlätta nybyggnadsverksamheten.
Men om varken materialpriserna eller arbetslönerna kunna sänkas och
om icke heller ökad nybyggnadsverksamhet kan åstadkommas genom att
stat och kommuner upplåta mark mot billig eller exempelvis under 10 år
alls ingen ränta, så är ju, förmenar man, situationen alldeles tröstlös. Jag
vågar dock hålla före, att den icke är fullt ut så förtvivlad.
Den tredje, bär ovan berörda, på byggnadsverksamheten inverkande
huvudfaktorn, fastigbetskrediten, är nämligen av synnerligen stor betydelse,
och dess bättre synes en reglering av densamma ligga i statsmakternas band.
I de allra flesta fall söker den, som bar för avsikt att uppföra ett utbyrningsbus,
först att förskaffa sig ett byggnadskred itiv, och när huset är
färdigt, gäller det att återbetala detta kreditiv genom att upptaga ett s. k.
kassalån och därutöver av banker eller enskilda så stora inteckningslån som
möjligt. Såsom det nu är ställt, uppgå emellertid räntekostnaderna härför
till ofantliga belopp. Byggnadskreditiv torde i allmänhet ej kunna erhållas
billigare än mot 7 å 8 procent (kreditivavgift + ränta); nya kassalån beviljas
numera näppeligen mot lägre årlig ränta än 51/, procent (statskontoret
fordrar numera 5’/2 procent) samt endast å belopp, liggande inom 60
eller undantagsvis 67 procent av det värde, långivaren åsätter fastigheten.
Lån mot säkerhet av högre liggande inteckningar torde icke kunna erhållas
för lägre årlig ränta än &x/2 å 7 procent.
Inflytandet av inteckning sräntans storlek är så betydande, att man beräknar,
att för varje halv procents höjning av densamma måste hyrorna höjas
med omkring 8 procent. Denna beräkning stämmer närmast, om man utgår
från en genomsnittsränta av 5 procent å samtliga gravationer ävensom å det
återstående fastighetsvärdet Om, såsom vanligt är, 1 procent av fastighetsvärdet
beräknas till skatter och onera, så uppgår hela det belopp, som
måste täckas av hyrorna, till 6 procent av fastighetsvärdet. Okas detta
belopp till 61procent eller med 1/t procent, så måste givetvis även hyres
-
Bankoutslcottets utlåtande Nr 61.
5
sumnuin ökas med 1/lJ eller med S1/., procent, för såvitt ej direkt förlust
skall uppstå. Å andra sidan böra hyrorna kunna sänkas med inemot 8
procent för varje halv procent, varmed inteckningsräntan sänkes.
Om alltså kassalån — och helst även byggnadskreditiv — kunde erhållas
för billigare ränta, så skulle eventuellt byggnadskostnad^^ kunna
något minskas och i varje fall — vilket är det viktigaste — de årliga
utgifterna för fastigheten och således även hyresbeloppen kunna sättas lägre.
En räntesänkning av 1''/, procent skulle kunna motsvaras av omkring 20
procent lägre hyror. Härigenom — och ännu mera ifall kassalån beviljades
till något högre belopp, än vad som nu är regel (upptill 75 procent
i stället för 60 procent av byggnadskostnaden eller av fastighetens av långivaren
uppskattade värde), skulle icke allenast allmänhetens berättigade
krav på billigare hyror kunna i möjligaste mån tillgodoses, utan även
byggnadsverksamheten i hög grad underlättas och uppmuntras.
Då de penninginstitut, som hittills företrädesvis tillgodosett byggnadseller
fastighetskrediten, numera på grund av förhållandena helt naturligt
icke kunna bevilja inteckningslån (och byggnadskreditiv) mot avsevärt lägre
räntor än här ovan omnämnts, synes det vara nödvändigt att beträda nya
vägar för att tillmötesgå det ifrågavarande kravet i större omfattning och
på ett för byggnadsverksamheten fördelaktigare sätt.
En sådan utväg är att anlita premieobligationslåneformen. Enligt min
bestämda mening är det möjligt att på denna väg i hög grad främja nybyggnadsverksamheten
och därigenom bereda drägligare hyresförhållanden än
vad vi eljest måste gå till mötes, samt framför allt förebygga eller åtminstone
i hög grad minska vådorna av den hotande bostadsbristen. Något
annat, i liknande mån verksamt medel härtill lärer icke kunna uppletas,
såvida icke staten skulle vilja omedelbart ingripa genom att erbjuda lika
billig fastighetskred it till ofantliga belopp — en eventualitet, som man
dock utan vidare torde kunna anse utesluten.
Då det onekligen är en trängande nödvändighet att i möjligaste mån
motverka den hotande bostadsnöden, synes det också vara nödvändigt att
anlita det enda verksamma medel härtill, som står till buds. Visserligen
torde det givas andra medel, som i någon mån kunna verka i samma riktn
ng, och många sådana äro redan av stat och kommuner vidtagna; men
det viktigaste och utan jämförelse mest verksamma medlet är, som sagt,
tvivelsutan beredandet av en drägligare allmän fastighetskredit.
