Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker m. ni. ävensom en i ämnet väckt motion.
1921-06-02 · 42 sidor, varav 42 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,5 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: alla 42 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bev1LU 1921:1, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker m. ni. ävensom en i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 1
Nr 1.
Ankom till riksdagens kansli den 3 juni 1921 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning om vissa ändringar i förordningen den
14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker m. ni.
ävensom en i ämnet väckt motion.
Närvarande: herrar Pettersson i Södertälje, J. T. Larsson, Rogberg, Edward Larson,
friherre Barnekow, Boman, Björkman, Jönsson i Boa, Bärg, Hederstierna
och Jönsson i Fridhill.
Till bevillningsutskottet hava hänvisats Kungl. Maj:ts proposition,
nr 360, med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker m. m. ävensom
en i anledning av denna proposition väckt motion, II: 371, av herr Bratt.
Nämnda proposition ävensom berörda motion hava behandlats av sammansatt
bevilluings- och första lagutskott.
I propositionen nr 360 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag till
dels förordning om vissa äudringar i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker;
dels förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin;
dels förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918
angående handel med skattefri sprit;
dels förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918
angående vissa alkoholhaltiga preparat; och
dels förordning angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.;
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 2 avd. 1 höft. (Nr 1.) 1
2 Sammansätta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Historik.
varande dessa förslag av den lydelse, nedan skall angivas. Beträffande
motiveringen för förslagen, i den mån den ej här nedan återgives, tilllåter
sig utskottet hänvisa till propositionen.
Till det i berörda motion, II: 371, gjorda yrkande ävensom motiveringen
för detsamma skall utskottet i det följande återkomma.
I huvudsaklig anslutning till Kungl. Maj:ts proposition nr 411 antog
1920 års riksdag ett förslag till förordning om vissa ändringar i
förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin,
företrädesvis gående ut på straffskärpningar. 1 riksdagens skrivelse den
1 april 1920, nr 311, i detta ärende anhöll riksdagen därjämte, att Knngl.
Maj:t måtte snarast möjligt låta verkställa utredning om skärpning av
straffbestämmelserna för olaglig försäljning av rusdrycker samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Genom nådig remiss anbefalldes kontrollstyrelsen att i ärendet
avgiva utlåtande. I anledning härav överlämnade kontrollstyrelsen till
Kung]. Maj:t förslag till vissa ändringar i förordningarna den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker, den 11 oktober 1907 angående
tillverkning av brännvin, den 1 juli 1918 angående handel med
skattefri sprit och den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat
jämte ett utkast till förordning angående vissa skärpta åtgärder
mot lönnbränning m. m. samt förslag till lag om ändrad lydelse av 18
kap. 15 § strafflagen.
I kontroll styrelsens skrivelse meddelades, att vid de förhandlingar,
som förts inom kontrollstyrelsen beträffande ovanberörda frågor,
såsom sakkunniga följande representanter för systembolagen deltagit,
nämligen ordföranden i styrelsen för aktiebolaget GöteborgSsystemet
i Göteborg, advokaten Henrik Almstraud, direktören för aktiebolaget
Stockholmssystemet, med. dr Ivan Bratt och ordföranden i styrelsen för
Kristianstads spritförsäljningsaktiebolag, riksdagsmannen Gustaf Nilsson.
Över kontrollstyrelsens berörda förslag, vilket finnes såsom bilaga
fogat vid Kungl. Maj:ts förevarande proposition, inhämtades utlåtanden
från dels justitiekanslersämbetet, dels ock samtliga länsstyrelser. Författnings
förslagen blevo i huvudsak tillstyrkta av flertalet sålunda hörda
myndigheter.
Efter överarbetning i vissa avseenden remitterades till lagrådet
dels förslag till förordningar om vissa ändringar i ovanberörda fyra nu
gällande förordningar, dels ock ett förslag till förordning om rusdryckers
förverkande i vissa fall m. m., det sistnämnda i sig innefattande större
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 3
delen av kontrollstyrelsens utkast till förordning angående vissa skärpta
åtgärder mot lönnbränning m. in, samt en bestämmelse i huvudsak motsvarande
kontrollstyrelsens förslag till ändring i 18 kap. 15 § stratagem
Lagrådet framställde mot förslagen vissa anmärkningar, av vilka
en del iakttagits i det förslag, som nu genom proposition förelagts
riksdagen. Till vissa av dessa anmärkningar skall utskottet senare
återkomma.
Utskottet skall i det följande först behandla de förslag till förord- Ändringar i
ningar, som innebära ändringar i gällande förordningar om försäljning gällande förav
rnsdrycker, tillverkning av brännvin, handel med skattefri sprit samt ordninBar
om vissa alkoholhaltiga preparat. För samtliga dessa författningar äro
frågor gemensamma. Till en början skall lämnas en kortfattad
vissa
redogörelse för innebörden av dessa frågor.
I anslutning till de straflfskärpningar, som sistlidet år beslötos i straffbrännvinstillverkningsförordningens
30 §, hava skalorna i samma förord- skalomanings
31 § 2 mom. ävensom i de övriga förordningarna omarbetats. I
fråga om 3traffskalorna hava i Kungl. Maj:ts förslag lagrådets anmärkningar
iakttagits, dock med undantag för 31 § 2 mom. brännvinstillverkningsförordningen.
Enligt lagrådets mening funnes icke tillräcklig anledning
att vidtaga ändring av nuvarande straffsats i sistnämnda moment.
1 samband med frågan om straffskärpningarna torde även böra
omnämnas, att själva byggnaden av vissa utav de paragrafer, som innehålla
straffbestämmelser, undergått omarbetning, i det normalfallen upptagits
först, därefter itererade eller i vissa andra avseenden kvalificerade förbrytelser
samt slutligen bestämmelser om mildrande omständigheter för
såväl förstagångsförbrytelser som itererade förbrytelser. Genom att bryta
ut de förbrytelser, som begåtts under mildrande omständigheter, har
lagstiftaren själv givit en anvisning om vilka minima som böra tillämpas
vid normala fall. En sådan omarbetning har skett även i 30 § tillverknings
förordningen, vilken för övrigt även därutinnan ändrats, att
förbrytelser av behöriga brännvinstillverkare utbrutits från de vanliga
lönnbränningsbrotten.
1 förordningarna om handel med skattefri sprit och om alkoholhaltiga
preparat har även strukturen av en del straffbestämmelser ändrats,
i det vissa brott enligt dessa författningar fullkomligt likställts med motsvarande
förbrytelser enligt brännvinstillverknings- och rusdrycksförsäljningsförordningarna,
en anordning, som vunnit lagrådets uttryckliga
gillande.
Iteration.
4 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Utskottet finner för sin del de föreslagna nya straffbestämmelserna
befogade, och förmenar, att chefen för finansdepartementet förebragt
tillräckliga skäl för straffskärpning även i 31 § 2 mom. brännvinstillverkningsförordningen.
I konsekvens med vad som enligt Kungl.
Maj:ts förslag skett i 74 § försäljningsförordningen anser emellertid
utskottet det lämpligare, att bötesstraffet även i förstnämnda paragraf
upptages före fängelse. Omredigering har därför skett i denna punkt.
Beträffande upprepad förbrytelse skiljer sig förslaget i två avseenden
från vad som nu gäller. Sålunda har genomgående gjorts den ändring,
att såsom förutsättning för inträde av iterationsstraff fordras, icke att
vederbörande undergått straff för tidigare förbrytelse utan endast att
vederbörande förut fn lits till straff för sådan förbrytelse. Lagrådet har
avstyrkt denna förändring, enär tillräckliga skäl ej ansetts förebragta
att frångå eljest gällande allmänna princip. Dessutom har emellertid
i förslaget upptagits bestämmelser om så kallad »generaliteration»; brott
mot en av ifrågavarande författningar hava i viss utsträckning tillagts
betydelsen att utgöra iterationsgrund vid brott enligt annan av författningarna.
1 detta avseende har lagrådet endast framställt den anmärkning,
att det brott, som bestode i innehavande av redskap för tillverkning eller
renaturering (31 § 2 mom. brännvinstillverkningsförordningen) icke borde
i iterationsavseende likställas med övriga brott. Det vore i detta fall
förberedelse till brott, som straffades, och det syntes icke lämpligt vare
sig att här stadga iterationsstraff eller att tillägga detta slags brott
iterationsverkan för andra slag av brott.
Chefen för finansdepartementet har bemött lagrådets anmärkning
i fråga om iterationsverkans bundenhet vid ådömt straff därmed, att
den varning, som det ådömda straffet kunde anses innebära, motiverade
ett strängare bedömande av den som andra gången beginge liknande
förbrytelse, samt att några tvingande skäl att följa den allmänna strafflagens
iterationsbegrepp icke ansetts föreligga. Med avseende å frågan
om vilken ställning brott, som omförmäldes i brännvinstillverkningsförordningen
31 § 2 mom., borde intaga i iterationshänseende, yttrar
chefen för finansdepartementet, bland annat, att, då i förutsättningarna
för tillämpning av lagrummet utöver själva innehavet av redskap inginge
det subjektiva moment, att innehavaren skulle hava avsett att
nyttja detsamma för angivet brottsligt ändamål, samt att detta skulle
vara uppenbart, ifrågavarande förbrytelse syntes vara av den art, att
det vore fullt berättigat att i iterationsavseende likställa densamma med
övriga här ifrågakommande förbrytelser.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 5
Utskottet, som anser principen om den s. k. »generaliterationen»
fullt riktig med hänsyn därtill, att det här gäller förbrytelser, vilka i
själva verket äro att hänföra till eu och samma brottskategori, kan för
sin del icke finna annat, än att fullgiltiga skäl även i övrigt anförts
för den ståndpunkt i fråga om iteration, som intages i Kungl. Maj:ts
förslag. Ett stöd för det befogade i att knyta iterationsverkan vid
lagakraftvunnet beslut om straff, även om straffet icke undergåtts,
finner utskottet däri, att en dylik princip även i allmänna strafflagar
mångenstädes lärer vara vedertagen. Att då upptaga samma princip i
visst fall inom vår specialstraffrätt — vilken ju ofta innehåller undantag
från allmänna regler — synes utskottet väl försvarligt.
Enligt kontrollstyrelsens ursprungliga förslag ävensom det av Kungl.
Maj:t till lagrådet remitterade förslaget hade straff för delaktighet i
flertalet av de brott, varom nu är fråga, införts genom hänvisningar
till allmänna strafflagens i 3 kap. givna bestämmelser om delaktighet.
Lagrådet hemställde emellertid, att de speciella fall, där delaktighet
skulle straffas, uttryckligen omnämndes, då det vore tvivelaktigt, huruvida
alla de i strafflagens 3 kap. omförmälda fall av delaktighet vore
här tillämpliga. En omarbetning i anslutning till lagrådets anmärkning
gav till resultat de i detalj utformade bestämmelser, som nu återfinnas
i Kungl. Maj:ts förslag. I överensstämmelse med lagrådets
hemställan har köpare gjorts fri från ansvar för delaktighet i förbrytelser
enligt ifrågavarande författningar. Att införandet av delaktighetsbegreppet
haft viss inverkan på föreskrifterna om husbondeansvarigheten,
framgår av propositionen.
