Betänkande, i anledning av väckta motioner angående en ändamålsenlig reglering av partihandeln med rusdrycker samt utskänkningen av sådana drycker.
1921-05-20 · 143 sidor, varav 133 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 133 av 143 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1921:39, Betänkande, i anledning av väckta motioner angående en ändamålsenlig reglering av partihandeln med rusdrycker samt utskänkningen av sådana drycker.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
1
Nr 39.
Ankom till riksdagens kansli den 2G maj kl. 7 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner angående
en ändamålsenlig reglering av partihandeln med
rusdrycker samt utskänkningen av sådana drycker.
(2:a avd.)
Närvarande: herrar Röing, friherre Fleming, Antonsson, Gustaf Nilsson, K. A. Nilson, Örr.e,
Ahlmans Olof Olsson, Rosén, Eriksson i Grängesberg, Olsson i Kulleubergstorp’
Olsson i Ramsta, Lithander, Johansson i Kullersta, Rune, Björnsson, Grevesmuhl,
Sköld, Kant, Lövgren i Nyborg och Brännström.
I tvenne till bevillningsutskottet hänvisade, likalydande motioner,
väckta, den ena inom första kammaren, nr 58, av herr Johan Nilsson i
Skottlandshus samt tre andra ledamöter av kammaren, den andra inom
andra kammaren, nr 96, av herr Norman jämte 22 andra ledamöter av
samma kammare, har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till .Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning och förslag om sådana förändringar
i kungl. förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av
rusdrycker, genom vilka dels partihandeln med rusdrycker på ett ändamålsenligt
sätt reglerades, dels i fråga om detaljhandeln kontrollstyrelsens befogenhet
till kontroll uttryckligen begränsades till utminutering eller, därest
viss kontrollbefogenhet för nämnda myndighet jämväl i avseende å utskänkningen
funnes önskvärd, densamma på sätt i motiveringen anförts inskränktes
till en viss allmän uppsikt.
Beträffande motiven för berörda hemställan får utskottet hänvisa till
motionerna.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 saml. S3 käft. (Nr 39 J
1
Utskottet.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
De anmärkningar, som i förevarande motioner riktats mot den numera
tillämpade ordningen för rusdryckshanteringen, gruppera sig kring två särskilda
huvudgrenar av nämnda hantering, nämligen dels partihandeln med
rusdrycker och dels utskänkningen av sådana drycker.
På begäran av bevillningsutskottet har kontrollstyrelsen i vederbörlig
ordning avgivit yttrande över de föreliggande motionerna, vilket yttrande
återfinnes såsom bilaga till detta betänkande. Berörda yttrande åtföljes
bl. a. av en utav kontrollstyrelsen från aktiebolaget Vin- och spritcentralen
infordrad promemoria rörande detta bolags tillkomst och förhållande till
partihandeln med rusdrycker.
I fråga om den senaste utvecklingen på förevarande område samt de
författningsbestämmelser, som skola reglera hithörande förhållanden, får
utskottet hänvisa till den omförmälda bilagan.
Härutöver erinras, att, såsom i motionerna påpekats, frågan om partihandelns
ordnande var föremål för behandling vid 1918 års lagtima riksdag.
I motion II: 137 begärde herr Lithander sådant förtydligande av gällande
lagstiftning, att partihandeln med alkoholhaltiga drycker (utom egentligen
brännvin) skulle få oförhindrat utövas av enskilda näringsidkare. Bevillningsutskottet,
som inhämtat kontrollstyrelsens yttrande i ämnet, avstyrkte
motionen. Majoriteten anförde bl. a.:
»Såsom kontrollstyrelsen framhållit, synes det icke vara möjligt att på den
av motionären ifrågasatta vägen förhindra den koncentration, som för när\ arande
pågår på vin- och spirituosahandelns område. Utskottet är ej heller övertygat om,
att° det vore lämpligt eller önskvärt att några hinder lades i vägen för den utveckling
som faktiskt äger rum. Utskottet utgår härvid från en i viss mån annan uppfattning
än motionären och håller före, att även med en omläggning av partihandeln
i den riktning, som nu sker, hanteringens kvalitetsstandard torde kunna
upprätthållas. Utskottet är jämväl förvissat om, att därest partihandeln utövas
av ett fåtal, under offentlig kontroll stående bolag med begränsad vinstandel
åtskilliga hittillsvarande osunda företeelser på ifrågavarande område, såsom varuförfalskning
och varuförsämring, anbringande av missvisande etiketter m. m.,
skola komma att upphöra. ...
Beaktas bör även i detta sammanhang, att, såsom motionären själv lramhallit,
jämlikt 98 § rusdrycksförsäljningsförordningen de enskilda vin- och spiritousahandlare,
som icke överlåta sin rörelse till aktiebolaget Vin- och Spritcentralen
eller med detta samverkande aktiebolag, äro oförhindrade att intill den 1 januari
1922 utan särskilt tillstånd fortsätta försäljningen i parti av viner eller spirituösa,
vartill kommer, att kontrollstyrelsen jämlikt 13 § av nyssnämnda förordning även
därefter är befogad att meddela enskild handlande tillstånd till partihandel med vin
eller spritdrycker. Det synes således svårt att förstå, vad det av motionären begärda
förtydligandet skulle innehålla eller vartill det kunde tjäna.
De synpunkter kontrollstyrelsen anfört i sitt yttrande äro, efter utskottets
3
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
uppfattning fullt riktiga och visa oförtydbart, hurusom motionärens framställning
i övervägande grad är överdriven eller vilar på missuppfattning.»
Fyra reservanter voro skiljaktiga beträffande motiveringen, som de på
motsvarande punkt ville forma så:
»Såsom kontrollstyrelsen framhållit, synes det icke vara möjligt att på den
av motionären ifrågasatta vägen förhindra den koncentration, som för närvarande
pågår på vin- och spirituosahandelns område. Ihågkommas får också, att jämlikt
98 § rusdrycksförsäljningsförordningen de enskilda vin- och spiritousahandlare,
som icke överlåta sin rörelse till aktiebolaget Vin- och Spritcentralen eller med detta
samverkande aktiebolag, äro oförhindrade att intill den 1 januari 1922 utan särskilt
tillstånd fortsätta försäljningen i parti av viner eller spirituösa, vartill kommer,
att kontrollstyrelsen jämlikt 13 § av nyssnämnda förordning även därefter
är befogad att meddela enskild handlande tillstånd till partihandel med vin eller
spritdrycker.
Såvitt något obehörigt tvång ej utövas gentemot de enskilda handlandena,
torde i och för sig ej vara något att anmärka mot den pågående koncentrationen.
Erfarenheten har ej heller hittills visat, att några verkliga olägenheter skulle vara
förknippade med en sådan koncentration. Det torde också, efter utskottets förmenande,
kunna antagas, att, därest partihandeln utövas av ett mindre antal under
offentlig kontroll stående bolag med begränsad vinstandel, åtskilliga hittillsvarande
osunda företeelser på ifrågavarande område, såsom varuförfalskning och varuförsämring,
anbringande av missvisande etiketter m. m., komma att upphöra.
Skulle emellertid erfarenheten giva vid handen, att sådana förväntningar ej
uppfyllas, eller att efter den ifrågavarande koncentrationens genomförande den
konsumerande allmänhetens berättigade anspråk icke bliva tillgodosedda, lärer
det få anses uteslutet, att icke kontrollstyrelsen skulle veta att åvägabringa erforderlig
rättelse, bl. a. genom begagnande av sin ovan omförmälda befogenhet att
lämna nya medgivanden till partihandel med vin eller spritdrycker.»
Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna, av första kammaren
med reservanternas motivering och av andra kammaren med utskottsmajoritetens.
Partihandeln med rusdrycker är, såsom den i bilagan lämnade redo- Partihandeln
görelsen visar, numera i stort sett koncentrerad hos A.-B. Vin - & Spritcentrålen
och dess dotterbolag. Vid ingången av 1919, det år, då den nya rusdrycksförsäljningen
trädde i kraft, biföllos nämligen av kontrollstyrelsen ansökningar,
enligt § 13 i rusdrycksförsäljningsförordningen, allenast från Vin&
Spritcentralen och dess fyra dotterbolag. Dessa fem bolag voro vid det
dåvarande de enda firmor, som bedrevo den handel med vin och spirituösa,
som förut bedrivits av enskilda vinhandlare eller firmor, och vilka i viss
utsträckning försålt varor till landets systembolag. Innehavarna av en
del av de till Vin- & Spritcentralen överlåtna firmor, som sålunda ej längre
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
bedrevo dylik rörelse, hade ävenledes ingivit ansökningar om rätt till partihandel.
Dessa ansökningar, som avsågo att börja ny rörelse, avslogos av
kontrollstyrelsen. Likaledes avslogos ansökningar från en del enskilda,
smärre agenter och anställda hos äldre vinhandlare, vilkas rörelse antingen
var av mycket ringa omfattning eller för vilkas vidkommande bifall av
andra skäl icke lämpligen kunde komma ifråga. De klagomål över kontrollstyrelsens
beslut, som några av de sökande anförde hos Kungl. Maj:t, föranledde
ej heller någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Denna utveckling, som enligt motionärernas uppfattning resulterat i
ett faktiskt monopol, anses av dem stridande mot lagstiftarens avsikt vid
tillkomsten av gällande rusdrycksförsäljningsförordning, enligt vars 12 §
rätt till partihandel tillkommer, förutom tillverkare och systembolag, annan,
som därtill erhållit tillstånd av kontrollstyrelsen. Dylikt tillstånd anse
motionärerna bort lämnas av kontrollstyrelsen, så snart ej sökanden varit
diskvalificerad, eller hinder eljest i det särskilda fallet förelegat.
Motionärerna påyrka icke eu omedelbar återgång till vad de anse vara
lagens mening, men den utredning i ämnet, de förorda, borde närmast »taga
sikte på en anordning med fri näringsutövning, givetvis begränsad genom
noggrann prövning av kvalifikation såväl till personlighet som yrkesinsikt».
Skulle däremot utredningen eventuellt resultera i förslag om monopol, borde
detta åter »tillkomma i en formligen av regering och riksdag godtagen
ordning» och under tillfredsställande garantier.
Utan att här ingå på detaljer i motionärernas framställning eller i den
uttömmande utredning, som kontrollstyrelsen lämnat, vill utskottet till en
början konstatera, att det genom den utredning, kontrollstyrelsen förebragt,
måste anses ådagalagt, att den tolkning av innebörden av 12 § i rusdrycksförsäljningsförordningen,
som motionärerna företräda, är oriktig. Att kontrollstyrelsen
rent formellt sett haft befogenhet att handlägga här förevarande
ärenden på sätt, som skett, synes vara obestridligt och annat har ej
heller av motionärerna påståtts.
Ur saklig synpunkt anser utskottet, i likhet med vad riksdagen i sitt
ovan återgivna uttalande av år 1918 framhållit, att den koncentration av
partihandeln till ett fåtal bolag med begränsad utdelning, som ägt rum,
varit till gagn och väsentligt underlättat genomförandet av den nya rusdryckslagstiftningen.
Det privatekonomiska intressets avlägsnande från
handeln med rusdrycker har länge varit en ledande princip i svensk rusdryckslagstiftning,
även om dess fulla tillämpning varit förenad med stora
svårigheter. Att principen på grund av den utveckling, som ägt rum under
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
5
de sista åren, kunnat vinna tillämpning jämväl på partihandelns område,
anser utskottet vara enbart fördelaktigt.
Genom det sätt, på vilket koncentrationen av partihandeln ägt rum
har ock det allmänna vunnit den betydelsefulla fördelen, att de synnerligen
svårlösta ersättningsproblem, som måste uppstå vid avlösningen av den
enskilda spirituosahandeln, fått sin lösning utan statens direkta ingripande
och på ett sätt, som vunnit föregående års riksdags godkännande.
Vad utskottet i samband med behandlingen av förevarande motioner
finner böra bliva föremål för riksdagens beaktande, är sålunda ej den av motionärerna
företrädda tanken på en återgång till en mera fri näringsutövning på
partihandelns område. Fastmer synes det böra i författningen fastslås, att
rätt till partihandel icke må kunna utövas i privatekonomiskt intresse.
Det sätt, varpå den nuvarande organisationen kommit till stånd, gör
det emellertid helt naturligt, att statsmakterna böra undersöka, huruvida
inom den nuvarande organisationen av partihandeln det allmännas inflytande
är i önskvärd utsträckning tillgodosett. Ehuruväl utskottet anser det
vara en angelägenhet av stor vikt, att det eller de affärsföretag, som skola
handhava denna gren av rusdryckshandeln, äro väl konsoliderade och sålunda
i stånd att själva bära konsekvenserna av de inskränkningar i deras
rörelse, som statsmakterna må finna lämpliga, är det icke desto mindre av
vikt, att klara bestämmelser finnas rörande medelsdispositionen inom dylika
företag. Utskottet har väl beaktat att inom den nuvarande partihandelsorganisationen
det allmännas representanter hava ett avgörande inflytande,
men ifrågasätter, huruvida ej genom avtal eller på annat lämpligt sätt, i
likhet med vad fallet är med A.-B. Svenska Tobaksmonopolet, det allmänna
bör tillförsäkra sig rätt till utsträckt kontroll dels ifråga om den löpande
affärsverksamheten, dels ock ifråga om bolagsstämmans avsättningar till
fonder o. dyl.
Slutligen anser utskottet tiden vara inne att utreda, huruvida de principer
för partihandelns handhavande, som numera bragts till tillämpning,
böra inskrivas i rusdrycksförsäljningsförordningen och tillbakagång på
detta område sålunda omöjliggöras.
Vad motionärerna i övrigt anfört om den nuvarande organisationens
åtgärder i olika hänseenden, anser utskottet icke vara av beskaffenhet att i
detta sammanhang påkalla riksdagens yttrande.
Därest den utredning i frågan, som utskottet sålunda funnit sig böra
förorda, kommer till stånd, är det givetvis av vikt för frågans lösning, att
under tiden för utredningen inga åtgärder vidtagas, som äro ägnade att föregripa
ett eventuellt kommande beslut från riksdagens sida, utan att utred
-
Utskänkningen
av rusdrycker.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
ningens resultat avvaktas under bibehållande av sakernas nuvarande läge.
Härförutom får det anses vara ett statsfinansiellt intresse av särskild betydelse
under nuvarande situation, att åtgärder icke vidtagas, som kunna vara
ägnade att minska statens vinstandel från partihandeln.
Beträffande utskänkningen av rusdrycker hava motionärerna gjort
gällande, att kontrollstyrelsens ingripande i detalj med föreskrifter för dess
ordnande vore varken i författningen avsett eller ändamålsenligt, och deras
förslag går ut på, att den befogenhet, som tillerkänts styrelsen ifråga om
meddelandet av föreskrifter beträffande överlåtelse av utskänkningsrättighet,
skulle upphävas.
I sakens natur ligger, att varje inskränkning i privata vanor är ägnad
att framkalla missnöje, och intet kontrollsystem kan ordnas till allas belåtenhet.
Utan att ingå på någon prövning i detalj av de utfärdade föreskrifterna
vill utskottet såsom sin mening uttala, att desamma i stort sett varit
gagneliga för den allmänna folknykterheten.
I varje fall visar den av kontrollstyrelsen lämnade utredningen, att
styrelsen icke genom av densamma i detta avseende utfärdade föreskrifter
överskridit sin befogenhet.
Med hänsyn till det sagda och då, såsom kontrollstyrelsen framhållit,
genom upphävande av styrelsens ifrågavarande myndighet, jämvikten i det
av den nya lagstiftningen skapade systemet torde i avsevärd grad rubbas,
har utskottet icke kunnat tillstyrka motionerna i nu omhandlade del.
Under åberopande av det ovan anförda får utskottet alltså hemställa,
att riksdagen, med avslag å motionerna I: 58 av herr
Johan Nilsson i Skottlandshus m. fl. och II: 96 av herr
Norman m. fl. såväl i vad de avse yrkandena på inskränkning
av kontrollstyrelsens befogenhet att utfärda föreskrifter
för utskänkningen som ock beträffande yrkandena
på förändringar i den nuvarande partihandelsorganisationen,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning, på vad sätt det allmännas inflytande inom den
nuvarande faktiska organisationen av partihandeln med
rusdrycker bäst må ordnas, samt att för riksdagen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
i
måtte framläggas de förslag, vartill utredningen må
föranleda.
Stockholm den 20 maj 1921.
På bevillningsutskottets vägnar:
ERIK RÖING.
Reservationer:
1) av herrar friherre Fleming, A nlonsson, Okson i Kullenbergstorp, Grevesmiihl,
Kant och Brännström, vilka ansetf, att utskottets betänkande bort
hava följande lydelse:
»I tvenne--- — (= utskottet)--— utskottsmajoritetens.
Partihandeln med rusdrycker är, såsom den i bilagan lämnade redogö- Partihandeln
relsen visar, numera koncentrerad hos aktiebolaget Vin- och spritcentralen, som drycker.
efterhand erhållit en faktisk monopolställning. Denna utveckling har försiggått
genom av Aktiebolaget Stockholmssystemet och senare av Vin- och
spritcentralen successivt fullföljt övertagande av tidigare verksamma vinoch
sprithandelsfirmor, och den har säkerställts genom att dels kontrollstyrelsen
konsekvent vägrat upplåta nya partihandelsrättigheter, dels Kungl.
Maj :t, vid anförda klagomål, godkänt denna styrelsens ståndpunkt.
Denna utveckling till faktiskt monopol anse motionärerna vara stridande
mot lagstiftarens avsikt vid tillkomsten av gällande rusdrycksförsäljningsförordning,
enligt vars 12 § rätt till partihandel skall tillkomma,
förutom tillverkare och systembolag, annan, som därtill erhållit tillstånd av
kontrollstyrelsen. Genom detta stadgande finge anses förutsatt, att dylikt
tillstånd skulle lämnas, så snart ej sökanden vore diskvalificerad eller hinder
eljest i det särskilda fallet förelåge.
Motionärerna påyrka icke en omedelbar återgång till vad de anse vara
lagens mening, men den utredning i ämnet, de förordat, borde enligt deras
mening närmast »taga sikte på en anordning med fri näringsutövning, givetvis
begränsad genom noggrann prövning av kvalifikation såväl till personlighet
som yrkesinsikt». Ett eventuellt monopol, därest utredningen skulle
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
resultera i förslag därom, borde åter »tillkomma i en formligen av regering
och riksdag godtagen ordning» och under tillfredsställande garantier.
Utan att ingå på detaljerna i motionärernas framställning eller i
den vidlyftiga utredning kontrollstyrelsen lämnat, och utan att upptaga till
bedömande frågan huruvida kontrollstyrelsen från formellt juridisk ståndpunkt
föriarit oriktigt,, då den på antytt sätt främjat den ifrågavarande
monopolutvecklingen, vill utskottet emellertid såsom sin uppfattning uttala,
att det säkerligen varit för lagstiftaren främmande, då 12 § i rusdrycksförsäljningsförordningen
antogs, att detta lagrum i förevarande avseende
genom händelsernas utveckling och vederbörande myndighets tillskyndan
så gott som omedelbart skulle göras till en död bokstav.
Frånsett sakens principiella sida synes det gynnade monopolföretagets sätt
att i praktiken utnyttja sin ställning ägnat att framkalla befogade anmärkningar.
Motionärerna hava särskilt påtalat vissa av bolaget under senare tid
företagna transaktioner. Bolaget har självt i sin ovannämnda promemoria om
två av dessa transaktioner, nämligen förvärven av Grand Hotell och Carnegies
porterbryggeri, medgivit att de i viss mån läge vid sidan av bolagets
egentliga verksamhet. Även utskottet håller bestämt före, att bolaget i
nämnda och andra liknande företag gått utöver sin uppgift som ett av statsmakterna
gynnat monopolföretag. Bolaget har icke visat och lärer ej heller
kunna visa, att berörda affärer vant nödvändiga för eller ens främjat rusdryckshandelns
skötande i enlighet med det allmännas intresse och lagstiftarens
syfte. En av förutsättningarna för bolagets monopolställning är ju,
att all vinst utöver fixerad procent går till staten, och åsyftas därvid givetvis
hela den vinst, som partihandeln med rusdrycker lämnat. Berörda vinstbegränsning
skulle kringgås, om bolaget tillätes nedlägga dylika vinstmedel i
andra affärsföretag, även om eventuell vinst å dessa redovisades efter samma
principer som rusdryckshandelsvinsten. Statens andel av sistnämnda vinst
måste anses hava karaktär av statsmedel, som det icke bör tillkomma bolaget
att utan vederbörligt tillstånd disponera och riskera.
Utskottet är ense med motionärerna om att de rådande förhållandena
på partihandelns område icke äro överensstämmande med författningens
anda, och att en utredning bör komma till stånd i syfte att åvägabringa
en bättre ordning. Däremot är utskottet icke berett att angiva några
bindande riktlinjer för utredningen. Det torde tvärtom lända till det
bästa resultatet, om utredningen får bliva obunden av särskilda förutsättningar
och hava till mål allenast en lösning, som på ett rationellt sätt
garanterar ej mindre förverkligandet av den nya rusdryekslagstiftningens
bärande idéer, i vad detta beror på partihandelns ordnande, än ock den
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
9
konsumerande allmänhetens berättigade krav i avseende å hithörande
varors kvalitet och pris.
Därest den utredning i frågan, som utskottet sålunda funnit sig böra
förorda, kommer till stånd, är det givetvis av vikt för frågans lösning att
under tiden för utredningen praxis icke föres vidare i någondera riktningen
utan att utredningens resultat avvaktas under bibehållande av sakernas nuvarande
läge. Härförutom får det anses vara ett statsfinansiellt intresse av
särskild betydelse under närvarande situation att åtgärder icke vidtagas,
som kunna vara ägnade att minska statens vinstandel från partihandeln.
Beträffande utskänkningen av rusdrycker hava motionärerna gjort gäl-Utskunkninglande,
att kontrollstyrelsens ingripande i detalj med föreskrifter för dess drycker.
ordnande vore varken i författningen avsedt eller ändamålsenligt, och deras
förslag går ut på, att den befogenhet, som tillerkänts styrelsen i fråga om
meddelandet av föreskrifter beträffande överlåtelse av utskänkningsrättighet,
skulle upphävas.
Utskottet anser det vara minst sagt omtvistligt huruvida kontrollstyrelsen
kan i sin hittills praktiserade verksamhet på utskänkningens
område äga formelt stöd i gällande författning. I varje fall håller utskottet
bestämt före att det icke varit riksdagens avsikt, då den nya
försäljningsförordningen antogs, att kontrollstyrelsen skulle taga befattning
i detalj med utskänkningens anordnande.
I likhet med motionärerna anser utskottet även, att i flera avseenden
det av kontrollstyrelsen efter hand utbyggda restrik tionssystemet
är behäftat med bristande hänsyn till vad ändamålet kräver och ägnat
att onödigtvis väcka missnöje hos den konsumerande allmänheten och
därigenom framkalla onödig motvilja mot vissa i nykterhetens intresse
vidtagna åtgärder. Det ständiga experimenterandet med nya eller ändrade
detaljföreskrifter måste alstra osäkerhet i utskänkningsrättsinnehavarnas
tillämpning av restriktionerna, på samma gång det verkar irriterande på
konsumenterna. Särskilt synes det s. k. mat tvånget, vilket därtill är ägnat
att fördyra levnadskostnaderna och som tillkommit på grund av den
under kristiden rådande bristen på alkoholhaltiga drycker, vara en detalj
i restriktionsbyggnaden, som mycket bidragit till det uppkomna missnöjet
och, generellt tillämpad för all utskänkning, synes sakna stöd i författningen.
Med hänsyn till det sagda synes en utredning påkallad i syfte att
på ett klargörande sätt begränsa kontrollstyrelsens befogenhet i förhållande
till utskänkningen av rusdrycker samt att överhuvud taget utfinna
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 sand. 33 häjt. (Nr 39.) 2
10 Bevillningsutskottets betänkande AV 39.
rationella former lör den kontroll, som på detta område kan befinnas
erforderlig.
Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av förevarande
motioner I: 58, av herr Johan Nilsson i Skottlandshus
m. fl., och II: 96, av herr Norman m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta
om utredning dels angående partihandelns
ordnande på ett för såväl staten som den konsumerande
allmänheten ändamålsenligt sätt och enligt grunder,
som varda i gällande rusdrycksförsäljningsförordning
eller eljest i vederbörlig författning fastställda, dels ock
i samband-därmed rörande begränsning i enlighet med
rusdrycksförsäljningsförordningens innehåll av kontrollstyrelsens
befogenhet i fråga om detaljerna av utskänkningens
ordnande, samt att för riksdagen måtte framläggas
de förslag, som av utredningen kunna föranledas.»
2) av herr Rosén; *
3) av herr Lithander; samt
4) av herr Örne, mot viss del av motiveringen.
Victor Pettersons Bokindustri A.-B., Stockholm 1921.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
1
Bilaga.
Till riksdagens bevillningsutskott.
Genom remiss den 11 mars 1921 har Kungl. Maj:t anbefallt kontrollstyrelsen
att avgiva och till riksdagens bevillningsutskott överlämna
yttrande i anledning av två inom riksdagen väckta motioner, nämligen
nr 58 i första kammaren och nr 96 i andra kammaren, vari hemställts
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
skyndsam utredning och förslag om sådana förändringar i kungl. förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, genom
vilka dels partihandeln med rusdrycker på ett ändamålsenligt sätt regleras,
dels i fråga om detaljhandeln kontrollstyrelsens befogenhet till kontroll
uttryckligen begränsas till utminutering eller, därest viss kontrollbefogenhet
för nämnda myndighet jämväl i avseende å utskänkningen finnes
önskvärd, densamma på sätt ovan anförts inskränkes till en viss allmän
uppsikt».
