Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga om den svenska Finnmarken.

1920-05-06 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1920:21, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga om den svenska Finnmarken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 6 maj 1920 kl. 4 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 21, i anledning

av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t

angående vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga

om den svenska Finnmarken.

I en inom andra kammaren av herr Welin väckt motion, nr 88, i

vars syfte 11 andra av kammarens ledamöter instämt, hemställes, att riksdagen

ville besluta att ingå till Kungl. Maj:t med anhållan, att Kungl.

Maj:t behagade föranstalta en skyndsam utredning om, vad som bör kunna

åtgöras för att ifråga om den svenska Finnmarken tillgodose såväl Sveriges

nationella intressen som ortsbefolkningens egna berättigade krav på bygdens

ekonomiska, sanitära och kulturella utveckling, samt vidtaga och, i den

mån riksdagens medverkan erfordras, framlägga förslag till de åtgärder,

vartill utredningen kan föranleda.

I avseende på motiveringen hänvisas till motionen.

Andra kammarens första tillfälliga utskott bar efter erhållen remiss

av motionen dels i vederbörlig ordning inhämtat yttrande av länsstyrelsen

i Norrbottens län, dels på särskild framställning erhållit uttalande av folkskolinspektörerna

i Tornedalens och mellersta Norrbottens inspektionsområden

Vitalis Karnell och Gustaf Bergström samt från föreståndaren för Tornedalens

folkhögskola Ossian Svensson och hänvisas i avseende på dessa yttranden

till bilagorna vid andra kammarens utskotts utlåtande nr 9.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 12 samt. 1 avd. 14 höft. (Nr 21.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

„ , Andra kammarens utskotts utlåtande är av följande lydelse:

marens första t\ , „ , . . , , J J

tillfälliga »Det område, som av motionären betecknats med namnet Finnmarken,

utskott, utgör den del av Norrbottens län, där finska språket ännu utgör befolkningens

huvudsakliga talspråk. Dit höra följande socknar: Nedertorneå,

Karl Gustaf, Hietaniemi, Övertorneå, Pajala med kapellförsamlingen Muonionalusta

och Karesuando, belägna utefter gränsälvarna, samt Korpilombolo,

Tärendö och Junosuando inne i landet. Visserligen hava även lappmarkssocknarna

Gällivare och Jukkasjärvi med kapellförsamlingen Vittangi till

väsentlig del finsktalande befolkning, men, då dessa socknar genom undervisningsväsen,

ekonomi och samfärdsmedel äga stora möjligheter till

utveckling i så väl materiellt som nationellt avseende utan särskilt ingripande

från statsmakternas sida, synas de av motionären hava lämnats ur

räkningen.

Om den i motionen åsyftade Finnbygden säger länsstyrelsen i sitt

utlåtande:

»Det är nämligen en sanning, som måste erkännas, att den svenska Finnbygden

står relativt lågt både i fråga om ideell och materiell kultur. De förnämsta

anledningarna äro den i stort sett karga jordmånen, i huvudsak lämpande

sig för skogsodling, som föranlett en mycket gles bebyggelse, de stora

väglösa avstånden, det hårda klimatet med dess långa mörka vinter samt den

språkliga isoleringen. Alla dessa förhållanden skapa både andlig och fysisk

isolering, som alstrat en viss indolens, så att befolkningen ej blivit mäktig utveckling

av sin bygd i samma grad som annan svensk bygd av samma ålder.

Att Finnbygden i stort sett har karg natur hindrar icke, att den inrymmer stora

odlingsbara områden, som ännu befinna sig i ett mycket outvecklat skick. Ett

exempel härpå är den bekanta Tornedalen, som dock ej sällan överskattas.»

Av så väl den motivering, motionären anfört till stöd för sitt yrkande,

som ock av vad muntligt inom utskottet anförts, framgår, att huvudsyftet

med de föreslagna åtgärderna är att ekonomiskt, kulturellt och nationellt

fastare binda den i stora delar av Norrbottens län bosatta finsktalande befolkningen

till det övriga Sverige och därigenom förebygga verkningarna

av en finländsk agitation i dessa trakter, en agitation, som visserligen för

närvarande kan förefalla oskadlig, men som dock ej bör betraktas med

förnäm likgiltighet, då den i en framtid och under förändrade yttre förhållanden

kan bli till verklig fara. Motionären åsyftar sålunda det, som

med ett kort uttryck brukar betecknas som »svenskhetens bevarande» i

dessa avlägsna bygder. För att rättvist kunna bedöma, huruvida vinsten

av ifrågasatta åtgärder svarar mot härför erforderliga uppoffringar, är det

nödvändigt att hålla detta motionärens huvudsyfte i sikte.

Med hänsyn härtill måste ock utgångspunkten vid frågans bedömande

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21.

bli de här uppe rådande befolkningsförhållandena, därvid dock lappbefolkningen

synes kunna lämnas ur räkningen.

