Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige dels ock två i ämnet väckta motioner.

1917-05-19 · 38 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 36 av 38 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1917:59, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige dels ock två i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

1

Nr 59.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1917 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Majds proposition med

förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete

i Sverige dels ock två i ämnet väckta motioner.

Närvarande: herrar Lindhagen, Störner, Knut Larsson*, Rogberg*, Alexanderson*, Dahl,

Tisell, Permansson, Klefbeck*, Gustafsson i Örebro, Karlsson i Fjät*,

Borg, Holmdahl*, Zelahn, Rehn* och Lindqvist i Kosta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 23 mars 1917 dagtecknad proposition, nr 169,

vilken hänvisats till lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under åberopande

av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit

riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till lag angående

ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige.

Beträffande de skäl, vara förslaget grundats, får utskottet, i den

mån ej redogörelse därför här nedan lämnas, hänvisa till propositionen.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling

förehaft två i anledning av densamma inom andra kammaren väckta

och till utskottet hänvisade motioner, nämligen nr 404 av herrar E. F.

Hellberg, Ing. Bergman, Ant. Wikström, Olof Jonsson, J. B. Sundström,

W. Bäckström, Per Norm, J. Behn, Johan Olofsson, Oscar Osberg, Emil

Molin, Axel Modig, Gustaf Olsson, Enok Bunefors, J. Henry Erikson,

Thure Widlund, K. W. Skareen, C. Winberg och Stven Jönsson, i vilken

motions syfte herrar O. W. Stenudd, Oskar Lundgren, P. J. Persson,

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 46 höft. (Nr 59.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Propositionen.

2 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

G. W. Hansson, Magnus Bengtsson, A. L. Johansson, K. M. Andersson,

C. Johanson, J. P. Igel, Alfred Persson, C. Edor Anderson, K. A. Borg,

Josef N. Ericsson, Helge Backlund, J. Persson, E. C. Kropp, Nils Olsson,

C. J. Ericsson, J. A. Ingvar son, H. E. Nordström, Adolf Janson, Ernst

Liljedahl, G. W. Källman, Gustaf Johansson, Carl 0. Strid, Erik Röing,

Christian Ericson, Fabian Månsson, Carl Sjögren, Wilhelm Björck, Algot

Törnkvist, Herm. Carlson, Rob. Karlsson, A. J. Bärg, Avg. Larsson, Karl

Kalilström, Alfred Bolander, Nils Ohlsson, E. Eurén, Öl. Olsson, Ernst

Bindley och Aug. Sävström instämt, samt nr 405 av herrar Ernst Hage,

Linus Lundström, O. W. Stenudd och Axel Lindström.

För innehållet i dessa motioner lämnar utskottet redogörelse här

nedan.

Enligt det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet

för den 8 december 1916 har chefen för justitiedepartementet angående

de nu föreslagna lagändringarna inledningsvis anfört:

»De lagbestämmelser, som avse att reglera de svenska nomadlapparnas

särskilda rättigheter inom landet, återfinnas huvudsakligen i lagen den

1 juli 1898 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Denna

lag lärer av flera anledningar vara i behov av en tämligen genomgripande

revision. Att nu upptaga arbetet härpå torde emellertid knappast

vara lämpligt, då ordnandet av lapparnas ställning inom riket i åtskilliga

avseenden sammanhänger med spörsmålet om deras rättigheter å norskt

område och om de norska nomadlapparnas rättigheter under deras vistelse

här i riket. Nämnda invecklade spörsmål äro såsom bekant för närvarande

beroende på underhandlingar med Norge, och först sedan dessa hunnit

föras till slut, synes tiden vara inne att skrida till en mera fullständig

granskning'' av den inre lagstiftningen på ifrågavarande område.

Emellertid föreligga inom den inre renbeteslagstiftningens område

vissa frågor, som äro av trängande art samt icke stå i nödvändigt

samband med de ämnen underhandlingarna avse. Dessa frågor torde

böra upptagas till omedelbar behandling.»

De frågor, som sålunda blivit upptagna till behandling, äro, såsom

av propositionen framgår, lappars bosättning å kronomark (sid. 14—22

i propositionen), bofastas (av icke lappsk ras) renägarskap (sid. 22—53),

renbeteslagens tillämpning å lappar, som. ej idka renskötsel (sid. 54),

lapparnas jakt- och fiskerätt (sid. 54—55), spörsmålet om vilka som

skola räknas för lappar (sid. 55—57), utrotande av förvildad renstam

(sid. 57—58), påföljd av byordnings åsidosättande (sid. 59—62), upplåtelse

av slåtter m. m. å lapparnas områden (sid. 62—63), renar utanför

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 59. 3

lupp markerna och renbetesfj ållon (sid. 03—05) samt lappordningsmans

medverkan vid renräkning (sid. 65).

Det vid statsrsidsprotokollet den 8 december 1910 fogade förslaget

till ändringar i renbeteslagen beträffande dessa frågor blev remitterat

till Kungl. Maj:ts . befallningshavande i Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, vilka anbefalldes att avgiva utlåtande i ärendet, sedan

lapparna i nämnda län på lämpligt sätt erhållit tillfälle att uttala sig

över förslaget samt lappfogdarnas yttrande däröver inhämtats. Sedan

Kungl. Maj:ts befallningshavandes, lapparnas och lappfogdarnas infordrade

yttranden inkommit, har departementschefen utlåtit sig över dem på

sätt det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet för

den 2 mars 1917 utvisar (sid. 77—96 i propositionen). l)et utarbetade

förslaget blev i anledning av yttrandena underkastat några jämkningar,

varefter detsamma genom förevarande proposition förelagts riksdagen

till antagande.

Herrar Hellberg m. fl. hava i sin motion, nr 404, yrkat, att riksdagen

ville för närvarande avslå denna proposition.

Till stöd härför har anförts:

»Det har icke utan skäl påståtts, att ingen befolkningsdel i förhållande

till sin numerär förorsakat de svenska myndigheterna så mycket

besvär och lagstiftningsarbete som lapparna. Orsaken till detta förhållande

torde nog till stor del vara den, att lappfolket, vårt enda ''.underkuvade’

folk är spritt över så stort område och lever under så avsevärt

andra förhållanden än vi svenskar. Men en bidragande orsak till

att den s. k. lapplagen gång efter annan måst ändras och revideras,

utan att man likväl kommit till något resultat, som kan sägas vara

tillfredsställande, vare sig för de svenska myndigheterna eller lapparna

själva, torde nog vara den, att lapparna aldrig själva satts i tillfälle att

få framställa sin syn på saken och sina önskemål, när det gällt lapplagstifteingen.

Utredningen av s. k. lapplagsfrågor har alltid anförtrotts

enbart åt svenska ämbetsmän, och om lapparna verkligen någon

gång satts i tillfälle att höras över de framkomna förslagen, har detta

skett under sådana former, att därvid ämbetsmännens åsikter men icke

lapparnas kommit till synes. Detta kardinalfel vidlåder även den nu

föreliggande kungliga propositionen, som bland lapparna i Västerbotten

och Jämtland väckt stor oro, för att icke säga bestörtning.

En grundlig revision av lapplagen är nödvändig, det är något

som erkännes både av lapparna själva och av de svenska myndigheter,

som ha med lapparna att göra. I Norge har man också just i år börjat

Herrar

Hellbergs

m. flis motion,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

ifrågasätta en grundlig revision till lapparnas förmån av där gällande

lapplag, vilken även berör förhållanden, som äro gemensamma för

Sverige och Norge. Men i Norge har man, innan man gått till utarbetande

av något lagförslag, satt lapparna i tillfälle att vid ett lappskt

landsmöte i Trondhjem framkomma med sina önskemål angående lapplagstiftningen.

Och i det norska stortinget har man vid beviljande av

anslag till renskötselns främjande åberopat och tagit hänsyn till lapparnas

egna uttalanden vid detta landsmöte. På grundval av de önskemål,

som av lapparna framlades i Trondhjem, bebådas nu tillkomsten

av en ny lapplag i Norge. Denna lag skall reglera både inomrikiska

och mellanrikiska renbetesförhållanden. Då Sverige är tvunget att ingå

på förhandlingar med Norge för att ordna de mellanrikiska förhållandena,

torde det även vara lämpligt, att man i båda landen ordnade den övriga

lapplagsfrågan på samma gång, då denna lag, lapplagen, ju berör ett

enda folk, som är spritt på båda sidor om Kölen. Åtminstone borde

Sverige icke visa sig mindre rättvist och tillmötesgående mot sina lappar

än Norge mot sina. Det torde ej vara för mycket begärt av lapparna

i Sverige, när de fordra, att i likhet med vad som skett i Norge få

tillfälle att yttra sig över de lagförslag, som skola påtvingas dem.

Men vissa frågor i lapplagen äro, enligt den kungl. propositionen,

av så brådskande natur och ha så liten beröring med de förhandlingar,

som föras med Norge, att de redan nu böra avgöras. Dessa frågor äro

frågorna om lapparnas bosättning å kronomark samt frågan om, huruvida

en bofast lapp, som driver jordbruk i någon form, skall hava rätt

att innehava renar.

De svenska myndigheterna ha en mot de norska helt och hållet

motsatt uppfattning av de principer, som böra följas vid lapplagstiftningen.

Under det ätande norska myndigheterna söka att på allt sätt

förhjälpa lapparna till att så snabbt som möjligt sätta sig in i de nuvarande

kulturförhållandena och anpassa sig efter dessa, vilja de svenska

myndigheterna med våld påtvinga lapparna en lag, som åstadkommer

en återgång till kulturförhållanden, vilka, vad Västerbotten och Jämtland

beträlfar, ligga närmare ett hundra år tillbaka i tiden. Själva kärnpunkten

i den föreliggande frågan är, huruvida lapparna i Västerbotten

och Jämtland skola få fortfara att, såsom de nu gjort i 100 års tid och

därutöver, bo i ordentliga, timrade bostäder, eller om den urgamla

bostadsformen, kåtan, skall återinföras såsom enda, lagliga bostad för

de lappar, som fortfarande vilja ha rätt att idka renskötsel. De sakkunniga,

som haft frågans utredning om hand, ha ansett, att kåtan bör

vara den enda, lagligt tillåtna bostadsformen för den renskötande lappen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 59. 5

Och i den kungl. propositionen talas också överallt endast om kåta, icke

om hus med fyrkantiga väggar.

Orsaken till att det nu är en sådan brådska med att få dessa ändringar

i lapplagen fastställda är, att man vill söka åstadkomma den lagliga

grundvalen och förutsättningen för införandet av ett nytt skolsystem för

lapparna, vilket system, om det genomföres, kommer att på ett våldsamt

sätt återföra Västerbottens och Jämtlands lappar till kulturförhållanden,

som för dem redan ligga långt tillbaka i tiden. Att denna skolreform

är lämplig för norrbottniska förhållanden är mycket troligt, men

i verkligheten äro förhålhmdena i Norrbotten högst olika förhållandena i

Västerbotten och Jämtland.

Inom Norrbotten stå lapparna ännu rätt allmänt på en efter svenska

förhållanden mycket låg kulturnivå. De äro naturbarn, som först på

senaste tiden kommit i mera intensiv beröring med den svenska kulturen.

Många, ja de flesta av de äldre lapparna i Norrbotten kunna ej tala

svenska. Deras skolväsen har varit sorgligt försummat. Undervisningen

har besörjts av s. k. lappkateketer, oftast människor, som ej haft någon

pedagogisk utbildning. Det har till och med hänt, att en kvinnlig

journalist tillåtits att experimentera såsom lappkateket.

