Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 87 och 88 regeringsformen.

1920-05-17 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1920:49, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 87 och 88 regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

1

/

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1920 kl. l/> 4 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om

ändrad lydelse av §§ 87 och 88 regeringsformen.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås, Clason, Strömberg*, frih. Adelswärd,

Schlyter*, Hellberg, K. J. Ekman, Thulin, Ljunggren*, von Geijer,

H. G. Andersson, Magnusson i Tumhult, Hallén, Jansson i Edsbäcken,

Henrikson, Hansson i Gärda, Persson i Tofta*, Runefors,

Karlsson i Vadstena och Persson i Fritorp.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en i andra kammaren väckt motion, nr 316, hemställer herr Engberg,

att riksdagen såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling

måtte antaga följande ändrade lydelse av §§ 87 och 88 regeringsformen:

§ 87.

l:o Riksdagen äger gemensamt — — i riksdagsordningen sägs.

2:o Riksdagen äge ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller

upphäva kyrkolag; dock att därvid jämväl erfordras utlåtande av allmänt

kyrkomöte. Över förslag angående dylik lag skola, på sätt i mom. 1 sägs,

statsrådets och lagrådets tankar inhämtas och jämte Konungens proposition,

då sådan göres, riksdagen meddelas. Har ej förslag, varom nu fråga är,

före början av riksdagen näst efter den, som framställt eller antagit förslaget,

blivit såsom lag genom allmän kungörelse utfärdat, vare det förfallet,

och Konungen underrätte då riksdagen om de skäl, som hindrat

förslagets antagande.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 saml. 36 käft. (Nr 49.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

§ 88.

Med förklaring över civil- och kriminal- samt kyrkolag förhålles som

med sådan lags stiftande. De förklaringar, som, till svar på inkomna

förfrågningar om lagens rätta mening, Konungen genom dess högsta domstol

emellan riksdagarna giver, kunna ogillas av först därefter sammanträdande

riksdag, och må dylika förklaringar, där de sålunda ogillade blivit,

ej längre gälla eller av domstolarna iakttagas och åberopas.

Till stöd för sin hemställan anför motionären följande:

»Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående allmänt kyrkomöte den 16

nov. 1863 kan betraktas som en kompensation åt kyrkan för förlusten av

ståndsrepresentationsrätten. Det bör emellertid framhållas, att kyrkomötet

icke inrättades för att övertaga prästeståndets funktioner. De ideella motiven

till institutionens skapande bottnade i kyrkans strävan till enhet mot

de separatistiska rörelserna och i hennes strävan till självständighet. Måhända

är det mer än en tillfällighet, att, samtidigt med att prosten Bromans

memorial till prästeståndet vid 1844—45 års riksdag för fram frågan

inför riksdagen, de norrländska läsarna inge sin första petition till Kungl.

Maj:t med bön om rätt att separera från statskyrkan. Redan 1827 hade

»Ecclesiastik Tidskrift» rekommenderat »universalsynoder» för hela riket

som ett medel »att framställa sig såsom kyrka, fastare förena sig, tidsenligare

utbilda sig och införa i det kristliga livet, vad tiden hos de bättre

andar bragt till mognad». Kyrkolagskommittén, som avslöt sitt arbete år

1846, anför också, bland motiven för sitt förslag att organisera kyrkomöten,

att söndringar inom kyrkan kunde vålla behovet av en dylik sammankomst.

Enahanda motiv återfinna vi i ständernas skrivelse den 6 mars 1858, där

det anföres, hurusom vår tids rörelser inom kyrkan och de stridigheter i

avseende på religionsbegrepp och kyrkliga bruk, som städse förekommo,

uppenbarande inom församlingen ett alltjämt växande andligt behov, ådagalade

nödvändigheten därav, att tillfälle bereddes församlingen att uttala

sina åsikter i omförmälda ämnen; i anseende vartill Rikets ständer funnit

en kyrklig representation, sammansatt av präster och lekmän, såsom svenska

kyrkans ombud, böra genom lag erkännas och regleras, samt för sin del

besluta en författning angående allmänt kyrkomöte. Motiven upprepas i

den kungl. propositionen till 1862—63 års riksdag.

Till denna strävan att ena den av söndring hotade kyrkliga fronten

kom emellertid, såsom redan nämnts, strävan efter ökad självständighet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

3

gentemot statsmakten. Här ha otvivelaktigt vissa från Tyskland härrörande

kyrkorättsliga idéer spelat in. Gentemot föreställningen att kyrkomakten vore

en integrerande del i statsmakten, hade på tyska botten framträtt teorien

om det kollegiala kyrkosystemet. Denna teori innebär, att kyrkomakten

i stället för att betraktas som en integrerande del i statsmakten skall betraktas

som en kyrkan tillkommande föreningsfrihet, över vilken staten har

endast uppsiktsrätt. Liksom inom den reformerta kyrkan börjar man även

inom den lutherska knäsätta idén om kyrkomakten såsom härledande sig

från församlingen. Kravet på ökad självständighet gentemot statsmakten

får givetvis också ses som ett uttryck för behovet att ha frihet i värnandet

av kyrkoläran. Man kände statens förmynderskap såsom en hämmande

boja när det gällde att bringa lärosystemet i överensstämmelse med församlingens

faktiska religiösa liv. Strävan efter självständighet i förhållande

till statsmakten var därför, om man så vill, endast en sida hos strävan

att upprätthålla den enade religiösa fronten.