I anledning av berörda remiss har kontrollstyrelsen infordrat
yttrande från aktiebolaget A in- och spritcentralen i vad remissen avser
en reglering av partihandeln med rusdrycker. Aktiebolagets i ämnet
avgivna yttrande bifogas (bil. 1).
För egen del får kontrollstyrelsen anföra följande.
De remitterade motionerna beröra två sinsemellan vitt skilda områden,
nämligen å ena sidan partihandeln med rusdrycker och å andra
sidan utskänkningen av dylika drycker. Kontrollstyrelsen kommer i det
följande att yttra sig över vart och ett av dessa ämnen för sig.
A. Partihandelns reglering1.
I. Gällande bestämmelser om partihandeln.
Inledningsvis må framhållas, att enligt 1905 års brännvinsförsäljningsförordning
partihandelsbegreppet var betydligt vidsträcktare än
enligt rusdrycksförsäljningsförordningen. Vem som helst hade nämligen
rätt att idka partihandel, varmed förstods försäljning av brännvin i
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 saml. 33 käft. (Nr 39.) 1
Bestämmel
serna om
partihandel
ture 1919.
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
belopp om minst 250 liter. I samband med framläggandet till 1914
års senare riksdag av förslaget om införande i brännvinsförsäljningsförordningen
av bestämmelser om individuell utminuteringskontroll (proposition
nr 233) föreslog Kungl. Maj:t jämväl ändrade bestämmelser om
partihandeln med brännvin. Dessa bestämmelser, som utfärdades genom
förordningen den 25 september 1914 (nr 233), inneburo den inskränkningen
i rätten till partihandel, att dylik handel allenast omfattade försäljning
till den, vilken ägde tillverka brännvin eller innehade rättighet
till detaljhandel därmed, så ock försäljning i belopp om minst 250 liter
till den,'' som till avsalu bedreve rening av brännvin. Såsom härav framgår
hade fortfarande vem som helst rätt att driva partihandel, om än
de, till vilka partiförsäljningen finge äga rum, hade högst betydligt
begränsats.
Gällande be- Genom rusdrycksförsäljningsförordningen skedde en ytterligare
nTTfoeh reglering av partihandeln. Med partihandel förstås enligt sagda förord''
98 §§)'' ning sådan handel, som bedrives till återförsäljare i och för deras rörelse,
ävensom försäljning för export (2 §). Partihandel får utövas dels av
den, som till ''avsalu äger tillverka rusdrycker eller bedriver rening av
brännvin, beträffande det slags rusdrycker som tillverkas eller renas,
dels ock av den, som av kontrollstyrelsen erhållit tillstånd till partihandel,
beträffande det slags rusdrycker, som tillståndet avser (12 §). En tredje
grupp av partihandlare utgöres av de i 98 § av förordningen avsedda
handlandena, som vid tidpunkten för förordningens ikraftträdande antingen
efter överlåtelse enligt 17 § 2 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen
idkade utminutering av rusdrycker eller jämlikt 13 § i vin- och ölförsäljningsförordningen
idkade utminutering av vin, som ej vore förenad
med handel med andra varor än spritdrycker; gjorde sådan handlande
vederbörlig anmälan hos kontrollstyrelsen före den 1 januari 1919, ägde
han under en tid av tre år efter sistnämnda dag utan särskilt tillstånd
fortsätta försäljningen i fråga, dock blott i den ordning, som föreskrivits
för partihandlare. Detta sistnämnda slags handlande benämnas i det
följande »innehavare av övergångsrättigheter».
Partihandiar- De ovannämnda tre olika slagen av partihandlare hava icke alla
nas olika be~ samma befogenhet. Jämlikt 10 § 1 mom. av förordningen är nämligen
^skyldighet™11 endast den, som av kontrollstyrelsen erhållit tillstånd till partihandel,
berättigad att till riket införa rusdrycker. Införselrätt i detta ords egentliga
mening tillkommer sålunda varken den, som äger till avsalu tillverka
rusdrycker eller bedriver rening av brännvin, eller den, som är
Bevillningsutskottets betänkande Nr HD. 3
innehavare av övergångsrättigheter. Sistnämnda partihandlare kunna
emellertid, jämlikt 99 § 1 mom. i förordningen, under tiden för övergångsrättighetens
bestånd utbekomma sådana rusdrycker, som för deras
räkning inkommit och angivits till förtullning eller till uppläggning å
nederlag eller transitupplag före utgången av år 1918.
Beti’äfFande alla partihandlare gäller (14 § i förordningen), att de
äro skyldiga att hålla sina handelsböcker med tillhörande verifikationer
tillgängliga för av kontrollstyrelsen särskilt förordnat ombud samt att
vid rörelsens utövande ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, kontrollstyrelsen
för tillsyn å rörelsen kan meddela. Kontrollstyrelsens sålunda
angrvna uppsiktsmyndighet över partihandlarna torde avse en kontroll
däröver, att partihandlarna icke överskrida sin försäljningsbefogenhet.
Vidkommande de partihandlare, som av kontrollstyrelsen erhållit tillstånd
till partihandel gäller (13 §), att tillståndet meddelas att gälla tillsvidare
och så länge kontrollstyrelsen icke finner skäl att återkalla detsamma.
Sker återkallelse på annan grund än missbruk av försäljningsrätten, äger
innehavaren därav åtnjuta två års uppsägningstid.
En av de punkter, där olika meningar framträtt beträffande förordningens
innebörd, är, huruvida kontrollstyrelsen äger rätt att fritt
pröva inkomna ansökningar om erhållande av partihandelsrättighet. Det
har nämligen från de förutvarande vin- och spirituosahandlandenas sida
gjorts gällande, att de skulle äga rätt att utan vidare prövning av styrelsen
erhålla partihandelsrättighet jämlikt 13 § i förordningen. Frågan
underställdes Kungl. Maj ds prövning genom en framställning från Sveriges
vinhandlares förening, Sveriges allmänna vin- och spirituosahandlareförening
och Sveriges vin- och spirituosaagenters förening i början av
år 1918. I ett den 26 april samma år avgivet utlåtande anförde kontrollstyrelsen,
bland annat, följande:
»I den remitterade skrivelsen anföres, att det vid förhandlingar, förda inom
1917 års ersättningssakkunnige, gjorts gällande, att 10 och 13 §§ i rusdrycksförsäljningsförordningen
skulle giva vid handen, att enskild utövare av vin- och spirituosahandel,
varom handlas i 98 § av samma förordning, efter den 1 januari 1919 vid
ansökning därom skulle äga att påräkna meddelande av tillstånd till partihandel
förenad med import-, export- och förtullningsrätt enbart under de i 4 § 1 mom.
angivna förutsättningar. Såvitt härmed skall förstås, att innehavare av rätt till
utminutering av brännvin, som överlåtits enligt 17 § 2 mom. i brännvinsförsäljningsförordningen,
eller innehavare av rätt till utminutering av vin enligt 13 § av
vin- och ölförsäljningsförordningen skulle i denna sin egenskap och under förutsättning,
att han uppfyller de i 4 § 1 mom. av rusdrycksförsäljningsförordningen angivna
kvalifikationer, utan vidare kunna erhålla tillstånd till partihandel, vill kon
-
Kontrollstyrelsens
prövningsrätt
av
partihandelsansökningar.
Framställning
i ämnet
från näringsidkarna.
Skäl för kontrollstyielsens
tolkning.
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
trollstyrelsen framhålla, att styrelsen anser sig äga rätt att pröva i vilka fall dylikt
tillstånd bör meddelas. Det torde ingenstädes, såvitt kontrollstyrelsen funnit, ur
nykterhetskommitténs betänkande med förslag till förordning angående försäljning
av rusdrycker kunna hämtas stöd för den uppfattningen, att de ovan angivna vinoch
spirituosahandlama skulle vara utan vidare berättigade att erhålla tillstånd till
partihandel av det slag, som i 13 § av rusdrycksförsäljningsförordningen avses.
Däremot giver nyssnämnda betänkande på ett ställe vid handen, att nykterhetskommittén
förutsett en prövning av ansökningar om erhållande av partihandelsrätt.
Kommittén anför nämligen å sid. 161 i betänkandet följande:
''Vid avvecklingen av den enskilda spirituosahandeln måste givetvis en viss
varsamhet iakttagas på grund av de ganska betydande kapital, som äro nedlagda
i denna rörelse. I de städer, där bolagen själva anse sig böra sköta jämväl den
finare spirituosahandeln, synes det lämpligt, att bolagen, såsom i något fall skett,
övertaga de enskilda handlandenas lager och i så stor utsträckning som möjligt
bereda sysselsättning åt de personer, som för närvarande hava anställning hos dessa
rättighetsinnehavare. Då emellertid detta icke kan förutsättas äga rum i alla fall, har
kommittén ansett, att en viss övergångstid bör medgivas de spirituosahandlande,
som icke ämna begära tillstånd till partihandel eller ej erhålla dylikt, och har kommittén
i sådant avseende föreslagit, att de under tre år efter förordningens trädande
i kraft den 1 januari 1917 utan särskilt tillstånd skola få fortsätta spirituosahandeln
såsom partihandlare. Om kommitténs förevarande förslag antages 1914, skulle
spirituosahandlandena faktiskt erhålla fem år för ordnande av sina affärer, en övergångstid,
som efter kommitténs mening är tillräcklig för detta ändamål.’
Då kommittén uttalar, att viss övergångstid bör medgivas de spirituosaliandlare,
som icke ämna begära tillstånd till partihandel eller ej erhålla dylikt, torde
härav framgå, att kommittén förutsätter en prövning av ansökningar om partihandelstillstånd
och att dylika ansökningar kunna avslås.
Den av de förevarande föreningarna väckta frågan kan enligt kontrollstyrelsens
mening icke prövas i den ordning, som föreningarna synas ifrågasätta. En
tolkning av 13 § rusdrycksförsäljningsförordningen beträffande kontrollstyrelsens
befogenhet att pröva ansökningar om tillstånd till partihandel torde nämligen kunna
ske först när styrelsen avslagit en föreliggande ansökning om dylikt tillstånd och
besvär däröver anförts hos Kungl. Maj:t.»
I enlighet härmed hemställde kontrollstyrelsen, att föreningarnas
framställning icke måtte föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I
överensstämmelse härmed fattades Kungl. Maj:ts beslut den 24 maj 1918.
Innan styrelsen lämnar en redogörelse för styrelsens behandling
av inkomna ansökningar om erhållande av partihandelsrättigheter, tillåter
sig styrelsen något utförligare uttala sig om grunderna för sin uppfattning
av styrelsens rätt att pröva inkomna ansökningar rörande partihandel.
Såsom redan förut framhållits, har kontrollstyrelsen rätt att jämlikt
13 § andra stycket av förordningen återkalla redan meddelat tillstånd
till partihandel. Denna återkallelserätt är av den vidsträcktaste
omfattning: återkallelse kan äga rum antingen på grund av missbruk
Bevillningsutskottets betänkande Nr 89. 5
av försäljningsrätten eller »på annan grund» än dylikt missbruk. När
nu kontrollstyrelsen äger en fullständig prövningsrätt i fråga om återkallandet
av redan beviljade tillstånd till partihandel, följer härav såsom
en konsekvens, att styrelsen bör äga rätt att pröva tillståndsansökningarna;
om nämligen styrelsen icke skulle vara befogad pröva dessa
ansökningar, utan vore nödgad att meddela tillstånd till den, som därom
gjorde ansökan, fastän styrelsen ansåge att dylikt tillstånd icke borde
lämnas, skulle styrelsen kunna göra det beviljade tillståndet i det närmaste
värdelöst genom att omedelbart återkalla tillståndet att upphöra
att gälla efter två års förlopp. Då en dylik orimlig anordning icke kan
hava varit avsedd av lagstiftaren, måste man utgå från att kontrollstyrelsen
äger full prövningsrätt beträffande ansökningar om partihandelsrätt.
Denna uppfattning, till vilken kontrollstyrelsen sålunda kommit vid
tolkningen av 13 § i förordningen, motsäges icke av den motivering,
som nykterhetskommittén förebragt beträffande det av kommittén föreslagna
partihandelsinstitutet. Ett direkt stöd för den av kontrollstyrelsen
nyss uttalade uppfattningen erhålles i den av styrelsen i dess ovan återgivna
skrivelse den 26 april 1918 citerade delen av nykterhetskommitténs
motivering å sid. 161 av dess betänkande.
Visserligen hava motionärerna vid innevarande års riksdag åberopat
vissa delar av nykterhetskommitténs motivering såsom stöd för den av
motionärerna flerstädes i motionerna uttalade uppfattningen, att den av
kontrollstyrelsen tillämpade praxis i fråga om partihandelsrättigheters
beviljande är felaktig. Såsom framgår av sid. 1 och 2 av motionen nr
II: 96, hava de av motionärerna åberopade ställena i nykterhetskommitténs
betänkande icke något särskilt avseende på den omstridda tolkningen
av 13 § av förordningen. Av vad motionärerna citerat kan
nämligen enligt styrelsens mening icke någon annan slutsats dragas än
att dels kommittén försvarade, att kommittén gentemot den allmänna
läggningen av dess förslag medgav inrättandet av en enskild partihandel,
dels att kommittén ansåg, att inrättandet av enskild partihandel
kunde vara befogad ur synpunkten av en arbetsuppdelning mellan rusdrycksförsäljningsbolagen
och partihandlarna. Hade motionärerna mera
förutsättningslöst granskat nykterhetskommitténs betänkande, torde de
utan tvivel haft grundade skäl att göra avkall på sina nu mycket
kategoriska påståenden om kontrollstyrelsens oriktiga tillämpning av
förordningen. Motionärerna hava sålunda uttalat, »att 1917 års lagstiftning
räknade med en ganska omfattande partihandel med vin och
finare spirituösa, fördelad å ett större antal enskilda näringsidkare»
(motionen sid. 2), »att lagstiftningen näppeligen räknat med ett under
-
Nykterhetskommitténs
motivering
för partihandeln.
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
tryckande av den enskilda partihandeln» (motionen sid. 5) och att »därest
kontrollstyrelsen tillämpat förordningen efter dess förutsättning — vilken,
såsom vi tidigare ådagalagt, innefattar, att åtminstone näringsidkare
som tidigare arbetat i yrket borde äga rätt till partihandel, därest de ej
vore diskvalificerade — så skulle ingen monopolisering kunnat ske».
Samtliga dessa uttalanden utgå från den förut såsom felaktig karakteriserade
uppfattningen av innebörden av 13 § i förordningen. För att
ådagalägga, att motionärernas slutsatser ur nykterhetskommitténs motivering
äro ogrundade, tillåter sig styrelsen att här nedan in extenso
återgiva vad kommittén anfört om partihandeln i de delar, där motionärerna
genom lösryckta citat velat giva motiveringen eu annan syftning.
Å sid. 160—161 av betänkandet V anför sålunda kommittén:
»Om sålunda starka skäl tala för upphävandet av bolagens befogenhet att
överlåta rättigheter till minuthandel, behöver detta icke innebära, att bolagen helt
och hållet skulle övertaga den handelsrörelse, som innehavarna av överlåtna rättigheter
nu utöva. Såsom förut nämnts, är i regel handeln med spritdrycker i de
städer, där utminutering blivit delvis överlåten, så fördelad mellan bolaget och den
enskilda handeln, att försäljningen av brännvin och billigare spirituösa sker genom
bolaget, men handeln med dyrare spirituösa genom den överlåtna utminuteringen.
Huvudskälet för denna uppdelning är sannolikt, att man ville inrikta de restriktiva
åtgärderna mot den egentliga brännvinsförbrukningen såsom den mest ödeläggande
för folkhälsan, men därjämte har säkerligen hänsyn även tagits till, att det för en
rationell skötsel av den finare spirituosahandeln fordras större, sakkunskap och
varukännedom än som för närvarande står bolagen till buds. Åven om det icke
skulle möta svårigheter för bolagen att i sin tjänst förvärva personer, som äro
sakkunniga på den finare spirituosahandelns område och sålunda inga hinder av
detta slag synas föreligga för bolagens övertagande jämväl av den finare spirituosahandeln,
finnes å andra sidan ingen särskild anledning att till bolagen ovillkorligen
överföra all den verksamhet, som handhavandet av handeln med finare spirituösa
medför. Den med denna handel förenade beredningen och förskäringen synes
tvärtom, såsom förut är nämnt, lämpa sig för enskild yrkesutövning. Och om sådan
handlandes rätt att försälja begränsas att äga rum till annan innehavare av dylik
rättighet i och för dennes rörelse samt till bolag, synes ur nykterhetssynpunkt, så
länge rusdryckshandel över huvud är medgiven, intet vara att erinra mot att en
dylik enskild verksamhet fortfarande tillätes existera.
En lösning av frågan torde alltså kunna ske på det sätt, att det beredes
möjlighet till inrättande av en partihandel för sådana finare spritdrycker, som för
närvarande i åtskilliga städer försäljas av enskilda spirituosahandlande. Partihandlarna
i spritdrycker skulle äga rätt att importera, bereda, lagra och förskära
spritdrycker samt att försälja dem sinsemellan och till bolag.
Den av kommittén föreslagna inskränkningen, att all minuthandel med spritdrycker
skall handhavas av bolag, kommer givetvis att innebära en betydande
rubbning av de enskilda spirituosahandlarnas ställning. Det förtjänar dock att
ihågkommas, att den ställning, som dessa handlande intagit i gällande lagstiftning,
Bevillningsutskottets betänkande Nr ''-OJ. 7
är mycket osäker och i hög grad beroende av bolagens samt i viss grad jämväl av
myndigheternas gottfiniiande. Bolagen hava sålunda fullständigt i sin makt att
bestämma, huruvida några överlåtna minuthandelsrättigheter skola finnas eller icke,
och om de icke vilja överlåta rättigheten till någon, som förut haft överlåtelse,
finnes icke möjlighet för denne att framställa några som helst anspråk gentemot
bolaget. Och även om bolaget anser överlåtelse böra ske, kan framställning
härom avslås av Konungens befallningshavande. Äger emellertid överlåtelse rum,
kan bolaget föreslå sådana kontraktsbestämmolser, vilka, om de godkännas av
Konungens befallningshavande, kunna avsevärt inskränka den överlåtna spirituösahandeln.
Kommitténs förslag rörande den spirituosahandel, som bedrives på grund
av överlåtna rättigheter, innebär alltså ej större rubbning än som redan under
gällande lagstiftning kan drabba densamma.
Vid avvecklingen av den enskilda spirituosahandeln måste givetvis en viss
varsamhet iakttagas på grund av de ganska betydande kapital, som äro nedlagda
i denna rörelse. I de städer, där bolagen själva anse sig böra sköta jämväl den
finare spirituosahandeln, synes det lämpligt, att bolagen, som i något fall skett,
övertaga de enskilda handlandenas lager och i så stor utsträckning som möjligt
bereda sysselsättning åt de personer, som för närvarande hava anställning hos dessa
rättighetsinnehavare. Då emellertid detta icke kan förutsättas äga rum i alla fall,
har kommittén ansett, att en viss övergångstid bör medgivas de spirituosahandlande,
som icke ämna begära tillstånd till partihandel eller ej erhålla dylikt, och har
kommittén i sådant avseende föreslagit, att de under tre år efter förordningens
trädande i kraft den 1 januari 1917 utan särskilt tillstånd skola få fortsätta spirituosahandeln
såsom partihandlare. Om kommitténs förevarande förslag antages
1914, skulle spirituosahandlandena faktiskt erhålla fem år för ordnande av sina
affärer, en övergångstid som efter kommitténs mening är tillräcklig för detta ändamål.»
A sid. 190—191 av samma betänkande yttrar sig kommittén:
»Såsom kommittén tidigare omnämnt, förstås i kommitténs förslag med
partihandel med rusdrycker försäljning av rusdrycker till återförsäljare. Rätt till
dylik partiförsäljning synes böra utan vidare tillkomma dem, som tillverka rusdrycker
— innehavare av brännvinsbrännerier, verk för rening av brännvin, vinfabriker
och bryggerier — enär den rätt att tillverka rusdrycker, som de utan
särskilt tillstånd från statens sida hittills utövat eller som de fått särskilt tillstånd
att utöva, också måste anses innebära rätt att kunna avyttra de tillverkade dryckerna.
penna partiförsäljningsrätt torde ej behöva vara inskränkt allenast till de
tillverkningar, som partiförsäljaren själv producerar, utan även, såsom avfattningen
av 12 § giver vid handen, få omfatta andras tillverkningar av samma slag.
Utom av de egentliga rusdryckstillverkama skulle enligt kommitténs förslag
partiförsäljning kunna utövas av sådana näringsidkare, vilka hittills, jämte det de
haft rätt till minutförsäljning av vissa slag, förnämligast utländska, finare spritdrycker
och viner, jämväl berett dessa drycker ävensom punsch för försäljning.
Inrättandet av en dylik partihandel har synts kommittén vara lämpligt även med
hänsyn till de vidgade uppgifter, som enligt kommitténs förslag framdeles skulle
åligga bolagen. Då det nämligen torde vara antagligt, att bolagen under den nu
ifrågasatta lagstiftningen väsentligen komma att ägna sig åt minutförsäljningen av
rusdrycker och i många fall till en början icke kunna förväntas taga befattning
Uttalanden
av en reservant
inom
nykterhetskommittén.
8 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
med beredning och lagring av dessa drycker, torde inrättande av en partihandel
med vissa slag av importerade rusdrycker ävensom med punsch innebära en arbetsfördelning,
som dels underlättar bolagens uppgifter, dels också möjliggöra för åtskilliga
vin- och spirituosahandlande att under nya former fortsätta sin verksamhet.
Det kan även förtjäna att framhållas, att en dylik försäljning från vin- och spirituosahandlande
till bolag redan nu i viss omfattning äger rum, och att vissa bolag
inköpa samtliga varor från dessa handlande (kommerskollegii utredning tabellbilagan
1).»
I detta sammanhang må därutöver allenast erinras, att frågan om
partihandel berördes i en av de till nykterhetskommittens betänkande
fogade reservationerna. I den här avsedda reservationen förutsäges nämligen
den utveckling, som partihandeln erhöll, när de av nykterhetskommittén
föreslagna bestämmelserna därom började att tillämpas. En
av medlemmarna i nykterhetskommittén, herr K. G. Karlsson var nämligen
icke nöjd med den behandling, som frågan om ersättning till de
av förordningen berörda näringsidkarna erhållit. Han iugick på en
kritik av nykterhetskommitténs uppfattning härutinnan (sid. 386—390 i
betänkandet) och uppehöll sig bland annat vid den otillfredsställande
behandling, som enligt hans mening frågan om ersättning till de förutvarande
vin- och spirituosakandlandena fått genom att partihandelsinstitutet
inrättats. Reservanten fann denna ersättningsform »särdeles
mager». »Dels torde man», anförde han sålunda, »svårligen kunna
hindra bolagen att så småningom själva övertaga^ åtminstone den
huvudsakliga delen av importen och förskänngen, da förbud häremot
skulle i viss mån monopolisera vin- och spirituosahandlarna i deras
ställning som importörer; dels ligger det i sakens natur, att den fördel,
som rätten att idka partihandel kan medföra, endast kan tillgodokomma
ett fåtal av dessa handlande». Efter att hava redogjort för
vissa beräkningar rörande det sannolika antalet rusdrycksförsäljningsbolag
forsatte herr Karlsson: »Med omkring 100 handlande, som konkurrera
hos exempelvis 75 bolag, vilka äro deras enda kunder, skall
ställningen icke bliva lysande för de förstnämnda. Det ligger i sakens
natur, att bolagen, i den mån de icke själva importera, komma att koncentrera
sina inköp hos ett fåtal av de förra innehavarna av utminuteringsrättigheter.
Ganska säkert torde även kontrollstyrelsen redan från
början, för att icke göra dessa partihandlares ställning ohållbar, komma
att meddela sådan rätt endast åt ett relativt fåtal». Ur vad reservanten
sålunda anfört har man rätt att sluta sig till, att man inom nykterhetskommittén
ingalunda tänkt sig, att samtliga förut» arande innehavare a»
utminuteringsrättigheter skulle garanteras fortsatt näringsverksamhet
såsom partihandlare.
Bevillning »utskottets betänkande Nr 89. 9
Enligt kontrollstyrelsens mening finnes det därför intet, som i
nykterhetskommitténs motivering motsäger den tolkning, som av styrelsen
här ovan gjorts av 13 §. Däremot finnes det åtskilligt i samma
motivering, som giver ett direkt stöd åt kontrollstyrelsens uppfattning
av författningsrummets innebörd.
Såsom av det följande skall framgå, bär också styrelsens uppfattning
överallt på ansvarigt håll vunnit stöd, och kontrollstyrelsen
vill därmed övergå till en redogörelse för partihandelsinstitutets praktiska
tillämpning.
II. Partihandelsinstitutets praktiska tillämpning.
Genom den koncentration, som under loppet av åren 1917 och
1918 ägde rum på vin- och sprithandelns område, förelågo vid ikraftträdandet
av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning vid ingången av
år 1919 helt och hållet andra förhållanden än man hade räknat med
både vid förordningens utarbetande och vid dess slutliga antagande.
För denna koncentrationsrörelses uppkomst och utveckling har aktiebolaget
vin- och spritcentralen i sitt härhos fogade yttrande lämnat en
ingående redogörelse, och kontrollstyrelsen saknar därför anledning att
i detta sammanhang närmare ingå på densamma.
