Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag tillförordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, ävensom en i ämnet väckt motion.
1918-05-07 · 18 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1918:76, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag tillförordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, ävensom en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
•Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.
1
Nr 76.
Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1918 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
tillförordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen
den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven
avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens
och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken,
ävensom en i ämnet väckt motion.
(2:a avd.)
I en till riksdagen den 5 april 1918 avlåten, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 245, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 9
§§ i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven
avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens och Norrbottens
län, som ej höra till lappmarken.
Förslaget till förordning är av följande lydelse:
Förordning
om ändrad lydelse av 1 och 9 i förordningen den 18 juni 1915 om förekommande
av överdriven avverkning å ungskog inom de delar av Västerbottens
och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken.
Härigenom förordnas, att 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni
1915 om 1 örekommande av överdriven avverkning å ung-kog inom de
delar av \ ästerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken,
såsom dessa paragrafer lyda enligt förordningen den 19 juni 1917, skola
i nedan angivna delar erhålla följande äudrade lydelse: ''
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 10 saml. 34 höft. (Nr 76-77.) 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.
Historik.
1 §■
Å enskilde — — — nedan stadgas.
Skall avverkningen ske för oundgängligt husbehov inom skifteslaget,
där fastigheten är belägen, eller angränsande skifteslag, vare
tillstånd icke erforderligt. Ej heller erfordras tillstånd i fråga om virke,
som försålts antingen till livsmedelsnämnd eller annan sådan kommunal
myndighet eller ock till enskilda förbrukare för att inom denna förordnings
tillämpningsområde användas till brännved för oundgängligt
husbehov, dock att innehavare av avverkningsrätt endast med fastighetsägarens
särskilda samtycke må verkställa dylik avverkning; skolande
sålunda avverkat virke före avforslingen upphuggas till ved.
Virke, som avverkats enligt andra stycket av denna paragraf, må
ej försågas å sådan såginrättning, där sågning för export äger rum
(exportsåg), så framt det ej stämplats efter ty nedan sägs.
9 §•
Bedriver — — — värde.
Innefattar — — — sagt.
Låter någon, i strid mot föreskriften i 1 § andra stycket andra
punkten, bortföra virke, innan det upphuggits till ved, eller, i strid mot
föreskriften i tredje stycket av samma paragraf, försäga ostämplat husbehovsvirke
å exportsåg, straffes med böter från och med tio till och
med två hundra kronor. Lag samma vare, där någon bryter mot sådan
föreskrift om tillsyn å avverkning, som skogstjänsteman enligt 3 §
andra stycket meddelat, eller i strid mot vad i samma stycke är stadgat
kolar eller avför träd, som ej blivit uppmätt och stämplat.
I detta ärende har departementschefen till berörda statsrådsprotokoll
anfört följande:
»Den 18 juni 1915 utfärdade Kungl. Maj:t med riksdagen förordning
om förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom de
delar av Västerbottens och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken,
att träda i kraft den 1 januari 1916. Genom förordning den 19 juni
1917, som trädde i kraft den 24 juni samma år, gjordes jämlikt riksdagens
beslut vissa ändringar i förstnämnda förordning. I ingivna
framställningar har nu gjorts gällande, att de år 1917 beslutade förändringarna
i förordningens 1 § skulle vara skadliga för skogens bestånd
och leda till skogsskövling ävensom att olägenheter uppstått genom
frånvaron av övergångsbestämmelser, som reglerade förhållandet mellan
skogsägare och innehavare av avverkningsrätt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.
Enligt förenämnda förordning den 18 juni 1915 tick inom förordningens
tillämpningsområde avverkning av växande barrträd, vilka
på grund av sin storlek hemföllo under förordningens bestämmelser, ej
äga rum utan tillstånd annat än för oundgängligt husbehov inom skifteslaget,
där fastigheten var belägen, eller angränsande skifteslag. Denna
bestämmelse verkade såsom en inskränkning uti den förfoganderätt,
som jämlikt den förut gällande förordningen den 24 juli 1903 angående
åtgärder till förekommande av överdriven avverkning å ungskog inom
Västerbottens och Norrbottens län intill den 1 januari 1916 tillkommit
fastighetsägare inom ifrågavarande delar av landet beträffande skogen
å hans ägor. Den hade föranletts av de upprepade fall av verklig skogsskövling,
som på senare tider ägt rum, i samma män efterfrågan och
pris stegrats på så kallat undermåligt virke för förbrukning inom Västerbottens
och Norrbottens län, och mot vilka förordningen den 24 juli
1903 icke utgjort tillräckligt hinder. Därjämte tillädes enligt riksdagens
beslut i slutet av förordningen den 18 juni 1915 föreskrift om,
att för fastighet, som vore besvärad av avverkningsrätt, upplåten före
förordningens trädande i kraft, avverkningsbeloppet, varom talades i förordningens
3 §, ej finge sättas högre än på grund av dittills tillämpade
regler skolat ske, där ej mellan fastighetsägaren och avverkningsrättshavaren
annorlunda överenskommits.
Emellertid visade det sig snart nog efter det förordningen den 18
juni 1915 trätt i kraft, att befolkningen inom orterna hade svårt att
finna sig uti de restriktioner densamma medfört. Sålunda hemställde
Västerbottens läns landsting och hushållningssällskap uti huvudsakligen
med varandra överensstämmande skrivelser av respektive den 25 september
och den 25 november 1916 bland annat, att Kungl. Maj:t måtte
omedelbart vidtaga sådana åtgärder, att möjligheten för befolkningen
å centralplatser inom länets kustland att erhålla nödigt byggnadsvirke
och bränsle från orten måtte bliva ökad.
Uti sitt över dessa framställningar den 17 februari 1917 avgivna
utlåtande ansåg sig domänstyrelsen, jämväl med hänsyn till vad vederbörande
överjägmästare uti sina i ärendet avgivna yttranden anfört,
böra hemställa om följande tillägg till 1 § av senast nämnda förordning:
»Sådant tillstånd vare ej heller erforderligt i fråga om till kastved
upphugget virke, vilket försålts till enskilde inom orten för egen förbrukning.
»
Den 16 april 1917 avlät Kungl. Maj:t proposition till riksdagen,
nr 284, med förslag till vissa ändringar i 1915 års förordning. Enligt
■detta förslag skulle i 1 § tilläggas, att tillstånd till avverkning ej er
-
Inkomna
framställningar
och utlåtanden.
4 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.
fordrades, »där det avverkade virket skall upphuggas till ved för att
inom det område, där denna förordning äger tillämpning, användas för
oundgängligt husbehov». Dåvarande departementschefen motiverade denna
ändring med^ att från skogsförvaltningens sida vitsordats, att större frihet
än vad då rådde i avseende å avverkning av ved till bränsle icke komme
att medföra någon fara för ungskogen, och att dylik frihet skulle i sin
män bidraga till den bekymmersamma bränslefrågans lösning. Departementschefen
förklarade sig med allenast redaktionella jämkningar ansluta
sig till domästyrelsens förslag. Riksdagen godkände i oförändrat
skick Kung!. Maj:ts förslag.
