Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av § 26 regeringsformen.
1920-06-03 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1920:59, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av § 26 regeringsformen.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.
1
Nr 59.
Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1920 kl. 11 f. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om ändring av § 26 regeringsformen.
Närvarande: Herrar Larsson i Västerås*, Clason, Strömberg, frih. Adelswärd*,
Schlyter* K. J. Ekman, Thulin, von Geijer* Modig* H. G. Andersson*,
Magnusson i Tumhult* Jansson i Edsbäcken, Zander*, Hansson
i Gärda, Leander, Nilsson i Antnäs, Runefors, Andersson i
Igelboda* och Persson 1 Fritorp.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I till konstitutionsutskottet hänvisade motioner nr 224 i första kammaren
av herrar Schlyter och Linder samt nr 325 i andra kammaren av
herrar Engherg och Eriksson i Grängesberg hava motionärerna hemställt,
att riksdagen ville för sin del till vidare grundlagsenlig behandling antaga
följande förslag till ändrad lydelse av § 26 regeringsformen:
§ 26.
Konungen äger att i brottmål göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva
ära och till kronan förverkat gods. På den brottslige skall sedermera
ankomma att emottaga den nåd, Konungen honom förunnat, eller undergå
det straff, vartill han blivit dömd.
samt att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till 1921 års riksdag rörande de lag- och författningsändringar, som
kunna av nämnda grundlagsändring föranledas.
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 45 käft. (Nr 59.)
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.
Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:
»Enligt § 26 regeringsformen äger Konungen att i brottmål göra
nåd, mildra livsstraff samt återgiva ära och till kronan förverkat gods.
Över ansökningar om nåd skall Konungen dock allt efter ärendets beskaffenhet
höra antingen regeringsrätten eller högsta domstolen.
Frågan om borttagande av högsta domstolens obligatoriska hörande i
nådemål har under de sista decennierna åtskilliga gånger varit på tal, när
fråga varit om åtgärder för lättande av domstolens arbetsbörda. Sålunda
uttalades år 1907 av ett flertal ledamöter av högsta domstolen den mening,
att högsta domstolens befattning med nådemålen i allmänhet borde upphöra.
Undantag borde dock göras för ansökningar, som gällde livdömda, varjämte
av en del ledamöter (justitierådet Trygger m. fl.) framhölls, att nådeansökningar,
som gjordes i samband med klagan i själva målet eller detsammas
underställning, borde fortfarande alltid bliva föremål för högsta domstolens
yttrande. Såsom skäl för den föreslagna ändringen åberopades framför
allt, att högsta domstolens tid toges i anspråk av dessa ärenden i högre
grad, än som kunde anses motsvara gagnet av dess hörande. Emellertid
betonades, att reformen även innebure andra fördelar. Lagskipningssynpunkter
borde icke uteslutande göra sig gällande, och behandlingens tyngdpunkt
borde därför icke vara förlagd till högsta domstolen. Sant vore, att
ett bortfallande av högsta domstolens yttranden i nådeärenden skulle i viss
mån medföra ökat arbete för regeringen och särskilt för chefen för justitiedepartementet;
men häri läge icke någon avgörande betänklighet. »Hos
oss, liksom i andra länder, om vilkas statsförfattning jag har mig något
bekant», yttrade justitierådet frih. E. Marks von Wflrtemberg, »torde behandlingen
av nådeärenden böra räknas bland en justitieministers huvuduppgifter,
och den omständigheten, att han och hans kollegers tid skulle,
om den ifrågasatta ändringen genomfördes, kunna komma att i något högre
grad än för närvarande upptagas av dessa ärenden, lärer ej kunna åberopas
såsom skäl mot den föreslagna anordningen, om denna i övrigt tinnes
rationell.» Ku är att märka, att de ledamöter av högsta domstolen, som
uttalade sig till förmån för förslaget, allmänt torde hava utgått ifrån att
fortfarande två justitieråd skulle deltaga i justitiekonseljen vid nådemåls
avgörande. Kär lagrådet 1914 yttrade sig över då uppgjort förslag till
åtgärder för lättande av högsta domstolens arbetsbörda, betonade emellertid
lagrådet — ehuru de två justitierådens deltagande i behandlingen av justitieärenden
i statsrådet dåmera genom grundlagsändring bortfallit — att även
beträffande nådemålen utan tvivel i fall av oundgängligt behov någon lättnad
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.
3
i arbetsbördan skulle stå att vinna. Mot borttagande av högsta domstolens
hörande i nådemål har särskilt såsom en fara framhållits, att med växlande
regeringar även växlande synpunkter i fråga om benådningsrättens utövande
skulle göra sig gällande, därest man ej längre hade det stöd för
kontinuitetens bevarande, som läge i ett obligatoriskt inhämtande av högsta
domstolens mening.
