Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till riksdagen angående ändrad lydelse av 1, 2 och 4 ,§,§ i lagen den 14 september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad in. in.

1917-02-12 · 11 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:3, Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till riksdagen angående ändrad lydelse av 1, 2 och 4 ,§,§ i lagen den 14 september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad in. in.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

t

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 15 februari 1917 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av justitieombudsmannens framställning till

riksdagen angående ändrad lydelse av 1, 2 och 4 ,§,§ i

lagen den 14 september 1906 angående förordnande av

rättegångsbiträde åt häktad in. in.

Närvarande'', herrar Petersson i Lidingö villastad, Gezelius*, Stärner, Aloxanderson,

greve Spens, Petrén. Dahl, Tisell*, Permansson*, SchotteLindqvist

i Stockholm*, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping,

Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjäl och Borg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Till lagutskottet har hänvisats en av justitieombudsmannen i den av

honom till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse gjord framställning

om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i lagen den 14 september 1906

angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad m. in.

Den avgivna framställningen är av följande lydelse:

»Sedan min uppmärksamhet blivit fäst därå, att bestämmelserna i lagen

den 14 september 1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt

häktad i vissa hänseenden ej kunde anses tillfredsställande, särskilt därutinnan

att lagen har avseende allenast å biträde åt häktad vid underdomstol,

men icke å sådant biträde åt häktad vid talans utförande och

bevakande i högre rätt, lämnade jag styrelsen för Sveriges advokatsamfund

tillfälle att till mig avgiva yttrande, i vad mån enligt styrelsens mening

ändring av ifrågavarande las: vore erforderlig eller önskvärd.

Med anledning därav inkom styrelsen med yttrande, i vilket styrelsen

i ovan angivna hänseende framhöll vissa önskemål, vilkas tillgodoseende

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 3 höft. (Nr 3.) 1

Justdieombudsmanntm

framställ - ning.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 3.

enligt dess erfarenhet syntes behövligt. Styrelsen anförde i huvpdsak

följande;

''Förordnande såsom försvarsadvokat borde lämnas åt den, som av den

häktade själv föreslås, så snart denne icke knnde anses vara olämplig för

uppdraget; uttryckligt stadgande härom vore på sin plats.

I de fall, då den häktade ej föreslagit någon viss person, vore det

naturligtvis önskvärt, att förordnande lämnades åt rättsbildad advokat, där

sådan funnes. Att, såsom mångenstädes vore brukligt även å orter, där

god tillgång till rättsbildade advokater funnes, uppdraget i stället lämnades

åt yngre landsstatstjänstemän utan erfarenhet i rättegångsväsendet,

ledde otvivelaktigt därtill, att ändamålet med ifrågavarande lag onödigtvis

förfelades. Bleve det gängse sed, att lagen av länsstyrelserna exploaterades

till biinkomster åt länsstyrelsernas extra tjänstemän, så hade

det måhända rent av varit bättre, att lagen aldrig kommit till, enär genom

befintligheten av rättegångsbiträdet domstolens uppmärksamhet åt att tillvarataga

den häktades intressen kunde slappas, utan att den häktade finge

motsvarande stöd i rättegångsbiträdet, om denne vore främmande för hithörande

angelägenheter.

Lagen hade på många håll tolkats på det sätt, att domstol ansett sig

förhindrad att tillerkänna biträdet annan ersättning än för inställelse vid

rätten. Givetvis borde ersättning beredas ej blott för de direkta kostnader,

som vore nödiga för ett ändamålsenligt och legitimt utförande av

försvaret, utan även för det besvär och arbete, rättegångsbiträdet kunde

hava haft utom rätta i och för försvarets beredande, såsom besök hos den

häktade, besök och samtal med andra personer, forskningar efter vittnen,

konferenser med sakkunniga, anskaffande av sakkunnigas utlåtanden, uppsättande

av skrifter m. m. dylikt, vilket arbete i vidlyftigare saker vore

långt mera krävande än blotta inställelsen inför rätten. Ett förtydligande

av lagen i denna riktning vore därför synnerligen önskvärt.

Det vore också önskvärt, att i lagen gåves föreskrift därom, att åt den

förordnade försvararen lämnades underrättelse om den tid, då ett mål,

som förklarats vilande, skulle upptagas till vidare behandling. Att brottmål

förklaras vilande, vore numera mycket vanligt, särskilt för inhämtande

av yttrande av fängelseläkare och av medicinalstyrelsen, och med nu gällande

författningar funnes ingen garanti för vare sig att rättegångsbiträdet bleve

i förväg underrättat om tiden för målets upptagande eller att den häktade

därom bleve underrättad i så god tid, att han, även om övriga förutsättningar

därför funnes, kunde underrätta sitt biträde om tiden för rannsakningens

återupptagande.