Mitt förslag är alltså, att Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa,
som redan är i åtnjutande av statsgaranti, bemyndigas att inom landet
6
BankoutsJcottets utlåtande Nr 61.
upptaga ett premieobligationslån, löpande med 3 procents årlig ränta och.
med årlig premieutlottning av vinster till ett sammanlagt belopp av 1
procent av kapitalet. Då 1/10—V* procent måste beräknas för förvaltningskostnader,
skulle således, därest lånet kan upptagas utan beviljande av kapitalrabatt
(vilket jag för min del anser vara mer än sannolikt), kassalån
och, ifall penningetillgången det medgåfve, jämväl byggnadskreditiv kunna
beviljas mot en årlig ränta av 41/10 —4''/4 procent. För att verklig hjälp
skall kunna åstadkommas bör denna ränta icke gärna bliva högre, men
möjligen kan det befinnas fördelaktigare och göra placeringen mera lockande,
om lx/2 procent av kapitalet årligen anslås till vinster, i vilket fall obligationerna
borde löpa med endast 2x/2 procents årlig ränta.
Då lånebehovet med hänsyn till våra förhållanden kan anses snart sagt
obegränsat, synes icke något maximibelopp för premieobligationslånet böra
fastställas, utan torde en naturlig begränsning erhållas genom de belopp,
som tecknas exempelvis under loppet av innevarande år. För ändamålet
skulle teckningslistor utläggas å alla postkontor och poststationer, där ock
lämplig reklam skulle göras och erforderliga upplysningar lämnas.
I övrigt har jag tänkt mig ungefärligen följande bestämmelser för lånet.
Obligationerna lyda å 100 kronor samt löpa med 3 procent årlig
ränta från och med den 1 januari 1919. Obligationerna äro ouppsägbara.
Obligationerna utlottas under loppet av 60 år. Vid teckningen inbetalas
kontant 10 eller möjligen 20 procent och återstoden på vissa bestämda
terminer, som i förväg tillkännagivas. Premieutlottning äger rum 4 gånger
varje år och omfattar vinster för sammanlagt 1 procent av hela den tecknade
lånesumman, (varvid naturligtvis vinster, som utfalla å icke utlösta
obligationer, återgå till kassan). Om sålunda exempelvis ett lån om 100
miljoner kronor tecknats, komme vinsternas värde för varje kvartal att
uppgå till 250,000 kronor. Denna summa fördelas exempelvis så, att
vinsterna uppgå till följande belopp:
1
vinst å ...................
.................... 50,000
kr.
= kr.
50,000
2
vinster » ...................
.................... 10,000
= »
20,000
6
» »
.................... 5,000
= >
30,000
10
» »
.................... 2,500
2>
== »
25,000
25
» »
.................... 1,000
!>
= »
25,000
100
» » .............
.................... 500
»
= »
50,000
500
» » .................
.................... 100
»
= »
50,000
Summa kronor 250,000
Eanlcoutslcottets utlåtande Nr 61.
7
Do obligationer, å vilka vinst utfaller, utlottas icko samtidigt, utan
bör möjlighet föreligga att mer än en gång erhålla vinst på en och samma
obligation.
Detta är, som sagt, blott ett exempel. Den finansiella planens detaljer
torde böra anförtros åt Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa.
Ett belopp av intill 100 miljoner kronor synes böra placeras uteslutande
i nya fastigheter företrädesvis i städer, köpingar och municipalsamhällen,
därnäst på landsbj^gden, (exempelvis sådana, vilkas uppförande börjat
efter den 1 april 1917).
För den händelse att nämnda belopp överskrides, torde därnäst medel
av premieobligationslånet böra användas såsom kassalån i äldre fastigheter.
En begränsning kan här göras genom att till eu början endast bevilja
kassalån mot bottenintecknningar inom 10, 20, 30 o. s. v. procent av fastighetsvärdena.
Körande möjligheten att inom landet upptaga ett 3 procents premieobligationslån
av sådan storlek, att dess användande för ifrågavarande ändamål
verkligen skulle kunna medföra åsyftad livligare byggnadsverksamhet
i erforderlig omfattning, hyser jag för min del icke några tvivel. Yår
finansiella värld torde med glädje hälsa möjligheten till eu livligare byggnadsverksamhet,
varigenom talrika industrier skulle erhålla ökad uppmuntran.
Och för våra arbetare såväl som för den stora allmänheten i övrigt vore
o
ju en sådan ökad byggnadsverksamhet ytterst välgörande.
Sådana personer inom landet, som, utan att riskera något kapital, vilja
åtnöja sig med den lägre räntan, när de samtidigt hava utsikt till extravinst,
torde säkerligen uppgå till många tiotusental.
»Alla människor, som någonsin kunna det», yttrade nyligen en större
affärsman såsom sin mening härvidlag, »komma att teckna, dels för det
lockande i vinsterna, dels för det för hela allmänheten så utomordentligt
behjärtansvärda ändamålet. Själv skall jag ofelbart genast teckna ett betydande
belopp.» — »Om en sådan plan kunde realiseras», utlät sig en
av våra större byggmästare, »så skulle nybyggnadsverksamheten genast taga
ny fart.» — Penningtillgången inom vårt land är ju nu rikligare än någonsin,
och när man ser vilka ofantliga summor, som omsättas på fondbörsen,
torde man kunna hysa gott hopp om att medlen skola räcka till även för
det ifrågavarande premieobligationslånet. Erfarenheten från andra länder
talar även sitt tydliga språk. Särskilt i Frankrike lärer möjligheten till
säker penningplacering med utsikt till extravinst anses hava i hög grad
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 61.
främjat sparsamheten bland folket. Slutligen torde genom inrättandet av
ett premieobligationsinstitut den i vårt land så ofta överklagade böjelsen
till spel på utländska lotterier i bög grad motverkas.
I sammanhang med ett beslut om åstadkommandet av bättre fastigbetskredit
för att uppmuntra nybyggnad av bostadshus torde emellertid, i
anledning av bristande tillgång på byggnadsarbetare, med utförandet av
alla sådana offentliga byggnadsföretag, vilkas färdigställande utan särskild
olägenhet kan uppskjutas, böra tillsvidare anstå.
