Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av Kungl. Majds - proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin m. m.

1919-05-23 · 29 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 25 av 29 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1919:49, Betänkande, i anledning av Kungl. Majds - proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1919 kl. 4 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Majds

- proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse

av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11 oktober

1907 angående tillverkning av brännvin m. m.

Närvarande: herrar Källman, Röing, Wijk, K. A. Nilson, Antonsson, Bäckström,

Rosén, Boman, Vennersten, Månsson i Hagaström*, Jonsson i Hökhult,

Rune, Olsson i Kullenbergstorp, Nilsson i Kristianstad*, Bergman*, Neess,

Broman, Westrup, Lundell och Johansson i Kullersta.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

I en den 25 februari 1919 dagtecknad, till bevillningsutskottet

hänvisad proposition, nr 131, har Kungl. Maj:t, under åberopande av

propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga nedan i detta betänkande

införda förslag till förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39

§§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin

samt förslag till förordning om ändrad lydelse av 25 § i förordningen

den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit.

Den föreliggande propositionen avser att möjliggöra ett kraftigare utskottet,

ingripande mot den olagliga tillverkning av brännvin och renaturering Propositionen.

Bihang till. riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 45 höft. (Nr 49.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Av utskottet

begärda

yttranden.

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

av denaturerad sprit, som under den senare tiden fått en vidsträckt

omfattning-.

Av föredragande departementschefens anförande till ovannämnda

statsrådsprotokoll framgår, att ett av kontrollstyrelsen tidigare framlagt

förslag till lagstiftning på förevarande område avsåg, att såväl tillverkningen

av som handeln med destillationsapparater skulle ställas under

fullständig kontroll. Kontrollstyrelsens förslag rönte emellertid starkt

motstånd från kommerskollegium och Sveriges kemiska industrikontor.

Det ansågs nämligen, att förslaget, utan att bliva av nämnvärd effekt

gent emot den illojala trafik man ville träffa, skulle kunna förorsaka

den legitima användningen av destillationsapparater allvarliga olägenheter.

Sedermera utarbetades det förslag, som framlagts med propositionen.

Om sistnämnda förslag har chefen för finansdepartementet anfört bland

annat följande. Efter överläggningar med chefen för kontrollstyrelsen hade

departementschefen kommit till den uppfattningen, att en ganska tillfredsställande

lösning av frågan kunde vinnas på det sätt, att man avstode från

det i kontrollstyrelsens förslag uppställda kravet på tillstånd för den, som

ville tillverka, överlåta eller innehava destillationsapparater, men däremot

beläde med straff de fall, där tillverkning eller överlåtelse ägde rum under

sådana omständigheter, att skälig anledning förelåge till antagande, att

apparaten vore avsedd att användas för olovligt ändamål, eller där någon

innehade apparat av nu avsett slag under sådana omständigheter, att han ej

kunde antagas innehava densamma för lovligt ändamål. Lovligt ändamål

innebure ej allenast, att apparaten behövdes i och för någons rörelse

eller yrke, utan även att densamma t. ex. inginge såsom del i en kulturhistorisk

samling, av studerande användes för kemiska experiment o. s. v.

Det läte sig uppenbarligen icke göra att i en lagtext i detalj angiva

de fall, där innehav av dylika apparater borde vara tillåtet. Det behövde

emellertid icke möta några betänkligheter att i detta avseende

överlämna åt domstolarna att i de särskilda fallen bedöma, huruvida

ändamålet kunde antagas vara lovligt eller ej.

Utarbetandet av det nya förslag, som med propositionen framlagts,

synes hava föranletts huvudsakligen av vad kommerskollegium, i anslutning

till kemiska industrikontorets yttrande, i fråga om det ursprungliga

förslaget anfört. Med anledning härav har bevillningsutskottet

ansett det vara av värde att erfara, huruvida kommerskollegium funne

de av kollegium framförda anmärkningarna iakttagna genom det nya

förslaget.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49. 3

Vidare har bevillningsutskottet, med särskild hänsyn till de svårigheter,

vilka, på sätt framgår av vad departementschefen i ämnet anfört,

möta att på ifrågavarande område åstadkomma en lagstiftning, som å

ena sidan är effektiv och å den andra icke träder berättigade intressen

för nära, ansett sig, för den prövning av frågan som ankommer på

bevillningsutskottet, behöva stödet av den särskilda lagkunskap, som

tinnes företrädd hos lagrådet. Härvid har utskottet även beaktat, att Kungl.

Maj:t, då förslaget till gällande brännvinstillverkningsförordning, vilken

huvudsakligen är föremål för de i propositionen framställda ändringsförslagen,

framlades för 1907 års riksdag, med propositionen i ämnet

överlämnade högsta domstolens yttrande över de i förslaget intagna

nya eller förändrade bestämmelserna av kriminalrättslig natur.

Av nu angivna skäl har bevillningsutskottet i grundlagsenlig ordning

utverkat, dels att kommerskollegium avgivit och till bevillningsutskottet

överlämnat utlåtande i anledning av den föreliggande propositionen,

dels ock att lagrådet avgivit yttrande över de med propositionen

framlagda författningsforslagen, av vilket yttrande utskottet genom ett

från finansdepartementet överlämnat utdrag av protokoll, hållet i lagrådet

den 2 april 1919, sedermera erhållit del. Såväl nämnda protokollsutdrag

som kommerskollegii utlåtande biläggas detta betänkande,

det förra såsom Bilaga A och det senare som Bilaga B.

Det överlämnade utdraget av lagrådets förenämnda protokoll innehåller

dels ett särskilt yttrande av justitierådet von Seth, dels ett gemensamt

yttrande av justitieråden Gullstrand och Wedberg samt regeringsrådet

Planting-Gyllenbåga. Det senare betecknas i det följande såsom

lagrådets yttrande.

Lagrådet har till eu början vitsordat behövligheten av en lagstiftning

i syfte att undertrycka de ifrågavarande missbruken och därjämte

givit sin anslutning till grundtanken i Kung]. Maj:ts förslag,

nämligen att möjliggöra ett ingripande mot de brottsliga förfarandena

på ett tidigare stadium än nu kan ske. Även justitierådet von

Seth har ansett, att de företeelser förslaget avser att träffa äro av den

beskaffenhet, att ett ingripande mot desamma i lagstiftningsväg vore

synnerligen påkallat. Särskilt det öppna trots mot gällande bestämmelser,

som tagit sig uttryck i det oförblommerade utbjudandet av apparater

för lönnbränning, vore av beskaffenhet att ej böra lämnas obeaktat av

lagstiftningen.

Lagrådet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Emellertid har såväl lagrådet som justitierådet von Seth funnit

de framlagda förslagen giva anledning till vissa erinringar.

Det har ovan antytts, att enligt Kungl. Maj:ts förslag för straffbarhet

fordras endast, att skälig anledning föreligger till antagande att

olovligt syfte förefinnes. I fråga om denna förutsättning beträffande

straffbarhet för innehav av apparater eller apparatdelar av ifrågavarande

slag har lagrådet anfört, att ett eftergivande av kravet på juridisk visshet,

vilket eljest i brottmål gällde för att den tilltalade skulle kunna

fällas, icke syntes vara försvarligt.

I fråga om straffbestämmelserna för tillverkning, saluhållande, överlåtelse

in. m., vilka enligt lagrådets mening borde gälla blott egentliga

destillationsapparater, har lagrådet däremot icke ansett sig böra uppställa

kravet på juridisk visshet. Beträffande de sistnämnda formerna

av brottsligt förfarande har lagrådet gjort, bland annat, följande anmärkning.

För att någon, som ej ämnade själv göi''a obehörigt bruk av destillationsapparat,

borde kunna fällas till ansvar för sina åtgöranden

med sådan apparat — tillverkning, salubjlidande o. s. v. — syntes det

villkor böra vara fyllt, att han, enligt vad till full visshet ådagalagts,

med dessa åtgöranden avsett, att apparaten skulle komma viss person

till hända, ehuru han hade skälig anledning antaga, att apparaten bleve

av denne använd till olovligt ändamål. Eu tillverkning för annans räkning

borde sålunda ej vara straffbar i annat fall än då den skedde på

beställning av en misstänkt individ. Ett allmänt saluhållande eller utbjudande

till salu borde ej heller falla under straff budet.

Vidare har lagrådet erinrat, att förberedelse till visst brott borde

straffas om icke lindrigare så åtminstone icke strängare än det fullbordade

brottet; och, under hänvisning till straffbestämmelserna i 22 § förordningen

den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit samt 11 §

förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat, har

lagrådet påpekat, att nämnda regel icke vore i allo iakttagen i den av

Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen av 31 § av brännvinstillverkningsförordningen.

Utskottet tillåter sig i fråga om lagrådets anmärkningar i övrigt

ävensom beträffande vad justitierådet von Seth mot förslaget invänt

hänvisa till bilaga A vid detta betänkande.

Sedan i anledning av lagrådets omförmälda yttrande kontrollstyrelsen

med skrivelse den 30 april 1919 till chefen för finansdeparte
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49. 5

mentet överlämnat ett reviderat utkast till författningstext, har skrivelsen

jämte bilaga i avskrifter från linansdepartementet överlämnats till bevillningsutskottet.

Skrivelsen jämte författningsförslagen åtfölja detta betänkande

under beteckning Bilaga C.

