Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
1920-05-17 · 45 sidor, varav 43 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 43 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1920:37, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
1
Nr 37.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1920 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga
rätt till elektrisk kraft m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.
Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman, Högberg, Alexanderson,
Reuterskiöld, Walles, Berglund, Hansén, Rutqvist*, Lindley, Hederstierna,
Rehn*, Carlsson i Karlshamn*, Söderberg, Billqvist och Thore.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Genom en den 27 februari 1920 dagtecknad, till lagutskott hänvisad
proposition nr 298, vilken behandlats av första lagutskottet, har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av i
statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
här nedan omförmälda förslag till
1) lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft;
2) lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 24 maj 1895 angående
vad till fast egendom är att hänföra;
3) lag om ändrad lydelse av 79, 85, 87, 100, 107, 111, 133 och
168 §§ utsökningslagen;
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 saml. 1 avd. 26 käft. (Nr 37.) 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
4) lag om ändrad lydelse av 56—58 §§ i ''förordningen den 16 juni
1875 angående inteckning i fast egendom;
5) lag om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;
6) lag om ändrad lydelse av 9 kap. 38 § vattenlagen; samt
7) lag om ändrad lydelse av 2 § 14:o) i lagen den 26 maj 1909
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.
Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen
får utskottet hänvisa till den kungl. propositionen jämte de därvid fogade
utdragen av protokoll, förda i statsrådet och lagrådet.
I samband med denna proposition har utskottet till behandling
förehaft motionerna i första kammaren nr 45 av herrar Ivar Pettersson
och Kjellén samt nr 121 av herr Elisson.
I herrar Petterssons och Kjelléns motion hem ställes,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande för riksdagen av förslag till lag om inteckning
i elektriska distributionsföreningars anläggningar och ledningsnät.
I herr Elissons motion hemställes,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning, huruvida ändring
i nu gällande arrendelag bör vidtagas i syfte att under vissa förutsättningar
föreskriva skyldighet för jordägare att inlösa elektrisk kraftledning,
som å honom tillhörig fastighet utförts av arrendator för att
tillgodose jordbrukets behov av ljus och kraft, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan giva anledning.
I fråga om vad motionärerna till stöd för sina yrkanden anfört,
får utskottet hänvisa till motionerna.
Kommitténs Kungl. Maj:t uppdrog den 22 juni 1911 åt en kommitté att, bland
uppdrag: anna^ utarbeta förslag till tryggande av avnämares rätt till kontraktsenligt
ö) tryil9apde åtnjutande av elektrisk kraft.
av krajt- J „
kontrakt. Det kommittén sålunda lämnade uppdraget var närmast löraniett av
en skrivelse från riksdagen av den 28 mars 1907, däruti riksdagen anhöll,
att Kungl. Maj:t måtte låta föranstalta om utredning, på vilket sätt betryggande
garantier för kontraktsenligt åtnjutande av elektrisk energi skulle
kunna genom lagstiftning eller eljest beredas avnämare av sådan energi,
samt, i den mån riksdagens medverkan till lagstiftning i ämnet erfordrades,
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
På grund av det sålunda erhållna uppdraget har kommittén framlagt
förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser i syfte att trygga
rätt till elektrisk kraft.
Vidare hade kommittén av Kungl. Magt erhållit uppdrag att verk- k) prisregltställa
utredning, huruvida och på vad sätt priset på elektrisk kraft, som rmg''
distribueras till allmänheten, kunde av offentlig myndighet regleras samt,
därest denna utredning därtill gåve anledning, framlägga förslag i ämnet.
Även sist omförmälda spörsmål hade varit föremål för riksdagens
prövning. Sålunda hemställde lagutskottet, med anledning av motioner, som
väckts vid 1909 års riksdag, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, huruvida koncession borde i vidare mån än för det dåvarande
vore förhållandet fordras såsom villkor för rätt till distribution av
energi, frambragt av vattenkraft, samt huruvida och i vad mån i samband
med meddelande av koncession å kraftledningar, avsedda för distribution
av elektrisk energi, som frainbragts av vattenkraft, visst pris borde bestämmas
för den framförda kraftens begagnande och eventuellt även andra
villkor uppställas för behörigt tillgodoseende av konsumenternas och det
allmännas intressen. Andra kammaren biföll vad utskottet sålunda hemställt,
varemot första kammaren avslog såväl utskottets hemställan som ett
under debatten i kammaren gjort yrkande om hemställan till Kungl. Maj:t
att taga i övervägande, huruvida vid koncession å elektriska kraftledningar
visst maximipris borde bestämmas för den framförda kraftens begagnande.
Jämväl vid 1910 års riksdag väcktes motion om utredning, bland
annat, rörande reglering av prisen för leverans av elektrisk energi, men
stannade kamrarna även vid denna riksdag'' i olika beslut i frågan.
Som resultat av den av kommittén verkställda utredningen rörande Kommitténs
den andra av de till kommittén hänskjutna frågorna har kommitténs ma- beträffande
joritet ansett framgå, att, vare sig man toge hänsyn till hittills vunnen andra delen
erfarenhet eller till den sannolika utvecklingen, inga vägande skäl talade för ^Tegåtiv!
vidtagande av åtgärder i syfte att genom lag eller koncessionsbestämmelser
åstadkomma ett ingripande i eller kontroll av de elektriska kraftdistributionsföretagens
ekonomiska förhållanden.
Tre av kommitténs ledamöter hava varit av skiljaktig mening och
ansett, att åtgärder böra vidtagas för reglering av kraft]»risen; och hava
två av dessa ledamöter framlagt förslag till lag innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar, avsedd att ersätta den nuvarande lagen
i ämnet av den 27 juni 1902. Genom den sålunda föreslagna nya lagen
skulle, i olikhet med de tillstånd att framdraga elektriska ledningar, som
enligt nu gällande lag meddelas, införas verkligt koncessionsförfarande
beträffande elektriska distributionsanläggningar med rätt för staten att
.VvgiTiia
yttranden
över kommitténs
betänkande.
Departe
ments
chefen.
Frågan om
prisreglering.
4 Första lagutskottets utlåtande Nr 31.
tvångsvis förvärva sådana anläggningar samt att utfärda taxor för mindre
förbrukare in. m.
Över kommitténs betänkande hava yttranden avgivits av samtliga
länsstyrelser, kommerskollegium och vattenfallsstyrelsen samt svenska vattenkraftföreningen,
svenska teknologföreningen och svenska elektricitetsverksföreningen.
Därjämte har kommerskollegium med sitt utlåtande överlämnat
yttranden av handelskam rama i riket.
Samtliga hörda myndigheter och korporationer hava tillstyrkt kommitténs
förslag till lag innefattande vissa bestämmelser i syfte att trygga
rätt till elektrisk kraft, därvid dock hemställts om vissa ändringar i lagförslaget.
Däremot hava de hörda myndigheterna intagit olika ståndpunkt beträffande
frågan om reglering av prisen på elektrisk kraft; och hava vattenkraftföreningen,
teknologföreningen och elektricitetsverksföreningen samt
de handelskammare, som yttrat sig i denna fråga, avstyrkt, att staten
vidtager några åtgärder i prisreglerande syfte.
Vid ärendets anmälan i statsrådet den 2 augusti 1919 yttrade föredragande
departementschefen bland annat:
»Det synes mig uppenbart, att kommittén icke bedömt förhållandena
riktigt, då den ansett en statens reglering av prisen på elektrisk kraft
under den närmaste tiden obehövlig. Enär skilda omständigheter, framför
allt stenkolsprisets oerhörda stegring, på senare tid framhävt betydelsen
av att tillgång till elektrisk kraft säkras allmänheten på billiga villkor,
synes redan därav böra följa, att staten beredes möjlighet till full kontroll
över elektriska anläggningar och från desamma distribuerad kraft.
Denna fråga är emellertid synnerligen svårlöst, och det utkast till ny
koncessionslagstiftning, vilket utarbetats av två reservanter inom kommittén,
skulle i varje fall kräva åtskillig omarbetning, innan det kunde
läggas till grund för proposition i ämnet.
Jag är sålunda icke beredd att nu för Kungl. Maj:ts avgörande
föredraga denna del av ärendet, utan bör beredningen därav fortgå. Någon
större olägenhet torde icke uppstå genom att avgörandet av denna
fråga något uppskjutes. Genom den på senare tid vidtagna betydande utvidgningen
av statens kraftnät har staten erhållit ökad möjlighet att genom
egen försäljning av kraft reglera priset därå. Dessutom har genom den
nya vattenlagens bestämmelser om s. k. bygdekraft behovet av prisreglering
särskilt för mindre förbrukare blivit i viss mån tillgodosett. Om,
såsom kommittéreservanterna framhållit, det är dessa abonnenter, för vilka
det inom den närmaste tiden huvudsakligen kan väntas uppstå behov att
reglera kraftprisen genom statens försorg, torde alltså, sedan vattenlagen
Första lagutskottets utlåtande Nr 31. 5
numera trätt i kraft, någon större betänklighet icke böra möta att låta lagstiftningen
angående en mera allmän reglering av kraftprisen något anstå.
För att kunna bedöma, vilket system bör användas, därest prisreglering
för abonnenter i allmänhet skall förekomma, kan det även vara önskligt,
att under ytterligare någon tid samlas erfarenhet rörande kraftdistributionens
utveckling i vårt land.
Även om bestämmelser rörande reglering av prisen på elektrisk
kraft icke nu införas, torde det dock vara lämpligt att, i enlighet med
vad reservanterna föreslagit, distributionsföretag, särskilt sådana vilka bedriva
eu rörelse av betydelse för en större allmänhet och av monopolartad
karaktär, åläggas att till kommerskollegium, till vilket ämbetsverk
den elektriska inspektionen är förlagd, ingiva .statistiska uppgifter, som på
ett överskådligt sätt utvisa det ekonomiska resultatet av verksamheten och
som i sina huvuddrag kunna offentliggöras. En liknande anordning tilllämpas
i fråga om enskilda järnvägar. Man skulle härigenom erhålla
ytterligare material för avgörande av frågan om reglering av kraftprisen
och kunna bedöma, i vad mån de olika distributionsföretagen möjligen
taga oskäliga kraftpris, samt om till följd härav åtgärder från statens sida
äro av nöden. Erforderliga bestämmelser om skyldighet för distributionsföretag
att avlämna sådan statistik torde kunna meddelas på administrativ
väg.
Stadganden om skyldighet för elektriska distributionsföretag att till
statsmyndighet ingiva statistiska uppgifter och om rätt för tjänstemän hos
myndigheten att taga del av företagets räkenskaper finnas exempelvis i
lagar uti Amerikas förenta stater, England och Frankrike. I nämnda länder
är jämväl föreskrivet, att distributionsföretagen äro pliktiga att offentliggöra
eller hålla tillgängliga för allmänheten åtskilliga upplysningar angående
företagens ekonomiska ställning och av desamma tillämpade taxor
m. m. Ett dylikt bekantgörande av vissa uppgifter rörande distributionsföretag
har ansetts vara ett i åtskilliga fall ganska verksamt medel mot
oskäliga kraftpris.
Jag övergår nu till frågan, huruvida de av kommittén fram- Att frågan
lagda förslagen nu böra bliva lag eller om de tilläventyrs böra anstå, till dess reglering
frågan om reglering av kraftprisen kan upptagas till avgörande. Det kundo ännu ej ä>
synas olämpligt att nu införa en lagstiftning, som törhända inom en ej f^eer ej
alltför avlägsen framtid bleve överflödig genom införandet av ett konces- föranleda
sionssystem beträffande all kraftdistribution, eller som i allt fall i samband
med införandet därav skulle behöva undergå eu omfattande revision. förandet av
Emellertid torde starka praktiska behov påkalla ett genomförande
snarast möjligt av lagbestämmelser i ämnet, liksom också frågan härom
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
Praktiskt behov
av dylika
stadgande!!.
i viss mån är oberoende av spörsmålet av en allmän reglering av kraftprisen
och om en mera genomförd koncessionslagstiftning på detta område.
Den allt vidsträcktare användning den elektriska kraften under senare
tid erhållit gör det till en angelägenhet av vikt, att abonnenternas
rättsförhållande till kraftdistributörerna på ett betryggande sätt regleras
samt att ökad möjlighet beredes att belåna distributionsledningar. Den
praktiska vidden av denna fråga belyses därav, att, enligt av kommerskollegii
elektriska inspektion lämnad upplysning, av andra än staten
utförda elektriska distributionsanläggningar numera representera ett värde,
som med säkerhet överstiger 100 miljoner kronor. Den genom kommitténs
förslag i utsikt ställda belåningsmöjligheten har väckt livlig
tillfredsställelse bland målsmännen för den elektriska industrin. Särskilt
lär denna fråga vara av betydelse för landsbygdens elektrifiering.
De talrika föreningar, vilka nu bildas på landsbygden för att från
större transformatorstationer eller huvudledningar framdraga förgreningsledningar
till de olika gårdarna, hava ofta svårt att skaffa säkerhet för
de lån, som för ändamålet erfordras. Enligt uppgift skulle det för sådana
föreningar vara en stor besvikelse, om den möjlighet att finansiera
deras företag, som kommittéförslaget innebär, skulle undanskjutas till en
oviss framtid.
Det intresse, som riksdagen redan genom sin förut berörda skrivelse
av år 1907 ådagalagt för behovet att trygga avnämares rätt till kontraktsenligt
åtnjutande av elektrisk kraft, har också senare vid upprepade tillfällen
dokumenterats. När sålunda vid 1916 års riksdag en motion
väckts om bland annat sådan lagändring, att utfästelse om leverans av
elektrisk energi skulle kunna bliva föremål för inteckning, blev denna motion
visserligen av lagutskottet avstyrkt, men med den motivering, att det
av elektriska kraftkommittén avgivna betänkandet då var remitterat till
vederbörande myndigheter för yttrande, och att utskottet icke kunde tillråda,
att riksdagen i detta ärendets läge för sin del antoge lagförslag
i den riktning, motionären förordat. Samtidigt gav utskottet uttryck åt
sin förhoppning att, därest resultatet av kommitténs lagstiftningsarbete
i dess helhet icke kunde framläggas redan för 1917 års riksdag, Kungl.
Maj:t måtte, om sådant funnes möjligt, till särskild omprövning för riksdagen
framlägga lagförslag rörande inteckning för rätt till elektrisk kraft.
