Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ödebygdsvcigar.

1919-04-25 · 16 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 12 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1919:63, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ödebygdsvcigar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruk ant skot t ris utlåtande Nr 63.

1

Är «3.

Ankom till riksdagens kansli den ,25 april 1910 kl. ‘/j3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ödebygdsvcigar.

(2:a avd.)

Uti en till riksdagen den 14 mars 1919 avlåten, till jordbruksutskottets

förberedande behandling hänvisad proposition, nr 292, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagda utdrag av i statsrådet och

lagrådet hållna protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen

att antaga därvid fogat förslag till lag om ödebygdsvägar.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

»Förslag

till

Lag

om ödebygdsvägar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med ödebygdsväg lörstås i denna lag väg, som till avsevärd längd

sträcker sig över fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade trakter

och som, ehuru vägen icke prövats vara för allmänna samfärdseln nyttig

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 10 samt. 40 höft. (Nr 63.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63

och nödig, likväl finnes vara till gagn för det allmänna såsom ägnad

att främja landets uppodlande och bebyggande.

Uppstår fråga om anläggning av ödebygdsväg, skall, etter det

plan och kostnadsförslag uppgjorts samt de väghållningsskyldiga ävensom

landsfiskalen blivit i ärendet hörda, länsstyrelsen pröva, huruvida

den tillämnade vägen är att hänföra till ödebygdsväg.

I samband med denna prövning äge länsstyrelsen ålägga vägstyrelsen

i distrikt, där vägen skall framgå, att, om töretaget kommer

till stånd, ur vägkassan lämna bidrag till vägens byggande med visst

belopp i penningar. Ej må sådan bidragsplikt åläggas, där densamma

skulle för de väghållningsskyldiga verka oskäligt betungande, ej heller

må bidraget i allmänhet sättas högre än till eu sjättedel av beräknade

kostnaden för den del av företaget, som faller inom distriktet.

3 §•

Huruvida väg, som länsstyrelsen prövat vara att hänföra till ödebygdsväg,

skall byggas eller ej, därom bestämmes i den ordning, som

är eller må varda föreskriven i fråga om beslut rörande användningen

av statsanslag till sådana vägföretag.

4 §•

Anläggning av ödebygdsväg sker genom statens försorg.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet,

som kan vara förenlig med vägens ändamål.

^ §•

När anlagd ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, skall

vägen övertagas till allmänt underhåll. Intill dess så skett have de

väghållningsskyldiga i distriktet ej annan förpliktelse med avseende å

vägens byggande än i 2 § är sagt ej heller skyldighet att deltaga i

vägens underhåll den tid mark är bar.

Om vägens övertagande till allmänt underhåll meddelar länsstyrelsen,

efter verkställd utredning, beslut att tillämpas från utgången

av det år, då beslutet vunnit laga kraft, Från samma tid skall gällande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottet* utlåtande -VV 63.

3

lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet i tillämpliga

delar gälla med avseende å ödebygdsvägen som vore den allmän väg,

dock med iakttagande av vad bär nedan särskilt stadgas.

G §•

Beträffande omläggning av ödebygdsväg skola, evad vägen är till

allmänt underhåll övertagen eller ej, bestämmelserna i 2—5 §§ äga motsvarande

tillämpning, med iakttagande att länsstyrelsens prövning för

sådant fall skall gälla frågan, huruvida omläggningen länder det allmänna

till gagn.

När den nya vägen övertagits till allmänt underhåll, skall, utan hinder

av vad i 14 § första stycket i gällande lag angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet finnes stadgat, underhållet bestridas

av vägkassan intill dess vid vägdelning inom distriktet annorlunda må

varda bestämt.

7 §•

Sker, efter det ödebygdsväg blivit till allmänt underhåll övertagen,

vägdelning inom distriktet, skall, där icke annat i laga ordning bestämmes,

ödebygdsvägen i sådan egenskap omfattas av fördelningen.

S §.

Förändras ödebygdsväg till bygdeväg eller landsväg, skall beträffande

kostnaden härför tillämpas vad i 8 § andra stycket i gällande

lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet linnes för där

avsedda fäll föreskrivet; och njute den, vilkens vägunderhåll genom

förändringen försvåras, härför ersättning ur vägkassan. Om den ersättning

gälle vad i 18 § i nämnda lag stadgas.

G §•

Sedan ödebygdsväg övertagits till allmänt underhåll, lämnas av

statsmedel, utöver sådant bidrag som avses i 60 § första stycket, första

punkten i gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på

landet, särskilt tilläggsbidrag med belopp motsvarande tre tiondelar av

uppskattade kostnaden för vägens underhåll. I väghållningsdistrikt, där

särskilda omständigheter äro för handen, må dock, enligt vad därom

särskilt föreskrives, tilläggsbidraget kunna utgå med högre belopp intill

sex tiondelar av nämnda kostnad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

Tilläggsbidraget utbetalas till vägstyrelsen. Det bidrag, soin belöper

på underhållet av indelad väg, tillkommer samtliga dem, som bestrida

underhåll av indelad väg inom distriktet, en var i förhållande till

uppskattade underhållskostnaden å hans väglott. Vad sålunda å väghållarna

belöper tillhandahålles dem av vägstyrelsen på lämpligt sätt.