Kontrollstyrelsen bär i nämnda skrivelse beträffande lagrådets anmärkning,

att straffbarhet för innehav borde förutsätta juridisk visshet

om det olovliga syftet, anfört, att, då styrelsen hölle före att lagstiftningens

effektivitet icke skulle i väsentlig mån minskas, om man gåve

stadgandet den avfattningen att olovligt syfte uppenbarligen skulle vara

för handen för att straffbarhet skulle inträda, så hade styrelsen icke

något att erinra mot den föreslagna jämkningen i avfattningen, vilken

också iakttagits i det av kontrollstyrelsen med den ifrågavarande skrivelsen

överlämnade reviderade förslaget.

Vidkommande åter vad lagrådet enligt vad ovan sagts anfört om

villkoren för att tillverkare, försäljare in. fl. skulle kunna fällas, nämligen

att straffbarhet borde förutsätta, att den tilltalade avsett att apparaten

skulle komma viss person till hända, ehuru han hade skälig anledningantaga,

att apparaten bleve av denne använd till olovligt ändamål, har

kontrollstyrelsen anfört, att med eu sådan begränsning ifrågavarande

bestämmelser skulle enligt styrelsens mening förlora så gott som allt

värde. Ett huvudsyfte med den föreslagna lagstiftningen hade just varit

att förhindra det samhällsskadliga salubjudandet av destillationsapparater

från vissa fabrikanters sida, vilka i stor skala tillverkat dylika

apparater och uppenbarligen haft för avsikt att sälja, icke »en eller

annan» utan tusentals apparater till lönnbrännare. Dessa fabrikanters

brottsliga uppsåt kunde, har kontrollstyrelsen förklarat, med full juridisk

visshet bevisas genom deras till tidningarna insända annonser eller av

dem kringsända prospekt, och enligt kontrollstyrelsens tanke förelåge

fullgiltig anledning att kriminalisera ett tillverkande eller saluhållande

av destillationsapparater, som vore förenat med påvisbar avsikt hos tillverkaren

eller saluhållaren, att apparaterna skulle komma till brottslig

användning, alltså oberoende därav, att »fabrikanten och eventuella

köpare ännu icke trätt i någon som helst beröring med varandra».

Kriminaliserades icke trafiken med destillationsapparater redan på detta

stadium, skulle exempelvis en tillverkare en gros kunna helt undandraga

sig varje ansvar genom att endast överlåta apparater till återförsäljare,

vilka ej själva tänkte begagna sig av dem. Det oblyga och i högsta

måtto förargelseväckande salubjudandet av destillationsapparater skulle

s. 6 Kontrollera mot PDF

Kommersko 1- legium.

Utikottets

yttrande.

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

obehindrat kunna fortgå, och lagstiftningens maktlöshet skulle endast

ytterligare undergräva lagens auktoritet.

I nu ifrågavarande hänseende har kontrollstyrelsen följaktligen

icke kunnat biträda lagrådets uppfattning.

Vad lagrådet i övrigt anmärkt har i huvudsak beaktats i de reviderade

författningsförslagen.

Kommerskollegium har i sitt utlåtande förklarat sig finna det

remitterade förslaget i huvudsak tillgodose de erinringar, som kollegium

framställt i sitt förra utlåtande i ämnet.

Kollegium har emellertid uttalat önskvärdheten av vissa ändringar

i de föreslagna bestämmelserna. Så har kollegium beträffande straffbarhet

för överlåtelse av ifrågavarande apparater eller delar därav anfört,

att härför borde enligt kollega mening det antingen vara uppenbart,

att den tilltalade själv haft för avsikt att låta apparaten eller apparatdelen

genom överlåtelsen komma till olovligt användande, eller ock

kunna ledas i bevis, att han vid överlåtelsen ägt vetskap om att appaten

eller apparatdelen skulle komma att användas för olovligt ändamål.

Kollegium har vidare ifrågasatt, huruvida icke såväl vid tillverkning

och saluhållande som i fråga om innehav av apparat eller apparatdel

det minst borde kunna fordras, att den olovliga avsikten kunde

anses uppenbar för att straff skulle kunna ådömas.

Ehuru den olagliga tillverkningen av brännvin uppkommit under

kristiden och renatureringen av denaturerad sprit blivit mer allmänt

gängse under samma tid och ehuru bäggedera väsentligen föranletts

av den rådande bristen på spritdrycker, måste det dock befaras, att de

icke komma att upphöra i och med att tillgången på dylika drycker

för förtäringsändamål blir något rikligare. Den lätthet, med vilken

spritdrycker kunna framställas eller denatureringsmedlet kan frånskiljas

denaturerad sprit, kommer otvivelaktigt att jämväl framdeles, då på

grund av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker

betydande inskränkningar i rusdrycksförsäljningen alltjämt bliva

rådande, fresta många till att antingen för egen del framställa eller,

vad som från samhällets synpunkt är långt farligare, för försäljning

tillverka samt saluhålla spritdrycker, varigenom tillfälle till inköp beredes

även sådana personer, vilka enligt nyssnämnda förordning avstängts

från inköp av spritdrycker.

Utskottet har därför funnit syftet med den föreliggande propo
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49. 7

spioneri synnerligen beaktansvärt och anser för sin del, att åtgärder

böra vidtagas i syfte att undertrycka de rådande missbrnken.

Likaså synes det utskottet vara riktigt, att man i främsta rummet

söker förhindra tillverkningen och försäljningen av för brännvinstillverkning

eller renaturering särskilt avpassade apparater. Enligt vad

som inhämtas såväl av det i propositionen åberopade statsrådsprotokollet

som ock av handlingar, som blivit företedda för utskottet, utbjuda flera

personer genom eu omfattande reklamverksamhet dylika apparater över

hela Sverige i det uppenbara syftet att framkalla olagliga handlingar,

något som framgår därav att noggranna anvisningar beträffanda bruket

av apparaterna för nyssberörda ändamål åtfölja prospekten. Ett ingripande

mot eu dylik uppenbart samhällsskadlig verksamhet synes

vara en bjudande nödvändighet, även om man icke med detta ingripande

skulle lyckas fullständigt råda hot på missförhållandena.

Aven det olovliga innehavet av destillationsapparater måste otvivelaktigt

av lagstiftningen beaktas. Säkerligen har ett avsevärt antal

apparater hunnit försäljas till enskilda personer för användning i lagstridigt

syfte. Möjliggjordes icke ett ingripande jämväl mot innehavet,

skulle de redan försålda apparaterna fortfarande kunna utan påföljd användas

för lagstridigt ändamål, ända till dess att polismyndigheten i

enstaka fall tilläventyrs lyckades överraska innehavaren, under det han

vore sysselsatt med brännvinstillverkning eller renaturering. Åven om

ingripandet mot innehav av destillationsapparater erbjuder långt större

svårigheter än mot det yrkesmässiga tillverkandet och försäljandet, synes

således en lagstiftning även mot det förra vara nödvändig.

De anmärkningar, som lagrådet framställt mot de av Kungl. Maj:t

framlagda författningsförslagen, har utskottet funnit i stort sett befogade.

Desamma hava, på sätt ovan är omnämnt, till övervägande del beaktats

i kontrollstyrelsens senaste förslag. För den avvikelse från lagrådets

mening i eu väsentlig punkt, som kontrollstyrelsen, enligt vad ovan är

omnämnt, vidhåller, hava, såvitt utskottet kunnat finna, tillräckliga skäl

förebragts. Åven de av kommerskollegium uttalade önskemålen synas

hava vunnit skäligt beaktande i det reviderade förslaget. Till detsamma

kan utskottet således i allt väsentligt förorda bifall.

Endast i följande hänseenden har utskottet ansett sig böra ifrågasätta

en ändring.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Den avfattning, som givits åt brottsbeskrivningen i 31 § 2 mom.,

synes giva rum för den tolkningen, att innehavare av där omförmält

redskap skulle kunna straffas, även om han icke själv avsett, att redskapet

skulle komma till olovlig användning. Stadgandet torde därför

böra förtydligas på sådant sätt, att därav framgår, att för innehavarens

straffbarhet förutsättes, att redskapet varit av honom avsett att nyttjas

för uppgivna olovliga ändamål.

För nämnda olovliga innehav uppställas i fortsättningen av samma

moment enligt kontrollstyrelsens förslag två olika straffskalor, allt efter som

redskapet varit avsett att nyttjas för lönnbränning eller ock för renaturering

av denaturerat brännvin eller dylikt. I förra fallet sträcker sig

straffskalan ända upp till 2,000 kronors böter eller fängelse i sex

månader — samma straffmaximum som för fullbordad lönnbränning

enligt 30 § i tillverkningsförordningen; i senare fallet stannar straffet

vid ett maximum av 500 kronors böter, uppenbarligen på grund därav

att enligt 22 § i förordningen angående handel med skattefri sprit och

11 § i förordningen angående vissa alkoholhaltiga preparat straffet för

det fullbordade brottet — denatureringsmedlets avskiljande etc. — när

avsikt att försälja preparatet ej föreligger och omständigheterna icke äro

försvårande, utgör högst 500 kronors böter. Då emellertid straffet för

denatureringsmedlets borttagande vid synnerligen försvårande omständigheter

kan stiga ända till ett års fängelse och nämnda brott alltså ej

kan betecknas såsom mindre grovt än lönnbränning, synes det icke vara

fullt konsekvent att i förevarande författning införa en så väsentligt

lägre straffskala för innehav av redskap för renaturering än för innehav

av redskap för lönnbränning. Då härtill kommer svårigheten i vissa

fall att avgöra, huruvida syftet med apparaten varit det ena eller det

andra, synas praktiska skäl tala för att för båda fallen uppställa en

gemensam straffskala, vilken då synes kunna sättas till böter, högst

1,000 kronor.