Någon övergångsbestämmelse ifrågasattes icke under detta ärendes
förberedande behandling och blev ej heller intagen i förordningen den
19 juni 1917. 8
I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har nu skogsingenjören i
Umeå skogsvårdsområde Nils Almlöf framhållit, hurusom för vissa skogsägare
inom ifrågavarande delar av riket den år 1917 vidtagna ändringen
uti 1 § av nämnda förordning medfört menliga följder, i det att härigenom^
dels skapats möjlighet att med nu rådande höga priser å brännved
opåtalt fullständigt skövla vissa skogar, vilka genom sin belägenhet
intill kommunikatiousled särskilt lämpade sig för försäljning av dylikt
virke, dels beretts innehavare- av avverkningsrätt å sådana skogar,
upplåten efter den 1 januari 1916 men före den 24 juni 1917, en
oberäknad vinst i form av rätt till avverkning av ved av växande barrträd
för husbehov inom förordningens tillämpningsområde utan föregående
utsyning, utan att samtidigt meddelats bestämmelser avsedda att
tillgodose avverkningsrättsupplåtares rättssäkerhet.
Till följd av remiss har domänstyrelsen avgivit utlåtande häröver
den 15 december 1917 och därvid överlämnat inhämtade yttranden av
överjagmästarna i Övre Norrbottens, Nedre Norrbottens, Skellefteå och
Umeå distrikt. Styrelsen har, efter erinran om sitt den 17 februari
1917 framlagda, här ovan återgivna förslag till formulering av nu ifrågavarande
bestämmelse i 1 §, anfört huvudsakligen följande:
»Domänstyrelsen får i detta sammanhang framhålla, att styrelsen ansåg, att
uti den föreslagna bestämmelsen, att veden skulle vara upphuggen till kastved,
skulle ligga en begränsning av dess användning uteslutande för avsett ändamål,
samt att den omständigheten, att veden före avverkningen skulle vara såld till
enskilde inom orten för eget husbehov, skulle förhindra dessa vedavverkningar att
taga eiy sådan omfattning, att någon skogsskövling skulle därav föranledas.
båsom en konsekvens härav ansåg styrelsen ej heller, att med anledning av
opaginerad Kontrollera mot PDF
JordbrukmhikottetH utlutande Nr 7<>.
dö då förordade förändringarna uti ifrågavarande förordning något särskilt tillägg,
som inskränkte en avverkningsrättsinnehavares nyttjanderätt till skogen till samma
omfång som före tiden för do ifrågasatta ändringarnas ikraftträdande, vore av nöden,
sä mycket mindre som någon i avsevärd grad utsträckt rätt till skogens nyttjande
utan föregående utsyning ej var att förvänta med anledning av de då föreslagna
ändringarna, vilka avsågo att bereda möjlighet för enskilda inom orten att vid
hastigt påkommande behov av brännved få detsamma fyllt utan den tidsödande omgång,
som en utsyning enligt förordningen kunde komma att medföra.
I detta sammanhang torde böra framhållas, att de större vedförbrukarnas
inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland behov av bränsle kan anses så
konstant, att för tillfredsställande av detsamma avverkning av vedskog måste i god
tid planeras, varav följer, att skogsägaren i dylikt fall också bör kunna taga i
betraktande den tid, som åtgår för utsyning av vedskogen och förty utan olägenhet
underkasta sig besväret med densamma och ingivande av ansökning därom.»
Sedan styrelsen omförmält, hurusom i propositionen till 1917 års
riksdag styrelsens redaktionsförslag undergått jämkningar, på sätt jagredan
omnämnt, har styrelsen fortsatt sålunda:
»Dessa jämkningar i domänstyrelsens förslag hava emellertid till sina konsekvenser
visat sig ej vara inskränkta till allenast en ändring av själva ordalagen
utan i stället medfört i det närmaste en återgång till de förhållanden, som voro
rådande före år 1916 inom dimensionslagens tillämpningsområde och vilka man avsett
att förhindra genom förordningen den 18 juni 1915. Visserligen är allt fortfarande
användningen av ostämplat husbehovsvirke av undermålig skog, avsett till
byggnadsändamål, begränsad, men den ökade efterfrågan på brännved, som på senaste
tiden inträtt till följd av brist på annat bränsle, har medfört, att med den lydelse
1 § i dimensionslagen nu erhållit en hel del till kommunikationsled väl belägna
skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland numera kunna opåtalt
skövlas, i synnerhet som ju allmänheten, sedan ur domänstyrelsens förslag till
ändring uti nämnda paragraf borttagits orden ''till enskilde inom orten för egen förbrukning’,
måste bibringas den uppfattningen, att med ''oundgängligt husbehov’ i
förordningen avses tillfredsställande av jämväl sådant behov av brännved, som förefinnes
vid exempelvis de stora truppförbanden i Boden, tegelbruken i: samma trakt
och andra industrianläggningar där invid samt statens järnvägars distriktsförvaltning
i Luleå med flera för att endast nämna några av de institutioner och anläggningar
inom dimensionslagens tillämpningsområde, vilka årligen förbruka tusentals kubikmeter
brännved. Det är också lätt att inse, att med den tolkning, som sålunda
torde i ett flertal fall hava givits åt 1 § i dimensionslagen, sådan densamma nu
lyder, vissa vådor kunna därav följa, och att en innehavare utav sådan avverkningsrätt
å skogar, varom här är fråga, som förvärvats efter den 1 januari 1916, gendm
förordningen den 19 juni 1917 erhållit betydligt större valuta än vare sig denne eller
awerkningsrättsupplåtaren avsett. Skogsingenjören Almlöfs nu föreliggande framställning
torde därför ingalunda få anses sakna fog.
Av de i ärendet härda fyra överjägmästarna hava två vitsordat, att fara för
skogsskövling föreligger på grund av den lydelse 1 § i dimensionslagen erhållit
genom förordningen den 19 juni 1917, medan samtliga uttalat sig för eil köhiplet
-
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.
tering av sistnämnda förordning i överensstämmelse med förordningen den 18 juni
1915 i avsikt att tillförsäkra en avverkningsrättsupplåtare nödigt rättsskydd.
Redan innan skogsingenjören Almlöfs skrivelse remitterades till styrelsen, har
styrelsen ej varit främmande för den uppfattningen, att skogsskövling inom dimensionslagens
tillämpningsområde ingalunda vore utesluten i vissa fall, sedan 1 § erhållit
nu förändrade lydelse, ävensom att Västerbottens läns landsting och hushållningssällskap
med sina förut omnämnda underdåniga skrivelser av år 1916 sannolikt
ej avsett en så genomgripande befrielse från utsyningstvång vid avverkning av
brännved, som nu blivit fallet.