I motiveringen framhåller motionären bland annat, att Finnmarken

till stor del bebos av släkter, som ursprungligen varit svenskar men sedermera

glömt sitt modersmål och förfinskats. Denna uppgift, som torde

stämma med verkliga förhållandet, visar, att finska språkets utbredning här

uppe icke enbart beror på inflyttning av finnar utan jämväl därpå, att

finskan brett ut sig på svenskans bekostnad. Av befolkningsstatistiken

framgår ock, att den finska stammen i avseende på folkökning visar betydligt

större livskraft än den svenska. Under det i Finland sedan 1800- talets början den finsktalande befolkningen omkring femdubblats, är den

svensktalande befolkningen nu blott en och en halv gång större. I nordsverige

har sedan 1880, alltså under knappt en mansålder, den finsktalande

befolkningen ungefär fördubblats, under det Sveriges befolkning i

dess helhet vuxit med blott 25 %. Även om man bortser från en finsk

agitation, kan det ej vara likgiltigt, om en befolkning av annat språk på

nämnt sätt breder ut sig inom Sveriges eget område, helst erfarenheten

visat, att denna befolkning i allmänhet endast ytterst långsamt låter denationalisera

sig. Rättvisligen måste erkännas, att statsmakterna under

senare tid insett detta och redan vidtagit kraftiga åtgärder till svenskhetens

bevarande. Verksammast därvid ha varit de skolor med undervisning i

svenska språket, som under de sista 20 åren inrättats. Verkningarna ha

ej heller uteblivit. Den djupgående undersökning, som helt nyligen verkställts

av konsistorienotarien Alb. Carlgren i Luleå, har visat, att finska

språkets utbredning på svenskans bekostnad i betydlig grad avstannat, och

att större delen av ungdomen och även av den medelålders befolkningen

nu talar både svenska och finska.

Därmed är emellertid icke sagt, att allt är gjort, som kan och bör

göras för att i denna avlägsna landsdel skapa sådana förhållanden, att befolkningen

skall känna det som en fördel att tillhöra Sverige. Ännu återstå

säkerligen många önskemål i avseende på samfärdsmedel, näringsliv, hälsovård,

undervisningsväsen o. s. v., som det bör vara statsmyndigheterna

angeläget att tillgodose.

Länsstyrelsen anför därom:

»Det är uppenbart eu fosterländsk uppgift av stor betydelse, att denna befolkning

ges medel att lyfta sig själv andligt och materiellt, att utveckla sig

själv och sin bygd. Den minsta fordran därvid är, att den svenska Finnbygden

får sina intressen tillgodosedda lika väl som grannarna på andra sidan gränsälven.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

Det skall med glädje konstateras, att den svenska gränsbefolkningen, ehuru

den till stor del talar ett främmande språk, är lojalt svensk och med verklig

förargelse ser den agitation, som helt nyligen öppnats på andra sidan gränsen,

men det gäller att se till att dess intressen bliva tillgodosedda och att den med

starka kommersiella och ideella band knytes fast vid det övriga Sverige.

Av största vikt är emellertid, att alla åtgärder vidtagas i fullt samförstånd

med befolkningen samt på sådant sätt, att befolkningens självverksamhet i största

möjliga utsträckning tages i anspråk. Därför är också bäst, att åtgärderna vidtagas

genom det allmännas (statens eller landstingets) försorg. Hittills har i rätt

stor utsträckning den enskilda välgörenheten måst anropas. Men detta verkar

enligt länsstyrelsens förmenande icke gott. Det är i viss mån demoraliserande

för befolkningen och det är ej heller fullt värdigt statens anseende.»

I motiveringen för sitt yrkande har motionären pekat på några områden,

inom vilka han tänkt sig utredningar kunna befinnas erforderliga.

Utskottet vill punkt för punkt genomgå dessa för att sedan påvisa, dels i

vad mån de redan äro föremål för stats- eller ortsmyndigheternas undersökningar

och dels vilka utredningar, som ytterligare tilläventyrs kunna

påkallas.

Yad som först enligt motionärens mening behövs är landsvägar.

Motionären har i detta avseende erinrat därom, att utefter Muonioälv

landsvägen på svenska sidan ej sträcker sig längre än till Kihlangi, under

det på finska sidan går landsväg ytterligare 12 mil, varigenom befolkningen

tvingas att söka sig över på finska sidan och där knyta förbindelser.

Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 21 mars 1919 utbygges nu på statens

bekostnad denna väg vidare upp till Muonionalusta, dock icke, såsom

motionären synes förutsätta, i hela sin sträckning utefter älven utan från

Parkajoki i en västligare riktning över Kitkiöjoki, Kitkiöjärvi och Merasjärvi

till Muonionalusta. (Härifrån finnes redan väg till Muoniovaara, en

by i älvkröken nordost om Muonionalusta.) Denna väg är enligt uppgjord

plan beräknad färdig om fem år. I skrivelse till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har emellertid länsstyrelsen gjort framställning om vägens färdigbyggande

på tre år. Det synes utskottet synnerligen önskvärt, att denna

framställning vinner beaktande.

