Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående befrielse i vissa fall för pastorat från ålagd skyldighet att utföra reparationer eller nyoch ombyggnad å prästerligt löneboställe.

1920-06-08 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1920:29, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående befrielse i vissa fall för pastorat från ålagd skyldighet att utföra reparationer eller nyoch ombyggnad å prästerligt löneboställe.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 7 juni 1920 kl V, 2 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 29, i

anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t

angående befrielse i vissa fall för pastorat från ålagd

skyldighet att utföra reparationer eller ny- och ombyggnad

å prästerligt löneboställe.

I en inom andra kammaren väckt ooch till dess fjärde tillfälliga

utskott hänvisad motion, nr 119, har herr Åkerlund hemställt, »att riksdagen

i skrivelse anhåller, det Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning,

huruvida icke rättvisa och billighet kräver, att sådana pastorat, som,

till följd av domarenas missuppfattning av lagens föreskrifter, av synerätt

blivit ådömda att utföra reparationer, ny- och ombyggnader å prästgårdarnas

löneboställen utöver vad som förut ålegat dem, böra frikallas från

dessa ålägganden, därest de inom viss tid ingiva ansökan därom, samt

att, om Kungl. Maj:t så finner vara förhållandet, Kungl. Maj:t täcktes

tillse, att nödiga åtgärder fortast möjligt vidtagas till frågans lösning».

I fråga om motiveringen av denna hemställan får utskottet hänvisa

till motionen.

Andra kammarens utskott har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande

över motionen från kammarkollegium, vilket yttrande, avgivet den 9 april

1920, inkom till ecklesiastikdepartementet den 10 maj 1920 och därefter

omedelbart överlämnades till sagda utskott. Kaminarkollegii yttrande samt

ett av kammaradvokatfiskalsämbetet i ämnet till kollegium avgivet memorial

bifogas detta utlåtande. (Bil. A och B).

Andra kammarens utskotts utlåtande är av följande lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 12 saml. 1 avd. 22 käft. (Nr 29.) I

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första hämma) ens första tillfälliga utshoits utlåtande Nr 29.

mareng fjärde »Föreliggande motion, vars motivering i huvudsak återgivits i kam
tillfälliga

ut- maradvokatfiskalsämbetets ovan nämnda memorial, avser att skaffa rätskott.

telse i de missförhållanden, som genom synerätternas beslut uppkommit

i nyreglerade pastorat, där nämligen pastoraten ålagts att utföra ny- och

ombyggnader uppenbarligen på grund av den oklarhet, som finnes i 1910

års ecklesiastika boställsordning i fråga om vem det är som har byggnadsskyldigheten

vid frånskiljande av lönebostället från dess förre innehavare.

Trots det att i 23 § stadgas: Å löneboställe skola alla laga hus

nybyggas och underhållas av arrendatorn, har det i en mängd fall förekommit,

att byggnadsskyldigheten tilldömts pastoratet vid de laga syner,

som hållits vid löneregleringens genomförande. Detta har tydligen kunnat

ske på grund av ett annat stadgande i samma förordning, då det nämligen

i § 64 mom. 3 heter, att »vid nämnda syn boställshavaren skall

anses som avträdare och pastoratet som tillträdare».

Såsom framgår av kammaradvokatfiskalsämbetets memorial hava i

de fall, då församlingarna besvärat sig över underrätternas beslut, hovrätterna

dömt olika, i det att Svea hovrätt förklarat, att synerätterna icke

lagligen ägt ålägga församlingarna nämnda byggnadsskyldighet, medan

däremot Göta hovrätt dömt på alldeles motsatt sätt. Emellertid har

Högsta domstolen fastställt Svea hovrätts beslut och sålunda förklarat,

att stadgandet i ovan nämnda § 64 av Ecklesiastik boställsordning ej

innebure skyldighet för församlingarna att ansvara för nybyggnadskostnaderna.

Utskottet måste för sin del — med beklagande därav, att ifrågavarande

lagrum är så avfattat att det kunnat giva upphov till en dylik

misstolkning — instämma i motionärens önskemål, att rättelse härutinnan

bör komma till stånd, så att de församlingar, som mot sin vilja genom syner

som vunnit laga kraft ådömts att utföra ny- och ombyggnader å prästgårdarnas

löneboställen, böra befrias från dessa ålägganden, så framt detta

låter sig göra.

Det synes emellertid som om motionären endast har ägnat sin

uppmärksamhet åt de fall, där byggnadsskyldighet ådömts pastoratet

men ännu ej fullgjorts. Sådana församlingar, som utan kännedom om

lagens mening åtnöjt sig med synerättens beslut och utan att klaga utfört

dessa ålägganden, skulle i så fall icke tagas med vid en eventuell

omprövning, även om dessa senare, sedan de fått kännedom om det oriktiga

i förfarandet, sökte rättelse. Ett sådant tillvägagångssätt skulle synas

utskottet vara ur allmänrättslig synpunkt mindre lämpligt och torde väl

näppeligen ha varit av motionären åsyftat. Såväl kammarkollegium som

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29.

kammaradvokatfiskalsämbetet förutsätta också, att motionären åsyftat även

de fall, där ålagd byggnadsskyldighet fullgjorts.