I Thomanders år 1837 offentliggjorda »Förslag till kyrkoordning» förfäktas

självständighetstanken. Där fordras i förordet självbestämningsrätt

för församlingen i fråga om bekännelsen och liturgiska frågor. Han underkänner

ständernas lämplighet att besluta i dylika ting och träder i breschen

för »allmänna prästmötet». Sedan Thomander 1838 insatts i kyrkolagskommittén,

fick han tillfälle att där skaffa gehör för sina synpunkter.

Såsom redan antytts förordade kyrkolagskommittén skapande av ett allmänt

kyrkomöte såsom stående institution.

Det blev emellertid icke det av Thomander präglade förslaget till inrättande

av kyrkomöte, som lades till grund för lagutskottets behandling

av frågan vid 1853—54 års riksdag, utan ett förslag, utarbetat av den

konservative partiledaren August von Hartmansdorff. I motiveringen till

sitt förslag betonar von Hartmansdorff den stagnation i de kyrkliga frågornas

utveckling, som vållades genom frånvaron av ett för kyrkan representativt

organ. Det gällde att bereda församlingen möjlighet till intimare

medverkan i de kyrkliga angelägenheterna. Endast på så sätt kunde förhindras,

att de alltjämt stegrade kraven på religionsfrihet skulle leda till

kyrkans självupplösning.

Som man ser, är det även här tanken på kyrkans självständighet, som

erbjuder sig som en möjlig hjälpare ut ur den tilltagande separatismen.

Gentemot kyrkolagskommittén hävdade lagutskottet, att lagstiftningsrätten

alljämt borde vila där den förut vilade, och att kyrkomötets befogenhet

följaktligen borde begränsas till att upptaga endast de ärenden,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

som Konungen till detsamma överlämnat, samt till att i dessa ärenden endast

avgiva utlåtanden. Oppositionen anmälde sig från två håll. A ena

sidan hade vi de högkyrkliga, som med professor E. G. Bring förfäktade,

att, eftersom kyrkomötets befogenhet skulle inskränkas till en rådgivares

roll, ingen anledning förelåge att för detsamma stadga någon viss form.

Å andra sidan hade vi bondeståndet, som med sunt verklighetssinne förklarade,

att »då Kungl. Maj:t icke är förhindrad att genom B. St. inhämta

folkets opinion och tankar såväl i kyrkans angelägenheter som i allt annat,

vad till rikets och folkets sannskyldiga nytta hörer», intet behov av särskilda

kyrkomöten förelåge.

Det intressanta i problemläget vid 1853—54 års riksdag är, att redan

då kravet på representationsreformen präglar vissa gruppers hållning till frågan

om kyrkomötet. Från förfäktarna av representationsreformen fram föres

nämligen i genomskinlig form tanken på att genom kyrkomötets inrättande

skapa ett vederlag, som skulle kunna försona prästeståndet med kravet på

ståndsrepresentationens avskaffande. Tanken antydes klart av rådman A.

W. Björck, och inom prästeståndet självt företrädes den av A. Sandberg.

Frågan föll vid 1853—54 års riksdag, men den hölls vid liv i den

allmänna diskussionen. Redan 1854 presterade andra allmänna prästsällskapsmötet

ett kyrkomötesförslag som, efter att i princip ha godkänts

av mötet, hänvisades till en kommitté för ytterligare beredning. I denna

kommittés förslag lägger man märke till, att anspråken på kyrkomötets

delaktighet i avgörandet över kyrkliga frågor icke upptagits. Man hade

säkerligen fullt klart för sig, att dessa anspråks förverkligande måste gå

över en grundlagsändring, som tillerkände kyrkomötet grundlagsfästa befogenheter.

Vid 1856—58 års riksdag befinner sig frågan i ett nytt skede. Regeringen

hade framlagt sin proposition om religionsfrihet. Den religiösa

splittringen i landet hade nödvändiggjort, att man gick till ett lossande av

det härskande religionstvångets strama band. Inom prästeståndet förstod

man, vad klockan var slagen, och den 3 dec. 1856 väckte Thomander en

motion om kyrkomöte. Han medger i motiveringen, att frågan nu fått en

alldeles särskild aktualitet »genom de särskilda kristna sekternas stegrade

och av ena statsmakten kraftigt understödda anspråk på en utvidgad religionsfrihet».

Vad hans yrkanden beträffar följde de i huvudsak prästmöteskommitténs

linjer.

Lagutskottets behandling av religionsfrihetsfrågan är karaktäristisk.

Utskottet avvisade religionsfriketskravet. Utskottet ville icke vara med om

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

o

att lossa på gällande bekännelsetvång. Det förordade i stället att åt kyrkan

skapa möjlighet att få »det understöd i den allmänna opinionen, som åt

henne förlänar nog styrka att kunna trotsa de stormar, som ett lössläppt

sekt- och partiväsende skulle väcka». Den av utskottet anvisade utvägen

ur svårigheterna låg i dess förslag till kyrkomötes för ordning. Bondeståndet

avslog förslaget utan votering. Prästerståndet och ridderskapet biföllo,

och inom borgarståndet beslöts återremiss till utskottet under yrkande på

periodiska sammanträden samt motions- och petitionsrätt ävensom beslutanderätt

i frågor, som ej folio under kyrkolag. Lagutskottet gick borgarståndet

till mötes och utskottets förslag blev av riksdagen bifallet. Som förslaget

emellertid var behäftat med vissa formella fel, vann det för det dåvarande

icke Kungl. Maj:ts sanktion.

Vid 1862—63 års riksdag framlägges så regeringsförslaget till Förordning

om allmänt kyrkomöte. Det var i själva verket vederlaget för

att vinna prästeståndets bifall till den vid samma riksdag framlagda propositionen

om representationsreformen. Kalkylen var emellertid felaktig.

