Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, dels väckt motion om förlängd giltighetstid för berörda lag, dels ock väckt motion om förlängd giltighetstid för och utvidgad tillämpning av samma lag.

1921-06-02 · 16 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 13 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1921:37, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, dels väckt motion om förlängd giltighetstid för berörda lag, dels ock väckt motion om förlängd giltighetstid för och utvidgad tillämpning av samma lag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet* utlåtande Nr 37.

1

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1921 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den

28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig

arrendestegring, dels väckt motion om förlängd giltighetstid

för berörda lag, dels ock väckt motion om förlängd

giltighetstid för och utvidgad tillämpning av samma lag.

Närvarande: herrar von Sneidern, von Sydow, Carl E. Svensson, Hult, Tjällgren,

Linder, Boberg, Sigfrid Hansson, Andersson i Knäppinge, Karlsson i Gasabäck,

Nilsson i Yibberbo, Carlsson i Solberga*), Johanson i Stockholm.

Holmström, Sundling och Svensson i Skönsberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 25 februari 1921 dagtecknad proposition, nr 92,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,

har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av

i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga

följande förslag till

Lag

om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa

bestämmelser mot oskälig arrendestegring.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser

mot oskälig arrendestegring, vilken lag gäller till den 1 juni

1921, skall äga fortsatt tillämpning till den 1 juni 1922; dock skall

från och med den 1 juni 1921 1 § hava följande lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 samt. 2 avd. 31 höft. (Nr 37.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 oktober

1917, är pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande

av mjölk, smör, fisk eller annat naturalster, å dylikt vederlag

efter avtalets ingående inträtt sådan prisstegring, som därvid icke lät

sig beräkna, och finnes den utfästa legan i följd härav uppenbart oskälig;

äge arrendatorn rätt att, såvitt angår vederlag, förfallet under tiden från

och med den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1922, påfordra, att skälig

andel i prisstegringen kommer honom till godo. Här ej annorlunda

åsämjes, må denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen.

Beträffande beslut, som av i lagen omförmäld nämnd fattats före

den 1 juni 1922, skall vad i 4 och 5 §§ är stadgat fortfarande gälla.

Beträffande grunderna för ifrågavarande lagförslag får utskottet

hänvisa till propositionen.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft

två i samma ämne inom andra kammaren väckta motioner, nämligen

nr 12 av herr Olsson i Ramsta och nr 21 av herr Persson i Tofta.

Herr Olsson i Ramsta har i sin motion hemställt, att riksdagen

för sin del ville besluta, att ifrågavarande lag i dess nuvarande lydelse

ytterligare förlänges på ett år till den 1 juni 1922.

Herr Persson i Tofta har i sin motion hemställt, att riksdagen

måtte besluta dels att giltighetstiden för omförmälda lag skall förlängas

på ytterligare ett år, dels ock att giltighetsområdet för tillämpning av

lagen skall utvidgas att omfatta även dagsverken samt körslor och andra

liknande prestationer.

I fråga om de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sina

framställningar, tillåter sig utskottet hänvisa till motionerna.

Över herr Perssons i Tofta motion har utskottet i den ordning

§ 46 riksdagsordningen föreskriver infordrat yttrande från de sakkunniga,

vilka inom socialdepartementet tillkallats för utredning rörande

viss reglering av gällande torpkontrakts bestämmelser angående torpares

skyldighet att utgöra dagsverken m. m. Det yttrande, som de sakkunniga

i anledning härav avgivit, finnes fogat såsom bilaga vid detta

utlåtande. Utskottet tillåter sig hänvisa till detsamma.

De föreliggande motionerna hava väckts vid en tidpunkt då man

ännu saknade kännedom om, huruvida någon proposition i ämnet vore

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37. :!

att förvänta. Båda motionerna avse förlängning på ytterligare ett år

av den nu gällande lagen med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring.

Herr Perssons i Tofta motion åsyftar dessutom en utvidgning

av lagens giltighetsområde. De skäl, som i den kungl. propositionen

och i motionerna anförts till stöd för den förstnämnda åtgärden, anser

utskottet bärande. Då utskottet emellertid i anledning av herr Perssons

i Tofta motion här nedan kommer att tillstyrka ett av torpkontraktssakkunniga

upprättat förslag till lag om jämkning i vissa fäll av arrendator

åliggande dagsverksskyldighet, har utskottet, då den nu gällande

arrendestegringslagen upphört att gälla den 1 juni 1921, ansett lämpligast

att föreslå riksdagen att antaga en ny lag angående oskälig

arrendestegring.

