Utlåtande i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder för åstadkommande av samarbete emellan Sverige och Finland i fråga om rättegångsordningen m. m.
1920-05-21 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1920:19, Utlåtande i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder för åstadkommande av samarbete emellan Sverige och Finland i fråga om rättegångsordningen m. m.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 19.
1
Nr 19.
Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1920 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete emellan Sverige och
Finland i fråga om rättegångsordningen m. m.
Närvarande: herrar Åkerman*, Klefbeck*,Rogberg, Alexanderson*,Reuterskiöld*,
Walles*, Berglund*, Lindley, Hederstierna, Leo*, Svensson i Betingetorp,
Söderberg, Carlsson i Solberga* och Billqvist.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion nr
143, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Lindhagen hemställt,
att riksdagen ville anhålla, att regeringen måtte:
1) taga initiativ till samförstånd med Finland om ett gemensamt
arbete för en i största möjliga omfattning likartad rättegångsform; samt
2) giva instruktion för den svenska processkommissionen, att den i
sitt arbete söker anslutning till de norska och danska processlagarna, i
den mån de befinnas även för våra förhållanden mana till efterföljd.
Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande
hemställan hänvisar utskottet till motionen.
Över det uti ifrågavarande motion framställda yrkandet, att riksdagen
ville anhålla, att regeringen måtte taga initiativ till samförstånd med Finland
om ett gemensamt arbete för eu i största möjliga omfattning likartad
rättegångsreform, har yttrande i den ordning, 46 § riksdagsordningen föreskriver,
avgivits av processkommissionen.
Bihang Ull riksdagens protokoll 1920. 9 saml. 1 avd. 13 b käft. (Nr 19—20). 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 19.
I berörda yttrande, som bifogas utskottets utlåtande, uttalar processkommissionen
på »skål, vartill utskottet hänvisar, att det ifrågasatta samarbetet
med Finland enligt kommissionens mening kan åvägabringas utan
att försena uppnåendet av ett resultat av det på rättegångsreformen hittills
nedlagda arbetet och att kommissionen håller före, att ett dylikt samarbete
skulle för Sverige vara av det gagn, att Kungl. Maj:t genom hänvändelse
i saken till Finlands regering bör taga initiativet till dess upptagande.
Lika med motionären anser utskottet det vara angeläget att i möjligaste
mån söka åstadkomma gemensamma rättsnormer för de nordiska
länderna och detta även på processlagstiftningens område. Att ett samarbete
på sistnämnda område särskilt med Finland skulle, i betraktande
av de för Sverige och Finland i stort sett för närvarande överensstämmande,
på rättegångsbalken i 1734 års lag grundade reglerna i fråga om
rättegången och domstolsorganisationen, vara av stor vikt, anser utskottet
uppenbart. Då nu den svenska processkommissionen, som har frågan om
vårt rättegångsväsens omdaning under behandling, vid sin prövning av
förevarande spörsmål framhållit önskvärdheten av, att ett samarbete med
Finland på ifrågavarande område måtte komma till stånd, anser utskottet
det böra av Kungl. Maj:t tagas under övervägande, i vad mån arbetet på
den svenska rättegångsreformen lämpligen kan, för vinnande av överensstämmelse
med Finland på detta område, bedrivas på grundvalen av samverkan
mellan Sverige och Finland.
Vad härefter angår motionärens yrkande, att regeringen måtte giva
instruktion för processkommissionen att i sitt arbete söka anslutning till
de norska och danska processlagarna, i den mån de befinnas även för
våra förhållanden mana till efterföljd, vill utskottet erinra, att kommissionen,
såsom av dess ovanberörda utlåtande framgår, strävar att i sitt
arbete på bästa sätt tillgodogöra sig de lagstiftningsresultat, som uppnåtts
i dessa våra grannländer. Då kommissionen således söker att tillgodogöra sig
vad i Norges och Danmarks lagar kan anses vara för vårt blivande rättegångsväsen
av värde, synes det utskottet ej erforderligt, att uttrycklig instruktion
gives åt kommissionen att söka anslutning till de norska och
danska processlagarna.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
l:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
i vad mån arbetet på den svenska rättegångs
-
3
Första lagutskottets utlåtande Nr 19.
reformen lämpligen kan, för vinnande av överensstämmelse
med Finland på detta område, bedrivas på grundvalen
av samarbete mellan Sverige och Finland;
2ro) att herr Lindhagens motion i övrigt icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 maj 1920.
På första lagutskottets vägnar:
CARL HEDEBSTIERNA.
