Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition medförslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förhud i *vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom m. m. dels ock i anledning av därav väckta motioner.

1917-04-27 · 26 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 21 av 26 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:46, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition medförslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förhud i *vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom m. m. dels ock i anledning av därav väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1917 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition medförslag

till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen

den 4 maj 1906 angående förhud i *vissa fall för bolag

och förening att förvärva fast egendom m. m. dels ock

i anledning av därav väckta motioner.

Närvarande: herrar Lindhagen, Gezelius, Stärner, K. Larsson, Högberg, Alexanderson,

Dahl, von Sydow,* Klöf beck,* Persson i Norrköping, Karlsson

i Fjöl, Borg, Holmdahl, Zelahn, Rehn och Lorentzon.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 16 mars 1917 dagtecknad proposition, nr 164, har

Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast

egendom;

2) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning

i rätten att erhålla ägostyckning; samt

3) lag om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den

27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring.

Propositionen, såvitt fråga är om det förstnämnda förslaget, har

hänvisats till lagutskottet och i övrigt till jordbruksutskottet.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det till lagutskottets

granskning överlämnade förslaget, får utskottet hänvisa till propositionen.

Bihang till riksdagens protokoll 1911. 9 samt. 35 käft. (Nr 46.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Herr Ingeströms

motion.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft

två i anledning av densamma väckta motioner, en i första kammaren,

nr 124, av herr Ingeström och en i andra kammaren, nr 397, av herrar

Nils Helger, Gustaf Flognfält, J. P. Igel, Joh:s Hedström, Alfred Persson,

X. A:son Berg, Albert Mossberg och II. E. Nordström.

I den sista motionens syfte har herr Axel Schotte instämt.

I den förstnämnda motionen har anförts följande:

»I en till riksdagen avlämnad proposition nr 164 av den 16 mars

1917 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogade förslag till tre särskilda lagar om ändrad lydelse av

dels 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa

fall för bolag och förening att förvärva fast egendom,

dels 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att

erhålla ägostyckning, och

dels 20 § 1 mom. och 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning,

ägostyckning och jordavsöndring.

Med dessa förslag avses att utsträcka de ovannämnda i huvudsak

för Norrland gällande författningarna jämväl till Värmlands län.

En utsträckning av den s. k. norrlandslagstiftningen särskilt till

Värmlands län har ock länge varit ett önskemål. Alltsedan år 1907 hava

vid ett flertal riksdagar motioner väckts av representanter från länet med

olika politisk åskådning. Dessa framställningar hava otvivelaktigt lett till

att de av chefen för justitiedepartementet den 30 december 1911 tillkallade

sakkunniga, vilka erhöllo i uppdrag att inom departementet biträda

med en undersökning rörande omfattningen av bolags jordförvärv i

mellersta och södra delarna av riket m. m., i första hand inriktade sin

undersökning på Värmlands län. Ett betänkande angående jordfördelningen

inom nämnda län och därmed sammanhängande förhållanden avgavs

av de sakkunniga den 10 mars 1913.

Sedan emellertid en av de sakkunniga lämnat uppdraget i fråga,

tillkallade, såsom av den förevarande propositionen framgår, departementschefen

den 13 juni 1913 i den avgångnes ställe två andra sakkunniga och

framhöll därvid, hurusom han funnit det angeläget, att den undersökning

av jordförhållandena i Värmland, som sålunda skett, snarare fullständigades

i närmare angiven riktning.

I det betänkande, som dessa tre sakkunniga den 30 december 1915

avlämnade föreslog de sakkunnigas majoritet, att den norrländska s. k.

förbudslagen skulle utsträckas till Värmlands län i dess helhet. Kungl.

Maj:t har emellertid nu, i överensstämmelse med vad en av de sakkunniga

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

i särskilt yttrande hemställt, ansett att från förbudslagens tillämplighetsområde

borde undantagas den del av länet, som omfattade (lime, Väse,

Visnums, Karlstads och Näs härader.

Beträffande de sakkunnigas framställningar angående utsträckande

till Värmland av den för Norrland gällande lagen om inskränkning i

rätten att erhålla ägostyckning och de för Norrland och Dalarna gällande

bestämmelserna om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring

framhåller departementschefen, att han i likhet med de sakkunniga anser

att området för denna lagstiftning bör utsträckas att omfatta jämväl Värmlands

län, vilket även i propositionen föreslagits.

Däremot har Kungl. Maj:t icke ansett sig böra föreslå riksdagen

att till Värmland utsträcka vare sig den norrländska arrendelagen av den

25 juni 1909 eller lagen av samma dag angående uppsikt å bolags och

enskilda skogsspekulanters jordbruk i Norrland och Dalarna, vilka lagars

tillämpning för Värmland förordats, den förra lagen av de sakkunnigas

majoritet och den senare av de sakkunniga enhälligt.

Såsom förut nämnts har i den förevarande propositionen föreslagits,

att den norrländska förbudslagen icke skulle gälla för länet i dess helhet

utan att vissa i de södra delarna av länet belägna härader skulle undantagas.

Såsom skäl härför har framhållits, att bestämmelser i förevarande

avseende icke vore påkallade för omförmälda delar av länet. — Det måste

väl medgivas, att faran för att bolagen i någon större omfattning skulle

slå under sig jordbruksfastigheter i dessa trakter är ganska ringa med

hänsyn därtill att de särskilda in ägoarealerna här äro jämförelsevis

stora i förhållande till skogsarealerna. Men å andra sidan torde det ur

bolagsintressets synpunkt vara av synnerligen ringa betydelse, huruvida

dessa områden komme att undantagas; och då i allt fall förhållanden lätt

nog kunna inträffa, som göra en dylik lagstiftning även för dessa länsdelar

önskvärd, synes mig några vägande skäl icke tala för den i propositionen

föreslagna inskränkningen.

På sätt jämväl ovan framhållits innehåller propositionen icke något

förslag om den norrländska arrendelagens utsträckning till Värmland. Såsom

motiv härför anföres dels att en av de sakkunniga förklarat sig icke

anse tillräckliga skäl föreligga att tillämpa denna lag inom Värmland, där

förhållandena vore mera jämförliga med riket i övrigt än med Norrland, och

dels ett uttalande av ett enskilt bolag, vari huvudsakligen framhålles det

olämpliga för bruksdriften av en så lång ininimiarrendetid som 15 år,

vilken långa arrendetid jämväl genom att för lång tid fastställa gränserna

mellan vederbörande fastigheter skulle vålla betydande olägenheter vid

tilldelandet av jord åt industriarbetare.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Det torde vara allmänt erkänt, att jordupplåtelser på korta eller obestämda

tidsperioder i regel föra med sig en betänklig nedsättning av den

odlade^jordens produktionsförmåga, vilken nedsättning i mera karga bygder

ofta övergår till rent av vanhävd. Om man också icke direkt kan

förneka, att de obligatoriskt långa arrendekontrakten i viss mån kunna

vålla olägenheter för arbetsgivarna, torde dock icke dessa svårigheter vara

av sådan natur, att de icke genom klokt avvägda kontraktsbestäinmelser i

övrigt kunna i huvudsak övervinnas. De stora fördelar, som vid en tryggare

besittning komma såväl jordägaren som det allmänna till godo genom

en bättre skötsel av jorden — det är ett mycket stort antal mindre jordbruk,

varom här är fråga — och genom uppkomsten av en mera fastsittande

jordbruksbefolkning, måste anses mer än väl uppväga de här framhållna

olägenheterna.