I likhet med herr Persson i Tofta och de sakkunniga finner utskottet,

att icke blott sådana arrendatorer, som helt eller huvudsakligen

fullgöra sitt arrende genom levererande av mjölk, smör, fisk eller annat

naturalster, utan även de, som fullgöra arrendet medelst dagsverken,

körslor och liknande arbetsprestationer, kunna vara i behov av lindring

i arrendevillkoren. Det har såväl inom utskottet som reservationsvis

hos de sakkunniga framkastats den förmodan, att det icke under nuvarande

förhållanden med dess tendens till sänkning av den allmänna

prisnivån kan vara lämpligt att utvidga ifrågavarande kristidslag. Då

det emellertid är otvivelaktigt, att denna utvidgning avser avtal, som i

lika hög grad som de s. k. mjölkarrendeavtalen äro värda att beaktas,

och som bort inrymmas i lagen redan vid dess tillkomst, bör det förhållandet

att så icke skett icke utgöra något hinder för att nu utsträcka

lagen till att gälla jämväl dessa avtal, i all synnerhet som

ifrågavarande arrendatorers ställning på senare tid i ganska avsevärd

mån försämrats därigenom, att priserna på lantbruksprodukter sjunkit

under det att priserna på jordbruksredskap och arbetskraft fortfarande

äro höga.

Lika med de sakkunniga anser utskottet lämpligt föreslå en särskild

lag om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet,

utformad i överensstämmelse med stadgandena i den gällande

arrendestegringslagen. Utskottet biträder jämväl de sakkunnigas

förslag att de ifrågasatta lagbestämmelserna allenast skola gälla avtal,

som ingåtts före den 1 januari 1918 och sådana prestationer, som skola

fullgöras efter den 14 mars 1921.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

att riksdagen i anledning av propositionen nr 92

och motionerna i andra kammaren nr 12 och 21 måtte

för sin del antaga följande lagar, nämligen

A) lag

med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring.

Härigenom förord nas som följer:

1 §. Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet

före den 1 oktober 1917, är pliktig att helt eller

huvudsakligen utgöra arrende genom avlämnande av

mjölk, smör, fisk eller annat naturalster, å dylikt vederlag

efter avtalets ingående inträtt sådan prisstegring,

som därvid icke lät sig beräkna, och finnes den utfästa

legan i följd härav uppenbart oskälig; äge arrendatorn

rätt att, såvitt angår vederlag, förfallet under

tiden från och med den 1 oktober 1917 till den 1

juni 1922, påfordra, att skälig andel i prissteringen

kommer honom till godo. Där ej annorlunda åsämjes,

må denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen.

2 §. Kunna jordägaren och arrendatorn icke

enas om storleken av den andel i prisstegringen, som,

efter vad i 1 § säges, må tillkomma arrendatorn, eller

om sättet för dess tillgodonjutande, skall saken avgöras

av en nämnd, bestående av tre personer, av

vilka parterna välja var sin och Konungens befallningshavande

i det län, där fastigheten är belägen, utser

den tredje, vilken tillika skall vara ordförande. Tredskas

part att utse ledamot i nämnden, äge domaren eller

utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Beträffande

jäv emot ledamot i sådan nämnd gälle vad

lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 stadgar angående

jäv mot skiljemän.

3 §. Nämnden sammanträder å tid och ort, som

av ordföranden bestämmes. Ej må nämnden till avgörande

företaga ärende, där ej parterna beretts tillfälle

att yttra sig inför nämnden. Denna må ej fatta

beslut med mindre den är fulltalig. Har var röstande

sin mening, och kunna ej två meningar sammanjämkas,

gäller ordförandens.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

4 §. År jordägaren eller arrendatorn missnöjd

med nämndens beslut, äge efter stämning klandra detsamma

vid domstol; instämme dock sin talan inom

trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller styrkt

avskrift delgavs honom.

5 §. Nämndens beslut gånge efter överexekutors

förordnande i verket lika som domstols laga kraft

ägande dom, där ej av domstol annorlunda förordnas.

6 §. Ersättning till nämndens ordförande skall

enligt av Konungen fastställda grunder utgivas av allmänna

medel.

7 §. De närmare föreskrifter, som erfordras för

tillämpning av denna lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då

lagen, enligt därå meddelad uppgift, från trycket utkommit

i Svensk författningssamling, och gäller till

den 1 juni 1922; dock skall beträffande beslut, som

av nämnd fattats före nämnda dag, vad i 4 och 5 §§

är stadgat fortfarande gälla.

B) Lag

om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet.

Härigenom förordnas som följer:

Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före

den 1 januari 1918, är pliktig att helt eller huvudsakligen

utgöra arrende genom fullgörande av dagsverken,

körslor eller andra arbetsprestationer eller att

mot ersättning utgöra visst antal prestationer av nyssnämnda

slag, å dylika prestationer efter avtalets ingående

inträtt sådan prisstegring, som därvid icke lät

sig beräkna, och finnes i följd härav, att värdet av

vad arrendatorn enligt avtalet har att utgöra står i

uppenbart missförhållande till de honom genom avtalet

tillförsäkrade förmåner, äge arrendatorn rätt att,

såvitt angår arbetsprestationer, vilka skola fullgöras

under tiden från och med den 14 mars 1921 till den

1 juni 1922, påfordra, att skälig andel i prisstegringen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

kommer honom till godo. Där ej annorlunda åsämjes,

må denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen.

Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om

storleken av den andel i prisstegringen, som efter vad

ovan sägs må tillkomma arrendatorn, skall vad i 2—6 §§

i lagen med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring

för där avsett fall stadgas äga motsvarande

tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då

lagen, enligt därå meddelad uppgift, utkommit från

trycket i Svensk författningssamling och gäller till

den 1 juni 1922; dock skall beträffande beslut, som

av sådan nämnd, som avses i ovannämnda lag med

vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, fattats

före den 1 juni 1922, vad i 4 och 5 §§ i samma

lag är stadgat äga motsvarande tillämpning jämväl

efter den 31 maj 1922.

Stockholm den 2 juni 1921.

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL von SNEIDERN.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lag utskottets utlåtande Nr ->7.

7

Bilaga /.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 15 april 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt de sakkunmga,

vaka inom socialdepartementet tillkallats för utredning rörande viss reglering

av gällande torpkontrakts bestämmelser angående torpares skyldighet att utgöra

dagsverken m. m., att till utskottet avgiva utlåtande över en inom andra kamma
rex+ta\hw

Peff°nJ T,°ft<? väckt moti°n nr 21, däri föreslagits, att riksdagen

mätte besluta dels att giltighetstiden för lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser

mot oskälig arrendestegring skall förlängas med ytterligare ett år dels

oek att giltighetsområdet för tillämpning av ifrågavarande lag skall utvidgas att

omfatta aven dagsverken samt körslor och andra liknande prestationer.

Med anledning härav få de sakkunniga, som torde hava att avgiva yttrande

allenast over det sista av dessa båda förslag, anföra följande.

lagen • de„n 14 Juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom hava torpama.

erhållit en i flera avseenden väsentligt bättre ställning än förut. Sålunda

i arV 1 ,n110!:sats mot förhållandet förr, då vid saknad av uttryckliga bestämmelser i

kontraktet jordagaren ofta ansågs äga rätt att när som helst uttaga honom tillkommande

dagsverken, genom nämnda lag stadgats, att dagsverkena skola jämnt

fordelas pa årets veckor, i den mån detta kan ske. Enligt samma lag skall jordägaren

vidare, antingen för varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift

om utgörande av visst antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid

1 S, lämnf föraren uppgift å de dagar, då han har att utgöra dags
verken.

Ej heller är torparen, ändå att avtalet annorlunda bestämmer, pliktig att

tor arbetets utförande inställa sig förr än å andra dagen efter det uppgift, som nu

“tf* meddelats honom. Slutligen stadgas förbud mot att i avtalet intaga förbehåll

om skyldighet för arrendatorn att, utöver fastställt antal dagsverken på tillsägelse

av jordägaren utgöra sådana; har dylikt förbehåll skett, skall det vara utan

verkan. Sistnämnda bestämmelse utgör emellertid, enligt vad lagberedningen i sin

motivering framhållit, icke hinder att i arrendeavtalet stadga skyldighet för arrendatorn

att utgöra dagsverken mot ersättning, blott antalet sådana tillika fastställes.

Etter nyttjanderättslagens tillkomst har torparnas ställning ur olika synP-f-

vant föremål för utredning av bland annat emigrationsutredningen (Nils

Wohhn: torpare-, backstuga och inhysesklasserna 1908) samt torpkommissionen

(betänkande angående torpareklassens tillbakagång 1911). Sistnämnda betänkande

innehåller bland annat vissa statistiska uppgifter angående den övergång från dagsverksskyldighet

till penmngarrende, som under senare tid varit kännetecknande för

torpinstitutionens utveckling.

Vidare må nämnas, att frågan om beredande av en mera tryggad ställning

åt torpare och deras vederlikar genom jämkning i nyttjanderättslagen är enligt

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottet $ utlåtande År 37.

Kungl. Maj:ts beslut föremål för utredning inom jordkommissionen. Denna har

genom utsända frågeformulär infordrat upplysningar från samtliga kommuner angående

torparnas förhållanden. I dessa formulär hava bland annat framställts frågor,

huruvida legan för mindre arrendegårdar eller torp utgår enbart med pengar,

enbart med dagsverken eller annat arbete, enbart med naturalster eller på två eller

alla de angivna sätten; huruvida det förekommer, att det pris, för vilket arrendatorn

(torparen) förbundits att fullgöra sin arbetsskyldighet, numera understiger

det i orten gängse (exempelvis därigenom att arbetspriset fortfarande utgår efter

före krigsåren uppgjord beräkningsgrund); huruvida det förekommer, att arrendatorn

(torparen) enligt arrendeavtalet tillförbundits att utöver den bestämda legan efter

tillsägelse eller eljest förrätta vissa arbeten åt jordägaren och i så fall vilka ; huruvida

arrendatorn (torparen) är förbjuden att arbeta åt andra; samt huruvida det

förekommer, att dagsverken eller annan arbetsskyldighet uttagas på sådant sätt

eller å sådan tid. att arrendatorn (torparen) hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Det såsom svar på de framställda frågorna inkomna materialet är synnerligen

omfattande och då detsamma ej ännu varit föremål för bearbetning inom

jordkommissionen, har det ej varit de sakkunniga möjligt att inom tid, som står

de sakkunniga till buds för avgivande av förevarande utlåtande, i vidare mån tillgodogöra

sig berörda material än att uppgifterna från vissa län blivit mera flyktigt

genomgångna av de sakkunnigas ordförande och sekreterare.

