Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering av landsbygden m. m.

1917-05-10 · 31 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 25 av 31 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1917:64, Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering av landsbygden m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

1

Nr 64.

Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1917 kl. 1/2 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om skrivelse till

Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en

allmän elektrifiering av landsbygden m. m.

(2:a avd.).

I två inom riksdagen väckta, likalydande motioner, nr 54 i första

kammaren af herr Kvarnzelius m. fi. samt nr 131 i andra kammaren av

herr Edén m. fl. har hemställts, 1. att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes skyndsamt låta verkställa utredning

om de åtgärder, som kunna inom den närmare framtiden ifrågasättas för

att genom statens försorg få till stånd en så allmän elektrifiering av landsbygden

i riket, som omständigheterna kunna medgiva; och 2. att riksdagen

för den ovan berörda utredningen måtte för år 1918 ställa ett förslagsanslag

av 15,000 kronor till Kungl. Maj:ts förfogande med rätt för Kungl. Maj:t

att därav under år 1917 förskottsvis disponera erforderligt belopp.

Till stöd härför har anförts följande.

»Den kristid, vari vårt land råkat genom världskriget, har visat nödvändigheten

av att vi på olika områden i möjligaste grad göra näringslivet

oberoende av utlandet och att vi intensivare än förr arbeta på att

tillvarataga våra naturtillgångar.

Stora svårigheter hava sålunda mött för industrien och kommunikationsväsendet

att trygga sina bränslebehov; vad vi kunnat uppbringa av

stenkol har varit 3—4 gånger dyrare än under normala förhållanden och

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 10 saml. 43 Käft. (Nr 64). 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

dessutom oftast av dålig beskaffenhet. Jämväl det inhemska bränslet, veden,

betingar osedvanliga pris, och tillgången därpå är mycket knapp. Att under

sådana förhållanden intresset för tillgodogörandet av den ännu obegagnade

vattenkraften i våra vattenfall stegrats, är uppenbart. Industrien, som fått

en hälsosam varning för sitt ljumma intresse att skaffa sig elektrisk kraft,

skall säkerligen mångdubbla sina ansträngningar att göra sig oberoende av

importen av stenkol och råolja. Att det förändrade läge, vari bränsleproblemet

kommit genom krigstiden och sannolikheten för att stenkolsmarknaden

fortfarande skall utmärkas av osedvanligt höga stenkolspris,

också måste inverka på frågan om statsjärnvägarnas övergång till elektrisk

drift, är uppenbart.

Ett livligt arbete på vattenkraftens tillgodogörande och en stark konkurrens

om den elektriska kraften torde sålunda vara att emotse för den

närmare framtiden.

Detta kan icke vara annat än glädjande samt för landet som helhet

gagnande, men det gäller att se till, att därvid viktiga intressen icke bliva

tillbakasätta eller överflyglade av andra.

Det är ett dylikt intresse, ett sådant område, på vilket vi hava anledning

att alldeles särskilt fästa uppmärksamhet, när det gäller vattenfallens

utbyggande för framalstrande av elektrisk energi; och det är landsbygdens

elektrifiering.

Frågan om landsbygdens förseende med elektrisk kraft har visserligen

tidigare varit föremål för intresse; och vissa i samband därmed stående

spörsmål äro under utredning. Likaledes söker man i olika bygder föra

denna fråga fram så gott man förmår och med större iver för varje år.

Det må i detta sammanhang erinras om följande.

I motioner vid 1914 års A-riksdag, väckta i riksdagens båda kamrar,

påyrkades sålunda, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungi. Maj:t hemställa

om utredning och förslag till de åtgärder, som från statens sida kunde

befinnas vara erforderliga och lämpliga för främjande av jordbrukets och

därmed närställda näringars förseende med elektrisk kraft. I följd av riksdagsupplösningen

nämnda år blev denna motion emellertid icke behandlad

av riksdagen.

Vid 193 5 års riksdag väcktes av herr Ingeström i första kammaren

motion om inrättande av statskonsulenter för kraftdistributioner å landsbygden;

och beslöt riksdagen i anledning av motionen i skrivelse till Kung],

Maj:t hemställa, det täcktes Kung! Maj:t låta verkställa utredning i fråga

om anordnande av upplysningsverksamhet för landsbygdens förseende med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr (14.

elektrisk kraft samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kunde föranleda.

I den sistnämnda motionen berördes också frågan om statslån för

elektriska kraftanläggningar å landsbygden. Spörsmålet om en statens lånefond

för finansiering av företag, vilka avse utbyggande av statens vattenfall

eller tillgodogörande av enskilda tillhöriga vattenfall, då tillgodogörandet

är av mera allmänt intresse, ävensom frågor om ändrade grunder för förvaltningen

av vissa kronan tillhöriga vattenfall är under utredning genom

särskilda den 8 januari 1915 tillkallade sakkunniga.

I sitt den 16 december 1914 avgivna betänkande har vidare den s. k.

elektriska kraftkommittén, tillsatt den 22 juni 1911, framlagt förslag, varigenom

dels kraftledningarna skulle bliva tillbehör till kraftstationerna och

ledningsnäten kunna belånas, dels ock inteckning kunna vinnas för avtal

om kraftleverans.

Frågan om befordrande av kraftfördelningen på landsbygden skall likaledes

vara föremål för uppmärksamhet vid pågående överarbetning av 1910

års förslag till ny vattenlag.

Det är vidare bekant, att vattenfallsstyrelsen under åren 1911-—1914

verkställt ganska omfattande utredningar angående lämpligaste sättet för

elektrisk kraftdistribution å landsbygden samt praktiskt sökt realisera en

bygdedistribution från kraftstationerna vid Trollhättan och Älvkarleby.

Samtidigt har genom föredrag (i lantbruksakademien, i svenska vattenkraftföreningen

o. s. v.) viktiga spörsmål rörande landsbygdens elektrifiering

blivit behandlade, varjämte även svenska motokulturföreningen verkat för

nämnda ändamål.

Åtskilliga tidskriftsuppsatser och broschyrer visa också, att intresset

för landsbygdens elektrifiering är ganska livligt bland fackmännen på det

elektriska området.

& $

*

Betydelsen av en elektrifiering i vidsträcktaste omfattning av vår landsbygd

kan icke överskattas. Vad först och främst jordbruket och dess binäringar

beträffar, så känner en var, att den mänskliga arbetskraften blivit

allt svårare att erhålla och allt dyrbarare. För en mängd tidsödande och

mera mekaniska göromål å jordbruket, vartill nu användes mänsklig arbetskraft,

ställer sig maskin- och verktygskraften som den mest ekonomiska

och effektiva och erbjuder härvid den elektriska kraften stora fördelar framför

andra kraftkällor i lätthanterlighet, anpassningsförmåga, snygghet o. s. v.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

Det tillfälliga utskottet i första kammaren, som behandlade herr Ingeströms

ovanberörda motion, yttrade också i detta avseende bl. a. följande:

»I mån som jordbrukets produktionskostnader stegras genom arbetskraftens

fördyrande och svårigheten att erhålla tillräcklig sådan, är det ett livsvillkor

för vår modernäring att i allt större omfattning kunna betjänas av maskinoch

motordrift, vartill den elektriska kraften lämpar sig framför andra kraftkällor.

Det må härvid framhållas den betydligt mindre risken för eldfara

vid användning av elektrisk kraft för tröskning m. in. och den stora fördel

i övrigt elektrisk belysning i boningshus, stall och lador erbjuder.»

En omfattande elektrifiering av jordbruket kan tilläventyrs medföra

ett lösgörande i viss omfattning av den arbetskraft, som i form av statare

och annan årsanställd arbetskraft nu kräves och som, då den näppeligen

kan fullt utnyttjas hela året om, är med alltjämt stigande arbetspris ekonomiskt

ogynnsam för jordägaren. •lordbruksarbetarklassen strävar alltmer

att få självständigt och för egen räkning ägna sig åt jordbruk. Åtgärder

för upprättande av småbruk och egna hem pågå såväl från det allmännas

sida som från enskilda; och med varje år torde dessa åtgärder bli allt mer

omfattande. Det lärer således vara i allas intresse, såväl de större jordägarnas,

vilkas behov av årsanställd arbetskraft blir allt svårare att fylla,

som i jordbruksarbetarnas, vilka sträva efter att vinna en egen torva att

odla och bygga sitt hem på, om jordbrukets elektrifiering i någon mån

möjliggör en reducering av stataresystemet. Betydelsen, socialt och ekonomiskt,

av en sådan utveckling ligger i öppen dag.

Det torde kunna sägas, att det större och medelstora jordbrukets ekonomiska

drift i hög grad är i behov av att elektrisk kraft för skäligt pris

kan i största utsträckning stå detta jordbruk till buds. Men jämväl småbruket,

särskilt när egendomarna ligga nära varandra, i kolonier, skall hava

avsevärt gagn av tillgång till elektrisk kraft, varigenom en del tyngre arbeten

kunna lättas och dessutom andra fördelar och ökad trevnad vinnas.

Under en lång utvecklingsperiod har industrien koncentrerats i städerna;

gamla industrier på landsbygden hava överflyttats till städerna och de nya

industrierna hava i stor omfattning också sökt sig dit. Här och var, särskilt

vad storstäderna beträffar, har man dock under senare år kunnat iakttaga

en rörelse i motsatt riktning, beroende främst på det höga markvärdet

i städerna och de större utgifterna därstädes för anläggningarnas uppförande,

för arbetarnas levnadskostnader o. s. v. Men denna återinvandring till

landsbygden är dock ännu mycket sporadisk. Då landsbygden med sin

stora och ojämna skattebörda är i starkt behov att vinna ökade beskatt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

:)

ningsförernål, är det för densamma av synnerlig betydelse att kunna draga

till sig industriella anläggningar. För att landsbygden emellertid varaktigt

skall kunna med utsikt till framgång konkurrera med städerna om industrien,

måste denna landsbygd också kunna erbjuda tillgång till elektrisk

energi för kraft och belysning.

Den industri, som kräver så mycken kraft, att den själv kan ordna

därmed efter omständigheterna, är ju att mindre fästa avseende vid; denna

större industri är ej heller den som, där ej särskilda anläggningar föreligga,

söker förläggning å landsbygden eller som utvandrar från städerna till landsbygden.

Det är små-industrien, som företrädesvis bör uppmärksammas, i

allmänhet den industri, vars kraftbehov icke är så stort, att den skäligen

kan skaffa sig egen kraftkälla.

Denna industri står hantverket nära. Hantverket, som i stor utsträckning

förefinnes å landsbygden, kämpar en ofta ojämn och oviss konkurrenskamp

med storindustrien. Inom hantverkerierna finnes mycket kvar av

yrkesskicklighet och händighet, och det vore eu förlust ur många synpunkter,

om hantverket skulle uppslukas av storindustriens schablonmässiga masstillverkning.

Det är för hantverkaren under nuvarande förhållanden ofta omöjligt

att tillfredsställande möta behovet av maskinkraft; daglig tillgång till

en eller annan elektrisk hästkraft skulle däremot för honom vara av betydligt

värde.

Hemslöjden, som i många landsdelar spelar en betydande roll, skulle

få en betydlig lättnad, om elektrisk kraft därvid kunde komma till användning.

Bedan i motionerna till 1911 års A-riksdag uppmärksammades

den betydelse, som i Schweiz handvävstolarnas ersättande med elektriskt

drivna vävstolar åstadkommit och den minskade fysiska ansträngning, som

därmed vunnits för de kvinnor, som yrkesmässigt driva vävnadstillverkning.