Att högsta domstolens befattning med nådemålen redan före den stegring
av dessas antal, som sammanhänger med kristidslagstiftningen, måst
vara ganska tidsödande, framgår därav att enligt den senast publicerade
rättsstatistiken nådemålen åren 1913 och 1914 avsågo icke mindre än
resp. 200 och 222 personer. Till belysande av nådemålens karaktär kan
meddelas, att nämnda 422 mål sålunda fördelade sig på olika ådömda
straffarter, att av nådeansökningarna 4 avsågo personer dömda till döden,
242 personer dömda till straffarbete, 8 tvångsarbete, 87 fängelse eller
arrest, 45 böter och 36 annan påföljd; att av samma 422 personer 75
slutdömts av häradsrätt, 60 av rådhusrätt eller polisdomstol, 36 av krigsrätt
eller befälhavare, 49 av hovrätt, 187 av högsta domstolen, 5 av annan
myndighet (i 10 fall okänt av vem); att av ifrågavarande 422 nådeansökningar
225 ingå vos och avgjordes inom 1 år efter brottets begående, 90
mellan 1 och 3 år, 34 mellan 3 och 5 år, 25 mellan 5 och 15 år och
30 över 15 år efter brottets begående (i 18 fall okänt); att av samma
ansökningar 47 ej upptogos till prövning, 301 avslogos och 74 helt eller
delvis biföllos; samt att Kungl. Maj:ts beslut i 405 fall överensstämde med
och i 17 fall avvek från vad högsta domstolen hemställt.
I våra närmaste grannländer finnas icke några lagbestämmelser om
hörandet av deras högsta domstolar över nådeansökningar.
Med hänsyn till nådemålens närmare behandling skiljer man i Danmark
mellan de fall, då straffarbete ådömts och börjat gå i verkställighet,
och de fall, då straffet lyder på fängelse eller på straffarbete, där detta
ännu ej börjat verkställas. I de förra fallen inhämtas uttalanden från straffanstaltens
präst och inspektör, och bliva de som regel avgörande för nådeansökningens
öde. I de senare fallen infordras utlåtanden från administrativ
myndighet samt från den domstol, som dömt i saken (i fullföljda mål
blott från överrätten). Genom ett cirkulär från justitieministeriet äro alla
amtman, domare m. fl. ålagda att, om enligt deras mening en avkunnad
dom drabbar den saktande på ett för hårt sätt, göra anmälan därom hos
ministeriet.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.
I Norge skall det vid behandling av nådeansökningar av fångar, som
sitta i landsfängelserna, föreligga uttalande från fängelserådet, bestående av
direktör, inspektör, vaktmästare, präst, lärare och läkare. Ansökningar av
andra insändas genom åtalsmyndigheten (länsman, polismästare, statsadvokat
och riksadvokat), som har rätt att uttala sig i nådefrågan men ofta underlåter
detta. Från domstolarna inhämtas aldrig något utlåtande, men det
händer, att dessa ouppfordrade väcka förslag om benådning. Nådemålen
behandlas i justitiedepartementets kriminalkontor och föredragas i statsrådet
efter förslag från departementet. År 1913 behandlades 232 nådeansökningar
i mål angående förbrytelser, av vilka ansökningar 177 avslogos
och 55 biföllos. Av 99 nådeansökningar rörande förseelser avslogos 50
och biföllos 49.
Icke heller i övrigt hava vi oss något land bekant, där föreskrifter
finnas om den högsta dömande myndighetens obligatoriska hörande i nådemål.
Yårt svenska benådningsväsende är för visso i olika avseenden i behov
av reformering. Ehuru den norska strafflagen ger domstolen eu mycket
vidsträckt befogenhet att vid förmildrande omständigheter nedsätta
straffet — praktiskt taget kan det nedsättas hur lågt som helst — visa
nyssnämnda siffror från den norska benådningspraxis eu långt större bifallsprocent
än motsvarande svenska. Detta kan måhända delvis finna sin förklaring
däri, att de rena rättskipnings- och straffmätningssynpunkterna hos
oss för starkt urgeras, beroende därpå att tyngdpunkten för nådemålens
behandling är förlagd till eu domstol i stället för — såsom väl torde vara
det riktiga — till den högsta administrativa myndigheten, d. v. s. regeringen.