Därjämte må erinras om att Kung]. Maj:t genom proposition till innevarande

års riksdag nr 92 framlagt förslag, att lagen den 28 juni 1918 med vissa

bestämmelser mot oskälig arrendestegring skall äga fortsatt tillämpning till den

1 juni 1922.

Slutligen må här, till upplysning om de förhållanden, som föranlett de sakkunnigas

tillkallande, införas det uttalande, som den 19 oktober 1920, då bemyndigande

i sådant hänseende lämnades dåvarande chefen för socialdepartementet,

statsrådet Eriksson, av nämnde departementschef gjordes till statsrådsprotokollet:

»I en till mig den 17 oktober 1920 överlämnad skrivelse har ordföranden i

den av Kungl. Maj:t för medling i vissa tvister mellan arbetsgivare och arbetare å

lantbrukets område tillsatta kommissionen, professorn Paul Hellström anfört bland

annat följande:

Vid de förhandlingar, som under förra och innevarande ars sommar förts

inför kommissionen, hade från arbetarsidan payrkats, att i de kollektiva arbetsavtalen

skulle intagas bestämmelser för reglerande av torparnas löne- och arbetsförhållanden.

Då dessa förhållanden emellertid i väsentliga delar vore reglerade

genom kontrakt och således folie under den gällande arrendelagstiftningen, hade

desamma icke ansetts lämpligen kunna regleras genom kollektiva avtal. I de kollektiva

avtal, som framgått såsom resultat av de innevarande ar förda förhandlingarna i

lantarbetarfrågan, hade torparnas lönefråga därför ej blivit på annat sätt berörd än

att de avtalsslutande parterna i vissa fall enat sig om att låta kollektivavtalet

åtföljas av ett uttalande till protokollet, innehållande bestämmelse om att i de fall,

där torparen utförde arbete utöver de i arrendekontraktet bestämda dagsverkena,

han för dessa överskjutande dagsverken skulle betalas efter samma grunder, som

avtalet fastställts för arbetare, som icke åtnjuta några naturaförmåner.

Enligt vad som upplysts vid de inför medlingskommissionen förda förhandlingarna,

torde det emellertid i vissa av torparekontrakten finnas bestämmelser

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr dl.

!)

darom ait torparen skulle för de dagsverken, han utgjorde åt jordägaren, utöver

den dagsverksskyldighet, som han iklätt sig såsom arrende för torpet, åtnjuta ersättning

emot viss dagspenning, som i regel fastställts till ett mycket lågt belopp

1 vissa fall vore denna bestämmelse icke förbunden med någon direkt skyldighet

tor torparen att utgöra dessa dagsverken; i andra fall vore han däremot skyldig

att etter tillsägelse från huvudgården utgöra dylika dagsverken.

Då dessa och andra pa torparnas arbets- och löneförhållanden inverkade bestämmelser

emellertid vore av mycket växlande beskaffenhet och givetvis i de olika

lailen stode i nära samband med det större eller mindre värdet av det torp för

vilket dagsverksskyldigheten helt eller delvis skulle utgöra arrende, så mötte det

svårigheter att genom de mera summariska bestämmelserna i ett kollektivavtal

fa hithörande förhållanden reglerade. Men det hade å andra sidan visat sm

att missförhållandena pa detta område vore så framträdande, särskilt på grund av

■de andnngar i penmngevärdet, som under den senaste tiden inträffat, och att missnöjet

med det nuvarande tillståndet på många håll vore så starkt, att det för att

vinna och bibehålla arbetsfred mom jordbruket måste anses vara ett viktigt önskemal

att torparnas arbets- och löneförhållanden bleve föremål för en sakkunnig utredmng,

pa grundval av vilken utredning en överenskommelse emellan parterna

därefter möjligen skulle kunna erhållas.

I anledning av vad professor Hellström sålunda anfört vill jag erinra om

att den viktiga fråga om beredande av en mera tryggad ställning åt torpare och

deras vederlikar genom jämkning i gällande arrendelag redan enligt Kungl Makts

beslut den 29 november 1918 är föremål för utredning genom jordkommissionen.

De spörsmål, varom nu ar fråga, avse i första hand torpares och vederlikars genom

redan ingångna arrendeavtal reglerade arbets- och löneförhållanden, frågor som äro

av stor betydelse och lämpligen synas böra bli föremål för särskild utredning av

inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga.»

