Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av stadgandena angående krigsdomstolar m. m.

1920-03-19 · 16 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 15 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1920:24, Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av stadgandena angående krigsdomstolar m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 20 mars 1920 kl. Va 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om upphävande av

stadgandena angående krigsdomstolar m. m.

Närvarande: herrar Åkerman, Klefbeck, Högberg, greve Spens, Keuterskiöld,

Walles, J. P. Johansson, Hansén, Lindqvist i Kosta, Leo,

Svensson i Betingetorp, Johanson i Gäre, Söderberg, Billqvist,

Thore och Persson i B ramstorp.

Till lagutskott hava hänvisats dels motionen nr 147 i första kammaren

av herr Lindhagen, dels motionen nr 250 i andra kammaren av

herrar Vennerström, C. O. Johansson och Sten Berglund. I dessa

motioner, vilka behandlats av första lagutskottet, hemställes

av herr Lindhagen, att riksdagen ville för sin del besluta att upphäva

såväl det ofredliga och betungande stadgandet om krigsdomstolar i

fredstid som även pappersbestämmelsen om krigsdomstolar i krigstid;

och av herr Vennerström in. fl., att riksdagen ville hos Kungl.

Maj:t begära skyndsamt framläggande av förslag om upphävandet av all

krigslagstiftning.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sina ifrågavarande

yrkanden, hänvisar utskottet till motionerna.

Då yrkandet i motionen av herr Vennerström in. fl. avser upphävande

av all krigslagstiftning, innebär alltså även detta yrkande, att krigs
Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 1 avd. 15 käft. (Nr 24.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

domstolarna böra avskaffas. Utskottet vill bär nedan först till behandling

upptaga frågan om krigsdomstolarnas avskaffande samt därefter herr

Yennerströms motion i övrigt.

I. Krigsdomstolarnas avskaffande.

Ehuru det kan sägas vara allmänt erkänt, att en särskild jurisdiktion

för vissa klasser eller delar av ett lands befolkning ej låter sig förena

med principen om medborgarnes likhet inför lagen, har det överallt, både

i vårt land och annorstädes, ansetts nödvändigt, att militära brottmål behandlades

av särskilda militära domstolar. Ett avsteg från denna, såvitt

utskottet har sig bekant, hittills undantagslösa regel har emellertid nu

gjorts, i det att man i Danmark beslutat krigsdomstolarnas avskaffande.

Detta har skett genom Lov om Retsplejen ved Hmren og Sovsernet av

den 4 oktober 1919, vilken lag träder i kraft tre månader efter dess

offentliggörande i »Lovtidende», dock senast den 1 april 1920. Första

paragrafen i nämnda lag lyder: »De militsere Eetter bortfalder». Denna

regel är undantagslös. De förutvarande militära domstolarna träda ej i

något fall i funktion.

De civila domstolarna skola vid avgörandet av de militära målen

hava sin vanliga sammansättning; militärer hava icke säte och stämma i

rätten. Domstolen har dock tillerkänts rätt att i brottmål, där teknisk

eller annan sådan särskild fackkunskap synes vara av betydelse, tillkalla

två sakkunniga ledamöter. Dessa behöva dock icke vara militärer. Ätalsrätten

däremot är överlämnad åt de militära myndigheterna. Det stadgas

sålunda, att åtalsrätten utövas av de s. k. militära rättegångscheferna

under tillsyn av försvarsministern. Itättegångschefer äro vederbörande

högre befälhavare (chefer för regementen och självständiga truppavdelningar,

kommenderande generaler m. fl.). Åtalsrätt tillkommer också,

på grund av hans överordnade ställning, alltid försvarsministern. Då

åtalsrätten sålunda utövas av personer utan juridisk utbildning, har man

ansett sig behöva garantier mot missbruk av nämnda rätt. Det har därför

bestämts, att rättegångscheferna vid utövande av sin åtalsrätt

skola bistås av rättsbildade auditörer. Nämnas kan vidare, att det med

hänsyn till disciplinens upprätthållande ansetts nödvändigt att bibehålla

den disciplinära bestraffningsrätten.

I Norge är, enligt vad utskottet har sig bekant, en proposition om

avskaffande av krigsdomstolarna i fredstid samt överflyttande av åtalsrät
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

ten i de militära brottmålen från militärmyndigheterna till den civila

åklagarmakten under utarbetande i justitiedepartementet för att i år föreläggas

stortinget.

Yad vårt land angår upptogs frågan, huruvida särskilda krigsdomstolar

fortfarande borde bibehållas av den av Kungl. Maj:t den 1 april

1901 tillsatta kommittén för revision av strafflagen för krigsmakten och

förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes. I sitt den 3

april 1905 avgivna betänkande yttrade kommittén sålunda i denna del

följ ande:

»I riksdagens skrivelse av den 1 juni 1901 har, med anledning av vid samma Krigsårs

riksmöte väckta motioner, även framkastats den frågan, huruvida sär- lagstiftningsskilda

krigsdomstolar fortfarande borde bibehållas, eller huruvida de mål, kommittén.

som nu handläggas av dessa, skulle kunna utan skada överflyttas till de allmänna

domstolarna, särskilt rådstuvurätterna.