Eu häktad svarandes behov av biträde upphörde emellertid ingalunda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 3. *>

därmed, att målet blivit avdömt av underdomstolen. Även om det torde

vara sällsynt, att man därefter kan åstadkomma väsentliga rättelser i bevismaterialet,

så hände det så mycket oftare, att saken åven i överrätterna

behövde rättskunnig belysning ur den tilltalades synpunkt. Det vore alldeles

säkert, att de biträden, som genom fängelsemyndigheternas eller länsstvrelsernas

försorg bestås åt häktade vid uppsättande av besvärsskrifter,

ytterst sällan ägde erforderlig juridisk sakkunskap och att de knappast

någonsin toge någon befattning med bevismaterialets förbättrande. Lagen

borde därför utsträckas att gälla även biträde vid överrätterna. Förordnande

borde i sådana fall meddelas av vederbörande länsstyrelse och torde

även kunna från början meddelas, avseende eventuellt alla tre instanserna.

Om ersättning borde vederbörande domstolsinstans jämlikt 15 kap. 12 §

rättegångsbalken besluta.’

De av styrelsen för Sveriges advokatsamfund sålunda uttalade önskemålen

synas mig värda beaktande. De peka på bristfälligheter i lagstiftningen,

vilkas avhjälpande synes mig vara av behovet påkallat. Den mest

påfallande bristen, som uti ifrågavarande hänseenden vidlåder lagen, är

enligt mitt förmenande den av mig ovan anmärkta, eller att lagen icke har

avseende å rättegångsbiträde åt häktad i de två högre instanserna.

Enligt 1 § i lagen äger Konungens befallningshavande på därom av

den häktade framställd begäran förordna lämplig person att honom biträda

vid rätten, d, v. s. vid häradsrätt eller rådhusrätt, såsom av lagens innehåll

i övrigt framgår. Under vissa förutsättningar äger i stället rätten

förordna biträde åt den häktade.

Ifrågavarande lag kompletteras emellertid av bestämmelserna i 12 ^

i lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende a införande

av lagen om ändring i vissa delar av rättegångsbalken. Enligt sistnämnda §

åligger det Konungens befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte

tillse, att häktad person, som i målet vill anföra besvär eller avgiva annan

inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej saknar

nödigt biträde.

Sistberörda bestämmelse kan emellertid ej anses på ett tillfredsställande

sätt fylla sitt ändamål. Vid förordnande av dylikt biträde åt häktad

kan förfaras på två olika sätt. Antingen förordnas den häktades

rättegångsbiträde från underrätten att biträda honom jämväl med skrifters

uppsättande m. m. vid utförande av talan i högre rätt, eller ock får någon

fångvårds- eller landsstatstjänsteman, med eller utan särskilt förordnande,

i uppdrag att i angivna hänseende biträda den häktade. Nu är emellertid

att märka, att de i 4 § av 1906 års lag förekommande bestämmelserna

rörande ersättning av allmänna medel åt häktads rättegångsbiträde hava

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

avseende allenast å sådant biträde, som jämlikt 1 § i samma lag förordnas

att biträda den häktade vid underrätten. Rörande ersättning åt

den person, som jämlikt 1901 års promulgationslag får i uppdrag att vid

uppsättande av skrifter till högre rätt m. m. biträda den häktade, finnes

däremot ej någon som helst bestämmelse. Därav har ansetts följa, att

för biträde i sistberörda hänseende ersättning ej kan utdömas. Härpå

finnes klart och tydligt prejudikat från högsta instans (Holm, N. J. A.

1911 sid. 47). I ett rättsfall har dock högsta domstolen tillerkänt fängelsepastor,

vilken såsom tolk biträtt häktad, finsktalande person med uppsättande

av förklaring till Konungen, ersättning av allmänna medel. (N.

