Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares skrifter.

1920-06-04 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1920:26, Skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares skrifter.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utletande Nr 26.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1920 kl. 3 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 26, i

anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t i fråga om utgivande av billiga folkupplagor av

vissa författares skrifter.

I en inom andra kammaren av herr Vennerström väckt motion, nr 308,

hemställes, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda

de ekonomiska och litterära möjligheterna att med det snaraste genom

statsmakternas medverkan i form av anslag eller på annat sätt utge billiga

folkupplagor av de främsta svenska och till svenska översatta utländska

klassiska författares samlade skrifter samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kan föranleda.

Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört bland annat:

»I och med de breda folklagrens nu försiggående framryckning till

delaktighet i och med ansvar för vårt lands ledning och kultur visar sig

allt tydligare och ofrånkomligare behovet av, att kulturen i ordets vidaste

mening göres allom tillgänglig. Inte minst viktigt är det efter normalarbetsdagens

införande, på det denna reform må bli till den nytta som

åsyftats och ej blott ge arbetarmassorna en sysslolöshet att genast kastas

bort på de mångfaldiga undermåliga och förråande »nöjen», som frodas i

den kulturella krisen efter världskriget. Det är trängande nödvändigt,

att från statsmakternas sida något effektivt göres för att bekämpa den

genomusla andliga spis massorna i våra dagar bjudes och i stället sörja

för riklig tillgång till sund och förädlande själslig näring.

Ett i detta sammanhang betydelsefullt område är litteraturens. Det

torde väl kunna anses vara en i verklig mening fosterländsk och samhällsbevarande

gärning, att allt Sveriges folk, vars rekordsiffra i läskunnigBihang

till riksdagens protokoll 1920. 12 sand. 1 avd. 19 käft. (Nr 26.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Forsta hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 26.

het vi äro så stolta över, äntligen får del av sin egen bästa diktning, dess

så storartade litteratur genom århundradena. Det är ett stycke sund

konservatism att söka behålla känningen med gångna kulturskedens rika

litteratur. Sanningsenligt måste man erkänna, att den svenska diktens

stora namn för de allra flesta av sina nu levande landsmän, ja, för alla

utom ett mycket litet fåtal litterärt och över huvud andligt intresserade

äro bara namn. Mitt i våra inhemska författares abnorma överflöd på

modärn dagsländelitteratur och mitt i översvämningslitteraturens forsande

ström av sensationslystnad och raffel står Sverges folk alldeles okunnigt om

sin rika klassiska nationallitteratur.»

Motionären påvisar därefter, huru man i Sovjetryssland i detta fall

föregått med exempel genom att i synnerligen billiga upplagor utgiva de

främsta ryska författarnas arbeten till spridning bland folket.

I motsats därtill framhåller han, huru i Sverige våra äldre klassiska

författares arbeten till stor del ej äro tillgängliga i bokhandeln, enär utgivna

upplagor av dessa arbeten slutsålts.

»Detta ohållbara och för vårt folk förnedrande tillstånd», fortsätter

motionären, »kunde avhjälpas genom ett statligt ingripande i form av anslag

eller på annat sätt till utgivande av våra bästa klassikers samlade

skrifter i stora billiga folkupplagor. Att förslaget skulle vinna framgång

hos publiken är säkert, den bokköpande allmänheten frågar, enligt uppgift

i boklådan, ofta efter klassikerna. Man borde i första rummet börja med

de viktigaste av de här ovan nämnda och verksamheten kunde sedan utvidgas

till de värdefullaste svenska arbetena på historiens, litteraturhistoriens

och populärvetenskapens område. Givetvis borde den snarast omfatta

även översättningar av utlandets största författare: Göthe, Schiller, Dosto
jevski,

Gorki, Moliére, Zola, France, Shakspere, Dickens m. fl., som nu

antingen äro så gott som obefintliga i svenska bokhandeln eller finnas

endast till dyra priser.»

Motionären framhåller vidare, att företaget är förenat med svårigheter

dels med hänsyn till vårt ringa språkområde, dels med hänsyn till

den privata bokförlagsverksamheten, dels slutligen med hänsyn därtill, att

nu levande författare samt författare, som avlidit för kortare tid än trettio

år sedan, själva, resp. rättsinnehavare, förfoga över de litterära alstren.

Äldre författares verk förmenar motionären däremot vara fria.