Inom Västerbotten har den intensiva beröringen mellan svenskar

och lappar pågått sedan 1600-talet. Frändskaps- och blodsband ha

knutits mellan de två folken. Svenskan talas obehindrat av alla dessa

lappar och är även deras skriftspråk, ehuru lappskan alltfort talas lapparna

emellan, särskilt i allt som rör renskötseln. Västerbottens lappar ha

sedan århundraden insupit svensk kultur genom goda skolor. Just i

fråga om skolbildning ha Västerbottens lappar varit lyckligare lottade

än några andra av sina stamfränder, ja, än de svenska bofasta i dessa

trakter. Redan på 1600-talet flyttades den skytteanska lappskolan till

Lycksele och har sedan med stor framgång verkat bland lapparna i

Västerbotten. Såsom lärare tjänstgjorde under de första århundradena

dels pastor loci, dels särskilt förordnade prästmän och ''scholemästare’

med akademisk examen, och sedermera såsom ännu i dag examinerade folkskollärare.

Den undervisning, som här meddelats lappbarn inom Västerbotten,

har varit så god, att det t. o. m. hänt, att barn från lappskolan

i Lycksele admitterats direkt till akademierna i Uppsala och Åbo. Under

senare tid ha lapparna i de s. k. missionsskolorna åtnjutit en i^pärkt

undervisning, ofta långt bättre än den, som kommit de svenska bofastes

barn till del.

Inom Västerbotten kan man sålunda säga, att lapparna fått minst

lika god om icke bättre undervisning än svenskarna. Lappsk och svensk

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

kultur har därför sammansmält i dessa bygder, såsom även folken själva

blandats, och detta bar varit till stor fördel för landet. Lapparna ha

lärt av svenskarna, och svenskarna av lapparna. Förhållandet mellan

svenskar och lappar har sedan långliga tider varit gott och är så fortfarande.

Vad som någon gång givit anledning till missämja, har varit

striden om ströängarna, men då denna tvistefråga nu löses i samband

med avvittringen, är detta gamla tvistefrö för alltid bragt ur världen.

Västerbottens och Jämtlands lappar äro i motsats till Norrbottens

i allmänhet bofasta i den mening, att de äga timrade bostäder. Många

äga också jordbruk. Och det har visat sig, att sådana lappar, som idka

både jordbruk och renskötsel, stå sig bäst och ofta bli smått förmögna.

Många exempel härpå kunna anföras. J. A. Fjell ström i Tärna och Lars

Jansson i Fett] an äro blott namn ur högen. Flera rätt så välmående

byar i sydlapplands fjällbygder ha ursprungligen brutits av lappfolk och

bebos nu antingen av ensamt lappar eller av lappar och svenskar i

broderlig endräkt. Så t. ex. Klimpfjäll, Lövberg, floberg, Fettjan, Borkan

m. fl. byar i Vilhelmina. Det är med renskötselns hjälp dessa odlingar

tillkommit, och i vissa andra fall har jordbruket vid för renskötseln

ogynnsamma år hjälpt lapparna från ruin och undergång. Då det förut

kunde hända, att en lapp, när ogynnsamma omständigheter tillstötte,

kunde bli helt och hållet ruinerad inom loppet av en enda vinter, ja,

kanske kortare tid, är detta nu omöjligt, där jordbruket finnes som stöd.

Västerbottens och Jämtlands lappar anse därför, att de ej böra

berövas den ''modus vivendi’, som de själva genom lång och delvis även

mycket bitter erfarenhet funnit bäst för sig. De anse, att renskötseln

mycket väl kan förenas med jordbruk, där det sker på ett förståndigt

och efter förhållandena lämpat sätt, och de hänvisa därvid t. ex. på

Norge, där samtliga lappar — utom ett fåtal i Karasjokk och Kautokeino

— äro bofasta i den mening, att de ha timrade bostäder. I allt

fall begära de att åtminstone få tillfälle att göra sina röster hörda, innan

en lag stiftas, som ställer dem i valet mellan att övergiva den torva,

de och deras fäder under hård kamp med en karg natur brutit ur ödemarken

eller att överge sin renhjord, det käraste och värdefullaste lappen

äger, och varom han i en av sina sånger sjunger: ''denna egendom är

för lappen det som tänder livets flamma’.

^)et torde här ej vara lämpligt att ingå på teoretiska och vetenskapliga

diskussioner angående de riktlinjer, som böra följas i lapppolitiken.

En sak torde dock stå klar för alla, och det är, att det blott

innebär en enkel gärd av rättvisa mot vårt enda underkuvade folk, om

den svenska riksdagen ger detta folk tillfälle att, innan lagen avgöres,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

yttra sig över denna lag, som på det mest ingripande sätt berör ej

blott hela lappfolkets ekonomi utan även lapparnas säregna, efter naturförhållandena

avpassade kultur. Den enklaste rättfärdighetskänsla bjuder

också, att lapparna måtte få tillerkännas rätt att framför svenskarna

betraktas såsom sakkunniga i lappfrågor.

Från samtliga lappbyar inom Västerbottens och Jämtlands län

har genom utsedda ombud gjorts framställning om, att lapparna måtte

få tillfälle att vid ett allmänt lappmöte i Östersund framkomma med

sina önskemål och synpunkter, innan revisionen av lapplagen företages.

Lapparna själva framhålla därvid, att det ju endast kan vara till nytta

för lagförslaget, att det på så sätt före antagandet blir granskat av dem,

som närmast skola drabbas av denna lag. Mycken bitterhet och mycken

misstro kan därigenom avvärjas de båda folken emellan. Förarbeten för

ett dylikt allmänt lappmöte i Östersund ha redan påbörjats bland lapparna,

och redan den 27 juni detta år komma Västerbottens och Jämtlands

lappar att mötas i Fettjan, Dikanäs kapell i Wilhelmina socken,

för uppgörande av program för detta möte.

Vi önska sålunda för närvarande avslag å ifrågavarande proposition

för att giva lapparna tillfälle att vid ett stort, allmänt lappmöte

i Östersund senast under förra hälften av januari månad 1918 få avgiva

yttrande över densamma. Vid mötet i fråga böra lappfogdarna samt

representanter för länsstyrelserna i de nordligasjte länen åläggas att närvara

dock utan rätt att deltaga i förhandlingarna, som skola ledas av

en av lapparna själva utsedd förtroendeman. När på så sätt lapparnas

önskemål utrönts, må ärendet ånyo föreläggas riksdagen.»

Jämväl herrar Hage m. fl. hava i sin motion, med tillkännagivande Herrar Båges

att de finna herrar Hellbergs m. flis yrkande med dess motivering fullt m'' fl:smotwnberättigat,

i första hand yrkat, att riksdagen måtte för närvarande avslå

propositionen.

Motionärerna hava hemställt, att de till behandling i den kungl. utskottet.

propositionen upptagna frågorna borde anstå, till dess lapparna själva

vid ett gemensamt möte, som lärer komma att hållas i januari 1918 i

Östersund, närmare yttrat sig över dem. Innan propositionen förelagts

riksdagen, har emellertid tillfälle lämnats lapparna att framställa sina

erinringar mot förslaget. De i anledning därav avgivna yttrandena, för

vilka i korthet redogöres i propositionen, hava tillhandahållits utskottet.

I åtskilliga av de väckta frågorna hava lapparna, såsom naturligt är,

uttalat skiljaktiga meningar, allt eftersom den föreslagna lösningen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

skulle med hänsyn till förhållandena på de orter, där de uppehålla sig,

och deras omständigheter i övrigt kunna betraktas såsom för dem förmånlig

eller icke. Tydligt är, att frågornas lösning efter en gemensam

linje för hela lappbefolkningen är förenad med betydande svårigheter

och väcker på olika punkter gensagor beroende på olika levnadsförhållanden.

Med säkerhet skulle lappbefolkningens ställning till den

nu ifrågasatta lagstiftningen gestalta sig på enahanda sätt vid ett gemensamt

lappmöte som vid de mindre omfattande möten, som redan

hållits. Utskottet tror därför icke något ytterligare vara att vinna med

att tillfälle lämnas lapparna att dryfta frågorna vid ett gemensamt

lappmöte och finner sig förty icke kunna biträda motionärernas yrkande,

att propositionen måtte på den grund för närvarande avslås.

Emellertid har utskottet ej något att erinra emot, att lapparna

beredas tillfälle att vid ett gemensamt lappmöte överlägga och framkomma

med förslag med anledning av den i propositionen bebådade

allmänna revisionen av lagstiftningen om lapparnas rätt till renbete

och därmed sammanhängande ämnen. Tvärt om synas möjligheterna

till ett sådant sammanträffande böra på allt sätt av statsmakterna och

orternas tjänstemän underlättas. Utskottet tillåter sig i detta avseende

erinra om, att norska staten beviljat ett motsvarande nyligen hållet

norskt lappmöte i Trondhjem ett anslag, som lärer uppgått till 2,000

kronor. Det synes utskottet, som även det svenska lappmötet borde

ihågkommas med något statsanslag, vilket med hänsyn till svenska förhållanden

dock torde böra sättas till ett avsevärt högre belopp. Medlen

torde utan riksdagens särskilda hörande kunna av Kungl. Maj:t anvisas

ur de längre ned omförmälda tre lappfonderna i enlighet med de för

dem gällande bestämmelser.

De i den förevarande propositionen väckta förslagen torde emellertid

som sagt böra på sätt i propositionen påyrkats omedelbart företagas

till avgörande utan avvaktan å den kommande allmänna revisionen av

lapplagstiftningen.

Motionärerna hava nu såsom skäl för sitt yrkande om avslag jämväl

i sak anfört, att frågorna om rätt för jordbrukande lapp att innehava

renar och om lappars bosättande å kronomark skulle hava i propositionen

lösts på ett sätt, som skulle tvinga lapparna tillbaka till

levnadsförhållanden, vilka en stor del av dem för länge sedan kommit

ifrån. Vad beträffar den förra frågan synes den icke vara i propositionen

berörd på annat sätt än att vid meddelandet av bestämmelser

om vem som skall i renbeteslagens mening räknas för lapp hänsyn

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

tagits till, huruvida hans fader eller dennes fader drivit renskötsel såsom

stadigvarande yrke utan att samtidigt bruka hemman eller nybygge

eller biträda vid bruket av sådan fastighet. Intet hinder linnes sålunda

i och för sig för lapp att driva renskötsel jämte jordbruk. Pin dylik

förening i två generationer medför emellertid, att den tredje generationen

ej räknas för lapp, detta dock endast om jordbruket avsett hemman

eller nybygge men ej annan fastighet. Enligt det föreslagna andra

momentet i 39 § skall likväl envar, som i någon mån är av lappsk

härstamning, äga påbörja drift av fjällrenskötsel utan samband med

jordbruk. Utskottet finner dessa bestämmelser icke kunna föranleda

någon erinran mot propositionen.

Vidkommande den andra av de nyssnämnda frågorna, om lappars

bosättning å kronomark, avser icke det kungl. förslaget att, såsom motionärerna

närmast synas förmena, stadga något generellt förbud för lappar

att bo i timrade bostäder utan förbud för dem att utan kontroll uppföra

dylika bostäder å kronans till renbeten upplåtna marker. Såsom å sid.

14 och 15 i propositionen omförmäles, har den meningen på olika grunder

gjort sig gällande, att lappar skulle å dylika marker äga slå sig ned såsom

bofasta. De angivna grunderna förklaras emellertid på olika skäl icke

vara hållbara. Då sålunda enligt gällande rätt någon befogenhet av omförmält

slag icke tillkommer lapparna, innebär förslaget i denna del endast

ett förtydligande av den gällande rätten. Det har emellertid i ganska

stor utsträckning redan förekommit, att bosättning ägt rum å renbetesländen.

Dessa bosättningar hava särskilt genom de misshälligheter, som

vid skadegörelser av renar uppkommit mellan renägare och de bofasta,

visat sig föranleda avsevärda besvärligheter för den renskötande lappbelolkningen.

Från statens sida hava jämväl stora kostnader nedlagts på

undanröjande av de svårigheter, som varit följden av de gjorda bosättningarna.