J. A. 1909 sid. 177).

Då emellertid den, som förordnas biträda häktad vid exempelvis

besvärs anförande, icke anses äga rätt till ersättning därför av statsverket

— och av den häktade kan biträdet i regel ej utfå gottgörelse, då denne

oftast lärer vara medellös — torde det i praxis ofta eller oftast bliva någon

fångvårdstjänstemän, som får i uppdrag att biträda den häktade i sådana

fall. Naturligt är då, att, enär sålunda förordnade tjänstemän i regel sakna

närmare kännedom om målet och ofta dessutom kanske nödig kompetens,

uppdraget i regel måste bliva sämre utfört, än om detsamma lämnats åt

praktiserande jurist, som biträtt den häktade vid underrätten och på

den grund förut är inne i målet samt dessutom besitter erfarenhet i

rättegångsväsendet.

Med den obegränsade rätt, som enligt svensk lag förefinnes för parter

att i högre instans förete nya bevis, och med hänsyn till det i överrätterna

helt och hållet skriftliga rättegångsförfarandet, kan det emellertid för den

häktade vara av lika stor vikt att i högre instans erhålla sakkunnig juridisk

hjälp i rättegången som vid underrätten.

Enligt min mening måste det betecknas såsom en verklig brist i lagen,

att den häktade, på grund därav att ersättning av allmänna medel i sådant

fall icke utgår, icke jämväl vid talans utförande i högre rätt kan få biträde

av den advokat, vilken uppträtt såsom hans försvarsadvokat inför underrätten.

I en del fall kan visserligen denne vara villig att utan särskild

ersättning biträda sin klient även i överdomstolarna, men givet är, att

ersättningsfrågan i andra fall kan öva inverkan, så att försvarsadvokaten

från underrätten vid fullföljd av målet icke är villig att vidare åtaga sig

den häktades sak.

Promulgationslagens ifrågavarande bestämmelse synes mig vara byggd

på den förutsättningen, att någon tjänsteman skall biträda den häktade

allenast med uppsättandet av skriftliga handlingar men icke alls lämna

sin medverkan till åstadkommande av eventuellt behövlig ytterligare ut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 3. a

redning i saken, förebringande av motbevisning eller dylikt. Denna till

synes till grund för nämnda bestämmelse liggande uppfattning anser jag

emellertid icke riktig. Stundom kan ett mål genom underrättens utslag

komma i delvis nytt läge, exempelvis därigenom att rätten tillämpat annat

lagrum än som från svarandesidan under rannsakningen förväntats. Ny

utredning i målet kan då med anledning av underrättsutslaget bliva nödvändig

att åvägabringa för att med utsikt till framgång kunna överklaga

utslaget. I sådana — och även i andra — fall kan den häktade vid talans

fullföljd till högre rätt hava kanske större behov av försvarsadvokat än

vid underrätten. På ovan anförda skäl anser jag lagbestämmelserna böra

ändras i den riktning, att Konungens befallningshavande tillerkännes befogenhet

att förordna rättegångsbiträde åt häktad jämväl vid talans utförande

eller bevakande i högre rätt samt att även sålunda förordnat rättegångsbiträde

tillerkännes rätt till ersättning av allmänna medel.

Beträffande vidare de av advokatsamfundets styrelse i övrigt framförda

önskemålen, finner jag det riktigt, att, där den häktade begär förordnande

för viss person att biträda honom, den sålunda föreslagne också

bör förordnas, om han ej befinnes olämplig, samt att stadgande härom

inflyter i lagen, även om det icke skulle vara alldeles nödigt, då det

nämligen i allmänhet torde vara praxis redan nu.

Viktigare anser jag emellertid vara, att i lagen stadgas, att till rättegångsbiträde

för häktad bör i främsta rummet förordnas rättsbildad advokat,

där sådan finnes på platsen eller ändock utan alltför stor kostnad

är att för ändamålet tillgå. Att utnyttja lagens bestämmelser till att medelst

dylika uppdrag förskaffa landsstatstjänstemän biinkomster, varom advokatsamfundets

styrelse ordat., kan jag icke undgå att finna förkastligt. Det

synes mig ligga i sakens natur, att det, där icke hinder därför möter, bör

vara en praktiserande jurist, åt vilken sådant advokatuppdrag gives. Lagens

ändamål kan, på sätt jag ovan antytt, eljest förfelas, då nämnda tjänstemän

i regel icke lära hava samma förutsättningar för uppdragets utförande

som advokater, inom vilkas vanliga verksamhetsområde dylika uppdrag lalla.

Att ersättning för uppdraget, på sätt samfundets styrelse framhållit,

bör omfatta både biträdets å saken havda utgifter och arvode för sakens

utförande, synes mig uppenbart. Tolkas gällande lag på sina håll i motsatt

riktning, är det desto större skäl, att lagen i denna del förtydligas.

