Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om beredande åt prästerskapets änkeoch pupillkassa av rätt till ytterligare ett års behållen inkomst av vissa befattningar.

1917-06-02 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1917:62, Utlåtande, i anledning av väckta motioner om beredande åt prästerskapets änkeoch pupillkassa av rätt till ytterligare ett års behållen inkomst av vissa befattningar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

1

Nr 62.

Ankom till riksdagens kansli den 2 juni 1917 kl. Va 12 f. m.

Utlåtande, i anledning av väckta motioner om beredande åt prästerskapets

änke- och pupillkassa av rätt till ytterligare ett

års behållen inkomst av vissa befattningar.

I två likalydande motioner, väckta den ena (nr 63) inom första

kammaren av herr Bergqvist jämte tre andra av kammarens ledamöter

och med instämmande i motionens syfte av ytterligare en ledamot och

den andra (nr 234) inom andra kammaren av herr Lundgren i Nora

jämte två andra av kammarens ledamöter, har anförts följande:

»För pensionering av avlidne prästmäns änkor och barn bildades

år 1874, under medverkan jämväl av riksdagen, prästerskapets änkeoch

pupillkassa. Riksdagens medverkan till kassans bildande lämnades

på det sätt, att riksdagen medgav, att för det med kassan avsedda ändamålet

finge anslås dels tre fjärdedelar av stiftens emeritikassors behållning,

med skyldighet för kassan att ansvara för motsvarande andel av

de förbindelser, vari emeritikassorna då häftade, dels ett års behållen

inkomst av varje prästerlig beställning i riket, vilken inkomst i allmänhet

borde utfalla, då beställningen första gången efter fastställandet

av kassans reglemente bleve ledig, dels ock all behållen inkomst vid

prästsyssla, vilken i följd av tvist eller annan omständighet komme att

stå ledig utöver den lagliga tillträdestiden, ävensom vederlag under

extra nådår — allt under villkor, att, så snart pensionerna kunde med

fulla beräknade beloppet utgå, extra nådår icke vidare skulle beviljas.

De förhoppningar, som knötos till denna kassa, hava utan tvivel

infriats. Vid kassans bildande verkställda beräkningar angående storBihang

till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 47 höft. (Nr 62.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

leken av de framtida pensionerna visa sålunda, bland annat, att pensionerna

tänktes skola kunna utgå med sitt fulla belopp från och med

ecklesiastikåret 1897—1898. Pensionen för ensam änka, d. v. s. utan

omyndiga barn, beräknades skola nämnda år utgöra:

för änka efter delägare med delaktighetsbelopp av 600 kr....... 240 kr.

3>

»

))

»

»

»

»

»

»

»

»

»

))

»

i>

»

»

»

»

»

»

»

»

»

33

»

5)

»

))

)>

))

y>

1,000

» ...... 266

2.000 » ...... 332

3.000 » ...... 398

4.000 » ...... 464

j» ...... 530

596

5.000

6.000 J>

7.000 )) ...... 662

8.000 j> ...... 728

9.000 » ...... 794

» 10,000

860

Med dessa belopp beräknades pensionerna skola oförändrat utgå

till och med eckliastikåret 1912—1913, vilket år var det sista, för vilket

vid kassans bildande beräkningar utfördes.

I verkligbeten uppgick pensionen för ensam änka under ecklesiastikåret

1897—1898 till följande belopp, nämligen:

änka

efter delägare

s med delaktighetsbelopp

av

600

kr....

.. 281

kr.

»

»

33

3)

33

3)

1,000

33 ....

.. 308

33

»

»

3)

33

33

33

2,000

33 ....

.. 376

33

»

3)

3)

3)

33

3,000

33 ....

.. 443

33

»

33

3)

33

33

4,000

33 ....

.. 511

33

»

33

53

33

33

5,000

33 ...

. 579

33

»

3)

33

33

33

6,000

33 ....

.. 646

33

»

3)

33

3)

33

7,000

33 ....

.. 714

33

»

33

33

33

33

8,000

33 ....

.. 782

33

»

3)

3)

33

33

33

9,000

33 ....

.. 849

33

33

3)

33

33

33

10,000

33 ....