Det torde vara otvivelaktigt, att prästeståndets motstånd mot representationsformen

icke bröts genom det erbjudna vederlaget. Sanningen är nog, att

det var en yttre, ofrånkomlig nödvändighet, som bragte Clerus comitialis

till kapitulation. Men det torde vara lika sant, att det var i förhoppning

om att vederlaget skulle underlätta representationsreformens genomförande,

som t. ex. bondeståndet denna gång gav sitt bifall. Så blev förordningen

av riksdagen antagen. Genom ändringen i R. F. §§ 87, 88 och 114

var segern för kyrkans maktstrid bekräftad. För det frikostiga priset av

kyrkomötets grundlagsfästande som en tredje statsmakt köpte 1865 års reformatorer

den nya representationsordningen. Karaktäristiskt för kyrkans

maktsträvan var, att man från kyrkligt håll gjorde ett klumpigt försök att

genom yrkande på ett inryckande i själva kyrkomötesförörd ningen av

R. F. §§ 87 och 88 i deras föreslagna nya lydelse och genom att få dem

förklarade att vara jämväl av kyrkolags natur försökte lägga avgörandet

över kyrkomötesinstitutionens eget vara eller icke vara i kyrkomötets hand.

I den kungl. propositionen angavs som skäl till ändringarna i R. F. §§

87, 88 och 114, att statskyrkan med den nya riksdagsordningens antagande

skulle upphöra att genom ett särskilt stånd vara representerad i nationalförsamlingen.

Att detta skäl icke kunde vara det verkliga framgår redan

därav, att före representationsformen endast tre stånds bifall erfordrades

för att förslag till sådana lagar, som i §§ 87 och 88 regeringsformen omförmäldes,

skulle anses vara av Rikets Ständer antagna, och att grundlagen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

icke till prästeståndets förmån medgav något undantag från denna regel

med avseende å kyrkolagsfrågor. Sålunda är det uppenbart, att kyrkomötet

numera äger vida större befogenhet i dylika frågor än prästeståndet någonsin

ägde.

I detta sammanhang förtjänar anmärkas, att redan vid prövningen

inom högsta domstolen av förslaget till kyrkomötesförordning starka invändningar

gjordes mot den maktställning, som den nya kyrkorepresentationen

skulle få. En ledamot av högsta domstolen anförde bland bl. a., att, om

vid sidan av riksdagen ställdes en annan, av denna oberoende representation

för kyrkan, med mindre makt men större anspråk, detta måste i längden

framkalla stridigheter, som förlamade dem bägge, så framt icke endera

lyckades undertrycka den andra.

Det skulle ej dröja länge, förrän inom riksdagen yrkanden framfördes

på ett upphävande av kyrkomötets maktställning. Sålunda väcktes år

1881 i andra kammaren två särskilda motioner, dels att kyrkomötesförordningen

skulle upphävas, dels ock att ur §§ 87, 88 och 114 regeringsformen

skulle uteslutas de bestämmelser, som avse kyrkomötets befogenhet. Den

förra motionen hänvisades till lagutskottet, som avstyrkte bifall till densamma

med motivering att kyrkomötesinstitutionen icke kunde upphävas utan

sådana grundlagsändringar, som motionären i den andra motionen föreslagit,

och vilka i varje fall icke kunde vid då pågående riksdag slutgiltigt antagas.

Utan votering bifölls utskottets hemställan av båda kamrarna. Den

andra motionen, som behandlades av konstitutionsutskottet, avstyrktes av

detta med hänvisning till att motionären framställt den under förutsättning

av bifall till den förra. Bägge kamrarna biföllo utskottets hemställan, den

första utan votering och den andra med 93 röster mot 74, som avgå vos

för motionen.

Yid 1882 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion, som tog

sikte på vetorättens avskaffande och följaktligen yrkade på att uti § 87

mom. 2 regeringsformen ordet »samtycke» skulle utbytas mot »utlåtande».

Konstitutionsutskottet avstyrkte bifall och utskottets hemställan bifölls av

första kammaren med 75 röster mot 25, som avgåvos för motionen, men

avslogs av andra kammaren, som med 113 röster mot 63 antog motionärens

förslag såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling.

Vid 1883 års riksdag upprepades denna motion. Denna rönte samma

öde inom konstitutionsutskottet, vars avslagsyrkande biträddes av första

kammaren utan votering, medan andra kammaren med 108 röster mot 53,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

7

som tillföllo utskottets hemställan, biföll motionärens förslag att vila till

vidare grundlagsenlig behandling.

Vid 1885 års riksdag väcktes två motioner, som likaledes togo sikte

på vetorättens avskaffande. Bägge avstyrktes av konstitutionsutskottet. Bland

reservanterna mot utskottets avstyrkande utlåtande befann sig S. A. Hedin,

ur vilkens reservation följande förtjänar att återgivas:

»I motiven till Kungl. Maj:ts proposition vid 1862—63 års riksdag

angående ny riksdagsordning och vissa därmed sammanhängande ändringar

i regeringsformen anföres intet annat skäl för medgivande åt kyrkomötet

av andel i kyrkolagstiftningen, än att, därest förslaget till ny riksdagsordning

bleve antaget, statskyrkan skulle upphöra att »genom ett särskilt

stånd vara representerad i nationalförsamlingen».

I detta sammanhang och under en situation, då hela samhällets huvudfråga

var just ståndsförfattningens upphävande, varefter ingenting vidare

skulle bliva »genom ett särskilt stånd» representerat i nationalförsamlingen,

skulle nämnda skäl för kyrkomötesvetot sannerligen te sig allt för löjligt,

därest det vore att taga på allvar, därest det liksom grundlagarna skulle

tillämpas efter ordalydelsen.