Så länge en av lappar upptagen lägenhet innehafts av personer

av lappsk stam, hava visserligen de nämnda besvärligheterna någorlunda

utjämnats, men framträtt desto starkare, då lägenheten, såsom i allmänhet

förr eller senare inträffat, övergått till nybyggare av annan ras. Under

dessa förhållanden torde det föreslagna förtydligandet vara att förorda.

Att man därvid givit det formuleringen av förbud mot uppförande av

boningshus, torde hava sin grund i två olika skäl. Det ena är det, att

såsom å sid. 16 i propositionen framhälles, uppförandet av ett boningshus

så småningom medför den därav upptagna lägenhetens utveckling till jordbruksfastighet

och därigenom den stadigvarande bosättning, man velat

hindra. Det andra skälet torde vara, att då lapparna anskaffat boningshus

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 46 höft. (Nr 59.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

åt sig, de städse visat sig ägna mindre intresse åt renskötseln. Detta förhållande

har särskilt framträtt på vissa orter, där renhjordarna, då de

icke varit föremål lör ordentlig bevakning, sammanblandats till stora

hjordar, som icke kunnat behärskas och som åstadkommit avsevärd

skada, där de dragit fram. På grund av vad nu anförts, har utskottet

icke funnit skäl till erinran mot propositionen i förevarande del.

Motionärerna hava slutligen uppgivit, att orsaken till brådskan med

genomförandet av de föreslagna ändringarna i renbeteslagen synes vara,

att man vill söka åstadkomma den lagliga grundvalen och förutsättningen

för införandet av ett nytt skolsystem för lapparna. Någon som helst

antydan om något sammanhang mellan lapparnas skolväsende och de

föreslagna ändringarna i renbeteslagen finnes emellertid icke i propositionen.

För lapparnas skolväsende har lämuats en utförlig redogörelse

i propositionen nr 97 till 1913 års riksdag, i vilken proposition Kungl.

Maj:t med anledning av en planerad omläggning av det genom reglemente

av den 31 januari 1896 stadgade skolväsendet för lappar hemställde om

höjning av det till lappmarks ecklesiastikverk utgående anslaget. Enligt

1896 års reglemente utgjnrde fasta lappfolkskolor med helårsläsning och

femårig kurs den normala och huvudsakliga skolformen. Såsom ersättning

härför godkändes emellertid undervisning i flyttande skolor, uppehållna

av lärare, som åtföljde lapparna på deras vandringar, i de allmänna

folkskolorna och i vinterkurser, som under tiden för lapparnas

uppehåll i närheten av vissa större byar anordnats i där belägna skolor.

Detta skolsystem hade emellertid visat sig mindre tillfredsställande. I

anledning härav hade förslag utarbetats till vissa ändringar i 1896 års

reglemente. Två huvudsynpunkter gjorde sig därvid särskilt gällande.

Såsom i nyssberörda proposition framhålles, var det angeläget å ena

sidan att söka bereda så god undervisning som möjligt åt alla flyttlappars

barn och å andra sidan att anordna undervisningen så, att den

icke avvande barnen från nomadlivet och därigenom bidroge till att försvaga

och utrota lappstammen. Det sålunda utarbetade förslaget krävde

emellertid den i propositionen begärda ökningen av anslaget. Sedan

ökningen beviljats, utfärdades den 12 september 1913 kungörelse om

ändring av vissa delar av 1896 års reglemente i enlighet med ovan

omförmälda riktlinjer. Därigenom anordnades undervisningen sålunda,

att de bofasta lapparnas barn skulle undervisas tillsammans med den

övriga befästa befolkningens barn, medan flyttlapparnas barn skulle

undervisas i för dem särskilt avsedda skolor, dels vandrande nomadskolor,

som skulle åtfölja lapparna på deras flyttningar, och dels fasta

opaginerad Kontrollera mot PDF

t

Lagutskottets utlåtande Nr 59. 11

nomadskolor, som skulle vara i verksamhet under flyttlapparnas vintervistelse

i skogslandet. Vid de senare skulle barnen om möjligt inackorderas

antingen hos lappar i närheten av skolan eller i för dem

särskilt anordnade lappska hushåll. Genom den senare bestämmelsen

skulle tillgodoses den sist nämnda av de ovan berörda huvudsynpunkterna

för ändringar i 1896 års reglemente. Sistberörda bestämmelse

har genom kungörelse den 23 september 1916 med ytterligare beaktande

av samma synpunkt ändrats därhän, att barnen, under den tid de

undervisas i fast nomadskola, skola, såvitt ske kan, bo och förplägas i

kåtor. Denna ändring överensstämmer med vad i propositionen nr 97

till 1913 års riksdag uttalats och torde ej behöva det stöd, som den

enligt motionen skulle få genom de nu föreslagna ändringarna i renbeteslagen,

vilka ju dock i viss mån beakta den nyss omförmälda synpunkten

i propositionen till 1913 års riksdag.

Då sålunda utskottet icke kunnat biträda motionärernas yrkande,

att propositionen ej måtte för närvarande bifallas, har utskottet haft att

ingå i detaljgranskning av förslaget. Därvid har utskottet endast haft

två erinringar att göra. Utskottet har funnit den sista bestämmelsen i

36 § andra momentet första stycket kunna i åtskilliga fall verka alltför

hårt. Det torde ganska ofta ''förekomma, att dödsbon under läng

tid förbliva oskiftade. Om ett dödsbo därunder äger eller brukar fastighet,

synes det vara obilligt, att boet skall behöva avhända sig renarna.

Det synes ligga nära till hands, att så länge nyssnämnda förutsättning

föreligger, boet jämväl må behålla renarna, och har utskottet

i överensstämmelse härmed hemställt om en ändring av det berörda

stadgandet.

Den andra erinringen mot lörslaget sammanhänger med en i herrar

Hages m. Jl:s motion väckt fråga. I motionen har nämligen yrkats,

att, därest riksdagen redan detta år skulle i huvudsak bifalla propositionen,

riksdagen måtte besluta ändra § 36 2:a punkten 4:e raden till

följande lydelse: »dock må ej för sådan renägare djurens antal överstiga

femtio — — —»

I samband härmed har i motionen hemställts, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta

och för en kommande riksdag framlägga förslag till sådana anordningar

— statslånefond eller dylikt — varigenom man från statens sida kunde

medverka därtill att lappar, helst mindre bemedlade eller fattiga sådana,

kunde få övertaga så många som möjligt av de renar, som ej kunde få

Herrar Hage»

m. fl:s motion.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

behållas av bofasta, sedan ett visst maximiantal fastställts för bofastas

rätt till reninnehav.

Till stöd för dessa båda yrkanden har anförts följande, sedan i

motionen först hemställts om bifall till herrar Hellbergs m. flis mation

om avslag å propositionen:

»Men då vi kunna tänka oss möjligheten av att Kungl. Maj:ts

förslag kan komma att i en eller annan form antagas av riksdagen, så

kunna vi icke underlåta att här framföra vissa ändringsyrkanden i förslaget,

för den händelse detta mot förmodan skulle bli i huvudsak antaget

av riksdagen.

Dessa ändringsförslag gälla bestämmelserna rörande bofastas rätt

inom Norrbotten att äga renar och överlämna dessa till lappar för

skötande. Den inskränkning, som i lagförslaget föreslagits i rätten för

dessa bofasta att äga renar, har som bekant påyrkats bland annat i en

motion av herrar Lindhagen och Hage. Motionen tillkom huvudsakligen

på grundvalen av det faktum, att i en del fall bofasta, välsituerade storbönder

i spekulationssyfte slagit under sig renhjordar av upp till tusentals

renar, vilka gratis beta på statens mark. För att förekomma en

sådan fortsatt utveckling tillkom den riksdagsskrivelse, som nu resulterat

i vissa ändringsyrkanden i den föreliggande kungl. propositionen.

Emellertid förefaller det som om sistnämnda proposition gått väl långt,

då man föreslagit siffran 20 som ett maximum för bofastas rättighet

till reninnehav. Av sid. 30 i den kungl. propositionen framgår visserligen,

att man i allmänhet, då man från befolkningens sida yttrat sig

om denna sak, varit ense om att en inskränkning bör ske, men att man

samtidigt på de flesta håll inom länet uttalat sig för, att maximisiffran

för bofastas reninnehav bör sättas betydligt högre än till 20. Ett

sättande av siffran vid talet 20 torde nämligen nästan kunna betecknas

som ett sätt att göra renskötseln till något tämligen betydelselöst för de

bofasta. Och för eu sådan ståndpunkt har riksdagen ej uttalat sig, då

den förut yttrat sig i denna fråga. Tvärtom har lagutskottet betonat,

att det ''icke ansåg lämpligt att lagändringen ginge så långt, att de

nuvarande bestämmelserna helt och hållet upphävdes och de bofasta sålunda

fullständigt frånkändes rätten att äga andra renar än dragrenar.

Inom Norrbottens läns lappmarker, särskilt i de övre delarna av Torneälvens

flodområde men även annorstädes, levde nämligen i ganska stort

antal nybyggare, av vilka många i härstamning och levnadsförhållanden

stodo lapparna nära och för vilka renskötseln ägde en mycket stor betydelse.

Att beröva dessa nybyggare rätten att innehava åtminstone

det mindre antal renar, som för deras torftiga bärgning kunde vara erforderligt,

syntes utskottet icke riktigt. Åven ur synpunkten av upp
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

♦

rätthållandet av ett gott förhållande mellan lapparna och de bofasta

vore lämpligt, att åt de senare inrymdes en dylik begränsad befogenhet.

Utskottet ansåge därför, att frågan borde lösas genom eu begränsningav

de bofastas renägarskap.’

Tager man hänsyn till detta uttalande samt i övrigt till de yttranden,

som framkommit från befolkningen i denna fråga, torde man ha

anledning något öka siffran 20. Vi vilja härmed föreslå siffran 50 sou»

ett lämpligt maximibelopp. Vi hänvisa härvidlag till det uttalande i

den kungl. propositionen (sid. 30), där det heter: ''De flesta (av de som

hörts i frågan) hava ansett, att maximisiffran för reninnehav borde ut

sträcka sig åtminstone till 50, 100, 150 eller 200 renar’. Vi afgå då

därifrån, att bestämmelserna formuleras så att man ej kan genom innehav

av 50 djur per medlem av en familj eller på annat sätt neutralisera bestämmelserna.

Man kan också ha anmärkning att göra mot att övergångstiden

till de nya bestämmelsernas tillämpning gjorts väl kort. Det oaktat

skola vi ej göra något yrkande på denna punkt, Emellertid kan det

befaras, att en inskränkning i rätten för de bofasta att ha renar, om

reduceringen skall ske inom en mycket kort tid, kan åstadkomma en

alltför stor nedgång i det samlade antalet renar inom Norrbotten. Vi anse,

att en sådan betydande plötslig reducering ej är önskvärd. Här finnes

nämligen en för dessa bygder — och i nödfall även för hela landet —

betydelsefull köttreserv, som ej bör utnyttjas annat än i sista hand. Det

kan ej vara nationalekonomiskt fördelaktigt att så kraftigt och på en

gång decimera en viss boskapsstam, som alldeles givet har en viss betydelse

för landets näringsliv. Talet om att betets knapphet motiverar

en sådan reducering torde även vara något överdrivet.

Med hänsyn härtill vilja vi föreslå, att Kungl. Maj:t utarbetar ett

förslag i avsikt att förhindra en sådan allmän nedslagning av renar,

som kan befaras. Ett sätt att tillgripa för vinnande av detta mål vore

att söka medverka till ett överförande av de renar, som vid förordningens

ikraftträdande annars skulle slaktas, från stora bofasta renägare till

lappar, och borde härvidlag särskilt sådana lappar ifrågakomma, som

förut haft hand om de bofastas renar, eller i allmänhet fattiga och

mindre bemedlade lappar. Det ifrågasättes alltså anslag från staten att

utdelas som lån för detta ändamål, och vilja vi i det sammanhanget

erinra om, att inom Jämtland finnes en fond, ''Jämtländska lappväsendets

fond’, varur lån för detta ändamål gives. Åvenså beslöt 1913 års riksdag

att anslå 6,000 kronor till lån åt fattiga eller mindre bemedlade lappar

inom Norrbottens och Västerbottens län för inköp av renar.»