Man har ävenledes velat göra gällande, att den långa arrendetiden

jämväl kan vara till men för arrendatorn; men den bestämmelsen i den

norrländska arrendelagen, som ger arrendatorn rätt att efter det fem arrendeår

tilländagått lämna arrendet, och den möjlighet, som finnes för honom

att vid avtalet förbehålla sig rätt att före arrendetidens utgång få uppsäga

arrendet, borde härvidlag för arrendatorn vara tillräckligt betryggande. °

Såsom talande mot en lång upplåtelsetid har därjämte framhållits

de svårigheter, som därav skulle vållas vid tilldelning av jord åt industriarbetare.

Sådant måste dock betraktas såsom helt och hållet framkonstruerat,

och dessa förmenta svårigheter behöva aldrig ifrågakomma, för så

vitt man må förutsätta någon framsynthet hos industribolagens ledning.

Det torde ock i detta sammanhang böra nämnas, att dylika jordupplåtelser

till industriarbetare åtminstone inom Värmland äro mycket sällsynta

företeelser.

Den av de sakkunniga, som ansett sig böra avstyrka utsträckande av

den norrländska arrendelagstiftningen till Värmland, har emellertid varit

enig med övriga sakkunniga om en hemställan, att en social arrendelagstiftning

för den svagaste arrendatorsklassen såsom bolagsarrendatorer, lantbönder

och torpare samt med dem jämnställda brukare av annans jord

måtte för hela riket komma till stånd. Därav framgår fullt tydligt att

även denne sakkunnige anser uppenbara missförhållanden vara för handen.

Då nu de framställningar, som flera gånger gjorts till riksdagen med

begäran om utredning och förslag till en social arrendelagstiftning fallit

på grund av första kammarens ställning till denna fråga, senast under innevarande

års riksdag, synas så mycket större skäl föreligga att nu utsträcka

den norrländska arrendelagen till Värmland.

Som emellertid förhållandena i Värmland äro olika mot de norr
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

landska däri, att arrcndegårdarnes areal i Värmland oftast är avsevärt

mindre än i Norrland, hava -de sakkunniga ansett lämpligt föreslå nedsättning

av arealen inrösningsjord från i Norrlandslagen fastställda 4 hektar

till 2 hektar såsom villkor för lagens tillämpning. Då därjämte företrädesvis

i de södra delarna av länet finnas större utarrenderade jordbruk,

vilka icke ansetts böra falla under denna lagstiftning, har en maximiareal

föreslagits och satts till 20 har inrösningsjord. Jordbruk, som hålla eu

areal överstigande dessa sist nämnda, skulle således icke drabbas av lagens

bestämmelser.

Slutligen har Ivungl. Maj:t icke heller ansett sig böra föreslå en utsträckning

till Värmland av lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i

Norrland och Dalarna. Såsom motivering härför framhålles i propositionen,

att av den förebrakta utredningen icke skulle blivit ådagalagt, att de

förhållanden, som påkallat den norrländska vanhävdslagstiftningen, vore i

motsvarande grad för handen inom Värmlands län.

Från bolagshåll har, såsom av propositionen jämväl synes, framställts

anmärkningar i fråga om de grunder, enligt vilka sockenombuden utsetts

och beträffande svarens tillförlitlighet samt rörande den statistiska bearbetningen

av primäruppgifterna. Det påpekas också, att de sakkunniga

själva framhållit, att en noggrann statistik icke kunde byggas på de inkomna

svaren. Vidare uttalas, att det i varje fall synes tvivelaktigt, huruvida

inom detta län den bristfälliga skötseln av jordbruket är så lokaliserad

till bolags och enskilda skogsspekulanters jord, att denna bör göras

till föremål för särskilda, för annan jord icke gällande bestämmelser.

Beträffande sättet för utredningen har det av naturliga skäl icke

kunnat undvikas, att en del personer, vilka i viss grad saknat de nödiga

förutsättningarna att kunna till alla delar nöjaktigt besvara det vidlyftiga

frågoformuläret, kommit med bland uppgiftslämnarna. Detta måste man

nog vid alla enquéter räkna med. — Något bestridande av själva sakförhållandet,

att vanhävd i stor utsträckning förekommer på jord tillhörig

bolag och enskilda skogsspekulanter, har emellertid icke från bolagshåll

kommit till synes.

Då de sakkunniga medgivit att en fullt noggrann statistik icke kunnat

byggas på de inkomna svaren, hava de sakkunniga därmed velat säga,

att de fastmer grundat sin uppfattning i denna fråga på den mångåriga

och ingående kännedom, de äga om dessa förhållanden, och att de på grund

därav kommit till den bestämda övertygelsen, att förevarande lagstiftning

nödvändigtvis bör utsträckas till Värmlands län.

Aven om det för dem, som sakna kännedom om de lokala förhållandena

i Värmland, varit förenat med en viss svårighet att av de inkomna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

svaren utläsa, att vanhävd är tillfinnandes i stor utsträckning, torde emellertid

en närmare granskning av folkmängdssiffrorna i de socknar, där bolagen

särskilt under de senaste årtiondena vunnit insteg och där några

väsentliga industriella anläggningar icke kommit till stånd, fullt tydligt

ådagalägga, att en synnerligen betänklig tillbakagång är för handen. Innevånareantalet

har i dessa socknar nedgått med 20—30 % eller mer, i en

socken till och med över 50 %.

Det i propositionen anmärkta förhållandet, att vanhävd jämväl torde

förekomma på annan jord än sådan som tillhör bolag eller enskild skogsspekulant,

lärer icke kunna förnekas. Men denna omständighet borde icke

utgöra något skäl mot vanhävdslagens utsträckning. Sådan vanhävd på

enskild jord, särskilt på egendomar som ofta gått i handel, samt på avlägset

belägna gårdar, torde likaledes förekomma i Norrland och Dalarna;

men härtill har dock icke tagits någon avgörande hänsyn, då fråga var om

nämnda lags införande i dessa delar av riket. Givetvis borde jämväl finnas

bestämmelser i syfte att förhindra vanhävd å enskild jord, och dylika bestämmelser

torde också i sinom tid vara att förvänta.

I anledning av en vid 1916 års riksdag av herr Åkerlund m. fl. i

andra kammaren väckt motion nr 19 beslöt nämligen riksdagen utan någon

meningsskiljaktighet att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning, vilka åtgärder,

som kunde finnas lämpliga för att å jordegendom, inköpt på spekulation,

hämma vanhävd å jordbruk och byggnader.

Att med hänvisning till nyssberörda blivande utredning uppskjuta

frågan om den norrländska vanhävdslagens tillämpning i Värmland vore

särskilt under nu rådande förhållanden betänkligt. — De utomordentligt

gynnsamma konjunkturer, under vilka trä- och järnindustri för närvarande

arbeta, hava såsom en given följd medfört, att jordbruket och vad därtill

hör fått stå tillbaka, och de exceptionellt höga arbets- och körlönerna inom

nämnda industrigrenar hava dragit icke blott den mänskliga arbetskraften

utan även hästarna från jordbruket i stor omfattning. Det säger sig därför

självt, att nybyggnader, större reparationer och andra nödiga arbeten

i dessa rastlöshetens tider fått stå tillbaka.

Det måste således anses i hög grad av behovet påkallat, att åtgärder

vidtagas i syfte att dels förhindra, att jord framdeles övergår till vanhävd,

och dels åstadkomma, att vanskött jord så småningom och efter hand återföres

till normal kultur. Av vikt är också att dessa åtgärder omedelbart

vidtagas, ty ju längre därmed dröjes, desto mer omfattande och betungande

bliva det arbete och de uppoffringar, som härför äro erforderliga.

I det utlåtande, Konungens befallningshavande i Värmlands län och

länets hushållningssällskap avläto i anledning av riksdagens omnämnda skri
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlutande Nr 46.

velse, framhölls behovet av lagstiftningsåtgärder i angivet syfte och därjilrnte

underströks, hurusom ’det vore av största vikt, att dessa åtgärder

med det allra första komme till stånd, enär det nuvarande affärsläget i

hög grad inbjöde till spekulation av här antydd art’.