Motionären uttalar sig för denna vägs utsträckande vidare upp utefter

älven ända till Karesuando. Länsstyrelsen instämmer i detta uttalande

endast för så vitt det rör sträckan Karesuando—Kuttainen, under det

däremot den 7 mil långa sträckan Kuttainen—Muoniovaara anses mindre

behövlig samt skulle ställa sig allt för dyrbar i förhållande till den fåtaliga

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

befolkning, cirka 100 personer, som skulle kunna draga nytta av densamma.

Det kan emellertid starkt ifrågasättas, om ej vägen borde fortsättas

åtminstone förbi Naalisvaara till Saivomuotka, varigenom dessa båda

ej så obetydliga byar sattes i förbindelse med bygden söderut.

Länsstyrelsen framhåller emellertid, att det ej är nog med att nya

vägar byggas. De skola även underhållas, och detta blir för de glest befolkade

finnsocknarna oerhört betungande, varför en kraftig utjämning på

stora områden av vägunderhållstungan är nödvändig att snarast möjligt få

genomförd. »Utan en rationell väglag kan ej tillfredsställande vägväsen

upprätthållas i dessa trakter.»

I sitt yttrande har länsstyrelsen vidare anfört:

»För alla erforderliga vägbyggnader i länet är genom länsstyrelsens föranstaltande

under utarbetande en plan, avseende dels de närmaste fem åren,

dels de närmaste tio åren. Denna plan är snart färdig och är det livligt att

hoppas på statsmakternas kraftiga bistånd för dess genomförande. Att därutöver

företaga några utredningar för planer till vägbyggnader synes nu onödigt.»

Motionärens tanke att för väganläggningar i här berörda bygder anlita

militär torde förtjäna att närmare prövas. Enligt länsstyrelsens mening

bör dock därvid hållas i sikte, att vägbyggnaderna utgöra goda arbetsreserver

för bygdens folk.

På grund av de stora avstånden här uppe är ordnandet av regelbunden

biltrafik för befordran av så väl resande som post och gods synnerligen

viktigt. Då denna angelägenhet emellertid redan är under utredning

genom eu av Kungl. Maj:t tillsatt kommitté, saknar utskottet anledning

därom närmare yttra sig.

Beträffande järnvägar har motionären framhållit såsom det närmast

liggande önskemålet, att järnvägen från Haparanda till Övertorneå utbygges

upp till Kengis för att sedan framdeles fortsättas förbi Pajala, Yittangi

och Svappavara till Kiruna. Såsom motiv härför framhålles, att Kengis

är medelpunkt i den stora Pajala socken, inom vilken betydande naturrikedomar

förekomma. Främst bland dessa naturrikedomar stå de inom

nämnda socken påträffade betydande järnmalmfälten, som enligt motionärens

uppgift föranlett ej mindre än omkring 200 inmutningar. Andra

naturrikedomar äro skogar och vattenfall. Visar eu närmare undersökning,

att dessa naturtillgångar äro av den betydelse man förmodar, skulle givetvis

järnväg hit upp kunna framkalla eu ekonomisk utveckling, som icke

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

blott för orten utan för hela landet vore av allra största betydelse. Förutsättningar

torde då finnas, att denna järnväg skulle bli icke enbart

en »kulturbana» utan jämväl ett i och för sig ekonomiskt bärkraftigt

företag.

Inom järnvägsstyrelsen pågår emellertid sedan 1918 utredning angående

alternativa linjer uppför Kalix- och Torneälvarnas dalgångar och med

slutpunkt i Kiruna. Enligt länsstyrelsens uppgift företages därjämte på

kustsocknarnas egen bekostnad undersökning angående eu kustbana med

slutpunkt i Haparanda.

Givetvis måste resultatet av dessa undersökningar avvaktas, innan ytterligare

åtgärder i järnvägsfrågan företagas.

Arbetet för jordbrukets utveckling försiggår huvudsakligen på tvenne

linjer, den ena åsyftande åtgärder för intensivare och rationellare jordbruksdrift,

den andra omfattande åtgärder för brytande av ny mark och

kolonisation.

I fråga om den förstnämnda av dessa linjer framhåller länsstyrelsen,

att arbetet bedrivits på ett mycket förtjänstfullt sätt av länets hushållningssällskap

genom konsulenter och vandringsrättare, men att ofantligt mycket

återstår att göra. Härför kräves emellertid ökade anslag åt hushållningssällskapet,

enär detta eljest måste betydligt reducera sin verksamhet.

Yad angår åtgärder för brytande av ny mark och kolonisation säges

i samma skrivelse:

»Brytande av ny mark sker nu huvudsakligen genom användande av de

olika statsfonderna för odlingsändamål. Företagaren måste själv taga initiativet.

Under kristiden ha de äldre fonderna använts tämligen sparsamt, beroende på

dels att inga kostnadsförslag stått sig, vadan anslagen eller lånen blivit otillräckliga,

dels att arbetarekraften varit dyr och otillräcklig, på grund av kända förhållanden.