Då aktiebolaget vin- och spritcentralen inköpte de förutvarande
vin- och spirituosahandlarnas hela affärsrörelser och dessa handlande
avstodo från att framdeles bedriva handel med spritdrycker och viner,
är det givet, att antalet ansökningar, som under loppet av hösten 1918
till kontrollstyrelsen inkom från enskilda vin- och spirituosahandelsfirmor
om erhållande av partihandelsrättigheter, var betydligt mindre
än man tidigare haft anledning antaga. Sålunda förelågo vid årsskiftet
1918—1919 ansökningar från ett 40-tal firmor, av vilka emellertid 18
under senare hälften av 1918 övertagits av aktiebolaget vin- och spritcentralen.
Dessa ansökningar kunde givetvis icke föranleda till någon
åtgärd. Vid årsskiftet beviljades fem partihandelsrättigheter, nämligen
till aktiebolaget vin- och spritcentralen och dess fyra dotterbolag. Av
de återstående ansökningarna avslogos den 20 februari 1919 elva, av
vilka fem voro ingivna av personer, som antingen tidigare försalt sina
affärer eller haft anställning hos firmor, som försålt sin rörelse, och
härvid på ett eller annat sätt erhållit gottgörelse. Dessa fem voro
K. V. Höök, P. Tyselius (bägge hade år 1917 sålt sina affärer till
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 33 käft. (Nr 39.) 2
Behandlingen
av till kontrollstyrelsen
ingivna partihandelsansökningar.
Besvär över
kontrollstyrelsens
beslut.
10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
aktiebolaget Stockholmssystemet), G. Krogk (hade tidigare varit anställd
hos F. Haglind & C:o, som 1918 övertagits av aktiebolaget
Stockholmssystemet), A. M. Linderblad (hade tidigare varit anställd hos
V. Malmgren & Son, som 1918 inköpts av aktiebolaget J. D. Grönstedt
& C:o) och E. V. Lundqvist (hade under år 1916 nedlagt sin under
firma A. Modin bedrivna rörelse), samtliga i Stockholm. Två av de
sökande nämligen Ester Terserus och Ludv. Bohrman-Kahn, bägge i
Stockholm, gitte icke visa, att de ägt rättighet att driva handel med
spritdrycker eller viner. Av de återstående hade tre börjat att bedriva
sin verksamhet under kristiden, nämligen T. Ahlgren i Göteborg (1916),
E. Uggla i Stockholm (1917) och K. F. Ohlsson i Stockholm (1918).
Slutligen sökte R. W. Palm m. fl. för ett dansk bolag J. C. Theilmann
et C:o. Ytterligare förelågo fyra ansökningar om tillstånd till partihandel,
nämligen från Adolf Lion och A. Westrup, båda i Stockholm
och från B. P. Gullbergh och K. Trolle, båda i Malmö. Av dessa hade
Westrup allenast utövat agenturverksamhet och Gullbergh var vintillverkare.
Lion hade sedan 1909, Trolle sedan 1914 och Gullbergh
sedan 1916 rättighet att sälja vin till avhämtning. Frågan om beviljande
av ytterligare tillstånd till partihandel utöver dem, som beviljats
aktiebolaget vin- och spritcentralen samt dess fyra dotterbolag, förehades
till behandling i kontrollrådet den 9 mars 1919, därvid kontrollrådet
enhälligt uttalade som sin mening, att för närvarande någon rätt
till partihandel med spritdrycker och vin icke borde av kontrollstyrelsen
beviljas, och den 4 april 1919 beslöt styrelsen att avslå ifrågavarande
fyra ansökningar. Anmärkas må, att såväl Lion som Trolle av aktiebolaget
vin- och spritcentralen tillerkänts ersättningar.
Ansökningar om erhållande av partihandelsrättigheter med spritdrycker
eller viner hava vidare under 1919 och 1920 ingivits av
H. Meyerson såsom representant för firman Martini et Rossi, Turin,
C. G. Rhedin i Göteborg, E. G. Hedin i Stockholm samt E. Hertz
såsom verkställande direktör i Millé et C:o aktiebolag, Göteborg.
Kontrollstyrelsen har avslagit de tre förstnämnda ansökningarna (nämligen
Meyersons den 3 maj 1919, Rhedins den 12 augusti 1919 och
Hedins den 25 juni 1920), men genom ett den 6 juni 1919 dagtecknat
tillståndsbevis meddelat Hertz rätt att i Göteborg driva partihandel
med svensk champagne.
Över kontrollstyrelsens beslut beträffande ansökningarna om partihandel
anfördes under mars månad 1919 besvär av K. Höök, P. Tyselius,
G. Krogh, A. M. Linderblad, L. Ivahn och N. Trolle, samt av
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 11
E. G. Hedin under juli månad 1920 och av C. G. Kliedin under
november 1920. Beträffande de sex förstnämnda besvären avgav
kontrollstyrelsen utlåtanden den 4 april och 6 juni 1919. I utlåtandet
den 4 april 1919 erinrade styrelsen, att styrelsen redan medgivit partihandelsrätt
till aktiebolaget vin- och spritcentralen samt dess fyra
dotterbolag, och framhöll, att, då dessa firmor kunde tillgodose landets
legitima behov av spritdrycker och vin, någon anledning att vid det
dåvarande meddela partihandelsrättighet icke syntes föreligga. I sina
i anledning härav den 14 april 1919 avgivna påminnelser anförde klagandena
bland annat, att kontrollstyrelsens beslut stode i strid med
försäljningsförordningens bokstav såväl som anda; ett upprätthållande av
detta beslut innebure ett rättsvidrigt övergrepp mot den fortsatta handelsverksamhet,
som statsmakterna både under förarbetena för förordningen
och vid densammas antagande utan förbehåll och i ovedersägliga ordalag
garanterat dem. Klagandena voro övertygade, att Kungl. Maj:t
icke skulle tveka att stävja det administrativa godtycke, vartill kontrollstyrelsen
gjort sig skyldig. Till stöd för sina skarpa anklagelser mot
kontrollstyrelsen för godtycke och övergrepp åberopade klagandena
nykterhetskommitténs motivering samt uttalanden av föredragande departementschefen
vid avlåtandet av propositionen nr 242 vid 1914 års senare
riksdag. Klagandena åberopade särskilt de yttranden, som i ämnet
avgivits av 1917 års ersättningssakkunniga samt av kommerskollegium
och socialstyrelsen; i dessa yttranden framhävdes »som en självklar
sak, att de, som 1918 ägde tillstånd till utövande av handel med vin
eller spirituösa efter den 1 januari 1919, kunde påräkna partihandelstillstånd
förenat med import-, export- och förtullningsrätt». Av stockholmssystemets
och vin- och spritcentralens skrivelser fram ginge »jämväl
tydligen att dessa bolag till fullo insett de enskilda vinhandlarnas lagliga
rätt att efter den 1 januari 1919 genom kontrollstyrelsen erhålla
partihandelstillstånd, vilket endast i händelse av missbruk kunde dem
frånhändas».
I anledning av klagandenas påminnelser anförde kontrollstyrelsen
i sitt den 6 juni 1919 avgivna utlåtande följande:
»Enligt kontrollstyrelsens mening hava klagandena både missförstått nykterhetskommittén
och missuppfattat kontrollstyrelsens befogenhet att meddela tillstånd
till partihandel.
Det av klagandena anförda, av nykterhetskommittén gjorda uttalandet kan icke
innebära, att enligt kommitténs mening rättighet till partihandel skulle meddelas
alla dem, som därom gjorde ansökan hos kontrollstyrelsen. Läses det anförda
citatet i sitt sammanhang framgår, att det enligt kommitténs mening ur nykterhets
-
Kontrollstyrelsens
utlåtande
i anledning
av
besvären.
12
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
synpunkt intet vore att erinra mot att enskild partihandelsverksamhet fortfarande
tillätes existera. Ur denna tillåtelse kan emellertid ingalunda dragas den slutsatsen,
att den, som före rusdrycksförsäljningsförordningens ikraftträdande idkat partihandel
med rusdrycker, skulle äga en ovillkorlig rätt att erhålla tillstånd till fortsatt partihandel.
I själva verket synes nykterhetskommittén hava förutsatt, att åtskilliga av
de vin- och spirituosahandlare, som funnits före förordningens ikraftträdande, icke
skulle komma att erhålla tillstånd att utöva partihandel, sedan förordningen trätt i
kraft. För detta ändamål föreslog kommittén det särskilda partihandelsinstitut, som
finnes i 98 § av rusdrycksförsäljningsförordningen och som innebär, att de, som
förut försålt spritdrycker och vin utan samband med annan handel, skulle efter
därom hos kontrollstyrelsen gjord anmälan utan särskilt tillstånd under en tid av
tre år från ingången av år 1919 fortsätta försäljningen i fråga, dock blott i den
ordning, som föreskrives för partihandlare. Uppenbart är, att stadgandet i 98 §
skulle vara meningslöst, om kontrollstyrelsens befogenhet att bevilja tillstånd till
partihandel jämlikt 13 § rusdrycksförsäljningsförordningen innebure skyldighet för
styrelsen att meddela dylikt tillstånd till alla de vin- och spirituosahandlare, som
därom gjorde framställning. I motiveringen till den ifrågavarande 98 § har kommittén
(V sid. 161) till stöd för nyssberörda övergångstid av tre år anfört, att denna
tid borde komma de spirituosahandlare till del, ’som icke ämna begära tillstånd
till partihandel eller ej erhålla dylikt’.
Såsom inhämtas av det anförda har nykterhetskommittén förutsatt såsom
möjlighet, att vin- och spirituosahandlare ej erhålla tillstånd till partihandel. Härav
framgår, att kommittén tänkt sig, att kontrollstyrelsen skulle efter vederbörlig
prövning kunna avslå inkomna ansökningar om partihandel.
Såsom kontrollstyrelsen i sina föregående utlåtanden i anledning av klagandenas
besvär anfört, är enligt styrelsens mening behovet av partihandlare fyllt,
sedan rättigheten lämnats till aktiebolaget vin- och spritcentralen och dess dotterbolag,
vilka på grund av inköp av nästan samtliga vin- och spirituosahandlare
kunna sägas representera den tidigare bedrivna partihandeln med spritdrycker och
vin i Sverige.»
Kungi. Maj:ts Sedan Höök, Tyselius och Kahn återkallat sina besvär, resolverade
tJäffande^be- Kungl. Maj:t den 24 oktober 1919, att de av Krogh, Linderblad och
svar av Krogh Trolle anförda besvären icke föranledde ändring i kontrollstyrelsens
m■ fl- beslut.
uttalanden av I detta sammanhang förtjänar att framhållas, att chefen för finans
finansdejarte-
departementet i sitt den 11 juni 1919 avgivna svar å en av herr Lithanmentet.
der i andra kammaren framställd interpellation angående vissa missförhållanden
inom partihandeln med vin och spritdrycker, bland annat,
gav uttryck för den meningen, att, intill dess riksdagen tagit ställning
till frågan om partihandelns framtida organisation, det enligt hans
mening icke borde ifrågakomma, att det dåvarande faktiska läget förändrades
genom att nya partihandelsrättigheter meddelades. Statsrådet
Bevillningsutskottets betänkande Nr ii 9. 13
kunde följaktligen icke tillstyrka bifall hos Kungl. Maj:t till sådana
ansökningar (andra kammarens protokoll 1919 nr 68 sid. 39).
Ungefär samtidigt med ovanberörda besvärsmål förelåg hos Kungl.
Maj:t en framställning från Sveriges allmänna vin- och spirituosahandlareförening,
som ingivits den 17 maj 1919. I en till sagda framställning
fogad P. M. utvecklas närmare de synpunkter, varpå föreningen stödde
sig. Den av nykterhetskommittén anförda motiveringen för partihandeln
ansågs innebära, att den enskilde näringsidkaren vore synnerligen lämplig
att omhänderhava denna partihandel. Det gjordes gällande, att, då
lagstiftarna antogo den nya förordningen, det vore tydligt, att det
skedde i den fasta övertygelsen, att partihandeln med vin och s. k.
bättre spirituösa skulle utövas av enskilda vin- och spirituosahandlare.
I P. M. anföres därefter: »Man stödes i denna sin uppfattning därav,
att i övergångsstadgarna för den nya förordningen, § 98, bestämts, att
bemälda handlande ägde rättighet att utan särskilt tillstånd — sådant
fordrades däremot av förutvarande innehavare av spirituosahandelsrättigheter
— under en tid av tre år utöva ifrågavarande partihandel och
efter nämnda tidpunkt efter tillstånd tillsvidare, dock med rätt till två
års uppsägningstid från kontrollstyrelsens sida. Det är ju alldeles givet,
att dessa både till ordalydelsen och andemeningen tydliga och klara
lagbud skulle utgöra en god borgen för de enskilda näringsidkarnas
fortsatta lojala existens och garantier för allmänheten beträffande vinoch
spirituosavarornas kvalité och pris.»
Innan kontroll styrelsen fortsätter redogörelsen för den ifrågavarande
P. M. och vin- och spirituosahandlareföreningens framställning tillåter
sig kontrollstyrelsen framhålla, att det resonemang, som här förts i det
citerade stycket av P. M., ofta återfinnes i framställningar från vinhandlarehåll.
Att detsamma är fullkomligt felaktigt torde framgå redan
av den redogörelse, som styrelsen förut lämnat beträffande innebörden
av 13 och 98 §§ av rusdrycksförsäljningsförordningen. Vad som anförts
i det citerade stycket är emellertid också en förvanskning av vad som
stadgas i 98 § av förordningen. Det finnes, såsom framgår av 98 §,
ingenstädes i denna paragraf antytt, att de i densamma omnämnda handlandena
skulle vara berättigade att efter utgången av de tre åren få
rättighet att utöva partihandel tillsvidare. Motiveringen för sagda författningsrum
giver vidare vid handen (nykterhetskommitténs betänkande
V sid. 339—340), att kommittén avsett att bereda ett visst rådrum för
de partihandlare, som skulle avveckla (»kommittén funnit billigheten
kräva, att man beredde dessa näringsidkare möjlighet att utan mera
Framställning
från
vin- och
spirituosahandlareföreningen.
14 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
avsevärda, förluster realisera sina lager»). Stadgandet i 98 § är därför
tillkommet för att bereda en avvecklingstid, icke för att skänka de i
paragrafen avsedda handlandena någon ny rättighet efter övergångstidens
slut. Otvivelaktigt är bestämmelsen i 98 § klar och tydlig, fast
icke på det sätt, som man i den ifrågavarande P. M. vill göra gällande.
Kontrollstyrelsen återgår nu till redogörelsen för P. M. Denna
innefattade i det följande väsentligen eu enligt styrelsens mening missvisande
redogörelse för aktiebolaget vin- och spritcentralens sätt att gå
till väga vid övertagandet av de förra vin- och spirituosahandlarnas
rörelser och för de klagomål, som vid denna tidpunkt framställdes gentemot
aktiebolagets tillhandahållande av spritdrycker och viner. I P. M.
framhålles till sist, att det icke rådde mera än en mening om att det ur
alla synpunkter vore rent av nödvändigt, att en reglering av partihandelsfrågan
omedelbart ägde rum, något som utan svårighet kunde
ske genom att vin- och spritcentralens verksamhet inskränktes till
rening och försäljning av brännvin och sprit och att försäljningen av
vin och s. k. bättre spirituösa överlätes till enskilda näringsidkare.
Väsentligen samma synpunkter som i P. M. gjordes gällande i den
av Sveriges vin- och spirituosahandlareförening ingivna framställningen.
Föreningen framhöll, att kontrollstyrelsens förfarande stode i uppenbar
strid med såväl lagens anda som ock »den nykterhetskommitténs uppfattning,
som dikterat densamma». Under erinran att medlemmarna av
föreningen vid försäljningen av sina affärer till aktiebolaget vin- och
spritcentralen i regel förbundit sig att för framtiden nedlägga all verksamhet
inom branschen och då en sådan klausul vore »av ominös och
mot rättskänsla stridande natur», hemställde föreningen, att aktiebolaget
måtte förständigas att upphäva den klandrade klausulen i föreliggande
kontrakt. »På denna väg ernåddes omedelbar möjlighet att rationellt
realisera den organisation av partihandeln, som rusdrycksförsäljningsförordningen
avser, i det de inom yrket erfarna medlemmar av kåren,
som så önskade, erhölle tillfälle att jämlikt § 13 ansöka om sådant tillstånd,
vilket, enligt vad ovan utvecklats, icke av administrativ myndighet
sedermera kunde godtyckligt förvägras.» Föreningens medlemmar
hemställde att genom Kungl. Maj:ts mellankomst omedelbart bliva återinsatta
i de möjligheter till bedrivande av partihandel, som av statsmakterna
förutsatts. Till framställningen voro fogade skrivelser från
33 vin- och spirituosahandlare, däri de uttalade, att den överenskommelse
om firmans nedläggning, som träffats mellan dem och aktiebolaget
vin- och spritcentralen, föranletts av det tvång, som köparen genom
sin privilegierade ställning mot dem kunnat utöva. Någon frivillig
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 15
överenskommelse av den natur, som förutsågs vid tillsättandet av »1917
års ersättningssakkunnig-a», hade enligt deras mening icke ägt rum, på
grund varav de ansåge sig berättigade att vidhålla sina mot statsverket
riktade ersättningsanspråk.
Kontrollstyrelsen har något utförligare uppehållit sig vid vin- och
spirituosahandlareföreningens förevarande framställning, enär densamma
synes vara ett uttryck för den uppfattning, som bland de förutvarande
vin- och spirituosahandlarna gjorde sig gällande. Kontrollstyrelsen har
funnit detta vara av desto mera intresse att framhålla, enär de föreliggande
motionerna giva uttryck åt samma uppfattning, som framkom
i föreningens framställning, såväl beträffande tolkningen av 13 § i förordningen
som ock i fråga om hävandet av aktiebolaget vin- och spritcentralens
avtal med de förutvarande handlarna och frigivandet av partihandeln.
Vin- och spirituosahandlareföreningens skrivelse remitterades till
nykterhetskommittén, som däröver avgav ett den 27 juni 1919 dagtecknat
utlåtande. Efter en kort redogörelse för innehållet av de remitterade
handlingarna anförde nykterhetskommittén följande:
»De i kommitténs betänkande med förslag till förordning angående försäljning
av rusdrycker gjorda uttalandena få, enligt kommitténs mening, icke tolkas i
den riktning, som ägt rum i föreningens framställning och i den ovan åberopade
P. M. Kommittén har sålunda anfört (V sid. 160), att även om det icke skulle
möta svårigheter för detaljhandelsbolagen att i sin tjänst förvärva personer, som
vore sakkunniga på den finare spirituosahandelns område och sålunda inga hinder
av detta slag förelåge för bolagens övertagande av den finare spirituosahandeln,
funnes å andra sidan ingen särskild anledning att till bolagen ovillkorligen överföra
all den verksamhet, som handhavandet av den finare spirituosahandeln medförde.
Den med denna handel förenade beredningen och förskäringen syntes tvärtom lämpa
sig för enskild yrkesutövning och ur nykterhetssynpunkt syntes intet vara att
erinra mot att enskild partihandelsverksamhet fortfarande tillåtes existera. Kommittén
anförde vidare (sid. 191), att inrättande av en dylik verksamhet syntes vara
lämplig även med hänsyn till de vidgade uppgifter, som framdeles skulle komma att
åligga bolagen.^ Då det nämligen vore antagligt, att bolagen väsentligen komme
att ägna sig åt minutförsäljningen av rusdrycker och i många fall till en början
icke kunde förväntas taga befattning med beredning och lagring av dessa drycker,
talade sålunda åtskilliga skäl för en med vissa slag av rusdrycker ävensom med
punsch inrättad partihandel, som dels underlättade bolagens uppgifter, dels också
m8jhggjorde för åtskilliga vin- och spirituosahandlare att under nya former fortsätta
sin verksamhet.
Såsom inhämtas av det anförda har kommittén i sitt betänkande icke gjort
gällande, att enskild partihandel ovillkorligen skulle för framtiden vara bestående.
I stället har kommittén ansett den enskilda partihandeln lämplig och möjlig såsom
Nykterhetskommitténs
utlåtande i
anledning av
föreningens
framställning.
16
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
en övergångs- och avlösningsform. Vid den tidpunkt, då kommittén avgav fritt
utlåtande, existerade, som bekant, en mängd företag pa detta område. En åtminstone
temporärt tillåten partihandel innebar sålunda en mjuk och till de tidigare
förhållandena anpassad anknytning, varigenom därjämte en direkt statsavlosmng
av dessa företag kunde undgås. I denna tillåtelse lag emellertid icke en för framtiden
garanterad rätt till partihandel. Enligt kommitténs förslag forbjodos bolagen
icke att själva tillverka, bereda eller importera rusdrycker, och uppenbart ar, att.
om bolagen efter förordningens ikraftträdande så småningom själva börjat bereda
och importera spritdrycker och viner — något som vissa bolag redan tidigare hade
CTiort — hade partihandlarna kunnat bliva utan köpare. Ensamt harav torde framgå,
att partihandlarna enligt kommitténs förslag icke tillerkändes någon sådan tryggad
ställning som föreningen nu gör gällande. , „
Ur de ledande synpunkter, som kommittén lagt till grund för rusdiycksforsäljningslagstiftningen,
är det givetvis att föredraga, att parhhandeln utövas av
ormm "vilka icke hava något ekonomiskt intresse av omsättningens stol lek. Bom
mittén har sökt att i sitt förslag till nyssberörda lagstiftning sa genomgående som
möjligt genomföra principen om det ekonomiska intressets frigörande och enligt
kommitténs förslag lägges ej heller hinder i vägen för en dylik frigörelse pa partihandelns
område. De bolag, som under de senaste åren bildats genom inköp av
äldre vin- och spirituosahandelsfirmor och som såsom ledande grundsats uppställt
begränsad vinstavkastning, stå därför så långt ifrån i strid med kommitténs förslag,
att de i stället i högre grad förverkliga kommitténs allmänna syften an enskilda.
åt sfn vinst ekonomiskt beroende partihandlare skulle gorå Mot den omständigheten,
att partihandeln hos dessa firmor samlats pa en hand, torde intet vara att
anmärka. En dylik monopolställning är för övrigt i viss man förbunden med varje
anordning vilken i likhet med kommitténs förslag genom oktrojforfaiande beglänsa
antalet försäljare till ett mindre antal och därigenom utesluter uppkomsten av en
Beträffande de slutsatser, som i den till föreningens framställning fogade
P. M. dragits ur 98 §, vill kommittén uttala, att bestämmelsen i berörda & enligt
kommitténs0 förslag var avsedd att underlätta avvecklingen for de handlande, »som
icke ämna begära tillstånd till partihandel eller ej erhålla dylikt» (V sid. 161).
Vin- och spirituosahandlare, som bleve partihandlare pa grund av sagda bestämmelse.
ägde sålunda icke att efter utgången av de tre ar under vilka partihandeln
på grund av 98 § fick utövas, erhålla rättighet till partihandel enligt U § av for
oidmnoyi(jkomrnail(je
särskilt den av föreningen påstådda rätten för äldre vin- och
spirituosahandlare att fortfarande få utöva partihandel pa grund av tillstånd synes
det kommittén, att vad kontrollstyrelsen i detta avseende anfört i ett den 6 juni
innevarande år dagtecknat underdånigt utlåtande angående besvär rörande vagrad
rätt att idka partihandel med rusdrycker på ett riktigt sätt återger syftet med de
däri berörda föreskrifterna och således bör tillerkännas giltighet , ,
Vad föreningen i övrigt anfört torde ej vara av beskaffenhet att toi anleda
särskiit^yttrande.av ^ ^ anförts och särskilt med hänsyn till att partihandeln
nu erhålli° en ur kommitténs ledande synpunkter mera tillfredsställande oigamsation,
finner sig nykterhetskommittén böra hemställa, att den av Sveriges allmänna
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 17
vin- och spirituosahandlareförening gjorda framställningen icke måtte föranleda till
någon åtgärd.»
Såsom torde framgå av det sålunda citerade, bestred nykterhetskommittén
befogenheten av den tolkning, som från vin- och spirituosahandlarehåll
gjorts gällande beträffande såväl kommitténs förslag som motiv.
Härutöver må allenast framhållas, att föreningens framställning, i vad
den avser klagomål över aktiebolaget vin- och spritcentralens förfarande
vid övertagandet av vin- och spirituosahandlarnas rörelser, numera torde
hava prövats av Kungl. Maj:t och riksdagen år 1920 vid behandlingen
av propositionen nr 287 vid nämnda riksdag.
Uti ett den 20 februari 1920 dagtecknat utlåtande hemställde
kontrollstyrelsen, under hänvisning till sitt den 6 juni 1919 avgivna
yttrande och med instämmande i vad nykterhetskommittén anfört, att
vin- och spirituosahandlareföreningens framställning icke skulle föranleda
till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Vid föredragningen av ärendet i statsrådet
den 5 mars 1920 fann Kungl. Maj:t den ifrågavarande framställningen
icke föranleda till någon åtgärd.
Såsom förut nämnts hade kontrollstyrelsen avslagit av E. G. Hedin
och C. G. Rhedin gjorda ansökningar om erhållande av partihandelsrätt.
Bägge hava hos Kungl. Maj:t anfört besvär över kontrollstyrelsens beslut.
Till stöd för sina besvär hava de anfört i huvudsak samma skäl som i
tidigare ingivna här ovan refererade klagoskrifter och framställningar.
Genom beslut den 15 oktober 1920 och den 11 mars 1921 har Kungl.