Enligt vår tanke skulle det bästa stödet för bevarande av en otvivelaktigt
önskvärd kontinuitet i benådningsrättens utövande vara att söka
i en efter norskt och danskt mönster organiserad särskild kriminalbyrå inom
justitiedepartementet, som ersatte alla de växlande, i högsta domstolen föredragande
revisionssekreterarna, vilka ingalunda alltid kunna antagas efter
fullt enhetliga principer excerpera dom stolsprotokollen i och för föredragningen.
Eu sådan anordning hindrar ju ingalunda, vare sig att högsta
domstolens yttrande i särskilda fall inhämtas, och särskilt bör detta genom
lag fastslås såsom obligatoriskt beträffande livdömda — intill dess dödsstraffet
hinner ur lagen avlägsnas — eller att högsta domstolen får till
åliggande att utan särskild remiss yttra sig över nådeansökningar i sammanhang
med anförda besvär. Skall eljest någon domstol höras, förefaller
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.
det, som om det i allmänhet borde vara ändamålsenligast att höra den
domstol, som vid rannsakningen sett den tilltalade framför sig, d. v. s.
underrätten, i all synnerhet om i densamma sitta lekmän, såsom förhållandet
är i våra häradsrätter. De följ dförfattningar, som sålunda kunna komma
att föranledas av att högsta domstolens obligatoriska hörande i nådemål
bortfaller, böra tydligtvis, i den mån riksdagens godkännande av dem tarvas,
underställas riksdagens prövning, innan eu eventuell grundlagsändring vid
eu kommande riksdag definitivt antages.
I sammanhang med regeringsrättens införande 1909 erhöll § 26 regeringsformen
sin nuvarande lydelse, enligt vilken regeringsrätten skall höras
över nådeansökningar i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra regeringsrättens
slutliga prövning. Borttages ur grundlagen stadgandet om högsta
domstolens hörande, torde jämväl föreskriften om regeringsrättens hörande
böra utgå. I den utsträckning, vari det befinnes lämpligt att ändock höra
regeringsrätten, kan ju föreskrift härom meddelas antingen genom remiss
i varje särskilt fall eller genom någon generell kungl. förordning.»
Benådningsrätten har i alla tider som regel odelat tillhört regeringsmakten.
I utlandet beredas numera benådningsärenden vanligen av en
byrå eller därmed likartat förvaltningsorgan hos respektive lands justitieministerier.
I parlamentariskt styrda länder kontrasigneras naturligtvis
statschefens beslut om benådning av vederbörande minister, som härigenom
ikläder sig det parlamentariska ansvaret för åtgärden i fråga.
Sverige intager vad beträffar nådeärendens behandling jämte Finland,
vilket härvidlag som i så många andra stycken tagit svensk rättsbyggnad
till förebild, en särställning så tillvida, som den högsta lagskipande myndigheten
obligatoriskt skall höras över ansökningar om nåd i brottmål.
Gången av ett nådeärende hos oss är följande. Ansökning, av den dömde
eller annan, inlämnas i nedre justitierevisionen. Här beredes målet samt
föredrages av vederbörande revisionssekreterare i högsta domstolen. Sedermera
uppgöras inom revisionen promemorior, innefattande själva saken
samt högsta domstolens utlåtande. Dessa promemorior utdelas därefter
till stats- och justitieministrarne samt de konsultativa statsråden.
I konseljen föredrar justitieministern och i t. f. regering den revisionssekreterare,
som haft målet tidigare om hand, varvid i bägge fallen
en protokollssekreterare från nedre justitierevisionen för statsrådsprotokollet.
Nådemålen gå sålunda fullständigt justitiedepartementets personal
Utskottets
yttrande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
fi
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.
förbi. Den enda befattning departementet kan sägas hava med dessa mål
är, att registratorn ombestyr utdelandet av omförmälda promemorior till
förutnämnda statsrådsledamöter, samt att justitieministern — dock endast
i konselj — föredrar nådeärendena. Proceduren torde, som nämnts, vara
ensamstående i sitt slag.
Att under sådana förhållanden lagskipningssynpunkter vid benådningsrättens
utövande spela en avsevärd roll förefaller antagligt.
Beträffande nådemålens karaktär och den hänsyn, som vid deras avgörande
tages till högsta domstolens yttrande, hava motionärerna anfört
belysande siffror för åren 1913 och 1914. Motsvarande tal för åren 1915
1916 giva enligt den officiella rättsstatistiken följande resultat. För dessa
år avsågo nådemålen resp. 276 och 239 personer. På olika adömda straffarter
fördelade sig dessa 515 mål på följande sätt: 232 avsågo personer
dömda till straffarbete, 15 tvångsarbete, 180 fängelse eller arrest, 60 böter
och 28 annan påföljd. Ingå nådemål gällde under dessa två år dödsstraff.