Utskottet delar den uppfattningen, att ett införande av straff för
delaktighet i förbrytelser, vilka kunna hänföras till den »olaga sprithanteringen»,
är av behovet påkallat, och har ingen anmärkning att
framställa mot det sätt, på vilket bestämmelserna om delaktighet i
Kungl. Maj:ts förslag blivit utformade.
I det till lagrådet remitterade förslaget upptogos bestämmelser
därom, att enligt samtliga förordningarna polisman, som tagit synnerlig
del däri, att förbrytelse blivit beivrad, i likhet med angivare och beslagare
skulle äga taga hälften av åklagarens andel i böter och värdet
av förbrutet gods. Åklagarens andel skulle enligt förslaget utgöra två
tredjedelar, dock högst 500 kronor.
Delaktighet.
Polismans
andel i böter.
6 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Lagrådet yttrade härom följande. Vid bedömande av lämpligheten
att införa rätt för polisman till andel i böter och värdet av förbrutet
gods enligt ifrågavarande författningar borde synnerlig hänsyn tagas
till den omständigheten, att polisman, som i visst mål gjort anspråk
på dylik andel, torde vara jävig att vittna i det målet. Stadgandet i
17 kap. 11 § rättegångsbalken syntes nämligen icke kunna tolkas så,
att han på grund av detsamma skulle i dylikt fall anses vittnesgill.
Ofta torde i mål av förevarande slag ingen annan bevisning finnas att
tillgå än polismans utsaga. Och att hänvisa till att polismannen i
sådant tall kunde avstå från anspråket på bötesandel, syntes föga tilltalande.
Utom vad sålunda anförts talade emot den föreslagna bestämmelsen
även den av vissa myndigheter anmärkta omständigheten, att
åklagare och polisman kunde antagas ej sällan komma att inlåta sig i
tvist inför domstolen om rätten till bötesandel, till men för ett gott
samarbete dem emellan. Med hänsyn härtill ansåge lagrådet sig böra
avstyrka de nu ifrågavarande bestämmelserna. Lämpligare än den föreslagna
anordningen vore utan tvivel att ordna så, att den belöning,
som funnes skälig, måtte kunna i administrativ väg tilldelas polisman,
som utvecklat synnerligt nit vid upptäckande och utredande av förevarande
slag av brott.
Den av lagrådet framställda anmärkningen, att tvister kunde
uppstå mellan polisman och åklagare, har i Kungl. Maj:ts förslag vunnit
beaktande, och det antydda missförhållandet har avhjälpts därigenom,
att polismannens och åklagarens andelar gjorts helt oberoende av varandra,
i det åklagarens andel alltid skall utgöra en tredjedel, dock högst
500 kronor, och polismannens andel skall utgå av en annan tredjedel.
Att polisman ej skall erhålla andel, när han vittnat i målet, har i förslaget
uttryckligen sagts ifrån.
Utskottet har för sin del hyst en viss tvekan angående lämpligheten
av nu berörda bestämmelse, då den måste anses beteckna ett utslag
för eu mindre tilltalande princip. Å andra sidan lärer det icke
kunna förnekas, att ofta fullt ut lika starka skäl förefinnas att tillerkänna
polisman andel i böter som att giva åklagaren sådan andel. Det torde
sålunda vara att betrakta mindre såsom en ny princip än fastmera såsom
en modifikation av en redan gällande princip, att polisman erhåller
viss del av den bötesanpart, som nu tillkommer åklagaren. Utskottet kan
ej förbise den eggelse till nit i tjänsten, som obestridligen måste medfölja
rätten till bötesandel för polisman — låt vara att det i ett avse
-
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 7
värt antal fall ej torde bliva möjligt att anskaffa annan bevisning än
polismäns vittnesmål och att i dylikt fall rätten till bötesandel för polismännen
bortfaller. Eu beaktansvärd fördel med polismannens bötesandel
synes ligga däri, att, då den endast utgår, om polismannen själv ej vittnat
i målet, denne drives att om möjligt anskaffa annan bevisning, något
som måste betecknas som önskvärt. Kungl. Maj:ts förslag i förevarande
punkt biträdes alltså av utskottet, som dock anser den ändring i ordalydelsen
böra vidtagas, att polisman är utesluten från bötesandel blott
för det fall, att hans hörande såsom vittne påkallats av åklagaren. Det
kunde eljest befaras, att en anklagad kunde åberopa polisman som vittne
endast för att beröva honom dylik andel.
Bland detaljändringarna i berörda författningar må här framhållas,
att åtal enligt brännvinstillverknings- och rusdryeksförsäljniDgsförordningarna,
i likhet med vad fallet redan nu är beträffande förordningarna
om handel med skattefri sprit samt angående alkoholhaltiga preparat,
alltid skola anhängiggöras vid allmän domstol, i stället för såsom nu
även vid polisdomstol.
Den bötesandel, som enligt rusdrycksförsäljningsförordningen för
närvarande tillfaller vederbörande kommuns fattigkassa, skall enligt förslaget
tillfalla kronan.
I 82 § rusdrycksförsäljningsförordningen har slutligen inryckts en
bestämmelse om straff för vissa åtgärder med motbok, som stå förfalskningsbrottet
nära utan att dock vara straffbara som förfalskning.
Mot de nu omnämnda bestämmelserna har lagrådet icke framställt
någon anmärkning.
Beträffande innebörden av övriga ändringar tillåter sig utskottet
hänvisa till propositionen.
Utskottet vill för sin del tillstyrka antagandet av nu berörda
ändringsförslag men finner den föreslagna tidpunkten för ikraftträdandet
— åttonde dagen efter den, då förordningarna utkommit i Svensk författningssamling
— böra ändras så, att åttonde dagen utbytes mot
tjugonde dagen. Härigenom vinnes en säkrare garanti för att förordningarna,
skola hinna bringas till vederbörandes kännedom före ikraftträdandet.
I Kungl. Maj:ts förslag till förordning angående rusdryckers förverkande
i vissa fall m. m. upptagas bestämmelser om beslag å och
förverkande av rusdrycker i ett flertal fall, då dylik påföljd enligt nu
gällande bestämmelser icke inträder.
Detaljfrågor.
Tiden för
ikraft
trädandet.
Förslag till
förordning
angående
rusdryckers
förverkande
i vissa fall
m. m.
8 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Om rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför påträdas
hos person, som anhålles för fylleri, skola de, enligt 1 § i förordningen,
där ansvar ådömes för fylleriförseelsen, dömas förbrutna, såvida icke
särskilda omständigheter till annat föranleda.
Denna bestämmelse har av lagrådet lämnats utan anmärkning.
De följande paragraferna innehålla bestämmelser om ett särskilt
beslagsförfarande i sådana fall, där sa att säga olovlig vara anträffas,
utan att åtal för förbrytelse mot någon av de förut omlörmälda författningarna
äger rum. Beslagsrätten avser rusdrycker eller rusgivande
ersättningsmedel därför, som uppenbarligen olovligen tillverkats, olovligen
överlåtits eller olovligen införts; beträffande olovligen överlåtna
och olovligen införda rusdrycker skola dock ytterligare vissa i förslaget
närmare angivna förutsättningar föreligga för att beslagsrätt skall äga
rum. I fråga om olovligen tillverkade rusdrycker har meddelats en uttrycklig
bestämmelse, att beslag kan ske, även om ägaren eller innehavaren
ej anträffas. Beslaget skall ej omedelbart prövas av domstol utan i Stockholm
av överståthållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes,
av denna, eljest av allmänne åklagaren i orten. Beslutet om beslaget
skall, därest ej den beslagtagna varans värde understiger 30 kronor, i
viss ordning meddelas vederbörande — om han ej kan anträffas, genom
annonsering. Ågaren eller innehavaren äger därpå viss tid, inom vilken
han kan hos beslagsmyndigheten anmäla missnöje med beslaget. Sker
ej dvtta, är varan förbruten. Om missnöje anmäles, blir däremot varan
för bni ten endast under den förutsättning, att åklagaren inom viss tid
instämmer vederbörande till domstol och denna förklarar varan förbruten,
eljest skall beslaget gå åter. Åven enligt denna förordning skall polisman,
och, om domstol förklarar varan förbruten, jämväl åklagaren hava
andel i värdet av det förverkade. Förordningen skulle äga begränsad
giltighet-tid, nämligen till och med den 30 juni 1922.
Lagrådet har ej framställt någon anmärkning mot detta förslag,
men lagrådets särskilda ledamöter hava gjort uttalanden i frågan. Tre
av lagrådets ledamöter hava sålunda uttalat farhågor, att förslaget skulle
i det ovisa nitets tjänst och under rådande brist på positiva lagbud
kunna utnyttjas till ett betänkligt utsuddande av gränserna för rätten
till husrannsakan. Enligt två ledamöters uppfattning kunde förslaget
i förevarande del icke tillstyrkas, med mindre det fullständigades med
noggranna och väl avvägda stadganden om rätten att för efterforskande
av rusdrycker i där omförmälda fall anställa husrannsakan. En av
bemälda ledamöter har med hänvisning till berörda omständighet såsom
sin mening uttalat, att förslaget icke borde läggas till grund för lag
-
Sammansatta bevillnings- och första, lagutskottets utlåtande Nr 1. 9
stiftning, med mindre detsamma underkastades omarbetning. En ledamot
bär slutligen funnit övervägande skäl tala för avstyrkande av
förslaget i nu berörda del.
Chefen för finansdepartementet anför i ifrågavarande avseende:
»Såsom av de olika uttalandena inom lagrådet torde framgå, äro
de mot förevarande förslag framställda anmärkningarna i huvudsak av
mera praktisk än rent principiell innebörd, och jag finner dem icke
vara av den art, att de böra föranleda, att förslaget ej nu förelägges
riksdagen. Såsom jag redan förut anfört, anser jag det vara synnerligen
angeläget att förfara med tillräcklig effektivitet mot den olagliga rusdryckshanteringen.
Det nu ifrågavarande förslaget tror och hoppas jag
skall, om det antages, hava eu mycket god verkan i detta avseende.
De befarade praktiska olägenheterna lära utan större svårighet kunna i
huvudsak undanröjas. I anledning av de framställda farhågorna för att
förslaget skall komma att föranleda olaga husrannsakningar, vill jag
framhålla, att jag givetvis skulle finna det olyckligt, om förslaget skulle
få en sådan följd. Jag måste emellertid med styrka betona, att tanken,
att något sådant skulle kunna inträffa, varit helt och hållet främmande.
Förslaget avser icke att i och för sig grunda någon rätt till husrannsakan.
Den rätt till husrannsakan, som kan förefinnas, stödjer sig icke
på denna författning. Husrannsakan må i själva verket äga rum endast
vid sådant efterforskande av brott, som enligt gällande rätt kan föranleda
till husrannsakan. Hade avsikten varit att genom den föreslagna
författningen utsträcka husrannsakningsrätten, hade utan tvivel bestämmelser
därom varit erforderliga. Ett stadgande i förordningen, att detsamma
icke medger någon särskild rätt till husrannsakan, skulle däremot,
vill det synas, ur lagteknisk synpunkt te sig skäligen överflödigt.