.. 917

33

För ecklesiastikåret 1912—1913 voro motsvarande pensionsbelopp

respektive 310 kronor, 339 kronor, 409 kronor, 480 kronor, 551 kronor,

622 kronor, 692 kronor, 763 kronor, 834 kronor, 905 kronor och 975

kronor samt för senast förflutna ecklesiastikår, 1915 1916, något högre,

nämligen respektive 340 kronor, 371 kronor, 448 kronor, 525 kronor,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

3

602 kronor, 6801 kronor, 757 kronor, 834 kronor, 911 kronor, 998 kronor

och 1,065 kronor. Den jämförelsevis starka ökningen från 1912—

1913 till 1915—1916 beror dock till huvudsaklig del därpå, att under

mellantiden den till pensioner utgående procenten av kassans årsinkomster

blivit ganska väsentligt höjd samt jämväl kassans årsinkomster

i följd av den höga räntefoten stigit betydligt. För innevarande ecklesiastikår

äro några uppgifter ännu icke tillgängliga.

Ehuru således kassans verksamhet under den gångna tiden givit

ett vida bättre resultat än från början beräknats, har dock den åsikten

bland kassans delägare och pensionärer alltmera gjort sig gällande, att

de från kassan utgående pensionerna äro alltför knappa. Detta omdöme

torde i betraktande av de ovan anförda siffrorna och med hänsyn till

penningvärdets sjunkande också vara väl grundat, även om man bortser

från de abnorma förhållanden, som för närvarande äro rådande.

Visserligen utgå de lägsta pensionerna med belopp, som motsvara en

ganska stor procent av den avlidne delägarens delaktighetsbelopp, men

pensionsbeloppen äro i sig själva ytterligt knappa, och detta gäller icke

blott de lägre pensionerna utan även de högre. Att pensionerna äro

synnerligen låga visas även av en beräkning av medelvärdet av ensam

änkas pension. Detta medelvärde var ecklesiastikåret 1897—1898 493

kronor, ecklesiastikåret 1912—1913 541 kronor och ecklesiastikåret 1915

—1916 594 kr. Nämnda beräkning har ytterligare visat, att då utdelningen

från kassans båda fonder stigit till sitt maximum eller 90 procent

av kassans årsinkomst, medelvärdet av änkas pension ändock knappast

kommer att uppgå till mera än omkring 600 kronor. Till jämförelse

må erinras, att pension åt änka efter läroverksadjunkt utgår med 780

kronor och pension åt änka efter lektor med 900 kronor.

Kravet på åtgärder för åstadkommande av ökade pensioner från

kassan synes under sådana förhållanden icke kunna avvisas. Insikten

härom föranledde också redan 1913 års bolagsstämma med fullmäktige

för kassans delägare att lämna kassans direktion i uppdrag att, om den

efter verkställda undersökningar härtill funne anledning, ingå till Kungl.

Maj:t med underdånig framställning om vidtagande av åtgärder för beredande

åt kassan av ytterligare ett års behållen inkomst av varje i

kassan delaktig befattning. Den undersökning, som direktionen i anledning

härav verkställde, g av vid handen, att av de olika utvägar, som

kunde tänkas för att tillgodose behovet av ökade pensioner, förmånen

av ytterligare ett års behållen inkomst av varje i kassan delaktig befattning

syntes vara på en gång den effektivaste och den lämpligaste.

Att för ändamålet ifrågasätta bidrag från det allmänna fann man såväl

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

äga mycket ringa utsikter att vinna statsmakternas godkännande som

även strida mot den princip om självhjälp, som hittills varit utmärkande

för kassan. Att vinna någon förhöjning av pensionerna genom införandet

av nya eller högre avgifter till kassan från delägarne befanns skola

stöta på svårigheter av annan art, förnämligast den att de nuvarande

delägarne, efter av domstolarna givna prejudikat att döma, icke kunde

mot sin vilja tvingas att till kassan erlägga andra eller större avgifter,

än som vid delägarens inträde i kassan vore vederbörligen bestämda.

För övrigt skulle på denna väg icke rimligen kunna sammanbringas så

stort belopp, att någon effektiv höjning av pensionerna kunde äga rum.

