Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 87 och 88 regeringsformen.
1920-05-17 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1920:49, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 87 och 88 regeringsformen.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
1
/
Nr 49.
Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1920 kl. l/> 4 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
ändrad lydelse av §§ 87 och 88 regeringsformen.
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Strömberg*, frih. Adelswärd,
Schlyter*, Hellberg, K. J. Ekman, Thulin, Ljunggren*, von Geijer,
H. G. Andersson, Magnusson i Tumhult, Hallén, Jansson i Edsbäcken,
Henrikson, Hansson i Gärda, Persson i Tofta*, Runefors,
Karlsson i Vadstena och Persson i Fritorp.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en i andra kammaren väckt motion, nr 316, hemställer herr Engberg,
att riksdagen såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling
måtte antaga följande ändrade lydelse av §§ 87 och 88 regeringsformen:
§ 87.
l:o Riksdagen äger gemensamt — — i riksdagsordningen sägs.
2:o Riksdagen äge ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller
upphäva kyrkolag; dock att därvid jämväl erfordras utlåtande av allmänt
kyrkomöte. Över förslag angående dylik lag skola, på sätt i mom. 1 sägs,
statsrådets och lagrådets tankar inhämtas och jämte Konungens proposition,
då sådan göres, riksdagen meddelas. Har ej förslag, varom nu fråga är,
före början av riksdagen näst efter den, som framställt eller antagit förslaget,
blivit såsom lag genom allmän kungörelse utfärdat, vare det förfallet,
och Konungen underrätte då riksdagen om de skäl, som hindrat
förslagets antagande.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 saml. 36 käft. (Nr 49.)
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
§ 88.
Med förklaring över civil- och kriminal- samt kyrkolag förhålles som
med sådan lags stiftande. De förklaringar, som, till svar på inkomna
förfrågningar om lagens rätta mening, Konungen genom dess högsta domstol
emellan riksdagarna giver, kunna ogillas av först därefter sammanträdande
riksdag, och må dylika förklaringar, där de sålunda ogillade blivit,
ej längre gälla eller av domstolarna iakttagas och åberopas.
Till stöd för sin hemställan anför motionären följande:
»Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående allmänt kyrkomöte den 16
nov. 1863 kan betraktas som en kompensation åt kyrkan för förlusten av
ståndsrepresentationsrätten. Det bör emellertid framhållas, att kyrkomötet
icke inrättades för att övertaga prästeståndets funktioner. De ideella motiven
till institutionens skapande bottnade i kyrkans strävan till enhet mot
de separatistiska rörelserna och i hennes strävan till självständighet. Måhända
är det mer än en tillfällighet, att, samtidigt med att prosten Bromans
memorial till prästeståndet vid 1844—45 års riksdag för fram frågan
inför riksdagen, de norrländska läsarna inge sin första petition till Kungl.
Maj:t med bön om rätt att separera från statskyrkan. Redan 1827 hade
»Ecclesiastik Tidskrift» rekommenderat »universalsynoder» för hela riket
som ett medel »att framställa sig såsom kyrka, fastare förena sig, tidsenligare
utbilda sig och införa i det kristliga livet, vad tiden hos de bättre
andar bragt till mognad». Kyrkolagskommittén, som avslöt sitt arbete år
1846, anför också, bland motiven för sitt förslag att organisera kyrkomöten,
att söndringar inom kyrkan kunde vålla behovet av en dylik sammankomst.
Enahanda motiv återfinna vi i ständernas skrivelse den 6 mars 1858, där
det anföres, hurusom vår tids rörelser inom kyrkan och de stridigheter i
avseende på religionsbegrepp och kyrkliga bruk, som städse förekommo,
uppenbarande inom församlingen ett alltjämt växande andligt behov, ådagalade
nödvändigheten därav, att tillfälle bereddes församlingen att uttala
sina åsikter i omförmälda ämnen; i anseende vartill Rikets ständer funnit
en kyrklig representation, sammansatt av präster och lekmän, såsom svenska
kyrkans ombud, böra genom lag erkännas och regleras, samt för sin del
besluta en författning angående allmänt kyrkomöte. Motiven upprepas i
den kungl. propositionen till 1862—63 års riksdag.
Till denna strävan att ena den av söndring hotade kyrkliga fronten
kom emellertid, såsom redan nämnts, strävan efter ökad självständighet
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
3
gentemot statsmakten. Här ha otvivelaktigt vissa från Tyskland härrörande
kyrkorättsliga idéer spelat in. Gentemot föreställningen att kyrkomakten vore
en integrerande del i statsmakten, hade på tyska botten framträtt teorien
om det kollegiala kyrkosystemet. Denna teori innebär, att kyrkomakten
i stället för att betraktas som en integrerande del i statsmakten skall betraktas
som en kyrkan tillkommande föreningsfrihet, över vilken staten har
endast uppsiktsrätt. Liksom inom den reformerta kyrkan börjar man även
inom den lutherska knäsätta idén om kyrkomakten såsom härledande sig
från församlingen. Kravet på ökad självständighet gentemot statsmakten
får givetvis också ses som ett uttryck för behovet att ha frihet i värnandet
av kyrkoläran. Man kände statens förmynderskap såsom en hämmande
boja när det gällde att bringa lärosystemet i överensstämmelse med församlingens
faktiska religiösa liv. Strävan efter självständighet i förhållande
till statsmakten var därför, om man så vill, endast en sida hos strävan
att upprätthålla den enade religiösa fronten.