Intagandet av en sådan bestämmelse torde väl ej heller av lagrådet
hava avsetts. Under sådana förhållanden finner jag icke de framställda
betänkligheterna i förevarande punkt böra föranleda ändring i förslaget.
Jag är emellertid övertygad därom, att även utan eu ändring vederbörande
myndigheter skola veta att tillämpa den föreslagna förordningen
i enlighet med dess mening och utan försök till en tolkning för vilken
något verkligt fog ej finnes.»
Utskottet instämmer för sin del i vad chefen för finansdepartementet
sålunda uttalat. En ganska betydande effekt torde kunna förväntas
av den föreslagna beslagsrätten. Risken att bliva av med den
»brottsliga varan» torde i många fall hava en verkan, vilken kan jämBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 2 avd. 1 käft. (Nr 1.) 2
Utskotta
Motionen
11:371.
10 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
föras med eller rent av överträffa den, som kan uppnås genom även
ganska stränga straffbestämmelser. Utan tvivel har det för övrigt hittills
ej sällan förhållit sig så, att ordningsmaktens auktorietet blivit lidande
därav, att, i brist på bevisning, till notoriska spritlangare måst återlämnas
uppenbarligen »olaglig» vara, ehuru det knappast rått något tvivel, att densamma
skulle komma att användas på brottsligt sätt. Detta missförhållande
torde den föreslagna lagstiftningen avhjälpa. Att densamma gjorts provisorisk,
torde väl närmast hava berott på en önskan att pröva det föreslagna
beslagsförfarandet. Visar den nya lagstiftningen sig lämplig,
lärer nästkommande års riksdag från Kungl. Maj:t kunna motse förslag
angående fortsatt tillämpning av de däri stadgade principerna.
Utskottet har beaktat de av vissa ledamöter i lagrådet framställda
farhågor för olaga husrannsakan. Utskottet delar emellertid även i detta
avseende den uppfattning, som uttalats av chefen för finansdepartementet,
att någon rätt till husrannsakan icke kan grundas på den föreslagna
förordningen, och vill för sin del understryka det av honom gjorda uttalandet.
Utskottet vill på samma gång framhålla önskvärdheten därav,
att Kungl. Maj:t ville genom cirkulärbrev till länsstyrelserna eller annorledes
gå i författning om att innebörden av förordningen i berörda hänseende
bleve för vederbörande särskilt framhållen. Något beslut av
riksdagen i detta avseende torde emellertid ej erfordras.
I anslutning till vad utskottet ovan uttalat om polismans andel i böter
m. m. synes en omredigering av 7 § böra ske, så att polisman ej är utesluten
från andel, därest han på begäran av den anklagade vittnat i målet.
Likaså föreslår utskottet även beträffande denna förordning, att
densamma skall träda i kraft å tjugonde dagen efter den, då förordningen
utkommit i Svensk författningssamling.
Utskottet upptager härefter till behandling den av herr Bratt
väckta motionen, II : 371. I denna har yrkats, »att riksdagen ville
besluta att som § 8 i den föreslagna ''förordningen angående rusdryckers
förverkande i vissa fall m. in.’ antaga följande bestämmelse:
''Där någon, som dömts till ansvar för förbrytelse, som avses i något
av följande lagrum, nämligen 30 § 2 mom. eller 31 § 2 mom. i förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin, 74 §
1 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av
rusdrycker, 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom. i förordningen den 1 juli
1918 angående handel med skattefri sprit samt 11 § 1 eller 2 mom. i
förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat, eller
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 11
hos vilken beslag, som här ovan sägs, mera än en gång gjorts och
blivit stånkande, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig,
och uppstår av hans hantering av eller befattning med rusdrycker våda
för störande av allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, må med honom
så förfaras, som stadgas i lagen om lösdrivares behandling den 12 juli
1885’; och att i samband härmed förordningens rubrik ändras till ''förordning
angående vissa åtgärder mot lönnbränning m. in.’»
En bestämmelse av samma lydelse som den av motionären sålunda
föreslagna återfanns i det förslag till »förordning angående vissa
åtgärder mot lönnbränning m. m.», som kontrollstyreisen, enligt vad i
det föregående meddelats, på sin tid överlämnade till Kungl. Magt.
Föredragande t. f. departementschefen yttrade i statsrådet den
28 februari 1921, då ovan omförmälda förslag remitterades till lagrådet,
i förevarande avseende följande:
»Beträffande 7 § i kontrollstyrelsens förslag om utvidgning i
visst fäll av gällande bestämmelser om tvångsarbete hava i inkomna
yttranden yppat sig de mest skiftande åsikter. Från flera håll har
uttalats stark tvekan om lämpligheten att utvidga tvångsarbetsbegreppet
att omfatta även sådana fall, där tvångsarbetet närmast
kunde anses som ett verkligt straff, medan man från annat hållvelat
göra gällande, att tvångsarbetet uttryckligen borde förlänas karaktär
av straff och ådömas i stället för de i rusdrycksförordningarna
angivna straff.
Med hänsyn härtill finner jag mig icke böra nu förorda kontrollstyrelsens
förslag i denna del utan anser detsamma böra göras till
föremål för ytterligare ingående utredning. I sådant syfte torde förslaget
i denna del böra remitteras till fättigvårdslagstiftningskommittén,
som även har i uppdrag att utarbeta förslag angående lösdrivarelagstiftningen.
Det må för övrigt framhållas, att en bestämmelse av ifrågavarande
art ej passar rätt väl i en provisorisk lagstiftning, då det
ådömda tvångsarbetet kunde utsträckas att gälla utöver lagstiftningens
giltighetstid »
Enligt vad utskottet inhämtat, har Kungl. Maj:t genom remiss den6
maj 1921 infordrat fattigvårdslagstiftningskommitténs utlåtande över
berörda förslag.
Motionären uttalar, att enligt hans mening de av t. f. chefen för
finansdepartementet anförda skäleu knappast kunna anses tillräckligt
12 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Utskottet.
vägande för att motivera en utbrytning ur kontrollstyrelsens lagförslag
av dess måhända värdefullaste bestämmelse. I en ingående motivering
framhåller därefter motionären, bland annat, den starka effekt, man
torde kunna vänta av en dylik bestämmelse, samt de skäl, som enligt
motionärens uppfattning talade för att behandla personer av den
kategori, varom här vore fråga, såsom lösdrivare. Till sist anför motionären
:
»Det av departementschefen påpekade förhållandet, att ådömt
tvångsarbete kunde komma att sträcka sig utöver den tid, då den provisoriska
förordningens giltighet föreslagits upphöra, kan icke tillmätas
den betydelse, att det ensamt bör få utgöra hinder för ett stadgande,
som eljest befinnes nödigt och nyttigt. Detta synes ej heller ha varit
departementschefens mening, enär påpekandet tillagts i förbigående, efter
det att departementschefen redan uttalat och motiverat sin uppfattning,
att förslaget om utvidgning av tvångsarbetsbestämmelserna bör för utredning
remitteras till fatti gvår d slagstiftnings k om mittén, som bland annat
har i uppdrag att utarbeta förslag till lösdrivarlagstiftningens reformering.
När resultatet av detta revisionsarbete kan väntas föreligga, torde
för närvarande vara omöjligt att ens gissningsvis uttala sig om. Att
på grund av förberedelserna för hela lagstiftningens reformering avstå
från införandet av en bestämmelse, som förhållandena just nu göra behövlig,
kan icke vara tillrådligt. Kommer den allmänna revisionen till
stånd, skall den givetvis sträcka sina verkningar även till här berörda
område, och ett beslut om lösdrivarlagens tillämplighet ifråga om personer,
som dömts till ansvar för yrkesmässigt bedriven olovlig rusdryckshanterina:,
kan därför på intet vis anses lägga hinder i vägen för ett
reformarbete, som av andra skäl befunnits nödigt.»
Utskottet vill för sin del uttala sin sympati för den tankegång,
som är grundläggande för motionärens förslag. Det torde nämligen
kunna tagas för visst, att hotet om tvångsarbete på personer av den
typ, varom här är fråga, i många fall har en väsentligt större verkan
än fruktan för ett även jämförelsevis strängt straff. Utskottet kan emellertid
ej förbise, att en närmare belysning av spörsmålet ur olika synpunkter
är önskvärd, och finner det icke lämpligt, att den utredning,
som chefen för finansdepartementet föranstaltat, föregripes genom ett
beslut av riksdagen om bifall till herr Bratts motion. Utskottet vill
uttala den förmodan, att med remissen till fattigvårdslagstiftningskommittén
icke, såsom motionären synes hava förutsatt, avsetts, att denna
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 13
kommitté skulle upptaga frågan först i sammanhang med eventuellt förslag
om ny lösdrivarlagstiftning, utan att meningen med remissen varit
att från den på förevarande område sakkunniga kommittén erhålla ett
särskilt utlåtande just angående det ifrågavarande förslaget. Utskottet
anser emellertid, att riksdagen bör i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att utredning i frågan företages med den skyndsamhet, att förslag i
ämnet, om möjligt, kan föreläggas nästkommande års riksdag.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet alltså hemställa,
1) att riksdagen måtte, med tillkännagivande, att
ifrågavarande proposition nr 360 ej kunnat av riksdagen
i oförändrat skick bifallas, för sin del antaga
följande såsom »utskottets förslag» betecknade:
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
A) Förordning
om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående
försäljning av rusdrycker.
Härigenom förordnas, att 84 § i förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker skall upphöra att gälla, samt att
74 § 1 och 2 mom., 76 §, 77 § 1 mom., 82 och 88 §§, 90 § 1 och 2
mom., 92 och 94 §§ i samma förordning skola erhålla följande ändrade
lydelse.
74 §.
1. Den, som utan att äga rätt till försäljning enligt denna förordning
avyttrar rusdrycker, straffes för olovlig försäljning med böter
från och med etthundra till och med ettusen kronor.
Beträdes någon, som förut fällts till straff för olovlig försäljning
av rusdrycker, andra gången eller oftare med sådan förbrytelse eller
bedriver någon olovlig försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt,
straffes med böter från och med trehundra till och med femtusen kronor
eller med fängelse i högst ett år.
Utskottets
hemställan.
14 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
Har förbrytelse, varom ovan sägs, icke skett i större omfattning
eller yrkesmässigt, må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
straffet nedsättas till trettio eller, vid upprepad förbrytelse, etthundra
kronors böter.
2. Har den, som beträdes med olovlig försäljning av rusdrycker,
förut fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom. eller
31 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin eller i 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom. i förordningen den
1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit eller i 11 § 1 mom.
första stycket eller 2 mom. första stycket i förordningen den 1 juli
1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat, straffes såsom för upprepad
olovlig rusdrycksförsäljning.
76 §.
Överskrides den i 3 § 1 mom. stadgade rättighet till försäljning
av rusdrycker i visst fall å apotek, vare lag som i 74 § 1 mom. sägs.
77 §.
