Sök i Ratio Lex

Jordbruksutskottet utlåtande Nr 21

1918-02-28 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1918:21, Jordbruksutskottet utlåtande Nr 21

Dokumentets text

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottet utlåtande Nr 21.

15

hänseende böra betraktas såsom en brist i den nuvarande lagstiftningen.

Önskvärdheten av lagbestämmelser i den angivna riktningen har

också blivit uttalad bland annat uti ett underdånigt utlåtande, som Eders

Kungl. Maj:ts befälIningshavande i Stockholms län avgivit i anledningav

en utav Värmdö socknemän gjord framställning.

Såväl till skyddande av rätten till vintervägar över isarna sona

ock för tillvaratagandet av liskarebefolkningens intressen finner riksdagen

en lagstiftning vara av behovet påkallad, därvid dock riksdagen,

med hänsyn till den stora betydelse för vårt lands näringar, som ligger

däruti, att sjötrafiken även under vintertiden såvitt möjligt upprätthålles,

anser nödvändigt, att icke sjöfarten genom en sådan lagstiftning i för

hög grad försvåras eller betungas.»

Sedan yttranden häröver avgivits av åtskilliga myndigheter, har

ärendet av Kungl. Magt remitterats till den inom kungl. finansdepartementet

jämlikt nådigt bemyndigande den 29 september 1911 tillsatta vägkommissionen.

I sitt den 15 december 1916 avgivna betänkande med

förslag till lag om allmänna vägar på landet har kommissionen i ärendet

framhållit huvudsakligen följande:

»Vad som föranlett påkallande av lagstiftningens mellankomst i detta

ämne är det i senare tid uppkomna förhållandet, att sjöfarten flerstädes

i kusttrakternas skärgårdar och jämväl över vattendrag i inlandet fortgår

även vintertiden genom uppbrytning och öppenhållande av isrännor

i tillfrusna farleder. Härigenom hava för befolkningen nyttiga och

behövliga isvägar, vilka förr utan svårighet kunnat begagnas, blivit

avskurna, så att de icke kunnat trafikeras annat än efter särskilda

kostsamma anstalter med flottbroar eller färjor, vilkas anskaffande och

hållande icke alltid blivit verklighet, då frågan om skyldigheten därtill

icke blivit genom lag ordnad. Jämväl för fisket har nämnda isbrytning

uppgivits förorsaka skada.

Med hänvisning på dessa förhållanden har riksdagen förklarat sig

finna en lagstiftning såväl till skyddande av rätten till vintervägar över

isarna som ock för tillvaratagandet av fiskarbefolkningens intressen av

behovet påkallad.

I 25 kap. 7 § byggningabalken stadgas: ''Allmän vinterväg, över

sjöar och mossar, skall var by för sina ägor utstaka, där isen starkast

är, och minsta fara: Där stora sjöar äro, göre det socknarna, som däromkring

ligga; ändre ock väg så ofta ''det _tarvas, och märke de ställen

ut, där store vakar och vråkar äro, och lede väg där förbi, eller bygge

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.

bro över; vid tre dalers bot. Häradsfogde have där inseende å, att

sådant i rättan tid sker. Väcker någon notvak vid vinterväg, märke

själv den ut. Var som hugger upp vinterväg över sjö, eller fördärvar

bro, plikte som i missgärningsbalken sägs och svare till skadan.’

Riksdagen har nu beträffande stadgandet om skadeståndsplikt för

upphuggande av vinterväg över sjö påpekat, att motsvarande stadgande

icke återfinnes i 1891 års väglag, som för landsbygden trätt i stället

för nämnda kapitel i byggningabalken; och ehuru anledning ej syntes

förefinnas att förutsätta, det en annan rättsuppfattning härutinnan inträtt,

finge dock saknaden av bestämd föreskrift i berörda hänseende

betraktas såsom en brist i den nuvarande lagstiftningen.