Nyodlingsarbetet har dock skridit förhållandevis bra framåt, tack

vare den odlingsorganisation med rikliga särskilda anslag, som inrättades genom

beslut av 1918 års riksdag.

De önskemål, som finnas på detta område, äro dels att, såsom framhålles

av odlingsrådet i Norrbottens län i skrivelse av denna dag till statens odlingskommitté,

den nyssnämnda odlingsorganisationen får fortsätta sin verksamhet i

lämplig form, dels att beträffande övriga fonder kostnad och anslag eller lån

bringas till full överensstämmelse genom iakttagande av den ändrade prisnivån

samt att möjligen systemet med de många olika fonderna förenklas. Att för

vinnande av dessa önskemål föranstalta om särskild utredning för Finnbygden

synes emellertid ej påkallat.

I detta sammanhang torde också böra erinras om den i Norrbotten helt

nyligen påbörjade utdikningen av skogsmark. På detta område föreligger en

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

väldig arbetsuppgift i Norrbotten, ej minst i Finnbygden. Det är ett av huvudmomenten

i en rationell skogsodling. Men det kräves mycket arbetskraft, som

ej ännu är tillfinnandes.

Om kolonisationen i Finnbygden yttrar länsstyrelsen:

»Beträffande kolonisationen på kronojord är densamma igångsatt enligt av

riksdagen godkända linjer och ett par av de under exploatering varande områdena

ligga inom Finnbygden. Ytterligare i Finnbygden liggande områden,

därav sannolikt ett inom Muonionalusta kapellförsamling, komma under innevarande

år att öppnas.

Kolonisationen på enskild mark pågår genom avsöndringar o. d. Här är

en del åtgärder till förhindrande av en irrationell söndersmulning av jorden av

vikt att snabbt få genomförd. Lika viktigt är dock att få den jordlösa befolkningens

behov av jord tillgodosett. Detta är en fråga av särskild betydelse för

Finnbygden, för vilken den rikliga förekomsten av backstugusittare och inhysingar

är en speciell företeelse.»

Till kolonisationen -—- säger länsstyrelsen vidare — kan även räknas

egnahemsbildningen, som även i ej ringa utsträckning pågår i Finnbygden,

och beträffande vilken en eller annan reform finnes att genomföra, varför

åtgärder komma att vidtagas. Ett önskemål beträffande kolonisationen

synes länsstyrelsen vara att få den inordnad under en för alla former av

kolonisering enhetlig organisation, en kolonisationsnämnd eller styrelse för

hela länet. Länsstyrelsen hänvisar i detta avseende till en den 8 februari

1919 till jordbruksministern ingiven promemoria, som delvis refererats i

propositionen nr 139 för år 1919. Enligt förslaget skulle denna kolonisationsnämnd

givas följande sammansättning: landshövdingen, ordförande,

överjägmästaren i Övre Norrbottens distrikt, över jägmästaren i Nedre Norrbottens

distrikt, de två inom länet verkande lantbruksingenjörerna, en

representant utsedd av landstinget och en representant utsedd av hushållningssällskapet.

Länsstyrelsen anser, att en dylik sammansättning skulle

borga för ett kunnigt, planmässigt och effektivt arbete på länets kolonisering.

Om denna nämnds verksamhet säges det i skrivelsen vidare:

»Länsnämndens uppgift skulle vara att samla föreliggande förslag till kolonisation

inom länet, taga samt tillvarataga framkomna initiativ i sådant syfte.

Därefter skulle uppgöras en plan i stort och skulle denna plan successivt kompletteras

efter uppstående behov. Arbetet skall därvid inriktas lika mycket på

bättre tillgodogörande av jorden i redan befintliga bygder, där stora möjligheter

ännu finnas outnyttjade och inhysingar i stort antal gå och vänta på jord, som

ock på kolonisering av obrutna bygder.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

Det detaljerade realiserandet skulle under länsnämndens ledning sedan ombesörjas

av de verkställande krafterna, varvid man antagligen finge tänka sig

anställa ortsombud på lämpliga platser.

Då nämndens ledamöter endast borde tilldelas mycket ringa om ens något

arvode, skulle kostnaderna egentligen bestå i, förutom möjligen resekostnader för

nämnden, kostnaden för de verkställande krafterna.»

Länsstyrelsen slutar sitt uttalande rörande kolonisationen med att framhålla,

att någon särskild utredning beträffande kolonisationen i Finnbygden

torde icke krävas i annan mån än att jordfrågan med hänsyn till Finnbygdens

inhysingar och backstugusittare snarast möjligt bör bringas till

lösning.