Förmånen av ett års behållen inkomst av varje i kassan delaktig

befattning däremot syntes icke vara förenad med någon av nu angivna

olägenheter. Det vore sålunda i detta fall prästerskapets egna medel

som för ändamålet skulle tagas i anspråk, då församlingarna ju under

alla förhållanden vore skyldiga att utgöra de för prästerskapet bestämda

lönerna. Vidare skulle förslaget kunna bringas till genomförande även

mot de nuvarande delägarne i kassan, och ingen, som drabbades av

vakansåret, skulle kunna undandraga sig detsamma. Slutligen skulle

genom denna förmån så pass rikliga tillgångar tillföras kassan, att en

verkligen märkbar förhöjning av pensionerna kunde inträda, och denna

förhöjning skulle till och med kunna inträda genast och sålunda komma

även de nuvarande pensionärerna till godo. Ifrågavarande förmån beräknades

skola så småningom tillföra kassan ett kapital av något över

6 miljoner kronor, men då detta belopp icke förr än i en avlägsen

framtid skulle i sin helhet inflyta, beräknades förmånen för närvarande

representera ett värde av något över 3 miljoner kronor, vars beräknade

avkastning enligt fastställda grunder skulle kunna genast tagas i anspråk

till utdelning åt pensionärerna. I så fall skulle, enligt de gjorda beräkningarna,

varje hel pensionslott ur kassans grundfond, i vilken alla

pensionärer hava lika del, kunna höjas med omkring 100 kronor. Allteftersom

vakansårsmedlen inflöte skulle denna höjning bliva större, och

då kassan åtnjutit behållen inkomst av samtliga befattningar, beräknades

ökningen komma att uppgå till omkring 200 kronor per pensionslott.

Direktionen ingick därför den 9 december 1914 till Kungl. Maj:t

med underdånig framställning, att Kungl. Maj:t måtte gå i författning

därom, att kassan måtte tillerkännas rätt till ytterligare ett års behållen

inkomst av varje befattning, vars innehavare vore pliktig att vara delägare

i kassan, i den mån dessa befattningar första gången efter det

sådan rätt tillerkänts kassan bleve lediga, dock beträffande de befattningar,

för vilka lönereglering enligt lagen om reglering av präster
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 62. 5

skåpets avlöning den 9 december 1910 stnndade, först sedan ny lönereglering

blivit vid dem genomförd.

Innan denna framställning blivit slutligen prövad, gjorde 1915 års

kyrkomöte med föranledande av en vid kyrkomötet väckt motion en

liknande framställning till Kungl. Maj:t.

Enligt beslut den 20 oktober 1916 fann Kungl. Magt emellertid

de gjorda framställningarna icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare

åtgärd.

Det torde få antagas, att Kungl. Maj:t i det skick frågan förelåg

känt sig tveksam inför de invändningar, som under ärendets utredning

på vissa håll framställts mot förslaget.

I infordrat utlåtande hade kammarkollegium bland annat framhållit,

att den kassan vid dess bildande tillerkända vakansårsförmånen förknippats

med det villkor, att, så snart pensionerna kunde med fulla

beräknade beloppet utgå, extra nådår icke vidare skulle beviljas, men att

i de nu gjorda framställningarna något vederlag icke bjudits för den

begärda nya vakansårsförmånen.

För den händelse ett sådant vederlag verkligen kan anses behövligt,

synes det oss lämpligast kunna utgå i form av en begränsning i den

tid nådårsberättigat stärbhus må åtnjuta den behållna inkomsten av

tjänsten. Enligt nuvarande bestämmelser utgör denna tid dels återstoden

av det ecklesiastikår, under vilket tjänsteinnehavaren avlidit, dels ett år

därutöver.

Den ifrågavarande förmånen verkar emellertid ganska ojämnt, då

dödsfallen kunna inträffa under väsentligt olika tider av ecklesiastikåret.

Med hänsyn härtill kunde fog förefinnas att vidtaga en omreglering

härutinnan på sådant sätt, att tiden för nämnda förmånsrätt gjordes lika

för alla. I varje fall - bör dock denna tid enligt vårt förmenande ej

sättas lägre än till ett år efter tjänsteinnehavarens död. I realiteten

skulle detta innebära, att rätten till nådåret bibehölles, men rätten till

det s. k. tjänsteåret bortfölle.

En annan anmärkning, som framförts mot förslaget om nytt vakansår,

är den att det skulle medföra olägenheter för församlings vården.

Tiden för ny ordinarie innehavares tillträde till prästerlig tjänst skulle,

då vakansåret uttoges, något fördröjas. Därest emellertid nyss antydda

omreglering vidtoges, skulle denna anmärkning till stor del förfalla.

