Utlåtande, i anledning av riksdagens år 1917 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1916.
1918-05-17 · 41 sidor, varav 32 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 32 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1918:152, Utlåtande, i anledning av riksdagens år 1917 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1916.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
1
Nr 152.
Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1918 kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning av riksdagens år 1917 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse
och förvaltning under år 1916.
(4:e avd.)
Statsutskottet, till vars förberedande behandling ovan nämnda
revisionsberättelse jämte de i anledning därav från vederbörande ämbetsverk
och myndigheter till Kungl. Maj:t avgivna utlåtanden och förklaringar
blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av dessa handlingar
och inhämtande av de för ärendenas utredning i övrigt erforderliga
upplysningar, underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda
framställningar, som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande
utskottet därvid att följa den ordning, som i revisionsberättelsen
blivit iakttagen.
Fångvårdsstyrelsen.
§ I
(Rev.
ber. sid. 41—43; uti. sid. 669—674.)
I berättelsen angående fångvårdsstyrelsen hava revisorerna, som
vid företaget besök å tvångsarbetsanstalten å Svartsjö jämväl ägnat
uppmärksamhet åt det ekonomiska resultatet av jordbruksdriften vid anBihang
till riksdagens protokoll 1918. 6 samt. 69 käft. (Nr 152.) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
stalten och de administrativa förhållanden, under vilka densamma bedrives,
under § 3 bland annat anfört följande.
»Av revisorerna tillhandahållna räkenskapsutdrag framgår att det
bokförda överskottet av jordbruket, vilket enligt uppgift omfattar en
areal av omkring 1,000 tunnland odlad jord, åren 1913—1916 utgjort:
år 1913.............................................. kronor 30,690:6 5
» 1914................................................. » 43,441:8 8
» 1915................................................... » 42,599:3 6
» 1916.................................................. » 18,563:39.
Det avsevärt nedsatta överskottet för år 1916 har angivits bero
på felslagen råg- och potatisskörd.
Revisorerna hava väl icke i huvudsak funnit något att erinra mot
skötseln av det ganska omfattande jordbruket vid anstalten eller den
avkastning, som det enligt ovanintagna tablå lämnat, men hava revisorerna
å andra sidan, efter tagen del av i vissa ärenden angående jordbruksdriften
förd skriftväxling emellan anstaltens direktör och fångvårdsstyrelsen
samt inhämtande av muntliga upplysningar i ärendet,
icke kunnat värja sig för den uppfattningen, att den nuvarande administrationen
av jordbruket är förenad med alltför stor omgång och
tyngande former och att med större rörelsefrihet i nu förevarande hänseende
för den lokala ledningen av jordbruket detsamma skulle kunna
skötas mera ändamålsenligt och med bättre ekonomiskt resultat än vad
nu är fallet. Enligt för närvarande tillämpad praxis måste nämligen
alla frågor av mera nämnvärd betydelse rörande jordbruket, särskilt beträffande
något större inköp eller försäljningar, underställas fångvårdsstyrelsens
prövning och avgörande. Vilket hinder ett sådant förfaringssätt
måste lägga i vägen för en rationell drift av ett större ekonomiskt
företag, sådant som ifrågavarande jordbruk, ligger i öppen dag. Särskilt
skarpt framträder detta missförhållande vid inköpen under nuvarande
kristid av för lantbruket erforderliga förnödenheter, vilkas pris,
under det fångvårdsstyrelsens beslut i ärendet måste avvaktas, ofta
stiga, snart sagt med vai''je dag, eller vilka eventuellt vid en senare
tidpunkt icke stå att anskaffa. Sålunda hade i ett fall den 6 september
1916 från anstalten gjorts hemställan om att omedelbart få antaga ett
anbud å leverans av 70 ton majs till ett pris per 100 kilogram av 24
kronor 50 öre med 2 Va procents rabatt, fritt riksförbundets magasin,
Värtan, med vilken kvantitet ett års behov ansågs kunna täckas. I
skrivelse, som den 16 september inkom till anstalten, medgav fångvårdsstyrelsen
att endast 12 ton majs finge inköpas för det angivna
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
3
priset samt förordnade om infordrande genom kungörelse av leveransanbud
å den ytterligare erforderliga kvantiteten, och den 30 oktober antogs
av styrelsen ett avgivet anbud å 25 ton till pris av 25 kronor för
100 kilogram, fritt Svartsjö ångbåtsbrygga. I ett annat fall hade den
17 juni IDIG från anstalten gjorts framställning att få under hand uppköpa
cirka 3,000 balar torvströ. Den 11 därpåföljande oktober meddelade
styrelsen slutligt beslut i ärendet, enligt vilket skulle få inköpas 1,000
balar till ett pris av 2 kronor 85 öre per bal, fritt Riddersvik.
Med anledning av de nu ifrågavarande svårigheterna vid jordbruksdriften
avlät anstaltens direktör den 18 april 1017 till stvrelsen
följande skrivelse:
''Till kungl. fångvårdsstyrelsen.
Då under innevarande kristid med för jordbruket synnerligen svåra
förhållanden i avseende å anskaffandet av behövliga gödsel- och fodermedel
det ej sällan inträffat, att gårdsbruket från Stockholms läns lantmannaförening,
av vilken anstalten är medlem, fått erbjudanden om
omedelbar leverans av dylika nödvändighetsvaror, men gårdsbruket gått
dessa varor förlustig på grund av nuvarande tidsödande bestämmelser
om verkställandet av sådana inköp, får jag härmed vördsamt anhålla
om tillstånd att tillsvidare från Stockholms läns lantmannaförening
utan anbuds infordrande och utan till styrelsen gjord hemställan få inköpa
för gårdsbruket oundgängligen nödvändiga gödsel- och fodermedel
in. m., dock för en kostnad vid varje tillfälle ej överstigande 3,000
kronor. Svartsjö den 18 april 1917.
Gr. Reutercrona.’
Svar å denna skrivelse hade vid revisorernas besök den 15 innevarande
november ännu ej ingått.
Såsom revisorerna ovan antytt, måste den ordning för jordbrukets
administration, varom den nu berörda skriftväxlingen bär vittne och
beträffande vilken revisorerna i övrigt vid besöket gjorde åtskilliga
iakttagelser, betecknas såsom otillfredsställande, och ökad rörelsefrihet
för lantbrukets förvaltning å platsen synes med nödvändighet böra beredas.
Huruvida detta bör ske genom anlitande av den av direktören
i hans ovanberörda skrivelse angivna vägen eller på annat sätt, torde
böra göras till föremål för utredning. Eu åtgärd, som under alla omständigheter
lämpligen lärer kunna vidtagas är utfärdande av instruktion
för anstaltens tjänstemän beträffande deras befattning med jordbruksdriften,
i vilken instruktion gränserna för deras befogenhet i detta
4
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
avseende uppdragas. Slutligen vilja revisorerna icke underlåta att framhålla,
att en möjlighet, som givetvis kan göras till föremål för övervägande,
är ett fullständigt skiljande av anstaltens hela affärsdrift från
fångvårdsstyrelsen och läggande under en särskild, med hänsyn till sakkunskap
i lantbruk sammansatt styrelse.»
I anledning av revisorernas sålunda gjorda uttalanden har fångvårdsstyrelsen
i utlåtande den 11 januari 1918 anfört följande.
»Revisorernas första detaljanmärkning avser styrelsens åtgärd att
icke godkänna direktörens till styrelsen den 8 september 1916 inkomna
begäran att omedelbart få antaga ett anbud å leverans av 70 ton majs,
motsvarande ett års behov, till rabatterat pris av 23 kronor 88.7 5 öre
för 100 kilogram eller något mer än 16,700 kronor för hela partiet,
fritt riksförbundets magasin, Värtan. Fraktkostnaden från Värtan till
Svartsjö kan, enligt inhämtade upplysningar, beräknas till 1 krona 22.2
öre för 100 kilogram, i följd varav priset fritt Svartsjö skulle utgjort
25 kronor 10.9 5 öre för sådan myckenhet.
Gällande upphandlingsreglemente den 17 november 1893 föreskriver,
att uppgörelse under hand må äga rum, när central förvaltningsmyndighet
finner upphandling i värde ej överstigande 3,000 kronor
kunna förmånligare ombesörjas under hand än genom auktion i stadgad
ordning, ägande, då fråga är om arbete eller upphandling, i värde ej
överstigande 3,000 kronor, förvaltningsmyndighet, som nyss är nämnd,
jämväl meddela underordnad myndighet befogenhet att träffa uppgörelse
under hand.
Med begagnande av den befogenhet, som sålunda av reglementet
medgavs, förordnade styrelsen om upphandling under hand av 12 ton
majs, betingande ett pris av inemot 2,900 kronor, således i det närmaste
det högsta belopp, som enligt reglementet kunde ske. Uå styrelsen
ansåg oriktigt av ett statens verk att till andra jordbrukares förfång
lägra stora partier majs under tider, då brist därå kunde motses, beslöt
styrelsen tillika att genom auktion upphandla ytterligare allenast 25
ton, motsvarande järnte det under hand inköpta partiet ett halvt års
behov. Möjlighet förelåg ju ock, att förbättring i prisläget efter nämnda
halvårs förlopp kunde inträda. Vid auktionsupphandlingen blev priset
25 kronor för 100 kilogram fritt vid Svartsjö — således i själva verket
något obetydligt Ulligare, ej dyrare än enligt direktörens förslag. Den
18 juni 1917 gjorde direktören framställning om inköp av 3,000 balar
torvströ. Styreisens sakkunniga biträde i jordbruksfrågor, byråchefen
i lantbruksstyrelsen W. Heyman, till vars yttrande framställningen överlämnades,
därom Svartsjödirektören underrättades, meddelade emellertid,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
att underhandlingar mellan folkhushållningskommissionen och torvströfabrikerna
pågått eu längre tid angående priset å torvströ, varför något
inköp ej syntes böra ske, förrän dessa underhandlingar avslutats, samt
att anledning vore förmoda, att priset komme att fastställas till 1 krona
80 öre per bal. Sedan det visat sig, att den ifrågasatta överenskommelsen
uteblev, medgav styrelsen inköp av 1,000 balar torvströ, motsvarande
något mer än ett halvt års behov för den dåvarande kreatursbesättningen.
Priset härför belöpte sig till 2. kronor 85 öre för bal.
Då vid tiden för detta beslut visat sig, att landets spannmålstillgång
vore synnerligen knapp och att i följd av den klenare fångkosten matavfallet,
som användes till svinföda, blev allt mindre, insåg styrelsen
nödvändigheten att i hög grad inskränka svinbesättningen; och fann
styrelsen även häri ett skäl att icke lagra så stora mängder torvströ
till nyssnämnda uppdrivna pris.
Ovan har påpekats det hinder för upphandling under hand, som
upphandlingsförordningen uppställer. Redan dagen innan direktörens
förstnämnda framställning inkom, hade styrelsen beslutat underdånig
skrivelse för vinnande av lättnad i fråga om nämnda hinder, därvid
åberopades, hurusom de genom kriget å affärsmarknaden alstrade hastiga
och avsevärda prisstegringarna vållade svårighet att vid upphandlingar
i värde överstigande 3,000 kronor från vederbörande leverantör erhålla
stående anbud. Eders Kungl. Magt medgav i anledning härav genom
nådigt beslut den 6 oktober 1916 att, där så av styrelsen prövades förmånligt
för statsverket, styrelsen Unge intill den 1 april 1917 träffa avtal
under hand, jämväl då värdet av det upphandlade överstege 3,000
kronor. Detta medgivande har sedermera intill den 1 april 1918 förnyats
genom nådiga brevet den 25 maj 1917, därvid ytterligare, enligt
styrelsens förslag, meddelats tillåtelse för styrelsen att, oavsett värdet
av upphandlingen, för de under styrelsens förvaltning ställda jordbruksegendomarna
under hand utan infordrande av anbud upphandla eller
låta underlydande myndighet upphandla erforderliga kvantiteter foderämnen,
gödselmedel, utsäde m. m., så länge och i den mån av medlemskap
i vederbörande lantmannaförening följer skyldighet att genom
föreningen inköpa egendomens behov av dylika varor.
Genom detta nådiga beslut har sålunda möjliggjorts att snabbt
upphandla, vad jordbruket vid Svartsjö kräver. Men därigenom har
dock icke styrelsen fritagits från den varje förvaltande myndighet med
ekonomiskt ansvar åliggande skyldigheten att pröva föreliggande behov.
Idka litet som en vanlig egendomsägare lärer överlåta åt en förvaltare
att alldeles självständigt göra hur stora uppköp och utlägg som helst
6
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
utan förut inhämtat medgivande, lika litet och än mindre kan fångvårdsstyrelsen,
vars åliggande enligt 4 § i dess nådiga instruktion bland
annat är att förordna om vad till god ordning och hushållning hör
vid statens fångvårdsanstalter, slå in på en väg, ledande till att någon
dess underordnade tjänsteman skulle kunna ådraga statsverket högst
betydande utgifter, för ändamål, som icke av styrelsen eller i sista hand
Eders Kungl. Maj:t prövats nödiga och lämpliga.