Huru motionären tänkt sig saken ordnad framgår av följande citat

ur motionen:

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 26. 3

»Statens medverkan i detta folkliga kulturarbete kan tänkas gå efter

tvenne linjer, antingen att staten lämnar anslag till enskilda personer

och företag, som äro villiga att ekonomiskt, organisatoriskt och litterärt

ansvara för folkupplagornas utgivande, eller ock att staten själv utser

dem. I främsta rummet är den första vägen att rekommendera. Men

tänkt till sitt logiska slut mynnar den här utvecklade kulturella framtidstanken

ut i kravet på ett statens förlag. Och detta krav sluter sig

naturligt intill det förut framställda om ett statens tryckeri.»

Sedan andra kammarens första tillfälliga utskott erhållit remiss av

motionen har i anledning av densamma Svenska modersmålslärareföreningens

arbetsutskott på eget initiativ inkommit med yttrande och däri anfört följande:

»Föreningen har från sin ståndpunkt, undervisningens, haft flitig

anledning överväga det av motionären papekade missföikallandet, att dersmdlslärasvcnska

klassiska författares skrifter icke stå att erhålla i den utsträckning

och till det pris, som kunde göra dem tillgängliga för en större allmänhet,

och detta så mycket mera som föreningens verksamhet varit inriktad

på bl. a. just att främja en mera omfattande läsning av litteratur, i

synnerhet på skolans högre stadier.

En omfattande undersökning, som tiden nu icke tillåter, skulle

otvivelaktigt ådagalägga, att Sverige i detta hänseende står efter de flesta

kulturländer, och vad detta har att betyda för folkbildningen är utan

vidare klart för envar. Det gäller ju här, eller borde gälla, icke blott

skönlitteraturen, utan också skrifter av annan art. Vårt inskränkta språkområde

gör det omöjligt att åstadkomma en ändring i detta missförhållande

utan ett kraftigt understöd från statens sida. Givetvis borde detta ingripande

även sträcka sig till våra nyare författare, och om nu gällande

stränga lagstiftning här lägger särskilda hinder i vägen, torde dock genom

överenskommelse med vederbörande förläggare åtskilligt även i dylika fall

kunna uppnås. I detta sammanhang tillåta vi oss också framhålla vikten

därav, att de upplagor, som utgivas med understöd av staten eller genom

statens försorg, i fråga om textbehandlingen bliva mönstergilla eller åtminstone

t någorlunda klanderfria. Erfarenheten liar visat, att full trygghet

härvidlag knappast kan vinnas, om icke redaktionen anförtros åt fackmän

på området, som inse betydelsen av att en författares verk få gå till

eftervärlden i oförvanskad form. De vägar, som här skola inslås, böra

emellertid bliva föremål för en ingående undersökning, och vi anhålla

därför att få livligt tillstyrka don av motionären föreslagna åtgärden.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 26.

Andra kammarens

första

tillfälliga utskott.

Andra kammarens utskott kar i anledning av motionen anfört följande:

»Motionären utgår från den förutsättningen, att all litteratur av författare,

som avlidit för mer än trettio år sedan, är allmän egendom.

Denna förutsättning är emellertid icke riktig.

I lagen om äganderätt till litterära verk den 10 aug. 1877 stadgades,

att litterärt verk av författare, som avlidit före lagens tillkomst, skulle

bliva förre ägarens tillhörighet intill utgången av 1927, under det äganderätten

till verk av författare, som avlede efter lagens ikraftträdande,

skulle tillhöra rättsinnehavaren intill utgången av femtionde året efter författarens

död. Enligt bestämmelsen i § 32 av lagen om litterär äganderätt

den 30 maj 1919 gjordes beträffande redan avlidna författare ingen

ändring i detta förhållande. Däremot stadgades, att äganderätten till litterärt

verk av författare, som avlede efter ingången av år 1920, skall upphöra

med utgången av trettionde året efter författarens död.

Formellt sett finnes sålunda intet enda litterärt verk, som ännu är

allmän egendom, vilket förhållande fortgår intill utgången av 1927. I

verkligheten torde det dock vara så, att en eller annan äldre författares

verk äro fria i anledning därav, att ingen numera kan styrka sin äganderätt

till desamma.

Ehuru det ej varit utskottet möjligt att verkställa en detaljundersökning

i detta avseende, än mindre inlåta sig på juridisk prövning av de

dokument, varpå äganderätten stöder sig, har dock utskottet sökt i någon

mån utreda denna fråga, och lämnas i närslutna bil. en redogörelse för det

resultat, vartill utskottet kommit.

