Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9
1917-03-27 · 45 sidor, varav 41 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 41 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1917:9, Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 29 mars 1917 kl. 0 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
dels angående ändring i vissa delar av förordningen om
kommunalstyrelse på landet, förordningen om kommunalstyrelse
i stad, förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm,
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd, förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd i Stockholm och förordningen om landsting,
dels ock i fråga om skrivelser till Kungl. Maj:t i dithörande
ämnen.
Till konstitutionsutskottet kava hänvisats
dels de likalydande motionerna nr 45 i första kammaren av herrar
S. H. Kvarnzelius, Alfred Pettersson, K. G. Karlsson, Jacob Larsson, F.
Holmquist, Nils Alexanderson, Lars Olsson, Mauritz Hellberg och Carl
Ekman (här nedan kallad herr Kvarnzelius’ motion) samt nr 125 i andra
kammaren av herrar Nils Eden, D. Persson, Raoul Hamilton, Axel
Schotte, Erik Röing, Rob. Karlsson, Linus Lundström, W. Bäckström, Jöns
Pålsson, Johan Ericsson, Jakob Pettersson, Axel Rune, Edor Andersson
och E. A. Nilson (nedan kallad herr Edéns motion);
dels motionen nr 87 i andra kammaren av herrar Harald Hallén,
Hj. Bran ting, Herm. Lindquist, Erik Palmstierna, F. V. Thorsson, Viktor
Larsson, Värner Rydén, Bernhard Eriksson, Sven Persson och Sven Linders
(nedan kallad herr Halléns motion);
dels motionen nr 88 i andra kammaren av herr Björling;
dels ock motionerna nr 126, 127 och 128 i andra kammaren av
herr Källman.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 sand. 8 höft. (Nr 9.)
1
Yrkanden i
lierrar Kvarnzelius''
och
Edéns niotio
ner.
2 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
I herrar Kvarnzelius’ och Edéns motioner hemställes
l:o) att riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag till
a) Lag om ändrad lydelse av §§ 8—10 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att §§ 8—10 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade
lydelse:
§ 8.
Envar myndig, välfrejdad svensk undersåte — — — överläggningar
och beslut.
Enahanda rättighet tillkommer oskiftat dödsbo, däri myndig delägare
finnes.
§ 9.
För fastighet, som innehaves av landbo eller arrendator, röstar innehavaren.
För oskiftad dödsbo, däri allenast en myndig delägare finnes, utövas
rösträtten av denne. Äro i boet flera myndiga delägare, må de utse
ett ombud att å kommunalstämma för boet talan föra.
För näring---må ej röstas.
§ io.
Mom. 1. I överläggningar och beslut, som angå ärenden, gemensamma
för hela kommunen, deltaga samtliga i kommunen röstberättigade.
Mom. 2. Angår ärende endast i mantal satt jord, tillkommer talan
och rösträtt allenast dem, som sådan jord innehava.
I ärende, som nu sägs, tillkommer talan och rösträtt jämväl omyndig,
bolag och oskiftat dödsbo.
För omyndig röstar förmyndaren, eller där flera äro förmyndare,
den som dessa bland sig utse.
Ej må för samfälld egendom mer än en person talan föra. För
bolag må bolaget eller dess styrelse och för oskiftat bo delägarna i boet
ombud utse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918;
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
3
b) Lag om ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att §§ 9 och 10 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade
lydelse:
§ 0-
Envar myndig, välfräjdad svensk undersåte---oguldna stads
utskylder,
är med den i § 10 stadgade inskränkning berättigad att--—
stadens medlemmar förbehållna.
Enahanda rättighet tillkommer oskiftat dödsbo, däri myndig delägare
finnes.
§ 10.
För oskiftat dödsbo, däri allenast en myndig delägare finnes, utövas
rösträtten av denne. Äro i boet flera myndiga delägare, må de utse ett
ombud att vid allmän rådstuga för boet talan föra.
För näring eller — — — må ej röstas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918;
c) Lag om ändrad lydelse av §§ 7 och 8 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862.
Härigenom förordnas, att §§ 7 och 8 i förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm den 23 maj 1862 skola erhålla följande ändrade
lydelse:
§ 7-
Envar myndig, väl frejdad svensk undersåte — — — oguldna
stadsutskylder, är, med den i § 8 mom. 1 stadgade inskränkning, berättigad
att i val av stadsfullmäktige deltaga.
Enahanda rättighet tillkommer oskiftat dödsbo, däri myndig delägare
finnes.
§ 8.
Mom. 1. För oskiftat dödsbo, däri allenast en myndig delägare
finnes, utövas rösträtten av denne. År i boet flera myndiga delägare,
må de utse ett ombud att vid valet för boet rösträtt utöva.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
För näring eller — — — må ej röstas.
Mom. 2. Röstägande är berättigad — — — vittnens underskrift
bestyrkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918;
2:o) ätt riksdagen likaledes måtte för sin del antaga följande förslag
till
Lag om ändrad lydelse av § 5 mom. 1 i förordningen om landsting
den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att § 5 mom. 1 i förordningen om landsting
den 21 mars 1862 skall erhålla följande ändrade lydelse:
§ 5-
Rätt att deltaga i landstingsmannaval tillkommer inom den kommun,
där han är mantalsskriven, envar i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918;
3:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning låta utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i gällande kommunalförfattningar,
att den tid, under vilken obetalda kommunalutskylder
medföra förlust av kommunal rösträtt, begränsas enligt i huvudsak samman
grunder, som äro bestämda i fråga om den politiska rösträtten;
4:o) att riksdagen likaledes måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning låta utarbeta
och för riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i gällande
kommunalförfattningar, att den nuvarande kommunala röstskalan avskaffas
och ersättes med bestämmelser, enligt vilka var och en, som betalar
skatt till kommunen, skall äga en röst, ävensom till de ändringar i
övrigt i nämnda författningar, som, i anslutning till vad ovan anförts,,
anses böra i sammanhang härmed komma till stånd.»
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
5
I herr Halléns motion hemställes,
y>att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det Kungl. Yrkande» i
Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till sådana herrm^^nt
ändringar i nu gällande förordningar angående kommunalstyrelse på
landet, i stad och i Stockholm, liksom ock i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd, att den kommunala rösträtten kommer att
byggas på grundval av allmän och lika rösträtt för såväl män som kvinnor,
samt
att riksdagen, intill dess dylikt förslag kan bliva genomfört, för sin
del ville antaga nedannämnda förändringar av vissa paragrafer i följande
kommunala författningar:
Mom. 1. Envar välfrejdad svensk undersåte, som är medlem av en
kommun, uppnått tjuguett års ålder samt enligt 57 § är förbunden att
erlägga skatt till kommunen och icke häftar för kommunalutskylder, som
förfallit till betalning under sist förflutna kalenderåret, är berättigad att
deltaga i kommunalstämmas överläggningar och beslut.
Mom. 2. Enahanda rättighet tillkommer varje välfrejdad kvinna,
som är medlem av kommun, uppnått tjuguett års ålder och är gift med
svensk man, som enligt bestämmelserna i föregående moment är kommunalt
röstberättigad.
Mom. 3. Den, som står under förmynderskap, må ej utöva rösträtt.
skriven.
Förordningen om kommunalstyrelse på landet.
§ ^
Medlem av en kommun på landet är envar, som där är mantalsen.
§ 8.
11.
Mom. 1. Vane röstberättigad äger en röst.
Mom. 2. Där — —-------
grunden.
Förordningen om kommunalstyrelse i stad.
Medlem av stadskommun är envar, som där är mantalsskriven.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
I 9-
Mom. 1. Envar välfräjdad svensk undersåte, som är medlem av
en stadskommun, uppnått tjuguett års ålder samt enligt § 57 är förbunden
att erlägga skatt ock icke häftar för stadsutskylder, som förfallit
till betalning under sistförflutna kalenderåret, är berättigad att vid allmän
rådstuga deltaga i överläggningar och beslut i alla de staden rörande
angelägenheter, vilka icke enligt rikets grundlagar eller särskilda författningar
äro vissa klasser av stadens medlemmar förbehållna.
Mom. 2. Enahanda rättighet tillkommer varje välfräjdad kvinna,
som är medlem av en kommun, uppnått tjuguett års ålder och är gift
med svensk man, som enligt bestämmelserna i föregående moment är
kommunalt röstberättigad.
Mom. 3. Den, som står under förmynderskap, må ej utöva rösträtt.
§ 11-
Envar, som är röstberättigad vid allmän rådstuga, äger en röst.
Förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.
§ 2-
Mom. 1. Medlem av kommun är envar, som där är mantalsskriven.
Mom. 2. I såväl — — — — —--—---förbehållna.
§ r
Mom 1. Envar välfräjdad svensk undersåte, som är medlem av
kommunen, uppnått tjuguett års ålder samt enligt § 40 är förbunden
att till kommunen erlägga skatt och icke häftar för stadsutskylder, som
förfallit till betalning under sist förflutna kalenderåret, är berättigad att
i val av stadsfullmäktig deltaga.
Mom. 2. Enahanda rättighet tillkommer varje välfrejdad kvinna,
som är medlem av en kommun, uppnått tjuguett års ålder och gift med
svensk man, som enligt bestämmelserna i föregående moment är kommunalt
röstberättigad.
Mom. 3. Den, som står under förmynderskap, må ej utöva rösträtt.
§ 9.
Vid valet äger varje röstande eu röst.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
7
Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.
§ 6-
"Vid omröstning- ^följes på landet vad för kommunalstämma och i
stad vad för allmän rådstuga stadgat är i avseende på rösträtts utövning
och överlåtande på annan person.
De för kommunerna gällande — — — — _ _ _ _ _ _ _
-— vid kyrkostämma företedda.
Förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm.
§ 5.
Mom. 1. Envar, som är berättigad deltaga vid val av stadsfullmäktige,
äger å kyrkostämma en röst.
Förordningen om landsting.
§ io.
Valbar till landstingsman är envar inom landstingsområdet röstberättigad
man eller kvinna, som uppnått tjugufem års ålder.
Landstingsman kan ej vara:
a), b), c) och d) (lika med nuvarande bestämmelser).
Gift kvinna, som är röstberättigad, vare ej på den grund, att
hon står under mannens målsmansskap, obehörig att utöva uppdrag, varom
nu är fråga.
För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper som för valbarhet
till landstingsman.
. Landstingsman eller suppleant må ej kunna uppdraget sig avsäga,
såvida han ej i fyra år tjänstgjort såsom landstingsman eller uppnått
60 å^..ålder e.ller eljest uPPgiver hinder, som av landstinget godkännes.
Väljes kvinna till landstingsman eller suppleant, äger hon när som
helst avsäga sig uppdraget.
§ 24.
Landstingsman eller suppleant åtnjuter av landstingets medel i dagtraktamente
under landstingets möte sex kronor ävensom ersättning för
resekostnaden fram och åter beräknad efter skjutslega för en häst där
icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenhet begagnas, men efter
avgiften i andra klassens vagn på järnväg, där sådan finnes, och för en
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
hyttplats eller, när hyttplats ej förekommer, en salongsplats på ångfartyg,
där resan såmedelst sker.
Slutligen hemställes, att vederbörande utskott, i händelse av bifall
till dessa framställningar, måtte vidtaga de jämkningar i formuleringen
av andra paragrafer i här omhandlade förordningar, vilka det finner bli
en följd av våra yrkanden.»
I herr Björlings motion hemställes,
Yrkande i »att riksdagen för sin del måtte besluta att i nu gällande kyrko
herr
Björlings gtämmoförordningen för Stockholm införas sådana ändrade bestämmelser,
motlon'' att rösträtten å stämman beräknas efter samma grunder, som är stadgat
i avseende å val av stadsfullmäktige.»
I herr Källmans motioner hemställes, att riksdagen måtte besluta
följande ändrade lydelse av
Yrkanden i '' dels § 11 mom. 1 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på
herr Källmans Jandet av den 21 mars 1862:
motioner.
§ il
Horn.
1. Röstvärdet beräknas för envar röstägande i förhållande
till den enligt bevillningsförordningen taxerade inkomst, för vilken han
blivit uppförd i senaste taxeringslängd, sålunda att honom tillägges:
för dylik inkomst — — — — av 100 kronor,
för inkomst, som — — — — och så vidare,
dock må-------efter röstlängden;
dels § 11 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse i stad av den
21 mars 1862:
§ n
Röstvärdet
beräknas för envar röstägande i förhållande till den
enligt bevillningsförordningen taxerade inkomst, för vilken han blivit
uppförd i senaste taxeringslängd, sålunda att honom tillägges:
för dylik inkomst — — — ett hundra kronor,
för inkomst, som — — — — och så vidare,
dock må------fyratio röster.
dels ock § 9 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm:
§ 9-
Röstvärdet skall för envar till deltagande i valet berättigad medlem
av kommunen beräknas i förhållande till den enligt bevillningsförord
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 0. 9
ningen taxerade inkomst, för vilken han blivit uppförd i senaste taxeringslängd,
sålunda att honom tillägges:
för dylik inkomst — — — — av 100 kronor,
för inkomst,--— — — — och så vidare,
dock må---— — — — 40 röster.
