Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av § 26 regeringsformen.

1920-06-03 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1920:59, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändring av § 26 regeringsformen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.

1

Nr 59.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1920 kl. 11 f. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner

om ändring av § 26 regeringsformen.

Närvarande: Herrar Larsson i Västerås*, Clason, Strömberg, frih. Adelswärd*,

Schlyter* K. J. Ekman, Thulin, von Geijer* Modig* H. G. Andersson*,

Magnusson i Tumhult* Jansson i Edsbäcken, Zander*, Hansson

i Gärda, Leander, Nilsson i Antnäs, Runefors, Andersson i

Igelboda* och Persson 1 Fritorp.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I till konstitutionsutskottet hänvisade motioner nr 224 i första kammaren

av herrar Schlyter och Linder samt nr 325 i andra kammaren av

herrar Engherg och Eriksson i Grängesberg hava motionärerna hemställt,

att riksdagen ville för sin del till vidare grundlagsenlig behandling antaga

följande förslag till ändrad lydelse av § 26 regeringsformen:

§ 26.

Konungen äger att i brottmål göra nåd, mildra livsstraff samt återgiva

ära och till kronan förverkat gods. På den brottslige skall sedermera

ankomma att emottaga den nåd, Konungen honom förunnat, eller undergå

det straff, vartill han blivit dömd.

samt att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag

till 1921 års riksdag rörande de lag- och författningsändringar, som

kunna av nämnda grundlagsändring föranledas.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 5 samt. 45 käft. (Nr 59.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Enligt § 26 regeringsformen äger Konungen att i brottmål göra

nåd, mildra livsstraff samt återgiva ära och till kronan förverkat gods.

Över ansökningar om nåd skall Konungen dock allt efter ärendets beskaffenhet

höra antingen regeringsrätten eller högsta domstolen.

Frågan om borttagande av högsta domstolens obligatoriska hörande i

nådemål har under de sista decennierna åtskilliga gånger varit på tal, när

fråga varit om åtgärder för lättande av domstolens arbetsbörda. Sålunda

uttalades år 1907 av ett flertal ledamöter av högsta domstolen den mening,

att högsta domstolens befattning med nådemålen i allmänhet borde upphöra.

Undantag borde dock göras för ansökningar, som gällde livdömda, varjämte

av en del ledamöter (justitierådet Trygger m. fl.) framhölls, att nådeansökningar,

som gjordes i samband med klagan i själva målet eller detsammas

underställning, borde fortfarande alltid bliva föremål för högsta domstolens

yttrande. Såsom skäl för den föreslagna ändringen åberopades framför

allt, att högsta domstolens tid toges i anspråk av dessa ärenden i högre

grad, än som kunde anses motsvara gagnet av dess hörande. Emellertid

betonades, att reformen även innebure andra fördelar. Lagskipningssynpunkter

borde icke uteslutande göra sig gällande, och behandlingens tyngdpunkt

borde därför icke vara förlagd till högsta domstolen. Sant vore, att

ett bortfallande av högsta domstolens yttranden i nådeärenden skulle i viss

mån medföra ökat arbete för regeringen och särskilt för chefen för justitiedepartementet;

men häri läge icke någon avgörande betänklighet. »Hos

oss, liksom i andra länder, om vilkas statsförfattning jag har mig något

bekant», yttrade justitierådet frih. E. Marks von Wflrtemberg, »torde behandlingen

av nådeärenden böra räknas bland en justitieministers huvuduppgifter,

och den omständigheten, att han och hans kollegers tid skulle,

om den ifrågasatta ändringen genomfördes, kunna komma att i något högre

grad än för närvarande upptagas av dessa ärenden, lärer ej kunna åberopas

såsom skäl mot den föreslagna anordningen, om denna i övrigt tinnes

rationell.» Ku är att märka, att de ledamöter av högsta domstolen, som

uttalade sig till förmån för förslaget, allmänt torde hava utgått ifrån att

fortfarande två justitieråd skulle deltaga i justitiekonseljen vid nådemåls

avgörande. Kär lagrådet 1914 yttrade sig över då uppgjort förslag till

åtgärder för lättande av högsta domstolens arbetsbörda, betonade emellertid

lagrådet — ehuru de två justitierådens deltagande i behandlingen av justitieärenden

i statsrådet dåmera genom grundlagsändring bortfallit — att även

beträffande nådemålen utan tvivel i fall av oundgängligt behov någon lättnad

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.