I Thomanders år 1837 offentliggjorda »Förslag till kyrkoordning» förfäktas
självständighetstanken. Där fordras i förordet självbestämningsrätt
för församlingen i fråga om bekännelsen och liturgiska frågor. Han underkänner
ständernas lämplighet att besluta i dylika ting och träder i breschen
för »allmänna prästmötet». Sedan Thomander 1838 insatts i kyrkolagskommittén,
fick han tillfälle att där skaffa gehör för sina synpunkter.
Såsom redan antytts förordade kyrkolagskommittén skapande av ett allmänt
kyrkomöte såsom stående institution.
Det blev emellertid icke det av Thomander präglade förslaget till inrättande
av kyrkomöte, som lades till grund för lagutskottets behandling
av frågan vid 1853—54 års riksdag, utan ett förslag, utarbetat av den
konservative partiledaren August von Hartmansdorff. I motiveringen till
sitt förslag betonar von Hartmansdorff den stagnation i de kyrkliga frågornas
utveckling, som vållades genom frånvaron av ett för kyrkan representativt
organ. Det gällde att bereda församlingen möjlighet till intimare
medverkan i de kyrkliga angelägenheterna. Endast på så sätt kunde förhindras,
att de alltjämt stegrade kraven på religionsfrihet skulle leda till
kyrkans självupplösning.
Som man ser, är det även här tanken på kyrkans självständighet, som
erbjuder sig som en möjlig hjälpare ut ur den tilltagande separatismen.
Gentemot kyrkolagskommittén hävdade lagutskottet, att lagstiftningsrätten
alljämt borde vila där den förut vilade, och att kyrkomötets befogenhet
följaktligen borde begränsas till att upptaga endast de ärenden,
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
som Konungen till detsamma överlämnat, samt till att i dessa ärenden endast
avgiva utlåtanden. Oppositionen anmälde sig från två håll. A ena
sidan hade vi de högkyrkliga, som med professor E. G. Bring förfäktade,
att, eftersom kyrkomötets befogenhet skulle inskränkas till en rådgivares
roll, ingen anledning förelåge att för detsamma stadga någon viss form.
Å andra sidan hade vi bondeståndet, som med sunt verklighetssinne förklarade,
att »då Kungl. Maj:t icke är förhindrad att genom B. St. inhämta
folkets opinion och tankar såväl i kyrkans angelägenheter som i allt annat,
vad till rikets och folkets sannskyldiga nytta hörer», intet behov av särskilda
kyrkomöten förelåge.
Det intressanta i problemläget vid 1853—54 års riksdag är, att redan
då kravet på representationsreformen präglar vissa gruppers hållning till frågan
om kyrkomötet. Från förfäktarna av representationsreformen fram föres
nämligen i genomskinlig form tanken på att genom kyrkomötets inrättande
skapa ett vederlag, som skulle kunna försona prästeståndet med kravet på
ståndsrepresentationens avskaffande. Tanken antydes klart av rådman A.
W. Björck, och inom prästeståndet självt företrädes den av A. Sandberg.
Frågan föll vid 1853—54 års riksdag, men den hölls vid liv i den
allmänna diskussionen. Redan 1854 presterade andra allmänna prästsällskapsmötet
ett kyrkomötesförslag som, efter att i princip ha godkänts
av mötet, hänvisades till en kommitté för ytterligare beredning. I denna
kommittés förslag lägger man märke till, att anspråken på kyrkomötets
delaktighet i avgörandet över kyrkliga frågor icke upptagits. Man hade
säkerligen fullt klart för sig, att dessa anspråks förverkligande måste gå
över en grundlagsändring, som tillerkände kyrkomötet grundlagsfästa befogenheter.
Vid 1856—58 års riksdag befinner sig frågan i ett nytt skede. Regeringen
hade framlagt sin proposition om religionsfrihet. Den religiösa
splittringen i landet hade nödvändiggjort, att man gick till ett lossande av
det härskande religionstvångets strama band. Inom prästeståndet förstod
man, vad klockan var slagen, och den 3 dec. 1856 väckte Thomander en
motion om kyrkomöte. Han medger i motiveringen, att frågan nu fått en
alldeles särskild aktualitet »genom de särskilda kristna sekternas stegrade
och av ena statsmakten kraftigt understödda anspråk på en utvidgad religionsfrihet».
Vad hans yrkanden beträffar följde de i huvudsak prästmöteskommitténs
linjer.
Lagutskottets behandling av religionsfrihetsfrågan är karaktäristisk.
Utskottet avvisade religionsfriketskravet. Utskottet ville icke vara med om
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
o
att lossa på gällande bekännelsetvång. Det förordade i stället att åt kyrkan
skapa möjlighet att få »det understöd i den allmänna opinionen, som åt
henne förlänar nog styrka att kunna trotsa de stormar, som ett lössläppt
sekt- och partiväsende skulle väcka». Den av utskottet anvisade utvägen
ur svårigheterna låg i dess förslag till kyrkomötes för ordning. Bondeståndet
avslog förslaget utan votering. Prästerståndet och ridderskapet biföllo,
och inom borgarståndet beslöts återremiss till utskottet under yrkande på
periodiska sammanträden samt motions- och petitionsrätt ävensom beslutanderätt
i frågor, som ej folio under kyrkolag. Lagutskottet gick borgarståndet
till mötes och utskottets förslag blev av riksdagen bifallet. Som förslaget
emellertid var behäftat med vissa formella fel, vann det för det dåvarande
icke Kungl. Maj:ts sanktion.
Vid 1862—63 års riksdag framlägges så regeringsförslaget till Förordning
om allmänt kyrkomöte. Det var i själva verket vederlaget för
att vinna prästeståndets bifall till den vid samma riksdag framlagda propositionen
om representationsreformen. Kalkylen var emellertid felaktig.