Vissa till den föreliggande propositionen hörande handlingar äro

i avtryck fogade vid betänkandet såsom Bilaga D.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande att de med Kungl.

Maj:ts förevarande proposition nr 131, framlagda författningsförslagen

icke kunnat oförändrade bifallas,

måtte antaga utskottets här nedan införda

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11

oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordna^, dels att till 30 § i förordningen den 11

oktober 1907 angående tillverkning av brännvin skall läggas ett nytt,

med 3 betecknat moment av nedan angivet innehåll, dels ock att 31

och 35 §§ samt 39 § 1 mom. i samma förordning skola erhålla följande

ändrade lydelse:

30 §.

3. Då lönnbränning skett, vare det vid förbrytelsen nyttjade

redskap, det vid beslagstillfället å stället befintliga brännvin och de kärl,

vari det förvaras, förbrutna.

31 §.

1. Den, som tillverkar, saluhåller

eller eljest till försäljning utbjuder

eller överlåter för beredande

av brännvin ägnad apparat eller

del av dylik apparat under sådana

omständigheter, att skälig anledning

föreligger till antagande, att apparaten

eller apparatdelen är avsedd

att användas för att i olovligt syfte

framställa eller destillera brännvin

eller från denaturerat brännvin borttaga

denatureringsmedlet eller göra

annan till dryck ej ämnad alkoholhaltig

vara användbar därtill, straffes

med böter från och med 100

till och med 2,000 kronor, och vare

Bihang till riksdagens protokoll 1919.

31 §.

1. Den, som tillverkar, till försäljning

utbjuder eller eljest saluhåller

för beredande av brännvin

ägnad apparat eller del av dylik

apparat med uppenbart syfte, att

apparaten eller apparatdelen skall

komma att nyttjas vid lönnbränning

eller för att obehörigen från denaturerat

brännvin borttaga denatureringsmedlet

eller göra annan till

dryck ej ämnad alkoholhaltig vara

användbar därtill, så ock den, vilken

överlåter dylik apparat eller apparatdel,

ehuru han har skälig anledning

antaga, att densamma skall kommu

att nyttjas för ändamål, som nu sagts,

7 samt. 45 höft. (Nr 49.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Kungl. Maj:ts förslag.

apparaten eller apparatdelen förbruten.

Vid upprepad förbrytelse eller

om omständigheterna eljest äro försvårande,

må dömas till högst 10,000

kronors böter eller till fängelse i

högst sex månader. Åro omständigheterna

synnerligen mildrande,

må böterna nedsättas till lägst 25

kronor.

2. Befinnes någon i andra

fall än i 1 mom. avses innehava

apparat eller apparatdel, varom där

sägs, under sådana förhållanden, att

skälig anledning föreligger till antagande,

att han innehar densamma

för olovligt brukande, vare lag som

nyss är sagt.

35 §.

Till redskap, som enligt 30 §

3 mom. eller 32 § 1 mom. är förbrutet,

räknas varje i bränneri för

kokning, mäskberedning, jäsning

eller bränning inrättat redskap, sprithållare

ävensom ångmaskin med tillbehör.

39 §.

1. Brännvinstillverkare ansvarar

för förbrytelse mot denna förordning,

som med hans vetskap

begås av hans hustru, barn, husfolk

eller i hans arbete antagen person,

såsom vore förbrytelsen av

honom själv begången. Begagnar

Utskottets förslag.

straffes med böter från och med 100

till och med 2,000 kronor, och vare

apparaten eller apparatdelen förbruten.

Vid upprepad förbrytelse

eller om omständigheterna eljest äro

försvårande, må dömas till högst

10.000 kronors böter eller till fängelse

i högst sex månader. Åro

omständigheterna synnerligen mildrande,

må böterna nedsättas till

lägst 25 kronor.

2. Befinnes någon i andra fall

än i 1 mom. avses innehava redskap,

som uppenbarligen är av honom

avsett att nyttjas för ändamål, som

där sägs, straffes med böter, högst

1.000 kronor, och vare redskapet förbrutet.

35 §.

Till redskap, som enligt 30 §

3 mom., 31 § 2 mom. eller 32 §

1 mom. är för brutet, räknas varje i

bränneri för kokning, mäskberedning,

jäsning eller bränning inrättat

redskap, sprithållare ävensom ångmaskin

med tillbehör.

39 §.

1. Brännvinstillverkare så och

den, som tillverkar eller saluhaller i

31 § 1 mom. avsedd apparat eller

apparatdel, ansvarar för förbrytelse

mot denna förordning, som med

hans vetskap begås av hans hustru,

barn, husfolk eller i hans arbete

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Kung!. Maj.ts förslag,

tillverkaren ombud vid brännerirörelsens

utövande, ansvare dock ombudet

jämte tillverkaren och lika

med denne för sådan förbrytelse.

Denna förordning träder i kraft

den 1 maj 1919.

Utskottets förslag.

antagen person, såsom vore förbrytelsen

av honom själv begången.

Begagnar brännvinstillverkare ombud

vid brännerirörclsens utövande,

ansvare dock ombudet jämte tillverkaren

och lika med denne för

sådan förbrytelse.

Denna förordning träder i kraft

dagen efter den, då förordningen,

enligt därå meddelad uppgift, utkommit

f rån trycket i Svensk författningssamling.

samt

F ö r sl a g

till

förordning om ändrad lydelse av 25 § i förordningen den 1 juli 1918

angående handel med skattefri sprit.

Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående

handel med skattefri sprit skall erhålla följande ändrade lydelse:

25 §.

1 mom. I fall, som i 21, 22 och 23 §§ förmälas, så ock då någon,

varom i 20 och 24 §§ sägs, på otillåtet sätt begagnat eller avhänt

sig sprit, skola, där ej synnerligen mildrande omständigheter föreligga,

de förråd av skattefri sprit, som anträffats hos den brottslige eller

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Kungl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

eljest uppenbarligen äro avsedda för olovlig användning, jämte kärl

och annat emballage, vari spriten förvaras, vara underkastade beslag

och dömas förbrutna. Lag samma vare i fråga om redskap, som begagnats

i det fall, varom sägs i 22 § första stycket.

3 mom. Fälles någon till ansvar för förbrytelse, som i 1 mom.

avses, skall han tillika dömas skyldig att för den sprit, varmed han

förfarit olovligt, utgiva tillverkningsskatt enligt gällande bestämmelser

om beskattning av brännvin.

3 mom. Rörande ansvar för tillverkning,

saluhållande eller annat utbjudande

till försäljning, överlåtelse

eller innehav i vissa fall av apparater,

avsedda att användas för att

i olovligt syfte från denaturerad sprit

borttaga denatur er ing smedlet eller göra

annan till dryck ej ämnad alkoholhaltig

vara användbar därtill, stadgas

i 31 § i förordningen den 11 oktober

1907 angående tillverkning av

brännvin.

Denna förordning träder i kraft Denna förordning träder i kraft

den 1 maj 1919. dagen efter den, då förordningen,

enligt därå meddelad uppgift, utkommit

från trycket i Svensk förfa

ttn ingssamli ng.

Stockholm den 23 maj 1919.

På bevillningsutskottets vägnar:

G. W. KÄLLMAN.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskott tis betänkande Nr 4U.

i:t

Reservation

av herrar K. A. Nilson och Rosén, vilka, med instämmande i

gt i utskottets hemställan, ansett,

att 31 § 2 mom. brännvinstillverkningsförordningen

i utskottets förslag bort hava följande lydelse:

Befinnes någon i andra fall än i 1 mom. avses

innehava redskap, som uppenbarligen är avsett att

nyttjas för ändamål, som där sägs, straffas med böter,

högst 1,000 kronor, och vare redskapet förbrutet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Bilaga A.

Utdrag'' av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd onsdagen

den 2 april 1919.

Närvarande:

Justitieråden Gullstränd,

von Seth,

Wedberg,

Regeringsrådet Planting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över hnansärenden,

hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 mars 1919, hade Kungl. Maj-.t

förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över de vid Kungl. Maj:ts proposition

till riksdagen den 25 nästförutgångna februari, nr 131, fogade förslag till

förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11 oktober

1907 angående tillverkning av brännvin och förslag till förordning om ändrad

lydelse av 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av tillförordnade byråchefen Karl Samuel Levinson.

Förslagen gåvo anledning till följande yttranden av lagrådets särskilda ledamöter:
-

Justitierådet von Seth:

Det måste erkännas, att de företeelser förslaget avser att träffa äro av den

beskaffenhet, att ett ingripande mot desamma i lagstiftningsväg är synnerligen påkallat.

Särskilt det öppna trots mot gällande bestämmelser, som tagit sig uttryck

i det oförblommerade utbjudandet av apparater för lönnbränning, är av beskaffenhet,

att detsamma ej bör lämnas obeaktat av lagstiftningen.

Det må emellertid genast från början erinras att, i den mån dylikt utbjudande

sker genom tryckt skrift, detsamma i regel ej kan nås annat än genom en

ändring i tryckfrihetsförordningen. Endast i den mån utbjudandet tagit sådan form,

att § 3 7:o av nämnda förordning kan vinna tillämpning, ställer sig saken annorlunda.