3

i arbetsbördan skulle stå att vinna. Mot borttagande av högsta domstolens

hörande i nådemål har särskilt såsom en fara framhållits, att med växlande

regeringar även växlande synpunkter i fråga om benådningsrättens utövande

skulle göra sig gällande, därest man ej längre hade det stöd för

kontinuitetens bevarande, som läge i ett obligatoriskt inhämtande av högsta

domstolens mening.

Att högsta domstolens befattning med nådemålen redan före den stegring

av dessas antal, som sammanhänger med kristidslagstiftningen, måst

vara ganska tidsödande, framgår därav att enligt den senast publicerade

rättsstatistiken nådemålen åren 1913 och 1914 avsågo icke mindre än

resp. 200 och 222 personer. Till belysande av nådemålens karaktär kan

meddelas, att nämnda 422 mål sålunda fördelade sig på olika ådömda

straffarter, att av nådeansökningarna 4 avsågo personer dömda till döden,

242 personer dömda till straffarbete, 8 tvångsarbete, 87 fängelse eller

arrest, 45 böter och 36 annan påföljd; att av samma 422 personer 75

slutdömts av häradsrätt, 60 av rådhusrätt eller polisdomstol, 36 av krigsrätt

eller befälhavare, 49 av hovrätt, 187 av högsta domstolen, 5 av annan

myndighet (i 10 fall okänt av vem); att av ifrågavarande 422 nådeansökningar

225 ingå vos och avgjordes inom 1 år efter brottets begående, 90

mellan 1 och 3 år, 34 mellan 3 och 5 år, 25 mellan 5 och 15 år och

30 över 15 år efter brottets begående (i 18 fall okänt); att av samma

ansökningar 47 ej upptogos till prövning, 301 avslogos och 74 helt eller

delvis biföllos; samt att Kungl. Maj:ts beslut i 405 fall överensstämde med

och i 17 fall avvek från vad högsta domstolen hemställt.

I våra närmaste grannländer finnas icke några lagbestämmelser om

hörandet av deras högsta domstolar över nådeansökningar.

Med hänsyn till nådemålens närmare behandling skiljer man i Danmark

mellan de fall, då straffarbete ådömts och börjat gå i verkställighet,

och de fall, då straffet lyder på fängelse eller på straffarbete, där detta

ännu ej börjat verkställas. I de förra fallen inhämtas uttalanden från straffanstaltens

präst och inspektör, och bliva de som regel avgörande för nådeansökningens

öde. I de senare fallen infordras utlåtanden från administrativ

myndighet samt från den domstol, som dömt i saken (i fullföljda mål

blott från överrätten). Genom ett cirkulär från justitieministeriet äro alla

amtman, domare m. fl. ålagda att, om enligt deras mening en avkunnad

dom drabbar den saktande på ett för hårt sätt, göra anmälan därom hos

ministeriet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.

I Norge skall det vid behandling av nådeansökningar av fångar, som

sitta i landsfängelserna, föreligga uttalande från fängelserådet, bestående av

direktör, inspektör, vaktmästare, präst, lärare och läkare. Ansökningar av

andra insändas genom åtalsmyndigheten (länsman, polismästare, statsadvokat

och riksadvokat), som har rätt att uttala sig i nådefrågan men ofta underlåter

detta. Från domstolarna inhämtas aldrig något utlåtande, men det

händer, att dessa ouppfordrade väcka förslag om benådning. Nådemålen

behandlas i justitiedepartementets kriminalkontor och föredragas i statsrådet

efter förslag från departementet. År 1913 behandlades 232 nådeansökningar

i mål angående förbrytelser, av vilka ansökningar 177 avslogos

och 55 biföllos. Av 99 nådeansökningar rörande förseelser avslogos 50

och biföllos 49.

Icke heller i övrigt hava vi oss något land bekant, där föreskrifter

finnas om den högsta dömande myndighetens obligatoriska hörande i nådemål.

Yårt svenska benådningsväsende är för visso i olika avseenden i behov

av reformering. Ehuru den norska strafflagen ger domstolen eu mycket

vidsträckt befogenhet att vid förmildrande omständigheter nedsätta

straffet — praktiskt taget kan det nedsättas hur lågt som helst — visa

nyssnämnda siffror från den norska benådningspraxis eu långt större bifallsprocent

än motsvarande svenska. Detta kan måhända delvis finna sin förklaring

däri, att de rena rättskipnings- och straffmätningssynpunkterna hos

oss för starkt urgeras, beroende därpå att tyngdpunkten för nådemålens

behandling är förlagd till eu domstol i stället för — såsom väl torde vara

det riktiga — till den högsta administrativa myndigheten, d. v. s. regeringen.