Men, som man vet, utgjorde de anförda orden blott en omskrivning

av en sanning, som det ej ansågs värt att säga rent ut: nämligen att man

härigenom skulle underlätta riksdagsprästeståndets frivilliga återtåg från

den politiska skådeplatsen, dess bifall till representationsförändringen, dess

samtycke till undanröjande av den »redan vittrade grund», som hotade

att »sönderfalla», och som ej längre kunde »till fäderneslandets båtnad»

bibehållas.

Det är ävenledes bekant, att de högvördiges bifall till den stora

reformen knappast gavs, och att det i alla händelser ej vanns på det sättet.

Nu vill man likväl, att statsmakten skall, förmodligen ända till tidernas

fullbordan, bära denna onödigtvis åtagna black om foten, vartill den

själv har nyckeln. En sådan retrospektiv artighet mot 1865 års Clerus

comitialis synes mig verkligen gå nog långt, och det höglovliga utskottet

borde, i min tanke, åtminstone ej hava yttrat sig i sådan riktning, om

det också ej nu ville förorda en förändring.

Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan. Första kammaren utan

votering samt andra kammaren efter votering, med 103 röster mot 94,

som avgåvos för den motion, som ville utbyta uttrycket »samtycke» mot

uttrycket » utlåtande ».

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

Det dröjde nu nio år, innan frågan ånyo upptogs inom riksdagen.

Vid 1894 års riksdag väcktes alltså i andra kammaren en ny motion, som

även den tog sikte på vetorättens avskaffande. Nu hemställde konstitutionsutskottet

om bifall till motionen. Denna hemställan avslogs emellertid

av båda kamrarna, av första kammaren med 79 röster mot 27 samt

av andra kammaren med 119 röster mot 82.

Efter sexton år togs så frågan upp igen år 1910 genom en motion

i andra kammaren av herr Emil Kristensson, som grep tillbaka på det i

grundlagsmotionen år 1881 framställda yrkandet att ur §§ 87, 88 och

114 regeringsformen utmönstra allt som har avseende på kyrkomötet.

Konstitutionsutskottet avstyrkte bifall till motionärens hémställan. Till

utlåtandet voro fogade reservationer, gående på två linjer. Den ena förordade

bifall till herr Kristenssons hemställan oförändrad, den andra i så

måtto, att i § 87 regeringsformen uttrycket »samtycke» måtte utbytas mot

utlåtande» samt att i enlighet härmed den i § 88 regeringsformen kyrkomötet

förbehållna rätt att ogilla lagförklaringar, som av Konungen genom

dess högsta domstol givas mellan riksdagarna i ämnen, som höra till kyrkolag,

icke vidare skulle äga tillämplighet. Första kammaren biföll utan

votering utskottet hemställan, medan andra kammaren efter dubbla voteringar

med 109 röster mot 88, som tillföllo utskottets hemställan, biföll

den till förmån för motionen avgivna reservationen.

Kyrkomötets nuvarande statsrättsliga ställning kan knappast betraktas

som förenligt med statskyrkans egen idé. Statskyrkan kan nämligen icke

ses som ett gentemot staten självständigt rättssubjekt. Den är en viss

sida av statens verksamhet. Staten är organiserad för skilda verksamheter.

För undervisningens syften har den en skolorganisation, för nationalförsvarets

syften en militär organisation o. s. v. Sammalunda har den för

sina religiösa syften en kyrklig organisation. Det faller ingen in att

betrakta skolväsendet eller militärväsendet som ett gent emot staten självständigt

rättssubjekt. Skulle det då finnas något rimligt skäl att inrymma

en undantagsställning åt kyrkoväsendet? Med reformationen infogades

kyrkoväsendet som ett integrerande led i statens organiserade verksamhet.

De kyrkliga organen blevo därmed statsorgan, sammanstrålande i centralregeringen.

Den kyrkliga förvaltningen blev en sektion av den allmänna

statsförvaltningen med sin administrativa topp makt i regeringsmakten.

Ända till 1863 års förordning om allmänt kyrkomöte var också detta sakförhållande

formellt bekräftat därigenom att — såsom det heter i förordet

till det första allmänna kyrkomötets förhandlingar 1868 — »ingen annan

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Ny- 49.

9

kyrkorepresentation fanns än statsrepresentationen, t. f. varav kyrkans

ärenden måste avhandlas på riksdagarna».

Vi ha redan antytt de ideella motiv, som i samband med representationsreformen

framdrevo kravet på allmänt kyrkomöte med grundlagsfästa befogenheter.

Realiserandet av detta krav betydde i själva verket statsrättsligt

en principiell brytning med det förgångna. Om man så vill, kan man i

kyrkomötesinstitutionens grundlagsfästande i R. F. §§ 87, 88 och 114 se

en seger för strävan att åt statens kyrkliga verksamhet inrymma en särställning,

som innebär icke blott dennas relativa autonomi inom systemet

av statens organiserade verksamhet över huvud, utan även en rätt för

kyrkan att statsrättsligt få sitt möte betraktat som omedelbart statsorgan,

d. v. s. ett organ, som genom själva författningen får sin organställning

och därför icke bar lydnadsplikt till andra statsorgan. Därmed råder det

egendomliga förhållandet, att kyrkan visserligen å ena sidan är liktydig

med staten såsom organiserad för religiösa ändamål, men å andra sidan i

och genom kyrkomötet framträder med anspråk på att betraktas som medbestämmande

statsmakt.

Det är nu den i R. F. § 87 inrymda vetorätten för kyrkomötet, som

konstituerar dettas ställning som omedelbart statsorgan. Det beter: »Riksdagen

äge ock gemensamt med Konungen stifta, förändra eller upphäva

kyrkolag; dock att därvid erfordras samtycke jämväl av allmänt kyrkomöte.