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

14 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

På sätt i den kungl. propositionen omförmäles, hava vid frågan

om högsta antalet skötesrenar olika förslag framkommit, tydligen beroende

på skilda förhållanden inom olika orter. Kungl. Maj:t har i

frågan stannat vid en siffra av 20, medan motionärerna hemställa

om antalets fixerande till 50. Till belysande av denna fråga har utskottet

från sakkunnige för frågans behandling på begäran erhållit

följande utredning:

Fördelning: av renar tillhörande inom Norrbottens läns lappmark bosatta ägare eller brukare

av jordbruksfastighet, vilka icke äro av lappsk härstamning (jfr s. 49 i prop.).

Socken

Antal ren- ägare med

30 renar

och där- under

A åtal ren- ägare med

21—30

renar

Antal ren- ägare med

31—40

renar

Antal ren- ägare med

41—50

renar

Antal ren- ägare med

över 50

renar

Summa

renägare

Arvidsjaur........................

37

7

4

2

11

61

S:a

24

Arjeplog..........................

73

6

5

5

8

97

S:a

24

Jokkmokk........................

120

10

6

5

9

150

S:a

30

Gällivare ........................

149

15

12

8

33

217

S:a

68

Jukkasjärvi .....................

118

9

5

1

6

139

S:a

21

Karesuando .....................

4

—

—

—

—

4

För ernåendet av det mål man vill vinna svnes det utskottet vara

av vikt, att gränsen sättes ganska lågt och med hänsyn till de ovan

och i propositionen givna upplysningar finner sig utskottet icke kunna

tillstyrka någon höjning av det av Kungl. Maj:t föreslagna renantalet.

Emellertid kunna hänsyn till renägande bofastas ekonomi, som av

gammalt grundats på innehav av ett något större antal renar, jordbrukets

karghet och ringa avkastning, renbetets beskaffenhet och riklighet

samt andra förhållanden å särskilda orter böra medgiva en höjning för

visst område. Utskottet har därför ansett lämpligt, att det må stå Kungl.

Maj:t öppet, att, då sådant förhållande finnes föreligga, medgiva en

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

ökning av det eljest lagstadgade renantalet intill högst femtio renar, och

i detta syfte hemställt om en ändring i 36 § andra momentet första stycket.

_ Vidkommande motionärernas andra yrkande får utskottet erinra

om följande. 1887 års riksdag medgav, att den behållna avkastningen

av skogsavverkning å renbet esf jällen i Jämtlands län linge användas till

inköp av mark för beredande av naturliga gränser mellan lappmarken

och den odlade bygden i nämnda län, och i den mån så ej skeJde av

statskontoret förvaltas såsom eu särskild fond under benämning jämtländska

reubetesfjällens skogsfond. Denna uppgick vid 1913 års slut

till omkring 1,095,000 kronor. Därjämte hava inkomsterna på åtskilliga

arrendeupplåtelser fonderats under den av motionärerna omförmälda benämningen

jämtländska lappväsendets fond att användas till understöd

åt de jämtländska lapparna och deras näring. Denna fond utgjorde vid

1915 års slut omkring 190,000 kronor. Sedan på sätt motionärerna

omförmält 1913 års riksdag anslagit 6,000 kronor till lån åt fattiga

eller mindre bemedlade lappar inom Norrbottens och Västerbottens län

för inköp av renar, för vilket ändamål icke några medel kunde disponeras

från de jämtländska fonderna, hemställde Kungl. Maj:t i proposition

till 1914 års senare riksdag (propositionen nr 62) om riksdagens

medgivande till att ur jämtländska renbetesfjällens skogsfond ett belopp

av 500,000 kronor finge uttagas till bildande av två fonder, den ena å

300.000 kronor, benämnd Västerbottens lappfond, och den andra å

200.000 kronor, benämnd Norrbottens lappfond, att efter Kungl. Maj:ts

föreskrifter eller prövning i särskilda fall användas, den förra fonden

till främjande av renskötseln i Västerbottens län och den senare till

förmån för enahanda näring i Norrbottens län, samt att ett belopp av

över 233,000 kronor, som återstode av ett år 1906 beviljat anslag för beredande

av understöd åt lapparna i Jukkasjärvi socken, finge på det sätt

tillföras nyssnämnda båda fonder, att ett'' belopp av 140.000 kronor inginge

i Västerbottens lappfond och återstoden i Norrbottens lappfond.

Propositionen blev av riksdagen bifallen. Vid 1915 års slut utgjorde

Västerbottens lappfond omkring 450,000 kronor och Norrbottens lappfond

omkring 315,000 kronor.

De nämnda tre fonderna torde otvivelaktigt av Kungl. Maj:t kunna

användas för det av motionärerna åsyftade ändamålet och i propositionen

antydes också, att avsikten lärer vara att eventuellt förfära på det sättet.

Då det emellertid uppenbarligen är synnerligen behjärtansvärt och gagneligt,

att lappar, som genom olycka eller annorledes förlorat sina renar,

sättas i tillfälle att idka renskötsel samt ett gynnsamt tillfälle härtill

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

nu erbjuder sig, synes riksdagen böra särskilt betona denna sak genom

en framställning i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att riksdagen måtte, med tillkännagivande

att riksdagen icke kunnat bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

proposition i oförändrat skick, i anledning av

nämnda proposition samt herrar Hages m. fl:s motion,

men med avslag å herrar Hellbergs m. fl:s motion, för

sin del antaga följande

(Kungl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag).

Lag

angående ändring i rissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas, att i lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige 1, 2, 3, 4, 9, 10, 27, 30 och 31 §§

skola erhålla följande ändrade lydelse samt i stället för 35—38 §§ skola

införas följande med nummer 35—44 betecknade paragrafer:

1 §•

1. Lapparna äro berättigade att uppehålla sig med sina renar

under varje tid av året inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

ovan odlingsgränsen och å sådan mark nedom samma gräns,

som antingen tillhör kronan eller, ehuru upplåten till enskilde, vid avvittringen

förklarats utgöra renbetesland eller av ålder varit såsom sådant

land använd, samt inom Jämtlands län å renbetesfjallen, varunder inbegripas

såväl de vid avvittringen för lapparna avsatta renbetesfjäll som

ock de till utvidgning av dessa fjäll sedermera upplåtna områden.

2. Å annan mark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker,

än ovan sägs, så ock å de trakter utom nämnda lappmarker

och renbetesfjällen i Jämtlands län, vilka lapparna efter gammal sedvana

hava besökt, äga lapparna jämväl att uppehålla sig med renarna, dock

endast under oktober, november, december, januari, februari, mars och

april månader, för så vitt icke antingen avtal träffats med vederbörande

jordägare eller brukare om rätt för lapparna att uppehålla sig där under

annan tid av året, eller ock ovanliga väderleksförhållanden nödga till

tidigare flyttning om hösten eller hindra återflyttning om våren.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj ds förslag). (Utskottets förslag).

3. Diii- lapparna efter ty nu är sagt iiro berättigade att uppehålla

sig med sina renar, äga de att under iakttagande av de i denna lagmeddelade

bestämmelser begagna sig av land och vatten till underhåll

för sig och renarna; ej vare dem dock på grund av detta stadgande

tillåtet att uppföra boningshus.

2 §■

Uppehåller sig lapp med sina renar å trakt, där han icke äger

under någon tid av året vistas, eller på trakt, som i 1 § 2 mom. omförmäles,

under tid, då rätt till vistelse där icke är honom medgiven,

böte från och med tjugufem till och med tvåhundra kronor.

Fiunes å viss trakt stam av renar, vilken utan att stå under

någons vård år efter år fortlever å trakten, meddelar Konungen de

bestämmelser, vilka äro erforderliga för att denna renstam må dödas.

3 §•

I Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt å renbetesfjällen

i Jämtlands län äga de renskötande lapparna att till eget behov

utan betalning använda skogen. Å sådana områden i nämnda lappmarker,

där lapparna enligt vad i 1 § 2 mom. sägs äga uppehålla sig

endast viss tid av året, må de icke för uppförande eller ombyggnad av

kåta, visthus eller stängsel taga växande träd annorlunda än efter anvisning

eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas dem av vederbörande

skogsbetjänt; dock äga lapparna, där stängsel vid deras visten

blivit olovligen bortfört eller gjort obrukbart, att till uppförande av nytt

stängsel utan anvisning eller utsyning taga även växande träd.

A de trakter utom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

samt renbetesfjällen i Jämtlands län, där lapparna enligt 1 § 2 mom.

äga uppehålla sig med sina renar, må lapparna taga endast torra träd

och vindfällen, en och videbuskar, samt, för. tillfälliga behov, å utmark

växande lövträd. Där skogen tillhör staten, erlägges härför ingen betalning.

Ej heller erlägges betalning för torra träd och vindfällen samt

en och videbuskar i enskild man tillhörig skog. För växande lövträd,

som lapparna taga ur sådan skog, skall däremot, där ägaren det påfordrar,

givas en billig ersättning, som i brist av åsämjande bestämmes

av tre gode män, av vilka vardera parten utser en och dessa tillkalla

den tredje. Tredskas endera parten att utse god man, eller kunna de

utsedde ej enas om valet av den tredje, äge kronofogde, lappfogde eller

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 samt. 46 höft. (Nr 59.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets utlåtande Nr 59-

(Kungl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag).

länsman att på begäran i stället utse god man. Emot gode männens

beslut må talan ej föras.

4 §•

Renskötande lapp, som tager mera virke än till hans eget behov

erfordras, eller som överträder det i 3 § givna förbud att utan anvisning

eller utsyning taga växande träd, straffes med böter från och med

fem till och med femtio kronor, där ej förseelsen är straffbar efter allmän

lag.

Virke, som lapparna vid sina visten lagligen använt till kåtor,

stängsel eller annat varaktigt bruk, må ej av jordägaren utan lapparnas

samtycke bortföras eller göras för dem obrukbart. Jordägare, som

bryter häremot, straffes, där ej förseelsen är straffbar efter allmän lag,

med böter från och med fem till och med femtio kronor.

9 §.

För varje lappby skall finnas en byordning, innehållande, i den

mån sådant finnes erforderligt, föreskrifter angående ordningen för

renskötselns bedrivande inom byn eller eljest angående förhållandet mellan

lapparna inbördes, såsom om:

fördelning av sommarbetet inom lappbyn eller ordnandet i övrigt

av betesrättens utövning;

renhjordarnas bevakning, antal renvaktare, som böra finnas, samt

hjordarnas ordnande och sammanhållande vid flyttningar;

renhjords samlande för märkning, för urskiljning av främmande

renar eller för annat ändamål;

förfarande vid renmärkning och renslakt, särskilt vid nedslagning

av omärkta renar eller av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade,

ävensom vid försäljning av dylika slaktade eller levande renar,

så ock tid och förfarande vid uppvisning, som i 10 § av lagen om renmärken

sägs, av renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

ersättning till ordningsman eller annan lapp för märkning av

annans ren eller för tillfällig vård om främmande renar, eller till ordningsman

för omhändertagande och vidare förfarande med omärkta renar

eller med renar, vilkas märken blivit förstörda eller förfalskade;

förvaltning, användning och ''redovisning av lappbyn gemensamt

tillhöriga medel; samt

sättet för överläggning och beslut i ämnen, som röra lappbyn

gemensamt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag).