Sedermera har riksdagen med anledning av en vid 1917 års riksdag
väckt motion i skrivelse den 15 juni 1917, n:r 363, anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen snarast möjligt framlägga lagförslag
rörande inteckning för rätt till elektrisk kraft. I lagutskottets av
riksdagen åberopade och godkända utlåtande i ämnet framhöll utskottet,
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
7
bland annat, att önskemålet om inteckningsskydd åt avtal om leverans för
viss fastighets behov av elektrisk kraft redan länge varit föremål för riksdagens
livliga anslutning, samt att med den utsträckning, vari den elektriska
kraften i våra dagar komme till användning, och med den ytterligare
utveckling, som på förevarande område uppenbarligen förestode, det
vore synnerligen angeläget, att frågan snarast möjligt vunne sin lösning,
så att det nuvarande osäkerhetstillståndet upphörde.
Om det följaktligen ur flera synpunkter är önskvärt, att kommitténs
förslag snarast möjligt förverkligas, gäller det emellertid att tillse, huruvida
härigenom en blivande mera allmän lagstiftning, eventuellt grundad
på koncession, skulle föregripas eller försvåras. Så torde icke bliva
förhållandet. De nu ifrågasatta bestämmelserna beröra nämligen icke
förhållandet mellan det allmänna och den enskilde, utan innefatta endast
en reglering av vissa privaträttsliga frågor i syfte dels att trygga
de enskilda abonnenternas rätt att erhålla elektrisk kraft från viss anläggning,
dels att bereda de elektriska anläggningarnas ägare ökad möjlighet
att i kreditsyfte tillgodogöra sig anläggningarna, dels slutligen
att åvägabringa klarhet beträffande vissa allmänna frågor i avseende å
rättsförhållandet mellan abonnenterna och företagen. Det torde här förhålla
sig på samma sätt som vid den nya lagstiftningen på vattenrättens
område, vid vars behandling i statsrådet jag på sin tid framhöll, att densamma
endast syntes äga ett yttre samband med frågan om prisreglering
vid distribution av elektrisk kraft, samt att lagstiftarens rätt att oberoende
av vattenråttslagstiftningens innehåll underkasta den salubjudna kraften
prisreglering vore obestridlig.
Lagstiftningen
föregriper
ej ett
eventuellt
koncessionssystem.
Då det sålunda synes mig lämpligt att oberoende av frågan om Allmän mokoncessionslagstiftning
och reglering av kraftprisen nu upptaga till be hand- ^i^gph-slaling
det av kommittén framlagda lagförslaget, anhåller jag att få i korthet gen.
angiva min ställning till frågan, huruvida detta förslag innefattar en i och
för sig riktig lösning av de däri berörda frågorna eller om tilläventyrs
frän praktiskt juridisk synpunkt någon annan lösning vore att föredraga.
Jag vill därvid begränsa mig till frågorna om tryggande av abonnents rätt
att erhålla elektrisk kraft och om beredande av ökad möjlighet att i kreditsyfte
utnyttja elektrisk anläggning.
Den väg, på vilken kommittén sökt tillgodose förevarande tvenne
behov, innefattar en anknytning till fastighetsinteckningsinstitutet, i det
att kreditgivare och avnämare hänvisas till att för tryggande av sin penningfordran
respektive sin rätt att erhålla elektrisk kraft söka inteckning
i den fastighet, varå stationen är belägen. Det nya i kommitténs förslag
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
är dels att möjlighet beredes att i fastighet vinna inteckning för rätt till
elektrisk kraft, dels att understationer och ledningar skola kunna genom
ett särskilt registreringsförfarande hänföras såsom tillbehör till viss huvudstation
och sålunda under vissa förutsättningar häfta för inteckningar i
den fastighet, varå denna är belägen.
Det är nu påtagligt, att man genom en dylik anknytning till inteckning
i fastighet icke kan fullt ut tillgodose de båda intressen, som här äro
i fråga. Om nämligen stationen är belägen å annans mark, är möjligheten
till inteckning, sådan kommittén avsett, utesluten, och även om stationen
själv tillhör markägaren och sålunda kan intecknas, så utgör det enligt
kommitténs förslag en förutsättning för ledningars och understationers hänförande
till stationen i egenskap av tillbehör, att äganderätten är förenad
i en hand. Med avseende å behovet att här skapa ett kreditobjekt synes
visserligen denna erinran äga allenast ringa betydelse, i det att den, som
har behov att på denna väg vinna kredit, också rimligen bör tillse, att
han hos sig förenar äganderätten till stationen och till understationer och
ledningar. Däremot synes berörda erinran äga en viss betydelse, när det
gäller att undersöka, i vad mån förslaget tillgodoser abonnenternas intresse
att vinna reell säkerhet för sin rätt att erhålla elektrisk kraft. Sådan sä
kerhet
bereder förslaget icke, därest leverantören icke är ägare av såväl
stationen som ledningarna. Genom att anordna äganderättsförhållandena
på annat sätt än sålunda förutsatts, kan leverantören hindra avnämaren
att erhålla den realsäkerhet för leveransens fullgörande, som lagstiftningen
haft till ändamål att bereda.
Det torde emellertid icke vara möjligt att undgå dessa nackdelar
utan att framkalla olägenheter av vida allvarligare art.
Ville man undvika varje anknytning till det nuvarande systemet
för inteckning i fastighet, nödgades man tillskapa ett nytt slag av inteckningsbara
rättsobjekt och anordna en form av inteckning, närmast
sidoordnad med förlagsinteckning, i elektrisk station med dess tillbehör.
Inteckningar i den fastighet, varå stationen är belägen, skulle då icke
häfta vid stationen, liksom de till stationen hörande ledningar och understationer
skulle svara för i stationen, men icke för i vederbörande fastighet
intecknad gäld. Ett dylikt system skulle emellertid icke vara tillfredsställande.
En kraftdistributör skulle, lika väl om stationen är lös egendom
som om den är av fastighets natur, kunna till abonnenternas förfång
så ordna äganderättsförhållandena, att stationer och ledningar komme att
tillhöra skilda personer. Någon egentlig vinst skulle i praktiken knappast
uppstå, därest sådan lagändring vidtoges, att inskrivning kunde erhållas i
station, som är lös egendom. Enligt uppgift lär nämligen i vårt land icke
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
9
finnas någon kraftstation, som icke är fast egendom eller tillbehör till vattenfallsrätt.
Vad angår understationer kunna de ju, såsom kommittén
framhållit, förläggas på en fastighet, som tillhör stationens ägare. An
lättare skulle sistberörda anordning kunna genomföras, om, såsom jag tänker
föreslå, möjlighet beredes att expropriera mark för uppförande av elektriska
stationer.
Icke heller med hänsyn till behovet att i kreditändamål utnyttja
stationens ekonomiska värde skulle ett system av antytt slag vara att förorda.
För den å en viss fastighet belägna stationen skulle det nämligen
— under förutsättning att såsom vanligen tyckes vara fallet stationens ägare
jämväl är ägare till fastigheten — bliva omöjligt att i samma grad som
för närvarande kan ske utnyttja fastighetens kreditvärde, detta särskilt
under den ömtåliga byggnadstiden. Innan stationen är färdigbygd, skulle
det nämligen efter all sannolikhet möta svårigheter att vinna kredit mot
inteckningar i densamma. Inteckningarna i fastigheten åter bleve vida
mindre begärliga än för närvarande, därest de icke häftade vid den under
byggnad varande stationen.
Om sålunda det praktiska behovet synes påkalla, att inteckningarna
i den fastighet, varå huvudstationen är belägen, även må omfatta stationen,
återstår att överväga, huruvida icke till äventyrs den lämpligaste utvägen
vore att föreskriva, att alla till viss station hörande ledningar och understationer
vore att betrakta såsom tillbehör till den fastighet, vara huvudstationen
är belägen. Det vore sålunda fråga om att här genomföra en
anordning motsvarande den, som är gällande för järnvägar. Som bekant
föreskrives i förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter
angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg m. in., att
enskild järnväg i hela sin utsträckning med därtill hörande mark samt
verkstäder och andra byggnader anses såsom en enda sammanhörande fast
egendom, samt att såsom tillhörigheter till denna fasta egendom anses järnvägsägarens
för järnvägens drift anskaffade, under hans värjo varande eller
för trafik å annan i förbindelse med järnvägen stående bana använda lokomotiv,
vagnar, inventarier och förråd. I lag skulle då i överensstämmelse
härmed föreskrivas, att, i den mån koncession meddelats för viss elektrisk
station med därtill hörande ledningar och understationer, dessa vore att i
och med sitt utförande betrakta såsom tillbehör till huvudstationen. Vederbörande
företagare skulle därigenom tvingas att själv förskaffa sig äganderätten
såväl till den fastighet, varå huvudstationen vore belägen, som till
de koncessionerade ledningarna och understationerna.
Härigenom skulle man undgå hela det av kommittén föreslagna,
onekligen något betungande registreringssystemet. Likaså skulle härigenom
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 1 avd. 20 käft. (Nr 37.) 2
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
Lagrådet.
frågan om tvångsförvaltning av elektrisk anläggning i händelse av innehavarens
obestånd onekligen kunna lösas på ett för abonnenterna fullt tillfredsställande
sätt. En regel av antydd art skulle emellertid möta allvarliga
invändningar. Först är nämligen att märka, att det ofta visat sig
vara ett praktiskt intresse, att understationer och delar av det till huvudstationen
hörande ledningsnätet kunna ägas av andra än huvudstationens
ägare. Därjämte må erinras, att införande av ett koncessionssystem för
elektriska distributionsanläggningar i enlighet med det, som nu tillämpas
beträffande järnvägar, i vårt land i någon mån skulle försvåras
därav, att den elektriska kraften ofta hämtas från långt avlägsna vattenkraftstationer,
samt att ett elektriskt distributionsnät sällan utgör någon
från andra sådana nät så bestämt avgränsad enhet som en järnväg i förhållande
till en annan dylik. Utan registrering — vare sig hos Kungl.
Maj:t eller annan myndighet — lär man knappast heller, åtminstone försåvitt
det gäller belåning av ledningsnät, kunna anordna ett fullt betryggande
samband mellan ledningar och stationer. Slutligen synes det med
avseende å förhållandet till redan bestående anläggningar möta avgörande
svårigheter att nu genomföra det antydda systemet. Så som förhållandena
nu äro ordnade, äro nämligen åtskilliga understationer tillbehör icke till
vederbörande huvudstation utan till den fastighet, varå de äro belägna.
Inteckningar i sistnämnda fastighet gälla sålunda även i understationen
och kunna icke utan ett särskilt relaxationsförfarande undantagas från att
gälla densamma, överhuvud taget skulle det beträffande nu förefintliga
anläggningar endast efter särskild prövning kunna ifrågakomma att fastslå
anläggningens med därtill hörande understationers karaktär av en enhet.
Men det är just en sådan prövning, som enligt kommitténs förslag skall
föregå registreringen.»
Över det till lagrådet remitterade förslaget, som — med vissa inom
justitiedepartementet verkställda överarbetningar — i huvudsak anslöt
sig till kommitténs förslag, yttrade lagrådets flesta ledamöter, i vad rörde
förslaget i dess helhet, följande:
»De tekniska framstegen skapa ej sällan nybildningar inom det
ekonomiska livet, för vilka rättens hävdvunna former icke fullt passa.
Den osäkerhet, som framkallas härigenom, kan försvåra och fördyra nödig
kapitalanskaffning, och bristen på anpassning till de laga formerna lägger
hinder i vägen för att i önskvärd omfattning tillgodose berättigade intressen,
som anknyta sig till de nya företeelserna. Det kan därför befinnas
nödvändigt att lagstifta, innan fullt lämpliga anordningar blivit
funna, och sålunda godtaga försöksåtgärder trots deras brister och i för
-
Första lagutskottets utlåtande Nr 37. 11
hoppning, att erfarenheten skall visa vägen till nödiga förbättringar och
utbyggnader av lagstiftningen.
Ur dessa synpunkter torde det föreliggande lagförslaget böra bedömas.
Det är från många håll vitsordat, att lagstiftning kräves för att
underlätta finansiering av starkströmsanläggningarna, vilkas vikt för landets
näringsliv är högt skattad, och även för att tillvarataga abonnenternas
understundom synnerligen betydelsefulla intressen. Å andra sidan
är det påtagligt, att förslaget är behäftat med stora svagheter, delvis
förklarliga genom de svårigheter ämnet erbjuder. Oaktat dessa brister
torde emellertid med hänsyn till det nämnda behovet icke böra avstyrkas,
att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet. För detta ändamål
kräves emellertid en väsentlig överarbetning av förslaget.»
På grund av från lagrådet mot förslagets särskilda bestämmelser
framställda anmärkningar har detsamma i väsentliga delar inom justitiedepartementet
omarbetats. Det nu för riksdagen framlagda förslaget
innehåller i huvudsak följande:
Lagen är tillämplig allenast på s. k. starkströmsanläggningar. Ledning
eller understation, som tillhör ägaren av den fastighet, å vilken liga innefinnes
elektrisk station, skall kunna genom registrering å den fastighet, håUvarå
den elektriska stationen (huvudstationen) är belägen, sammanföras
till en rättslig enhet med sistnämnda fastighet (huvudstationsfastigheten).
Med station förstås generator-, transformator-, omformare-, ackumulatoroch
kopplingsstation; såsom station anses jämväl stolpe, försedd med
anordning för transformering av elektrisk kraft.
Registreringens verkan är, att ledningen eller understationen därigenom
anses höra till den fastighet, vara huvudstationen är belägen.
