Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.

1920-06-10 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1920:39, Skrivelse till Kungl. Maj:t i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 10 juni 1920 kl. 1/2i e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts

utlåtande, nr 39, i anledning av andra kammarens beslut

rörande väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t i

fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång.

I en inom andra kammaren väckt och till dess fjärde tillfälliga

utskott hänvisad motion, nr 312, ha herrar Hage och Vennerström hemställt,

»att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt, i huvudsaklig

anslutning till ovanstående riktlinjer, en lagstiftning eller andra

åtgärder kunna åstadkommas för att i möjligaste mån motarbeta den

oregelbundna arbetstillgången med därmed följande arbetslöshet, och för

riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».

I fråga om motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Andra kammarens utskott har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande

över motionen från Statens Arbetslöshetskommission, vilket yttrande

bifogas detta utlåtande som bilaga.

Andra kammarens utskott anförde i anledning av motionen följande:

»Arbetslöshetskommissionen framhåller bl. a., att den funnit motionens

syftemål så behjärtansvärt och av sådan betydelse för åvägabringande

av bättre förhållanden på arbetsmarknaden, att kommissionen måste

giva detsamma sin principiella anslutning. Denna sin uppfattning har

kommissionen förvärvat genom sin sexåriga verksamhet såsom statens

centralorgan för arbetslöshetens bekämpande.

Utskottet kan visserligen icke till alla delar ansluta sig till den

motivering som motionärerna anfört för sitt yrkande, men finner i likhet

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 12 sand. 2 avd. 24 käft. (Nr 39.) 1

Motionen.

Andra hammarens

utskott.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens

beslut.

2 Första lcammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 39.

med Statens Arbetslöshetskommission syftemålet med motionen vara behjärtansvärt

och av stor socialpolitisk betydelse.

Även om anstalter i motionens riktning icke helt kunna undanrödja

de ojämnheter i arbetstillgången som nu göra sig gällande, så

torde dock varje åtgärd, som syftar till att stabilisera arbetsmarknaden

genom att mera jämt fördela arbetstillfällena, vara en fråga av stor nationalekonomisk

betydelse. Särskilt torde detta hava sin giltighet beträffande

den form av arbetslöshet som går under benämningen säsongarbetslöshet,

vars skadliga verkningar på byggnadsindustriens område i

viss mån; bidraga till att försvåra den nu så aktuella bostadsfrågans lösning.

Liksom de mera provisoriska åtgärder, som genom arbetslöshetskommissionens

försorg under den gångna kristiden vidtagits för beredande

av arbetstillfällen åt oförvållat arbetslösa, utgjort ett viktigt led i den

understödsverksamhet, som från det allmännas sida bedrivits för lindrande

av den nöd den oförvållade arbetslösheten medfört, på samma sätt bör

ock enligt utskottets förmenande den av motionärerna här berörda frågan

om ett mera permanent ordnande av dessa angelägenheter ställas i

intim förbindelse med den under utredning varande frågan om arbetslöshetsförsäkring.

Ty huru denna fråga än kommer att slutgiltigt lösas,

torde dock ett av de viktigaste momenten i en blivande arbetslöshetsförsäkring

bliva att tillse, att det i första hand kan beredas arbete åt de

oförvållat arbetslösa.

Utskottet, som funnit starka skäl tala för en utredning av denna

fråga, har därför ansett att denna utredning lämpligen borde verkställas

av socialförsäkringskommittén, som för närvarande har frågan om arbetslöshetsförsäkringen

under behandling.

I anslutning till vad utskottet sålunda anfört finner utskottet sig

böra tillstyrka motionärernas yrkande, dock med den ändring i formuleringen,

att orden »i huvudsaklig anslutning till ovanstående riktlinjer»,

i klämmen bör utgå.

Utskottet får alltså hemställa, att andra kammaren ville för sin

del besluta, att riksdagen måtte besluta i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt en

lagstiftning eller andra åtgärder kunna åstadkommas för att i möjligaste

mån motarbeta den oregelbundna arbetstillgången med därmed följande

arbetslöshet, och föi riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen

kan föranleda.»

Andra kammaren beslöt för sin del bifalla sitt tillfälliga utskotts

hemställan.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.

Detta beslut har delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet

till sitt andra tillfälliga utskott.

Utskottet, som instämmer i vad andra kammarens utskott i ärendet

anfört, får hemställa,

att första kammaren måtte biträda andra kammarens

i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 10 juni 1920.

På utskottets vägnar:

OSKAR NYLÄNDER.