Det torde vara otvivelaktigt, att prästeståndets motstånd mot representationsformen
icke bröts genom det erbjudna vederlaget. Sanningen är nog, att
det var en yttre, ofrånkomlig nödvändighet, som bragte Clerus comitialis
till kapitulation. Men det torde vara lika sant, att det var i förhoppning
om att vederlaget skulle underlätta representationsreformens genomförande,
som t. ex. bondeståndet denna gång gav sitt bifall. Så blev förordningen
av riksdagen antagen. Genom ändringen i R. F. §§ 87, 88 och 114
var segern för kyrkans maktstrid bekräftad. För det frikostiga priset av
kyrkomötets grundlagsfästande som en tredje statsmakt köpte 1865 års reformatorer
den nya representationsordningen. Karaktäristiskt för kyrkans
maktsträvan var, att man från kyrkligt håll gjorde ett klumpigt försök att
genom yrkande på ett inryckande i själva kyrkomötesförörd ningen av
R. F. §§ 87 och 88 i deras föreslagna nya lydelse och genom att få dem
förklarade att vara jämväl av kyrkolags natur försökte lägga avgörandet
över kyrkomötesinstitutionens eget vara eller icke vara i kyrkomötets hand.
I den kungl. propositionen angavs som skäl till ändringarna i R. F. §§
87, 88 och 114, att statskyrkan med den nya riksdagsordningens antagande
skulle upphöra att genom ett särskilt stånd vara representerad i nationalförsamlingen.
Att detta skäl icke kunde vara det verkliga framgår redan
därav, att före representationsformen endast tre stånds bifall erfordrades
för att förslag till sådana lagar, som i §§ 87 och 88 regeringsformen omförmäldes,
skulle anses vara av Rikets Ständer antagna, och att grundlagen
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
icke till prästeståndets förmån medgav något undantag från denna regel
med avseende å kyrkolagsfrågor. Sålunda är det uppenbart, att kyrkomötet
numera äger vida större befogenhet i dylika frågor än prästeståndet någonsin
ägde.
I detta sammanhang förtjänar anmärkas, att redan vid prövningen
inom högsta domstolen av förslaget till kyrkomötesförordning starka invändningar
gjordes mot den maktställning, som den nya kyrkorepresentationen
skulle få. En ledamot av högsta domstolen anförde bland bl. a., att, om
vid sidan av riksdagen ställdes en annan, av denna oberoende representation
för kyrkan, med mindre makt men större anspråk, detta måste i längden
framkalla stridigheter, som förlamade dem bägge, så framt icke endera
lyckades undertrycka den andra.
Det skulle ej dröja länge, förrän inom riksdagen yrkanden framfördes
på ett upphävande av kyrkomötets maktställning. Sålunda väcktes år
1881 i andra kammaren två särskilda motioner, dels att kyrkomötesförordningen
skulle upphävas, dels ock att ur §§ 87, 88 och 114 regeringsformen
skulle uteslutas de bestämmelser, som avse kyrkomötets befogenhet. Den
förra motionen hänvisades till lagutskottet, som avstyrkte bifall till densamma
med motivering att kyrkomötesinstitutionen icke kunde upphävas utan
sådana grundlagsändringar, som motionären i den andra motionen föreslagit,
och vilka i varje fall icke kunde vid då pågående riksdag slutgiltigt antagas.
Utan votering bifölls utskottets hemställan av båda kamrarna. Den
andra motionen, som behandlades av konstitutionsutskottet, avstyrktes av
detta med hänvisning till att motionären framställt den under förutsättning
av bifall till den förra. Bägge kamrarna biföllo utskottets hemställan, den
första utan votering och den andra med 93 röster mot 74, som avgå vos
för motionen.
Yid 1882 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion, som tog
sikte på vetorättens avskaffande och följaktligen yrkade på att uti § 87
mom. 2 regeringsformen ordet »samtycke» skulle utbytas mot »utlåtande».
Konstitutionsutskottet avstyrkte bifall och utskottets hemställan bifölls av
första kammaren med 75 röster mot 25, som avgåvos för motionen, men
avslogs av andra kammaren, som med 113 röster mot 63 antog motionärens
förslag såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling.
Vid 1883 års riksdag upprepades denna motion. Denna rönte samma
öde inom konstitutionsutskottet, vars avslagsyrkande biträddes av första
kammaren utan votering, medan andra kammaren med 108 röster mot 53,
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
7
som tillföllo utskottets hemställan, biföll motionärens förslag att vila till
vidare grundlagsenlig behandling.
Vid 1885 års riksdag väcktes två motioner, som likaledes togo sikte
på vetorättens avskaffande. Bägge avstyrktes av konstitutionsutskottet. Bland
reservanterna mot utskottets avstyrkande utlåtande befann sig S. A. Hedin,
ur vilkens reservation följande förtjänar att återgivas:
»I motiven till Kungl. Maj:ts proposition vid 1862—63 års riksdag
angående ny riksdagsordning och vissa därmed sammanhängande ändringar
i regeringsformen anföres intet annat skäl för medgivande åt kyrkomötet
av andel i kyrkolagstiftningen, än att, därest förslaget till ny riksdagsordning
bleve antaget, statskyrkan skulle upphöra att »genom ett särskilt
stånd vara representerad i nationalförsamlingen».
I detta sammanhang och under en situation, då hela samhällets huvudfråga
var just ståndsförfattningens upphävande, varefter ingenting vidare
skulle bliva »genom ett särskilt stånd» representerat i nationalförsamlingen,
skulle nämnda skäl för kyrkomötesvetot sannerligen te sig allt för löjligt,
därest det vore att taga på allvar, därest det liksom grundlagarna skulle
tillämpas efter ordalydelsen.