Vid beräkning av vägskatt, enligt vad i 60 § sista stycket i nämnda

lag stadgas, skall avdrag ske jämväl för tilläggsbidraget, i den mån

det belöper på indelad väg.

10 §.

Vad i VII och Vill kap. i gällande lag angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet stadgas beträffande vinterväghållning skall

äga tillämpning med avseende å ödebygdsväg, ändå att vägen ännu icke

blivit till allmänt underhåll övertagen.

11 §•

Över länsstyrelses beslut i fråga, som i denna lag omförmäles,

må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement föras i den

ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå

meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.»

Beträffande utredningen i ärendet hänvisas till det propositionen

bilagda utdraget av statsrådsprotokollet den 7 februari 1919.

Det framlagda lagförslaget utgör eu med anledning av från lagrådet

framställda anmärkningar verkställd omarbetning av ett inom

jordbruksdepartementet förut utarbetat förslag, som i sin ordning grundar

sig på ett utav särskilda sakkunniga inom civildepartementet den 30

april 1918 avgivet betänkande med förslag angående ödebygds- och utfartsvägar

m. m.

Ovannämnda inom jordbruksdepartementet ursprungligen uppgjorda

förslag torde här böra återgivas, enär departementschefens uttalanden i

ärendet ansluta sig till detta.

Förslaget har följande lydelse:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottet* utlåtande Nr 63.

o

-Förslag:

till

Lag
om

ödebygdsrägar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med ödebygdsväg förstås i denna lag väg, som till avsevärd längd sträcker

sig över fjäll, skogar eller andra glest befolkade trakter samt prövas vara av betydelse

för det allmänna såsom ägnad att utbreda odling och bebyggelse men icke

är sådan väg, som avses i gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet.

Ödebygdsväg skall till byggnadssättet vara av så enkel beskaffenhet, som

kan vara förenlig med vägens ändamål.

2 §•

Om byggande av ödebygdsväg så ock om underhåll av sådan väg, intill dess

densamma, på sätt nedan sägs, övertagits till allmänt underhåll, gälle vad beträffande

användningen av för ändamålet anvisat statsanslag finnes särskilt föreskrivet.

2 §.

Till byggande av ödebygdsväg må väghållningsdistrikt, som av företaget beröres

och som med hänsyn till sin ekonomiska bärkraft finnes böra i anläggningen

taga del, kunna av vederbörande länsstyrelse förpliktas att ur vägkassan lämna

bidrag med visst belopp i penningar. Det bidrag må icke sättas högre än till en

sjättedel av beräknade kostnaden för företaget, där icke länsstyrelsen för särskilt

fall prövar högre bidrag böra utgå.

4 §•

År ödebygdsväg färdigställd, skall vägen, sedan densamma vunnit nödig stadga

och fasthet, övertagas till allmänt underhåll. Härom skall länsstyrelsen efter verkställd

utredning om vägens beskaffenhet meddela beslut att tillämpas från utgången

av det år, då beslutet vunnit laga kraft. Från samma tid skall vägen anses såsom

allmän väg enligt gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

5 §•

Vad här ovan i denna lag stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträffande

omläggning av ödebygdsväg.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

6 §•

Sker, efter det ödebygdsväg blivit till allmänt underhåll övertagen, vägdelning

inom distriktet, skall, där icke annat i laga ordning bestämmes, ödebvgdsvägen i

sådan egenskap omfattas av förrättningen.

7 8-

Förändras ödebygdsväg till bygdeväg eller landsväg, skall beträffande kostnaden

härför tillämpas vad i 8 § andra stycket i gällande lag angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet finnes för där avsedda fall föreskrivet; och njute

den, vilkens vägunderhåll genom förändringen försvåras, härför ersättning ur vägkassan.

Om den ersättning gälle vad i 18 § nämnda lag stadgas.

8 §•

Sedan ödebygdsväg övertagits till allmänt underhåll, lämnas av statsmedel,

utöver sådant bidrag som avses i 60 § första stycket, första punkten i gällande lag

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, särskilt tilläggsbidrag med

belopp motsvarande tre tiondelar av uppskattade kostnaden för vägens underhåll.

I väghållningsdistrikt där särskilda omständigheter äro för handen, må dock, enligt

vad därom särskilt föreskrives, tilläggsbidraget kunna utgå med högre belopp intill

sex tiondelar av nämnda kostnad.