Domänstyrelsen, som visserligen till fullo inser det mindre lämpliga uti att
vidtaga upprepade ändringar uti författningar i allmänhet och särskilt skogslagarna,
kan emellertid ej underlåta att framhålla vådan av att, jämväl med hänsyn till nu
rådande oerhört höga priser å brännved, fortfarande bibehålla den nuvarande lydelsen
av 1 § i dimensionslagen. En ändring synes därför vara önskvärd, och synes det
då kunna vara till fyllest, om sista delen av första meningen i andra stycket av
sagda paragraf erhölle följande lydelse:
''Skall avverkning — — — icke erforderligt, ej heller i fråga om virke, som,
försålt till enskilda inom orten för eget oundgängligt husbehov, upphugges till kastved
före dess avforsling. Virke efter — — — nedan sägs.’ Visserligen torde med
en sådan formulering av nämnda paragraf icke varje försök till skogsskövling vara
uteslutet, men vill domänstyrelsen ändock hålla före, att mycket därmed vore vunnet,
och lärer nog ett eller annat åtal med anledning av överträdelse av dessa bestämmelser
snart skaffa helgd åt desamma.
1 fråga åter om det rättsskydd en avverkningsrättsupplåtare bör äga rättighet
att fordra av en skogslag i sådant hänseende, att lagen icke giver avverkningsrättsinnehavaren
större rätt till skogens nyttjande än som av upplåtaren avsetts,
kan det nog synas, som om skogsingenjören Almlöfs hemställan om kompletterande
tillägg i nämnda hänseende till förordningen den 19 juni 1917 vore befogad.
Domänstyrelsen vill emellertid i detta avseende erinra, dels att det numera ej torde
inträffa, att avtal om upplåtelse av skogsavverkningsrätt inom dimensionslagens tilllämpningsområde
komma till stånd på andra förutsättningar än enligt gällande dimensionslag,
dels att sådana tilläggsbestämmelser, som i den underdåniga framställningen
avsetts, ej kunna råda bot för vad som redan skett eller beträffande avtal
om avverkningsrätt, ingångna efter den 1 januari 1916 men före den 24 juni 1917,
dels ock slutligen att det synes styrelsen otänkbart att, sedan i 1 § av en förordning
medgivits fri förfoganderätt över skog avsedd för visst ändamål, uti ett tilllägg
till förordningen meddela bestämmelser om inskränkning uti denna fria förfoganderätt,
så snart densamma övergått till annan person än fastighetens ägare.»
Domänstyrelsen har på grund härav hemställt, att 1 § i meranämnda
förordning måtte ändras på det sätt styrelsen nu föreslagit
samt att skogsingenjören Almlöfs framställning i övrigt icke måtte föranleda
vidare åtgärd.
Under det nyssnämnda ärende var föremål för domänstyrelsens
behandling inkom till Kungl. Magt en skrift från hemmansägaren Olov
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.
7
Brändström i Långåker i Sävars socken av Västerbottens län, vari denne
anförde, att sedan lian år 1901 för att inköpa hemmanet nödgats till
andra personer upplåta avverkningsrätten på 20 år till viss del av
hemmansskogen för 400 kronor samt avverkningsrättsinnehavarna ej
mindre upprepade gånger företagit stora avverkningar och därvid tillvaratagit
virke för nära 3,000 kronors värde än även år 1915 fått utstämplade
ytterligare 2,000 träd, de uppgivit sig hava för avsikt att med
stöd av 1917 års författningsändring till ved kalavverka all kvarvarande
användbar skog. Brändström anhölle nu om sådan ändring i författningen,
att avverkningsrättsinnehavare icke måtte kunna på dylikt sätt
ruinera ett hemman.
Efter hörande av vederbörande skogsingenjör och överjägmästare,
vilka tillstyrkt framställningen, har domänstyrelsen i utlåtande den 31
december 1917 åberopat sitt förut återgivna utlåtande över skogsingenjören
Almlöfs framställning.
Utlåtande över Almlöfs och Brändströms framställningar har efter
erhållen remiss avgivits den 17 januari 1918 av länsstyrelsen i Västerbottens
län efter hörande av länets skogsvårdsnämnd och överjägmästaren
i Umeå distrikt.
Skogsvårdsnämnden har velat göra gällande, att den ifrågasatta
författningsändringen vore obehövlig. 1 allmänhet torde nämligen numera
en skogsägare, som uppläte skog till avverkning, i kontraktet bestämma
dimensionerna å virket ävensom övriga villkor eller åtminstone
begagna ordalydelsen: »enligt nu gällande skogslag». Därigenom vore
han skyddad för varje lagändring. Men även om detta icke skett,
skulle han icke varit bättre skyddad, ifall 1917 års ändring icke kommit
till stånd. Då han nämligen enligt 1915 års förordning hade rätt att
avverka ostämplad skog för husbehov inom skifteslaget och angränsande
skifteslag och att efter stämpling avverka skog till användning var som
helst, hade det givetvis ej funnits någon möjlighet att kontrollera, vilken
ved, som härletts från stämplad eller ostämplad skog, i all synnerhet
som avverkaren troligen ej underlåtit att blanda de olika vedslagen med
varandra ävensom uttagit en del av de stämplade nedre stamdelarna
till pappersved och props. Den omständigheten, att något brottsligt förfarande
med den ostämplade veden icke förelegat, förrän vedlasset förts
utanför det angränsande skifteslagets yttre gräns, hade ytterligare försvårat
kontrollen. Härav ansåge nämnden framgå^ att redan bestämmelserna
i 1915 års förordning- i praktiken stått utanför möjlighet till
kontroll och att 1917 års förändring alltså ej kunnat för skogsägare,
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.
som upplåtit avverkningsrätt, medföra avsevärda, om ens några ytterligare
förluster. — Domänstyrelsens ändringsförslag syntes mindre tilltalande
och innehölle även okontrollerbara bestämmelser.
Overjägmästaren i Umeå distrikt har gent emot detta skogsvårdsnämndens
yttrande anfört huvudsakligen följande:
Skogsvårdsnämnden syntes sakna kännedom om att genom ifrågavarande
lucka i lagstiftningen skada i många fall redan skett av särdeles allvarlig art och
att det bär gällde konkreta, ej uppkonstruerade fall i skogsstatens tjänstgöring,
vilka gjort framställningen nödvändig.
Skogsvårdsnämndens uppgift, att skogsägare säkerligen i avverkningskontrakt
använde orden: »enligt nu gällande skogslag», vore ej med verkligheten överensstämmande.
Det vanliga vore, att i de avverkningsrättskontrakt, som företeddes
för vederbörande skogsingenjör, »all skog» utan förbehåll — ofta ej ens husbehovsvirke
undantaget — eller »all skog, som lagligen får avverkas» upplätes på avverkningsrätt.
Begränsningen till viss dimension, som för någon tid tillbaka varit
allmän, vore nu mycket sällsynt, sedan småvirket blivit avsättningsbart ned till
nära nog minsta tänkbara dimension.