Kammarkollegium har emellertid i sitt yttrande uttalat den meningen,

»huruvida ej pastorat redan inom författningens ram kan anses

äga vissa möjligheter för mer eller mindre verksamt tillgodoseende av

sitt utav sakförhållandet berörda intresse»; och har kollegium för sådant

fall där byggnadsskyldigheten ännu ej utförts, som försök anvisat en

tänkbar utväg. Enär pastoratets egenskap av tillträdare vore att fatta

som en ren fiktion, torde fullgörandet genom pastoratet av den detsamma

ålagda byggnadsskyldigheten icke kunna mot pastoratets bestridande framtvingas,

utan finge i stället vederbörande utarrenderande myndigheter

(länsstyrelse och domkapitel), oavsett huruvida domstolen i utslaget givit

anvisning därå eller ej, förplikta den tillträdande arrendatorn att fullgöra

ifrågavarande byggnadsarbeten. »Kan arrendator, som åtager sig byggnadsskyldighetens

fullgörande, icke erhållas, skall länsstyrelsen jämlikt

7 och 8 §§ i arrendeförordningen tills vidare efter omständigheterna förordna

om boställets skötsel på sätt för varje fall finnes lämpligast, därvid

länsstyrelsen är alldeles obunden av de av domstolen meddelade föreskrifter

angående boställets bebyggande».

Detta kan ju möjligen vara en utväg för pastoratet att undkomma

synerättens dom, försåvitt icke det förhållandet föreligger, att bostället

redan blivit utarrenderat på 20 år utan skyldighet för arrendatorn att

bygga, då ju församlingen ålagts denna skyldighet. Att under sådana

förhållanden på arrendatorn överflytta denna skyldighet torde ej vara

möjligt, lika litet som att på grund av ovillighet härtill från hans sida

söka skilja honom från arrendet. Dessutom framhåller kammarkollegium,

att för de fall, då domstolen uttryckligen förklarat pastoratet skyldigt att

slutligt svara för byggnadskostnaderna, torde ingen befrielse kunna ifrågakomma.

Vad vidare angår sådana pastorat, som redan utfört dem ålagd

byggnadsskyldighet, hänvisar kammarkollegium till stadgandena i 27 §

ecklesiastik boställsordning och 18 § arrendeförordningen, vilka skulle

innebära, att pastoratet skulle kunna erhålla samma rätt som i nämnda

lagrum tillerkännes arrendator, d. v. s. rätt att av influtna arrendemedel

tillgodogöra sig hela den av domstolen beräknade kostnaden. Detta har

ju också framhållits av motionären, som emellertid anser, att dessa medel

i de flesta fall ej förslå till täckande av hela denna utgift, så att

församlingarna likväl skulle få vidkännas betydliga förluster. Kammaradvokatfiskalsämbetet

anser detta uttalande vara i viss mån överdrivet,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens första tilljälliga utskotts utlåtande Nr 29.

men påpekar, att om församlingarna skola erhålla denna rätt, särskilda

föreskrifter torde vara behövliga, alldenstund enligt 19 § i lag om reglering

av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 arrende av löneboställen

i regel skola användas till prästerskapets avlöning.

Kammaradvokatfiskalsämbetet finner för övrigt så starka billighetsskäl

tala för ett tillmötesgående av motionärens önskemål, att det icke

tvekar att tillstyrka ett avlyftande i vissa fall från pastoraten av ifrågavarande

börda.

Utskottet finner för sin del de uppslag, som från ämbetets sida

förordas för ett sådant avlyftande, tämligen svävande, då t. ex. ämbetet

säger, »att ett avlyftande av den pastoratet ålagda skyldigheten att ombesörja

och bekosta boställets bebyggande bör förutsätta, att denna skyldighet

kan överflyttas på löneboställets arrendator. Om så ej kan ske,

synes ingen befrielse böra äga rum.» Detta uttalande synes icke stå i

överensstämmelse med kammarkollegii råd, att pastoratet helt enkelt skulle

kunna låta bli att bygga samt överlämna åt länsstyrelsen att ordna den

saken såsom den bäst synes lämpligt.

Det synes för övrigt utskottet av såväl kammarkollegii som kammaradvokatfiskalsämbetets

uttalanden framgå, att det avlyftande eller den

rättelse varom här är fråga skulle för pastoraten i många fall bli av

endast skenbar verkan och av godtycklig och ojämn beskaffenhet. Då

det synes uteslutet, att pastoratet skall kunna få någon gottgörelse för

sina utgifter i berörda avseende på annat sätt än genom arrendemedel

från lönebostället, torde den viktigaste frågan vara, om pastoratet äger

rätt till gottgörelse av dessa medel. Detta synes som sagt motionären

förutsätta likasom även kammarkollegium eventuellt för vissa fall och efter

yttrande av ny synerätt eller medgivande av Kungl. Maj:t.

Då motionären ej förebragt någon uppgift om huru stort antal

pastorat, som drabbats av ifrågavarande åläggande, och då kammaradvokatfiskalsämbetet

ej heller kunnat lämna någon uppgift härom, saknar utskottet

möjlighet att bedöma, i vilken utsträckning 1910 års ecklesiastika boställsordning

hittills tolkats i här berörda riktning. Utskottet vill emellertid i detta

sammanhang erinra därom, att under förra året Kungl. Maj:ts uppmärksamhet

riktats på svårigheten att få de ecklesiastika boställena utarrenderade på

grund av nybyggnadsskyldigheten för arrendatorn samt att Kungl. Maj:t

på grund härav den 17 oktober 1919 avlät ett cirkulär till samtliga länsstyrelser

och ecklesiastika konsistorier, varigenom förordnades, »att vid utarrendering,

jämlikt nåd. förordningen den 15 september 1911 (nr 89) angående utarrendering

av prästerskapets löneboställen, förtiden från den 14 mars eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första ''kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29. 5