1. Avyttrar den, som handhar detaljhandel med rusdrycker, sådana
drycker av annat slag än försälj ningsrättigheten avser,
eller beträdes den, som handhar utminutering, med olovlig utskänkning
eller den, som handhar utskänkning, med olovlig utminutering,
eller idkar någon detaljhandel med rusdrycker å annat ställe än
därtill uppgivet eller medgivet är,
eller fortsätter någon, oaktat återkallelse av meddelat tillstånd till
försäljning eller förbud däremot delgivits honom, med försäljningen,
straffes som i 74 § 1 mom. sägs.
82 §.
1. Tillhandagår någon mot föreskrifterna i 47 § 1 eller 2 mom.
med anskaffande av rusdrycker, dömes till böter från och med femtio till
och med femhundra kronor. Sker förbrytelsen i större omfattning eller
yrkesmässigt eller beträdes någon, som förut fällts till straff för förbrytelse
enligt detta inom., andra gången eller oftare med sådan förbrytelse,
vare straffet böter från och med tvåhundra till och med tvåtusen
kronor eller fängelse i högst sex månader.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 15
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
Har förbrytelse, varom ovan sägs, icke skett i större omfattning
eller yrkesmässigt, må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
straffet nedsättas till tio eller, vid upprepad förbrytelse, femtio kronors böter.
2. Har någon med motbok vidtagit åtgärd i syfte att därigenom
möjliggöra inköp av rusdrycker i större myckenhet än den, vartill motboken
eljest berättigar, och har han eller med hans vetskap annan
gjort bruk av den ändrade motboken, straffes, där ej gärningen eljest
är belagd med straff, med böter högst ettusen kronor.
88 §.
1. Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse, varom i
74 eller 82 § sägs, eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd
eller dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom skur, straffes
som vore han själv gärningsman. Har någon före brottets utförande eller
vid utförandet, dock i mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd
gärningen främjat, straffes efter ty som han prövas hava till brottet bidragit.
Den, till vilken rusdryck avyttrats eller eljest anskaffats, vare ej
förfallen till ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första
stycket sägs.
2. Husbonde ansvarar för förbrytelse, som vid handhavande av
detaljhandel enligt denna förordning begås av hans hustru, husfolk eller
i hans arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången av
honom själv, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen
skett utan hans vetskap och vilja.
90 §.
1. Rättighet att verkställa beslag tillkommer, förutom tullmyndighet
i fall som i 83 § sägs, de i 89 § 1 mom. omförmälda åklagare.
Beslag, som verkställes av annan än tulltjänsteman, skall, där så ske kan,
göras i två vittnens närvaro.
2. Rusdrycker, som enligt denna förordning eller annan författning
förklarats förbrutna, skola, därest de äro i försäljningsdugligt skick,
hembjudas till bolag, som äger rätt till detaljhandel med rusdrycker,
eller till sådan partihandlare, som avses i 12 § 1 mom. Kunna förbrutna
rusdrycker på grund av sin beskaffenhet ej tillhandahållas allmänheten,
skola de hembjudas till partihandlare, som till avsalu bedriver
rening av brännvin, att av honom för tekniskt bruk avyttras. Bolag,
som nyss sagts, eller partihandlare, som till avsalu bedriver rening av
16 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
brännvin, vare skyldig att till skäligt pris inköpa sålunda hembjudna
rusdrycker. Är värdet så ringa, att det ej kan anses motsvara forslingskostnaderna,
skall varan bevisligen förstöras.
Lag samma vare i fråga om försäljning på grund av bestämmelser
i tullstadgan eller andra författningar av rusdrycker, som ej förklaras
förbrutna.
92 §.
Av böter, som ådömas enligt
denna förordning, samt av värdet av
rusdrycker, som enligt denna förordning
dömas förbrutna, tillfälle en
tredjedel, dock högst femhundra
kronor, åklagaren och återstoden kronan.
Finnes särskild angivare eller
är annan än åklagaren beslagare
eller har polisman tagit synnerlig
del däri, att förbrytelsen blivit beivrad,
äger sådan angivare, beslagare
eller polisman med lika rätt sig
emellan taga hälften av kronans andel,
dock tillsammans högst femhundra
kronor. Sådan del tillkomme
dock ej angivare, då angivelse skett
av föräldrar mot barn, barn mot
föräldrar, makar eller syskon mot
varandra, annan skyldeman mot den,
hos vilken han njuter kost eller
underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar
eller tjänare mot husbondefolk
under den tid, de äro i tjänsten,
ej heller polisman, som vittnat i
målet.
92 §.
Av böter, som ådömas enligt
denna förordning, samt av värdet av
rusdrycker, som enligt denna förordning
dömas förbrutna, tillfälle en
tredjedel, dock högst femhundra
kronor, åklagaren och återstoden kronan.
Finnes särskild angivare eller
är annan än åklagaren beslagare
eller bär polisman tagit sjmnerlig
del däri, att förbrytelsen blivit beivrad,
äger sådan angivare, beslagare
eller polisman med lika rätt sig
emellan taga hälften av kronans andel,
dock tillsammans högst femhundra
kronor. Sådan del tillkomme
dock ej angivare, då angivelse skett
av föräldrar mot barn, barn mot
föräldrar, makar eller syskon mot
varandra, annan skyldeman mot den,
hos vilken han njuter kost eller
underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar
eller tjänare mot husbondefolk
under den tid, de äro i tjänsten,
ej heller polisman, som på begäran
av åklagaren vittnat i målet.
94 §.
Förbrytelser mot d§nna förordning skola åtalas vid allmän domstol.
Sammansatta bevillmngs- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 17
Kungl. Maj:ts förslag:
Denna förordning träder i kraft
å åttonde dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i
Svensk författningssamling.
Utskottets förslag:
Denna förordning träder i kraft
å tjugonde dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i
Svensk författningssamling.
B) Förordning
om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 (nr 86) angående
tillverkning av brännvin.
Härigenom förordnas, att 30 §, 31 § 2 inom., 35, 39 och 42 §§,
46 § 1 inom., 47 § 1 mom. och 49 § i förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin skola erhålla följande ändrade
lydelse.
30 §.
1. Där någon, som erhållit tillstånd till brännvinstillverkning, å
bränneriet tillverkar brännvin under tid, då jämlikt bestämmelserna i 2 § 1,
2 eller 4 mom. han ej är därtill berättigad, straffes med fängelse i högst
ett år eller med böter från och med femhundra till och med tiotusen
kronor.
2. Där någon, som icke erhållit tillstånd till brännvinstillverkning,
tillverkar brännvin eller bereder mäsk i uppenbart syfte att därav framställa
brännvin eller innehar för brännvinstillverkningen uppenbarligen
avsedd mäsk, böte från och med trehundra till och med tretusen kronor.
Beträdes någon, som förut fällts till straff för förbrytelse, varom
i första stycket av detta mom. sägs, andra gången eller oftare med
dylik förbrytelse, eller bedriver någon brännvinstillverkningen eller
mäskberedningen i större omfattning eller i syfte att försälja det framställda
brännvinet, straffes med fängelse i högst ett år eller med böter
från och med femhundra till och med femtusen kronor. Åro omständigheterna
synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år
dömas.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt.. 2 avd. 1 höft. (Nr 1.)
3
18 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
Har tillverkning eller beredning, varom ovan i detta mom. sägs,
icke bedrivits i större omfattning eller i syfte att försälja det framställda
brännvinet, må, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, straffet
nedsättas till etthundra eller, vid upprepad förbrytelse, trehundra kronors
böter.
3. Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i 2 mom. sägs,
tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 31 § 2 mom. av
denna förordning eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker eller i 22 § 1 mom. eller 23 § 1
mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri
sprit eller i 11 § 1 mom. första stycket eller 2 mom. första stycket i
förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat,
straffes såsom i 2 mom. andra och tredje styckena är stadgat.
4. Den, som olovligen tillverkat brännvin på sätt i 1 eller 2
mom. sägs, skall ock gälda den i 12 § stadgade tillverkningsskatt,
varvid skall iakttagas:
Har tillverkningen skett med enkel, omedelbarligen med eld driven
redskap, varde skatten beräknad efter redskapens avverkningsförmåga,
som skall antagas under dygn uppgå till fyra gånger pannans rymd.
Kan redskapens storlek icke utrönas, bestämmes skatten efter femhundra
liters tillverkning för dygn.
År tillverkningen utövad med mera sammansatt eller medelst ånga
driven redskap, beräknas skatten för den myckenhet, som, efter vad
utrönas kan, blivit tillverkad, dock för minst åttahundra liter på dygnet.
Har tillverkningen skett på annat sätt än ovan sagts, beräknas
skatten för den myckenhet, som, efter vad utrönas kan, blivit tillverkad,
dock för minst femtio liters tillverkning för dygn.
I samtliga dessa fall skall skatten utgå för minst trettio dygn;
men har tillverkningen blivit utövad över trettio men ej sextio dygn,
utgöres skatt för sextio dygn, och över sextio men ej nittio dygn för
nittio dygn o. s. v.
5. Beträdes någon med förbrytelse, varom i 1 och 2 mom. sägs,
skola vid förbrytelsen nyttjade redskap, å stället befintligt brännvin och
mäsk samt de kärl, vari brännvinet och mäsken förvaras, tagas i beslag
och dömas förbrutna.
31 §.
2. Befinnes någon i andra fall än i 1 mom. avses innehava
redskap, som uppenbarligen är av honom avsett att nyttjas för ändamål,
Sammansatta bevillnings- och föräta lagutskottets utlåtande Nr 1. 19
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
som där sägs, straffes med böter frän och med etthundra till och med
ettusen kronor, och vare redskapet förbrutet. Åro omständigheterna
synnerligen mildrande, må böterna nedsättas till trettio kronor.
Beträdes någon, som förut fällts
till straff för förbrytelse, varom i
detta mom. sägs, andra gången eller
oftare med dylik förbrytelse, eller
har någon, som beträdes med sådan
förbrytelse, tidigare fällts till straff
för annan förbrytelse, som avses i
30 § 2 eller 3 mom., dömes till
fängelse i högst sex månader eller
till böter från och med trehundra till
och med tretusen kronor.
Beträdes någon, som förut fällts
till straff för förbrytelse, varom i
detta mom. sägs, andra gången eller
oftare med dylik förbrytelse, eller
har någon, som beträdes med sådan
förbrytelse, tidigare fällts till straff
för annan förbrytelse, som avses i
30 § 2 eller 3 mom., dömes till
böter från och med trehundra till och
med tretusen kronor eller till fängelse
i högst sex månader.
35 §.
Till redskap, som enligt 30 § 5 mom., 31 § 2 mom. eller 32 §
1 mom. är förbrutet, räknas varje i bränneri för kokning, mäskberedning,
jäsning eller bränning inrättat redskap, sprithållare, ävensom ångmaskin
med tillbehör.
39 §.
1. Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse, varom
i 30 § 2 mom. sägs, eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd
eller dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes
som vore han själv gärningsman. Har någon före brottets utförande
eller vid utförandet, dock i mindre män än nyss är sagt, med råd
eller dåd gärningen främjat, straffes efter ty som han prövas hava
till brottet bidragit. Om någon, utan att hava sådan del i brottet, som
nu sagts, sedan brottet timat, med vetskap därom gått den brottslige
tillhanda genom att dölja vara, som genom brottet framställts, straffes
efter som brottet var till, dock mindre än om han själv varit gärningsman.