Tilläggsbidraget utbetalas till vägstyrelsen och tillkommer, i den mån detsamma

belöper på underhållet av indelad väg, samtliga naturaväghållare i distriktet

en var i förhållande till uppskattade underhållskostnaden å hans väglott. Vad sålunda

å väghållarna belöper tillhandahålles dem av vägstyrelsen på lämpligt sätt.

Vid beräkning av vägskatt, enligt vad i 60 § sista stycket i nämnda lag

stadgas, skall avdrag ske jämväl för tilläggsbidraget, i den mån det belöper på

indelad väg.

9 §•

• Vad gällande lag angående väghållningsbesvärets utgörande på landet stadgar

beträffande vinterväghållning skall äga tillämpning jämväl å ödebygdsväg, ändå att

vägen ännu icke blivit till allmänt underhåll övertagen.

10 §.

Lika med ödebygdsväg anses i denna lag till sådan väg hörande bro och färja.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr OJ. 7

i det propositionen bilagda statsrådsprotokollet den 7 februari 1919

bur departementschefen i anslutning till sistnämnda lae-försla»- anfört

följande:

»Inträffande till eu början sakkunnigas förslag, i vad detsamma

avser ödcbvgdsväg, hava, såsom i det föregående framhållits, de särskilda

stadgande]!, vifta utgöra eu nödvändig förutsättning- för tillämpningen

av riksdagens beslut om {inslag till anläggning av sådan väg, i förslaget

utformats såsom ändringar i eller tillägg till allmänna väglagen av år

1891. Emellertid åro, såsom jämväl av vägkommissionen erinrats,

A''issa av dessa stadgande]] av beskaffenhet att överhuvud taget icke

böra ingjt i allmän lag. Så ar bland annat förhållandet med de bestämmelser,

som skola reglera ödebvgdsvägs anläggning och första

underhåll genom statsverkets försorg. Frågan i dessa delar bör nämligen

ordnas genom de föreskrifter, som stadgas rörande användningen

av det för ändamålet anvisade anslag. I överensstämmelse härmed

hava de härutinnan erforderliga stadgandena också blivit intagna i ovan

nämnda kungörelsen den 11 oktober 1918 rörande anslagets användande.

Övriga för frågans reglerande erforderliga stadgande!! höra

däremot såsom inverkande på väghållningsdistriktens rätt fastslås genom

lag. Vid ärendets beredning har jag emellertid funnit, att dessa bestämmelser

icke lämpligen böra inarbetas i gällande väglag. Denna lagar

ju för närvarande föremål för eu omfattande revision, och det förefaller

mig därför mindre tilltalande att nu företaga de rätt avsevärda

ändringar i lagen, som skulle erfordras för genomförande av sakkunnigas

förslag. Härtill kommer, att de ifrågasatta nva bestämmelserna

skola, åtminstone tillsvidare, gälla allenast inom'' ett begränsat

område av vårt land samt att vissa av dessa bestämmelser visat sig

icke kunna utan svårighet inordnas i själva väglagen, vilken ju såsom

sitt föremål angiver uteslutande sådan väg, som prövas vara nyttig och

nödig för den allmänna samfärdseln. På grund härav har jäg ansett

övervägande skäl tala för eu anordning i den av länsstyrelsen i Västernorrlands

län förordade och jämväl av vägkommissionen antydda riktning,

att de särskilda bestämmelser, vilka erfordras rörande ödebygdsväg,

sammanföras i eu självständig lag. Denna lag skall tillsvidare

gälla vid sidan av allmänna väglagen. Vid den förestående slutliga revisionen

av väglagstiftningen torde nyssnämnda bestämmelser enligt min

uppfattning böra inarbetas i den lag, som därefter skall gälla beträfande

landsbygdens allmänna vägar.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har jag låtit inom

departementet uppgöra förslag till eu självständig lag om ödebygdsvägar.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

Vid utarbetande av detta förslag, som i åtskilliga punkter hänvisar till

allmänna väglagen, har jag givetvis låtit mig angeläget vara att i sak

så nära som möjligt ansluta mig till motsvarande delar i sakkunnigas

förslag, vilket ju legat till grund för riksdagens beslut om beviljande

av anslag.

Vad därefter angår det av sakkunniga framlagda förslaget om

visst tillägg till 1907 års lag om enskilda vägar på landeri syfte att

bereda möjlighet för kommuner och väghållningsdistrikt att ekonomiskt

understödja byggandet av enskild väg, ansluter jag mig till den av

länsstyrelsen i Västernorrlands län samt vägkommissionen uttalade uppfattning,

att befogenhet i sådan riktning icke bör inrymmas åt de allenast

för allmänna vägväsendet inrättade väghållningsdistrikten. Mera

tvivelaktig ställer sig frågan för kommunernas vidkommande. Frågan

härom miste emellertid ses i samband med åtskilliga andra kommunala

spörsmål och kan följaktligen icke rätt bedömas utan en mera allsidig

utredning. Med anledning härav anser jag de sakkunnigas i ämnet gjorda förslag

icke böra upptagas till avgörande i nu förevarande sammanhang. Någon

vidare hemställan i denna del av ärendet har jag följaktligen icke att göra.