Maj:t funnit besvären ej föranleda ändring i kontrollstyrelsens beslut,
respektive ej föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Med vad nu blivit anfört har kontrollstyrelsen lämnat en såvitt
möjligt uttömmande redogörelse för den ställning, styrelsen intagit till
behandlingen av ansökningar om rätt till partihandel med spritdrycker.
Emellertid synas motionärerna vilja göra gällande, att styrelsen ytterligare
vid ett tillfälle skulle hava tillbakavisat ansökningar om partihandelsrätt
och i det sammanhang, detta framhålles, får läsaren otvivelaktigt
det intrycket, att det gäller frågan om partihandel med spritdrycker
och vin. Å sid. 4 i motionen nr II: 96 anföres nämligen, att
ensamrätten för aktiebolaget Vin- och spritcentralen och dess dotterbolag
»på ett anmärkningsvärt sätt av kontrollstyrelsen offentligen anslagits,
i det att styrelsen den 25 juni 1920 i lika lydande beslut i anledning
av fem särskilda ansökningar om partihandelsrätt — av vilka den äldsta
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 33 käft. (Nr 39.) 3
Utlåtande
från kontrollstyrelsen
och
Kungl. Maj.ts
beslut.
Besvär av
E. G. Hedin
och
C. G. Rhedin.
Frågan om
tillstånd till
partihandel
med Öl.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Ig Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
inkommit den 16 september 1918 — utlåtit sig sålunda: Till svar härå
får kontrollstyrelsen meddela Eder, att styrelsen redan meddelat aktiebolaget
vin- och spritcentralen rätt till dylik partihandel samt att styrelsen
icke0 har för avsikt att åtminstone för närvarande upplåta dylik rätt åt
annan person eller firma''. I själva verket gäller det anförda fallet icke
partihandel med spritdrycker eller viner utan partihandel med Öl. Anledningen
till att kontrollstyrelsen icke tidigare behandlat dessa ansökningar
sammanhängde därmed, att styrelsen fann det oriktigt att medgiva
tillstånd till partihandel med Öl, så länge det saknades möjlighet
för de svenska bryggerierna att tillverka Öl. När sedan en dylik möjlighet
öppnades, bringades genom motioner i riksdagen frågan om förbjudande
av tillverkningen av Öl under riksdagens prövning. Så länge
denna prövning ägde ram, ansåg styrelsen det icke kunna ifrågakomma
att meddela tillstånd till partihandel med Öl. Och sedan riksdagen hade
beslutat anhålla om verkställandet av en utredning, huruvida tillverkningen
av Öl kunde förbjudas, och med hänsyn till att de svenska
bryggerierna under utredningstiden syntes villiga att inställa tillverkningen
av Öl, ansåg kontrollstyrelsen ett beviljande av rätt till partihandel
med Öl icke kunna för närvarande ifrågasättas. Den rätt till partihandel,
som styrelsen meddelat aktiebolaget vin- och spritcentralen, innefattar
även rätt till partihandel med Öl, men har aktiebolaget icke använt sig
av denna rätt i någon nämnvärd omfattning.
Såsom torde framgå av det ovan sagda har styrelsen icke tagit
definitiv ställning till frågan om utlämnande av nya partihandelsrättigheter
till Öl, utan har gjort denna fråga beroende av det resultat, vartill
den nu igångsatta utredningen om förbjudande av det starkare ölet kan
komma.
III. Frågan om partihandelns omorganisation.
Frågan om På grund av den för Sverige karakteristiska detalj handelsorganisa
ordnandet
av tj0neii enligt vilken detaljhandelsbolagen innehava monopol på rättigb1ZT
heten ’ att till allmänheten försälja spritdrycker, står frågan om partihandelns
organisation i mycket nära samband med frågan om reglering
av bolagens befogenhet att inköpa och behandla spritdrycker. I den
mån bolagens monopolställning stärkts har sambandet mellan dessa
bägge frågor blivit allt intimare och man torde utan överdrift kunna
gorå gällande, att den reglering av bolagens befogenhet att inköpa
spritvaror, som sedan ett tiotal år stått på dagordningen i Sverige,
och som vid 1915 års riksdag vann sin lösning, givit uppslag till den
19
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
grundliga omorganisation av partihandeln, som nu ägt ruin. För att
fullt förstå utvecklingsgången torde en redogörelse till en början böra
lämnas för de olika facerna av frågan om regleringen av befogenheten
för bolagen vid varuinköpen.
Vid 1907, 1909, 1910 och 1911 års riksdagar väcktes inom riksdagen
motioner avseende att reglera bolagens inköp och behandling av
varor. En utförligare redogörelse för riksdagsförhandlingarna finnes
intagen i nykterhetskommitténs betänkande V sid. 272—281. Förhandlingarna
resulterade i att riksdagen avlät två riksdagsskrivelser vid 1910
och 1911 års riksdagar. I bägge skrivelserna berördes frågan om bolagens
inköp av spritvaror. I 1910 års riksdagsskrivelse framhölls nödvändigheten
av kontroll å inköpen till förhindrande av missbruk och
erinrades såsom exempel härpå om den ifrågasatta skyldigheten att före
inköpen infordra anbud. I 1911 års riksdagsskrivelse berördes den vid
det då varande aktuella frågan om beredande av skydd åt brännvinsförsäljningsbolagen
mot producenternas starka sammanslutningar. Ifrågavarande
riksdagsskrivelser överlämnades till nykterhetskommittén för
vederbörlig utredning. I det förslag till förordning angående försäljning
av rusdrycker, som av kommittén framlades genom dess betänkande V,
upptog kommittén jämväl förslag till bestämmelser, avseende att reglera
bolagens inköp av varor. Detta förslag gick i korthet ut därpå, att
kontrollstyrelsen såsom uppsiktsmyndigheten över bolagen skulle meddela
närmare föreskrifter beträffande ifrågavarande inköp. Sedan frågan om
en reformerad rusdry eks försäljningslagsti firning fallit vid 1914 års senare
riksdag, ingick nykterhetskommittén till Kungl. Maj:t i december 1914
med förslag till vissa partiella förändringar i brännvinsförsäljningsförordningen,
avseende en skärpt ekonomisk kontroll över brännvinsförsäljningsbolagens
förvaltning, bland annat beträffande bolagens inköp
av brännvin. Nykterhetskommitténs förslag framlades i allt väsentligt
genom proposition 81 till 1915 års riksdag. Sagda förslag tillstyrktes
i denna del av bevillningsutskottet och antogs av riksdagen. Därvid
framhöll riksdagen, »att syftet med ifrågavarande befogenhet torde vara
att, för tillgodoseende av ett av de i riksdagens skrivelse den 27 maj
1911 uttalade önskemål, möjliggöra ett enhetligt uppträdande från
brännvins försäljningsbolagens sida gent emot producenternas starka
sammanslutningar. Kontrollstyrelsen kan sålunda komma att föreskriva
gemensamma inköp av bolagen och inrättande av en särskild pris- och
inköpsnämnd.»
Inrättandet au
pris- och inköpsnämnden.
Motiv härför.
20 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Från motionärernas sida tiar nu gjorts gällande, att avsikten med
kontrollstyrelsens uppsiktsmyndighet över bolagen ej torde hava inneburit
ett så detaljerat förmynderskap, som sedermera utvecklats, och
åberopa motionärerna till stöd för denna uppfattning vad som ovan
citerats ur 1915 års riksdagsförhandlingar. Särskilt ifrågasätta motionärerna,
om den ovillkorliga bundenheten av inköp genom pris- och
inköpsnämnden för de större systembolagen är erforderlig eller lämplig.
För sin del anser sig kontrollstyrelsen hava handlat i nära överensstämmelse
med den anda, som präglar 1915 års riksdagsbeslut och de
tidigare riksdagsförhandlingarna i ärendet. Vid den utredning, som inom
kontrollstyrelsen verkställdes rörande erforderliga föreskrifter ^ i fråga
om bolagens inköp, visade det sig snart, att för att vinna syftet med
den beslutade författningsändringen, nämligen att staten på brännvinsförsäljningsbolagens
omsättning så oavkortad som möjligt uttager den
vinst, som kan uppstå, det var nödvändigt att låta den av 1915 års
riksdag antydda pris- och inköpsnämnden upptaga till prövning alla
anbud om inköp av brännvin ävensom att låta all betalning för verkställda
inköp av brännvin gå genom nämnden. Först härigenom skulle
det vid flera riksdagar överklagade provisionssystemet vid bolagens inköp
kunna verksamt motarbetas. Det gällde att skapa ett organ, som
övertog all den befattning, bolagen hittills haft beträffande varuinköpen,
och som utrustades med erforderlig sakkunskap för bedömande av offererade
varors pris och kvalitet. Härigenom kommo de svenska brännvinsförsäljningsbolagen
att uppträda som en enda köpare på spritmarknaden,
en omständighet, som naturligtvis bidrog till att skaffa dessa
bolag möjlighet att erhålla bättre pris, än som kunnat ifrågakomma,
om vart och ett bolag självständigt uppträtt som köpare. Den av motionärerna
ifrågasatta obundenheten för de större bolagen är enligt kontrollstyrelsens
mening synnerligen olämplig, enär de missförhållanden,
mot vilka bestämmelserna rikta sig, lika väl kunna vara tillfinnandes
hos de större bolagen som hos de mindre.
Genom cirkuläret nr 15 den 31 oktober 1916, som härhos bifogas
(bil. 2), utfärdade kontrollstyrelsen föreskrifterna beträffande brännvinsförsäljningsbolagens
inköp av brännvin. Det visade sig snart, att de
handlare, som dittills försett bolagen med varor, icke voro belåtna med
den vändning, som organiserandet av bolagens inköp erhållit. I skrivelse
till Kungl. Maj:t den 30 januari 1917 framställde sålunda Sveriges allmänna
vin- och spirituosahandlareförening vissa anmärkningar mot inrättandet
av pris- och inköpsnämnden. 1 anledning härav avgav kontrollstvrelsen
ett den 26 juni 1917 dagtecknat utlåtande, vilket finnes
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 21
refererat i styrelsens till bevillningsutskottet vid 1918 års riksdag avgivna,
den 26 april samma år dagtecknade yttrande (bevillningsutskottets
betänkande nr 47 vid samma riksdag). Någon redogörelse för detta
utlåtande torde därför icke vara erforderlig, utan torde det vara nog
att erinra därom, att vin- och spirituosahandlareföreningens ifrågavarande
skrivelse genom beslut den 13 november 1917 icke föranledde till någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.
Genomförandet av den ifrågavarande författningsändringen vid
1915 års riksdag och det härpå grundade inrättandet av pris- och inköpsnämnden
har, såsom nyss förut blivit antytt, otvivelaktigt bidragit
till den utveckling, som från och med år 1917 inträdde på partihandelns
område. Därest det nämligen endast finnes en köpare och många
säljare, är det naturligt, att, även om köparen söker att så opartiskt
som möjligt bedöma säljarnas varor, de mest konkurrensdugliga säljarna
skola så småningom erhålla ett övertag över de mindre konkurrensdugliga.
De större säljarna skola genom billigare priser, som de på
grund av förmånligare produktions- eller uppköpsförhållanden kunna
betinga sig, slutligen bli allenahärskande. Så visade sig också förhållandet
vara på detta område. Såsom kontrollstyrelsen framhållit i
sitt ovanberörda, den 26 april 1918 dagtecknade utlåtande till bevillningsutskottet,
visade det. sig redan under de första månaderna av prisoch
inköpsnämndens verksamhet, att man kunde få köpa förskuren
konjak till betydligt billigare pris från Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag
än från spirituosahandlarna. Då man emellertid icke
ansåg sig böra på en gång omstörta leveransförhållandena på detta
område, beslöt pris- och inköpsnämnden efter samråd med kontrollstyrelsen,
att spirituosahandlarna tillsvidare skulle få fortsätta leveransen
av förskuren konjak trots den stora skillnaden i priset. Kontrollstyrelsen
anförde därefter i utlåtandet: »De senast berörda förhållandena torde
visa, att de mindre enskilda handlandenas ställning är svag i jämförelse
med de stora sammanslutningar, som sedan länge funnits på detta område.
Givet är, att dessa stora sammanslutningar kunna bjuda lägre
priser å sina varor än de enskilda handlandena och att i följd härav
dessa senare måste ligga under i konkurrensen. I längden kan det
givetvis icke vara fördelaktigt varken för bolagen eller statsverket, till
vilket bolagens nettovinst inflyter, att de högsta anbuden antagas.»
Det var naturligt, att under dylika förhållanden kontrollstyrelsen
såsom den myndighet, vilken hade att bevaka statens ekonomiska
Konsekvenser
av pris- och
inköpsnämndens
inrättande.
Koncentreringen
av partihandeln.
Direktör B.
Vennerbergs
P. M.
22 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
intressen på detta område, var intresserad av att en koncentrering av
partihandeln kom till stånd, varigenom man icke längre skulle vara
nödgad att taga de billighetshänsyn, som tidigare leveransförhållanden
kunde anses påkalla. Styrelsen hade så mycket mindre skäl att ställa
sig avvisande till en sådan sakernas utveckling, som det sedan åtskilliga
år tillbaka från statens sida gjorts ansträngningar att monopolisera
reningsverksamheten ävensom beredningen av s. k. förskuren konjak.
Redan 1913 hade det sålunda ägt rum förhandlingar om övertagande
av Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag och övriga spritfabriker
i landet. Förhandlingarna hade då strandat, enär man icke kunde uppnå
enighet om priset, men de torde icke hava direkt avbrutits utan gång
efter annan upptagits, ehuru utan resultat. En ny vändning hade emellertid
frågan erhållit genom det initiativ, som under hösten 1916 togs av aktiebolaget
Stockholmssystemet genom bildandet av aktiebolaget J. D. Grönstedt
& C:o. På grund av den form, detta aktiebolag erhöll, behärskade
aktiebolaget Stockholmssystemet aktiemajoriteten i bolaget, och därigenom
att vinsten på det privat tillskjutna kapitalet (preferensaktiekapitalet)
begränsades, kunde den vinst, som återstod, sedan preferensaktierna
erhållit sin utdelning, tillföras aktiebolaget Stockholmssystemet
och därmed indirekt statsverket. Någon särskild redogörelse för bildandet
av sagda bolag och den därpå följande koncentrationsrörelsen torde
icke vara erforderlig, då aktiebolaget vin- och spritcentralen i sitt bifogade
utlåtande ingående behandlat densamma. Kontrollstyrelsen tog
icke heller någon som helst del i sagda koncentrationsrörelse, på grund
varav styrelsen saknar egen erfarenhet om, huru densamma i detalj utvecklade
sig.
Under våren 1917 visade sig allt större svårigheter förbundna
med pris- och inköpsnämndens verksamhet med hänsyn till den starka
prisstegring, som då ägde rum i fråga om spritdryckerna. Prisstegringen
ägde rum bland annat på grund av åtgöranden från vin- och spirituösahandlarnas
sida. Verkställande direktören i pris- och inköpsnämnden
E. Vennerberg inkom i anledning härav med en P. M. angående de
rådande abnorma förhållandena inom spirituosabranschen. I sagda P. M.
framhölls såsom en näraliggande utväg att undkomma ifrågavarande missförhållanden
en inlösen i någon form av de privata spirituosarättigheterna.
Tillvägagångssättet vid inlösningen tänktes så, att antingen
de vid det dåvarande redan existerande bolagen, som voro inrättade på
samma sätt som aktiebolaget J. D. Grönstedt & C:o, uppköpte de försäljningsvilliga
spirituosahandelsaffärerna eller ett nytt bolag uppträdde
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 23
som köpare. Ifrågavarande P. M. överlämnades till chefen för finansdepartementet,
som anmodade chefen för kontrollstyrelsen att över de i
P. M. framställda förslagen inhämta kontrollrådets yttrande ävensom
avgiva eget yttrande i ärendet.
Inom kontrollrådet gjorde sig två meningar gällande, den ena
omfattad av herrar Bergqvist, Bratt och Hedenlund, den andra av herrar
Kvarnzelius och Bernhard Eriksson. De förstnämnda ledamöterna tillstyrkte
det ifrågasatta avvecklingsförfarandet. Därmed erhölles en anordning,
så att dels nödig kontroll vunnes över varornas användningför
lagligt ändamål liksom ock över deras härkomst och beskaffenhet
samt vidare behandling inom landet, dels svårigheter av ekonomisk natur
avlägsnades eller förekommes. En svårlöst ersättningsfråga skulle också
vinna en tillfredsställande lösning, utan att staten ekonomiskt betungades.
Genom direkt ombildning och sammanslagning av bestående firmor
skulle den största utsikt föreligga att på bästa sätt tillvarataga såväl
statens som den hos dessa firmor anställda personalens intressen. Herrar
Kvarnzelius och Bernhard Eriksson anförde, att en ersättning, som i
början av år 1917 ansågs vid frivillig överlåtelse rimlig och som en
del vinhandlare förklarat sig godtaga, måste sedan den nya lagstiftningen
kommit till stånd anses orimlig. I den mån och i de fall ersättning
kunde vara berättigad, borde densamma utgå i blygsammare
omfattning. Allvarliga betänkligheter kunde anföras mot att under
Kungl. Maj:ts och kontrollstyrelsens direkta eller indirekta medverkan
ersättningsfrågan ordnades utan riksdagens hörande. Därest det ifrågasatta
inlösningsförfarandet förordades, vore det nödvändigt, att det eller
de bolag, som bildades, finge i bolagsordningen infört klara bestämmelser,
som garanterade, att aktieägarna icke erhölle mer än en begränsad
ränta å aktiekapitalet, att vid bolags upphörande alla tillgångar utöver
aktiekapital och ränta tillfälle statsverket, liksom ock årligen uppkommen
vinst utöver den fixerade räntan årligen skulle ingå till statsverket,
sedan nödiga avsättningar till fonder ägt rum, att inga oskäliga löner
eller höga administrationsomkostnader tillätes, samt att kontrollstyrelsen
finge befogenhet att öva kontroll över verksamheten, så att inga enskilda
av densamma direkt eller indirekt kunde förskaffa sig oberättigade fördelar.
För egen del anförde chefen för kontrollstyrelsen i skrivelse den
9 juli 1917, efter att hava erinrat om det faktiska läget på spritmarknaden
och den hänsyn, pris- och inköpsnämnden måst taga till
Yttranden
från kontroll•
rådet.
Yttrande av
chefen för
kontrollstyrelsen.
24 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
spirituosahandlarnas anbud, fastän dessa vore högre än andra anbud,
att pris- och inköpsnämnden icke i längden kunde vid inköpen för
bolagens räkning taga dylika hänsyn. »Den anbudsgivare, som bjuder
den bästa varan för det billigaste priset, torde också böra bliva antagen
som säljare. Men då i allmänhet endast de största företagen kunna
bjuda billigaste pris, följer härav, att alla partihandlare med medelstor
omsättning och därunder måste vika i konkmrensen. I verkligheten
innebär detta, att det stora flertalet spirituosahandlare för framtiden
icke komma att kunna utöva någon partihandel. För dessa handlande
får i själva verket partihandelsinstitutet i den nya rusdrycksförsäljningsförordningen
icke någon betydelse. Däremot far detta institut betydelse
för de få partihandlare, som kunna upptaga konkurrensen i fråga om
de förskurna och billiga varorna. I detta hänseende torde man kunna
räkna med att Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag kommer
att uppträda såsom en mäktig konkurrent till andra företag. Osannolikt
är icke, att detta företag skulle kunna tillkämpa sig en monopolställning
på de inom landet beredda och förskurna spritvarornas område, liknande
den ställning, det redan intager i fråga om reningsverksamheten. Och
har Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag väl erhållit monopolställningen,
torde det icke dröja förrän köparen av varorna får vidkännas
avsevärda prisförhöjningar. Det läge, som sålunda kan befaras
inträda, utgör enligt min'' mening ett motiv för att den föreliggande
situationen nu utnyttjas till att så många vinhandelsfirmor som möjligt
under hand uppköpas och sammanslutas till ett monopolbolag under
statens kontroll. Genom en dylik åtgärd tryggar man sig mot de
överraskningar, som företagsamma affärsmän kunna med utnyttjande av
den situation, som inträder med den nya lagstiftningen, bereda statsintressena
på detta område. Och samtidigt dels avlägsnas definitivt de
privatekonomiska intressena, som enligt kontrollstyrelsens erfarenhet
alltid uppträda hindrande i vägen för en effektiv kontroll på spirituösahanteringens
område, dels avkopplas vin- och spirituosahandlarna från
ersättningsfrågan, varigenom upprivande strider om, i vad mån ersättning
till dessa handlande bör utgå, undvikas. Om sålunda skäl
tala för de av direktör Vennerberg föreslagna åtgärderna, kunna också
skäl anföras mot åtgärders vidtagande. Tydligt är, att dessa åtgärder
kunna sägas föregripa riksdagens ståndpunkttagande till ersättningsfrågan.
Det kommer säkerligen icke att saknas röster inom riksdagen
för att någon ersättning till vin- och spirituosahandlare, vilka, såsom
framgår av direktör Vennerbergs tidigare P. M., förstått att till egen
fördel i hög grad utnyttja den föreliggande situationen, icke bör utgå,
25
Bevillning satskottets betänkande Nr 39.
då de kunna anses hava uttagit denna ersättning genom sin nuvarande
prispolitik. Det torde ej heller ligga utom möjligheternas område, att
en dylik uppfattning kan vinna majoritet inom andra kammaren, i följd
varav frågan om ersättning till dessa handlande skulle förfalla. Enligt
min mening är det därför en fråga av politisk innebörd, huruvida det
av direktör Vennerberg föreslagna avvecklingsförfarandet bör underhand
vinna regeringens understöd.» Härvid betonade chefen för kontrollstyrelsen
att, om inlösningsvägen befunnes lämplig, den good-will, som
kunde ifrågakomma, skulle tillmätas efter skäliga och genomsnittligt
icke efter för staten mindre gynnsamma grunder än vad som både
ifrågakommit vid redan verkställda inköp av vinhandelsfirmor. Till
sist betonades, att brännvinsförsäljningsbolagen varken direkt eller indirekt
borde deltaga i det ifrågasatta avvecklingsförfarandet.
Beträffande de händelser, som under senare hälften av år 1917
följde efter avgivande av ovanberörda yttranden, tillåter sig styrelsen
hänvisa till den bilagda redogörelsen från aktiebolaget vin- och spritcentralen.
Det var först i slutet av år 1917, som kontrollstyrelsen
ånyo kom i beröring med frågan om partihandelns organisation, i det
att chefen för finansdepartementet anmodade chefen för kontrollstyrelsen
att avgiva yttrande beträffande den då föreliggande frågan om närmare
riktlinjer för den av riksdagen begärda utredningen av frågan i vad
män ersättning borde utgå till de olika yrkesgrupper, som berördes av
den nyantagna rusdrycksförsäljningsförordningen. I en under medio
av december månad 1917 avgiven P. M. anförde chefen för kontrollstyrelsen
följande:
»De uppköp, som under förra året och särskilt under detta år ägt rum av
reningsverk samt vin- och spirituosahandelsfirmor och för vilka redogörelse lämnats
i en särskild P. M., äro av den betydelsefulla innebörd, att frågan härom bör föreläggas
riksdagen, i all synnerhet som åtminstone en del av dessa inköp företagits
under medverkan av den förutvarande finansministern och i syfte att på ett för
staten billigt och lämpligt sätt ordna ersättningsfrågan till vin- och spirituösahandlarna.
Att frågan om dessa uppköp skulle föreläggas riksdagen, har också
ställts i utsikt av förutvarande finansministern.
Förutom att ordna ersättningsfrågan, torde syftet med de ifrågavarande
uppköpen jämväl hava varit att åstadkomma ett ordnande av partihandeln med
viner och spritdrycker. Enligt den nya rusdrycksförsäljningsförordningen står denna
handel öppen för enskilda personer, som därtill erhållit tillstånd; och även om partihandeln
står under kontrollstyrelsens kontroll, kvarstår dock det privatekonomiska
intresset helt och hållet obeskuret i motsats till vad fallet är i fråga om detaljhandeln
med rusdrycker, där detta intresse enligt den nya förordningen antingen
är helt och hållet avlägsnat eller åtminstone väsentligt begränsat. Enär det, med
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 33 höft. (Nr 39.) 4
Chefent för
kontrollstyrelsen
P. M. av
december
1917.
26 Bevillningsutskottets betänkande Nr o’.9.
hänsyn till vunna erfarenheter i fråga om de privatekonomiska intressenas hinderliga
inflytande på ett rationellt ordnande av rusdryckslagstiftningen, med skäl kan
befaras, att, därest de privatekonomiska intressena lämnas orubbade på partihandelns
område, dessa intressen skulle komma att motverka det med rusdryckslagstiftningen
avsedda syftet, torde det få anses lämpligt och önskvärt, att den
nya lagstiftningen utvecklas i sådan riktning, att de ifrågavarande intressena på
partihandelns område borttagas. Härigenom skulle en naturlig kombination vinnas
med den av riksdagen begärda lösningen av ersättningsfrågan.
De i stor skala företagna uppköpen av reningsverk samt vin- och spirituosafirmor
torde därför få anses föranleda upptagande till behandling av frågan om
en revision av bestämmelserna i II kap. om partihandel med rusdrycker i rusdrycksförsäljningsförordningen.
--—.