Att ålägga vederbörande domstol att, då rannsakningsmål angående

häktad förklarats vilande och därefter åter utsättes till behandling inför

domstolen, underrätta den häktades rättegångsbiträde om tiden för rannsakningens

förnyade företagande, synes mig vara av mindre vikt och icke

äga någon större praktisk betydelse. Jag föreställer mig nämligen, att i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

de allra flesta dylika fall rättegångsbiträdet på ett eller armat sätt före

den utsatta rannsakningsdagen bliver därom underkunnig och att det således

endast är i enstaka undantagsfall, som rättegångsbiträde icke därom

erhållit underrättelse i behörig tid. Då advokatsamfundets styrelse emellertid

påyrkat meddelande av lagföreskrift i ämnet och detta yrkande måste

antagas vara grundat på praktisk erfarenhet hos ledamöter av samfundet,

vill jag icke undandraga mig att lämna min medverkan till undanröjande

av det missförhållande, som sålunda vitsordats föreligga. Emellertid anser

jag saken i allt fall icke vara av den vikt, att lagändring för ändamålet

behöver ske. Det torde vara tillräckligt att fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

på saken med anhållan, att Kungl. Maj:t måtte genom cirkulär

anmoda föreståndarna för rikets fängelser och kronohäkten att i dylika

fall, efter det besked erhållits om utsatt tid för förnyad rannsaknings företagande,

därom ofördröjligen underrätta den häktades rättegångsbiträde.

Detta synes mig vara det enklaste sättet att nå det åsyftade målet. I varje

fall förefaller det lämpligare att låta detta åliggande vila på fängelsets

eller häktets föreståndare än på domstolen. Föreståndaren måste antagas

alltid i god tid erhålla vetskap om tiden för en sådan förnyad rannsakning,

så att han bliver i tillfälle att i sin ordning underrätta biträdet.

Vice häradshövdingen Axel Carlson har uti en till mig i detta ämne

ingiven skrift fäst min uppmärksamhet därå, att försvarsadvokat för häktad

bäst behöves under den tid, då polisundersökning rörande det brott, för

vilket han häktats, pågår och då möjligheter för anskaffande av motbevisning

till hans fredande äro ojämförligt mycket större än efter en tids

förlopp.

Jämväl i sistberörda ämne har styrelsen för advokatsamfundet avgivit

yttrande.

På detta spörsmål skall jag emellertid icke ingå här av den anledning,

att detsamma såsom en detalj ingår i den fråga av större räckvidd,

uti vilken 1914 års senare riksdag avlåtit skrivelse till Konungen.

Jag syftar härvid på riksdagens skrivelse den 11 augusti 1914, varigenom

riksdagen anhöll, att Kungl. Maj:t måtte, i ändamål att avhjälpa bristen

på tidsenliga och fullständiga bestämmelser rörande förundersökning och

häktning i brottmål, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till

lagstiftning i dessa ämnen. Denna fråga är fortfarande, på sätt annorstädes

i denna berättelse omförmäles (avdeln. II nr 12 och avdeln. IV nr

14), på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

Slutligen må anmärkas, att den föreslagna ändringen i 1 § av 1906

års lag förutsätter däremot svarande ändring i 12 § av 1901 års promulgationslag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag härmed vördsamt hemställa,

att riksdagen måtte för sin del antaga följande två lagar, nämligen:

l:o Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i lagen den 14 september 1906

(ingående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 4 §§ i lagen den 14 september

1906 angående förordnande av rättegångsbiträde åt häktad skola erhålla

följande ändrade lydelse:

1 §‘

Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, varå

straffarbete efter lag följa kan, hjälp i rättegången och säger han sig ej

själv kunna biträde anskaffa, förordne Konungens befallningshavande lämplig

person att honom i målet biträda. Kommer den, som till biträde

förordnats, ej vid rannsakningen tillstädes, eller framställes först vid rätten

begäran om biträde, varde biträde av rätten förordnat, om lämplig person

linnes att tillgå. Ej må den omständigheten, att biträde ej kan av rätten

anskaffas, utgöra hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde

blivit i målet hört, må dock icke, mot den häktades bestridande, slutligt

utslag av rätten meddelas.

Konungens befallningshavande äge ock, efter därom av den häktade

framställd begäran, förordna biträde åt honom vid talans utförande och

bevakande i högre rätt.