De specialdomstolar i brottmål, som i vårt land funnits, hava, som bekant,

i allmänhet under senare tider avskaffats. Därvid har dock undantag

gjorts för krigsdomstoiarna, vilkas bibehållande redan lagkommittén, som i

allmänhet förordade specialdomstolarnas avskaffande, tillstyrkte.

De mål, som enligt vår nuvarande lagstiftning tillhöra krigsdomstoiarna,

kunna, i stort taget, sägas vara sådana mål, som angå antingen brott i ämbetet

eller tjänsten vid krigsmakten eller brott, vilka, fastän begångna utom

ämbetet eller tjänsten, likväl äga ett nära samband med det militära tjänsteförhållandet.

Med den ståndpunkt, vår lagstiftning sålunda intager, är

tydligen grunden till den särskilda militära jurisdiktionen att söka icke däri,

att lagstiftaren velat förbehålla militärståndet såsom sådant ett särskilt

forum, annorlunda kvalificerat än det, som gäller för andra medborgare,

utan, förutom i rent praktiska lämplighetshänsyn, betingade av militärens

särskilda tjänstgöring, däri att de militära målen ansetts för sitt rätta bedömande

kräva icke blott lagkunskap utan även särskilda militära insikter och

militär erfarenhet. De militära förhållandenas säregna beskaffenhet medför,

att de synpunkter, som vid dessa måls utredning och avgörande böra

tagas i betraktande, i många fall icke kunna fullt komma till sin rätt, med

mindre den militära fackkunskapen och erfarenheten därvid får tillfälle att i

en eller annan form medverka. Särskilt gäller detta i sådana fall, där den tilltalades

brottslighet av lagen göres beroende av vad militärtjänsten i det

ifrågavarande fallet med avseende å föreliggande förhållanden av honom kan

anses hava fordrat. Den militära strafflagen kan nämligen icke inlåta sig på

att beskriva varje enligt densamma straffbar förseelse i den militära tjänsten

och belägga varje sådan förseelse med särskilt straff, utan måste i vissa

fall i beskrivningen av brottet använda generella bestämningar, som vid

lagens tillämpning förutsätta ett bedömande av vad förhållandena i det speciella

fallet av en god krigsman fordra. Ett exempel härpå är, när strafflagen

belägger med straff krigsmans vårdslöshet, försummelse, oförstånd

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, .som honom efter reglementen

eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter

åligga, eller av förhållandenas beskaffenhet påkallas (144 § i nu gällande

lag; 130 § i förslaget till strafflag för krigsmakten), en bestämmelse,

som givetvis är av ganska stor praktisk betydelse och ofta kommer till tilllämpning.

Men även i andra fall än dem, som nu berörts, måste den civile

domaren i mål av ifrågavarande beskaffenhet ofta nog vara i behov av den

militära fackinsiktens stöd för vinnande av ett gott och riktigt resultat. Den

civile domaren bör visserligen, om han skall vara väl skickad för sitt kall, äga

icke blott en noggrann insikt i de lagar och författningar, som han har att

tillämpa, och en klar uppfattning av de grunder, varpå dessa äro byggda,

utan även en mångsidig allmän bildning. Men man kan svårligen av honom

fordra eller förvänta, att han utan tillfälle till samarbete med militära bisittare

skall vara i stånd att förskaffa sig den kännedom om de militära

förhållandena, som hos en domare i krigsrättsmål bör fordras.

Emellertid skulle man ju kunna tänka sig, att med fasthållande av dessa

synpunkter de militära målen kunde förläggas till de allmänna domstolarne,

om dessa förstärktes genom militära bisittare, representerande den speciella

sakkunskap, som är nödig. Men viktiga skäl av dels praktisk, dels humanitär

art tala, efter kommitténs uppfattning, emot att även med en dylik anordning,

anlita de allmänna domstolarne för de militära målens behandling.

Det synes för det första vara påtagligt, att den militära tjänstgöringen

till sin beskaffenhet är sådan, att det svårligen kan anses ändamålsenligt

eller lämpligt, att de, som tillhöra krigsmakten, ryckas ifrån denna sin tjänstgöring

för att för fel i ämbetet eller tjänsten svara inför allmän domstol.

Det hinder i tjänstgöringen och den tidsutdräkt och omgång, som därav

skulle uppkomma, innebära nämligen så stora olägenheter, att en dylik anordning

helt visst icke skulle befinnas tillfredsställande. Vad särskilt angår

våra allmänna underrätter, sådana de nu äro organiserade, faller detta lätt

i ögonen. Synnerligast gäller detta om häradsrätterna. Men detsamma synes,

om än ej i fullt samma grad, gälla även rådstuvurättema, vilka man

närmast torde hava tänkt sig skulle kunna komma i fråga att upptaga de

mål, som nu tillhöra krigsdomstolarna. Utom det att vissa avdelningar av

krigsmakten äro förlagda å orter, där rådstuvurätt icke finnes, har nämligen

en väsentlig del av krigsmakten under en stor del av året sin tjänstgöring å

övningsplatser, belägna på tämligen långt avstånd ifrån närmaste stad. Att

under sådana förhållanden en överflyttning av ifrågavarande mål till stadsdomstolama

även i praktiskt avseende skulle medföra åtskilliga ganska betänkliga

olägenheter, synes vara omotsägligt. Särskilt skulle den snabbhet i

målens avgörande, som speciellt beträffande ifrågavarande mål utgör ett

önskemål och genom särskilda krigsdomstolars inrättande kan vinnas, tydligen

därigenom delvis gå förlorad elller åtminstone kunna uppnås endast på

bekostnad av andra viktiga intressen.