Därest det anses, att de hittills gjorda uppköpen av reningsverk samt av
vin- och spirituosahandelsaffärer skola föranleda en fullständig avveckling av de
privatekonomiska intressena på partihandelns område, synes det föreligga tre olika
sätt för åvägabringande av ett partihandelsmonopol, nämligen genom
a) inrättande av ett rent statsmonopol med en monopolstyrelse, vilken skulle
hava ungefär samma ställning som den av kontrollstyrelsen föreslagna sprithandelskommissionen
för skattefri sprit:
b) överlämnande av partihandeln med spritdrycker och vin till ett enda
monopolbolag, som utöver en viss begränsad vinstutdelning till aktieägarna skulle
vara skyldigt att avstå hela vinsten till staten och vars styrelse skulle utses av
staten eller något statens organ;
c) överlämnande av partihandeln med spritdrycker och vin till flera monopolbolag
av den typ, som aktiebolaget Stockfiolmssystemet inrättat.
Inrättandet av ett rent statsmonopol torde av flera skäl för närvarande icke
kunna komma i fråga. Dels torde det bliva svårare att i riksdagen få ett statsmonopol
antaget än att genomföra partihandelns överlåtande till ett monopolbolag,
dels erbjuder inrättande av ett statsmonopol ur organisationssynpunkt betydligt
större svårigheter. Den väg, som med hänsyn till den faktiska utvecklingen på
detta område onekligen ligger närmast till hands, är partihandelns överlämnande
till ett monopolbolag. Tänkbart vore också, att vart och ett av de nu inrättade
partihandelsbolagen (Grönstedt, Carlshamn, Cederlund samt vin- och spritcentralen)
bibehölles som särskilda bolag, men då härigenom en onödigt stor administration
skulle upprätthållas och i övrigt några vägande skäl icke synas kunna anföras för
en dylik anordning, torde det erbjuda en långt enklare lösning, att dessa bolag
förenades till ett enda bolag.
För åvägabringande av ett dylikt bolag, som lagligen skulle berättigas att
såsom monopol driva all rening av brännvin samt partihandel (beredning) av spirituösa
och viner, erfordras det emellertid att på ena eller andra sättet åvägabringa
en inlösning av de kvarstående oinlösta firmorna. Denna inlösning torde, då det
kan förutsättas, att icke alla de återstående firmorna skulle frivilligt sälja sig, få
karaktären av en tvångsinlösen. En dylik tvångsinlösen torde icke kunna äga rum,
förrän riksdagen uttalat sig beträffande frågan om inrättande av ett statsmonopol
å spritdrycker och viner, utövat av ett monopolbolag. Vid denna inlösning bör
icke få tillämpas för staten mindre gynnsamma grunder än som ifrågakommit vid
redan verkställda inköp av vinhandelsfirmor.
27
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3U.
För genomförande av partihandelsmonopolet krävas vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen.
varigenom det lagfästes, att partihandeln med spritdrycker
och viner utövas av ett monopolbolag. I de nya bestämmelser, som sålunda
skulle införas i lagstiftningen, torde grunderna för partihandelsbolagets organisation
angivas, liksom det i fråga om detaljhandelsbolagen redan är tämligen detaljerat
angivet dessa bolags befogenhet och skyldigheter.
Enär den organisation, som de nuvarande partihandelsbolagen av den Grönstedtska
typen erhållit, synes erbjuda staten en garanti för, att partihandeln med
spritdrycker och vin för framtiden kommer att handhavas på ett ur statsekonomiska
synpunkter och nykterhetssynpunkter tillfredsställande sätt, torde denna organisation
i väsentliga avseenden kunna överföras på det här ovan ifrågasatta partihandelsmonopolbolaget.
1 enlighet härmed synes det böra bestämmas i lagstiftningen, att
rening av brännvin ävensom partihandel med spritdrycker och vin uteslutande må
bedrivas av ett för detta ändamål bildat partihandelsbolag. Detta bolag bör vara
så bildat, att aktierna bestå dels av stamaktier, dels preferensaktier. Stamaktierna,
som skola innehavas av staten, skola medföra sådan rösträtt å bolagsstämman, att
dessa aktier innehava majoriteten. Preferensaktierna skola framför stamaktierna
medföra rätt till en viss begränsad utdelning. Preferensaktierna skola successivt
inlösas, och torde Kungl. Maj:t härutinnan böra meddela bestämmelser. Styrelsen
skall bestå av högst 7 ledamöter samt ett visst antal suppleanter för dessa, vilka
för viss tid, t. ex. tre år, skola på förslag av kontrollstyrelsen utses av Kungl.
Maj:t. Partihandelsbolaget skall vid utövande av sin verksamhet stå under överinseende
av kontrollstyrelsen och hava att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
kontrollstyrelsen beträffande aktiebolagets förvaltning ävensom angående räkenskapers
förande kan meddela. Granskningen av bolagets förvaltning skall verkställas av tre
revisorer, av vilka två utses av kontrollstyrelsen och en av innehavarna av preferensaktierna.
Granskning av bolagets förvaltning och räkenskaper skulle jämväl
när som helst kunna företagas av chefen för kontrollstyrelsen eller av person, som
kontrollstyrelsen förordnat. Om ansvarsfrihet skulle Kungl. Maj:t besluta. Av den
vinst, som uppstått å bolagets rörelse, sedan utdelning till preferensaktierna ägt
rum, skall bolaget efter Kungl. Maj:ts medgivande äga avsätta viss del till gäldande
av utskylder samt till reservfond. Vad som därutöver återstår av vinsten skall
bolaget insätta å statsverkets giroräkning i riksbanken såsom rusdrycksförsäljningsmedel.
Då partihandelsbolaget, enligt vad ovan sagts, skall handhava reningen av
brännvin samt partihandeln med spritdrycker och vin, följer härav, att allt inom
landet tillverkat brännvin och vin, avsett för inhemsk förbrukning, skall försäljas
till partihandelsbolaget, ävensom att all import av spritdrycker och vin bör tillkomma
bolaget med uteslutande rätt. I följd härav krävas nya bestämmelser härom i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Brännvinstillverkare bör vara skyldig att till partihandelsbolaget
försälja allt för inhemsk förbrukning avsett beskattat brännvin. Tillverkning
av vin, som inom landet bedrives av ett fåtal fabriker och som i allmänhet
avser tillgodogörande av inhemska bär och frukter, torde fortfarande såsom hittills
få utövas såsom enskild näring, men bör vintillverkare vara skyldig att till partihandelsbolaget
försälja allt vin, som icke av vintillverkaren exporteras.
Vad importen av spritdrycker och vin beträffar torde denna, enär detalj
Igångsättandet
av
ersättningssakkunnigas
utredning.
28 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
handelsbolagen synas böra tillförbindas att allenast hos partihaudelsbolaget inköpa
ifrågavarande drycker, böra tillerkännas sistnämnda bolag såsom uteslutande rätt.
Då tillverkare av brännvin och vin skall vara skyldig att avstå hela den
del av tillverkningen, som är avsedd för förbrukning inom landet, till partihandelsbolaget,
torde det vara erforderligt att i rusdrycksförsäljningsförordningen införas''
bestämmelser om huruledes priset skall bestämmas. Ävenså torde föreskrifter böra
meddelas om sättet för bestämmande av de pris, till vilka partihandelsbolaget har
att sälja varorna till detaljhandelsbolagen.
Genomförandet av partihandelsmonopolet synes böra äga rum på följande sätt:
Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att
dels medgiva att aktiebolaget Stockholmssystemet må i samband med inlevererandet
av bolagets nettovinst såsom vinstmedel överlämna till statsverket
aktierna i de fyra nu existerande partihandelsbolagen (Grönstedt, Carlshamn, Cederlund
och spritcentralen), vilka därefter skulle sammanslås till ett enda bolag,
dels besluta vissa ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen av det innehåll,
som ett till denna P. M. fogat utkast till förordning om ändrad lydelse i vissa delar
av rusdrycksförsäljningsförordningen utvisar,
dels antaga en lag, varigenom Kungl. Maj:t bemyndigas att efter vissa grunder
före 1919 års ingång låta inlösa de återstående oinlösta reningsverken samt vinoch
spirituosahandelsaffärerna. Inlösningen synes lämpligen kunna ordnas så, att de
enskilda såsom likvid erhålla preferensaktier i partihandelsbolaget.»
Till P. M. var fogat ett förslag till förordning om ändrad lydelse
av 4 § 3 mom., 8 § 1 mom., 10 § 1 och 3 mom., 12—16 §§, 46, 75
och 85 §§ samt 90 § 2 inom., 98 och 99 §§.
De av chefen för kontrollstyrelsen framhållna synpunkterna godkändes
emellertid icke av regeringen, utan ansågs, att man borde fortsätta
på den redan beträdda inlösningsvägen genom uppköp av i gång
varande vin- och spirituosahandelsaffärer, något som också kom till
uttryck i det anförande, som chefen för finansdepartementet hade till
statsrådsprotokollet den 31 december 1917 och som blivit offentliggjort
och finnes återgivet å sid. 5—6 i propositionen nr 287 vid 1920 års
riksdag.
Såsom inhämtas av ifrågavarande uttalande till statsrådsprotokollet,
ansåg chefen för finansdepartementet, att, om eu överenskommelse kunde
komma till stånd mellan å ena sidan vin- och spritcentralen och å andra
sidan återstående, icke övertagna handlande och firmor, vilka åsyftades
i 98 § av rusdrycksförsäljningsförordningen, om förvärvande av nämnda
firmors lager in. in. och övertagande av deras personal, detta skulle
föranleda övervägande, huruvida viss ändring i den nya lagstiftningen
härav bleve en följd. Med hänsyn till att det sålunda ställdes i utsikt
att, sedan klarhet vunnits beträffande möjligheten att övertaga samtliga
firmor, frågan om ändringar i partihandelsbestämmelserna i rusdrycks
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 29
försäljnings förordningen skulle tagas under övervägande, fann sig kontrollstyrelsen
vid det dåvarande sakna anledning att påkalla de enligt styrelsens
mening förr eller senare erforderliga ändringar av ifrågavarande
bestämmelser. För sin del avvaktade kontrollstyrelsen därför slutförandet
av de ersättningssakkunnigas utredning ävensom direktiv från finansdepartementet.
De ersättningssakkunnigas utredning förelåg emellertid
icke i ett sådant skick, att den kunde framläggas för 1919 års riksdag.
Vid 1919 års riksdag uttalade emellertid chefen för finansdepartementet,
vid besvarande av herr Lithanders interpellation den 11 juni 1919, att
såväl de frågor, som berörde partihandelns organisation, som ock förslag
i ersättningsfrågan skulle föreläggas 1920 års riksdag (andra kammarens
protokoll 1919 nr 68 sid. 39). Vid dylikt förhållande ansåg kontrollstyrelsen
sådana omständigheter föreligga, att ett inskridande från styrelsen
borde äga rum.
I dylikt syfte avlät kontrollstyrelsen till chefen för finansdepartementet
den 10 oktober 1919 en skrivelse av följande innehåll:
»Genom åtgärder från aktiebolaget Stockholmssystemets sida har under de
senaste åren genomförts en avlösning av den privata reningsverksamheten samt den
enskilda vin- och spirituosahandeln. Samtliga företag på dessa områden hava sammanförts
i fem bolag, nämligen aktiebolaget vin- och spritcentralen, aktiebolaget J. D.
Grönstedt & C:o, Carlshamns punschfabriksaktiebolag, aktiebolaget J. Cederlunds
Eftr. och aktiebolaget Tegnér & Wilcken. Aktiebolaget Stockholmssystemet är innehavare
av stamaktiekapitalet, 225,000 kronor i aktiebolaget vin- och spritcentralen,
och detta senare bolag innehar stamaktiekapitalet i samtliga övriga partihandelsbolag.
Enligt vad som inhämtas av aktiebolaget Stockholmssystemets förvaltningsberättelse
för år 1917 har bolaget i skrivelse till statsrådet och chefen för finansdepartementet
den 5 december 1917 dels förklarat, att bolaget icke komme annat
än för statsverkets räkning att frånhända sig stamaktierna i vin- och spritcentralen,
dels ock erbjudit sig, därest statsmakterna så önskade, att till dem och till pari
försälja aktierna ifråga eller ock såsom vinstmedel, därest tillstånd därtill lämnades,
inleverera dem till statsverket.
Då numera uppgiften att avlösa den enskilda verksamheten på detta område
kan anses slutförd, har kontrollstyrelsen ansett tidpunkten vara inne, att staten bör
övertaga stamaktierna i aktiebolaget vin- och spritcentralen och därmed bestämmanderätten
över partihandeln med spritdrycker och viner. Enligt kontrollstyrelsens
mening kan det nämligen icke anses lämpligt, att aktiebolaget Stockholmssystemet
längre är innehavare av ifrågavarande aktier. Bolagets verksamhet är författningsenligt
begränsad till detaljhandel med rusdrycker; och åt de viktiga och grannlaga
uPPgifter, som i detta hänseende åligga bolaget, icke minst med hänsyn till verksamhetens
omfattning i huvudstaden, synes bolaget odelat böra få ägna sig. Med den
förening, som för närvarande äger rum mellan aktiebolaget Stockholmssystemet och
aktiebolaget vin- och spritcentralens ledning, kan det lätt inträffa, att på grund av
Kontrollstyrelsens
skrivelse av
den 10 oktober
1919.
Förslag från
aktiebolaget
Stockholmssystemet.
30 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
de båda rörelsernas storartade omfattning antingen den enas eller den andras intressen
icke tillbörligt beaktas. Jämväl ur synpunkten av den egendomliga ställning,
som aktiebolaget Stockholmssystemet såsom detaljhandelsbolag intager, är det önskvärt,
att stamaktierna i aktiebolaget vin- och spritcentralen inlevereras till statsverket.
Aktiebolaget Stockholmssystemet är nämligen i sin verksamhet beroende av huruvida
Stockholms stadsfullmäktige tillstyrka och överståthållarämbetet medgiver det rättigheter
till detaljhandel med rusdrycker. Upplåtelse av dylika rättigheter är begränsad
till en tid av högst tre år. Med hänsyn härtill skulle beviljande av oktroj till annat
bolag eller möjligen en förändring i ledningen av aktiebolaget Stockholmssystemet
kunna medföra ur det allmännas synpunkt mindre önskvärda konsekvenser i fråga
om ledningen av aktiebolaget vin- och spritcentralen och därmed av hela partihandeln
med spritdrycker och viner inom riket. Det kan icke heller anses lämpligt
att ett av landets många detaljhandelsbolag, om också det största av dem, skall äga
allena bestämmandet över all partihandel.
Enligt kontrollstyrelsens mening bör därför aktiebolaget Stockholmssystemet
åläggas att. i enlighet med gjord utfästelse, till statsverket inleverera stamaktierna
i aktiebolaget vin- och spritcentralen mot det att på de vinstmedel, bolaget författningsenligt
skall inleverera inom mars månads utgång 1920, avräknas ett belopp,
som svarar mot ifrågavarande stamaktiers parikurs (225,000 kronor). Då emellertid
detta icke torde kunna ske, utan att riksdagens tillstånd inhämtas, får kontrollstyrelsen
hemställa, att proposition i ärendet avlåtes till riksdagen.
Kontrollstyrelsen anser sig i detta sammanhang icke böra göra något uttalande
angående den framtida organisationen av partihandeln. Under erinran, att styrelsen
i slutet av år 1917 till dåvarande statsrådet och chefen för finansdepartementet
ingivit en P. M. i ärendet, vill styrelsen allenast framhålla, att en utredning av
berörda organisationsfråga och i samband därmed stående författningsändringar torde
vara av nöden.»
Det torde sannolikt hava varit i anledning av kontrollstyrelsens
ifrågavarande skrivelse, som aktiebolaget Stockholmssystemet till chefen
för finansdepartementet inkom med en i slutet av år 1919 dagtecknad
skrivelse med förslag till vissa anordningar för att befria aktiebolaget
Stockholmssystemet från innehavet av vin- och spritcentralens aktier.
Ifrågavarande skrivelse var av följande innehåll:
»I skrivelse den 15 augusti 1917 anmälde styrelsen för aktiebolaget Stockholmssystemet
för herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet vissa omständigheter,
vilka stått i samband med bildandet av fyra aktiebolag, avsedda att
idka partihandel med viner och spritdrycker samt, för ett av bolagens vidkommande,
jämväl rena brännvin.
Med nämnda skrivelse översände styrelsen ordning för två av bolagen, nämligen
aktiebolaget J. D. Grönstedt & C:o och Carlshamns punschfabriksaktiebolag.
Sedan inregistrering av de två övriga bolagen, aktiebolaget J. Cederlunds Eftr. samt
aktiebolaget vin- och spritcentralen sedermera ägt rum, översändes ordning jämväl
för vart och ett av dessa bolag med skrivelse den 15 december 1917.
Samtliga stamaktier i dessa bolag innehades till en början av aktiebolaget
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr -7,9. Hl
Stockholmssystemet. Av praktiska skiil hava emellertid till aktiebolaget vin- och
spritcentralen stamaktierna i de övriga tre bolagen sedermera överlåtits.
I förut omförmälda skrivelse don 15 augusti 1917 förklarade styrelsen för
aktiebolaget Stockholmssystemet, att densamma icke komme annat än för statsverkets
räkning att frånhända sig ifrågavarande aktier, samt erbjöd sig, därest
statsmakterna så önskade, att till dem och till pari försälja aktierna.
De skäl, som lågo till grund för dessa åtgärder, voro av dels social och dels
ekonomisk natur. A ena sidan inneburo dessa åtgärder en strävan att avskilja det
enskilda intresset jämväl från partihandeln med rusdrycker och att överföra denna
handel till sådana organ, som genom sin ställning till statsverket och av andra skäl
kunde antagas komma att handhava denna handel på ett sätt, som till alla delar
stode i överensstämmelse med icke blott rusdrycksförsäljningsförordningens bokstav
utan även dess anda. A andra sidan syntes det önskvärt att, om så kunde ske,
den å ifrågavarande handel uppkommande vinsten tillfördes statsverket, varigenom
eljest befarade svårigheter vid systembolagens uppköp av viner och spirituösa kunde
undvikas.
Vid den tid, då möjligheter yppade sig för uppgörandet av de avtal med,
bland andra, Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag, som ledde till bildandet
av förenämnda bolag, däribland aktiebolaget vin- & spritcentralen, kunde icke någon
annan väg utfinnas för ernåendet av omförmälda önskemål, än att aktiebolaget
Stockholmssystemet inträdde såsom ledande intressent i de nya bolagen. Endast
genom dess ställning och ekonomiska resurser kunde det förtroende presteras, som
utgjorde en nödvändig förutsättning för ej mindre uppgörelserna med de äldre bolagen
utan ännu mera för erhållande av de störa preferensaktiekapital och bankkrediter,
som erfordrades. För inköp av exempelvis Reymersholmsbolagets tillgångar erfordrades
medel till så höga belopp, att endast ringa del därav kunde tagas från
aktiebolaget Stockholmssystemet. För närvarande äger sistnämnda bolag i aktiebolaget
vin- & spritcentralen allenast stamaktierna till ett nominellt värde av 400,000
kronor, under det att preferensaktiekapitalet uppgår till 19,600,000 kronor. Härtill
komma krediter av banker och andra, vilka krediter vid årsskiftet 1918—1919
uppgingo till omkring 32,000,000 kronor. Aktiebolaget Stockholmssystemet har
alltså bidragit med icke fullt en procent av det kapital, varmed bolaget rör sig.
Och dock^ är röstmajoriteten på bolagsstämman förenad med stamaktierna.
Från och med innevarande års slut kan aktiebolaget vin- & spritcentralens
jämte dess dotterorganisationers ställning anses vara sådan, att, även om bolagen
skulle träda i likvidation, samtliga aktieägares och fordringsägares intressen skulle
vara fullt betryggade. Därav får dock icke dragas den slutsatsen, att icke bolagens
ställning bör än vidare konsolideras och avsättningar göras för beredande av framtida
trygghet för anställd personal.
Den vid tiden för ovan omförmälda affärstransaktioners uppgörande gällande
brännvinsförsäljningsförordningens bestämmelser om systembolagens verksamhet gav
väl icke något bestämt stöd för den uppfattningen, att dessa transaktioner lågo
inom aktiebolaget Stockholmssystemets befogenhet, men något hinder för deras
genomförande fanns ej heller däri angivet. Av nu angivna förhållanden var det
ock, som aktiebolaget Stockholmssystemets styrelse icke dröjde att hembjuda de av
bolaget förvärvade stamaktierna till statsverket. Styrelsen var ock förvissad om
att, ifall åtgärderna bleve klandrade eller ogillade, aktierna skulle omedelbart kunna
32 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
säljas till enskilda och Stockholmssystemet lösgöras från sitt engagement i förevarande
avseende.
Emellertid torde det få anses alltjämt stå kvar såsom ett önskemål, att
aktiebolaget Stockholmssystemet måtte befrias från denna del av sin nuvarande
verksamhet och därmed förenat ansvar. Lämpligheten av att ett enskilt systembolag
innehar bestämmanderätten över de bolag, som åtminstone för närvarande äro
så gott som ensamma leverantörer till landets samtliga systembolag kan ock givetvis
ifrågasättas, även om denna anordning måst i första hand tillgripas. Då härtill
kommer, att aktiebolaget vin- & spritcentralens ställning numera, såsom ovan angivits,
är sådan, att stamaktiernas överlåtande till annan än Stockholmssystemet
nu lämpligen kan ske, har styrelsen ansett sig böra taga i övervägande, under vilka
former samt på vilka villkor ett sådant överlåtande av stamaktierna skulle kunna
äga rum.
Vid övervägande av frågan, till vem vin- & spritcentralens stamaktier böra
överlåtas eller med andra ord vem som i fortsättningen bör hava ansvaret för de
beslut, som fattas å bolagsstämman och därmed indirekt för bolagets ledning, har
styrelsen givetvis tagit i betraktande olika möjligheter. Styrelsen har för sin del
beslutat söka medverka till utförande av en plan, vars huvuddrag äro,
att Kungl. Maj:t utser tre av styrelsens sju ledamöter, därav en såsom ordförande
och en såsom vice ordförande, samt suppleanter för dem;
att stamaktierna överlåtas till ett mindre antal vederbörligen godkända
personer;
att stamaktieägarnas rätt till andel i vinsten begränsas till vissa procent;
att all vinst därutöver tillfaller staten; samt
att Kungl. Maj:t utser en revisor och en suppleant för denne.
Därjämte böra stamaktieägarna genom särskilt avtal förbinda sig att icke
utan Kungl. Maj:ts medgivande och endast på de villkor, Kungl. Maj:t bestämmer,
överlåta stamaktierna till annan än statsverket, att nedsätta aktierna i taka händer
(riksbanken) för detta ändamål, samt att, därest det skulle anses önskligt, att staten
på ett mindre indirekt sätt skötte denna rörelse, efter viss tid överlåta aktierna
till statsverket.
Om en sådan organisation genomföres, bibehåller bolaget sin karaktär av
enskilt bolag, såsom i rusdrycksförsäljningsförordningen förutsättes. Kungl. kontrollstyrelsen
intager oförändrat den ställning till bolaget, som avses i § 14 rusdrycksförsäljningsförordningen,
och statsverket erhåller tillfredsställande garanti för att
bolaget ledes och förvaltas i det syfte, som med dess bildande avsågs.
Härigenom vunnes ock att det bolag, som handhaver partihandeln med rusdrycker,
erhölle en form, som så nära som synes lämpligt överensstämmer med den
i rusdrycksförsäljningsförordningen för minuthandelsbolagen stadgade.
Till närmare belysande av innebörden i denna plan må vissa synpunkter
särskilt framhållas.
Det är av synnerlig vikt, att preferensaktieägarnas intressen bliva iakttagna.
Det förtroende de från början visat företaget bör icke förminskas, ty därigenom
skulle en nedgång i aktiernas försäljningsvärde förorsakas och ekonomiska
förluster tillskyndas ägarna. Detta torde i främsta rummet kunna förhindras på
det sätt, att deras rätt bliver garanterad av statsverket, om och när statsverket
kommer att övertaga stamaktierna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
;S3
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Såsom ovan angivits behöver aktiebolaget vin- och spritcentralen för sin
verksamhet anlita en avsevärd bankkredit. Det förtroende, bolaget hittills åtnjutit
i detta avseende, får givetvis heller icke rubbas. För detta ändamål torde det dock
vara tillräckligt, att vin- & spritcentralens ledning och förvaltning får ligga i händerna
på personer med tillräcklig sakkunskap och erfarenhet i ekonomiska angelägenheter.
Och då bolagets rörelse fortfarande såsom hittills bör drivas ytterst
för statsverkets räkning, synes för nu angivna ändamål Kungl. Maj:t böra äga avgörande
bestämmanderätt i fråga om de personer, åt vilka bolagets ledning skall
anförtros.
För ernående av ett gott resultat av bolagets verksamhet är det givetvis
av största vikt, att bolaget kan förskaffa sig goda utländska förbindelser. Den
stora varuimport bolaget förmedlar, gör denna del av dess rörelse till en av de
allra viktigaste av dess förvaltningsgrenar''. Dessa utländska förbindelser kunna
dock icke knytas för dagen utan måste avse en längre tids förtroendefullt och gott
samförstånd. Sådana förbindelser hava ock blivit inledda eller förberedda. Förhållandena
till de utländska myndigheterna och leverantörerna kunna dock i vissa
avseenden vara av rätt ömtålig natur, i anledning varför stabilitet i bolagets ledning
är särskilt önskvärd.
För att undersöka möjligheten av att åstadkomma en sådan organisation,
som här angivits, har styrelsen genom sin ordförande och verkställande direktör
vänt sig till enskilda personer, vilka kunnat anses lämpliga och villiga att övertaga
ifrågasatt post av stamaktier i aktiebolaget vin- & spritcentralen till ett pris av
1,000 kronor stycket jämte 7 procent ränta från den 1 januari innevarande år.