För övrigt må framhållas, att då prästerlig tjänst efter ordinarie innehavarens

död i varje fall under någon tid måste uppehållas med vikarie,

det ej kan vara till något avgjort men, om detta sätt för tjänstens

uppehållande för en gång skulle utsträckas till att omfatta en tid, som

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

Direktionen

över prästerskåpets

änkeoch

pupillkassa.

med en eller annan månad överstege den tid, vikariatet skulle fortfara,

därest nu föreslagna vakansår för änke- och pupillkassan icke beviljades.

Vad i övrigt invänts mot förslaget att låta kassan komma i åtnjutande

av ytterligare ett års behållen inkomst, torde icke vara av sådan

beskaffenhet, att det kan tillmätas någon som helst avgörande betydelse.

Då det av vad ovan anförts synes vara ovädersägligt, att pensionerna

från prästerskapets änke- och pupillkassa behöva avsevärt förstärkas,

samt att en effektiv sådan förstärkning icke lämpligen kan åstadkommas

på annat sätt, än därigenom att kassan kommer i åtnjutande

av ytterligare ett års behållen inkomst av varje i densamma delaktig

befattning, tillåta vi oss hemställa, att riksdagen ville i skrivelse till

Konungen förklara sig för sin del medgiva, att prästerskapets änke- och

pupillkassa tillerkänne3 rätt till ytterligare ett års behållen inkomst av

varje befattning, vars innehavare är pliktig att vara delägare i kassan,

i den mån dessa befattningar första gången efter det sådan rätt tillerkänts

kassan varda lediga, dock beträffande de befattningar, för vilka

lönereglering enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning den

9 december 1910 stundar, först sedan ny lönereglering blivit vid dem

genomförd.»

På begäran av statskontoret har direktionen över prästerskapets

änke- och pupillkassa avgivit utlåtande i ärendet och däri anfört följande:

»Prästerskapets änke- oah pupillkassa, vars i huvudsak ännu gällande reglemente

är av Kungl. Maj:t utfärdat den 6 november 1874, har till ändamål att bereda

pensioner åt avlidna delägares efterlämnade änkor och vissa av deras barn. Skyldighet

att vara delägare i kassan åligger alla, som efter kassans bildande blivit ordinarie

eller extra ordinarie prästmän, konsistorienotarier eller konsistorieamanuenser i riket,

samt numera även kassans egna tjänstemän. Pensionsberättigade från kassan äro

delägares efterlämnade änka, omyndiga barn och 55-åriga ogifta döttrar ävensom,

under vissa villkor, delägares efterlämnade sjuka barn efter fyllda 21 år. Pensionen

utgår för änka utan omyndiga barn med en hel lott; finnas omyndiga barn höjes

änkans pensionslott på visst sätt för varje sådant barn. Har barnens moder avlidit

eller ingått nytt äktenskap, erhåller ett omyndigt barn en halv pensionslott, och

om de omyndiga barnen äro flera, höjes pensionslotten på visst sätt för varje barn.

Ogifta 55-åriga döttrar likasom pensionsberättigade sjuka barn efter uppnådd 21

års ålder erhålla var och en en halv pensionslott, De från kassan utgående pensionerna

bestå av två olika delar, av vilka den ena erhålles från kassans grundfond

och den andra från dess tillskottsfond. Kassans tillgångar äro nämligen fördelade

på två fonder, grundfonden och tillskottsfonden. I grundfonden hava alla pensionärer

lika del, så att varje hel pensionslott från denna fond utgår med lika stort belopp,

oavsett den avlidne delägarens delaktighetsbelopp i kassan. I tillskottsfonden däremot

hava pensionärerna del efter den avlidne delägarens delaktighetsbelopp i kassan.

Pensionerna uträknas för varje pensionär särskilt för varje år från vardera fonden.

Pensionerna utgå sålunda icke med på förhand bestämt belopp, utan deras storlek

opaginerad Kontrollera mot PDF

Banko ut skott ds utlåtande Nr 62.

växlar år från år, beroende dels på storleken av den till utdelning förefintliga summan

och dels på antalet pensionslotter. Utdelningssumman, som erhålles efter en i

reglementet närmare angiven beräkningsmetod, utgör, kan man säga, kassans behållna

årsinkomst med avdrag av den del därav, som enligt fastställd tabell skall avsättas

till fonderna och kapitaliseras. Den summa, som under nästlidne februari utdelats

till kassans pensionärer, utgjorde från grundfonden 354,337 kronor 62 öre och från

till skottsfonden 363,772 kronor 15 öre eller sammanlagt 718,109 kronor 77 öre.