Ledningen och understationen komma således genom registreringen
att ej längre höra till den fastighet, vara de äro belägna, utan bliva
tillbehör till huvudstationsfastigheten. Härigenom åstadkommes, dels att
sistnämda fastighet på grund av sitt sålunda ökade värde kan i väsentligt
högre grad än eljest skulle vara förhållandet av anläggningens
ägare användas såsom kreditobjekt, dels att även avnämarna av den elektriska
kraften, vilka enligt förslaget under viss förutsättning kunna få sin
rätt till elektrisk kraft intecknad, genom denna inteckning erhålla ökad
trygghet. Enligt förslaget kan sålunda exempelvis en elektrisk distributionsförening
genom registrering av sina elektriska anläggningar å
en föreningen tillhörig, å dess mark belägen transformatorstation få
sina belåningsmöjligheter betydligt ökade. Genom registreringen vinnes
också den beaktansvärda fördelen, att vid utmätning eller konkurs huvudstationsfastigheten
och ledningar, respektive understationer, icke komma att
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
säljas var för sig med därav åtföljande våda för kraftleveransens orubbade
fortgång. Hör understation till fastighet, som är besvärad av inteckning,
är i inteckningshavarens intresse föreskrivet, att understationen ej må registreras,
utan att inteckningshavaren samtyckt till åtgärden. Något motsvarande
stadgande linnes ej med avseende å lednings registrering. Enligt
vad utredningen giver vid handen, har nämligen en sådan ledning, varom
här är fråga, ett så relativt ringa värde, att man, med hänsyn till den
omgång och de svårigheter, det alltid måste medföra att från samtliga inteckningshavare
erhålla medgivande till registrering, icke velat för detta
fall i inteckningshavarens intresse uppställa en motsvarande regel till den
i fråga om understation givna. Registreringsmyndighet är för hela riket
kommerskollegium.
Såsom ovan nämnts, avser förslaget att bereda den, som fått rätt
till kraft åt sig upplåten; möjlighet att till säkerhet för denna rätt erhålla
inteckning i huvudstationsfastigheten jämte därå registrerade ledningar
och understationer. Förutsättningen härför är, att rätten till elektrisk
kraft upplåtits genom skriftlig handling och att ägaren av huvudstationsfastigheten
lämnat skriftligt och av vittnen styrkt medgivande till
att inteckning får ske. Genom detta stadgande har, praktiskt taget, från
inteckningsrätt uteslutits alla mindre abonnenter, i det att inteckning i regel
torde komma att medgivas allenast de större abonnenterna såsom kommuner
och industriella anläggningar. De för inteckning av rätt till elektrisk
kraft meddelade bestämmelserna ansluta sig i huvudsak till de regler, som
för närvarande gälla med avseende å inteckning för nyttjanderätt. Overlåtes
fastighet, varifrån upplåtits rätt till elektrisk kraft, gäller emellertid
avtalet även utan inteckning mot nye ägaren, om det är skriftligen upprättat.
År avtalet blott muntligt, går abonnenten genom överlåtelsen sin rätt
förlustig, såvida ej vid överlåtelsen skett förbehåll om rättens bestånd. Även
i fråga om försäljning å exekutiv auktion gäller, att rätten går förlorad,
såvida försäljningen ej sker med förbehåll om rättens bestånd.
Beträffande det fall, att från elektrisk anläggning upplåtits kraft till
flera, och kraften ej räcker för alla, stadgades i det till lagrådet remitterade
förslaget, att tidigare upplåtelse skulle medföra företräde till erhållande
av kraft framför senare upplåtelse. Mot denna bestämmelse anmärktes
inom lagrådet, att den komme att stå i bestämd strid med det
förfaringsätt, som i dylika fall hittills tillämpats. Att döma av tillgängliga
upplysningar hade nämligen allmänt vid kraftbrist praktiserats ett slags
ransonering av kraften, därvid, enligt vad antagas finge, man i huvudsak
sökt ordna så, att minskningen i krafttillgång inträtt för varje abonnent
vid den tid, då behovet därav varit för honom minst trängande, utan att
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
13
hänsyn tagits till tiden för de olika upplåtelserna. Att nämnda förfaringssätt
ock stode i överensstämmelse med den bland producenter och konsumenter
av kraft rådande rättsuppfattningen syntes vara sannolikt. 1 9
kap. 41 § vattenlagen inginge en bestämmelse, som vilade på en likartad
uppfattning. Aven från teoretisk synpunkt torde en lösning av frågan i
sådan riktning framstå såsom mera naturlig än den i förslaget framställda.
Det föreslagna stadgandet syntes ock vålla mycket stora olägenheter vid
övergången till lagens tillämpning. Stadgandet torde, såsom nyss framhållits,
icke stå i överensstämmelse med den för närvarande gällande rättsuppfattningen
och skulle för dem, som vid lagens ikraftträdande redan
vore innehavare av rätt till elektrisk kraft, innebära en ändring, i vissa
fall en försämring, i deras rätt. Enligt vanliga regler skulle därför åt
stadgandet icke givas tillbakaverkande kraft. Därav skulle emellertid följa
att, då kraftbrist uppstode, olika system måste användas för äldre och för
yngre rättigheter, ett resultat som väl måste anses föga tillfredsställande
och i praktiken säkerligen skulle medföra betydande svårigheter. En eljest
erforderlig övergångsbestämmelse, varigenom stadgandet erhölle retroaktiv
verkan, skulle icke väl låta sig förenas med allmänna rättsgrundsatser.
Lagrådets pluralitet hemställde därför, att berörda fråga måtte lämnas
utanför ifrågavarande lagstiftning, och denna hemställan har i det nu för
riksdagen framlagda förslaget beaktats. För det fall att rätt till elektrisk
kraft upplåtits till flera ha emellertid, då fråga är om försäljning å exekutiv
auktion, bestämmelser givits. Det föreskrives sålunda i förslaget,
att i dylikt fall den upplåtelse, som först skedde, har företräde
samt att, om flera upplåtelser skett samma dag, de äga lika rätt. Äro
rättigheterna intecknade, äger den rätt företräde, därför inteckning först
söktes; äro inteckningarna sökta samma dag, äger den rätt, som först upplåts
företräde, dock att rättigheterna, om de äro upplåtna samma dag,
äga lika rätt.
Om elektrisk anläggnings ägare underlåter att fullgöra honom åliggande
skyldighet att tillhandahålla elektrisk kraft, kan överexekutor, där
så äskas, förelägga ägaren vid vite att fullgöra skyldigheten. År anledning
aftaga, att skyldighetens fullgörande icke kan omedelbart ernås genom vites
föreläggande samt underlåtenheten att tillhandahålla kraft finnes kunna
medföra betydande skada eller olägenhet, äger överexekutor på ansökan
förordna om särskild förvaltning av anläggning, som utgör fast egendom.
Såsom av den här ovan lämnade redogörelsen framgår, hava de önskemål,
som i förevarande fråga av riksdagen uttalats, i första hand avsett,
att den blivande lagstiftningen i ämnet måtte bereda rätt för avnämare
Utskottet.
14
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
till elektrisk kraft att erhålla inteckning till säkerhet för avtal om leverans
av sådan kraft. Det har redan av utskottet påpekats, att, då lagen
såsom villkor för inteckning av rätt till elektrisk kraft uppställer medgivande
av ägaren till huvudstationsfastigheten, detta praktiskt taget torde
komma att från inteckningsrätt utesluta de mindre abonnenterna. Man
har emellertid — och, enligt utskottets mening, med rätta — av flera skal
ansett sig icke kunna frångå fordran på dylikt medgivande. Beträffande
dessa skal tillåter sig utskottet hänvisa till vad kommittén i detta avseende
anfört (sid. 128—130). I det till lagrådet remitterade förslaget
hade till skyddande av de mindre abonnenternas rätt i stället föreslagits, ej
blott att vid frivillig överlåtelse av fastighet med tillhörande station, varifrån
rätt till elektrisk kraft skriftligen upplåtits, rättigheten skulle utan
särskilt förbehåll vara gällande mot nye ägaren, utan även, att då vid
fastighets försäljning å exekutiv auktion i borgenärsförteckningen upptagits
rätt att erhålla elektrisk kraft, sådan rättighet skulle förbliva gällande
vare sig försäljning skett med eller utan förbehåll om rättighetens bestånd.
Därest försäljningen ägt rum utan sådant förbehåll, skulle emellertid inroparen,
om han funne priset å den elektriska kraften för lågt eller villkoren
för dess tillhandahållande eljest ofördelaktiga, och överenskommelse
om ändring i villkoren icke kunde träffas med rättighetens innehavare,
äga påfordra, att villkoren för kraftens tillhandahållande fastställdes av
kommerskollegium. Mot förslaget, att vid exekutiv auktion rätt till elektrisk
kraft skulle kunna bliva gällande, även om den fastighet, varifrån
kraften skall tillhandahållas, blivit försåld utan förbehåll om rättighetens
bestånd, framställdes av lagrådet starka betänkligheter. Enligt lagrådets
uppfattning måste förslaget i denna punkt anses icke blott stå i strid mot
viktiga rättsgrundsatser utan jämväl motverka ett av ifrågavarande lagstiftnings
huvudsyften, nämligen att underlätta kapitalanskaffning och därigenom
främja utvecklingen av de elektriska kraftanläggningarna. (So
kungl. prop. sid. 112—114.) Med anledning av lagrådets anmärkningar
har sistberörda stadgande ej upptagits i den kungl. propositionen.
Om det således ej varit möjligt att i så hög grad, som önskligt vore,
tillgodose de mindre abonnenternas behov av rättsskydd, är dock att märka,
att* de i allt fall genom ifrågavarande lagstiftning beretts ej oväsentliga
fördelar. Är avtalet om rätt till elektrisk kraft skriftligen upprättat, är
det sålunda utan särskilt förbehåll gällande mot ny ägare, till vilken
fastigheten genom frivillig överlåtelse övergått. Avnämare har vidare
möjlighet att, om anläggningens ägare ej fullgör sina skyldigheter med
avseende på kraftens tillhandahållande, under de här ovan angivna förutsättningarna
få anläggningen under tvångsförvaltning. Det bör slut
-
15
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
ligen framhållas, att, även om de mindre abonnenterna i regel ej komma
att erhålla inteckningsmedgivande, numera på många håll genomförts
sammanslutningar av mindre abonnenter till ekonomiska föreningar,
vilka för sina medlemmars räkning ställa sig såsom köpare av kraft från
kraftstationen och därefter, ofta med anlitande av egna transformatorstationer,
ombesörja distribueringen av kraft till medlemmarna. Då dessa
föreningar givetvis efter den nya lagstiftningen skola komma i tillfälle att
erhålla inteckning för betingad rätt till elektrisk kraft, blir olägenheten av, att
de mindre abonnenterna var för sig ej kunna komma i åtnjutande av sådan
rätt, uppenbarligen mindre. Erinras må ock att, såsom föredragande departementschefen
framhåller, behovet av skydd för mindre abonnenter gentemot
enskilda kraftstationsanläggningar under senare tid i viss mån blivit mindre
trängande, nämligen dels på grund av den redan gjorda eller för den
närmaste framtiden planerade betydande utsträckningen av statens kraftnät,
^ dels med hänsyn till den nya vattenlagens bestämmelser om bygdekraft.
Utskottet är också ense med departementschefen därom, att det
slutliga tillgodoseendet av de mindre abonnenternas intresse gentemot enskilda
kraftföretag, om sådant visar sig erforderligt, kan ske genom en
blivande mera allmän lagstiftning, och att genomförandet av en sådan
lagstiftning icke försvåras genom förevarande lag, vars bestämmelser tvärtom
till största delen torde bliva behövliga även efter genomförande av en
dylik lagstiftning.
Det framgår av vad sålunda anförts, att den betydelsefullaste delen
av ifrågavarande lagförslag utgöres av de bestämmelser, som åsyfta att
genom möjlighet till registrering av ledningar och understationer öka belåningsmöjligheterna
för vissa elektriska anläggningar. Det torde vara
otvi\ elaktigt, att ett starkt behov förefinnes att underlätta finansieringen
av starkströmsanläggningar, och det är därför enligt utskottets mening av
vikt, att lagstiftningen söker i görligaste män bidraga till att detta behov
må bliva tillgodosett. Ehuru förevarande förslag är och på grund av de
svårigheter, som med detsamma varit förenade, måste vara behäftat med
brister i åtskilliga hänseenden, anser emellertid utskottet, med hänsyn till
de stora praktiska intressen i fråga om vårt lands elektrifiering och utkyor!ai|det
av våra vattenfall, som förslaget avser att främja, att detsamma,
efter de omarbetningar det på grund av lagrådets anmärkningar undergått,
är av beskaffenhet att böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet.
Vid granskning av lagförslagets olika bestämmelser har utskottet
emellertid föranlåtits till nedannämnda ändrings förslåo-.
O O
16
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
Förslaget till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga
rätt till elektrisk kraft.
Lagens rubrik.
Det framgår av vad utskottet här ovan anfört, att den betydelsefullaste
delen av ifrågavarande lagförslag utgöres av de bestämmelser, som
åsyfta att genom möjlighet till registrering av ledningar och understationer
å huvudstationsfastigheten öka belåningsmöjligheterna för denna, och
att de bestämmelser, som avse att trygga avnämarnas rätt till elektrisk
kraft, av olika anledningar ej kunnat bliva av lika stor betydelse som de
nyss nämnda. Det synes vid sådant förhållande lämpligt, att lagens
rubrik erhåller en avfattning, som inbegriper ej blott sistnämnda bestämmelser
utan även de viktiga stadgandena angående registrering. Utskottet
föreslår därför, att rubriken måtte erhålla följande lydelse: »Lag med
vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om
rätt till elektrisk kraft m. m.» I anledning härav måste den i förslaget
till lag om ändrad lydelse av 9 kap. 38 § vattenlagen förekommande
hänvisningen till nu ifrågavarande lag undergå en motsvarande ändring.
2 och 3 §§.
I det till lagrådet remitterade förslaget fanns ingen som helst
bestämmelse åsyftande, att genom registrering av ledning eller understation
rätten att nyttja den mark, som utgör underlag för ledningen eller
understationen, skulle komma att inbegripas i registreringen. Lagrådet
framhöll, att frånvaron av en dylik bestämmelse måste anses såsom en
väsentlig svaghet i det föreslagna systemet. Två av lagrådets ledamöter
ansågo emellertid, att ett verkligt avhjälpande av dessa bristfälligheter
skulle kräva anordningar av så tyngande beskaffenhet, att de knappast
kunde ifrågasättas.
Första, lagutskottets utlåtande AV 37.
17
Av lagrådets övriga ledamöter har deri ene, vad särskilt rätten till
mark angår, ifrågasatt en fakultativ registrering av denna rätt, därvid han
funnit saken kunna ordnas på följande sätt. Ville sökande, att jämväl
rätt till mark för ledningar och understationer, om vilkas registrering vore
fråga, skulle registreras såsom tillbehör till huvudstationen, borde han inför
registreringsmyndigheten visa, att han genom expropriation av nyttjanderätt
eller upplåtelse av servitutsrätt till förmån för huvudstationsfastigheten
förvärvat rätt till marken med företräde framför annan rätt,
som kunde intecknas i de berörda fastigheterna. Rättens varaktighet torde
åtminstone böra vara lika lång som koncessionstiden för respektive ledningar.