Beträffande denna senare fråga har länsstyrelsen redan den 22 maj

1919 i skrivelse till ordföranden i jordkommissionen framhållit dess

betydelse för vissa delar av Norrbottens län. Ur denna skrivelse må följande

anföras:

»Förhållandet är, att i Norrbottens län och särskilt i dess s. k. finnbygd

finnes en hel mängd lösa arbetare, som om vintern livnära sig såsom skogsarbetare

och om sommaren såsom flottnings- och sågverksarbetare.- Dessa hava

ofta på ofri grund uppfört åt sig en mindre bostadslägenhet, innehållande* ett

eller två små rum. Före laga skiftet i byarna uppfördes dylika bostadslägenheter

här och var å den oskiftade byamarken. Hemmansägarnes medgivande

till byggnadens uppförande ifrågasattes sällan. Efter det laga skiftet övergått

byarna har markägarnas tillstånd till byggnadens uppförande givetvis erfordrats.

Detta har också meddelats, varvid man dock i allmänhet nöjt sig med muntligt

tillstånd från markägaren.

Då det varit svårt, ja ibland omöjligt att erhålla byggnadstomt hos de en-,

skilda hemmansägarne, har backstugusittaren uppfört sin byggnad å någon byasamfällighet,

vartill han kunnat erhålla tillstånd av en eller annan hemmansägare

inom skifteslaget. Backstugusittarens rätt till den mark, varpå han uppfört

sin stuga, är sålunda av synnerligen ringa värde. Han får besitta lägenheten

så länge han lever i gott samförstånd med markägaren.

En tryggad besittningsrätt till den tomt, varpå backstugusittaren uppfört

sin stuga, är därför ett önskemål, som han måste eftersträva. Det ligger också

i öppen dag att hans ställning skulle förbättras avsevärt, om han komme i en

lagligen skyddad besittning av sin bostadstomt.

Önskvärt vore dock, att bostadstomten toges så stor, att backstugusittaren

kunde därå odla sitt behov av potatis och erhålla foder till en eller ännu bättre,

två kor, vartill borde komma rätten till bete och bränsle å stamfastigheten.

Hemmansägarne äro visserligen i allmänhet ohågade att avsöndra lägenheter

från sina hemman, men med bidrag av statsmedel torde frågan dock kunna

ordnas på ett för såväl hemmansägarne som backstugusittarne tillfredsställande sätt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

Då det under mina resor i Norrbottens län blivit mig klart, att det nuvarande

läget för backstugusittarne föranleder en spänning mellan dem och de

besuttne hemmansägarne, som utgör ett svårt hinder för den samhälleliga trevnaden

i dessa avlägsna bygder, synes det mig angeläget att åtgärder till undanröjande

därav snarast vidtagas.»

Av vad länsstyrelsen anfört ävensom av vad utskottet i övrigt inhämtat

torde framgå, att beträffande jordbruket synnerligen stora arbetsuppgifter

föreligga inom Finnbygden. Dessa arbetsuppgifter synas böra avse

följande:

1. Åstadkommande av ett mera intensivt jordbruk i de redan under

odling varande områdena, synnerligast Tornedalen. Kraftigt ekonomiskt

stöd åt hushållningssällskapet synes bär vara närmast liggande åtgärden

från statsmakternas sida.

2. Brytande av ny mark och kolonisation, därvid särskilt möjligheten

till myrmarkernas utdikning och odling bör undersökas samt länsstyrelsens

förslag om tillsättande av en kolonisationsnämnd tagas under omprövning.

3. Främjande av egnahemsbildandet med sikte på ordnandet av jordfrågan

för den icke besuttna befolkningen.

4. Åtgärder för skogarnas utdikning till förhindrande av försump
ning.

En närmare utredning av dessa jämte andra hithörande spörsmål synes

utskottet synnerligen önskvärd, och vill utskottet livligt förorda en

sådan. För detta ändamål lär väl dock en ny kommitté ej vara erforderlig.

Utskottet kan nämligen i detta avseende hänvisa till att Kungl. Maj it

år 1916 tillsatte en kommitté, den s. k. kolonisationskommittén, med uppgift

att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande åtgärder för

främjande av kolonisation å kronans marker i Norrland och Dalarna —

med undantag för trakterna ovanför odlingsgränsen i Västerbottens och

Norrbottens lappmarker — ävensom därmed sammanhängande spörsmål,

däribland frågan om utsträckt tillämpning av intensivt jordbruk å de norrländska

statsskogarna samt om därav påkallade åtgärder för ökad bosättning

å dessa skogar.

Utredningen angående de kolonisationsåtgärder, som kunna befinnas

erforderliga i Finnbygden, inrymmas i kolonisationskommitténs uppgift, och

det kan åtminstone ifrågasättas, om ej utredningen av även övriga jordbruket

närliggande här berörda frågor borde uppdragas åt samma kommitté.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 12 sand. 1 avd. 14 käft. (Nr 21.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

Beträffande hälsovården heter det i länsstyrelsens skrivelse:

»Sedan riksdagen 1919 beslutat en rad lagar på det sanitära området (epidemilag,

lag om barnmorskor och distriktssjuksköterskor) har landstinget utsett

åtskilliga kommittéer för reformernas genomförande. Vidare ha av landstinget

tillsatts en sjukvårdsnämnd för förberedande av alla frågor rörande lasarett, sjukstugor

för allmän sjukvård o. d. samt en kommitté för ordnande av tuberkulosvården.