Då styrelsen, innan Eders Kungl. Maj:ts förenämnda upphandlingsmedgivande
erhållits, vid granskning av Svartsjö räkenskaper fann,
att direktören gjort underhandsupphandlingar till belopp till och med
över 3,000 kronors värde utan inhämtande av styrelsens bemyndigande,
nödgades styrelsen i skrivelse den 13 maj 1910 erinra direktören om
upphandlingsreglementets föreskrift samt ålägga honom att i fråga om
större inköp inhämta styrelsens beslut. När detta oaktat direktören
inkom med sin den 18 april 1917 dagtecknade av revisorerna omnämnda
framställning att utan till styrelsen gjord hemställan få inköpa gödseloch
fodermedel m. m., dock för en kostnad vid varje tillfälle ej överstigande
3,000 kronor, fann styrelsen genom beslut den 23 i samma
månad, vilket åtecknades framställningen, densamma icke kunna föranleda
åtgärd. Enligt vad direktören förklarat, har han om detta beslut
ägt kännedom.
Svartsjö tvångsarbetsanstalt och dess direktörsexpedition stå i telefonförbindelse
med styrelsen, varför direktören utan tidsutdräkt kan från
styrelsen inhämta upplysningar och föreskrifter. Då han tillika åtnjuter
reseersättning vid 24 besök om året, har direktören talrika tillfällen att
personligen samråda med styrelsen. Det lärer icke med fog kunna
sägas, att administrationen av jordbruket hämmas på grund av skyldigheten
för direktören att underkasta sig styrelsens myndighet; men
väl kan hinder uppstå, om städse skola iakttagas sådana byråkratiska
former, att ett beslut skall anses av direktören okänt, såvida icke särskild
skrivelse avlåtes, även om detsamma på annat sätt kommit till hans
kännedom. Där framställningen, såsom i förevarande fall, icke är av
beskaffenhet att föranleda åtgärd, och beslutet endast innebär ett vidblivande
av tidigare meddelat besked, synes särskild svarsskrivelse med
förnyande av det förra föreläggandet kunnat ersättas av en enkel anteckning
å akten.
Nödvändigheten att i avseende å lantbrukets förvaltning öva inseende
från styrelsens sida är så mycket större, som direktören å Svartsjö,
vilken till befattningen utnämnts innan tvångsarbetsanstalten förenats
med nuvarande vidlyftiga jordbruk, blivit till tjänsten utsedd
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
7
uteslutande på grund av meriter i fångvård och utan föregående teknisk
lantbruksutbildning. Ingen kan därför av honom begära nödiga insikter
för självständig ledning av gårdens ekonomi. Till en början hava sakkunniga
tillfälligt anlitats för viktigare jordbruksfrågors utredande. Men
det visade sig allt mer behövligt att erhålla stadigvarande hjälp av
framstående fackkunskap. Då fråga blev om ytterligare jordbruks läggande
under fångvården, visade sig detta behov allt mera oavvisligt.
Efter samråd med lantbruksstyrelsen fanns lämpligast så ordna saken,
att med fortsatt samarbete mellan de båda styrelserna vid lösning av
jordbrukstekniska frågor av grundläggande art, ett stadigvarande biträde
borde anställas till fångvårdsstyrelsens hjälp, ett biträde vars sakkunskap
kunde anlitas även vid detaljfrågornas förberedande och avgörande.
Denna fråga upptogs av Eders Kungl. Maj:t och förelädes
1917 års riksdag, som prövat och godkänt anordningens lämplighet.
Därmed synes som om den organisation beträffande ledningen av fångvårdens
jordbruk blivit ernådd, som bäst kan förenas med dettas sakkunniga
ledning Titan slitning med själva fångvårdens tillgodoseende.
Åtminstone lärer vara för tidigt att utdöma organisationen redan efter
allenast eu kort tids funktion.
Sedan styrelsen lyckats för befattningen förvärva eu av landets
mest erfarne och insiktsfulle män inom jordbrukets område, byråchefen
Heyman, som med stort intresse ägnar sig åt uppgiften, finner styrelsen
för sin del ingen anledning föreligga till bekymmer i fråga om överledningen
av jordbruket å Svartsjö. Att på sätt revisorerna ifrågasätta
fullständigt skilja anstaltens hela affärsdrift från fångvårdsstyrelsen
och lägga den under en särskild, med hänsyn till sakkunskap''i lantbruk
sammansatt styrelse, torde, om än eljest från fångvårdsstyrelsens
sida eftersträvansvärt, möta oöverstigliga hinder därutinnan, att jordbruket
å Svartsjö har sin huvudsakliga betydelse icke såsom ett ekonomiskt
företag utan såsom ett medel för fångvården till lösdrivärnas
sysselsättande och fostran.»
Den i fångvårdsstyrelsens utlåtande åberopade promemoria var av
följande innehåll.
»Tvivelsutan skulle eu anordning för inköp av förnödenheter till
egendomen, sådan direktören G. Reutercrona i skrivelse den 18 april
1917 föreslagit, hava många företräden framför infordrande av anbud,
och kungl. fångvårdsstyrelsen har ju ock begärt och erhållit Kungl. Maj:ts
medgivande för ett dylikt förfaringssätt under viss tid.
Men det blir dock under alla förhållanden nödvändigt, att en
prövning av behovet verkställes av styrelsen efter hörande av dess jord
-
8
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
Utskottets
yttrande.
brukstekniska biträde. Det kan nämligen icke ifrågasättas, att eu dylik
prövning skulle kunna överlämnas åt direktören, som ju i första rummet
skall vara fångvårdsman, och knappast kan förutsättas vara i besittningav
nödiga kvalifikationer för bedömande av inköpsbehovet för jordbruket
av gödselmedel, kraftfoder o. d. Samma är förhållandet med
jordbro ksassistenten.
Vad det åberopade, begärda inköpet av torvströ angår, så infordrades
mitt yttrande över framställningen. Då jag vid denna tid
på uppdrag av folkhushållningskommissionen deltog i underhandlingarna
mellan kommissionen och torvströfabrikanterna, ansåg jag lämpligast,
att underhandlingarnas avslutande och träffandet av överenskommelse
skulle avvaktas, innan inköpet beslutades, detta så mycket mera, som
man ställt i utsikt, att till statens verk skulle kunna erhållas torvströ
till betydligt lägre pris än det i handeln gängse, då torvströfabrikanterna
voro skyldiga att till staten avstå vissa kvantiteter toi-vströ mot
tidigare erhållna exportlicenser. Underhandlingarna drogo emellertid så
lång tid, att jag senare tillrådde att täcka en del av behovet i början
av oktober, något som även skedde. Sedermera har till Svartsjö levererats
av det som kompensation till staten överlämnade torvströet, och
mera torde framdeles vara att förvänta.»
I likhet med revisorerna håller utskottet före, att den nuvarande
administrationen av jordbruksdriften vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö
är förenad med onödigt stor omgång och alltför tyngande former samt
att med större handlingsfrihet för den lokala ledningen av jordbruket
detsamma skulle kunna drivas mera ändamålsenligt och med bättre ekonomiskt
resultat än hittills varit fallet. Då emellertid enligt av Kungl.
Maj:t till innevarande riksdag framlagd proposition anstalten å Svartsjö
är avsedd att utbrytas ur fångvårdsstyrelsen och förläggas under särskild
styrelse, i vilken även skulle inrymmas sakkunskap å jordbruksområdet,
har utskottet endast velat vad i frågan förekommit för riksdagen
omförmäla.
Arméföryaltningeu.
§ 2.
(Rev. ber. sid. 101 — 102; uti. sid. 707—708.)
I berättelsen angående arméförvaltningen hava revisorerna under
§ 10 anfört följande:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
1)
»1 proposition nr 199 vid 1915 års riksdag föreslog Kung!. Maj:t
riksdagen, bland annat, att för täckande av under år 1914 förskjutna
kostnader, som avses i § 63 regeringsformen, å extra stat under fjärde
huvudtiteln för år 1916 bevilja ett anslag av 39,914,886 kronor.
I skrivelse den 28 maj 1915 anmälde riksdagen, att riksdagen
funnit sig böra bifalla Kungl. Maj:ts förslag »att anslag för ersättande
av samtliga de kostnader, som under år 1914 uppstått för upprätthållande
av rikets neutralitet, skulle uppföras å 1916 års riksstat» samt att riksdagen
för täckande av under år 1914 förskjutna kostnader, som avses
i § 63 regeringsformen, å extra stat under fjärde huvudtiteln för år
1916 beviljat ett anslag av 39,914,886 kronor.
A id granskning av arméförvaltningens räkenskaper för revisionsåret
hava revisorerna emellertid funnit, att, ehuru berörda anslag till
ett belopp 39,897,281 kronor 5 öre blivit för ändamålet ifråga använt,
likväl å »konto för försträckning mot ersättning» neutralitetskostnader
för år 1914 kvarstå oguldna till ett belopp av 3,322,534 kronor 82 öre.
Sistnämnda förhållande, vilket icke synes stå i överensstämmelse
med vare sig Kungl. Maj:ts förberörda på arméförvaltningens beräkningar
grundade proposition eller riksdagens därom fattade beslut, hava
revisorerna funnit anmärkningsvärt och ansett böra bringas till riksdagens
kännedom.»
I anledning av denna anmärkning bär arméförvaltningens intendentsoch
civila departement i utlåtande den 15 januari 1918 anfört följande:
»Genom nådigt brev den 2 augusti 1914 anbefallde Eders Kungl.
Maj:t arméförvaltningens intendentsdepartement att låta anskaffa erforderlig
materiel för fyllande, i den mån så vore möjligt, av bristerna
i arméns intendentursutrustning och genom nådigt brev den 30 mars
1915 medgav Eders Kungl. Maj:t vidare, att de utav berörda anskaffningar
föranledda kostnader finge av arméförvaltningens civila departement
förskjutas för att framdeles hos Eders Kungl. Maj:t anmälas till
ersättande. Kostnaden för ifrågavarande anskaffning uppgick under år
1914 till 9,554,418 kronor 17 öre. Av dessa kostnader beräknades
25 procent eller 2,388,604 kronor 54 öre komma att ersättas av de
medel, som riksdagen 1915 ställde till Eders Kungl. Maj:ts förfogande
för täckande av de under 1914 förskjutna kostnaderna enligt § 63
regeringsformen. Av återstående beloppet, 7,165,813 kronor 63 öre,
hava 3,843,278 kronor 81 öre jämlikt nådiga breven den 12 maj 1916
och den 16 april 1917 ersatts av anslagen till engångskostnader för
lantförsvaret, titel till anskaffning av intendenturmateriel. Genom nåBihang
till riksdagens protokoll 1918. 6 samt. 69 käft. (Nr 152.) 2
10
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
digt brev sistangivna dag föreskrev Eders Kungl. Maj:t, att ännu icke
ersatta beloppet, 3,322,534 kronor 82 öre, fortfarande skulle av civila
departementet bokföras å försträckningskontot för att framdeles hos
Eders Kungl. Maj:t anmälas till ersättande av medel, som kunde bliva
anvisade för bestridande av kostnader enligt § 63 regeringsformen.
Ifrågavarande belopp ingår också i de medel, 41,074,314 kronor, som
riksdagen år 1917 i anledning av nådig proposition nr 374 anvisat
för täckande av under år 1916 förskjutna kostnader för tryggande av
rikets neutralitet, Ifrågavarande belopp, 3,322,534 kronor 82 öre, var
ock upptaget i de beräkningar, som lågo till grund för berörda proposition.
Anledningen därtill, att detta belopp icke redan år 1915 upptagits
bland sådana förskott, vilka ej voro av sådan natur att de borde täckas
av anslag av värnskattemedel eller av andra i riksstaten förekommande
anslag, var den, att det- då antogs, att beloppet skulle kunna ersättas
av de ordinarie underhållsanslagen eller från anslaget till engångskostnader.
Detta visade sig emellertid sedermera omöjligt, på sätt framgår
av arméförvaltningens underdåniga skrivelse den 30 januari 1917,
varav en avskrift här bifogas. Det är således först sedermera, efter
det beräkningarna av 1914 års neutralitetskostnader uppgjorts, som den
uppfattning gjort sig gällande, att beloppet borde ersättas såsom neutralitetskostnad.
»
Den i ovanintagna utlåtande omnämnda skrivelsen den 30 januari
1917 var av följande lydelse:
»I underdånig skrivelse den 29 februari 1916 anmälde arméförvaltningens
intendents- och civila departement att sistnämnda departement
på grund av nådiga medgivanden den 2 augusti 1914 och den 30 mars
1915 förskjutit kostnader för komplettering av arméns intendenturmateriel
med tillhopa 9,554,418 kronor 17 öre. Av detta belopp har
hittills 25 procent eller 2,388,604 kronor 54 öre ersatts av det i 1916
års riksstat under fjärde huvudtiteln uppförda anslaget till täckande
av under år 1914 förskjutna kostnader enligt § 63 regeringsformen.