Antalet pensionslotter var 1,189.9, fördelade på 1,433 pensionärer.

Kassans grundfond, som vid slutet av ecklesiastikåret 1915—1916 uppgick

till 8,805,150 kronor 56 öre, har bildats på det sätt, att i densamma ingått dels

tre fjärdedelar av stiftens emeritikassors behållning vid 1874 års räkenskapsårs slut,

dels ett års behållen inkomst av varje prästerlig beställning i riket, dels ock all

behållen inkomst vid prästsyssla, vilken till följd av tvist eller annan omständighet

stått ledig utöver den lagliga tillträdestiden, samt vederlag under extra nådår.

Tillskottsf onden, vars behållning vid slutet av nyssnämnda ecklesiastikår uppgick

till 5,121,936 kronor 22 öre, har bildats på det sätt, att i densamma ingått dels

den av prästeståndet donerade f. d. arkivkassan samt Stockholms centonalkassa,

dels ock delägarnes bidrag i form av årsavgifter, rektroaktivavgifter och åldersskillnadsavgifter.

Därjämte har, såsom ovan är antytt, till vardera fonden årligen

avsatts en viss del av densammas årsinkomster. Denna avsättning var mycket

betydande i början av kassans tillvaro, då antalet pensionärer var synnerligen ringa,

men har därefter så småningom minskats och uppgår innevarande ecklesiastikår till

15.5 procent av årsinkomsten.

Kassans rätt till ett års behållen inkomst av varje prästerlig beställning i

riket har under den gångna tiden av kassans tillvaro varit grundfondens mest

givande inkomstkälla. Numera är densamma dock i det närmaste uttömd, ty av

de allra flesta i kassan delaktiga beställningar har kassan nu åtnjutit sådan inkomst.

De fall, där så ännu icke skett, äro huvudsakligen sådana, där nya beställningar

under kassans tillvaro upprättats. Det belopp, som denna förmån hittills tillfört

kassans grundfond, torde kunna beräknas uppgå till inemot 4,900,000 kronor. Med

tillägg av vad som ytterligare kan komma att av denna grund inflyta till kassan

torde man kunna beräkna totalbeloppet av denna inkomstkälla till omkring 5 miljoner

kronor.

De ovannämnda motionerna avse nu, att kassan ännu en gång måtte komma

i åtnjutande av förmånen av ett års behållen inkomst av varje i kassan delaktig

befattning. Framställningen härom har motiverats därmed att de pensioner, som

hittills från kassan utdelats, äro för knappa, särskilt i betraktande av det hastigt

fallande penningvärdet.

Rörande storleken av de beräknade och de från kassan verkligen utdelade

pensionerna får direktionen vitsorda riktigheten av de i motionerna "härom förekommande

uppgifterna. Till ytterligare upplysning i detta avseende får direktionen

hänvisa till bifogade av kassans kamrerare upprättade tablå.

Direktionen anser de framlagda siffrorna och de i motionerna anförda skälen

kraftigt tala för beviljandet åt kassan av den begärda förmånen och vill därför på

det livligaste tillstyrka bifall till motionerna. Direktionen gör detta så mycket

hellre, som den hemställan, vari motionerna utmynna, i allo överensstämmer med

de i motionerna omförmälda framställningar, som tidigare hos Kungl. Maj:t gjorts

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

dels av direktionen efter uppdrag av prästerskapets änke- och pupillkassas bolagsstämma

och dels av 1915 års kyrkomöte.