Det är emellertid härvid att märka, att enligt 9 § 2 mom. i förordningen

den 11 oktober 1907 brännvinsrening genom destillering annorledes än å bränneriställe

må verkställas såsom annan hantering, enligt vad i gällande författningar

stadgas. För såvitt sådan destillering sker för eget behov, står alltså en var fritt

s. 15 Kontrollera mot PDF

Hetrillniiu/siitskottrts betänkande Nr 49. 15

att vidtaga dylik åtgärd. Ett naket utbjudande av destilleringsapparater genom

flackt .skrift kan .således i varje fall icke träffas av nämnda bestämmelse i tryckfrihetsförordningen.

Den nu framhållna omöjligheten att enbart genom ändringar i brännvinstillverkningsförordningen

helt träffa det förfärande man avser att komma till livs

synes emellertid ej böra utgöra hinder för att genom dylika ändringar söka så långt

sig göra låter hejda de uppkomna missförhållandena.

Betänkligare är emellertid, att även bortsett från den svaghet, som ligger

uti ovanberörda förhållande, stora svårigheter möta att göra en lagstiftning på

området fullt effektiv. Den enda väg, på vilken man härvid kan inslå, är på sätt

av den förebragta utredningen uppenbarligen framgår, den på vilken förslaget inlåtit

sig. Men, såsom departementschefen framhållit, kan man icke härigenom nå

annat förfarande eller innehav än sådant, som hänför sig till särskilt för ändamålet

förfärdigade apparater och apparatdelar. Oaktat den ofullkomlighet, som sålunda

måste vidlåda ett försök att lagstifta i ämnet, synes emellertid förslaget ej böra

helt avstyrkas, då man ju i varje fall genom en lagstiftning i den riktning, i vilken

det går, skulle vinna utsikt att bättre än med nuvarande lagstiftning komma åt de

grövsta formerna av de uppkomna missförhållandena.

Beträffande förslagets detaljer torde vissa erinringar vara att göra.

Synnerligen anmärkningsvärt synes sålunda först och främst vara, att enligt

såväl stadgandet under 1 som det under 2 av 31 § i huvudförslaget straffbarhet

inträder, redan då skälig anledning föreligger till antagande, att apparaten eller

apparatdelen är avsedd till olovligt bruk. Det torde vara en genomgående regel

att icke straffa förberedelsehandlingar i andra fall, än då det brottsliga uppsåtet är

fulltygat. Undantag härifrån förekomma visserligen. Exempel härpå lämnar 12

kap. 18 § strafflagen andra stycket, men det är beträffande detta fall att märka,

dels att därvid är fråga om de allra grövsta formerna av förfalskningsbrott och

dels att man trots sistnämnda förhållande icke ansett sig kunna sätta straffet högre

än till maximum 100 riksdalers böter. 1 överensstämmelse med den grundsats,

som sålunda i allmänhet gjort sig gällande på andra områden av straffrätten, synes

i förevarande fåll straff bär heten böra göras beroende av att det är uppenbart, att

brottslig avsikt föreligger.

Det förfarande, som åsyftas under 1 av 31 §, är av den art, att straffet

därför givetvis måste bestämmas ganska strängt, på samma gång som nämnda förfarande

ju intager en i viss mån fristående ställning till den enskilda fullbordade

förseelsen. Om därför i fråga om detta förfarande de föreslagna straffsatserna

kunna låta försvara sig, gäller detta däremot icke om förslagets bestämmelse, att

samma straffsatser skola tillämpas i fall av sådant innehav, som avses under 2.

Här är det fråga om en ren förberedelse till en annan förseelse. Straffet bör då

ej heller överskrida straffet för den fullbordade förseelsen. Detta skulle emellertid

vid upprepad förseelse kunna bliva fallet, redan om den fullbordade förseelsen är

lönnbränning; och för obehörig åtgärd med denaturerad sprit, varigenom denatureringsmedlet

avskiljes eller denatureringen försvagas, är enligt 22 § i förordningen

den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit straffet, om åtgärden företagits

i avsikt att försälja spriten, böter från och med 50 till och med 1,000 kronor och

i andra fall böter, högst 500 kronor, dock att, om förfarandet bedrives i större

omfattning eller yrkesmässigt eller omständigheterna eljest äro synnerligen för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ig Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

svårande, straffet må höjas till fängelse i högst ett år. Motsvarande straff stadgas

i 11 § 1 mom. av förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat.

Det torde alltså redan av hänsyn till nu berörda förhållanden icke kunna undgås

att för det fall, som avses under 2, stadga särskilda straff icke obetydligt lindrigare

än dem, som föreslagits för det under 1 av samma paragraf avsedda

förfarandet, En sådan åtskillnad synes även betingad av de båda förseelsernas

olika svårhet.

I 31 § under 2 synes vidare böra uttryckligen utsägas, att det olovliga brukande,

varom där talas, är sådant, som avses under 1.

Stadgandet i 39 § är, redan med den räckvidd det har enligt gällande rätt,

ganska betänkligt, särskilt i vad det gör brännvinstillverkare ansvarig för förseelse

mot förordningen, som med hans vetskap begås av i hans arbete antagen person.

Det är att märka, att efter ordalagen straffbarhet för bränneriägaren inträder,

oavsett under vilka omständigheter den anställdes förseelse begås. Den oegentlighet.

av vilken stadgandet sålunda lider, blir ännu mer framträdande, om, såsom

förslaget innebär, redan innehavet av apparat eller apparatdel, som avses i 31 §.

under visst förhållande blir straffbart. Även om en bränneriägare får vetskap om

att hos honom anställd arbetare i sitt hem innehar en destilleringsapparat i olovlig

avsikt, kan han ju icke göra något för att omedelbart beröva arbetaren densamma.

Endast i den män apparaten förvaras å plats, över vilken bränneriägaren har

förfoganderätt, är ett ingripande från hans sida rättsligen möjligt, men detta

får, väl att märka, ej sträckas längre än till apparatens avlägsnande från

området.

Justitieråden (Mlstrand och Wedberg samt regeringsrådet Planting-Gyllen
brlga:
De

lagöverträdelser, vilka förslagen avse att bekämpa, hava väsentligen

sitt upphov i de under kristiden rådande inskränkningarna i handeln med spritdrycker.

Så som de ifrågavarande missbruken nu gripit omkring sig och med de

höga pris på spritdrycker, vilka även för framtiden torde vara att räkna med.

lärer man dock knappast kunna förvänta, att en ökad tilldelning av dylika drycker

skall komma missbruken att försvinna. Ett försök att med skärpt straffhot. verka

för deras undertryckande synes därför icke böra avstyrkas, och det torde låta väl

försvara sig att, såsom föredragande departementschefen funnit ensidigt, möjliggöra

ett ingripande mot ifrågavarande brottsliga förfaranden redan på ett tidigare stadium

än nu kan ske. Det sätt, varpå man i de framlagda förslagen gått till väga, synes

emellertid giva anledning till vissa erinringar.

I det föreslagna 2 mom. av 31 § brännvinstillverkningsförordningen behandlas

det fall, att någon innehar viss redskap i syfte att använda densamma vid

brottsligt förfarande. Då fråga alltså är om förberedelse till brott, är det, bland

annat för straffutmätningen, av synnerlig vikt att klargöra vilka förbrytelser här

avses. 1 förslaget säges helt allmänt, att redskapen innehaves för olovligt brukande.

Departementschefen anmärker, att det uppenbarligen ej låter sig gorå att

i lagtexten i detalj angiva de fall, där innehavet bör vara tillåtet. Detta må vara

riktigt, men för visso bör av lagtexten framgå vad slags olovligt brukande man

åsyftar. Och det torde vara tydligt, att allenast sådan användning bör komma i

betraktande, som går ut på lönnbränning eller vad därmed må kunna anses likställt.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets betänkande Nr it)

En närmare beskrivning på olika arter av sådan användning återfinnes i

1 mom. av 31 §. Naturligtvis bör en sådan beskrivning ansluta sig till vad gällande

författningar innehålla om hithörande förbrytelser, något som dock vid förslagens

uppgörande ej fullt beaktats.

Främst upptages användning för att i olovligt syfte framställa eller destillera

brännvin. Vad sålunda benämnes framställning av brännvin i olovligt syfte är

uppenbarligen ej annat förfarande än som i tillverkningsförordningen kallas lönnbränning

och bestraffas i dess 30 tj. Däremot lärer någon särskild förbrytelse, som

består i att destillera brännvin i olovligt syfte, icke stå att uppleta. Vidare nämnes

i det föreslagna 1 mom. av 31 g användning för att i olovligt syfte från

denaturerat brännvin borttaga denatureringsmedlet eller göra annan till dryck ej

ämnad alkoholhaltiga vara användbar därtill. Sådant olovligt förfarande kan straffas

enligt 22 förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit, 11 tj

förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat och tilläventyrs

enligt ännu ett eller annat lagrum.

Givet är, att förberedelse till visst brott bör straffas om icke lindrigare sä

åtminstone ej strängare än det fullbordade brottet. Såsom av en jämförelse mellan

den föreslagna nya 31 g och nyss angivna gällande bestämmelser framgår, felar

förslaget mot denna regel i betänklig grad, något som delvis lärer finna sin förklaring

däri, att förslaget stadgar samma straff evad förberedelsen avser det ena

eller andra brottet.