Till sist torde böra framhållas, att lagrådets majoritet gjort hemställan

om att vanhävdslagen skulle äga tillämpning i avseende å Värrrdands

län och därvid framhållit det betänkliga uti att till länet utsträcka tilllämpningen

av den norrländska ägostyckningslagen utan motsvarande utsträckning

av vanhävdslagens giltighetsområde.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville besluta att det förslag till lag om ändrad lydelse

av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för

bolag och förening att förvärva fast egendom måtte antagas med den ändringen,

att förbudet skall gälla Värmlands län i dess helhet;

att riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen den 25 juni 1909

om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna skall lända

till efterrättelse i Värmlands län, där arrendet omfattar inrösningsjord till

en vidd av minst 2 hektar och högst 20 hektar; samt

att riksdagen måtte för sin del besluta, att lagen den 25 juni 1909

angående uppsikt å bolags och enskilda skogsspekulanters jordbruk i Norrland

och Dalarna måtte utsträckas att gälla även Värmlands län.»

I motioner II: 397 har anförts följande:

»I proposition nr 164 har Kungl. Maj:t förelagt riksdagen förslag Herrar Heltill

lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angå- ^motion. I * * * * * * 8

ende förbud i vissa fåll för bolag att förvärva fast egendom, lag om ändrad

lydelse av 1 § i lagen den 25 juni 1909 om inskränkning i rätten att

erhålla ägostyckning samt lag om ändrad lydelse av 20 § 1 mom. och

22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och

jordavsöndring.

Samtliga dessa förslag till lagändringar äro grundade på ett betän
kande,

som tre sakkunniga den 30 december 1915 avlämnat till Kungl.

Magt och som innehåller eu allmän utredning angående jordförhållandena

i Värmlands län samt av utredningen föranledda framställningar och för
slag.

De sakkunniga hade hemställt, att förutom den norrländska förbudslagen

och därmed sammanhängande lagstiftning angående ägostyckning

jämväl lagarna den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet inom

Norrland och Dalarna samt angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland

och Dalarna måtte tillämpas i Värmland.

De båda sistnämnda förslagen hava emellertid icke föranlett någon

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

framställning från Kungl. Maj:t till riksdagen, och såsom skäl härtill innehåller

det propositionen åtföljande anförandet till statsrådsprotokollet endast

ett sammanfattande referat av vad bolagen haft att invända mot en tilllämpning

av nämnda lagar inom Värmland. Bolagens uttalande, som jämväl

vunnit Konungens befallningshavandes i Värmlands län förord, anser

sig statsrådet kunna taga för gott gent emot vad som i motsatt riktning

anförts av de sakkunniga och flera hundra värmländska förtroendemän i

oberoende ställning.

Det första skäl, bolagen anfört mot den norrländska arrendelagens

tillämpning i Värmland är, att en huvudförutsättning för den längre

arrendetid, som denna lag bestämmer, måste anses vara, att kontrahenternas

inbördes förhållande inskränktes till vad som rör arrendet och denna förutsättning

skulle icke vara för handen i Värmland, särskilt icke i bruksdistrikten,

där sedan gammalt arrendeförhållandet varit förbundet med

skyldigheten för arrendatorn att kola och framköra viss kvantitet kol. Det

vore för båda parterna omöjligt att uppgöra arbetsavtal för så lång tid

som 15 år, icke heller kunde denna arbetsskyldighet lösgöras från arrendet.

Häremot vilja vi göra följande erinringar. Det är visserligen riktigt

att bolagens och torparens inbördes förhållande icke inskränkas till

vad som rör arrendet. Med brukningsrätten till jorden har sedan gammalt

varit förenat viss arbetsskyldighet, ursprungligen i mycket högre

grad än vad nu är förhållandet. Men det återstår att visa, att denna

anordning också varit den lyckligaste för båda parterna och att det är

lyckligt även under nuvarande i mångt och mycket ändrade förhållanden.

Att detta ingalunda är säkert framgår tydligt nog därav, att sammankopplandet

av jordarrendet med arbetsavtalen icke kunnat vidhållas i full

utsträckning, utan undan för undan ha eftergifter härutinnan skett. Dagsverksskyldigheten,

som förr var allmän, är nu allt mera sällsynt och torde

knappast förekomma upptagen i kontrakten. Skyldigheten att utföra kolning

är visserligen kvar, men den tillämpas ganska godtyckligt. I de

flesta kontrakt ålägges torparen att kola visst antal milor och hugga vissa

»långvedar», oberoende av torpets storlek, men priset för arbetet har man

numera icke utsatt i kontraktet, ja stundom gitter man inte ens fylla i

blanketten det antal milor eller »långvedar» som skola utföras.

Men oaktat dessa bestämmelser måste anses vara en ren parodi på

arbetsavtal, sätta de dock torparen i en synnerligen beroende ställning

dels på grund därav att han för sitt uppehälle är beroende av de arbetstillfällen,

som bolaget kan ge, och dels på grund av den korta arrendetiden.

Det är visst icke riktigt, som man av bolagens uttalande skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

y

Lag utskottet» utlåtande AV 46.

kunna tro, att alla torpare ha ens 5-åriga kontrakt. Hundratals torpare

ha kontrakt på endast ett år.

Av kontraktshestämmelsen om viss arbetsprestation och saknaden

av angivet arbetspris begagnar sig bolaget till att låta torparen arbeta för

verkligt underpris, och arbetaren har icke ett enda ord med i laget vid

bestämmande av priset för detta arbete. Som exempel kan nämnas, att

ett bolag för de s. k. arrendekolen i år betalt G kronor pr stig (40 hl.)

ett annat bolag 5,eo—7,20, under det bergsmän i samma trakt fatt betala

11 kronor pr stig (se bil.). Till försvar härför anföres, att prisskillnaden

skall utgöra en form för arrendeavgift till utfyllnad av den relativt låga

årliga arrendesumman, som torpax-en erlägger i penningar. Men .detta har

till följd, att torparen aldrig kan veta, hur mycket han i verkligheten får

betala i arrende. I många fall kan detta gå upp till belopp långt överstigande

värdet av brukningsrätten till torpet.

En var opartisk bedömare måste erkänna, att denna form för arbetsavtal

är högt otillfredsställande och otidsenlig.

Men är den nödvändig? Bolagen påstå att så är förhållandet med

hänsyn till säkerställandet av den för brukens drift behövliga kolfångsten.

Något bevis för detta påstående anföres icke och kan knappast anföras.

Det är nämligen omöjligt att förstå, varför icke dessa bolag såväl som

andra arbetsgivare skola kunna träffa avtal med arbetarna eller deras organisationei-.

Det har också visat sig, icke minst denna vinter, att bolag och

torpai-e måst trots arrendekontrakten träffa kollektivavtal. Tillvaron av

den kontrakterade arbetspreserxtationen har endast föranlett trakasserier

mot torparna.

Vad bolagen anfört om att den längre ari''endetiden skulle förhindra,

att från större gårdar vid själva iixdustricentra tilldelades arbetarna

jord för bostadslägenheter med tillhörande småbruk, förtjänar intet

avseende, då sådan möjlighet kan beredas, antingen därigenom, att bolaget

behåller en för sådant ändamål lämplig egendom under egen drift erforderligt

antal år, eller att i kontraktet göres sådant förbehåll som i samma

lags 31 § sägs.

Bolagen ha slutligen som stöd för sin ståndpunkt hänvisat till vad

som anföids av säi’skilda sakkunniga den 17 december 1915 i betänkande

angående de allmänna skogarna i södra och mellersta delarna av Sverige.