På sätt i motionerna framhållits har förmånen av ytterligare ett års behållen

inkomst av i kassan delaktiga befattningar, eller, såsom det kortare plägar benämnas,

ett nytt vakansår, beräknats skola i sinom tid tillföra kassan ett kapital av omkring

6 miljoner kronor. Detta kapital har tänkts skola i likhet med avkastningen av

det förra vakansåret ingå till kassans grundfond, d. v. s. den höjning av pensionerna,

som därigenom skulle kunna åstadkommas, skulle i lika mån komma alla pensionärer

till godo, oavsett det större eller mindre delaktighetsbelopp, efter vilket den

avlidne delägaren erlagt årsavgifter till kassan. Denna omständighet giver enligt direktionens

uppfattning åt det föreslagna vakansåret ett bestämt företräde framför till

exempel det under den föregående diskussionen i detta ärende framkastade förslaget

om åstadkommande av den behövliga ökningen av pensionerna genom höjning av

delägarnes avgifter till kassan. De tillgångar, som på denna senare väg skulle tillföras

kassan, skulle nämligen enligt sin natur ingå i tillskottsfonden och fördelas

enligt principerna för denna. Den ökning, som särskilt de lägre pensionstagame

skulle erhålla, skulle under sådana förhållanden uppenbarligen bliva alltför ringa.

Men även om de höjda bidragen från delägarne kunde genom särskilda föreskrifter

anordnas så, att de tillgodofördes grundfonden i stället för tillskottsfonden, föreställer

sig direktionen likväl, att man på denna väg icke skulle nå ett tillfredsställande

resultat. I motionerna har påpekats, att kassans nuvarande delägare icke

mot sin vilja torde kunna tvingas att till kassan lämna några bidrag utöver vad

som vid tiden för deras inträde i kassan funnits föreskrivet. Såvitt direktionen

förmår tolka av domstolarna givna prejudikat, äger denna uppfattning sin riktighet,

Men därjämte är ytterligare att märka, att den höjning av pensionerna, som genom

ökade bidrag från delägarne skulle kunna åstadkommas, med all sannolikhet icke

skulle bliva så stor, att någon verklig hjälp för pensionärerna vore vunnen. Förmånen

av ett nytt vakansår har beräknats skola göra det möjligt för kassan att

omedelbart öka samtliga pensioner med omkring 100 kronor för varje hel pensionslott.

Denna ökning skulle sedan stiga allteftersom de nya vakansårsmedlen infiöte, och

då dessa i sin helhet influtit skulle pensionsförhöjningen kunna antagas uppgå till

omkring 200 kronor per pensionslott. I betraktande av de nuvarande pensionernas

knapphet synes den höjning av desamma, som genom förmånen av ett nytt vakansår

sålunda ställes i utsikt, vara den minsta, med vilken pensionärerna kunna låta sig

nöja. Men för att genom årsbidrag av delägarne ernå en ökning av pensionerna

med 100 kronor per pensionslott erfordras, om pensionslotternas antal beräknas till

1,200, ett årligt belopp av 120,000 kronor och för pensionernas höjande med 200

kronor per pensionslott ett årligt belopp av 240,000 kronor. Då antalet delägare

i kassan, som vid slutet av ecklesiastikåret 1915—1916 var 2,811, icke torde kunna

antagas komma att nämnvärt ökas, är det enligt direktionens mening uppenbart, att,

även om bidrag kunde påräknas av samtliga delägare, det ökade belopp, som var

och en av dem hade att erlägga, för mången skulle bliva alltför betungande. Direktionen

tvivlar på möjligheten att genom direkta bidrag av delägarne kunna årligen

sammanbringa så stort kapital, som skulle behövas för pensionernas höjande med

ovan angivna belopp. Sannolikt kunde o på denna väg blott en mindre del av det

härför erforderliga beloppet anskaffas. Återstoden måste då tagas från annat håll.

Frågan är blott varifrån? Direktionen kan för sin del icke se annan utväg, än att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskott et fi utlåtande Nr 62.

9

staten i så fall måste träda emellan. I och för sig vore detta visserligen ingen

obillighet, då denna kassa ju icke, såsom fallet är med så många andra liknande

kassor, förut åtnjutit något statsbidrag. Men då statens medel under nuvarande

förhållanden så starkt tagas i anspråk för mångfaldiga andra behov, förefaller det

direktionen, som om från statens sida så mycket mindre borde finnas att invända

mot bifall till den i motionerna gjorda framställningen, som staten därigenom befriades

från ett eljest till synes ofrånkomligt krav. Det måste nämligen ihågkommas,

att vakansårsmedlen utgöras av prästerskapets egna medel, vilka, om de

ej inginge till kassan, skulle uppbäras av de prästmän, vilkas tillträde till ny befattning

nu skulle till kassans förmån fördröjas med ett år. För övrigt vill direktionen

framhålla, att även om kassan nu komme i åtnjutande av ett nytt vakansår, förhållandena

framdeles kunna bliva sådana, att även den mindre tillökning i kassans

tillgångar, som genom direkta bidrag av delägarne skulle kunna åstadkommas, kan

behöva tagas i anspråk. Det skulle under alla förhållanden vara synnerligen oklokt

att icke nu begagna det tillfälle till ökning av kassans tillgångar, som genom ett

nytt vakansår erbjuder sig. Tiden härför måste anses synnerligen lämplig just nu,

dä det förra vakansåret är i det närmaste slut och nya löneregleringar börjat genomföras

vid de prästerliga tjänsterna.