Såsom av denna bilaga framgår, innehava enskilda personer eller

firmor i stort sett äganderätten till samtliga de författares verk, vilka

åtminstone i första rummet kunde komma ifråga till utgivning i billiga

folkupplagor.

Motionären har framhållit, att våra klassiska författares verk borde

vara hela samhällets egendom samt att de borde vårdas och nyttjas som

allas gemensamma kulturarv.

I detta yttrande kan utskottet till fullo instämma, och den senare

tidens lagstiftning har ju också inriktats på att skapa ett sådant förhållande,

fast den givetvis därvid måst intill eu viss gräns trygga en författare och

hans efterlevande vid deras rätt att liksom varje annan njuta frukterna

av ett ofta under stora försakelser och efter långvarigt och träget arbete

åstadkommet verk, liksom den ock måst taga hänsyn till tidigare under

då givna förutsättningar träffade överenskommelser.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 26.

Då däremot motionären framhåller det motstånd, som av den privata

förlagsverksamheten kommer att resas mot hans förslag, och då han talar

om det oresonliga i, »att våra klassiska författare, de för generationer

sedan avlidna stora litterära genierna, skola efter döden exploateras för

privat vinning», gör han sig helt säkert skyldig till betydlig överdrift.

Det torde vara så långt ifrån, att utgivandet av äldre författares verk

medför vinst, att det snarare i regel torde vara förenat med betydande

ekonomisk uppoffring på grund av den ringa läskrets dessa verk kunna

påräkna. Motionären anför själv fakta, som utgöra stöd för detta påstående,

då han påvisar, att ett flertal av våra äldre författares verk ej

finnas tillgängliga i bokhandeln. Med säkerhet kan ju förutsättas, att,

om utgivandet av dessa verk vore ett lukrativt företag, skulle våra bokförläggare

ej försumma att förskaffa sig denna vinning. Chefen för den

förlagsfirma, som har äganderätten till de flesta av våra litterära författares

alster, bär ock med styrka framhållit, att det med nuvarande

pappers- och tryckningskostnader är förenat med betydande ekonomisk

risk för ett förlag att utgiva äldre verk, varför han med stor tillfredsställelse

hälsade det förslag, som av motionären framförts. Men han uttalade

tillika den meningen, att, när dessa verk en gång bli fria, kommer

den ekonomiska risken för den enskilda förläggaren att ytterligare ökas,

enär då tillkommer jämväl möjligheten av konkurrens beträffande samma

verk, varigenom det kan bliva omöjligt att försälja en med avsevärd kostnad

utgiven upplaga.

Av det anförda torde framgå, att man knappast kan förvänta att

genom privat initiativ få den av motionären påvisade bristen på klassisk

litteratur avhjälpt, åtminstone beträffande äldre författare. Snarare torde

man kunna befara, att denna brist skall ytterligare ökas. Ett statsingripande

torde därför förr eller senare bli nödvändigt, om något avsevärt

skall i berörda avseende kunna vinnas.

Då uppstår frågan, om denna angelägenhet är av den vikt, att staten

bör för densamma vidkännas de ekonomiska uppoffringar, som därmed

helt visst bli förenade. Enligt utskottets uppfattning är detta förhållandet.

Det är otvivelaktigt så, att våra svenska klassiska författares skrifter

icke stå att erhålla i den omfattning och till det pris, som kunde

göra dem tillgängliga för en större allmänhet. Yad detta betyder för vår

folkbildning torde utan vidare vara klart för envar. Det gäller ju här

icke blott skönlitteratur utan även skrifter av annan art. Yårt inskränkta

språkområde gör det omöjligt att åstadkomma ändring i detta förhållande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 26.

utan ett kraftigt stöd från statens sida, och borde detta sträcka sig även

till våra nyare författare.

Svenska modersmålslärareföreningens arbetsutskott har framhållit vikten

jämväl därav, att de upplagor, som eventuellt komma att utgivas med

understöd av staten eller genom statens försorg, i fråga om textbehandling

bliva mönstergilla eller åtminstone klanderfria, vilket knappast kan

vinnas, om icke redaktionen anförtros åt fackmän på området, vilka inse

betydelsen av, att en författares verk får gå till eftervärlden i oförvanskad

form.