Vad som anförts angående omöjligheten av kontroll syntes knappast behöva
bemötas. Skogsvårdsnämnden syntes utgå från den väl långt gående förutsättningen,
att ■ avverkningsrättsinnehavare utan hänsyn till lagar och författningar och i
förlitande på kontrollsvårigheten icke skulle tveka att göra sig skyldiga till skogsåverkan.
Det borde väl emellertid icke behöva framhållas, att här icke vore tal
om lagöverträdelser utan endast om att få en olycklig lagbestämmelse ändrad så,
att den icke kunde ge anledning till skogsskövling med laglig rätt. Fall uppgåves
till och med hava inträffat, där skogsägaren betalat avverkningsrättsinnehavaren.
för att denne ej skulle begagna sin lagliga rätt att skogsskövla.
Skogsvårdsnämndens påstående, att kontroll vore omöjlig, även om klart lagförbud
funnes, vore givetvis alldeles oriktigt. Förvisso vore den hemmansägare, som såge
sin skog hotad att skövlas av avverkningsrättsinnehavare, istånd att utöva fullt
effektiv kontroll, även om rådande personalbrist inom skogsstaten måhända skulle
understundom försvåra sådan från skogsstatens sida.
Av särskild vikt syntes emellertid vara, att begreppet »oundgängligt husbehov»
närmare definierades. Här gällde ju icke att tillgodose endast den enskildes oundgängliga
husbehov utan till viss grad även det allmänna ortsbehovet såsom för
skola, kyrka, sjukstuga, läroverk, tingshus o. s. v., varemot dit icke borde räknas
industriella anläggningar, järnvägar, ångbåtar, regementen o. s. v. Först och sist
gällde det dock att i en given lagbestämmelse få sådan ändring, att icke med lagligt
skydd skogsskövling kunde fortgå och antaga än större omfattning.
Länsstyrelsen i "V ästerbottens län har för egen del anfört väsentligen
följande:
»Av den i ärendet förebragta utredningen finner befallningshavanden framgå,
att en lucka föreligger i nu gällande lagstiftning, som på beklagligt sätt är ägnad
att gynna uppskörtning av mindre omtänksamma skogsägare samt medföra våda
Jordbruksutskottets utlåt ande Nr 7ti.
9
för eu avsevärd skogsskövling, ocli det, synes därför vara angeläget, att erforderlig
rättelse snarast kommer till stånd. — — —.
Ingen av de sålunda (av domänstyrelsen) framställda invändningarna synes
emellertid böra tillmätas vitsord.
Det inträffar nämligen helt säkert synnerligen ofta, att skogsavverkningsrätt
upplåtes på så sätt, att genom avtalet, som i regel slutes mellan en hemmansägare
och en skogsspekulant eller dennes ombud utan något opartiskt kompetent biträde
och som därför blir skäligen otillfredsställande formulerat, upplåtes ''all skog’ eller
all skog, soin lagligen får uttagas’, bägge formuleringarna av beskaffenhet,
att avverkninggrättshavaren obehörigen gynnas genom en sådan lagändring, som
genomförts enligt förordningen den 19 juni 1917. Domänstyrelsens uppfattning,
att skadan redan skulle vara skedd och att sålunda en tilläggsbestämmelse nu i
allt fall skulle komma för sent, förefaller befallningshavanden lika litet hållbar
inför det faktum, att gällande lag medgiver upplåtande av avverkningsrätt på fem
å.r- En avverkningsrätt, som upplåtits under år 1916 eller 1917, kan sålunda
tillämpas ännu lång tid — i flertalet avverkningskontrakt torde giltighetstiden sättas
till maximum. Avverkningsrättshavarna torde därjämte med få undantag ännu icke
hava medhunnit att utnyttja den större frihet, som genom ifrågavarande författningsändring
yppats. Förordningen härom utfärdades först den 19 juni 1917. Under
sommarmånaderna bedrivas i regel inga enskilda avverkningar, och under innevarande
vinter är tillgången på arbetskraft, foder m. in. så begränsad, att avverkningarna
högst avsevärt försvåras, helst bränslekommissionen till sina avverkningar tagit i
anspråk den bästa arbetskraften och är gynnad i fråga om fodertilldelning m. m.
Under den tid, berörda lagändring vant gällande, har sålunda av rent praktiska
skäl någon mera betydande skogsskövling ännu ej hunnit äga rum med stöd av
densamma, vartill kommer att, såsom förut anmärkts, skogsspekulanterna ännu icke
torde mera allmänt hava kommit underfund med de vinstmöjligheter, som den förändrade
lagstiftningen helt opåräknat öppnat för dem. Anmärkningen, att en bestämmelse
sådan som den föreslagna vore ''otänkbar’, lärer få förfalla, då dess
motsvarighet redan fanns i den föregående lagstiftningen i ämnet.
Av vad ovan anförts finner befallningshavanden framgå, att ett tillägg till
förordningen av föreslaget innehåll skulle vara av omständigheterna synnerligen
påkallat.
Vad angår domänstyrelsens förslag till förändrad lydelse av dimensionslagens
1 § i ändamål att inskränka rätten att utan utsyning till oundgängligt husbehov
avverka skog till ved, synes detta förslag icke kunna förordas, sådant detsamma
formulerats av domänstyrelsen. Någon anledning att medgiva försäljning blott till
enskilda torde nämligen icke finnas. Även det allmänna ortsbrhovet såsom till skolor,
kyrkor, tingshus, kommunalhus, sjukstugor, fackföreningslokaler, goodtemplarhus
m. fl. bör fortfarande kunna tillgodoses. För övrigt har befallningshavanden sig
icke bekant, att vare sig ortens skogstjänstemän, domstolarna eller befolkningen —
säsong domänstyrelsen vill göra gällande — tolkat begreppet ''oundgängligt husbehov
därhän, att detsamma i detta sammanhang skulle avse jämväl industriella
anläggningar, kommunikationer, regementen o. d. Ett förtydligande av lagstadgandet
i nämnda del synes dock önskvärt.
På grund av vad sålunda anförts får befallningshavanden hemställa, att
Kung!. Maj:t måtte i proposition till innevarande års riksdag föreslå tillägg till
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 10 sand. 34 höft. (Nr 76—77.) 2
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.
ifrågavarande förordning i syfte att i fråga om fastighet, som är besvärad av avverkningsrätt,
upplåten under tiden 1 januari 1916 23 juni 1917, avverknings
innehavaren
icke må lämnas större rätt till skogens nyttjande än som kunde ske
enligt vid upplåtelsen gällande lagstiftning.
Tillika får befallningshavanden förorda bifall till överjägmästarens förslag
om dels ett förtydligande och närmare angivande angående vad som med författningens
uttryck ''oundgängligt husbehov’ skall avses, och dels föreskrift att avverkningsrättsliavare
ej må tillåtas utöver eget husbehov utnyttja sin avverkningsrätt
annorlunda än efter utsyning av vederbörande skogsstatstjänsteman ).»