I motionerna har berörts en fråga av mycket ömtålig art. Med anledning

därav att kammarkollegium i sitt yttrande över den föregående, av direktionen

gjorda framställningen om rätt till ett nytt vakansår för kassan framhållit, att

beviljandet av det förra vakansåret förbundits med det villkor att de extra nådåren

så småningom skulle upphöra, men att för den av direktionen begärda förmånens

åtnjutande något vederlag icke blivit ifrågasatt, har i motionerna uttalats, att därest

ett sådant vederlag verkligen skulle vara behövligt, detta lämpligast kunde utgå i

form av en begränsning i den tid nådårsberättigat stärbhus må åtnjuta den behållna

inkomsten av tjänsten. I detta avseende är direktionen synnerligen tveksam. Då,

såsom ovan framhållits, vakansårsförmånen närmast och huvudsakligast innebär en

uppoffring från prästerskapets sida, synes det direktionen med fog kunna ifrågasättas,

huruvida rättigheten att få göra demia uppoffring till förmån för det ändamål, prästerskapets

änke- och pupillkassa har att fylla, skall behöva köpas med avstående från

en del av prästerskapets urgamla rätt till tjänstår och nådår. Då genom den uppoffring,

prästerskapet genom vakansåret gör, staten vinner befrielse från att lämna

kassan något understöd, borde, synes det, staten ock kunna lämna den begärda

tillåtelsen till ett nytt vakansår för kassan utan att förbinda denna tillåtelse med

ett för prästerskapet så betungande villkor som det ovanberörda i allt fall torde vara».

För egen del har statskontoret förklarat sig icke hava något att statskontoret.

tillägga till vad direktionen över prästerskapets änke- och pupillkassa

anfört.

Förevarande framställning avser, att prästerskapets änke- och utskottet.

pupillkassa, i likhet med vad som skedde vid kassans bildande, måtte

komma i åtnjutande av förmånen av ett års behållen inkomst av varje

i kassan delaktig befattning. Den ifrågavarande kassans verksamhet

har visserligen, enligt vad som framgår av utredningen i ärendet, under

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 47 käft. (Nr 62.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

den gångna tiden lämnat ett vida bättre resultat än som från början

beräknats. Emellertid bär bland kassans delägare och pensionärer den

åsikt allt mera gjort sig gällande, att de nuvarande pensionerna, särskilt

med hänsyn till det alltjämt sjunkande penningvärdet, vore alltför knappa,

varför åtgärder syntes böra vidtagas i syfte att åstadkomma ökade pensioner

från kassan.

I detta avseende hava, såsom framgår av utredningen, olika förslag

framkommit. Den av motionärerna föreslagna utvägen av ett ytterligare

vakansår syntes emellertid hava ett bestämt företräde framför exempelvis den

ifrågasatta höjningen av delägarnas avgifter till kassan. Ty dels skulle

den härigenom uppkommande ökningen av pensionerna bliva alltför ringa

och först efter en längre tid komma pensionärerna till godo, dels har

i detta avseende framhållits, att kassans nuvarande delägare icke torde

kunna mot sin vilja tvingas att till kassan lämna något bidrag utöver

vad som vid tiden för deras inträde i kassan funnits föreskrivet. Vidare

har ifrågasatts, att, då denna kassa icke, såsom fallet vore med en

mångfald andra liknande kassor, förut åtnjutit något statsbidrag, det icke

syntes vara obilligt, att staten i detta fall trädde emellan. Med avseende

härå har framhållits, hurusom statens medel för närvarande starkt toges

i anspråk för mångfaldiga andra behov och enligt direktionens för prästerskapets

änke- och pupillkassa åsikt borde från statens sida så mycket

mindre vara att invända mot bifall till motionärernas framställning, som

staten därigenom befriades från ett eljest till synes ofrånkomligt krav.