Efter underhandlingar med vissa av dem har förslag till avtal angående villkoren
för aktiernas överlåtande och övertagande blivit uppgjort (bil. 1) och får styrelsen
härmed överlämna ett exemplar av detta förslag.
Likaså har förslag till erforderlig ändring av aktiebolaget vin- och spritcentralens
ordning (bil. 2) blivit uppgjort och överlämnas härmed.
Sedan styrelsen förehaft detta ärende till behandling, har styrelsen enhälligt
beslutat, att samtliga stamaktier i aktiebolaget vin- och spritcentralen skulle, om
vederbörligt bifall därtill erhålles, överlåtas på de villkor, som i det uppgjorda
förslaget till avtal blivit uppställda, samt uppdragit åt undertecknade att å styrelsens
vägnar hos herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet anhålla, att
herr statsrådet vill förklara hinder icke möta för berörda överlåtelse.
Därest detta styrelsens beslut vinner herr statsrådets bifall, skall styrelsen omedelbart
till Kungl. Maj:t inkomma med förteckning på de personer, som förklarat
sig villiga att övertaga aktierna, ävensom med definitivt avtal därom i enlighet
med bifogade förslag samt övervaka att aktiebolaget vin- och spritcentralens ordning
varder, så fort ske kan, ändrad i enlighet med likaledes bifogade förslag.
På grund av vad sålunda anförts och med anledning av styrelsens utfästelse
i ovan omförmälda skrivelse den 15 augusti 1917, angående aktiernas överlåtande
på statsverket, får styrelsen för aktiebolaget Stockholmssystemet vördsamt anhålla,
att herr statsrådet behagade förklara hinder icke möta för styrelsen att på ovan
omförmälda grunder genom avtal av den lydelse förenänmda förslag angiver till
enskilda personer överlåta bolagets ägande stamaktier i aktiebolaget vin- och spritcentralen.
»
Det i skrivelsen omnämnda avtalet hade följande lydelse:
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 sand. 33 käft. (Nr 39.)
5
34
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
•‘Avtal
Sedan aktiebolaget Stockholmssystemet, här nedan kallat säljaren, till undertecknade,
här nedan benämnda köparna, försålt samtliga stamaktierna, uppgående
till ett antal av 400, i aktiebolaget vin- och Spritcentralen, har i samband därmed
träffats följande avtal, att gälla dels emellan säljaren och köparna, dels emellan
köparna och svenska staten samt dels emellan köparna inbördes.
§ 1.
För aktierna, av vilka en var av köparna övertagit en tiondel eller 40 stycken,
skall erläggas ett pris, enligt parikurs, av ett tusen kronor stycket eller sammanlagt
400,000 kronor jämte sju procent ränta därå från den 1 januari 1919 till dess
likvid sker. Aktierna transporteras på köparna så snart detta avtal blivit av Kungl.
Maj:t eller statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet godkänt samt köpesumman
blivit erlagd.
§ 2.
1. Köparna förbinda sig att icke överlåta aktierna till annan än statsverket
eller den Kungl. Maj:t på förslag av bolagets styrelse godkänner såsom innehavare
av aktierna.
Skulle aktier genom arv eller på annat sätt lagligen övergå från någon av
köparna, äro återstående aktieägare berättigade att inlösa aktierna till parikurs
med tillagd sju procent ränta från den 1 januari det år, inlösen sker, samt skyldiga
att till annan person, som av Kungl. Maj:t på förslag av bolagets styrelse godkännes,
på enahanda villkor överlåta aktierna, på det att aktieägarnas antal må förbliva tio.
2. Som säljaren genom skrivelse den 15 augusti 1917 till statsrådet och
chefen för kungl. finansdepartementet, bland annat, erbjudit sig att, därest statsmakterna
så önskade, till dem och till pari försälja ifrågavarande aktier, så förbinda
sig köparna att till samma pris men med tillägg av ränta efter sju procent från
den 1 januari det år, försäljningen sker, hålla aktierna statsverket tillhanda närhelst
så påfordras, dock under förbehåll, med hänsyn till möjligheten att på ett
tillfredsställande sätt ordna bolagets ekonomiska förbindelser såväl inom som isynnerhet
utom landet, att dels anspråk på aktiernas övertagande av statsverket före
den 31 december 1924 icke göres, dels statsverket då åtager sig att icke blott infria
bolagets skulder och andra förbindelser utan även garantera utelöpande preferensaktiers
inlösande med tillhörande vinstandelar i enlighet med bestämmelserna i
§ 6 av bolagsordningen.
§ 3.
Köparna förbinda sig att omedelbart vidtaga åtgärder för att bolagets ordning
med avseende på styrelsens sammansättning, vinstens användande m. m. ändras på
sätt närlagda förslag angiver.
§ 4.
Till säkerhet för köparna enligt § 2 åliggande förpliktelser förbinda sig dessa att
deponera aktierna i riksbanken eller annan av Kungl. Maj:t godkänd bankinrättning
mot villkor, att banken icke utan Kungl. Maj:ts medgivande och endast på villkor,
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 35
som Kung! Maj:t bestämmer, utlämnar aktierna vare sig till ägaren eller hans rättsinnehavare.
Om någon av köparna för anskaffande av köpesumman för sin andel av aktierna
behöver belåna desamma, skall han av den bank, som lämnar lånet, betinga
sig och till kungl. statskontoret ingiva en förbindelse av innehåll, att aktierna icke
få utan Kungl. Maj:ts medgivande utlämnas vare sig till ägaren eller hans rättsinnehavare.
• § 5.
Talan för samtliga stamaktierna skall vid bolagsstämma föras av allenast en
person, vilken köparna efter huvudtalet därtill utse. Skulle någon av dem vägra
att deltaga i valet, må det i alla fall verkställas vid sammankomst, vartill köparna
minst två dagar förut kallats av bolagets styrelse.
§ 6.
Blivande ny stamaktieägare är skyldig ikläda sig de förpliktelser, detta avtal
innehåller.
§ 7.
Av detta avtal erhåller en var av säljaren och köparna ett exemplar, varjämte
exemplar överlämnas till statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet,
till kungl. kontrollstyrelsen och till kungl. statskontoret.»
Den i aktiebolaget Stockholmssystemets skrivelse omnämnda ändringen
i »Ordningen för aktiebolaget vin- och spritcentralen» innefattade
förslag till ändringar i 6, 10, 12 och 18 §§. Ifrågavarande §§
skulle erhålla följande lydelse:
»§ 6.
Aktierna skola — -— —• — — — — — — — — utdelning av vinsten.
Av vinsten må endast det belopp, som motsvarar vanlig aktiebelåningsränta.
högst sju procent, utdelas å stamaktierna samt därutöver ytterligare två procent.
Återstående vinst skall, efter det avskrivningar och avsättningar till reservfond
och pensionsfond blivit gjorda, i den mån den ej enligt § 8 användes för inlösen
av preferensaktier, inlevereras till kungl. statskontoret för statsverkets
räkning.
§ 10.
Bolagets styrelse består av sju ledamöter med fem suppleanter för dem.
Kungl. Maj:t utser tre ledamöter i styrelsen,_ därav en såsom ordförande och en
såsom vice ordförande, samt två suppleanter. Övriga styrelseledamöter och suppleanter
utses å ordinarie bolagsstämma.
Styrelsen är beslutför, när tre av styrelsens medlemmar finnas tillstädes och
äro om beslutet ense. Om ett jämnt antal styrelseledamöter är tillstädes och lika
röstetal står mot lika, äger ordföranden utslagsröst.
36
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Kontrolisiyrclscns
utlåtande
den
7 februari
1920.
§ 12.
För granskning av styrelsens förvaltning ock bolagets räkenskaper utses årligen
å ordinarie bolagsstämma tre revisorer och två suppleanter för dem för tiden,
intill dess å nästa ordinarie bolagsstämma nytt val ägt ram.
Kungl. Maj:t äger att för samma tid utse en revisor och en suppleant
för denne.
§ 18.
Denna bolagsordning får ej ändras utan Kungl. Majrts tillstånd.»
Genom särskilda remisser infordrade chefen för finansdepartementet
yttranden i ärendet från statskontoret och kontrollstyrelsen. I den till
styrelsen den 3 februari 1920 avlåtna remissen anmodades styrelsen att
inkomma med yttrande, huruvida ett bifall till aktiebolaget Stockholmssystemets
framställning kunde anses ur kontroll- eller nykterhetssynpunkt
medföra olägenheter. I det yttrande, som kontrollstyrelsen i anledning
härav den 7 februari 1920 avgav till chefen för finansdepartementet,
anförde styrelsen i huvudsak följande:
»Enligt vad som inhämtas av den nu föreliggande skrivelsen, har jämväl
aktiebolaget Stockholmssystemets styrelse ansett, att lämpligheten av aktiebolagets
innehav av stamaktierna i aktiebolaget vin- och spritcentralen kan ifrågasättas.
Bolagsstyrelsen har därför ansett sig böra taga under övervägande, under vilka
former och på vilka villkor ett överlåtande av stamaktierna skulle äga rum, och
uppgiver styrelsen, att den »givetvis tagit i betraktande olika möjligheter» och för
sin del »beslutat söka medverka till utförandet av en plan», vars huvuddrag styrelsen
därefter angiver. Bolagsstyrelsens hemställan går därpå ut, att herr statsrådet
vill förklara, att hinder icke möter för stamaktiernas överlåtande på ett enskilt
konsortium.
Såsom härav framgår, avser den väckta frågan grunderna för partihandelns
framtida organisation. Med hänsyn härtill finner styrelsen erforderligt att erinra
om de uttalanden, som tidigare gjorts från ansvarigt håll, och de åtgärder, som
redan vidtagits i syfte att för statens räkning monopolisera partihandeln med rusdrycker.
Redan för åtskilliga är sedan inleddes, i anledning av en framställning från
nykterhetskommittén, förhandlingar med det dåvarande Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag
och andra reningsverk om övertagande för statens räkning av
reningsverksamheten i syfte att monopolisera densamma. Ifrågavarande förhandlingar,
som fortskridit rätt långt, avbrötos emellertid, och ej heller under de följande
åren kunde någon överenskommelse träffas. För det från och med slutet av
år 1916 bedrivna arbetet för åstadkommande av en koncentration på spirituosahandelns
område har herr statsrådet i svaret på herr Lithanders interpellation i riksdagens
andra kammare den 11 juni 1919 (andra kammarens protokoll nr 68 sid. 22
och följande) lämnat en redogörelse.
37
Bevillningsutskottets betänkande Nr di).
Av sagda redogörelse inhämtas bland annat:
att undersökningar om ett inlösningsförfarande enligt nådigt bemyndigande
ägt rum under våren 1917 av undertecknade Zethelius och Thulin,
att sedan bemyndigandet, i anledning av antagandet av rusdrycksförsäljningsförordningen,
återkallats, undertecknad Zethelius till dåvarande statsrådet och chefen
för finansdepartementet Carleson överlämnat en P. M. om inlösen av de privata
spirituosahandelsrättigh etern a,
att dåvarande statsrådet Carleson inhämtat yttrande däröver från undertecknad
Zethelius och kontrollrådet,
att kort därefter statsrådet Carleson åt doktor Bratt och direktör Wennerberg
uppdragit att träda i förhandling med Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag
om inköp av detta bolags affärsrörelser, ett uppdrag, som doktor Bratt
jämväl tidigare haft tillsammans med herrar Kvarnzelius och Bernhard Eriksson,
att det under statsrådet Carlesons medverkan träffade preliminära köpeavtalet
om övertagande av Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag blivit definitivt
den 21 augusti 1917, samt
att, sedan aktiebolaget Stockholmssystemet i skrivelse den 15 augusti 1917
förklarat sig hava för avsikt att icke frånhända sig stamaktierna i aktiebolaget
J. D. Grönstedt & C:o, Carlshamns punschfabriksaktiebolag, aktiebolaget Cederlunds
eftr. eller aktiebolaget vin- och spritcentralen, aktiebolaget Stockholmssystemets
styrelse förklarat sig villig att, när så påfordrades, överlämna samtliga ifrågavarande
stamaktier till statsverket till parikurs eller det pris, som bolaget erlagt, eller ock
att, därest tillstånd därtill meddelades, under enahanda villkor i samband med inlevererandet
av bolagets vinst och såsom vinstmedel överlämna aktierna ifråga.
Av samtliga nu angivna förhållanden framgår med all önskvärd tydlighet,
att det under sagda tid varit fråga om ett officiellt inlösningsförfarande, utfört på
bemyndigande av cheferna för finansdepartementet, och att slutmålet varit att skapa
ett statsmonopol å partihandeln med spritdrycker. Det uppdrag, som lämnats doktor
Bratt, har ägt rum i nära anslutning till förut lämnade förhandlingsuppdrag till
andra personer. Den omständigheten, att aktiebolaget Stockholmssystemet vid slutet
av förhandlingarna framträdde och övertog stamaktierna i aktiebolaget vin- och
spritcentralen, har sin naturliga förklaring däri, att den form, som av statsrådet
Carleson valts efter tillstyrkan av vissa ledamöter i kontrollrådet, för ett övertagande
för statens räkning av partihandeln, förutsatte, att sammanslagningen av
de enskilda företagen, intill dess frågan förelädes riksdagen, finansierades och leddes
av en enskild sammanslutning.
Jämväl under den tid, som följde efter grundläggandet av aktiebolaget vinoch
spritcentralen, hava från ansvarigt håll uttalanden gjorts, som tydligt ådagalägga,
att den företagna koncentrationen av partihandeln med spritdrycker syftade
till en omläggning av den form för partihandeln, som finnes bestämd i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker. Vid tillsättande av sakkunniga
för prövning av de ersättningsfrågor, som uppkommit i anledning av nyssnämnda
förordnings genomförande, anförde sålunda dåvarande statsrådet och chefen
för finansdepartementet Branting enligt offentliggjort utdrag ur statsrådsprotokollet
för den 31 december 1917, att han velat fästa Kungl. Majrts uppmärksamhet på
vikten därav, att frågan om omorganisation av partihandeln med spritdrycker och
38
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
viner bleve föremål för närmare övervägande. Efter att hava redogjort för rusdrycksförsäljningsförordningens
föreskrifter beträffande partihandeln anförde han:
''Såsom förhållandena under senare tid utvecklat sig, kommer emellertid tilllämpningen
av författningen i denna del uppenbarligen att medföra vissa svårigheter.
Det torde även vara obestridligt, att såväl ur nykterhetssynpunkt som med hänsyn
till det allmännas ekonomiska intressen undvikande av privata mellanhänder vore
önskvärt. En intressekonflikt mellan det allmännas intresse och det enskilda förvärvsintresset
torde bär svårligen kunna undvikas. På grund härav har jag under
övervägande ett förslag om en sådan organisering av partihandeln att jämväl denna
kommer att handhavas av organ, som i sitt förhållande till det allmänna mer eller
mindre bleve jämställt med detaljhandelsbolagen.’
Sedan departementschefen erinrat, att på initiativ av aktiebolaget Stockholmssystemet
fyra partihandelsbolag nybildats, ävensom redogjort för dessa bolags organisation
enligt en av aktiebolaget Stockholmssystemet ingiven skrivelse, enligt vilken
aktiebolaget, bland annat, jämväl erbjudit statsverket att inköpa stamaktierna i
aktiebolaget vin- och spritcentralen, varigenom statsverket skulle få hela ledningen
av bolagen i sin hand och vara berättigad till desammas avkastning, fortsatte
departementschefen:
''Vid det förhållandet, att sålunda ett stort bolag, representerande en betydande
del av renings verksam heten och övrig partihandel med viner och spirituösa inom
landet, redan är bildat och att ledningen och avkastningen av detsamma blivit erbjudna
statsmakterna, synes skäl föreligga, att åt de sakkunniga, som fått i uppdrag att
undersöka, huruvida och i vilken utsträckning ersättning bör tillerkännas enskilda
med anledning av den nya lagstiftningen rörande försäljning av rusdrycker, bör
lämnas jämväl uppdrag att undersöka, huruvida möjlighet förefinnes för frivillig
överenskommelse mellan aktiebolaget vin- och spritcentralen och övriga återstående
handlande och firmor, — — — om förvärvande av nämnda firmors lager m. m
och övertagande av deras personal, allt för det nämnda bolagets räkning. En dylik
överenskommelse skulle nämligen tvivelsutan utöva inflytande på de sakkunnigas
uppgift i övrigt och jämväl föranleda övervägande, huruvida viss ändring i den nya.
lagstiftningen härav borde bliva en följd.’
Enligt kontrollstyrelsens mening kan man av departementschefens nu anförda
uttalanden icke finna annat än att aktiebolaget vin- och spritcentralen borde av
statsverket övertagas samt att såsom följd härav lagstiftningen om partihandeln
skulle ändras.
I samma riktning har jämväl herr statsrådet gjort ett bestämt uttalande.
Enligt vad som inhämtas av det förut åberopade interpellationssvaret den 11 juni
1919 anförde herr statsrådet följande:
''Jag önskar emellertid härvid förklara, att jag delar mina närmaste företrädares
uppfattning om det önskvärda i partihandelns organiserande. För fullföljande
av nykterhetsreformen av år 1917 anser jag det vara betydelsefullt och
fördelaktigt, att särskilt genom aktiebolaget vin- och spritcentralens tillkomst en
koncentration skett inom branschen. Det framgår av vad jag nämnt, att garantier
föreligga för att de allmänna intressena skola bli vederbörligen tillvaratagna uti
aktiebolaget vin- och spritcentralens verksamhet. Riktigast torde det oaktat vara,
att riksdagen beredes tillfälle att pröva, huruvida statsverkets kontrollerande ställning
till detta bolag bör, på annat sätt än nu sker, komma till uttryck. Därvid bör
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande AV
riksdagen givetvis få tillfälle att fatta beslut angående de frågor, som beröra partihandelns
organisation. Såvitt på mina åtgöranden kan bero, skola förberedelser
träffas för att hela frågan må kunna föreläggas nästa års riksdag. Intilldess
riksdagen tagit ställning till frågan om partihandelns framtida organisation, bör det
enligt min mening icke ifrågakomma, att det nuvarande faktiska läget förändras
genom att nya partihandelsrättigheter meddelas, .lag kan följaktligen icke tillstyrka
bifall hos Kung!. Maj:t till sådana ansökningar.’
Då kontrollstyrelsen genom skrivelserna den 10 oktober 1919 till aktiebolaget
Stockholmssystemet och till herr statsrådet dels uttalade, att aktiebolaget Stockholinssystemets
fortfarande innehav av stamaktierna i aktiebolaget vin- och spritcentralen
vore olämpligt, dels påfordrade inlevererandet av sagda stamaktier till statsverket,
dels ock slutligen erinrade om den framtida organisationen av partihandeln,
skedde detta alltså i nära anslutning till vad tidigare förekommit och särskilt till
herr statsrådets ovan återgivna yttrande.
Med hänsyn härtill är det givet, att aktiebolaget Stockliolmssystemets nu föreliggande
framställning är ägnad att väcka synnerlig förvåning, då, såvitt styrelsen
kan finna, berörda framställning innebär ett väsentligt avsteg från de uppfattningar,
som hittills från ansvarigt håll enhälligt gjorts gällande ifråga om partihandelns
organisation.
Kontrollstyrelsen vill härefter övergå till att ur kontrollsynpunkt yttra sig
.över lämpligheten av den av aktiebolaget Stockholmssystemet ifrågasatta organisationen
för partihandeln.
1 detta avseende vill styrelsen framhålla, att det givetvis är lättast att
övervaka, att partihandeln bedrives.på ett för statens intressen förmånligt sätt, om
staten själv innehar stamaktierna. Överlåtas dessa aktier till ett enskilt konsortium,
är det, i. synnerhet med den organisation, som föreslagits, att befara, att statens
intressen i olika avseenden kunna bliva lidande. Visserligen skola ordföranden och
två ledamöter av styrelsen utses av Kungl. Maj:t, men majoriteten av styrelsen
utses av de enskilda delägarnas förtroendeman enligt det egendomliga förfarande,
som finnes angivet i 5 § av avtalsförslaget. Stamaktieägarna skola nämligen icke
var för sig föra talan å bolagsstämma utan denna talan skulle utövas av allenast
en person, som stamaktieägarna efter huvudtalet därtill utse. Denne förtroendeman
blir härigenom den allena bestämmande i bolaget. Han tillsätter, som nyss nämnts,
majoriteten i styrelsen och är därigenom i stånd att bestämma över bolagets
hela verksamhet. Vid bolagsstämman fastställer han sålunda balansräkningen och,
då balansräkningens fastställande jämte avsättningar till reservfond är avgörande
för vinstens storlek, bestämmer han därigenom den vinst, som skall inlevereras till
staten. Förtroendemannen beviljar vidare bolagsstyrelsen ansvarsfrihet och utser
tre av de fyra revisorer, som skola granska styrelsens förvaltning och bolagets
räkenskaper.
I detta sammanhang kan kontrollstyrelsen ej underlåta att upptaga en jämförelse
mellan den föreslagna organisationen och rusdrycksförsäljningsbolagens organisation.
I dessa bolags styrelser hava det allmännas representanter majoritet —
före år 1914 voro endast två av bolagsstyrelsens fem ledamöter representanter för
det allmänna, men denna minoritetsrepresentation för det allmänna ansågs icke
lämplig, sedan bolagens vinst skulle inlevereras till statsverket. Rusdrycksförsäljningsbolagens
decharge beviljas av kontrollstyrelsen, och majoriteten av revisorerna utses
40
Bevillningsutskottets betänkande Nr ■>!).
likaledes av koutrol Istyrelsen. Denna organisation av rusdrycksförsäljningsbolagen
har tillkommit på grund av vunnen långvarig erfarenhet, och den medgiver utövandet
av en så effektiv kontroll som möjligt. I intet av berörda avseenden har det föreliggande
förslaget till organisation av partihandelsbolaget tillgodogjort sig sagda
erfarenheter. Det verkliga avgörandet ifråga om partibolagets angelägenheter lägges
i händerna på eu enskild person, stamaktieägarnas förtroendeman, som efter behagkan
till- och avsätta representanterna för bolaget i styrelsen. Någon verkligstatens
intressen tillfredsställande kontroll å bolagets verksamhet kan givetvis härigenom
icke ernås. Varje ingripande mot bolaget ur synpunkten av nyssberörda
intressen kan komma i konflikt med förtroendemannens intressen, och någon möjlighet
att vinna rättelse torde i ett dylikt fall icke kunna vinnas med hänsyn till
förtroendemannens maktställning inom bolaget. För sin del kan kontrollstyrelsen
icke finna några rimliga skäl till ett dylikt tillbakasteg i jämförelse med rusdrycksförsäljningsbolagens
organisation. Något motiv att nu helt plötsligt lämna åsido
den enligt vad ovan visats tidigare enhälligt intagna ståndpunkten att aktierna
skulle inlevereras till statsverket, varigenom Kungl. Maj:t skulle komma att helt
och hållet bestämma beträffande styrelsens sammansättning och därmed de allmänna
riktlinjerna för bolagets verksamhet samt ifråga om granskning av bolagets räkenskaper
och beviljande av ansvarsfrihet, finnes enligt kontrollstyrelsens mening icke
anfört
Fn sådan organisation, som aktiebolaget Stockholmssystemet ifrågasatt, leder
till betänkliga konsekvenser i flera avseenden.
Härvid vill kontrollstyrelsen till en början framhålla, att genom den ifrågasatta
organisationen flera önskvärda förändringar på partihandelns område skulle
undanskjutas. Det är sålunda möjligt, att det kan betinnas lämpligt att utbryta
reningsverksamlieten ur den nuvarande organisationen ocli bedriva densamma mera
direkt för statsverkets räkning, t. ex. genom en särskild monopolstyrelse. Enligt
offentliggjort utdrag ur statsrådsprotokollet för finansärenden den 6 juni 1919, bär
herr statsrådet ifråga om verkställande av en utredning av de med sulfitspritens
användande till förtäring sammanhängande spörsmål, bland annat, anfört, att lämpligheten
av hittillsvarande tillvägagångssätt för tillverkningsskattens uttagande kunde
sättas ifråga. Såväl med hänsyn härtill som ock ur andra synpunkter borde det
tagas under övervägande, huruvida icke brännvinstillverkningsavgiften kunde upptagas
vid reningsverken, genom vilka numera allt brännvin för förtäringsändamäl
faktiskt passerade. Detta förutsatte emellertid en centraliserad organisation av
reningsverksamlieten, en organisation, som med hänsyn till att aktiebolaget
vin- "och spritcentralen numera övertagit samtliga reningsverk i hela riket jämförelsevis
lätt torde kunna åvägabringas i för statsintresset fullt betryggande
former. Herr statsrådet erinrade därvid om att aktiebolaget Stockholmssystemet
förklarat sig villigt att till statsverket överlåta samtliga stamaktier i aktiebolaget
vin- och spritcentralen. Enligt vad kontrollstyrelsen inhämtat, hava de i ärendet
tillkallade sakkunniga enhälligt uttalat, att den av herr statsrådet berörda centraliserade
organisationen av reningsverksamlieten i statens hand måste anses som en
nödvändig förutsättning för ett rationellt ordnande av beskattningen. Härtill vill
kontrollstyrelsen tillägga, att. om den av aktiebolaget Stockholmssystemet föreslagna
organisationen kommer till stånd, statsmakterna för en tid av minst fem år berövas
möjlighet att ordna den sedan ett tiotal år aktuella frågan om tillverkmngsbeskattningen
på en rationell grund.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande, AV ''it). (1
Kontrollstyrelsen vill vidare erinra om att den ifrågasatta organisationen av
partihandeln torde utesluta eu önskvärd reglering av förhållandet mellan partihandlaren
såsom säljare och rusdrycksförsäljningsbolagen såsom köpare av spritdrycker
och viner. För att förhindra att partihandlarna (reningsverk och spirituosahandlare)
utnyttjade sin ställning till att taga för höga pris å till brännvinsförsäljningsbolagen
sålda drycker, ävensom att de genom hemliga provisioner och dylikt förmådde
bolagen att inköpa drycker, vilkas pris icke svarade mot kvaliteten, infördes
i brännvinsförsäljningsförordningen (15 §) år 1915 det stadgandet, att kontrollstyrelsen
skulle meddela bestämmelser angående bolagens inköp av brännvin. Detta
stadgande bibehölls i rusdrycksförsäljningsförordningen (19 §) men vidgades att
avse rusdrycker. 1 enlighet med berörda stadganden har kontrollstyrelsen utfärdat
bestämmelser om inrättandet av en pris- och inköpsnämnd, hos vilken bolagen äro
skyldiga att inköpa samtliga de slag av drycker, som äro erforderliga för rörelsens
utövande. De i ämnet senast meddelade föreskrifterna — cirkuläret nr 50 den 28
december 1918 och instruktionen av samma dag för kontrollstyrelsens pris- och
inköpsnämnd — biläggas härjämte. Såsom inhämtas av berörda cirkulär och instruktion,
verkställas samtliga inköp för bolagens räkning av inköpsnämnden. Nämnden
träffar sålunda, efter vederbörlig prövning av kvaliteten, överenskommelse med
partihandlare om priset, hos nämnden göra bolagen rekvisitioner å varor, som av
nämnden förmedlas till partihandlare, och genom nämnden likvideras alla bolagens inköp.