Dessa sakkunniga uttala bl. a. det önskemål, att å varje skog erforderligt

antal arbetarlägenheter måtte anordnas samt att de arrendeavtal, vilka

fixerade mängden av och priset på brukarens arbetsprestationer, i regel

måtte ingås på fem år i sänder. I motiveringen till sitt utlåtande hava

nämnda sakkunniga påpekat, att, då arbetspriserna alltfort äro i stigande,

Bihang till riksdagens ''protokoll 1917. 9 sand. 35 käft. (Nr 46). %

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Ijagutskottets utlåtande Nr 46.

brukaren givetvis bleve lidande på att priserna i kontraktet fastlåstes för

allt för lång tid i sänder, därför borde en reglering av arbetsprisen ske

med ej allt för långa mellanrum.

Detta uttalande vilar ju på den förutsättningen, att arrendet är förbundet

med viss arbetsprestation och visst arbetspris. Men, såsom ovan

sagts, är numera icke arbetspriset bestämt i kontrakten, och vi anse, att

icke heller någon arbetsmängd där bör bestämmas. Det önskemål, som

nu nämnda sakkunniga uttala därom, att en reglering av arbetspriserna

må kunna ske med ej alltför långa mellanrum, vinnes tydligen allra bäst

just därigenom att arbetsavtalet lösgöres från arrendet, vilket också torde

vara, vad torparna själva önska.

Då härmed alla väsentliga skäl, som bolagen anfört emot den norrländska

arrendelagens tillämpning i Värmland, blivit bemötta och Kungl.

Maj:t icke har ett enda ord att lägga till bolagens argument, kunna vi

icke annat än finna, att den fullt övertygande utredning, som den värmländska

jordundersökningen förebragt, bort föranleda Kungl. Magt att förelägga

riksdagen förslag om tillämpande av den norrländska arrendelagen

även i Värmland.

För att lagen här skall ha åsyftad verkan är det emellertid oundgängligt,

att, såsom sakkunniga föreslå, den nedre gränsen för den areal

inrösningsjord i fråga om vilken lagen skall tillämpas i Värmland nedflyttas

till 2 har, alldenstund en hel mängd av de torpare, som bäst behöva

lagens skydd, arrendera fastigheter med mindre areal än 4 har.

I fråga om vanhävdslagens behövlighet i Värmland kunna vi fatta

oss kort. Här står påstående mot påstående. Bolagen anse, att ingen

nämnvärd vanhävd föreligger, hundratals fullt trovärdiga personer i oberoende

ställning i olika delar av Värmland ha intygat motsatsen. Statsrådet

säger, att det näppeligen kan anses visat att vanhävd förekommer i

en utsträckning, som gör ett ingripande från lagstiftningens sida nödvändigt.

Man frågar sig då, hur långt vanhävden skall sträcka sig, innan

statsmakterna skola ingripa. Vi för vår del anse, att i all synnerhet under

nuvarande tidsförhållanden ingen vanhävd alls får tolereras, och enligt vad

vi ha oss bekant genom trovärdigt folk och vad vi med egna ögon iakttagit,

förekommer vanhävdad jord på sina håll i Värmland i så stor utsträckning,

att det vore oförsvarligt att längre låta det fortgå som hittills.

Vi vilja därför påyrka att vanhävdslagen må tillämpas i hela Värmland.

Icke ens i fråga om förbud för bolag att i Värmland förvärva fast

egendom har Kungl. Maj:t kunnat helt följa de sakkunnigas förslag. Från

tillämpningen av denna lag undantagas nämligen i propositionen i enlighet

med reservantens inom sakkunniga yrkande, Olme, Vase, Visnums,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottet» utlåtande Nr 46.

11

Karlstads och Nääs härader, inom vilka enligt statsrådets mening bestämmelser

i förevarande hänseende icke äro påkallade.

Såsom sakkunniga framhållit, och såsom f. ö. framgår av en blick

på den karta över bolagsegendomarnas procent i mantal, vilken är fogad

till sakkunnigas betänkande om jordfördelningen i Värmlands län, kan

emellertid icke dragas någon bestämd gräns, nedom vilken ifrågavarande

lagstiftning skulle vara obehövlig. Visserligen finnas i de nyssnämnda

häraderna några små socknar, inom vilka bolagen ännu 1913 icke lagt

under sig större eller mindre områden, men å andra sidan finnas även i

mellersta och norra delarna av länet socknar, dit bolagsväldet vid den

tiden ännu icke trängt. Icke något av de nämnda häraderna hade gått

alldeles fritt från bolagens jordbegär. Och sedan denna undersökning

företogs har efter vad vi tro oss veta inköp av egendomar å bolagens sida

ägt rum även i södra Värmland.

Under sådana förhållanden och då ifrågavarande lagstiftning måste

hava ett förebyggande syfte, anse vi icke tillräckliga skäl föreligga att göra

undantag i lagstiftningen för någon del av länet.

1 anledning av vad sålunda blivit anfört få vi föreslå,

att riksdagen må besluta

1. följande ändringar i den av Kungl. Maj:t föreslagna ''Lag om

ändrad lydelse i 1 och 3 §§ i lag av den 4 maj 1906 angående förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom’.

§ 1.

Bolag eller förening må ej i andi''a fall än nedan stadgas förvärva

fast egendom å landet inom Värmlands län eller inom Nedansiljans, Ovansiljans

— — — — — — — — — — —■- — — —.

§ 3.

a) — — — — — — — — — — — — — —

b) - - - -- -- -- -- -- -

c) inom Värmlands — — — — — — — nämligen:

15 hektar — — — — — — — — — — — —.

10 hektar — — — — — — — — — — — —.

5 hektar medelgod skogsmark och därjämte ett med åkerarealen

lika stort område dylik mark till varje självständigt jordbruk inom Stora

Kils socken av Kils härad samt hela Nääs, Grums, Karlstads, Olme, Vase

och Visnums härader — — — — — — — — — — —.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

2. att den norrländska arrendelagen utsträckes att gälla även för

Värmland och att i sådant avseende i ''Lag den 25 juni 1909 om arrende

av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna’ bland uppräkningen av

områden på vilka lagen skall äga tillämpning införes orden ''Värmlands

län’, samt att för detta län stadgas, att Jagens bestämmelser skola lända

till efterrättelse, där arrendet omfattar inrösningsjord till en vidd av minst

2 har och högst 20 har;

3. att lagen den 25 juni 1909 angående uppsikt å bolags och enskilda

skogsspekulanters jordbruk i Norrland och Dalarna måtte utsträckas

att omfatta även Värmlands län, samt för dessa ändamål sådan ändring

genomföres i nämnda lag, att orden ''Värmlands län’ tillägges i den i lagens

ingress förekommande uppräkningen av de områden, på vilka lagen

där angives skola äga tillämpning.

Slutligen få vi vördsamt anhålla, att utskottet måtte närmare utforma

den lagtext, som av förestående förslag kan påkallas.

Vid motionen hava fogats följande bilagor:

Bilaga 1.

Skogsarbetare Arrendekontrakt.

Till arrendator å lägenheten Igelhöjden tillhörande Hellefors Bruks Aktiebolag

och belägen i Gåshorns socken inom Vermlands län, antages härigenom på

en tid av ett år från den 14 mars 1911 till den 14 mars 1912 Per Jansson på

följande villkor:

l:o

Arrendator ålligger att för lägenheten varje år betala tjugu (20) kr. som

erlägges V12 vid varje månads slut antingen kontant eller medelst avdrag från

arrendatorns innestående arbetsförtjänst.

2:o.

Det vägunderhåll in natura, som åligger lägenheten, skall arrendatorn

fullgöra utan rätt till ersättning.

3:o.

Före avträdandet skall arrendatorn hava verkställt behövliga arbeten för

trädesbruk, höstsådd, höstplöjning samt gräsfrösådd till blivande första års vall,

för vilka arbeten han vid avträdandet gottgöres.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

18

4:o.