Utskottet delar denna mening och vill tillika framhålla önskvärdheten

av, att dessa verk förses med nödiga kommentarer samt med korta

biografiska uppgifter om författarna.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om det för något antal år

sedan stiftade Svenska Vitterhetssamfundet, vilket satt såsom sin uppgift

att med nödiga kommentarer och i en med hänsyn till textbehandling

mönstergill form utgiva nya upplagor av våra äldre klassiska författares

verk. Visserligen betinga dessa upplagor genom sin synnerligen gedigna

utstyrsel ett så högt pris, att de ej kunna nå en större allmänhet, men

det vore ju tänkbart, att samfundet jämnsides med dessa dyrare upplagor

kunde utgiva billiga folkupplagor, om tillräckligt understöd för ändamålet

beviljades. Åtminstone borde de genom samfundets försorg av kunniga

språkmän redigerade texterna jämte kommentarer kunna förvärvas för det

syfte, varom här är fråga.

Den enda framkomliga vägen att realisera motionärens tanke synes

eljest under nuvarande förhållanden vara att träfta avtal med våra bokförlag

att med bidrag av statsmedel utgiva folkupplagor av här i fråga

varande litteratur, varvid borde krävas förutom texttrohet någorlunda tillfredsställande

typografisk utstyrsel.

Åt någon därför lämplig institution, exempelvis Svenska akademien,

folkbildningsförbundet eller förutnämnda vitterhetssamfundet, borde uppdragas

att ordna de frågor av olika slag, som måste uppstå i samband

med ett sådant företag, såsom frågorna om formerna för avtalen, vilka

författares verk, som skulle komma i fråga, om samlingsverk eller lämpligt

urval skulle utgivas o. s. v.

Givetvis måste man vid ett sådant företag börja helt blygsamt med

de författare och litterära alster, som kunde påräkna större spridning, för

att sedan, i mån som erfarenhet vunnits och smaken för denna litteratur

odlats, fortsätta i raskare tempo på den inslagna vägen. Ett spörsmål i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlutande Nr 26.

andra hand bleve då även, huruvida översättningar av andra länders

främsta författare skulle på samma sätt göras tillgängliga för den stora

allmänheten.

Det väckta förslaget synes utskottet så betydelsefullt, att möjligheten

av dess realiserande borde närmare undersökas, och torde detta

lämpligen kunna ske i samband med den utredning av frågan om det

frivilliga folkbildningsarbetet, som riksdagen redan beslutat.

På grund av det anförda hemställer utskottet i anledning av förevarande

motion,

att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen ville i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att lvungl. Maj:t ville låta utreda de

ekonomiska och litterära möjligheterna att med det snaraste genom statsmakternas

medverkan i form av anslag eller på annat sätt utge billiga

folkupplagor av de främsta svenska och till svenska översatta utländska

klassiska författares skrifter samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kan föranleda.»

Andra kammaren biföll sitt utskotts hemställan, varefter ärendet

överlämnades till första kammaren, som hänvisade detsamma till förberedande

behandling av sitt första tillfälliga utskott.

Givetvis är det ur såväl bildnings- som uppfostringssynpunkt av stor

betydelse, att allmänhetens smak för god och nyttig läsning väckes och

vidmakthålles. Ett lämpligt medel i sådant syfte är helt visst att även

till de stora massorna sprida närmare kännedom om klassiska författares

verk.

Om utskottet således i visst avseende står på samma ståndpunkt i

föreliggande fråga som motionären och andra kammarens utskott, kan

utskottet dock icke finna, att den av dem förordade vägen för spridande

av kunskap om nämnda litteratur är lämplig.

Till en början synes det utskottet uppenbart, att om syftemålet med

statens bidrag för förbilligande av klassiska författares arbeten skall kunna

nås, betydande anspråk måste ställas på statskassan. Utan att den klassiska

litteraturen bjudes i den utsträckning och till så billigt pris, att den

med fördel kan upptaga konkurrensen med dagsländelitteraturen och motarbeta

smaken för mindre god läsning, lärer nämligen föga vara vunnet i

motionens anda. Och vilken garanti skulle man förövrigt hava att de

med stora statsanslag utgivna folkupplagorna av den klassiska litteraturen

verkligen köptes av just den publik, för vilken statens bidrag i första

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

B Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 26.

hand lämnats? Yid sådant förhållande torde det i dessa tider, då statens

oerhört stegrade utgifter mana till iakttagande av den största sparsamhet

icke vara lämpligt, att staten med utsikt till ett mycket ovisst resultat

av sin understödjande verksamhet ikläder sig stora och för närvarande ej

ens tillräckligt överskådliga ekonomiska förpliktelser.