Till stöd för de i herrar Kvarnzelius’ och Edéns motioner framställda
förslagen hava motionärerna anfört följande:
»Vid 1916 års riksdag väcktes å liberala samlingspartiets vägnar
motioner i den kommunala rösträttsfrågan, åsyftande dels omedelbart
antagande av vissa förändringar i nu gällande bestämmelser, $els skrivelse
till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag till ytterligare
förändringar. Förstnämnda yrkanden inneburo ett upphävande
av den rösträtt, som nu tillkommer bolag och omyndiga, samt begränsning
av rätten att deltaga i landstingsmannaval till den kommun, inom
vilken röstägande är mantalsskriven. De framställda förslagen om skrivelser
avsågo dels inskränkning av den tid, under vilken obetalda kommunalutskylder
medföra förlust av kommunal rösträtt, enligt i huvudsak
samma grunder som gälla för den politiska rösträtten, dels avskaffande
av den nu gällande röstskalan samt införande av lika rösträtt för var
och en som betalar skatt, ävensom de ändringar i övrigt i kommunalförfattningarna,
som i sammanhang härmed och i anslutning till vad i
motionerna anförts ansåges böra komma till stånd.
Motionerna blevo i samtliga punkter tillstyrkta av konstitutionsutskottet
(av vars ledamöter emellertid tio i avgiven reservation yrkade
avslag) och biföllos i andra kammaren, men avslogos i den första.
När vi nu på nytt framlägga samma yrkanden, kunna vi också för
deras motivering i allt väsentligt hänvisa till vad som i fjolårets motioner
anfördes; dess berättigande synes oss hava till fullo framgått såväl
av frågornas behandling i riksdagen som av de erfarenheter, vilka
under den gångna tiden ytterligare vunnits om ohållbarheten i nu gällande
kommunala rösträttsbestämmelser. Vi återupptaga alltså här de
skäl, som föregående år sammanfattades på följande sätt:
»De rösträttsbestämmelser, som nu gällande kommunalförfattningar
ursprungligen innehöllo, inneburo en i det närmaste fullständigt genomförd
tillämpning av principen, att skattskyldigheten i en kommun utgjorde
måttstock för det inflytande, som tillkom envar röstägande. Gentemot
denna princip bröt sig redan tidigt den uppfattningen, att personligheten
måste vara grundläggande för rösträtten i kommunala angeBihang
till riksdagens protokoll 1917. 5 sand. 8 käft. (Nr 9.) 2
Motivering
för herrar
Kvarvzelius1
och Edéns
motioner.
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
lägenheter, att bakom varje röst borde stå en person, som läte sin
röstgivning bestämmas av sin efter moget övervägande bildade personliga
mening i de kommunala angelägenheterna, och att likaså varje röst
borde gälla lika, oberoende av den röstägandes inkomst och storleken
av hans skatt till kommunen.
Det påvisades efter kommunalförfattningarnas tillkomst, att åtminstone
på vissa håll både i stad och på land förut ej brukat tillämpas
någon graderad skala, utan omröstning skett per capita, och en mängd
motioner väcktes redan under 1860-talet med yrkanden ej blott på begränsning
av röstmaximum utan ock på lika rösträtt, antingen i alla
kommunala angelägenheter eller åtminstone vid alla val inom kommunerna.
Bland motionärerna finner man såväl stadsrepresentanter som en mängd
lantmän, och med styrka hävdades den principen, att hela rösträttens
gradering efter skattebeloppet vore oriktig och ohållbar samt borde helt
och hållet upphävas. Inför det starka motstånd, som i synnerhet från
första kammarens sida restes mot sådana yrkanden, samlade sig visserligen
reformkraven närmast omkring begränsning av röstmaximum, men
alltjämt kvarlevde vid sidan härav även tankar på den lika rösträtten
och tog sig uttryck i upprepade motioner i denna riktning.
Den nära obegränsade kommunala rösträtten blev genom reformen
av 1909 avsevärt beskuren, men något erkännande åt personlighetsprincipen
gav dock icke denna reform; alltjämt utmätes rösträtten efter
skattskyldighetens storlek, låt vara med viss begränsning och med olika
gradering i olika inkomstklasser. Strävandena att få bort förmögenhetens
övervägande inflytande inom kommunerna hava därför fortsatts även
under åren efter 1909 års reform och närmast inriktats dels på avskaffande
av bolags och annan opersonlig rösträtt, dels ock på upphävande
av hela den graderade skalan.
De förstnämnda strävandena, framlagda i motioner senast vid 1911
och 1912 årens riksdagar och i kungl. proposition till 1913 års riksdag,
hava vid samtliga nämnda riksdagar vunnit anslutning från andra kammarens
sida, men avvisats av första kammaren. De skäl för upphävande
av den opersonliga kommunala rösträtten, som anfördes i sistberörda
kungl. proposition nr 185, kunna enligt vår mening icke jävas, utan
göra sig tvärtom gällande med alltjämt växande styrka. Kravet på ett
personligt ställningstagande även till de kommunala frågorna har allt
starkare genomträngt det allmänna medvetandet, och den inre orimligheten
av den rösträtt, som tillkommer bolag och andra juridiska personer,
framstår mer och mer bjärt, ju mera dessa opersonliga röster
systematiskt utnyttjas. Särskilt i fråga om sådana kommunala val, där
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 0.
11
de skiljaktiga politiska åskådningarna numera träda i förgrunden, såsom
stadsfullmäktigeval och landstingsmannaval, ter sig det inflytande, som
kan utövas genom dispositionen över opersonliga röster, såsom en uppenbar
och stötande orättvisa. Jämväl mot omyndigs rösträtt riktas samma
anmärkningar som mot den opersonliga rösträtten: den omyndige äger ej
de personliga förutsättningar, som måste krävas av den, vilken skall
utöva medbestämmanderätt i de kommunala angelägenheterna. Endast
för oskiftat bo, i vilket finnas myndiga delägare, synes en icke-personlig
rösträtt kunna bibehållas, av skål, som anförts i nyssberörda kungl.
proposition.
Vår första framställning i denna motion upptager således yrkandet
på upphävande av den kommunala rösträtten för bolag och omyndiga;
och hänvisa vi i fråga om motiveringen för detta yrkande till vad i
förberörda proposition till 1913 års riksdag anfördes samt till konstitutionsutskottets
däröver avgivna utlåtande nr 25. Yrkandet återfinnes
närmare formulerat här nedan under l:o).
I propositionen nr 185 till 1913 års riksdag var också upptaget förslag
om begränsning av rätten att deltaga i landstingsmannaval till den
kommun, inom vilken röstägande är mantalsskriven. Jämväl detta förslag,
tillstyrkt av nämnda års konstitutionsutskott, bifölls av andra kammaren,
men föll på första kammarens motstånd. När vi nu på nytt väcka
även detta förslag, behöva vi endast i korthet erinra, huru den politiska
karaktären av landstingsmannavalen gör det alldeles särskilt stötande,
att samma personer kunna deltaga i sagda val på flera ställen, och huru
det är uppenbart stridande mot- hela grundtanken i den år 1909 genomförda
reduktionen av den kommunala röstskalan att, såsom nu ofta är
fallet, en person, som är röstberättigad inom flera kommuner, kan rösta
vid landstingsmannaval med ett sammanlagt röstetal, som överskrider,
emellanåt mångdubbelt, det fastställda röstmaximum av 40 röster. Med
åberopande i övrigt av den utredning, som i nu förevarande ämne gavs
i ovan berörda kungl. proposition till 1913 års riksdag samt vad eljest
anfördes i propositionen och i konstitutionsutskottets utlåtande över densamma,
yrka vi således, att rätten att deltaga i landstingsmannaval
måtte begränsas till den kommun, inom vilken röstägande är mantalsskriven,
på sätt närmare föreslås här nedan under 2:o).
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
För valrätt till riksdagens andra kammare fordras bland annat att
hava erlagt de utskylder till stat och kommun, vilka förfallit till betalning
under de tre närmaste kalenderåren före det år, då val ägt rum. Kommunalförordningarna
åter uppställa som villkor för rösträtts utövning,
att vederbörande över huvud taget icke häftar för oguldna kommunalutskylder.
Den tidsbegränsning för utebliven skattebetalnings verkan
att utestänga från rösträtt, som gäller i fråga om den politiska rösträtten,
finnes alltså ej beträffande den kommunala, utan anses den vanliga
preskriptionstiden av tio år gälla. Emellertid är det ganska vanligt
i en del kommuner, att avkortning eller avskrivning av utskylder
äger rum, även om preskriptionstiden av tio år icke tilländalupit. I
andra kommuner åter håller man på denna preskriptionstid. Därigenom
uppkomna olikheter rörande tiden för obetalda kommunalutskylders verkan
såsom diskvalifikation för den kommunala rösträtten äro uppenbart
oegentliga och olämpliga, och nämnda olikhet kräver därför i och för
sig en reglering. Genom en sådan reglering skulle vinnas även en
välbehövlig lättnad i fråga om kontrollen över att den fordrade skattskyldigheten
fullgjorts. Därtill* kommer såsom en huvudsynpunkt, att
det måste anses riktigt, att diskvalifikationen i följd av bristande utskyldsbetalning
icke är olika för de omedelbara politiska valen, valen
till andra kammaren, och för de medelbara, på den kommunala rösträtten
grundade valen till första kammaren. Utskyldsstrecket verkar i
och för sig så ojämnt, att de lindringar, som däri kunna ske, också
böra vidtagas.
Förevarande spörsmål framfördes senast vid 1913 års riksdag genom
i båda kamrarna väckta motioner, som på det sätt vunno anslutning av
samma års konstitutionsutskott, att skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t
förordades. Detta utskottets förslag godkändes av andra kammaren, men
avslogs av den första.
Under åberopande av nyssnämnda motioner och konstitutionsutskottets
utlåtande nr 25 vid 1913 års riksdag, hemställa vi om avlåtande
av framställning till Kungl. Magt med anhållan att, efter förevarande
spörsmåls utredande, förslag måtte för riksdagen framläggas om begränsning
av den tid, under vilken obetalda utskylder medföra förlust
av kommunal rösträtt enligt i huvudsak samma grunder, som äro bestämda
i fråga om den politiska rösträtten. Vårt yrkande återfinnes
under punkt 3:o) här nedan.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr (i.
13
Emellertid kunna nu berörda förslag till ändringar i den gällande
kommunala röstskalan icke anses tillfyllest för att på detta område vinna
en rättvis och beståndande anordning. Det har alltifrån den 40-gradiga
skalans tillkomst varit uppenbart, att hela denna skala är godtycklig
och icke äger något som helst inre skäl för sig. Allt eftersom erfarenhet
vunnits om dess verkningar, hava också framträtt en rad missförhållanden,
som göra skalan fullkomligt ohållbar.
En sammanställning i tabellform av den gradering i rösträtten, som
föranledes av nu gällande bestämmelser om förhållandet mellan inkomst,
egendom och röstetal, ger följande resultat:
Siffersammanställning av den 40-gradiga skalan.
Lägsta beskattade inkomst
Lägsta taxeringsvärde
Lägsta 1
taxeringsvärde
Antal
av kapital eller
arbete, kronor av jordbruksfastighet, kronor
av annan
fastighet, kronor
röster.
I lands-
I stads-
I lands-
I stads-
I lands-
1 stads-
kommun.
kommun.
kommun.
kommun.
kommun.
kommun.
40
15,501
11,501
258,400
191,700
310,100
230,100
39
15,001
11,001
250,100
183,400
300,100
220,100
38
14,501
10,501
241,700
175,100
290,100
210,100
37
14,001
10,001
233,400
166,700
280,100
200,100
36
13,501
9,501
225,100
158,400
270,100
190,100
35
13,001
9,001
216,700
150,100
260,100
180,100
34
12,501
8,501
208,400
141,700
250,100
170,100
33
12,001
8,001
200,100
133,400
240,100
160,100
32
11,501
7,501
191,700
125,100
230,100
150,100
3 i
11,001
7,001
183,400
116,700
220.100
140,100
30
10,501
6.501
175,100
108,400
210,100
130,100
29
10,001
e''ooi
166,700
100,100
200,100
120,100
2S
9,501
5,501
158,400
91,700
190,100
110,100
27
9,001
5,001
150,100
83,400
180,100
100,100
20
8,501
4,501
341,700
75,100
170,100
90,100
25
8,001
4,001
133,400
66,700
160,100
80,100
24
7,501
3,501
125,100
58,400
150,100
70,100
23
7,001
3,001
116,700
50,100
140,100
60,100
22
6,501
2,501
108,400
41,700
130,100
50,100
21
6,001
2,001
100,100
33,400
120,100
40,100
20
5,501
1,901
91,700
31,700
110,100
38,100
19
5,001
1,801
83,400
30,100
100,100
36,100
18
4,501
1,800 (1,701)
75,100
28,400
90,100
34,100
17
4,001
(1,601)
66,700
26,700
80,100
32,100
16
3,501
(1,501)
58,400
25,100
70,100
30,100
15
3,001
1,401
50,100
23,400
60,100
28,100
14
2,501
1,301
41,700
21,700
50,100
26,100
13
2,001
1,201
33,400
20,100
40,100
24,100
14 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
Lägsta beskattade inkomst
Lägsta taxeringsvärde
Lägsta
taxeringsvärde
Antal
av kapital eller arbete, kronor
av jordbruksfastighet, kronor
av annan
fastighet, kronor
röster.