Vidare, har enligt Eders Kungl. Maj:ts medgivande den 12 maj 1916 ett
belopp av 3,769,420 kronor täckts av de vid 1915 års utgång tillgängliga
medel av det i 1915 års stat upptagna anslaget till engångskostnader
för lantförsvaret, titel till anskaffning av intendenturmateriel.
Beträffande täckandet av återstående delen av ovannämnda förskjutna
kostnader eller 3,396,393 kronor 63 öre, få departementen härmed
i underdånighet avgiva följande utredning och förslag.
Bifogade tablå (bil. 1) utvisar vilka kostnader, som bestritts av
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
ovannämnda förskjutna 9,554,418 kronor 17 öre. ilo häri ingående
större posterna utgöras av:
Kostnader för av intendentsdepartementet direkt nyanskaffade persedlar
in. in. (bil. 2)....................................................... kronor 4,314,507: 47
Ersättning för till truppförbanden utlämnade persedlar
(bil. 3) ............................................................. » 1,630,700: o 5
Kostnader för av truppförbanden anskaffade persedlar.
............................................................................ ). 3,603,150: 0 5
Summa kronor 9,554,418: it.
I den anskaffning, som är att hänföra till förstnämnda post,
4,314,507 kronor 47 öre, ingår en stor del persedlar, som enligt förut
uppgjorda planer skolat anskaffas medelst anlitande av värnskattemedel.
Med hänsyn härtill har också såsom ovan erinrats av 1915 års anslag
till engångskostnader för lantförsvaret redan anvisats till täckande av
ifrågavarande förskott 3,709,420 kronor. Återstoden utgör (4,314,567: 4 7
—3,769,420 =) kronor 545,147:47, och det skulle kunna ifrågasättas
om icke även detta belopp borde ersättas av tillgängliga medel för
engångskostnader. Bifogade tablå (bil. 2) utvisar emellertid, att av
dessa förskotterade medel ett belopp av 471,288 kronor 06 öre använts
till anskaffning under titel intendenturanslaget av en stor del förnödenheter,
som äro hänförliga till förbrukningsartiklar, såsom automobilolja,
benzin, ringar och andra tillbehör till automobiler m. m., vilka artiklar
delvis förbrukats under tjänstgöringen för neutralitetens upprätthållande
och i varje fall anskaffats uteslutande med hänsyn till neutralitetsskyddet.
Det synes alltså skäligt att ifrågavarande belopp får utgå av de medel,
som äro eller kunna bliva anvisade till täckande av förskjutna kostnader
jämlikt § 63 regeringsformen. Återstoden av utgifterna för de
av intendentsdepartementet anskaffade persedlarna (545,147: 4 7 —
471,288: 66 =) kronor 73,858: 81, torde däremot böra täckas av värnskattemedel,
även om en icke obetydlig del därav anskaffats och förbrukats
uteslutande med hänsyn till neutralitetsskyddet.
Vad beträffar kostnaderna för de till truppförbanden utlämnade persedlarna
och materialerna........................................... kronor 1,036,700: 6 5
samt för de av truppförbanden själva anskaffade
persedlarna.................................................................... » 3,603,150: 0 5
eller tillhopa kronor 5,239,850: 7 o
12
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
torde dessa, huvudsakligast utav skyddandet av rikets neutralitet föranledda
utgifter böra, i den mån så ej redan skett, ersättas av medel,
som anvisas för täckande av utgifter jämlikt § 63 regeringsformen.
Ifrågavarande persedlar och materiaiier hava nämligen under den långa
tid, varunder desamma för neutralitetsskyddet tagits i anspråk och på
grund av den starka slitning, för vilken de under den synnerligen
krävande tjänstgöringen varit utsatta, blivit till största delen förbrukade,
och de belopp, som för anskaffning och underhåll av desamma utgått
från munderings- in. fl. anslag samt, vad beträffar skyddstrupperna,
från de medel, som finnas tillgängliga för skyddandet av rikets neutralitet,
hava visat sig för ändamålet otillräckliga. Det som av dessa persedlar
och materialer ännu återstår, befinner sig i starkt slitet tillstånd,
beroende bland annat därpå, att till följd av brådskande anskaffningar
och bristande tillgång å goda råmaterialer för klädestillverkning in. m.
persedlarna ofta nog icke kunnat bliva av den goda kvalitet, som eljest
utmärker anskaffningarna för armén. Det skulle vara till stor olägenhet
för intendentsdepartementet med hänsyn till dess ansvar för härens
krigsberedskap i fråga om iutendenturmateriel, i fall nu omförmälda
kostnader skulle behöva gäldas av de medel, som anvisats eller kunna
komma att anvisas för engångskostnader i större omfattning än ovan
nämnts.
På grund av vad sålunda anförts få arméförvaltningens intendentsoch
civila departement i underdånighet hemställa, att ovannämnda ännu
icke ersatta förskott av 3,396,393 kronor 63 öre måtte få täckas med
73,858 kronor 81 öre från värnskattemedel och återstående 3,322,534
kronor 82 öre från medel, som kunna varda anvisade för ersättande av
kostnaderna enligt § 63 regeringsformen.))
Yad i ärendet sålunda förekommit har utskottet eudast velat för
riksdagen
omförmäla.
§ 3-
(Rev. ber. sid. 102—103; uti. sid. 711 — 713.)
I berättelsen angående arméförvaltningen hava re visor ena under
§11 anfört följande:
»Vid granskning av arméförvaltningens räkenskaper för revisionsåret
hava revisorerna uppmärksammat ett av arméförvaltningens artilleri
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
departement den 26 oktober 1916 meddelat beslut i fråga om vite för
försenad leverans av viss materiel.
Enligt kontrakt den 26 oktober 1915 hade Virsbo aktiebolag förbundit
sig att till den 1 maj 1916 för departementets räkning leverera
nämnda materiel. Ifrågavarande leverans blev emellertid så försenad,
att enligt kontraktets bestämmelser bolaget skulle vara skyldigt att
utgiva ett vite å tillhopa 5,168 kronor 64 öre. Bolaget anhöll då hos
departementet att varda befriat helt eller delvis från utgivande av berörda
vite, under framhållande att förseningen föranletts dels av den höga
vårfloden 1916 dels på grund därav, att av bolagets arbetare ej någon
blivit befriad från krigstjänstgöring dels ock slutligen genom försenad
leverans av beställda arbetsmaskiner. Enligt ovannämnda beslut fann
departementet bolaget skyldigt att för försenad leverans erlägga vite,
som dock, med hänsyn till vad som anförts begränsades till 2,600 kronor.
De av bolaget anförda omständigheterna synas emellertid, såvitt
framgår av ett utav vederbörande kontrollofficer avgivet yttande i ärendet,
icke hava varit den verkliga anledningen till förseningen. Berörda
yttrande innehåller härom bland annat följande: »I jämförelse med den
arbetskraft, som härtill åtgått, är den omständigheten, att några arbetare
ej frikallats från krigstjänstgöring av försvinnande betydelse. Enligt
vad som vidare meddelats mig muntligen av verkstadspersonalen har
icke vårfloden hindrat verkstadsdriften, varom jag själv övertygat mig
vid ett besök därstädes, varvid jag fann verkstaden i full gång, trots
att vattnet på vissa ställen stod något över golvet. Antalet vid kontraktets
underskrivande disponibla arbetsmaskiner var mer än tillräckligt
för leveransens fullgörande i rätt tid.» Den verkliga orsaken däremot
framhåller kontrollanten ej vara anförd i Virsbo bruks skrivelse, utan
skulle denna vara att vid Virsbo under hela året tillverkats viss materiel
för främmande neutral makts räkning, en tillverkning som från Virsbo
synpunkt kunde kallas högst betydande, ity att så gott som hela verkstaden
varit sysselsatt därmed.
Av utredningen i ärendet synes alltså framgå, att anledningen till
den försenade leveransen icke varit att söka i något, som inträffat under
arbetet. Utan sådana förhållanden och då några andra omständigheter
av natur att motivera departementets beslut ej blivit anförda, har det
ådragit sig revisorernas uppmärksamhet, att icke hela vitet uttagits då
härvidlag ett efterskänkande vare sig helt eller delvis enligt revisorernas
mening måste ofördelaktigt inverka på leverantörers uppfattning om de
förpliktelser ingångna leveransavtal medföra samt den påföljd, som är
förenad med deras brytande.
14
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
\''ad sålunda i detta ärende förekommit hava revisorerna ansett
sig böra för riksdagen omförmäla.»
I utlåtande den 14 januari 1918 har arméförvaltningens artilleridepartement
över den framställda anmärkningen anfört följande:
»Såsom revisorerna meddelat, hade bolaget till stöd för sin anhållan
om befrielse från vitet anfört, att förseningen föranletts dels av
den höga vårfloden 1916, dels på grund därav att ej någon av bolagets
arbetare blivit befriad från krigstjänstgöring, dels ock slutligen genom
försenad leverans av arbetsmaskiner. En av departementet anlitad
kontrollofficer, vilkens yttrande infordrats, hade emellertid icke ansett
något av antörda förhållanden utgöra skäl för förseningen, vars verkliga
orsak vore, att vid Virsbo under hela året tillverkats viss materiel för
främmande neutral stats räkning, för vilken tillverkning så gott som
hela verkstaden varit sysselsatt.
Utöver vad sålunda i revisionsberättelsen om förmälts, får artilleridepartementet
i underdånighet meddela, att vid ärendets prövningförelåg
även ett förut av en annan för tillverkningen anställd kontrollofficer
avgivet yttrande, vari denna tillstyrkt befrielse för bolaget från
utgivande av vite. Departementet måste givetvis ock taga hänsyn till
de av bolaget anförda förhållanden och söka bedöma i vad mån dessa,
över vilka bolaget icke kunnat råda, inverkat på leveransens försenande.
Enligt vad departementet inhämtade, hade vårfloden år 1916 varit
synnerligen stark och åstadkommit översvämning inom verkstaden, så
att vattnet stått flera tum över verkstadsgolvet och arbetarna måst
tidtals vara behjälpliga med vattnets avlägsnande. Givet är att själva
verkstadsarbetet icke under sådana förhållanden kunnat utföras i vanlig
utsträckning. Åven har bolagets uppgift om minskning av arbetskraften
genom arbetarnas krigstjänstgöring besannats; och har i fråga härom
muntligen upplysts, att särskilt frånvaron av arbetare, som ensamma
ägde skicklighet att utföra vissa enskildheter, föranlett leveransförseningen.
Slutligen hade, enligt bolagets uppgift, en av de för tillverkningen
beställda specialmaskinerna först fem månader efter bestämd
tid till bolaget levererats.
Med kännedom därom, att bolaget åtagit sig leverans för främmande
neutral stats räkning och efter inhämtade upplysningar om de
härmed förenade villkor i den mån sådana vore möjliga att erhålla,
kom emellertid departementet till den uppfattning, att bolaget för denna
leverans i viss mån eftersatt tillverkningen av den med departementet
avtalade materielen, vilket bolagets förfarande departementet ansåg icke
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
15
höra tålas, utan föranleda till skyldighet för bolaget att utgiva -vite.
Den försonade leveranstiden måste sålunda fördelas med hänsyn till
vitesskyldighet å ena, och icke-vitesskyldighet på grund av föreliggande,
utav bolaget åberopade förhållanden, å andra sidan; och departementet
ansåg sig komma rätten så nära som möjligt genom att vid avvägningen
av do särskilda delarna bestämma dem sinsemellan till ungefär
samma vikt, varför vitet bestämdes med avrundning uppåt till hälften
av det belopp, som skolat utgå, därest ej någon av bolaget oberoende
anledning till förseningen förelegat.»
Den avgivna förklaringen har icke hos utskottet kunnat undanröja
en stark tvekan, huruvida det delvisa efterskänkandet av ifrågavarande
vitet, åtminstone i den omfattning som skett; verkligen varit
av förhållandena påkallat och om icke statens rätt i detta fäll blivit
åsidosatt. Utskottet har emellertid icke funnit tillräcklig anledning föreligga
att i ärendet föreslå vidtagande av särskild åtgärd, men har velat
vad i frågan förekommit för riksdagen
omförmäla.
Statens domäner.
§ 4-
(Rev. ber. sid. 568—569; uti. sid. 721—723.)
I § 1 under berättelsen angående statens domäner hava revisorerna
anfört följande:
»Vid den granskning revisorerna ägnat förvaltningen av statens
skogar, har revisorernas uppmärksamhet fästats vid det förhållandet, att
till statens skogsdomäner höra, förutom större lämpligt arronderade
skogar, jämväl — och detta i ganska stor utsträckning — smärre isolerade
skogsområden.
Uppenbart torde vara, att en lämplig arrondering av kronoparkerna
är av stor betydelse för åstadkommande av verkligt rationell vård och
förvaltning av desamma. För stor uppdelning måste medföra höga förvaltnings-
och bevakningskostnader samt lägga hinder i vägen för lämpliga
anordningar för skogens tillgodogörande.
Enligt domänstyrelsens berättelse för år 1915 utgöra antalet kronoparker
tillsammans 1,234 stycken. Av dessa understiga 478 stycken
Utskottets
yttrande.