Vidkommande slutligen innehållet av det inom departementet uppgjorda

förslaget till lag om ödebygdsvägar tillåter jag mig anföra följande.

1 förslaget angives icke, att lagens tillämplighetsomiade skall vala

inskränkt till de fyra nordligaste länen. För den händelse statsmakterna

framdeles bevilja anslag till ödebygdsvägar jämväl inom andra trakter

av vårt land, skall lagen följaktligen utan vidare gälla beträffande ödebvgdsväg

jämväl i sådana trakter.

Den i 1 § förekommande definitionen å begreppet ödebygdsväg

ansluter sig nära till den i sakkunnigas förslag upptagna. Genom densamma

avgränsas ödebygdsväg från, å ena sidan, de i väglagens mening

allmänna vägarna — dit jämväl äro att hänföra såväl de ödebygdsvägar

av äldre typ, vilka finnas anlagda i Västerbottens läns lappmark, som

ock de s. k. enklare vägar, till vilkas anläggande i de nordligaste länen

särskilt statsanslag finnes anvisat — samt, å andra sidan, de enskilda

vägarna. Till sistnämnda grupp höra även sådana utfartsvägar, till

vilkas byggande statsbidrag utgår jämlikt beslut av sistlidna års lagtima

riksdag.

Den i paragrafens andra stycke intagna allmänna bestämmelsen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63. U

om ödebygdsvägens byggnadssätt bär, liksom vägens definition, givet\

is mast upptagas i själva lagen med hänsyn därtill att väghållningsdistrikten

skola vara skyldiga att efter någon tid övertaga vägens underhall

samt jämväl under vissa förhållanden äro pliktiga deltaga i kostnaderna

för vägens anläggande. Att, utöver eu sådan allmän bestämmelse,

i lagen inrymma mera detaljerade föreskrifter rörande vägens

konstruktiva beskaffenhet lärer däremot icke vara nödigt eller ens lämpligt.

Odebygdsvägarna äro avsedda att anläggas genom statens försorg

och på dess bekostnad, eventuellt med bidrag till någon mindre del från

vederbörande väghållningsdistrikt. Såsom förutsättning för statens befattning

med företag av sådant slag gäller emellertid, att''erforderlig mark

jämte byggnadsmaterialer kostnadsfritt fa disponeras för vägbyggnaden.

Bestämmelser i båda dessa hänseenden hava av sakkunniga givits plats

i tillägg till väglagens 4 §. Emellertid hava, såsom redan i det föregående

angivits, några särskilda stadgande!! beträdande statens åtgärder

med avseende å vägarnas anläggande och första underhåll ansetts icke

höra inrymmas i själva lagen utan hava i stället upptagits bland de

allmänna villkor och bestämmelser, som enligt kungörelsen den 11 oktober

1918 skola gälla för anslagets användande. Jämväl villkoret om kostnadsfritt

tillhandahållande av mark m. in. har, då bestämmelse härom

uppenbarligen icke bör genom lag fastslås, intagits i nyssnämnda kungörelse.

\ id nu angivna förhallanden har beträffande vägens byggande

och första underhåll i det föreliggande lagförslaget icke upptagits mera

än den i 2 § lämnade hänvisningen till vad beträffande statsanslagets

användande finnes särskilt föreskrivet.

I 3 § hava inrymts bestämmelserna om väghållningsdistriktets

eventuella skyldighet att med penningar bidraga till anläggandet av

ödebygds väg, vilken skyldighet givetvis måste fastslås genom lag. De

i ovannämnda kungörelse den 11 oktober 1918 härom givna föreskrifter

böra följaktligen ur kungörelsen utgå.

På prövning av vederbörande länsstyrelse skall enligt sakkunnigas

förslag i varje särskilt fall bero, dels huruvida sådant bidrag

skall utgöras, dels ock, med viss närmare angiven begränsning, det belopp,

varmed bidraget skall utgå. Enligt förslagets avfattning skulle

allenast vid prövningen av sistnämnda fråga hänsyn tagas till den

ekonomiska bärkraften hos distriktet. Då emellertid sådan hänsyn torde

böra göra sig gällande jämväl vid avgörandet av den grundläggande

frågan, huruvida distriktet överhuvud taget bör få sig ålagd någon biBihang

till riksdagens protokoll 1919. 10 samt. 40 höft. (Nr 63.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

dragsskyldighet eller icke, bär i överensstämmelse härmed det nu föreliggande

förslaget avfattats.