Vid frågan om de militära målens överflyttande till de allmänna domstolarne

förtjänar även en annan synpunkt beaktande. Väl äro överträdelser

av krigslag och åsidosättande av militära tjänsteplikter, såväl som över
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

trädelser av den allmänna lagens bud, förbrytelser och förseelser. Men vad

angår den stora massan av dem, som stå under krigslagarne — de värnpliktige

— hava dessa icke efter fritt yrkesval själva ställt sig, utan på grund

av statsmakternas bud blivit ställda under dessa lagar. Bryta de emot dem,

så att de måste stå till rätta inför dömande myndighet, synes det likväl vara

synnerligen angeläget, att icke de former, under vilka rannsakning och dom

komma dem till del, göras mera kännbara för deras goda namn och medborgerliga

anseende, än som är oundgängligt. Men detta skulle säkerligen bliva

fallet, om de militära målen förlädes till allmän domstol. Den värnpliktige,

som gjort sig skyldig till en rent militär överträdelse, skulle då komma att

skylta på domstolens uppropslista mellan grova missdådare. Hans förhållande

skulle rannsakas i närvaro av de stora menigheter, som pläga samla sig

såsom åskådare och åhörare vid de allmänna domstolarnas förhandlingar.

Hans med dylik stor offentlighet avkunnade straff skulle, i stället för att

det är avsett att vara en näpst utan följder för hans efter tjänstens avslutande

rent civila bana, lätteligen kunna sätta en verklig fläck på hans anseende,

måhända just i den ort, där han skall framleva sitt liv. Det är vid övervägande

härav, som kommittén anser sig med rätta kunna beteckna bibehållandet

av de militära specialdomstolame såsom ett ingalunda oviktigt humanitetsintresse.

Även om det emellertid läte tänka sig, att de allmänna domstolarna, på

ett eller annat sätt förstärkta med militära krafter, skulle kunna i fredstid

utan alltför stora olägenheter upptaga de mål, som nu hos oss tillhöra krigsdomstol,

är likväl tydligt, att detta svårligen läte sig göra under krig. Den

rörlighet hos krigsmaktens särskilda avdelningar, som kriget ovillkorligen

medför, och arigelägenheten därav att under sådana förhållanden de tilltalade

eller andra, som tillhöra krigsmakten, icke i större utsträckning än nödvändigt

dragas ifrån krigstjänsten för att svara eller höras inför allmän domstol,

måhända belägen på långt avstånd från den plats, där krigsoperationerna

försiggå, fordra uppenbarligen andra, rörligare organ för den militära

rättsskipningens handhavande, än de allmänna domstolarna kunna erbjuda,

ögonskenlig! är ock, att behovet av militär fackinsikt och kännedom om militära

förhållanden inom de domstolar, åt vilka denna rättsskipning anförtros,

i krigstid framträder ännu mera än i fred. Men om det således kan

betraktas såsom givet, att de allmänna domstolarna icke lämpa sig för avdömande

av de militära målen i krigstid, utan att härför särskilda krigsdomstolar

erfordras, synes det ock vara klart, att dessa svårligen kunna förväntas

på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, därest icke en liknande organisation

finnes inrättad även under fred. Skulle nämligen de militära målen

i fredstid handläggas av de allmänna domstolarna, men vid utbrott av

krig överflyttas till andra, under freden helt och hållet oprövade domstolar,

är att befara, att den förtrogenhet och vana vid dessa måls handläggning,

som utan tvivel äro behövliga, därest lagskipningen å förevarande område

i krigstid skall kunna någorlunda tillfredsställa de anspråk, som skäligen

därå böra ställas, inom dessa domstolar totalt komma att saknas, medan

däremot, ifall en organisation, likartad med den i krigstid användbara, finnes

s. 6 Kontrollera mot PDF

1914 års

riksdag.

6 Forsta lagutskottets utlåtande Nr 24.

redan under fred, den erfarenhet och vana vid ifrågavarande måls behandling,

som finnas samlade vid de under fred verksamma domstolarna, kunna

komma även de i krig fungerande till godo. Väl lärer det ligga i sakens

natur, att man svårligen i krig kan i alla delar orubbad bibehålla en organisation

av krigsdomstolama, som kan finnas möjlig och lämplig i fredstid,

synnerligast ifall man, på sätt riksdagen i sin förenämnda skrivelse antytt,

vill söka för fredstid åstadkomma en organisation, enligt vilken det civila

elementet i dessa domstolar skulle erhålla större utrymme än hittills. Men

klart är, att ifall de särskilda anordningar, som för ifrågavarande måls handläggning

måste träffas i krigstid, i möjligaste mån ansluta sig till en redan

förut befintlig särskild organisation för likartat ändamål, ej mindre övergången

till mobiliseringstillståndet, i vad rättsväsendet angår, måste antagas

försiggå lättare och enklare, än ifall en motsvarande organisation förut saknas,

än även de organ, som äro avsedda att under de nya förhållandena

träda i verksamhet, fungera jämnare och säkrare, än i saknad av en dylik

organisation kan antagas bliva fallet.