Det klagas från olika håll över vantrevnaden å landsbygden och att

städerna med sin sammanträngda befolkning, sina upplysta gator, sina lätt

tillgängliga förströelser o. s. v. har en med varje år allt starkare dragningskraft

på landsbygdens söner och döttrar. Det är sannolikt att så är,

men varje åtgärd, som kan sprida ökad trevnad över landsbygdens glest

liggande och ofta torftiga hem, skall dock i sin mån verka återhållande; det

är många tusenden, som ännu äro med starka band fastade vid fädernetorvan.

Landsbygdens avfolkning är ett av de betänkligaste tecknen i den

svenska befolkningsrörelsen. Det måste vara av synnerlig vikt att vidtaga

alla rimliga åtgärder häremot; och vi äro livligt övertygade om, att tillgång

till elektrisk kraft och elektrisk belysning runt om i våra bygder

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

skall motverka invandringen till städerna. Och vem vågar påstå, att icke

emigrationen skall i någon mån minskas, om landsbygden allmänt kunde

erbjuda de ökade möjligheter till trevnad och välstånd, som tillgång till

elektrisk kraft kan bereda?

De betydande kostnader, som bygdeelektrifieringen medför, hava föranlett

att, trots allt intresse och alla insatser för saken, en elektrifieringav

landsbygden hittills i blott ringa mån kommit till stånd. Några uppgifter

om, huru och efter vilka system denna elektrifiering försiggått torde

bär vara på sin plats. Uppgifterna äro hämtade väsentligen från dr Alfred

Ekströms föredrag vid svenska vattenkraftsföreningens årsmöte 1916.

Sydsvenska kraftaktiebolaget, vari aktiemajoriteten inneliaves av städerna

Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg och Halmstad, bär icke alls

själv befattat sig med landsbygdens elektrifiering, utan, där en transformatorcentral

på grund av andra intressen uppförts, bar landsbygden tillåtits

köpa högspänd kraft av i allmänhet 20,000 volts spänning. Några större

sammanslutningar, vanligen i form av enskilda bolag, bildade av lantbrukarna

själva, hava därefter utfört bygdelinjer, transformatorkiosker och fördelningsnät

och även omhändertagit detalj distributionen av kraft. Dr Ekström

tillägger vid denna redogörelse följande: >För ett kommunalt bolag som

sydsvenska kraftaktiebolaget är ju denna ställning också förklarlig. Städernas

avsikt med sitt bolag var ju endast att tillförsäkra sig och sin industri

billig kraft, och de hava väl knappast något intresse för landsbygden i

detta avseende. Det kan ju till och med ifrågasättas, huruvida icke städerna

hava större fördel av att landsbygden, i motsats till städerna, icke

kan erbjuda de bekvämligheter, som tillgången på elektrisk kraft medför.

Detta innebär ju alltid en möjlighet till att tilldraga sig skatteobjekt från

landsbygden eller till att konkurrera om den industri, som till äventyrs

eljest skulle föredraga landsbygden framför städerna.»

Däremot har Hemsjö kraftaktiebolag, som arbetar i Blekinge, östra

hälften av Skåne och södra Småland, intagit en banbrytande verksamhet

med avseende å landsbygdens elektrifiering. Detta bolag bygger såväl bygdelinjer

och transformatorstationer som ortsnäten ända till abonnenternas husväggar

och omhänderhar detaljdistributionen till varje enstaka abonnent,

som alltså får köpa strömmen vid förbrukningsplatsen.

Vad vattenfallsstyrelsen beträffar bygger den också bygdelinjer för 20,000

volt från transformatorcentraler till mindre transformatorstationer på lämpliga

platser, där eu större samling av abonnenter förefinnes. Åt dessa sistnämnda

överlåtes att finansiera och bygga ortsnätet inom eget område, för

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

7

vilket ändamål i allmänhet andelsföreningar bildas. Dessa föreningar köpa

1,500 volt ström vid vattenfallsstyrelsens små transformatorstationer och omhänderhava

själva detaljdistributionen till sina medlemmar. Därigenom att

vattenfallsstyrelsen på egen bekostnad utför bygdelinjer och transformatorstationer

för nedtransformering till 1,500 volt, underlättas andelsföreningarnas

arbete väsentligt, då detta inskränker sig till att finansiera och utbygga

ortsnäten till medlemmarna, som vanligen bo inom transformatorstationernas

närmaste rayon, på 3, högst 4 kilometers avstånd från desamma.

En spänning på 1,500 volt kan användas för en motor å 8 hästkrafter.

För småmotordrift och belysning måste strömmen avsevärt nedtransf orm eras.

Med hänsyn till att vattenfallsstyrelsen än så länge blott har ett par kraftstationsanläggningar,

varom här kan vara fråga, låt vara betydande sådana,

har dock vattenfallsstyrelsens verksamhet för landsbygdens elektrifiering hittills

givetvis varit mycket begränsad.

❖

Med avseende å landsbygdens elektrifiering hava huvudsakligen två

utvägar eller, om man så vill kalla dem, två system anlitats. Antingen

anslutes ett distributionsnät till statens eller de stora distributionsbolanens

. o

anläggningar — vare sig detta sker genom en sammanslutning i orten eller

genom att distributionsbolaget anlägger ortsnätet —- eller också utbyggas

mindre vattenfall i orterna med omedelbart syfte att fylla det lokala

kraftbehofvet.

Vad beträffar förstnämnda sätt för bygdedistribution, så är det uppenbart,

att det är för orten enklast och i allmänhet förmånligast, om distributionsföretaget

bygger såväl bygdelinjer och transformatorstationer som ortsnäten.

Långlinjerna bliva därmed i regeln också billigare i anläggningskostnad.

Och de bliva bättre byggda och eftersedda. Den ekonomiska och tekniska

skötseln av ortsanläggningen blir även billigare och bättre, om distributionsföretaget

handhaver densamma. En montör kan exempelvis tillse flera

nät, och tillgång till ingenjörer för inspektion av näten finnes alltid. Skall

åter en liten ort ensam organisera skötseln av sitt nät, medför nödvändigheten

att i möjligaste mån reducera omkostnaderna förr eller senare, att

nätet kommer att lida därpå.

Att såväl de enskilda kraftdistributionsföretagen som vattenfallsstyrelsen

givit affärssynpunkten ett framträdande rum i sin politik för landsbygdens

elektrifiering, är naturligt. Denna synpunkt har också tagit sig uttryck

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 6d.

i, att man ansett allenast vissa av våra landskap vara »elektrifierbara», att

man funnit betingelserna, för att landsbygdsdistribution i större skala skall

tänkas kunna genomföras, vara »å ena sidan sammanhängande och bördiga

åkerbruksområden, å vilka anspråken kunna minskas i den mån inslag förefinnas

av mindre industriella anläggningar och samhällen, å andra sidan i

förhållande till dessa bördiga områden välbelägna inmatningspunkter för

billig elektrisk energi».

Vissa undersökningar hava skett angående gränserna för »elektrifierbarheten».

Ingenjör A. F. Enström kommer sålunda till det resultatet,

att möjligheten för att ett område skall kunna ekonomiskt elektrifieras

upphör, då förhållandet mellan områdets odlade areal och totala areal understiger

0,3. Vattenfallsstyrelsen har i sina undersökningar kommit till ungefär

samma resultat, dock att med hänsyn tagen till de industriella kraftbehoven,

särskilt hantverks- och den vanliga småindustrien, gränsen för

förhållandet mellan den odlade och den totala arealen satts något lägre än

0,30, nämligen 0,25.

Nämnda beräkningar torde vara alltför teoretiska för att praktiskt hålla

stånd i alla fall. Flera andra faktorer än blott förhållandet mellan odlad jord

och totalarealen, t. ex. jordens belägenhet o. s. v., torde härvid spela in.

Och i varje fall utgår man vid dessa beräkningar från att områdena skola

elektrifieras med ur affärssynpunkt tillfredsställande resultat, och anspråken

på ett sådant resultat variera givetvis avsevärt.

Om nämnda grundsatser godtoges, skulle ej blott nästan hela Norrlands

landsbygd, utan även landsbygden i vissa delar av Svealand och

Oötaland icke vara »elektrifierbar». För dessa delars elektrifiering skulle

således återstå att anlita det andra av de ovannnämnda sätt för landsbygdens

elektrifiering, som hittills ifrågakommit, eller utbyggande av små vattenfall

i orterna med omedelbart syfte att fylla det lokala behovet, naturligtvis

under förutsättning att tillgång till dylik lokal vattenkraft finnes,

vilket ingalunda är fallet överallt. Men villkoret blir väl även här under

nuvarande förhållanden, att ett dylikt företag är ekonomiskt möjligt. På

många håll i vårt land, särskilt i Norrland, hava dylika småfall i allt fall

till stort gagn för orten utbyggts. Om deras möjligheter att kunna ekonomiskt

bestå torde vara för tidigt att döma, men förhoppningarna på att

så kan ske synas flerstädes vara välgrundade.

Hur som helst, — den omskapning av landsbygdens hela liv, som

en genomförd elektrifiering skulle åstadkomma, den vinnes ej, om blott de

tätast bebyggda egentliga jordbrukstrakterna kunna ifrågakomma till elektri
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

9

fiering. Må vara, att elektrifieringen närmast söker sig till dessa trakter

och där ger bästa resultat; må vara att det finnes trakter i landet, där

möjligheterna för en bygdeelektrifiering i stor skala länge än komma att

saknas. Det finnes i allt fall många ofantligt utvecklingskraftiga trakter

av våld land, som efter ovannämnda grunder för »elektrifierbarheten» skulle

vara så gott som uteslutna från elektrifiering. Dessa landsdelar, som hava

mindre arealer odlade marker, behöva synnerligen väl komma i åtnjutande

av de ökade möjligheter till jordbrukets och dess binäringars förbättrande

och av den uppryckning i övrigt, som tillgången till elektrisk kraft bjuder.

Och om jordbruket ej allestädes i dessa bygder till en början är så

utvecklat att det medgiver en tillräcklig kraftkonsumtion, så erbjuda ej sällan

hantverk och småindustri samt handel, ja, till och med privatbostäder

beaktansvärda kraftbehov. Och vinnande av elektrisk belysning är i allt

fall av synnerlig betydelse ur alla synpunkter. Jämväl för uppvärmning

torde elektriciteten så småningom få en allt större betydelse.

Vilka åtgärder kunna då från det allmännas sida vidtagas för landsbygdens

allmänna elektrifiering?

Förut är redogjort för, vilka på denna fråga inverkande spörsmål nu

äro under utredning. De äro — frånsett lagstiftningsspörsmålen, som vi

ej här avse att närmare beröra — frågorna om en statens lånefond för

kraftstationsanläggningar och om anordnande av upplysningsverksamhet för

landsbygdens förseende med elektrisk kraft.

Med avseende å sistberörda fråga hava vi bemärkt, att Kungl. Maj:t

ärnar för innevarande riksdag framlägga förslag och för dess genomförande

beräknat visst anslag i statsverkspropositionen. Men dessa spörsmål äro

dock splittrade detaljer — låt vara viktiga nog. Rätt ordnade kunna de

givetvis bli av betydelse för den elektrifiering av landsbygden, som kan

komma till stånd genom enskild företagsamhet. Icke minst är så förhållandet

med frågan om beredande genom statens försorg av billiga lån framför allt

för bygdeelektrifiering. Och det må kraftigt framhållas, att den enskilda

företagsamheten måste på allt rimligt sätt uppmuntras att fortfarande med

iver arbeta på distribution av elektrisk kraft.