I lands-
I stads-
I lands- I stads-
I lands-
I stads-
kommun.
kommun.
kommun. kommun.
kommun.
kommun.
12
1,800 (1,501) 1,101
25,100 18,400
30,100
22,100
ii
1,001
1,001
16,700 16,700
20,100
20,100
ia
901
15,100
18,100
ö
900 (801)
13,400
16,100
8
701
11,700
14,100
7
601
10,100
12,100
f.
501
8,400
10,100
5
401
6,700
8,100
4
301
5,100
6,100
3
201
3,400
4,100
2
101
1,700
2,100
1
50 (10)
100
500 (100)
Vid en blick på denna sammanställning faller det genast i ögonen,
att den 40-gradiga röstskalan ställt innehavaren av jordbruksfastighet
synnerligen ogynnsamt i förhållande till dem, som hava sin inkomst av
kapital eller arbete. Så t. ex. har en lönearbetare med en beskattad
inkomst av 901 kronor dubbelt så många röster som ägaren av en jordbruksfastighet,
taxerad till 6,700 kronor. För att vinna samma röstetal
som denne lönearbetare med 901 kronors beskattad inkomst behöver jordbrukaren
innehava en jordegendom av 15,100 kronors taxeringsvärde. I
själva verket har det ställt sig så, att över allt i landskommuner med
en mera blandad befolkning av jordbrukare och lönearbetare de senare
var lör sig i regel hava högre röstetal än flertalet av de förra. Medan
väldiga grupper av jordbrukare stanna vid 3 å 4 röster (för jordbruksfastighet
från 3,400 upp till 6,699 kronors taxeringsvärde), nå på platser
med en någorlunda utvecklad industri lönearbetarna i regel betydligt över
detta röstetal och kunna ej sällan komma upp till det dubbla eller mera
(för 201 kronors beskattad inkomst 3 lyster, för 301 kronor 4 röster,
för 401 kronor 5 röster, för 501 kronor 6 röster, för 601 kronor 7 och
för 701 kronor 8 röster o. s. v.).
Redan dessa förhållanden kräva ovillkorligen en ändring, och tydligen
en genomgripande ändring, i nu gällande kommunala rösträttsbestämmelser.
En ordning, som ställer massan av landets jordbrukare i ohjälplig
underlägsenhet gentemot lönearbetare och andra inkomsttagare i fråga om
vars och ens röstetal, är i sin grund orimlig. Och det är att märka, att
detta missförhållande kan förväntas bliva icke utjämnat utan tvärtom skärpt
genom den fortgående ekonomiska utvecklingen, då dels med industriens
växande utbredning på landsbygden en blandad jordbrukare- och industri
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9. 1»
arbetarebefolkning uppstår i allt flera kommuner, dels med fallande penningvärde
de kontanta arbetslönerna tendera att stiga hastigare än taxeringsvärdet
på den odlade jorden.
Men även i andra avseenden bär 1909 års kommunala röstskala befunnits
alldeles icke hålla måttet. Det framstår såsom en oförklarad godtycklighet,
att densamma blivit anordnad på olika sätt för städer och
landskommuner, så att röstmaximum i städerna uppnås avsevärt tidigare
än på landsbygden. Anordningen att gradera röstetalet i de lägre inkomstklasserna
efter varje hundratal av beskattad inkomst, men i de
högre efter femhundratal, är likaså fullkomligt godtycklig.
Över huvud taget har med det så starkt ökade deltagandet i allmänna
angelägenheter uppstått en opinion, som med växande styrka vänder
sig mot hela det system, vilket fått ett uttryck i denna skala. Personlighetsprincipen,
som redan omedelbart efter våra kommunalförfattningars
tillkomst bröt sig mot den i dessa författningar tillämpade
grundsatsen om rösträttens utskiftande efter inkomsten, tränger fram på
nytt och nu med den ökade kraft, som följer av hela samhällets fortgående
ombildning och demokratisering. Det ligger numera i öppen
dag, att kunskaper, erfarenheter och förmåga att verka i kommunens
angelägenheter eller deltaga i de kommunala avgörandena alldeles icke äro
beroende av eller stå i motsvarighet till förmögenhet och inkomst, och
rösträttens gradering efter inkomsten ter sig under sådana förhållanden
såsom en obillighet och en orättfärdighet.
Alldeles särskilt framträder denna obillighet och orättfärdighet vid
de val i kommunerna, som äro av direkt politisk betydelse, nämligen de
som gälla landstingen och stadsfullmäktige i större städer. Att rösterna
till andra kammaren väga lika, medan rösterna till de korporationer, som
utse första kammaren, graderas efter 40-gradig skala, innebär eu skiljaktighet
i grunderna för representationens båda hälfter, vilken kommer
i strid med sund medborgerlig rättsuppfattning. Den åtskillnad, som må
anses böra upprätthållas i fråga om sammansättningen av vår folkrepresentations
båda kamrar, kan komma till uttryck utan denna graderade
skala vid bildandet av första kammarens elektorsförsamlingar. Den kommunala
rösträttens beroende av skattskyldighet till kommunen, de olika
valbarhetskvalifikationerna, de medelbara valen till första kammaren och
den längre mandattiden äro härvidlag viktiga faktorer, och det är för
övrigt känt, att det var med dessa faktorer som den stora representationsreformens
egna upphovsmän på sin tid egentligen räknade. Det
proportionella valsättets införande har ytterligare skärpt känslan av den
40-gradiga skalans otidsenlighet, såsom för övrigt förutsades redan vid
16
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
debatterna om denna valmetod; att med proportionalismen förena en
skiljaktighet i röstvärde från 1 till 40 måste framstå såsom föga överensstämmande
med hela valsättets princip. Men även vid andra val i kommunerna
än de som indirekt bestämma första kammarens sammansättning
göra sig samma synpunkter gällande. Vid valen kännes alldeles
direkt kravet att personligheten och ej inkomsten bör hava inflytande;
det är det personliga omdömet, den personliga uppfattningen som därvid
skola komma till tals. Såsom förut anmärkts, var det också först och
främst valen inom kommunerna som avsågos med de yrkanden på lika
rösträtt, vilka framställdes under tiden efter kommunalförfattningarnas
tillkomst, och att sådan lika rösträtt sedermera blivit införd för vissa
särskilda fall — prästval och val av pensionsnämnd — har icke kunnat
undgå att ytterligare stärka kravet på tillämpning av samma princip
också i övriga val.
Emellertid är det uppenbart, så snart man går det kommunala rösträttsproblemet
inpå livet, att den 40-gradiga skalans olämplighet och
oduglighet för vår tids svenska samhälle icke inskränker sig till dess
tillämpning vid valen. I och för sig låter sig tydligen ingen skillnad
göras mellan val och andra kommunala avgöranden. Om skalan är
obillig i det ena fallet, så är detta också fallet i det andra. Den
ogynnsamma och ohållbara ställning, vari de smärre jordbrukarna, såsom
ovan påvisats, blivit försatta genom denna skalas jämförelse med lönearbetarne,
gör sig i samma grad gällande vid kommunalstämmornas
beslut i på dessa förevarande ärenden som vid valen exempelvis till
landstingen. I mindre kommuner kan det för övrigt alltjämt inträffa,
att röstskalan lägger makten i några få stora röstägares händer. Eu
reform av den kommunala rösträtten måste likformigt gälla alla tilllämpningar
av densamma.
Frågar man sig då, huru en sådan reform bör ske, så måste svaret
enligt vår mening bli: det finnes ingen annan tillfredsställande lösning
av frågan än fullständigt avskaffande av hela röstskalan, så att var och
en, som är skattskyldig till kommun och icke häftar för oguldna kommunalutskylder,
får lika rösträtt. Skälen för denna vår ståndpunkt äro
i korthet följande.
Har en gång i det allmänna medvetandet uppstått det kravet, att
personligheten och ej inkomsten skall komma till sin rätt vid röstning
inom kommunerna såväl som vid valen till andra kammaren, så kan
detta krav icke uppfyllas, med mindre varje röst gäller lika. Den medborgerliga
känslan för rättvisa och jämlikhet tillfredsställes icke, om den
ene röstberättigade har större röstetal än den andre, och vilken för
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlutande Nr 9.
IT
undrad skala man än skulle söka konstruera fram, skulle densamma
utan tvivel leda till orättvisor och obilligheter likaväl som den nuvarande.
I de flesta främmande länder har man redan kommit till denna slutsats
och infört lika kommunal ej mindre än politisk rösträtt, mångenstädes
sedan lång tid tillbaka. Det visar sig för övrigt, om man försöker
tänka sig in i jämkningar eller omläggningar av den 40-gradiga skalan,
att sådana bliva antingen lika otympliga som denna eller till sin effekt
av den art, att de skulle te sig tämligen meningslösa. Vi hänvisa i
detta avseende till de utredningar, som gjorts av generalkonsul David
Bergström i hans skrift »Den kommunala rösträtten».
Av denna utredning framgår därjämte, att ett slopande av den
kommunala röstskalan ingalunda skulle verka så revolutionerande, som
mången förut tänkt. Utredningen om verkningarna av en dylik reform
hänför sig visserligen allenast till landstingsmannavalen åren 1912—1914.
Men dess resultat har utan tvivel sin motsvarighet även för stadsfullmäktigevalen
i städerna och för ärendenas behandling på landsbygdens
kommunalstämmor. Och detta resultat är, att förskjutningen mellan olika
åsiktsgrupper i jämförelse med nuvarande förhållanden blir mycket måttlig.
Även om det låter sig sägas, att med röstskalans slopande sådana
röstägande med låga röstetal, som nu i följd av sin vanmakt i stort antal
utebliva från valurnorna i synnerhet i städerna, skola talrikt infinna
sig vid val och avgöranden med lika rösträtt, kan dock nämnda möjlighet
icke åstadkomma någon större förskjutning i resultatet, enär enligt
beräkningarna i den nämnda skriften deltagandet i sagda års landstingsmannaval
var mycket stort (cirka 63 å 64 %) och således ej mycket
lägre än vid de andrakammarval, där deltagandet hittills varit liviigast
(våren 1914 68,1 % [landsbygden] och 76,7 % [städerna]). Uppenbart är
också, att de röstberättigade, som skulle träda i aktivitet efter nu antydd
reform, icke komma att gå åt ett enda håll, utan fördela sig på olika
åskådningar och partier såväl vid val som i andra kommunala avgöranden.
o o
Vid en övergång till ett en-röstsystem i kommunerna uppkomma
emellertid tvivelsutan en del spörsmål, som lämpligen böra beaktas i
sammanhang härmed, spörsmål, vilka mer eller mindre höra samman
med det krav på garantier, som från vissa håll framförts, när fråga
varit om röstskalans avskaffande eller ändrande. Vid 1912 års riksdag
formulerades denna synpunkt av en talare i första kammaren i satsen:
»ingen rubbning i den graderade skalan annat än i sammanhang med
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 saml. 8 höft. (Nr 9.) 3
18
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
ändringar i självstyrelsens ram». Den uppfattning, som ligger bakom
denna sats, kunna vi icke dela. Det är icke ur den synpunkten, att
ett avskaffande av röstskalan skulle lägga makten i kommunerna i händerna
på element, vilka måste befaras komma att missbruka densamma
och därför behöva instängas inom en trängre befogenhet för den kommunala
självstyrelsen, som det kan vara skäl att betrakta en kommunal
rösträttsreform i samband med vissa andra sidor av den kommunala
organisationen. Man har enligt vår mening icke anledning att hysa en
sådan misstro till de nuvarande små röstägare, som genom en dylik
reform skulle få sitt inflytande mer eller mindre förstärkt. De mindre
röstägarna äro i regel sparsamma och försiktiga med kommunens medel
och vilja ingalunda onödigtvis belasta densamma med utgifter redan
därför, att varje höjning av beskattningen, även om hänsyn tages till
det skattefria avdraget, kännes proportionsvis tyngre, ju mindre den
skattdragande äger och ju svårare det för honom är att få sin inkomst
att räcka till ens för iivets enklaste nödtorft. Någon benägenhet till
oförsiktig kommunal hushållning kan ingalunda påvisas i de kommuner,
där redan nu i följd av särskilda förhållanden de breda folklagren kunna
dominera i kommunens angelägenheter, och lika litet, så vitt vi känna,
någon särskild ensidighet med avseende på tillgodoseende av olika kommunala
ändamål. Med avseende på landsbygden bör särskilt ihågkommas,
att ett avskaffande av röstskalan, såsom ovan påvisats, i stort sett skulle
komma de mindre jordbrukarne till godo, och ingen samhällsklass torde
mera än denna kännetecknas av betänksamhet och obenägenhet för alla
äventyrligheter i den kommunala hushållningen.
Vi måste därför vid övervägande av de med en rösträttsreform sammanhängande
spörsmålen utgå därifrån, att inga sådana åtgärder synas
böra ifrågakomma, som innebära begränsning av den hävdvunna kommunala
självstyrelsens princip. Denna princip är så fast rotad i svensk
uppfattning och har i det stora hela visat så goda frukter, att den icke
bör onödigtvis kringskäras. I anslutning till denna vår uppfattning
kunna vi för vår del icke finna anledning att slå in på den väg, som understundom
föreslagits, nämligen ökad underställning under statsmyndighets
prövning av kommunala beslut, så länge icke några särskilda behov av
komplettering i nuvarande bestämmelser härom framträtt. Vad fordran
på kvalificerad majoritet för vissa beslut beträffar, så utsträcktes denna
fordran i samband med 1909 års reform till nya kategorier av kommunala
avgöranden, men den meningen torde vara rätt allmän, att utsträckningen
åtminstone ur vissa synpunkter varit till tvivelaktig nytta.