På grund härav hemställde departementschefen, att Kungl. Maj:t täcktes bemyndiga

honom att tillkalla högst sex personer att i egenskap av sakkunniga inom

narnnda departement biträda med utredning rörande de åtgärder, som kunde finnas

pakallade för astadkommande av sådan reglering av gällande torpkontrakts bestämmelser

angående torpares sky dighet att utgöra dagsverken eller andra naturaprestation

att ersättningen för dessa prestationer bringades i skälig överensstämmelse

med nu rådande penmngevärde.

tjuder det att lega för torp tidigare i övervägande utsträckning utgjordes

gen»1» dägsverksprestationer har under senare år en förändring i detta hänseende

arrende 1 '' ^ ^a§sverksskyldigheten '' betydande omfattning utbytts mot penning
r,

o nn- Säl™df0 inhf,mtas av Torpkommissionens statistik, avseende år 1910, att av

ed,000 i de 18 sydligaste länen redovisade torp ej mindre än 30,195 d v s 57 o

procent voro upplåtna mot kontant arrende, medan 5,095 eller 9.6 procent voro

upplåtna mot både dagsverksskyldighet och penningarrende samt 17,715 eller 33 4

Procent mot enbart dagsverksskyldighet. Övergången till penningarrende var enligt

samma statistik minst framskriden mom Skaraborgs och Stockholms län, där respektive

It.9 och 39.3 procent utgjordes av penningarrende. Ej heller i Uppsala, Söder

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 9 sand. 2 avd. 31 höft. (Nr 37 J ’ o

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

manlands, Kalmar och Blekinge län överskred penningarrendenas antal 50 procent.

Däremot hade dagsverksskyldigheten inom vissa västsvenska lan bortfallit i sådan

utsträckning, att de ännu återstående dagsverkstorpen utgjorde en ganska ringa del

av hela antalet. De enbart mot penningarrende upplåtna torpens procentiska antal

utgiorde nämligen inom .Västmanlands län 62.5 procent, inom Göteborgs och Bohus

län 75.4 procent, inom Örebro län 80.9 procent och inom Värmlands lan ej mindre

an 86‘7-D^r0g=“*m förut antytts, de till jordkommissionen inkomna uppgifterna, avseende

år 1920, ej ännu varit föremål för bearbetning, kan det ej avgöras, huruvida

berörda övergång från dagsverksskyldighet till penningarrende fortgått aven

under det senaste decenniet, men det vill synas de sakkunniga sannolikt att så

varit förhållandet. En liknande uppfattning uttalas även i socialstyrelsens publikation

»Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön inom Sveriges jordbruk år 1919»

Stockholm 1920, sid. 45. I varje fall förefinnes allt]amf ett betydligt antal torp

med dagsverksskyldighet. Frågan om jämkning i ett eller annat hänseende av

gällande torpkontrakts bestämmelser om dagsverksskyldighet har darfor en ganska

betydande räckvidd. Härtill kommer, att denna fråga, i motsats till de forhållanden

som regleras genom lagen med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring,

icke är lokalt begränsad till vissa län i mellersta Sverige, utan, i större eller

mindre grad, har betydelse för riket i dess helhet. ... „

Ur »Sociala meddelanden» 1921 nr 3 sid. 204 o. ff. må har meddelas några

uppgifter angående dagsverkslönernas stegring sedan år 1913

Beträffande tillfälliga daglönare, varmed, i motsats till fasta sådana, av socialstyrelsen

förstås lantarbetare, vilka, utan att vara bundna av för la"fre tjd ingångna

muntliga eller skriftliga arbetsavtal, mot dags- eller timpenning utföra arbete

åt jordbrukare, framgår stegringen i daglöner av följande uppställning, avseen e

riksmedeltal för dylika daglönare i egen kost och grundad på uppgifter från kommunalstämmoordförande:
-

Sommardaglön......

Vinterdaglön ........

Sommardaglön..........

Vinterdaglön.

1913

A

1914

b s o 1

1915

u t a

1916

tal, k

1917

ron

1918

o r

1919

1920

...... 2.97

3.0 2

3.13

3.7 7

5.oo

7.14

8.58

9.30

...... 2.19

2.24

2.3 4

3.02

4.oo

5.6 2

6 72

7.2 2

1913

1914

1915

I n d e

1916

x t a 1

1917

1918

1919

1920

...... 100

102

105

127

168

240

289

316

...... 100

102

107

138

183

257

307

330

Härav framgår, att dagspenningen för tillfälliga daglönare från 1913 till

1920 stigit med 216—230 procent samt att år 1918 företett den starkaste lönestegringen

eller omkring 40 procent av föregående års daglön.

8 Socialstyrelsen framhåller beträffande förhållandena år 1920, efter att hava

meddelat uppgifter för olika delar av landet, att i fråga om dagfönens stodek or

manliga daglönare norra Sverige kommer i första rummet, ostra Sverige i andra

och södra Sverige i tredje rummet. I fjärde rummet kommer Småland med oarna.

Lägst är daglönen i västra Sverige. Under år 1919 började skillnaden mellan Norrland

och övriga landsdelar förminskas och denna utjämning framträder ännu tyd
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ligare i 1920 års lönesiffror. Sistnämnda år synes liven hava medfört en stark ökning

av lönerna i södra Sverige.