Inom alla de civiliserade stater, om vilkas lagstiftning kommittén haft tillfälle

inhämta kännedom, finnas ock särskilda krigsdomstolar inrättade och

äro sådana allestädes i verksamhet ej blott i krig utan även i fredstid.

På ovan anförda grunder anser kommittén särskilda krigsdomstolar böra

fortfarande bibehållas.»

I det för 1914 års senare riksdag av Ivungl. Maj:t framlagda förslaget

till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes bibehölls systemet

med särskilda krigsdomstolar. Med anledning av propositionen väcktes

i andra kammaren av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping en

motion (nr 200) avseende krigsrättsmålens överflyttande till de allmänna

domstolarna.

Lagutskottet fann den dåvarande tidpunkten icke lämplig för upptagande

till behandling av frågan om krigsdomstolarnas upphörande,

vilken mening man än kunde hysa rörande lämpligheten av att till de

allmänna underrätterna, vare sig med eller utan militära bisittare, förlägga

de mål, som enligt förslaget skulle behandlas av krigsrätt. Frånsett att

en ändring av lagen i denna riktning skulle föranleda en så fullständig

omarbetning av Ivungl. Maj:ts förslag, att ett uppskov med krigslagsreformen

givetvis måste därav följa, vore det uppenbart, att en dylik genomgripande

förändring i fråga om de militära målens behandling, därest den

vid en närmare prövning kunde finnas nödig och nyttig, borde komma

till stånd först i samband med reformen av vår allmänna processlagstiftning

och de förändringar i de allmänna domstolarnas organisation, som

därav måste bliva en följd.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutshottets utlåtande Nr 24.

7

Motionen blev på hemställan av utskottet avslagen av riksdagen, som

i huvudsak biföll vad i den kungliga propositionen i denna del föreslagits.

Den 23 oktober 1914 utfärdades nu gällande lag om krigsdomstolar

och rättegången därstädes, vilken lag trädde i kraft den 1 januari 1916.

Enligt berörda lag utgöres i fredstid underdomstol vid krigsmakten av

krigsrätt. Denna består av krigsdomare såsom ordförande, två militära,

ledamöter och en auditör. Krigsöverdomstol är, utom i vissa fall, krigshovrätten.

Denna är en vid Svea hovrätt bildad särskild avdelning. Den

utgöres av ordföranden å en av hovrättens divisioner såsom ordförande,

en annan ledamot i samma hovrätt, ett krigshovrättsråd och två militära

ledamöter. Högsta instans även för krigsrättsmålen är högsta domstolen.

Uti dessa måls avgörande i högsta domstolen skall, enligt 20 § regeringsformen,

deltaga två av Konungen förordnade militärpersoner av högre grad.

Utskottet finner det av lagutskottet vid 1914 års senare riksdag anförda

skäl för uppskov med frågan om krigsdomstolarnas avskaffande ej

längre äga giltighet. Det har nämligen visat sig, att reformen av vårt

rättegångsväsen och därav påkallade förändringar i de allmänna domstolarnas

organisation kommer att låta längre vänta på sig än år 1914

kunde förutses. Någon anledning att i avvaktan på nämnda reforms

genomförande låta behandlingen av nu ifrågavarande spörsmål anstå, synes

vid sådant förhållande utskottet ej vara för handen.

Utskottet anser ett system med särskilda krigsdomstolar ej vara

förenligt med principen om medborgarnas likhet inför lagen. Då vidare

enligt utskottets uppfattning blotta förefintligheten av särskilda domstolar

för behandling av brott enligt strafflagen för krigsmakten är ägnad att

hos vida kretsar av vårt folk i någon mån rubba den tillit till att

rättsskipningen handhaves lika mot alla, som måste anses vara en oundgänglig

förutsättning för att rättsskipningen skall kunna i längden väl

fylla sitt ändamål, och en särskild jurisdiktion för personer tillhörande

krigsmakten icke kan anses av förhållandenas egen natur oundgängligen

nödvändig, är det enligt utskottets mening av vikt, att Sverige, i likhet

med de övriga skandinaviska länderna, skrider till avskaffande av den

särskilda militära jurisdiktionen.