den 1 maj 1920 och den 14 mars eller den 1 maj 1921 av de för jordbruk

avsedda ecklesiastika löneboställen, för vilkas utarrendering från

sagda tid ej redan hembud skett, auktion utlysts eller andra liknande

förfoganden träffats, skall iakttagas, att arrendetiden begränsas till fem,

högst sju år». Likaledes bar genom nådigt bemyndigande statsrådet och

chefen för ecklesiastikdepartementet samma dag den 17 oktober 1919

låtit tillkalla sakkunniga för att biträda med en revision av förordningen

angående utarrenderingen av prästerskapets löneboställen. Sålunda torde

på grund av särskilt ovan nämnda cirkulärskrivelse vederbörande länsstyrelser

och ecklesiastika konsistorier ba att iakttaga, att med den begränsning

arrendetiden erhållit inga ålägganden i byggnadshänseende under

innevarande år ådömas vare sig arrendator eller pastorat; och torde

det vara att förvänta, att nämnda kommitté framkommer med förslag,

som vid återstående löneregleringars genomförande utesluter upprepande

av dylika ålägganden för pastoraten.

Då emellertid de åtgärder, som kammarkollegium påvisat, böra

kunna leda till rättelse inom nu gällande författningsram för sådana pastorat,

som ålagts byggnadsskyldighet men ännu ej utfört densamma, torde

böra bekräftas, och då kammaradvokatfiskalsämbetet satt i tvivelsmål,

huruvida pastorat, som redan fullgjort ålagd byggnadsskyldighet, äger

Sfottgöra sig kostnaderna för densamma — i vissa fall — av influtna

arrendemedel från bostället, anser utskottet en omprövning från Kungl.

Maj:ts sida vara behövlig. Utskottet finner sig alltså böra tillstyrka

motionärens yrkande. I fråga om formuleringen av detsamma har

utskottet emellertid ansett, att ordet »reparationer» samt orden »utöver

vad som förut ålegat dem» i klämmen böra strykas.

Utskottet får alltså hemställa,

att andra kammaren ville för sin del besluta, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga

under omprövning, huruvida icke rättvisa och billighet kräva, att sådana

pastorat, som, till följd av domarenas missuppfattning av lagens föreskrifter,

av synerätt blivit ådömda att utföra ny- och ombyggnader å prästgårdarnes

löneboställen, böra frikallas från dessa ålägganden, därest de inom viss

tid ingiva ansökan därom, samt att, om Kungl. Maj:t så finner vara förhållandet,

Kungl. Maj:t täcktes tillse, att nödiga åtgärder fortast möjligt

vidtagas till frågans lösning.»

Andra kammarens utskotts hemställan bifölls, varefter ärendet överlämnades

till första kammaren, som hänvisade detsamma till förberedande

behandling av sitt första tillfälliga utskott.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

6 Första Icammarens första tillfälliga utsJcotts utlåtande Nr 29.

Uppkomsten av de av motionären angivna förhållandena äro givetvis

beroende på, att vid olika domstolar gjort sig gällande skilda uppfattningar

om innebörden av de uti ifrågavarande hänseende givna svårtydda bestämmelserna.

Ett upphävande genom administrativa åtgärder av laga kraftvunnen

dom, såsom andra kammarens utskott synes förutsätta, kan givetvis icke

ifrågakomma. Pastorat, som på sådant sätt ålagts nybyggnadsskyldighet,

måste således i varje fall vara slutligen ansvarigt för den ålagda skyldighetens

fullgörande. Emellertid kan på sätt av utredningen framgår väl

tänkas, att i vissa fall kostnaden för verkställd nybyggnad återgäldas

pastoratet genom att detsamma tillerkännes rätt att tillgodonjuta boställets

inkomster i den mån de därtill förslå. Huruvida och i vilken

omfattning detta låter sig göra är, såsom av den i ärendet förebragta

utredningen jämväl framgår, i viss mån oklart, och utskottet kan instämma

med andra kammarens utskott därutinnan, att en dylik utredning

är önskvärd. Densamma torde lämpligen böra uppdragas åt de

sakkunnige, som nu äro sysselsatta med förarbetena för en revision av förordningen

angående utarrenderingen av prästerskapets löneboställen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att första kammaren måtte för sin del besluta,

att Kungl. Maj:t måtte taga under omprövning, om

och i vilken utsträckning pastorat, som ålagts nybyggnadsskyldighet

å prästerligt löneboställe, må av

från bostället härflytande medel kunna erhålla ersättning

för till följd av dylikt åläggande för pastoratet

uppkomna kostnader.

Stockholm den 8 juni 1920.

Å utskottets vägnar:

TH. BORELL.

Närvarande vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet: herrar

Borell, Isak Svensson, Grevesmiihl, Jesperson, J. P. Johansson och Sederholm.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.9.

7

Bilaga A.

TILL KONUNGEN.

I eu vid innevarande års riksdag inom andra kammaren väckt och till

kammarens fjärde tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 119, har hemställts, »att

riksdagen i skrivelse anhåller det Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning,

huruvida icke rättvisa och billighet kräver, att sådana pastorat, som, till följd av

domarenas missuppfattning av lagens föreskrifter, av synerätt blivit dömda att

utföra reparationer, ny- och ombyggnader å prästgårdarnes löneboställen utöver

vad som förut ålegat dem, böra frikallas från dessa ålägganden, därest de inom

viss tid ingiva ansökan därom, samt att, om Kungl. Maj:t så finner vara förhållandet,

Kungl. Maj:t täcktes tillse, att nödiga åtgärder fortast vidtagas till frågans

lösning».