I alla händelser kan på intet sätt någon ytterligare skärpning av den
Konstitutionsutskottets utlutande Nr 9.
19
kvalificerade majoriteten (t. ex. från Va till 3 i av de avgivna rösterna)
ifrågakomma, och om någon revision av de nuvarande bestämmelserna
rörande de fall, då sådan majoritet kräves, skulle prövas behövlig, så
måste eu sådan ske med största varsamhet för att ej öka de svårigheter,
som redan nu understundom visat sig för åstadkommande av beslut,
och taga sikte mindre på undandragande av vissa slag av ärenden från
de vanliga omröstningsreglerna än på möjligheten att kräva mer än
enkel majoritet för sådana beslut, som skulle avsevärt öka skattetungan
i kommunen, där denna redan nått en särskild höjd.
I vissa trakter och i kommuner med en viss sammansättning borde
den bästa garantien mot mindre väl övervägda beslut vara införande av
kommunalfullmäktige. Att göra denna institution obligatorisk i alla landskommuner
kunna vi dock icke förorda. På många håll är man starkt
fästad vid den hävdvunna formen för den kommunala självstyrelsen,
nämligen ärendenas behandling av de röstberättigade själva direkt på
kommunalstämman, och i små kommuner, varav vårt land som bekant
har ett stort antal, är denna ordning ju särskilt helt naturlig. Emellertid
torde i sammanhang med ett avskaffande av röstskalan böra tagas i
övervägande, huruvida icke en övergång till kommunalfullmäktigeinstitutionen
kunde underlättas, t. ex. genom att upphäva fordran på kvalificerad
majoritet för sådan övergång. I kommuner med större utsträckning
och särskilda befolkningsförhållanden — såsom exempelvis där
genom någon större industri finnes en stark kontingent av lönearbetare
samlad på en plats, medan kommunens jordbrukare bo spridda på långa
avstånd sins emellan och från platsen för kommunalstämmorna — tränger
sig spörsmålet om en ökad användning av kommunalfullmäktige för övrigt
fram även under nuvarande rösträttsförhållanden.
Det kunde möjligen vidare övervägas, huruvida några särskilda åtgärder
borde vidtagas för att i kommuner, som behandla sina angelägenheter
omedelbart på kommunalstämma, förekomma omogna eller överrumplande
beslut, när det är fråga om ärenden av särskild vikt, såsom
stora anslagsfrågor och väsentligt höjd uttaxering. I sådan riktning har
framkastats möjligheten att kräva förlängning av den tid, under vilken
förslag av denna art skall hava varit framlagt, innan det kan av stämman
behandlas, eller fordra ett visst antal deltagare i stämman (i procent av
de röstberättigade), eller såsom villkor för ett besluts giltighet föreskriva
dess stadfästelse å en andra stämma. Aven dessa frågor torde vara förtjänta
av närmare utredning.
I övrigt synas också ett par andra spörsmål, som tidigare varit
väckta, böra beaktas.
20
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
Det första är frågan om upphävande av rätten att genom ombud
utöva kommunal rösträtt i stad (således också å allmän rådstuga och vid
landstingsmannaval), ett spörsmål, som är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning i anledning av en underdånig framställning från stadsfullmäktige
i Stockholm av den 18 november 1912. Frågan har också förevarit
efter motioner vid 1913 års riksdag. Sistnämnda års konstitutionsutskott
uttalade, att rätten att rösta med fullmakt vid de i kommunalförfattningarna
omförmälda val i stad borde inskränkas, men att, då proposition
i detta ämne av Kungl. Maj:t förebådats till 1914 års riksdag,
skäl icke syutes föreligga för riksdagen att i frågan då vidtaga någon
åtgärd. Denna utskottets avstyrkande hemställan bifölls av båda kamrarna,
av första kammaren dock med uteslutande av utskottets motivering.
Genom regeringskiftet 1914 kom den förebådade propositionen ej
till stånd, men de uppenbara missbruk, vartill den nuvarande rätten att
begagna sig av fullmakt lett i städerna, kräver ovillkorligen rättelse, och
frågan bör således enligt vår mening snarast möjligt upptagas.
Vidare ha under senare tid anmärkningar blivit riktade mot den åtskillnad
mellan stad och land, som nu tinnes ifråga om förhållandet
mellan befolkningssiffran och antalet representanter i landstingen. Motioner
om upphävande av denna åtskillnad ha väckts vid de senaste riksdagarna,
men avstyrkts av konstitutionsutskottet och avslagits av kamrarna
redan av den grund, att motionernas preciserade yrkande icke
varit grundat på någon egentlig utredning. Vid utredning av frågan
om avskaffande av rösträttens hela nuvarande gradering synes emellertid
även spörsmålet om en utjämning av städernas och landsbygdens
representation i landstingen komma i ett nytt läge och böra upptagas
till allvarligt övervägande.
I vad mån sistberörda tvenne frågor stå i så nära sammanhang med
den egentliga kommunala rösträttsfrågan, att de ovillkorligen böra förbindas
med denna, skola vi för närvarande lämna öppet.
Det har icke varit oss möjligt att i fråga om övergång till en-röstsystem
i kommunerna framlägga utarbetade lagförslag. De författningar,
som härför behöva ändras, äro flera, och påkallade ändringar behöva
ägnas den utredning och noggranna formulering, som för närvarande
knappast kan åvägabringas annat än av Kungl. Maj:t. Vi hava på dessa
grunder nödgats inskränka oss till en framställning om skrivelse till
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
21
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande av förslag till den nu gällande
kommunala röstskalans ersättande med en-röstsystem på sätt närmare
framgår av punkt 4:o) här nedan.»
Vid behandlingen av fjolårets motioner blevo de yrkanden, som avsågo
upphävande av bolags och omyndigas rösträtt samt begränsningav
rösträtten vid landstingsmannaval till den kommun, där den röstägande
är bosatt, icke föremål för något allvarligare försök till bemötande.
Reservanterna i konstitutionsutskottet inskränkte sig i dessa
punkter till att åberopa principen av samband mellan skattskyldighet
och kommunal rösträtt samt därjämte göra gällande, att »både den i
kommunen icke mantalsskrivne, men där skattskyldige, den såsom juridisk
person skattepliktige och den från närvaro vid någon stämma för
tillfället förhindrade hava på grund av sin skattskyldighet ekonomiska
intressen att bevaka i kommunen och böra därför icke berövas den rösträtt,
som alltifrån kommunalförfattningarnas tillkomst tillhört dem».
Därutöver anfördes ej heller något under debatterna i kamrarna.
Denna argumentation synes oss fullständigt förfelad.
Av den allmänna grundsatsen, att kommunal rösträtt skall vara''
förbunden med skattskyldighet till kommunen, följer ingalunda, att även
juridiska personer och omyndiga, som erlägga kommunalskatt, skola
innehava rösträtt. Det har såväl i fjolårets motion som vid tidigare
tillfällen, när frågan om de juridiska personernas och de omyndigas
rösträtt varit före, framhållits, att före denna grundsats bör gå en annan,
nämligen att rösträtten förutsätter en person, som utövar den efter eget
omdöme, och att detta villkor icke fylles vare sig av bolagen — vilka
ju bestå av flera personer med ofta växlande uppfattning — eller av de
omyndiga, som icke själva få utöva någon rösträtt utan företrädas av
förmyndaren, vilken därmed får en utökad, ofta mångfaldigad rösträtt
för sin egen räkning. Här ifrågavarande kategorier av kommunal rösträtt
äro anomalier, som redan ur principiell synpunkt måste betecknas
såsom förkastliga, och som i praktiken blivit allt mera förhatliga, ju
mera det visat sig, att de opersonliga rösterna hänsynslöst utnyttjas av
de ekonomiskt privilegierade samhällslager, vilka kunna förfoga över
dem. De under år 191G förrättade valen till landsting och stadsfullmäktige
hava på nytt ådagalagt detta förhållande, om möjligt i större
utsträckning än någonsin förut. \ i skola för övrigt endast understryka
det taktum, som belyses i den av föregående års konstitutionsutskott föranstaltade
utredningen i denna fråga, att rösträtt för juridiska personer
22
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
och omyndiga saknas i de flesta andra länder, även i sådana där rösträtten
liksom hos oss är grundad på skattskyldighet, och att allt ifrån begynnelsen
av de nuvarande svenska kommunallagarnas tillämpning gång
på gång gjorts anlopp mot detta slag av kommunal rösträtt, som sålunda
ingalunda godtagits såsom någon konsekvens av sambandet mellan
skattskyldighet och kommunal rösträtt, på sätt reservanterna i 1916 års
konstitutionsutskott förmenar.
Yad angår begränsningen av rätten att deltaga i landstingsmannaval
hava reservanterna icke anfört något skäl mot denna reform. Den
allmänna hänvisningen till att den i kommunen icke mantalsskrivne, men
där skattskyldige har ekonomiska intressen att bevaka därstädes kan
hava sin giltighet för själva kommunens egna angelägenheter, men om
dem är här icke fråga. Det står fast, att rätten till röstning vid landstingsmannaval,
såsom vi angivit i vår allmänna motivering här ovan,
och såsom närmare utvecklats i 1913 års kungl. proposition i ärendet,
stål'' i strid även med de grunder för den kommunala rösträtten, som
autogos genom 1909 års reform, och ger åt dem, vilka äro skattskyldiga
i flera kommuner, ett rent politiskt privilegium, eftersom landstingsmannavalen
nu över hela landet i främsta rummet ske efter politiska
synpunkter. Detta privilegium bör avskaffas.
I fråga om begränsningen av den tid, under vilken obetalda kommunalutskylder
medföra förlust av kommunal rösträtt, åtnöjde sig reservanterna
i 1916 års konstitutionsutskott med ett rent avslagsyrkande.
Yi kunna å vår sida under sådana förhållanden inskränka oss till att
på nytt understryka de skäl, som ovan anförts för denna reform, lika
mycket ur praktiska kommunala synpunkter som med hänsyn därtill,
att ingen rimlig anledning önnes till en strängare diskvalifikation på
detta område för den kommunala rösträtten än för den politiska.
Mot den sista och viktigaste punkten i 1916 års motioner, angående
utredning och förslag om röstskalans avskaffande och de ändringar i
övrigt, som i detta samband kunde påkallas, gjorde förslagets motståndare
huvudsakligen gällande dels att lika rösträtt för dem som betala
kommunalskatt, skulle innebära vådor för kommunernas förvaltning,
därigenom att sådan rösträtt skulle lämna, enligt reservanterna i konstitutionsutskottet,
»all eller så gott som all makt i kommunerna åt
dem, som erlägga relativt litet eller i vissa fall intet till bärande av de
kommunala bördorna», dels att sådan kommunal rösträtt vore förkastlig
ur den synpunkten, att röstskalan vore »en väsentlig grundval för den
bestående karaktärsskillnaden mellan riksdagens kamrar». Under diskussionen
i riksdagen förekommo därjämte anmärkningar däremot, att
Konstitutionsutskottets utlutande Nr 9.
23
icke tillräckliga »garantier» i motionerna blivit anvisade mot de antagna
vådorna av en lika kommunal rösträtt.
Förstnämnda anmärkning var redan på förhand bemött i motionernas
allmänna motivering, då där framhölls, att det icke finnes någon rimlig
grand till den farhågan, att de nuvarande små röstägarna, som genom
reformen komme att få sitt inflytande mer eller mindre förstärkt, skulle
vara mindre försiktiga och mindre sparsamma vid vården av kommunens
ekonomiska angelägenheter än de större röstägare, som nu hava ett övervägande
inflytande. Detta redan av den grund, att den kommunala beskattningen
kännes proportionsvis tyngre för de små skattdragarne, även
om hänsyn tages till det skattefria avdraget, än för de stora. Den obestridliga
sanningen härav utvecklades ytterligare under diskussionen i
kamrarna och bestyrktes med exempel ur den praktiska erfarenheten på
ett sätt, som gör det överflödigt att här ytterligare belysa detta förhållande.
Vi skola endast anmärka, att själva den avfattning, som
reservanterna i 1916 års konstitutionsutskott givit åt sin argumentation,
synes oss ådagalägga, att åt densamma icke kan tillerkännas något sakligt
berättigande. När reservanterna tala om att makten skulle tillfalla
bl. a. dem, som erlägga »i vissa fall intet till bärande av de kommunala
bördorna», så saknar detta påstående varje grand, eftersom ingen är
röstberättigad i kommunen utan att skatta till densamma. Och vad angår
dem, som erlägga »relativt litet» till täckande av kommunens behov, så
förbise reservanterna på sätt nyss erinrats, att ett skattebidrag av den
mindre bemedlade, vilket är relativt litet i jämförelse med en stor skattebetalares
bidrag, däremot är relativt stort i förhållande till den mindre
bemedlades begränsade skattekraft. Reservanterna utgå i själva verket
icke från den hänsyn till kommunernas förvaltning, som de åberopa,
utan från den uppfattningen, att rösträtten bör vara graderad efter skattebetalningens
storlek i och för sig. Denna grundsats är faktiskt genombruten,
om också på otillräckligt sätt, genom 1907—1909 års förändringar
i den kommunala rösträtten, och den kan efter vår mening över
huvud taget icke längre upprätthållas.