I fråga om sökandens egna fastigheter skulle i de fall, där saken ej
kunde ordnas i form av upplåtelse av servitut, en dylik rätt konstitueras
genom registreringen, i vilket fall därjämte ett särskilt förfarande för
bestämmande av ersättning måste införas, huvudsakligen efter förebild av
expropriationslagens bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar.
Slutligen har en ledamot yttrat, att han i förevarande avseende ansåge
något vara att vinna genom bestämmelser i den riktning, att där
kraftverksägaren förvärvat nyttjanderätt till tomter för ledningar och
understationer genom skriftliga kontrakt, han borde genom ingivande av
dessa kontrakt till registreringsmyndigheten få dessa inbegripna under
registreringen med den rätt de medförde, långvarig eller kortvarig; han
behövde därvid naturligtvis icke ingiva andra än dem, han själv ansåge
särskilt viktiga eller hans långivare eventuellt påfordrade.
I viss anslutning till de synpunkter, som framställts av sistnämnda
ledamot, har av föredragande departementschefen i det föreliggande förslagets
2 § tredje stycket införts den bestämmelsen, att genom registrering av
ledning eller understation skall jämväl den huvudstationens ägare tillkommande
rätt att hava ledningen framdragen eller understationen förlagd
å därtill använd, huvudstationens ägare ej tillhörig mark anses
bliva tillbehör till den fastighet, å vilken huvudstationen är belägen.
I fråga om nämnda anordning yttrar departementschefen följande:
»Det är visserligen uppenbart, att ett dylikt system icke är i allo
betryggande. De anordningar, som erfordrades för att vinna full trygghet,
skulle emellertid, såsom tvenne av lagrådets ledamöter anfört, vara
så betungande både för den enskilde och för registreringsmyndigheten,
att de knappast kunna ifrågasättas. Ej heller synes det mig lämpligt
att lämna den av lagrådet anmärkta bristen på stadgande angående
registrering av rätten till marken utan rättelse. Det synes
önskvärt, att lagstiftningen, så långt praktiskt kan ske, åvägabrinBihang
till riksdagens protokoll 1320. 0 saml. 1 avd. 20 höft. (AV 37). 3
18
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
gar ett sammanhang mellan rätten till ledningarne eller understationerna
och rätten att hava dessa framdragna över eller förlagda å
viss mark. Genom den ifrågavarande bestämmelsen synes bland annat det
praktiskt betydelsefulla ändamålet vinnas, att vid exekutiv försäljning av
huvudstationen med registrerade ledningar och understationer rätten till
marken icke bibehålies hos den förra ägaren utan — med den verkan
som i varje särskilt fall kan förefinnas — övergår till den nye ägaren
genom inropet.»
Till vad departementschefen sålunda anfört finner sig utskottet böra
ansluta sig, och har fördenskull ingen anmärkning emot den föreslagna
bestämmelsen i 2 § tredje stycket. Utskottet vill emellertid därvid erinra,
att bestämmelsen endast reglerar det fall, att huvudstationens ägare ej äger
den mark, å vilken de registrerade ledningarna eller understationen äro
belägna, utan allenast har nyttjanderätt eller servitutsrätt till marken.
Någon bestämmelse har däremot ej träffats för det fall, att ägaren av
huvudstationsfastigheten tillika äger den eller de fastigheter, varå ledningen
är framdragen eller understationen förlagd. Om i detta fall ledningen
eller understationen registrerats å huvudstationen samt ägaren av
sistnämnda fastighet sedermera avhänder sig den fastighet, å vilken anläggningen
är belägen, eller densamma genom exekutiv försäljning frångår
honom, förvärvar nye ägaren visserligen icke genom fånget någon rätt till
anläggningen, enär denna på grund av registreringen blivit tillbehör till
huvudstationsfastigheten. Men å andra sidan har ägaren av sistnämnda
fastighet ingen rätt att fortfarande hava anläggningen förlagd å den försålda
fastigheten; han kan på yrkande av dennas ägare åläggas att borttaga
densamma till uppenbart men för dem, som hava inteckningar i huvudstationsfastigheten
och kanske lämnat sina lån just med tanke på den goda
säkerhet, som huvudstationsfastigheten till följd av de därå registrerade
anläggningarna ansågs erbjuda. Ägaren till huvudstationen är emellertid,
till undvikande av nämnda olägenhet, oförhindrad att, medan han ännu
är ägare till den fastighet, varå ledningarna eller understationerna äro belägna,
jämlikt 1 § i lagen den 14 juni 1907 om servitut å berörda fastighet
lägga ett servitut till förmån för huvudstationsfastigheten med avseende
å rätten att hava ledningar framdragna eller understationer förlagda
å förstnämnda fastighets mark. Härigenom skapar han en viss trygghet
i förevarande hänseende även för det fall, att fastigheterna komma i skilda
ägares händer. Likartade förhållanden uppkomma tydligen i det fall, som
omhandlas i förslagets 3 §.
Då, enligt vad utskottet här nedan ämnar föreslå, 5 § i förslaget
bör utgå, synes 3 stycket i 2 § lämpligen kunna utbrytas till en ny 3 §.
Första lagutskottets utlåtande Nr 37. 19
Den förra 8 § skulle då komma att utgöra 4 §, och den förra 4 § erhålla
paragrafnummer 5.
5 och 6 §§.
I 5 § av förslaget stadgas, att ägaren av elektrisk station, från vilken
kraft upplåtits, är pliktig att, där förutsättningarna för registrering förefinnas,
söka registrering av ledning och, i det fall att för registrering icke
fordras medgivande av inteckningshavare, jämväl av understation. Skyldighetens
fullgörande kan framtvingas på ansökan av den, till vilken kraft
upplåtits. Såsom utskottet förut framhållit, komma de mindre abonnenterna
enligt förslaget ej att beredas säkerhet för sin rätt till elektrisk kraft.
Då nu registreringens ändamål allenast är att möjliggöra skapandet av ett
inteckningsobjekt (registrering år sålunda varken förutsättning för tilllämpning
av 15 § eller för rätten att erhålla tvångsförvaltning), synes det
ej lämpligt, att registrering skall kunna framtvingas av abonnent, som ej
erhållit inteckningsmedgivande av huvudstationens ägare. Sådana abonnenter
torde nämligen i det stora flertalet fall näppeligen hava något intresse
av att framtvinga registrering. Då härtill kommer, att, såsom jämväl
av lagrådet framhållits, i de flesta fall någon avsevärd svårighet icke
skulle möta för huvudstationens ägare att ordna så, att skyldigheten att
söka registrering ej uppkomme eller, om den funnits, upphörde, torde
den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för huvudstationens ägare
att på ansökan av abonnent låta verkställa registrering icke böra bibehållas.
Utskottet hemställer därför, att 5 § utgår ur lagen, dill följd härav
bör andra stycket i de föreslagna promulgationsbestämmelserna ävenledes
utgå. De skal, som nu anförts för att abonnent, som ej erhållit inteckningsmedgivande,
icke bör kunna framtvinga registrering, äga tydligen motsvarande
tillämpning i fråga om registrerings upphävande. Sista punkten
av andra stycket i 6 § bör därför ock utgå. En följd härav blir, att
sista stycket i 8 § bör utgå, ävensom i 12 § orden »så ock om sättet för
rättsägares hörande jämlikt 8 § sista stycket».
8 § och 12 §.
Beträffande de i dessa, paragrafer av utskottet vidtagna ändringar,
hänvisar utskottet till vad vid behandlingen av 5 och (i §§ därom anförts.
20
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
15 §.
Då paragrafens avfattning i förslaget kan giva rum för tvekan, huruvida
den i 16 §; förekommande hänvisningen till 15 § omfattar ej blott
det fall, att rätten till elektrisk kraft genom fastighetens försäljning å
exekutiv auktion gått förlorad utan även det, att rättigheten upphört på
den grund, att avtalet ej var skriftligen upprättat, har utskottet företagit
en sådan omredigering av 15 §, att hänvisningen dit i 16 § kommer att
omfatta även sistnämnda fall.
16 §.
I 16 § stadgas, att om rätt till elektrisk kraft upphört på grund av
vad i 15 § föreskrives, avnämaren skall, om rätten är upplåten mot
vederlag, vara berättigad till skadestånd av upplåtaren. Stadgandet har
sin förebild i 1 kap. 4 § i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.
Däremot finnes ingen bestämmelse given för det i 6 § i samma kapitel
omhandlade fall, att fastighet, från vilken rätt till elektrisk kraft upplåtits,
efter klander frånvunnits upplåtaren eller den, till vilken fastigheten
från honom övergått, samt rättigheten på grund däi’av förfaller.
Det synes utskottet uppenbart, att i sistberörda fall den, som fått rätt
till elektrisk kraft åt sig upplåten, bör, i likhet med nyttjanderättshavare,
njuta skadestånd av upplåtaren, såvida upplåtelsen skett mot vederlag och
han var i god tro, när upplåtelsen skedde. Utskottet har därför till 16 §
fogat ett nytt stycke, vari utsäges, att i omförmälda fall stadgandet i 1
kap. 6 § nyttjanderättslagen skall hava motsvarande tillämpning.
22 §.
I denna paragraf äro regler givna för det fall, att avnämare av
elektrisk kraft blir försatt i konkurs. Upplåtaren har då rätt att avbryta
tillhandahållandet av elektrisk kraft, intill dess betryggande säkerhet blivit
ställd av avnämaren. Om konkursboet underlåter att inom fjorton dagar
efter därom av upplåtaren framställd begäran ställa säkerhet, avseende
tiden intill dess tre månader förflutit efter inställelsedagen i konkursen,
skall avtalet anses hävt vid utgången av nämnda fjorton dagar. Berörda
tidsbegränsning av fjorton dagar var i kommitténs förslag (13 §) bestämd
till allenast en vecka. På hemställan av Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare, som framhöll, att eu tidsbegränsning av en vecka
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
21
vore alltför kort, särskilt för orter i Norrland med postgång ett par
o-ånger i veckan, har departementschefen föreslagit tidens utsträckande till
fjorton dagar.
Enligt utskottets mening är ifrågavarande tid, även med den utsträckning
den sålunda erhållit, alltför kort. Enligt 25 § konkurslagen
skall det s. k. första förhöret, vid vilket gode männen väljas, äga rum
sist inom fjorton dagar, efter det uppteckningen av gäldenärens bo skett.
Godemansvalet kan därför i allmänhet ej beräknas ske förrän inemot
tre veckor efter egendomsavträdet. Under tiden före godemansvalet omhänderhaves
boet av den enligt 9 § konkurslagen utsedde interimsförvaltaren,
vars befogenhet är inskränkt till allenast de uppgifter, som i
nämnda paragraf omtalas. Det synes vid sådant förhållande nödvändigt, att
den tid, inom vilken här ifrågavarande säkerhet skall ställas, utsträckes så,
att man med säkerhet kan påräkna, att vid tidens utgång en förvaltare med
befogenhet att för konkursboet träffa det avgörande, Varom här är fråga,
verkligen finnes att tillgå. Utskottet föreslår därför, att berörda tid av
fjorton dagar måtte utsträckas till en månad.
Aven den tid av tre månader efter inställelsedagen i konkursen, för
vilken den i paragrafen omtalade säkerheten är avsedd att ställas, synes
utskottet böra väsentligen förlängas. Det låter sig nämligen i allmänhet
ej för konkursförvaltningen göra att på ett så tidigt stadium av konkursen
som en månad före tremånadersddens utgång — d. v. s. blott två månader
efter inställelsedagen — träffa avgörande om, huruvida ny säkerhet
för hela avtalstiden bör ställas eller icke. Utskottet föreslår därför, att
berörda tid av tre månader utsträckes till sex månader.
I sista stycket av 22 § föreskrives, att det åligger konkursboet att
gälda avgift jämväl för kraft, soin kommit boet till godo, innan säkerhet
ställts. Berörda stadgande infördes på hemställan av lagrådet. Lika med
lagrådet anser utskottet, att betalning för kraft, som efter konkursens
början kommit konkursboet till godo utan att säkerhet ställts bör gäldas
av konkursboet. Upplåtarens fordran är nämligen i detta fåll en s. k.
mässfordran, d. v. s. upplåtaren är ej hänvisad till att för nämnda fordran
söka betalning genom bevakning i konkursen, utan betalningsskyldighet
för fordringen åligger på grund av allmänna rättsgrundsatser utan
vidare konkursboet. Det är vid sådant förhållande ej behövligt att i lagen
utsäga detta, så mycket mer som ett dylikt stadgande skulle kunna giva
anledning till den felaktiga uppfattning, att, som det ansetts nödigt att
i lagen fastslå konkursboets betalningsskyldighet i förevarande fäll, eu
fordran av ifrågakomna och liknande art ej vore en massfordran. Utskottet
iöreslår därför, att berörda stadgande utgår ur lagen.
22
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
Herr Elissons
motion
Övergångsbestämmelserna.
Såsom utskottet här ovan vid behandlingen av 5 § i förslaget påpekat,
bör, till följd av utskottets i fråga om berörda paragraf fattade
beslut, andra stycket i övergångsbestämmelserna utgå.
I första stycket av dessa förklaras, att bestämmelserna i 15—19 §§
skola äga tillämpning jämväl ifråga om sådant avtal om upplåtande av
rätt till elektrisk kraft, som tillkommit före lagens ikraftträdande. Denna
bestämmelse gäller således även 19 § andra stycket, vari stadgas, att
abonnent, efter det kraftstationen överlåtits, bibehålies vid sitt anspråk
mot förre ägaren i hela dess vidd, allenast under villkor, att han giver
det tillkänna inom sex månader, efter det nye ägaren fick lagfart å sitt
fång. Det vore uppenbarligen orimligt och kan ej heller vara avsett, att
beträffande sådana ‘avtal, där redan vid lagens ikraftträdande denna sexmånaders
period, kanske sedan åratal, är tilländalupen, abonnenten skulle
vara förhindrad att upprätthålla sitt förut gällande anspråk mot den förre
ägaren. Övergångsbestämmelserna synas därför böra kompletteras med
en föreskrift, att den i 19 § andra stycket stadgade tiden av sex. månader
skall, där nye ägaren fått lagfart före den dag, då lagen trätt i kraft,
räknas från sistnämnda dag.