Sedan Eders Kungl. Maj:t i anledning av nämnda utskotts därom gjorda

framställning anbefallt kammarkollegium att inkomma med utlåtande över berörda

motion, får kollegium, med överlämnande av remissakten och ett av kammaradvokatfiskalsämbetet

i ämnet avgivet memorial, för egen del i underdånighet

anföra följande.

Bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 äro nog

så oklara i vad de avse att reglera pastoratens rättsliga ställning i fråga om löneboställenas

iordningställande vid övergången till ny lönereglering. Genom högsta

domstolens av advokatfiskalsämbetet i ovan berörda memorial angivna utslag har

oklarheten så till vida skingrats, att pastoraten förklarats icke kunna åläggas

byggnadsskyldigheten å nämnda boställen. Emellertid hava såväl före som även

efter tillkomsten av detta prejudikat genom underrätternas laga kraftvunna utslag

pastorat bundits till sådan skyldighet, och det är om dylika fall som motionen rör sig.

För bedömande av frågan om åtgärder för rättelse av förhållandet i sådana

fall, torde i främsta rummet böra undersökas, huruvida ej pastoratet redan inom

författningens ram kan anses äga vissa möjligheter för mer eller mindre verksamt

tillgodoseende av sitt utav sakförhållandet berörda intresse. Såvitt kollegium

kunnat finna saknas ingalunda sådana möjligheter. Emellertid vill kollegium

hava uttalat, att vad i det följande derutinnan erinras, vid det förhållande att

prejudicera!^© beslut hittills icke föreligga, icke gör anspråk på att anses annorlunda

än såsom ett försök till anvisningar för ett i görligaste mån formellt oangripligt

praktiskt avgörande i vederbörande, mötande fall.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29.

Här ifrågavarande fall, då pastoratet ålagts byggnadsskyldighet, kunna uppdelas

i två grupper alltefter som pastoratet redan fullgjort skyldighet eller ej.

Beträffande till en början den senare gruppen må framhållas följande.

Då pastoratet ålagts byggnadsskyldighet har detta skett på grund av bestämmelsen

i 64 § boställsordningen, att pastoratet vid där omförmäld syn skall

anse3 såsom tillträdare. Pastoratet lärer emellertid detta oaktat icke bliva i rättslig

mening innehavare av bostället, utan torde pastoratets egenskap av tillträdare

vara att fatta såsom en ren fiktion, som motsvaras av ett likaledes fingerat avträdande

till arrendatorn av lönebostället.

Jämlikt 52 § i boställsordningen må, sedan boställe avträtts, avträdaren ej

befatta sig med några arbeten å bostället, utan skall vad då brister av det, som

på honom ankommer med avseende å lönebostället, verkställas av tillträdaren

mot rätt till därför av domstolen i utslaget upptaget kostnadsbelopp. På grund

av denna bestämmelse och då vederbörande pastorat, som ålagts byggnadsskyldighet,

aldrig rättsligen innehar lönebostället, torde fullgörande genom pastoratet

av den detsamma ålagda byggnadsskyldigheten icke kunna mot pastoratets bestridande

framtvingas. I stället lärer det, därest pastoratet; icke fullgjort den vid

syn detsamma ålagda nybyggnadsskyldigheten, åligga vederbörande utarrenderande

myndigheter (länsstyrelse och domkapitel) att, oavsett huruvida domstolen i utslaget

givit anvisning därå eller ej, jämlikt anförda lagrum och 17 § i nådiga

förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen den 15 september

1911 genom arrendeavtalet förplikta den tillträdande arrendatorn att fullgöra

ifrågavarande byggnadsarbeten. Kan arrendator, som åtager sig byggnadsskyldighetens

fullgörande, icke erhållas, skall länsstyrelsen jämlikt 7 och 8 §§

i arrendeförordningen tills vidare efter omständigheterna förordna om boställets

skötsel på sätt för varje fall finnes lämpligast, därvid länsstyrelsen är alldeles

obunden av de av domstolen meddelade föreskrifter angående boställets bebyggande.

På grund av vad sålunda anförts torde i de fall, då vederbörande pastorat

icke ännu fullgjort detsamma ålagda byggnadsarbeten å boställe, redan enligt nu

gällande bestämmelser pastoratet i själva verket kunna undkomma såväl verkställigheten

av som ock — enär pastoratet aldrig innehar bostället och förty på sätt

i det följande omförmäles äger få ansvaret för samtliga byggnadskostnader överflyttat

å arrendatorn av lönebostället — det ekonomiska ansvaret för ifrågavarande

byggnadsarbeten. Från denna regel lärer likväl böra göras undantag för

det fall, att vederbörande domstol uttryckligen förklarat pastoratet skyldigt att

slutligt svara för nybyggnadskostnaden. I sådan händelse torde pastoratet också

vara bundet av detta domslut. Det torde dock kunna med säkerhet antagas, att

utslag av dylikt innehåll förekommit allenast i ytterst sällsynta undantagsfall.

Enligt, förevarande motions ordalydelse skulle väl i densamma icke hava beaktats

andra fall än de nyssnämnda, då pastoratet ännu icke fullgjort ålagd byggnadsskyldighet.

Emellertid torde motionären hava åsyftat jämväl de fall, då

dylik byggnadsskyldighet redan fullgjorts.

Beträffande dessa senare får kollegium förty anföra följande.