Men, som man vet, utgjorde de anförda orden blott en omskrivning
av en sanning, som det ej ansågs värt att säga rent ut: nämligen att man
härigenom skulle underlätta riksdagsprästeståndets frivilliga återtåg från
den politiska skådeplatsen, dess bifall till representationsförändringen, dess
samtycke till undanröjande av den »redan vittrade grund», som hotade
att »sönderfalla», och som ej längre kunde »till fäderneslandets båtnad»
bibehållas.
Det är ävenledes bekant, att de högvördiges bifall till den stora
reformen knappast gavs, och att det i alla händelser ej vanns på det sättet.
Nu vill man likväl, att statsmakten skall, förmodligen ända till tidernas
fullbordan, bära denna onödigtvis åtagna black om foten, vartill den
själv har nyckeln. En sådan retrospektiv artighet mot 1865 års Clerus
comitialis synes mig verkligen gå nog långt, och det höglovliga utskottet
borde, i min tanke, åtminstone ej hava yttrat sig i sådan riktning, om
det också ej nu ville förorda en förändring.
Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan. Första kammaren utan
votering samt andra kammaren efter votering, med 103 röster mot 94,
som avgåvos för den motion, som ville utbyta uttrycket »samtycke» mot
uttrycket » utlåtande ».
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
Det dröjde nu nio år, innan frågan ånyo upptogs inom riksdagen.
Vid 1894 års riksdag väcktes alltså i andra kammaren en ny motion, som
även den tog sikte på vetorättens avskaffande. Nu hemställde konstitutionsutskottet
om bifall till motionen. Denna hemställan avslogs emellertid
av båda kamrarna, av första kammaren med 79 röster mot 27 samt
av andra kammaren med 119 röster mot 82.
Efter sexton år togs så frågan upp igen år 1910 genom en motion
i andra kammaren av herr Emil Kristensson, som grep tillbaka på det i
grundlagsmotionen år 1881 framställda yrkandet att ur §§ 87, 88 och
114 regeringsformen utmönstra allt som har avseende på kyrkomötet.
Konstitutionsutskottet avstyrkte bifall till motionärens hémställan. Till
utlåtandet voro fogade reservationer, gående på två linjer. Den ena förordade
bifall till herr Kristenssons hemställan oförändrad, den andra i så
måtto, att i § 87 regeringsformen uttrycket »samtycke» måtte utbytas mot
utlåtande» samt att i enlighet härmed den i § 88 regeringsformen kyrkomötet
förbehållna rätt att ogilla lagförklaringar, som av Konungen genom
dess högsta domstol givas mellan riksdagarna i ämnen, som höra till kyrkolag,
icke vidare skulle äga tillämplighet. Första kammaren biföll utan
votering utskottet hemställan, medan andra kammaren efter dubbla voteringar
med 109 röster mot 88, som tillföllo utskottets hemställan, biföll
den till förmån för motionen avgivna reservationen.
Kyrkomötets nuvarande statsrättsliga ställning kan knappast betraktas
som förenligt med statskyrkans egen idé. Statskyrkan kan nämligen icke
ses som ett gentemot staten självständigt rättssubjekt. Den är en viss
sida av statens verksamhet. Staten är organiserad för skilda verksamheter.
För undervisningens syften har den en skolorganisation, för nationalförsvarets
syften en militär organisation o. s. v. Sammalunda har den för
sina religiösa syften en kyrklig organisation. Det faller ingen in att
betrakta skolväsendet eller militärväsendet som ett gent emot staten självständigt
rättssubjekt. Skulle det då finnas något rimligt skäl att inrymma
en undantagsställning åt kyrkoväsendet? Med reformationen infogades
kyrkoväsendet som ett integrerande led i statens organiserade verksamhet.
De kyrkliga organen blevo därmed statsorgan, sammanstrålande i centralregeringen.
Den kyrkliga förvaltningen blev en sektion av den allmänna
statsförvaltningen med sin administrativa topp makt i regeringsmakten.
Ända till 1863 års förordning om allmänt kyrkomöte var också detta sakförhållande
formellt bekräftat därigenom att — såsom det heter i förordet
till det första allmänna kyrkomötets förhandlingar 1868 — »ingen annan
Konstitutionsutskottets utlåtande Ny- 49.
9
kyrkorepresentation fanns än statsrepresentationen, t. f. varav kyrkans
ärenden måste avhandlas på riksdagarna».
Vi ha redan antytt de ideella motiv, som i samband med representationsreformen
framdrevo kravet på allmänt kyrkomöte med grundlagsfästa befogenheter.
Realiserandet av detta krav betydde i själva verket statsrättsligt
en principiell brytning med det förgångna. Om man så vill, kan man i
kyrkomötesinstitutionens grundlagsfästande i R. F. §§ 87, 88 och 114 se
en seger för strävan att åt statens kyrkliga verksamhet inrymma en särställning,
som innebär icke blott dennas relativa autonomi inom systemet
av statens organiserade verksamhet över huvud, utan även en rätt för
kyrkan att statsrättsligt få sitt möte betraktat som omedelbart statsorgan,
d. v. s. ett organ, som genom själva författningen får sin organställning
och därför icke bar lydnadsplikt till andra statsorgan. Därmed råder det
egendomliga förhållandet, att kyrkan visserligen å ena sidan är liktydig
med staten såsom organiserad för religiösa ändamål, men å andra sidan i
och genom kyrkomötet framträder med anspråk på att betraktas som medbestämmande
statsmakt.