Länsstyrelsen i Norrbottens län bär efter inhämtande av yttrande .
av skogsbi gen j ören i Luleå skogsvårdsområde i utlåtande den 19 januari
1918 yttrat sig sålunda:
»1 skogsingenjören Almlöfs skrivelse hava uttalats farhågor för att genom
1917 års lagändring i n neh a va ro av avverkningsrätt, som förvärvats efter ikraftträdande
av 1915 års förordning, skulle beretts möjlighet och formell rätt att utnyttja
avverkningsrätten utöver vad gällande förordning vid rättens upplåtelse
medgav och vad mellan parterna avsetts. Enligt vanliga civilrättsliga regler torde
emellertid beträffande ett avverkningskontrakt, varigenom eu skogsägare upplåtit
avverkningsrätten till exempelvis allt undermåligt virke, som enligt gällande lag
får avverkas’ eller till ''undermåligt virke, som lagligen får avverkas, avverkningsrättsägaren
icke äga att tillgodogöra sig virke i större utsträckning än smil
den vid tiden för avverkningsrättens upplåtelse gällande lagstiftning medgav. En
skogsägare, som får sin skog skövlad eller visar skäl att tara föreliggei föi
dess skövlande av en avverkningsrättsägare med dylikt kontrakt, äger givetvis hos
vederbörande överexekutor påkalla handräckning för stävjande av tilltaget, och
domstols blivande behandling av saken torde otvivelaktigt bereda skogsägaren hans
behöriga skydd. Enligt tillgängliga prejudikat lärer det icke utan vidare få tagas
för o-ivet att genom vanliga skogsavverkningskontrakt upplåtes även den undeimåliga
skogen, utan torde nog för ett tillgodogörande av denna erfordras särskilt
förbehåll i kontraktet. — Om sålunda en avverknmgsupplåtare icke lärer stå maktlös
gent emot en avverkare, som, på sätt i skogsingenjören Almlöfs skrivelse befarats,
försöker tillskansa sig vad som ej åt honom upplåtits, sa kan det dock
måhända icke vara ur vägen, att lagtexten förtydligas, så att missförstånd undvikas.
Allmänna åklagare och skogsstatens tjänstemän lära icke sakna befogenhet au,
sedan de förvissat sig om att den verkligen upplåtna avverkningsrätten överskridits,
beträffande avverkningen vidtaga de tjänsteåtgärder, som pa dem enligt 1915 åis
författning ankomma.
Ifrågasättas kan emellertid, huruvida icke med hänsyn till nu rådande utomordentliga
“förhållanden på bränslemarknaden ur ren skogsvårdssynpunkt 1917 års
lagstadgande bör inskränkas därhän, att vedavverkning utöver avverknmgsrattsäo-arens
— och även skogsägarens — oundgängliga husbehov icke får aga rum
annat än efter utsyning av vederbörande skogstjänsteman.»
Med anledning av vad de bägge länsstyrelse!na sålunda nntöit
har dornänstyrelsen°i förnyat utlåtande den 23 februari 1918 yttrat
följande:
i) Sistnämnda förslag framställdes av överjägmästaren i dennes yttrande till domänstyrelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr ''/(>.
»Såsom av Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Västerbottens och Norrbottens
län utlåtanden framgått bara dessa myndigheter haft skilda åsikter om behovet av
att medelst särskilt tillägg till förordningen den It) juni 1917 förhindra, att innehavare
utav avverkningsrätt till skog inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland,
upplåten under tiden den 1 januari 1916—den 23 juni 1917, skulle kunna tillskansa
sig större förmån än som vid upplåtelsen varit avsedd.
Beträffande vad Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län anfört
om domänstyrelsens utlåtande av den 15 december 1917, så synes det emellertid,
som om sagda myndighet icke beaktat, att styrelsen dock föreslagit ändrad lydelse
av § 1 i förordningen den 19 juni 1917 och först sedan hemställt, att skogsingenjören
Almlöfs framställning i övrigt icke måtte till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd
föranleda.
I och med den föreslagna ändringen borttagas nämligen enligt styrelsens förmenande
fullständigt verkningarna framåt av nyssnämnda förordning både i fråga
om avverkningsrätter upplåtna efter den 1 januari 1916 men före den 23 juni 1917
och sådana, som upplåtits efter sistnämnda dag och tilldess den av domänstyrelsen
föreslagna ändringen hunnit upphöjas till lag. Styrelsen får i detta sammanhang
framhålla, att styrelsen ej är fullt övertygad om riktigheten av Kungl. Maj:ts befallningshavandes
i Norrbottens län uttalande, att enligt vanliga civilrättsliga regler
ett avverkningskontrakt till sin omfattning vore beroende allenast av lagbestämmelser,
som gällde vid avtalets ingående.
Vidkommande åter de fall, då med stöd av förordningen den 19 juni 1917
eu innehavare utav avverkningsrätt lyckats bereda sig vid upplåtelsen icke avsedd
förmån, eller så att säga verkningarna tillbaka av samma förordning, till dess densamma
blivit av någon annan författning ersatt eller ändrad, torde i allt fall domänstyrelsens
påstående, att skadan redan vore skedd, icke kunna anses vederlagt, då
väl ej ett sådant tillägg till nämnda förordning, som Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Västerbottens län förordat, skulle kunna omintetgöra en redan skedd skogsskövling.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i sistnämnda län har vidare i fråga om det
av skogsingenjören Almlöf väckta förslaget att komplettera 1917 års förordning
med liknande tilläggsbestämmelser som förordningen den 18 juni 1915 i avsikt att
bereda avverkningsrättsupplätare nödigt rättsskydd uttalat, att den anmärkning,
domänstyrelsen framställt emot förslaget, såsom varande otänkbart lärer få förfalla,
då dess motsvarighet redan förefunnits uti föregående lagstiftning i ämnet.
Domänstyrelsen, som nödgas vidhålla sin förut uttalade åsikt i nämnda avseende,
anser sig emellertid böra något uppehålla sig vid åsyftade tilläggsbestämmelse
till förordningen den 18 juni 1915, som har följande lydelse: ''dock att för fastighet,
som är besvärad av avverkningsrätt, upplåten före förordningens trädande i kraft,
avverkningsbelopp, varom i § 3 sägs, ej må sättas högre än på grund av hittills
tillämpade regler skolat ske, där ej’ etc. Denna bestämmelse, som icke förefanns
i Kungl. Maj:ts proposition i ärendet, har tillkommit på riksdagens tillskyndan och
under huvudsakligen den motiveringen, att fastighetsägarens intressen borde tillgodoses
gentemot innehavaren av avverkningsrätt och detta särskilt, sedan de i § 3
angivna reglerna för undermåligt virkes avverkning till avsalu syntes riksdagen
syfta till intensivare skogsbruk och därmed större avverkningar än hittills. Med
dessa regler för avverkning av undermåligt virke till avsalu torde riksdagen hava
åsyftat vad som i andra punkten av nämnda § sägs, nämligen: Tinnes dylik av
-
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.
verkning överensstämma med grunderna för en god hushållning med skogen’ etc.