Skulle mot förmodan teckningen av obligationer till parikurs icke röna
nöjaktig efterfrågan bos allmänheten, så återstår dock den utvägen, att
hypotekskassan vänder sig till banker, vilka torde vara sinnade att övertaga
hela eller en stor del av lånet, om de erbjudas tillräckligt goda villkor.
I sådant fall finge man emellertid räkna med en kapitalrabatt, vars storlek
givetvis icke på förband kan bedömas, men vilken alltid komme att medföra
den påföljden, att kassalånen icke kunde beviljas mot så låg ränta,
som bär förutsatts. Dock torde även under sådant förhållande kassalånsräntan
komma att ställa sig avsevärt lägre, än den som numera allmänt
fordras (5 l/2 procent).
1916 års riksdag bar visserligen avlåtit skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning rörande
inrättande av ett statsobligationslotteri eller någon annan form av ett under
svenska statens kontroll ställt penninglotteri samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill denna utredning kan giva anledning; men detta riksdagens
beslut synes mig icke böra utgöra binder för riksdagen att omedelbart
fatta beslut i den nu föreliggande frågan. Mot bifall till upptagande
av ett premieobligationslån torde så mycket mindre tvekan kunna råda,
som riksdagen genom nämnda skrivelsebeslut synes hava principiellt gillat
en ännu närmare lotteriformen stående penningeanskaffningsmetod. Och
bär gäller det en alldeles speciell sak, icke såsom i riksdagsskrivelsen ett
statsobligationslotteri eller ett penninglotteri, utan om bemyndigande för
Konungariket Sveriges Stadsbypotekskassa att upptaga ett obligationslån
med användande av premier såsom motvikt mot den låga räntesatsen.
Dessutom är det icke möjligt att avvakta resultatet av den begärda utredningen,
därest man verkligen vill råda bot för den överbandtagande bostadsbristen,
ty för att avhjälpa denna fordras, om någonsin skyndsamma åt
-
Bankoulskottets utlåtande Nr 61.
9
gärder. Jag håller därför före, att det för sakens främjande är nödvändigt,
att det föreslagna premieobligationslånet kan börja upptagas redan innevarande
år. Av samma anledning anser jag det icke vara möjligt att
avvakta resultatet av de utredningar i bostadsfrågan, som Kungl. Maj:t
anbefallt. Dels skulle i så fall nybyggnadsverksamheten icke röna upp
sving,
förr än bostadsförhållandena antagligen blivit alldeles olidliga _
med bostadsnöd och ytterligare stegrade hyror — dels är ju i varje fall
en drägligare fastighetskred it erforderlig. Redan kännedomen om ett riksdagsbeslut
i syfte att bereda sådan kredit skulle däremot enligt kompetenta
byggmästares utsago genast medföra en ökad byggnadsverksamhet.»
Vidare har i en inom andra kammaren av herr Rune väckt, till banko- Motion Ii: 153.
utskottet likaledes hänvisad motion, nr 153, hemställts, »att riksdagen ville
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
tillåta Konungariket Sveriges stadshypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån
å högst 100 miljoner kronor samt att anordna därav föranledda
premieutlottningar, såvida stadshypotekskassan till Kungl. Maj:t inom
utgången av år 1918 inkommer med underdånig ansökan därom.»
Till stöd för motionen har av motionären anförts följande:
»Uti motion nr 222 vid 1914 års första riksdag anförde jag:
»På senare tider har man alltmera börjat inse den stora betydelsen
i socialt och hygieniskt hänseende av att goda bostäder kunnat till billigt
pris tillhandahållas befolkningen. Ett av villkoren härför är, att nödigt kapital
kan till billig ränta tillhandahållas byggnadsverksamheten och fastighetsägarna.
Detta har även behjärtats av statsmakterna, i ty att för några
år sedan genom statsmakternas stöd Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
inrättades med uppgift att på billigaste villkor upplåna penningar,
vilka kassan skulle tillhandahålla stadshypoteksföreningar, som i sin tur
skulle till fastighetsägare i städer och med städer jämförliga samhällen mot
inteckning utlämna billiga lån. Varken kassan eller föreningarna äga att
å lånen njuta någon vinst.
Denna kassa har även varit en god hjälp för fastighetsägarna, men
då ungefär samtidigt som kassan bildades möjligheten att anskaffa billiga
penningar till och med för en sådan solid låntagare alltmera minskats, har
därav blivit en följd, att kassan på senare tider icke på långt när vant i
stånd att till rimlig ränta bringa fastighetsägarna det kapital de behöva
för att behovet av billiga och goda bostäder skall bliva behörigen tillgodosett.
Den utländska lånemarknaden har på senare tider icke kunnat anBihang
till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 46 käft. (År 61.) 2
Bankoutskottets utlåtande Nr 61.
10
vändas med samma fördel som förut och då den inhemska marknaden anlitats,
har det visat sig, att penningarna betingat allt för hög ränta, då
vanligt upplåningssätt använts.