Det är nu den i R. F. § 87 inrymda vetorätten för kyrkomötet, som
konstituerar dettas ställning som omedelbart statsorgan. Det beter: »Riksdagen
äge ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäva
kyrkolag; dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte.
»
Förhoppningarna att genom kyrkomötets skapande åstadkomma en kyrklig
enhetsfront och sektväsendets övervinnande ha visat sig bedrägliga. Den
frikyrkliga rörelsen har gått fram med sällspord styrka och vinner oupphörligt
i omfattning. Bekännelsens enbet — den enda möjliga grundval
varpå en statskyrka utan kränkning av religionsfrihetens fordringar kan
fotas — är en tom fiktion, som motsäges av verkligheten. På punkt efter
punkt bar statskyrkotvånget fått ge vika. Det allmänna rättsmedvetandet
har mer och mer givit rum för religionsfrihetens princip. Rätten för varje
medborgare att utan ändring i hans medborgerliga rättigheter fritt ansluta
sig till vilket kyrkligt samfund honom lyster röner allt mindre gensaga.
Religionstvånget förvittrar, och lagstiftningen är i olika avseenden i färd
med att bekräfta faktum. Med andra ord: Det ena av de båda ideella huvudmotiven
för det allmänna kyrkomötets inrättande har förlorat varje bärighet.
Återställandet av kyrkans enhet är fåfängt. Den är ohjälpligt sönderbruten
och sönderbrytes allt mer.
Det säger sig naturligtvis självt, att anspråken på den sortens självBihang
till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 36 käft. (Nr 49.) 2
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
ständighet från kyrkans sida mot staten, som skulle ligga i grundlagsfästad
rätt för kyrkomötet att spela rollen av omedelbart statsorgan, i och med
denna utveckling sakna varje skymt av berättigande. Ju mer statskyrkans
faktiska maktställning i nationen undergrävts och försvagats genom den
religiösa och irreligiösa separatismen, desto orimligare har det blivit, att
kyrkomötet skulle bevaras i sin genom bestämmelserna i E. F. §§ 87 och
88 tillerkända befogenhet. Bestämmelserna i fråga äro redan till deh grad
kraftlösa, att ett försök från kyrkomötets sida att ta upp strid med riksdag
och regering obönhörligen skulle lykta i ett nederlag.
Strävan att göra kyrkan självständig gentemot staten sjönk samman till
följd av kyrkans lossnande grepp om nationen. Drömmen om en »stark
kyrkopolitik», som utan räddhåga läte kyrkomötet träda ut i kraftmätning
med riksdag och regering, har jämmerligen grusats. Men därmed har
jämväl det andra ideella huvudmotivet för anspråken på grundlagsfästa
konstitutionella befogenheter för kyrkomötet bragts till tom kraftlöshet.
Under sådana förhållanden måste alltså kravet på ett utmönstrande ur
E. F. §§ 87 och 88 av där angivna vetobefogenhet ansés i högsta grad
välmotiverad.
De 54 år, under vilka kyrkomötet haft grundlagfästa funktioner ha
varit ett enda gäckande av de förhoppningar, man under 1800-talets förra
hälft knöt till dess upprättande. Frikyrkotankens segerkraft har blivit
oemotståndlig, och för de mångtusende medborgare, som förneka all inre
tillhörighet till kyrkan och därför antingen ansluta sig till frikyrkorna eller
känna sig som »vildar» i religiöst avseende, är bibehållandet av kyrkomötet
i dess nuvarande konstitutionella befogenheter en kränkning. Till
den partiskhet, som staten i kraft av själva statskyrkoinstitutionen visar i
sitt förhållande till de religiösa samfunden, kommer, tack vare nämnda
befogenheter, partiskheten i att utrusta statskyrkan med ett organ, som
lägger i hennes hand ett konstitutionellt inflytande över lagstiftningsfrågor,
som kunna gälla alla samfund. Det är därför också en gärd åt religionsfrihetens
fordringar, om en utmönstring av kyrkomötets vetorätt kommer
till stånd.
Den utväg till religionsfrihetens ordnande, som hägrade för lagutskottet
1856—58, då det genom ett förslag till kyrkomötesförordning ville tillmötesgå
religionsfrihetskravet, var från första stund en irrväg. Utvecklingen
själv har otvetydigt inskärpt, att det icke var på den vägen religionstvånget
skulle lossas. Kyrkomötet har icke på minsta sätt tagit initiativ
till skapande av vidgad religionsfrihet. Snarare torde det genom sin i åt
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
11
skilligu fall intagna intransigenta hållning ha förstärkt intrycket av statskyrkan
som en frihetsfientlig institution. Redan 1858 hade det förhatliga
konventikelplakatet måst upphävas, och allt sedan dess har frikyrkorörelsen
gått segrande fram. Förgäves har kyrkan sökt hejda den. Alla utsagor,
att kyrkomötet skulle bli ett organ för kyrkans självreformering ha kommit
på skam. Från kyrkomötet ha icke utgått några livgivande impulser till
kyrkans pånyttfödelse. Det har tvärtom tjänat som illustration till den
brist på reformatorisk anda och kraft, som allt mer ställt statskyrkan på
sidan om förnyelsens väg. Ledningen av svenskt religiöst folkliv har gått
från statskyrkan och lagts i frikyrkornas hand. Det är därför en för nationens
religiösa liv allt annat än representativ organisation, som genom den
i grundlagen åt kyrkomötet inrymda vetorätten reser anspråk på att spela
rollen av tredje statsmakt. Härtill kommer att hrr biskopars självskrivenhet
som ledamöter av kyrkomötet gör det statskyrkliga prelatdömet till
självskriven medutövare av den mot regering och riksdag riktade vetorätten.