I de i ärendet avgivna yttranden har också givits uttiyck åt den

uppfattning, att varken berörda stadgande i byggningabalken, såsom för

landsbygden redan upphävt, eller allmänna strafflagens bestämmelser i

19 kap. 15 § om ansvar för skadegörelse å allmän väg kunde anses i

förevarande fall tillämpliga. I stället har hänvisats på gällande lagstiftning

om allmän farled den 30 december 1880 såsom innebärande

en viss möjlighet till ordnande av här avsedda förhållanden, då det enligt

nämnda lagstiftning ankomme på Konungens befallningshavande att i

avseende å farleds inrättande och begagnande meddela bestämmelser,

huru tjänligast förfaras borde, så att ändamålet måtte utan oskälig kostnad

vinnas med minsta olägenhet för den, vars rätt vore i fråga. Emellertid

har man mestadels ansett farledslagstiftningens bestämmelser icke vara

för här avsedda syfte tillräckliga utan uttalat sig för en kompletterande

lagstiftning i den av riksdagen angivna riktning.

För egen del får kommissionen till en början erinra, att, sedan,

på sätt i ärendet omförmälts, byggningabalkens förbud mot upphuggande

av isväg upphört att gälla för landsbygden och jämväl gästgivareordningen

den 12 december 1734, vilken i 7 § innehållit alldeles samma

stadgande, numera — genom stadgan om skjutsväsendet den 22 juni

1911 — blivit upphävd, lagstiftningen icke upptager någon speciell

bestämmelse till skydd för de allmänna vintervägarna över isarna.

Däremot torde det kunna ifrågasättas, huruvida icke även dylik väg är

att hänföra till allmän väg i strafflagens mening, så att vad denna lag

stadgar om ansvar för skadegörelse å allmän väg är tillämpligt å det

fall, att isränna upptages så, att allmän vinterväg därigenom avskäres.

Här ifrågavarande vintervägars allmänegenskap enligt väglagen synes

åtminstone icke tvivelaktig. Den har fatt sitt uttryck genom bestämmelsen

i 66 §, att ’där särskilda vintervägar av ålder funnits eller nödiga

prövats, ingå jämväl de i ploglagsindelningen’. Vägkommittén, på vars

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande, Nr 21.

17

förslag stadgandet tillkommit, anförde i sin motivering-, att detsamma

just a vs g isvägarna, att den förut mera obestämda skyldigheten till

deras utstakning borde fastare regleras och att den utjämning av hela

väghållningsbesväret, som med kommitténs lagförslag avsågs, borde omfatta

även isvägarna. På grund härav hade kommittén föreslagit, att

isvägarnas utstakning skulle ingå i plogiagsindelningarna, varav åter

bleve en följd, att kostnaderna därför fördelades på alla de beskattningsföremål,

som skulle bidraga till vinterväghållet. \)id ploglagsindeiningen

skulle avgöras, vilka isvägar av ålder funnits eller prövades nödiga.

Ännu tydligare fastslås i kommissionens förslag isvägarnas allmänegenskap

gennm en direkt förklaring, att för samfärdseln allenast vintertiden

avsedd körled, som av ålder funnits eller prövas nödig, (särskild

vinterväg) skall anses såsom annan väg i förslagets mening.

Nu är det emellertid givet, att anspråket på skydd för isvägen icke

kan eller får drivas därhän, att det allmänna intresset av sjöfartens uppehållande

vintertiden genom uppbrytning av isen, över vilken vintervägen

framgår, skulle behöva offras, där detta intresse finnes vara av större

betydelse än istrafiken. För en avvägning av de båda härutinnan stridiga

intressenas betydelse och en prövning, huruvida och på vilka villkor

istrafiken skall vara skyldig att tåla olägenheterna av isrännans uppbrytning

och öppenhållande, allt i varje särskilt fäll, måste lagstiftningen

anvisa former och giva regler. Någon särskild lagstiftning härom gives

för närvarande icke. Frågan kan då vara, huruvida vad som gäller om

farled i egentlig mening i förhållande till vanlig allmän väg utan vidare

skall gälla jämväl om en genom isbrytning åstadkomumn ränna för sjöfarten

i förhållande till allmän isväg. Historiskt sätt måste frågan

nekande besvaras, eftersom vid den tid, då nu gällande förordningen

om allmän farled och förordningen angående särskilda föreskrifter för

handläggning av frågor om farled, båda av den 30 december 1880,

tillkommo, sjöfartens bedrivande vintertiden på här ifrågavarande sätt

ännu torde varit så gott som okänt och nu avsedda förhållanden följaktligen

då icke rimligtvis kunnat vara föremål för lagstiftningens uppmärksamhet.