Krigslagstiftningskommittén har väl i sitt ovan intagna yttrande anfört,

att de militära målen för sitt rätta bedömande kräva icke blott lagkunskap

utan även särskilda militära insikter och militär erfarenhet, och att man

av den civile domaren svårligen kunde fordra eller förvänta, att han utan

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första tag utskottets tillåtande Nr 24.

tillfälle till samarbete med miltära bisittare skulle vara i stånd att förskaffa

sig den kännedom om dei militära förhållandena, som borde fordras

av en domare i krigsrättsmål. Utskottet vill häremot erinra, att det i

många andra mål och ärenden torde erfordras en lika hög grad av fackkunskap

som i de militära målen, utan att det därför ansetts nödigt att

för sådana mål inrätta särskilda domstolar. Och det synes svårt att förstå,

varför ett riktigt bedömande av ett militärt mål skulle för en domare

erbjuda större svårigheter än ett annat på vissa speciella förhållanden

grundat mål. Skulle en speciell militär fackkunskap anses i vissa fall ej

kunna undvaras, står den utvägen tillbuds att, på sätt i danska lagen

bestämts, berättiga domstolarna att för sådana fall med sig adjungera en

eller flera sakkunniga ledamöter, militärer eller andra. Utskottet vill

också erinra därom, att i vårt land för närvarande är föreskrivet, att

rådhusrätterna i vissa fall, där särskild fackkunskap ansetts erforderlig,

skola förstärkas av sakkunniga ledamöter (så i handelsmål, vissa patentmål

och vissa sjörättsmål).

Krigslagstiftningskominittén yttrar vidare, att de allmänna domstolarna,

även om de förstärktes med militära bisittare, ej borde anlitas för behandling

av militära mål. Som stöd för denna mening anför kommittén

skäl av dels praktisk, dels humanitär art. Kommittén yttrar sålunda till

en början, att med den nuvarande organisationen av våra underrätter,

och då särskilt häradsrätterna, en handläggning därstädes av krigsrättsmålen

skulle verka hindrande för den militära tjänstgöringen, varjämte

den snabbhet, som speciellt beträffande dessa mål vore önskvärd,

icke syntes kunna uppnås. Härtill kan först anmärkas, att ett inställande

för domstol ej är mera betungande för en militär än en annan medborgare,

och att för övrigt den militära tjänstgöringen i stort sett uppenbarligen

ej hindras därigenom, att en eller annan militär, som gjort sig skyldig

till brott, nödgas inställa sig för domstol. Det är vidare svårt att inse,

varför ej målens handläggning kan ske lika snabbt vid en rådhusrätt som

inför krigsrätt, då rådhusrätterna alltid hava sammanträden minst en och

ofta två eller flera gånger i veckan, varjämte extra sessioner vid behov

kunna anordnas. Yad angår häradsrätterna, där handläggningen av krigsrättsmålen

onekligen stöter på vissa svårigheter, är att märka, dels att

endast ett fåtal garnisonsorter äro belägna inom häradsrätts domvärjo och

dels att genom lag den 7 maj 1918 möjliggjorts att vid häradsrätterna

hålla särskilda sammanträden under eller mellan de lagtima tingen.

Också vid häradsrätterna kunna för övrigt extra sammanträden utsättas

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första lagutskottets utlåtande Nr 84.

vid behov. Då vidare kommittén betecknat bibehållandet av de militära

specialdomstolarna såsom ett ingalunda oviktigt humanitetsintresse, föranleder

detta påstående ej till något annat utskottets yttrande än att det i

vida kretsar och även allmänt bland de värnpliktiga själva i allt fall

betraktas såsom en given fördel, att en av värnpliktig under tiden för

hans tjänstgöring begången förseelse handlägges av allmän domstol och ej

av en särskild militär domstol, där de rent militära synpunkterna befaras

skola, till nackdel för rättsskipningen, göra sig starkare gällande än i en

allmän domstol. Mycket avseende torde ej heller behöva fästas vid vad

kommittén anför därom, att de särskilda krigsdomstolar, som under krig

erfordras, svårligen skulle kunna fylla sin uppgift, därest icke en liknande

organisation finnes inrättad även under fred. Anser man, på de skäl utskottet

ovan anfört, att särskilda krigsdomstolar icke höra förefinnas, står

det nämligen utan vidare klart, att dessa domstolar ej böra bibehållas

allenast av den anledningen, att det i händelse av krig kan befinnas

erforderligt att använda sådana organ för den militära rättsskipningens

handhavande. Någon svårighet att i krigstid erhålla en för sin uppgift

väl skickad domstol torde ej vara att befara.

Det framgår av vad sålunda anförts, att de skäl, som åberopats för ett

bibehållande av krigsdomstolarna, enligt utskottets mening ej äro av avgörande

betydelse. Utskottet har emellertid ej förbisett, att även andra

svårigheter än de ovan omförmälda kunna komma att uppstå vid de militära

målens förläggande till de allmänna domstolarna. Det torde sålunda bliva

nödvändigt, att vid den utredning i förevarande fråga, varom utskottet

ämnar föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t göra framställning, taga

under övervägande, huruvida icke särskilda regler om forum måste givas

beträffande de militära brottmålen.