Den, till vilken här ovan avsedd vara avyttrats, vare ej förfallen
till ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första stycket sägs.
2. Brännvin still v erkar e så ock den, som tillverkar eller saluhåller
i 31 § 1 mom. avsedd apparat eller apparatdel, ansvarar för förbrytelse
mot denna förordning, som begås av hans hustru, barn, husfolk eller i
20 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
hans arbete antagen, person, såsom vore förbrytelsen av honom själv
begången, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att iörbrytelsen
skett utan hans vetskap och vilja. Begagnar brännvinstillverkare ombud
vid brännerirörelsens utövande, ansvare dock ombudet jämte tillverkaren
och lika med denne för sådan förbrytelse.
3. År sådan förbrytelse begången, att redskap, mäsk, brännvin
eller förvaringskärl enligt vad här ovan är stadgat skola dömas förbrutna,
inträder denna påföljd, även om den, som begått förbrytelsen,
icke är ägare av godset.
42 §.
Skulle någon, vilken det åligger att hålla tillsyn vid bränneri
eller vid nederlag, eller den, vilken har till tjänsteåliggande att åtala
förbrytelser mot denna förordning, själv beträdas med förbrytelse, varom
i 30 § 2 mom. sägs, eller att hava främjat sådan förbrytelse, eller förbrytelse,
som omförmäles i 32 §, varde dömd till fängelse eller straffarbete
från och med sex månader till och med två år.
46 §.
1. Av böter, som ådömas enligt
denna förordning, samt av värdet av
brännvinsredskap och annan egendom,
som anses förbrutna, tillfälle
en tredjedel, dock högst femhundra
kronor, åklagaren och återstoden
kronan. Finnes särskild angivare,
eller har polisman tagit synnerlig del
däri, att förbrytelsen blivit beivrad,
äger sådan angivare eller polisman
med lika rätt sig emellan taga hälften
av kronans andel, dock tillsammans
högst femhundra kronor. Sådan
del tillkomme dock ej angivare,
då angivelse skett av föräldrar mot
barn, barn mot föräldrar, makar
eller syskon mot varandra, annan
skyldeman mot den, hos vilken han
njuter kost eller underhåll, fosterbarn
mot fosterföräldrar eller tjänare
46 §.
1. Av böter, som ådömas enligt
denna förordning, samt av värdet av
brännvinsredskap och annan egendom,
som anses förbrutna, tillfälle
eu tredjedel, dock högst femhundra
kronor, åklagaren och återstoden
kronan. Finnes särskild angivare,
eller har polisman tagit synnerlig del
däri, att förbrytelsen blivit beivrad,
äger sådan angivare eller polisman
med lika rätt sig emellan taga hälften
av kronans andel, dock tillsammans
högst femhundra kronor. Sådan
del tillkomme dock ej angivare,
då angivelse skett av föräldrar mot
barn, barn mot föräldrar, makar
eller syskon mot varandra, annan
skyldeman mot den, hos vilken han
njuter kost eller underhåll, fosterbarn
mot fosterföräldrar eller tjänare
Sammansatta bevillnings- och första lan utskottets utlåtande Nr 1. 21
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
mot husbondefolk under den tid, de mot husbondefolk under den tid, de
äro i tjänsten, ej heller polisman, äro i tjänsten, ej heller polisman,
som vittnat i målet. som på begäran av åklagaren vittnat
i målet.
47 §.
1. Lands- och stadstiskaler, kronobetjänte samt de personer, vilka
särskilt förordnas att vaka över denna förordnings efterlevnad, åligger
att åtala förbrytelser emot densamma. Åtal skall anhängiggöras vid
allmän domstol.
49 §.
Beslag skall, där så ske kan, göras i två vittnens närvaro. Innehavare
av vad i beslag tages eller, i hans frånvaro, hans ombud på
stället eller någon av hans husfolk skall tillsägas om beslaget.
Denna förordning träder i kraft
å åttonde dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk
författningssamling.
Denna förordning träder i kraft
å tjugonde dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk
författningssamling.
C) Förordning
om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående
handel med skattefri sprit.
Härmed förordnas, att 22, 23 och 30 §§ samt 32 § 2 mom. i förordningen
den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit skola
erhålla följande ändrade lydelse.
22 §.
1 mom. Vidtager någon obehörigen med denaturerad sprit åtgärd,
varigenom denatureringsmedlet avskiljes eller denatureringen försvagas,
22 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
straffes såsom för olovlig tillverkning av brännvin enligt 30 § 2 mom.
i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin.
2 mom. Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i 1 mom.
sägs, tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom.
eller 31 § 2 mom. av förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker eller i 23 § 1 mom. i denna
förordning eller i 11 § 1 mom. första stycket eller 2 mom. första stycket
i förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat,
straffes såsom i 30 § 2 mom. andra och tredje styckena av förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkningen av brännvin är stadgat.
23 §.
1 mom. Avyttrar någon sprit, varmed honom veterligen vidtagits
åtgärd, som i 22 § 1 mom. sägs, eller avyttrar någon, utan att sådan
åtgärd därmed vidtagits, i andra fall, än här ovan sagts, skattefri sprit
till förtäring eller under omständigheter, som bort giva säljaren skälig
anledning antaga, att spriten är avsedd att användas som dryck,
straffes såsom för olovlig försäljning av rusdrycker enligt 74 § 1 mom.
i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.
2 mom. Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i 1 mom.
sägs, tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom.
eller 31 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker eller i 22 § 1 mom. av denna
förordning eller i 11 § 1 mom. första stycket eller 2 mom. första stycket
i förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat,
straffes såsom i 74 § 1 mom. andra och tredje styckena av förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker är stadgat.
30 §.
1 mom. Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse, varom
i 22 § 1 mom. sägs, eller till annan förbrytelse enligt 23 § 1 mom. än
sådan, som äger rum vid handhavande av detaljhandel enligt denna förordning,
eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd eller dåd uppsåtligen
hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes som vore han
själv gärningsman. Har någon före brottets utförande eller vid utförandet,
dock i mindre mån än nyss är sagt, med råd eller dåd gärningen
främjat, straffes efter ty som han prövas hava till brottet bi
-
Sammansätta bevillnings- och första Lag utskottets utlåtande Nr 1. 23
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
dragit. Om någon, utan att hava sådan del, som nu sagts, i förbrytelse
enligt 22 § 1 mom , sedan brottet timat, med vetskap därom gått den
brottslige tillhanda genom att dölja vara, som genom brottet framställts,
straffes efter ty som brottet var till, dock mindre än om han själv varit
gärningsman.
Den, till vilken här ovan avsedd vara avyttrats, vare ej förfallen
till ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första stycket sägs.
2 mom. Husbonde ansvarar för förbrytelse, som vid handhavande
av detaljhandel enligt denna förordning begås av hans hustru, husfolk
eller i hans arbete antagen person, liksom vore förbrytelsen begången
av honom själv, därest icke omständigheterna göra sannolikt, att förbrytelsen
skett utan hans vetskap och vilja.
32 §.
2 mom. Av böter, som enligt
denna förordning ådömas, ävensom
av värdet av vad som jämlikt densamma
är att anse såsom förbrutet,
tillfälle en tredjedel, dock högst
femhundra kronor, åklagaren och
återstoden kronan. Finnes särskild
angivare eller har polisman tagit
synnerlig del däri, att förbrytelsen
blivit beivrad, äger sådan angivare
eller polisman med lika rätt sig emellan
taga hälften av kronans andel,
dock tillsammans högst femhundra
kronor. Sådan del tillkomme dock
ej angivare, då angivelse skett av
föräldrar mot barn, barn mot föräldrar,
makar eller syskon mot varandra,
annan skyldeman mot den,
hos vilken han njuter kost eller
underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar
eller tjänare mot husbondefolk
under den tid, de äro i tjänsten,
ej heller polisman, som vittnat i
målet.
32 §.
2 mom. Av böter, som enligt
denna förordning ådömas, ävensom
av värdet av vad som jämlikt densamma
är att anse såsom förbrutet,
tillfälle eu tredjedel, dock högst
femhundra kronor, åklagaren och
återstoden kronan. Finnes särskild
angivare eller har polisman tagit
synnerlig del däri, att förbrytelsen
blivit beivrad, äger sådan angivare
eller polisman med lika rätt sig emellan
taga hälften av kronans andel,
dock tillsammans högst femhundra
kronor. Sådan del tillkomme dock
ej angivare, då angivelse skett av
föräldrar mot barn, barn mot föräldrar,
makar eller syskon mot varandra,
annan skyldeman mot den,
hos vilken han njuter kost eller
underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar
eller tjänare mot husbondefolk
under den tid, de äro i tjänsten,
ej heller polisman, som på begäran
av åklagaren vittnat i målet.
24 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Kungl. Maj:ts förslag:
Denna förordning träder i kraft
å åttonde dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk
författningssamling.
Utskottets förslag:
Denna förordning träder i kraft
å tjugonde dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk
författningssamling.
D) Förordning
om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 564) angående
vissa alkoholhaltiga preparat.
Härmed förordnas, att 11 § 1 och 2 mom. 16 § samt 18 § 2 mom.
1 förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat
skola erhålla följande ändrade lydelse.
o §■
1 mom. Vidtager någon obehörigen med alkoholhaltigt preparat
åtgärd, varigenom denatureringsmedel avskiljes eller denaturering försvagas,
straffes såsom för olovlig tillverkning av brännvin enligt 30 §
2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av
brännvin.
Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i första stycket
sägs, tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom.
eller 31 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker eller i 22 § 1 mom. eller 23 §
1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri
sprit eller i 2 mom. första stycket av denna paragraf, straffes såsom i
30 § 2 mom. andra och tredje styckena av förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin finnes stadgat.
2 mom. Avyttrar någon alkoholhaltigt preparat, varmed honom
veterligen vidtagits åtgärd, som i 1 mom. sägs, eller avyttrar någon,
utan att sådan åtgärd vidtagits, alkoholhaltigt preparat till förtäring eller
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 25
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
i övrigt under omständigheter, som bort giva säljaren skälig anledning
antaga, att varan är avsedd att användas som dryck, straffes såsom för
olovlig försäljning av rusdrycker enligt 74 § 1 mom. i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.
Har den, som beträdes med förbrytelse, varom i första stycket
sägs, tidigare fällts till straff för förbrytelse, som avses i 30 § 2 mom.
eller 31 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning
av brännvin eller i 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker eller i 22 § 1 mom. eller 23 §
1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri
sprit eller i 1 mom. första stycket av denna paragraf, straffes såsom i
74 § 1 mom. andra och tredje styckena av förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker finnes stadgat.
16 §.
Den som uppsåtligen förleder annan till förbrytelse, varom i 11 §
1 eller 2 mom. sägs, eller vid utförande av sådan förbrytelse med råd
eller dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, straffes
som vore han själv gärningsman. Har någon före brottets utförande
eller vid utförandet, dock i mindre mån än nyss är sagt, med råd eller
dåd gärningen främjat, straffes efter ty som han prövas hava till brottet
bidragit. Om någon, utan att hava sådan del, som nu sagts, i förbrytelse
enligt 11 § 1 mom., sedan brottet timat, med vetskap därom gått
den brottslige tillhanda genom att dölja vara, som genom brottet framställts,
straffes efter ty som brottet var till, dock mindre än om han
själv varit gärningsman.