På kallelse av undertecknad landshövding ha dessa kommittéer vid

gemensamt sammanträde tillsatt en arbetsdelegation, som är sysselsatt med utarbetande

av en fullständig plan för sjukvårdsväsendets ordnande på alla områden

inom länet. Planen är avsedd att bliva färdig till innevarande års lagtima

landsting. Någon särskild utredning för Finnbygden är ej påkallad. Däremot

torde statsmakternas kraftiga stöd behöva påräknas för planens genomförande

i såväl Finnbygden som andra delar av länets övre bygder.

Mest kännbar är emellertid bristen på läkare, och den bristen bör kunna

av statsmakterna med god vilja utan omgång avhjälpas. Utan läkare, de ledande

krafterna för all sjukvård, kan någon god sådan icke upprätthållas.»

Det synes utskottet alldeles uppenbart, att de brister och svårigheter,

som föreligga i avseende på hälsovårdens ordnande i Finnbygden, ej kunna

av de lokala myndigheterna avhjälpas utan ett kraftigt stöd från statens

sida. Den påtagliga bristen på läkare, sjuksköterskor, sjukhus, transportmedel

m. m. kräver undersökningar, för vilka statsmyndigheternas bistånd

ej kan undvaras. Utskottet anser sig därför böra förorda en snar utredning

i berörda avseende.

Denna frågas aktualitet just nu framgår ock av tvänne motioner i första

kammaren, den ena framburen av biskop Bergqvist och avseende läkarefrågan

i de norrländska länen, den andra väckt av herr Rosén avser utredning

och förslag angående åtgärder för beredande av nödig sjukvård åt

befolkningen i övre Norrlands fjällbygder.

Båda dessa motioner hava av riksdagen bifallits, och synes det då

utskottet lämpligt, att den utredning angående hälsovårdsförhållandena i

Finnbygden, som av motionären i här förevarande motion ifrågasatts, företages

i samband med ovan nämnda av riksdagen begärda utredning.

I avseende på skolväsendet har motionären själv framhållit, att åtgärder

till dess förbättrande och ordnande redan äro föremål för utredning

av en kommité, tillsatt på grund av riksdagens framställning år 1917.

Utskottet har därför ej anledning djupare inlåta sig på detta spörsmål,

helst detta av folkskolinspektör Yitalis Karnell synnerligen utförligt behandlats

i det av honom avgivna yttrandet (Bil. B), till vilket i detta

avseende hänvisas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

Utskottet anser sig dock böra särskilt framhålla ett par av de i detta

yttrande avgivna synpunkterna.

Efter att hava framhållit, det skolväsendet i avseende på organisation

är vida bättre ordnat på svenska sidan än på den finska, yttrar han:

»I ett avseende äro vi dock efter folket på finska sidan, och det är beträffande

skolbyggnader. Åtminstone i de större byarna ända till långt norr om

Muonio ha finnarna uppfört präktiga skolhus, under det att skolan bor inhyses

hos oss.

Pajala socken har, trots sin mängd av skolor, icke flera än fyra något så när

drägliga skolhus, icke en enda laglig lärarebostad. Muonionalusta har sex skolor,

men icke ett enda skolhus, om jag icke som sådant räknar en inköpt handelsbod,

som omändrats till skola i kyrkbyn.

Övertorneå, Hietaniemi, Korpilombolo och Junosuando äro i samma bedrövliga

skick.

Man hyr någon liten koja, mera liknande bås, eller ett gammalt obeboeligt

pörte till undervisningslokal. En sådan lokal gör ingen människa glad och verkar

icke uppryckande på vare sig lärare eller barn.

Här är sålunda ett område, där staten kan och måste ingripa, emedan

socknarna omöjligen mäkta själva bygga på grund av de oerhört stora utskylderna

och de få skatteobjekten. Det är staten, som är mångmiljonär i dessa

socknar, tack vare kronoskogarna, men den oresonligheten föreligger ju, att dessa

skogar icke äro skatteobjekt i kommunerna. Korpilombolo t. ex. är urfattig,

men det har inom sig ofantliga krouoskogar. Staten betalar blott vägskatt, omkring

5,000:— kronor om året.

Även ur den synpunkten, att staten här är den största egendomsägaren,

tillhör det åtminstone moraliskt staten att mest hjälpa.

Skulle staten vilja gå i författning därom, så är jag viss om, att folket

skulle uppskatta detta mera än många andra åtgöranden.»

Ett annat synnerligen viktigt folkbildningsspörsmål beröres jämväl av

länsstyrelsen i följande yttrande:

»Folkhögskolor och lantmannaskolor ha en särskilt stor betydelse i Norrbottens

län och i Finnbygden i synnerhet såsom bildningsanstalter för allmogens

ungdom. Såsom i ingen annan landsända måste allmogen här själv taga hand

om den kommunala förvaltningen. Det är därför av vikt att genom lämpliga

bildningsmedel göra de unga allmogemännen skickade att handhava de kommunala

värven, som med stigande utveckling sätta allt större krav på de

funktionerande. Länsstyrelsen bär också en ständig erfarenhet av att härutinnan

mycket brister. Härtill kommer att det för den i isolering boende Finnbygdsbefolkningen

är av särskild betydelse att få sin livssyn vidgad genom att komma

i kontakt med de ideella strävandena i livet.