Det torde finnas icke få fall, då torp fortfarande äro upplåtna enligt avtal,

upprättade innan priserna å dagsverken börjat stiga till sin nuvarande höga nivå, och

innefattande skyldighet för torparen att utgöra legan i dagsverken eller andra

arbetsprestationer eller att mot ersättning utgöra visst antal dagsverken. I eu del

sådana fall har med hänsyn till de ändrade prisförhållandena genom godvillig överenskommelse

jämkning i de avtalade villkoren skett. Så är emellertid långt ifrån

alltid fallet, utan det förekommet. att torparen får såsom lega utgöra ett antal

dagsverken, vilkas sammanlagda värde icke står i proportion till nuvarande värdet

ä de förmåner, som åtfölja torpet, eller att torparen får utgöra dagsverken mot

ersättning, som, även om hänsyn tages till att torparens förmåner enligt kontraktet

jämväl stigit i värde, måste anses oskäligt låg. För bedömande av, om legan

respektive ersättningen för dagsverkena är oskälig, måste emellertid hänsyn tagas

till en mängd olika omständigheter i fråga om kontraktens innehåll och förmånernas

värde i de särskilda fallen. Där med hänsyn till sådana ändringar i prisförhållandena,

som inträtt efter avtalets ingående, och då icke kunnat beräknas eller förutses,

bristande överensstämmelse råder mellan de förmåner, som å ömse sidor åtnjutas,

måste det emellertid anses såsom ett befogat önskemål att, så framt godvillig

uppgörelse ej kan trälfas, rättelse i annan form vinnes.

Såsom framgår av professor Hellströms ovan refererade skrivelse och även

av de sakkunniga är känt, har frågan om torparnas dagsverksskyldighet spelat en

viss roll vid förda förhandlingar rörande konflikter å lantbrukets område. Ur

arbetsfredens synpunkt skulle det därför vara önskligt, om detta tvisteämne kunde

i största möjliga män bortfalla.

1 torpkontrakt förekommer icke sällan den mot nyttjanderättslagen stridande

bestämmelsen, att torparen skall vara skyldig att, utöver fastställt antal dagsverken,

på tillsägelse av jordägaren utgöra sådana mot särskild ersättning. Denna har ofta,

särskilt då kontraktet slutits före nu rådande kristid, satts till ett ganska lågt belopp.

Det kunde tilläventyrs ifrågasättas att i nu förevarande sammanhang söka

råda bot på missförhållande, som uppstått därigenom, att torparen, till följd av den

inträffade prisstegringen på dagsverken, kommit i en ogynnsam ställning genom sin

på kontraktet grundade skyldighet att till uppenbart underpris arbeta åt jordägaren.

Då emellertid underlåtenhet från torparens sida att ställa sig en dylik olaglig bestämmelse

till efterrättelse icke berättigar jordägaren att häva avtalet, torde något

ingripande i lagstiftningsväg på denna punkt till torparens skydd ej böra ifrågakomma.

Visserligen intar torparen i många fall en i förhållande till jordägaren

mycket beroende ställning, vartill kommer att han ofta är okunnig om vad i lagen

i detta fall innehåller. Stundom blir han därför faktiskt icke i stånd att tillvarataga

sin rätt i förevarande avseende. Häremot torde för närvarande ej finnas annat

botemedel än att sprida kännedom om lagens innehåll på denna punkt.

Beträffande åter sådana i det föregående berörda fall, då legan utgöres i

form av dagsverken eller andra arbetsprestationer eller då torparen är skyldig att

mot ersättning utgöra fastställt antal dagsverken, och de prestationer han har att

utgöra stå i uppenbart missförhållande till honom enligt avtalet tillkommande förmåner,

föreligger däremot enligt de sakkunnigas uppfattning behov av särskilda

lagbestämmelser med syfte att, där godvillig uppgörelse ej kommer till stånd, åstad
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

komma rättelse. Någon betänklighet mot att genom dylika lagbestämmelser ingripa

i fråga om bestående avtal synes så mycket mindre kunna göra sig gällande

som lagen med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, om vars förlängning

på ännu ett år Kungl. Maj:t avlåtit proposition till riksdagen, anvisat denna

utväg för liknande fall och denna lag i stort sett torde hava haft goda verkningar

dels direkt genom lagens tillämpning, och dels indirekt genom att lagens tillvaro

föranlett frivilliga överenskommelser.

Vad angår de ifrågasatta lagbestämmelsernas innehåll, torde nämnda lags

stadganden kunna i huvudsak tagas till förebild. Det synes sålunda vara lämpligt,

att jämkningen sker icke genom att dagsverksskyldigheten helt eller delvis bortfaller

och ersättes med skyldighet att utgiva penningar, utan genom att åt

torparen inrymmes rätt att tillgodonjuta andel i den vinst, som för jordägaren

uppkommer till följd av prisstegringen, dock med den i omförmälda lag stadgade

begränsningen, att jordägaren icke annorledes än godvilligt må behöva till arrendatorn

avstå mer än 50 procent av vinsten. De ifrågasatta lagbestämmelserna synas

böra gälla allenast avtal, som ingåtts, innan den nu rådande prisstegringen inträtt,

och torde ifrågavarande tidpunkt böra bestämmas till den 1 januari 1918. Lagbestämmelserna