Närvarande: herrar Nyländer, Larsson, Andersson, Malmberg och Almkvist.

Bilaga.

Till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott.

Genom beslut den 14 februari 1920 har Kungl. Maj:t anbefallt Statens

Arbetslösbetskommission att till utskottet avgiva begärt yttrande över en vid

innevarande års riksdag av herrar Hage och Vennerström väckt motion nr 312.

Till åtlydnad härav får Arbetslöshetskommissionen anföra följande.

Förevarande motion utmynnar i det yrkandet, att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning, huruvida och på vilket

sätt, i anslutning till av motionärerna i motiveringen antydda riktlinjer, en lagstiftning

eller andra åtgärder kunna åstadkommas för att i möjligaste mån motarbeta

den oregelbundna arbetstillgången med därmed följande arbetslöshet, samt

om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Motionens sålunda angivna syftemål är så behjärtansvärt och av sådan betydelse för

åvägabringandet av bättre förhållanden på arbetsmarknaden, att Statens Arbetslöshetskommission

måste giva detsamma sin principiella anslutning. Den nutida

socialpolitiken på detta område inriktar också alltmer sin strävan på att motarbeta

den oregelbundna arbetstillgång, som giver det huvudsakliga upphovet

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.

till den ofrivilliga arbetslösheten. Man brukar sedan gammalt skilja mellan två

former av denna arbetslöshet: konjunktur- och säsongarbetslöshet, vilka bäggedera

vållas av den rytmicitet i näringslivets arbetstempo, som är beroende på dels

växlingen mellan dåliga och goda tider, dels den s. k. säsongföreteelsen, vilken

senare i ett så nordligt beläget land som Sverige väsentligen är klimatologiskt

betingad.

Genom sin snart sexåriga verksamhet har Arberslöshetskommissionen inhämtat

värdefulla erfarenheter beträffande båda dessa arter av arbetslöshet. Under

krigsåren voro visserligen de normala konjuuktursomskiftningarna inom näringslivet

upphävda, men avspärrningen medförde genom råvarubristen för åtskilliga

industrier enahanda verkningar som en utpräglad lågkonjunktur, vilka

verkningar i vissa fall med avseende å den åtföljande massarbetslösheten voro

mera svårartade än någonsin en vanlig industriell depression hittills visat sig

medföra. Kommissionen lämnar i det följande en summarisk redogörelse för de

åtgärder, varmed kommissionen sökt bekämpa denna arbetslöshet. Såsom ett

sammanfattande resultat av sina erfarenheter härutinnan får kommissionen framhålla,

att därest samhället genom fortsatt utveckling och särskilt specialisering,

av den offentliga arbetsförmedlingen och genom ett lämpligt avvägt system av

s. k. nödhjälpsarbeten i förbindelse med vissa understödsåtgärder söker vidmakthålla

den yrkes- och platsrörlighet, vilket i synnerhet under de senare krigsåren

gjort sig gällande bland lönearbetarna i vårt land, så torde det allmänna hava

goda utsikter att framgångsrikt bekämpa och mildra konjunkturarbetslösheten.

Vad säsongarbetslösheten beträffar har denna varit huvudfrågan i svensk

arbetslöshetspolitik långt före kriget. Säsongarbetslösheten har icke heller till sin

natur påverkats av krigsårens omgestaltning av näringslivets villkor i övrigt.

Även på detta område har arbetslöshetskommissionen haft goda erfarenheter av

sitt system att söka förebygga understödsverksamhet för säsongarbetare genom

anvisande av lämpligt arbete under den kalla årstiden. Motionärerna giva också

uttryck för samma tankegång, då de framhålla, »att man kunde använda stora

delar av de anslag, som nu utgivas som rent arbetslöshetsunderstöd, till betalning

för presterat arbete, vilket naturligtvis alltid måste vara nationalekonomiskt

fördelaktigare än att utgiva vissa summor utan att härför erhålla någon valuta.»

Så har också i verkligheten skett under hela krisen i vårt land. En granskning

av arbetslöshetskommissionens olika utgiftsposter sådana de specificerats i de kung!

propositioner, vari vid de sista riksdagarna nya anslag äskats till arbetslöshetens

bekämpande, giver vid handen, att statens bidrag till den offentliga understödsverksamhet,

som handhaves av kommunerna endast utgjort den mindre delen,

högst 20 å 25 % av de förbrukade beloppen. Huvuddelen av dessa har åtgått

för beredande av arbetstillfällen. Härigenom har icke blott, såsom kommissionen

upprepade gånger haft anledning framhålla, det allmännas kostnader för en inproduktiv

understödsverksamhet i enlighet med motionärernas önskningsmål kunnat

avsevärt begränsas, utan jämväl antalet arbetslösa minskas, detta beroende därpå

att de arbetslösa i många fall föredraga att på egen hand skaffa sig något tillfälle

till arbete än att antaga det erbjudna nödhjälpsarbetet.