Men skall landsbygdens allmänna elektrifiering verkligen komma till

stånd inom överskådlig tid, och de betj^delsefulla omvälvningar i landsbygdens

ekonomiska och sociala liv, som därav enligt vår mening skulle bliva

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 10 samt, 4-3 käft. (Nr 64). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

en följd, uppnås, då måste frågan läggas efter större linjer. Och skall en

elektrifiering av hela den landsbygd, som kan nås av med vattenkraft alstrad

elektrisk energi, en gång vinnas, då måste det vara staten, som till

väsentlig del själv tager hand om denna elektrifiering, liksom staten redan

till så väsentlig del gjort med telefoner och järnvägar.

En dylik omfattande bygdeelektrifiering torde kunna komma till stånd

utan intrång på statens egna behov av elektrisk energi för andra ändamål

och på storindustriens behov, enär bygdeelektrifieringen upptar relativt små

kraftillgångar.

Med teknikens utveckling kan högspänd ström numera med fördel

framföras på betydande avstånd, vilket uppenbart underlättar från kraftkällan

avlägset belägna orters förseende med elektrisk kraft.

De långa bygdelinjer, som för landsbygdens elektrifiering måste utbyggas,

anläggande av transformatorstationer och ortsnät, genom vilka senare

strömmen överföres i en lätt användbar och ofarlig form, kräva relativt

stora kostnader. Jämväl denna omständighet hänvisar till staten, såsom

den som ensamt kan i tillräcklig utsträckning ordna med landsbygdens

elektrifiering; den må nu härvid gå mer eller mindre långt med avseende

å den egentliga ortsdistributionen. Det har också visat sig, att de stora

enskilda kraftbolagen allenast i ringa utsträckning vågat belasta sig med så

allvarliga kapitalutlägg, som landsbygdens elektrifiering kräver. Och de

smärre företag, som här och var i orterna uppstått och ytterligare kunna

uppstå, de räcka icke, och deras ekonomiska möjligheter äro också starkt

begränsade.

Staten äger redan betydliga vattenfall, som ligga obegagnade. Åtminstone

flera av dessa kunna inom den allra närmaste tiden tagas i anspråk

för kraftstationsbyggnader. Att man vid byggande av dylika stationer ej

allena kan lita till den egentliga bygdeelektrifieringen är uppenbart. Men

bygdeelektrifieringen bör alltid räknas som ett oundgängligt viktigt bihang

vid kraftstationers planerande. Och vi antaga som visst, att efterfrågan

på elektrisk kraft för olika ändamål under den närmaste framtiden blir så

betydande, att det måste vara klokt att i tid bereda sig för att möta denna

efterfrågan.

Grenom att staten själv uppträder med distribution i stor skala av

elektrisk kraft, har staten i sin hand att förekomma en tilläventyrs annars

hotande monopolbildning på området. Staten får därmed i sin makt att

på ett effektivt sätt reglera prisen på elektrisk kraft, varmed ej är sagt,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 6d.

11

att icke även andra åtgärder kunna ifrågasättas, för att hindra att konsumenterna

av elektrisk kraft uppskörtas av enskilda distributionsföretag.

Staten har också utvägar, som ej stå de enskilda i samma grad till

buds, att skaffa sig materialier, maskiner o. s. v. till rimliga pris.

Staten har hittills utbyggt de stora kraftkällorna och i regeln blir väl

även framgent förhållandet det, att dessa i främsta hand tillgripas, då de

i allmänhet medgiva ett bättre ekonomiskt utbyte. Men enligt vår mening

är det av mycket stor betydelse, att statens verksamhet på detta område

icke inskränker sig härtill. Jämväl utbyggandet av mindre kraftkällor har

ofta fog för sig och skulle giva goda erfarenheter och lämna efterföljansvärda

exempel för de enskilda företag av samma art, som man alltid måste

hoppas på och befrämja för att komma tillräckligt långt i förevarande avseende.

Och dessa statens små kraftstationer, om de förläggas här och var i landet,

få en avgörande betydelse för vissa delars av landsbygden elektrifiering.

Det måste framhållas, att staten vid ett antytt vidsträckt tillhandahållande

av elektrisk kraft måste inrikta de allvarligaste ansträngningar att

också kunna bygga billigt och anspråkslöst.

Med den betydande erfarenhet på området, som vattenfallsstyrelsen

äger, och som givetvis vidgas allt mer i samma mån som styrelsens verksamhet

på detta område utsträckes, skall det bliva möjligt att även i tekmiskt

avseende göra nya landvinningar, som kunna underlätta landsbygdens

allmänna elektrifiering.

Av den redogörelse, som förut lämnats för de principer, som vattenfallsstyrelsen

följt med avseende å den bygdeelektrifiering som hittills från

dess sida ifrågakommit, framgår, att styrelsen ej tagit befattning med de

egentliga ortsnäten, utan att dessas utbyggande fått ankomma på sammanslutningar

i orterna. Det synes oss dock, som om jämväl det av Hemsjöbolaget

praktiserade, ovan angivna systemet, att jämväl utbygga ortsnäten

och de små transformatorstationerna ända till abonnenternas husväggar samt

omhänderhava detaljdistributionen till varje enskild abonnent, bör komma

till användning. Vid någon utbyggnad av en mindre kraftkälla, helst i

någon trakt, som enligt vad som antagits icke skulle vara »elektrifierbar»,

vore det enligt vår mening till en början skäl i att antaga sistberörda

system, som ju för abonnenterna är synnerligen bekvämt och tilltalande.

Sannolikt skulle man för en dylik anordning vara villig att betala efter

en något högre tariff, då man slapp allt besvär och alla vanskligheter med

ortsnätets utbyggande genom ortens egen försorg. Det hela skulle också

bliva bättre anordnat och bättre eftersett.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

Vi avse icke blott att staten skall utbygga allt fler och fler av sina

vattenfall i särskilt syfte att främja landsbygdens elektrifiering, utan även

att staten för detta ändamål bör förvärva lämpliga i enskild ägo befintliga

vattenfall. Framför allt i de trakter, där staten nu ej äger tillräcklig

vattenkraft och där det knappast kan påräknas att den elektrifiering, varom

här närmast är fråga, kan genom enskildas försorg påräknas inom en nära

framtid, måste dylika förvärv anses påkallade.

Det må vara sannolikt, att icke alla de företag, som staten, efter de

linjer vi ovan antytt, skulle komma att driva, komme att »bära sig» redan

från början. Men detta synes oss ej böra inverka avgörande i en så utomordentligt

betydelsefull fråga som den nu förevarande; och det är vår övertygelse,

att man så småningom skall nå gynnsamma resultat. Blir landsbygdens

befolkning van vid den elektriska kraften, skall konsumtionen

raskt stiga, och denna krafts ex-hållande snart bli ett lika känt behov som

telefonen nu är, ja ett än större. Statsjärnvägarna ha gått samma utvecklingsväg;

det har dröjt kortare eller längre tid, tills de »burit sig» i olika

trakter av landet. Liksom man nu anser vissa delar av landet icke vara

av ekonomiska skäl »elektrifierbara», så var järn vägsbyggandet t. ex. i övre

Norrland en gång för ganska många närmast en galenskap eller en ruinerande

affär. Men var stode vi nu, om norrlandsjärnvägarna ej kommit

till? Och vi äro nu allmänt beredda att gå än längre i framdragandet av

järnvägar i denna landsdel.

Det är också mindre av vikt, att varje särskild kraftstationsanläggning

»bär» sig, än att vattenfallsstyrelsens förvaltning i sin helhet, i vad den

avser distribution av elektrisk kraft, icke visar underskott, som kunna anses

äventyrliga för staten. Landsbygdens allmänna elektrifiering är, såsom vi

förut franhållit, icke blott av ekonomisk betydelse, den är också en ideell

faktor av stor vikt, som skall skapa trevnad och tillfredsställelse i hundratusenden

svenska hem.

Yi hava här huvudsakligen sysselsatt oss med den allmänna verksamheten

från statens sida såsom distributör av elektrisk kraft i stor utsträckning

och det ur synpunkten av landsbygdsbefolkningens ekonomiska

intresse och uppryckning och ur de näringars synpunkt, som drivas å denna

bygd, främst jordbrukets, vars utveckling är en av våra viktigaste uppgifter.

Men det är för envar uppenbart, att jämväl vår storindustri skall

av en dylik elektrifiering hämta betydande fördelar. Yad vi betecknat med

bygdeelektrifieringen är blott ett av ändamålen med vattenkraftens omvandlande

i elektrisk energi. Bygdeelektrifieringen måste stödjas av distri
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

13

bution till stora kraftkonsumenter. Bygdeelektrifieringen ger därmed också

ökade möjligheter för industrien att få sina växlande krattbehov tillgodosedda

genom statens försorg. Jämväl för statens egna ändamål, t. ex. elektrifiering

av vissa statsbanelinjer, bleve nu berörd verksamhet också av stor

betydelse.

Ingen tidpunkt kan enligt vår mening vara lämpligare för kraftstationsanläggningar

i stor skala genom statens försorg än den nuvarande och den

närmare framtidens. Aldrig någonsin torde svårigheterna för erhållande av

bränsle hava varit så framträdande som nu. Visserligen ställas i denna

tid ofantliga anspråk på statens ekonomi; men för produktiva ändamål, för

att på olika områden göra oss oberoende av utlandet, för en så betydelsefull

fråga som landsbygdens elektrifiering i stor skala, måste även de mest

betydande ekonomiska ansträngningar vara påkallade. Det gäller här icke

mer och icke mindre än att skapa nya förutsättningar i olika riktningar för ett

rikare och av utlandets produkter mera oberoende Sverige. Den generation,

som får uppleva, att Sveriges vattenfall helt tagas i anspråk för landets

elektrifiering, så långt de räcka härtill, och att även avlägsna bygder hava

tillgång till elektrisk kraft för jordbrukets, för industriens, den stora som

den lilla, drift, och för belysning och andra dylika ändamål, den skall förvisso

också finna bättre bärgning och bättre trevnad i alla Sveriges bygder,

än nu ofta är fallet.

Uppenbart kräva de stora frågor, vi här berört, en ingående utredning,

som allenast Kungi. Maj:t kan åvägabringa. Givetvis fordras härvid största

planmässighet, enhetlighet och förutseende. Men vi hysa också den mening,

att vi j ust i vattenfallsstyrelsen hava ett organ och krafter, som kunna föra

fram denna fråga på ett sätt, som garanterar att alla möjligheter utnyttjas

och att alla legitima intressen beaktas.

För att det må vara klart, att den omfattande utredning, varom här

är fråga, och som vi förutsätta kommer att närmast anförtros vattenfallsstyrelsen,

måste göras på sidan om styrelsens vanliga verksamhet och

kräver skyndsamhet, anse vi att ett särskilt anslag bör ställas till Kungl.

Maj:ts förfogande för den nämnda utredningen. Detta anslag torde för år

1918 kunna begränsas till ett förslagsanslag av 15,000 kronor, varav erforderliga

belopp torde böra få disponeras även under innevarande år.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

Utskottet.

Utskottet delar motionärernas uppfattning, att vår landsbygds förseende

med elektrisk kraft är en angelägenhet av största vikt. Genom en rationell

elektrifiering av landsbygden skulle uppenbarligen avsevärda fördelar beredas

dess befolkning och näringsliv. Också hava, på sätt motionärerna

erinra, från statsmakternas sida redan vidtagits åtgärder i sådant syfte.

Motionärerna förmena att ännu mycket torde återstå i detta avseende samt

ifrågasätta i anledning härav en allsidig utredning angående de åtgärder,

som kunna från statens sida vidtagas för elektrifiering av landsbygden i

största möjliga utsträckning. Utskottet bar tagit del av ett utav vattenfallsstyrelsen

avgivet yttrande över ifrågavarande motion, vilket yttrande

såsom bilaga finnes vidfogat detta utlåtande. I sitt berörda yttrande, vari

vattenfallsstyrelsen tillstyrkt den begärda utredningen, bar styrelsen lämnat

en utförlig redogörelse för styrelsens verksamhet med elektrifiering av

landsbygden samt framfört enligt utskottets förmenande synnerligen beaktansvärda

synpunkter beträffande nu förevarande spörsmål. Jämväl utskottet

håller före, att ytterligare åtgärder böra från statsmakternas sida vidtagas

för främjande av ifrågavarande viktiga angelägenhet, och anser utskottet

förty, att den föreslagna utredningen snarast bör komma till stånd.