Emellertid synes det ömkligt, att också den svenska lånemarknaden
för dessa lånebehov anlitas — även om detta icke kan ske i synnerligt
stor utsträckning — och inom intresserade kretsar har diskuteiats möjli
o-heten av att ordna upplåningen så, att det svenska kapitalet kunde
mera intresseras för ifrågavarande placering. Man har då kommit att
tänka på premieobligationslånen, eu låneform, som i utlandet ofta anlitas
och särskilt använts i Frankrike för liknande ändamål, som det har
ifrågasatta. Detta lånesätt innebär, att obligationslån på vanligt sätt upplägges,
men att räntan icke i sin helhet direkt utbetalas till obligat! onsinnehavarna,
utan att en del därav användes till vissa premier för utlottning
bland dessa innehavare. Antag således, att ett sådant obligationslån upplades
till belopp av femtio miljoner kronor med obligationer, vardera lydande
å 100 kronor. Då kunde exempelvis stadgas, att obligationsinnehavaren
varje år i december månad ägde lyfta 8,5 % ränta på obligationen
samt att återstoden av räntan exempelvis 0,7 5 %, i det nu tankta
fallet således 375,000 kronor, årligen användes till utlottning emellan oblio-ationshavarna.
Stadshypotekskassan skulle således betala 4,2 5 % ränta
på obligationerna, och de genom ett sådant lån influtna penningarna skulle
— sedan en del smärre omkostnader tagits i beräkning — antagligen kunna
tillhandahållas fastighetsägarna för eu effektiv ränta av cirka 4,5 %. På
detta sätt skulle det enligt min åsikt vara möjligt att intressera den svenska
allmänheten att tillhandahålla eu del kapital åt Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, utan att så vitt jag kan se någon olägenhet harav skulle
uppstå. .. i
Men, invändes, detta lånesätt har ju natur av ett veritabelt penninglotteri
och kommer att motverka arbetsamheten och sparsamheten. Jag
vill gent emot en sådan invändning påstå, att det är stor skillnad emellan
ett verkligt penninglotteri och ett premieobligationslån sådant som Jet jag
här ovan0 antytt; och jag kan gärna nämna, att om så inte vore förhållandet,
skulle jag för min del icke föreslå eu sådan låneform. Jag har
nämligen alltid i riksdagen röstat emot förslagen om inrättande, av ett
penninglotteri, även om jag icke varit fullkomligt okänslig för påvisandet,
att svenska folket ändock spelar på penninglotterier — nämligen utländska —
i avsevärd utsträckning, och att på detta sätt stora belopp dragas ur vart
land till utlandet. Och det mest avgörande skälet till att jag sa rostat,
Bankoutskottets utlåtande Nr 61.
11
har just varit, att jag anser ett rent penninglotteri motverka sparsamheten.
Med ett premieobligationslån är nog förhållandet så, att det är möjligheten
att lyckliggöras med en premievinst, som särskilt lockar allmänheten
att köpa obligationen. Denna har emellertid ett ganska högt verkligt
värde, då den ju förr eller senare inlöses av kassan med dess fulla
belopp, varförutom den ju är räntebärande med 3,5 %, som årligen kontant
utbetalas till innehavaren. Vid sådant förhållande vågar jag påstå,
att om en person af lust att få deltaga uti premieutlottningen förmås att
placera sina inbesparade 100 kronor uti en sådan obligation, detta icke
med fog kan anses vara att förmå den sparande att illa använda sina besparingar.
Man kan däremot mycket väl tänka sig, att lusten att förvärva
en sådan obligation och att därigenom få deltaga uti premieutlottningen
mången gång skulle kunna driva en person till att spara ihop de
penningar, vilka erfordras för detta inköp. Obligationsinnehavaren deltager
dock icke uti premieutlottningen med mera än en procent av obligationens
belopp eller i det tänkta fallet med en krona årligen, Jag bär
då beräknat, att obligationsinnehavare ju kunnat placera sina pengar i
bank eller på annat sätt och då erhållit kontant möjligen 4,5 % å sina
penningar. Men för att få med denna enda krona om året deltaga i lotteriet,
skall dock vederbörande hava sparat ihop etthundra kronor för inköp
av obligationen. Det är vidare möjligt, att tillkomsten av ett dylikt
premieobligationslån skulle hos den svenska allmänheten kunna motverka
och ersätta lusten att spela på utländska penninglotterier, och härigenom
hade ju därmed vunnits ytterligare en verkligt stor fördel utan
nämnvärd nackdel.
Då jag således allvarligt övervägt skälen för och emot anordnandet
av ett sådant premieobligationslån jag här ovan antytt, har jag för min
del funnit de förra skälen mera beaktansvärda och det är därför jag tror,
att det ur flera synpunkter vore klokt, om ett sådant lånesätt kunde tilllåtas
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa beträffande ett lån å exempelvis
50 miljoner kronor, såvida kassan anser sig med fördel för fastighetsägarna
kunna begagna sig av denna låneform.
Emellertid vill sannolikt icke Kungl. Maj:t utan riksdagens bifall
tillåta stadshypotekskassan att upptaga ett sådant obligationslån och att
anordna den i samband därmed stående premieutlottningen.
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 61.
Fullmäktige
riksgälds
kontoret.
Sedan detta skrevs, har utvecklingen av bostadsfrågan visat, att det
numera är oundgängligen nödigt att på alla sätt understödja byggnadsverksamheten
och det har blivit alltmera uppenbart, att ett av de viktigaste
sätt för sådant understöd är att kunna bereda denna verksamhet
rörelsekapital till billig rånte. Numera är det också tydligt, att den utländska
lånemarknaden för många år framåt kommer att vara stängd för
lånebehov utifrån och att således Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
är uteslutande hänvisad till den inhemska lånemarknaden.
Det synes mig därför som om numera än starkare skäl förefinnas
för det förslag jag 1914 väckte, och då behovet nu synes mig betydligt
större än förut, tror jag att 100 miljoner äro för ändamålet väl erforderliga.»