Under de gångna vintrarna ha sålunda genom denna restriktiva understödspolitik

i förening med lämpliga nödhjälpsarbeten säsongarbetslösheten kunnat

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första Tcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.

verksamt bekämpas. En förutsättning härför är understödsverksamhetens anknytning

till den offentliga arbetsförmedlingen på så sätt, att de understödda på

bestämda tider hava att anmäla sig på arbetsförmedlingsanstalten för att efterhöra

arbete med skyldighet att emottaga lämpligt sådant. På detta sätt främjas

den arbetskraftens rörlighet, som enligt all socialpolitisk erfarenhet, särskilt från

Amerika, är det verksammaste medlet att bekämpa alla slag av arbetslöshet.

Med rätta hava motionärerna framhållit vikten av att enhetligt organisera

alla olika slag av åtgärder för arbetslöshetens bekämpande. För att närmare

belysa denna frågas nuvarande läge i vårt land, anser kommissionen sig böra i

korthet redogöra för den provisoriska organisation, som under kristiden fungerat,

samt för de allmänna riktlinjer för dennas verksamhet, vilka efter hand utbildats

under Kungl. Maj ds och riksdagens medverkan. Kommissionen erinrar därvid

till en början, att bland socialstyrelsens uppgifter ingår bland annat handläggning

av frågor rörande arbetsmarknaden, sålunda även ärenden rörande arbetslöshetens

bekämpande, särskilt arbetsförmedlingens centrala ledning. Redan före

st}''relsens upprättande hade inom dåvarande kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik

verkställts åtskilliga statistiska och andra utredningar rörande arbetslösheten,

varjämte efter hand utbildats ett system för fortlöpande rapportering

rörande utvecklingen å arbetsmarknaden. Detta system, som grundar sig på

månatliga uppgifter från de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna samt från

arbetsgivare och organisationer av arbetare, har efter socialstyrelsens tillkomst

allt mer utvecklats, så att detsamma numera torde få anses giva ett i stort sett

tillfredsställande uttryck för det aktuella arbetsmarknadsläget samt även medge

ganska god översikt över utvecklingens riktning. När därvid det vid krigskrisens

utbrott uppkomna behovet av provisoriska anordningar för arbetslöshetens

bekämpande föranledde tillsättandet av arbetslöshetskommissionen, var det en

naturlig sak, att denna omedelbart inledde ett intimt samarbete med socialstyrelsen

och därigenom tillförsäkrade sig såväl omedelbar tillgång till dess informationssystem

som ock medverkan i övrigt av densamma och dess med arbetsförmedlingen

och andra arbetsmarknadsärenden sysselsatta personal. Härigenom

åvägabragtes från krisens början en faktisk centralisering av alla hithörande

frågor, som otvivelaktigt varit av stor betydelse för deras rationella behandling.

Denna anordning har sedermera under kristiden bibehållits och ytterligare markerats

genom sammansättningen av det arbetsutskott, som jämlikt Kungl. brev

den 11 april 1919 numera handhar kommissionens löpande ärenden.

Den stora arbetslöshet, som omedelbart uppstod på hösten 1914 nödvändiggjorde

en uuderstödsverksamhet för de arbetslösa enligt grunder, vilka i det

väsentliga fortfarande tillämpas. Emellertid var man från början fullt medveten

om att understödslämnande är en nödfallsutväg, som så vitt möjligt bör

överflödiggöras genom förebyggande åtgärder. För socialstyrelsen gällde det

närmast att verka för arbetsförmedlingens utvecklande. Då emellertid svårigheter

yppades att på eu gång tillräckligt utbygga det fasta anstaltssystemet på

detta område, blevo på kommissionens och styrelsens gemensamma förslag bestämmelser

träffade därom, att de kommunala organen för understödsverksamheten

skulle vara förpliktade att fungera jämväl som arbetsförmedlingsorgan och

i främsta rummet sörja för arbetslösas hänvisande till förefintliga arbetstillfällen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.