16
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
eller- omkring 39 procent 500 hektar. I själva verket är dock icke det
sammanlagda antalet skilda kronoparkskomplex alldeles så stor, enär i
Norrland och Dalarna åtskilliga större komplex uppdelats i flera parker.
Å andra sidan finnes dock ett mindre antal kronoparker, särskilt i de
sydligare distrikten, som äro uppdelade i 2 eller flera från varandra
skilda skiften. I följd härav blir nyssnämnda procentsiffra högre, om
i stället för antalet kronoparker skulle tagas antalet kronoparkskomplex.
Den starkaste uppdelningen förekommer, såsom är att förutse, i södra
och mellersta Sverige. Av 318 inom de 5 sydligaste distrikten belägna
kronoparker hava icke färre än 90 eller nära 30 procent av totala antalet
en skogsmarksareal understigande 200 hektar.
16 äro mellan 1 och 50 hektar.
26 » » 50 )> 100 »
48 » » 100 » 200 »
Av kartan framgår också att många av dessa små kronoparker
äro isolerat belägna, så att säga strödda över stora områden.
Förutom förenämnda kronoparker ävensom kronans flygsandsplanteringar
samt smärre kr<>nolägenheter, holmar och skär, utgöras de till
statens domäners fond hörande skogsfastigheterna av ej mindre än
1,339 stycken kronans utarrenderade jordbruksdomäners skogar (domänskogar),
av vilka en del äro uppdelade på två eller flera skogsskiften.
Dessa skogar äro kringströdda i särskilt landets mellersta och södra
delar, ofta mer eller mindre avlägset belägna såväl från varandra som
från kronoparker. Domänskogarna hava var för sig i regel jämförelsevis
ringa areal. Allenast 137 stycken, eller något mer än 10 procent
av hela antalet, innehålla eu areal av 200 hektar och däröver.
Dessa omständigheter, som till väsentlig grad uppkommit genom
indragningen av de publika boställena, hava föranlett revisorerna att
ifrågasätta, huruvida icke i större utsträckning än hittills varit fallet
åtgärder höra vidtagas för lämplig arrondering av vissa statens skogsdomäner.
Den ganska bestämda önskan, att i statens hand behålla nu befintliga
statsskogar, vilken hittills gjort sig gällande i statens skogspolitik
och vilken revisorerna dela, torde dock icke hindra, att staten i
vissa fall med verklig fördel genom försäljning eller eventuellt genom
byte kunde avhända sig dylika smärre statsskogar mot andra från administrativ
synpunkt bättre belägna skogsområden.
I detta sammanhang bör emellertid framhållas, att i vissa fall den
ort, inom vilken en dylik statsskog är belägen, kan hava avsevärt gagn
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
IT
av densamma, och att denna omständighet vid en ifrågasatt avyttring
bör noga beaktas. En synpunkt, som härvid synes böra komma under
bedömande, är om icke i sådant fall vederbörande ortsenhet, landsting,
härad eller primärkommun borde beredas tillfälle till förvärv av skogen.
Vad ovan sagts torde i minst lika grad vara tillämpligt å de
ecklesiastika boställenas skogar.»
Domänstyrelsen har i utlåtandet över ifrågavarande anmärkning
den 15 januari 1918 anfört följande:
»Domänstyrelsen har vid upprepade tillfällen, då fråga uppstått
om förvärv för statens räkning av enskilda tillhörig skogsmark eller
försäljning av kronan tillhörig mark, framhållit i huvudsak de av riksdagens
revisorer nu uttalade principerna.
1 underdånigt utlåtande den 25 april 1917 i anledning av bland
annat de skogssakkunnigas för södra Sverige den 17 december 1915
avgivna betänkande har styrelsen därjämte under avdelning Mordpolitiska
spörsmål’ närmare utvecklat de riktlinjer, som styrelsen i dessa
avseenden ansett böra vara normerande och vilka styrelsen sedan lång
tid tillbaka sökt i huvudsak följa vid avgivande av underdåniga förslag
till inköp eller försäljning av skogsmark. Styrelsen har därvid
anföi''t bland annat följande.
En ledande grundsats vid markinköpen hade för styrelsen varit,
att administrationsenheter av lämplig storlek bildades. Inköpen hade
för den skull i regel omfattat antingen komplex av mera betydande
storlek, som med fördel kunde förvaltas var för sig, eller också —
och detta i flertal fall — mindre områden avsedda att åstadkomma
tillökning eller arrondering av äldre kronoparker eller av mera betydande
utmarksarealer, som vid utarrendering av kronoegendomar undantagits
från arrendena och ställts under skogsstatens omedelbara vård
och förvaltning. Under 10-årsperioden 1907—1916 hade avslutats 149
markinköp i de fem södra distrikten. I 140 fäll härav har avsetts
förvärv av mark för utvidgning och arrondering av kronoparker eller
från arrendet undantagna jordbruksdomäners skogar, under det att i
endast 9 fall avsikten med förvärvet varit att bilda nya självständiga
förvaltningsområden, vilka senare omfattat komplex om respektive
6,922, 4,076, 3,074, 2,113, 1,766, 671, 608, 523 och 414 hektar. De
fyra sistnämnda komplexen, vart och ett med areal understigande 1,000
hektar, hade föreslagits till inköp dels, beträffande två av dem, med
hänsyn till att skogarna i fråga varit belägna i relativt skogfattiga
provinser, där det ansetts vara av vikt, att i vissa fall områden med
bevarad äldre skog förvärvades av kronan, dels, beträffande de två återBihang
till riksdagens protokoll 1918. 6 samt. 69 höft. (Nr 152.) 3
18
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
Utskottets
yttrande.
stående, i anledning av att utsikt funnits, att genom ytterligare inköp
kunna åvägabringa förvaltningskomplex av lämplig storlek, vilket ock
i bådadera fallen skett.
Beträffande de smärre kronoegendomarna, i huvudsak kronans utarrenderade
jordbruksdomäner, erinrade styrelsen, att riksdagen i många
fall avslagit försäljning av sådana egendomar, som Eders Kungl. Maj:t
på förslag av styrelsen i nådig proposition till riksdagen föreslagit till
försäljning. Eders Kungl. Maj:t hade jämväl i många andra fall icke
funnit skäl förelägga riksdagen sådana av styrelsen gjorda förslag till
försäljning av smärre egendomar, synnerligast ifall någon av de myndigheter,
som haft att i dylika ärenden yttra sig, avstyrkt försäljning.
Av sådan orsak har styrelsen ock mången gång icke ansett lämpligt
att hos Eders Kungl. Maj:t föreslå försäljning, även om styrelsen eljest
önskat avgiva förslag därom.
Styrelsen har ock framhållit rörande de civila boställenas skogar,
att eu arrondering med hänsyn till dessa skogars i regel jämförelsevis
ringa areal, allt efter deras successiva indragning till statsverket, är av
behovet starkt påkallad. Åven beträffande de ecklesiastika skogarna har
styrelsen uttalat önskvärdheten av genomförandet av en arrondering såsom
i hög grad underlättande ett införande av ekonomisk hushållning
å dessa skogar.
Under hänvisning till vad styrelsen sålunda vid föregående tillfällen
anfört beträffande den av riksdagens revisorer nu väckta frågan,
får styrelsen i underdånighet i huvudsak instämma i de av revisorerna
häruti i övrigt gjorda uttalandena.»
Med anledning av revisorernas ovan återgivna uttalande, vill utskottet,
som ej förbiser, att vissa fördelar skulle vara att vinna av en
sådan anordning, som revisorerna förordat, ifrågasätta, om icke vederbörande
kommunala samfällighet^- borde beredas viss förhandsrätt att
förvärva sådana mindre statsskogar, som icke med fördel kunna bibehållas
i statens hand. Utskottet föreställer sig härvid, att, innan tillstånd
till försäljning av kronoegendom begäres hos riksdagen, vederbörande
kommuner kunde sättas i tillfälle att avgiva anbud å skogskomplexet
ifråga, samt att riksdagens medgivande till antagande av i
sådant fall avgivet anbud äskas i samband med inhämtande av tillstånd
till själva försäljningen. Närmare utredning angående det förfarande,
som i dylika fall bör tillämpas, torde emellertid böra vidtagas genom
Kungl. Maj:ts försorg. På grund härav får utskottet hemställa,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlutande Nr lätt.
It)
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Magt må
anhålla, att Kungl. Magt ville låta undersöka, i vad
mån och på vad sätt vederbörande kommunala samfälliglieter
må kunna beredas tillfälle till förvärv av
sådana staten tillhöriga skogsegendomar, vilka med
hänsyn till läge eller omfattning icke lämpligen böra
bibehållas i statens ägo.
Rikshuvudhokcn.
8 5.
(Rev. ber. sid. 618—619; uti. sid. 723—727.)
I berättelsen angående rikshuvudboken hava revisorerna under §
1 anfört följande:
»Med anledning av, att sjunde huvudtitelns förslagsanslag till skrivmaterialier
och expenser, ved m. m. enligt rikshuvudboken för år 1908
utvisade en brist av kronor 79,054: 6 8, under det att i kommerskollegii
räkenskap för samma år balanserades en behållning av kronor 21,889: 6 7
å det till kollegium från statskontoret under nämnda anslagstitel levererade,
såsom utgift i sistnämnda ämbetsverk avförda belopp av kronor
90,943: 9 7, vadan alltså den verkliga bristen å anslaget utgjorde allenast
kronor 57,164: 9 6, meddelade 1909 års revisorer, att orsaken till att
statskontorets medelslevereringar till kommerskollegium upptoges såsom
utgift i förstnämnda verks räkenskaper vore den, att kommerskollegium
icke erhållit särskilt konto i rikshuvudboken, å vilket konto den verkliga
utgiftsposten eljest skulle hava framträtt och därifrån överförts till
anslagets konto.
Med avseende härå och då det givetvis vore av vikt, att rikshuvudboken
innehölle en, såvitt möjligt, exakt uppgift å de särskilda
statsanslagens ställning, hade revisorerna velat uttala önskvärdheten av
att, på sätt beträffande länsstyrelserna och åtskilliga centrala ämbetsverk
ägde rum, ett särskilt konto bleve för kommerskollegium i rikshuvudboken
upplagt.
I häröver avgivet utlåtande framhöll statskontoret, med vitsordande
av riktigheten av revisorernas framställning, önskvärdheten av att särskilt
konto bleve för kommerskollegium upplagt i rikshuvudboken, men
påpekade tillika, att kollega räkenskaper icke för det dåvarande vore så
uppställda, att deras resultat kunde utan olägenhet och omgång samt
på ett i möjligaste mån självkontrollerande sätt intagas i rikshuvud
-
20
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
boken; och hemställde statskontoret, att revisorernas framställning måtte
överlämnas till statsbokföringskommittén för att tagas i övervägande vid
fullgörande av det åt kommittén lämnade uppdraget.
1910 års riksdag yttrade i denna fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj:t följande:
»Då enligt vad i ärendet är upplyst, anledningen till den av revisorerna
anmärkta, i kapitalkontot till 1908 års rikshuvudbok förekommande
vilseledande uppgiften, angående ställningen av sjunde huvudtitelns
anslag till skrivmaterialier och expenser, ved in. m., är att söka
i den omständigheten, att kommerskollegium icke har konto för sig
upplagt i rikshuvudboken, samt då ej mindre till förekommande av att
den sålunda påpekade oriktigheten i anslagets bokföring må upprepas
än även med hänsyn till de obetydliga belopp, som av kommerskollegium
omhänderliavas, sådant konto synes böra för ämbetsverket uppläggas,
får riksdagen, som delar den av statskontoret uttalade meningen,
att den s. k. bokföringskommittén lämpligen bör beredas tillfälle att,
innan beslut härom fattas, avgiva yttrande i ärendet, anhålla, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes överlämna revisorernas förevarande framställning
till den genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 26 september 1902 tillsatta
kommitté för granskning av statens bokföring att tagas i övervägande
vid fullgörandet av det åt kommittén lämnade uppdrag.»
I enlighet med denna riksdagens framställning blev frågan överlämnad
till bokföringskommittén, vilken emellertid ännu icke avgivit
yttrande i ärendet.
Med anledning härav hava revisorerna ansett sig böra framhålla
angelägenheten av, att ifrågavarande spörsmål snarast möjligt vinner
sin lösning. Emellertid hava revisorerna fäst sin uppmärksamhet vid,
att det bland de förvaltande verken icke endast är kommerskollegium,
som saknar konto i rikshuvudboken, utan att så även är fallet med en
mängd andra verk och däribland sådana, vilkas medelsförvaltning är
högst betydande, exempelvis pensionsstyrelsen och socialstyrelsen. Överhuvudtaget
kan sägas, att någon ledande princip vid avgörandet av
frågan, om ett verk skulle intagas i rikshuvudboken eller ej, icke synes
hava följts, och ter sig därföre nu ifrågavarande del av huvudboken synnerligen
osystematisk. Sålunda har Karolinska institutet konto, men ej
någotdera av universiteten. Nationalmuseum har konto, under det att
det i avseende å medelsförvaltning icke obetydligt större naturhistoriska
riksmuseet saknar konto o. s. v. Revisorerna hava fördenskull velat
uttala önskvärdheten av, att åtgärder må snarast möjligt vidtagas för
vinnande av en bättre ordning i nu anmärkta avseende.»