Enligt vår tanke skulle det bästa stödet för bevarande av en otvivelaktigt

önskvärd kontinuitet i benådningsrättens utövande vara att söka

i en efter norskt och danskt mönster organiserad särskild kriminalbyrå inom

justitiedepartementet, som ersatte alla de växlande, i högsta domstolen föredragande

revisionssekreterarna, vilka ingalunda alltid kunna antagas efter

fullt enhetliga principer excerpera dom stolsprotokollen i och för föredragningen.

Eu sådan anordning hindrar ju ingalunda, vare sig att högsta

domstolens yttrande i särskilda fall inhämtas, och särskilt bör detta genom

lag fastslås såsom obligatoriskt beträffande livdömda — intill dess dödsstraffet

hinner ur lagen avlägsnas — eller att högsta domstolen får till

åliggande att utan särskild remiss yttra sig över nådeansökningar i sammanhang

med anförda besvär. Skall eljest någon domstol höras, förefaller

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.

det, som om det i allmänhet borde vara ändamålsenligast att höra den

domstol, som vid rannsakningen sett den tilltalade framför sig, d. v. s.

underrätten, i all synnerhet om i densamma sitta lekmän, såsom förhållandet

är i våra häradsrätter. De följ dförfattningar, som sålunda kunna komma

att föranledas av att högsta domstolens obligatoriska hörande i nådemål

bortfaller, böra tydligtvis, i den mån riksdagens godkännande av dem tarvas,

underställas riksdagens prövning, innan eu eventuell grundlagsändring vid

eu kommande riksdag definitivt antages.

I sammanhang med regeringsrättens införande 1909 erhöll § 26 regeringsformen

sin nuvarande lydelse, enligt vilken regeringsrätten skall höras

över nådeansökningar i mål av beskaffenhet att kunna tillhöra regeringsrättens

slutliga prövning. Borttages ur grundlagen stadgandet om högsta

domstolens hörande, torde jämväl föreskriften om regeringsrättens hörande

böra utgå. I den utsträckning, vari det befinnes lämpligt att ändock höra

regeringsrätten, kan ju föreskrift härom meddelas antingen genom remiss

i varje särskilt fall eller genom någon generell kungl. förordning.»

Benådningsrätten har i alla tider som regel odelat tillhört regeringsmakten.

I utlandet beredas numera benådningsärenden vanligen av en

byrå eller därmed likartat förvaltningsorgan hos respektive lands justitieministerier.

I parlamentariskt styrda länder kontrasigneras naturligtvis

statschefens beslut om benådning av vederbörande minister, som härigenom

ikläder sig det parlamentariska ansvaret för åtgärden i fråga.

Sverige intager vad beträffar nådeärendens behandling jämte Finland,

vilket härvidlag som i så många andra stycken tagit svensk rättsbyggnad

till förebild, en särställning så tillvida, som den högsta lagskipande myndigheten

obligatoriskt skall höras över ansökningar om nåd i brottmål.

Gången av ett nådeärende hos oss är följande. Ansökning, av den dömde

eller annan, inlämnas i nedre justitierevisionen. Här beredes målet samt

föredrages av vederbörande revisionssekreterare i högsta domstolen. Sedermera

uppgöras inom revisionen promemorior, innefattande själva saken

samt högsta domstolens utlåtande. Dessa promemorior utdelas därefter

till stats- och justitieministrarne samt de konsultativa statsråden.

I konseljen föredrar justitieministern och i t. f. regering den revisionssekreterare,

som haft målet tidigare om hand, varvid i bägge fallen

en protokollssekreterare från nedre justitierevisionen för statsrådsprotokollet.

Nådemålen gå sålunda fullständigt justitiedepartementets personal

Utskottets

yttrande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.

förbi. Den enda befattning departementet kan sägas hava med dessa mål

är, att registratorn ombestyr utdelandet av omförmälda promemorior till

förutnämnda statsrådsledamöter, samt att justitieministern — dock endast

i konselj — föredrar nådeärendena. Proceduren torde, som nämnts, vara

ensamstående i sitt slag.

Att under sådana förhållanden lagskipningssynpunkter vid benådningsrättens

utövande spela en avsevärd roll förefaller antagligt.

Beträffande nådemålens karaktär och den hänsyn, som vid deras avgörande

tages till högsta domstolens yttrande, hava motionärerna anfört

belysande siffror för åren 1913 och 1914. Motsvarande tal för åren 1915

1916 giva enligt den officiella rättsstatistiken följande resultat. För dessa

år avsågo nådemålen resp. 276 och 239 personer. På olika adömda straffarter

fördelade sig dessa 515 mål på följande sätt: 232 avsågo personer

dömda till straffarbete, 15 tvångsarbete, 180 fängelse eller arrest, 60 böter

och 28 annan påföljd. Ingå nådemål gällde under dessa två år dödsstraff.