Utskottet vill i denna del blott erinra därom, att laga domstol i

brottmål i allmänhet är den rätt, inom vars domvärjo den brottsliga gärningen

är begången. Har då exempelvis vid ett i stad förlagt truppförband

ett brott mot krigslagarna begåtts inom slädens område, skulle handläggningen

av målet tillkomma stadens rådhusrätt; om åter brottet förövades

vid någon övning alldeles invid staden men utanför dennas område, bleve

häradsrätt behörigt forum. Och eu vid manöver på längre avstånd från

förläggningsorten begången förseelse skulle komma att åtalas vid domstolen

i den ort, där truppen tillfälligtvis befann sig vid förseelsens begående. Olägenheterna

av en sådan ordning äro påtagliga, och även andra svårigheter

i här förevarande avseende måste vid reformens genomförande uppstå.

Bihang till riksdagensprotoJcoll 1920. 9 samt. 1 avi. In hatt. (Nr 24.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

Det synes därför nödvändigt att vid den blivande utredningen taga hänsyn

till berörda av utskottet påpekade förhållanden.

Att märka är vidare, att staten, i den mån rådhusrätterna komma

att övertaga även den militära rättsskipningen, icke lärer kunna undgå att

till städerna utgiva ersättning för den kostnad detta övertagande givetvis

måste förorsaka städerna. Det torde dock kunna antagas, att berörda

kostnader komma att understiga kostnaden för den nuvarande militära

rättsskipningen, och att ifrågavarande reform således skulle komma att för

statsverket medföra en måhända ej obetydlig besparing. Utskottet vill i

sådant hänseende framhålla, att om, såsom är att vänta, den nuvarande

övningstiden för de värnpliktiga ej oväsentligt förkortas, detta givetvis

måste hava till följd en absolut minskning av de mål, som hittills gått

till krigsrätt.

Utskottet anser således, dels att ett avskaffande av krigsdomstolarna

i fredstid är ur principiell synpunkt ett allmänt intresse av stor vikt,

och dels att ett överflyttande av de militära målen till de allmänna domstolarna,

om ock förenat med vissa vanskligheter, dock icke torde möta

hinder av mera betydande art.

Att även i krigstid undvara särskilda krigsdomstolar synes däremot utskottet

av lätt insedda skäl ej vara möjligt. En annan sak är, att det

givetvis kan tagas under övervägande, vilken organisation lämpligen bör

givas åt dessa domstolar. Nämnas kan vidare, att i den ovan omförmälda

danska lagen ej givas några bestämmelser för krigsförhållanden. I motiveringen

till det kommittéförslag, som låg till grund för lagen, uttalas

emellertid, att det i krigstid kunde väntas bliva nödvändigt att avvika

från lagens bestämmelser, men att det icke ansetts nödvändigt att meddela

regler därför; ett sådant avvikande borde givetvis ske i form av lag

eventuellt genom en provisorisk sådan.

Ej heller är det enligt utskottets mening möjligt att skrida till ett

borttagande av även den militära bestraffningsrätten i disciplinmål. Det

måste anses vara för disciplinens upprätthållande oundgängligen erforderligt,

att vederbörande befälhavare äga att vid vissa förseelser använda sig av

disciplinära bestraffningsmedel. På grund av de speciella förhållandena i

den militära tjänsten är det nämligen ofta nödvändigt, att reaktionen mot

en begången förseelse sker omedelbart och utan den omgång ett domstolsförfarande

alltid måste medföra. Härtill kommer, att antalet av dylika

förseelser är så stort, att det redan på grund därav måste möta betänkligheter,

att belasta domstolarna med ett avgörande av desamma. Huru
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

11

vida, efter krigsdomstolarnas avskaffande, området för den disciplinära bestraffningsrätten

kan i det hela bibehållas oförändrat eller om en förskjutning

i den ena eller andra riktningen kan befinnas nödvändig, låter sig

givetvis ej utan en ingående undersökning avgöra.

Utskottet är på grund av vad här ovan anförts av den mening, att

riksdagen bör i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville,

efter verkställd utredning, huruvida krigsdomstolarna i fredstid kunna

avskaffas, för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

II. Krigslagstiftningens avskaffande.

Herr Yennerströms yrkande, om upphävande av all krigslagstiftning,

kan ej av utskottet tillstyrkas. I)et synes utskottet utan vidare klart, att

så länge det i vårt land finnes en krigsmakt, det också måste finnas en

lagstiftning, som reglerar de förhållanden, som speciellt hänföra sig till

den militära tjänsten. De brott, som omförmälas i strafflagen för krigsmakten,

äro nämligen till största delen sådana, som hava avseende just på

rent militära förhållanden (exempelvis rymning, olovligt undanhållande,

missbruk av förmanskap m. m.). Ett inarbetande av dylika straffbestämmelser

i den allmänna strafflagen skulle ej innebära någon ändring i

sak, och i allt fall skulle de svårigheter i lagtekniskt hänseende ett

sådant arbete medförde ej komma att stå i rimligt förhållande till den

tvivelaktiga fördelen, att krigslagstiftningen blivit till namnet upphävd,

medan dess förra bestämmelser i stället återfunnos i den allmänna strafflagen.

Det framgår vidare av vad utskottet här ovan under (I anfört, att

den disciplinära bestraffningsrätten enligt utskottets mening fortfarande

måste bibehållas. Därav blir då också en följd, att särskilda regler

måste givas i fråga om denna rätts omfattning.