Denna organisation har, även sedan aktiebolaget vin- och spritcentralen tillkommit,
ansetts erforderlig. Dels vidmakthålles en önskvärd kontroll å aktiebolaget
vin- och spritcentralens prisbildning —• i åtskilliga fall hava ej obetydliga nedprutningar
å de av bolaget offererade priserna visat sig motiverade — dels är nämndens
verksamhet nödvändig därför att bolagens rätt till direkta inköp av spritdrycker
och viner med förbigående av aktiebolaget vin- och spritcentralen, vare sig från
andra partihandlare inom landet eller från firmor i utlandet, fortfarande är bibehållen.
Därest staten övertoge stamaktierna i aktiebolaget vin- och spritcentralen
och i samband därmed vidtoge erforderliga ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen,
varigenom, bland annat, bolagen tillförbundos att allenast köpa hos statens
monopolorgan och närmare bestämmelser om prissättningen fastställdes, kunde givetvis
bibehållandet av pris- och inköpsnämnden icke vara erforderligt. Överlåtes
däremot stamaktierna till ett enskilt konsortium, i vilket, såsom förut framhållits,
det enskilda intresset är så dominerande, som det nu föreliggande organisationsförslaget
innefattar, är bibehållandet av pris- och inköpsnämnden nödvändigt. Det
framgår visserligen ej klart av förslaget, huruvida detta är avsett att kombineras
med ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen. Men då förslaget synes förutsätta,
att herr statsrådet eller Kungl. Maj:t skulle medgiva stamaktiernas överlåtande
till enskilt konsortium utan att frågan härom dragés inför riksdagen, har
kontrollstyrelsen ansett såsom sannolikt, att förslagsställarnas mening varit, att
överlåtandet är avsett att äga rum utan ändringar av rusdrycksförsäljningsförordningens
bestämmelser. Vidtagas emellertid icke dylika ändringar, kunde aktiebolaget
vin- och spritcentralens ställning väsentligt försvagas, därest pris- och inköpsnämnden
på grund av bolagets prispolitik eller beskaffenheten av dess varor funne sig nödsakad
att direkt för bolagens räkning från firmor i utlandet inköpa spritdrycker
eller viner.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. Si) käft. (Nr 39.)
6
42
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
I ytterligare ett avseende tillåter sig kontrollstyrelsen framhålla att förslaget
kan leda till ur synpunkten av statens intressen menliga konsekvenser. Såvitt
kontrollstyrelsen av den föreliggande framställningen kan finna, är det icke meningen
att begränsa aktiebolaget vin- och spritcentralens möjligheter att sluta avtal med
firmor eller sammanslutningar inom eller utom landet. Det låter sig mycket väl
tänka, att aktiebolaget vin- och spritcentralen sluter avtal med en sammanslutning
av brännvinstillverkare för lång tid framåt, varigenom staten, när den en gång i
framtiden övertager aktierna, finner sig bunden i sin handlingsfrihet på detta område.
Avtalen kunna sålunda hava innehållit sådana ekonomiska förpliktelser, att
staten icke skulle kunna genomföra en önskvärd förändring i lagstiftningen utan
att lämna ersättningar till sammanslutningen. Det låter sig också tänka, att på
grund av de uppfattningar, som behärska konsortiets majoritet och förtroendemannen,
avtal ingås av sådan natur, att statsmakternas dispositioner i vissa avseenden
direkt eller indirekt motverkas.
Av särskilt ödesdiger natur för lagstiftningens frihet kunna sådana avtal
bliva, som slutas med utländska firmor och handelshus. Genom dessa avtal kunna
dylika firmor erhålla en sådan ställning ifråga om leverans av spritdrycker och
viner, att inköpsmöjligheter från andra firmor och andra länder begränsas eller
förhindras utöver de föreslagna fem åren. Jämväl kunna utfästelser göras, från
vilka man sedermera endast med stora svårigheter kan frigöra sig.»
Kontrollstyrelsen framhöll till sist, att styrelsen »ej kunnat undgå
att märka, att aktiebolaget Stockholmssystemet uppfattat den föreliggande
frågan såsom väsentligen berörande allenast statsrådet och chefen för
finansdepartementet såsom innehavare av aktiebolaget Stockholmssvstemets
tidigare förbindelse och aktiebolaget såsom innehavare av aktierna.
Skulle denna uppfattning vara riktig, torde det egendomliga
komma att inträffa, att, om tillstånd lämnas till stamaktiernas överlåtande,
kontrollstyrelsen, under vars överinseende aktiebolaget jämlikt
19 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen står, och vars föreskrifter
i förvaltningsavseende aktiebolaget har att följa, helt plötsligt finner,
att ifrågavarande för statsverket värdefulla stamaktier avlägsnats ur
bolagets portfölj, utan att kontrollstyrelsen haft tillfälle att med den
befogenhet, kontrollstyrelsen har med hänsyn till skyldigheten att bevaka
det allmännas bästa, pröva lämpligheten och tillbörligheten av
överlåtelsen.»
På grund av det anförda hemställde kontrollstyrelsen, att aktiebolaget
Stockholmssystemets framställning måtte avslås, ävensom att
åtgärder måtte vidtagas i den riktning, varom kontrollstyrelsen i skrivelse
den 10 oktober 1919 anhållit.
Kungi. Maj:ts Ärendet företogs i konselj den 5 mars 1920, varvid beslöts avlåta
“ fm. det brev till kontrollstyrelsen^ som finnes intaget under bilaga 3 till
detta yttrande.
Bevillningsutskottets betänkande Nr -it). 43
Såsom av berörda brev inhämtas, godkändes med vissa modifikationer
det förslag, som av aktiebolaget Stockholmssystemet framlagts.
Dessa modifikationer bestodo väsentligen däri, att större inflytande inrymdes
åt Kungl. Maj:t genom rätt för Kungl. Maj:t att tillsätta hälften
av styrelsen, däribland ordföranden, samt hälften av revisorerna, att å
stamaktierna endast finge utdelas det belopp, som motsvarade genomsnittligt
aktiebelåningsränta för räkenskapsåret, uträknad av riksbanken,
samt att, när statsmakterna så påfordrade, samtliga stamaktier skulle
överlåtas till statsverket.
De av kontrollstyrelsen vid olika tillfällen framställda önskemålen
om ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen undanskötos sålunda,
och riksdagen blev härigenom ej satt i tillfälle att taga under omprövning
frågan om partihandelns organisation.
Det är givet, att kontrollstyrelsen med den ståndpunkt, som styrelsen
konsekvent sedan 1917 intagit, att berörda frågor skola underställas
riksdagen, icke har något att erinra gent emot det förslag, motionärerna
framställt, att frågan om partihandelns organisation underkastas
en utredning. Av det förut anförda torde likaledes framgå, att
styrelsen ingalunda kan dela den uppfattning, som motionärerna synas
hysa beträffande de riktlinjer, som utredningen bör följa. Motionärerna
hava (motionen II: 96 sid. 10) uttalat, att utredningen närmast borde
taga sikte på en anordning med fri näringsutövning, »givetvis begränsad
genom noggrann prövning av kvalifikation såväl till personlighet
som yrkesinsikt.» Och på ett annat ställe (sid. 6) hava motionärerna
förklarat sig benägna tro, att även på detta område den stimulerande
verkan av konkurrens skulle vara till gagn. Skulle utvecklingen ledas
in i en sådan riktning, som motionärerna önska, innebure det enligt
styrelsens uppfattning ett betänkligt tillbakasteg från redan vunna positioner
på detta område. Den fria konkurrensen inom partihandeln torde
ej vara möjlig att genomföra bland annat därför, att köparna äro monopoliserade
bolag, som icke kunna eller böra konkurrera med varandra
om den köpande allmänheten. En fri näringsutövning torde därför vara
omöjlig att inpassa bland de nuvarande grundvalarna för den svenska
rusdrycksförsäljningslagstiftningen. Visserligen avsåg nykterhetskommitténs
förslag, att partihandeln skulle kunna utövas av enskilda personer,
som av densamma erhölle hela vinsten, men den utveckling, som
ägt rum, synes tydligt ådagalägga, att kommitténs uppfattning i denna
punkt icke överensstämde med grundtendensen i kommittéförslaget i
övrigt. Så länge som det privatekonomiska intressets avlägsnande i
Riktlinjerna
för utredningen.
44 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
största möjliga grad är den hörnsten, varpa detaljhandelslagstiltnmgen
vilar, är det naturligt, att, utan att denna princip införes på partihandelns
område, svåra intressekonflikter måste uppstå. Kontrollstyrelsen
kan också vitsorda, att från de nuvarande desintresserade partihandlarna
intet motstånd rests mot detalj handelslagstiftningens genomförande
i dess verkliga anda, under det att tidigare, så länge den privata
spirituosahandeln existerade, åtgärder i syfte att minska förbrukningen
i nykterhetssyfte alltid mötte motstånd. Kontrollstyrelsen håller också
före, att den opposition, som framträtt mot den nuvarande lagstiftningen,
erhållit stöd och näring från intressen, som stå den förutvarande spirituosahandlarkåren
mycket nära.
De ytterligare skäl, som kunna anföras till stöd för koncentrationstanken
beträffande partihandeln, hava angivits av aktiebolaget vinoch
spritcentralen i dess slutanmärkningar, och kontrollstyrelsen kan i
allt väsentligt ansluta sig till den där anförda motiveringen.
Kontrollstyrelsen vill slutligen framhålla, att styrelsen funnit det
synnerligen anmärkningsvärt, att motionärerna riktat så starka angrepp
som skett på aktiebolaget vin- och spritcentralens bildande och på dess
ledning vid utövande av dess uppgifter. Det bör ej förglömmas, att
bildandet av aktiebolaget vin- och spritcentralen varit uteslutande till
fördel för staten och de ideella vinster, som redan framträtt, och de
materiella vinster, som framdeles komma statsverket till godo, hava vunnits
utan någon som helst uppoffring från statens sida. Statsmakterna
hava utan egen ansträngning i ett slag vunnit vad som sedan länge
framstått som den önskvärda lösningen av rusdrvckspartihandelns ordnande.
Det förefaller då egendomligt, att ledningen av detta bolag,
vilken fritt och villigt lämnat staten så betydande fördelar, skall till
tack för sitt banbrytande arbete göras till föremål för grova anklagelser,
vilka, såsom framgår av aktiebolagets förklaring, sakna stöd i fakta.
Som slutomdöme vill kontrollstyrelsen uttala, att ett biträdande
av motionärernas riktlinjer lör partihandelns organisation skulle innebära
ett upprivande av en av grundvalarna för den nuvarande rusdrycksförsäljningen.
Styrelsen måste därför bestämt avstyrka, att sådana riktlinjer''
läggas till grund för den blivande utredningen. Därest en utredning
kommer till stånd, bör den avse att undersöka möjligheten av
att vidare utveckla statens inflytande och kontroll inom partihandelsorganisationen
ävensom att avhjälpa — genom ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen
— de olägenheter, som äro förenade med att
aktiebolaget vin- och spritcentralen ännu icke är ett verkligt monopol.
De grundlinjer, som finnas angivna för partihandelns omorganisation i
45
Bevillningsutskottets betänkande Nr Ht).
den förut återgivna P. M. av december månad 1917, synas härvid kunna
tjäna såsom utgångspunkter.
B. Utskänkningeiis ordnande.
Inledning.
Sådant Göteborgssystemet först framträdde, hade det till huvud- outeborgssaklig
uppgift att bedriva utskänkningen på ett för nykterheten tillfreds- a<Jfpmngiiga
ställande sätt. Det första bolaget i Göteborg angav som sitt program
att »bedriva utskänkningsrörelsen utan hänsyn till egen vinst uteslutande
med fästat avseende å den arbetande klassens fördelar i moraliskt och
ekonomiskt hänseende». Det var detta system för brännvinshandelns
organisation, som under de följande årtiondena vann allt större anslutning
inom landet och som godkändes och vann stöd från statsmakternas
sida.
Systemet visade sig emellertid behäftat med betydande bristlälligheter,
som i stor utsträckning omintetgjorde det syfte, man velat
nå genom detsamma. Det sökte allenast att komma tillrätta med en
begränsad del av det område, som rusdrycksförsäljningen omfattade.
Förhållandena tvang både systemet och lagstiftningen att gripa in jämväl
på andra områden av rusdryckshandeln, även om organiserandet av
brännvinsutskänkningen för den »arbetande klassen» alltjämt ansågs
såsom systemets huvuduppgift. Dessa ingripanden på andra områden av
rusdryckshandeln voro emellertid av mindre målmedveten natur. Såväl
lagstiftningen som systembolagen kunde icke angiva någon enhetlig
plan för organiserandet av kampen mot rusdrycksmissbruket och syntes
därför stå maktlösa inför de nya uppgifterna.
Oppositionen mot bristerna i försäljningslagstiftningen blev på
grund härav allt starkare, och den moderna förbudsrörelsen växte fram
till allt större styrka. Gång efter annan genomfördes visserligen, partiella
reformer, men deras effekt var ringa, därför att det saknades både eu
enhetlig plan för reformsträvandena och en bestämd vilja att realisera
lagstiftningens anda. Det var först genom den väckelse, som det genom
den stora arbetsinställelsen åstadkomna partiella rusdrycksförbudet åvägabragte,
som både en allmän uppfattning framträdde om nödvändigheten
av ett kraftigt ingripande och en plan till rusdrycksmissbrukets bekämpande
framlades, vilken visade sig kunna samla de för en mera genomgripande
reform intresserade krafterna.
Kritiken av
Göteborgssystemet.
46
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Kärnan i den kritik, som riktades mot försäljningslagstiftningen,
var, att den innebar ett partiellt reformarbete utan överblick över sammanhörande
områden. Det gällde att finna ett system, enligt vilket olika
åtgärder på olika områden av rusdrvckshandeln samverkade med varandra
till realiserande av ett tillfredsställande nykterhetstillstånd. Det
gällde att skapa ett svenskt nykterhetspolitiskt system och som huvudpunkter
i detta system angavs: 1) det privatekonomiska intressets i
alkoholhanteringen eliminering på alla de punkter, där det verkade i icke
önskvärd riktning, 2) förändrade bestämmelser vid hemköp av spirituösa
och Öl, samt 3) inrättande av speciella, lokala organ och av ett statsorgan
(Svenska läkaresällskapets kommitterades utredning »Alkoholen
och samhället» sid. 143).
kommittén Bland de olika utredningsuppdrag, som lämnades den av Kungl.
Maj:t den 17 november 1911 tillsatta nykterhetskommittén, märktes även
frågan om reformering av det s. k. Göteborgssystemet. Resultaten av
kommittéutredningen äro framlagda i nykterhetskommitténs den 5 januari
1914 framlagda betänkande med förslag till förordning angående försäljning
av rusdrycker. Kommittén angav (betänkandet sid. 56), att
förslaget skapade »en enhetlig, all rusdryckshandel omfattande organisation,
vilken utgör förutsättningen för kontroll och övervakning av denna
handel». Med den enhetliga försäljningsorganisationen hade grunden
blivit lagd till en enhetligt verkande restriktivpolitik (sid. 58). För att
vinna större trygghet för att all utskänkning handhades i den nya lagstiftningens
anda hade det ansetts nödvändigt, att innehavarna av de
överlåtna utskänkningsrättigheterna ej finge någon ekonomisk fördel
beroende på myckenheten av utskänkta rusdrycker och att, där rättighetsinnehavaren
hade dylik fördel, denna begränsades och efter hand
avvecklades. Bolagen ställdes under en mera enhetlig ledning och kontroll
av kontrollstyrelsen (sid. 59).
Genomforan- Kontrollstyrelsen har med det anförda i största korthet velat erinra
ningsreformen om de faktiska förutsättningar, som förelågo, då frågan om en reform
trots mot- av rusdrycksförsäljningelagstiftningen efter nya och mera enhetliga grundstondet.
ijnjer framlades för riksdagen. Syftet med reformen var obestritt att
vinna ett bättre nykterhetstillstånd, och att detta icke kunde vinnas
annat än genom inskränkningar av olika slag så väl ifråga om friheten
att förbruka alkoholhaltiga drycker som ock beträffande de enskilda
handlandenas frihet att tillhandahålla dessa drycker, det hade kommittéutredningen
till fullo ådagalagt. Det är bekant, att nykterhetskommitténs
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.9. 47
förslug möttes av eu nog så stark opposition såväl inom som utom riksdagen
och att enighet kunde uppnäs mellan kamrarna först vid 1917
års riksdag. Det förslag, som då antogs, var emellertid i det väsentliga
nykterhetskommitténs förslag utan bestämmelser om lokalt veto. Ifrån
deras sida, som tidigare rest motstånd mot det av nykterhetskommittén
föreslagna restriktiva systemet, angavs det uttryckligen, att man ansett
sig böra uppgiva detta motstånd. I första kammaren tillkännagav den
talare, som öppnade debatten, att, även om kammaren hade varit och
fortfarande vore av den övertygelsen, att den försäljningsförordning,
som kammaren upprepade gånger antagit, skulle vara ägnad att på ett
från olika synpunkter tillfredsställande sätt lösa frågan och garantera
eu alltjämt fortgående utveckling hos vårt folk till fullständig självbehärskning
ifråga om användningen av alkoholhaltiga drycker, ansåg
man, att, då stora kretsar av värt folk icke velat biträda kammarens
uppfattning, det vore kammarens plikt att, för att ernå en överenskommelse,
falla undan för sådana krav av rent nykterhetspolitisk art, som
kunde utan allt för stora betänkligheter bifallas. Talaren gav uttryck
åt den förhoppningen, att det framlagda samman]ämkningsförslaget måtte
i praktiken visa sig mäktigt att uppfylla även högt ställda förhoppningar
och skingra de betänkligheter, som onekligen ännu funnes på
många håll.
Såsom torde inhämtas av det anförda, var man på de håll, varifrån
tidigare motstånd rests mot nykterhetskommitténs förslag medveten
om att, när detta motstånd uppgavs, man därmed biträdde ett förslag,
som gick längre än man först velat. Det förslag, som man sålunda
biträdde, innebar i allt väsentligt nykterhetskommitténs förslag utan det
lokala vetot och med höjning av den undre gränsen för maltdrycker; i
nykterhetskommitténs ursprungliga förslag hade emellertid vid 1914—
1917 års riksdagar vidtagits vissa förändringar, innebärande en anpassning
i viss grad till de nya erfarenheter, som vunnits under sagda tid
vid tillämpningen av den partiella lagstiftning, som ifråga om brännvinsförsäljningsförordningen
genomförts vid 1914 och 1915 års riksdagar.
Denna partiella lagstiftning hade, bland annat, berört frågan om
kontrollstyrelsens rätt att meddela föreskrifter beträffande överlåtelse av
utskänkningsrättigheter och i detta avseende, såsom längre fram skall
visas, inneburit en utsträckning av kontrollstyrelsens befogenhet i jämförelse
med vad nykterhetskommittén föreslagit.
Det förslag, som motionärerna vid årets riksdag framställt, innebär,
att genom den nya lagstiftningen den befogenhet, som tillerkänts
kontrollstyrelsen i avseende å meddelandet av föreskrifter beträffande
Motionärernas
utgångspunkter
för
kritiken felaktiga.
25 § 2 mom
i förordningen.
48 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
överlåtelse av utskänkningsrättighet, skulle upphävas. Det torde vara
nästan överflödigt att, efter vad som ovan erinrats, framhålla att jämvikten
i det system, som den nya lagstiftningen skapat, härigenom torde
komma att fullständigt rubbas.
Ifråga om de av styrelsen utfärdade föreskrifterna om överlåtelse
av utskänkningsrättighet hava motionärerna gjort gällande både att
kontrollstyrelsens befogenhet att utfärda dessa föreskrifter icke varit av
förordningen avsedd och att dessa föreskrifter ej heller varit ändamålsenliga.
Styrelsen tillåter sig att i det följande upptaga var och eu av
dessa spörsmål till behandling.
I. Till frågan om utskänkningsföreskrifternas laglighet.
Motionärerna motivera sin uppfattning, att styrelsens rätt att meddela
föreskrifter icke skulle vara avsedd i rusdrycksförsäljningsförordningen,
därmed, att styrelsens behörighet skulle grundas på innehållet i
19 § 2 mom. i förordningen, ävensom att de motiv, som läge till grund
för den ifrågavarande bestämmelsen, utvisade, att därmed åsyftats befogenhet
för kontrollstyrelsen allenast beträffande bolagens ekonomiska
skötsel och att uppsiktsbefogenheten gällde utminutering en. Kontrollstyrelsen
har icke kunnat undgå, att, av vad motionärerna sålunda anfört,
få den uppfattningen, att motionärerna icke tagit del av de föreskrifter,
som av kontrollstyrelsen i ämnet utfärdats och som i motionen
tagits till utgångspunkt för kravet att upphäva styrelsens befogenhet
att meddela dessa föreskrifter. Såsom inhämtas av styrelsens senaste
föreskrifter i ämnet, cirkuläret nr 72 den 29 november 1920 som härjämte
bilägges, (bil. 4) hava föreskrifterna utfärdats på grund av bestämmelsen
i 25 § 2 mom. i rusdrycksförsäljningsförordningen, sådant
momentet lyder enligt förordningen den li juli 1919 (nr 408). Men
icke endast i detta avseende vilar motionärernas argumentering på felaktiga
förutsättningar, utan motionärernas uppfattning av motiveringen
för 19 § 2 mom. i förordningen är, såsom i det följande utförligare
skall uppvisas, fullkomligt missvisande just i det avseendet, att kontrollstyrelsens
befogenhet skulle vara begränsad till ekonomiska frågor.
Rusdrycksförsäljningsiörordniugens 25 § 2 mom. har för närvarande
följande lydelse:
»Bolag äger, med iakttagande av de föreskrifter, kontrollstyrelsen kan hava
meddelat till enskild person överlåta rättighet till utskänkning av rusdrycker.
49
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Överlåter bolag sådan rättighet, göre bolaget framställning om fastställelse ä
överlåtelsen hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, som har att med avseende å
skälen och villkoren för överlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten hos den
person, å vilken överlåtelsen ifrågasättes, bifalla eller avslå framställningen.
Med överlåtelse av utskänkningsrättighet följer skyldighet för den, till vilken
sådan rättighet blivit överlåten, att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga
rusdrycker, och skall bolaget med iakttagande av de föreskrifter, kontrollstyrelsen
därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor för dylikt inköp, att
rättighetsinnehavares ekonomiska fördel, så långt ske kan, ej göres beroende på
myckenheten av utskänkta rusdrycker.
Såsom villkor för överlåtelse må icke föreskrivas, att maltdrycker, som enligt
förordningen angående tillverkning och beskattning av maltdrycker äro att hänföra
till första eller andra klassen, skola inköpas från viss säljare.»
Den sista punkten i det sålunda återgivna stadgandet infördes samtidigt
med antagandet av förordningen den 11 juli 1919 (nr 406) angående
försäljning av pilsnerdricka. 1 övrigt har paragrafens lydelse
sedan 1917 icke förändrats.