Enligt 27 § i boställsordningen gäller, att om arrendator måst för nybyggnad

av de av vederbörande domstol föreskrivna hus och inrättningar vidkännas större

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 29.

kostnad, än som på hans arrendetid belöper efter årsberäkning enligt grunder,

som angivas i 18 § arrendeförordningen, skall ban åtnjuta på sätt i sistnämnda

författningsrum närmare stadgas, efter synerätts bestämmande gottgörelse härför

antingen genom nedsättning i de närmaste årens arrende eller, vid boställets avträdande,

av den nye arrendatorn. I 18 § arrendeförordningen föreskrives därefter,

bland annat, följande. Den arrendatorn åliggande ny byggnadsskyldigheten

skall i arrendekontraktet uppskattas till visst årsbelopp i penningar. Arsbelopp,

som icke enligt bestämmelse vid syn eller ekonomisk besiktning skall

tagas i anspråk för nybyggnad, som blivit arrendatorn till utförande ålagd, eller

för insynad nybyggnad, skall av arrendatorn erläggas i sammanhang med arrende!.

Dessa medel förvaltas och förräntas av kyrkorådet i församlingen eller, då

avkastningen av bostället skall ingå till kyrkofonden eller tillgodokomma viss

tjänstinnehavare, av domkapitlet. Medlen bokföras särskilt för varje boställe

och må efter bestämmelse av synerätt eller ekonomisk besiktning användas vid

nybyggnad, som kräver kostnad av den betydenhet, att den anses ej kunna utan

arrendator!^ oskäliga betungande av honom förskjutas. Kan ej på detta sätt

skälig lindring beredas arrendatorn, äge synerätt medgiva arrendatorn avkortning

å arrendet för vissa år. Vad vid boställets avträdande icke är gottgjort, skall

ny arrendator förpliktas att gälda såsom honom åliggande nybyggnadsskyldighet.

Av nu angivna bestämmelser och enär på sätt förut erinrats vederbörande

pastorat aldrig kan anses innehava lönebostället, torde följa, att pastorat, som

fullgjort detsamma ålagda nybyggnadsarbeten å löneboställe, äger att i ovan angiven

ordning återbekomma hela den av domstolen beräknade kostnaden för

samma arbeten. I allmänhet torde dylik rätt till överflyttande av byggnadskostnaderna

hava av vederbörande domstol medgivits i samband med att pastoratet

ålagts svara för ifrågavarande byggnadsskyldighet. Har emellertid domstolen i

det utslag, varigenom byggnadsskyldigheten ålagts pastoratet, ej yttrat sig angående

rätten till sådan överflyttning, torde likväl av de utarrenderande myndigheterna

hava i regel iakttagits, att dylik rätt blivit åt pastoraten, vid boställenas

utarrendering, inrymd. Skulle emellertid ej heller så hava skett, synes det kollegium

som om dylik gottgörelse ändock skulle kunna beredas pastoratet, möjligen

i den ordning att frågan härom av pastoratet hänskötes till yttrande av

ny synerätt med yrkande om förordnande — med analogisk tillämpning av boställsordningens

stadgande om avkortning å arrende — att viss del av arrendet

måtte få användas för återgäldande till pastoratet av dess utlägg, eller snarare

genom nådigt medgivande härtill av Kungl. Maj:t efter därom i varje särskilt

fall gjord underdånig framställning.

Skulle domstol i något fall hava uttryckligen frånkänt pastorat dylik över- Bil. A.

flyttningsrätt — i vad mån så verkligen skett, saknar kollegium kännedom om

— torde emellertid pastoratet vara betaget sin rätt att återfå byggnadskostnaderna.

På sätt ovan anförts torde likväl utslag av nu ifrågavarande art vara ytterst

sällsynta.

Förutom i sist omförmälda fall, då hela byggnadskostnaden komme att Bil. B.

stanna å vederbörande pastorat, torde pastorat, som fullgjort detsamma ålagd

nybyggnadsskyldighet å lönebostället, komma att få slutligt svara för viss del av

byggnadskostnaderna dels då de verkliga byggnadskostnaderna överstigit de beBihang

till riksdagens protokoll 1920. 12 samt. 1 avd. 22 käft. (Nr 29.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lcammarens första tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 29.

räknade, dels ock i det möjligen inträffande fall att vederbörande boställes avkastning

icke helt förslår till förräntning och amortering av de beräknade byggnadskostnaderna.

Det är möjligt, men såvitt kollegium kan föreställa sig knappast

antagligt, att de pastorat, vilka på grund av sådana omständigheter skulle hava

åsamkats i förhållande till deras ekonomiska bärkraft alltför betungande kostnader,

kan utgöra något avsevärt antal. I varje fall har motionären icke förebragt

någon utredning, på grund varav frågan överhuvud skulle kunna anses

äga annat än ett ganska begränsat omfång.

Vid bedömandet av frågan, huruvida särskilda åtgärder kunna anses påkallade

med hänsyn till att pastorat i vissa ovan angivna fall kunna hava helt

eller delvis fått slutligt svara för ifrågavarande byggnadskostnader, torde böra

beaktas, att icke så sällan vederbörande pastorat ålagts ifrågakommen nybyggnadsskyldigbet

på grund av eget åtagande. I dylika fall torde befrielse för

pastoratet att gälda nybyggnadskostnader icke kunna ifrågasättas. Vidare torde

böra uppmärksammas, att pastoraten näppeligen kunna tillerkännas ersättning

för kostnader av nu ifrågavarande art annat än ur vederbörande boställes egen

avkastning. På kyrkofonden kan efter kollegii mening anspråk härutinnan icke

ställas, än mindre på statsverkets mellankomst, frånsett möjligheten att vederbörande

på grund av skattebördans ökning i följd av här avsett förhållande

skulle komma i åtnjutande av understöd av anslaget till statsunderstöd åt synnerligt

skattetyngda landskommuner. Bleve man alltså nödsakad att i förevarande

avseende hålla sig till boställsavkastningen, är att erinra, hurusom denna avkastning

i regel utgör avlöningstillgång för pastoratets prästerskap, vadan dess

anlitande för ifrågavarande ersättning skulle kunna föranleda en eljest obehövlig

ökning i uttaxeringen av församlingsavgifter, i vilket fall pastoratets fördel av

anordningen skulle bliva endast skenbar. Än vidare torde böra erinras därom,

att i många fall den pastoratet ålagda byggnadsskyldigheten icke utkrävts eller

kommer att utkrävas, enär bostället utarrenderats av länsstyrelsen enligt 7 och 8 §§

i arrendeförordningen och länsstyrelsen därvid förklarat nybyggnad ej behöva

förekomma under arrendetiden.