Lag om ändrad lydelse av 9 kap. 38 § vattenlagen.
På grund av den omredigering av rubriken till förut behandlade
lag, som av utskottet föreslagits, har den uti ifrågavarande paragraf förekommande
hänvisningen till berörda lag undergått en motsvarande ändring.
•
Övriga lagförslag.
Mot övriga i propositionen framlagda lagförslag har utskottet ej
haft något att erinra.
I ovanberörda motion I: 121 av herr Elisson hemställes, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om utredning, huruvida ändring i nu gällande
arrendelag bör vidtagas i syfte att under vissa förutsättningar föreskriva
skyldighet för jordägare att inlösa elektrisk kraftledning, som å honom
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
23
tillhörig fastighet utförts av arrendator för att tillgodose jordbrukets behov
av ljus och kraft, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan giva anledning.
I eu vid 1917 års riksdag av herr Nils Åkesson väckt motion (I: 46)
hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Ivungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte, efter verkställd utredning, för riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring i gällande arrendelag, att arrendator kunde vid
avträde av arrenderad jordegendom utav jordägaren erhålla ersättning för
å egendomen nedlagda kostnader för elektrisk anläggning. Lagutskottet,
som avstyrkte motionen, yttrade i sitt över densamma avgivna utlåtande
(nr 5) följande:
»Under arbetet med åvägabringandet av den lagstiftning om nyttjan- Lagutsk. vid
derätt till fast egendom, som tillkom år 1907, yppade sig olika meningar R- D- 1917■
om rätt för arrendator att undfå ersättning av jordägaren för förbättringar
å fastigheten. Lagberedningen hemställde i sitt förslag, att arrendatorn
utan särskild bestämmelse i kontraktet skulle äga rätt till ersättning
endast för avhjälpande av påsynade brister å fastigheten och för viss täckdikning.
Under förslagets granskning påyrkade lantbruksstyrelsen och en
ledamot av högsta domstolen, att vid arrendetidens slut ersättning borde
tillkomma arrendatorn för varje förbättring i förhållande till den därigenom
uppkomna ökningen av egendomens värde, dock med avdrag för den
nytta, arrendatorn kunde anses hava därav själv hämtat. Vid frågans behandling
i riksdagen väcktes motion om ersättningsskyldighetens fixerande
i denna riktning, men på hemställan av lagutskottet godkände riksdagen
i detta avseende det av lagberedningen utarbetade förslaget, som nu är
Gällande lag.
o r?
Genom lagen den 25 juni 1909 om arrende av viss jord å landet
inom Norrland och Dalarna har beträffande jord, varå denna speciella lag
äger tillämplighet, åt arrendatorn inrymts betydligare ersättningsrätt i förevarande
hänseende än enligt den allmänna arrendelagen, i det han äger
bekomma gottgörelse för nyodling och andra jordförbättringar.
Genom förvarande motion har avsetts utsträckning av jordägarens
ersättningsplikt enligt den allmänna arrendelagen till å egendomen nedlagda
kostnader för elektrisk anläggning. Härigenom har motionären gått
över råmärken, som uppdragits av arrendelagarna, i det att dessa begränsa
ersättningsplikten till förbättringar, som hava avseende å jordens kultur
och avkastningsförmåga. Elektriska anläggningar hava åtminstone icke
direkt därmed att skaffa. Skulle i lagstiftningen en utsträckning av jordägarens
ersättningsplikt åvägabringas, torde därvid böra i första hand ifrågakomma
förbättringar i allmänhet å jorden. Att särskilt lagstifta i mo
-
24
Utskottet.
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
tionens syfte med förbigående av direkta jordförbättringar, förefaller utskottet
därför svårligen kunna förordas. Härvid framträder dessutom med
särskild styrka betänkligheten att för elektrisk anläggning påtvinga jordägaren
utgifter, för vilka han icke alltid kan antagas disponera erforderliga
tillgångar, som på detta sätt kunna omflyttas i förbättringar å fastigheten.
Ehuru det måhända kan inträffa händelser, då den ifrågasatta lagstiftningen
skulle kunna sägas vara av behovet påkallad, finner utskottet
dock med hänsyn till vad ovan anförts en dylik lagstifting icke höra såsom
en fristående företeelse förordas.»
Enligt utskottets mening lärer det ej kunna förnekas, att behov av
en lagstiftning i nu ifrågavarande avseende för närvarande förefinnes. Den
i vårt land allt mer fortgående elektrifieringen har föranlett, att arrendatorska
för att bliva i stånd att rationellt sköta den arrenderade fastigheten,
ofta ikläda sig avsevärda kostnader för elektriska anläggningars anbringande
å fastigheten. "Då någon skyldighet för jordägaren att inlösa anläggningen —
hur nödvändig densamma ån må vara för fastighetens effektiva skötsel —
ej förefinnes, måste arrendatorn, om ägaren ej vill lösa, vid sin avflyttning
borttaga de dyrbara anläggningarna. Som dessas värde efter borttagandet
"ivetvis i hög grad minskas, kommer arrendatorn följaktligen att lida eu
i många fall rätt så kännbar ekonomisk förlust. Det har också, enligt vad
utskottet har sig bekant, förekommit, att jordägare förbehållit sig, att av
arrendator å fastigheten vidtagna elektriska anläggningar skola vid arrendets
slut tillfalla jordägaren utan ersättning. Att nu berörda förhållanden ej kunna
anses tillfredsställande, synes utskottet uppenbart. På sätt motionären
framhåller, måste också bristen på föreskrift för jordägare att i vissa fall
inlösa av arrendatorn utförda anläggningar verka avskräckande för denne
att till fromma för fastigheten anlägga sådana. Ett stadgande av ifrågasatt
art är därför enligt utskottets mening av behovet påkallat. Lagutskottet
vid 1917 års riksdag uttalade visserligen, att, då 1907 års arrendelag
intoge den ståndpunkten, att arrendatorn i regel ej utan bestämmelse
i kontraktet ägde att av jordägaren erhålla ersättning för å jorden nedlagda
förbättringar, det ej kunde förordas att utsträcka jordägarens ersättningsplikt
till att omfatta kostnader för å fastigheten gjorda elektriska
anläggningar. Men utskottet tilläde, att en sådan lagstiftning kunde bliva
av behovet påkallad. Såsom nyss nämnts, måste ett sådant behov enligt
utskottets mening nu anses föreligga. Och utskottet erinrar om, att
enligt 1907 års lag i ett viktigt och med nu föreliggande fall jämförligt
avseende ersättningsskyldighet åligger jordägaren. Utskottet åsyftar
stadgandet i 17 § arrendelagen, enligt vilket jordägaren år pliktig att
under vissa förutsättningar till arrendatorn utgiva ersättning för av
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
25
honom verkställd täckdikning, till så stor del nämligen, som motsvarar
värdet av rören. Anledningen till att i detta fall en avvikelse funnits
påkallad från den allmänna regeln, var täckdikningens nytta och nödvändighet
för jordbruket. Samma skäl är enligt utskottets mening i minst
lika grad tillämpligt i avseende på de anläggningar, varom nu är fråga.
Det kan ej heller förbises, att uppfattningen om arrendators rätt att av
jordägaren erhålla ersättning för å fastigheten nedlagda arbeten, efter
tillkomsten av 1907 års arrendelagstiftning undergått förändring, och det
har också inom utskottet rått enighet om, att i ett fall, som det här förevarande,
då de av arrendatorn å fastigheten utförda anläggningarna verka
till eu direkt och i många fall avsevärd förhöjning av egendomens värde,
det bör åligga jordägaren att till arrendatorn härför giva ersättning.
Grunderna för ersättningens utgående samt omfånget av densamma är det,
utan en närmare utredning, givetvis ej möjligt för utskottet att angiva.
Att det, även om anläggningarna väsentligen höjt fastighetens värde, ej
kan komma ifråga att påtvinga jordägaren andra utgifter än sådana, som
skäligen kunna åläggas honom, synes emellertid utskottet otvivelaktigt.
På grund av vad här ovan anförts, hemställer utskottet,
A) att riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förslag ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick
bifallas, måtte för sin del antaga följande:
{Kungl. Maj:ts förslag.)
{Utskottets förslag.)
i:°) Lag
med vissa bestämmelser i syfte att
trygga rätt till elektrisk kraft.
l:o) Lag
med vissa bestämmelser om registrering
av elektriska anläggningar
samt om rätt till elektrisk
kraft m. ni.
Lagens tillämpningsområde.
1 §•
Denna lag äger tillämpning å anläggning för alstrande och tillgodogörande
av elektrisk kraft för belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål (starkströmsanläggning).
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 1 avd. 26 höft. (A r 37.) 4
26
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
Lednings hänförande till fastighet.
Finnes å fastighet elektrisk station,
som tillhör ägaren av fastigheten, skall
ägaren tillhörig, med stationen förbunden
ledning, jämväl så vitt den framgår
över annan fastighets område, anses
höra till den fastighet, å vilken den elektriska
anläggningen är belägen, därest
ledningen i enlighet med denna lags
föreskrifter registreras å nämnda station
(huvudstation).
Yad sålunda är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om
till ledningen ansluten understation
jämte därifrån utgående ledningar och
till desamma anslutna understationer
och ledningar, i den mån de tillhöra
ägaren av huvudstationen.
Genom registrering av ledning eller
understation skall jämväl den huvudstationens
ägare tillkommande rätt att
hava ledningen framdragen eller understationen
förlagd å därtill använd, huvudstationens
ägare ej tillhörig mark
anses bliva tillbehör till den fastighet,
å vilken huvudstationen är belägen.
3 §•
Skiljes från den fastighet, varå huvudstationen
är belägen, del av fastigheten,
och finnes å den del, som sålunda
frånskilts, ledning eller understation,
som med huvudstationen förbinder
därå registrerad ledning eller
understation, vare så ansett som om
förstnämnda ledning eller understation
vore inbegripen under registreringen.
2 §•
Finnes å fastighet elektrisk station,
som tillhör ägaren av fastigheten, skall
ägaren tillhörig, med stationen förbunden
ledning, jämväl så vitt den framgår
över annan fastighets område, anses
höra till den fastighet, å vilken den
elektriska anläggningen är belägen, därest
ledningen i enlighet med denna lags
föreskrifter registreras å nämnda station
(huvudstation).
Yad sålunda är stadgat skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om
till ledningen ansluten understation
jämte därifrån utgående ledningar och
till desamma anslutna understationer
och ledningar, i den mån de tillhöra
ägaren av huvudstationen.
o fj.
Genom registrering av ledning eller
understation skal] jämväl den huvudstationens
ägare tillkommande rätt att
hava ledningen framdragen eller understationen
förlagd å därtill använd, huvudstationens
ägare ej tillhörig mark
anses bliva tillbehör till den fastighet,
å vilken huvudstationen är belägen.
^ §■
Skiljes från den fastighet, varå huvudvudstationen
är belägen, del av fastigheten,
och finnes å den del, som sålunda
frånskilts, ledning eller understation,
som med huvudstationen förbinder därå
registrerad ledning eller understation,
vare så ansett som om förstnämnda ledning
eller understation vore inbegripen
under registreringen.
27
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
4 §•
Har ägaren av den fastighet, vard
huvudstationen är belägen, åtkommit
fastigheten genom fång, som enligt lag
skall lagfaras, må registrering ej ske,
utan att han 1''ått lagfart å fastigheten.
Hör understation till fastighet och
är denna besvärad av inteckning, må
understationen ej registreras utan att
inteckningshavaren samtyckt till åtgärden.
Är för elektrisk anläggnings drivande
förlagsinteckning beviljad, må till
anläggningen hörande ledning eller understation
ej registreras utan samtycke
av förlagsinteckningens innehavare.
Ej heller må ledning eller understation
registreras, med mindre den är
förbunden med huvudstationen genom
ledning eller understation, som är eller
samtidigt varder registrerad å huvudstationen,
eller genom ledning eller understation
å den fastighet, varå huvudstationen
är belägen.
Har till registreringsmyndigheten inkommit
anmälan därom, att utmätning
skett av elektrisk understation eller
ledning eller att enligt 28 § utsökningslagen
förordnande meddelats om försäljning
av fastighet, till vilken hör elektrisk
understation, eller att enligt 51 §
konkurslagen äskats, att sådan fastighet
måtte utmätningsvis försäljas, må registrering
av stationen eller ledniDgen ej
äga rum, med mindre det visas, att utmätningen
upphävts eller att frågan
om försäljning eljest förfallit.
5 §■
Har genom skriftlig handling upplåtits
kraft från elektrisk station, vare
stationens ägare skyldig att, där förutsättningarna
för registrering enligt 2
och 4 §§ förefinnas, söka registrering
av ledning, varigenom kraften skall till
-
itUtskottets förslag.)
5 §.
Har ägaren av den fastighet, vara
huvudstationen är belägen, åtkommit
fastigheten genom fång, som enligt lag
skall lagfaras, må registrering ej ske,
utan att han fått lagfart å fastigheten.
Hör understation till fastighet och
är denna besvärad av inteckning, må
understationen ej registreras utan att
inteckningshavaren samtyckt till åtgärden.
Är för elektrisk anläggnings drivande
förlagsinteckning beviljad, må till
anläggningen hörande ledning eller understation
ej registreras utan samtycke
av förlagsinteckningens innehavare.
Ej heller må ledning eller understation
registreras, med mindre den är förbunden
med huvudstationen genom ledning
eller understation, som är eller
samtidigt varder registrerad å huvudstationen,
eller genom ledning eller
understation å den fastighet, varå huvudstationen
är belägen.
Har till registreringsmyndigheten inkommit
anmälan därom, att utmätning
skett av elektrisk understation eller ledning
eller att enligt 28 § utsökningslagen
förordnande meddelats om försäljning
av fastighet, till vilken hör elektrisk
understation, eller att enligt 51 §
konkurslagen äskats, att sådan fastighet
måtte utmätningsvis försäljas, må registrering
av stationen eller ledningen
ej äga rum, med mindre det visas, att
utmätningen upphävts eller att frågan
om försäljning eljest förfallit.
28
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
handahållas; och må, därest stationens
ägare underlåter att inom sexmånader, efter
det upplåtelsen skedde, fullgöra den honom
sålunda åliggande skyldigheten, registreringsmyndigheten
på ansökan av den, till
vilken kraft upplåtits, förelägga stationens
ägare, vid vite, att söka registrering.