Däremot anser utskottet, att det bör tagas under övervägande, huruvida

ej de särskilda straffbestämmelserna kunna i flera fäll avsevärt

mildras. Särskilt anser utskottet ett användande av staffarten mörk arrest

vara ur humanitär synpunkt fördömligt och ej överensstämmande med vår

tids allmänna rättsmedvetande. Utskottet är förvissat därom, att det,

även vid ett borttagande av denna strafform och en humanisering av lagen

i övrigt, skall bliva möjligt att å ena sidan på ett fullt tillfredsställande

sätt upprätthålla den ordning och disciplin, som de militära förhållandena

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 24.

kräva, och å andra sidan iakttaga den humanitet, som är nödvändig för

att hos de värnpliktiga ej skall bildas den uppfattningen, att de under

den militära tjänstgöringen stå under en undantagslagstiftning, som, även

för ringare förseelser, uppställer onödigt hårda straff. Utskottet anser därför,

att riksdagen bör i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och i vad mån en humanisering

av bestämmelserna i nu gällande strafflag för krigsmakten kan

vidtagas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan

föranleda.

På grund av vad sålunda under (I och (II här ovan anförts, hemställer

utskottet,

l:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville, efter verkställd

utredning, huruvida krigsdomstolarna i fredstid kunna

avskaffas, för riksdagen framlägga det förslag, vartill

utredningen kan föranleda;

2:o) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa

utredning, huruvida och i vad mån en humanisering av

bestämmelserna i nu gällande strafflag för krigsmakten

kan vidtagas, samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kan föranleda;

3:o) att herr Lindhagens samt herr Yennerströms

m. fl. motioner, i vad de ej blivit genom utskottets

hemställan under l:o) och 2:o) här ovan besvarade

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 mars 1920.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första Lagutskottets utlåtande Nr 24.

13

Reservationer:

Vid punkt l:o) av utskottets hemställan:

dels av herrar Svensson i Betingetorp och Ihore;

dels av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Vad först angår motionen I: 147 om krigsdömstolarnas avskaffande,

hör först anmärkas, att exemplen från Danmark och Norge, vilka pläga

anföras, förlora all beviskraft, om man ihågkommer, att i dessa länder den

allmänna processreform redan är genomförd, som i Sverige ännu väntar

på en kanske nog så oviss lösning både vad tidpunkten och innehållet

angår. Därjämte har i Sverige genom den senaste reformen det juridiska

inflytandet på krigsdomstolarna så förstärkts, att det praktiskt taget kan

anses helt dominerande och knappast skulle bliva vare sig starkare eller

bättre om krigsdomstolarna ersattes med vanliga underrätter. Då vidare

de nuvarande underrätternas egen såväl sammansättning som existens torde

vara av den under förberedelse varande stora processreformen allvarligt

hotade, ligger det i öppen dag, att en överflyttning av krigsrätternas åligganden

till rådhusrätter och eventuellt vissa häradsrätter allenast kunde

bliva ett provisorium.

Men även bortsett härifrån, skulle en dylik överflyttning, om den

eljes läte sig genomföras utan uttryckligt medgivande av städerna, som

själva bekosta sina rådhusrätter och samtycka till deras arbetsordningar,

medföra väsentligt ökade kostnader för statsverket, i det att under vanliga

förhållanden krigsrättens arbetsbörda motsvarar en mindre eller medelstor

rådhusrätts och följaktligen, om den till rådhusrätten överflyttades,

skulle i flertalet fall kräva minst en ny ordinarie ledamot av rätten, under

det att nu en och samme krigsdomare tjänstgör i flera krigsrätter.

Slutligen skulle den ifrågasatta överflyttningen så till vida medföra

en försämring av rättsskipningen, som den, snabbhet, vilken genom nuvarande

anordningar med mycken möda vunnits, skulle gå förlorad.

Enligt uppgift avgöras omkring 60 ä 70 % av krigsrättsmålen vid

första rättegångstillfället, varemot de större beredningssvårigheterna, om

rådhusrätt eller än mera häradsrätt trädde i stället, sannolikt skulle medföra

uppskov i lika utsträckning som i andra mål vid sådan rätt. Den

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Lagutskottets utlåtande Nr 24.

lätthet att inhålla och höra militärpersoner på platsen, som n. v. anordning

medger, skulle, om vanlig domstol användes, gå förlorad eller ock

avsevärda hinder uppstå för militärtjänstgöringen, då det icke på förhand

är känt, vilka personer som behöva under handläggningen inkallas.

Därjämte bör icke alldeles förbises, att med en överflyttning till vanlig

domstol kunna följa obehag för de tilltalade, som nödgas inställa sig inför

sådan domstol i stället för en å platsen sammanträdande krigsrätt.

Obehag, vilka ingalunda kunna anses nödvändigt eller lämpligt att särskilt

framkalla. Även de undersökningsmål, som av krigsrätt handläggas, utan

att brott behöver föreligga, skulle fördröjas och försvåras genom en överflyttning

till vanlig domstol, som måste handhava även en mängd andra

mål. Självklart skulle för övrigt särskilda krigsdomstolar icke kunna undvaras

vid flottans expedition under längre tid eller till aflägsnare farvatten,

utan att allvarliga faror och stort dröjsmål uppstode.