Ifrågavarande kommunala organ ålades vidare att i samverkan med vederbörande

kommunala myndigheter verka för upptagande eller forcerande av ordinarie

kommunala byggnads- eller andra lämpliga arbetsföretag samt, i mån av behov,

anordnande av särskilda nödhjälpsarbeten.

Samtidigt satte kommissionen sig i förbindelse med de centrala myndigheter,

på vilkas handläggning större offentliga arbetsföretag äro beroende, i första

hand sålunda järnvägs-, vattenfalls-, väg- och vattenbyggnads- samt lantbruksstyreleerna.

Med deras medverkan verkställdes sålunda en slags inventering av

de möjligheter till arbetstillfällen, som genom statens direkta företagarverksamhet

eller genom statens understöd kunde beredas. Enahanda hänvändelser skedde

till landstingen samt, genom länshjälps- eller de kommunala kommittéerna, till

större enskilda företag. Kommissionen bereddes vidare tillfälle att, ur synpunkten

av arbetslöshetens bekämpande, medverka vid behandlingen av vissa viktigare

handels- och industripolitiska frågor samt av vissa anslagsäskanden för offentliga

arbeten.

För att i någon mån belysa betydelsen av kommissionens åtgöranden i nu

berörda avseenden torde vara nog att erinra därom, att, med hänsyn till den

stora och omfattande arbetslösheten inom stenarbetaredistrikten i Blekinge och

Bohuslän, inom dessa trakter under kristiden utförts väg- och fiskehamnsbyggnader

o. dyl. arbeten i långt större utsträckning än som kunnat ifrågakomma

enligt eljest gällande grunder för användning av statsmedel till understödjande

av dylika företag. Självfallet komma ifrågavarande trakter att i fortsättningen

i motsvarande mån ställas efter andra delar av landet.

Under fullföljandet av sin verksamhet fann kommissionen snart, att sådana

företag av ordinarie karaktär icke allestädes, vid alla tider av året och för alla

slag av arbetslösa voro tillfyllest. Kommissionen utverkade därför statsmakternas

anslutning till tanken, att i den mån så oundgängligt krävdes för arbetslöshetens

förebyggande, använda arbetslöshetsanslagens medel till anordnande eller understödjande,

efter Kungl. Maj:ts prövning, av arbetsföretag särskilt avsedda till att

bereda arbetsinkomst för arbetslösa. Såsom bestämda förutsättningar härvid uppställdes

allenast, att sådana företag skulle vara av produktiv och allmännyttig

karaktär samt så beskaffade, att huvuddelen av statsmedlen utgingo i form av

arbetslöner. I enlighet härmed hava under de gångna åren utförts ett antal

arbetsföretag av stor allmän betydelse, företrädesvis utdikningar, vägbyggnader

samt skogsodlingar på allmänningar. I den mån dessa icke kunnat verkställas

genom vederbörande offentliga organ, både för ändamålet av Kungl. Maj:t förordnats

särskilda direktioner, arbetande i samverkan med kommissionen, som

närmast haft att övervaka deras bedrivande ur synpunkten av behovet av arbetstillfällen.

Därvid har givetvis å ena sidan de arbetslösas intressen beaktats men

å andra sidan ock vakats över att icke arbetena bedrivits i sådan omfattning

eller på sådant sätt, att arbetskraft onödigtvis bundits och undandragits den

öppna arbetsmarknadens behov. Såsom exempel på de resultat som därvid vunnits

må allenast anföras, att under den för textilindustrien svåra sommaren 1918

icke mindre än 2,500 av dess kvinnliga arbetare, kunde beredas lämplig sysselsättning

vid skogs-, planterings- och andra lättare utearbeten under ledning av

den särskilt förordnade direktionen för skogssällskapets statsarbeten. Om dessa

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.

särskilt anordnade arbetsföretag kan visserligen anföras att — såsom ju ock

förutsatts — resultaten icke fullt motsvarat kostnaderna. Men å andra sidan

hava de arbetslösa kunnat beredas en för deras utkomst tillräcklig arbetsförtjänst

samt beretts tillfälle att deltaga i produktivt arbete i stället för att tillbringa sin

tid i sysslolöshet. Av stor ekonomisk betydelse har därjämte varit att genom

sådana arbeten, som skäligen avpassats efter olika arbetargruppers olika förutsättningar,

ernåtts möjlighet att pröva, i vad mån arbetslösheten berott på bristande

villighet att antaga annat lämpligt arbete än inom det egna yrket.