Dessa synpunkter ävensom strävan att kunna tillgodose vissa önskemål vid

de befintliga läroanstalterna av dessa slag ha föranlett undertecknad landshöv
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

ding att tillsammans med rektorerna för de olika anstalterna, vilka för ändamålet

ställt sig till förfogande, jämte representanter för domkapitlet och hushållningssällskapet

verkställa en djupgående utredning av behovet av sådana anstalter

samt därefter utarbeta en plan för behovets tillgodoseende. Därvid plaueras

också att på lämpligt sätt inordna de bygdekurser, som för närvarande hållas

inom Finnbygden, i organiskt samband med folkhögskolan.»

Det närmast liggande önskemålet i berörda avseende synes vara, att

Tornedalens folkhögskola med lantmannaskola bringas i sådant skick, att

den kan fullt tillgodose ortens behov. Enligt de uppgifter, som i detta

avseende lämnats av folkskolinspektör Karnell, är detta för närvarande

ingalunda förhållandet. Skolan, som är enskild stiftelse, har att kämpa

med sådana ekonomiska svårigheter, att den ej utan kraftigt stöd från det

allmännas sida kan fylla sin uppgift. För erhållande av tillräckliga undervisningslokaler

och elevbostäder m. m. krävas omfattande nybyggnader,

som skolan ej med egna medel kan åtadkomma.

Motionären har ävenledes framhållit vikten av, att ämbetsmännen,

särskilt landsfiskaler och präster, behärska icke blott svenska språket utan

jämväl det finska. Så länge det ännu finnes en generation av befolkningen,

som kan tala endast det sistnämnda språket, är givetvis denna fråga nog

så betydelsefull. Emellertid lär det för närvarande finnas endast ett par

av dessa tjänstemän, som ej tala båda språken.

Annorlunda är dock förhållandet beträffande domare och läkare. Folkskolinspektör

Bergström har i sitt uttalande framhållit, vilka betydande

svårigheter det medför att vid domstolsförhandlingar och vid anlitande av

läkare alltid nödgas begagna sig av tolk. Måhända skulle genom särskilda

understöd finsktalande unga män kunna beredas möjlighet att utbilda sig

för dessa levnadskall och sedan få sin verksamhet förlagd till dessa bygder.

Innan utskottet går att yttra sig över frågan i vad mån ytterligare

utredningar angående de spörsmål, som av motionären berörts, må lämnas

en sammanfattande översikt av de utredningar, som av stats- eller lokal1- myndigheterna redan igångsatts, och som mer eller mindre direkt beröra

Finnbygden.

1. Plan för erforderliga vägbyggnader under de närmaste 5 och 10

åren är under utarbetande av länsstyrelsen.

2. Biltrafikens ordnande utredes genom en av Kungl. Maj:t tillsatt

kommitté.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21. 13

3. Järnvägsfrågan utredes dels av järnvägsstyrelsen beträffande järnvägar

i Kalix- och Torneälvarnas dalgångar, dels av kustsocknarna själva

beträffande kustjärnväg till Haparanda.

4. Norrlands kolonisering är under utredning genom den av Kungl.

Maj:t tillsatta s. k. kolonisationskommittén.

5. Allmänna sjukvårdens ordnande utredes genom en av landstinget

tillsatt sjukvårdsnämnd och epidemisjukvården genom en på samma sätt

tillsatt epideminämnd.

6. I punkt 5 upptagna nämnder hava tillsatt ett arbetsutskott för

uppgörande av fullständig plan för sjuk vårds väsendets ordnande på alla

områden inom länet.

7. Skolväsendets ordnande utredes genom en av Kungl. Maj:t tillsatt

kommitté.

8. Folkhögskole- och lantmannaskoleväsendets ordnande utredes dessutom

av en lokal sakkunnigenämnd.

De i punkterna 1, 2, 5, 6 och 8 nämnda utredningarna avse hela

Norrbottens län,

den i punkt 4 hela Norrland och

de i punkterna 3 och 7 den egentliga Finnbygden.

Av denna översikt framgår, att de allra flesta av de i motionen berörda

områdena mer eller mindre direkt redan äro föremål för utredning.

Vid första påseende kan därför den väckta motionen synas omotiverad.

Av motionen framgår emellertid, och detta har även i utskottet av

motionären framhållits, att syftet med motionen varit icke så mycket att

få fram nya utredningsorgan som fast mer att dels påskynda redan igångsatta

utredningar, dels rikta uppmärksamheten på Finnbygden och på de

synpunkter och det syfte, som i avseende på denna bygd böra hållas i sikte

vid utredningsarbetet.