synas vidare höra gälla allenast sådana prestationer, som skola utgöras

efter den 14 mars 1921. Att giva lagen tillbakaverkande kraft utöver nu

löpande arrendeår skulle enligt de sakkunnigas mening vara ägnat att ingiva allvarliga

betänkligheter ur principiell och icke minst ur praktisk synpunkt. Liksom

fallet är med arrendestegringslagen synas bestämmelserna böra erhålla allenast provisorisk

karaktär och fastställas att gälla exempelvis till den 1 juni 1922. Beträffande

sättet för avgörande av frågan, om och i vad mån andel i prisstegring

bör komma torparen till del, torde stadgandena i arrendestegringslagen likaledes kunna

komma till användning. Med hänsyn till sammansättningen av den nämnd, som

enligt berörda lag har att upptaga fråga av förevarande slag, och möjligheten att

överklaga nämndens beslut hos domstol, torde båda parternas anspråk på fullt betryggande

bestämmelser vara på nöjaktigt sätt tillgodosedda.

I fråga om formen för de ifrågavarande lagbestämmelserna torde man kunna

antingen, på sätt motionären ifrågasatt, utvidga giltighetsområdet för arrendestegringslagen

till att omfatta även dagsverken, körslor och andra arbetsprestationer

eller ock meddela bestämmelserna i fråga i en särskild lag, däri i så fall i tilllämpliga

delar hänvisning göres till arrendestegringslagens stadganden om sättet för

uppskattningen m. m. De sakkunniga anse den sista utvägen vara mest lämplig

och hava förty uppgjort ett förslag till sådan lag.

Utdrag ur de sakkunnigas protokoll, utvisande av vissa av de sakkunniga

uttalade skiljaktiga meningar, bifogas.

Stockholm den 24 maj 1921.

På de sakkunnigas vägnar:

RAGNAR v. KOGH.

Georg Martin.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 117.

13

Förslag

till

Lag om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet.

Härigenom förordnas som följer:

Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 januari 1918, är

pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom fullgörande av dagsverken,

körslor eller andra arbetsprestationer eller att mot ersättning utgöra visst antal

prestationer av nyssnämnda slag, å dylika prestationer efter avtalets ingående inträtt

sådan prisstegring, som därvid icke lät sig beräkna, och finnes i följd härav,

att värdet av vad arrendatorn enligt avtalet har att utgöra står i uppenbart missförhållande

till de honom genom avtalet tillförsäkrade förmåner, äge arrendatorn

rätt att, såvitt angår arbetsprestationer, vilka skola fullgöras under tiden från och

med den 14 mars 1921 till den 1 juni 1922, påfordra, att skälig andel i prisstegringen

kommer honom till godo. Där ej annorlunda åsämjes, må denna andel ej

överstiga hälften av prisstegringen.

Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om storleken av den andel i

prisstegringen, som efter vad ovan sägs må tillkomma arrendatorn, skall vad i

2—6 §§ i lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring

för där avsett fall stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad

uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling och gäller till den 1

juni 1922; dock skall beträffande beslut, som av sådan nämnd, som avses i ovannämnda

lag den 28 juni 1918, fattäts före den 1 juni 1922, vad i 4 och 5 §§ i

samma lag är stadgat äga motsvarande tillämpning jämväl efter den 31 maj 1922.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

Bilaga. II.

Utdrag ur protokoll, hållet i Stockholm nedannämnda dagar vid sammanträden

med sakkunniga för utredning rörande viss reglering av gällande torpkontrakts

bestämmelser angående torpares skyldighet att utgöra dagsverken

m. m.

Den 24 maj 1921.

Närvarande: Revisionssekreteraren Ragnar von Koch, ordförande, direktören A.

H. Carell, förtroendemannen Albin Hansson, riksdagsmannen Oscar

E. Sjölander, godsägaren K. R. Thesen och byråchefen Georg von

Zweigbergk samt vid protokollet undertecknad Martin.

§ 7.

Fortsattes behandlingen av frågan om utlåtande över den av herr Persson i

Tofta inom riksdagens andra kammare väckta motionen nr 21 och beslöts utlåtande

(se bilaga).

Mot beslutet anmäldes reservation av herrar Carell och Thesen, vilka yttrade:

»Då majoriteten av sakkunniga, med anledning av det i Kungl. Maj:ts skrivelse

den 15 april 1921 avfordrade utlåtande beträffande en inom andra kammaren av

herr Persson i Tofta väckt motion nr 21, i ändamål att åvägabringa jämkning

beträffande sådana arrenden, som utgöras genom dagsverken eller körningar, beslutat

tillstyrka antagandet av en lag, jämlikt grunderna för lagen den 28 juni 1918, med

vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring, vilja undertecknade för sin del

reservera sig emot detta beslut och få till stöd för sin reservation anföra.

Det till de sakkunniga lämnade uppdraget skulle enligt vårt förmenande

bestå däruti, att sakkunniga skulle yttra sig om huruvida sådan disproportion i

värdet mellan nyttjanderätt till jord och därför utgående arrende i form av dagsverken

m. m. kan anses föreligga, att lagstiftningen i detta avseende behöver ingripa

till reglerande av nu gällande arrendeavtal.