Reservation
av herr Reuterskiöld, som ansett, att utskottet bort anföra följande: »Lika
med motionären anser utskottet det vara angeläget att, i den mån sig göra
låter, söka åstadkomma gemensamma rättsnormer för de nordiska länderna
och detta även på processlagstiftningens område. Av särskild vikt anser
utskottet ett samarbete mellan Sverige och Finland med avseende härå vara,
och utskottet har av det yttrande processkommissionen på begäran i ärendet
avgivit stärkts i denna sin övertygelse. Men utskottet har icke kunnat
helt dela processkommissionens uttalade mening, att detta samarbete
också borde anordnas i officiella former, som efter utskottets tanke å ena
sidan icke äro nödvändiga, då redan nu ett faktiskt samarbete under någon
tid ägt rum i icke officiella former, såsom av processkommissionens yttrande
framgår, och å den andra kunna bliva till hinder, därest ånyo liknande
omständigheter skulle inträffa, som gång efter annan avbrutit utredningsarbetet
både här och i Finland. Utskottet förmenar, att Kungl. Maj:t,
om särskilda anordningar för samarbetets återupptagande skulle visa sig önskvärda,
säkerligen kommer att vidtaga sådana, och utskottet håller före, att
det under dessa förhållanden är lämpligare, att riksdagen icke genom skrivelse
i ämnet till Kungl. Maj:t framkallar eller påskyndar särskilda åtgärder,
eller över huvud nu gör något uttalande i saken.
Utskottet hemställer alltså,
att ifrågavarande motion icke måtto till någon
riksdagens åtgärd föranleda.»
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 19.
Bilaga.
Till Riksdagens Första Lagutskott.
Sedan Kungl. Maj:t den 23 mars 1920 på framställning av första lagutskottet
anbefallt processkommissionen att avgiva utlåtande över det i motion
nr 143 i första kammaren av herr Lindhagen framställda yrkande, att riksdagen
ville anhålla, att regeringen måtte taga initiativ till samförstånd med Finland
om ett gemensamt arbete för en i största möjliga omfattning likartad rättegångsreforrn,
får processkommissionen efter samråd med de för överläggningar med
kommissionen tillkallade sakkunniga härmed avgiva följande yttrande.
Arbetet på en reform av Finlands rättegångsväsen tog sin början 1892, då
genom kejserlig förordning en kommitté tillsattes för revision av lagstiftningen
i ämnet. Denna kommitté avgav år 1900 tre särskilda lagförslag, av vilka ett
behandlade domstolarnas inrättning och andra därmed sammanhängande ämnen,
det andra rättegången i tvistemål och det tredje rättegången i brottmål. Sedan
landets hovrätter och andra myndigheter ävensom juridiska fakulteten vid universitetet
i Helsingfors avgivit yttranden över lagförslagen, uppdrogs år 1904 åt
lagberedningen att verkställa en granskning och överarbetning av samma förslag.
Till förstärkning av lagberedningen tillkallades ett antal underrättsdomare för
att uttala sig om de frågor i förslagen, som voro av allmännare intresse. Lagberedningens
reviderade förslag till reform av rättegångsväsendet avgavs åren
1908 och 1909 i tre delar, som 1911 och 1912 efterföljdes av vissa förslag till
följdförfattningar.
Arbetet på rättegångsreformen låg härefter nere, tills efter Finlands skilsmässa
från Ryssland tre sakkunniga —nuvarande justitieministern K. Söderholm, justitierådet
O. Hj. Granfelt och docenten B. Sjöström — år 1918 erhöllo i uppdrag att på
grundvalen av lagberedningens nyssnämnda förslag utarbeta proposition i ämnet till
lantdagen. Dessa sakkunniga framlade på våren 1919 sitt förslag i tryck. Inträdda
förändrade politiska förhållanden hade emellertid ansetts göra en mera
omfattande omarbetning önskvärd, särskilt beträffande domstolsorganisationen
och det därmed sammanhängande rättsmedelssystemet, varför planen på propositionens
framläggande redan vid 1919 års lantdag övergavs. Härefter erhöllo
tvenne sakkunniga, justitierådet Granfelt och hovrättsassessorn Heinankoski, i
uppdrag att utarbeta förslag till en partiell reform beträffande förfarandet med
bibehållande av nuvarande domstolsorganisation. Enligt förljudande lära dessa
sakkunniga nu hava utarbetat ett provisoriskt lagförslag angående ändringar i förfarandet,
men förorda återupptagande av frågan om en reform jämväl av domstolsorganisationen
och uttala önskvärdheten av samarbete med Sverige på detta
område.