Dessa regler eller bestämmelser hava ersatt föreskriften i § 3 av förordningen den
24 juli 1903 angående åtgärder till förekommande av överdriven avverkning å ungskog
inom Västerbottens och Norrbottens län, där mom. 1 stadgar: ’Är skog av
beskaffenhet att för dess ordentliga skötsel och vård fordras avverkning av undermåligt
virke’ etc.
Båda dessa författningar föreskriva, att vid utsyning av undermåligt virke
hänsyn skall uteslutande tagas till skogsskötselns och skogshushållningens fordringar,
och lärer så också vid utsyningarna hava tillgått, oberoende av att dessa bestämmelser
formulerats olika i nämnda författningar. Ett successivt nedgående vid dessa
utsyningar till en lägre dimension å de utstämplade träden i samma mån dessa
kunnat vinna avsättning är fullt överensstämmande med skogsvårdens och skogshushållningens
fordringar och sålunda även med de regler för avverkning, som angivits
både uti 1903 och 1915 års förordningar angående utsyning av så kallad
undermålig skog.
Ifrågavarande tilläggsbestämmelse till förordningen den 18 juni 1915, vilken
avser skogar, för vilka hushållningsplaner icke upprättas och för vilka avverkningsbeloppet
— där ej visst avtal härom funnits emellan markägare och avverkningsrättsinnehavare
— alltid bestämts med hänsyn till vid tiden för utsyningen förhandenvarande
avsättningsmöjligheter, har, för så vitt för domänstyrelsen är bekant,
icke kunnat tillämpas. Åtminstone har i förenämnda hänseende ännu ej något
prejudikat erhållits eller ens fråga om bestämmelsens tillämpande genom hos domänstyrelsen
anförda besvär bragts under prövning.
Då styrelsen sålunda svårligen kan tänka sig en tillämpning av förenämnda
tilläggsbestämmelse, som dock hänför sig till en stämplingsåtgärd genom vederbörande
skogstjänsteman, synes det styrelsen fortfarande otänkbart att genom en
liknande tilläggsbestämmelse i fråga om den i § 1 förordningen den 19 juni 1917
frigivna vedavverkningen kunna råda hot mot farorna för skogsskövling vid upplåtande
av avverkningsrätt.
Deima fara för skogsskövling, som nu förefinnes, antingen skogen är upplåten
på avverkningsrätt eller ej, och som med hänsyn till nu rådande oerhört uppdrivna
priser på ved torde vara för handen till den grad, att även markägaren själv
fäller för frestelsen att för hårt beskatta sin skog, den avvärjes ej med sådana tilläggsbestämmelser,
som förordats, utan allenast genom en ändring av § 1 i sistnämnda
förordning.
Domänstyrelsen, som vill hålla före, att styrelsen i sitt utlåtande den 15
december 1917 tillräckligt utförligt motiverat sitt förslag till sådan ändring av
nyssnämnda paragraf, får beträffande den invändning Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Västerbottens län gjort emot förslaget, att avverkning av ved utan föregående
utsyning skulle få äga rum endast i fråga om försäljning till enskilda, erinra, att
just sådant allmänt ortsbehov av ved såsom i fråga om skolor, sjukhus med mera
är så konstant, att detsamma i god tid kan förutses och därför också bör kunna
fyllas med i behörig ordning utsynat virke.
I det att domänstyrelsen gentemot Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens
län såsom stöd för sitt uttalande angående huru uttrycket ''oundgängligt
husbehov’ kunde i omnämnt sammanhang tolkas, får åberopa vad vederbörande
departementschef i propositionen till 1903 års riksdag angående ny dimensionslag
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 7ti. 13
såsom motiv för denna lag anfört beträffande just tolkningen av nämnda uttryck,
anser sig styrelsen till fullo hava vederlagt de av Kungl. Maj:ts befallningshavande
mot styrelsens utlåtande den 15 december 1917 gjorda erinringarna.
Under åberopande av vad som sålunda anförts får domänstyrelsen i underdånighet
framhålla, att styrelsen icke finner anledning frångå sitt i utlåtande den
15 december 1917 framlagda förslag.
Beträffande vidare de önskemål, som av Kungl. Majrts befallningshavande i
Västerbottens län uttalats i frågor rörande den så kallade dimensionslagen, som icke
i detta ärende förut berörts, nämligen i fråga om dels ett förtydligande av uttrycket
oundgängligt husbehov, dels föreskrift att avverkningsrättsinnehavare ej må tillåtas
utöver eget husbehov utnyttja sin avverkningsrätt annorlunda än efter utsyning av
vederbörande skogsstatstjänstemän, får domänstyrelsen beträffande det ifrågasatta
förtydligandet framhålla, att om de stora svårigheter, som synas skola möta vid ett
försök att exakt definiera uttrycket oundgängligt husbehov, kunna övervinnas, mycket
därigenom skulle vara vunnet. I fråga åter om den föreslagna undantagslagstiftningen
beträffande skog, som upplåtits på avverkningsrätt, får styrelsen förklara
sig icke kunna förorda densamma dels av den anledning att, såsom förslaget formulerats,
det kan innebära, att jämväl fullmålig skog skulle falla under utsyningstvång,
och medföra en utvidgning av en lag, som i stället allmänt anses böra till
sin omfattning i största möjliga grad inskränkas, dels också med hänsyn därtill att
en skogsvårdslag bör så uppbyggas, att skogsvårdens krav alltid bliva tillgodosedda
oberoende av i vilkens ägo skogen befinner sig.
Däremot synes den tanke, som legat till grund för av Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Norrbottens län ifrågasatt tillfälligt förbud för vedavverkning utöver
avverkningsrättsinnehavares och skogsägares eget husbehov utan föregående utsyning
mera tilltalande. Såsom ett nästan oöverkomligt hinder emot en sådan tillfällig
inskränkning i den eljest medgivna vedavverkningen utan föregående utsyning uppställer
sig emellertid svårigheten att med den reducerade personal, som står till
buds, medhinna alla de utsyningar, som härav skulle bliva en följd. Domänstyrelsen,
som håller före, att med av styrelsen föreslagen ändrad lydelse av § 1 förutnämnda
förordning den 19 juni 1917 de i detta ärende framhållna vådorna för skogarna
inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland i huvudsak skulle bliva omintetgjorda,
anser sig därför ej böra förorda vad Kungl. Ivlaj:ts befallninghavande i Norrbottens
län sålunda föreslagit.»