I en tid, då svenska nationen nedbrutit de skrankor, som förbehöllo den
politiska makten åt ett privilegierat fåtal, är vidmakthållandet av kyrkomötet
i dess nuvarande konstitutionella befogenhet mindre än någonsin försvarligt.
I lagutskottets utlåtande (nr 31) år 1863 heter det bl. a.: ''Och även
om den särskilda kyrkorepresentationens röst endast vore konsultativ, lärer
därutav ingalunda följa, att den skulle sakna en avgörande vikt’. För
1863 års lagstiftare stod det sålunda klart, att kyrkomötets vetorätt icke
var behövlig för att åt detsamma förläna ett tillbörligt inflytande. Motionären
veterligt finnes intet land i världen, där kyrkan äger den konstitutionella
befogenhet, som den svenska statskyrkan har i och med kyrkomötets
''vetorätt. Yar den redan vid sin tillblivelse ett allt för frikostigt
och bevisligen sitt syfte likväl förfelande vederlag i den politiska dragkampen
om representationsreformen, så är den i sitt fortbestånd, med hänsyn
till statskyrkans allt mer reducerade faktiska maktställning inom nationens
andliga liv, en orimlighet, vars undanrödjande endast blir på en gång
en naturlig bekräftelse på vad som faktiskt är, och en lättnad i vår förut
alltför tungrodda och vidlyftiga lagstiftningsprocedur.»
Förslag om avskaffande av kyrkomötets s. k. vetorätt i kyrkolagsfrågor
hava sex gånger behandlats av riksdagen, nämligen 1881, 1882,
1883, 1885, 1894 och 1910. Vid tre av dessa tillfällen — 1882, 1883
och 1910 — har andra kammaren bifallit det framställda förslaget, under
Utskottets
yttrande.
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
det att första kammaren alltid ställt sig avvisande mot detsamma. En
klar framställning av de skäl, som framlagts för den föreslagna reformen,
gives i 1894 års konstitutionsutskotts utlåtande nr 9, ur vilket utskottet
tillåter sig att citera följande:
»Lika med motionären anser utskottet grundlagens stadganden om
rätt för statskyrkan att genom en särskild representation med Konungen
och Riksdagen dela lagstiftningsmagten i kyrkliga frågor i och för sig innebära
en motsägelse, ty lika sjelfklart, som det synes utskottet, att en frikyrka
må ega att utan annan inblandning från statens sida, än som för
den allmänna ordningens och sedlighetens upprätthållande kan finnas erforderlig,
genom dertill utsedde representanter eller på annat sätt sjelf
ordna sina angelägenheter, lika orimligt är det enligt utskottets uppfattning,
att de lagar, som reglera statskyrkans organisation och verksamhet,
skola stiftas af andra organer än dem, hvilka det tillkommer att meddela
dylika föreskrifter med afseende å öfriga statsinstitutioner. På samma
gång stadgandet, att statskyrkans representation eger andel i lagstiftningsmagten
beträffande kyrkliga frågor, synes utskottet ur principiel synpunkt
ohållbart, hade, enligt utskottets åsigt, den omständigheten, att i vår kyrkolag
finnas inblandade en mängd stadganden af civillags natur, hvarigenom
kyrkomötets lagstiftningsmagt kommit att omfatta äfven sådana frågor, som
alls icke beröra de rent kyrkliga intressena, bort särskildt mana grundlagsstiftarne
att icke utsträcka mötets befogenhet utöfver en rådgifvande
församlings. Man har såsom skäl för stadgandena om kyrkomötets lagstiftningsmagt
anfört, att hos nationalrepresentationen icke skulle i tillräcklig
grad förefinnas de speciella insigter i kyrkliga frågor, som för vården af
kyrkans intressen vore af nöden. Med afseende härå anser utskottet sig
endast böra erinra om mångfalden af de ärenden, för hvilkas allsidiga
pröfning särskilda kunskaper synas vara i ej mindre grad erforderliga, men
som det oaktadt utan olägenhet pröfvas allenast af Konungen och Riksdagen.
Det ligger i sakens natur, att delningen af lagstiftningsmagten i kyrkliga
frågor på tre särskilda organer ingalunda kan vara egnad att befordra
genomförandet af tidsenliga reformer i vår föråldrade kyrkolag, och grundlagens
stadganden i förevarande afseende verka än mera hämmande på utvecklingen,
derigenom att kyrkomötet sammanträder endast hvart femte år.
Olägenheten häraf är påtaglig i synnerhet i det fall — hvilket i vigtigare
frågor ej sällan torde förekomma — att de olika lagstiftande myndigheterna
fatta skiljaktiga beslut, mellan hvilka sammanjemkning lämpligen
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
13
skulle kunna ega rum. Bestämmelserna om kyrkomötets vetorätt måste
således äfven i praktiskt afseende anses föga tillfredsställande.
Uppkomsten af denna rätt härleder sig från presterskapets genom
ståndsförfattningens upphäfvande minskade inflytande på Riksdagens sammansättning.