Vid reservationen i 1916 års konstitutionsutskott voro fogade vissa
uppgifter om rösträtt och skatteplikt i ett antal kommuner, avseende
att bestyrka satsen, att den lika rösträtten skulle giva makten i kommunen
åt de lägsta skattebetalarna. Frånsett den omständigheten, att
det icke meddelats, huru dessa kommuner blivit valda och huru beräkningarna
blivit utförda, påvisades under diskussionen i kamrarna, att
dylika beräkningar icke i något avseende äro bevisande för vad reservanterna
med dem vilja styrka. Det är en oriktig förutsättning, att de
24
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
små röstägarna kunna deltaga i val och omröstningen i samma utsträckning
som de stora, och det är fullständigt stridande mot allbekanta
faktiska förhållanden att räkna med dem såsom om de skulle utgöra en
homogen massa, som vare sig i kommunala angelägenheter eller i politiska
(landstingsmannaval) rösta på samma sätt. De små röstägarna
fördela sig mellan olika kommunala och politiska åskådningar, efter allt
att döma i större utsträckning än de stora, och varje försök att statistiskt
visa, att de skulle komma att undertrycka dessa senare, är därföre
på förhand dömt att misslyckas. Söker man åter bilda sig en uppfattning
om huru lika rösträtt skulle verka i fråga om de allmänna samhällsåskådningar,
som bryta sig mot varandra, så hava vi redan framhållit,
att efter allt att döma denna verkan skulle bliva i någon mån
utjämnande men på intet sätt revolutionerande.
Redan i motiveringen till 1916 års motioner påvisades, huru den
gällande röstskalan särskilt verkar nedtryckande på vårt lands talrika
klass av små jordbrukare i förhållande till lönarbetare och löntagare,
och huru denna verkan måste skärpas i samma män som arbetslöner
och andra avlöningar höjas utan att fastighetstaxeringarna stiga i motsvarande
grad. De ekonomiska samhällsförhållanden, i vilka vi nu befinna
oss, måste än yttermera bestyrka riktigheten härav. På alla områden
äro, i samband med penningevärdets hastiga fall och bristen på
arbetskraft, arbetslönerna redan stadda i en stegring, som efter allt att
döma kommer att bliva mer eller mindre konstant. Det anfördes i
diskussionen vid fjolårets riksdag såsom en anmärkning mot den lika
rösträtten, att genom densamma en bonde ej skulle få mera att säga i
kommunen än hans dräng. Argumentet synes oss i och för sig vittna
om ett sådant betraktelsesätt av de medborgerliga rättigheterna, att den
icke kräver något bemötande. Men det kan anmärkas, att med de
arbetslöner, som nu krävas på landsbygden, i många fall en dräng eller
en annan jordbruksarbetare redan kan nå upp till sådan beskattningsbar
inkomst, att han får samma röstetal som en liten jordägare — i vissa
fall kanske högre.
över huvud taget verkar den ekonomiska utveckling, i vilken vårt
land nu är inne, en hastig förskjutning av röstskalan till ytterligare
nackdel för de små jordägare.
Om »garantierna» vid införande av lika kommunal rösträtt hava vi
ingen anledning att tillägga något väsentligt utöver vad som anfördes
i tjolårets motioner och som nu här ovan upprepats. Vi hava icke bestritt,
att man i detta samband bör taga i övervägande sådana spörsmål
som med skäl kunna anses stå i samband med en dylik demokratisering
Konst tint/unsnfskuttcts utlutande. Nr !>.
25
av rösträtten, och även pekat på vissa dylika, såsom utsträckning av
kommunalfullmäktigeinstitutionen — dock utan att den blir obligatorisk
särskilda regler lör behandling av frågor om stora anslag eller
01u väsentligt höjd uttaxering, möjligen också fordran på kvalificerad
majoritet vid beslut, som skulle öka skattetungan i sådana kommuner,
där den nått en särskild höjd. Av de frågor, som i detta sammanhang
för övrigt omnämndes i 1916 års motioner, har den som angår
utjämning av städernas och landsbygdens representationsrätt i landstingen
förevarit vid sagda års riksdag och föranlett ett skrivelseförslag från
konstitutionsutskottet, vilket förslag antogs i andra kammaren men föll
i första. Spörsmålet om begränsning av rätten att rösta med fullmakt
i kommunerna är framfört genom eu i år väckt motion. Att framlägga
uppslag till ytterligare »garantier» kan icke åligga oss, som över huvud
taget icke hava den uppfattningen, att lika rösträtt i kommunerna behöver
föranleda sådana farhågor för den kommunala självstyrelsens missbruk,
som från denna rösträtts motståndare framföras. För övrigt ådagalägger
den av 1916 års konstitutionsutskott förebragta utredningen, att betydande
garantier mot missbruk av den kommunala självstyrelsen redan nu
förefiunas vi hänvisa till avdelningarna om Den borgerliga primärkommunens
befogenheter, Kommunernas beskattningsrätt och garantier i sagda
utredning — och likaså att i andra länder, vilkas föredöme åberopats
vid kraven på garantier, förhållanden i detta avseende äro mycket växlande
samt i väsentliga punkter ej kunna anses jämförliga med de
svenska.
Vidkommande slutligen det skälet mot lika kommunal rösträtt att
densamma skulle genom sina verkningar komma i strid med principen
om en karaktärskillnad mellan riksdagens båda kamrar, är även detta
skäl redan bemött i vår från 1916 års motion upptagna allmänna motivering,
och blev under diskussionerna i kamrarna ytterligare besvarat.
Bland annat belystes närmare det historiska faktum, att hela det tvåkammarsystem,
som genomfördes genom 1863/65 års beslut, ursprungligen
icke var avsett att vila på någon skiljaktighet i den rösträtt, på
vilken de båda kamrarne skulle vila, ehuru efter utfärdande av 1862 års
kommunalförfattningar detta kom att bliva förhållandet, därigenom att
i det slutliga regeringsförslaget landstingen och vissa stadsfullmäktige
gjordes till valkorporationer för första kammaren. Likaså framhölls, vad
anmärkarna på denna punkt synas alldeles underskatta, att även om den
kommunala röstskalan slopas, första kammaren kommer att vila på en
väsentligt annan grund än den andra, nämligen eu rösträtt, som beror
av kommunalskattskyldighet och därmed av ett censusstreck. Efter vår
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 samt. 8 käft. (Kr 9.) 4
26
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
Utskottets
yttrande.
mening är just den allt för stora karaktärsskillnad mellan första och andra
kammaren, som skapas genom den nuvarande kommunala rösträtten, en
allvarlig fara för hela vårt politiska och samhälleliga liv, och det är ett
bland huvudsyftena med våra förslag till den kommunala rösträttens reformering
att åstadkomma förutsättningarna för ett sådant närmande
dem emellan, som utan upphävande av en tillbörlig åtskillnad i deras
karaktär bereder möjlighet till ett bättre och lyckligare samarbete.
V •«*''
O
De anmärkningar, som blivit framställda mot fjolarets liberala motioner
i den kommunala rösträttsfrågan, hava icke på någon punkt kunnat
rubba den framställning, som där gjordes om behovet av en genomgripande
reform på detta område. Däremot har den offentliga diskussionen
ytterligare ådagalagt, att den ståndpunkt, som avvisar varje förändring
i nuvarande bestämmelser, är ohållbar. Det är vår övertygelse, att de
förslag, vi nu på nytt framställa, så väl ur kommunal som ur politisk
synpunkt motsvara sådana djupt berättigade medborgerliga krav, som
icke utan våda för en lugn och sund utveckling kunna undanskjutas.»
Utskottets yttrande.
De av motionärerna framställda förslagen avse dels förändringar i
gällande bestämmelser i fråga om den kommunala rösträtten, dels kvinnas
valbarhet till landstingsman, dels ock medgivande av dagtraktamente åt
sådan landstingsman och suppleant för landstingsman, som bor å ort
där landstinget^ hålles. Utskottet, som upptagit motionerna till behandling
i ett sammanhang, har till grund för sitt utlåtande, i vad avser
först nämnda ämne, lågt den indelning, som förekommer i herrar
Kvarnzelius’ och Edens motioner, men erinrar därom, att de i dessa
motioner upptagna yrkanden ingå som integrerande delar även i herr
Halléns motion. Herrar Källmans och Björlings motioner, som båda avse
ändringar i gällande bestämmelser om den kommunala röstskalan, hav a
i utlåtandet behandlats i samband med frågan om denna skalas fullständiga
avskaffande.
I. Förslag avseende förändringar i fråga om den kommunala rösträtten.
A. Upphävande av den kommunala rösträtten för bolag och omyndiga.
Under denna punkt i herrar Kvarnzelius’ och Edéns motioner yrkas
upphävande av den kommunala rösträtten för bolag och omyndiga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konst itu tio tim tsko t tets utlåtande Nr !).
21
Framställningar i denna riktning hava redan under den närmaste
tiden efter kommunallagarnas tillkomst förekommit inom riksdagen.
Sålunda väcktes 1867 förslag om begränsning av den kommunala rösträtten,
så att »icke ett fåtal personer eller bolag kunde överrösta hundratals
medborgare inom kommunen». Vid lagutskottets avstyrkande utlåtande
fanns fogad en anmärkningsvärd reservation av professor
Ribbing, däri han sökte uppvisa ohållbarbeten av bestämmelserna om
bolags rösträtt. Eftersom de rättigheter, man tilläde ett bolag, i själva
verket utgjorde allenast summan av bolagsmännens sammanlagda rättigheter,
fann reservanten principielt oriktigt, att bolaget såsom sådant
tillerkändes rösträtt i kommunala angelägenheter. Grunden till missnöjet
med rådande rösträttsförhållanden läge enligt reservantens mening
förnämligast i bolagens rösträtt och det hopande av röster på en hand,
som vore en följd av den form, varunder bolagets rösträtt utövades.
Denna rösträtt borde därför i stället utövas av varje bolagsmedlem
efter proportionell eller bestämd del i bolagets egendom eller inkomst
på det ställe, där bolaget dreve sin verksamhet. Andra kammaren
biföll professor Ribbings reservation, varemot första kammaren antog
utskottets hemställan.
Förslag om avskaffande av bland annat aktiebolags rösträtt hava
framställts vid 1868, 1884 och 1893 års riksdagar, utan att vinna kamrarnas
bifall. Vid 1899 års riksdag antog andra kammaren ett inom
lagutskottet, vid dess behandling av åtskilliga motioner rörande den
kommunala rösträtten reservationsvis framställt yrkande, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Magt
göra frågan om bolags kommunala rösträtt till föremål för utredning
samt till riksdagen inkomma med de förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning. Första kammaren biträdde emellertid utskottets hemställan,
vadan skrivelseförslaget förföll. Frågan om upphävande av
den rösträtt, som må utövas för omyndig, bolag eller samfälld egendom,
upptogs sedermera i samband med 1907 års rösträttsförslag samt vid
1908 års riksdag i särskilda, inom andra kammaren väckta motioner.
Dessa föranledde emellertid ej till någon riksdagens åtgärd. Yrkandet
om bolagsrösträttens upphävande har vidare i princip godkänts av andra
kammaren vid 1911, 1912 och 1913 års riksdagar, vid 1914 års senare
riksdag samt 1916 års riksdag.
1 den år 1913 framlagda kung], propositionen i ämnet, vari föreslogs
upphävande av rösträtten för bolag och omyndiga, yttrade departementschefen
bland annat, att personligheten måste anses vara grundläggande
för den kommunala rösträtten. Bakom varje röst borde stå en person,
Historik.
Deri kungl.
prop. 1913.
28
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
som läte sin röstgivning bestämmas av sin efter moget övervägande bildade
personliga uppfattning i de kommunala angelägenheterna. Skattskyldigheten
kunde endast betraktas såsom ett rösträttsstreck, icke såsom grund
för krav på rösträtt och därför måste — vilken uppfattning man än
kunde hysa rörande behovet och lämpligheten av nämnda rösträttsstreck
— den rösträtt som enligt gällande bestämmelser tillkomme bolag och
andra opersonliga sammanslutningar, betraktas såsom en anomali och
därför böra avskaffas. Genom den kommunala rösträttsreformen av år
1909 hade vidare med de större möjligheter till inflytande, som densamma
medfört för de smärre skattebetalarna, intresset för och deltagandet
i det kommunala livet väsentligt ökats. Kravet på ställningstagande
även till de kommunala frågorna hade blivit allmännare, och
härmed hade oegentligheten av den rösträtt, som tillkomme bolag och
andra juridiska personer, kommit att framstå allt klarare. Särskilt i
fråga om sådana kommunala val, där de politiska synpunkterna trädde
i förgrunden, såsom stadsfullmäktigeval och landstingsmannaval, måste
det inflytande, som kunde erhållas genom dispositionen över opersonliga
röster, betecknas såsom i hög grad stötande.