Sedan lapparna inom byn lämnats tillfälle att uppgöra förslag till

byordning, äge Konungens befallningshavando efter kronobetjäningens

och lappfogdens hörande i ämnet besluta och byordningen till efterlevnad

utfärda. 1 byordning må stadgas vite från två till femhundra kronor för

underlåtenhet att ställa sig byordningens bestämmelser till efterrättelse,

så ock meddelas föreskrift att, i händelse den felande dragit vinst av

sin förseelse, hänsyn härtill och till vinstens omfattning skall tagas vid

vitesbeloppets bestämmande. Den, som under tid, då han är tilltalad

för förseelse mot byordning, fortsätter samma förseelse, skall, när hau

varder lagligen förvunnen härtill, för varje gång stämning utfärdats och

delgivits fällas till vite efter ty här förut är sagt.

10 §.

1 varje lappby skola de renskötande lapparna vid sammanträde,

som i enlighet med Konungens befallningshavandes förordnande hålles

inför lappfogde eller länsman, inom sig välja en ordningsman.

Ordningsmannen åligger, utöver vad i denna lag och lagen om

renmärken finnes honom särskilt uppdraget:

att förskaffa sig kännedom om de till byn hörande lappars uppehållsställen

under de särskilda årstiderna samt att, i händelse det skulle

visa sig, att andra än de lappar, som tillhöra byn, sommartiden föra

renar på bete inom dess område, därom göra anmälan hos lappfogde

eller länsman;

att biträda vid renräkning, som anordnas av myndighet;

att tillhålla lapparna att noga bevaka sina renar, samt att söka

utreda, genom vilkens eller vilkas renar angiven skada å bofastas ägor

blivit förorsakad;

att vaka över efterlevnad av lagen om reumärken och av den för

lappbyn fastställda byordning samt hos lappfogde eller länsman anmäla

förseelser däremot;

att jämväl i övrigt söka befordra god ordning inom lappbyn och

hos lappfogde eller länsman anmäla, när något däremot stridande förekommer;
att

vid uppkommande tvister såväl emellan lapparna och de bofasta

som ock emellan lapparna inbördes söka bilägga desamma;

att inställa sig vid häradsrätt, när de till lappbyn hörande lappar

skola inför rätten höras i ärenden, som röra dem gemensamt, samt att

närvara vid de mantalsskrivningar, uppbördsstämmor eller andra allmänna

sammanträden, som hållas med lapparna, och därvid, när så

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Katigt. Maj.ts förslag). (Utskottets förslag). •

erfordras, förete den i 11 § omförmälda längd över antalet renar inom

lappbyn; samt

att i förekommande fall, då kronofogde, lappfogde eller länsman

ä tjänstens vägnar sådant påfordrar, lämna dem erforderligt biträde.

Ordningsman utses för eu tid av sex år, med rätt för den utsedde

att efter två år eller ock dessförinnan vid laga förfall avgå från

befattningen. Till Konungens befallningsbavande skall lappfogde eller

länsman ofördröjligen insända uppgift på de lappars namn och vanligaste

uppehållsställen, som blivit inför honom till ordningsmän utsedde, jämte

utlåtande om deras lämplighet för befattningen. För de valde, om de

befinnas lämpliga, utfärde Konungens befallningshavande förordnande och

läte därom i länskungörelserna meddela underrättelse. Konungens befallningshavande

äge ock, när så prövas skäligt, före tjänstgöringstidens

utgång entlediga ordningsman.

Ordningsman åtnjute i och för sin befattning enahanda skydd

som tjänsteman. Visar han vårdslöshet eller försummelse i befattningen,

straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor.

Till ordningsman skall av allmänna medel utgå ersättning efter

tv därom särskilt stadgas.

27 §.

När i denna lag talas om lapparnas renar, förstås därmed icke

allenast deras egna renar utan ock sådana, som andra på grund av denna

lag satt i deras vård (skötesrenar).

30 §.

De renskötande lapparna äro berättigade att till jakt och fiske

betjäna sig av land och vatten icke allenast å sådana områden, där de

enligt vad i 1 § 1 mom. sägs äga vistas varje tid av året, utan även å

annan utmark inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker

under den tid de äga att å sådan utmark uppehålla sig med sina renar;

vare dock i avseende å tid och sätt för nyttjande av jakt och fiske

underkastade de bestämmelser, som eljest därom gälla.

31 §.

Ej må å de områden, som blivit till lapparnas uteslutande begagnande

anvisade, bete, slåtter, jakt eller fiske av lapparna till annan upplåtas.

Sker sådan upplåtelse, vare den ogill.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Lagutslcottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj:ts förstag). (Utskottets förslag).

Varder bete ellor slåtter å dylikt område av lapparna ej använt

för renskötsel, ocdi finnes upplåtelse därav tills vidare kunna ske utan

intrång eller skada för lapparna, ägo Konungens befallningshavande att

mot lega upplåta betet eller slåttern, intill dess behov därav för lapparna

åter uppstår. Kan å dylikt område upplåtelse av rätt till jakt eller

fiske ske titan skada för lapparna, äge ock Konungens befallningshavande

att tills vidare tillåta annan att emot avgift å området jämte lapparna

utöva jakt eller fiske. På sådana områden, som upplåtits till utvidgning

av de vid avvittringen avsatta renbetesfjäll i Jämtlands län, må jämväl

inägor, som icke äro för lapparna behövliga, utarrenderas. Vid utarrendering

av bete, slåtter eller inägor skall fästas det villkor, att arrendatorn

själv må freda såväl växande som bärgad gröda från intrång av renar.

Upplåtelse, som ovan förmäles, må dock ej äga rum, utan att de

tappar, vilka äga rätt att å området uppehålla sig med sina renar, blivit

i ärendet hörda. Medel, som inflyta genom sådan upplåtelse, skola enligt de

bestämmelser, som givas av Konungen, användas till förmån för lapparna.

35 §.

1. A överloppsmarker, kronoparker eller annan kronomark inom

Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker samt. renbetesfjällen i

Jämtlands län skola vissa områden av Konungen avsättas till upplåtelse

åt lappar, som idkat renskötsel men i följd av ålder eller sjukdom icke

kunna därmed fortfara. Konungens befallningshavande tillkommer att

upplåta mark inom sådant område, dock ej åt den, som uppenbarligen

skulle komma att sakna utväg till nödtorftig försörjning. Upplåtelse,

som här avses, må ej meddelas för längre tid än sökandes och hans

hustrus livstid. Innehavare av upplåten lägenhet äger att från kronans

mark taga nödigt bränsle samt stängsel- och hässjevirke, så ock, efter

anvisning eller utsyning, som skall kostnadsfritt lämnas av vederbörande

skogsbete ant, virke till boningshus och till andra byggnader, som av

Konungens befallningshavande i samband med upplåtelsen eller sedermera

prövas nödiga. Innehavaren har att själv freda såväl växande som

bärgad gröda från intrång av renar.

Dä nyttjanderätt till lägenhet, varom nu är sagt, upphör, tillfälle

lägenheten i befintligt skick kronan utan ersättning för därå nedlagda

kostnader; dock ankomme på Konungen att, när större arbete nedlagts

å uppförande av boningshus, medgiva ersättning härför.

I övrigt äge Konungens befallningshavande bestämma villkoren

för upplåtelse, som här avses, och skall därvid tillses, att så vitt möjligt

upplåtelsen innefattar rätt till jakt och fiske inom visst område.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj.ts förslag). (Utskottets förslag).

2. På Konungen ankomme att i andra fall än i 1 mom. avses

åt lapp upplåta nyttjanderätt till kronomark i Norrbottens eller Västerbottens

läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands län, så framt

upplåtelsen prövas ej lända till förfång för de renskötande lapparna. 1

de ovan odlingsgränsen belägna delarna av sagda lappmarker varder

mark ej sålunda upplåten, med mindre synnerliga skäl därtill förekomma.

3. Konungens befallningshavande äge ock att utan sammanhang

med upplåtelse, varom i 1 mom. sägs, medgiva lapp, som icke idkar

renskötsel, rätt att jaga eller fiska å viss kronomark inom Norrbottens

eller Västerbottens läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands län.

36 §.

I fråga om rättighet att, såsom i 27 § sägs, hava skötesreuar hos

lappar gälle nedanstående bestämmelser:

1. Renar, som tillhöra lapp, må av denne lämnas i vård hos annan

lapp. Varder lappkvinna gift med den, som ej är lapp, äge hon ej

under äktenskapet behålla den rätt, varom här är fråga, längre än till

dess två år förflutit från giftermålet.

2. Inom Norrbottens län må 2. Inom Norrbottens län må

tills vidare den, som ej är lapp, men

bor inom länets lappmark och där

äger eller brukar jordbruksfastighet,

hava renar under vård av lapp,

som huvudsakligen sysselsätter sig

med renskötsel och ej är i annans

tjänst; dock må ej för sådan renägare

djurens antal överstiga tjugu,

kalvar under ett års ålder häri ej

inbegripna, och skola varje renägares

djur samtliga stå under vård

av en och samma lapp. Flyttar

renägare utom länets lappmark eller

upphör han att där äga eller bruka

jordbruksfastighet, skall han inom

ett år därefter avhända sig skötesrenarna.

Dör renägare, må renarna

ej längre än två år behållas av dödsboet
-

tills vidare den, som ej är lapp, men

bor inom länets lappmark och där

äger eller brukar jordbruksfastighet,

hava renar under vård av lapp,

som huvudsakligen sysselsätter sig

med renskötsel och ej är i annans

tjänst; dock må ej för sådan renägare

djurens antal överstiga tjugu,

kalvar under ett. års ålder häri ej

ijibegripna, Konungen obetaget att

för områden inom nämnda län, där

sådant med hänsyn till förhållandena

prövas skäligt och lämpligt, tillåta

ett högre antal, dock ej över femtio.

Varje renägares djur skola samtliga

stå under vård av en och samma

lapp. Flyttar renägare utom länets

lappmark eller upphör han att där

äga eller bruka jordbruksfastighet,

opaginerad Kontrollera mot PDF

28

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. AIaj:ts förslag). (Utskottets förslag).

skall han inom ett år därefter avhända

sig skötesrenarna. Dör renägare,

må renarna ej behållas av

dödsboet längre än boet äger eller

brukar jordbruksfastighet inom. länets

lappmark.

Den, som vill begagna sig av den rätt, som i detta inom. avses,

har att varje år i maj månad hos lappfogden anmäla antalet av de

renar, kalvar för året ej inbegripna, som han har under lapps vård, samt

vårdarens namn. I samband därmed skall för varje anmäld ren erläggas

dels sköteslega för löpande kalenderåret med belopp, som Konungens

befallningshavande har att fastställa för länets lappmark i dess helhet

eller för de särskilda lappbyarna, dock ej mindre än två kronor femtio

öre, dels oek en särskild avgift av femtio öre, som, enligt närmare

föreskrifter av Konungen, skall användas såsom bidrag till bekostande

av renräkningar samt till åtgärder för renskötselns främjande. Sköteslega,

som sålunda erlägges, varde genom lappfogdens föranstaltande

tillställd vårdaren. Ej må den omständigheten, att ren, för vilken sköteslega

erlagts, före årets utgång slaktas eller förgås eller förkommer,

medföra rätt för ägaren att återbekomma någon del av beloppet.

Närmare föreskrifter angående lappfogdes åligganden i avseende å

anmälningars mottagande samt uppbärande och redovisande av sköteslega

och avgifter har Konungens befallningshavande att meddela. Där särskild

lapptillsyningsman finnes, äge Konungens befallningshavande förordna

denne att i lappfogdes ställe fullgöra hans åligganden i nu angivna

hänseenden.

3. Renar, som användas till körslor, s. k. dragrenar, må en var

hava under vård av lapp; och vare sådana renar ej i något hänseende

inbegripna under stadgandena i 2 mom.

4. Renägare, vilken lämnat renar i vård åt lapp, har i fråga om

dessa renar enahanda förpliktelser enligt denna lag som lappen för

sina renar.

37 §.