Utskottet har ansett sig böra inhämta fullmäktiges i riksgäldskontor
yttrande över motionerna. I anledning härav har utskottet från fullmäktige
mottagit en den 15 mars 1917 dagtecknad skrivelse, däri fullmäktige
anfört följande:
»Lån av den typ, varom här är fråga, hava här i riket mycket sparsamt förekommit,
i det att endast tre sådan utgivits, nämligen ett av svenska staten och två
av konsortiet för uppförande av en ny operabyggnad.
Statens premieobligationslån upplades år 1860 å 2 miljoner Thaler och utgjorde
en del av ett lån å sammanlagt 10 miljoner Thaler preussisk Courant, som upptogs
för fortsättning av statens järnvägsbyggnader. De till lånet hörande obligationerna,
vilka alla lödo å ett belopp av 10 Thaler och icke löpte med ränta, utlottades halvårsvis
under tiden från och med den 1 november 1860 till och med den 1 november
1898. Amorteringstiden var sålunda 38 år. Vid 1916 år slut voro ännu utelöpande
utlottade premieobligationer å sammanlagt 25,404 Thaler eller 67,744 kronor.
De två av teaterbyggnadskonsortiet upptagna premieobligationslånen hava upplagts
åren 1889 och 1893. Det förra å 10 miljoner kronor, som tillkom i och för
uppförande av en ny teaterbyggnad å operahusets tomt m. m., amorteras under en
tid av 57 år. Obligationerna lyda å 20 kronor. Det senare lånet upplades å 3
miljoner kronor och var avsett att bereda medel till operaverksamhetens uppehållande
under tiden för kungl. operans nybyggnad och till kompletteringsarbeten vid operabyggnaden.
Varje obligation lyder å 10 kronor. Amorteringen av lånet skall vara
fullbordad inom 75 år d. v. s. år 1967. Obligationerna till båda lånen, som löpa
utan ränta, inlösas av Stockholms stad, som jämväl ombesörjer utlottningarna.
I utlandet hava premieobligationslån i stor utsträckning förekommit i äldre tider
och hava utgivits såväl av staterna som ock av städer, järnvägsbolag, kreditinstitut
o. s. v. Sedan lång tid tillbaka har emellertid denna låneform allt mera övergivits,
då dess användande väckt allt större betänkligheter. Så hava t. ex. i tyska riket
premieobligationslån icke utgivits efter år 1871, då en lag kom till stånd, enligt vilken
innehavarepapper med premier kunde utgivas endast i kraft av en rikslag och blott
för lån av riket eller förbundsstat.
llankouiskottets utlåtande Nr 61.
13
Jämväl i övriga länder hava efter 1870-talet premielån sällan förekommit, med
undantag dock för Frankrike, där denna låneform ända till senaste tid varit använd
vid upplåning bl. a. för staden Paris och Credit Foncier de France.
Under framhållande av nödvändigheten att kraftiga åtgärder från statens sida
vidtagas för att understödja den allt mer avstannande byggnadsverksamheten hava
motionärerna, såsom ett enligt deras förmenande effektivt och lämpligt medel härför,
föreslagit uppläggande genom Konungariket Sveriges stadshypotekskassa av ett premieobligationslån.
Lånets valuta skall, enligt vad herr Rune uttalat och herr Wrangel
jämväl torde hava avsett, tillhandahållas stadshypoteksföreningar, vilka i sin ordning
skulle till fastighetsägare i städer och därmed jämförliga samhällen mot inteckning
utlämna billiga lån. Herr Wrangel anser dock, att lån i andra rummet böra lämnas även
till byggnadsverksamhet å landsbygden. Rörande lånets storlek och villkoren för detsamma
framläggas i de båda motionerna något olika förslag. Enligt herr Wrangels
motion skulle något maximibelopp för lånet icke fastställas. Obligationerna skulle
lyda å 100 kronor och löpa med 3 X ränta samt utlottas under loppet av 60 år.
Premieutlottning skulle äga rum fyra gånger om året och omfatta vinster för årligen
sammanlagt 1 av hela den tecknade lånesumman. Eventuellt ifrågasattes att, för
att göra placeringen mera lockande, anslå l1/2 % av kapitalet årligen till vinster, i
vilket fall obligationerna skulle komma att löpa med endast 2y2 % årlig ränta. Av
lånebeloppet borde intill 100 miljoner kronor placeras uteslutande i nya fastigheter
i städer, köpingar och municipalsamhällen och i andra hand å landsbygden. För den
händelse att nämnda belopp skulle överskridas, borde medel av lånet användas jämväl
såsom kassalån i äldre fastigheter.
Herr Rune ifrågasätter ett lånebelopp av 50 miljoner kronor med obligationer
å 100 kronor, löpande med 31/2 % ränta. Till utlottning skulle användas förslagsvis
8/4 % av lånebeloppet d. v. s. kronor 375,000 om året.
Den ränta stadshypotekskassan skulle hava att betala å lånet skulle sålunda
enligt herr Wrangels förslag uppgå till 4 %" och enligt herr Runes till 4 y2 %. Båda
förslagen skulle på så sätt, enligt motionärernas beräkningar, möjliggöra byggnadslån
mot en räntefot, väsentligen understigande 5 % (resp. 4yi0—4‘/4 och 4,6 %). Fullmäktige
vilja emellertid framhålla, att, då herr Wrangel i sina beräkningar icke tagit
hänsyn till att lånet skall amorteras, byggnadslånen ej torde kunna lämnas till den
billiga ränta han angivit.