Vad i denna paragraf är stadgat i
fråga om ledning skall jämväl äga tilltampning
å understation, för vars registrering
icke fordras medgivande av inteckningshavare.
Skyldighet att söka registrering åligger
icke staten, kommun, köping, som
icke utgör egen kommun, eller municipalsamhälle.
6 §''
Registrering må helt eller delvis upphävas,
då ansökan därom göres av huvudstationens
ägare eller av någon, som
innehar hans rätt till ledning eller understation,
som är registrerad å huvudstationen.
År fastighet, varå huvudstationen är
belägen, besvärad av inteckning, må
dock upphävande av registrering icke
ske utan samtycke av inteckningshavaren.
Ej heller må registrering upphävas
mot bestridande av någon, åt vilken,
utan att inteckning, såsom i 14 § sägs,
blivit för hans rätt beviljad, elektrisk
kraft tillhandahålles genom ledning eller
understation, som med ansökningen avses,
med mindre åtgärden finnes kunna
ske utan att för honom medföra väsentligt
men.
8 §•
Ansökan om registrering skall vara
åtföljd av bevis om den rätt, sökanden
har till huvudstationen samt till de led
-
(Utskottets förslag.)
4
6 §•
Registrering må helt eller delvis upphävas,
då ansökan därom göres av huvudstationens
ägare eller av någon, som
innehar hans rätt till ledning eller understation,
som är registrerad å huvudstationen.
År fastighet, varå huvudstationen är
belägen, besvärad av inteckning, må
dock upphävande av registrering icke
ske utan samtycke av inteckningshavaren.
skall upp§
avsedda
8 §■
Ansökan om registrering skall vara
åtföljd av bevis om den rätt, sökanden
har till huvudstationen samt till de led
-
7 §•
Ärende angående registrering eller upphävande av registrering
tagas och prövas av kommerskollegium, som jämväl skall föra det i 2
register.
29
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(Kung!. Maj:ts förslag.)
ningar och understationer, vilkas registrering
ansökningen avser, ävensom, i
fall varom i 4 § första stycket förmäles,
av lagfartsbevis rörande den fastighet,
vara huvudstationen är belägen, så oek
av karta och beskrivning, vardera upprättad
i två exemplar, över ledningar
och understationer. I beskrivning över
understation skall angivas beskaffenheten
av varje därtill hörande byggnad, som
är avsedd att inbegripas i registreringen.
Innefattar ansökningen begäran om
registrering av understation, som hör
till fastighet, skall därjämte ingivas
gravationsbevis rörande nämnda fastighet.
Besväras denna av inteckning, skall
inteckningshandlingen samt, där fråga
är om inteckning för annat än fordran,
vederbörande rättsägares skriftliga, av
vittnen styrkta medgivande till registreringen
företes. Beviljas registrering
av understation, varde bevis därom tecknat
å företedd inteckningshandling.
Vid ansökningen skall jämväl fogas
gravationsbevis rörande förlagsinteckningar,
vilket bevis skall avse dels
samtliga de stationer, som genom registreringen
skola sammanföras till en enhet,
dels ock annan, sökanden tillhörig
station, varmed till registrering ifrågasatt
ledning står i förbindelse. Finnes
förlagsinteckning, skall inteckningshandlingen
företes; och varde, där registrering
beviljas, bevis därom tecknat
ä företedd inteckningshandling.
Avser ansökan upphävande av registrering,
skall bifogas gravationsbevis
rörande den fastighet, varå huvudstationen
är belägen. Besväras denna av
inteckning, skall vad i andra stycket
för sådant fall är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
Ansökan, varom i fjärde stycket sägs,
må ej bifallas, innan tillfälle att avgiva
yttrande över ansökningen beretts dem,
(Utskottets förslag.)
ningar och understationer, vilkas registrering
ansökningen avser, ävensom, i
fäll varom i 4 § första stycket förmäles,
av lagfartsbevis rörande den fastighet,
varå huvudstationen är belägen, så ock
av karta och beskrivning, vardera upprättad
i två exemplar, över ledningar
och understationer. 1 beskrivning över
understation skall angivas beskaffenheten
av varje därtill hörande byggnad, som
är avsedd att inbegripas i registreringen.
Innefattar ansökningen begäran om
registrering av understation, som hör
till fastighet, skall därjämte ingivas
gravationsbevis rörande nämnda fastighet.
Besväras denna av inteckning, skall
inteckningshandlingen samt, där fråga
är om inteckning för annat än fordran,
vederbörande rättsägares skriftliga, av
vittnen styrkta medgivande till registreringen
företes. Beviljas registrering
av understation, värde'' bevis därom
tecknat å företedd inteckningshandling.
Vid ansökningen skall jämväl fogas
gravationsbevis rörande iorlagsinteckningar,
vilket bevis skall avse dels
samtliga de stationer, som genom registreringen
skola sammanföras till en enhet,
dels ock annan, sökanden tillhörig
station, varmed till registrering ifrågasatt
ledning står i förbindelse. Finnes
förlagsinteckning, skall inteckningshandlingen
företes; och varde, där registrering
beviljas, bevis därom tecknat
å företedd inteckningshandling.
Avser ansökan upphävande av registrering,
skall bifogas gravationsbevis
rörande den fastighet, varå huvudstationen
är belägen. Besväras denna av
inteckning, skall vad i andra stycket
för sådant fäll är stadgat äga motsvarande
tillämpning.
30
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
åt vilka elektrisk kraft titthandahåltes
genom ledning eller understation, som
med ansökningen avses, där inteckning,
varom i 14 § förmäles, icke blivit för
deras rätt beviljad.
9 §•
Inteckningshandling, varom i 8 § andra eller fjärde stycket förmäles, må,
i stället för att ingivas till kommerskollegium, företes vid underrätt. Den rätt
läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll korteligen intaga vad handlingen
innehåller med dag och årtal, då den utgavs, av vilken rätt inteckningen är beviljad,
när och under vilken paragraf i protokollet det skedde, och när inteckningen
förnyades, nedsattes eller annorledes förändrades, om det skett, samt, då
fråga är om inteckning för annat än fordran, allt vad av de i ärendet företedda
handlingar kan inhämtas om vem rättigheten tillhör; teckne ock bevis å handlingen,
att den varit företedd för vinnande av registrering av understation eller
för upphävande av registrering av ledning eller dylik station. Sedan ingives protokollet
däröver till kommerskollegium; och vare detta sa gillt, som om handlingen
där blivit företedd.
I fråga om förlagsinteckning galle i tillämpliga delar vad i första stycket
stadgas, dock att inteckningshandlingen alltid skall företes vid rådhusrätt och
föreskrivna uppgifter intagas i protokollet över förlagsinteckningar.
10 §•
Förmenar någon, att registrering eller upphävande av registrering skett,
utan att förutsättningarna därför varit för handen, och att åtgärden länt honom
till förfång, må talan om åtgärdens ogiltighet av honom föras vid domstol.
11 §•
Den, som till rätten instämt talan, varom i 10 § förmäles, vare skyldig
låta denna talan antecknas i det i 7 § nämnda register. Har sådan anteckning
ej skett, då käromålet till handläggning förekommer, give rätten käranden nödig
tid därtill, och vile emellertid käromålet. Försummas denna tid, vare käromålet
förfallet. _
Har talan, varom nu är sagt, avgjorts genom utslag, som vunnit laga kraft,
ankomme på den vinnande att låta anteckning därom göras i registret.
12 §•
Närmare föreskrifter angående det i
7 § omforma] da register samt om beskaffenheten
av karta och beskrivning
jämte andra handlingar, varom i 8 §
sägs, så ock om sättet för rättsägares
hörande jämlikt 8 § sista stycket meddelas
av Konungen.
12 §.
Närmare föreskrifter angående det i
7 § omförmälda register samt om beskaffenheten
av karta och beskrivning
jämte andra handlingar, varom i 8 §
sägs, meddelas av Konungen.
31
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(Kungl. Majds förslag.) (Utskottets förslag.)
13 §■
Med station förstas i denna lag generator-, transformator-, omformare-,
ackumulator- och kopplingsstation.
Såsom station anses jämväl stolpe, försedd med anordning för transformering
av elektrisk kraft.
Generatorstation må icke registreras såsom understation.
Särskilda bestämmelser angående avtal om rätt till elektrisk kraft.
14 §.
Har från fastighet upplåtits rätt till elektrisk kraft, må till säkerhet för
rättens bestånd inteckning meddelas under de villkor och i den ordning särskilt
är stadgat.
15 §.
Sker överlåtelse av fastighet, varifrån
genom skriftligen upprättat avtal upplåtits
rätt till elektrisk kraft, vare avtalet
utan särskilt förbehåll gällande
mot nye ägaren.
Säljes fastighet, vartill liör elektrisk
station, i den ordning utsökningslagen
bestämmer, skall därifrån upplåten rätt
till elektrisk kraft icke gälla mot nye
ägaren, med mindre försäljningen skett
med förbehåll om rättighetens bestånd.
Har rätt till elektrisk kraft upplåtits
till flera, äge vid försäljning, som i
andra stycket sägs, den upplåtelse företräde,
som först skedde; hava flera upplåtelser
skett samma dag, äge de lika
rätt. Om företräde i annan ordning på
grund av inteckning är särskilt stadgat.
16 §.
Har rätt till elektrisk kraft upphört
på grund av vad i 15 § föreskrives,
njute den, som mot vederlag fått sådan
rätt åt sig upplåten, skadestånd av upp
-
15 §.
Sker överlåtelse av fastighet, varifrån
rätt till elektrisk kraft genom
skriftligen upprättat avtal upplåtits,
vare avtalet utan särskilt förbehåll gällande
mot nye ägaren; var avtalet ej så
upprättat, galle det ej mot honom, med
mindre vid överlåtelsen skett förbehåll om
avtalets bestånd.
Säljes fastighet i den ordning utsökningslagen
bestämmer, vare därifrån
upplåten rätt till elektrisk kraft ej gällande
mot köparen, med mindre försäljningen
skett med förbehåll om rättighetens
bestånd.
Har rätt till elektrisk kraft upplåtits
till flera, äge vid försäljning, som i
andra stycket sägs, den upplåtelse företräde,
som först skedde; hava flera upplåtelser
skett samma dag, äge de lika
rätt. Om företräde i annan ordning på
grund av inteckning är särskilt stadgat.
16 §.
Har rätt till elektrisk kraft upphört
på grund av vad i 15 § föreskrives,
njute den, som mot vederlag fått sådan
rätt åt sig upplåten, skadestånd av upp
-
32
Första lagutskottets utlåtande År 37.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
låtar eu, utan så är att enligt vad. sär- låtaren, utan sa är att enligt i ad särskilt
är stadgat rätten till skadestånd skilt är stadgat rätten till skadestånd
är förverkad. är förverkad.
I fråga om rätt till skadestånd, dar
rätt till elektrisk kraft förfallit i följd
därav att fastighet, varifrån den upplåtits,
efter klander frånvunnits upplåtaren
eller den, till vilken fastigheten
från honom övergått, skall vad i 1 kap.
6 § i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom är stadgat hava motsvarande
tillämpning.
17 §•
Nu bar i skriftligen upprättat avtal om rätt till elektrisk kraft, som från
fastighet upplåtits, skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts å upplåtarens
exemplar av handlingen5 var ej, när överlåtelse av fastigheten skedde,
vad sålunda ändrats eller tillagts nye ägaren kunnigt, och vill ham det ej godkänna,
give det rättens innehavare till känna inom fjorton dagar efter det denne
underrättade honom om ändringen eller tillägget, eller galle det mot honom såsom
hade han det godkänt. Göres sådant tillkännagivande, äge rättighetens innehavare
därefter en tid av fjorton dagar att uppsäga avtalet; och skall, där uppsägning
skett, avtalet genast upphöra att gälla.
18 §■
När överlåtelse skett av fastighet, varifrån upplåtits rätt till elektrisk
kraft, äge, där ej annan tid för fastighetens övertagande avtalats, nye jägaren
uppbära för kraften utgående avgift, som förfaller till betalning efter överlåtelsen,
och i övrigt utöva de rättigheter, som på grund av det om nämnda rätt slutna
avtalet tillkomma fastighetsägaren. Ej må å den för kraften utgående avgift,
som förfaller till betalning mer än sex månader efter det rättens innehavare fick
kunskap om överlåtelsen, denne avräkna vad han må hava att fordra av förre
ägaren, ej heller gälle i fråga om sådan för kraften utgående avgift betalning,
som av rättens innehavare erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse, som
med denne träffats, utan så är att nye ägaren därom hade kunskap, när överlåtelsen
skedde.
19 §•
Då jämlikt 15 § första stycket avtal om rätt till elektrisk kraft, som från
fastighet upplåtits, skall gälla mot den, som efter överlåtelse blivit ägare av
fastigheten, svare denne i förre ägarens ställe till de fastighetsägaren åliggande
förpliktelser, vilka skola fullgöras efter det han övertog fastigheten.
Vill rättighetens innehavare förbehålla sig att, där nye ägaren skulle
brista i fullgörande av det om kraften slutna avtalet, söka ersättning av förre
Första lagutskottets utlåtande Nr 31.
33
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
ägaren, give det denne till känna inom sex månader, efter det nye ägaren fick lagfart
å sitt fång; underlåter lian det, äge ej mot förre ägaren annan rätt än till skadestånd,
efter ty i 16 § sägs.
20 §.
Brister den, som är skyldig att tillhandahålla elektrisk kraft, i fullgörande
av vad honom sålunda åligger, och beror bristen på omständighet, som upplåtaren
ej kunnat med iakttagande av skälig försiktighet förekomma, såsom hinder för
den elektriska anläggningens drivande till följd av flod, isgång, iskravning (söfning),
åskslag, vådeld, allmän arbetsinställelse, krig eller annan jämförlig händelse,
vare han fri från sitt åtagande, i den mån hinder för fullgörandet möter i omständighet,
som nu nämnts. I ty fall tillgodonjute den, som fått rätt till kraft
åt sig upplåten, en mot minskningen svarande nedsättning i den för kraften utgående
avgiften; varder icke utan oskäligt uppehåll hindret undanröjt, vare han
berättigad att bekomma ersättning för skada så ock att frånträda avtalet.
21 §.
Den, som fått rätt till elektrisk kraft åt sig upplåten, må å annan överlåta
den rätt, som honom sålunda tillkommer, men svare ändock för de skyldigheter,
som enligt avtal med upplåtaren må honom åligga, där ej denne tager den
andre för god i hans ställe.