Håller i annat fall än i 36 § 2 eller 3 mom. avses någon, som ej

är lapp, renar, som beta å mark, varöver han ej förfogar, eller åsidosätter

den, som begagnar sig av den i 36 § 2 mom. medgivna rätt att

hava renar under lapps vård, något av vad i sistnämnda lagrum stadgas

i avseende å sådan rätts utövande, skall på Konungens befallnings
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj:is förslag). (Utskottets förslag).

havande ankomma att förordna om försäljning av de renar, som olagligen

hållas. Består åsidosättandet däri, att sköteslegan och den särskilda

avgiften för anmälda renar ej erlagts, må förordnande om försäljning

ej meddelas förr än fyra månader förflutit från det beloppet

senast skolat erläggas; men skall i tv fall, vare sig sådant förordnande

meddelas eller icke, den särskilda avgiften utgå med en krona. År

förordnande om försäljning föranlett därav, att vården av någons renar

fördelats mellan flera lappar, bestämme Konungens befallningshavande

vilka renar försäljningen skall omfatta.

När förordnande, som i denna § avses, blivit meddelat, skola de

renar förordnandet avser, så snart lämpligen kan ske, på lapplogdens föranstaltande

omhändertagas och, levande eller slaktade, avyttras för ägarens

räkning. Av köpeskillingen skall gäldas kostnad för renarnas omhändertagande,

slaktande och försäljande samt därnäst sköteslega och

särskild avgift, där de ej förut erlagts.

Håller någon, som ej är lapp, renar annorledes än såsom skötesrenar

.under lapps vård, vare han, där de olovligen inkomma på annans

mark, underkastad förutom påföljd av renarnas försäljning efter ty här

förut är sagt jämväl bötesansvar enligt allmän lag samt skyldighet att

ersätta skada, som av djuren vållas.

38 §.

För övervakande av tillämpningen av vad i 36 § 2 mom. är

stadgat skall, där ej med hänsyn till ogynnsamma väderleksförhållanden

hinder möter, i Norrbottens län minst vart tredje år hållas allmän renräkning

enligt föreskrifter, som meddelas av Konungen.

39 §.

1. Såsom lapp anses i denna lag den, vars fader i någon mån är av

lappsk härstamning, dock endast såvitt antingen fadern eller dennes

fader drivit renskötsel såsom stadigvarande yrke utan att samtidigt

bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet.

1 fråga om den, som är av oäkta börd, skola moderns i stället för

faderns härstamning och yrke komma i betraktande. Kvinna, som är

eller varit gift med den, som skall räknas för lapp, varde ock såsom

lapp ansedd.

2. Vill den, som i någon mån är av lappsk härstamning men enligt

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj ds förslag). (Utskottets förslag).

laär förut givna föreskrifter ej skall anses för lapp, driva fjällrenskötsel

såsom stadigvarande yrke utan samband med jordbruk, have han därtill

lov och varde i ty fall för lapp räknad.

A stundar han driva skogsrenskötsel, med eller utan samband med

jordbruk, söke han därtill Konungens befallningshavandes tillstånd.

Prövas den renskötsel, varom fråga är, kunna drivas utan synnerligt

men för jordbruket i orten, äge Konungens befallningshavande meddela

det sökta tillståndet för viss tid ej överstigande tio år. Ej må dock

tillstånd lämnas annan än den, som huvudsakligen sysselsätter sig med

renskötsel och ej äger nödtorftig bärgning av jordbruk. Å den, som

erhållit tillstånd, varom här förrnäles, skall, medan det gäller, vad i

denna lag stadgas om lapp äga tillämpning.

•

40 §.

Över de av Konungens befallningshavande utfärdade byordningar

ävensom över de närmare föreskrifter eller åtgärder, vilka det enligt

denna lag eljest tillkommer Konungens befallningshavande att meddela

eller vidtaga, äge den, som anser sin rätt därav förnärmad eller obehörigen

inskränkt, att hos Konungen anföra besvär inom den tid, som

är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks

beslut; skolande dock, där ej ändringssökandet därigenom varder

onyttigt, beslutet utan hinder av besvär gälla till efterrättelse, intill dess

annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.

41 §.

Böter och viten, som ådöraas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Viten ådömda för överträdelse av byordning skola, enligt de bestämmelser

som meddelas av Konungen, användas till förmån för länets

lappar. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller viten, förvandlas

de enligt allmän strafflag.

42 §.

1. Överträdelser av denna lag ävensom av byordning åtalas vid

allmän domstol och höra, där ej annorlunda här nedan sägs, under allmänt

åtal.

2. De i 4 § omförmälda förseelser, vilka endast förnärma enskild

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 46 höft. (Nr 59.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag).

persons rätt, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsäganden angiver

dem till sådant åtal. Lag samma vare beträffande förseelser, om

vilka i 25 § handlas. Har ren blivit olovligen fälld eller misshandlad,

och är renen omärkt eller målsäganden ej känd, äge allmän åklagare

utan angivelse tala i saken, jämväl i fråga om skadestånd, vilket i ty

fall skall tillfalla den lappby, dit renen kan antagas hava hört.

3. Förseelser, som avses i 2, 17 eller 37 §, må ej, där de endast

förnärma enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande.

43 §.

Vad här förut är stadgat i fråga om renar har avseende allenast

å sådana renar, som hela året e^ler någon del därav beta inom Norrbottens

eller Västerbottens läns lappmark eller renbetesfjällen i Jämtlands

län.

Andra renar må ej i något fall föras på bete å mark, varöver

renägaren ej förfogar, vid påföljd av böter enligt allmän lag samt

skyldighet att ersätta'' skadan. År i fråga om någon renägares hjord

allmänt veterligt, att därtill hörande djur pläga olovligen inkomma på

annans mark, ankomme på Konungens befallningshavande att på ansökan

av markens ägare meddela de föreskrifter, som finnas erforderliga,

för att hjorden må nedslaktas och försäljas för renägarens räkning;

och skall kostnaden för renarnas omhändertagande och försäljning

gäldas av köpeskillingen.

44 §.

Denna lag äger, så vitt den stadgar förpliktelser för lapparna utöver

vad lagstiftningen rörande de lappar, som med renar flytta emellan

Sverige och Norge, innehåller, icke tillämpning å norska lappar, som

vintertiden uppehålla sig i Sverige.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, dock skola

stadgandena i 36, 37 och 38 §§ ej lända till efterrättelse förr än den

1 januari 1920, och skola intill dess bestämmelserna i 27 § enligt dennas

nuvarande lydelse bibehålla gällande kraft.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

(Kungl. Maj:ts förslag). (Utskottets förslag).

Där don, som i någon män är av lappsk härstamning, vid början

av år 1917 innehar och bebor lägenhet, som utan tillstånd upptagits å

kronomark ovan odlingsgränsen i Norrbottens eller Västerbottens läns

lappmark eller å renbetesfjallen i Jämtlands län och ej heller sedermera

lagligen upplåtits, äge han och, om han är eller varder gift, hans hustru

under sin livstid fortfara med bruket därav; dock skall, om han utan

tillstånd nyttjar slåtter, bruket därav i varje fall upphöra vid ingången

av år 1922.'' När lägenhet, som här avses, skall avträdas, må ersättning

för arbete, som nedlagts å lägenheten, ej utgå, med mindre i

särskilt fall Konungen annorledes förordnar, men byggnader, som därå

finnas, äge åbon eller hans rättsinnehavare bortföra, ändå att de må

hava uppförts med virke från kronans mark.

2:o) att riksdagen med anledning av herrar Hages

m. fl:s motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att genom statsverkets försorg beredes lappar,

vilka icke äga renar eller endast ett för xippehället

otillräckligt antal djur, tillfälle att förvärva renar, som

genom inskränkningen av bofastas renägarskap måste

avhändas nuvarande renägare.

Stockholm den 19 maj 1917.

På lagutskottets vägnar:

CARL LINDHAGEN.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

Reservationer

av herrar Lindhagen, Stärner, Klefbeck, Karlsson i Fjät, Borg, Rehn

och Lindqvist i Kosta, som hemställt

l:o) att riksdagen, med förklarande att propositionen ej kunnat

oförändrad bifallas, måtte i anledning av densamma och herrar Hages

m. fl:s motion för sin del antaga följande !

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige.

Härigenom förordnas att i lagen den 1 juli 1898 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige 2, 9, 10, 27 och 30 §§ skola erhålla

följande förändrade lydelse samt i stället för 35—38 §§ skola införas

följande med nummer 35—43 betecknade paragrafer:

2 §•

Lika med utskottet.

9 §■

Lika med utskottet.

10 §.

Lika med utskottet. :

27 §.

Lika med utskottet.

30 §.

Lapparna äro berättigade — — — — därom gälla (lika med

utskottet utom i det kursiverade).

35 §.

Lika med utskottets 36 § utom att i mom. 1 dess andra punkt utgår.

36 §.

Lika med utskottets 37 §.

37 §.

Lika med utskottets 38 §.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 59. 29

38 §.

När i 35, 36 och 37 §§ talas om rätt för lapp att hava renar under

annans vård förstås med lapp den vars fader — — — ansedd (lika

med utskottets 39 § mom. 1 utom i det kursiverade).

39 §.

Lika med utskottets 40 §.

40 §.

Lika med utskottets 41 §.

41 §.

Lika med utskottets 42 §.

42 §.

Lika med utskottets 43 §.

43 §.

Lika med utskottets 44 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1918, dock skola

stadgandena i 35, 36 och 37 §§ ej lända till efterrättelse förr än den

1 januari 1920 och skola intill dess bestämmelserna i 27 § enligt dennas

nuvarande lydelse bibehålla gällande kraft.

2:o) att riksdagen med anledning av propositionens förslag under

1, 3, 4, 31, 35 och 39 §§ jämte andra stycket i övergångsbestämmelserna

samt de väckta motionerna ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att lapparnas i nämnda paragrafer berörda bosättningsfråga och vad

därmed äger sammanhang måtte återupptagas till förnyat övervägande

i samband med den tillämnade revisionen av hela lapplagstiftningen

samt efter det lapparna beretts tillfälle att själva vid samfält möte överlägga

om de synpunkter och önskningar, som enligt deras uppfattning

böra tjäna till vägledning för en sådan revision.

3:o) lika med utskottets hemställan under punkt 2.

Till stöd för denna hemställan har av herrar Lindhagen, Klefbeck,

Karlsson i Fjäl, Borg, Rehn och Lindqvist i Kosta anförts:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

»Lappfrågan återkommer periodvis på dagordningen och för varje

gång uppställes såsom mål att lösa densamma. Svårigheterna i en sådan

lösning ligga dels i konflikterna mellan åkerbruk och renskötsel dels i

vanskligheterna att ordna förhållandena mellan lapparna inbördes och

dels i behovet för att ej säga nödvändigheten även för ett normadfolk

att följa med sin tid.

Beträffande det första spörsmålet ligger närmast till hands att

söka en rationell lösning genom att hänvisa nomaden och jordbrukaren

till olika områden, där de äga var för sig idka sina skiljaktiga näringsfång.

I forna tider gav sig en sådan utväg mera av sig själv.

Men i den mån jordbruket oemotståndligt vidgade sina områden upp

emot fjällen, blev en sådan särskiljning till slut omöjlig. Man måste

inskränka sig till söka särskilja lappars och bofastes näringsfång den

vanskligaste tiden av året eller då marken är bar.