Till en början vilja fullmäktige erinra därom, att riksdagen år 1916 i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhållit om verkställande av utredning rörande inrättande av
ett statsobligationslotteri eller någon annan form av ett under svenska statens kontroll
ställt penningelotteri. Herr Wrangel, som i sin motion omförmält nämnda riksdagens
skrivelse, finner densamma icke böra utgöra hinder för riksdagen att omedelbart
fatta beslut i den av honom väckta frågan. Det synes likväl fullmäktige kunna sättas
i fråga, huruvida en upplåning i den föreslagna formen bör förekomma, innan nämnda
utredning, som väl torde komma att omfatta jämväl premieobligationslån, blivit verkställd.
I detta sammanhang kunna fullmäktige ej heller underlåta att uttala sin tvekan
angående lämpligheten av att överhuvud taget återupptaga en låneform, som visserligen
i äldre tider i stor utsträckning förekommit i ett flertal stater, men som numera,
med undantag för Frankrike, synes vara helt och hållet övergiven.
14
Bankoutskottets utlåtande Nr 61.
Anmärkas bör ock, att, därest bemyndigande lämnas Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa att upptaga ett premieobligationslån, det torde kunna förväntas,
att även andra institutioner skola komma med framställningar om rätt att upplägga
sådana lån, vilka framställningar då ej torde kunna utan vidare avvisas.
Fullmäktige vilja vidare erinra om riksdagens beslut att till understöd för uppförande
av bostadshus med smålägenheter på extra stat för år 1918 anvisa ett förslagsanslag
av högst 4 miljoner kronor. Då Kungl. Maj:t bemyndigats att redan
under innevarande år av tillgängliga medel förskottsvis utanordna beloppet, torde
detsamma redan inom kort kunna bliva tillgängligt. Det sålunda anvisade beloppet
kan synas obetydligt, men då villkoren för erhållande av understöd äro sådana, att
bidrag till byggnadsföretag skall utgå med en tredjedel av de beräknade byggnadskostnaderna
samt staten av detta bidrag tillskjuta två tredjedelar och vederbörande
kommun en tredjedel, skulle genom understöden, därest de komma att tagas i anspråk,
framkallas en byggnadsverksamhet till ett värde av 18 miljoner kröner eller
c:a en fjärdedel av det beräknade värdet av byggnadsverksamheten inom hela landet
under vartdera av åren 1912 och 1913. Det är sålunda ett ej ringa stöd, som genom
riksdagens ifrågavarande beslut givits åt den så viktiga och nödvändiga byggnadsverksamheten
inom landet.
Då fullmäktige nu övergå till ett bedömande av de i motionerna föreslagna
åtgärderna, anse sig fullmäktige icke böra ingå på, i vad mån dessa skulle bidraga till
lösning av bostadsfrågan, utan vilja betrakta motionerna ur riksgäldskontorets synpunkt,
d. v. s. framlägga sin mening om den betydelse ett bifall till dem kan väntas
erhålla på penningmarknaden inom landet och den därav beroende möjligheten för
staten att kunna fylla sitt allt mer växande lånebehov.
Båda motionärerna ifrågasätta premielån av betydande storlek, respektive minst
100 och 50 miljoner kronor. Utan att vilja uttala någon mening om utsikterna att
på de föreslagna villkoren kunna mot premieobligationer upplåna så betydande belopp,
vilja fullmäktige dock framhålla, att det, enligt fullmäktiges mening, icke är uteslutet,
att emitterandet av ett stort sådant lån kunde i mer än ett avseende försvårande
inverka på statens upplåning. Denna, vilken under den tid världskriget pågått, såsom
känt, varit högst ansenlig, har visserligen hittills kunnat ske inom landet utan större
svårigheter. Det torde dock ingalunda få anses givet, att så låter sig göra även för
framtiden; och det är icke möjligt att med någon grad av sannolikhet beräkna den
tid, då svenska staten åter kan vända sig till utlandet för att få sitt lånebehov där
tillgodosett.
Ur förenämnda synpunkter anse sålunda fullmäktige betänkligheter möta att
bifalla motionärernas förslag.»
Utskottet har vidare ansett sig böra höra fullmäktige i riksbanken,
vilka i en den 26 april 1917 avlåten skrivelse anfört följande:
Fullmäktige i »Motionärerna anse, att stadshypotekskassan skulle kunna, om kassan medgåves
riksbanken, emittera ett obligationslån med premier, till sina låntagare utgiva lån mot väsentligt
lägre ränta än hypotekskassan kan göra genom emission av vanliga obligationer. Den
ene motionären anser sannolikt, att hypotekskassan genom försäljning av premieobli
-
Banhoutslcottets utlåtande Nr 61.
15
gationer skulle kunna skaffa medel, med vilka lån kunde lämnas till kassans låntagare
mot en årlig ränta av 4''/10 å 41/,, %; den andre motionären beräknar denna
ränta till 4x/2 %, allt inberäknat kostnader och förvaltningsbidrag. För närvarande
torde räntan för dylika lån utgöra omkring 5x/4 %.
Den lägre ränta motionärerna ställa i utsikt skulle åstadkommas därigenom,
att premieobligationerna skulle löpa med 3 X (eventuellt 21/, %) årlig ränta enligt
den ene motionären och 3x/2 % enligt den andre. Den härigenom uppkommande
räntebesparingen skulle användas dels till nedbringande av räntan på de av kassan
utgivna lånen till fastighetsägare dels till premier, som genom utlottning skulle fördelas
bland obligationsinnehavarna. Båda motionärerna utgå från, att premieobligationerna
sannolikt skulle kunna emitteras till pari.