Straff jämlikt 31 § 2 mom. skall ådömas, så snart skälig anledning föreligger

till antagande, att innehavet syftar till olovligt brukande. Juridisk visshet

härom behöver alltså ej finnas; ett lägre mått av bevisning är tillfyllest. Ett

dylikt eftergivande av vad eljest i brottmål kräves för den tilltalades fällande synes

dock ej kunna vara försvarligt. Det vill ock förefalla, som om uttrycket skälig

anledning till antagande här blivit nyttjat utan att man närmare besinnat dess

innebörd. I hithörande författningar möter flerstädes en bestämmelse, att ej någon

må tillhandagå annan med anskaffande av viss vara, där han har skälig anledning

antaga, att missbruk av varan kommer att äga rum. Denna bestämmelse om visst

subjektivt villkor för straffbarhet har tydligen tjänat till förebild, när i 1 mom. av

31 § talas om att skälig anledning förekommer till visst antagande. Vad uttrycket

i sistnämnda mom. avser kan emellertid vara föremål för tvivel. Är straffbarheten

beroende av att, enligt vad med visshet konstateras, tillverkaren, överlåtaren

o. s. v. haft skälig anledning till antagandet, eller har man velat utsäga, att den

tilltalade må fällas till straff ehuru den dömande myndigheten ej finner sig vara

fullt övertygad om förhandenvaron av visst förhållande, blott den har skälig anledning

antaga densamma ?

Nära sammanhängande med sist berörda fråga är det viktiga spörsmålet,

huruvida straffhotet bör gälla innehavet av varje slags redskap, varmed destillering

kan ske, låt vara att redskapens egentliga användning är en annan, eller blott

innehavet av apparater, vilka äro förfärdigade enkom för destillering. I den föreslagna

lagtexten talas om »för beredande av brännvin ägnad apparat». Av departementschefens

yttrande att döma skola härunder icke få inbegripas även sådana

jämförelsevis primitiva destilleringsredskap, som egentligen avsetts för helt andra

ändamål, utan allenast apparater, direkt ämnade för destillering. En till departementschefen

från kontrollstyrelsens chef överlämnad promemoria, som vid ärendets

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 45 käft. (Nr 49.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets betänkande År 49.

föredragning varit tillgänglig för lagrådet, visar åter, att den sistnämnde vill i förslagets

ordalag inlägga den vidsträcktare betydelsen. Då emellertid utbytet av

det eljest i tillverkningsförordningen begagnade ordet redskap mot nu ifrågavarande

beteckning ju icke får antagas hava skett utan sitt särskilda syfte, synes denna

beteckning ej kunna förstås annorlunda än i överensstämmelse med departementschefens

yttrande.

Så framt straffhotet mot obehörigt innehav skall vinna någon avsevärd

betydelse, torde dock, såsom i yttranden från Sveriges kemiska industrikontor närmare

utvecklas, vara nödvändigt, att därunder inbegripes allt slags för destillering användbar

redskap. Departementschefen har uttalat den åsikt, att det icke gärna

låter sig göra att förekomma obehörig användning av sådana jämförelsevis primitiva

redskap, som egentligen avsetts för helt andra syften än destillering. Om likväl

innehavet göres straffbart icke redan när skälig anledning till antagande av olovligt

syfte föreligger, utan blott när sådant syfte uppenbarligen är för handen, lärer intet

kunna med fog invändas mot ett sådant vidgande av straffbarhetsområdet, som

departementschefen avvisat.

Annorlunda torde emellertid förhålla sig med avseende å de förfaranden, om

vilka handlas i 1 mom. av 31 §, Att straffbelägga försäljning av — för att nyttja

ett i ärendet anfört exempel på primitiva destilleringsredskap — en fotogenkanna

och ett par lampglas måste anses uteslutet, säljaren må hava haft än så grundad

anledning att befara missbruk. Det synes knappast heller möjligt att i förevarande

hänseende likställa apparatdel med apparat, då, såsom industrikontoret anmärkt,

varje metall- eller glasrör kan anses som en sådan del. Om alltså bestämmelserna

i 1 mom. böra gälla blott egentliga destillationsapparater, torde man å andra sidan

vara försvarad att icke hos tillverkaren o. s. v. fordra vetskap om att den, för

vilken apparaten är ämnad, kommer att använda densamma för olovligt bruk, det

må vara nog att han har skälig anledning till sådant antagande.

Den föreslagna lydelsen av 1 mom. utmärker ej med erforderlig klarhet,

vari den brottsliga verksamheten består. Det tvetydiga sätt, varpå uttrycket skälig

anledning till antagande blivit i lagrummet nyttjat, har redan påvisats. Lagtexten

synes medgiva en sådan, måhända även avsedd tolkning, att straff skall

ådömas exempelvis en fabrikant, vilken i stor skala tillverkat destillationsapparater

och därför skäligen kan antagas hava för avsikt att sälja en eller annan till någon,

som kommer att nyttja apparaten till lönnbränning eller dylikt — och detta ehuru

fabrikanten och eventuella köpare ännu icke trätt i någon som helst beröring med

varandra. Uppenbarligen vore dock detta att gå alltför långt i strävan att genom

straffmedel undertrycka det ifrågavarande onda. För att någon, som ej ämnar

själv göra obehörigt bruk av destillationsapparat, må kunna fällas till ansvar för

sina åtgöranden med sådan apparat — tillverkning, salubjudande o. s. v. — synes

det villkor böra vara fyllt, att han, enligt vad till full visshet ådagalagts, med

dessa åtgöranden avsett, att apparaten skulle komma viss person till hända, ehuru

lian hade skälig anledning antaga, att apparaten bleve av denne använd till olovligt

ändamål. En tillverkning för annans räkning bör sålunda ej vara straffbar i annat

fäll än då den sker på beställning av en misstänkt individ. Ett allmänt saluhållande

eller utbjudande till salu bör ej heller falla under straffbudet, frånsett att

ett utbjudande i den form, som skett genom de i ärendet omförmälda tidnings
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Beoitlninysutskottets betänkande Nr 49. 19

annonserna, redan på den grund att fråga är om ansvarighet för tryckt skrifts

innehåll icke kan straffbeläggas i allmän lag.

Särskilt må erinras att, med förslagets avfattning, tvekan ofta lärer kunna

uppstå angående rätta tillämpningen av bestämmelsen om förbrytande av apparat

eller apparatdel. Skall ett helt lager av destillationsapparater kunna dömas förbrutet

såsom tillverkat, saluhållet eller till försäljning utbjudet i strid mot de föreslagna

stagandena?

Vad angår straffet för sådant förfarande, som avses i 1 mom., synes det

rimligt att, åtminstone där förfarandet bedrives i större omfattning eller yrkesmässigt

eller eljest under försvårande omständigheter, straffet må kunna utmätas

högre än för det olovliga innehavet. Att, såsom förslagets godtagande skulle medföra,

straffet blir lindrigare för den, som, ehuru missbruk kan befaras, säljer

någon till dryck ej hänförlig alkoholhaltig vätska (84 § rusdrycksförordningen o. s. v.)

än för den, som avyttrar apparat, varmed vätskan kan göras användbar till dryck,

må ju ock hava skäl för sig.

I enlighet med det nu sagda torde de nya straffbuden böra gälla dels det

fall, att någon innehar redskap, som uppenbarligen är avsedd att av honom nyttjas

vid lönnbränning eller för att obehörigen borttaga denatureringsmedlet från denaturerat

brännvin eller göra annan till dryck ej ämnad alkoholhaltig vara användbar

därtill, och dels det fall, att någon åt annan tillverkar, salubj lider eller överlåter

destillations- eller annan för beredande av brännvin ägnad apparat, ehuru han har

skälig anledning antaga, att apparaten kommer att av denne nyttjas för sådant

ändamål, som nyss är sagt.

Utan tvivel skulle det erbjuda vissa fördelar, om de nu i ett flertal författningar

spridda bestämmelserna om olovlig befattning med alkoholhaltiga varor

kunde sammanföras, därvid även åtskilliga efter vad det vill synas ej tillräckligt

motiverade avvikelser dem emellan, i fråga om straffskalor, brottskonkurrens, bötesfördelning

m. m. måhända kunde avlägsnas. Då emellertid denna fråga ej nu är

uppe, är det kanske ej fullt lämpligt att i eu av författningarna, tillverkningsförordningen,

giva i visst avseende regler, som gripa in även på andras områden.

Det synes naturligt, att straffbestämmelserna angående förberedelse till visst brott

upptagas i samband med stadgandena om det fullbordade brottet. I varje fall

framstår det såsom tämligen godtyckligt att. på sätt nu föreslås, fullständiga blott

eu av tillverkningsförordningens sidoförfattningar, förordningen om handel med

skattefri sprit. Anmärkas må ock, hurusom varje anledning lärer saknas att i

sistnämnda förordning hänvisa till vad 31 § tillverkningsförordningen innehåller om

apparater, avsedda icke till borttagande av denatureringsmedlet från denaturerad

sprit utan att göra annan till dryck ej ämnad alkoholhaltig vara användbar därtill.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad justitierådet von Seth anmärkt

beträffande 39 § tillverkningsförordningen, lärer denna paragraf kunna leda till

obilliga resultat i fråga om sådant innehav, som avses i det föreslagna 2 mom. av

31 §. A andra sidan synes det icke vara ur vägen om den till grund för 39 §

liggande bestraffningsprincipen gjordes tillämplig beträffande ej blott brännvinstillverkare

utan även sådan tillverkare, försäljare o. s. v. av apparater, varom förmäles

i 1 mom. av den nya 31 §.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Bilaga B.