För egna kreatur — dock ej får — till lika antal som å lägenheten vinterfödas,

äger arrendatorn erhålla bete, där sådant kan upplåtas utan skada för

skogsåterväxten och med iakttagande av de föreskrifter som härom meddelas av

skogsförvaltningen. Getter få ej å lägenheten hållas.

5:o.

Efter skogsförvaltningens anvisning erhåller arrendatorn nödigt virke till

stängsel och vedbrand.

6:o.

Arrendatorn får ej å lägenheten idka jakt eller kräftfångst samt får ej

heller hålla hund. Även vare det arrendatorn förbjudet att hos sig hysa obehöriga

eller vanfrejdade personer.

7:o.

Om väg behöver av bolaget tagas över lägenhetens ägor, må arrendatorn

ej motsätta sig sådant.

8:o.

Till efterrättelse gäller den för lägenheten fastställda till kontraktet bifogade

skogsordningen.

9:o.

Kunna bolaget och arrendatorn ej enas angående vare sig tolkningen av

detta kontrakt eller på grund av detsamma utgående ersättningar, skall fråga

härom hänskjutas till skiljomän enligt lag av 28 okt. 1887.

10:o.

Detta kontrakt får ej intecknas.

ll:o.

I övrigt skola bestämmelserna i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt

till fast egendom lända till efterrättelse.

Av förestående kontrakt äro två lika lydande exemplar upprättade, varav

ordägaren och arrendatorn taga var sitt.

Hellefors den 14/a 1911.

För Hellefors Bruks Aktiebolag.

A. Reuterskiöld.

Gustaf Lindbohm.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Med detta kontrakt förklarar jag mig nöjd och förbinder mig att till alla

delar efterkomma detsamma.

Per Jansson.

Egenhändiga namnteckningen bevittna:

Wiktor Carlberg. Walfrid Jansson.

Bilaga 2.

Brukningskontrakt.

Till brukare av lägenheten »Gottland» Gåsborns socken från den 14 mars

1909 till den 14 mars 1910 antages härmed Carl Petter Carlsson på följande villkor:

l:o.

Brokaren åligger att för lägenheten varje år dels betala 87: 50 kronor, som

erlägges med V1-’ vid varje månads slut antingen kontant eller medelst avdrag

från brukarens innestående arbetsförtjänst

dels efter tillsägelse och anvisning av vederbörande skogsförvaltning och

mot ersättning, som beräknas efter överenskommet pris, där ej nu här bruklig

prislista kan tillämpas utföra följande arbete:

Under den i orten brukliga drivningstiden på vintern, utforsling av virke

från skogarna i den mån sådant arbete anvisas och kan medhinnas.''

Under den i orten gängse kolningstiden omsorgsfullt kola c:a ...............

långvedar mot ett pris av ____________ öre per hektoliter, och skola dessa kol leve
reras

på anvisat ställe mot nu gällande prislista för kolkörning.

Under hela året med undantag av den tid, som åtgår för ovannämnda arbeten

och för egendomens skötsel verkställa annat förekommande arbete.

2:o.

Brukaren är skyldig att å lägenheten hålla 1 häst och så många kor,

som lägenheten kan vinterföda.

3:o.

Det vägunderhåll in natura, som åligger lägenheten, skall brukaren fullgöra

utan rätt till ersättning. Eljest svarar jordägaren för all den skatt och allmän

tunga, som utgår för lägenheten.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4.6.

15

4:o.

Före avträdandet skall brukaren hava verkställt bebövliga arbeten för trädesbruk,

höstsådd, höstplöjning och gräsfrösådd, för vilka arbeten han vid avträdet

åtnjuter ersättning.

Ersättningens belopp skall i händelse av tvist bestämmas av skiljomän i

den ordning, som stadgas i lagen om skiljomän den 16 oktober 1887.

5:o.

Brukaren skall vid fullgörande av honom åliggande aftieten ställa sig skogsförvaltningens

föreskrifter till noggrann efterrättelse.

6:o.

För egna kreatur, till lika antal, som å lägenheten vinterfödas, eger brukaren

erhålla bete där sådant kan upplåtas utan skada för skogsåterväxten och

med noggrant iakttagande av de föreskrifter, som härom meddelas av skogsförvaltningen.

Får och getter få ej å lägenheten hållas.

7:o.

Efter skogsförvaltningens anvisning erhåller brukaren nödigt virke till

underhåll av byggnader och stängsel ävensom nödigt bränsle, det senare företrädesvis

av skogsaviall.

8:o.

Brukaren får ej å lägenheten idka jakt, kräftfångst eller fiske, ej heller

hålla hund. Aven vare det brukaren förbjudet att låta någon till hans hushåll

ej hörande person, bosätta sig på lägenhetens ägor liksom att hos sig hysa obehöriga

eller vanfrejdade personer samt att idka handel med spritvaror, vin eller

maltdrycker.

9:o.

Om vid virkesforsling väg behöver tagas över lägenhetens ägor, må

brukaren icke motsätta sig sådant.

10:o.

Dör brukaren skall lägenheten avträdas å den fardag som inträffar näst

efter dödsfallet.

ll:o.

Därest icke från någondera sidan uppsägning sker före arrendetidens utgång,

förlänges arrendet 1 år för varje gång.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 46''.

12:o.

Detta kontrakt får ej inteckna^.

Av förestående kontrakt äro två lika lydande exemplar upprättade, varav

jordägaren och brukaren taga var sitt.

Gustav Ehnan.

(Jordägarens underskrift.)

J. W. Pettersson.

Med förestående kontrakt förklarar jag mig nöjd och förbinder mig att till

alla delar efterkomma detsamma.

P. Karlsson.

(Brukarens underskrift.)

Bevittna:

Frank Pettersson.

E. Jul. Eriksson.

Vidimeras:

Aron Aronsson. Karl Edward Karlsson.

Bilaga 3.

Protokoll vid möte med arrendatorer och

torpare i Älvsjöhyttans skolhus annandag påsk 1917.

§ 1.

Mötet, som var utlyst av riksdagsmannen Nils Helger för att giva arrendatorer

och torpare tillfälle att yttra sig om Kungl. Maj:ts proposition nr 164 till

årets riksdag med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den

4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag att förvärva fast egendom m. m.

och var besökt av 10 hästtorpare, 5 dagkarlstorpare samt 30 andra vuxna personer

tillhörande torparnas familjer,

öppnades av riksdagsman Helger med eu redogörelse för nyssnämnda kungliga

proposition ävensom för det huvudsakliga innehållet i de s. k. norrlandslagarna.

§ 2.

Sedan till mötets ordförande enhälligt valts riksdagsmannen Nils Helger

yttrade f. d. gruvfogden n.v. torparen Karl Larsson som sin mening, att samtliga

norrlandslagarna borde tillämpas i hela Värmland. Arbetsavtalen borde träffas

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

fritt och lösgöras från arrendeavtalen. Som det nu är få bolagens arren datorer

och torpare mindre betalt för sitt arbete än arbetare från andra håll, ända till

2-5o mindre per dag för arbetare och 30 ä 40 % mindre för körning. Skillnaden

för en dagkarlstorpare i årsförtjänst kan uppgå till 300 kr. Även vanhävdslagen

borde tillämpas. Här finnas många torp utlagda. Det vore lika viktigt att det

funnes vanhävdslag för busen. En bel del av torparnas hus äro fallfärdiga och

omöjliga att få någon att bebo.

Torparen Karl Skålberg i Gräsåsen instämde till alla delar med herr Larsson

och betonade särskilt behovet av vanhävdslagen. Skålberg hade särskilt med

förargelse sett, huru vanhävden vinner utbredning, allt under det att man överallt

klagar över brist på livsmedel. •

F. d. gruvfogden Larsson uppräknade följande egendomar som f. n. ligga i

vanhävd: Eskilsberget, Badstuhöjden, Igelhöjden, Bäcktorp, Syltorp, Luksbo, Myrheden,

Månhöjden, Lurhöjden, Svankärr shöj den, Vitklinten, Eriksdal, Skäfthöjden

och Yxtjärn. Det fanns möjligen fler.