Ehuru även enligt utskottets mening goda skäl föreligga för beviljandet

åt kassan av den begärda förmånen, har utskottet likväl icke

ansett sig böra obetingat tillstyrka motionärernas förslag. Det får nämligen

icke förglömmas, såsom också motionärerna erinra, att den kassan

i samband med dess bildande tillerkända vakansårsförmånen förknippats

med det villkor att, så snart pensionerna kunde utgå med fulla beräknade

beloppet, extra nådår icke vidare skulle kunna beviljas. Genom

nådiga cirkuläret den 28 mars 1896 har ock sedermera, efter det direktionen

för änke- och pupillkassan meddelat, att de pensioner, som då

utdelades, vore att betrakta såsom utgående med fulla beräknade beloppet,

förklarats, att extra nådår efter präst, som varit delägare i kassan

men avlidit efter det dåvarande ecklesiastikårets utgång, icke kunde

beviljas.

Något sådant vederlag har emellertid icke i de föreliggande framställningarna

bjudits för den begärda vakansförmånen. Motionärerna

hava endast framhållit, att, därest ett sådant vederlag kunde anses behövligt,

det syntes lämpligast kunna utgå i form av en begränsning i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

11

den tid nådårsberättigat stärbhus finge åtnjuta den behållna inkomsten

av tjänsten.

Enligt gällande bestämmelser äga stärblmsdelägare uppbära de med

den prästerliga beställningen förenade löneförmånerna under löpande

tjänstår eller till efter dödsfallet inträffande 1 maj, varefter änka samt

omyndiga och oförsörjda barn äga rätt att uppbära ett års inkomst, det

s. k. nådåret, allt mot skyldighet att avstå vad som erfordras för avlönande

av vikarie å tjänsten. Berörda förmån verkar emellertid, såsom

också motionärerna framhålla, ganska ojämnt, då ju dödsfallen kunna

inträffa under väsentligt olika tider av året. Det har därför synts utskottet

med fog kunna ifrågasättas, huruvida icke i samband med det

nu föreliggande förslaget om beviljande av ytterligare ett vakansår

frågan angående en omreglering av dessa förhållanden borde tagas

under övervägande. Eu dylik omreglering skulle enligt utskottets mening

lämpligen kunna ske på det sätt, att stärbhusets rätt till det s. k. tjänståret

bortfölle och att tiden för änkans samt de omyndiga och oförsörjda

barnens kvarsittande å tjänsten begränsades till ett år från tiden för

tjänstinnehavarens frånfälle. Efter nådårets slut skulle sedan ett års

behållen inkomst av tjänsten tillfalla kassan. Såsom vederlag för

sistnämnda förmån skulle alltså prästerskapet avstå förmånen av det

s. k. tjänståret.

Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner

I: 63 och II: 234, må besluta att för sin del medgiva,

att prästerskapets änke- och pupillkassa tillerkännes

rätt till ytterligare ett års behållen inkomst

av varje befattning, vars innehavare är pliktig att

vara delägare i kassan, i den mån dessa befattningar

första gången efter det sådan rätt tillerkänts kassan

varda lediga, dock beträffande de befattningar, för

vilka lönereglering av prästerskapets avlöning den 9

december 1910 stundar, först sedan ny lönereglering

blivit vid dem genomförd, samt under villkor att det

prästerskapet tillförsäkrade s. k. tjänståret bortfaller och

att änkors samt omyndiga och oförsörjda barns nådår

alltså räknas från tiden för tjänstinnehavarens frånfälle.

Stockholm den 2 juni 1917.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 62.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

av första kammaren: herrar Hedenstierna, friherre Langenskiöld, Ekman, Wickman,

Boberg, Jönsson, Sandler och Norman samt

av andra kammaren: herrar Kristensson, Vahlquist, Berg i Munkfors, Olsson i Blädinge,

Söderberg i Hobborn, Carlson i Herrljunga, Edbom och Jonsson i Gumboda.

Reservation

av herrar J. Ekman, Söderberg i Hobborn och Boberg.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:324 Skrivelse till Konungen om beredande åt prästerskapets änkeoch pupillkassa av rätt till ytterligare ett års behållen inkomst av vissa befattningar. s. 1 i texten