Emot ett avskaffande av bolags rösträtt hade invänts, att deras
intressen i de särskilda kommunerna därefter icke skulle kunna tillbörligen
bevakas. Under frågans tidigare skede framställdes därför
förslag om en fördelning av bolagens rösträtt å delägarna. Såsom
emellertid redan då framhölls, mötte mot en fördelning av bolagens
röster å delägarna stora praktiska svårigheter, och att tillerkänna envar
delägare i ett bolag rösträtt i den kommun, där bolaget dreve sin
rörelse, för den andel av bolagets inkomst, som belöpte på honom,
skulle medföra en ökning av bolagets inflytande i det kommunala livet,
och kunde sålunda ej ifrågasättas. Ovan anförda farhåga torde ej
heller böra tillmätas större vikt, då ju i regel inom kommunerna funnes
personer, som på grund av delägarskap eller annat förhållande till de
olika bolagen torde finna med sitt intresse överensstämmande att med
sin personliga rösträtt bevaka dessas bästa. Departementschefen tvekade
därför icke att hemställa, att den kommunala rösträtt, som för
närvarande tillkomme bolag och andra juridiska personer, måtte avskaffas.
Delvis enahanda synpunkter som de nu framhållna gällde även om
den rösträtt, som förmyndare ägde utöva för omyndig. Den omyndige
ägde ej de personliga förutsättningar, som måste krävas av den, som
tillerkändes medbestämmanderätt i de kommunala angelägenheterna, och
hans skattskyldighet borde ej i och för sig medföra, _ att rösträtt finge
utövas för honom, eller rättare hans förmögenhet. Åven förmyndares
Krnditu li amu taka tfa (x utlåtande Nr It.
29
rösträtt för omyndig borde därför upphöra. — Det skulle kunna ifrågasättas,
att såsom följd av personlighetsprincipen avskaffa jämväl den
rösträtt, som tillkomme stärbhus. Genom en sådan åtgärd skulle emellertid
ett icke ringa antal medborgare, som eljest innehade för rösträtt
erforderliga kvalifikationer, berövas sin rösträtt. På grund av den
äktenskapliga förmögenhetsgemenskapen inginge ej sällan afl en röstägande
kommunalmedlems egendom i ett stärbhus och, så länge stärbhuset
vore oskiftat, skulle nämnda röstägande vara i avsaknad av kommunal
rösträtt. Detta skulle i synnerhet vara betänkligt, därest förhållandena
i boet voro sådana — vilket ofta torde inträffa särskilt å
landsbygden — att det vore önskvärt, att stärbhusdelägarna någon tid
levde i oskiftat bo. Emellertid gällde dessa skäl naturligtvis endast
för myndiga delägare i boet. Att låta förmyndare utöva rösträtt för
omyndig, som vore delägare i oskiftat bo, under det förmyndares rösträtt
för omyndig i övrigt borttoges, måste vara mindre lämpligt. Rösträtt
borde sålunda få utövas allenast för sådant dödsbo, däri myndig
delägare funnes; där de myndige delägarna voro flera, finge rösträtten
såsom för närvarande utövas genom ombud. Den eller de sålunda röstberättigade
dödsbodelägarna skulle rösta för hela boet. Detta innebure
visserligen så till vida en inkonsekvens, som därigenom omyndigs inkomst
kunde inverka på röstvärdet, men den inkonsekvensen syntes
ofrånkomlig, så länge en röstskala, graderad efter inkomsten, bibehölles,
då man naturligen ej kunde fingera ett arvskifte för bestämmande
av särskilda rösttal för de olika delägarna.
Konstitutionsutskottet vid 1913 års riksdag anslöt sig till Kungl.
Maj:ts förslag, att rösträtten för bolag borde upphävas. Utskottet fann
de skäl, som av departementschefen utvecklats, oemotsägliga. Våra
dagars hastigt stegrade kommunala liv måste enligt utskottets mening
byggas på personligheten, på personligheternas arbete och åskådning
av kommunernas intressen och behov, och att bibehålla en röstning av
opersonliga bolag vore därmed oförenligt. Utskottet påpekade även,
att, så länge bolagens rösträtt bibehölles, den stadgade begränsningen
av antalet röster vore illusorisk, i det att en person kunde rösta icke
blott med 40 röster för sig själv utan också med lika många röster
för vart och ett av de bolag, vars ombud han kunde bliva, vilket måste
anses strida mot andan i den 1909 genomförda begränsningen.
I likhet med konstitutionsutskottet vid 1916 års riksdag erinrar
utskottet om att rösträtt för juridiska personer saknas i det stora flertalet
av de länder, vilkas kommunala rösträttsförhållanden undersökts
Konstitu
tionsutskottet
1013.
Utskottets
yttrande.
30
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
av 1916 års konstitutionsutskott, nämligen i Norge, Danmark, England,
Frankrike, Holland och Belgien samt i en del tyska stater.
På grund av vad sålunda anförts och under åberopande tillika av
de skål, som i herrar Kvarnzelius’ och Edens motioner under denna
punkt framställts, får utskottet tillstyrka nämnda motioner i förevarande
del.
B. Begränsning av rätten att deltaga i landstingsmannaval till den kommun,
inom vilken röstägande är mantalsskriven.
I herrar Kvarnzelius’ och Edens motioner yrkas, att rätten att deltaga
i landstingsmannaval måtte begränsas till den kommun, inom vilken
röstägande är mantalsskriven. Såsom motionärerna erinra, fanns
ett sådant förslag upptaget i den kungliga propositionen vid 1913 års
riksdag. Däri framhölls, att därest personlighetsprincipen genomfördes
beträffande den kommunala rösträtten, det kunde ifrågasättas att i
sammanhang därmed begränsa rösträttens utövning till mantalsskrivningskommunen.
Vad landstingsmannavalen anginge, fann departementschefen,
att frågan om en sådan inskränkning av valrätten omedelbart
kunde upptagas. Den politiska karaktären av dessa val hade blivit
mer och mer förhärskande och i samma mån hade det också framstått
såsom mera stötande, att personer kunnat deltaga i dessa val på flera
ställen. Att just i fråga om dessa val med fullt ''genomförd politisk
innebörd det stadgade röstmaximum kommit att överskridas, vore ock
i hög grad stridande mot grunderna för den begränsning av den kommunala
rösträtten, som genomfördes i sammanhang med 1909 års rösträttsreform.
En rättelse härutinnan måste därför också vara en naturlig
utveckling av andan i denna rösträttsreform. Av dessa skäl föreslog
departementschefen, att bestämmelse meddelades därom, att rätt att deltaga
i landstingsmannaval måtte tillkomma kommunalt röstberättigad
allenast inom kommun, där han vore mantalsskriven. I enlighet med
denna hemställan avfattades ock förslag till ändringar i § 5 av förordningen
om landsting. Konstitutionsutskottet förklarade sig dela
uppfattningen om det berättigade i dessa synpunkter och tillstyrkte
den föreslagna lagändringen, vilken även av andra kammaren antogs.
Åven konstitutionsutskottet vid 1916 års riksdag tillstyrkte ett av
herrar Kvarnzelius och Eden då framlagt förslag av samma innehåll,
som det nu ifrågavarande, och förslaget vann också denna gång andra
kammarens bifall.
Utskottet finner i likhet med 1916 års konstitutionsutskott de ovan
anförda argumenten för ifrågavarande begränsning av rösträtten vid
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr !).
3!
landstingsmannaval alltjämt övertygande och l''år sålunda förorda motionärernas
yrkande i denna riktning.
C. Det kommunala utskyldsstreckets begränsning.
För närvarande fordras för valrätt till riksdagens andra kammare
bland annat att hava erlagt de utskylder till stat och kommun, vilka
förfallit till betalning under de tre närmaste kalenderåren före det år,
då val skall äga rum. Kommunalförordningarna åter uppställa såsom
villkor för rösträtts utövning, att vederbörande icke häftar tor oguldna
kommunalutskylder över huvud taget.
I herrar Kvarnzelius’ och Edens motioner hemställes nu om skrivelse
till Kung!. Maj:t med anhållan, att efter verkställd utredning förslag
måtte för riksdagen framläggas om begränsning av den tid, under
vilken obetalda utskylder medföra förlust av kommunal rösträtt, enligt
i huvudsak samma grunder, som äro bestämda i fråga om den politiska
rösträtten.
Förevarande spörsmål framfördes senast vid 1913 års riksdag, vid
1914 års senare riksdag och vid 1916 års riksdag genom i ämnet
väckta motioner, i anledning varav samma års konstitutionsutskott förordade
skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t.
Konstitutionsutskottet vid 1913 års riksdag yttrade, att vad i den
då föreliggande motionen förordats syntes utskottet från praktisk synpunkt
innebära en given fördel, då därigenom en välbehövlig lättnad
skulle vinnas i fråga om kontrollen över att den fordrade skattskyldigheten
fullgjorts. För närvarande torde nämligen på många håll,
där obetalda utskylder kvarstode såsom diskvalificerande för rösträtt
ända till tio år, mycket stora svårigheter möta vid röstlängdens uppgörande.
Den olika praxis, som kommunerna följde i fråga om »efterskänkande»
av obetalda utskylder — varmed diskvalifikationen upphörde
— eller »avkortning» av desamma — varigenom de avfördes ur
kommunens räkenskaper men fortforo att diskvalificera för rösträtten —
borde också enligt utskottets mening påkalla en reglering. Utskottet
funne ej heller, att några principiella betänkligheter behövde hysas
mot införande på det kommunala området av bestämmelser i berörda
ämne, motsvarande dem, som redan gällde beträffande den politiska
rösträtten. I vad 1913 års konstitutionsutskott sålunda anfört instämde
även konstitutionsutskotten vid 1914 års senare riksdag samt 1916 års
riksdag.
Vid berörda tre riksdagar blev utskottets hemställan godkänd av
andra kammaren, men avslagen av den första.
32
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr .0.
Herrar
Kvarnzelius
och Edéns
motioner.
Konstitutions
utskottet
1916.
Under åberopande av motiveringen till herrar Kvarnzelius’ och
Edéns motioner vid denna punkt samt av konstitutionsutskottets ovanberörda
utlåtanden nr 25 vid 1913 års riksdag, nr L6 vid 1914 års
senare riksdag och nr 19 vid 1916 års riksdag får utskottet hemställa
om bifall till motionerna i förevarande del.
D. Röstberäkningen.
1 herrar Edéns och Kvarnzelius’ motioner framföres kravet på lika
kommunal rösträtt. Motionärerna påvisa en rad av missförhållanden,
som framträtt, allt eftersom erfarenhet vunnits om den gällande röstskalans
verkningar, och hävda, att det icke gives någon annan tillfredsställande
lösning av denna fråga än hela röstskalans avskaffande.
Vid 1916 års riksdag framförde motionärerna i sina då avgivna
motioner angående den kommunala rösträtten samma yrkande som det
nu förevarande, och detta yrkande blev då tillstyrkt av konstitutionsutskottet
och bifallet av andra kammaren. 1916 års konstitutionsutskott
yttrade i denna del löljancfe:
»Utskottet delar motionärernas uppfattning, att den nuvarande röstskalan
är behäftad med svåra brister. Särskilt anmärkningsvärd är den
ogynnsamma ställning, vari den 40-gradiga skalan ställt innehavare av
jordbruksfastighet. Utskottet hänvisar i detta avseende till de belysande
sifferuppgifter, som anföras i motionerna. Det lärer icke heller kunna
bestridas, att varje slags gradering av röstskalan måste bliva godtycklig.
Med full rätt framhålla ock motionärerna, att kunskaper, erfarenhet och
förmåga att verka i kommunens angelägenheter icke äro beroende av
eller stå i motsvarighet till förmögenhet och inkomst, och att rösträttens
gradering efter inkomst måste anses som en obillighet och en orättfärdighet.
Av den vid utlåtandet fogade bilagan* framgår ock, att kravet på
lika rösträtt alltifrån de gällande kommunallagarnas tillkomst åtskilliga
gånger framförts i svenska riksdagen, liksom att en graderad röstskala
är okänd i de allra flesta främmande länder, i vilka förhållandena eljest
äro jämförliga med de hos oss rådande. Det behöver näppeligen befaras,
att en valrättsordning, som i så många andra länder befunnits
tillfredsställande och naturlig, skulle visa sig olämplig eller skadlig i
vårt land. Såsom i motionerna påpekas, torde för övrigt en reform i
här förordad riktning icke verka så revolutionerande, som mången före
-
* Här utesluten.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
33
ställt sig. Utskottet kan fördenskull icke finna det annat än riktigt,
att när nu orättvisor och den inre orimligheten i den gällande röstskalan
allt starkare framträda, man på en gång tager steget ut till
lika rösträtt.
I nyssnämnda motioner ifrågasattes även i detta sammanhang, huruvida
några åtgärder borde vidtagas för att, särskilt i kommuner, som
behandla sina angelägenheter omedelbart på kommunalstämma, förekomma
omogna eller överrumplande beslut, när det är fråga om ärenden
av synnerlig vikt, såsom stora anslagsfrågor och väsentligt höjd
uttaxering. Såsom exempel på möjliga åtgärder av denna art nämnas
bestämmelser om förlängning av den tid, under vilken dylika förslag
skola ha varit framlagda, innan de kunna av stämman behandlas, eller
om krav på visst antal deltagare i stämman (i procent av de röstberättigade),
eller om stadfästelse å en andra stämma såsom villkor för ett
besluts giltighet. Någon begränsning av den hävdvunna kommunala
självstyrelsen anse motionärerna dock ej böra ifrågakomma.