Den, till vilken här ovan avsedd vara avyttrats, vare ej förfallen till
ansvar för delaktighet i gärningen enligt vad i första stycket sägs.
18 §.
2 mom. Av böter, som enligt
denna förordning ådömas, ävensom
av värdet av vad som jämlikt densamma
är att anse såsom förbrutet,
tillfälle en tredjedel, dock högst femhundra
kronor, åklagaren och återstoden
kronan. Finnes särskild angivare
eller har polisman tagit synnerlig
del däri, att förbrytelsen bliBihang
till riksdagens protokoll 1921.
18 §.
2 mom. Av böter, som enligt
denna förordning ådömas, ävensom
av värdet av vad som jämlikt densamma
är att anse såsom för bni tet,
tillfälle en tredjedel, dock högst femhundra
kronor, åklagaren och återstoden
kronan. Finnes särskild angivare
eller har polisman tagit synnerlig
del däri, att förbrytelsen bli7
samt. 2 avd. käft. (Förslag nr 1.) 4
26 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Kungl. Maj:ts förslag:
vit beivrad, äger sådan angivare eller
polisman med lika rätt sig emellan
taga hälften av kronans andel, dock
tillsammans högst femhundra kronor.
Sådan del tillkomme dock ej
angivare, då angivelse skett av föräldrar
mot barn, barn mot föräldrar,
makar eller syskon mot varandra,
annan skyldeman mot den, hos vilken
han njuter kost eller underhåll,
fosterbarn mot fosterföräldrar eller
tjänare mot husbondefolk under den
tid, de äro i tjänsten, ej heller polisman,
som vittnat i målet.
Utskottets förslag:
vit beivrad, äger sådan angivare eller
polisman med lika rätt sig emellan
taga hälften av kronans andel, dock
tillsammans högst femhundra kronor.
Sådan del tillkomme dock ej
angivare, då angivelse skett av föräldrar
mot barn, barn mot föräldrar,
makar eller syskon mot varandra,
annan skyldeman mot den, hos vilken
han njuter kost eller underhåll,
fosterbarn mot fosterföräldrar eller
tjänare mot husbondefolk under den
tid, de äro i tjänsten, ej heller polisman,
som på begäran av åklagaren
vittnat i målet.
Denna förordning träder i kraft
å åttonde dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk
författningssamling.
Denna förordning träder i kraft
å tjugonde dagen efter den, då förordningen,
enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk
författningssamling.
E) Förordning
angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m.
Härigenom förordnas som följer:
i §•
Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför hos
person, som anhålles för fylleri, skola de, där ansvar ådömes för fylleri
-
Sammanfatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 27
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
förseelsen, dömas förbrutna, såvida icke särskilda omständigheter till
annat föranleda.
Polismyndighet äger i avbidan på domstolens prövning hålla i
förvar vad som sålunda påträffats.
2 §.
Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför under
sådana omständigheter, att det finnes vara uppenbart, att de olovligen
tillverkats eller att med dem obehörigen vidtagits åtgärd i syfte att
avskilja denatureringsmedel eller försvaga denaturering, skall vad sålunda
påträffas jämte kärl och emballage, vari det förvaras, tagas i beslag,
ändå att innehavaren eller ägaren därav ej anträffas eller att åtal ej
äger rum.
Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför, vilka
uppenbarligen varit föremål för olovlig överlåtelse eller vilkas åtkomst
innehavaren icke kan tillfredsställande förklara, och är det jämväl uppenbart,
att varan är avsedd att i befintligt eller förarbetat skick olovligen
avyttras, skall vad sålunda påträffas jämte kärl och emballage, vari
det förvaras, jämväl tagas i beslag.
Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel därför, vilka
uppenbarligen till riket olovligen införts, hos någon, som insett eller
bort inse, att de olovligen införts, skola de jämte kärl och emballage,
vari de förvaras, tagas i beslag, ändå att åtal för olovlig varuinförsel
eller delaktighet däri ej äger rum.
. 3 §■
Beslut om beslag, varom i 2 § sägs, meddelas i Stockholm av
överståthållarämbetet, i annan stad, där poliskammare finnes, av denna,
eljest av allmänne åklagaren i orten.
4 §•
Kan beslut, som i 3 § sägs, icke utan våda avvaktas, må polisman
taga varan i förvar, men anmäle ofördröjligen sådan åtgärd för
den i nämnda paragraf angivna myndighet.
5 §.
Myndighet, som beslutat beslag, skall utan dröjsmål låta genom
stämningsman delgiva ägaren av den vara, beslutet avser, eller, om
28 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
denne ej är känd eller ej kan anträffas, den, som vid varans påträffande
innehade densamma, beslutet om beslaget med föreläggande för denne,
om han vill å beslaget tala, att hos beslagsmyndigheten inom fjorton
dagar efter delgivningen med angivande av bostads- och vistelseort
skriftligen anmäla missnöje med beslaget, vid påföljd att eljest beslaget
står fast och varan varder förbruten. Intyg om delgivningen skall av
stämningsmannen tecknas å beslutet. Har missnöje anmälts hos överståthållarämbetet
eller poliskammare, skall anmälningsskriften med tillhörande
handlingar omedelbart översändas till allmänne åklagaren.
År ägare eller innehavare ej känd eller kan han ej anträffas, må
delgivning av beslut och föreläggande, varom i första stycket sägs, ske
genom dess införande i den eller de tidningar i orten, i vilka allmänna
meddelanden bruka kungöras; dock njute i detta fall varans ägare eller
innehavare för missnöjes anmälande en tid av sextio dagar efter det
föreläggandet senast kungjorts.
Har föreläggande, varom ovan sägs, icke delgivits varans ägare
eller innehavare eller enligt andra stycket införts i vederbörlig tidning
inom fjorton dagar efter det att beslutet om beslag fattats eller, där
vara tagits i förvar enligt 4 §, efter den åtgärd, gånge beslaget åter.
Uppgår beslagtagen varas värde ej till trettio kronor, skall utan
vidtagande av de i denna paragraf föreskrivna åtgärder varan vara förbruten,
om icke missnöje med beslaget anmälts inom sextio dagar efter
det beslaget ägt rum.
6 §•
Har missnöje enligt 5 § anmälts, skall allmänne åklagaren, om
därtill finnes anledning, inom fjorton dagar efter missnöjesanmälan till
allmänna underrätten i orten instämma den, som anmält missnöje, med
yrkande att varan måtte förklaras förbruten. Anträffas ej den, som
anmält missnöje, då han å den uppgivna vistelseorten för stämning
sökes, skall den ovannämnda instämningstiden vara förlängd, till dess
han hos allmänne åklagaren inställer sig för stämnings mottagande. Har
detta ej skett inom sex månader efter beslaget, vare missnöjesanmälan
förfallen.
Har stämning ägt rum inom föreskriven tid, gälle beslaget till
dess domstol annorlunda förordnar. Har stämning ej ägt rum inom
sagda tid, gånge beslaget åter.
Finner domstolen de i 2 § angivna förutsättningar för beslag vara
förhanden, skall varan förklaras förbruten.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 29
Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:
7 §•
Med rusdrycker eller ersättningsmedel därför, som enligt denna
förordning äro förbrutna, skall förfaras på sätt i 90 § 2 och 3 mom. i
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker
stadgas.
Av belopp, som vid föryttring
av förbruten vara erhålles, skall,
efter avdrag för kostnader i anledning
av å varan verkställt beslag,
enligt länsstyrelsens eller, om domstol
förklarat varan förbruten, domstolens
beprövande en tredjedel, dock
högst femhundra kronor, tillfalla
polisman eller annan, av vars angivelse
eller åtgärd beslaget föranletts,
dock ej polisman, som vid domstols
prövning vittnat i målet. Förklarar
domstol varan förbruten, tillfälle
lika del åklagaren. Vad som
ej sålunda tillkommer åklagare, polisman
eller annan, tillfälle kronan.
Av belopp, som vid föryttring
av förbruten vara erhålles, skall,
efter avdrag för kostnader i anledning
av å varan verkställt beslag,
enligt länsstyrelsens eller, om domstol
förklarat varan förbruten, domstolens
beprövande en tredjedel, dock
högst femhundra kronor, tillfalla
polisman eller annan, av vars angivelse
eller åtgärd beslaget föranletts,
dock ej polisman, som vid domstols
prövning på begäran av åklagaren
vittnat i målet. Förklarar
domstol varan förbruten, tillfälle
en tredjedel, dock högst femhundra
kronor, åklagaren. Vad som ej sålunda
tillkommer åklagare, polisman
eller annan, tillfälle kronan.
Denna förordning träder i kraft Denna förordning träder i kraft
å åttonde dagen efter den, då förord- å tjugonde dagen efter den, då förningen,
enligt därå meddelad upp- ordningen, enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk gift, från trycket utkommit i Svensk
författningssamling, och gäller till författningssamling, och gäller till
och med den 30 juni 1922. och med den 30 juni 1922.
Har beslag enligt denna förordning ägt rum före den 1 juli 1922,
skola de i förordningen meddelade bestämmelserna fortfarande tillämpas
med avseende å sådant beslag.
2) att riksdagen ville, i anledning av herr Bratts
motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
30 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Maj:t måtte låta verkställa skyndsam utredning, huruvida
och under vilka förutsättningar den som dömts
till ansvar för förbrytelse, som avses i något av följande
lagrum, nämligen 30 § 2 mom. eller 31 § 2
mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående
tillverkning av brännvin, 74 § 1 mom. i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker,
22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom. i förordningen den
I juli 1918 angående handel med skattefri sprit samt
II § 1 eller 2 mom. i förordningen den 1 juli 1918
angående vissa alkoholhaltiga preparat, eller hos vilken
beslag enligt den denna dag av riksdagen beslutade
förordningen angående rusdryckers förverkande i vissa
fall m. m. mera än en gång gjorts och blivit ståndande,
må kunna bliva föremål för sådant förfarande,
varom stadgas i lagen om lösdrivares behandling den
12 juli 1885, samt, om möjligt, till nästkommande
års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen
må föranleda.
Stockholm den 2 juni 1921.
På det sammansatta utskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 31
Reservationer:
1) av herr Hederstierna, som yttrat:
»På sätt lagrådet påpekat har förslaget i fråga om iterationsstraff
avvikit från vad som för närvarande gäller i svensk rätt, i det att nu
föreslås att såsom förutsättning för dylikt straffs ådömande fordras, icke
att den brottslige till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda
straff utan allenast att han förut fällts till straff för visst slag av brott.