Vid avvittringen på 1800-talet sökte man genomföra en sådan

ordning, i det att inom Jämtlands län för lapparna avsattes vissa renbetesfjäll

samt inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker uppdrogs

eu så kallad odlingsgräns, såsom rågång mellan lapparnas och

de bofastes hemvist under sommarmånaderna. Emellertid förfelades av

åtskilliga skäl dessa åtgärder väsentligen sin verkan. Man sökte då

bota bristerna. Genom 1886 års lapplagstiftning tillkommo för sådant

ändamål närmare bestämmelser om tiden då lapparna skulle på grund

av sedvanerätt få beträda enskildes ägor, och huru ersättning skulle

utgå för skada, som tillskyndats de bofasta av renarna. Då dessa föreskrifter

snart visade sig ej heller vara tillfyllest, sökte 1898 års lapplagstiftning

åstadkomma ett bättre sakernas tillstånd genom mera specificerade

stadganden om tiden för renarnas uppehåll å enskildes ägor,

möjlighet för vissa områdens fridlysning för intrång av skogsrenar, ett

annat system för skadeståndsplikten samt borttagandet till en början

inom Jämtland och Västerbotten av bofastas rätt att äga renar.

Angelägenheten att bringa rättvisa och ordning i lapparnas inbördes

utnyttjande av land och vatten för renskötsel blev också tidigt

föremål för uppmärksamhet, helst detta också har sin stora betydelse

för att förebygga konflikter mellan renskötseln och jordbruket.

I äldre tider var områdestilldelningen inom de trakter, där lapparna

sommartiden uppehålla sig med sina renar, uteslutande bestämd

efter så kallade lappbyar. De enskilda vandrade fritt omkring med

renarna i hela området. Emellertid utbildade sig mångenstädes genom

hävd en viss områdesfördelning även inom ett lappbyområde. Detta

förhållande utvecklade sig sedan till att uttrycklig immission på sådant

s. 31 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 59. 31

mindre område söktes ocdi gavs av myndigheterna och härav Ik apades

en uppfattning, enligt vilken den enskilde lappen ansåg sig hava eu

viss äganderätt till området och även kunde upplåta delar därav till

bofasta eller lappar. Härav följda emellertid trängsel och brist å ett

håll, överflödigt utrymme å ett annat förutom andra olägenheter. Lagstiltningen

av år 1886 ansåg sig kunna upphäva berörda missförhållande

genom »en återgång till vad i gamla tider gällt». Man återgick till de

större områdena såsom gemensam vistelse, myndigheterna skulle även

tå reglera lappantalet mellan byarne och varje upplåtelse inom dem till

bofaste förbjöds.

Det visade sig emellertid snart att denna plötsliga omkastning

utan omtänksamma regler för det nya, som sattes i stället, ledde till

desorganisation. Det uppstod stora sammanblandade renhjordar, som

började leva sitt eget fria liv och vilkas hållande inom laglighetens råmärken

blev förenat med allt större svårigheter. Botemedlet mot detta

onda sökte 1898 års lagstiftning förnämligast i fastställandet av byordningar

med föreskrifter angående ordningen för renskötselns bedrivande

inom byn eller eljest angående förhållandet mellan lapparna

inbördes.

Nu stå svenska statsmakterna ånyo inför eu revision av lapplagstiftningen.

Anledningarne äro bestående gamla svårigheter och nya

tillkomna. Odlingen gar vidare trots allt, framtvingad av kampen för

tillvaron; särskilt ovan odlingsgränsen hava de nybyggen, som redan

före fastställandet av denna gräns funnos därstädes, opåtalt fått klyvas

och utvidgas. Lapparne själva bliva allt mer förtrogna med bosättningarnes

behag'' och fördelar och hava tillåtits slå sig ned efter eget val på

kronans mark. Byordningarnes föreskrifter ha visat sig föga effektiva,

olägenheterna med skogsrenarnes vistande på samma trakter hela året

bestå och vidgas delvis, och bofastes renägarskap i Norrbotten leder

här och var till renkapitalism. Den internationella lagen om de lappar,

som flytta med renar mellan Sverge och Norge skall revideras och på

denna revision inverkar också beskaffenheten av den inre lapplagstiftningen

inom båda länderna.

Av dessa skäl lärer nu en allmän revision av den inre svenska

lapplagstiftningen vara att emotse. Men den förevarande propositionen

vill utbryta vissa saker att redan nu i förväg behandlas och avgöras.

Sålunda har det för minskande av konflikterna mellan jordbruk

och renskötsel ansetts erforderligt och lämpligt att bofastes renägarskap

i Norrbotten begränsas. Denna fråga är också mogen för omedelbart

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

beslut. ''''Den löstes för Jämtlands och Västerbottens län redan år 1898

och i lagen säges uttryckligen att rätten för bofaste att inom Norrbotten

hava egna renar under lapps vård gäller blott »tills vidare». I

likhet med lagutskottets majoritet tillstyrka vi därför att på sätt stadgas

i förslagets 36 § en begränsning av bofastes renägareskap inom

Norrbotten nu beslutes. Utskottets förslag är därvid en tänkvärd lösning,

om än någon tvekan kan råda huruvida ej försiktigheten bjuder

att i stället sätta ett fixt antal av 50 renar eller åtminstone lägga

prövningsrätten i första hand hos Konungens befallningshavande i stället

för att omedelbart hänskjuta den till Konungen.

Åven bestämmelserna i 36 § om sköteslega samt förslagets med 36 §

sammanhängande 37 och 38 §§ böra i detta sammanhang godkännas.

Dessutom anses med hänsyn till stadgandena om bofastes renägarskap

av 39 § mom. 1 böra bibehållas en definition på lapp, som får ha renar

i annans vård, åtminstone provisoriskt.

Uti 36 § 1 mom. stadgas emellertid att lappkvinna, gift med den

som ej är lapp, äger ej under äktenskapet längre än två år från giftermålet

behålla rätt att lämna henne tillhöriga renar i vård hos annan

lapp. Om denna bestämmelse kan man verkligen hava olika meningar

och det undras om den ej äventyrar att komma i strid med den nu

förberedda lagstiftningen om hustrus myndighet och äkta makars egendomsförhållanden

och därigenom skapa en olikhet inför lagen. Från

lappars sida bruka ibland göras gällande den motsatta uppfattningen,

att svensk, som gifter sig med lappkvinna, bör betraktas som lapp.

Denna fråga bör tydligen närmare övervägas samt upptagas vid den allmänna

revisionen av lapplagen, och i samband med förslagets bestämmelser

om vem skall anses såsom lapp (39 §).

Förslaget innehåller också förändrade eller tillagda bestämmelser,

berörande förhållandena mellan lapparna inbördes uti 2 § (vidgad befogenhet

att döda förvildad renstam), 9 § (skärpta straffbestämmelser för

överträdelse av byordning), 10 § (nytt åliggande för ordningsman m. m),

40 § (ändring allenast av paragrafnummer), 41 och 42 §§ (vissa modifikationer

i de processuella bestämmelserna) samt 43 och 44 §§ (modifikationer

och omflyttning av bestämmelserna om de renar, å vilka lagen

har avseende, och andra renar). Då dessa föreskrifter endast avse

lättfattliga och mindre betydelsefulla modifikationer i gällande bestämmelser

och på samma gång synas skäliga och möjligen nyttiga såsom

bidrag till skapande av god "ordning, bör någon betänklighet ej möta

att redan nu antaga dessa förslag utan avvaktan av den allmänna revisionen

av lapplagstiftningen.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

Vida större betänksamhet reser sig enligt min uppfattning mot att

redan nu godkänna eller över huvudtaget försöka en fristående lösning

av bosättnings/råg an på grund av det nu framlagda förslaget (1, 3, 4,

30, 31, 35 och 39 §§ jämte andra stycket i övergångsbestämmelserna).

Det är också mot dessa bestämmelser, som de i ämnet väckta motionerna

vända sig.

Förslaget är nämligen i denna punkt särdeles ingripande, samt

berör lappfrågans vitalaste och ömtåligaste delar. Det vill i själva

verket giva icke blott ett bidrag till lösande av konflikterna mellan

åkerbruk och skogsdrift och vanskligheterna i lapparnas inbördes mellanhavanden

utan även ett av lagstiftningen hitintills knappast gjort försök

i enahanda syfte till ett ingripande i vad ovan kallats behovet för

att ej säga nödvändigheten även för ett nomadfolk att följa med sin tid.

Sålunda föreslås det tillägg till 1 § 3 mom. att renskötande lappar ej

äga att inom kronomark i lappmarkerna och renbetesfjällen åt sig uppföra

boningshus. I överensstämmelse härmed har i 3 § ordet bostad

utbytts mot kåta. Detta förslag ansluter sig, såsom även motionärerna

antytt, till en i administrativ ordning utgiven ny skolordning för lappbarnen,

enligt vilken de ej vidare få som hitintills undervisas i missionsföreningarnas

skolhus utan i kåtor. Med detta påbud följer, att sådana

odlingslägenheter, som lappar ofta anlagt invid eller i närheten av

sådana boningshus, icke vidare äro tillåtna. En viss försiktig bosättning

skall dock efter särskild prövning medgivas lappar, som i följd av

ålder eller sjukdom icke kunna fortfara med renskötseln (35 § mom. 1) samt

undantagsvis även i andra fall (35 § mom. 2). Enligt andra stycket i

övergångsbestämmelserna till lagen skall lagen ha retroaktiv verkan så

tillvida, att redan uppförda lägenheter (bostadshus med eller utan jordbruk)

få fortfarande brukas endast under innehavarens och hans hustrus

livstid. Någon ersättning för hus och odling erhålles icke. Byggnader

få dock bortföras och ersättning för nedlagt arbete kan endast undantagsvis

beviljas genom Konungens förordnande.

Grunden till förenämnda bosättningsförbud för renskötande lappar

är den, att lapparna genom dylika bosättningar anses bli mindre nitiska

i vården om renhjordarna ävensom förvekligas i viss mån, så att deras

kompetens för renskötseln minskas.

Vidare föreläggas de lappar, som vilja driva renskötsel (fjällrenskötsel

eller skogsrenskötsel) att därest de i tredje generation samtidigt

bruka hemman eller nybygge eller biträda vid bruket av sådan fastighet

bestämma sig för jordbruk eller renskötsel (39 §). Bestämma de sig för

jordbruket få de avstå från renskötseln. Detta stadgande har ock retroBihang

till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 46 höft. (Nr i9.) i

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

aktiv verkan på bestående förhållanden. Det kommer dock icke att

enligt detta förslag i tidernas längd definitivt skilja mellan renskötsel

och jordbruk. Eu renskötande lapp utan jordbruk är nämligen oförhindrad

fortfarande att övertaga ett hemmansbruk och först i tredje

generationen upphör denna rätt enligt ovannämnda förslag för hans

efterkommande. Åven denna ordning bygger på ett antagande att när

ett jordbruk drives av lapp i tredje generationen har han kommit så

ifrån renskötseln att de båda näringsgrenarna ej vidare må förenas.

Emellertid lärer nyssnämnda bibehållna rätt för renskötande lapp utan

hemmansjordbruk att övertaga jordbruk bliva föremål för övervägande

vid den allmänna revisionen av lupplagarna.

Dessa bestämmelser om lapparnas bosättningar och vad därmed

äger sammanhang synas oss på grund av sakens natur och de många

olika meningarna därom icke lämpligen böra nu lösryckas ur sitt naturliga

samband med lapplagstiftningens allmänna revision. Ännu nödvändigare

ställer sig uppskov med saken, om allvarliga tvivel redan vid

första påseendet kunna resas mot riktigheten av vissa principer i förslaget.

Uti propositionen utlägges hurusom enligt gällande lag lapparna

icke haft någon rätt att begagna de åt dem upplåtna områdena för uppförande

av bostadshus. Rätta förhållandet är väl emellertid att lagstiftaren

ej alls reflekterat på dessa förhållanden. Lagen är uppbyggd på

nomadlivets gamla bruk och plägseder. Därefter kom småningom en

ny tid, som höjde levnadsanspråken betydligt för svenskarna och då tydligen

ej kunde undgå att även hos lapparna skapa nya behov. Det

första och grundläggande av dessa nya krav var längtan efter en ordentlig,

mänuiskovärdig bostad, där de små barnen kunde ha skydd, där hustrun

kunde föda barnen och där familjen i sin helhet kunde finna någon

trevnad och en varaktig stad. Med andra ord den nya tiden har hos

Jämtlands, Västerbottens och de sydligast vistande norrbottenslapparna

inplantat begreppet hem. Detta nya behov ha lapparna självfallet ansett

sig berättigat att tillgodose och myndigheterna hava ej ingripit

häremot, vartill de i själva verket även saknat uttryckligt stöd i lag.