Av de 515 personerna hade 69 slutdömts av häradsrätt, 56 av rådhusrätt

eller polisdomstol, 112 av krigsrätt eller befälhavare, 61 av hovrätt, 4 av

krigshovrätt, 196 av högsta domstolen, 8 av annan myndighet. I 9 fall

angives den dömande myndigheten vara okänd. Av ifrågavarande 515

nådeansökningar ingåvos och avgjordes 346 inom 1 år efter brottets begående,

88 mellan 1 och 3 år, 15 mellan 3 och 5 år, 32 mellan 5 och lo ar

och 23 över 15 år. Ill fall uppgives tiden vara okänd. Av samma ansökningar

blevo 45 ej upptagna till prövning, 335 avslagna och 135 helt eller

delvis bifallna. Beträffande de 515 fallen överensstämde Kungl. Maj:ts

beslut i 494 fall med vad högsta domstolen hemställt och avvek därifrån

i 21 fall. År 1919 uppgingo nådemålen till 396, varav Kungl. Maj:t

beträffande 377 följt högsta domstolens yttrande samt beträffande 19 mål

avvikit därifrån.

Under senare tid hava, såsom motionärerna framhållit, vid upprepade

tillfällen reformer beträffande nådemålens behandling påyrkats. Synpunkten

härvidlag har främst varit att lätta högsta domstolens arbetsbörda.

Mot anordningen att helt och hållet förlägga nådemålens behandling

till statsrådet har emellertid anmärkts, att detta kunde medföra fara för

att växlande synpunkter beträffande benådningsrättens utövande komme

med växlande regeringar att göra sig gällande. Den nuvarande ordningen

vore ur denna synpunkt att föredraga, enär regeringen vid avgörande av

nådemål har att stödja sig på utlåtande från en institution, högsta dom
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.

7

stolen, vilken ej kunde misstänkas vid avgivandet av desamma vara påverkad

av växlande politiska åskådningar.

Häremot har invänts, att i utlandet, där benådningen ju som regel

handhaves av regeringen ensam, ej försports några klagomål i nyssberörda

hänseenden. Under sådana förhållanden vore det föga antagligt, att för

Sveriges vidkommande en förändring av antydd art skulle medföra något

men. Benådningens befriande från rena lagskipningssynpunkter och -former

skulle tvärtom kunna betraktas såsom en i sakens natur liggande otvetydig

fördel.

Utskottet, som finner motionärernas förslag värt beaktande, anser emellertid,

att ett eventuellt borttagande av bestämmelsen om högsta domstolens

och regeringsrättens hörande över nådeansökningar måste föregås av en utredning,

under vilken olika på frågan inverkande omständigheter böra tagas

under övervägande. Även om det därvid skulle befinnas skäligt att i allmänhet

låta nådemål avgöras utan dylikt hörande, synes dock böra tagas

under omprövning, om icke nu gällande ordning bör bibehållas i vad avser

ansökningar av berörda art, som ske i samband med klagan i själva målet

eller detsammas underställning. Likaledes bör undersökas, huruvida icke

även i vissa andra fall, t. ex. vid vissa grövre brott alltfort högsta domstolens,

resp. regeringsrättens utlåtande i nådemål bör inhämtas, och var

i sådant fall gränsen bör dragas mellan nådemål, över vilka ifrågavarande

dömande myndigheter skola höras, och där så ej synes vara ovillkorligen

behövligt. Det är givetvis även av vikt, att de bestämmelser, som eventuellt

kunna komma att ersätta de nuvarande, varda så avpassade att

det blir tillfyllest sörjt för upprätthållande av nödig kontinuitet i nådemålens

behandling.

Slutligen anser utskottet självfallet, att vid en dylik utredning högsta

domstolens utlåtande bör inhämtas. Emellertid torde, i betraktande av

det läge, vari frågan befinner sig, en utredning av berörda slag kunna

hinna verkställas, så att förslag kan framläggas redan vid början av 1921

års riksdag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen ville, i anledning av förevarande

motioner, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida

och i vilken omfattning bestämmelsen i § 26 regeringsformen

om högsta domstolens och regeringsrättens hö
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 59.

rande över ansökningar om nåd i brottmål må kunna

begränsas, samt till nästa års riksdag framlägga det

förslag, vartill utredningen må giva anledning.

Stockholm den 3 juni 1920.

På konstitutionsutskottets vägnar:

SAM. CLASON.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1920.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1920:395 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ändring av § 26 regeringsformen. s. 31 i texten