Lagrådet har avstyrkt denna ändring. Till denna lagrådets erinran
mot förslaget ansluter jag mig. Jag hemställer därför att i följande
lagrum orden »fällts till straff» utbytas emot »till fullo undergått straff»,
nämligen i förordningen om vissa ändringar i förordningen den 14 juni
1917 (nr 340) angående försäljning av rusdrycker § 74 1 mom. 2 stycket,
samt 2 mom., 82 § 1 mom., i förordningen om vissa ändringar i förordningen
den 11 oktober 1907 (nr 86) angående tillverkning av brännvin
30 § 2 mom. och 3 mom., 31 § 2 mom. 2 stycket, i förordningen
om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående
handel med skattefri sprit 22 § 2 mom. och 23 § 2 mom. samt
1 förordningen om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 (nr
564) angående vissa alkoholhaltiga preparat 11 § 1 mom. 2 stycket och
2 mom. 2 stycket.»;
av herrar Högberg, Boman och Jönsson i Boa, vilka instämt i herr
Hederstiernas reservation.
2) av herr Pettersson i Södertälje, som anfört:
»över förslaget om rätt för polisman till andel i böter och förbrutet
gods har lagrådet avgivit följande yttrande:
''Vid bedömande av lämpligheten att införa rätt för polisman till
andel i böter och värdet av förbrutet gods enligt ifrågavarande författningar
bör synnerlig hänsyn tagas till den omständigheten, att polisman,
som i visst mål gjort anspråk på dylik andel, torde vara jävig att
vittna i det målet. Stadgandet i 17 kap. 11 § rättegångsbalken synes
nämligen icke kunna tolkas så, att han på grund av detsamma skulle
i dylikt fall anses vittnesgill. Ofta torde i mål av förevarande slag
32 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
ingen annan bevisning finnas att tillgå än polismans utsaga. Och att
hänvisa till att polismannen i sådant fall kan avstå från anspråket på
bötesandel, synes föga tilltalande. Utom vad nu anförts talar emot den
föreslagna bestämmelsen även den av vissa myndigheter anmärkta omständigheten
att åklagare och polisman kunna antagas ej sällan komma att
inlåta sig i tvist inför domstolen om rätten till bötesandel, till men för
ett gott samarbete dem emellan. Med hänsyn härtill anser lagrådet sig
böra avstyrka de nu ifrågavarande bestämmelserna. Lämpligare än den
föreslagna anordningen vore utan tvivel att ordna så, att den belöning,
som finnes skälig, må kunna i administrativ väg tilldelas polisman, som
utvecklat synnerligt nit vid upptäckande och utredande av förevarande
slag av brott.’
De sålunda framställda anmärkningarna, vilkas befogenhet synes
icke kunna förnekas, hava endast i viss mån beaktats i de för riksdagen
framlagda författningsförslagen. Den först framställda anmärkningen
— om bristen på hänsyn till jäv mot polisman, som har rätt
till böter m. in. — har föranlett till intagande av uttryckligt stadgande,
att polisman, som vittnat, icke må erhålla andel i böter in. m. Och
den i andra rummet framhållna olägenheten — faran av tvister mellan
åklagare och polisman angående andel i böter — har avhjälpts därigenom
att åklagarens andel å ena sidan samt polismannens, angivarens och
beslagarens å den andra sidan gjorts oberoende av varandra. Dessa
ändringar i det remitterade förslaget hava icke avhjälpt det av lagrådet
antydda missförhållandet att då, såsom i mål av ifrågavarande art ofta
är fallet, polismans utsaga är den enda bevisning, som finnes att tillgå,
polisman, som ådagalagt berömligt nit vid brottets upptäckande och
utredande, likväl går miste om varje belöning, därför att han måste
åberopas såsom vittne. Vill man i dylika mål uppmuntra polismännens
nit genom eu extra belöning, synes den lämpligaste formen härför vara
den av lagrådet anvisade, nämligen utdelande av gratifikationer i administrativ
väg. Och för beredande av medel till sådana kan samma
anordning användas, som redan nu förekommer enligt § 28 ordningsstadgan
för rikets städer. Detta lagrum föreskriver nämligen, att av
böter, som ådömas enligt berörda stagda och därpå grundade föreskrifter,
tre fjärdedelar skola ställas till polismyndighetens förfogande för
att kunna användas till uppmuntran av nitisk verksamhet i polismyndighetens
tjänst.
1 anslutning till vad sålunda anförts har jag inom utskottet yrkat,
att nedanstående paragrafer i förevarande författningsförslag måtte erhålla
följande ändrade lydelse:
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 33
A) Förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni
1917 angående försäljning av rusdrycker.
92 §.
Av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt av värdet
av rusdrycker, som enligt denna förordning dömas förbrutna, tillfälle
en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren. Lika del skall,
om särskild angivare eller beslagare finnes, tillfalla denne, men, om så ej
är fallet, ställas i Stockholm till överståthållarämbetets, i annan stad till
magistratens samt å landet till länsstyrelsens förfogande att i enlighet med,
föreskrifter, som Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän,
som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller
sprithantering. Återstoden tillfaller kronan.
Andel, som nu sagts, tillkom me dock ej angivare, då angivelse
skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon
mot varandra, annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost
eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk
under den tid de äro i tjänsten.
B) Förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober
1907 angående tillverkning av brännvin.
46 §.
1. Av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt av värdet
av brännvinsredskap och annan egendom, som anses förbrutna, tillfälle
en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren. Lika del skall,
om särskild angivare eller beslagare finnes, tillfalla denne, men, om så ej
är fallet, ställas i Stockholm till överståthållar ämbetets, i annan stad till magistratens
samt å landet till länsstyrelsens förfogande att i enlighet med föreskrifter,
som Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän,
som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller
sprithantering. Återstoden tillfaller kronan.
Andel, som nu sagts, tillkom me dock ej angivare, då angivelse
skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon
mot varandra, annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost
eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk
under den tid de äro i tjänsten.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 saml. 2 avd. käft. (Förslag nr 1.) 5
34 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
C) Förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918
angående handel med skattefri sprit.
32 §.
2 mom. Av böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom
av värdet av vad som jämlikt densamma är att anse såsom förbrutet,
tillfälle en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren. Lika del
skall, om särskild angivare eller beslagare finnes, tillfalla denne, men om
så ej är fallet, ställas i Stockholm till överståthållarämbetets, i annan stad
till magistratens samt å landet till länsstyrelsens förfogande att i enlighet
med föreskrifter, som Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av
polismän, som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdryckseller
sprithantering. Återstoden tillfaller kronan.
Andel, som nu sagts, tillkomme dock ej angivare, då angivelse
skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon
mot varandra, annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost
eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk
under den tid de äro i tjänsten.
D) Förslaget till förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918
angående vissa alkoholhaltiga preparat.
18 §.
2 mom. Av böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom
av värdet av vad som jämlikt densamma är att anse såsom förbrutet tillfälle
en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren. Lika del
skall, om särskild angivare eller beslagare finnes, tillfalla denne, men om
så ej är fallet, ställas i Stockholm till över ståthållar ämbetets, i annan stad till
magistratens samt å landet till länsstyrelsens förfogande att i enlighet med
föreskrifter, som Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän,
som ådagalagt synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller
sprithantering. Återstoden tillfaller kronan.
Andel, som nu sagts, tillkomme dock ej angivare, då angivelse skett
av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra,
annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost eller underhåll,
fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk under
den tid de äro i tjänsten.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 35
E) Förslaget till förordning angående rusdryckers förverkande
i vissa fall m. m.
7 §•
Med rusdrycker eller ersättningsmedel därför, som enligt denna
förordning äro förbrutna, skall förfaras på sätt i 90 § 2 och 3 mom.
i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker
stadgas.
Av belopp, som vid föryttring av förbruten vara erhålles, skall,
efter avdrag för kostnader i anledning av å varan verkställt beslag,
enligt länsstyrelsens eller, om domstol förklarat varan förbruten, domstolens
beprövande en tredjedel, dock högst femhundra kronor, ställas i
Stockholm till överståthållarämbetets, i annan stad till magistratens samt å
landet till länsstyrelsens förfogande att i enlighet med föreskrifter, som
Konungen utfärdar, användas till uppmuntran av polismän, som ådagalagt
synnerligt nit vid beivrande av olovlig rusdrycks- eller sprithantering, hörklarar
domstol varan förbruten, tillfälle en tredjedel, dock högst femhundra
kronor, åklagaren. Vad som ej sålunda tillkommer åklagare
eller annan, tillfälle kronan.»;
av herrar J. T. Larsson, friherre Barnekow och Edw. Larson, vilka
instämt med herr Pettersson i Södertälje;
av herr Jönsson i Fridhill, vilken instämt med herr Pettersson i
Södertälje med den avvikelse, att ordet »tredjedel» i samtliga angivna
paragrafer borde utbytas mot »sjättedel»;
av herrar Boman och Jönsson i Boa, vilka anfört:
»Vidkommande bestämmelserna om polismans andel i böter och
värdet av förbrutet gods har lagrådet på uppgivna skäl hemställt, att
samma bestämmelser måtte ur de särskilda författningsförslagen utgå.
Departementschefen har dock uti förevarande ämne bibehållit föreskrifter
till polismans uppmuntran, och utskottet har biträtt Kungl. Maj:ts
förslag i denna punkt.
36 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
Då vi ej funnit oss övertygade om lämpligheten av vad Kungl.
Maj:t föreslagit och ej heller kunnat ansluta oss till herr Petterssons
i hithörande del avgivna reservation, så hava vi inom utskottet hemställt,
att de i antydda hänseende föreslagna bestämmelserna måtte
utgå samt att följaktligen nedan antecknade paragrafer i de fyra uti
utskottsbetänkande! först upptagna författningsförslagen måtte erhålla
följande ändrade lydelse:
Förordningen om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917
angående försäljning av rusdrycker.
92 §.
Av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt av värdet
av rusdrycker, som enligt denna förordning dömas förbrutna, tillfälle en
tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden kronan.
Finnes särskild angivare eller är annan än åklagaren beslagare, äger
sådan angivare eller beslagare med lika rätt sig emellan taga hälften
av kronans andel, dock tillsammans högst femhundra kronor. Sådan
del tillkomme dock ej angivare, då angivelse skett av föräldrar mot
barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra, annan
skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost eller underhåll, fosterbarn
mot fosterföräldrar ej heller tjänare mot husbondefolk under den
tid, de äro i tjänsten.
Förordningen om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907 angående
tillverkning av brännvin.
46 §.
1. Av böter, som ådömas enligt denna förordning, samt av värdet
av brännvinsredskap och annan egendom, som anses förbrutna, tillfälle
en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden
kronan. Finnes särskild angivare, äger angivaren taga hälften av kronans
andel, dock högst femhundra kronor. Sådan del tillkomme dock
ej angivare, då angivelse skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar,
makar eller syskon mot varandra, annan skyldeman mot den,
hos vilken han njuter kost eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar
ej heller tjänare mot husbondefolk under den tid de äro i tjänsten.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 37
Förordningen om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående
handel med skattefri sprit.
32 §.
2 mom. Av böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom
av värdet av vad som jämlikt densamma är att anse såsom förbrutet,
tillfälle en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden
kronan. Finnes särskild angivare, äger angivaren taga hälften
av kronans andel, dock högst femhundra kronor. Sådan del tillkomme
dock ej angivare, då angivelse skett av föräldrar mot barn, barn mot
föräldrar, makar eller syskon mot varandra, annan skyldeman mot den,
hos vilken han njuter kost eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar
ej heller tjänare mot husbondefolk under den tid, de äro i tjänsten.