Naturligast synes det utskottet vara, att den frivilliga och av statsmakterna

understödda folkbildningsrörelsen får göra den insats för spridande

av kännedom om den klassiska litteraturen, som med motionärens förslag

avsetts. Nedan nu ha ju studiecirkelverksamheten och biblioteksrörelsen

gjort till sin uppgift att verka för spridandet av kännedom om de klassiska

författarnes verk. I sitt utlåtande nr 15 vid innevarande års riksdag i

anledning av väckta motioner angående åtgärder för en vidgad folkbildningsverksamhet

m. m. har utskottet framhållit, att en väl organiserad

cirkelverksamhet är av stor betydelse och bör ingå som led i det statsunderstödda

folkbildningsarbetet. I fråga om biblioteksverksamheten gör

utskottet i nämnda sammanhang följande uttalande:

»God och i möjligaste mån kostnadsfri tillgång på lämplig litteratur

är av betydelse ej blott för bedrivande av studiecirkelverksamheten utan

även för att möjliggöra för de enskilda att genom självstudium fördjupa

och utveckla sitt vetande. Ej heller får förbises bibliotekens betydelse i

avseende å tillhandahållandet av sådan litteratur, som är ägnad att tillfredställa

behovet av förströelse. Med erkännande av att samtliga nämnda

grenar av folkbildningsverksamheten böra av staten främjas och understödjas,

anser sig utskottet emellertid böra som sin mening framhålla, att

bland dem i all synnerhet studiecirkelverksamheten och biblioteksrörelsen

böra vara föremål för statens omvårdnad såsom innebärande rikaste möjligheterna

att främja det syfte, som med folkbildningsarbetet avses.»

Get torde således vara att förvänta, att vid den av riksdagen begärda

utredningen angående åtgärder för folkbildningsverksamhetens vidgande

all nödig uppmärksamhet ägnas jämväl åt frågan om, i vad mån den

klassiska litteraturen kan genom studiecirklarna och folkbiblioteksrörelsen

bliva hela vårt folks egendom.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 26.

att förevarande motion icke måtte till någon första

kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 juni 1920.

På utskottets vägnar:

TH. BOEELL.

Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet:

herrar Borell, friherre Barnekow, Carl Johansson, Isak Svensson, Grevesmiihl,

Sederholm och Lind.

Reservation

av herrar Carl Johansson och Lind.

Bilaga.

Här nedan lämnas en redogörelse för äganderätten till nu avlidna

svenska författares verk.

Inom parentes angivas arbeten, som enligt förste bibliotekskonsulenten Hjelmqvists

katalog för folk- och skolbibliotek 1915—16 finnas i bokhandeln tillgängliga.

Firman Albert Bonnier äger förlagsrätten till följande författares

verk:

C. J. L. Almquist (Törnrosens bok i urval, Valda romaner, Valda skrifter);

P. D. A. Atterbom (Lycksalighetens ö);

C. M. Bellman (Fredmans epistlar, Fredmans sånger, Samlade skrifter);

A. Blanche (Berättelser, Flickan i Stadsgården, Bomaner, Smärre skrifter,

Teaterstycken);

Aug. Bondeson (Allmogeberättelser, Glimminge och Ivröplinge, Allmogehistorier,

Nya Allmogeberättelser, Skollärare John Chronschougs memoarer);

Fredrika Bremer (Axel och Anna, Fn dagbok, Familjen H***, Grannarna,

Hemmet, Hertha, Nina, Presidentens döttrar, Skisser, Strid och frid);

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 12 saml. 1 avd. 19 häjt. (Nr 20)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 26.

Emilie Flygare-Carlén (Enslingen på Joliannisskäret, Jungfrutornet, Ett

köpmanshus i skärgården, Eu natt vid Bullarsjön, Pål Varning, Rosen på

Tistelön, Skjutsgossen, Vindskuporna);

Gustaf Fröding (Efterlämnade skrifter, Efterskörd, Reconvalescentia, Samlade

skrifter);

Anna Maria Lenngren (Samlade skaldeförsök);''

Oscar Levertin (Dikter, Kung Salomo och Morolf, Legender och visor,

Livets fiender, Magistrarna i österås, Nya Dikter, Rococonoveller, Sista dikter,

Sista noveller);

P. H. Ling;

K. A. Nicander (Samlade dikter);

H. B. Palmaer (Skrifter i urval);

Mathilda Roos (Djupets sagor, Från norrskenets land, Genom skuggor,

Helgsmålsklockan, Hennes son, Livsbilder, Maj, De osynliga vägarna, Saulus

av Tar sus, Vit ljung);