Av allt vad sålunda anförts torde såsom kollegii mening framgå, att tillräckliga

skäl saknas för vidtagande av särskilda åtgärder i den av motionären

föreslagna riktning.

Stockholm den 9 april 1920.

Underdånigst

HJ. NEHRMAN.

A. W. Dufwa. Tom Wohlin. Albert Hagström. Sten Grönvall.

Föredragande.

Herm. Fehr.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29.

11

Bilaga B.

Vördsamt memorial.

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till samma kammares fjärde

tillfälliga utskott hänvisad motion (nr 119) har hemställts, att riksdagen i skrivelse

måtte anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga under omprövning, huruvida

icke rättvisa och billighet krävde, att sådana pastorat, som till följd av missuppfattning

av lagens föreskrifter av synerätt blivit ålagda att utföra reparationer,

ny- och ombyggnader å prästerliga löneboställen utöver vad som förut

ålegat dem, borde frikallas från dessa åligganden, därest de inom viss tid ingåve

ansökan därom.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört huvudsakligen

följande.

Gällande författning angående de ecklesiastika löneboställenas bebyggande

vore så avfattad, att Göta hovrätt bestämt, att någon nybyggnadsskyldighet å

dessa boställen ej ålåge vederbörande pastorat, medan Svea hovrätt dömt på

fullt motsatt sätt. Emellertid hade regeringsrätten fastslagit Göta hovrätts uppfattning

såsom varande den riktiga, men i anledning av den lätt begripliga

misstolkningen av lagstadgandet hade åtskilliga pastorat dömts att nybygga och

iordningställa husen å dessa boställen, förorsakande pastoraten högst avsevärda

kostnader, vilka tack vare tidsomständigheterna komme att stegras dubbelt och

flerdubbelt i de fall, då synerna hållits före den svåraste kristiden och byggnadskostnaderna

beräknats efter då gällande pris.

Visserligen vore ju meningen att de pastorat, vilka blivit ålagda att bygga

och låtit synerätternas beslut vinna laga kraft, av inflytande arrendemedel från

boställena i fråga skulle erhålla medel till förräntande och amortering av de

förskotterade byggnadskostnaderna, men efter nu gällande pris å dagsverken och

byggnadsmaterialer torde arrendemedlen endast från ytterst få boställen befinnas

tillräckliga för nämnda ändamål. I nära nog alla de fall, då dyrbar ny- och

ombyggnad erfordrades, komme därför pastoraten att få vidkännas mycket stora

förluster. Med hänsyn till de stora skatter, som för närvarande tryckte de flesta

kommuner och som väntades bliva ännu mer betungande, borde tillses, att kommunerna

ej belastades med sådana utgifter, som de rätteligen icke borde vidkännas.

Det syntes därför överensstämmande med rätt och billighet att de

pastorat, vilka önskade bli befriade från ett svårt onus, som blivit dem pålagt

på grund av missuppfattning av lagens föreskrifter, borde tillerkännas rätt därtill.

Sedan på därom av riksdagens ovannämnda utskott gjord framställning

kungl. kammarkollegium genom nådig remiss den 13 nästlidne februari fått sig

anbefallt att till Kungl. Maj:t skyndsamt inkomma med utlåtande över motionen,

har kungl. kollegium den 18 i samma månad remitterat ärendet till kamrnaradvokatfiskalsämbetet

för utredning och yttrande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 29.

I anledning härav får ämbetet vördsamt anföra följande.

Till en början tillåter sig därvid ämbetet i korthet redogöra för vissa av

Kungl. Maj:t under år 1917 meddelade utslag, som äro prejudicerande för frågan

om skyldigheten att med anledning av den nya boställsordningen verkställa nybyggnad

vid ecklesiastika löneboställen och som synbarligen åsyftas i motionen.

Sedan vid syn jämlikt 64 § ecklesiastik boställsordning å visst ecklesiastikt

boställe synerätten förklarat vederbörande församling skyldig att ombesörja och

bekosta uppförandet av vissa för lönebostället erforderliga nybyggnader, vilka ej

betingades av eftersatt nybyggnadsskyldighet utan föranleddes av nya boställsordningen,

har Svea hovrätt på besvär av församlingen förklarat, att synerätten

icke lagligen ägt ålägga församlingen att uppföra nämnda byggnader samt på

den grund undanröjt synerättens utslag. Efter det ämbetet hos Kungl. Maj:t

anfört besvär över hovrättens utslag, har Kungl. Maj:t i högsta domstolen, enär

den omständigheten att jämlikt 64 § i ecklesiastika boställsordningen vid ifrågavarande

syn församlingen varit att anse såsom tillträdare av lönebostället icke

innebure skyldighet för församlingea att ansvara för omförmälta, av boställsordningens

inträdande tillämpning föranledda ^''byggnadskostnad samt ej heller

annan laga bestämmelse om sådan skyldighet förelåge, fastställt det slut, vartill

hovrätten kommit. Beträffande ett annat löneboställe har Kungl. Maj:t undanröjt

av Göta hovrätt meddelad föreskrift om skyldighet för vederbörande församlingar

att i första hand ansvara för sådana nybyggnader å bostället, som

föranleddes av nya boställsordningen. Högsta domstolen har således i likhet

med Svea hovrätt, men i motsats till Göta hovrätt ansett vederbörande församling

eller pastorat icke ha någon av den nya boställsordningen påkallad byggnadsskyldighet.