Förordningen om vissa ändringar i förordningen den 1 juli 1918 angående
vissa alkoholhaltiga preparat.
18 §.
2 mom. Av böter, som enligt denna förordning ådömas, ävensom
av värdet av vad som jämlikt densamma är att anse såsom förbrutet,
tillfälle en tredjedel, dock högst femhundra kronor, åklagaren och återstoden
kronan. Finnes särskild angivare, äger angivaren taga hälften
av kronans andel, dock högst femhundra kronor. Sådan del tillkomme
dock ej angivare, då angivelse skett av föräldrar mot barn, barn mot
föräldrar, makar eller syskon mot varandra, annan skyldeman mot den,
hos vilken han njuter kost eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar,
ej heller tjänare mot husbondefolk under den tid, de äro i tjänsten.»;
av herr Högberg, som instämt i förestående reservation.
3) av herr Högberg, som anfört:
»Med anledning av lagrådets farhågor och uttalade betänkligheter
mot bestämmelserna i 2—7 §§ i förslaget till förordning angående rusdryckers
förverkande i vissa fall, har departementschefen förklarat, att
enligt förslaget husrannsakan finge äga rum endast vid sådant efterforskande
av brott, som i stöd av gällande rätt kunde föranleda till
husrannsakan, och utskottet har funnit det önskvärt, att denna förkla
-
38 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
ring bleve särskilt framhållen genom ett cirkulär till vederbörande om
innebörden av förordningen i berörda hänseende.
Då efterforskandet av de varor, vilka här äro ifråga, måste för
att bliva effektivt ofta ske i hemmen och deras gömmor, kommer emellertid
oberoende av förklaringar och cirkulär förslaget med sin avfattning
ändock med visshet att medföra ett högeligen ökat användande av
det rättsmedel mot brott och förseelser, som husrannsakan utgör. I
saknad av allmän lag om gränserna för rätten till husrannsakan har
den laglydige medborgaren givetvis ett befogat anspråk, att i en författning,
som kan föranleda undersökning i hans hus, skall införas stadganden
till skydd att hans rätt till hemmets helgd ej i oträngt mål
kränkes. Nästföregående med förslaget åtminstone delvis jämförbara
författning, kungl. kungörelsen den 6 april 1799 om förnyat förbud
emot caffes införsel och bruk, hade också en bestämmelse, som drog
gräns för myndigheternas rätt att genom husrannsakan utröna förbudets
efterlevnad. Här begränsades sagda rätt till att avse endast »publique
försäljningsställen, uti vad rum som hälst värden nyttjar». Det nuvarande
samhällets oförvitlige medborgare lärer med fullt skäl kunna begära,
att hans hemfrid i det avseende, som här är i fråga, skall skyddas
på ett i någon mån liknande sätt och ej endast genom det bräckliga
försvar, som kan erhållas från en regeringsskrivelse till tjänstemännen,
vilken av dem torde tolkas såsom en maning till tyglat nit vid en författnings
handhavande.
Då emellertid kontrollstyrelsen i sin till Konungen ställda inlaga
i ämnet uppgivit, att olaglig rusdryckshantering förekommer såväl i
Stockholm som i landsorten, samt i kampen mot hanteringen en viss
betydelse må tillerkännas en lagstiftning, vilken ger möjlighet att ett
beslag får bestå, ändock att i enskilt fall åtal ej följt eller ej kunnat
av domstol bifallas, så bör förslaget ej avböjas, men ändras så att med
bibehållet stöd åt ordningsmakten och dess auktoritet den enskiltes värn
ej försvagas. Sagda förmåner synas kunna vinnas, om man, såsom en
ledamot av lagrådet påpekat, inarbetar bestämmelserna i 2 § uti de
särskilda förordningarna angående försäljning av rusdrycker samt angående
tillverkning av brännvin. Därmed vinnes jämväl den förmånen,
att man beträffande förfarandet vid beslag och rättegången kan ansluta
till bestående och förut tillämpad rätt, därmed förslagets bestämmelser
härutinnan bliva obehövliga. Dock bör kanske här ett undantag göras,
nämligen för det fall att ägare eller innehavare av vara, som avses i
första stycket av nyssanmärkta paragraf, ej kan anträffas. I sådant fall
bör ett förfarande, ordnat i huvudsak efter förslaget, komma till användning.
Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1. 39
I enlighet med förestående uppfattning och med ledning av vad
inom lagrådet förekommit har jag uppsatt nedanantecknade ändringar
1 propositionens förslag. Beträffande de föreslagna ändringarna påpekas
följande. Andra och tredje st. i 2 § av förslaget till lag om
rusdryckers förverkande synas lämpligen kunna införas såsom st. 1 och
2 i 90 § försäljningsförordningen, i följd varav de nu i propositionen
föreslagna st. 1 och 2 i samma paragraf jämte nuvarande st. 3 erhålla
ändrad beteckning. Första st. i ovanberörda 2 § torde erhålla lämplig
plats såsom st. 3 till 31 § av brännvinstillverkningsförordningen. Bestämmelserna
om förfarandet, då beslag enligt sistsagda förordning verkställes
utan att varans ägare anträffas, varmed synes böra likställas det
fall att varans ägare ej kan påträffas med stämning, lära böra fogas
såsom ett särskilt stycke 2 till 49 §, vilken paragraf, eljest oändrad enligt
propositionen, tillika får beteckningen 1. 1 slutbestämmelserna till såväl
försäljningsförordningen som tillverkningsförordningen bör först erinras,
att de från förverkningsförfattningsförslaget medtagna föreskrifterna
endast äga provisorisk karaktär, samt vidare påpekas, att om beslag
enligt de provisoriska bestämmelserna ägt rum före den 1 juli 1922,
skola de i förordningen meddelade bestämmelserna fortfarande tillämpas
med avseende å sådant beslag. Förslagen till förordningar om ändriDgar
i författningarna angående handel med skattefri sprit och angående vissa
alkoholhaltiga preparat lära ej i förevarande sammanhang kräva någon
ändring. Av förslaget angående rusdryckers förverkande kommer att
kvarstå dels 1 §, vars utmärkande med paragraf beteckning blir obehövligt,
och dels slut- och övergångsbestämmelserna. Åt samma förslag,
vilket även till den del det kvarstår bör behålla sin provisoriska karaktär
och således enligt min mening ej insättas i 18 kap. 15 § strafflagen,
måste givas en något ändrad rubrik.
På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa:
att riksdagen, med avslag å propositionen såvitt
rörer 2—7 §§ i förslaget till förordning angående rusdryckers
förverkande i vissa fall m. m., måtte i anledning
av propositionen i övrigt för sin del
a) i fråga om dels 90 § i förordningen om vissa
ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker och dels föreskrifterna om
förordningens ikraftträdande antaga följande
40 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
90 §.
1. Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel
därför, vilka uppenbarligen varit föremål
för olovlig överlåtelse eller vilkas åtkomst innehavaren
icke kan tillfredsställande förklara, och är det jämväl
uppenbart, att varan är avsedd att i befintligt eller
förarbetat skick olovligen avyttras, skall vad sålunda
påträffas jämte kärl och emballage, vari det förvaras,
jämväl tagas i beslag.
2. Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel
därför, vilka uppenbarligen till riket olovligen
införts, hos någon, som insett eller bort inse,
att de olovligen införts, skola de jämte kärl och emballage,
vari de förvaras, tagas i beslag, ändå att åtal
för olovlig varuinförsel eller delaktighet däri ej äger
rum.
3. Rättighet att verkställa — — — i två vittnens
närvaro.
4. Rusdrycker, som — — — som ej förklaras
förbrutna.
5. Då Öl jämlikt — — — (gällande rätt) —
— — slutligen avgjord.
Denna förordning träder i kraft å tjugonde dagen
efter den, då förordningen, enligt därå meddelad uppgift,
från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
dock gäller 90 8 st. 1 och 2 till och med den
30 juni 1922.
Har beslag enligt sistsagda paragraf och stycken
ägt rum före den 1 juli 1922 skola de i förordningen
meddelade bestämmelserna fortfarande tillämpas med
avseende å beslaget.
b) i fråga om dels 31 och 49 §§ i förordningen
om vissa ändringar i förordningen den 11 oktober 1907
angående tillverkning av brännvin och dels föreskrifterna
om förordningens ikraftträdande antaga följande:
Sömma motto bevitlni
"fl*- och förslå lagutskottets utlåtande Nr 1. 41
31 §.
2. Befinnes någon i andra fall — — _ till
och med tretusen kronor.
3. Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel
därför under sådana omständigheter, att
det finnes vara uppenbart, att de olovligen tillverkats
eller att med dem obehörigen vidtagits åtgärd i syfte
att avskilja denatureringsmedel eller försvaga denaturering,
skall, vad sålunda påträffas jämte kärl och emballage,
van det förvaras, tagas i beslag, ändå att
innehavaren eller ägaren därav ej anträffas eller att
åtal ej äger rum.
49 §.
slaget1'' BeSlag 8ka11 gÖras---tillsägas om be
2.
Då beslag verkställes utan att varans ägare
ertappas sa ock då vederbörande ägare sedermera icke
kunnat med stämning anträffas, bör domstol låta på
åklagare™ anmälan i den eller de tidningar i orten,
allmänna meddelanden bruka kungöras, införa
tillkännagivande om beslaget med föreläggande för
agaren att vid påföljd att eljest beslaget står fast och
varan varder forbruten inom sextio dagar efter det
föreläggandet senast kungjorts hos domstolen med angivande
av bostads- och vistelseort anmäla missnöje
penna förordning träder i kraft å tjugonde dagen
etter den, da förordningen, enligt därå meddelad uppgift
från trycket utkommit i Svensk författningssamling;
dock gälla 31 § 3 st. och 49 8 2 st till
och med den 30 juni 1922. *
Har beslag enligt sistsagda paragrafer och stycken
agt, jT, fö,re den 1 juli 1922, skola de i förordningen
meddelade bestämmelser fortfarande tillämpas med avseende
a beslaget.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 saml. 2 avd. käft. (Nr 1.)
6
42 Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande Nr 1.
c) antaga följande:
Förordning angående rusdryckers förverkande i visst fall.
Härigenom förordnas som följer:
Påträffas rusdrycker eller rusgivande ersättningsmedel
därför hos person, som anhålles för fylleri, skola
de, där ansvar ådömes för fylleriförseelsen, dömas lorbrutna,
såvida icke särskilda omständigheter till annat
foranlpoa1j8myI1(ligiiet äger i avbidan på domstolens
prövning hålla i förvar vad som sålunda påträffats.
"I--
Denna förordning träder i kraft å tjugonde dagen
efter don —— - — -—
_1_ _ med avseende å sådant beslag.»;
av herrar Boman och Jönsson i Boa, som instämt i förestående
reservation.
4) av herr J. T. Larsson, som yrkat bifall till herr Bratts
motion.
i^^KHOLM, ISAAC MARCUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1921.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1921:359 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående försälj s. 1 i texten