J. L. Runeberg (Fänrik Ståls sägner, Graven i Perrho, Julkvällen, Kung

Fjälar, Samlade arbeten, Samlade skrifter, Älgskyttarna);

E. J. Stagnelius (Samlade skrifter, Valda dikter);

C. G. Starbäck (Engelbrekt Engelbrektsson, Historiska bilder, Livknektens

berättelser, Mäster Olofs bröllop, Nils Bosson Sture, Skarpskyttens ungdomsminnen,

Överste Stålkammar);

C. V. A. Strandberg (Samlade vitterhetsarbeten);

Aug. Strindberg (Bjälbojarlen, Blomstermålningar och djurstycken, Dikter

på vers och prosa samt Sömngångarnätter, Dramatik, Ensam, Fabler, Fadren,

Folkungasagan, Giftas, Gustav Adolf, Hemsöborna, I havsbandet, I vårbrytningen,

Inferno, Jäsningstiden, Komedier och enaktare, Legender, Lycko-Pers

resa, Mäster Olof, Naturalistiska sorgespel, Det nya riket, Nya svenska öden,

Ordalek och småkonst, Prosabitar, Påsk, Riksföreståndaren, Röda rummet,

Sagor, Sista Riddaren, Skärkarlsliv, Stora landsvägen, Svanevit, Svenska öden

och äventyr, Tidiga 80-talsdramer, Till Damaskus, Tjänstekvinnans son, Ungdomsdramer,

Vid högre rätt);

Z. Topelius (Dramatiska dikter, Fältskans berättelser, Hertiginnan av

Finland, Ljungars saga, Noveller, Stjärnornas kungabarn, Sånger).

Vad Topelius’ verk beträffar äger det Bonnierska förlaget äganderätten endast

till Fältskarns berättelser.

Av firman Norstedt & Söner ägas och förläggas (helt eller delvis)

nedanstående författares verk:

F. A. Dahlgren, pseud. Fredrek på Ransätt (Viser på varmlanske tongmåle,

Värmländingarna);

Anders Fryxell (Berättelser ur svenska historien);

E. G. Geijer (Skaldestycken, Valda sånger, Samlade skrifter);

B. E. Malmström: (Dikter);

Es. Tegnér (Efterlämnade skrifter, Frithiofs saga, Nattvardsbarnen, Samlade

dikter, Samlade skrifter);

C. D. av Wirsén (Dikter, Nya dikter, Sånger och bilder, Toner och sägner,

Under furor och cypresser, Vintergrönt, Visor).

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 86, 11

Firman H. Geber har äganderätten till arbeten av:

Alfr. Hedenstiema, pseud. Sigurd (Livsbilder, Svenskt vardagsliv);

Gunnar Wennerberg (Samlade skrifter).

Firman Wahlström & Widstrand förlägger med äganderätt

arbeten av:

Pelle Molin (Ådalens poesi).

Av förlagsaktiebolaget Fram äges större delen av Bengt Lidforss’

efterlämnade arbeten.

Arvingarna eller enskilda disponera förlagsrätten till arbeten av

följande författare :

V. Benedictsson, pseud. Ernst Ahlgren (Berättelser och utkast. Efterskörd,

Folkliv och småberättelser, Fru Marianne, Från Skåne, Pengar);

Gustaf av Geijerstam (Boken om lillebror, Bröderna Mörk, Farliga makter,

Fattigt folk, Den gamla herrgårdsallén, Hur Lars Anders och Jan Anders

byggde gärdesgård och andra historier, Karin Brandts dröm, Kronofogdens

berättelser, Medusas huvud, Mina pojkar, Pastor Hallin, Själarnas kamp);

Frans Hedberg (Bröllopet på Ulvåsa, Det skadar inte, Flickan med gravkransarna,

Hin och småländingen, Kapellpredikanten, Lillebo-Petter, Rospiggarne);
Viktor

Rydberg (Dikter, Faust, Fribytaren på Östersjön, Romerska sägner

om apostlarna* Paulus och Petrus, Singoalla, Den siste Athenaren, Sägner,

Vapensmeden). .

Förlagsrätten till nedanstående författares verk är antingen fri eller nai

den icke närmare kunnat utrönas:

J. H. Kellgren (Valda dikter och prosastycken);

C. G. Leopold (utg. av Svenska vitterhetssamfundet);

Carl von Linné (Västgötaresan);

Hedv. Charlotta Nordenflycht;

Thomas Thorild (Valda skrifter).

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1920:452 Skrivelse till Konungen angående utgivande av billiga folkupplagor av vissa författares skrifter. s. 1 i texten