F. d. skogvaktaren P. A. Karlsson meddelade, att han intet hade att invända

mot förestående uppgifter. Arbetspriserna numera hade han icke så noga reda

på utan i vad som rörde kulturarbete, vid vilket bolagets arrendatorer under 1916

förtjänat 2''75 per dag och utomstående vid samma tid fått annat arbete på vilket

de förtjänat ända till 4''so.

Torparen Alfred Berg qvist i Fäbohöjden meddelade, att, i olikhet med förhållandena

i Glåsborn, icke i kontraktet men val i skogsordningen, som enligt

kontraktet måste åtlydas. vore stipulerat, att varje torpare, oberoende av torpets

storlek skulle kola 600 kubikmeter ved. Men för den ved som kolades utöver

dessa 600 kubikmeter betaltes samma pris. I år hade priset varit 14—18 öre per

hl. kol. _ .

Maskinisten Klas Karlsson vitsordade, att herr Larssons uppgifter vore fullt

exakta och så mycket säkrare, som Larsson deltagit i de flesta husreparationer

som förekommit på senare åren. Dessa reparationer hade till största delen bestått

i rödfärgning och enklare träarbeten. Nybyggnader ha icke på flera år

förekommit. _ .

De närvarande bestyrkte enhälligt att förestående uppgifter voro riktiga.

§ 3-

Sedan överläggningen förklarats avslutad, beslöt mötet enhälligt uttala

sig för #

att den norrländska förbudslagen mot bolags jordförvärv

måtte utsträckas till att omfatta även hela Värmland,

att den norrländska arrendelagen måtte vinna tillämpning

i Värmland, dock med den ändringen, att lagen måtte

gälla jordbruk med ned till 2 har inrösningsjord,

att vanhävdslagen måtte utsträckas till att omfatta

även Värmland.

Bihang till riksdagens protokoll 1917, 9 sand. 35 käft. (Nr 46.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

. Lagutskottets utlåtande A v 46.

18

§ 4.

Sedan ovanstående referat av samtliga yttranden upplästs och av respektive

talare vidkänts, valdes herrar P. A. Karlsson och Karl Larsson att justera

detta protokoll.

Älvsjöhyttan den 9 april 1917.

Nils Helger.

Justerat samma dag.

K. Larsson. P. A. Karlsson.

Alvsjöhyttan.

Bilaga 4.

Protokoll vid möte med arrendator^ och torpare

i Gråsborns sockenstuga påskdagen 1917.

§ 1.

Mötet, som var utlyst av riksdagsmannen Nils Helger för att giva arrendatorer

och torpare tillfälle att yttra sig om Kungl. Maj:ts proposition nr 164 till

årets riksdag med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 8 §§ i lagen den 4

maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag att förvärva fast egendom m. m.,

och var besökt av 2 bolagsarrendatorer, 6 bolagstorpare, 3 andra arrendatorer och

8 självägande bönder samt 2 andra personer, öppnades av riksdagsman Nils Helger

med en redogörelse för nyssnämnda proposition ävensom för det huvudsakliga

innehållet i de s. k. norrlandslagarna.

§ 2.

Sedan till mötets ordförande enhälligt valts undertecknad, Helger, yttrade

Hemmansägaren Karl Karlsson i Klockartorp, att norrländska förbudslagen

borde tillämpas i Värmland, men den borde kompletteras, så att icke pantning

av jordegendomar kunde ske.

Arrendatorn Aron Aronsson ansåg det orätt att bolagen pantningsvägeu

kunna komma åt egendomar. Detta vore emellertid det sätt som praktiserats

sedan gammalt. Sedan den självägande bonden satt sig i skuld till bolaget hade

detta sökt utmätning och blivit tilldömd egendomen. Trodde emellertid icke, att

detta var medgivet enligt den norrländska förbudslagen.

Ordföranden upplyste, att norrlandslagstiftningen är behäftad med åtskilliga

brister, vilkas avhjälpande är föremål för särskild utredning.

Hemmansägaren Karl Karlsson i Klockartorp ville förorda, att såväl norrländska

förbudslagen som norrländska arrendelagen och vanhävdslagen bleve tilllämpade

i hela Värmland och att bristerna i norrlandslagen snarast möjligt avhjälptes.

opaginerad Kontrollera mot PDF

lagutskottets utlåtande AV 4ti.

1!»

Torparen August A damsson i Bäcken instämde häri och meddelade pa förfrågan,

att Lesjöfors bolags torpkontrakt äro ettåriga. I kontrakten är bestämt,

att torparen — oberoende av torpets storlek — skall göra två milor eller tre

stycken långved om 87 kbin. löst mått per långved. Arbetspriset är icke angivet

i kontraktet. 1 de gamla kontrakten var även priset på arbetet fastställt,

men dessa priser hade icke kunnat vidhållas, och i de nya kontrakten namnes

intet om arbetspriserna. Dessa uppgifter bestyrktes av Lesjöfors aktiebolags

skogvaktare K. E. Berglund, som var vid mötet närvarande.

Adamsson meddelade vidare, att det arbetspris, som bolaget betalte för det

arbete, som enligt kontraktet skulle utföras, vore ett verkligt underpris och att

detta arbete vanligen räckte året om. På detta sätt bleve arrendeavgiften

obegränsad.

Skogvaktaren Berglund invände, att arbetspriserna till torparna vore —

med undantag av de s. k. arrendekolen — desamma, som bolaget betalte lejda

arbetare, som icke vore bolagets torpare.

På förfrågan meddelade herr Berglund, att bolaget denna vinter betalte för

s. k. arrendekolning 6 kronor per stig inberäknat inkörningen till milan, för den

övriga kolningen betaltes 10 kronor per stig, likaledes inberäknat inkörning

till milan.

Bergsmannen Kalle Jansson i Gåshorn upplyste på förfrågan, att bergsmännen

för samma arbete betalat 11 kronor, dock både deras ved varit betydligt

bättre än bolagens. Uppgiften bestyrktes av flera närvarande personer.

August Adamsson uttalade på förfrågan såsom sin mening, att det vore

fördelaktigare för torparen, om han finge betalt för sitt arbete efter ortens pris,

även om arrendeavgiften vore något högre. Häri instämde flera torpare.

Arv endator erna Erik Nilsson och Erik Gustav Eriksson, som i sina kontrakt

icke voro ålagda visst arbete, förklarade, att de ansågo sin ställning bättre än de

torpares, som hade viss arbetsskyldighet.

Skogvaktare Berglund invände, att de fingo erlägga betydligt högre arrende.

Nilsson och Eriksson vidhöllo emellertid, att de detta oaktat hade det

bättre ställt.

Arrendator}! Nils Bergman i Hagarna, som i många år varit bolagstorpare

med viss arbetsskyldighet men numera arrenderade eu egendom av en bergsman

mot erläggande av endast penningarrende, bekräftade, att den senare formen för

arrende vore fördelaktigare.

Hemmansägaren K. E. Nilsson i Fallet instämde med Karlsson däri, att

förbudslagen borde omfatta hela Värmland och att även den norrländska arrendelagen

borde här tillämpas. Men det vore nödvändigt att den senare lagen komma

att gälla för egendomar med ned till 2 hektar inrösningsjord. Ansåg att även

den 15-åriga arrendetiden vore för kort. Man borde ställa det så att arrendatorn

finge ägna sig mera åt jordens skötsel. I den norrländska arrendelagen borde

emellertid snarast möjligt inrymmas bestämmelser om att kontrakten bleve från

arrendatorns sida uppsägbara efter 5 år. Men för bolagen vore detta icke behövligt.