Av de 515 personerna hade 69 slutdömts av häradsrätt, 56 av rådhusrätt
eller polisdomstol, 112 av krigsrätt eller befälhavare, 61 av hovrätt, 4 av
krigshovrätt, 196 av högsta domstolen, 8 av annan myndighet. I 9 fall
angives den dömande myndigheten vara okänd. Av ifrågavarande 515
nådeansökningar ingåvos och avgjordes 346 inom 1 år efter brottets begående,
88 mellan 1 och 3 år, 15 mellan 3 och 5 år, 32 mellan 5 och lo ar
och 23 över 15 år. Ill fall uppgives tiden vara okänd. Av samma ansökningar
blevo 45 ej upptagna till prövning, 335 avslagna och 135 helt eller
delvis bifallna. Beträffande de 515 fallen överensstämde Kungl. Maj:ts
beslut i 494 fall med vad högsta domstolen hemställt och avvek därifrån
i 21 fall. År 1919 uppgingo nådemålen till 396, varav Kungl. Maj:t
beträffande 377 följt högsta domstolens yttrande samt beträffande 19 mål
avvikit därifrån.
Under senare tid hava, såsom motionärerna framhållit, vid upprepade
tillfällen reformer beträffande nådemålens behandling påyrkats. Synpunkten
härvidlag har främst varit att lätta högsta domstolens arbetsbörda.
Mot anordningen att helt och hållet förlägga nådemålens behandling
till statsrådet har emellertid anmärkts, att detta kunde medföra fara för
att växlande synpunkter beträffande benådningsrättens utövande komme
med växlande regeringar att göra sig gällande. Den nuvarande ordningen
vore ur denna synpunkt att föredraga, enär regeringen vid avgörande av
nådemål har att stödja sig på utlåtande från en institution, högsta dom
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.
7
stolen, vilken ej kunde misstänkas vid avgivandet av desamma vara påverkad
av växlande politiska åskådningar.
Häremot har invänts, att i utlandet, där benådningen ju som regel
handhaves av regeringen ensam, ej försports några klagomål i nyssberörda
hänseenden. Under sådana förhållanden vore det föga antagligt, att för
Sveriges vidkommande en förändring av antydd art skulle medföra något
men. Benådningens befriande från rena lagskipningssynpunkter och -former
skulle tvärtom kunna betraktas såsom en i sakens natur liggande otvetydig
fördel.
Utskottet, som finner motionärernas förslag värt beaktande, anser emellertid,
att ett eventuellt borttagande av bestämmelsen om högsta domstolens
och regeringsrättens hörande över nådeansökningar måste föregås av en utredning,
under vilken olika på frågan inverkande omständigheter böra tagas
under övervägande. Även om det därvid skulle befinnas skäligt att i allmänhet
låta nådemål avgöras utan dylikt hörande, synes dock böra tagas
under omprövning, om icke nu gällande ordning bör bibehållas i vad avser
ansökningar av berörda art, som ske i samband med klagan i själva målet
eller detsammas underställning. Likaledes bör undersökas, huruvida icke
även i vissa andra fall, t. ex. vid vissa grövre brott alltfort högsta domstolens,
resp. regeringsrättens utlåtande i nådemål bör inhämtas, och var
i sådant fall gränsen bör dragas mellan nådemål, över vilka ifrågavarande
dömande myndigheter skola höras, och där så ej synes vara ovillkorligen
behövligt. Det är givetvis även av vikt, att de bestämmelser, som eventuellt
kunna komma att ersätta de nuvarande, varda så avpassade att
det blir tillfyllest sörjt för upprätthållande av nödig kontinuitet i nådemålens
behandling.
Slutligen anser utskottet självfallet, att vid en dylik utredning högsta
domstolens utlåtande bör inhämtas. Emellertid torde, i betraktande av
det läge, vari frågan befinner sig, en utredning av berörda slag kunna
hinna verkställas, så att förslag kan framläggas redan vid början av 1921
års riksdag.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen ville, i anledning av förevarande
motioner, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida
och i vilken omfattning bestämmelsen i § 26 regeringsformen
om högsta domstolens och regeringsrättens hö
-
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.
rande över ansökningar om nåd i brottmål må kunna
begränsas, samt till nästa års riksdag framlägga det
förslag, vartill utredningen må giva anledning.
Stockholm den 3 juni 1920.
På konstitutionsutskottets vägnar:
SAM. CLASON.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1920.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1920:395 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring av § 26 regeringsformen. s. 31 i texten