»

Förhoppningarna att genom kyrkomötets skapande åstadkomma en kyrklig

enhetsfront och sektväsendets övervinnande ha visat sig bedrägliga. Den

frikyrkliga rörelsen har gått fram med sällspord styrka och vinner oupphörligt

i omfattning. Bekännelsens enbet — den enda möjliga grundval

varpå en statskyrka utan kränkning av religionsfrihetens fordringar kan

fotas — är en tom fiktion, som motsäges av verkligheten. På punkt efter

punkt bar statskyrkotvånget fått ge vika. Det allmänna rättsmedvetandet

har mer och mer givit rum för religionsfrihetens princip. Rätten för varje

medborgare att utan ändring i hans medborgerliga rättigheter fritt ansluta

sig till vilket kyrkligt samfund honom lyster röner allt mindre gensaga.

Religionstvånget förvittrar, och lagstiftningen är i olika avseenden i färd

med att bekräfta faktum. Med andra ord: Det ena av de båda ideella huvudmotiven

för det allmänna kyrkomötets inrättande har förlorat varje bärighet.

Återställandet av kyrkans enhet är fåfängt. Den är ohjälpligt sönderbruten

och sönderbrytes allt mer.

Det säger sig naturligtvis självt, att anspråken på den sortens självBihang

till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 36 käft. (Nr 49.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

ständighet från kyrkans sida mot staten, som skulle ligga i grundlagsfästad

rätt för kyrkomötet att spela rollen av omedelbart statsorgan, i och med

denna utveckling sakna varje skymt av berättigande. Ju mer statskyrkans

faktiska maktställning i nationen undergrävts och försvagats genom den

religiösa och irreligiösa separatismen, desto orimligare har det blivit, att

kyrkomötet skulle bevaras i sin genom bestämmelserna i E. F. §§ 87 och

88 tillerkända befogenhet. Bestämmelserna i fråga äro redan till deh grad

kraftlösa, att ett försök från kyrkomötets sida att ta upp strid med riksdag

och regering obönhörligen skulle lykta i ett nederlag.

Strävan att göra kyrkan självständig gentemot staten sjönk samman till

följd av kyrkans lossnande grepp om nationen. Drömmen om en »stark

kyrkopolitik», som utan räddhåga läte kyrkomötet träda ut i kraftmätning

med riksdag och regering, har jämmerligen grusats. Men därmed har

jämväl det andra ideella huvudmotivet för anspråken på grundlagsfästa

konstitutionella befogenheter för kyrkomötet bragts till tom kraftlöshet.

Under sådana förhållanden måste alltså kravet på ett utmönstrande ur

E. F. §§ 87 och 88 av där angivna vetobefogenhet ansés i högsta grad

välmotiverad.

De 54 år, under vilka kyrkomötet haft grundlagfästa funktioner ha

varit ett enda gäckande av de förhoppningar, man under 1800-talets förra

hälft knöt till dess upprättande. Frikyrkotankens segerkraft har blivit

oemotståndlig, och för de mångtusende medborgare, som förneka all inre

tillhörighet till kyrkan och därför antingen ansluta sig till frikyrkorna eller

känna sig som »vildar» i religiöst avseende, är bibehållandet av kyrkomötet

i dess nuvarande konstitutionella befogenheter en kränkning. Till

den partiskhet, som staten i kraft av själva statskyrkoinstitutionen visar i

sitt förhållande till de religiösa samfunden, kommer, tack vare nämnda

befogenheter, partiskheten i att utrusta statskyrkan med ett organ, som

lägger i hennes hand ett konstitutionellt inflytande över lagstiftningsfrågor,

som kunna gälla alla samfund. Det är därför också en gärd åt religionsfrihetens

fordringar, om en utmönstring av kyrkomötets vetorätt kommer

till stånd.

Den utväg till religionsfrihetens ordnande, som hägrade för lagutskottet

1856—58, då det genom ett förslag till kyrkomötesförordning ville tillmötesgå

religionsfrihetskravet, var från första stund en irrväg. Utvecklingen

själv har otvetydigt inskärpt, att det icke var på den vägen religionstvånget

skulle lossas. Kyrkomötet har icke på minsta sätt tagit initiativ

till skapande av vidgad religionsfrihet. Snarare torde det genom sin i åt
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

11

skilligu fall intagna intransigenta hållning ha förstärkt intrycket av statskyrkan

som en frihetsfientlig institution. Redan 1858 hade det förhatliga

konventikelplakatet måst upphävas, och allt sedan dess har frikyrkorörelsen

gått segrande fram. Förgäves har kyrkan sökt hejda den. Alla utsagor,

att kyrkomötet skulle bli ett organ för kyrkans självreformering ha kommit

på skam. Från kyrkomötet ha icke utgått några livgivande impulser till

kyrkans pånyttfödelse. Det har tvärtom tjänat som illustration till den

brist på reformatorisk anda och kraft, som allt mer ställt statskyrkan på

sidan om förnyelsens väg. Ledningen av svenskt religiöst folkliv har gått

från statskyrkan och lagts i frikyrkornas hand. Det är därför en för nationens

religiösa liv allt annat än representativ organisation, som genom den

i grundlagen åt kyrkomötet inrymda vetorätten reser anspråk på att spela

rollen av tredje statsmakt. Härtill kommer att hrr biskopars självskrivenhet

som ledamöter av kyrkomötet gör det statskyrkliga prelatdömet till

självskriven medutövare av den mot regering och riksdag riktade vetorätten.