Den i motiven till förstnämnda kongl. proposition till stöd
för ändringarna af §§ 87 och 88 regeringsformen åberopade omständighet,
att, derest förslaget till ny riksdagsordning blefve antaget, statskyrkan
skulle upphöra att genom ett särskildt stånd vara representerad i nationalförsamlingen,
utvisar tydligt, att denna grundlagsändring afsåg att åt statskyrkans
presterskap bereda ersättning för förlusten af dess dåvarande magtställning
inom Riksdagen och derigenom vinna presteståndets bifall till
representationsförslaget. Då emellertid, såsom kändt är, ståndet knappast
kan anses hafva otvunget biträdt reformen, än mindre understödt densamma
på grund af den kyrkomötet sålunda tillförsäkrade lagstiftningsmagten,
synes det faktiska syftemålet med förevarande ändringar i regeringsformen
redan från början hafva varit i viss mån förfeladt. Det torde
tillika böra framhållas, att grundlagstiftarne svårligen kunna anses hafva
afgifvit någon som helst försäkran, att den förmån, som enligt § 87 regeringsformen
blifvit tillförsäkrad statskyrkans presterskap såsom godtgörelse
för frånträdda politiska rättigheter, skulle för all framtid blifva beståndande,
och att de i hvarje fall dertill saknat befogenhet. Varaktigheten af detta
stadgande bör derför, enligt utskottets uppfattning, vara beroende derpå,
huruvida detsamma kan anses fortfarande befordra sitt egentliga ändamål.
Hvilken den faktiska anledningen till införande i vår statsrätt af ifrågavarande
bestämmelse nu än må hafva varit, torde dock meningarna ej vara
synnerligen delade derom, att befrämjandet af kyrkans sanna intressen och
rättigheter måste anses utgöra dess hufvudändamål. Ernås icke vidare
detta syfte, anser utskottet hvarje giltigt skäl saknas för bibehållandet af
förevarande stadgande, som hvilar på grundsatser, hvilka synas främmande
för hela vårt statsskick.»
De skäl för den föreslagna reformen, som i det citerade utskottsutlåtandet
framläggas och i motionärens motivering ytterligare belysas, äro
enligt utskottets mening synnerligen vägande. Särskilt vill utskottet fästa
uppmärksamheten på vissa avgörande synpunkter.
Kyrkomötets rätt att jämte konung och riksdag deltaga i avgörandet
av kyrkolagsfrågor är, såsom 1894 års konstitutionsutskott framhöll, att
betrakta såsom en ersättning, ett vederlag, för den förlust i politiskt inflytande,
som den svenska kyrkan led genom representationsreformen, ge
-
14
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
nom avskaffandet av den särskilda kyrkliga representationen i riksdagen.
Kyrkomötets s. k. vetorätt kan alltså kistoriskt-politiskt anses såsom en
relikt av den gamla ståndsrepresentationen, vilken vid 1866 års omdaning
av statsskicket fick kvarstå, om också i förändrad form. Om alltså kyrkomötets
andel i lagstiftningsmakten från denna synpunkt är att betrakta
såsom ett uttryck för en ålderdomlig och numera övergiven uppfattning,
synes förhållandet bliva likartat, därest innebörden av vetorätten undersökes
från rent principiella utgångspunkter. Då statskyrkan nämligen torde
kunna anses såsom en statsorganisation, såsom staten organiserad för dess
religiösa verksamhet, synes kyrkans andel i statsmakten innebära en självmotsägelse
så till vida, som därigenom ett sekundärt statsorgan på ett visst
område upphöjes till likställighet med de primära statsorgan, konung och
riksdag, vilka i övrigt äro statsviljans enda bärare.
Även av rent praktiska skäl synes avskaffandet av kyrkomötets veto
väl motiverat. Såsom 1894 års konstitutionsutskott framhöll, ligger det
nämligen i sakens natur, att lagstiftningsmaktens delning i kyrkliga frågor
på tre olika organ försvårar genomförandet av behövliga reformer och
över huvud utgör ett lagstiftningsmekanismens smidiga funktionering hämmande
moment; härvid är särskilt att märka, det kyrkomötet såsom regel
endast sammanträder vart femte år. Härtill kommer, att begreppet kyrkolag
rymmer åtskilliga bestämmelser av rent civilrättslig natur, och att alltså
kyrkomötets befogenhet för närvarande sträcker sig till områden, vilka enligt
sakens natur ligga alldeles utanför dess kompetens.
Enligt utskottets mening vore det ej heller att befara, att den föreslagna
reformen menligt skulle inverka på kyrkans intressen. En bestämmelse,
att kyrkomötets utlåtande skall upptagas vid lagstiftning i kyrkolagsfrågor
synes nämligen fullt tillräcklig för att garantera den svenska
kyrkans representation det inflytande i dessa frågor, som enligt sakens natur
bör tillkomma densamma.
Utskottet, som alltså i huvudsak delar motionärens uppfattning, anser
emellertid, att en närmare utredning bör företagas, innan en lagändring
i den föreslagna riktningen vidtages. Särskilt synes omfattningen av begreppet
kyrkolag behöva klarläggas. Härvid torde det särskilt böra tagas under
övervägande, huruvida ej de rent civilrättsliga delarna av kyrkolagskomplexet
skulle kunna helt undantagas från kyrkomötets kompetensområde.
Likaledes torde en prövning böra ske av frågan, om kyrkomötet i vissa
inom kyrkolagsbegreppets omfång fallande rent kyrkliga frågor i någon
form bör erhålla en fortsatt medbestämmanderätt.
Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 49.
15
Utskottet får alltså hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning
av frågan, i vad män kyrkomötets rätt att med
Konungen och riksdagen lagstifta i kyrkolagsfrågor må
kunna avskaffas och ersättas av en rätt att i dylika
frågor avgiva utlåtande, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 17 maj 1920.
På konstitutionsutskottets vägnar:
VIKTOR LARSSON.