Hur bör nu lagstiftningen ställa sig till en sådan företeelse? Bör

den såsom propositionen, föregången av administrativa förberedelser, sökt

gorå, återföra utvecklingen till vad i forna tider gällt? Eller bör lagstiftningen

sanktionera den uppkomna seden och från denna utgångspunkt

söka ordna renskötseln på ett i alla fall förståndigt sätt.

För vår del tveka vi icke i valet. År det möjligt och är det

riktigt att vrida utvecklingen tillbaka på föreslaget sätt? Vi tro det

icke. Endast ett naturhistoriskt museiintresse kan försvara eu sådan

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

utväg. Lappfolket har rättighet att lika viil som de svenske sträva fram

till en miinniskovärdigare tillvaro och ingen lagstiftning lärer i längden

kunna förhindra det. Även om lagens hand lönn år efter nuvarande

innehavares och hans hustrus livstid avhysa familjen från boningshusen,

kan man med sannolikhet antaga att deras barn, vanda vid en bättre

bostad, skola finna det rättvist och tilltalande att förflytta sig till primitivare

bostadsförhållanden? Säkerligen icke.

Enligt propositionen (sid. 78) har förslaget i denna punkt också rönt

motstånd från »lapparna i Västerbottens län och flertalet lappar i Jämtlands

län». Jämväl lapparna i de sydligaste lappmarkssocknarna i Norrbottens

län »hava i allmänhet gjort invändningar». Alla dessa lappar,

heter det i redogörelsen, hemställa om rätt att få uppföra ej allenast

kåtor utan även bostadshus å sina renbetesland; några önska rätten

utvidgad till ladugårdsbyggnader och gethus. Från övriga Norrbottenslappars

och vissa Jämtlandslappars sida har åter framhållits att renskötseln

vore oförenlig med stugubyggnader, enär lapparna måste flytta

med sina renar.

Då propositionen nu slutligen tar ståndpunkt i frågan, åberopas (sid.

82) att förslaget »tillstyrkts av alla hörda myndigheter och ej heller

föranlett erinringar från lapparna inom de nordligaste lappmarkssocknarna,

där som bekant renskötseln står högst» samt att »tydligt torde i själva

verket vara, att fast bostad i allmänhet icke låter förena sig med en

god renvärd». Vad myndigheterna angår hava de i god tro tillstyrkt

även tidigare kommittéförslag, som sedan visat sig olämpliga. De Norrbottenslappar,

som ännu leva i nomadlivets ursprungliga förhållanden,

kunna icke åberopas såsom auktoriteter för att pålägga lappar med ett

mera utvecklat kulturliv en skyldighet att övergå till de förras primitiva

vanor. Tydligt synes det därför snarare vara, att bemödandena

böra i stället gå ut på att på det beståendes och oundvikligas grund

bygga upp en god renvård i alla fall. De små jordbrukarna i Norrland

hava fasta bostäder men få ändock under vissa årstider bo i tillfälliga

bostäder i skogarna för skogsavverkning. Åven lappbefolkningen bör

under skydd av en omtänksam lagstiftning kunna antaga enahanda vanor.

För vår del förefalla — trots en minimal beredelsetid under

riksdagsbrådskan — följande riktlinjer vara förtjänta av ett övervägande.

De renskötande lapparne må icke vidare tillåtas att på måfå bosätta sig

i kåtor eller boningshus. Deras bostadsförhållanden böra till en viss

mån ordnas genom lag. I denna stadgas att de äga rätt att bygga

fasta kåtor eller bostadshus. Detta dock endast inom vissa anvisade

områden, så valda att hemtrevnad och utkomstmöjligheter av jakt, fiske

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

och helst någon eventuell odling förefinnes, att på samma gång därigenom

framtvingas en viss särskillnad av renhjordarna, och att flera,

åtminstone tre lappfamiljer kunna till ömsesidig trevnad och hjälp

sammanföras till samma plats. Lapparnas egna önskningar vid valet

av boningsplats böra tagas till utgång för prövningen.

Det kan sedan tvistas om det bör uttryckligen förbjudas lapparne

att hålla ett par, tre getter eller möjligen en ko eller icke. För vår

del synes oss böra tagas under övervägande om ej tillstånd, där ej

särskilda skäl resa sig däremot, bör kunna medgivas lappar att upptaga

någon odling och hålla något djur, helst getter för att bereda de hemmavarande

tillgång till mjölk mot uttryckligt villkor att de få underkasta

sig allt det ohägn, som framströvande renar åstadkomma. Ett sådant

villkor har inrymts i arrendekontrakten till jordbruket på de hemman

i Jämtlands län, som exproprierats just för lapparnes räkning. Någon

olägenhet av en sådan ordning lär där ej ha försports.

På samma gång måste dock de nuvarande bosättningarnas tillvaro

respekteras och där de anses böra försvinna, full ersättning därför

lämnas eller förflyttning ske på kronans bekostnad. Anser man någon

fara föreligga för nya särdeles olämpliga bosättningar under tiden°till

den allmänna revisionen av lapplagen kommer till stånd, — vilket dock

ej visats —, kunna ju myndigheterna nu upphöra att »låta saken passera»

samt inskrida provisoriskt mot sådana bosättningar.

Vidare bör övervägas huruvida ej, liksom förslaget nu förkastar

bofastes renkapitalism i Norrbotten, även lapparnes egen renkapitalism

bör upphävas. Man klagar över de stora sammanblandade renhjordarna,

där den stora lappska renägaren dominerar, där de mindre renägarne ha

svårt att urskilja och sammanhålla sina djur och bliva på många sätt

underkuvade. Detta missförhållande skulle säkerligen avhjälpas genom

ett ingalunda obilligt förbud för renskötande lappar att inneha mer än

högst ett visst antal renar. Genom att lapparne tillförsäkras utsikten

att förbliva en så att säga småbondeklass lösas säkerligen många

svårigheter.

Härtill kommer nog åtskilligt annat, som vid närmare övervägande

också förtjänar upptagas till prövning. Gällande lag och propositionen

betona redan skyldigheten att för vissa antal renar ovillkorligen hålla

en duglig renskötare, som följer renarne, samt effektiv kontroll på denna

skyldighets fullgörande.

Vad angår förslagets bestämmelser om renskötande lappars skyldighet

att i tredje generation såsom jordbrukre välja mellan detta eller

renskötseln och vad därmed äger sammanhang, framgår enligt vår upp
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Lagutskottets utlåtande Nr 59.

fattning av såväl sakens natur som den förestående redogörelsen, hur

även donna fråga är vansklig, omtvistad och sammanhängande uppenbart

med grunderna för den allmänna revisionen. Skillnaden mellan jordbruk

satt i mantal och utan mantal är ofta godtycklig. Förbudet för i tredje

generationen hemmansbrukande lapp att idka renskötsel, även om han

gör det väl, är schematiskt och åläggandet för lägenhetsbrukande lapp

att nu i andra generationen göra sig av med lägenheten blir också ofta

mera en konstruktion än levande liv.

Frågan om lappens rätt till jakt och fiske hör samman med bosättningsfrågan

eller med andra ord till hans rätt att begagna »land

och vatten». Uti förslaget har emellertid till gällande lags 30 § föreslagits

ett tillägg att lappen dock skall vara i avseende å tid och sätt

för nyttjande av jakt och fiske underkastad de bestämmelser, som eljest

gälla. Då det uppgives, att lappar ansett sig på grund av 30 § vara

fritagna från att följa givna föreskrifter, avsedda att skydda fisk och

villebråd mot utrotning, synes det ej möta hinder att redan nu besluta

det ifrågasatta förtydligande tillägget.

Vida mer ingripande är däremot förslaget att lagens förmåner

skola tillförsäkras endast Tenskötande lappar, under det gällande lag

bereder »lapparne» ifrågavarande rätt till jakt och fiske. Man måste

fråga sig hur det då går med de fattiga s. k. fiskelapparne och andra

sådana lappar, som icke hava några renar. Förslaget söker i 35 §

mom. 1 och 3 giva en viss anvisning på lösning av de fattiga, icke

renbesittande lapparnes existensfråga. I allmänhet synas de enligt mom.

1 skola hänvisas till viss ort såvida de nämligen ej sakna utväg till

nödtorftigt uppehälle. I sistnämnda fall står frågan öppen, måhända

till den allmänna revisionen av lapplagsstiftnmgen. Jämlikt 3 mon*i.

skall befallningshavande kunna för visst fall i sender medgiva lapp,

som icke idkar renskötsel, rätt att jaga och fiska utan samband med

upplåtelse enligt mom. 1.

Hur all denna till administrationen överlåtna organisation kommer

att taga sig ut i tillämpningen är svårt att förutse. Saken måste enligt

vår mening för allsidigt och tillräckligt övervägande anstå till den allmänna

lapplagsrevisionen. Allraminst synes det kunna ifrågakomma

att nu i denna förberedande provisoriska lagstiftning övertagå de icke

renbesittande lapparnes utkomstmöjligheter genom att upptaga ett enstaka

av förslagets tämligen genomförda bestämmelser att förbehålla lapplagons

förmåner åt de renskötande lapparne och giva lapparnes proletariat ett,

såvitt i sakens nuvarande skick kan bedömas, ganska ovisst surrogat.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 sand. 46 käft. (Nr 59.) 6

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Lagutskottets utlåtande Nr 59.

Det föreslås därför, att 30 § fortfarande skall tills vidare gälla för

»lapparne».

Vilka meningar man än må hava i alla dessa ämnen, måste dock

betonas, att det icke är försvarligt att slumpvis avgöra dessa viktiga

spörsmål utan tillräcklig förberedelse och eftertanke. För utskottets

medlemmar och ännu mer för flertalet övriga ledamöter i riksdagen har

möjlighet därtill varit utesluten med hänsyn till att propositionen inkommit

först i slutet av riksdagen under en tid av det mest brådskande

arbete på alla håll.

Till allt detta kommer slutligen en annan viktig sak. I Norge

förestår också en allmän revision av dess inre lapplagstiftning. Denna

har där enligt en uttalad önskan fått föregås av ett samfält av norska

staten understött lappmöte i Trondhjelm, där lapparnes synpunkter och

önskningar i. hela frågan varit föremål för intresserade överläggningar.

Det må icke förundra, att även de svenska lapparne, manade icke minst

av detta föredöme, mångenstädes framfört önskningar om en liknande

ordning för sakens behandling även i Sverige. Från lappars sida

betonas, såsom det förefaller med mycket fog, att de i propositionen

utbrutna bosättnings frågorna i ali synnerhet böra få bliva föremål för

lappmötets övervägande. Det har visserbgen av utskottet erinrats, att

lapparne redan blivit hörda i dessa ämnen, men det är påtagligen en

stor skillnad mellan ett hörande mötesvis under myndigheternas ledning

över lösryckta delar av det hela än en självständig överläggning på eu

samfäld lappriksdag över deras lifsfråga i hela dess vidd. Må vi ock

besinna att lapparne ej hava någ^n egen representation i den svenska

riksdagen. Alldraminst bör det få ifrågakomma att avvisa deras befogade

önskningar och skapa missmod uti en tid, då nationernas rätt

att själva bestämma över sina öden är dagens lösem

Om det till sist må tdlåtas en redaktionell önskan, så skulle det

vara att vid den blivande revisionen av lapplagstiftmingen togs till utgång

reella indelningsgrunder framför formella, så att varje sak kan

återfinnas någorlunda på ett ställe och bestämmelserna därom bliva

fullständiga och tydliga.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1917.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1917:374 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungi. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 1 juli 1898 om de svenska s. 1 i texten