Statsutskottds utlåtande Nr 152.
21
Med anledning av detta revisorernas yttrande har statskontoret i
utlåtande den 11 januari 1918 anfört, följande:
»Beträffande den av riksdagens revisorer framhållna angelägenheten
av, att frågan om beredande åt kommerskollegium av eget konto
i rikshuvudboken snarast möjligt måtte vinna sin lösning, vill statskontoret,
som redan i sitt den 13 januari 1910 med anledning av eu utav
riksdagens revisorer då likaledes gjord framställning, i detta ärende avgivna
underdåniga utlåtande framhållit önskvärdheten av, att eu dylik
ändring måtte komma till stånd, erinra därom att statsbokföringskommittön,
till vilken frågan, i enlighet med statskontorets i sådant avseende
gjorda hemställan, blivit överlämnad, i sammanhang med avgivande
av underdånigt utlåtande den 13 januari 1913 i fråga om den
centrala statsbokföringen och kassakontrollen, i nu förevarande ämne
yttrat följande: ''Lika med riksdagen anse kommitterade, att i rikshuvudboken
bör uppläggas särskilt konto för kommerskollegium, så snart
detta ämbetsverk får sina räkenskaper, så uppställda, att detta kan ske.
Kommitterade få därför i underdånighet hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes anbefalla kommerskollegium att — — — — till Eders
Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet.’
Kommerskollegium har sedermera även avgivit anbefallt förslag
angående formulär till förändrade räkenskaper för ämbetsverket, och
enligt vad statskontoret inhämtat, har statsbokföringskommitten för närvarande
nämnda fråga under prövning, vadan det är all anledning att
antaga, att det av riksdagens revisorer framhållna önskemålet i avseende
å redovisningen i rikshuvudboken av de till kommerskollegium
hörande medel skall kunna bliva tillgodosett från och med nästkommande
år.
Vad vidare angår det av riksdagens revisorer gjorda uttalandet
därom, att det över huvud taget kan sägas, att någon ledande princip
vid avgörandet av frågan, om ett verk skulle intagas i rikshuvudboken
eller ej, icke synes hava följts och att därför nu ifrågavarande del av
rikshuvudboken ter sig synnerligen osystematisk, kan statskontoret för
sin del icke annat än medgiva, att vad riksdagens revisorer i detta
stycke anfört har fullt fog för sig. Statskontoret vill emellertid erinra
därom, att för vidtagande av en sådan åtgärd som att i rikshuvudboken
upplägga särskilda konti för de verk och myndigheter, vilka för närvarande
sakna dylika egna konti, givetvis kräves en i viss mån ändrad
uppställning av ifrågavarande verks och myndigheters räkenskaper, så
att resultaten av desamma utan olägenhet och omgång samt på ett i
möjligaste må självkontrollerande sätt kunna intagas i rikshuvudboken.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
I likhet med vad som skett i fråga om den omläggning av kommerskollegii
räkenskaper, som är erforderlig för detta ämbetsverks inordnande
bland de centrala huvudförvaltningar, som ha egna konti i rikshuvudboken,
torde det böra ankomma på statsbokföringskommittén att
i dylika fall avgiva de förslag, som kunna finnas vara av behovet påkallade.
Statskontoret kan emellertid icke underlåta att med instämmande
i vad riksdagens revisorer i sådant avseende uttalat, även för
sin del framhålla önskvärdheten av, att snarast möjligt den frågan upptages
till utredning och prövning, vilka verk och myndigheter bland
dem, som hittills icke haft särskilda konti i rikshuvudboken, kunna
anses ha nått en sådan utveckling och omhänderha en självständig
medelsförvaltning av sådan omfattning, att de på grund därav lämpligen
böra erhålla dylika egna konti samt i vad mån det för sålunda
ifrågakomna verk och myndigheter tillämpade bokföringssättet tarvar
en omläggning med hänsyn till en åtgärd i nu angiven riktning.»
Vidare har statsbokföringskommittén i samma ärende uti den 9
januari 1918 avgivet utlåtande anfört följande:
»Enligt nådig remiss den l nästlidne december åligger det statsbokföringskommittén
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
senast församlade revisorer anfört beträffande införande i rikshuvudboken
av konti för kommerskollegium och andra ämbetsverk
och myndigheter, vilka hittills icke ägt sådant konto, och får kommittén
i denna fråga anföra, att kommittén, som har sig förelagt att
successivt genomföra statsbokföringsreformen, trott sig höra bedriva
sitt arbete sålunda, att i första hand de ämbetsverk genomgås, vilka
redan av gammalt äga konti i rikshuvudboken, och att därefter undersökes
och tages under övervägande, huruvida ytterligare några ämbetsverk
och myndigheter böra undfå sådant konto. Frågan härom synes
icke kunna avgöras efter någon en gång för alla fastslagen princip,
utan måste från fall till fall efter lämplighetsskäl prövas. Ett införande
av konti i rikshuvudboken sker lämpligast, då vederbörande verks
räkenskaper undergått den därför erforderliga omläggningen. Men i
varje händelse bör ett intagande av ytterligare konti i rikshuvudboken
icke äga rum annat än efter en förutgången utredning beträffande
vilka verk, som i detta hänseende kunna ifrågakomma; och vad särskilt
kommerskollegium beträffar har kommittén redan i underdånigt
betänkande den 13 januari 1913 uttalat, att kommittén lika med riksdagen
anser att i rikshuvudboken bör uppläggas särskilt konto för ämbetsverket,
så snart detsamma fått sina räkenskaper så uppställda, att detta kan ske
Kommittén har också i angivet syfte upptagit arbetet med kommers
-
Statsutskottets utlåtande Nr 1C>2.
23
kollegiets räkenskaper, och torde förslag beträffande dessas omläggning
samt ämbetsverkets anslutning till statsverkets giroräkning kunna föreliggas
Eders Kung!. Magt så tidigt under innevarande år, att den nya ordningen
kan beträffande detta ämbetsverk genomföras från och med år 1919.
Slutligen får kommittén erinra därom, att kommittén i underdånig
skrivelse den 31 januari 1917 framhållit, att det kunde ifrågasättas,
att universitetens förvaltning, som omfattade så betydande statsmedel,
skulle komma till uttryck å för dem särskilt avsedda konti i
rikshuvudboken och varda anslutna till statsverkets giroräkning. Kommittén
funne en undersökning i sådant hänseende böra verkställas, helst
eu avsevärd förenkling i redovisningshänseende torde vara att vinna,
därest de mångfaldiga och sammanlagt betydande riksstatsanslag, som
ställdes till universitetens förfogande och på deras ansvar förvaltades,
Unge från statskassan direkt uttagas och till den centrala bokföringen
direkt redovisas av universitetens egna myndigheter utan att — såsom
nu vore fallet — länsstyrelserna i Uppsala och Malmö utgjorde mellanhänder.
Kommittén hemställde därför, att kommittén måtte sättas i
tillfälle att verkställa utredning dels huruvida icke de principer,
som läge till grund för statsbokföringsreformen, borde vinna tillämpning
med avseende å universitetens bokföring, dels ock huruvida icke
universiteten borde erhålla konti i rikshuvudboken och i samband därmed
äga direkt tillgång till statsverkets giroräkning.
Vid föredragning av denna statsbokföringskommitténs underdåniga
skrivelse fann Eders Kungl. Maj:t, enligt nådigt brev den 2 mars 1917,
gott anbefalla kommittén att verkställa den ifrågasatta utredningen,
vilken skulle i sinom tid till Eders Kungl. Maj:t ingivas. Tillika bemyndigades
kommittén att från vartdera universitetet, efter förslag av
vederbörande drätselnämnd, tillkalla lämplig person för att såsom sakkunnig
biträda kommittén vid berörda utredning.
Till följd av det brådskande arbetet med länsräkenskapernas omläggning,
vilken nödvändiggjordes av riksdagens år 1917 fattade beslut
om fögderiförvaltningens omorganisation från och med år 1918, var
det icke möjligt för kommittén, att under år 1917 verkställa den sålunda
anbefallda utredningen beträffande universitetens räkenskapsorganisation,
men kommittén har för avsikt att nu omedelbart påbörja
arbetet därmed.»
Utskottet har funnit det ägnat att väcka uppmärksamhet, att riksdagens
år 1910 uttalade önskemål om uppläggande av särskilt konto i
rikshuvudboken för kommerskollegium först från och med år 1919 kan
Utskottets yttrande.
24
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
förväntas bliva uppfyllt. Med stöd av statskontorets utlåtande i ämnet
har utskottet velat framhålla, att även om någon en gång för alla fastslagen
princip icke kan tillämpas för avgörande av frågan, vilka ämbetsverk
böra erhålla konto i rikshuvudboken, utredning bör verkställas
angående de ytterligare verk och myndigheter för vilka sådant konto
bör uppläggas. Vidare vill utskottet betona önskvärdheten av att det
pågående reformeringsarbetet av statsräkenskapernas omläggning i möjligaste
mån påskyndas, på det att enhetliga principer för budgetredovisningen
och statsmedelsförvaltningen i övrigt må vinnas. Härvid synes
arbetet i främsta rummet böra avse sådana ämbetsverk, som för närvarande
icke hava konto i rikshuvudboken men som omhänderhava'' statsmedel
i den utsträckning, att tvivel icke kan råda därom, att dylikt
konto bör beredas dem.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t —
under omförmälan av vad i detta ärende förekommit —
framhålla vad utskottet ovan anfört.
Statens livsmedelskommission.
§ 6.
(Rev. ber. sid. 620—623, uti. sid. 728—730.)
I berättelsen angående statens livsmedelskommission hava revisorerna
under § 1 anfört bland annat följande:
»Vidkommande varuform edlin gsbyråns räkenskaper hava revisorerna
icke kunnat undgå att finna, att dessa icke lämna en nöjaktig översikt
och kontroll över de olika, i byråns verksamhet ingående affärsgrenarnas
skötsel. I sådant avseende må framhållas, att protokoll, även rörande
viktigare ärenden, endast i ytterst sällsynta fall förts, att varu- eller
lagerböcker saknas, och att i regel instrument över besiktningar och
kassationer icke upprättats. Olägenheterna av de sålunda anmärkta förhållandena
hava särskilt gjort sig kännbara vid granskning av räkenskaperna
beträffande islandssill och salt makrill. Antalet försålda och
vid räkenskapsårets utgång å lager kvarvarande tunnor av dessa båda
varuslag bör givetvis sammanlagt motsvara antalet inköpta tunnor, med
allenast den skillnad, som är beroende av antalet genom ompackning
tillkomna eller på grund av varors förskämning m. m. avgångna tunnor;
och bör detta förhållande jämväl framgå av räkenskaperna. Dessa upptaga
emellertid endast antalet inköpta och försålda samt i lager kvar
-
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
25
varande tunnor men icke det antal tunnor, som genom ompackning för
erhållande av bestämd vikt tillkommit. Kvantiteten av de varupartier,
som av skilda anledningar förfarits, angives icke i räkenskapen och har
ej heller av tillgängliga handlingar kunnat utrönas. Att denna kvantitet
varit rätt så betydande, synes framgå därav att, enligt det bokslut, som
upprättats per den SO juni 1917, den å ifrågavarande rörelse uppkomna
förlusten — däri givetvis ingår värdet av förstörda varor — uppgått,
a islandssillen till 1,185,327 kronor 88 öre och å den salta makrillen
till 267,804 kronor 79 öre.»
1 anledning av revisorernas sålunda framställda anmärkning hava
statens livsmedelskommission och folkhnshållningskommission i utlåtande
den 27 december 1917 i hithörande delar anfört följande:
»I § 1 anmärka revisorerna, att varu form ed li n gsbyråns räkenskaper
icke lämna eu nöjaktig översikt och kontroll över de olika i
byråns verksamhet ingående affärsgrenarnas skötsel och anföres i
sådant avseende, att protokoll även rörande viktigare ärenden endast
i ytterst sällsynta fall förts, att varu- eller lagerböcker saknas och att
i regel instrument över besiktningar och kassationer icke upprättats.
Olägenheterna härav ha, förklara revisorerna, gjort sig kännbara
vid granskning av räkenskaperna beträffande islandssill "och makrill,
ifråga om vilka anföres, att uppgift saknas om antalet tunnor, som
genom ompackning för erhållande av bestämd vikt tillkommit, och
om kvantiteter, som av skilda anledningar förfarits. Revisorerna anse
sig kunna draga den slutsatsen, att den kvantitet, som förfarits, varit
rätt så betydande, enär enligt bokslutet per 30 juni 1917 den på
ifrågavarande rörelsen uppkomna förlusten uppgått å islandssill till
1,185,327 kronor 88 öre och å makrillen till 267,804 kronor 79 öre.