2 §•

Begär häktad att såsom rättegångsbiträde få använda viss person, bär

denne förordnas, där han ej befnnes olämplig.

Till biträde bör, där sådan finnes att tillgå, företrädesvis förordnas

person, vilken allmänneligen såsom rättegångsfullmäktig brukas.

Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som därtill förordnats,

äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten finner honom

hava giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas.

4 §•

Rättegångsbiträde, varom i denna lag sägs, njute av allmänna medel

gottgörelse för sina å saken havda utgifter och skäligt arvode, efter ty

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

Uukottets

yttrande.

rätten bestämmer. Beslut om sådan ersättning gånge i verkställighet, ändå

att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked'' om beslutet skall utan avgift

genast tillhandahållas biträdet. I slutliga utslaget pröve rätten, huruvida

ersättningen skall till statsverket återgäldas, vare sig av allmän åklagare

eller av enskild part. Ej må åklagare eller målsägande därtill förpliktas

i annat fall, än då åtalet blivit utan skäl anställt, ej heller den

tilltalade, där han ej varder till ansvar i målet dömd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

2:o Lag

om ändrad lydelse av 12 § i lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas

skall i avseende å införande av lagen

om ändring i vissa delar av rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 12 § i lagen den 14 juni 1901 om vad

iakttagas skall i avseende å införande av lagen onj ändring i vissa delar

av rättegångsbalken skall erhålla följande ändrade lydelse:

I stället — — — — — — — — — förordnas:

Konungens befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte åligger

tillse, att häktad person, som i målet vill anföra besvär eller avgiva annan

inlaga till högre rätt eller ock göra ansökan om nåd, därvid ej saknar

nödigt biträde. Om förordnande av sådant biträde, så ock om ersättning

till honom gäller vad särskilt är stadgat.

Ingiver —--— — — — — — delgivandet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1918.

Justitieombudsmannen har med sin förevarande framställning åsyftat sådana

ändringar i gällande bestämmelser angående rättegångsbiträde åt häktad,

att häktad, om målet fullföljes i högre instans, må kunna jämväl där komma

i åtnjutande av biträde i rättegången af samma art, som han enligt 1906 års

lag äger åtnj uta vid underrätt, och att ersättning av allmänna medel må utgå

till dylikt biträde även vid målets fullföljd i överrätt; att om den häktade

begär förordnande för viss person att honom biträda, den sålunda föreslagne

också bör förordnas, om han ej befinnes olämplig; att till rättegångsbiträde

för häktad bör i främsta rummet förordnas rättsbildad advokat,

där sådan finnes på platsen eller ändock utan alltför stor kostnad

är att för ändamålet tillgå; samt att den ersättning, som utgår till biträ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 3. 9

det, kommer att omfatta både biträdets å saken havda utgifter och arvode

för sakens utförande.

De av justitieombudsmannen framlagda lagförslagen lämna emellertid

rum för åtskilliga anmärkningar.

Till eu början är att märka, att 1906 års lag avser allenast sådan

häktad, som misstänkes för brott, varå straffarbete efter lag följa kan,

samt sådant biträde, som kräves i själva rättegången, varemot stadgandet

i 12 § av 1901 års promulgationslag till rättegångsbalken avser varje häktad

samt ej blott inlagor till högre rätt utan även ansökan om nåd. Denna

åtskillnad synes ej hava blivit vid förslagens utarbetande uppmärksammad.

Ett införande i sistnämnda § av där föreslagna tillägg skulle bland annat

av denna grund medföra oklarhet om rätta innebörden och räckvidden av

paragrafens stadgande.

Den vittgående rätt för häktad att få till rättegångsbiträde förordnad

den person, som han begär, vilken upptages i 2 § av förslaget till ändringar

i 1906 års lag, lärer icke kunna godtagas. Enligt förslaget är ej

annan inskränkning gjord i denna rätt, än att den föreslagne ej må förordnas,

där han finnes olämplig. En dylik olämplighetsförklaring av domstol

eller Konungens befallningshavande måste alltid bliva av synnerligen ömtålig

och grannlaga art, och ett stadgande sådant som det föreslagna torde

knappast kunna meddelas, utan att den som träffas därav lämnas tillfälle

att få detsammas befogenhet dragen under högre myndighets prövning.