I en tid, då svenska nationen nedbrutit de skrankor, som förbehöllo den

politiska makten åt ett privilegierat fåtal, är vidmakthållandet av kyrkomötet

i dess nuvarande konstitutionella befogenhet mindre än någonsin försvarligt.

I lagutskottets utlåtande (nr 31) år 1863 heter det bl. a.: ''Och även

om den särskilda kyrkorepresentationens röst endast vore konsultativ, lärer

därutav ingalunda följa, att den skulle sakna en avgörande vikt’. För

1863 års lagstiftare stod det sålunda klart, att kyrkomötets vetorätt icke

var behövlig för att åt detsamma förläna ett tillbörligt inflytande. Motionären

veterligt finnes intet land i världen, där kyrkan äger den konstitutionella

befogenhet, som den svenska statskyrkan har i och med kyrkomötets

''vetorätt. Yar den redan vid sin tillblivelse ett allt för frikostigt

och bevisligen sitt syfte likväl förfelande vederlag i den politiska dragkampen

om representationsreformen, så är den i sitt fortbestånd, med hänsyn

till statskyrkans allt mer reducerade faktiska maktställning inom nationens

andliga liv, en orimlighet, vars undanrödjande endast blir på en gång

en naturlig bekräftelse på vad som faktiskt är, och en lättnad i vår förut

alltför tungrodda och vidlyftiga lagstiftningsprocedur.»

Förslag om avskaffande av kyrkomötets s. k. vetorätt i kyrkolagsfrågor

hava sex gånger behandlats av riksdagen, nämligen 1881, 1882,

1883, 1885, 1894 och 1910. Vid tre av dessa tillfällen — 1882, 1883

och 1910 — har andra kammaren bifallit det framställda förslaget, under

Utskottets

yttrande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

det att första kammaren alltid ställt sig avvisande mot detsamma. En

klar framställning av de skäl, som framlagts för den föreslagna reformen,

gives i 1894 års konstitutionsutskotts utlåtande nr 9, ur vilket utskottet

tillåter sig att citera följande:

»Lika med motionären anser utskottet grundlagens stadganden om

rätt för statskyrkan att genom en särskild representation med Konungen

och Riksdagen dela lagstiftningsmagten i kyrkliga frågor i och för sig innebära

en motsägelse, ty lika sjelfklart, som det synes utskottet, att en frikyrka

må ega att utan annan inblandning från statens sida, än som för

den allmänna ordningens och sedlighetens upprätthållande kan finnas erforderlig,

genom dertill utsedde representanter eller på annat sätt sjelf

ordna sina angelägenheter, lika orimligt är det enligt utskottets uppfattning,

att de lagar, som reglera statskyrkans organisation och verksamhet,

skola stiftas af andra organer än dem, hvilka det tillkommer att meddela

dylika föreskrifter med afseende å öfriga statsinstitutioner. På samma

gång stadgandet, att statskyrkans representation eger andel i lagstiftningsmagten

beträffande kyrkliga frågor, synes utskottet ur principiel synpunkt

ohållbart, hade, enligt utskottets åsigt, den omständigheten, att i vår kyrkolag

finnas inblandade en mängd stadganden af civillags natur, hvarigenom

kyrkomötets lagstiftningsmagt kommit att omfatta äfven sådana frågor, som

alls icke beröra de rent kyrkliga intressena, bort särskildt mana grundlagsstiftarne

att icke utsträcka mötets befogenhet utöfver en rådgifvande

församlings. Man har såsom skäl för stadgandena om kyrkomötets lagstiftningsmagt

anfört, att hos nationalrepresentationen icke skulle i tillräcklig

grad förefinnas de speciella insigter i kyrkliga frågor, som för vården af

kyrkans intressen vore af nöden. Med afseende härå anser utskottet sig

endast böra erinra om mångfalden af de ärenden, för hvilkas allsidiga

pröfning särskilda kunskaper synas vara i ej mindre grad erforderliga, men

som det oaktadt utan olägenhet pröfvas allenast af Konungen och Riksdagen.

Det ligger i sakens natur, att delningen af lagstiftningsmagten i kyrkliga

frågor på tre särskilda organer ingalunda kan vara egnad att befordra

genomförandet af tidsenliga reformer i vår föråldrade kyrkolag, och grundlagens

stadganden i förevarande afseende verka än mera hämmande på utvecklingen,

derigenom att kyrkomötet sammanträder endast hvart femte år.

Olägenheten häraf är påtaglig i synnerhet i det fall — hvilket i vigtigare

frågor ej sällan torde förekomma — att de olika lagstiftande myndigheterna

fatta skiljaktiga beslut, mellan hvilka sammanjemkning lämpligen

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

13

skulle kunna ega rum. Bestämmelserna om kyrkomötets vetorätt måste

således äfven i praktiskt afseende anses föga tillfredsställande.

Uppkomsten af denna rätt härleder sig från presterskapets genom

ståndsförfattningens upphäfvande minskade inflytande på Riksdagens sammansättning.