Härtill få kommissionerna anföra, att varuförmedlingsbyrån, såsom
ett organ för utförande av uppgifter — huvudsakligen fördelning och
distribution av varor — som anförtrotts densamma intill den 1 juli
1917 av statens livsmedelskommission och därefter av folkhushållningskommissionen,
icke har haft eller har något åläggande från vederbörande
kommission att protokollföra sina åtgöranden. Tvärtom var
ett av livsmedelskommissionens första beslut, att någon betungande
protokollsföring icke skulle föras, vilket visat sig vara desto mindre
nödvändigt, som samtliga kommissionens viktigare beslut i vederbörlig
ordning vid expedieringen underskrivits av kommissionens ordförande
eller någon av dess tre övriga ledamöter. Verksamhetens beskaffenhet
lägger, som en var lätt kan förstå, hinder i vägen för en allmän
protokollsföring, enär det skulle bliva allt för tyngande och medföra
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 6 samt. 69 käft. (Nr 152.) 4
26
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
allt för stor tidsutdräkt och kostnader att föra protokoll över de
otaliga avgöranden, som dagligen måste träffas i byråns löpande förvaltning.
I den mån byråns åtgöranden hänfört och hänför sig till
fördelning, distribution och affärsverksamhet framgå de av en omsorgsfullt
förd registrering och bokföring. I övrigt föreligger resultatet av
byråns verksamhet i skriftliga framställningar till kommissionerna och
dessutom hava som regel alla för och i byråns verksamhet grundläggande
beslut fattats i respektive kommission. Inom byrån har
protokoll förts endast i de fall, då genom felaktigt förfarande från
byråns sida eller av annan anledning fråga varit om utbetalande av
ersättning utav medel, som omhänderhafts av byrån.
Revisorernas anmärkning angående bokföringen inom byrån är
uppenbarligen beroende av ett missförstånd, föranlett därav, att revisorerna
med sina framställningar om utbekommande av byråns räkenskaper
och om upplysningar angående desamma icke vänt sig till
byråns föreståndare eller till chefen för byråns räkenskapsavdelning,
utan direkt till ett underordnat biträde, över byråns i lager förda
varor hava nämligen, tvärtemot vad revisorerna anföra, lagerböcker från
första stund upprättats och förts och framgår av dem vad beträffar
sill och makrill icke blott vilka kvantiteter, som inköpts, utan ock antalet
tunnor, som genom ompackning tillkommit respektive avgått,
samt antalet lagrade och expedierade tunnor. Ömpackningen har skett
under edsvurna vägares kontroll, och föreligga av dem avgivna intyg
om antalet tillkomna och avgångna tunnor. Några andra kassationer
än sådana, som föranletts av reklamationer från mottagare, hava icke
förekommit och reklamationerna ha godtagits endast då intyg förelegat
från officiella besiktningsmän eller eljest ojäviga och trovärdiga personer
om varans beskaffenhet och värde.
Sådana reklamationer hava, såsom framgår av räkenskaperna, i
regel gällt någon mindre rabattering på grund av försämrad kvalitet,
och endast i mvcket få fall har förekommit, att vara måst kasseras
och mottagare sålunda krediteras hela det debiterade värdet. I de i
räkenskaperna uppförda posterna ''retur och gottgörelse för undervikt’
å för islandssill tillsammans kronor 115,841.35 och å makrill 336 kronor
ingår rabattering på grund av varans förskämning och försämring
med ett belopp av 4,623.6 7 kronor å sill och ingenting å makrill.
Av det anförda framgår redan, att revisorernas antagande, att
den i bokslutet per 30 juni 1917 redovisade bristen i väsentlig grad
skulle vara att tillskriva, att varor hava förstörts, icke heller är med
verkligheten överensstämmande. Vid bedömandet av orsakerna till
Statsutskottets utlåtande, Nr 152.
27
»hinna förlust bör man erinra sig-, att 191.7 års riksdag- lämnat sitt bifall
till viss prisreglering a salt lisk och lör detta ändamål anvisat ett
anslag av 3,000,000 kronor, varav 1,500,000 kronor voro avsedda att
användas för prissänkning å då inneliggande lager av sill och makrill.
Den brist, vara anmärkning gjorts, har uppstått pa grund av den sålunda
beslutade försäljningen av sill och makrill till väsentligt lägre
[»ris än självkostnadspriset. Bristen är sålunda att hänföra till eu
verkställd, betydande rabattering, beslutad av riksdagen på framställning
av Eders Kungl. Maj:t och vartill statsanslag anvisats. Anledning
har enligt byråns förmenande saknats att i bokslut per 30 juni
1917 jämna ut den sålunda uppkomna bristen genom upptagande av de
anvisade statsmedlen, enär denna utjämning lämpligen bör ske vid de
ifrågavarande kontonas avslutning.
Vad revisorerna åsyfta med denna anmärkning rörande förlusten
framgår icke fullt tydligt, men torde denna anmärkning icke kunna
förklaras på annat sätt, än att revisorerna ej erinrat sig eller tagit
kännedom om de av Eders Kungl. Maj:t och riksdagen under detta år
fattade besluten rörande prisreglering å vissa livsförnödenheter. Kommissionerna
tillåta sig i detta sammanhang hänvisa till sid. 8—10 i
Eders Kungl. Maj:ts nådiga proposition till innevarande års riksdag, nr
282, ävensom riksdagens skrivelse till Eders Kungl. Maj:t, nr 262.»
Enligt vad utskottet inhämtat hava revisorerna, som för utbekommande
av de utav varuförmedlingsbyrån förda räkenskaperna beträffande
islandssill och makrill vänt sig till byråns föreståndare men av denne
hänvisats till ett underordnat biträde å byrån, icke kunnat oaktat
gjorda förfrågningar utbekomma några lager- eller varuböcker rörande
ifrågavarande varuslag. Utskottet har emellertid etter därom framställd
begäran fått till sig överlämnade dels en lagerbok för islandssill, som
emellertid icke befunnits överensstämma med huvudboken, dels ock en
liggare rörande makrill, som benämnts lagerbok men som i själva verket
endast är eu anteckningsbok, som möjligen kan tjäna till ledningvid
upprättande av en verklig lagerbok.
Vad i ärendet sålunda förekommit har utskottet velat för riksdagen
-
Utskottets
yttrande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
28
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
§ 7.
(Rev. ber. sid. 623-624; uti. sid. 730—731.)
Vidare hava revisorerna i berättelsen angående statens livsmedelskommission
under § 2 anfört följande:
»Beträffande varuförmedlingsbvråns verksamhet för tillhandahållande
av kaffe har revisionen inhämtat, att distribueringen av denna vara ombesörjts
av aktiebolaget Otto Dahlström & C:o i Stockholm och firman
Peder Mehn & C:o i Göteborg, vilka övertagit kaffet till distribuering efter
s. k. brasilvikt (vikten vid utskeppningsorten) å 60 kilogram per säck.
Emellertid framgår av byråns skriftväxling med olika livsmedelsnämnder,
att i en synnerligen stor mängd fall säckarna vid framkomsten till dessa
befunnits hålla undervikt, i många fall uppgående till 10 kilogram och
därutöver ända upp till 33 kilogram. Betalning har dock i förskott
erlagts för full vikt, 60 kilogram. Vid med anledning härav hos byrån
framställda reklamationer har lämnats det svar, att byrån icke iklädde
sig något ansvar för eventuell undervikt, annat äu för vad densamma
överstege 10 kilogram per säck, och har köparen hänvisats att ’i utför
säl]ningspriset inkalkylera den undervikt ifrågavarande parti kan
hava haft''.
Detta förfaringssätt hava revisorerna funnit synnerligen anmärkningsvärt.
I realiteten innebär detsamma, att ehuru icke i något fall
behövt levereras mer än 50 kilogram per säck, mottagaren dock alltid
fått betala för 60 kilogram. Väl är det sant, att man i allmänhet måste
räkna med någon undervikt vid leverans av ifrågavarande varuslag, men
att denna skulle normalt behöva beräknas till 10 kilogram per säck,
därtill torde icke finnas någon som helst anledning. I särskild ogynnsam
dager framträder det sålunda anmärkta förfaringssättet, vid det förhållande,
att självfallet, såsom ock av byråns ovanberörda anvisning
framgår, den enskilda konsumenten blir den som i sista hand får vidkännas
återförsäljarens förlust på skillnaden mellan det faktiskt levererade
och det honom debiterade partiet.
Vad sålunda förekommit hava revisorerna icke ansett sig kunna
underlåta afl bringa till riksdagens kännedom.»
Uti sitt ovanberörda utlåtande den 27 december 1917 hava statens
livsmedelskommission och folkhushållniugskommission, under erinran om
att varuförmedlingsbvråns distribution av kaffe till livsmedelsnämnderna
omfattat enbart s. k. kompensationsvara, över ifrågavarande anmärkning
anfört följande:
Statsutskottets utlåtande Nr 152. 29
»Pa grundval av ett av Eders Kung!. Maj:t den In september 191G
fattat nådigt beslut samt i överensstämmelse med genom utrikesdepartementet
på ministeriel! väg torda förhandlingar ingicks mellan å ena
sidan statens livsmedelskommission och å andra sidan, å vissa (inländska
importörers vägnar, av herr (Hot Nykopp, handelsombudsman för Finland,
den 22 september 191G ett kontrakt, som med hänsyn till sin
natur av grundlagsenligt hemlig handling med särskild hemlig skrivelse
samtidigt härmed överlämnas till Eders kung!. Maj:t.
Vidare bemyndigade Eders Kungl. Maj:t statens livsmedelskommission
genom nådigt brev den 10 oktober 1916, att till livsmedelsnämnder
eller andra av kommissionen godkända köpare inom riket försälja
hela förberörda till kommissionen försålda kaffeparti till ett pris
av för Rio 1 krona 40 öre och för Santos 1 krona 45 öre, allt per
kilogiam. Statens livsmedelskommission överlämnade ujjpdraget till
varuförmedlingsbyrån, som i sin tur träffade avtal med firmorna aktiebolaget
Otto Dahlström & (ko i Stockholm och Peder Mehn & C:o i Göteborg
att för en ersättning i ett för allt av 2 öre per kilogram spediera de i
magasin i olika delar av landet upplagda kaffepartierna efter av byrån
utsända beordringslistor, att fakturera desamma samt att inkassera
respektive fakturabelopp och omedelbart redovisa inkommen likvid. Då
emellertid byrån sedermera såg sig i stånd att med mindre kostnad
själv verkställa spedieringen, övertog byrån denna uppgift. Kaffet offererades
livsmedelsnämnderna på de konditionel-, på vilka byrån enligt
förenämnda avtal både att övertaga detsamma, d. v. s. priset hänförde
sig till den s. k. originalvikten. De efter hand inkommande klagomålen
över undervikt rapporterades av byrån för livsmedelskommissionen, som,
ehuru kaffet i enlighet med gängse handelsbruk, var offerera! efter
originalvikt ^ och köparna således icke juridiskt kunde göra anspråk på
ersättning för undervikt, beslöt lämna ersättning för mera betydande
undervikt, särskilt i sådana fall, då leveransen omfattade endast* någon
ellei nagla få säckar. Med hänsyn till det mycket billiga pris (ungefär
halva det pris kaffet vid denna tidpunkt betingade i öppna marknaden),
till
någon enstaka säck vid leverans av större partier icke ansågs spela
större roll, inskränktes beviljande av avdrag för undervikt såsom ovan
sagts. Något bemyndigande'' vare sig av Eders Kungl. Maj:t eller riksdagen
hade livsmedelskommissionen emellertid icke i detta fall, i motsats
till vad som gäller för salt sill, att vid utförsäljning taga någon förlust.
Vid förlängning» av avtalet i början av december 1916 förmåddes
30
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
den flnske kontrahenten att garantera en bruttovikt per kaffesäck av 58
kilogram.»
Utskottets
yttrande.
Då någon undersökning rörande orsakerna till att ifrågavarande
säckar i stor utsträckning befunnits hålla undervikt icke synes hava
blivit i tid verkställd, vilket utskottet funnit anmärkningsvärt, har utskottet
velat vad i frågan förekommit för riksdagen
omförmäla.
1917 års bränslekommission.
§ 8.
(Rev. ber. sid. 638—641; uti. sid. 736-737.)
I § 4 under berättelsen angående 1917 års bränslekommission
hava revisorerna anfört följande:
»Med anledning av det stora inflytande å vedprisen, som det av
riksvärderingsnämnden fastställda priset å ved på rot utövat, hava revisorerna
ansett sig böra meddela följande angående tillkomsten av ifrågavarande
prissättning och dess innebörd.
Den 26 maj 1917 avlät 1917 års bränslekommission till riksvärderingsnämnden
en skrivelse av nedanstående innehåll:
»Genom nådig förordning den 12 maj 1917 har Kuugl. Maj:t för
tillgodoseende av det inom landet rådande behovet av bränsle, på framställning
av bränslekommissionen och med stöd av lagen den 27 april
1917 om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden, förordnat om upplåtande till kronan av vissa
områden för skogsavverkning. Det lämpligaste sättet för bestämmande
av den ersättning, vilken skall utgå för skog, som på grund av denna
författning tages i anspråk för kronans räkning, är enligt bränslekommissionens
mening, att riksvärderingsnämnden på förhand verkställer
prissättning i taxa å vedskog på rot. Bränslekommissionen får därför
anhålla, att riksvärderingsnämnden snarast möjligt måtte vidtaga åtgärder
för fastställande av dylika pris. I samband därmed torde det vara
lämpligt att göra vissa jämkningar i de taxepriser, som äro fastsätta
för ved fritt framkörd vid station eller lastageplats samt för props.