Men frånsett detta lärer det ej kunna skäligen ifrågasättas, att den häktade

skall äga att utan hänsyn till kostnaderna för statsverket påkalla viss

person till biträde exempelvis från avlägsen ort, ehuru rättsbildat och

lämpligt biträde finnes att tillgå på platsen. Grundsatsen måste vara den,

att den häktades intresse visserligen skall tillgodoses, men att statsverket

ej skall betungas med större kostnader än som äro nödiga.

Det föreslagna nya andra stycket i 2 § torde näppeligen vara ett lyckligt

uttryck för vad justitieombudsmannen enligt motiven avsett att därmed

uttala, eller att till biträde bör i främsta rummet förordnas rättsbildad

advokat, där sådan finnes på platsen eller ändock utan alltför stor kostnad

är att för ändamålet tillgå. Likaså synes förhållandet mellan detta

stycke och paragrafens första stycke vara oklart därutinnan, att tvivelsmål

kunna uppstå, huruvida den häktades uttalade önskan eller bestämmelsen

i förevarande stycke skall i händelse av kollision vara avgörande ifråga

om personvalet.

Enligt 4 § i 1906 års lag skall rättegångsbiträde, varom i lagen handlas,

njuta »skälig ersättning av allmänna medel efter ty rätten bestämmer». Enligt

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 3 käft. (Nr 3.) 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

justitieombudsmannens förslag skulle detta ändras därhän, att biträdet skulle

äga åtnjuta »gottgörelse för sina å saken havda utgifter och skäligt arvode

efter ty rätten bestämmer». Härmed åsyftas, att biträdet skulle äga utbekomma

ersättning för — såsom styrelsen för Sveriges advokatsamfund

i dess av justitieombudsmannen åberopade utlåtande uttrycker sig — »det

besvär och arbete rättegångsbiträdet kunde hava haft utom rätta i och

för försvarets beredande, såsom besök hos den häktade, besök och samtal

med andra personer, forskningar efter vittnen, konferenser med sakkunniga,

anskaffande af sakkunnigas utlåtanden, uppsättande av skrifter m. m. dylikt».

Avfattningen synes emellertid kunna föranleda det missförstånd, att rätten

icke skulle äga ingå i bedömande av, huruvida dylika åtgöranden och därav

föranledda kostnader stode i skäligt eller rimligt förhållande till den sak,

varom fråga vore, eller kunnat vara av verklig betydelse för målets avgörande.

Då lagens nuvarande bestämmelse, att biträdet skall njuta

»skälig ersättning» icke lärer lägga hinder i vägen för utdömande av

ersättning även för skäliga kostnader av nu ifrågavarande art, kan ifrågasättas,

huruvida lagändring i denna del må vara erforderlig. Om, såsom

justitieombudsmannen anför, gällande lag på sina håll tolkas i motsatt

riktning, synes den naturliga utvägen vara, att genom fullföljd av talan

mot dylikt beslut få lagens riktiga tolkning fastslagen.

Då utskottet icke är i tillfälle att underkasta de framlagda förslagen

sådan omarbetning, som med hänsyn till ovan framställda anmärkningar

är nödig, finner sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall till justitieombudsmannens

framställning.

Emellertid finner utskottet lika med justitieombudsmannen önskvärt,

att gällande bestämmelser om rättegångsbiträde åt häktad undergå sådan

ändring, att den häktade må kunna erhålla nödigt biträde i rättegången

vid överrätt lika väl som vid underdomstol, att vid förordnande av rättegångsbiträde

tillbörlig och skälig hänsyn tages till den häktades förslag i

avseende på personvalet samt att till rättegångsbiträde förordnas rättsbildad

advokat, där hinder därför icke möter och statsverket icke därigenom

oskäligen betungas; och anser utskottet, att skrivelse härom bör

till Kungl. Maj:t avlåtas.

Med anledning härav hemställer utskottet,

l:o) att justitieombudsmannens förevarande framställning

icke må av riksdagen bifallas;

2:o) att riksdagen, i anledning av justitieombudsmannens

framställning, må i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa, att Kungl. Majt täcktes låta utarbeta förslag

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Lagutskottets utlåtande Nr 3.

till ändring i gällande lagstiftning ang

biträde åt häktad i syfte att ovan av

önskemål varda så långt ske kan tillg

Stockholm den 12 februari 1917.

På lagutskottets vägnar:

ående rättegångsutskottet

angivna

odosedda.

ALBERT PETERSSON.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:24 Skrivelse till Konungen i anledning av justitieombudsmannens framställning till riksdagen angående ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ i lagen den 44 september 11)0 s. 2 i texten