Till belysning av dessa spörsmål hänvisar utskottet till den inom
dess kansli verkställda utredningen''0 rörande så väl omfattningen av de
svenska kommunernas självstyrelse som motsvarande förhållanden inom
åtskilliga främmande länder. Det torde av denna utredning framgå, att
redan för närvarande kommunallagstiftningen uppställer betydande garantier
mot missbruk av den kommunala självstyrelsen. De borgerliga
primärkommunernas befogenheter äro i olika riktningar begränsade.
De ämnen, varom dessa kommuner kunna besluta, angivas visserligen
med det obestämda uttrycket »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter»,
men i praxis har nämnda begrepp fixerats på ett sätt,
som måste anses innebära ganska betryggande säkerhet mot kommunala
åtgärder eller beslut i frågor, som ligga mera fjärran från kommunernas
egentliga uppgifter. Kommunernas beskattningsrätt är visserligen
icke på det sättet begränsad, att någon viss maximihöjd bestämts för
de skatter, kommunen kan utdebitera — såsom fallet är på sina håll i
utlandet -— men kommunen är hänvisad till en i lag angiven skatteform,
utan möjlighet alltså att ändra grunderna för beskattningen eller
att välja bland olika skatteformer. Enligt gällande skattelagstiftning
drabba ock kommunalutskylderna särskilt hårt de mindre inkomsttagarna.
I beskattningshänseende torde de svenska kommunerna ha
mindre vidsträckta befogenheter än kommunerna i vissa andra länder,
där den kommunala självstyrelsen i andra riktningar är mindre omfat
-
* Här utesluten.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 sand. 8 käft. (Nr 9.)
5
34
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
Utskottets
yttrande■
Herr Hallens
motion.
Herr
Källmans
motioner.
tande än i Sverige. Vidare kräves enligt den svenska lagstiftningen
kvalificerad majoritet för inånga kommunala beslut, varjämte en del
beslut skola godkännas av Konungens befallningshavande eller underställas
Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse.
Utskottet måste för sin del biträda den uppfattning, som i motionerna
gjorts gällande, att några inskränkningar i den kommunala självstyrelsens
princip icke böra ifrågasättas såsom en följd av den graderade
röstskalans avskaffande.»
Under åberopande av de skäl, som anförts av 1916 års konstitutionsutskott
och i motionärernas framställning får utskottet förorda det
av motionärerna framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om förslag till sådana lagändringar, varigenom den graderade
röstskalan ersättes med bestämmelser om en röst för varje röstberättigad.
I herr Halléns motion hemställes om skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om utredning och förslag till sådana ändringar i gällande
kommunallagar, att den kommunala rösträtten kommer att byggas på
grundval av allmän och lika rösträtt för såväl män som kvinnor. Utskottet
får hemställa, att motionen i den mån den ej kan anses besvarad
genom utskottets framställningar under A)—D) här ovan icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Herr Källmans yrkande (motionerna i andra kammaren nr 126—128)
har till utgångspunkt det förhållandet, att i följd av de s. k. rörliga
avdrag, som enligt bevillningsförordningen eller tillfällig bevillningslagstiftning
kunna medgivas bl. a. familjeförsörjare med många barn, dessa
få vidkännas en avsevärd reducering i sitt röstetal. Han föreslår. till
undvikande av denna olägenhet, att till grund för den kommunala rösträtten
skulle läggas den till bevillning taxerade inkomsten, ej såsom
f. n. det s. k. beskattningsbara beloppet. Yrkandet innebär alltså i
själva verket en ökning i röstetalen för vissa grupper av inkomsttagare,
ej blott för familjeförsörjare, eller med andra ord en omläggning i
vissa delar av den kommunala röstskalan. De mest framträdande dragen
i denna skala jämförd med den nu gällande (varvid ifråga om denna förutsattes,
att inga s. k. rörliga avdrag skett) äro, att mindre röstetal än
5 ej vidare skulle förekomma för sådana personer, vilkas rösträtt grundas
s
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
35
enbart på inkomst av kapital och arbete, att ett väsentligt ökat inflytande
(4 å 5 röster) skulle såväl i stad som å landet komma innehavare
av inkomster mellan 500 och 1,150 kronor till del, och att i stad
dessutom inflytandet skulle ökas, om än ej i samma grad (3 å 4 röster),
för inkomsttagare upp till 1,800 kronor. Någon egentlig motivering
för denna revision av röstskalan har motionären icke förebragt, lika
litet som någon utredning rörande dess konsekvenser. Sedan utskottet
beslutat tillstyrka eu utredning angående den graderade skalans fullständiga
avskaffande, har emellertid anledning icke ansetts föreligga
att ingå på en närmare prövning av herr Källmans motioner, vilka
genom tillstyrkandet av herrar Kvarnzelius’ och Edéns motioner torde
få anses besvarade.
Som nyssberörda av utskottet tillstyrkta förslag om utredning även
innefattar förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i
Stockholm, torde härigenom likaledes herr Björlings förslag om införande
i nämnda förordning av den i övriga kommunalförfattningar stadgade
röstskalan få anses besvarat. Emot en omedelbar lagändring i
motionens syfte möter den betänkligheten, att en ändring i bestämmelserna
om röstberäkning torde föranleda ändringar även i vissa andra
av förordningens bestämmelser.
11. Kvinnas valbarhet till landsting.
I herr Halléns motion yrkas sådan ändring i § 10 landstingsförordningen,
att kvinna skulle bliva valbar till landstinget.
Enligt utskottets mening finnes intet hållbart skäl för att utestänga
kvinnorna från valbarhet till landstingen, allraminst sedan de genom
1907 års reform blivit valbara till de med landstingen i många avseenden
jämställda stadsfullmäktigekorporationerna och således även till
sådana som, i likhet med landstingen, hava att utse ledamöter i riksdagens
första kammare. Utskottet har därför funnit sig böra biträda
motionärens förslag i detta avseende.
III. Dagtraktamente åt sådan landstingsman och suppleant för landstingsman,
som bor ä ort, där landstinget hålles.
1912 års riksdag beslöt sådan ändring av § 24 landstingsförordningen,
att därigenom landstingsman och suppleant, som ej bor å den
ort, där landstinget hålles, berättigas att förutom reseersättning komma
Herr
Björlingt
motion.
36
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
i åtnjutande av ett dagtraktamente av sex kronor. I herr Halléns
motion yrkas nu, att samma förmån måtte beredas samtliga landstingsman
och suppleanter. Utskottet påpekar, att konstitutionsutskottet vid
1912 års riksdag tillstyrkte en i andra kammaren då väckt motion, vari
föreslagits dagtraktamente åt samtliga 1 andstingsmän och suppleanter.
Sedan första kammaren emellertid i överensstämmelse med en vid utskottets
utlåtande fogad reservation beslutat den ändring-i det väckta
förslaget, att dagtraktamentet allenast skulle utgå till landstingsman
och suppleant, som ej var bosatt å den ort landstinget hölls, blev
nämnda reservation bifallen jämväl i andra kammaren enligt ett därom
under debatten framställt yrkande. Därvid framhölls emellertid från
dem, som bildat utskottets majoritet, att frågan icke kunde anses slutgiltigt
löst, förrän dagtraktamente tillerkänts samtliga landstingsmän
och suppleanter. Denna ståndpunkt intogs också av konstitutionsutskottet
och andra kammaren vid 1916 års riksdag.
I likhet med konstitutionsutskotten vid 1912 och 1916 års riksdagar
anser utskottet, att dagtraktamente bör tillkomma även landstingsman
och suppleant, bosatt å ort, där landsting hålles. Den åtskillnad mellan
landstingsmän, boende å residensorten, och andra landstingsmän, vilken
erhållit uttryck i nuvarande bestämmelser, torde enligt utskottets mening
ej kunna upprätthållas, och utskottet får därför tillstyrka bifall till
motionen i nu ifrågavarande avseende.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
l:o) att riksdagen med bifall till herr Ivvarnzelius’
m. fl. och herr Edens m. fl. motioner måtte för sin
del antaga följande förslag till
a) Lag om ändrad lydelse av §§ 8—10 i förordningen
om kommunalstyrelse pa landet den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att §§ 8—10 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars
1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:
§ »•
Envar myndig, välfräjdad svensk undersåte —
— — överläggningar och beslut.
Enahanda rättighet tillkommer oskiftat dödsbo,
däri myndig delägare finnes.
%i O O
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
37
I 9-
För fastighet, som innehaves av landbo eller
arrendator, röstar innehavaren.
För oskiftat dödsbo, däri allenast en myndig delägare
finnes, utövas rösträtten av denne. Aro i boet
flera myndiga delägare, må de utse ett ombud att å
kommunalstämma för boet talan föra.
För näring — — — må ej röstas.
• § io.
Mom. 1. I överläggningar och beslut, som angå
ärenden, gemensamma för hela kommunen, deltaga
samtliga i kommunen röstberättigade.
Mom. 2. Angår ärende endast i mantal satt jord,
tillkommer talan och rösträtt allenast dem, som sådan
jord innebava.
I ärende, som nu sägs, tillkomma talan och rösträtt
jämväl omyndig, bolag och oskiftat dödsbo.
För omyndig röstar förmyndaren eller, där flera
äro förmyndare, den som dessa bland sig utse.
Ej må för samfälld egendom mer än en person
talan föra. För bolag må bolaget eller dess styrelse
och för oskiftat bo delägarna i boet ombud utse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918;
b) Lag om ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862.
Härigenom förordnas, att §§ 9 och 10 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862
skola erhålla följande ändrade lydelse:
§ 9.
Envar myndig, välfräjdad svensk undersåte —
— — oguldna stadsutskylder, är med den i § 10
stadgade inskränkning berättigad att---stadens
medlemmar förbehållna.
Enahanda rättighet tillkommer oskiftat dödsbo,
däri myndig delägare finnes.
38
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
§ 10.
För oskiftat dödsbo, däri allenast en myndig delägare
finnes, utövas rösträtten av denne. Aro i boet
flera myndiga delägare, må de utse ett ombud att vid
allmän rådstuga för boet talan föra.
För näring eller — — — må ej röstas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918;
c) Lag om ändrad lydelse av §§ 7 och 8 i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj
1862.
Härigenom förordnas, att §§ 7 och 8 i förordningen
om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj
1862^ skola erhålla följande ändrade lydelse:
§ 1-
Envar myndig, välfräjdad svensk undersåte —
— — oguldna stadsutskylder, är, med den i § 8
mom. 1 stadgade inskränkning, berättigad att i val av
stadsfullmäktige deltaga.
Enahanda rättighet tillkommer oskiftat dödsbo,
däri myndig delägare finnes.
§ 8.
Mom. 1. För oskiftat dödsbo, däri allenast en
myndig delägare finnes, utövas rösträtten av denne.
Åro i boet flera myndiga delägare, må de utse ett ombud
att vid valet för boet rösträtt utöva.
För näring eller--— må ej röstas.
Mom. 2. Röstägande är berättigad---vitt
nens
underskrift bestyrkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918;
2:o) att riksdagen med bifall till förutnämnda
motioner likaledes måtte för sin del antaga följande
förslag till
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
39
Lag om ändrad lydelse av § 5 mom. 1 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862.
Härigenom forordnas, att § 5 mom. 1 i förordningen
om landsting den 21 mars 1862 skall erhålla
följande ändrade lydelse:
§ 5.
Rätt att deltaga i landstingsmannaval tillkommer
inom den kommun, där han är mantalsskriven, envar
i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918;
3:o) att riksdagen med bifall till förutnämnda
motioner måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning
låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till
sådana ändringar i gällande kommunalförfattningar, att
den tid, under vilken obetalda kommunalutskylder
medföra förlust av kommunal rösträtt, begränsas enligt
i huvudsak samma grunder, som äro bestämda i
fråga om den politiska rösträtten;
_ 4:o) att riksdagen med bifall till förutnämnda
motioner likaledes måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning
låta utarbeta och för riksdagen framlägga
förslag till sådana ändringar i gällande kommunalförfattningar,
att den nuvarande kommunala röstskalan
avskaffas och ersättes med bestämmelser, enligt vilka
var och en, som betalar skatt till kommunen, skall
äga en röst, ävensom till de ändringar i övrigt i
nämnda författningar, som, i anslutning till vad i motionerna
anförts, anses böra i sammanhang härmed
komma till stånd;
40
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
5:o) att herr Björlings motion må anses besvarad
genom utskottets hemställan under punkt 4:o) här ovan;
6:o) att herr Källmans ifrågavarande motioner
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan
under punkt 4:o) här ovan;
7:o) att riksdagen med anledning av herr Halléns
m. fl. motion måtte för sin del besluta följande ändrade
lydelse av § 10 i förordningen om landsting:
§ io.
Valbar till landstingsman är envar inom landstingsområdet
röstberättigad man eller kvinna, som
uppnått tjugufem års ålder.
Landstingsman kan ej vara:
a), b), c), och d) (lika med nuvarande bestämmelser).
Gift kvinna, som är röstberättigad, vare ej på
den grund, att hon står under mannens målsmanskap,
obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.