Fullmäktige kunna icke uttala någon bestämd mening om utsikterna att mot
premieobligationer på de av motionärerna antydda villkoren upplåna så stora belopp,
som motionärerna ifrågasätta, då ingen erfarenhet kan åberopas som stöd för en sådan
mening. De båda härstädes emitterade teaterobligationslånen av åren 1889 och
1893 erbjuda inga hållbara jämförelsepunkter, då dessa lån voro rena premieobligationslån
utan ränta. Visserligen har riksgäldskontoret, under tiden sedan kriget utbröt,
kunnat utan svårighet inom landet upplåna över förväntan stora belopp. Men
dessa ha, frånsett mera tillfälliga lan mot så kallade skattkammarväxlar, upplånats
mot obligationer med fast ränta av h %. Uppenbart är, att obligationer, löpande med
5 %" årlig ränta, måste hava en långt vidsträcktare och mera pålitlig marknad än
obligationer endast med 3 % eller 3x/2 % ränta, även om dessa senare äro utrustade
med tid efter annan utfallande premier till ett sammanlagt belopp, motsvarande 1 %
eller 3/i % av kapitalet. En mycket väsentlig del av de statsränteobligationer, riksgäldskontoret
emitterat sedan krigets utbrott, har övertagits av allmänna kassor, sparbanker
och försäkringsbolag m. fl. dylika institutioner såsom fast placering samt av
privata banker såsom kassaförlag. Hela denna kategori av köpare torde böra lämnas
ur räkningen vid en emission av premieobligationer på de villkor motionärerna ifrågasätta.
Vidare kan vid en sådan emission icke påräknas den del av allmänheten,
vars kapitalplaceringar bestämmas av önskan eller behov av största möjliga fasta årliga
ränta. I vad mån sålunda icke påräkneliga deltagare kunna komma att ersättas
av personer, som av utsikten till vinst på premieutlottningen låta sig lockas till
deltagande, kan givetvis icke med någon säkerhet på förhand beräknas. Sannolikt
torde. vara att de stora kapitalbeloppen i regel komma att hålla sig borta vid en
emission av premieobligationer.
Riksgäldskontoret kan för närvarande, enligt vad erfarenheten från den nyligen
företagna statslåneemissionen visat, icke mot vanliga obligationer upplåna penningar
till lägre ränta än en bråkdel över 5 %. Motionärerna anse, att stadshypotekskassan
skulle kunna mot premieobligationer upplåna penningar på sådana villkor, att kassan
kunde till sina låntagare utlåna samma penningar till, enligt den ene motionären
^Vio _ å 4x/4 %, enligt den andre 4x/2 %. Även om motionärerna överskatta såväl
premieobligationslånefondens betydelse såsom medel att bereda en låg effektiv ränta
som den inhemska penningmarknadens förmåga att absorbera premieobligationer, torde
ined säkerhet kunna antagas, att man genom utnyttjande av den bland allmänheten
vitt spridda hågen för deltagande i penninglotterier skulle kunna inom landet sälja
premieobligationer, sådana motionärerna tänkt sig, på sådana villkor att den effektiva
16
Bankoutskottets utlåtande Nr 61.
Utskottet.
räntan bleve avsevärt lägre än räntan vid försäljning av vanliga obligationer. Huruvida
den inhemska penningmarknadens enligt fullmäktiges mening ganska begränsade
förmåga att absorbera premieobligationer bör ställas till stadshypotekskassans förfogande,
lärer kunna ifrågasättas. Det vill synas fullmäktige, som om denna möjlighet att
upplåna penningar till en ränta, som är lägre än den annars gängse räntan, snarare
borde förbehållas åt riksgäldskontoret.
Om staten anses böra, utöver vad redan skett, befordra byggnadsverksamheten
genom underlättande av möjligheten att för ändamålet anskaffa nödigt kapital — på
vilken fråga fullmäktige icke ha anledning att inlåta sig — synes detta fullmäktige
lämpligast böra ske genom inrättande av en lånefond för byggnadsverksamhetens
befrämjande. Härigenom skulle staten få fullständig kontroll över lånemedlens användning,
varjämte upplåningen skulle komma att ske genom riksgäldskontoret. Såväl
riksgäldskontoret som övriga svenska låntagare, vilka under en lång följd av år före
krigets utbrott varit vana att täcka sina lånebehov i utlandet, torde under den närmaste
framtiden bliva hänvisade uteslutande till den inhemska lånemarknaden. Under
dessa förhållanden synes det fullmäktige angeläget, att upplåningen för direkta och
indirekta statsändamål i största möjliga utsträckning koncentrerades hos riksgäldskontoret.
Fullmäktige anse därför, i likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret, att det
möter betänkligheter att bifalla motionärernas förslag.»
Att byggnadsverksamheten särskilt på grund av den rådande kristiden
kommit i ett synnerligen bekymmersamt läge, därom torde icke mer än
en mening råda. Icke heller lärer någon meningsskiljaktighet förefinnas
därom, att från statens sida kraftiga åtgärder böra snarast möjligt vidtagas
för avlägsnande av de faror och olägenheter, som äro förenade med
den hotande bostadsnöden. Sådana särskilda åtgärder hava också, enligt
vad känt är, redan vidtagits icke blott från statens och kommunernas sida
utan även av enskilda. Utskottet vill i detta avseende erinra, att, enligt
vad som framgår av Kungl. Maj:ts till innevarande års riksdag avlåtna
proposition nr 34 angående understöd för uppförande av bostadshus med
smålägenheter under år 1916, kommunala bostadslån beviljats ur pensionsförsäkringsfonden
eller från densamma ställts i utsikt till ett sammanlagt
belopp av 6,3S3,000 kronor. I förenämnda proposition meddelas vidare,
att, vad beträffar år 1917, enligt verkställd approximativ beräkning pensionsförsäkringsfondens
för placering tillgängliga medel komme att uppgå
till omkring 17 millioner kronor och att en avsevärd del av detta belopp
syntes kunna disponeras för utlåning till kommuner för bostadsändamål.