Denna av statsmakterna vid upprepade tillfällen gillade strävan att på

olika vägar förebygga uppkomsten av arbetslöshet samt att, där sådan likväl

uppkommit, bereda de arbetslösa tillfällen till annan sysselsättning har föranletts

av kommissionens allt mer av erfarenheten bestyrkta uppfattning om det för

såväl samhället som individerna skadliga i att låta arbetsdugliga personer bliva

det allmännas understödstagare. Understödslämnandet har sålunda betraktats

och behandlats som eu nödfallsutväg, vars anlitande bör så vitt möjligt undvikas.

Och i de fall, då annan utväg icke funnits att skydda arbetslösa för nöd, har

man strävat efter att på lämpligt sätt utfälla deras lediga tid. Sålunda hava på

kommissionens initiativ och med statsmakternas medgivande statsmedel använts

för att stödja kommuners åtgärder för att genom särskilt anordnade kurser —

företrädesvis för yngre kvinnor samt minderåriga, vilka genom längre tids sysslolöshet

utsättas för större risker — meddela arbetslösa yrkes- eller allmän medborgerlig

kunskap.

Den grunduppfattning i fråga om arbetslöshetens bekämpande, som sålunda

präglat statens åtgöranden på detta område, har i det stora hela vunnit

anslutning även bland arbetarna samt arbetsgivarna. Beträffande de sistnämnda

bör framhållas, att stor förståelse bland dem visats för vikten av att så långt

förhållandena medgiva undvika entlediganden samt att vid tvunget avstannande

av driften söka bereda sin personal annan sysselsättning. Med arbetarnas organisationer

—- liksom med arbetsgivarnas — har kommissionen sökt uppehålla

nära kontakt för att vinna närmare inblick i förhållandena och söka utfinna de

i varje fall lämpligaste former för inskridande.

Bland de många spörsmål, som rest sig särskilt ifråga om anordnandet

och bedrivandet av nödbjälpsarbeten, hava under kristidens svåraste skeden bostads-

och provianteringsfrågorna varit framträdande. Naturligen måste också

lönespörsmålen erbjuda svårigheter, särskilt därför att den arbetskraft, som insatts

vid dylika arbeten, i regel varit ovan vid desamma. Avlöningen har sålunda

icke kunnat ordnas på sådant sätt, att vederbörande arbetare kunnat, såsom

understundom begärts, erhålla en arbetsinkomst motsvarande den de bekommit

inom eget yrke. Ej heller har kommissionen ansett sig kunna så ordna löneförhållandena,

att samma inkomst skulle ernås som vid likartade arbeten å den

öppna marknaden. Oavsett de praktiska hinder, som härför resa sig genom den

till sådana företag sammanförda arbetskraftens växlande arbetsduglighet och

förutsättningar, så har det för kommissionen stått klart, att nödbjälpsarbeten

icke få anordnas på sådant sätt att de locka till anställning och sålunda genom

konkurrens om arbetskraften med vanliga arbetsföretag motverka sitt ändamål.

Denna naturliga princip har kommissionen vid upprepade tillfällen utan gen
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Jcammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 39.

sägelser hävdat inför statsmakterna och den synes efter hand vunnit förståelse

jämväl från arbetstagarnas sida.

Kommissionen har ej ansett sig böra mera ingående än här nu skett

redogöra för organisationen av och riktlinjerna för statens arbetslöshetspolitik

under de gångna kristidsåren, detta så mycket mer som närmare upplysningar

härom stå att vinna i den officiella årspublikationen »de svenska statsmakterna

och kristidens folkhushållning», i Kungl. Maj:ts årliga propositioner rörande

anslag till arbetslöshetens bekämpande samt i socialstyrelsens tidskrift »sociala

meddelanden». Av vad i det föregående anförts torde emellertid framgå, att för

arbetslöshetens bekämpande för närvarande finnes att tillgå ett organisationssystem,

om ock av rent provisorisk karaktär samt att dess centrala ledning vid lösandet

av sin uppgift icke behandlat arbetslösheten såsom ett isolerat problem utan noga

beaktat dess sammanhang med övriga arbetsmarknadsfrågor. Det är kommissionens

förhoppning att kunna, innan den avslutar sin verksamhet, bliva i tillfälle

att närmare och i ett sammanhang redogöra för denna verksamhet samt

för de erfarenheter, som därunder vunnits.

På Arbetslöshetskommissionens vägnar:

F. W. FL. Pegelow.

Otto Jät te.

Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1920:368 Skrivelse till Konungen i fråga om motarbetande av oregelbunden arbetstillgång. s. 9 i texten