Då det, såsom med förevarande framställniftg i första hand avses,
gäller att bestämma rotvärdet å ved per kubikmeter löst mått, synes
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr däld.
:>1
man lämpligen kunna gå till väga på det sätt, att man, för att få fram
den sökta siffran, från gällande pris å ved vid järnvägsstationen eller
lastageplats avdrager huggnings- och körningskostnadcr. Till ledning
iör eu sådan prissättning har bränslekommissionen införskaffat uppgifter
rörande de vedpriser, som i olika län under januari och maj innevarande
är varit gällande vid producentens station. Ett sammandrag av dessa
uppgifter bifogas bär1). Därav framgår, att inom åtskilliga län priserna
ställt sig avsevärt högre i maj än i januari. Då den huvudsakliga
orsaken till denna prisförhöjning torde vara att söka däld, att betydande
mängder ved uppköpts av mellanhänder mellan producenter och''konsumenter,
böra enligt kommissionens mening priserna i januari läggas till
grund för den ifrågasatta prissättningen.
Granskar man de i sammandraget upptagna januaripriserna, finner
man, att mellan flertalet län någon större skillnad icke förefinnes. Att
i några av länen priserna ställa sig jämförelsevis höga i förhållande till
de övriga torde åtminstone till stor del finna sin förklaring i där rådande
höga arbetslöner och andra dylika förhållanden. Ett stöd för att variationerna
mellan vedpriserna inom betydande delar av landet icke äro
störa bär kommissionen jämväl funnit i de uppgifter angående priser å
ved, fastställda i den ordning rekvisitionslagen bestämmer, som tillhandahållits
kommissionen av riksvärderingsnämnden.
Med hänsyn till den undersökning, som sålunda gjorts, anser
bränslekommissionen, att producenternas intresse skulle vara tillräckligt
tillgodosett, om man, såsom utgångspunkt för fastställande av ett för
hela landet gemensamt rotvärde å ved, beräknade priset per kubikmeter
vid station eller lastageplats för prima ved till 10 kronor 50 öre och
för sekunda ved till 8 kronor 50 öre. Till prima ved räknar kommissionen
ved, som är frisk, rak, (i regel endast eu gång) kluven samt
minst 10 centimeter i klovet. Sekunda ved skall vara rak, minst 4
centimeter grov och till minst 50 procent bestå av kluvna vedträd. Åven
denna ved skall vara frisk men får dock innehålla rötskadade vedträd
till högst 10 procent. Enligt kommissionens mening bör samma pris
fastställas för såväl björk- som barrved. Härigenom blir visserligen
priset för egentlig barrved något för högt, men man får på så sätt ett
pris, som gör det möjligt att vid avverkningen medtaga props och en
del av pappersveden.
Kommissionen har beräknat kostnaden per kubikmeter för huggning
till 2 kronor, för körning 1 kilometer till 1 krona och för kör
-
) Dessa uppgifter hava revisorerna ej ansett nödigt intaga i sin berättelse.
32
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
ning 5 kilometer — den längsta sträcka, som torde komma i fråga vid
innevarande års avverkningar för kronans räkning — till 2 kronor. För
att få fram rotvärdet å den mest välbelägna vedskogen liar man alltså
att från priset vid producentens station draga 3 eller 4 kronor eller
sålunda i medeltal 3 kronor 50 öre per kubikmeter. Då dessa kostnader
i själva verket äro större, bliva enligt kommissionens mening de
rotvärden, man på detta sätt kommer till, så höga, att de kunna utgöra
ersättning även för det vid avverkningarna uppkommande skogsavfallet,
vilket jämväl skall tagas i anspråk för kronans räkning.
På grund av vad som sålunda anförts, hemställer bränslekommissionen
,
att riksvärderingsnämnden måtte verkställa prissättning
i taxa å ved på rot att gälla för hela riket;
att i priset måtte ingå värdet av avfall, som
vid avverkning uppkommer;
att priset måtte bestämmas för prima ved till 7
kronor och för sekunda ved till 5 kronor per kubikmeter
löst mått; samt
att i sammanhang härmed måtte vidtagas erforderliga
jämkningar i förut fastställda priser för
ved fritt framkörd vid järnvägsstation eller lastageplats
ävensom för props.»
Med anledning av denna framställning beslöt riksvärderingsnämnden
vid sammanträde den 7 juni 1917 efterföljande taxa för ved
på rot att tillämpas vid utgivande av ersättning vid upplåtelse av område
till skogsavverkning enligt rekvisitionslagen och förfoganderättslagen
samt gälla för hela riket, intill dess ny taxa offentliggjorts.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
3I5
Beräknings
grund.
Kronor, öre
Ved på rot.
Taxan gäller beträffande tall och gran, som ej är torr
eller rötskadad, endast för träd med en dimension inom
barken av för tall högst 15 centimeter och för gran
högst 10 centimeter, allt vid en höjd av fyra meter från
marken.
Såsom prima ved skall anses kluven ved i längder om 1
meter och okluven sådan i längder om 3 meter med en
dimension av minst 7 x/2 centimeter i topp. Till sekunda
ved hänföres ved av mindre dimension; dock att veden,
för att kunna dit hänföras, skall hava en grovlek i topp
av minst 4 centimeter, där veden är upphuggen i enmeterslängder,
på vanligt sätt kluvna, och minst 3 centimeter,
där veden är upphuggen i tremeterslängder,
okluvna.
Den prima veden skall vara rak och frisk. Även den
sekunda veden skall vara rak och frisk men får dock
innehålla rötskadade vedträd till högst 10 procent. Yed
i tremeterslängder skall vara randbarkad.
De fastställda taxepriserna inbegripa ersättning jämväl för i
den vid avverkningen uppkommande avfallsveden, som
alltså får utan särskild ersättning tagas i anspråk för |
avverkarens räkning.
Kbm.
Yed av tall, gran, björk och al, prima................................I
» » tall, gran björk och al, sekunda, ävensom ved av asp : »
» » bok, prima1)................................................................j »
» » bok, sekunda................................................................| »
25
50
75
50
Det har synts revisorerna mindre välbetänkt, att samma rotvärde
fastställts för hela riket samt lika pris under alla förhållanden satts å
olikartade vedsorter. Genom först berörda förfaringssätt torde å orter,
där veden förut varit jämförelsevis billig, vedpriserna hava oskäligt
uppdrivits, vilket i sin ordning återverkat till en ytterligare höjning av
priserna å orter, där veden även under normala förhållanden varit dyr.
Enligt riksvärderingsnämndens beslut den 6 september 1917 har priset på prima bok
inom Malmöhus län blivit höjt till kronor 11.50 per kubikmeter.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 6 saml. 69 käft. (Nr 152.)
5
34
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
För övrigt hava revisorerna, ej minst med fästat avseende å nyssberörda
förhållande, funnit det ägnat ätt väcka uppmärksamhet, att
riksvärderingsnämnden gått utöver de av bränslekommissionen föreslagna
rotvärdena, helst som några skäl för höjningen icke finnas angivna
i nämndens protokoll i ärendet. Framhållas må ock, att de
fordringar å vedens beskaffenhet, som av riksvärderingsnämnden uppställts,
är o mindre stränga än de kommissionen föreslagit.»
Över ifrågavarande anmärkning har bränslekommissionen uti den
18 januari 1918 avgivet utlåtande anfört följande:
»I § 4 redogöra revisorerna för tillkomsten av riksvärderingsnämndens
taxa för ved på rot. Härtill anknytas uttalandet, att det
synts revisorerna mindre välbetänkt, att samma rotvärde fastställts för
hela riket samt lika pris under alla förhållanden satts på olikartade
vedsorter. Då dessa anmärkningar i viss mån beröra bränslekommissionen,
eftersom dess i skrivelse till riksvärderingsnämnden den 26 maj
1917 framställda förslag till taxa innebar en dylik likformighet, får
kommissionen i denna sak anföra följande.
Såsom av nämnda, i revisorernas berättelse intagna skrivelse
framgår, har kommissionens förslag till enhetlig taxa för hela landet
föregåtts av en lokal undersökning rörande de förutvarande vedprisen.
Denna visade, att prisvariationerna för olika orter inom samma län i
många fall voro större än avvikelserna mellan för angränsande län
uträknade medeltal. Härav framgår, att man för att få ett rotvärde
på den avverkade veden, som noggrant anslutit sig till förutvarande
vedpriser, icke kunnat fastslå ett enhetligt värde för varje län utan
måst uppdela länen i mindre områden. Strängt taget borde dessutom
rotvärdet inom dessa områden växla allt efter avståndet från transportled.
Klart är, att det med tillämpning av sådana principer icke varit
möjligt att, såsom nu skett, på förhand i taxa fastställa de värden,
efter vilka ersättning skulle utgå. I stället hade ersättningen jämlikt
13 § i förordningen den 27 april 1917 med närmare bestämmelser för
verkställighet av förfoganderättslagen måst i varje särskilt fall bestämmas
genom värdering av vederbörande lokala värderingsnämnd. Ett
sådant tillvägagåDgssätt skulle emellertid hava varit praktiskt ogenomförbart.
Åven om man sökt gå nu antydda väg skulle det säkerligen hava
visat sig, att man icke, såsom revisorerna synas anse vara det riktiga,
kunna bibehålla de prisvariationer, som förut rått mellan olika orter.
Ersättningen för en vara, som vid en viss tidpunkt tages i anspråk enligt
förfoganderättslagen, skall nämligen bestämmas efter varans dåvarande
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
35
värde. De faktorer, som bestämma vedens värde, äro nu helt olika
mot förut och hava fullkomligt omkastat förhållandena på vedmarknaden.
Behovet av ved inom landet har mångdubblats. På orter, där
förut någon efterfrågan på ved icke funnits, åtgå nu väldiga kvantiteter.
Under det att exempelvis innan stenkolsim porten minskades
någon egentlig avsättning icke kunde vinnas för de rika tillgångar på
ved, som funnes inom Jönköpings och Kronobergs län, erfordras nu all
ved, som där kan produceras, för att tillgodose det starkt stegrade
behovet av ved för industriell drift. I samma mån som veden användes
såsom ersättning för kol, är det också givet, att priset å kol blir i viss
grad normerande för vedprisen.
I detta sammanhang anser sig kommissionen jämväl böra erinra
om vad lagutskottet vid 1917 års riksdag i sitt utlåtande över tjänstepliktslagen
yttrade rörande priset å den ved, som av staten skulle
anskaffas. Utskottet framhöll nödvändigheten av att de pris staten
erbjöde icke tillmättes med en under förevarande förhållanden föga
välbetänkt njugghet utan fastmera bestämdes till belopp, som möjliggjorde
för skogsägarna att bjuda sina arbetare en tämligen rundligavlöning
och på samma gång erhålla ett tillfredsställande pris på sin skog.
Vidare påpekade utskottet, att vid nämnda prissättning hänsyn särskilt
borde tagas därtill, att vid en avverkning, som skulle bedrivas under
sådana omständigheter som den ifrågavarande, skog av högre kvalitet
än vanlig vedskog måste tagas i anspråk.
Det är särskilt sistnämnda synpunkt, som föranlett kommissionen
att föreslå samma pris för såväl björk- som barrved. Åven om rotpriset
på egentlig vedskog av sistnämnda slag därigenom blivit något
för högt, torde detta dock utjämnas därav, att man nu måste till
brännved upphugga en mängd träd, som eljest kunnat användas till
props eller pappersved. Men även ur en annan synpunkt är det förenat
med avsevärda fördelar att hava ett gemensamt rotpris på ved av olika
trädslag, i det att uppläggningen och uppmätningen av veden i skogen
därigenom väsentligt underlättas.»
Utskottet finner det väl vara uppenbart, att vissa svårigheter måste
möta för att fastställa olika rotvärden för olika delar av landet. Med
hänsyn till de högst avsevärda olägenheter, som följt av den enhetliga
taxan, i det att den förekommande högsta prisnivån blivit den för hela
riket normerande, har utskottet dock ansett, att försök bort göras att
fastställa taxor,-som såvitt möjligt anslutit sig till de priser, som rått i
de olika delarna av landet. Härigenom borde åtminstone i vissa lands
-
Utskottets
yttrande.
36
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
ändar vedprisen kunnat hållas på en väsentligt lägre nivå än som nu,
på grund av den enhetliga rotvärdestaxan, blivit fallet. Under uttalande
härav har utskottet velat vad i detta ärende förekommit för riksdagen
omförmäla.
§ 9.
(Rev. ber. sid. 645—647, uti. sid. 740 — 741.)
I berättelsen angående 1917 års bränslekommission hava revisorerna
vidare under § 8 beträffande ordnande av statens anskaffande av vedbränsle
för de norrländska statsbanelinjerna meddelat följande.