Stockholm den 22 april 1919.

Till riksdagens bevillningsutskott.

Enligt nådig remiss den 15 mars 1919 har Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium

att avgiva och till riksdagens bevillningsutskott överlämna utlåtande i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 131 angående viss ändrad lydelse av 30,

31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av

brännvin m. m. Bevillningsutskottet hade uttalat, att utskottet ansett det vara av

värde att erfara, huruvida kommerskollegium funne de av kollegium mot ett tidigare

förslag i ämnet gjorda anmärkningarna tillgodosedda genom det i Kungl. Maj ds

proposition innefattade förslaget.

Med överlämnande av remissakten får kollegium anföra följande.

Kollegium finner det remitterade förslaget i huvudsak tillgodose de erinrin

gar, som kollegium framställde i sitt utlåtande den 5 februari 1919 i fråga om industriens

och den tekniskt-vetenskapliga forskningens tillgång till destillationsapparater

och delar därtill.

Kollegium har emellertid ansett följande synpunkter förtjäna att framhållas.

Jämväl de nu ifrågasatta bestämmelserna torde lämna utrymme för trakasserier av

den lojala handeln med och tillverkningen av föremål, vilka kunna vara ägnade för

beredande av brännvin. I § 31 föreslås straff för den som »tillverkar, saluhåller

eller eljest till försäljning utbjuder eller överlåter — — — under sådana omständigheter

att skälig anledning föreligger till antagande, att apparaten eller apparatdelen

är avsedd att användas för att i olovligt syfte framställa eller destillera

brännvin etc.».

Till en början torde böra konstateras, att det föreligger en bestämd skillnad

mellan å ena sidan att tillverka, saluhålla eller eljes till försäljning utbjuda och å

andra sidan att överlåta. I senare fallet är det fråga om tvenne personer, av vilka

överlåtaren oftast torde sväva i ovisshet om förvärvarens avsikt att använda den

förvärvade apparaten eller apparatdelen. I förra fallet återigen, enligt vilket överlåtelse

ej kommit till stånd, rör det sig allenast om en ensidig viljeyttring hos tillverkaren,

respektive saluhållaren etc.

Denna åtskillnad har, enligt vad kollegium kunnat finna, icke kommit till

uttryck i det remitterade författningsförslaget. I fråga om överlåtelse av apparat

eller apparatdel synes överlåtaren, även om han varit i god tro beträffande förvärvarens

avsikt att använda det förvärvade föremålet, kunna, enligt det föreslagna

stadgandet fällas till ansvar, blott domstolen för sin del finner överlåtelsen hava

opaginerad Kontrollera mot PDF

LM

Bevillningsutskottetx betänkande Sr 41).

skeft under sådana omständigheter, att skälig anledning föreligger till antagande

om brottslig avsikt hos förvärvaren. Ett stadgande av sådant innehåll är givetvis

ägnat att bringa överlåtaren i ett synnerligen vanskligt läge.

j\ven om — något som icke framgår av stadgandets ordalydelse — meningen

vant, att överlåtaren skolat fällas till ansvar allenast, om lian haft skälig anledningtill

antagande om förefintligheten av eu brottslig avsikt hos förvärvaren, så måste

framhållas, att även ett stadgande av sådant innehåll skulle försätta åtskilliga

handlande och andra försäljare i ett synnerligen svårt läge. Det torde nämligen

icke rimligen kunna begäras, att en överlåtare av något av alla de föremål eller

delar därtill, som kunna »vara ägnade» till brännvinsbränning och renaturering —

lampglas, gummislangar, glasrör etc. — skola för var gång överlåtelse sker taga

under omprövning, huruvida omständigheterna äro sådana, att skälig anledning förefinnes

till antagande om den brottsliga avsikten hos förvärvaren. Ett strängt tilllämpande

av ett sådant stadgande och dess konsekvenser lär icke lämna mycken

plats öppen för handelsomsättning på ifrågavarande näringsområde.

För att en person skall fällas till ansvar för överlåtelse av nu ifrågavarande

apparater eller delar därtill, bör enligt kollegii mening det antingen vara uppenbart,

att han själv haft för avsikt att låta apparaten eller apparatdelen genom överlåtelsen

komma till olovligt användande, eller ock kunna ledas i bevis, att han vid

överlåtelsen ägt vetskap om att apparaten eller apparatdelen skall komma att användas

för olovligt ändamål.

Beträffande den som tillverkar, saluhåller eller eljes till försäljning utbjuder

är det visserligen sant, att det här rör sig allenast om viljeyttringen hos eu person,

så att de i fråga om överlåtelse här ovan gjorda uttalandena delvis icke äga tilllämplighet.

Men kollegium kan icke underlåta betona de stora svårigheterna, för

att icke säga omöjligheten uti att ens kunna göra något antagande om eu persons

viljeyttring, då denna icke tagit sig uttryck i handling. Något stöd för antagandet

på grund av beskaffenheten av det föremål, som tillverkats eller saluhållits, torde

icke stå domstolen till buds, då, såsom kollegium framhållit i sitt tidigare utlåtande,

de nu ifrågavarande apparaterna och apparatdelarna äga synnerligen skiftande användningsändamål.

Antingen måste stadgandet bliva i det hela ineffektivt eller

också måste för dem, vilkas näring omfattar tillverkning eller saluhållande av sådana

apparater eller delar därtill, vilka äro ägnade till brännvinsbränning, rättssäkerheten

bliva ganska ringa, därest de skola kunna fällas till ansvar allenast på en skälig

anledning till antagande om att de hyst en olovlig avsikt vid tillverkningen respektive

saluhållandet och utbjudandet till försäljning. Kollegium vill ifrågasätta, huruvida

icke såväl i fråga om dessa fall som i fråga om innehav av apparat eller

apparatdel (§ 31 mom. 2) det minst bör kunna fordras, att den olovliga avsikten

skall kunna anses uppenbar för att straff skall kunna ådömas.

PER G. FRIBERG.

C. L. Wernstedt.

Axel F. Enström.

Föredragande.

J. E. Österberg.

opaginerad Kontrollera mot PDF

99

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

Bilaga C.

Till herr ordföranden i riksdagens bevillningsutskott.

Sedan lagrådet den 2 april 1919 avgivit yttrande över de vid Kungl. Maj:ts

proposition nr 131 fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35

och 39 §§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin

samt till förordning om ändrad lydelse av 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående

handel med skattefri sprit, har kontrollstyrelsen med skrivelse den 30 nästlidna

april månad till statsrådet och chefen för finansdepartementet överlämnat ett

i enlighet med av styrelsen i berörda skrivelse gjorda uttalanden reviderat utkast

till författningstext.

Avskrifter av kontrollstyrelsens ifrågavarande skrivelse jämte bilaga har jag

härmed skolat till Eder överlämna. Stockholm den 2 maj 1919.

Enligt uppdrag:

RICKARD SANDLER.

Arthur Wirström.

Till herr statsrådet och clielen för kungl. finansdepartementet.

I anledning av lagrådets yttrande den 2 april 1919 över de vid propositiouen

nr 131 fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39

§§ i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin samt till

förordning om ändrad lydelse av 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående handel

med skattefri sprit får kontrollstyrelsen vördsamt anföra följande.

När i såväl l som 2 mom. av 31 § i förstnämnda förslag talas om att någon

tillverkar, saluhåller, utbjuder eller överlåter respektive innehar så kallad destillationsapparat

»under sådana förhållanden, att skålig anledning föreligger till antagande»

av visst brottsligt syfte, innebär detta, såsom också en av lagrådets ledamöter

tolkat uttrycket beträffande båda momenten och lagrådets övriga ledamöter

uppfattat detsamma beträffande mom. 2, att det är domstolen, som skall finna skälig

anledning till sådant antagande, för att straff skall kunna ådömas. Då kontrollstyrelsen,

när den föreslog nämnda lydelse av författningstexten, ingalunda därmed

ville hava utsagt, att den tilltalade skulle fällas till straff, ehuru domstolen ej

funne sig vara fullt övertygad om hans brottsliga avsikt, och då styrelsen håller

före, att lagstiftningens effektivitet icke skulle i väsentlig mån minskas, om man i

stället givei stadgandet den avfattning, att olovligt syfte uppenbarligen skall vara

s. 23 Kontrollera mot PDF

Be.cillnin<jsutskottets betänkande År 49. 23

för handen för att straffbarhet skall inträda, så har kontrollstyrelsen, vad angår 2

inom. — det olovliga innehavet — icke något att erinra mot den av lagrådets

samtliga ledamöter i sådan riktning föreslagna jämkningen häri. .lämväl finner

kontrollstyrelsen berättigat, dels att det snävare begreppet »apparat» här utbytes

mot det vidsträcktare begreppet »redskap», dels och att straffmaximum i detta

mom. nedsättes, så att strängare straff ej kan ådömas för förberedelse till ett brott

än för själva brottet. Införandet av ordet »redskap» i 31 § 2 mom. medför, att

i 35 g bör inflyta en hänvisning jämväl till nämnda moment.

Vad angår stadgandet i 1 inom. — om olovligt tillverkande, saluhållande,

utbjudande eller överlåtande — har, såsom av det redan sagda framgår, den inom

lagrådet åberopade, i hithörande författningar flerstädes mötande bestämmelsen om

visst subjektivt villkor för straffbarhet, nämligen skälig anledning för den tilltalade

till antagande, att missbruk av viss vara kommer att äga rum, icke tjänat till förebild,

när i föreliggande moment talas om att skälig anledning förekommer till visst

antagande angående syftet med apparaten. Förslaget uppställer i 1 mom. endast

det subjektiva villkoret för den tilltalades straffbarhet, att apparaten skall vara (av

honom) avsedd att komma till användning i något av angivna olovliga syften.