Den i motiven till förstnämnda kongl. proposition till stöd

för ändringarna af §§ 87 och 88 regeringsformen åberopade omständighet,

att, derest förslaget till ny riksdagsordning blefve antaget, statskyrkan

skulle upphöra att genom ett särskildt stånd vara representerad i nationalförsamlingen,

utvisar tydligt, att denna grundlagsändring afsåg att åt statskyrkans

presterskap bereda ersättning för förlusten af dess dåvarande magtställning

inom Riksdagen och derigenom vinna presteståndets bifall till

representationsförslaget. Då emellertid, såsom kändt är, ståndet knappast

kan anses hafva otvunget biträdt reformen, än mindre understödt densamma

på grund af den kyrkomötet sålunda tillförsäkrade lagstiftningsmagten,

synes det faktiska syftemålet med förevarande ändringar i regeringsformen

redan från början hafva varit i viss mån förfeladt. Det torde

tillika böra framhållas, att grundlagstiftarne svårligen kunna anses hafva

afgifvit någon som helst försäkran, att den förmån, som enligt § 87 regeringsformen

blifvit tillförsäkrad statskyrkans presterskap såsom godtgörelse

för frånträdda politiska rättigheter, skulle för all framtid blifva beståndande,

och att de i hvarje fall dertill saknat befogenhet. Varaktigheten af detta

stadgande bör derför, enligt utskottets uppfattning, vara beroende derpå,

huruvida detsamma kan anses fortfarande befordra sitt egentliga ändamål.

Hvilken den faktiska anledningen till införande i vår statsrätt af ifrågavarande

bestämmelse nu än må hafva varit, torde dock meningarna ej vara

synnerligen delade derom, att befrämjandet af kyrkans sanna intressen och

rättigheter måste anses utgöra dess hufvudändamål. Ernås icke vidare

detta syfte, anser utskottet hvarje giltigt skäl saknas för bibehållandet af

förevarande stadgande, som hvilar på grundsatser, hvilka synas främmande

för hela vårt statsskick.»

De skäl för den föreslagna reformen, som i det citerade utskottsutlåtandet

framläggas och i motionärens motivering ytterligare belysas, äro

enligt utskottets mening synnerligen vägande. Särskilt vill utskottet fästa

uppmärksamheten på vissa avgörande synpunkter.

Kyrkomötets rätt att jämte konung och riksdag deltaga i avgörandet

av kyrkolagsfrågor är, såsom 1894 års konstitutionsutskott framhöll, att

betrakta såsom en ersättning, ett vederlag, för den förlust i politiskt inflytande,

som den svenska kyrkan led genom representationsreformen, ge
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

nom avskaffandet av den särskilda kyrkliga representationen i riksdagen.

Kyrkomötets s. k. vetorätt kan alltså kistoriskt-politiskt anses såsom en

relikt av den gamla ståndsrepresentationen, vilken vid 1866 års omdaning

av statsskicket fick kvarstå, om också i förändrad form. Om alltså kyrkomötets

andel i lagstiftningsmakten från denna synpunkt är att betrakta

såsom ett uttryck för en ålderdomlig och numera övergiven uppfattning,

synes förhållandet bliva likartat, därest innebörden av vetorätten undersökes

från rent principiella utgångspunkter. Då statskyrkan nämligen torde

kunna anses såsom en statsorganisation, såsom staten organiserad för dess

religiösa verksamhet, synes kyrkans andel i statsmakten innebära en självmotsägelse

så till vida, som därigenom ett sekundärt statsorgan på ett visst

område upphöjes till likställighet med de primära statsorgan, konung och

riksdag, vilka i övrigt äro statsviljans enda bärare.

Även av rent praktiska skäl synes avskaffandet av kyrkomötets veto

väl motiverat. Såsom 1894 års konstitutionsutskott framhöll, ligger det

nämligen i sakens natur, att lagstiftningsmaktens delning i kyrkliga frågor

på tre olika organ försvårar genomförandet av behövliga reformer och

över huvud utgör ett lagstiftningsmekanismens smidiga funktionering hämmande

moment; härvid är särskilt att märka, det kyrkomötet såsom regel

endast sammanträder vart femte år. Härtill kommer, att begreppet kyrkolag

rymmer åtskilliga bestämmelser av rent civilrättslig natur, och att alltså

kyrkomötets befogenhet för närvarande sträcker sig till områden, vilka enligt

sakens natur ligga alldeles utanför dess kompetens.

Enligt utskottets mening vore det ej heller att befara, att den föreslagna

reformen menligt skulle inverka på kyrkans intressen. En bestämmelse,

att kyrkomötets utlåtande skall upptagas vid lagstiftning i kyrkolagsfrågor

synes nämligen fullt tillräcklig för att garantera den svenska

kyrkans representation det inflytande i dessa frågor, som enligt sakens natur

bör tillkomma densamma.

Utskottet, som alltså i huvudsak delar motionärens uppfattning, anser

emellertid, att en närmare utredning bör företagas, innan en lagändring

i den föreslagna riktningen vidtages. Särskilt synes omfattningen av begreppet

kyrkolag behöva klarläggas. Härvid torde det särskilt böra tagas under

övervägande, huruvida ej de rent civilrättsliga delarna av kyrkolagskomplexet

skulle kunna helt undantagas från kyrkomötets kompetensområde.

Likaledes torde en prövning böra ske av frågan, om kyrkomötet i vissa

inom kyrkolagsbegreppets omfång fallande rent kyrkliga frågor i någon

form bör erhålla en fortsatt medbestämmanderätt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 49.

15

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning

av frågan, i vad män kyrkomötets rätt att med

Konungen och riksdagen lagstifta i kyrkolagsfrågor må

kunna avskaffas och ersättas av en rätt att i dylika

frågor avgiva utlåtande, samt för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 17 maj 1920.

På konstitutionsutskottets vägnar:

VIKTOR LARSSON.