Såväl innan de3sa prejudicerande utslag meddelats, som, enligt vad ämbetet

varit i tillfälle att konstatera, även sedermera ha emellertid inom synerätterna

boställsordningens bestämmelser och särskilt frågan, vem det ålåge att ombesörja

och bekosta uppförandet av de byggnader å löneboställe, som påkallades

av den nya boställsordningen, varit föremål för skilda meningar.

I vissa fall har sålunda synerätten föreskrivit, att löneboställena skola

bebyggas med vissa närmare angivna byggnader, utan att dock bestämma, vem

som har skyldighet att verkställa byggnadsföreskrifterna eller svara för kostnaderna.

Dessa beslut torde väl i allmänhet ha tolkats så, att byggnadsskyldighet

icke borde åvila pastoratet, utan läggas på den blivande arrendatorn.

I de fall, då synerätten direkt ålagt en blivande arrendator nybyggnadsskyldighet,

är givetvis pastoratet helt befriat från nämnda skyldighet.

Vissa synerätter ha väl förklarat pastoratet skyldigt att i första hand

svara för löneboställets bebyggande, men hänvisat pastoratet att få nybyggnadsskyldigheten

överflyttad på blivande arrendatorn. Har ett sådant överflyttande

ägt rum, är ju pastoratet befriat från bestyret med bebyggandet eller kostnaden

härför. Har det däremot icke lyckats att erhålla en arrendator, som iklätt sig

skyldighet att svara för bebyggandet, har pastoratet att fullgöra den genom synerättens

laga kraftvunna utslag ålagda förpliktelsen.

Enligt vissa synerätters beslut skall pastoratet ombestyra och i första hand

bekosta nybyggnad vid ecklesiastikt löneboställe med rätt att återfå kostnader

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29.

genom att erhålla visst belopp av det årliga arrendet. Synerätten har således

här icke föreskrivit något överflyttande av nybyggnadsskyldigheten på arrendatorn.

Slutligen har i en del fall pastoratet ålagts byggnadsskyldighet, utan att

förklaras berättigat att av arrendatorn eller arrendemedlen återbekomma kostnaderna.

Den i motionen gjorda hemställan berör, att döma av ordalagen, endast

sådana fall, då pastorat fått sig ålagd viss byggnadsskyldighet å ecklesiastikt

löneboställe med eller utan regressrätt mot blivande arrendator, men ännu ej

verkställt detta åläggande. Således skulle ej de fall vara av motionären åsyftade,

då den pastorat eller församling ålagda skyldighet i förevarande avseende

blivit i överensstämmelse med synerätts föreskrifter behörigen fullgjord. Emellertid

utgår ämbetet i det följande från den förutsättningen att motionären avsett

icke blott att förstberörda pastorat skulle befrias från bestyret med löneboställets

bebyggande och kostnaden härför, utan jämväl att, där pastorat verkställt

de i utslaget givna byggnadsföreskrifterna, pastoratet skulle beredas ersättning

för kostnaderna, oaktat synerätten icke medgivit, att kostnaderna finge

återgäldas av boställsavkastningen eller av arrendatorn eller, där arrendatorn enligt

synerättens beslut skulle slutligen vidkännas kostnaden, lönebostället icke kunnat

utarrenderas under sistberörda villkor.

Vid besvarandet av frågan huruvida pastorat bör befrias från ålagd byggnadsskyldighet

samt beredas ersättning för byggnadskostnad, kan visserligen göras

gällande, att då pastoratet icke genom till buds stående rättsmedel sökt vinna

ändring i synerätts, eventuellt hovrätts beslut, varigenom sådan skyldighet blivit

pastoratet ålagd, härutinnan måste anses ligga ett godtagande från pastoratets

sida av synerättens respektive hovrättens uppfattning, varför någon befrielse eller

ersättning icke borde ifrågakomma. Och gäller detta särskilt i de fall, då vid

syneförrättningen de närvarande församlingsombuden icke gjort någon erinran

mot den mening rörande byggnadsskyldigheten, som sedermera kommit till uttryck

i synerättens utslag.

Emellertid finner ämbetet så starka billighetsskäl tala för ett tillmötesgående

av de i motionen framburna önskemål, att ämbetet icke tvekar att tillstyrka

ett avlyftande i vissa fall från pastoraten av den börda, varom här är

fråga. Ämbetet anser sig dock böra framhålla, att ett sådant avlyftande icke

undantagslöst bör förekomma efter därom av vederbörande pastorat gjord framställning.

I de fall t. ex., då vederbörande pastorat eller församling vid syneförrättningen

uttryckligen förklarat sig icke ha något att erinra mot eller åtagit sig att

byggnadsskyldigheten lägges på pastoratet eller församlingen, och vare sig detta

skett före eller efter den tidpunkt, då de av Kungl. Maj:t meddelade utslagen

måste anses ha varit kända för vederbörande, finnes sålunda enligt ämbetets

mening icke skäl att utan vidare medgiva en befrielse från ifrågavarande onus.