För valbarhet till suppleant erfordras samma
egenskaper som för valbarhet till landstingsman.
Landstingsman eller suppleant må ej kunna uppdraget
sig avsäga, såvida han ej i fyra år tjänstgjort
såsom landstingsman eller uppnått 60 års ålder eller
eljest uppgiver hinder, som av landstinget godkännes.
Väljes kvinna till landstingsman eller suppleant,
äger hon när som helst avsäga sig uppdraget;
8:o) att riksdagen med anledning av herr Halléns
m. fl. motion måtte för sin del besluta följande ändrade
lydelse av § 24 i förordningen om landsting:
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
41
§ 24.
Landstingsman eller suppleant åtnjuter av landstingets
medel i dagtraktamente under landstingets
möte sex kronor ävensom ersättning för resekostnaden
fram och åter beräknad efter skjutslega för en häst,
där icke järnväg är att tillgå eller ångbåtslägenliet
begagnas, men efter avgiften i andra klassens vagn
på järnväg, där sådan finnes, och för en hyttplats
eller, när hyttplats ej förekommer, en salongsplats på
ångfartyg, där resan såmedelst sker;
9:o) att herr Halléns m. fl. motion, i vad den ej
blivit genom utskottets hemställan under punkterna
l:o)—4:o) samt 7:o) och 8:o) här ovan besvarad, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 mars 1917.
På utskottets vägnar:
SAM. CLASON.
I utskottets handläggning av i detta utlåtande behandlade ärenden hava deltagit:
vid behandlingen av dels herrar Kvarnzelius’ och Ed eris motioner, dels herr Hallens
motion, i vad densamma ej avser kvinnas valbarhet till landstingsman och arvode åt landstingsman,
dels ock herr Källmans motioner: Herrar Eden*, Clason, Hellberg, K. J. Ekman*,
Mannheimer, von Geijer, von Mentzer, Olof Olsson, Stadener, von Bahr, Meurling *,
Larsson i Västerås, Magnusson i Tumhult, Räf, Hallén, Ericsson i Vallsta *, Sterne,
Karlsson i Mo, Andersson i Höckerum och Svensson i Skönsberg;
vid behandlingen av herr Halléns motion, i vad den avser kvinnas valbarhet till
landstingsman och arvode åt landstingsman, bosatta i stad, där landsting hålles: Herrar Edén*,
Clason, Hellberg, K. J. Ekman *, Mannheimer, von Geijer, von Mentzer, Stadener, von
Bahr, Meurling*, Oscar Olsson*, Larsson i Västerås, Magnusson i Tumhult, Räf, Hallén,
Ericsson i Vallsta *, Sterne, Karlsson i Mo, Andersson i Höckerum och Svensson i
Skönsberg;
vid behandlingen av herr Björlings motion: Herrar Clason, Hellberg, Bellinder,
Mannheimer, von Mentzer, Olof Olsson, von Bahr, greve Alexander Hamilton, Gullberg*,
Flensburg*, Räf, Beckman i Linköping*, Kropp, Sterne, Janson i Kungsör*,
Magnusson i Kalmar, Karlsson i Mo, Andersson i Höckerum, Svensson i Skönsberg
och Sjöberg.
•* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 5 sand. 8 höft. (Nr 9.)
6
42
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
Reservationer:
A. I fråga om olika punkter av utskottets hemställan:
Vid punkt l:o), 2:o) och 4:o) av utskottets hemställan:
av herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer, von Bahr,
Meurling, Magnusson i Tumhult, Räf: Karlsson i Mo och Andersson i
Höckerum, vilka anfört:
2 Grundläggande för den nuvarande anordningen av den kommunala
rösträtten i vårt land hava i synnerhet två omständigheter varit.
Den ena har varit hänsynen till kommunernas egen förvaltning. Ur
denna synpunkt har det ansetts otillrådligt att lämna all eller så gott
som all makt i kommunerna åt dem, som erlägga relativt litet eller i
vissa fall intet till bärande av de kommunala bördorna. Den andra
har varit det förhållande, att den kommunala rösträttens anordning är
en väseutlig grundval för den bestående karaktärsskillnaden mellan
riksdagens båda kamrar. Båda dessa synpunkter hava från tillkomsten
av nu gällande kommunalförfattningar och nuvarande riksdagsordning
alltjämt fasthållits såsom avgörande skäl mot införande av lika rösträtt
i de kommunala angelägenheterna. De fasthöllos också vid den
så nyligen som 1907—1909 verkställda, genomgripande omläggningen
av den politiska och kommunala rösträtten i vårt land. Vi anse dessa
skäl äga samma giltighet nu som tidigare och hava på denna grund
icke kunnat tillstyrka de framlagda förslagen i vad de avse vare sig
införande av lika rösträtt inom kommunerna eller rent av borttagande
av kommunal skattskyldighet såsom villkor för kommunal rösträtt.
Med hänsyn till kommunernas ekonomi erinra vi härvid tillika därom,
att de svenska kommunerna i stort sett äga större beskattningsmakt,
men äro underkastade mindre statskontroll, än vad fallet är flerstädes
i andra länder, exempelvis sådana kulturländer som England, Frankrike
och Tyskland.
Vad särskilt angår den nuvarande graderade skalan, vilja vi därjämte
påpeka, att denna i sin nuvarande gestaltning faktiskt ger de
lägst beskattade ett starkt inflytande på de kommunala avgörandena.
Det hade varit vår önskan att genom en statistisk översikt med stickprov
från olika slag av kommuner och från skilda delar av landet närmare
söka belysa förhållandet mellan rösträtt och skatteplikt, och utskottet
har i år i motsats mot i fjol gått i föranstaltande om anordnande
av en sådan utredning. Då densamma emellertid icke hunnit
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr !).
43
avslutas före utskottets slutbehandling av ärendet, bär det icke varit
oss möjligt att i vår reservation meddela dess resultat. Av de siffror,
som förlidet år kunde anföras från några kommuner, likasom ock av
allmänt kända förhållanden, är det emellertid fullt tydligt, dels att de
lägst beskattade redan nu äga mycket stora möjligheter att göra sig
gällande inom kommunerna, dels att införande av lika kommunal rösträtt
skulle giva all makt i kommunerna åt dem, som blott med en
mycket ringa del bidraga till de kommunala bördorna.
Av den principiella ståndpunkt vi intaga beträffande sambandet
mellan skattskyldighet och kommunal rösträtt följer, att vi icke heller
kunnat tillstyrka de framlagda motionerna i vad de avse vare sig den
kommunala rösträttens begränsning till mantalsskrivningskommunen, eller
upphävande av s. k. opersonliga kommunmedlemmars rösträtt. Både
deri i kommunen icke mantalsskrivne, men där skattskyldige och den såsom
juridisk person skattepliktige hava på grund av sin skattskyldighet
ekonomiska intressen att bevaka i kommunen och böra därför icke
berövas den rösträtt, som alltifrån kommunalförfattningarnas tillkomst
tillhört dem.
På dessa grunder hava vi inom utskottet yrkat avslag på punkt
l:o, 2:o och 4:o av utskottets hemställan.
Vid punkt 3:o) av utskottets hemställan:
av herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer, von Bahr,
Meuvling och Andersson i Höckerum, som yttrat:
»I fråga om den av utskottet under punkt 3:o) gjorda hemställan
om skrivelse till Kung!. Maj:t angående utredning och förslag rörande
begränsning av den tid, under vilken obetalda kommunalutskylder medföra
förlust av kommunal rösträtt, hava vi icke funnit skäl frångå den
ståndpunkt härutinnan, som vid 1913, 1914 och 1916 års riksdagar intogs
av reservanterna mot motsvarande förslag av utskottet.
Vi hava alltså inom utskottet yrkat avslag å denna punkt av utskottets
hemställan.»
Vid punkt 7:o) av utskottets hemställan:
av herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer, von Bahr,
Meurling, Magnusson i Tumhult, Räf, Karlsson i Mo och Andersson i
Höckerum, vilka yttrat:
»Det i hr Halléns motion framställda förslaget, att kvinna skulle
bliva valbar till landstinget, finna vi ej vara av något behov påkallat
och hava därför yrkat, att utskottet skulle avstyrka motionen.»
44
KonstitutionssJcottets utlåtande Nr .9.
Vid punkt 8:o) av utskottets hemställan:
av herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, von Merit*zer, von Bahr,
Meurling och Andersson i Höckerum, vilka yttrat:
»Då år 1912 dagtraktamente bestämdes för landstingsman, som ej
bo å den ort, där landstinget hålles, motiverades detta därmed, att det
syntes utgöra en skälig gottgörelse för de extra kostnader, som vederbörande
under sin bortovaro från hemmet och under sin vistelse vid
landstinget finge vidkännas. Ersättningen finge däremot icke betraktas
såsom en avlöning för det förtroendeuppdrag landstingsmannaskapet
innebure. Den åtskillnad mellan landstingsmän, som bo å residensorten,
och landstingsmän, som för sin vistelse därstädes måste underkasta sig
extra kostnader, vilken sålunda erhållit sitt uttryck i nuvarande bestämmelser,
fann konstitutionsutskottet vid 1914 års senare riksdag i sakens
natur väl grundad och avstyrkte därför ett då framlagt förslag om
ändring därutinnan. Då vi dela den uppfattning, som utskottet 1914
intog, hava vi även nu yrkat avslag jämväl i denna punkt.»
B. I fråga om motiveringen:
Vid avdelningen I. D i utskottets motivering:
1) i vad den avser herrar Halléns och Källmans motioner:
av herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, von Mentzer, von Bahr,
Meurling, Magnusson i Tumhult, Räf, Karlsson i Mo och Andersson i
Höckerum;
2) i vad den avser herr Björlings motion:
av herrar Clason, Bellinder, von Mentzer, von Bahr, greve Alexander
Hamilton, Flensburg, Räf, Beckman i Linköping, Karlsson i Mo och
Andersson i Höckerum.
Dessutom hava herrar Olof Olsson, Larsson i Västerås, Hallén,
Sterne och Svensson i Skönsberg anfört följande:
»I den av den socialdemokratiska riksdagsgruppen väckta motionen
har, såsom av utskottsutlåtandet framgår, endast den föreslagna ändringen
av landstingsförordningens § 10 och § 24 vunnit utskottets bifall. Vårt
utredningsyrkande angående allmän och lika kommunal rösträtt för såväl
män som kvinnor har däremot av utskottet avstyrkts liksom ock vårt
förslag till de omedelbara ändringar i kommunallagarna, som genomförandet
av den lika kommunala rösträtten kräver.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 9.
45
Då emellertid utskottet tillstyrkt de av herr Kvarnzelius m. fl. och
herr Eden m. fl. framförda motionerna, innebär detta även ur vårt partis
synpunkt, att avsevärda framsteg vunnits på vägen till allmän och lika
kommunal rösträtt. Enligt utskottets förslag skulle nämligen följande
resultat uppnås:
den 40-gradiga röstskalan avskaffas och lika rösträtt införes,
det kommunala utskyldsstrecket begränsas, så att endast oguldna
kommunalutskylder för de senaste tre åren utgöra diskvalifikationsgrund,
rösträtten för bolag och omyndiga upphäves och
rätten att deltaga i landstingsmannaval begränsas för den röstägande
till den kommun, där han är skriven.
Vi ha funnit dessa av utskottet nu tillstyrkta reformer vara. av den
betydelse för personlighetsprincipens genomförande i det kommunala
livet, att vi, sedan vårt förslag i dessa delar avslagits och för att något
positivt resultat skulle om möjligt vinnas, i utskottet understött dessa
yrkanden. Särskilt den graderade röstskalans slopande öppnar möjligheten
till den demokratisering av första kammaren som jämte personlighetsprincipens
genomförande vid den kommunala rösträtten varit
målet för våra strävanden.
Med allt erkännande härav vilja vi dock icke fördölja, att vi anse
de yrkanden för otillräckliga, som framställts av utskottet under punkterna
3:o) och 4:o). Både utskyldsstreckets bibehållande, låt vara i
modifierad form, samt kravet att endast den, som betalar skatt till
kommunen, skall äga rösträtt, synes oss alltjämt vara allt för strama
begränsningar i rösträtten. Fortfarande skall utskyldsstrecket, i likhet
med vad fallet är i fråga om den politiska rösträtten, efter utskottets
förslag bliva icke blott ett s. k. ordentlighetsstreck, utan också drabba
stora skaror av medborgare blint och orättvist. Likaledes komma avsevärda
samhällsgrupper, som av olika orsaker för närvarande icke äro
skattepliktiga, att hållas utestängda från allt deltagande i det kommunala
livet. Då vi emellertid av praktiska skäl ej denna gång vid frågans
avgörande i utskottet vidblivit våra yrkanden, vilja vi dock härmed
hava förbehållit oss rätt att vid ett kommande tillfälle åter framföra
dessa våra krav, vilkas slutliga genomförande för oss ter sig som
den naturliga konsekvensen av den ståndpunkt, vartill utskottet nu
kommit.:»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (2)
2 kopplingar.
- Rskr. 1917:106 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion om ändring av § 24 i kungl. förordningen om landsting den 21 mars 1862. s. 6 i texten
- Rskr. 1917:107 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning och förslag angående det kommunala utskyldsstre s. 8 i texten