»Med anledning av de minskade utsikterna att från utlandet erhålla
nödigt lokomotivbränsle fann järnvägsstyrelsen i början av år 1917 det
nödvändigt att skyndsamt vidtaga åtgärder för anskaffning av torv och
ved. Medan torven huvudsakligen skulle användas å järnvägslinjerna
i de sydliga delarna av landet, var veden till största delen avsedd för
linjerna norr om Krylbo. Vad nu särskilt användningen av vedbränsle
angår både redan år 1915 verkställda proveldningar givit vid handen,
att ved kunde användas såsom lokomotivbränsle utan förändring av
lokomotiven, ehuruväl dessas dragkraft ganska väsentligt nedsattes vid
eldningen enbart med ved.
Med den i april 1917 förefintliga tågrörelsen beräknades årsförbrukningen
av ved för de tåg å Norrlandslinjerna, beträffande vilka eldning
med ved kunna ifrågasättas, uppgå till omkring 1,000,000 kubikmeter
löst mått. För säkerställande av vedanskaffningen för de norrländska
linjerna hemställde järnvägsstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den
10 april 1917
dels om dispositionsrätt med tillämpning av förfoganderättslagen
men inom ramen av gällande skogslagar såväl till de skogar, vilka befunne
sig i enskild ägo och voro belägna inom ett område av 3 kilometer
å ömse sidor av statsbanelinjerna norr om Krylbo upp till lappmarksgränsen,
som ock för vedvirkets tillgodogörande erforderliga upplagsplatser
och transportvägar;
dels om förständigande till vederbörande skogsingenjörer i Västerbottens
och Norrbottens län att efterkomma ansökan från järnvägsstyrelsen
om utstämpling av viss undermålig skog med förmånsrätt
framför andra dylika förrättningar och utan hinder därav att sådan ansökan
icke kunnat göras inom den i nådiga förordningen den 18 juni
1915 föreskrivna tiden;
dels ock att, utan hinder av de för allmänna skogar gällande förordningar,
de kronoskogsområden, som voro belägna i närheten av stats
-
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
37
banan norr om Krylbo, måtte ställas till järnvägsstyrelsens disposition,
så till vida, att å dessa områden finge verkställas upphuggning av för
statens järnvägar behövlig ved samt framforsling av densamma till
lämplig plats vid järnvägslinjen.
Avsikten var, att beträffande skogar, tillhörande enskilda, förfoganderättslagen
skulle vid behov tillgripas, men att i största möjliga
utsträckning frivilliga leveransavtal skulle träffas. Kronoskogarna skulle
tagas i anspråk för vedanskaffningen ungefär i samma utsträckning som
de enskilda skogarna. Upphuggningen och fram forslingen av veden från
kronoskogarna skulle ske genom statens järnvägars egen försorg.
I avvaktan på Kung!. Maj:ts beslut med anledning av järnvägsstyrelsens
ovanberörda framställning organiserade styrelsen särskild personal
för vedanskaffningens bedrivande. Kontrakt om leverans av ved
träffades ock i stor utsträckning. I dessa kontrakt förklarar sig järnvägsstyrelsen
bland annat under viss närmare angiven förutsättning icke
komma att gentemot leverantör påfordra tillämpning av förfoganderättslagen
för fyllande av statens järnvägars bränslebehov för år 1917. 1
början av maj hade arbetet med vedanskaffningen fortskridit så långt,
att för flera bränslestationer såsom Luleå, Piteå och Kallholmen frivilliga
avtal träffats avseende hela behovet av ved. För övriga bränslestationer
i Norrland pågingo underhandlingar om leveranser, som delvis voro
färdiga att avslutas och som omfattade omkring hälften av dessa stationers
vedbehov.
Om den sålunda fortgående gynnsamma utvecklingen av ifrågavarande
angelägenhet hade bränslekommissionen meddelats kännedom
genom skrivelse från chefen för järnvägsstyrelsen.
Genom beslut den 9 maj 1917 fann emellertid Kungl. Maj:t,, efter
hörande av bränslekommissionen, järnvägsstyrelsens ovanberörda skrivelse
icke till någon vidare åtgärd föranleda.
På grund av detta Kungl. Maj:ts beslut kunde järnvägsstyrelsen
icke längre garantera vedleverantörerna till statens järnvägar frihet från
tillämpning av förfoganderättslagen, vadan ock ett stort antal leverantörer
icke ansågo sig kunna vidhålla kontrakten. En del leverantörer
ville dock fullgöra sina åtaganden, varigenom statens järnvägar på frivillig
väg erhållit en vedkvantitet av omkring 120,000 kubikmeter
löst mått.
Enligt den av järnvägsstyrelsen givna instruktionen för de ombud,
som skulle inköpa ved för statens järnvägars räkning, både följande
priser, högst, fastställts för ved av furu, gran, björk eller al vid leverans
å station eller lastplats, eventuellt banlinje, nämligen:
38
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
Leveransområden
Pris per kubikmeter löst mått för ved leve- rerad före den
I6/j 1917
Vxo 1917
15/is 1917
Vs 1918
Ovre Norrland (Norrbotten och Väs-
kronor
kronor
kronor
kronor
terbotten) ........
8: —
7: 75
7: 2 5
7: —
Nedre Norrland..........
8: 75
8:2 5
8: —
7: 75
Sedan riksvärderingsnämnden fastställt för hela riket gemensamt
rotvärde för veden, ingåvo leverantörerna till statens järnvägar framställning
om höjning av de angivna priserna. Då det vore ostridigt,
att vedleverantörerna till följd av fördyrningen av särskilt häst- och
manskapsdagsv.erken fått vidkännas betydligt högre utgifter för vedleveranserna
än dem, som kunnat förutses vid kontraktens underskrivande,
och då järnvägsstyrelsen befarade, att i den händelse eu
höjning av priset icke företoges, leveranserna av ved komme att försenas
eller inställas, beslöt styrelsen, som inhämtat bränslekommissionens
mening rörande den föreslagna höjningen av kontraktsprisen, den 3
oktober 1917 fastställa följande vedpriser, nämligen:
Leveransområden
Pris per
kubikmeter löst mått för ved leve- rerad före den
‘V? 1917
26/io 1917
* V12 1917
Vs 1918
kronor
kronor
kronor
—-*-
kronor
Övre Norrland .(Norrbotten och Väs- terbotten) ..............
Nedre Norrland.........
11: 25
12: —
10: 50
11: 50
10: —
11: —
9: 50
11: —
k ör det vedbränsle, som statens järnvägar erhålla genom bränslekommissionens
försorg, skola följande priser erläggas:
Vid leverans till station eller linje norr om Ange eller till linje
söder om Ange:
l:a barr kr. 15: — per kubikmeter l:a al kr. 16: 50 per kubikmeter
» björk » 18: — » » » bok » 19: 50 » »
2:a barr » 13:— » ''» 2:a al » 14:— » »
» björk» 15:— » » » bok » 16:50 » »
Vid leverans till Ange eller station söder därom tillkommer 2
kronor per kubikmeter, och blir priset då sålunda per kubikmeter:
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
39
l:a barr kr. 17: —
» björk » 20: —
2:a barr » 15: —
» björk » 17: —
l:a al kr. 18: so
» bok » 21: 5 0
2:a al » 16: —
» bok » 18: 5 0
1 de fall, då bränslekommissionen levererar veden framkörd till
enskild järnväg, skola statens järnvägar vidkännas de lastnings- och
fraktkostnader, som uppstå för vedens transport från upplagsplatsen.»
Uti sitt förberörda den 18 januari 1918 avgivna utlåtande har
bränslekommissionen över denna anmärkning anfört följande:
»Enligt kommissionens mening skulle det icke hava lyckats järnvägsstyrelsen
att anskaffa erforderlig mängd ved på de förmånliga
villkor, som i berättelsen angivits. De där omnämnda av järnvägsstyrelsen
upprättade kontrakten omfatta icke stort mer än tiondedelen
av statens järnvägars årsbehov av ved för driften av linjerna norr om
Krylbo. Oaktat de i kontrakten överenskomna priserna höjts, hava
leverantörerna i stor utsträckning underlåtit att å avtalade tider fullgöra
sin leveransskyldighet. Vad den av bränslekommissionen bedrivna
vedanskaffningen beträffar är densamma i större delen av Norrland redan
så långt framskriden, att statens järnvägars behov av ved är tillgodosett
icke blott för innevarande konsumtionsår utan jämväl för det nästa.
Förutom den trygghet, som måste ligga däri att hava ved tillgänglig
och icke behöva lita på vissa leverantörers vilja eller förmåga att fullgöra
ingåugna förbindelser, har statens järnvägar .sålunda erhållit förmånen
att under nästkommande vinter få elda med torr ved. Emellertid
anser järnvägsstyrelsen, att dessa fördelar köpts för dyrt. Denna
uppfattning grundar sig därå, att styrelsen, såsom revisorerna omnämnt,
lyckats träffa avtal om leverans av viss kvantitet ved till lägre pris än
kommissionen nu fordrar. Härvid bör emellertid bemärkas att dessa
avtal, vilka såsom ovan nämnts icke omfatta mer än en ringa del av
behovet, slötos, innan avverkningarna för tillgodoseende av andra
konsumenters behov påbörjats av bränslekommissionen och därigenom
all för sådana ändamål erforderlig arbetskraft och dragkraft tagits i
anspråk. Enligt gjorda utredningar är det nödvändigt att för andra
behov än statens järnvägars innevarande vinter i Norrland avverka
2,600,000 kubikmeter ved. Därest anskaffningen av denna kvantitet
skolat äga rum under konkurrens mellan kommissionens och järnvägsstyrelsens
organ, är det uppenbart, att priserna drivits i höjden. En
nödvändig förutsättning för att det skulle kunnat överlämnas åt järnvägsstyrelsen
att ombesörja upphandlingen av den för lokomotiveldning
40
Statsutskottets utlåtande Nr 152.
Utskottets
yttrande
erforderliga veden hade sålunda varit, att järnvägsstyrelsen sörjt för
icke blott att ved anskaffats till övriga konsumenter utan jämväl att
denna ved icke blivit dyrare än statens järnvägars egen. Att det
skulle lyckats järnvägsstyrelsen att på frivillighetens väg anskaffa de
väldiga kvantiteter, som behövdes, till billigare pris än vad som nu
skett, torde med skäl kunna betvivlas, även om det för järnvägsstyrelsen
varit möjligt att, såsom jämväl kommissionen gjort, inköpa vissa
partier billigare än kommissionens genomsnittspris. Därest järnvägsstyrelsen
måst tillgripa förfoganderättslagen, hade styrelsen liksom kommissionen
varit bunden av det utav riksvärderingsnämnden bestämda
rotvärdepriset.»
Beträffande frågan -om statens järnvägars vedanskaffning, vill utskottet
allenast framhålla, att, då det gällt ett statens eget verk, som i
god tid vidtagit förberedande åtgärder för att fylla sitt bränslebehov,
och då det synts utskottet icke hava bort möta oövervinneliga svårigheter
att anordna denna vedanskaffning jämsides med den av bränslekommissionen
bedrivna, det torde kunna sättas i fråga, om det funnits
tillräcklig anledning att fråntaga statens järnvägar möjligheten att självt
tillgodose sitt bränslebehov. Vad i ärendet förekommit har utskottet
velat för riksdagen
omförmäla.
§ 10.
Vad i övrigt blivit av revisorerna anmält och erinrat, har utskottet
funnit dels hava medfört åsyftad rättelse, dels vara av vederbörandes
utlåtande nöjaktigt förklarat, dels ej vara av den vikt, att, oaktat förklaringen
ej varit fullt tillfredsställande, någon riksdagens åtgärd bort
av förhållandena föranledas, dels slutligen icke hava varit av beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande; vilket utskottet skolat
för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 17 maj 1918.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Statsutskotteti utlåtande Nr 152.
41
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, 0 M Strömberg, G. M. H. Ekelund,
J. Nilsson, H. F. Lamm, C. G. Ekman, H. G. W. Wrangel, A. C. Lindblad, J. L. Widell,
A. Pers, G. Boman och A. R. Roth, samt
från andra kammaren: herrar //■ Andersson i Skivarp, J- Olofsson i Digernäs, A.
Anderson i Råstock, C. Persson i Stallerhult, J. Jönsson i Revinge, S. Bengtsson i Norup, J.
A. Ingvarson, C• R Jansson i Falun, K. A Tengdahl, A. Wiklund i Brattfors, A. J. Andersson
i Gävle, P. A. Hansson i Stockholm och J. Nilsson i Malmö.
Reservationer:
vid § 1 (angående fångvårdsstyrelsen)
av herr J. L. Widell;
vid §§ 8 och 9 (angående bränslekommissionen)
av herr H. G. TF. Wrangel, som ansett, att utskottet bort uttala
såsom sin mening, att bränslekommisionens verksamhet bör snarast
möjligt avvecklas.
Bihang till riksdagens ''protokoll 1918. 6 sand.
69 höft. (Nr 152.)
6
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1918:304 Skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år 1917 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande a1 i texten