Vad först angår 1 § i förevarande förordning enligt dess lydelse
genom förordningen den 19 juni 1917, har nu gjorts gällande, att den
■genom sistnämnda förordning vidtagna ändring, att tillstånd till avverkning
av växande, undermåliga träd ej erfordras, »där det avverkade
virket skall upphuggas till ved för att inom det område, där denna
förordning äger tillämpning, användas till oundgängligt husbehov»,
medför risk för att i synnerhet vissa lämpligt belägna skogar skulle
fullständigt skövlas. Någon fruktan för att en dylik eventualitet skulle
inträffa genom att ved avverkningen för husbehov frigavs hade dock ej
kommit till synes, vare sig i de framställningar från Västerbottens läns
Departements
chefen
-
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.
landsting, hushållningssällskap och länsstyrelse, som föranledde sagda
författningsändring, eller ide över dessa framställningar avgivna yttrandena
av över jägmästarna i de fyra nordligaste distrikten.
Domän styrelsen yttrade i sitt utlåtande, att styrelsen funne det
välbetänkt, om brännved utan föregången utsyning finge till enskilda
för förbrukning avverkas och säljas oberoende av belägenheten av den
fastighet, vara avverkningen ägde rum, samt att i fråga om brännvedsavverkningens
frigivande under »vissa villkor» det relativt låga rotvärde,
som dock alltjämt erhölles å vedvirket, ej skulle komma att locka till
skogsskövling. Beskaffenheten av dessa villkor framgår av styrelsens
förslag till lagtext, enligt vilket tillstånd till avverkning ej skulle vara
erforderligt »i fråga om till kastved upphugget virke, som försålts till
enskilda inom orten för egen förbrukning». Denna formulering undergick
i propositionen ändringar, som betecknades såsom varande av
allenast redaktionell natur. Domän styrelsen har emellertid velat göra
gällande, att de sålunda vidtagna jämkningarna i ordalagen medfört eu
i sak väsentlig utvidgning av avverkningsrätten.
Av ovan anförda framställningar och utlåtanden synes i varje fall
framgå, att den 1917 vidtagna ändringen i 1 § har möjliggjort större
avverkning av undermålig skog än som kan anses förenligt med god
skogshushållning. Det kunde ifrågasättas, om ej under sådana förhållanden
det riktigaste vore att återgå till den ursprungliga avfattningen
av lagrummet och sålunda fordra utsyning, så snart ej avverkningen
sker för oundgängligt husbehov inom skifteslaget, där fastigheten är
belägen, eller angränsande skifteslag. Emellertid torde de orsaker, som
föranledde förra årets lagändring, alltjämt vara för handen och motivera
en lättnad i utsyningstvånget. Särskilt med hänsyn till önskvärdheten att
underlätta bränsleanskaffningen i dessa trakter lärer sålunda avverkning till
brännved av undermåligt virke utan föregående utsyning böra tillåtas, därest
det avverkade virket skall användas för oundgängligt husbehov inom förordningens
tillämpningsområde. Då det i domänstyrelsens förslag till formulering
säges, att virket skall vara avsett för förbrukning »inom orten»,
torde därmed ej åsyftas annan lokal begränsning än till det område,
för vilket förordningen är tillämplig. För övrigt synes mig domänstyrelsens
förslag böra i huvudsak godkännas såsom innefattande lämpliga
inskränkningar i nu gällande bestämmelser. Virket torde sålunda böra
hava före averkningen försålts till förbrukare ävensom före avforslingen
hava upphuggits till ved. Därigenom vinnes, att avverkning ej får ske
för försäljning till uppköpare, liksom även större möjlighet beredes att
kontrollera, för vilket ändamål virket skall användas. Beträffande tolk
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.
15
ningen av begreppet »husbehov» kan det knappast vara lämpligt att i
denna speciella lag försöka uppställa en definition å »husbehov». 1 likhet
med länsstyrelsen i Västerbottens län finner jag det dock uteslutet
att under »husbehov» innefatta bränslebehovet för exempelvis regementen,
industriella anläggningar o. d. Icke heller torde bränslebehovet för skolor,
kyrkor, tingshus etc. kunna betecknas såsom oundgängligt husbehov.
Huruvida avverkning för sistnämnda behov ändå bör tillåtas utan utsyning,
vilket över jägmästaren i Umeå distrikt och länsstyrelsen i Västerbottens
län förordat, men domänstyrelsen på angivna grunder avstyrkt,
synes mig tveksamt. Övervägande skäl torde dock tala för domänstyrelsens
mening; dock lärer livsmedelsnämnd eller därmed jämförlig
kommunal institution inom förordningens tillämpningsområde böra jämställas
med enskild förbrukare. I enlighet härmed har sålunda ett förtydligande
skett i förslaget.
Vad därefter angår det andra spörsmål, som i de ingivna framställningarna
berörts, eller rättsförhållandet mellan jordägaren å ena sidan
och innehavaren av en redan upplåten avverkningsrätt å den andra, så
har från flera håll gjorts gällande, att den 1917 vidtagna lagändringen
medfört en opåräknad och oskälig förmån för avverkningsrättens innehavare,
i det denne erhållit en mera utsträckt avverkningsrätt än vid
upplåtelsen avsetts. Och det föreslås ett lagstadgande av innehåll, att
avverkningsrättens innehavare icke må erhålla större rätt till skogens
nyttjande än som medgavs enligt den vid tiden för upplåtelsen gällande
lagstiftning. Bland de hörda myndigheterna ha de fyra överjägmästarna
i de ifrågavarande distrikten och länsstyrelsen i Västerbottens län förordat
en dylik lagbestämmelse, medan domänstyrelsen avstyrkt densamma.
Huruvida den föreslagna ändringen av 1 § skulle, såsom domänstyrelsen
förmenar, fullständigt borttaga verkningarna framåt i förevarande
avseende av 1917 års lagändring, synes mig vara beroende av, i vad
mån även efter det föreliggande förslagets antagande någon väsentlig
utvidgning i avverkningsrätten kvarstår i förhållande till vad 1915 års
lag enligt dess ursprungliga lydelse medgav. Det kan visserligen göras
gällande, att den vidtagna lättnaden i utsyningstvånget överhuvud icke
åsyftat en ökad avverkningsrätt i den meningen, att större virkesbelopp
skulle få avverkas än som kunde medgivas av skogstjänsteman vid
utsyning i vederbörlig ordning. Men faktiskt kan givetvis en ökad
avverkning bli följden av ntsyningstvångets mildrande, och utredningen
i ämnet synes giva vid handen, att så även skett. Jag finner det helt
naturligt, att detta betraktas såsom en orättvisa av de fastighetsägare,
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.
Motion.
Utskottet.
vilka upplåtit avverkningsrätter före lagändringen i fråga ock nödgas
finna sig i att avverkningsrätternas innekavare tillgodogöra sig möjligketerna
till ökad avverkning. En särskild lagbestämmelse till förekommande
av denna orättvisa synes mig påkallad. Lämpligast torde vara
att bibekålla utsyningstvånget för innehavare av avverkningsrätt i samma
utsträckning som före 1917 års lagändring, där ej fastighetsägaren
annorlunda medgiver.
Den föreslagna avfattningen av 1 § har föranlett ett tillägg till
straffbestämmelserna i 9 §.»