Däremot talas icke om den brottsliga avsikten hos apparatens förvärvare eller om

överlåtarens föreställning om förvärvarens avsikt. Tvekan kunde därför uppstå,

huru enligt förslaget det fall borde bedömas, då någon, som tillverkat eller saluhållit

apparater, avsedda för den legitima industrin, i ett enstaka fall överlåter

dylik apparat åt person, som han inser hava för avsikt att använda densamma för

olovligt ändamål. Förslaget torde därför på denna punkt tarva förtydligande.

I nyssnämnda i förslaget upptagna subjektiva förutsättning för tillverkarens,

saluhållarens, utbjudarens eller överlåtarens straffbarhet föreslår nu lagrådet dels eu

utvidgning — den tilltalade skall straffas icke blott när han själv avsett den olovliga

användningen utan redan när han half skälig anledning befara sådan användning

— dels den begränsning, att straffbarhet skall inträda först när det visats,

att den tilltalade avsett, att apparaten skall komma viss person till hända, ehuru

han hade skälig anledning antaga, att apparaten bleve av denne använd till olovligt

ändamål.

Med en begränsning av sistnämnda slag skulle enligt kontrollstyrelsens mening

ifrågavarande bestämmelse förlora så gott som allt värde. Ett huvudsyfte med den

föreslagna lagstiftningen har just varit att förhindra det samhällsskadliga salubjudandet

av destillationsapparater från vissa fabrikanters sida, vilka i stor skala tillverkat

dylika apparater och uppenbarligen haft för avsikt att sälja, icke »en eller

annan» utan tusentals apparater till iönnbrännare. Dessa fabrikanters brottsliga

uppsåt kan med full juridisk visshet bevisas genom deras till tidningarna insända

annonser eller av dem kringsända prospekt, och enligt kontrollstyrelsens tanke föreligger

fullgiltig anledning att kriminalisera ett tillverkande eller saluhållande av

destillationsapparater, som är förenat med påvisbar avsikt hos tillverkaren eller

saluhållaren, att desamma skola komma till brottslig användning, alltså oberoende

därav, att »fabrikanten och eventuella köpare ännu icke trätt i någon som helst

beröring med varandra». Kriminaliseras icke trafiken med destillationsapparater

redan pa detta stadium, skulle exempelvis en tillverkare en gros kunna helt undandraga

sig varje ansvar genom att endast överlåta apparater till återförsäljare, vilka

ej själva tänkte begagna sig av dem. Det oblyga och i högsta måtto förargelse
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

väckande salubjudandet av destillationsapparater skulle obehindrat kunna fortgå, och

lagstiftningens maktlöshet skulle endast ytterligare undergräva lagens auktoritet.

Kontrollstyrelsen, som icke har något att erinra mot att överlåtare av destillationsapparat

bestraffas redan när han haft skälig anledning att antaga förvärvarens

olovliga syfte, anser med stöd av det sagda beträffande tillverkare, saluhållare och

utbjudare av dylika apparater, att straff bör inträda, så snart de tillverkat, saluliållit

eller utbjudit apparat i uppenbart syfte att apparaten skulle komma till användning

vid lönnbränning, olovlig renaturering o. s. v. Slutligen anser kontrollstyrelsen

lämpligt, att såväl »saluhållare» som »utbjudare» nämnas i författningstexten,

då saluhållare, som icke kan visas hava utbjudit på annat sätt än genom

tryckt skrift, uppenbarligen bör kunna straffas, så snart hans brottsliga uppsåt med

saluhållandet ådagalagts. Att här inskränka det allmännas reaktion till ett tryckfrihetsåtal

mot den för den tryckta skriften ansvarige är icke påkallat av något

hållbart skäl. Då emellertid saluhållare torde vara det vidsträcktare begreppet,

lärer ordningen dem emellan böra omkastas.

Då även enstaka, för ändamålet särskilt tillverkade apparatdelar kunna spela

samma skadliga roll som fullständiga apparater, och då fullgiltiga skäl torde föreligga

att bestraffa jämväl deras tillverkning, saluhållande etc., när det brottsliga

uppsåtet föreligger, synes någon ändring i förslaget på denna punkt ej höra göras.

Däremot delar kontrollstyrelsen lagrådets uppfattning, att försäljning av andra redskap

än för ändamålet särskilt tillverkade apparater (eller apparatdelar), t. ex. en

fotogenkanna eller ett par lampglas, icke bör bestraffas, även om det är uppenbart,

att säljaren haft grundad anledning att befara missbruk.

Då gällande bestämmelse i 39 § om tillverkares ansvar för förbrytelse,

som med hans vetskap begås av i hans arbete antagen person, uppenbarligen icke

har avseende å det fall, då exempelvis en hos tillverkaren anställd arbetare i sin

enskilda bostad, där tillverkaren ej kan ingripa, gör sig skyldig till lönnbränning,

så torde icke heller införandet av den nya bestämmelsen i 31 § 2 mom. behöva

medföra någon jämkning i stadgandets avfattning i detta hänseende. Däremot anser

kontrollstyrelsen i likhet med lagrådets flesta ledamöter, att den till grund för 39

g liggande bestraffningsprincipen bör göras tillämplig även beträffande tillverkare

och saluhållare av destillationsapparater.

I likhet med vad lagrådets flesta ledamöter synas anse, håller kontrollsty

ledsen slutligen före, att det för närvarande icke är oundgängligen nödvändigt att

i tillverkningsförordningens sidoförfattningar införa hänvisningar till de föreslagna

stadgandena i tillverkningsförordningen, varför 3 mom. i 25 g av det andra framlagda

författningsförslaget synes kunna utgå.

Ett i enlighet med ovan gjorda uttalanden reviderat utkast till författningstext

bifogas. Stockholm den 30 april 1919.

FREDRIK ZETHELIUS.

E. Thulin. Ernst P:n Pehrzonder.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

G. Söderlund.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillning sutskottets betänkande Nr 41).

25

Bilaga till kontrollstyrelsens skrivelse den SO april 1919.

Förslag till förordning om iindrad lydelse av 30, 31, 35 och 30 §§ i förordningen

den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.

Härigenom förordnas, dels att till 30 § i förordningen den 11 oktober 1907

angående tillverkning av brännvin skall läggas ett nytt, med 3 betecknat moment

av nedan angivet innehåll, dels ock att 31 och 35 §§ samt 39 § 1 inom. i samma

förordning skola erhålla följande ändrade lydelse:

30 §.

3. Då lönnbränning skett, vare det vid förbrytelsen nyttjade redskap, det

vid beslagstillfället å stället befintliga brännvin och de kärl, vari det förvaras,

förbrutna.

31 §.

1. Den, som tillverkar, till försäljning utbjuder eller eljest saluhåller för

beredande av brännvin ägnad apparat eller del av dylik apparat med uppenbart

syfte, att apparaten eller apparatdelen skall komma att nyttjas vid lönnbränning

eller för att obehörigen från denaturerat brännvin borttaga denatureringsmedlet

eller göra annan till dryck ej ämnad alkoholhaltig vara användbar därtill, så ock

den, vilken överlåter dylik apparat eller apparatdel, ehuru han har skälig anledning

antaga, att densamma skall komma att nyttjas för ändamål, som nu sagts, straffes

med böter från och med 100 till och med 2,000 kronor, och vare apparaten eller

apparatdelen förbruten. Vid upprepad förbrytelse eller om omständigheterna eljest

äro försvårande,. må dömas till högst 10,000 kronors böter eller till fängelse i högst

sex månader. Aro omständigheterna synnerligen mildrande, må böterna nedsättas

till lägst 25 kronor.

2. Befinnes någon i andra fall än i 1 mom. avses innehava redskap, som

uppenbarligen är avsett att nyttjas för ändamål, som där sägs, straffes, där redskapet

varit avsett att nyttjas vid lönnbränning, med böter från och med 25 till

och med 2,000 kronor eller med fängelse från och med en till och med sex månader,

samt, där redskapet varit avsett att nyttjas för att obehörigen borttaga denatureringsmedlet

från denaturerat brännvin eller göra annan till dryck ej ämnad

alkoholhaltig vara användbar därtill, med böter, högst femhundra kronor.

I fall, som i detta mom. avses, vare ock redskapet förbrutet.

35 §.

Till redskap, som enligt 30 § 3 mom., 31 § 2 mom. eller 32 § 1 mom. är

förbrutet, räknas varje i bränneri för kokning, mäskberedning, jäsning eller bränning

inrättat redskap, sprithållare ävensom ångmaskin med tillbehör.

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 7 sand. 45 käft. (Nr 49.)

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

39 §.

1. Bränn vinstillverkare, så ock den, som tillverkar eller saluhåller i 31 §

1 mom. avsedd apparat eller apparatdel, ansvarar för förbrytelse mot denna förordning,

som med hans vetskap begås av hans hustru, barn, husfolk eller i hans

arbete antagen person, såsom vore förbrytelsen av honom själv begången. Begagnar

brännvinstillverkare ombud vid brännerirörelsens utövande, ansvare dock ombudet

jämte tillverkaren och lika med denne för sådan förbrytelse.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen, enligt därå

meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 25 § i förordningen den 1 juli

1918 angående handel med skattefri sprit.