22 §. _ 22 §.
Har den, till vilken rätt till elektrisk
kraft upplåtits, efter avtalets slutande
blivit försatt i konkurs, må tillhandahållandet
av kraft avbrytas, intill dess
betryggande säkerhet ställes för gäldande
av den för kraften utgående avgift
och avtalets fullgörande i övrigt.
Underlåter konkursboet att inom fjorton
dagar efter därom av upplåtaren
framställd begäran ställa säkerhet, avseende
tiden intill dess tre månader förflutit
efter inställelsedagen i konkursen,
skall avtalet anses hävt vid utgången
av nämnda fjorton dagar. Ställes sådan
säkerhet, men underlåter konkursboet att,
minst en månad före utgången av omförmälda
tre månader, ställa ny säkerhet,
gällande för hela avtalstiden, skall
avtalet anses hävt vid utgången av den
tid, för vilken säkerhet ställts.
Konkursboet åligger att gälda, avgift
jämväl för kraft, som kommit boet till
godo, innan säkerhet ställts.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 1 avd. 20 käft. (Nr 37). f>
Har den, till vilken rätt till elektrisk
kraft upplåtits, efter avtalets slutande
blivit försatt i konkurs, må tillhandahållandet
av kraft avbrytas, intill dess
betryggande säkerhet ställes för gäldande
av den för kraften utgående avgift
och avtalets fullgörande i övrigt.
Underlåter konkursboet att inom en
månad efter därom av upplåtaren framställd
begäran ställa säkerhet, avseende
tiden från egendomsavträdet intill dess
sex månader förflutit efter inställelsedagen
i konkursen, skall avtalet anses hävt vid
utgången av förstnämnda tid. Ställes
sådan säkerhet, men varder icke minst
en månad, före utgången av omförmälda
sex månader ny säkerhet ställd, gällande
för hela, avtalstiden, skall avtalet anses
hävt vid utgången av den tid, för vilken
säkerhet ställts.
34
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(Kungl. Maj:ts förslag.) _ (Utskottets förslag.)
23 §.
Säkerhet, som i 22 § sägs, skall ställas hos upplåtaren. Vill upplåtaren
ej godkänna erbjuden säkerhet, skall densamma prövas av överexekutor. För att
borgen skall kunna av överexekutor godkännas såsom säkerhet, skola löftesmännen
borga en för alla och alla för en såsom för egen skuld. Bjudes pant såsom
säkerhet, må, därest upplåtaren ej vill omhändertaga densamma, överexekutor
förordna, att panten sättes i förvar hos vederhäftig man, som åtager sig att
den vårda.
Försämras ställd säkerhet, äger överexekutor på anmälan förordna, att ny
säkerhet inom viss tid skall ställas. Underlåtes detta, äge upplåtaren därefter
en tid av fjorton dagar att uppsäga avtalet; och skall, där uppsägning skett, avtalet
genast upphöra att gälla.
Tvångsförvaltning av elektrisk anläggning.
24 §.
Underlåter elektrisk anläggnings ägare att fullgöra honom enligt avtal
eller eljest åliggande skyldighet att från anläggningen tillhandahålla kraft, äge
överexekutor, där så äskas, förelägga ägaren vid vite att fullgöra skyldigheten.
25
Finnes underlåtenheten att tillhandahålla kraft kunna medföra betydande
skada eller olägenhet, och är anledning, att skyldighetens fullgörande icke kan
omedelbart ernås genom vites föreläggande, äge, då fråga är om anläggning som
utgör fast egendom, överexekutor, på därom gjord ansökan, förordna om särskild
förvaltning av anläggningen eller den del därav, från vilken kraft skall tillhandahållas
annan än ägaren.
26 §.
Ansökning om föreläggande av vite enligt 24 § eller om tvångsförvaltning,
som i 25 § sägs, skall göras skriftligen hos överexekutor i den ort, där anläggningen
finnes. Vid ansökningen skall fogas bevis om sökandens rätt att erhålla
kraft från anläggningen och utfästelse av sökanden att ansvara för kostnaden
för förvaltningen. Ej må ansökningen bifallas, innan tillfälle att därå svara lämnats
anläggningens ägare samt, då fråga är om tvångsförvaltning, yttrande inhämtats
från kommerskollegium. Finner överexekutor, i det fall att tvångsförvaltning
äskas, saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, äge han besluta
om sådan förvaltning tills vidare och intill dess annorlunda varder förordnat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(Kungl. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)
£>0
27
Finnes ansökning om tvångsförvaltning böra bifallas, förordne överexekutor
lämplig person att ombänderhava förvaltningen. Till förvaltare skall, såvitt
möjligt, utses person med erfarenhet i skötseln av elektrisk anläggning. Där så
anses nödigt, må flere förvaltare förordnas.
överexekutor äge skilja förvaltare från sysslan, om skäl därtill äro, och
förordna annan i hans ställe.
28 §.
Är, då förordnande om särskild förvaltning meddelas, annan än sökanden
berättigad att från anläggningen erhålla elektrisk kraft, äge han genom den särskilda
förvaltningens försorg erhålla kraft, dock endast i den mån han ej, vid
den tid då förordnandet gavs, var i mistning av sin rätt på grund av förhållande
från upplåtarens sida, som är att tillräkna denne såsom försummelse.
29 §.
Kostnad, som erfordras för tvångsförvaltning, skall, på förvaltarens anfordran,
av sökande förskjutas. Täckas ej utgifterna av inflytande avgifter och
andra inkomster under förvaltningen, skall, där flera sökande finnas, bristen dem
emellan fördelas efter ty med avseende å den kraftmängd, en var uttagit, samt
förhållandena i övrigt finnes skäligt. Tvist om fördelningen prövas av domstolen
i den ort, där anläggningen är belägen.
Den, som på grund av bestämmelserna i första stycket något utlagt, äge
söka sitt åter av anläggningens ägare.
30 §.
Vill någon genom förvaltarens försorg komma i åtnjutande av sin rätt till
kraft från anläggningen, utan sådan inskränkning som omförmäles i 28 §, vare
han därtill berättigad, sedan han skriftligen hos överexekutor därom gjort anmälan
med utfästelse att deltaga i kostnaden för förvaltningen; och varde han
därefter ansedd såsom sökande.
Det åligger överexekutor att ofördröjligen underrätta förvaltaren om anmälan,
som nu sagts.
31 g.
Är ägare av anläggning, som står under tvångsförvaltning, försatt i konkurs,
och vill konkursboet övertaga anläggningens drift, ingive konkursboet till
överexekutor anmälan därom jämte utfästelse att fullgöra de skyldigheter i
avseende å tillhandahållande av kraft, vilka åligga gäldenären. Har sådan anmälan
skett, äge överexekutor förordna, att förvaltningen skall upphöra.
36
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Brister konkursboet i fullgörandet av sitt åtagande, skall vad som gäller
för det fall, att underlåtenhet att tillhandahålla kraft ligger anläggningens ägare
till last, äga motsvarande tillämpning.
32 §.
Den tid, under vilken anläggningen skall stå under tvångsförvaltning,
bestämmes av överexekutor; och må tiden av överexekutor förlängas, om skäl
därtill äro.
Innan sålunda fastställd tid gått till ända, äge överexekutor förordna, att
förvaltningen skall upphöra, förutom i fall varom i 31 § sägs, jämväl på begäran
av sökanden eller anläggningens ägare, där förhållandena därtill föranleda. Sådant
förordnande varde oek meddelat, där anläggningen övergått till ny ägare,
dock att i ty fall förvaltningen ej må upphöra, förr än den nye ägaren övertagit
anläggningen.
33 §.
Redovisning för tvångsförvaltning skall av förvaltaren avgivas till överexekutor
inom en månad från det förvaltningen upphört. Är tvångsförvaltningen
av längre varaktighet, skall redovisning ske inom en månad efter varje kalenderårs
utgång, dock icke för kortare tid än ett fjärdedels år. Då skäl därtill äro, må
överexekutor bevilja anstånd med redovisnings avgivande. I redovisningen må
förvaltaren tillgodoföra sig skäligt arvode för sitt bestyr.
Finnes, då slutlig redovisning lämnas, överskott sedan vad av sökanden
kan hava förskjutits blivit guldet, varde det överlämnat till överexekutor, som
har att hålla medlen till hända åt den, som finnes vara därtill berättigad.
Sedan redovisning avlämnats, åligge förvaltaren att tillställa sökande ävensom
anläggningens ägare underrättelse därom; och äge den, som vill klandra redovisningen,
att instämma sin talan till domstol inom nittio dagar från det sådan
underrättelse delgavs honom, eller have förlorat sin rätt till klander.
34 §.
Vad ovan är stadgat för den händelse ägaren av elektrisk anläggning underlåter
att fullgöra skyldighet att tillhandahålla kraft skall äga motsvarande
tillämpning, då skyldigheten åvilar annan, till vilken anläggningen blivit av ägaren
upplåten.
35 §.
Är anläggningen ställd under förvaltning av syssloman enligt 81 § utsökningslagen
eller under tvångsförvaltning, som i 169 § samma lag avses, må förordnande
om tvångsförvaltning enligt 25 § i denna lag ej meddelas.
Beslutas förvaltning jämlikt 81 eller 169 § utsökningslagen, skall förvaltning
enligt 25 § i denna lag upphöra; och varde genom överexekutors försorg
underrättelse därom ofördröjligen lämnad sökanden och förvaltaren.
Första lagutskottets utlåtande Nr 37. 37
(■Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Lagens tillämplighet beträffande tomträtt och vattenfallsrätt.
36 §.
Vad enligt denna lag gäller i fråga om fastighet skall äga motsvarande
tillämpning beträffande tomträtt och vattenfallsrätt; dock att i sådan rätt ej må
meddelas inteckning till säkerhet för rättighet till elektrisk kraft.
Vad här ovan sagts angående lagfart skall, då fråga är om tomträtt eller
vattenfallsrätt, avse inskrivning av sådan rätt eller av fång till sådan rätt.
Allmänna bestämmelser.
Ej må i avtal om rätt till elektrisk kraft stadgas förbehåll, att bestämmelserna
i 15 § första stycket eller 24—35 §§ icke skola vara å avtalet tillämpliga.
Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.
38 §.
Av kommerskollegium meddelat beslut, innefattande bifall till ansökan om
registrering eller om registrerings upphävande, må ej överklagas. Mot annat
beslut, som av kollegium meddelats, må talan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.
39 §.
Overexekutors beslut i mål, varom i denna lag förmäles, gånge i verkställighet
ändå att beslutet överklagas.
Vad i utsökningslagen är stadgat om klagan över overexekutors beslut,
som i 214 § utsökningslagen avses, galle i tillämpliga delar beträffande överexekutors
beslut enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1921, dock att bestämmelserna i
15—19 §§ skola äga tillämpning jämväl
i fråga om sådant avtal om upplåtande
av rätt till elektrisk kraft, som tillkommit
före lagens ikraftträdande.
Den i 5 § stadgade tiden av sex månader
skall, där upplåtelsen av rätt till
elektrisk kraft skett före den dag, då
lagen trätt i kraft, från den dag räknas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1921. Bestämmelserna i 15—19 §§
skola äga tillämpning jämväl i fråga;
om sådant avtal om upplåtande av rätt
till elektrisk kraft, som tillkommit före
lagens ikraftträdande, dock att den i 19
§ andra stycket omförmälda tid av sex
månader skall, där nye ägaren fått lagfart
före den (lag, dä lagen trätt i kraft,
från den dag räknas.
38
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(Kungl. May.ts förslag.)
( Utskottets förslag.)
2:o)
Lag
om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 24 maj 1S95 angående vad till fast
egendom är att hänföra.
Härigenom förordnas, att till 2 § i lagen den 24 maj 1895 angående råd
till fast egendom är att hänföra skall fogas ett nytt stycke, så lydande:
Angående vad i visst fall skall anses höra till fast egendom, därå finnes
elektrisk station, är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
Härigenom förordnas, att 79, 85. 87, 100, 107, 111, 133 och 168 §§ utsökningslagen,
vissa paragrafer i nedan angivna delar, skola erhålla följande ändrade
lydelse:
Utmätes fast egendom, skall utmätningsmannen upprätta beskrivning däröver;
och galle om egendomens värdering vad förut om värdering av lös egendom
är sagt. Utmätningsmannen avfordre ock gäldenären de handlingar, vilka visa
hans äganderätt eller tjäna till upplysning om servitut, nyttjanderätt eller rätt
till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån, som skall av egendomen
utgå, ävensom uppgift å dem, vilka hava fordran eller rättighet, som hör vid
auktionen iakttagas. Utmätas flera egendomar på en gång; varde de var för sig
beskrivna och värderade.
linnés å egendomen elektrisk station, som tillhör gäldenären, anskaffa utmätningsmannen
jämväl bevis från kommerskollegium, huruvida elektrisk ledning
eller understation registrerats å stationen eller stationen registrerats å annan
station.
Yad nu är sagt galle ock, där överexekutor enligt 28 § förordnat om försäljning
av fast egendom eller sådan egendom skall säljas på begäran av borgenärer
jämlikt 51 § konkurslagen. Einnes å egendom, om vars försäljning över
-
3:o)
om ändrad lydelse av 79, S5, 87, 100, 107, 111, 133 och 168 §§ lits ökningslagen.
79 §.
39
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(Klingl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
exekutor på sätt nyss nämnts förordnat, elektrisk understation, som hör till egendomen,
åligge utmätningsmannen att därom ofördröjligen göra anmälan hos överexekutor.
År fast egendom---stadgas.
85 §.
Då fast egendom---tillkänna.
Då fast egendom---skett.
Utmätes fartyg---erfordras.
Myndighet, som--— sagt
Sker utmätning1 av elektrisk understation eller ledning, vare utmätningsmannen
skyldig att genast till bommerskollegium insända bevis om utmätningen.
Har myndighet enligt 28 § meddelat förordnande om försäljning av fast egendom,
till vilken hör elektrisk understation, eller har enligt 51 § konkurslagen hos
myndigheten äskats, att sådan egendom må utmätningsvis säljas, åligger myndigheten
att, så snart ske kan, därom insända bevis till kommerskollegium.
87 §.