Reservationer

1. av herrar Clason, K. J. Ekman, von Geijer, II. Gösta Andersson,

Magnusson i Tum hult, Henrikson och Persson i Fritorp, som anfört:

Utskottet, lika väl som motionären, utgår vid sitt bedömande av frågan

om kyrkomötets medbestämmanderätt i kyrkolagsfrågor från den uppfattningen,

att kyrka och stat principiellt sammanfalla, eller att kyrkan

är, såsom utskottet uttrycker det, »staten organiserad för dess religiösa

verksamhet». Denna utgångspunkt är, enligt vår mening, felaktig. Kyrkan

är ett samfund av helt annan art än staten, om ock verksam i mer

eller mindre nära förbindelse med staten. Denna sanning var, så länge

folket i stort sett var av en och samma religiösa åskådning, undanskymd

och förbisedd; men i samma mån som, under medlet av 1800-talet, skiljaktiga

religiösa åskådningar började framträda och därmed religionsfrihetens

grundsatser fingo aktualitet, framträdde också behovet för kyrkan att, med

tillämpning av samma grundsatser, värna om sin självständighet och egenart

såväl emot andra religiösa samfund som i viss mån även gent emot

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 49.

staten. I dessa omständigheter äro att söka de verkliga och djupare liggande

grunderna till såväl kyrkomötets inrättande som till dess s. k. vetorätt

i kyrkolagsfrågor.

Om man kastar eu blick på de ämnen, om vilka i kyrkolagen handlas,

framgår omedelbart, att kyrkan icke kan tänkas existera såsom ett

religiöst samfund, om den icke skall hava medbestämmanderätt i där avhandlade

frågor. Sålunda innehåller kap. 1 § 1 kyrkolagen bestämmelse

om vad som är kyrkans »kristliga lära och tro»; och i de följande kapitlen

avhandlas sådana ämnen som »om predikan», »om döpelsen», »om nöddop»,

»om skriftermål», »om Herrens nattvard», »om sjukas och fångars

besökning» m. m. Det torde väl stå klart för en var, att statskyrkan —

lika väl som de friare kyrkliga samfunden — i dylika ämnen och övriga

frågor, som beröra hennes religiösa livsintressen, måste hava, om icke såsom

de friare samfunden full självbestämningsrätt i alla detaljer, dock en

verklig medbestämmanderätt.

Lika felaktig som i fråga om den principiella utgångspunkten rörande

förhållandet mellan kyrka och stat är, enligt vår mening, utskottets uppfattning

av kyrkomötets veto såsom »en relikt av den gamla ståndsrepresentationen».

Kyrkomötet är icke någon kvarleva av den gamla ståndsrepresentationen,

utan det är en den svenska kyrkans representation och

består av ett lika antal präster och lekmän. I detta sammanhang kan

erinras, att riksdagen, på utskottets hemställan, nyligen beslutat begära

utredning angående en ytterligare utvidgning av lekmannainflytandet härutinnan

och i övrigt inom kyrkan. Och denna representation framträder

alldeles icke såsom någon »statsviljans bärare», utan deltager allenast med

staten uti ordnandet av de rättsförhållanden, som beröra kyrkans egna intressen

eller äro för henne och staten gemensamma.

Det är möjligt, att tvekan kan råda, huruvida en eller annan rättsbestämmelse

bör räknas till kyrkolag eller ej. Men den frågan prövas

lämpligast i varje fall för sig. Inom kyrkolag sområdet måste kyrkan hava

sin medbestämmanderätt kvar, och något annat åsyftas ej heller i de

grundlagsparagrafer, som innehålla bestämmelserna om kyrkomötets veto.

På grund av vad sålunda anförts hemställa vi,

att riksdagen måtte avslå såväl utskottets hemställan

som den i ämnet väckta motionen.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4!).

17

2. av herr Hallén, som yttrat:

Jag liar inom utskottet ansett, att den förebragta motiveringen ingalunda

givit en objektiv framställning av föreliggande frågor. Så exempelvis

borde den olägenhet och de nackdelar, som följt av att kyrkomötet

begagnat sin vetorätt, hava angivits.

De relativt få och mindre väsentliga frågor, i vilka denna vetorätt

kommit till användning, kunna ej motivera reformen. Men av rent principiella

skäl bör naturligtvis utredas, huru rent civilrättsliga spörsmål, som

till äventyrs finnas kvar inom kyrkolagen, lämpligen böra helt undandragas

kyrkomötets medbestämmanderätt.

Motionären vill endast uppfatta kyrkan såsom staten organiserad för

sin religiösa verksamhet. Även om denna uppfattning tidigare ägt riktighet,

så har likväl genom det gradvisa hävandet av varje form av religionstvång,

som utmärkt den senare tiden och icke minst genom den väntade

lagen om rätt till utträde ur kyrkan, denna kommit att även uppfattas

som en med relativ föreningsfrihet utrustad organisation, över vilken staten

förbehåller sig kontroll och uppsiktsrätt.

Ur denna synpunkt bör därför en viss frihet bibehållas för kyrkan

att i inre kyrkliga angelägenheter få med bibehållen självständighet själv

träffa sina avgöranden. Därför har sista satsen i utskottets motivering

synts mig synnerligen otillräcklig. Där medgives icke ens såsom självklart,

att i interna kyrkliga frågor kyrkan skall få bibehålla sin frihet, utan

skall i stället prövas, om »i någon form» eu dylik frihet skall av staten

tolereras. I stället borde ifrågavarande sats ha följande mer positiva form:

Likaledes bör en prövning ske av frågan, huruvida icke kyrkomötet i vissa

inom kyrkolagsbegreppets omfång fallande rent kyrkliga frågor bör erhålla

en fortsatt medbestämmanderätt eller —— där dessa ej direkt beröra det

borgerliga samhället — lämpligen behandlas av kyrkomötet ensamt såsom

fallet redan nu är med vissa frågor av inre kyrklig natur.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 36 käft. (Nr 49)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1920:337 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av §§ 87 och 88 regeringsformen. s. 11 i texten