Såsom vattenfallsstyrelsens yttrande utvisar, har vattenfallsstyrelsen framdragit

åtskilliga bygdelinjer för elektrisk kraftöverföring från transformatorcentraler

till mindre transformatorstationer och såmedelst möjliggjort för

vissa trakter att erhålla elektrisk kraft. Härvid har vattenfallsstyrelsen i

sin egenskap av affärsdrivande verk ansett sig av statsekonomiska skäl böra

begränsa nämnda verksamhet i enlighet med vissa av styrelsen tillämpade

principer, vilka utskottet, som lämnats tillfälle taga del av desamma, funnit

i sådant hänseende väl avvägda. Emellertid synes utskottet ur nationalekonomisk

och social synpunkt starka skäl tala för att elektrifiering av landsbygden

bör genom statsmakternas försorg kunna komma till stånd, även där

sådan elektrifiering ej kan förväntas mera omedelbart giva ett i statsekonomiskt

avseende gynnsamt resultat, och håller utskottet före, att detta spörsmål

bör bliva föremål för undersökning vid den ifrågasatta utredningen.

Det torde enligt utskottets förmenande jämväl ankomma på en blivande utredning

att avgöra, huruvida en ökad statsverksamhet för elektrifiering av

landsbygden bör gå ut på allenast framdragande av huvudlinjer till de trakter,

som skola bliva föremål för elektrifiering, eller jämväl bör avse ett vidare

utbyggande av ledningssystemet.

Vad angår den föreslagna utredningens verkställande, synes det utskottet

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbrnksutslcoltets utlåtande Nr 64.

15

höra överlämnas åt Kungl. Maj:t att avgöra, åt vilken myndighet eller

vilka personer densamma bör anförtros.

Då det torde vara förenat med svårigheter att redan nu beräkna kostnaderna

för den ifrågasatta utredningen, anser utskottet det icke vara lämpligt

att, på sätt motionärerna föreslagit, ett bestämt anslag för ändamålet

ställes till Kungl. Maj:ts förfogande, utan håller utskottet före, att ifrågavarande

kostnader böra av Kungl. Maj:t med omhänderhavande medel förskjutas

och framdeles hos riksdagen anmälas till ersättande.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte skyndsamt låta verkställa utredning om de

åtgärder, som kunna inom den närmaste framtiden

ifrågasättas för att genom statens försorg få till stånd

en så allmän elektrifiering av landsbygden, som omständigheterna

kunna medgiva, samt för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 10 maj 1917.

På jordbruksutskottets vägnar:

RAOUL HAMILTON.

Närvarande: Hrr greve Hamilton, Ericsson, Petersson, P. Alfred, Paulson, Lindblad,

greve Wachtmeister, Persson, Linders, Öberg, Nilsson i Tånga, Nilsson

i Linnås, Sjöblom, Lundström, Ingeström, friherre Silfverschiöld och

Andersson.

Reservation

af herrar Öberg och Nilsson i Linnås, som ansett att utskottets motivering

bort hafva följande lydelse:

Utskottet delar — — — till stånd.

Såsom vattenfallsstyrelsen — — — vidare utbyggande

af ledningssystemet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets frilåtande Nr 64.

Såsom motionärerna och även vattenfallsstyrelsen i sitt yttrande framhållit,

har redan nu på enskilt initiativ i vissa fall ett förtjänstfullt arbete

blivit utfört för landsbygdens förseende med elektrisk kraft. Då en

fortsatt dylik verksamhet, där den kan befinnas lämplig, endast kan vara

till gagn för det allmänna, vill utskottet framhålla det önskvärda uti att jämväl

i fortsättningen denna verksamhet må på ett kraftigt sätt kunna utvecklas.

Vad angår den föreslagna utredningens verkställande —----

Bilaga.

Till KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 20 februari 1917 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt

vattensfallsstyrelsen att yttra sig öfver en inom riksdagens första kammare av herr

Kvarnzelius m. fl. väckt motion (nr 54) angående utredning om åtgärder för allmän

elektrifiering av Sveriges landsbygd. Till åtlydnad därav får vattenfallsstyrelsen härmed

i underdånighet anföra följande.

Elektrifieringen av landsbygden har under de gångna åren haft att kämpa med

väsentliga svårigheter. De områden, som elektrifierats, äro därför ganska obetydliga

i förhållande till den icke elektrifierade landsbygden. Inom de landsdelar, som beröras

av vattenfallsstyrelsens distributionsnät torde för närvarande endast omkring 5

procent av den odlade arealen ha kommit i åtnjutande av elektrisk kraft. I stort

sett äro förhållandena enahanda över hela landet med undantag av vissa bördigare

delar av de sydliga provinserna. Utvecklingen har emellertid under de senaste åren

ändrat karaktär. Den areal, som för varje år nyelektrilierats, har sålunda väsentligt

ökats. Ändringen visar sig dock tydligast i den entusiasm, varmed numera å landsbygden

fråga om dess elektrifiering omfattas. Det har visserligen sedan länge funnits

intresse från jordbrukarnas sida för bygdeelektrifieringen. Men jordbrukarna hava

även inom de landsdelar, där goda förutsättningar funnits för elektrifieringen, i allmänhet

ställt sig avvaktande. Det är också naturligt, att landsbygdens befolkning

till en början icke kunnat mer än ytligt uppfatta, hvilka fördelar en elektrifiering

skulle innebära, och det är vidare begripligt, att man hyst en instinktiv oro för att

vara bland de första, som inlåta sig på den nya saken. För envar är det ju bekant,

huru elektriska maskiner och apparater för varje år utvecklas, huru elektricitet

kommer till användning för nya ändamål och huru alstrandet af kraften förbilligats

genom centralisering av kraftgenereringen. Man kan under sådana förhållanden till

en viss grad förstå dem, som ställt sig avvaktande i förhoppning om att efter några

år kunna åstadkomma något vida bättre äu just för tillfället.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

17

Otvivelaktigt har även kostnadsfrågan försvårat elektrifieringen. Det är ganska

dyrbara anläggningar, som erfordras, och penningtillgången har merendels varit knapp.

Pioniärarbetena för bygdeelektrifieringen äro dock numera så långt framskridna,

möjligheterna att erhålla elektrisk kraft från de stora kraftverkens ledningsnät hava

utsträckts till så stora landsdelar, arbetskraften har så väsentligt fördyrats och penningförhållandena

hava så förbättrats, att man otvivelaktigt har att motse en intensiv

utveckling av bygdeelektrifieringen under de närmaste 5 å 10 åren, därest vårt

land fortfarande kan hållas utanför världskriget. För närvarande hämmas utvecklingen

av de onaturligt uppdrivna materialprisen. När dessa återgått till relativt normala

värden, kommer emellertid bygdeelektrifieringen att utvecklas desto hastigare.

Det är givetvis därför i hög grad önskligt, att man utan dröjsmål vidtager de åtgärder,

som äro behövliga för att elektrifieringen må ske på ett planmässigt sätt. I

medvetandet därom har vattenfallsstyrelsen under de närmast förflutna åren uppgjort

relativt fullständiga planer för bygdedistributionen inom sina avsättningsområden,

och styrelsen anser det vara synnerligen lämpligt, att detta arbete utsträckes vidare

över landet.

Ehuru ifrågavarande motion avser icke endast vattenfallsstyrelsens nuvarande

distributionsområden, utan vårt land i dess helhet, vill vattenfallsstyrelsen i första

hand lämna en beskrivning av vattenfallsstyrelsens bygdedistribution och därvid angiva,

i vad mån de synpunkter, som förordats i motionen, blivit tillgodosedda vid

vattenfallsstyrelsens arbeten eller i vad mån vattenfallsstyrelsen valt andra vägar.

Vattenfallsstyrelsen kommer att därefter övergå till problemet i dess helhet.

Vattenfallsstyrelsens landslinjer för elektrisk kraftdistribution komma att vid

slutet av innevarande år utbreda sig:

från Trollhättan över större delen av Västergötland och Bohuslän med gränspunkter

vid Vänersborg, Uddevalla, Göteborg, Borås, Skövde och Lidköping;

från Älvkarleby över Uppland, Södermanland, södra Gästrikland, sydöstra Dalarna,

östra Västmanland och norra Östergötland med gränspunkter vid Gävle, Storvik,

Hedemora, Västerås, Eskilstuna, Finspong, Näs (vid sjön Boren) och Oxelösund;

från Porjus över delar av övre Norrland med gränspunkter vid Gellivare och Kiruna.

Kraftstationer eller sekundära nedtransformeringsstationer, lämpliga som utgångspunkter

för bygdedistributionen, komma att finnas

inom Trollhätte kraftverks avsättningsområde vid Trollhättan, Uddevalla, Lilla Edet,

Nol, Göteborg, Alingsås, Sjömarken (vid Borås), Håkantorp, Skara och Skövde;

inom Älvkarleby kraftverks avsättningsområde vid Älvkarleby, Gävle, Hedemora,

Dannemora, Hallsta, Uppsala, Enköping, Västerås, Strängnäs, Eskilstuna, Södertälje,

Kantorp och Finspong.

Vid projektering av landsnätet har kraftledningarnas sträckning och de större

transformatorstationernas placering i allmänhet bestämts av industriens och kommunernas

kraftbehov. Med utgång från de sålunda erhållna matningspunkterna vid kraftstationerna

och de sekundära transformatorstationerna har projekterats bygdenät för

landsbygdens förseende med kraft. Vattenfallsstyrelsen tillåter sig att bifoga kartor

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 10 saml. 43 käft. [Nr 64). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

över de sålunda planlagda bygdenäten ävensom schemata, å vilka med röd färg markerats

de linjer, som redan under innevarande år bliva driftfärdiga, under det att

övriga linjer äro svarta.

De från sekundärstationerna utgående linjerna — sekundärlinjerna — byggas

för 10,000 volt vid de först utförda delarna av Trollhättenätet, d. v. s. områdena

kring Trollhättan, Håkantorp, Skara, Nol, Lilla Edet och Göteborg, för 20,000 volt

däremot vid de övriga delarna av Trollhättenätet, d. v. s. områdena kring Uddevalla,

Skövde, Alingsås och Sjömarken samt vid hela Älvkarlebynätet. Sekundärlinjerna

byggas och bekostas av vattenfallsstyrelsen, där de äro eller kunna bitva använda för

allmän distribution och sålunda icke enbart äro avsedda för enstaka industriföretag.

Inom de områden, för vilka bygdenät projekterats, har merändels för varje socken

planlagts en tertiärstation, i vilken kraften nedtransformeras till en spänning,

lämplig för ortsdistributionen, antingen 1,600 eller 3,200 volt. Vattenfallsstyrelsen

uppdrager gränserna för varje särskilt distributionsområde. Där så utan olägenhet

kan ske följas som sagt sockengränserna. Det finnes emellertid rikligt med undantag,

då vattenfallsstyrelsen för att få en rationell elektrifiering till stånd måste uppdraga

andra gränser.

För allmän distribution avsedda tertiärstationer byggas och bekostas av vattenfallsstyrelsen.

För industriföretag avsedda tertiärstationer, vilka icke samtidigt kunna

användas för allmän distribution, ävensom för större kommuner avsedda tertiärstationer

utföras och bekostas däremot merendels av kraftavnämaren.