Beslutet om distriktets bidragsskyldigket bör påtagligen ställas i visst

samband med avgörandet av själva vägbyggnadsfrågan. Härom bava

nå^ra bestämmelser emellertid icke ansetts höra inflyta i det nu framlagda

lagförslaget. I sakkunnigas lagförslag däremot bava stadganden

i ''"hithörande ämne givits plats i tillägg till väglagens 4 §, som i

sin nuvarande lydelse avhandlar det formella förfarandet vid väganläggningsfrågors

behandling och prövning. Enligt detta tillägg skulle länsstyrelsen

vid meddelande av beslut rörande byggande av ödebygdsväg

tillika avgöra frågan om distriktets bidragsskyldighet. Sakkunniga hava

nämligen utgått från att det skulle ankomma på länsstyrelsen att, såsom

nu enligt 4 § väglagen är fallet beträffande allmän väg, jämväl beträffande

ödebygdsväg fatta beslut om att vägen skall byggas. I samband

med detta beslut skulle då enligt sakkunnigas förslag distriktets bidragsskyldighet

avgöras.

Emellertid lärer beträffande frågan om byggande av ödebygdsvag

något beslut, i den mening väglagens 4 § fattar ordet, överhuvud taget

icke kunna komma ifråga. Ett dylikt beslut innebär nämligen ett

åläggande för vederbörande att anlägga den väg beslutet avser. Ett

motsvarande åläggande för statsverket att bygga ödebygdsväg lärei

uppenbarligen icke kunna komma i fråga. Anläggandet av sådan vägar

ju en statsverkets ensak och beror ytterst pa huruvida statsanslag

för ändamålet finnes tillgängligt eller ej. "Anläggningsfrågan bör sålunda

re o-ler as endast genom de bestämmelser, som gälla för anslagets användande.

Såsom redan framhållits är anslaget till anläggande av ödebygdsväg

avsett att disponeras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vid

sådant förhållande, och då anläggningen skall ske helt och hållet genom

statens försorg, lärer det ankomma pa nämnda styrelse att med tillämpning

av de beträffande anslagets användande gällande föreskrifter besluta

om igångsättande av sådant byggnadsföretag. Styrelsens beslut

i ämnet måste emellertid föregås av en på lämpligt sätt anordnad undersökning

inom orten beträffande vägens behövlighet jämte andra på

byggDadsfrågan inverkande omständigheter. Enligt min uppfattning

torde länsstyrelsens befattning med frågan om ödebygdsvägs anläggning

huvudsakligen böra hava avseende pa denna förberedande utredning,

vilken lämpligen bör utmynna däri att länsstyrelsen, med ledning av den

vunna utredningen och efter vederbörandes hörande, meddelar yttrande,

huruvida vägbyggnadsföretaget bör komma till stånd eller icke. Jag

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 611.

11

hur nu tänkt mig, att länsstyrelsen i samband härmed skall meddela beslut,

inruvida och i vilken omfattning vederbörande väghållningsdistrikt skall

Java skyldighet att, pa sätt i 3 § av det nu föreliggande lagförslaget

angives, med penningar bidraga till vägbyggnaden, därest densamma

rommel- till stånd, frågan härom bör nämligen, såsom inverkande på

det erforderliga, statsanslagets storlek, vara avgjord redan innan företaget

lgangsättes. Med denna anordning skall således något formligt beslut

att ödebygdsväg skall anläggas, icke meddelas av länsstyrelsen.

Innan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beviljar anslag till något

"7SSna(^s^bi’etag av nu ifrågavarande slag, skall sålunda hos styrelsen

föreligga dels uttalande från vederbörande länsstyrelse, att denna efter

vederböranaes hörande ansett den ifrågasatta vägen böra komma till stånd

såsom ödebygdsväg, dels ock det beslut, som länsstyrelsen, enligt vad

ovan sagts, i samband med avgivande av nämnda uttalande skall hava

fattat rörande distriktets bidragsskyldighet.

bn anordning sådan, som den av mig nu förordade, förutsätter

emellertid viss omarbetning av motsvarande stadganden i kungörelsen

den 11 oktober 1918.

. ^stämmelsema i de två törsta punkterna av 4 § överensstämma

till sitt innehåll nära med vad sakkunniga i motsvarande avseenden föreslagit.

Att märka är likväl att, såsom förut angivits och i olikhet mot

vad som skett i sakkunnigas förslag, någon skyldighet för statsverket

att till eu tid underhålla ödebygdsvägen icke stadgats i själva lagen.