I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft en inom
andra kammaren väckt till jordbruksutskottet hänvisad motion, nr 382,
vari herr Wiklund i Brattfors m. fl. hemställt, att riksdagen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition ville besluta, att 1 § i nyssnämnda
förordning skall erhålla följande lydelse:
»1 §.
Å enskilda — — — nedan stadgas.
Skall avverkningen ske för oundgängligt husbehov inom skifteslaget,
där fastigheten är belägen, eller angränsande skifteslag, vare tillstånd
icke erforderligt. Ej heller erfordras tillstånd, där det avverkade
virket skall inom denna förordnings tillämpningsområde användas till
brännved för oundgängligt husbehov; dock att innehavare av avverkningsrätt
endast med fastighetsägares särskilda samtycke må verkställa
dylik avverkning.
Virke, som avverkats — — — efter ty nedan sägs.»
Beträffande de skäl, som anförts till stöd härför, hänvisas till innehållet
i motionen.
Ifrågavarande förordning är dagtecknad den 18 juni 1915. Redan
efter ett halvt år befanns den emellertid i viss mån otillfredsställande
och undergick till följd härav, på sätt närmare framgår av den i propositionen
förebragta utredningen, nästlidet år ändring.
I nu föreliggande proposition har Kungl. Maj:t ånyo föreslagit
riksdagen antaga förslag till förordning om ändrad lydelse av tvenne
av de paragrafer i nämnda förordning, som nästlidet år underkastades
ändring. Propositionen är föranledd av en framställning från skogsingenjören
i Umeå skogsvårdsområde Nils Almlöf, vari denne framhållit,
hurusom för vissa skogsägare inom ifrågavarande delar av riket den
år 1917 vidtagna ändringen uti 1 § av nämnda förordning medfört
menliga följder, i det att därigenom dels skapats möjlighet att med nu
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 76.
17
rådande höga priser å brännved opåtalt fullständigt skövla vissa skogar,
vilka genom sin belägenhet intill kommunikationsled särskilt lämpade
sig för försäljning av dylikt virke, dels beretts innehavare av avverkningsrätt
å sådana skogar, upplåten efter den 1 januari 1916 men före
den 24 juni 1917, en oberäknad vinst i form av rätt till avverkning av
ved av växande barrträd för husbehov inom förordningens tillämpningsområde
utan föregående utsyning, utan att samtidigt meddelats bestämmelser,
avsedda att tillgodose avverkningsrättsupplåtares rättssäkerhet.
Det synes utskottet vanskligt, att på grund av den erfarenhet,
som vunnits under den korta tid, som förflutit sedan ifrågavarande ändring
genomfördes, bilda sig en bestämd uppfattning om verkningarna av
denna ändring. Av i anledning av framställningen avgivna utlåtanden
har utskottet i allt fall icke kunnat med bestämdhet bedöma, huruvida
1917 års lagändring medfört sådana menliga följder, som nu göras
gällande. För genomförande av en förändrad lagstiftning i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag synes därför, enligt utskottets förmenande,
ytterligare utredning erforderlig.
Då förslaget till ifrågavarande förordning genom proposition förelädes
1915 års riksdag uttalade utskottet, som förehade propositionen
till förberedande behandling, att det inför den kritik, som riktats mot
dimensionslagar i allmänhet givetvis kunde ifrågasättas, huruvida lagstiftning
av detta slag borde vidare utvecklas och bibehållas. Det framhölls
även, att den meningen gjort sig gällande i utskottet, att man i
varje fall borde avvakta det förslag, som antagligen snart vore att förvänta
från skogslagstiftningskommittén, för att se, huruvida icke detta förslag
med lämpliga tillägg och förändringar skulle kunna passa för jämväl
nu ifrågavarande landsdelar. Utskottet ansåg sig likväl på grund av
de obestridliga fördelar, som det i propositionen framlagda förslaget
innebar, böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, och uttalade utskottet
därjämte, att, därest annat bättre lagförslag skulle i en nära
framtid kunna framläggas, varigenom dimensionsprincipen bleve avlöst
av andra trygghetsåtgärder mot skövling samt skogsvårdssynpunkterna
bättre tillgodosedda, intet hinder torde möta, att ett sådant förslag efter
vederbörlig granskning komme att ersätta dimensionslagen för Norrbottens
och Västerbottens läns kustland.
Utskottets uppfattning år 1915 var sålunda, att den ifrågavarande
förordningen borde betraktas endast såsom provisorisk och gälla till dess
en mera rationell lagstiftning på förevarande område kunde genomföras
på grundval av skogslagstiftningskommitténs väntade förslag i ämnet.
Enligt vad utskottet, inhämtat lärer nämnda kommitté inom en
Bihang till riksdagens protokoll, 1918. 10 sand. 34 höft. (''Nr 76—77.) 8
18
Jordbruksutskottets utlutande Nr 76.
nära framtid komma att avgiva sitt betänkande. På grund härav synes
det utskottet lämpligt att avvakta detta betänkandes framläggande för
att erhålla kännedom, huruvida detta innehåller förslag till en mera rationell
lagstiftning på förevarande område. För den händelse detta betänkande
av någon anledning icke skulle kunna genom proposition föreläggas
nästa års riksdag samt den föreliggande frågan därigenom icke kunna
då lösas, synes det utskottet emellertid lämpligt, att riksdagen nu ingår
till Kungl. Maj:t med begäran om ytterligare utredning i förevarande
ärende, så att med full tydlighet kan utrönas, huruvida den år 1917
vidtagna ändringen medfört skadliga följder. Det förslag, vartill denna
utredning kan föranleda, torde, under nyss angiven förutsättning, föreläggas
nästa års riksdag.
Å heiT Wiklunds i Brattfors m. fl. motion saknar utskottet med
hänsyn till den ståndpunkt utskottet, enligt vad ovan nämnts, in tagit,
anledning ingå.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
1) att riksdagen må, under förklaring att Kungl.
Maj:ts förevarande proposition icke kunnat av riksdagen
antagas, i skrivelse till Kung], Magt anhålla,
det täcktes Kungl. Magt låta verkställa ytterligare utredning,
om och i vad mån, utöver vad i förordningen
den 18 juni 1915 om förekommande av överdriven avverkning
å ungskog inom de delar av Västerbottens
och Norrbottens län, som ej höra till lappmarken, föreskrivits,
bestämmelser kunna anses erforderliga till
förekommande av sådan avverkning;
2) att den av herr Wiklund m. fl. väckta motionen
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 7 maj 1918.
På jordbruksutskottets vägnar:
RAOUL HAMILTON.
Närvarande: Herrar greve Hamilton, Holmquist, Hellström, greve Wachtmeister,
Öberg, Sjöbl om, Johansson, Nilsson i Landeryd, Lundström, SB vström,
friherre Hermelin, Magnusson och Hage.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1918:385 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Mag ds proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 och 9 §§ i förordningen den 18 juni 1915 om a1 i texten