Vattenfallsstyrelsens distributionssystem synes med avseende å dessa dispositioner

icke hava föranlett något uttalande från motionärernas sida. Otvivelaktigt är

det ju också riktigt, att de till statens kraftverk hörande sekundärledningarna i allmänhet

innehavas av staten, så att vattenfallsstyrelsen kommer i tillfälle att direkt

leverera kraft till varje större avnämare. Ur driftsäkerhetssynpunkt är det vidare av

vikt att mindre abonnenter icke få ansluta sina anläggningar direkt till sekundärledningarna

utan till av vattenfallsstyrelsen innehavda tertiärstationer. I förra fallet skulle

ett fel i en mindre abonnentanläggning lätt kunna föranleda störningar över hela det

område, som matas av sekundärledningen i fråga. 1 senare fallet kan vid fel i en

abonnentanläggning detta begränsas till en ortsledning. Därigenom att vidare kraften

tillhandahålles de mindre abonnenterna vid lägre spänning, minskas abonnenternas

anläggningskostnader och förenklas driften av deras anläggningar.

Motionärerna synas däremot vara benägna för en utvidgning av den statliga

verksamheten vad beträffar ortsdistributionen. Vattenfallsstyrelsen tillåter sig därför

att behandla densamma mera ingående.

Vid leverans av kraft från tertiärstationerna uppgör vattenfallsstyrelsen i regeln

direkta kontrakt med allmännyttiga institutioner (såsom sjukhus och dylikt) och med

industriella företag (med kraftförbrukning över 10 hästkrafter), men betjänar sig eljest

av lämpliga sammanslutningar som mellanhand för ortsdistributionen. Om inom

tertiärstationsområdet finnes så väl stad eller stadsliknande samhälle som landsbygd

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

19

— exempel härå äro tertiärstationsområdena vid Mariefred, Väsby, Grillby m. fl.

ställen — så tager samhället i fråga hand om sin distribution för sig, under det att

konsumenterna å den rena landsbygden sammansluta sig till en egen andelsförening,

vilken ombesörjer distributionen för denna. Saknas dylika samhällen, blir det givetvis

sistnämnda andelsförening som omhändertager all distribution till icke endast

jordbruket utan även hantverket och hemmen.

Det ortsnät, som andelsföreningen utför, har följande omfattning. Från vattenfallsstyrelsens

tertiärstation bygger andelsföreningen linjer för 1,600 eller 3,200 volt,

allt efter som vattenfallsstyrelsen funnit den ena eller andra spänningen lämplig med

hänsyn till de särskilda förhållandena, dels till alla större gårdar, dels till byar eller

till grupper av mindre gårdar. Till dessa ledningar inkopplas större motorer direkt

vid nämnda större gårdar, byar eller grupper av mindre gårdar, men anslutas av

andelsföreningen bekostade transformatorer för nedtransformering av strömmen till

lämpliga spänningar för lampor och småmotorer. Slutligen framdrager andelsföreningen

lågspänningsledningar från sistnämnda kvartära transformatorer till de enstaka konsumenterna.

Konsumenterna betala däremot själva sina installationer inom egna gårdar

och bostäder.

I regeln bekosta statsinstitutioner, kommuner och industriella abonnenter själva

de ledningar, som erfordras från tertiärstationerna. Undantag göres dock, där en och

samma ledning skall tjänstgöra för flera konsumenter. I sådana fall brukar vattenfallsstyrelsen

bygga den gemensamma ledningen och fördela årskostnaden för densamma

å konsumenterna, för att icke ledningsfrågan skall bliva onödigt komplicerad.

I vissa fall hava konsumenterna bildat aktiebolag i stället för andelsföreningar.

Denna form för sammanslutningarna har föredragits t. ex. i vissa villasamhällen. I

stort sett handhava nämnda bolag distributionen på samma sätt som andelsföreningarna.

Särskiljandet av konsumenterna efter deras beskaffenhet tillämpas därför, att de skilda

intressen, som förefinnas inom stad och på landet respektive hos industrien och jordbruket,

icke med fördel kunna sammanjämkas inom en och samma andelsförening.

Andelsföreningen har i stort sett ensamrätt att distribuera kraft för jordbruk,

hantverk och hem inom det område, som tilldelas densamma. Den har å andra

sidan skyldighet att i enlighet med taxa, som godkännes av vattenfallsstyrelsen, efter

enhetliga grunder lämna kraft till var och en förbrukare inom dess område. Andelsföreningarnas

distributionsområden inläggas så, att de noggrannt ansluta sig till varandra,

så att icke något område inom de landsändar, som beröras av näten, blir

ställt utanför de områden, dit andelsföreningarna äro skyldiga att leverera ström,

även om det för tillfället icke finnes någon kraftkonsumtion därstädes.

Vattenfallsstyrelsen tillåter icke att konsument, som genom omständigheternas

makt kommer att vara belägen nära intill en tertiärstation, får taga ström direkt från

denna. Han måste, därest han tillhör den kategori, som skall förses med ström från

andelsföreningen, gå med i denna samt bidraga till ledningsnätet i samma grad, som

abonnenter med ofördelaktigare läge. Det har dock icke varit möjligt att tillämpa

denna likställighetsregel för samtliga konsumenter inom tertiärstationsområdet. Det

finns merendels vid varje distributionsområde vissa gårdar eller enstaka hus, vilka

ligga så avlägset, att det icke är möjligt att leda fram kraft till dem utan stora extra

kostnader. Vill en dylik konsument hava ström, bygger andelsföreningen endast så

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

stor del av den ledning, vilken erfordras från det förefintliga nätet till konsumenten,

som enligt fastställda normer motsvarar de andelar, konsumenten är skyldig att teckna

med hänsyn till storleken av sin förbrukning. Resten af ledningen får konsumenten

bygga på egen bekostnad.

Vattenfallsstyrelsen har emellertid tagit i allvarligt övervägande, huruvida vattenfallsstyrelsen

skulle bygga och bekosta de ortsnät, som nu utföras av andelsföreningarna.

Kostnadsfrågan har verkat avskräckande. Med 1914 års fredspris äro kostnaderna

för de ortsnät, som nu äro projekterade inom Trollhätte och Älvkarleby kraftverks

avsättningsområden uppskattade till cirka 15 miljoner, och detta under förutsättning

att statens byggnadsarbeten skulle vara av samma omfattning, som de nuvarande

andelsföreningarnas, och staten alltså icke skulle framdraga ledningar till

särskilt ofördelaktigt liggande gårdar och bostäder. Till jämförelse må nämnas, att

de sekundära bygdelinjerna och tertiärstationerna, vilka enligt nu tillämpade principer

bekostas av vattenfallsstyrelsen efter 1914 års fredspris uppskattats till ett värde av

cirka 10 miljoner kronor. Det är emellertid andra och än tyngre vägande skäl, som

varit huvudsakligen bestämmande för vattenfallsstyrelsens syftemål. Vattenfallsstyrelsen

tillåter sig här redogöra för dessa.

Vattenfallsstyrelsen levererar i allmänhet kraft från tertiärstationerna till följande

taxor:

A. Enligt kilowattimmemätare med pris av 25 öre pr kilowattimme under kvällen

efter arbetsdagens slut och 10 öre pr kilowattimme under övrig tid. Denna taxa

användes för närvarande genomgående av lantbruksabonnenter och brukar resultera

i ett genomsnittspris av 11,5 öre pr kilowattimme. Som utnyttjningstiden för

kraften i allmänhet är cirka 600 timmar om året, blir priset pr kilowatt och år

11,5 X 600 _ gg kronor, motsvarande 51 kronor pr hästkrafter och år.

100

B. Enligt maximimätare kombinerade med kilowattimmemätare med följande pris:

l:o. En årlig anslutningsavgift av 250 kronor (motsvarande vattenfallsstyrelsens

allmänna kostnader för abonnenten);

2:o. Ett årligt grundpris av 80 kronor per maximalt uttagen kilowatt;

3:o. En förbrukningsavgift av 1,75 öre per kilowattimme.

För ett lantbruksnät med 75 kilowatts kraftuttagning skulle denna taxa med

nuvarande utnyttjningstid av 600 timmar resultera i en avgift pr kilowatt och år av

250 • 93,84

-----1- 80 + 600 X 0,0175 = 93,84 kronor, och pr kilowattimme av ■_ = lo,54

öre, alltså c:a 35 % högre pris än taxan under A.

För ett villasamhälle med t. ex. 25 kilowatts förbrukning, vilket i regeln använder

kraften med c:a 1,000 timmars utnyttjningstid pr år, blir priset i genomsnitt

+ BO + 1,000 X 0,0176 = 107,50 kronor pr kilowatt och år eller =10,7 6

75 i,uuu

öre per kilowattimme. För en kvarn, som använder t. ex. 30 kilowatt med 3,500

250

timmars utnyttjningstid, blir priset — = 80 + 3,500 X 0,0175 = 149,65 kronor per

kilowatt och år och

149,55

''.%5Ö0

4,2 7

öre per kilowattimme.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

21

Vattenfallsstyrelsens pris för kraft till lantbruk är alltså för närvarande praktiskt

taget 11,6 öre per kilowattimme, ehuru det existerar möjligheter för lantbruket

att komma ned till lägre kraftpris, i den mån kraften blir jämnare utnyttjad, ungefär

som vid industrien, antingen så, att tröskningsperioderna å de olika gårdarna inpassas

efter varandra, så att den maximala krafuttagningen minskas, eller också därigenom

att kraften under annan tid än tröskningstiden kommer till mera intensiv

användning, t. ex. till länspumpning, till jordbearbetning, till hemslöjd, till kokning.

Redan nu beviljar vattenfallsstyrelsen ett lägre kraftpris: 6,0 öre pr kilowattimme

för kraft till länspumpning, jordbearbetning och sommarindustrier som tegelbruk o. d.

Vattenfallsstyrelsen finner det olämpligt att här ingå på alla de specialtaxor,

som tillämpas för särskilda ändamål eller för de planer, vattenfallsstyrelsen hyser beträffande

utvecklingen av sina taxor och kraftens inarbetning å nya användningsområden,

utan vill framför allt fästa uppmärksamheten på att vattenfallsstyrelsen funnit

det vara ett nödvändigt villkor för popularisering av elektrifieringen, att lättbegripliga

standardtaxor användas, lika för alla konsumenter oberoende av leveransorten. Även

efter ett intensivt upplysningsarbete är i regeln kraftavnämaren oförmögen att kritiskt

bedöma huru kraftpris och övriga kontraktsvillkor i realiteten komma att verka.

Elektrifieringen kommer merendels till stånd på grund av det förtroende kraftavnämaren

hyser för saken. Det är då av stor vikt, att samma tryckta standardformulär med

tryckta pris och övriga villkor komma till användning. Det tryckta ordets makt har

en betydelse, som icke kan nog uppskattas i fall som dessa.

Före kriget varierade andelsföreningarnas årliga kostnad för ortsnäten, alltså

för ledningar, transformatorer, energiförluster och administration (incl. ränta och

amortering) mellan 5 och 20 öre pr nyttig kilowattimme, beroende av om hela

bygden inom distributionsområdet var odlad eller endast en del därav, om gårdarna

lågo samlade i byar eller spridda samt om kraft användes enbart för jordbruk

eller därjämte i större omfattning till hantverk, hemslöjd eller dylikt. Inom de områden,

där vattenfallsstyrelsen distribuerar kraft, har på grund av mindre bördighet

m. m. i allmänhet icke kunnat påräknas lägre kostnad än 7 å 8 öre pr kilowattimme.

Genomsnittssiffran har legat icke oväsentligt högre. De andelsföreningar, som med

nuvarande höga materialpris bygga nät, få vidkännas ungefär 50 % högre årskostnader

för ortsdistributionen än före kriget.