Med stöd av vad sålunda anförts och då inga bärande skäl visats

vara för handen för den n. v. anordningens olämplighet, hade utskottet

bort hemställa,

att motionen I: 147 måtte av riksdagen avslås.»

dels av herrar Högberg och greve Spens, som instämt i den av herr

Reuterskiöld gjorda hemställan:

\id punkt 2:o) av utkottets hemställan:

dels av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Beträffande motionen 11:250 om krigslagarnas avskaffande borde

utskottet hava begränsat sig till ett åberopande av vad första lagutskottet

vid 1919 års lagtima riksdag i sitt betänkande nr 36 enhälligt yttrat,

nämligen att ”enligt utskottets förmenande lärer det icke kunna förnekas,

att frågan om upphävande av krigslagarna står i ett nära samband med

försvarsfrågan i dess helhet; det ligger därför i öppen dag, att jämväl

förstnämnda fråga efter vederbörlig utredning kommer under omprövning

vid den allmänna försvarsrevision”, som då var avsedd att komma till stånd

och vars utredande numera uppdragits åt en särskild kommission. Utskottet

tilläde i samma sitt betänkande: ”att genom ett uttalande i ena eller

andra riktningen föregripa denna utredning, torde icke vara lämpligt, än

mindre att utan föregående utredning nu intaga en bestämd ståndpunkt

till samma fråga”. Härtill kan ytterligare läggas en erinran, att krigslagarna

såsom stiftade av Konung och riksdag gemensamt ersatt de äldre

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första Lagutskottets utlåtande Nr 24.

krigsartiklarna såsom givna av Kungl. Maj:t allena i syfte att på sådant

sätt bereda de värnpliktiga ett starkare skydd i rättsligt avseende än

som kommit yrkesarméns manskap till del, i följd varav krigslagarna, vilka

på grund av ämnets natur aldrig lämpligen kunna inflyttas i 25 kap. av

allmänna strafflagen, dit de eljes närmast vore att hänföra, näppeligen

kunna undvaras i rättsäkerhetens intresse, så länge armén utgör en

värnpliktsarmé.

Utskottet hade därför bort hemställa,

att ifrågavarande motion 11:250 icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda».

dels av herrar Högberg, greve Spens, Svensson i Betingetorp och

Thore, som instämt i herr Reuterskiölds hemställan;

dels av herrar Walles, Lindqvist i Kosta, Leo, Billqvist och Söderberg,

som ansett att utskottets utlåtande i denna del bort hava följande lydelse:

»Ehuru motionären yrkat upphävande av all krigslagstiftning, förutsätter

utskottet att därmed icke avses att lämna brott, begångna av militära

personer, straffria. En sådan åtgärd kan i varje fall uppenbarligen

icke på allvar ifrågasättas. Däremot anser utskottet tidpunkten vara lämplig

att nu till överläggning och utredning taga upp frågan om möjligheten

att i fredstid avskaifa krigslagarna och ersätta dem i motsvarande fall

med redan gällande bestämmelser i allmänna strafflagen och där stadgandena

i krigslagen avse brott, som endast kunna begås av personer i deras

egenskap av militärt anställda, låta dessa stadganden i reviderad och humaniserad

form ingå som ett särskilt kapitel i allmänna strafflagen. Den

disciplinära bestraffningsrätten torde däremot, om än med kumaniserade

straff'' och straffskalor, i en eller annan form få kvarstå. Genom en sådan

här i största korthet skisserad åtgärd skulle främst ernås, att vårt land

toge ett kraftigt steg i riktning mot den sedan årtionden krävda kumaniseringen

av krigslagstiftningen, och som ej kan anses fullt uppnådd förrän

militärerna, där så kan ske, ställas under samma lagbestämmelser som

ett lands övriga medborgare. Det har anförts, att samma syfte kan i

sak vinnas utan krigslagarnas avskaffande, endast genom en humanisering

av dessa. Utan att bestrida riktigheten därav vill utskottet dock framhålla,

att så länge våra värnpliktiga skola dömas efter en särskild lag

detta alltid kommer att hos dem ingiva en känsla av att de, under den

tid de fullgöra sin tjänst för utbildning till fosterlandets försvar, äro i

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 34.

rättshänseende en annan klass av medborgare, vilka skola dömas efter

speciella undantagslagar. Det synes utskottet därför vara en gärning av

stor vikt för både försvaret och de enskilda individerna att undanrycka

själva grunden för denna känsla och därmed också borttaga anledningen

till den ovilja mot krigslagarna, som alltid kommer att taga sig

uttryck, så länge dessa skola bestå som ett särskilt lagsystem. Med hänvisning

till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av herr Yennerströms

m. fl. motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vad

mån den för krigsmakten gällande strafflagen må kunna

upphöra att gälla, samt för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kan föranleda.»

STOCKHOLM 1920. STOCKHOLMS BOKINDUSTRI A.-B.:s BOKTRYCKERI.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1920:227 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om upphävande av stadgandena angående krigsdomstolar. s. 3 i texten