Endast särskilt exceptionella förhållanden hava enligt svensk rättspraxis ansetts

kunna berättiga till att lag skulle bryta avtal. Det av kriget framkallade

tillståndet har dock på en hel del områden medfört sådana förhållanden, att till

reglerande av desamma och därur uppkomna konsekvenser påkallats en avtalsfriheten

skarpt beskärande lagstiftning, som varit icke blott av tvingande natur

utan även i viss omfattning haft retroaktiv verkan, sa att de tvingande bestämmelserna

blivit tillämpliga på redan ingångna avtal.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ‘17. I")

Vi iiro emellertid icke övertygade om att den för handen varande situationen

i ovanberörda hänseenden oundgängligen påkallar ett förfarande, som hittills ansetts

motiverat endast såsom ett led till förhindrande av rena absurditeter.

Den depression på alla näringslivets områden, som nu låter sig konstatera,

har bland annat medfört, att den öppna marknadens arbetspriser avsevärt gått nedåt,

och torde desamma snart hava sjunkit till en nivå, som med hänsyn till gällande

penningvärde ej avsevärt kommer att avvika från förhållandena före kristiden. Detsamma

torde gälla även beträffande relationen mellan arbetspriser och lantbruksprodukter.

De föreslagna lagbestämmelserna torde därför endast av denna anledning

komma att sakna något större område för sin tillämpning.

Med hänsyn vidare därtill, att torpkontrakten i regel äro femåriga, och då

endast sådana kontrakt skulle beröras av den föreslagna lagen, vilka äro uppgjorda

före den 1 januari 1918, så skulle rent matematiskt sett endast omkring två femtedelar

av kontrakten komma att beröras av lagstiftningen ifråga.

Vi få härjämte erinra om att arrendedagsverkena alltjämt, då förhållandena

därtill föranlett, utbytts mot kontantarrenden samt dels att torparrendena under

årens lopp minskats genom inskränkning av arrende- och överdagsverken, dels att

under kristiden i de ojämförligt flesta fallen på frivillighetens väg åstadkommits

efter tidsläget avpassade förändringar i arrendeprestationerna.

I den mån som missförhållanden icke desto mindre i vissa fall ägt rum, äro

dessa så att säga genomlidna och stå icke numera att ändra. Eventuella lagbestämmelser

kunna nämligen av praktiska skäl ej givas någon retroaktiv verkan utom

möjligen för tiden efter den 14 mars i år.

Vi vilja slutligen hålla före, att de möjliga fördelarna av den föreslagna lagen

ej skulle komma att stå i rimlig proportion till allt det arbete och all den oreda,

som dess antagande komme att medföra.

Vi anse alltså, att tidsläget och omständigheterna numera ej kunna anses

vara sådana, att tillräckliga skäl skulle finnas för tillstyrkande av den del av herr

Perssons i Tofta inom riksdagens andra kammare i år väckta motion nr 21, som

avser utsträckandet av lagen mot oskälig arrendestegring att omfatta även dagsverken

samt körslor och andra liknande prestationer.»

Herr Hansson anförde:

»Då undertecknad biträtt majoritetens förslag i föreliggande ärende, har det

skett under tydligt betonande av, att jag i vissa punkter hyser en från majoriteten

avvikande mening.

Sålunda anser jag, att i den händelse den föreslagna lagen skall medföra

verklig lindring i och gottgörelse för arrendator för oskälig arrendestegring, bör

den givas retroaktiv giltighet från till exempel 1917 års början. Vid denna tidpunkt

började den verkliga stegringen i daglönerna och härigenom kom den dagsverksskyldige

arrendatorn-torparen att erlägga ett oskäligt högt arrende.

De svårigheter som komme att yppa sig — vid utkrävandet av tillerkänd

gottgörelse — på grund av att egendomarna skiftat ägare, bleve kanske många,

men böra, för att uppnå största möjliga rättvisa, icke få lov att avskräcka. I de

fall då arrendator lämnat sitt arrende, men reser krav på gottgörelse, vore det en

enkel gärd av rättvisa om gottgörelse erhölles.

Dessutom avviker min mening från majoritetens även därvidlag, att jag anser,

att i dagsverksskyldighet och annan naturaprestanda. som arrendeavgift, borde kunna

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 37.

ske jämkning i viss mån, så, att dagsverksskyldigheten, där så kunde finnas rättvist,

borde kunna inskränkas eller helt bortfalla. En form av arrendelindring, som naturligtvis

blott kunde äga tillämpning för kommande tid.

Det torde nämligen icke behöva betvivlas, att dagsverksskyldigheten i många

fall är så betungande för arrendatom, att skötseln av det egna jordbruket härigenom

blir lidande.»

Som ovan

In fidem:

Georg Martin.

Justerat

Ragnar v. Kock.

Rätt utdraget betygar

Ex officio:

Georg Martin.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1921:342 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj;ts proposition med förslag till lag om fortsatt tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmel s. 1 i texten