Det är tydligt, att ett kraftverk, som distribuerar energi inom en homogent

bebyggd landsdel med stor kraftförbrukning, har vissa möjligheter att till enhetligt

pris pr kilowattimme leverera kraft ända framme vid förbrukningsställena. Samma

möjligheter saknas inom mindre kraftförbrukande och mera heterogena områden.

Detta enhetliga pris kan i förra fallet utan att försvåra den elektriska kraftens användning

i konkurrensen med andra kraftkällor tillmätas tillräckligt rikligt för att en

skälig förtjänst skall ernås. Därest t. ex. kostnaden för ortsdistributionen varierar

mellan 5 och 10 öre, kan avgiften bestämmas exempelvis till 8 å 9 öre utan att

någon invändning behöver befaras från de bygder, där priset överstiger självkostnaden,

och utan att förlusten blir för stor inom de bygder, elär självkostnaden är större än

avgiften. I städerna, där dylika gynnsamma förhållanden finnas, förenklas detta

problem ytterligare genom det monopol på strömdistribution, kommunerna äga.

Om man söker bilda en standardtaxa för vattenfallsstyrelsens distributionsom
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

råden, eller för vårt land i allmänhet, torde det däremot vara synnerligen svårt att

fastställa en användbar enhetlig avgift. Antages denna exempelvis till 13 öre, komma

de områden, som på grund av gynnsammare förutsättningar, själva kunna bygga nät

till lägre pris, sannolikt att själva utföra dessa och vattenfallsstyrelsen, som icke har

något monopol på kraftdistributionen, kan näppeligen hindra detsamma genom att

vägra leverera kraft till sådana nät. Med säkerhet kommer däremot vattenfallsstyrelsen

att få leverera kraft till de nät, där självkostnaden för ortsdistributionen överstiger

den fastställda standardavgiften, här exempelvis antagen till 13 öre. Om vattenfallsstyrelsen

genom att vägra leverans av kraft till dylika bygder vill skydda sig för

den förlust, som uppstår, så blir följden rakt motsatt den åsyftade, att bygdeelektrifieringen

skall underlättas och utvecklas i möjligaste mån.

Det må nämnas, att något liknande förhållande icke existerar beträffande de

sekundära bygdelinjerna. Dessa representera ett så omfattande företag och äro i så

hög grad baserade på olika art av förbrukning — från kommuner, industri, lantbruk,

in. m. — att det icke är att befara, att en med hänsyn till kraftdistributionsmöjligheten

mera gynnad bygd själv vill bygga sina sekundärledningar och att vattenfallsstyrelsen

sålunda skulle få åtnöja sig med de mindre gynnade bygderna.

Behjärtar man ovan nämnda svårigheter att bilda en standardtaxa för ortsdistributionen,

men vill man det oaktat låta staten omhändertaga densamma, kan det

ifrågasättas, att man för varje distributionsområde skulle bestämma särskild efter

självkostnaden avpassad avgift. Det har emellertid synts vattenfallsstyrelsen olämpligt

att använda eu dylik metod. Om avgiften skulle fixeras till visst pris pr kilowatttimme,

skulle med all säkerhet konsumenterna inom varje distributionsområde komma

att inrikta all energi på en sänkning av denna avgift, i mer eller mindre god tro

framläggande alla tänkbara motiv därför. En sänkning, som eventuellt här och var

kommer att företagas på vattenfallsstyrelsens initiativ med hänsyn till exempelvis

minskad självkostnad för distributionen pr kraftenhet räknat, blir säkert på många

håll uppfattad som eu eftergift för de påtryckningar, som möjligen gjorts av andra

motiv, med ty åtföljande nedsättning av vattenfallsstyrelsens auktoritet och minskning

i förtroendet till densamma. Bestämmer man åter, att konsumenterna skola betala

självkostnaden för nätet, komma otvivelaktigt konsumenterna att misstroget lägga sig

i vattenfallsstyrelsens alla åtgärder. Det blir då ett viktigt önskemål, att staten icke

bygger ledningar ända fram till enskilda konsumenter, som endast förbruka ringa

kraftbelopp, eftersom därigenom kostnaden för de större konsumenterna ökas. Anordningar,

som vidtagas med hänsyn till blivande utveckling, men vilkas nödvändighet

icke uppfattas av konsumenterna, komma att väcka misstro till vattenfallsstyrelsens

förmåga att på mest ekonomiska sätt handhava distributionen. — Det torde icke

behöva anföras flera av de otaliga skäl, som kunna anföras mot denna anordning av

distributionen.

Vattenfallsstyrelsen har i ett tidigare skede vid Trollhätte kraftverk tillämpat

den principen, att kraften framleddes till var och en konsument och debiterades,

visserligen efter fullt enhetliga grunder, men på basis av kostnaden för ledningen till

varje särskild abonnent. Följden blev naturligt nog, att det uppstod en viss misstro

mot debiteringssättet för kraften och anslutningen blev ringa i all synnerhet bland de

breda lagren, där minsta möjligheter förelåge att bedöma de individuella taxor, vilka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande, Nr ti''4.

2H

användas. Distributionen blev sålunda i stort sett en herrgårdsdistribution, intill dess

taxorna omlades till vissa av leveransorten oberoende standardtaxor. Dessa standardtaxor

kunde emellertid icke genomföras, utan att vattenfallsstyrelsen samtidigt skar

bort den del av distributionsanläggningen, som med hänsyn till självkostnaden representerade

den mest variabla faktorn, nämligen tertiärledningarna och vad som därefter

kräves. Sedan standardtaxor börjat tillämpas, har däremot benägenheten för

elektrifiering högst väsentligt ökats.

Det kan icke nog betonas, huru viktigt det är, att staten använder enhetliga

taxor. Kommunikationen mellan landtbrukarna är tack vare hushållningssällskapen

överraskande god. En undantagsbestämmelse, som av särskilda skäl beviljas en abonnent

inom ett landskap, är efter kort tid allmänt känd icke endast inom detta utan

även inom närgränsande landskap och föranleder motsvarande anspråk från nytillkommande

abonnenters sida, även om motiven därför saknas. Det är därför till stort

gagn, om man använder standardtaxor, och om man kan begränsa antalet undantag

till dem, som lätt kunna förklaras. På så sätt upprätthålles bäst förtroendet. Att

ett sådant förtroende nu finnes, torde bland annat framgå därav, att stora bygder

vidtaga anordningar för elektrifiering utan att kontrakt om kraft avslutats, enbart

på grund av den tillit, som hyses för de nu använda standardtaxorna.

Det här anförda skälet har varit huvudmotivet för att vattenfallsstyrelsen avhållit

sig från själva ortsdistributionen utan stannat vid tertiärstationer. Även andra motiv

hava dock förelegat. Statens affärsverksamhet försvåras sålunda väsentligt av de jämförelsevis

tunga former, under vilka den arbetar och i stort sett måste arbeta med

hänsyn till den vidlyftiga redovisningsskyldigheten samt den vidlyftiga motivering,

som behöver presteras för varje åtgärd från statens sida. Det kan därför icke förordas

att staten åtager sig ett detaljarbete, vilket icke lämpligen bör starkt normaliseras,

och där administrationskostnaderna till följd av statsverksamhetens tyngre former

skulle bliva oproportionerligt höga.

Det råder vidare en naturlig obenägenhet att öka antalet statstjänstemän och

speciellt en för affärsdrivande verk ödesdiger motvilja att skapa chefsposter, avlönade

så, att organisatoriska förmågor av rang kunna anställas, men utan dylika förmågor

är det näppeligen tänkbart att skapa och vidmakthålla fullt moderna arbetsformer

och intensitet i arbete ända ned bland de lägsta tjänstemännen. Under sådana förhållanden

är det mindre tilltalande att påbygga vattenfallsstyrelsens uppgifter med

ett nytt arbete av detta slag, som kräver betydande ökning av personalen.

Skall bygdedistributionen kunna genomföras över större områden med ekonomisk

fördel, är det slutligen nödvändigt att ortsnäten utföras så billigt som möjligt.

Det är nödvändigt att de fordringar på jämnhet i spänningen och driftsäkerhet, som

kunna uppställas inom städer icke tillämpas inom ortsnäten. Detta behöfver icke

betyda, att driften skall vara otillfredsställande. Men man bör finna sig i t. ex. att

lamporna icke lysa jämnt då tröskning pågår eller stora kraftbelopp eljest uttagas,

vilket åter merendels sällan sker under belysningstid, samt i vissa andra mindre betydande

olägenheter. Detta inse konsumenterna mycket väl, då de själva bekosta

ortsnäten, och tillfredsställelsen minskas säkert icke, även om t, ex. ett avbrott blir

av relativt längre varaktighet på grund av fel i ortsnätet. Om staten omhändertager

dessa anläggningsdelar, uppskruvas däremot fordringarna på grund av den större soli
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

ditet, man alltid väntar av statens arbete. Det kan då ifrågasättas, om ett statens

verk’i längden skulle kunna finna sig i att vidkännas de anmärkningar, som kunna

föranledas av nuvarande praktiskt motiverade byggnadssätt. I stället kommer man

nog småningom att övergå till ett dyrbarare byggnadssätt. Även i detta fall äro förutsättningarna

olika för ett statens verk och ett enskilt företag.

Under alla förhållanden äga jordbrukarna vissa förutsättningar att bygga sina

nät billigare än staten. Arbetare och körslor disponeras till lägre pris. Administrationen

kan vid lämpligt förfaringssätt bliva billigare. Stolpar kunna ofta anskaffas

synnerligen förmånligt m. m.

Det har antytts, att skötseln av ortsnäten fördyras därigenom, att vid vattenfallsstyrelsens

system varje ortsnät tvingas att hålla sin montör, under det att vattenfallsstyrelsen

kunnat använda sig av samma montör för ett flertal ortsnät. Denna invändning

torde sakna reell grund. Först och främst fordras tillsyn icke endast av ortsnäten

utan även av de konsumenters anläggningar, vilka under alla förhållanden skulle

bliva deras egna, och det kan icke rimligtvis ifrågasättas, att vattenfallsstyrelsen skall

omhändertaga även dessa. Det måste alltså i varje tall finnas eller anskaffas yrkekunnig

privat hjälp. Felen äro såväl vid ortsnäten som abonnementanläggningarna

så pass få, att en montör med lätthet kan sköta ett flertal nät, och detta förhållande

ändras naturligtvis icke därav, att konsumenterna själva omhänderhava sina nät.

Därest flera nät vilja gemensamt anställa en montör, möter detta givetvis ingen verklig

svårighet. I övrigt torde man kunna påräkna, att de reparatörer, som nu finnas

på landet i större samhällen, småningom bliva och av vattenfallsstyrelsen komma att

förklaras kompetenta att utföra nödiga reparationer å de elektriska anlaggningarna,

så att detta problem ytterligare förenklas.

Eu annan och till synes allvarligare anmärkning har framställts mot vattenfallsstyrelsens

system, nämligen att andelsföreningarna, som sakna egen fackkunskap i fråga

om de elektriska anläggningarna, icke skulle kunna utföra sina anläggningar så praktiskt

val och billigt som vattenfallsstyrelsen, vadan det vore olämpligt att afsöndra

dessa från statens åtaganden. Vattenfallsstyrelsen har visserligen redogjort för vissa

moment, som just med hänsyn till anläggningarnas billiga utförande tala för att ortsnäten

utföras av andelsföreningarna. Men för den utomstående, som icke är närmare

förtrogen med vattenfallsstyrelsens organisation av bygdedistributionen, kan säkerligen

ändå denna anmärkning synas allvarlig. Vattenfallsstyrelsen anser emellertid,

att man med lämpligt bistånd till andelsföreningarna från statens sida kan komma

ifrån de berörda svårigheterna.