Den sedan 1912 här i Sverige pågående utredningen angående grunderna
för en ny rättegångsordning, vilken utredning till en början var anförtrodd åt
en enda man med viss biträdeshjälp, men i september 1919 uppdrogs åt den
kollegialt sammansatta processkommissionen under samarbete med tillkallade
sakkunniga från underrätterna och riksdagen, skall som bekant enligt kommis
-
5
Första lagutskottets utlåtande Nr 19.
sionen given instruktion icke utmynna i ett utarbetat förslag till lagtext; dess
syfte skall allenast vara att lämna en allsidig belysning av de särskilda processuella
frågor, vilka måste upptagas till övervägande, ävensom att anvisa den
eller de möjliga utvägarna för dessa frågors lösande under de i vårt land givna
förhållandena. Efter åtskilliga avbrott under årens lopp hade denna utredning
före processkommissionens inrättande förlidet år fortskridit så långt, att då i
korrektur förelåg ett preliminärt utkast rörande domstolsorganisationen och rättegången
i tvistemål. Kommissionens under hösten 1919 bedrivna arbete på den
närmare utformningen av principerna för domstolsorganisationen avbröts genom
ordförandens, regeringsrådet Herman Falks, den 24 december 1919 inträffade
död. Därefter har kommissionen i avvaktan på ny ordförandes förordnande
huvudsakligen ägnat sig åt utredning rörande främmande rätt.
När det nu i herr Lindhagens motion ifrågasatts, att ett samarbete på rättegångsreformens
område skulle bringas till stånd mellan Sverige och Finland, synes
det till en början vara uppenbart, att ett dylikt samarbete icke lämpligen bör utsträckas
utöver de gränser, som äro uppdragna för den i Sverige pågående utredningen.
Samarbetet kan sålunda icke på nuvarande stadium gå ut på att åvägabringa
ett fullständigt lagförslag, utan allenast att verkställa en utredning angående
de grunder, varå en ny processlag bör vila. Vidare framstår det såsom ett bestämt
önskemål, att den genom allehanda vidriga öden redan i allt för hög grad
fördröjda rättegångsreformen här i landet icke måtte ytterligare försenas genom
upptagande av samarbete med annat land. De frågor, kommissionen i anledning
av remissen av herr Lindhagens motion har att besvara, torde alltså kunna
formuleras sålunda: Kan ett samarbete mellan Sverige och Finland med uppgift
att åstadkomma enhetliga grundlinjer för eu rättegångsreform i de båda länderna
åvägabringas utan att försena uppnåendet av ett resultat av det på den
svenska reformen hittills nedlagda arbetet, och kan av ett dylikt samarbete väntas
sådant gagn, att Sverige bör taga initiativ till detsamma?
Enligt processkommissionens mening skulle rättegångsväsendet synnerligen
väl hava ägnat sig för gemensam nordisk lagstiftning. Även om vissa skiljaktigheter
i fråga om domstolsorganisationen de olika länderna emellan varit betingade
av historiska och geografiska skäl, skulle flertalet bestämmelser rörande själva rättegångssättet
med fördel kunnat göras gemensamma. Nu har emellertid Danmark
genom Lov om Rettens Pleje den 11 april 1916, som trätt i kraft den
1 oktober 1919, genomfört sin under decennier förberedda rättegångsreform, och
Norge, vars straffprocesslag av den 1 juli 1887 trädde i kraft den 1 januari
1890, har genom de ännu icke i kraft trädda civilprocesslagarna av den 13
augusti 1915 bragt sin rättegångsreform till avslutning.
Självfallet strävar processkommissionen att i sitt arbete på bästa sätt tillgodogöra
sig de lagstiftningsresultat, som sålunda uppnåtts i våra grannländer,
liksom kommissionen ock haft gagn av de förberedande arbeten, som utförts i
Finland. På tidigare stadium av det här i Sverige bedrivna utredningsarbetet
rörande rättegångsreformen, då det ännu såg osäkert ut, huruvida de danska
och norska lagförslagen skulle komma att antagas, hade man från svensk sida
sin uppmärksamhet riktad på frågan huruvida icke ett samarbete borde upp
-
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 19.
tagas med det land, där reformen eventuellt icke bleve genomförd. Sedan tanken
på ett dylikt samarbete till följd av de danska och norska lagarnas antagande
förfallit, har däremot Finlands reformfråga, såsom av den ovan lämnade redogörelsen
framgår, kommit i sådant läge, att förutsättningarna för upptagande av
ett samarbete med detta land synas vara för handen.