1 slutet av paragrafen har upptagits bestämmelse, att ödebygdsväoS

vall från utgången av det år, under vilket laga kraft ägande beslut om

vägens övertagande till allmänt underhåll föreligger, anses såsom allmän

väg enligt gällande väglag. Från denna tidpunkt skola följaktligen,

med visst bär nedan angivet undantag, väglagens bestämmelser utan

vidare äga tillämpning med avseende å ödebygdsvägen såsom om denna

vore allmän väg.

I olikhet häremot skulle enligt sakkunnigas förslag ödebygdsväg

ledan från början anses såsom allmän väg, samt väglagen förty redan

från törsta stund vara tillämplig jämväl å ödebygdsvägen. Då emellertid

staten skall ombesörja och i regel till väsentligaste delen bekosta

byggandet av sådan väg, samt staten dessutom under någon tid skall

bestrida vägens underhåll, synes anledning saknas att, redan för tiden

innan underhållet övergått a distriktets väghållare, likställa ödebygdsväg

med allmän väg i väglagens bemärkelse. Så mycket mindre skäl

törne härtill förefinnas, som varken de i väglagen givna bestämmelserna

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

om det formella förfarandet vid vägbyggnadsfrågans avgörande ej heller

nämnda lags föreskrifter om allmän vägs konstruktiva beskaffenhet skola

komma i tillämpning i vad angår ödebygdsväg.

I 5 § utsäges att förslagets föregående paragrafer skola äga motsvarande

tillämpning, då ödebygdsväg ''omlägges'', med, vilket uttryck

avses en förändring av vägens liige i plan. Av nu ifrågavarande bestämmelse,

som överensstämmer med vad sakkunniga härutinnan föreslagit,

följer, att vad i väglagens 14 § första stycket stadgas, för den

händelse väg varder omlagd, icke skall äga tillämpning, där omläggningen

avser ödebygdsväg.

Med omläggning av ödebygdsväg hava sakkunniga i sitt förslag järnställt

ett iståndsättande’ av sådan väg. Uttrycket iståndsättande av ödebygdsväg''

lärer knappast kunna tolkas annorlunda än såsom avseende

utförandet av någon grundligare reparation å vägen. Härav skulle da

följa, att därest ödebygdsväg, vars underhåll redan har övertagits av

väghållningsdistriktet, erfordrade eu dylik reparation, statsverket skulle

ej mindre bekosta denna reparation utan även under någon tid därefter

underhålla den reparerade vägen. En dylik anordning synes mig icke

lämplig om ens av sakkunniga avsedd. Jag har för den skull ansett

några bestämmelser om »iståndsättande av7 ödebygdsväg» icke böra inflyta

i lagen.

Enligt stadgande i väglagens 41 § skall vid verkställande av vägdelning

träffas bestämmande bland annat om vilka vägar skola anses

såsom allmänna samt om dessa vägars egenskap av7 landsväg eller

bygdeväg. Med tillämpning allenast av7 detta stadgande skulle följaktligen

eu inom distriktet befintlig ödebygdsväg icke kunna med bibehållande

av denna sin egenskap omfattas av vägdelningsförrättningen.

För möjliggörande av att så må kunna ske har uttrycklig bestämmelse

i ämnet upptagits i det nu framlagda förslagets ö §.^

Denna bestämmelse avser emellertid allenast sådan ödebygdsväg,

som redan utgör föremål för allmänt underhall.

Jag tillåter mig i detta sammanhang erinra, att sakkunniga i sitt

förslag såsom tillägg till väglagens 4S § upptagit ett stadgande, enligt

vilket jämväl sådan ödebygdsväg, vars underhåll ännu ankomme pa

statsverket, skulle kunna vid vägdelning påföras fastighet till underhåll

in natura från den tidpunkt, då vägens underhåll genom statsverket

upphörde. Något stadgande i sådan riktning har emellertid icke ansetts

höra inflyta i'' nu föreliggande förslag. Ett dylikt stadgande skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

•Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

115

nämligen knappast bliva av större praktisk betydelse, vartill konnner,

att sakkunnigas förslag i denna del skulle, med hänsyn särskilt till det

sätt på vilket den allmänna bidragsskyldigheten fåll vägunderhållet är

genom väglagen ordnad, för sitt genomförande föranleda vissa andra

bestämmelser av rätt invecklad beskaffenhet.

Väglagens 8 § andra stycket, 14 § andra stvoket samt 18 § innehålla

vissa bestämmelser avsedda att vinna tillämpning, bland annat,

då bygdeväg förändras till landsväg. Motsvarande stadgande» böra

gälla jämväl vid eventuell förändring av ödebvgdsväg till bygdeväg

eller landsväg. Uttryckligt stadgande i sådan riktning har intagits

i lagförslagets 7 §, vilken paragraf får sin betydelse, vare sig ödebygdsvägen

före förändringen varit eller icke varit till allmänt underhåll

övertagen.