De fingo nog arrendatorer. Det vore till bolagens fördel, att arrendet

var förbundet med kolningsskyldighet, men för arrendatorn vore det fördelaktigare

om arbetsavtalen gjordes oberoende av arrendet.

August Adamsson ansåg att arrendatorn f. n. vore tvungen att arbeta åt

bolaget för det pris, bolaget ville betala. »Min lag är det, som disponenten, för
-

f

s. 20 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

20 Lagutskottets utlåtande Nr 46.

valtaren och skogvaktaren bestämma.» Det vore icke möjligt för torparen under

nuvarande förhållanden att ordentligt sköta sin egen jord. Han måste i första

hand utföra arbete åt bolaget. Förr var det vanligt att bolaget både i vår- och

slåttanden budade torpare till mans- och kvinnodagsverken. Fortfarande sker det

i slåttanden och torparna anse sig icke ha rätt att vägra.

Detta bestyrktes av flera torpare och erkändes av skogvaktaren.

På förfrågan meddelade Adamsson med instämmande av flera mötesdeltagare,

att om en längre arrendetid och ersättning vid avträdet för odlingar och jordförbättringar

bleve tillförsäkrade torparen, samt om arbetsavtalen lösgjordes från

arrendet, skulle torparen säkerligen sköta sin jord bättre.

§ 3.

Sedan överläggningen förklarats avslutad, beslöt mötet enhälligt uttala

sig för

att den norrländska förbudslagen mot bolags jordförvärv måtte utsträckas

till att omfatta hela Värmland,

att den norrländska arrendelagen måtte erhålla tillämpning i Värmland,

dock med den ändring, att lagen må gälla jordbruk av med ned till 2 har inrösningsjord.

att vanhävdslagen må utsträckas till att omfatta även Värmland.

§ 4.

Sedan ovanstående referat av samtliga yttranden föredragits och vidkänts

av vederbörande talare, valdes hrr Aron Aronsson och Karl Karlsson att justera

mötets protokoll.

Gäsborn som ovan. Nils Helger.

Justerat den 9/4 1917.

Aron Aronsson.

Karl Edvard KarlssoD.

Vad först beträffar det i propositionen ingående förslaget till ändring

i den s. k. förbudslagen, har utskottet kommit till den uppfattning, att

förhållandena inom Värmlands län i de för denna lagstiftning betydelsefulla

hänseendena betinga en utsträckning av dess tillämplighetsområde

till nämnda län. Utskottet är ock av den mening, att en så väsentlig och

lokalt begränsad olikhet icke kan anses vara för handen i de enligt det

kungl. förslaget undantagna sydliga häraderna, jämfört med vissa delar

av länet i övrigt, att denna olikhet bör tilläggas avgörande betydelse

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Latjutulcottetn utlåtande AV 4(1.

gentemot de skal som tala för att, likasom i deri kungl. propositionen

föreslagits i fråga om ägostyckningsrfttten, låta lagstiftningen omfatta

länet i dess helhet. Bestämmes, såsom i herr Helgers m. flis motion föreslås,

stödskogens omfattning till allenast samma ringa areal, som enligt

det kung], förslaget skall gälla för Stora Kils socken och för Grums

härad, framträder ''ock den ifrågavarande begränsningen i den enskilda

förfoganderätten såsom icke alltför ingripande.

1 båda de avgivna motionerna yi*kas vidare, att såväl lagen om

uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne som ock lagen om

arrende av viss jord i nämnda landsdelar måtte utsträckas att gälla Värmlands

län.

I fråga om uppsiktslagen har departementschefen, under medgivande

att vanvård av jordbruk i vissa fall föreligger, funnit det tveksamt, huruvida

det kan anses vara utrett, att detta missförhållande är för handen i

eu utsträckning, som gör ett ingripande i lagstiftningsväg för närvarande

nödvändigt. Utan att härom uttala någon bestämd mening, anser utskottet

det emellertid, med hänsyn till jordförhållandena inom länet, förefinnes

en fara för att dylik vanvård vid ökad frestelse till jordbrukets

nedläggande skall gripa omkring sig, och anser utskottet det fördenskull

lämpligt, att i sammanhang med den av Kungl. Maj:t föreslagna lagstiftningen

jämväl uppsiktslagen kommer till tillämpning inom länet. I fråga

om den norrländska arrendelagen har utskottet däremot icke funnit sig i

tillfälle att på grundval av förhandenvarande utredning kunna med säkerhet

bedöma, huruvida denna lagstiftning, särskilt i det skick, den med

norrländska förhållanden för ögonen erhållit, lämpar sig att överflyttas

till tillämpning för Värmlands län; och finner sig utskottet alltså icke

kunna i denna del tillstyrka motionerna.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte

l:o) med tillkännagivande, att Kungl. Maj:ts förevarande

proposition icke kunnat i oförändrat skick avriksdagen

godkännas, i anledning av nämnda proposition

och de i ämnet väckta motionerna för sin del antaga

följande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Lag

om ändrad lydelse av I och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom.

Härigenom förordna», att 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast egendom

skola erhålla följande ändrade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag.)

I §■

Bolag eller förening må ej i andra

fall än nedan stadgas förvärva fast

egendom å landet inom Färnebo,

Nyeds, Kils, Grums, Gillbergs, Nordmarks,

Jösse, Älvdals eller Fryksdals

härad'' i Värmlands län eller inom

Nedan-Siljans, Ovan-Siljans eller

Väster-Dals fögderi eller Envikens

eller Svärdsjö socken i Kopparbergs

län eller inom Södra Hälsinglands,

Norra Hälsinglands eller Västra Hälsinglands

fögderi av Gävleborgs'' län

eller inom Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens eller Norrbottens

Järn

A fastighet i köping eller å annan

ort, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall

iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

3 §.

Bolag; eller förening må förvärva

den del av ett hemmans avrösnings
-

(Utskottets förslag.)

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra

fall än nedan stadgas förvärva fast

egendom å landet inom Värmlands

län eller inom Nedan-Siljans, OvanSiljans

eller Väster-Dals fögderi eller

Envikens eller Svärdsjö socken i

Kopparbergs län eller inom Södra

Hälsinglands, Norra Hälsinglands eller

Västra Hälsinglands fögderi av

Gävleborgs län eller inom Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens

eller, Norrbottens län.

A fastighet i köping eller å annan

ort, där den för städerna gällande

ordning för bebyggande skall

iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

3 §.

Bolag eller förening må förvärva

den del av ett hemmans avrösnings
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 4t>.

{Kanyl. Maj ds förslag.)

jord med impedimenter, vilken i den

ordning 5 § stadgar prövas ej vara

att hänföra till stödskog eller odlingsområde

enligt vad nedan sägs;

skolande vad sålunda förvärvas från

hemmanet avskiljas genom jordavsöndring.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen sä

mycken till skogsbörd duglig och i

förhållande till inägorna bekvämt belägen

mark, som på hemmanet belöper

efter en areal för helt mantal av:

1,500 hektar inom Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker

ovan odlingsgränsen samt inom

Frostvikens, Ilotagens, Offerdals,

Kalls, Are, Undersåkers,'' Storsjö,

Tännäs, Hede, Vemdalens, Klövsjö,

Linsälls och Lillhärdals socknar i

Jämtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker

nedom odlingsgränsen samt inom

Muonionalusta, Pajala, Tärendö och

Korpilombolo socknar i förstnämnda

län; samt

1,000 hektar inom de övriga delarna

av Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län ävensom inom

Västernorrland^ län och de i 1 §

omförmälda delar av Gävleborgs län;

skolande då fråga är om hemman,

vars skattetal understiger ett

åttondels mantal, den sålunda bestämda

arealen höjas med en fjärdedel,

dock ej till mera än vad på ett

åttondels mantal belöper;