1 betraktande härav synes det kommissionen uppenbart,

att man icke är berättigad att utan vidare överföra tillämpningen av

farleds förordningarnas föreskrifter på förhållandena med avseende å

vintersjöfartens isrännor. I varje fäll torde de säregna förhållandena

här höra betinga särskilda bestämmelser åtminstone i vissa avseenden,

såsom i fråssa om förutsättningarna för isrännans erkännande som allmän

farled ävensom skyldigheten att bekosta anordningar till uppehållande

av trafiken å istänna korsande vinterväg.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 10 sand. 8 käft. (Nr 18—21.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.

Det nu antydda och ganska allmänt vitsordade behovet av en

särskild eller fullständigande lagstiftning i ämnet hänför sig emellertid

i huvudsak icke, såvitt kommissionen kan finna, till väglagen eller därmed

sammanhörande författningar utan skulle utgöra en utbyggnad av lagstiftningen

om farled. Förhållandena mellan vattenrättsliga intressen, å

ena, och allmän väg, å andra sidan, hava nämligen hittills i vår lagstiftning

reglerats genom de särskilda vattenrättsförfattningarna — om allmän

farled, om allmän flottled, om dikning m. m. — och icke genom väglagen.

Den föreliggande frågan borde följaktligen efter kommissionens

tanke tagas till bearbetning och behandling i sammanhang med den på

dagordningen stående frågan om ny vattenlagstiftning. I vattenrättsoch

dikningslagkommittéernas betänkande och förslag till vattenlag har

emellertid det nu förevarande ämnet icke berörts.

Med denna uppfattning och då den av riksdagen begärda lagstiftningen

skulle inrymma bestämmelser om skydd jämväl för vinter/?sÅ''e£,

har kommissionen funnit det icke ligga inom dess uppgift, lika litet som

inom dess kompetens, att avgiva förslag till frågans lösning. Endast

så till vida har det synts böra ankomma på väglagstiftningen att i

berörda avseende medverka, att däri gives klart uttryck åt isvägens

karaktär av allmän väg, och genom den i kommissionens förslag intagna

förut angivna positiva förklaringen i sagda hänseende beträffande vinterväg

blir också frågan i denna del slutgiltigt ordnad. Härav bör också,

vilket kan förtjäna framhållas, utan vidare följa, att kostnad för byggande

och hållande av för trafiken å allmän vinterväg nödig flottbro eller färja

över isränna skall, i den mån samma kostnad ej enligt den ovan antydda

särskilda lagstiftningen skall drabba farledsintresset eller möjligen statsverket,

bäras av vederbörande väghållningsdistrikt d. v. s. enligt kommissionens

förslag i huvudsak hela landstingsområdet.»

I såväl riksdagens skrivelse som vägkommissionens betänkande är

tydligt ådagalagt, att bestämmelser i motionens syfte äro erforderliga.

Vägkommissionen har funnit det icke ligga inom dess uppgift, lika

litet som inom dess kompetens, att avgiva förslag till frågans lösning,

och hava vattenrätts- och dikningslagkommittéerna, till vilka kommissionen

hänvisat, icke heller, enligt vad ovan nämnts, i sitt avgivna betänkande

och förslag till vattenlag berört det nu förevarande ämnet, varför detsamma

sålunda synes böra göras till föremål för särskild utredning.

Utskottet tillåter sig understryka nödvändigheten av att frågan vinner

sin lösning snarast möjligt.

Utskottet får sålunda hemställa,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 21.

19

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:!

anhålla om förnyad utredning, i vad mån, med nödighänsyn

tagen till sjötrafikens obehindrade fortgång,

de olägenheter, som i följd av vintersjöfarten förorsakas

befolkningen i flera orter av landet, måtte

kunna lindras eller förekommas, samt för riksdagen

snarast möjligt framlägga det förslag, vartill en sådan

utredning kan giva anledning.

Stockholm den 28 februari 1918.

På jordbruksutskottets vägnar:

RAOUL HAMILTON.

Närvarande. se utlåtande nr 20.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1918:341 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utarbetande och framläggande för riksdagen av förslag till lag angåe s. 1 i texten