Utskottet finner dessa skäl bärande. Flertalet av de igångsatta utredningarna

avse så vidsträckta områden (kolonisationskommitténs utredning

hela Norrland och Dalarne, de flesta övriga utredningar hela Norrbottens

län), att man allvarligen kan befara, dels att utredningsarbetet skall taga

lång tid, dels att de arbetande nämnderna ej skola kunna ägna vederbörlig

tid och uppmärksamhet åt Finnbygden med dess speciella förhållanden.

Till sist vill utskottet framhålla några ytterligare synpunkter, som

torde böra beaktas vid utredningen angående åtgärder för Finnbygden.

Då det gäller en bygd med befolkning delvis av annan stam, därtill

kännetecknad genom sin skarpt utpräglade egenart, torde det vara självklart,

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

14 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

att förhållandena äro mer än vanligt ömtåliga. Det är då av vikt, att intet

tvång förekommer, ingen misstänksamhet lägges i dagen, utan ett lugnt

och insiktsfullt ordnande av ortens näringsliv samt skol- och bildningsförhållanden

m. m. företages, så långt det är möjligt, på basis av de traditioner

och förhållanden, som för närvarande råda där uppe. Detta vinnes bäst, om

allt göres i bästa samförstånd med ortsbefolkningen. Därför böra vid utredningsarbetet

erfarna allmogemän tillkallas att deltaga i arbetet och i de

beslut som fattas. På så sätt finner befolkningen, att det, som avses, är

endast dess eget bästa, förtroende och tillit vinnes och känslan av samhörighet

med moderlandet stärkes och befästes.

I anslutning till det anförda får utskottet hemställa, att andra kammaren

ville för sin del besluta, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl.

Maj:t ville uppdraga åt de kommittéer och nämnder, som hava att efter

utredning avgiva förslag till åtgärder rörande Norrland, att vid sitt arbete

taga särskild hänsyn till, vad i fråga om den svenska Finnbygden kan

göras för så väl svenskhetens bevarande som för tillgodoseende av befolkningens

egna berättigade krav på bygdens ekonomiska, sanitära och kulturella

utveckling.»

Reservation hade anförts av herr Berglund, som ansett utskottet böra

hemställa, att ifrågavarande motion icke måtte till någon andra kammarens

åtgärd föranleda.

Andra kammaren biföll sitt utskotts hemställan, varefter ärendet överlämnades

till första kammaren, som hänvisade detsamma till förberedande

behandling av sitt första tillfälliga utskott.

Det är uppenbarligen en fosterländsk uppgift av stor betydelse att

bereda befolkningen i den s. k. Finnmarken större möjligheter till andlig

och materiell utveckling.

Skall det lyckas att ekonomiskt, kulturellt och nationellt fastare binda

den fmsktalande befolkningen i denna bygd till det övriga Sverige, fordras

tydligen ett planmässigt, målmedvetet och intresserat arbete i sådant syfte.

Såsom redan av motionären erinrats, bar ock ett växande intresse för denna

landsdels uppryckning i olika hänseenden kunnat förspörjas och på vissa

områden föranlett åtgärder, som givit goda resultat. Särskilt gäller detta

det svenska språkets utbredning bland befolkningen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 31.

På det oerhört omfattande arbetsfält, som här föreligger, erbjuda sig

dock ännu eu mängd krävande arbetsuppgifter av skilda slag, som icke

utan det allmännas kraftiga medverkan kunna bringas till en god lösning.

Ett aktuellt bevis härför kan hämtas från de senaste årens erfarenheter

om den s. k. spanska sjukans härjningar i dessa trakter, varigenom särskilt

bristerna i fråga om sanitetsväsendet påtagligen framträtt.

Andra kammarens beslut i ärendet innebär icke i första hand krav

på upptagande till omprövning av några nya uppslag — tvärtom äro så

gott som samtliga de spörsmål, på vilka motionären velat fästa riksdagens

uppmärksamhet, redan föremål för utredning. Men såsom av andra kammarens

utskott jämväl framhållits, avse de igångsatta utredningarna så vidsträckta

områden, att man kan befara, dels att utredningsarbetet skall taga

lång tid, dels att de arbetande nämnderna ej skola kunna ägna vederbörlig

tid och uppmärksamhet åt Finnbygden med dess speciella förhållanden.

Med hänsyn härtill finner utskottet det vara av betydelse och väl befogat,

att genom en riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t särskild uppmärksamhet

fästes på Finnbygdens på grund av de säregna förhållandena speciella

behov och berättigade krav på ekonomisk, sanitär och kulturell utveckling.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att första kammaren måtte biträda andra kammarens

i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 6 maj 1920.

På utskottets vägnar:

TH. BORELL.

Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar Borell,

Sandeg&rd, friherre Barnekow, Carl Johansson, Isak Svensson, Grevesmiihl och Lind.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1920:237 Skrivelse till Konungen angående vidtagande av åtgärder i visst syfte i fråga om den svenska Finnmarken. s. 1 i texten