Sakkunniga hava i sitt betänkande förordat, att till bestridande

av underhållet å ödebygdsväg, som övertagits till allmänt underhåll,

skall utgå ett väsentligt högre statsbidrag än som nu enligt 60 § väglagen

lämnas såsom ordinarie bidrag till de allmänna vägarnas underhåll.

Härvid är till en början att märka, att vid beräknande av ordinarie

statsbidragets belopp hänsyn skall tagas till uppskattade underhållskostnaden

jämväl å dylik ödebygdsväg. Vägen är ju, sedan den övertagits

till allmänt underhåll, att anse såsom allmän väg. Sakkunniga

häva nu hemställt, att, utöver berörda ordinarie bidrag, som på grund

av 1918 års lagändring numera utgår med tre tiondelar av uppskattade

underhållskostnaden, skall, där till allmänt underhåll övertagen

ödebygdsväg finnes inom distriktet, lämnas ett särskilt tillläggsbidrag

motsvarande i regel tre tiondelar av uppskattade kostnaden för ödebygdsvägens

underhåll. För särskilda fäll skall dock tilläggsbidraget kunna,

efter Kungl. Maj:ts prövning, utgå med högre belopp, intill sex tiondelar

av nämnda kostnad.

Bestämmelser i nu angivet syfte hava upptagits i första stycket

av 8 § i det nu anmälda lagförslaget.

Jag tillåter mig därvid erinra, att särskilt anslag till bestridande

av berörda tilläggsbidrag ännu icke beviljats av riksdagen. I de bestämmelser,

som skola gälla för användningen av sådant anslag och vilka

avses med den i slutet av paragrafens nyssnämnda stycke lämnade hänvisningen,

torde böra inflyta, bland annat, de föreskrifter, som skola

komma till användning, därest väghållningsdistrikt önskar komma i åtnjutande

av högre tilläggsbidrag än det normala.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

I nära anslutning till sakkunnigas uppfattning, att til läggsbidraget

bör tillgodokomma icke allenast dem, som å ödebygdsväg fullgöra underhåll

in natura, har i andra och tredje styckena i nu ifrågavarande

paragraf upptagits, bland annat, att den del av tilläggsbidraget, som

belöper på underhållet av indelad väg, skall tillhandahållas distriktets

samtliga naturaväghållare, en var i förhållande till uppskattade underhållskostnaden

å hans väglott, ävensom att vid vägskattens beräknande

avdrag från uppskattade kostnaden för underhållet av de indelade

vägarna inom distriktet skall göras jämväl för tilläggsbidraget i nu

nämnd del.

Genom dessa två bestämmelser kombinerade med varandra vinnes

nämligen att tilläggsbidraget kommer samtliga till vägväsendet inom

distriktet bidragspliktiga, bland dem även icke-natura-väghållarna, i lika

mån till godo. Motsvarande bestämmelser beträffande det ordinarie

underhållsbidraget återfinnas i väglagens 60 § andra och tredje styckena.

9 §• Enligt förslagets 9 § skola väglagens bestämmelser om vinter
väghållning

gälla beträlfande ödebygdsväg, redan innan vägen övertagits

till allmänt underhåll. Paragrafen innehåller följaktligen ett

undantag från den allmänna regeln om tidpunkten för inträdandet

av väglagens tillämpning i fråga om ödebygdsväg. I det av sakkunniga

uppgjorda förslaget till ändringar i väglagen har något uttryckligt

stadgande om vinterväghållningen, motsvarande det nu ifrågavarande,

icke behövt upptagas, eftersom enligt detta förslag ödebygdsväsren

redan från sin första tillblivelse skulle vara att anse såsom allmän

väg.

Vidare bör i detta sammanhang påpekas, att sakkunniga i sitt

lagförslag ansett sig böra till väglagens 75 § foga ett nytt stycke av

innehåll, att vederbörande länsstyrelse skulle äga att beträffande ödebygdsväg

medgiva vissa lättnader i fråga om sättet för vinterväghållningens

utförande. Såsom av motiveringen framgår skulle sålunda

plogning av vägen icke alltid behöva verkställas, utan vägen i stället

göras framkomlig genom snötäckets tillpressning, exempelvis med eu

därtill lämplig väg väl t.

Då befogenhet i angivna riktning redan nu enligt väglagens bestämmelser

lärer anses tillkomma länsstyrelse, har det föreslagna stadgandet

såsom onödigt icke influtit i det nu framlagda förslaget.

10 §.

Enligt sakkunnigas förslag skola till ödebygdsväg hörande bro

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottett utlåt ande. Nr 03. 15

nclj färja likställas med sådan väg. Stadgande härom har upptagits i

10 § av nu anmälda förslag.»