Vidare anser ämbetet att ett avlyftande av den pastorat ålagda skyldigheten

att ombesörja och bekosta boställets bebyggande, bör förutsätta, att denna

skyldighet kan överflyttas på löneboställets arrendator. Om det vid företagen

undersökning befunnits att en utarrendering under berörda villkor icke kunnat

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Tcammarens första tillfälliga utsJcotts utlåtande Nr 29.

ske, synes en befrielse i nämnda hänseende icke böra äga rum. Detta utgör

emellertid icke något hinder för att pastoratet efter byggnadsskyldighetens fullgörande

beredes ersättning för kostnaderna, på sätt ämbetet här nedan ifrågasätter.

Emellertid synes det ämbetet icke lämpligt att, därest författning i ämnet

utfärdas, i denna närmare angiva de olika fall, då befrielse respektive ersättning

skulle lämnas, utan torde det böra överlämnas åt Kung!. Maj:t att i varje särskilt

fall pröva, huruvida befrielse bör medgivas eller ersättning lämnas.

Ämbetet har, som ovan nämnts, förutsatt, att de i motionen ifrågasatta

åtgärderna skulle reglera såväl de fall, då pastorat begär befrielse från åläggandet

att ombestyra och bekosta löneboställes bebyggande, som dem, då pastorat efter

fullgjort sådant åläggande gör anspråk å ersättning för kostnaderna. Vad angår

förstnämnda fall, anser ämbetet, såsom ovan sagts, en ansökan om befrielse

böra för bifall förutsätta, att en boställets arrendator kan förmås övertaga byggnadsskyldigheten.

Har ett dylikt överflyttande kommit till stånd — och detta

bör, om för byggnadsansvarets övertagande hugad arrendator finnes att tillgå,

kunna efter Kungl. Majtts bestämmande ske även i de fall, då synerätt icke

medgivit regressrätt mot arrendator^ — är pastoratet således löst från siu förpliktelse

och arrendatorn har helt trätt i pastoratets ställe. Några särskilda

regleringsföreskrifter torde alltså icke vara erforderliga i dessa fall.

Därefter återstår till besvarande frågan, huruvida och på vad sätt ersättning

skall i vissa fall beredas åt pastorat, som fullgjort sina av synerätt föreskrivna

byggnadsarbeten. Har utarrendering ej skett eller förestår ny utarrendering,

bör givetvis undersökas, huruvida kostnaden kan genom arrendekontraktet

läggas på arrendatorn, även om regressrätt icke medgivits mot denne. Har

bostället utarrenderats utan förpliktelse för arrendatorn att gälda pastoratet kostnaden

ifråga antingen på den grund att synerätt icke medgivit kostnadernas

läggande på arrendatorn eller därför att någon arrendator, som är villig åtaga

sig sådan förpliktelse, icke kunnat erhållas, måste ersättningen utgå antingen av

boställsavkastningen d. v. s. arrendemedlen eller från kyrkofonden. För ämbetet

synes det mest praktiskt och för övrigt liggande närmast till hands att avkastningen

från det boställe, om vars bebyggande det är fråga, anlitas för ändamålet.

Den i motionen uttalade farhågan att i allmänhet arrendemedlen från löneboställena

skulle vara otillräckligao för återgäldande av pastoratets kostnader torde

vara i viss mån överdriven. Återbetalningen torde dock i regel endast kunna

ske genom årliga amorteringar. Då emellertid enligt 19 § i lag om reglering

av prästerskapets avlöning den 9 december 1910 arrende av löneboställen i

regel skola användas till prästerskapets avlöning, synes för ordnandet av denna

angelägenhet särskilda föreskrifter vara erforderliga.

En fråga, som torde ha intresse i detta sammanhang, är, i vilken mån

kyrkofonden påverkas av den ifrågasatta befrielsen för pastoraten från skyldigheten

att bekosta löneboställenas bebyggande. För denna frågas besvarande

torde vara nödvändigt att undersöka beträffande vilka pastorat ifrågavarande

befrielse skulle tänkas komma ifråga, dessas ekonomiska ställning samt storleken

av de beräknade byggnadskostnaderna. En dylik undersökning kräver emellertid

bland annat en närmare granskning av instrumenten över de jämlikt 64 §

ecklesiastik boställsordning förrättade husesyner. Med hänsyn till den jämförelse
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 29.

vis korta tid, som stått ämbetet till buds för besvarandet av förevarande remiss,

samt då en granskning av instrumenten, som för övrigt icke äro för ämbetet

för närvarande tillgängliga, givetvis måste bliva ganska tidsödande, har ämbetet

icke varit i tillfälle att nu verkställa eu undersökning i nämnda avseende.

Till sist vill ämbetet framhålla att, då byggnadskostnaderna, sedan pastoratet

vunnit befrielse från dessa, i enlighet med ovanstående skola uttagas av

boställsavkastningen — vare sig genom arrendatorn eller medelst årliga belopp

av arrendet — men denna avkastning ju i regel skall användas som avlöningstillgång

för pastoratets prästerskap, en kanske eljest obehövlig ökad uttaxering

av församlingsavgifter kan bliva erforderlig. Vinsten för pastoratet av en

befrielse kan sålunda tänkas i vissa fall bliva endast skenbar.

Den nådiga remissen återställes härjämte.

Stockholm och kammaradvokatfiskalkontoret den 10 mars 1920.

Nils Wickbom.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1920:450 Skrivelse till Konungen angående ersättning i vissa fall till pastorat för kostnaderna för nybyggnadsskyldighet ä prästerligt Innebo ställe. s. 3 i texten