Kommissionen skall här icke ingå på de allmänna synpunkter, som tala
för ett samarbete på lagstiftningens område i vidaste möjliga omfång de nordiska
länderna emellan. I denna fråga kan hänvisas till den mellan auktoritativa
representanter för de olika länderna vid elfte nordiska juristmötet i Stockholm
förliden höst förda diskussionen. De synpunkter, som där framfördes till
förmån för sådant samarbete, äga sin fulla tillämpning även i fråga om rättegångsordningen
och jämväl för det fall, att samarbetet på detta område begränsas
till Sverige och Finland.
Till dessa allmänna synpunkter komma beträffande rättegångsväsendet alldeles
särskilda skäl, som tala för upptagande av samarbete. Den alltjämt med föga
väsentliga ändringar gällande rättegångsbalken i 1734 års lag har allt sedan sin tillkomst
varit för Sverige och Finland gemensam. En hundraårig skilsmässa har icke
förmått upphäva denna gemenskap. Under likartade förhållanden fortleva i
Finland alltjämt häradsrätter, rådhusrätter och hovrätter med enahanda sammansättning
och under enahanda rättegångsregler som de svenska. Partiella reformer
hava i båda länderna plägat gå parallellt med varandra, och nu efter skilsmässan
från Ryssland har Finland även erhållit en högsta domstol efter svenskt
mönster. Den under eu gemensam tradition fortlevande gemensamma lagstiftningen
har på båda sidor om Bottniska viken vunnit en rättsvetenskaplig bearbetning,
som Kommit båda länderna till godo. De enda fullständiga, moderna
framställningar av civil- och straffprocessrätten på svenskt språk härstamma från
Finland men värdesättas i vårt land lika högt som där. Det är sålunda uppenbart,
att förutsättningarna för en fortsatt gemenskap mellan Sverige och Finland
måste i alldeles särskilt hög grad anses vara för handen på rättegångsväsendets
område.
Man frågar sig emellertid: kan Finland, som kommit så långt, att det haft
lagtext utarbetad till eu proposition om rättegångsreformen, vara benäget att
nu inlåta sig med Sverige i diskussion om grundlinjerna för en sådan? Processkommissionen
håller detta för antagligt. Att man på finländskt håll hyser
intresse för deltagande i gemensam nordisk lagstiftning, framgår bl. a. därav,
att efter Finlands självständighetsförklaring detta land redan anslutit sig till
de två stora nu pågående internordiska lagstiftningsarbetena på försäkringsoch
sjölagstiftningens områden. För Sveriges del kan, bortsett från gagnet i
allmänhet av gemenskap i fråga om processlagstiftningen, åberopas det särskilda
skäl för samarbetets upptagande, att då Finland har mera detaljarbete
för rättegångsreformens genomförande undangjort än Sverige, åtskilligt härav
skulle kunna mera direkt tillgodogöras i händelse av samarbete, än om Sverige
skulle gå sin egen väg. För båda länderna skulle säkerligen ett samarbete
vara av stor betydelse med hänsyn till de därigenom yppade möjligheterna
att erhålla de svåra grundläggande problemen på ett allsidigare sätt be
-
7
Första lagutskottets utlåtande Nr 19.
lysta och dryftade. Vartdera landet skulle från det andra mottaga ett direkt
tillskott i fråga om arbetskrafter för reformens genomförande. Nya, fruktbärande
uppslag kunde förväntas och ensidiga fördomar lättare tillbakavisas. Från ett
tidigare, kortvarigt samarbete av icke officiell natur med de ovannämnda, år 1918
i Finland tillkallade trenne sakkunniga hava processkommissionens ledamöter
redan vunnit den bästa erfarenhet av ett dylikt samarbetes fördelar.
Då det svenska utredningsarbetet under den allra närmaste tiden torde
komma att läggas under ny ledning, vilket uppenbarligen medför, att alla principfrågor
måste upptagas till förnyad behandling, synes det nuvarande ögonblicket
vara särskilt väl ägnat för upptagande av samarbete med Finland, under förutsättning
att detta land befinnes villigt att tills vidare begränsa samarbetet till
gemensamma överläggningar angående grunderna för rättegångsreformen. Med
hänsyn härtill och på övriga här ovan anförda skäl anser sig kommissionen
kunna jakande besvara det i början av detta utlåtande uppställda spörsmålet,
huruvida det ifrågasatta samarbetet kan åvägabringas utan att försena uppnåendet
av ett resultat av det på reformen hittills nedlagda arbetet; och håller
kommissionen före, att ett dylikt samarbete skulle för Sverige vara av det gagn,
att Kungl. Maj:t genom hänvändelse i saken till Finlands regering bör taga
initiativ därtill.
Stockholm den 11 maj 1920.
K. Schlyter.
Henrik Almstrand.
Thore Engströmer.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1920:312 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder för åstadkommande av samarbete emellan Sverige och Finland i fråga om rättegångsor a1 i texten