Vidare må erinras, att riksdagen, med bifall till nyssnämnda proposition,
på extra stat för år 1918 anvisat ett förslagsanslag av 4,000,000 kronor
Bankoutskottets utlåtande Nr 61.
17
att enligt vissa i propositionen angivna grunder användas till understöd
för uppförande av bostadshus med smålägenheter, med rätt för Kungl.
Maj:t att redan under år 1917 av tillgängliga medel utanordna beloppet.
Nu omförmälda åtgärder torde emellertid i huvudsak vara ägnade allenast
att avhjälpa ögonblickets svårigheter och givet är, att för en lösning
av bostadsfrågan på ett mera varaktigt sätt andra utvägar måste tillgripas
än de nu omnämnda. Såsom departementschefen i det vid förenämnda
proposition fogade statsrådsprotokollet framhåller, lärer eu bestående lösning
av bostadsproduktionens kapitalfråga kunna vinnas allenast på grundval
av en djupgående reform av hela fastighetskredit- och inteckningsväsendet.
Härför krävas emellertid grundliga och tidsödande förarbeten. Den
av Kungl. Maj:t tillsatta bostadskommissionen har också sedan länge haft
sin uppmärksamhet riktad på frågan och har kommissionen i en den 30
oktober 19IG till chefen för civildepartementet avlåten skrivelse hemställt,
att särskilda sakkunniga måtte tillkallas för att inom kommissionen deltaga
i utredningen rörande åtgärder för fastighetskreditens ordnande. I motiveringen
till sin framställning framhåller kommissionen bland annat följande
synpunkter och önskemål. Det spörsmål, som enligt kommissionens
förmenande i första rummet borde komma i betraktande med avseende på
fastighetskreditens ordnande, vore möjligheten att bereda fastighetsmarknaden
tillgång till ökat kapital. Härvid borde tagas i övervägande, om
icke den med statens direkta stöd bedrivna låneverksamheten borde ytterligare
utvidgas samt om icke sparbankers, försäkringsanstalters och olika
s. k. kassors medel kunde under lämpligare former än hittills ställas till
fastighetsmarknadens förfogande. Kommissionen ifrågasätter vidare ökat
kreditstöd åt smålägenhetsproduktionen och framhåller härvid särskilt frågan
huruvida och på vad sätt egnahemsbildningen, i den mån denna avsåge
bostadslägenheter, borde komma i åtnjutande av ytterligare understöd
från det allmännas sida. Med hänsyn till de ökade svårigheter, som uppstått
på fastighetskreditmarknaden under nu rådande kristid, ifrågasätter
kommissionen slutligen, huruvida ej särskilda anordningar borde ytterligare
träffas för avhjälpande av dessa svårigheter.
Med anledning av berörda framställning har chefen för civildepartementet
efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat fem personer att inom
förenämnda kommission deltaga i utredningen rörande åtgärder för fastighetskreditens
ordnande.
Motionärerna hava såsom ett enligt deras mening effektivt och lämpligt
medel i syfte att understödja byggnadsverksamheten föreslagit upplägBihang
till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 46 käft. (Nr 61.) 3
18
Bankoutskottets utlåtande Nr 61.
gande, genom Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa, av ett obligationslån.
Frågan härom synes emellertid ännu icke vara tillräckligt utredd
för att ''denna utväg må kunna omedelbart anlitas. Såväl fullmäktige
i riksbanken som fullmäktige i riksgäldskontoret hava också riktat åtskilliga
anmärkningar mot motionärernas förslag och för övrigt uttalat tvekan angående
lämpligheten av den föreslagna åtgärden. Utan att för närvarande
vilja göra något bestämt uttalande härutinnan, har utskottet emellertid
ansett, att vid den här ovan omförmälda utredningen inom bostadskommissionen
rörande åtgärder för fastighetskreditens ordnande även nu förevarande
spörsmål om upptagande för ändamålet av ett premieobligationslån
lämpligen bör tagas under övervägande. Utskottet har alltså i sakens nuvarande
läge icke ansett sig böra biträda motionärernas yrkande, utan funnit
sig böra föreslå en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om en utredning
på sätt här angivits.
Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
1:36 och II: 153, må besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att vid den utredning rörande
fastighetskreditens ordnande, som för närvarande pågår
inom statens bostadskommission, jämväl frågan om anskaffande
genom uppläggande av ett premieobligationslån
av billigt kapital för bostadsproduktion särskilt undersökes
samt att snarast möjligt yttrande och förslag i
ämnet förelägges riksdagen.
Stockholm den 1 juni 1917.
På bankoutskottets vägnar:
ERNST HEDENSTIERNA.
Vid detta ärendets slutbehandling hava närvarit
av första kammaren: herrar Hedenstierna, Hallin, Niegliclc, Gustafsson, friherre
Langenslciöld, Ekman, Boos och Ostling samt
av andra kammaren: herrar Kristensson, Vahlquist, Molin i Södertälje, Söderberg
i i Hobborn, Edbom, Lindvall, Jonsson i Gumboda och Jonsson i Hå.
CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1917.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1917:323 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta förslag om bemyndigande för Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa att upplägga ett premieobligationslån. a1 i texten