År fast egendom utmätt, och har någon fordran, varför egendomen på
grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken häftar, eller ock nyttjanderätt
till egendomen eller rätt till servitut, till elektrisk kraft eller till avkomst
eller annan förmån, äge sådan rättsägare, där hans rätt kan vara beroende
av försäljningen, mot det att han till utmätningsmannen erlägger fordringsbeloppet
jämte kostnad, varför utmätningssökanden ansvarar, göra gällande den rätt,
som tillkom denne; dock att, där utmätning skett för allenast del av fordran,
varför egendomen på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § jordabalken
häftar, utmätningssökanden för sin återstående fordran äger företräde.
100 §.
Den, som skall auktionen förrätta, anskaffa gravationsbevis rörande egendomen
ävensom de för bestyrkande av gäldenärens äganderätt till egendomen eller
för upplysning om intecknad rättighets beskaffenhet erforderliga och ej redan
emottagna handlingar, vilka kunna hos rätten eller, i fall som i 79 § andra stycket
sägs, hos kommerskollegium erhållas.
107 §.
Sedan förhandlingen---utmätning skett:
l:o) fordran, varför---anmäld;
2:o) fordran, varför---framställt; och
3:o) nyttjanderätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån
samt rätt till servitut, som icke är av beskaffenhet att skola oansett egendomens
försäljning äga bestånd, såframt rättighet, som nu sagts, är intecknad eller gran
-
40
Första lagutskottets utlåtande Nr 31.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
dar sig å skriftlig handling, vilken klivit av rättsägaren till auktionsförrättaren
ingiven eller eljest är för honom tillgänglig.
I borgenärsförteckningen---utmätning skett.
Är egendomen--— framställt.
in §.
Nyttjanderätt så ock rätt till elektrisk kraft, till servitut eller till avkomst
eller annan förmån av egendomen upptagas i borgenärsförteckningen utan att
något värde för dem utsättes.
133 §.
Köparen äger--— uppsäges.
Sedan köparen —--mot köparen.
Vid köpares tillträde av egendom, varifrån upplåtits rätt till elektrisk
kraft, skall vad enligt andra stycket gäller för det fall, att fråga är om hyresavtal,
äga motsvarande tillämpning beträffande förhållandet mellan köparen och
innehavare av rätt som nu sagts.
Angående verkan därav att i arrende- eller hyresavtal eller avtal om rätt
till elektrisk kraft, som skall gälla mot köparen, skett ändring eller tillägg, varom
icke vid försäljningen gjorts förbehåll, samt om rätt för legotagare eller innehavare
av rättighet till elektrisk kraft att, där köparen skulle brista i avtalets
fullgörande, hålla sig till förre ägaren, skall vad i fråga om frivillig överlåtelse
av fastighet är stadgat äga motsvarande tillämpning.
168 §.
Sedan laga kraft åkommit auktion å fast egendom, samt köpeskillingen
erlagts och sammanträde enligt 142 § hållits för köpeskillingens fördelning, åligge
det auktionsförrättaren att därom genast göra anmälan å landet hos domaren och
i stad hos rätten samt därvid tillika insända det vid sammanträdet förda protokoll
jämte borgenärsförteckningen; har försäljningen skett utan förbehåll om beståndet
av intecknad nyttjanderätt eller rätt till servitut, till elektrisk kraft
eller till avkomst eller annan förmån av egendomen, skall tillika uppgift därom
lämnas.
Har vid fördelning ----fördelningslängden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921. Mål, som före nämnda dag
äro anhängiga, skola behandlas enligt äldre lag.
41
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(Kanyl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
4:o) Lag
om ändrad lydelse av 56—58 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.
Härigenom förordnas, att 56—58 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade lydelse:
56 §.
1 mom. Överlåtes äganderätt till en och upplåtes servitutsrätt till annan,
vare servitutet gällande, om inteckning därför sökes förr än lagfart å fånget;
sökas lagfart och inteckning samma dag, galle om företrädet vad i lagen om servitut
stadgas; skolande vad i 48 och 41) §§ är stadgat angående nyttjanderätt
jämväl tillämpas, å servitut.
2 mom. År servitutsrätt upplåten till flere, eller upplåtes servitutsrätt
till en och nyttjanderätt till annan, och kunna ej rättigheterna jämte varandra
fullt bestå; äge den rätt företräde, därför inteckning först söktes; äro inteckningarna
sökta samma dag, äge den rätt, som först uppläts, företräde.
Yad i 51, 52 och 53 §§ stadgas om nyttjanderätt galle ock i fråga om
servitut.
57 §.
Yad här ovan om servitut är sagt avser icke servitut, som uppkommer
vid laga skifte eller ägostyckning eller vid avstyckning av område, som ej ingår
i tomtindelning.
58 §.
1 mom. Har någon i skriftlig handling fått åt sig upplåten rätt till
elektrisk kraft, och har ägaren av den fastighet, varifrån rättigheten upplåtits,
skriftligen medgivit, att inteckning får ske, må, till säkerhet för rättens Destånd
efter ty nedan sägs, inteckning meddelas, såsom om nyttjanderätt är stadgat.
År medgivandet ej av vittnen styrkt, vare lag som i 40 § andra stycket sägs.
Vad i 43, 44 och 45 §§ är stadgat angående inteckning för nyttjanderätt
äge motsvarande tillämpning i fråga om inteckning för rätt till elektrisk kraft.
2 mom. Har någon vid överlåtelse av fäst egendom förbehållit sig eller
annan rätt till elektrisk kraft från egendomen, eller skall, utan att sådant förbehåll
skett, avtal om rätt till elektrisk kraft, efter ty särskilt är stadgat, gälla
mot nye ägaren, eller är fast egendom utmätningsvis såld med förbehåll om beståndet
av dylik rätt, som ej är intecknad; då skall, där de i 1 mom. första
stycket angivna förutsättningar för intecknings meddelande äro för handen, rättens
innehavare i förhållande till nye ägarens borgenärer njuta den rätt, som enligt
lag tillkommer ogulden köpeskilling.
Bihang till riksdagens protokoll 1320. !) sand. 1 avd. 20 höft. (Nr 37.) 6
42
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(.Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
3 mom. Är rätt till elektrisk kraft från fast egendom upplåten till flere,
eller upplåtes sådan rätt till en och nyttjanderätt eller servitutsrätt till annan;
då skall vid försäljning av egendomen i den ordning, utsökningslagen bestämmer,
den rätt äga företräde, därför inteckning först söktes; äro inteckningarna sökta
samma dag, äge den rätt som först uppläts företräde, dock att, om rättigheterna
äro upplåtna samma dag, de äga lika rätt.
Vad i 51 och 52 §§ stadgas om nyttjanderätt galle ock beträffande rätt
till elektrisk kraft.
4 mom. Den i 53 § första stycket med avseende å nyttjanderätt meddelade
bestämmelsen skall ock tillämpas i fråga om rätt till elektrisk kraft.
Har den, som från fast egendom upplåtit rätt till elektrisk kraft, överlåtit
egendomen till annan, och låter rättighetens innehavare beviljad inteckning utan
upplåtarens samtycke dödas, förfalla eller nedsättas, eller har han i fall, som 2
mom. avser, försummat att för rättigheten söka inteckning inom den tid, som i
11 kap. 2 § jordabalken är stadgad; have då förverkat den rätt till skadestånd av
upplåtaren, som eljest skolat honom tillkomma.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
5:o) Lag
om ändrad lydelse av 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar.
Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skola erhålla följande ändrade
lydelse:
1 §•
Har, för någon orts förseende med belysning eller drivkraft eller för dylikt
ändamål eller för beredande av drivkraft åt sådan industriell anläggning, som
finnes vara av större betydelse för det allmänna, Konungen prövat nödigt, att
fastighet, som tillhör annan än kronan, användes till station för alstrande av
elektrisk kraft annorledes än medelst vattenkraft, till framdragande av elektrisk
starkströmsledning eller eljest till elektrisk starkströmsanläggning, skall vad för
ändamålet erfordras emot ersättning avstås eller upplåtas.
Menighet vare dock ej pliktig att inom område, för vilket byggnadsstadgan
för rikets städer äger tillämpning, eller inom fastställt hamnområde avstå eller
upplåta gata, torg, allmän plats eller vattendrag.
43
Första lagutskottets utlutande Nr 37.
(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Ej heller vare, där ledningen skall inom område, för vilket nämnda stadga
icke är tillämplig, framdragas på mindre avstånd än etthundrafemtio meter från
boningshus eller annan vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård,
som tillhör fastighetens ägare, denne skyldig något avstå eller upplåta, utan så
är, att Konungen finner annan sträckning för ledningen icke kunna utan synnerlig
olägenhet användas.
Skall enligt vad i denna paragraf är sagt fastighet avstås eller upplåtas,
äge, där ej här nedan annorlunda föreskrives, vad i lagen om expropriation i allmänhet
stadgas samt den särskilda bestämmelsen i 91 § första stycket ävensom i
fråga om elektriska starkströmsledningar jämväl övriga i sagda lag meddelade särskilda
bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar motsvarande
tillämpning; dock att förhöjning i ersättningen skall ske med hälften av det
belopp, som jämlikt de i samma lag stadgade grunder skall utgå. Skall fastigheten
användas för kronans räkning eller är sådant fall för handen, att expropriation
för starkströmsanläggning kan äga rum jämlikt nyssnämnda lag, skall vad
nu sagts om förhöjning i ersättningen icke tillämpas.
3 §•
Ansökan om rätt att för elektrisk starkströmsanläggning påfordra avstående
eller upplåtande av fastighet eller om tillstånd att utföra elektrisk anläggning,
som i 2 § avses, skall vara åtföljd av fullständig beskrivning över det tillämnade
företaget med kostnadsförslag, avfattning på karta av föreslagen lednings
sträckning och av den jord, som för anläggningen erfordras, bestyrkta förteckningar
på dels ägare och innehavare av de fastigheter, över vilka ledningen skall
framdragas eller i vilkas mark den skall nedläggas eller som eljest äro för anläggningen
behövliga, dels ock, såvitt ledningen skall framgå ovan jordytan, ägare
och innehavare av de fastigheter, som, utan att ledningen skall över dem framdragas,
äro belägna på mindre avstånd än tjugu meter från densamma, uppgift
på de överenskommelser, som blivit träffade, eller de hinder, vilka däremot mött,
med flera handlingar, som sökanden vill åberopa; dock att där fråga är om ledning,
som skall framdragas inom område, för vilket byggnadsstadgan för rikets
städer äger tillämpning, förteckning, som nyss sagts, erfordras allenast såvitt angår
fastigheter, över vilka ledningen skall framgå eller i vilkas mark den skall
nedläggas.
Finnes ej ansökan genast böra avslås, lämnas åt de kommuner eller municipalsamhällen,
inom vilkas områden ledning skall framdragas eller anläggning
eljest utföras, så ock åt de ägare och innehavare av fastigheter, som, enligt vad
ovan nämnts, skola uppgivas, tillfälle att yttra sig ÖVer ansökningen, och infordras
i övrigt de ytterligare upplysningar, som för ärendets bedömande må erfordras.
Vad i denna paragraf är stadgat om skyldighet att förete karta över jord,
som för elektrisk anläggning erfordras, samt vissa förteckningar och uppgifter,
så ock därom att tillfälle att yttra sig över gjord ansökan skall lämnas vissa menigbeter
samt ägare och innehavare av fastigheter, galle ej beträffande ansökan om
tillstånd att utföra anläggning inom inhägnat järnvägsområde.
44
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921, dock att i fråga om expropriationsmål,
vari stämning utfärdats före lagens ikraftträdande, lagen ej skall
vinna tillämpning.
6:o) Lag
om ändrad lydelse av 9 kap. 38 §
vattenlagen.
Härigenom förordnas, att till 9 kap.
38 § vattenlagen skall fogas ett nytt
stycke, så lydande:
I fall, då förordnande om tvångsförvaltning
kan erhållas enligt stadgandena
i lagen med vissa bestämmelser i syfte
att trygga rätt till elektrisk kraft,
skola nämnda stadganden lända till
efterrättelse i stället för vad i första
stycket av denna § är föreskrivet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1921.
6:o) Lag
om ändrad lydelse av 9 kap. 38 §
vattenlagen.
Härigenom förordnas, att till 9 kap.
38 § vattenlagen skall fogas ett nytt
stycke, så lydande:
I fall, dä förordnande om tvångsförvaltning
kan erhållas enligt stadgandena
i lagen med vissa bestämmelser om
registrering av elektriska anläggningar
samt om rätt till elektrisk kraft rn. m.,
skola nämnda stadganden lända till
efterrättelse i stället för vad i första
stycket av denna § är föreskrivet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1921.
7:o) Lag
om ändrad lydelse av 2 § 14:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Majrts
regeringsrätt.
Härigenom förordnas? att 2 § 14:o) i lagen den 26 maj 1909 om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande ändrade lydelse:
14:o) mål om inmutning eller utmålsläggning;
mål om meddelande av patent, om registrering av varumärken eller av
mönster och modellér;
mål om anteckning i aktiebolags-, försäkrings-, förenings-, handels- eller
annat dylikt register, om anmälan om idkande av näringsyrke;
Första lagutskottets utlåtande Nr 37.
45
(Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
mål om registrering av fartyg, om förändring av fartygs namn, om skeppsmätning;
mål
om anteckning i autom obilregister, om meddelande eller återkallande
av tillstånd att föra antomobil;
mål om registrering av elektrisk starkströmsledning eller understation eller
om upphävande av sådan registrering;
mål om vägrat tillstånd till utövande av hotell- eller pensionatrörelse eller
skiljande från fortsatt utövande av sådan med vederbörligt tillstånd idkad rörelse,
om förbud mot vidare utövande av hotell- eller pensionatrörelse, som efter anmälan
må bedrivas, om skydd mot eldfara i hotell och pensionat;
mål om beslut av tillsynsmyndigheten över sjukkasseväsendet i andra fall
än förut i denna § angivits.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.
B) att herrar Ivar Petterssons och Kjelléns motion
måtte anses besvarad genom utskottets här ovan
under A) gjorda hemställan;
C) att riksdagen, i anledning av herr Elissons
motion, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning, huruvida och i vad mån jordägare må befinnas
skyldig att vid arrendetidens slut till arrendatorn
utgiva ersättning för av honom å den arrenderade
fastigheten nedlagda kostnader för utförande av elektriska
anläggningar, samt för riksdagen framlägga det
förslag, vårtill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 17 maj 1920.
På första lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1920:285 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser i syfte att trygga rätt till elektrisk kraft m s. 1 i texten