23

(Ut skott ds förslug.)

jord med impedimenter, vilken i den

ordning 5 § stadgar prövas ej vara

att hänföra till stödskog eller odlingsområde

enligt vad nedan sägs;

skolande vad sålunda förvärvas från

hemmanet avskiljas genom jordavsöndring.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så

myckert till skogsbörd duglig och i

förhållande till inägorna bekvämt belägen

mark, som på hemmanet belöper

efter eu areal för helt mantal av:

1,500 hektar inom Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker

ovan odlingsgränsen samt inom

Frostvikens, Hotagens, Offerdals,

Kalls, Are, Undersåkers, Storsjö, Tännäs,

Hede, Vemdalens, Klövsjö, Linsälls

och Lillhärdals socknar i Jämtlands

län;

1,200 hektar inom Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker

nedom odlingsgränsen samt inom

Muonionalusta, Pajala, Tärendö och

Korpilombolo socknar i förstnämnda

län; samt

1,000 hektar inom de övriga delarna

av Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län ävensom inom

Västernorrlands län och de i 1 §

omförmälda delar av Gävleborgs län;

skolande då fråga är om hemman,

vars skattetal understiger ett

åttondels mantal, den sålunda bestämda

arealen höjas med en fjärdedel,

dock ej till mera än vad på

ett åttondels mantal belöper;

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

(Kling l. Maj:ts förslag)

b) inom de 1 § nämnda, delar

av Kopparbergs län vad vid verkställt

storskifte betecknats såsom

hemskog och fäbodskog;

c) inom de i 1 § omförmälda

delar av Värmlands län till skogsbörd

duglig och i förhållande till

inägorna bekvämt belägen mark av

följande omfattning nämligen:

15 hektar medelgod skogsmark

och därjämte ett mot tre gånger

åkerarealen svarande område dylik

mark till varje självständigt jordbruk

inom Älvdals härads övre tingslag,

Ekshärads och Gustav Adolfs socknar

av Älvdals härads nedre tingslag,

Vitsands, Östmarks och Lekvattnets

socknar av Fryksdals härads övre

tingslag samt Bogens socken av Jösse

härad;

10 hektar medelgod skogsmark

och därjämte ett mot två gånger

åkerarealen svarande område dylik

mark till varje självständigt jordbruk

inom Norra Råda och Sunneino socknar

av Älvdals härads nedre tingslag,

Fryksände socken av Fryksdals härads

övre tingslag, hela Fryksdals

härads nedre tingslag, Eda, Gunnarskogs,

Kola, Ny, Mangskogs, Arvika,

Älgå, Brunskogs och Boda socknar

av Jösse härad, Ransäters, Ovre Ulleruds,

Nedre Ulleruds och Frykeruds

socknar av Kils härad samt hela Nordmarks,

Gillbergs, Nyeds och Färnebo

härad;

5 hektar medelgod skogsmark och

däijämte ett med åkerarealen lika

(■Utskottets förslag.)

b) inom de 1 § nämnda delar

av Kopparbergs län vad vid verkställt

storskifte betecknats såsom

hem skog och fäbodskog;

c) inom Värmlands län till skogsbörd

duglig och i förhållande till

inägorna bekvämt belägen mark av

följande omfattning nämligen:

15 hektar medelgod skogsmark

och därjämte ett mot tre gånger

åkerarealen svarande område dylik

mark till varje självständigt jordbruk

inom Älvdals härads övre tingslag,

Ekshärads och Gustav Adolfs

socknar av Älvdals härads nedre

tingslag, Vitsands, Östmarks och

Lekvattnets socknar av Fryksdals

härads övre tingslag samt Bogens

socken av Jösse härad;

10 hektar medelgod skogsmark

och därjämte ett mot två gånger

åkerarealen svarande område dylik

mark till varje självständigt jordbruk

inom Norra Råda och Sunnemo

socknar av Älvdals härads nedre

tingslag, Fryksände socken av Fryksdals

härads övre tingslag, hela Fryksdals

härads nedre tingslag, Eda,

Gunnarskogs, Kola, Ny, Mangskogs,

Arvika, Älgå, Brunskogs och Boda

socknar av Jösse härad, Ransäters,

övre Ulleruds, Nedre Ulleruds och

Frykeruds socknar av Kils härad

samt hela Nordmarks, Gillbergs,

Nyeds och Färnebo härad;

5 hektar medelgod skogsmark

och därjämte ett med åkerarealen

lika stort område dylik mark till

s. 25 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

25

{Kung!. Maj:ts förslag.)

stort, område dylik mark till varje

självständigt jordbruk inom Stora

Kils socken av Kils härad samt hela

Grums härad;

skolande följaktligen, då skogsmarken

är under medelgodhet, en

motsvarande ökning ske av den beräknade

stödskogens areal, och må,

då skogsmarken är över medelgodhet,

en motsvarande minskning kunna

äga rum.

Till odlingsområde skola hänföras

till odling tjänliga myrmarker och

andra odlingslägenheter, som i anseende

till läge, omfattning och jordens

beskaffenhet ägna sig för upptagande

av självständiga jordbruk

eller lämpligen kunna sammanläggas

med förutvarande jordbruk.

Denna lag träder i kraft dagen

efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, utkommit från trycket

i Svensk författningssamling.

Vad i 7 § av lagen den 4 maj

1906 är stadgat skall, såvitt angår

de i ''denna lag avsedda delar av

Värmlands län, gälla fastighet, som

vid denna lags trädande i kraft ägdes

av bolag eller förening och sedermera

alltjämt tillhört dylik samfällighet.

(Utskottets förslag.)

varje självständigt jordbruk, inom

Stora Kils socken av Kils härad

samt hela Näs, Grums, Karlstads,

ölme, Vase och Visnums härader;

skolande följaktligen, då skogsmarken

är under medelgodhet en

motsvarande ökning ske av den beräknade

stödskogens areal, och må,

då skogsmarken är över medelgodhet,

en motsvarande minskning kunna

äga rum.

Till odlingsområde skola hänföras

till odling tjänliga myrmarker och

andra odlingslägenheter, som i anseende

till läge, omfattning och jordens

beskaffenhet ägna sig för upptagande

av självständiga jordbruk

eller lämpligen kunna sammanläggas

med förutvarande jordbruk.

Denna lag träder i kraft dagen

efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, utkommit från trycket

i Svensk författningssamling.

Vad i 7 § av lagen den 4 maj

1906 är stadgat skall såvitt angår

Värmlands län gälla fastighet, som

vid denna lags trädande i kraft

ägdes av bolag eller förening och

sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet.

2:o) i anledning av de väckta motionerna för sin

del antaga följande

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 35 käft. (AV 46).

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets utlåtande Nr 46.

Lag

om utsträckt tillämpning av lagen angående uppsikt å vissa

jordbruk i Norrland och Dalarna den 25 juni 1909 m. m.

Härigenom förordnas, att vad i lagen angående

uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne den

25 juni 19U9 är stadgat skall äga tillämpning jämväl

å Värmlands län, och att i anledning härav lagens

överskrift skall lyda som följer:

Lag- angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland, Dalarne

och Värmland.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då

lagen, enligt därå meddelad uppgift utkommit från

trycket i Svensk författningssamling; dock att lagen den

25 juni 1909 ej må tillämpas med avseende å fastighet,

som genom avtal, träffat före förstberörda dag, är till

annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,

att brukaren icke i händelse av fastighetens vanvårdande

kan från nyttjanderätten skiljas.

B) att motionerna i de delar, därutinnan de ej

kunna anses besvarade genom vad utskottet under moment

A) hemställt, ej måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 27 april 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

Stockholm 1917. Kangl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.

171982

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:111 Skrivelse i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall s. 1 i texten