Reservationer
1. av herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, II. Gösta Andersson,
Magnusson i Tum hult, Henrikson och Persson i Fritorp, som anfört:
Utskottet, lika väl som motionären, utgår vid sitt bedömande av frågan
om kyrkomötets medbestämmanderätt i kyrkolagsfrågor från den uppfattningen,
att kyrka och stat principiellt sammanfalla, eller att kyrkan
är, såsom utskottet uttrycker det, »staten organiserad för dess religiösa
verksamhet». Denna utgångspunkt är, enligt vår mening, felaktig. Kyrkan
är ett samfund av helt annan art än staten, om ock verksam i mer
eller mindre nära förbindelse med staten. Denna sanning var, så länge
folket i stort sett var av en och samma religiösa åskådning, undanskymd
och förbisedd; men i samma mån som, under medlet av 1800-talet, skiljaktiga
religiösa åskådningar började framträda och därmed religionsfrihetens
grundsatser fingo aktualitet, framträdde också behovet för kyrkan att, med
tillämpning av samma grundsatser, värna om sin självständighet och egenart
såväl emot andra religiösa samfund som i viss mån även gent emot
16
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.
staten. I dessa omständigheter äro att söka de verkliga och djupare liggande
grunderna till såväl kyrkomötets inrättande som till dess s. k. vetorätt
i kyrkolagsfrågor.
Om man kastar eu blick på de ämnen, om vilka i kyrkolagen handlas,
framgår omedelbart, att kyrkan icke kan tänkas existera såsom ett
religiöst samfund, om den icke skall hava medbestämmanderätt i där avhandlade
frågor. Sålunda innehåller kap. 1 § 1 kyrkolagen bestämmelse
om vad som är kyrkans »kristliga lära och tro»; och i de följande kapitlen
avhandlas sådana ämnen som »om predikan», »om döpelsen», »om nöddop»,
»om skriftermål», »om Herrens nattvard», »om sjukas och fångars
besökning» m. m. Det torde väl stå klart för en var, att statskyrkan —
lika väl som de friare kyrkliga samfunden — i dylika ämnen och övriga
frågor, som beröra hennes religiösa livsintressen, måste hava, om icke såsom
de friare samfunden full självbestämningsrätt i alla detaljer, dock en
verklig medbestämmanderätt.
Lika felaktig som i fråga om den principiella utgångspunkten rörande
förhållandet mellan kyrka och stat är, enligt vår mening, utskottets uppfattning
av kyrkomötets veto såsom »en relikt av den gamla ståndsrepresentationen».
Kyrkomötet är icke någon kvarleva av den gamla ståndsrepresentationen,
utan det är en den svenska kyrkans representation och
består av ett lika antal präster och lekmän. I detta sammanhang kan
erinras, att riksdagen, på utskottets hemställan, nyligen beslutat begära
utredning angående en ytterligare utvidgning av lekmannainflytandet härutinnan
och i övrigt inom kyrkan. Och denna representation framträder
alldeles icke såsom någon »statsviljans bärare», utan deltager allenast med
staten uti ordnandet av de rättsförhållanden, som beröra kyrkans egna intressen
eller äro för henne och staten gemensamma.
Det är möjligt, att tvekan kan råda, huruvida en eller annan rättsbestämmelse
bör räknas till kyrkolag eller ej. Men den frågan prövas
lämpligast i varje fall för sig. Inom kyrkolag sområdet måste kyrkan hava
sin medbestämmanderätt kvar, och något annat åsyftas ej heller i de
grundlagsparagrafer, som innehålla bestämmelserna om kyrkomötets veto.
På grund av vad sålunda anförts hemställa vi,
att riksdagen måtte avslå såväl utskottets hemställan
som den i ämnet väckta motionen.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4!).
17
2. av herr Hallén, som yttrat:
Jag liar inom utskottet ansett, att den förebragta motiveringen ingalunda
givit en objektiv framställning av föreliggande frågor. Så exempelvis
borde den olägenhet och de nackdelar, som följt av att kyrkomötet
begagnat sin vetorätt, hava angivits.
De relativt få och mindre väsentliga frågor, i vilka denna vetorätt
kommit till användning, kunna ej motivera reformen. Men av rent principiella
skäl bör naturligtvis utredas, huru rent civilrättsliga spörsmål, som
till äventyrs finnas kvar inom kyrkolagen, lämpligen böra helt undandragas
kyrkomötets medbestämmanderätt.
Motionären vill endast uppfatta kyrkan såsom staten organiserad för
sin religiösa verksamhet. Även om denna uppfattning tidigare ägt riktighet,
så har likväl genom det gradvisa hävandet av varje form av religionstvång,
som utmärkt den senare tiden och icke minst genom den väntade
lagen om rätt till utträde ur kyrkan, denna kommit att även uppfattas
som en med relativ föreningsfrihet utrustad organisation, över vilken staten
förbehåller sig kontroll och uppsiktsrätt.
Ur denna synpunkt bör därför en viss frihet bibehållas för kyrkan
att i inre kyrkliga angelägenheter få med bibehållen självständighet själv
träffa sina avgöranden. Därför har sista satsen i utskottets motivering
synts mig synnerligen otillräcklig. Där medgives icke ens såsom självklart,
att i interna kyrkliga frågor kyrkan skall få bibehålla sin frihet, utan
skall i stället prövas, om »i någon form» eu dylik frihet skall av staten
tolereras. I stället borde ifrågavarande sats ha följande mer positiva form:
Likaledes bör en prövning ske av frågan, huruvida icke kyrkomötet i vissa
inom kyrkolagsbegreppets omfång fallande rent kyrkliga frågor bör erhålla
en fortsatt medbestämmanderätt eller —— där dessa ej direkt beröra det
borgerliga samhället — lämpligen behandlas av kyrkomötet ensamt såsom
fallet redan nu är med vissa frågor av inre kyrklig natur.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 36 käft. (Nr 49)
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1920:337 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 87 och 88 regeringsformen. s. 11 i texten