Frågan torde bäst belysas därigenom, att vattenfallsstyrelsen här beskriver den

hjälp, vattenfallsstyrelsen för närvarande lämnar åt andelsföreningarna. _

Vattenfallsstyrelsen bestämmer, som ovan angivits, gränserna för de olika distributionsområdena

och bestämmer läget å den tertiärstation, från vilken område^

matas. De allmänna upplysningar, som erfordras för en andelsförenings bildande,

hava samlats i en tryckt promemoria, som tillhandahålles andelsföreningen och som

ifylles med de uppgifter, som äro speciella för föreningen i fråga. I denna angives,

huru kraften kommer att levereras till andelsföreningen och huru ortsnätet skall disponeras,

huru andelsteckningen skall ordnas, huru stora kraftkonsumenternas engångskostnader

och årliga kostnader bliva, vilken kostnad behöver beräknas för elektriska

s. 25 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

25

installationer å gårdar av olika storlek m. m. Promemorian omfattar vidare formulär

till protokoll vid konstituerande sammanträde för bildande av distributionsförening,

förslag till stadgar för distributionsföreningen, formulär till skrivelse till Konungens

befallningshavande med anhållan om föreningens inregistrering, formulär för ansökan

om inträde i föreningen med tillhörande revers in. in. Där så önskas, lämnas ritningar

och kostnadsuppgifter för ortsnätet ungefär som i bifogade promemoria till

Sparrsätra distributionsförening.

Det har hittills icke berett andelsföreningarna någon svårighet att på basis av

dessa upplysningar konstituera sig, bestämma om storleken av erforderliga lån och

dylikt.

Sedan numera egendomar av alla storlekar elektrifierats inom skilda delar av

vattenfallsstyrelsens distributionsområde, komma nämnda upptysningar att kompletteras

med illustrerade beskrivningar över mönsteranläggningar vid gårdar av olika storlek

inom olika trakter, så att tillfälle kommer att finnas för den enskilde att på basis

av utförda anläggningar med förefintliga beskrivningar bilda sig en mera klar uppfattning

av huru en elektrisk installation bör utföras. Som ett önskemål framstår,

att dessa beskrivningar bliva sådana, att innehavaren av en gård kan beställa en

anläggning med hänvisning till en dylik beskrivning enbart med angivande av de

platser, där lampa och motorer skola placeras eller kunna anslutas. Detta kräver

givetvis vissa utlägg från statens sida, vilka likväl bliva av förhållandevis blygsam

omfattning, och vilka lämpligen kunna betraktas som driftkostnader på samma sätt

som annons och reklamarbetet i ett privat företag.

I allmänhet är det att förorda, att kraftkonsumenterna trots dessa upplysningar

skaffa sig sakkunnig hjälp såväl för ortsnäten som för de egna anläggningarna, dels

för upphandlingen av materiel och kontraktering av olika anläggningsdelar, dels för

kontrollen. Det är näppeligen möjligt för vattenfallsstyrelsen att kostnadsfritt lämna

den hjälp, som erfordras i dessa hänseenden, och det synes varken vara behövligt

eller lämpligt, att vattenfallsstyrelsen upprättar någon konsultationsbyrå därför. En

sådan skulle för övrigt i varje fall endast kunna giva råd åt styrelsens egna kraftavnämare,

men ej gärna åt konkurrerande enskilda kraftföretag. Bättre vore då att

lägga statens konsultationsverksamhet i berörda avseende under annan myndighet.

Däremot har det visat sig vara till stort gagn, att vattenfallsstyrelsen åt andelsföreningarna

utlånar schaktmästare och montörer för stakning av ortsledningarna och

för ledningen av vissa byggnadsarbeten, och synes detta förfarings-ätt kunna allt

framgent praktiseras. I dessa fall sker arbetet å andelsföreningens ansvar. Andelsföreningen

betalar vidare vattenfallsstyrelsen dess självkostnad för den utlånta personalen.

Av det ovan framförda torde framgå, att man vid en lämplig organisation av

arbetena kan sätta andelsföreningarna i stånd att rationellt och praktiskt utföra ortsnäten.

Vattenfallsstyrelsen har ingående uppehållit sig vid denna del av bygdeelektrifieringen,

därför att densamma representerar den del, där meningarna å olika håll

egentligen gå isär.

För fullständighetens skull vill vattenfallsstyrelsen icke underlåta att nämna,

ätt vattenfallsstyrelsen gjort allvarliga försök att anskaffa andelsföreningarna koppar

till billigt pris för ortsnäten, och att vattenfallsstyrelsen under föregående år i detta

syfte kontrakterat ett större parti koppar för andelsföreningarnas behov. Om detta

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 10 samt. 43 höft. (Nr 64.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

försök kommer att slå lyckligt ut, är emellertid beroende av, Huruvida det visar sig

omöjligt, att införa den kontrakterade kopparn till Sverige från Amerika.

I anslutning till vad ovan anförts vill vattenfallsstyrelsen på det livligaste hävda,

att omfattningen av vattenfallsstyrelsens bygdedistribution icke bör ökas till att omfatta

ortsnäten.

I och för bedömande av möjligheten att i stort sett elektrifiera landsbygden vill

vattenfallsstyrelsen bär anföra några upplysande siffror.

Anläggningskostnaderna för sekundärledningar och tertiärstationer belöpa sig i

medeltal till cirka 25,000 kronor från varje distributionsförening, därest ledningarna

och tertiärstationerna beräknas utan hänsyn till industriella behov. Den årliga kostnaden

utgör ungefär 10 procent därav, med ränta och avsättning till förnyelsefond,

alltså 2,500 kronor pr tertiärstation. Dessa kostnader äro baserade på prisen före

kriget. För närvarande äro anläggningskostnaderna cirka 50 å 75 procent och årskostnaderna

cirka 30 å 40 procent högre.

Kraftförbrukningen pr hektar odlad jord är i mellersta Sverige ungefär 20 å 25

kilowattimmar pr år, då kraften användes för såväl belysning som tröskning och

småmotordrift i all den utsträckning, som anses lämplig vid en enligt nuvarande begrepp

fullt etektrifierad gård. Då vattenfallsstyrelsens avgift för kraften utgör cirka

11.5 öre pr kilowattimme, blir tydligen vattenfallsstyrelsens bruttoinkomst å kraften

till lantbruket begränsad till 2,30 å 2,88 kronor pr hektar och år, alltså i medeltal

cirka 2,6 0 kronor.

Med den karaktär, kraftförbrukningen för lantbruket äger inom mellersta Sverige,

lär kraften i regel icke kunna tillhandahållas från sekundärstationen till lägre

pris än 4,5 öre pr kilowattimme, vilket motsvarar cirka 5 öre pr nyttig kilovatttimme,

levererad vid tertiärstationens lågspänningssida. Detta pris kan i själva verket

endast åstadkommas därigenom att man vid prissättning av kraften för lantbruket

bortser från sådana fasta kostnader, som skulle förefunnits även utan leveransen till

lantbruket och endast medräknar den ökning i utgifterna, som denna leverans förorsakar.

Av de 11,5 öre pr kilowattimme, som erhållas för kraften, kunna alltså högst

6.5 öre användas för att täcka kostnaden för sekundärlinje + tertiärstation. Av

6 5

ströminkomsten pr hektar, d. v. s. av kronor 2:60, kunna alltså yy-^.2:60 = cirka

1,45 användas för sistnämnda ändamål. För att en bygdelinje med tertiärstation skall

kunna förräntas med hjälp av kraften till lantbruket fordras tydligen, om kostnaden

, 2.500

för dessa anläggningsdelar är 2,500 kronor, att kraft levereras till —-= cirka

1,4 5

1,800 hektar. Om åter årskostnaden för sekundärlinje + tertiärstation så som nu är

3 300

fallet, uppgår till cirka 3,300 kronor, måste kraft levereras till ~— = cirka 2,300

1,4 5

hektar för att full förräntning skall ernås.

Den areal, som omfattas av ett distributionsområde uppgår i allmänhet till cirka

5,000 hektar. Tydligen skulle sålunda i förra fallet behöva levereras kraft till cirka

35 procent av distributionsområdets areal, i senare fallet till cirka 45 procent därav.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

27

På detta sätt kan man approximativt bedöma möjligheten att elektrifiera jordbruket

med de kraftpris, vattenfallsstyrelsen tillämpar, därest kraft enbart kunde avsättas

för jordbruksändamål i den utsträckning nu är brukligt. Det framgår tydligen

att, därest man endast tager hänsyn till jordbrukets behov, endast sådana bygder

kunna utan förlust elektrifieras, där den odlade arealen uppgår till minst 35 å 45

procent av den totala arealen. Då åter detta villkor endast kan uppfyllas i de bördigaste

trakterna av mellersta Sverige, är en elektrifiering baserad enbart på jordbrukets

nuvarande behov rent affärsmässigt sett icke möjlig annat än inom mycket begränsade

områden, för såvitt icke högre kraftpris användas.

Emellertid tager givetvis vattenfallsstyrelsen vid projektering av bygdenäten hänsyn

icke endast till jordbrukets nuvarande kraftbehov utan även utvecklingen av detta samt

till övrig kraftavsättning på landsbygden till kvarnar, tegelbruk, mindre verkstäder,

gruvor, bruk m. m. och det är genom att tillgodose samtliga dessa behov, som vattenfallsstyrelsen

anser sig kunna utan förlust utföra de bygdenät, som projekterats.

För närvarande utbyggas givetvis först de delar av näten, där kraftbehovet är störst

och å dessa delar kan man utan att nämnvärt spekulera i den framtida ökningen av

kraftavsättningen påvisa en nöjaktig avkastning å det nedlagda kapitalet. Det är

svårare att avgöra huru det kommer att ställa sig med de av natur och kommunikationer

mindre gynnade delarna av avsättningsområdena. Man är naturligtvis benägen

att tro, att kraftavsättnings- och utvecklingsmöjligheterna även där skola vid närmare

undersökning visa sig vara större än vid första påseendet synes vara fallet och

det gives ju viss anledning att antaga, att de ur lantbrukssynpunkt mindre gynnade

bygderna skola, där kommunikationerna äro goda, förete större intresse för industriell

verksamhet. Mångenstädes kunna exempel företes, hurusom småindustri blomstrat

upp i karga bygder där genom tillgång på vattenkraft eller elektrisk kraft och

genom goda kommunikationer stöd givits åt denna. Emellertid synes man utan

olägenhet kunna vänta med slutsatserna beträffande de mera ogynnsamt ställda bygderna

till dess ytterligare erfarenhet vunnits beträffande bygdedistributionen i allmänhet,

och detta så mycket mer som det dock icke torde vara möjligt att forcera fram

en fullständig elektrifiering av landsbygden på ett fåtal år och man som sagt lämpligen

kan börja med de fördelaktigaste bygderna. ,

Hittills har vattenfallsstyrelsen följt den regeln, att, om en ny sekundärledning

skall framdragas för enbart jordbruksändamål, varje distributionsförening måste garantera

en årsavgift av minst 3,500 kronor. Av ovan angivna siffror framgår, att

denna minimiavgift visserligen icke är tillräcklig att fullt förränta de anläggningar,

vattenfallsstyrelsen i dylika fall måste anlägga — därtill skulle erfordras en inkomst

av 4,500 å 5,500 kronor — men om en dylik avgift garanteras, har man dock anledning

att vänta att tack vare den naturliga ökningen av kraftavsättningen, full för

räntning skall ernås. Genom fastställande av nämnda minimiavgift har vattenfallsstyrelsen

tillsvidare lämnat åsido de bygder, som ur elektrifieringssynpunkt äro minst

förmånliga. Där så har kunnat ske utan olägenhet och behov förelegat har likväl

denna minimiavgift minskats för att icke kraften skolat onödigt fördyras. Detta har

sålunda skett vid tertiärstationer, som samtidigt försett icke endast jordbruk utan

även industri med kraft, samt vid tertiärstationer, som kunnat förläggas vid lednin
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

gar, tillkomna för andra större kraftbehov såsom linjen Älvkarleby—Tierp, linjen

Uppsala—Tomteboda, linjen Västerås—Sala, linjen Strängnäs—Nykvarn m. fl.