Härigenom förordnas, att 25 § i förordningen den 1 juli 1918 angående

handel med skattefri sprit skall erhålla följande ändrade lydelse:

25 §.

1 inom. 1 fall, som i 21, 22 och 23 §§ förmälas, så ock då någon, varom i

20 och 24 §§ sägs, på otillåtet sätt begagnar eller avhänt sig sprit, skola, där ej

synnerligen mildrande omständigheter föreligga, de förråd av skattefri sprit, som

anträffats hos den brottslige eller eljest uppenbarligen äro avsedda för olovlig användning,

jämte kärl och annat emballage, vari spriten förvaras, vara underkastade

beslag och dömas förbrutna. Lag samma vare i fråga om redskap, som begagnats

i det fall, varom sägs i 22 § första stycket.

2 mom. Fälles någon till ansvar för förbrytelse, som i 1 mom. avses, skall

han tillika dömas skyldig att för den sprit, varmed han förfarit olovligt, utgiva

tillverkningsskatt enligt gällande bestämmelser om beskattning av brännvin.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen, enligt därå

meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Bestyrkes å tjänstens vägnar:

G. Söderlund.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

27

Bilaga D.

Handlingar tillhörande propositionen nr 131.

Till herr överdirektören noll chefen för kungi. kontrollstyrelsen.

Genom skrivelse den 17 innevarande februari har herr överdirektören anhållit

om yttrande av Sveriges kemiska industrikontor över ett inom kontrollstyrelsen

utarbetat förslag, innefattande ändrad lydelse av 30 och 31 §§ i förordningen den

11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin; och har industrikontoret i

anledning härav äran anföra följande.

I ett den 31 nästlidna januari avgivet utlåtande till kommerskollegium hade

industrikontoret tillfälle att framföra åtskilliga anmärkningar och erinringar beträffande

ett tidigare av kontrollstyrelsen framlagt förslag till förordning angående

förbud mot tillverkning och innehav av brännvinsdestillationsapparater m. in. Det

nya förslaget till lagbestämmelser i ämnet äger ur industriell synpunkt, jämfört

med nyssberörda författningsförslag, avgjort vissa förtjänster och industrikontoret

erkänner beredvilligt att kontrollstyrelsen — i anslutning till såväl förenämnda

erinringar som de överläggningar i ärendet, vilka av representanter för industrikontoret

förts med herr överdirektören — vid avfattningen av det nya förslaget

strävat efter, att det önskade förbudet icke skulle beröra industriens legitima intressen,

utan endast stävja en osund och oblyg trafik, nämligen tillverkningen och

försäljningen av apparater, som uppenbarligen äro avsedda att nyttjas vid s. k. hembränning

av brännvin.

Då industrikontoret gärna velat medverka till, att en lagstiftning med avsett

syfte komme till stånd, är det därför synnerligen smärtsamt för kontoret att meddela,

att kontoret efter moget övervägande och ingående prövning av det nya förslaget

ser sig nödsakad att jämväl avstyrka den av kontrollstyrelsen nu ifrågasatta

ändringen av brännvinsförordningen.

Då stadgandena i den föreslagna § 31 åtminstone skulle lägga hinder i vägen

för att, såsom nu stundom sker, apparater, som uppenbarligen äro tillverkade för

brännvinsbränning, kunde öppet tillsaluhållas och utbjudas, skulle med den föreslagna

formuleringen av paragrafen väl de grövsta överträdelserna träffas. En

synnerligen grannlaga prövningsskyldighet skulle emellertid åläggas industriens försäljningsorgan

och några som helst garantier för, att den legitima industrien och

handeln icke bleve utsatta för oberäkneliga trakasserier och svårigheter innebär icke

paragrafens formulering och torde näppeligen kunna vinnas genom omarbetning av

lagtexten. Att så är och måste bliva fallet har sin grund i att, såsom framhållits

i kontorets utlåtande till kommerskollegiet, det icke är möjligt att i lagparagrafer

draga gränsen för, när dylika apparater eller delar kunna anses vara avsedda för

brännvinsbränning m. m., så vitt industriens och handelns berättigade intressen icke

skola äventyras. Det är otänkbart att ålägga säljaren skyldighet att pröva köparens

avsikter i berörda avseende, detta enär varje glaskolv, alla täckta eller slutna

kärl utan större eller dyrbarare förändringar kunna iordningställas, så att de bliva

lämpliga för brännvinsbränning, samt varje glas- eller metallrör kan användas och

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

betraktas som en del av en destillationsapparat. I följd därav vunnes vid inträffade

missbruk genom de föreslagna stadgandena ingen garanti mot, att tillverkare

och försäljare av de enklaste och mest oskyldiga laboratorie-, mekaniska verkstadsoch

husgerådsartiklar kunde bliva utsatta för de mest oberäkneliga påföljder.

Exempel kunna anföras från skilda områden. Så är en fotogenkanna jämte ett par

lampglas och korkar väl ägnad till en dylik apparat. Låt vara att det aldrig avsetts

någon prövningsskyldighet i fråga om försäljning av dylika alldagliga husgeråd,

men paragrafens formulering utesluter ingalunda en sådan och kan icke så

göra, såvitt lagstiftningen mot tillverkningen och försäljningen av de avsedda apparaterna

icke skall bliva ineffektiv och värdelös, något som en lagstiftning i ämnet

under varje förhållande måste bliva, då just den osunda trafik, som skulle träffas,

alltid skulle inrikta sig på att finna utvägar att kringgå ett tillverknings- och

försäljningsförbud. Som avskräckande exempel måste den uppfinningsrikedom

tjäna, som kommit till synes, då det gällt att kringgå de s. k. kristidsförfattningarna.

Då kemiska industrikontoret för egen del icke kan finna någon lämplig form

för den ifrågakomna lagstiftningen, anser sig därför kontoret, under åberopande av

det anförda ävensom sitt merberörda utlåtande i ämnet till kommerskollegiet, böra

framhålla:

att kontoret — med hänsyn till de oövervinneliga svårigheter, som ställa

sig i vägen, då det gäller att i lagtext, exakt definiera för brännvinsbränninganvändbara

apparater eller delar till sådana apparater — icke anser det möjligt

att genom lagstiftning mot tillverkning och försäljning av destillationsapparater

råda bot på den s. k. hembränningen, utan att lojal industri och handel därigenom

bliva lidande; .

att en lagstiftning mot hembränningen i allt fall måste bliva värdelös och

lätt att kringgå på grund av de obegränsade möjligheter, som förefinnas att — alla

förbud till trots — anskaffa eller konstruera för brännvinsbränning lämpliga appa
-

att här avsedda olagligheter framkallats genom den på grund av kristiden

inträdda knappheten å spritdrycker; .

att det redan nu under övergångstiden konstaterats, att brotten mot knstidsförfattningarna

visa stark tendens till minskning i den män ransonering och varuknapphet

på olika områden upphör; samt

att kontoret därför anser, att en ökad tilldelning av konsumtionssprit åt

allmänheten torde vara den enda utvägen att få slut pa hembiänningen, enät en

återgång till normala förhållanden härutinnan ofelbart måste träffa nu rådande missbruk

och olagligheter långt hårdare och effektivare än förbudslagstiftning i en eller

annan form.

Stockholm den 20 februari 1919.

Sveriges kemiska industrikontor:

BIRGER CARLSON.

Otto Cyrén.

Adolf Schoultz,

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 49.

29

Till lierr statsrådet och chefen för kung!, finansdepartementet.

Åberopande min skrivelse till herr statsrådet av den 11 dennes skyndar ja»''

mig att härmed överlämna ett av Sveriges kemiska industrikontor den 20 februari

avgivet yttrande över det vid min berörda skrivelse fogade förslag till vissa ändringar

i förordningen angående tillverkning av brännvin.

För egen del kan jag icke godkänna de av industrikontoret anförda skälen

mot förslaget och tillåter mig hänvisa till innehållet i bilagda P. M.

Stockholm den 21 februari 1919.

Vördsammast:

Fredrik Zethelius.

P. M.

i anledning av Sveriges kemiska industrikontors skrivelse

den 20 februari 1919.

Kontorets avstyrkande grundar sig framför allt på svårigheten att i lagtext

exakt definiera för brännvinsbränning användbara apparater eller delar till sådana

apparater. Kontorets ståndpunkt var begriplig, så länge fråga var om att meddela

föreskrifter, som skulle drabba alla innehavare, tillverkare etc. av dylika apparater.

Detta är helt och hållet uppgivet i kontrollstyrelsens sista förslag, som endast slår

ned på det olovliga syftet. Föreligger olovligt syfte, är detta lika straffvärd vare

sig apparaten består av en fotogenkanna och ett par lampglas eller densamma särskilt

fabricerats för brännvinsbränning. Det föreligger med andra ord icke något

som helst behov att till skydd för tillverkare av dylika apparater uppdraga någon

gräns mellan dem och oskyldiga husgerådsartiklar. Kan man genom en flytande

gräns här träffa det onda uppsåtet i vilken form det än kläder apparaten, så är

det så mycket bättre. — Den kemiska industrin är i själva verket alldeles oberörd

av lagförslaget, så långt densammas syften äro legitima.

Stockholm den 21 februari 1919.

Bihang till riksdagens ■protokoll 1919. 7 samt. 45 käft. (Nr 49.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1919:348 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 30, 31, 35 och 39 §§ i förordningen den 11 okt s. 7 i texten