Som nämnts föranledde sistberörda lagförslag anmärkningar från

lagrådet. Dessa äro dels av principiell natur, dels riktade mot förslagets

allmänna byggnad. De senare lämnas här åsido, då de alla

vunnit beaktande i det omarbetade förslaget. Lagrådets principiella

betänkligheter framgå av följande uttalande:

a ))^m{*rkaud6 för den ifrågasatta nya vägtypen ödebvgdsväg är

bfand annat, att vägen icke är sådan, att den prövas vara för allmänna

samfärdseln nyttig och nödig. På sätt vägkommissionen i sitt utlåtande

övei de sakkunnigas förslag närmare utvecklat, överensstämmer det

emellertid icke med hittills vedertagna grundsatser på förevarande rättsområde

att betunga väghållningsdistrikt med besvär och kostnader för

och underhall av väg, vilken saknar nämnda betydelse för

samfärdseln. Övertygande skäl för att härutinnan frångå gällande rätts

ståndpunkt hava, såvitt lagrådet kunnat finna, ej heller blivit anförda.

Lagrådet kan fördenskull ej tillstyrka, att förslaget lägges till grund

för proposition i ämnet.»

Med anledning av de sålunda uttalade betänkligheterna anser sioutskottet

höra erinra, att 1918 års lagtima riksdag på framställning av

Kungl. Maj:t i proposition nr 418 anvisade på extra stat för år 1919

under sjätte huvudtiteln ett reservationsanslag av 400,000 kronor att

under i statsrådsprotokollet angivna grunder utgå som bidrag till anläggning

av s. k. ödebygdsvägar inom Norrbottens, Västerbottens,

Jämtlands^ och Västernorrlands län. I statsverkspropositionen innevarande

år har anslag för enahanda ändamål äskats och av riksdagen

jämväl anvisats å extra stat för år 1920. I enlighet med ovannämnda

av riksdagen antagna grunder äro allmänna villkor och bestämmelser

att tillsvidare lända till efterrättelse för åtnjutande av statsbidrag

från berörda anslag utfärdade genom kungörelsen den 11 oktober 1918

(nr 885). Dessa grunder innefattade bland annat, att intressenterna i

vissa fall skulle kunna förpliktas att med bestämt belopp, i regel

icke överstigande en sjättedel äv den beräknade kostnaden, bidraga till

väganläggningen, att erforderlig mark, med visst av riksdagen sedermera

uteslutet undantag, och byggnadsämnen alltid borde ställas till väo-- företagets . fria disposition, samt att väghållningsdistriktet skulle hava

vissa förpliktelser med avseende å vägarnas framtida underhåll.

Av vad sålunda anförts anser utskottet, i likhet med föredrao-ande

departementschefen, följa, att riksdagen för sin del godkänt grifndsatsen

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 63.

om väghållningsdistriktens deltagande i kostnaderna för byggande och

underhåll av nu ifrågavarande slag av vägar, ehuru dessa vägar icke

prövats nyttiga och nödiga lör den allmänna samfärdseln, samt att vid

sådant förhållande och då i allt fall den nu ifrågasatta lagstiftningen

utgör en nödvändig förutsättning för det redan beviljade anslagets användande

vad lagrådet i nu förevarande avseende anmärkt icke synes

höra utgöra hinder för det framlagda förslagets upphöjande till lag.

Vad härefter angår lagförslagets innehåll i övrigt och dess avfattning

har utskottet vid verkställd granskning icke funnit anledning

till någon invändning, utan vill endast till närmare belysning av förslagets

innebörd anföra följande. Enligt berörda av Kungl. Maj: t

utfärdade allmänna villkor och bestämmelser för åtnjutande av statsbidrag

från ifrågavarande anslag skall, såsom förut nämnts, bland

annat för vägföretag av förevarande slag erforderlig mark kostnadsfritt

tillhandahållas av intressenterna. Bestämmelse härom eller hänvisning

härtill finnes ej intagen i lagförslaget. Framhållas kan, att föreskriftens

intagande i lagen skulle innebära eu utvidgning av expropriationsförfarandet.

Enligt förslaget utgör bestämmelsen endast en förutsättningför

statsanslagets åtnjutande. Då, i händelse av bestridande att avstå

för ödebygdsväg erforderlig mark, tvångsåtgärder ej böra tillgripas,

biträder ''utskottet departementschefens åsikt, att nämnda bestämmelse

icke bör inflyta i lagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande proposition må av riksdagen

bifallas.

Stockholm den 25 april 1919.

På jord bruks utskottets vägnar:

RAOUL HAMILTON.

Närvarande- Herrar greve Hamilton, greve Wachtmeister, Persson, Bartbelson, Öberg,

Sjöblom, Olsson, Johansson i Uppmälby, Sävström, friherre Hermelin,

Pettersson, Welander, Yasseur, Larsson, Molin och Ericsson i Arboga.

STOCKHOLM, I8AAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1919.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1919:252 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ödehygdsvägar. s. 1 i texten