Otvivelaktigt finns det stora områden, där man även med bästa vilja icke

kan åstadkomma en elektrifiering utan förlust. Det synes vara ifrågasatt, att vattenfallsstyrelsen

utan hänsyn till eventuell förlust skulle framdraga sina ledningar även

till dylika trakter. Man torde kunna enas om det önskliga i att elektrifieringen utsträckes

så långt som möjligt. Om det kan anses lämpligt att för närvarande genom

direkt statsunderstöd förbjälpa en trakt till elektrisk kraft, synes däremot vara tvivelaktigt.

Det är givetvis en fråga av samma innebörd som t. ex. frågan om huruvida

staten bör hjälpa mindre gynnade kommuner med vägar, skatter el. dyl. Om

så sker bör dock detta understöd klart och tydligt lämnas just såsom understöd och

icke bokföras som ett anslag, å vilket avkastning skall redovisas. Det synes vattenfallsstyrelsen

vara allt annat än lämpligt, att dylika om än så berättigade välgörenhetsföretag

sammanblandas med vattenfallsstyrelsens affärsverksamhet och att det sålunda

lättas på de villkor, som från början ställts på denna, att den skall bedrivas

så, att den lämnar skälig avkastning.

De förslag, som vattenfallsstyrelsen för närvarande uppgjort angående sin egen

bygdedistribution, torde, i den mån de komma till förverkligande, bliva föremål för

åtskilliga jämkningar med hänsyn till nya faktorer. Distributionen torde därjämte

komma att i någon mån utvidgas åt sådana håll, där kraftbehoven icke lämpligen

tillgodoses från andra kraftkällor än statens. En organisk utvidgning av statsdistributionen,

sådan den nu handhaves av vattenfallsstyrelsen, alltså med överlämnande

av detaljdistributionen åt konsumenterna och med begränsning av statens arbete till

landsledningarna och de viktigare bygdelinjerna, synes vattenfallstyrelsen vara ett

socialt intresse av största betydenhet. Staten torde nämligen ba synnerligen stora

förutsättningar att handhava den allmänna distributionen, så att den blir till största

gagn för landet i dess helhet.

Det bör emellertid samtidigt kraftigt framhållas, att vårt land icke kunnat undvara

de privata initiativen inom kraftindustrien, och att de kraftföretag, som tillkommit

genom privat företagsamhet tillhopa varit av väsentligt större omfattning än

de statliga.

Uppenbart är det både naturligt och ändamålsenligt, att industrier, baserade å

vattenkraft och i besittning av eget kapital, skapa åt sig egna kraftstationer. Det är

vidare en lämplig lösning att kommunerna sörja för sina medborgares krafttillförsel.

Statens verksamhet bör icke förkväva utan tvärtom underlätta sådana sunda företag.

De enskilda kraftdistributionsföretagen, såsom Hemsjö-, Gullsprång-, Munkfors- och

Yngeredsfors kraftaktiebolag hava vidare utan allt tvivel fyllt en stor mission och

komma allt framgent att bliva av stor betydelse. Dessa företag hava direkt intresse

av att inarbeta kraft på alla områden och göra därigenom stor nytta. De hava

vidare faktiskt hittills varit måttliga med hänsyn till sina kraftpris. Dock ligger det

i sakens natur, att dessa privata företag i mera utpräglad grad än de statliga måste

se till, att effektiv avkastning lämnas på de i företaget nedlagda penningarna, vilkas

anskaffande jämväl i allmänhet kräver högre ränta än statens lån. De hava ej heller

skyldighet att se saken ur en allmän nationalekonomisk synpunkt och att därför till
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

29

godose energibehov, som äro mindre inkomstbringande. Det är sålunda åtminstone

tänkbart, att de framdeles kunna utveckla sig i en ur allmän synpunkt mindre önskvärd

riktning, vilket näppeligen behöver befaras i fråga om statens verksamhet på

motsvarande område. Denna senare torde med hänsyn härtill böra tillmätas ett visst

företräde, då det gäller allmän distribution.

Bredvid nyssnämnda kraftföretag finnas åtskilliga andra kategorier av kraftdistributörer.

Bruk och andra industriföretag distribuera ofta vid sidan av sin egentliga

verksamhet kraft till andra företag. Ehuru denna kraftdistribution givetvis är

till stort gagn för orten, har man dock att vänta, att nämnda kraftproducenter småningom

behöva sin elektriska energi för egna behov, och det kan då uppstå svårigheter

för kraftavnämarna att skaffa kraft från annat håll, enär eventuellt det använda

strömsystemet är ett annat än för angränsande nät, och dessa möjligen icke projekterats

med tillräcklig utvidgningsmöjlighet. I stort sett förhåller det sig på enahanda

sätt med kommuner, som distribuera kraft utanför sina egna gränser. Beträffande

dessa förtjänar att nämnas det bekanta faktum, att kommuner icke sällan använda

den makt, de genom innehavandet av kraftstationer besitta för att öva påtryckning

på förstäder och grannar till förmån för sig själva vid inkorporeringar.

De stora kooperativa kommunala respektive industriella kraftföretag, som dels

redan bildats, såsom Sydsvenska Kraftaktiebolaget, och dels äro under bildning, såsom

Bergslagens Gemensamma kraftförvaltning och Krångedeföretaget, representera

givetvis för de deltagare, vilka kunna göra sin vilja hörd, en synnerligen tilltalande

form av distribution. Samtidigt kan man dock icke förbise, att de kunna innebära

vissa olägenheter ur allmän synpunkt, enär dessa företags intresse i utpräglad grad

kan komma att inriktas på tillgodoseendet av ett fåtal kommuners eller industriers

kraftbehov, under det att andra kraftbehov skjutas åt sidan; och det kan hända, att

de företag och orter, som sålunda icke komma i åtnjutande av kraft från det kooperativa

distributionssystemet eller endast på ogynnsamma villkor kunna få sina kraftbehov

tillgodosedda, komma att ligga så isolerade från varandra och från andra kraftnät,

att de icke kunna erhålla bistånd utifrån.

Lyckligtvis har hittills brist på tillmötesgående från kraftproducenternas sida

ytterst sällan förekommit och merendels i de fall, som inträffat, visat sig från kommunernas

sida gentemot deras grannar. Detta bör dock icke hindra att man allvarligt

överväger vilket system, som i längden har de största utvecklingsmöjligheterna

och minsta inneboende möjlighet för en utveckling, som icke står i samklang med

det allmännas bästa. Man torde då otvivelaktigt komma till det resultat, att den

statliga distributionen bör, där det gäller energiens spridning över större områden och

då den för övrigt är ekonomiskt berättigad, på allt sätt understödjas från statsmakternas

sida.

En synpunkt, som jämväl kraftigt talar härför, är, att staten därigenom blir i

stånd att effektivt reglera prisen för elektrisk kraft.

Vattenfallsstyrelsen vill sålunda förorda en utsträckning av den statliga distributionen

i anslutning till de kraftverk, som nu byggts respektive de större kraftstationer,

som kunna komma att framdeles anläggas. Då vattenfallsstyrelsen anser det olämpligt

att omhändertaga ortsdistributionen inom sina egna distributionsområden, synes

det givetvis vattenfallsstyrelsen ävenledes oriktigt, att detaljdistributionen omhänder
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

80

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

tages av vattenfallsstyrelsen inom andra områden. Däremot kan det tänkas, att det

å enstaka ställen vore lämpligt, att staten genom vattenfallsstyrelsen bidrager till anläggandet

av större bygdenät med anslutning till privata anläggningar för att möjliggöra

att kraft på rationellt sätt göres tillgänglig över större områden, som sakna egna

kraftstationer.

Vattenfallsstyrelsen har emellertid icke verkställt någon utredning i detta hänseende

och förutsätter, att dylika separata nät icke utföras till förfång för andras

intressen.

Den utredning, som motionärerna föreslagit finner vattenfallsstyrelsen i hög grad

oneklig. Den borde enligt vattenfallsstyrelsens förmenande närmast bestå däri, att

man socken för socken klargör kraftsavsättningsmöjligheterna nu och framdeles, i den

mån de kunna bedömas, att man utreder huru de olika områdena skola sammanslutas

till gemensamma distributionsföreningar och skisserar ortsnät därför, att man utreder

i vad mån dessa ortsnät böra matas av egna lokala kraftkällor eller ingå i ett bygdenät

av större omfattning, och i senare fallet klargör, ifrån vilket håll kraften bör tagas.

Kostnaden för en dylik utredning och den tid den kommer att taga i anspråk

blir naturligtvis beroende av den noggrannhet med vilken den skall utföras och i vad

mån densamma skall fullföljas i detalj. Då man under alla förhållanden måste räkna

med att de projekt, som nu utföras, komma att i stor omfattning frångås vid en

blivande elektrifiering på grund av nytillkommande omständigheter och på grund av

sådana privata initiativ, vilka icke äro underkastade någon kontroll från statens sida,

synes man emellertid böra nöja sig med måttliga fordringar på noggrannheten. I så

fall synes utredningen kunna verkställas för en kostnad av cirka 25,000 kronor, samt

därest Eders Kung!. Maj:t överlämnar densamma åt vattenfallsstyrelsen för utförande,

kunna verkställas på ll/2—2 år. Vid utredningen bör naturligtvis upprätthållas ett

intimt samarbete med de kraftproducenter, som redan distribuera kraft å landsbygden

samt med de korporationer, vilka redan verkställt eller hålla på med utredningar i

samma syfte.

Därest det skulle befinnas lämpligt att anförtro detta utredningsarbete åt annan

myndighet, tillåter sig vattenfallsstyrelsen dock böra framhålla önskvärdheten av att

de områden, som enligt vattenfallsstyrelsens planer lämpligen böra förses med kraft

genom statens försorg komma att reserveras för behandling och utredning från vattenfallsstyrelsens

sida.

Det synes slutligen vara önskvärt, att dessa utredningar överlämnas till Eders

Kungl. Maj:t i den mån de bliva färdiga för varje särskilt län eller landsdel och

omedelbart publiceras till ledning för vederbörande invånare i området i fråga.

I anslutning till vad ovan anförts får vattenfallsstyrelsen härmed i underdånighet

tillstyrka,

att den i motionen föreslagna utredningen rörande landsbygdens elektrifiering

må skyndsamt utföras,

att denna utredning i vad den avser områden, som enligt vattenfallsstyrelsens bedömande

böra förses med kraft från statens nuvarande eller projekterade kraftverk

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 64.

;ji

må överlämnas åt vattenfallsstyrelsen, som torde kunna bestrida kostnaden för den

samma av de inkomster, som inflyta till statens kraftverk,

att därest motsvarande utredning för övriga delar av landet överlämnas till vat

tenfallsstyrelsen, därför måtte beviljas ett anslag av 25,000 kronor.

T behandlingen av detta ärende hava styrelsens samtliga ledamöter deltagit.

Underdånigst:

F. VILH. HANSEN.

Stockholm den 24 april 1917.

W. Borgquist.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:302 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om vidtagande av åtgärder för en allmän elektrifiering av landsbyg s. 1 i texten