Såsom inhämtas av stadgandet i 25 § 2 mom. föreskrives i första
stycket av momentet helt allmänt, att kontrollstyrelsen kan meddela föreskrifter
för bolag om överlåtelse av utskänkningsrättighet. Någon särskild
inskränkning av denna befogenhet är icke stadgad. Att den skulle
vara inskränkt att reglera enbart det ekonomiska mellanhavandet mellan
bolaget och utskänkningsinnehavaren är en uppfattning, för vilken stöd
åtminstone icke kan hämtas från stadgandets ordalydelse. Snarare kan
man från en jämförelse mellan första och tredje stycket i momentet
hämta stöd för den meningpn, att stadgandet i första momentet icke
har avseende på det ekonomiska mellanhavandet. I tredje stycket angives
ju särskilt, att styrelsen har befogenhet att utfärda vissa föreskrifter
av enbart ekonomisk natur liksom också hela tredje stycket
innehåller bestämmelser om det ekonomiska mellanhavandet vid uppgörandet
av överlåtelseavtalet. Skulle kontrollstyrelsens befogenhet vara
begränsad enbart till det ekonomiska mellanhavandet, hade det varit
tillräckligt att angiva denna befogenhet i tredje stycket. Men när nu så
icke skett, utan stadgandets första stycke inledes med ett allmänt stadgande
om styrelsens befogenhet att utfärda föreskrifter om överlåtelse
av utskänkningsrättighet, måste denna befogenhet anses innefatta rättighet
att meddela föreskrifter även av annan natur än ekonomisk. Den befogenhet
att meddela föreskrifter, som avses i tredje stycket av momentet,
måste anses som ett specialfall av befogenheten enligt första
momentet. Otvivelaktigt torde nämligen vara att, även om stadgandet
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 sand. 33 höft. (Nr 39). 7
Innebörden av
35 g 2 mom.
1905 års
brännvin sförsäljningsföror
Aning.
Nykterhets
kommitténs
förslag.
50 Bevillning sutskottets betänkande Nr 39.
i tredje stycket ej funnits, styrelsen ägt befogenhet att meddela där avsedda
föreskrifter på grund av den i första stycket angivna vidare befogenheten.
Stadgandet i tredje stycket torde hava tillkommit för att
särskilt angiva den riktning, i vilken enligt lagstiftarnas mening styrelsens
reglering av det ekonomiska mellanhavandet mellan bolaget och
restauratören skulle utveckla sig. I detta avseende hava lagstiftarna
med andra ord velat giva kontroll styrelsen ett särskilt direktiv.
En tolkning enbart av innehållet i 25 § 2 mom. i lörordningen
giver sålunda icke stöd för den mening, motionärerna förfäktat. För
att erhålla en fullt riktig bild av stadgandets innebörd torde det emellertid
vara nödvändigt att dels skärskåda de fakta, som i tiden ligga bakom
den ståndpunkt, som intogs av lagstiftarna vid 1917 års riksdag, dels
undersöka, huruvida andra bestämmelser i förordningen motsäga den
tolkning, vartill styrelsen kommit genom att isolerat undersöka innebörden
av 25 § 2 mom.
a. Historik till 25 § 2 mom. i förordningen.
Enligt 17 § 2 mom. i förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning av brännvin skulle brännvinsförsäljningsbolag, som ville överlåta
rättighet till utskänkning av brännvin, göra framställning därom
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, som ägde efter magistratens eller
kommunalnämndens hörande »att med avseende såväl å skälen och villkoren
för överlåtelsen samt lämpligheten av den person, å vilken överlåtelsen
ifrågasättes, som ock å avgiftens förhållande till litertal brännvin,
som anses kunna komma att avyttras, bifalla eller avslå framställningen».
Med överlåtelsen följde skyldighet för den, till vilken rättighet
blivit överlåten, att hos bolaget inköpa allt för rörelsen erforderligt
egentligt brännvin och det brännvin i övrigt, som bolaget tillhandahöll
i sin rörelse.
Såsom framgår av det ifrågavarande stadgandet hade Kungl. Maj:ts
befallningshavande prövningsrätt av överlåtelsehandlingen i alla dess
olika delar, men ägde icke att föreskriva ändringar i visst avseende
utan allenast att på grund av prövningen bifalla eller avslå bolagets
framställning om överlåtelse. Någon inskränkning i bolagets rätt att i
avtalet stipulera inskränkande bestämmelser gent emot den, till vilken
överlåtelsen ägde rum, fanns icke stadgad.
Den reformverksamhet på brännvinsförsäljningslagstiftningens område,
som kort efter genomförandet av 1905 års försäljnings förordning
tog sin början inriktade sig också, såsom förut erinrats, på genomföran
-
51
Bevillningsutskottets betänkande Nr ■‘19.
det av ändringar av föreskrifterna för den överlåtna utskänkningsrörelsen.
Det förslag, som av nykterhetskommittén framladcB till bestämmelser
om bolags rätt att överlåta rättighet till utskänkning av rusdrycker
(25 § 2 mom.), hade följande lydelse:
»Bolag äger till enskild person överläta rättighet till utskänkning.
(Iverlåter bolag sådan rättighet, göre bolaget framställning om fastställelse
å överlåtelsen hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, som efter kontrollnämndens
yttrande och, om så prövas erforderligt, inhämtande av kontrollstyrelsens utlåtande,
har att med avseende å skälen och villkoren för överlåtelsen samt lämpligheten och
behörigheten hos den person, å vilken överlåtelsen ifrågasättes, bifalla eller avslå
framställningen.
Med överlåtelse av utskänkningsrättighet följer skyldighet för den, till vilken
sådan rättighet blivit överlåten, att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga
rusdrycker, och skall bolaget med iakttagande av de föreskrifter, kontrollstyrelsen
härutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor för dylikt inköp, att
rättighetsinnehavares ekonomiska fördel så långt ske kan ej göres beroende på
myckenheten av utskänkta rusdrycker eller, där fråga är om förut utövad utskänkningsrörelse,
hans fördel i sådant avseende begränsas och efter hand avvecklas.»
Ur den motivering, kommittén förebragt för nyssberörda stadgande,
(nykterhetskommitténs betänkande, del V sid. 255—258) torde
förtjäna att anföras följande, som kan vara av intresse för det föreliggande
spörsmålet:
»Bestämmelserna rörande överlåtelse äro meddelade i 25 §. Vid överlåtelse
kommer i huvudsak att förfaras på samma sätt, som för närvarande stadgas i 17 §
brännvinsförsäljningsförordningen. Vederbörande bolag skall sålunda söka fastställelse
å överlåtelsen hos Konungens befallningshavande, vilken myndighet, efter
hörande av kontrollnämnden, har att med avseende å skälen och villkoren för överlåtelsen
samt lämpligheten och behörigheten hos den person, å vilken överlåtelsen
ifrågasättes, bifalla eller avslå framställningen.
Med hänsyn till den ställning, som kontrollstyrelsen framdeles skulle intaga
beträffande rusdrycksförsäljningen, och särskilt på grund av nämnda styrelses uppgift
att utfärda vissa generella stadganden beträffande rättighetsöverlåtelse, är
genom föreskriften i ifrågavarande paragraf möjlighet beredd för Konungens befallningshavande
att inhämta kontrollstyrelsens utlåtande.
Beträffande de villkor, som böra föreskrivas vid överlåtelse, har kommittén
gått ut ifrån, att kontrollstyrelsen, Konungens befallningshavande och bolagen
komma att tillse, att desamma stå i noggrann överensstämmelse med de grundsatser,
vilka enligt 95 §1 böra vara bestämmande för all rusdrycksförsäljning.
Ett närmare angivande i lagstiftningen av dessa villkor har därför icke ansetts
vara erforderligt, utom i det avseendet, att icke någon, som har att göra
med rusdrycksförsäljning direkt till allmänheten, må hava något ekonomiskt intresse
av konsumtionens ökning, något som vid utarbetande av kommitténs förslag
framstått som ett oavvisligt krav att söka genomföra.»
1 95 § i nykterhetsko.-nmitténs förslag motsvarar ordagrant 63 § i gällande förordning.
Förslag enligt
prop. 242 vid
1914 års
B-riksdag.
Bevillningsutskottet
1914.
52 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
I övrigt berördes i nykterhetskommitténs motivering allenast, huruledes
begränsningen av utskänk arens ekonomiska intresse av rusdryckshanteringen
skulle genomföras.
Såsom inhämtas av den härovan lämnade redogörelsen för nykterhetskommitténs
förslag ansåg kommittén, dels att kontrollstyrelsen skulle
hava befogenhet att meddela allmänna föreskrifter beträffande bolagens
rättighetsöverlåtelser, dels ock att kontrollstyrelsen skulle, efter remiss av
Kungl. Maj:ts befallningshavande, avgiva utlåtande ifråga om rättighetsöverlåtelser.
I dessa avseenden förelåg alltså en utvidgning av kontrollstyrelsens
befogenhet i jämförelse med bestämmelserna i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning.
Det slag av föreskrifter, kontrollstyrelsen skulle utfärda,
var emellertid, såsom av det föreslagna stadgandet inhämtas, noggrant
angivet och skulle avse det ekonomiska förhållandet mellan bolaget
och den, till vilken överlåtelsen ägde rum. Kommittén underströk, att kontrollstyrelsen
liksom Kungl. Maj:ts befallningshavande och bolaget skulle
tillse, att bestämmelsen i 95 (63) § i förordningen tillgodosåges, nämligen att
försäljningen av rusdrycker skulle ordnas så, att därmed åstadkoms så
ringa skada som möjligt och att syftet med de i förordningen givna
stadgandena -sålunda i största möjliga utsträckning vunnes.
I det överarbetade förslag till ny lagstiftning, som av Kungl.
Maj:t framlades genom proposition nr 242 till 1914 års senare riksdag,
både emellertid befattningen med prövningen av rättighetsöverlåtelser
helt och hållet uppdragits åt Kungl. Maj:ts befallningshavande. Enligt
det till ifrågavarande proposition fogade förslaget skulle bestämmelsen
(27 § 2 mom.) erhålla följande lydelse:
»2. Bolag äger till enskild person överlåta rättighet till utskänkning. Sådan
överlåtelse vare ej gällande, utan att Kungl. Maj:ts befallningshavande efter prövning
av villkoren för densamma, giver tillstånd till den överlåtna rättighetens utövning.
Med överlåtelse av utskänkningsrättighet följer skyldighet för den, till vilken
sådan rättighet blivit överlåten, att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga
spritdrycker.
Bevillningsutskottet vid 1914 års senare riksdag, som till behandling
förehade ej mindre Kungl. Maj:ts ovanberörda proposition än även åtskilliga
motioner, som väsentligen grundade sig på nykterhetskommitténs förslag,
ställde sig i avseende å frågan om rättighetsöverlåtelse på en mellanståndpunkt
mellan kommitténs och Kungl. Maj:ts förslag. Enligt utskottets förslag
skulle nämligen bestämmelsen (25 § 2 mom.) erhålla följande lydelse:
»2. Bolag äger till enskild person överlåta rättighet till utskänkning. Sådan
överlåtelse vare ej gällande, utan att Kungl. Maj:ts befallningshavande, efter prov
-
Bevillningsutskottets betänkande År 39. 53
ning av villkoren för densamma, giver tillstånd till den överlåtna rättighetens
utövning.
Med överlåtelse av utskänkningsrättighet följer skyldighet för den, till vilken
sådan rättighet blivit överlåten, att hos bolaget inköpa alla för rörelsen erforderliga
rusdrycker, och skall bolaget med iakttagande av de föreskrifter, kontrollstyrelsen
därutinnan kan utfärda, vid överlåtelse stadga sådana villkor för dylikt inköp, att
rättighetsinnehavares ekonomiska fördel så långt ske kan ej göres beroende på
myckenheten av utskänkta rusdrycker.»
Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle alltså hava eu fullständig
prövningsrätt ifråga om överlåtelseavtalet och ej allenast såsom enligt
kommitténs lörslag att »bifalla eller avslå framställningen» om överlåtelsen,
men kontrollstyrelsen skulle utfärda bestämmelser, som reglerade
det ekonomiska mellanhavandet mellan bolaget och rättighetsinnehavaren
på sådant sätt, att dennes ekonomiska fördel så långt ske kunde
e.j gjordes beroende på myckenheten av utskänkta rusdrycker.
Denna bestämmelse upptogs jämväl i de förslag, som av bevillningsutskottet
framlades vid 1915 och 1916 års riksdagar.
Emellertid hade vid 1915 års riksdag vidtagits en ändring i bränn - vinsförsäljningsförordningens bestämmelser beträffande rättighetsöverlåtelser
(17 § 2 mom.), som blev av stor betydelse för utvecklingen på detta
område. I ett den 12 december 1914 dagtecknat. betänkande (fogat som
bilaga till proposition 51 vid 1915 års riksdag) föreslog nykterhetskommittén,
att kontrollstyrelsen skulle erhålla vidgade befogenheter beträffande
överinseendet över bolagens förvaltning och kunna meddela för bolaget
förbindande föreskrifter i olika avseenden. Föreskrifter skulle jämväl
kunna meddelas beträffande rättighetsöverlåtelser. Efter att håva utförligt
uppehållit sig vid bristerna i då gällande lagstiftning rörande
bolagens rätt att verkställa rättighetsöverlåtelser anförde kommittén:
»Enligt kommitténs mening kan icke någon tillfredsställande lösning av föreliggande
^ spörsmål ernås, förrän de bestämmelser i huvudsak genomförts, vilka
kommittén föreslagit i 25 § i sitt förslag till förordning angående försäljning av
rusdrycker. Erhåller emellertid kontrollstyrelsen utvidgad befogenhet att utöva
överinseende över brännvinsförsäljningsbolagen och giva föreskrifter angående bolagens
förvaltning'', lär kontrollstyrelsen icke kunna undgå att ägna här ovan berörda
viktiga del av bolagens verksamhet synnerlig uppmärksamhet och därvid tillse en
likformig tillämpning över hela landet av överlåtelsevillkor i sådan riktning att de
tillgodose såväl nykterhetssynpunkter som ock allmänna ekonomiska intressen.»
I anledning av kommitténs ifrågavarande betänkande framlade
Kungl. Maj:t till 1915 års riksdag en proposition nr Öl, där det föreslogs
dels att ett tillägg skulle göras till 15 § 1 mom. av brännvinsförsäljningsförordningen
av följande lydelse:
Behandling
H'' frågan vid
1915 års
riksdag.
54 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
»Vid utövande av sin verksamhet står bolag under överinseende
av kontrollstyrelsen och har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
kontrollstyrelsen i avseende å inköp av, försäljningspris för samt alkoholstyrka
hos brännvin ävensom angående räkenskapers förande och i
övrigt beträffande bolagets förvaltning kan meddela.
Närmare bestämmelser angående kontrollstyrelsens verksamhet
härutinnan meddelas av Kungl. Maj:t»
dels att 17 § 2 mom. av samma förordning skulle ändras så tillvida
att i avseende å rättighetsöverlåtelser Kungl. Maj:ts befallningshavande
skulle äga »att med avseende såväl å skälen för överlåtelsen,
villkoren för densamma, i den mån dessa ej äro grundade å av kontrollstyrelsen
jämlikt 15 § 1 mom. meddelade föreskrifter, samt lämpligheten
och behörigheten hos den person, å vilken överlåtelsen ifrågasättes, som
ock å avgiftens förhållande till det litertal brännvin, som anses kunna
komma att avyttras, bifalla eller avslå framställningen».
Enligt vad det till propositionen nr 81 fogade utdraget av statsrådsprotokollet
över finansärenden utvisar, framhöll föredragande departementschefen,
att de villkor för överlåtelse av rättigheter, beträffande
vilka det skulle tillkomma kontrollstyrelsen att meddela föreskrifter,
endast vore sådana, som ägde samband med bolagens ekonomiska skötsel
och förvaltning.
Det av Kungl. Maj:t i förevarande avseende (17 § 2 mom.) framlagda
förslaget ändrades emellertid av riksdagen. Enligt det av bevillningsutskottet
föreslagna och av riksdagen antagna förslaget skulle
ifråga om rättighetsöverlåtelser bolaget göra framställning hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande, »som med iakttagande av de föreskrifter, kontrollstyrelsen
må kava meddelat jämlikt 15 § 1 mom., äger efter magistratens
eller kommunalnämndens hörande att med avseende såväl å
skälen och villkoren för överlåtelsen samt lämpligheten och behörigheten
hos den person etc. bifalla eller avslå framställningen». Som skäl för
deDna ändring av det kungliga förslaget anförde bevillningsutskottet,
att kontrollstyrelsen kunde komma att jämlikt 15 § 1 mom. meddela
föreskrifter även i andra av de i 17 § 2 mom. omförmälda avseenden
än i fråga om villkoren för överlåtelsen. Stadgandet borde därför ändras
därhän, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle hava att pröva
framställning om överlåtelse av försäljningsrättighet med iakttagande av
de föreskrifter, kontrollstyrelsen kan hava utfärdat.
I detta sammanhang vill kontrollstyrelsen särskilt framhålla en
omständighet, ägnad att belysa innebörden av den befogenhet, som uppdrogs
åt stvrelsen. Till bevillningsutskottets ovanberörda betänkande
He Kittning sill skot leta betänkande AV dt). 55
var nämligen fogad eu reservation, vari föreslogs, att kontrollstyrelsens
rätt att meddela föreskrifter beträffande bolagens förvaltning skalle begränsas
till att avse bolagens ekonomiska förvaltning. Detta förslag
blev av riksdagen avslaget och anfördes under debatten härom i riksdagen
av, bland andra, chefen för finansdepartementet att med det föreslagna
tillägget skulle åstadkommas tvetydighet och att den föreslagna
kontrollen över bolagens förvaltning »begärts av riksdagen icke främst
av ekonomiska utan i ännu högre grad av nykterhetspolitiska skäl».
Han anförde även, »att, om man inskjuter ordet ''ekonomiska’, kan man
komma att åt föremålet för förvaltningen giva större begränsning än
säkerligen riksdagen avsett». Gent emot motionärernas framställning
(motionen II: 96 sid. 12), att »det just var den av utskottet framhållna
nytillkomna uppsiktsbetogenheten ifråga om utminuteringen, som borde
förhindra» en begränsning av kontrollstyrelsens befogenhet, må framhållas,
att frågan om styrelsens befogenhet beträffande utskänkningen behandlades
i samband med frågan om utsträckning av styrelsens allmänna
befogenhet, under det att spörsmålet om styrelsens befogenhet ifråga
om utminuteringen behandlades i en särskild proposition och i ett särskilt,
senare utlåtande av bevillningsutskottet. Med hänsyn härtill
torde motionärernas nyssberörda uppfattning bero på en missuppfattningav
vad som inträffade vid 1915 års riksdag.
De av riksdagen beslutade ändringarna av 15 § 1, 3, 4, 5, 8 och
9 mom. samt 17 § 2 mom. av brännvinsförsäljningsförordningen utfärdades
genom en förordning den 3 juni 1915 (nr 182) och trädde i kraft
den 1 juli 1915.
Genom den sålunda företagna ändringen av brännvinsförsäljningsförordningen
erhöll otvivelaktigt kontrollstyrelsen en större befogenhet
att reglera rättighetsöverlåtelser än enligt nykterhetskommitténs och bevillningsutskottets
förut omnämnda förslag. Under det att enligt sistberörda
förslag kontrollstyrelsens föreskrifter skulle avse att reglera de
ekonomiska förhållandena vid rättighetsöverlåtelse, var styrelsens befogenhet
enligt den av 1915 års riksdag beslutade ändringen icke föremål
för en dylik begränsning. Genom de av st}Telsen meddelade föreskrifterna
kunde alltså överlåtelseavtalet i dess helhet regleras.
Enligt kontrollstyrelsens mening har den vid 1915 års riksdag
företagna ändringen av 17 § 2 mom. brännvinsförsäljningsförordningen
haft ett bestämmande inflytande på det förslag till avfattning av
stadgandet i 25 § 2 mom. av rusdrvcksförsäljningsförordningen om
rättighetsöverlåtelse, som framlades i motionerna nr 69 i första kam
-
1917 ärt
riksdag.
Slutsatser ur
den historiska
framställningen.
56 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
raaren och nr 152 i andra kammaren vid 1917 års riksdag. I motionerna
föreslogs nämligen, att bolag, med iakttagande av de föreskrifter,
kontrollstyrelsen han hava meddelat, skalle äga att till enskild person
överlåta ''rättighet till utskänkning. I detta avseende innebar förslaget
ett betydelsefullt steg utöver nykterhetskommitténs förslag. I övrigt sammanföll
motionärernas förslag beträffande 25 § 2 mom. i huvudsak med
nykterhetskommitténs. För den ändrade lydelsen av 25 § 2 mom. anförde
motionärerna såsom motiv, att den »torde tvivelsutan innebära
ökade garantier för att nödig kontroll i där berörda fall skall kunna
utövas». Motionärernas förslag förordades med en mindre ändring, som
icke berör här föreliggande fråga, av bevillningsutskottet och antogs av
riksdagen.
Såsom framgår av den historiska redogörelsen för den behandling,
som ägnades 25 § 2 mom. rysdrycksförsäljningsförordningen inom nykterhetskommittén,
bevillningsutskottet och riksdagen, måste det anses
obestridligt, att 25 § 2 mom. i sin slutliga utformning inrymmer åt
kontrollstyrelsen en långt vidsträcktare befogenhet än de tidigare av
nykterhetskommittén och bevillningsutskottet vid 1914 års riksdag framställda
förslagen. Något stöd för att kontrollstyrelsens nuvarande befogenhet
skulle vara begränsad till att reglera enbart det ekonomiska
mellanhavandet mellan bolaget och innehavaren av den överlåtna rättigheten
lämnar icke den förberedande behandlingen. I stället giver denna
behandling vid handen, att man ville utsträcka kontrollstyrelsens befogenhet
att reglera jämväl andra än ekonomiska förhallanden. Enär
något som helst uttalande icke föreligger, att kontroll styrelsens befogenhet
att meddela föreskrifter beträffande rättighetsöverlåtelse skulle vara
i något avseende begränsad, har kontroll styrelsen för sin del ansett, att
ur synpunkten av spörsmålets förberedande behandling intet hinder föreligger
för den tolkning, vartill man, enligt vad förut anförts, måste
komma genom en undersökning av ordalydelsen av 25 § 2 mom. av’
förordningen. I enlighet härmed skulle kontrollstyrelsens befogenhet
innebära en rätt för styrelsen att meddela föreskrifter, som likformigt
för hela riket reglera förhållandet mellan bolagen och innehavare av
överlåtna utskänkningsrättigheter i alla de hänseenden, där särskilda
bestämmelser tidigare ansetts vara av nöden eller där på grund av inträffade
omständigheter en reglering befinnes erforderlig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3!).
b. Sammanhanget mellan 25 § 2 mom. och andra stadgande)! i
rusdrycksförsäljningsför ordningen.
Kontrollstyrelsen vill härefter övergå att undersöka i vad män bestämmelsen
i 25 § 2 mom., att kontrollstyrelsen äger meddela föreskrifter
beträffande överlåtande av rättighet till rusdrycksutskänkning,
kan anses inskränkt genom andra bestämmelser i rusdrycksförsäljningsförordningen.
Först och främst är kontrollstyrelsens verksamhet begränsad genom
den grundläggande bestämmelsen i 63 § — såsom förut framhållits har
nykterhetskommittén i sin motivering erinrat därom. Enligt 63 § skall
all försäljning av rusdrycker ordnas så, att därmed åstadkommes så ringa
skada som möjligt och att syftet med de i förordningen givna stadganden
sålunda i största möjliga utsträckning vinnes. Såsom motiv för berörda
stadgande framhöll kommittén, att den enligt brännvinsförsäljningsförordningen
gällande föreskriften, att bolagen skulle handhava och ordna
försäljningen i sedlighetens intresse, lämpligen borde formuleras sålunda,
att all försäljning av rusdrycker skulle ordnas så, att därmed åstadkommes
så ringa skada som möjligt. För att icke de, som framdeles
komme att utöva rusdryckshandel, skulle söka skydd bakom en mera
formell tillämpning av förordningens stadganden, hade till den nyssnämnda
föreskriften fogats en annan, nämligen att försäljningen skulle
ordnas så, att syftet med de i förordningen givna stadganden i största
möjliga utsträckning vunnes. Häruti läge också en erinran om skyldigheten
att inom de olika grenarna av bolagens verksamhet i lika grad
söka tillgodose lagens syfte. Berörda föreskrifter hade intagits i 95 § —
motsvarande 63 § — såsom ett självständigt stadgande, varav framginge,
att detsamma gällde icke allenast för bolagen och andra försäljare utan
även för de myndigheter, som hade att handlägga ärenden angående
rättighetsupplåtelser.
Innebörden av stadgandena i 63 § ger åt rusdrycksförsäljningsförordningen
en i jämförelse med annan lagstiftning egendomlig prägel.
I inledningen till sitt betänkande V (sid. 58) har nykterhetskommittén
framhållit, att huvudsyftet med då gällande rusdryckslagstiftning hade
varit att genom inskränkande bestämmelser försvåra åtkomsten av starka
drycker bland befolkningen. Detta huvudsyfte har nykterhetskommittén
vidhållit och utvecklat. A ena sidan har detta skett genom att uppställa
inskränkningar i olika avseenden från vilka dispens under inga
omständigheter kan medgivas, å andra sidan har kommittén öppnat
möjlighet för vidtagandet av nya inskränkningar bredvid eller utöver
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 sand. 33 höft. (Nr 39.) 8
63 §.
58 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
de i förordningen gällande bestämmelserna. Förordningens stadganden
hava därför karaktären av ett minimum — dessa inskränkningar måste
under alla förhållanden vara tillgodosedda — men därutöver kunna nya
fastställas av dem det vederbör. Den ledande synpunkten härvid skall
alltid vara, att försäljningen av rusdrycker ordnas så, att därigenom
åstadkommes så ringa skada som möjligt — en bestämmelse, som i den
utformning, den erhållit, närmast är att likställa med ett kategoriskt
imperativ ej mindre för bolagen än även för kommunala myndigheter,,
länsstyrelserna och kontrollstyrelsen.
Fasthåller man den sålunda angivna grundläggande tendensen i
förordningen, är det också klart att något hinder ej föreligger för vederbörande
myndighet både att uppställa nya restriktiva föreskrifter av
sådan natur, som icke finnas angivna i förordningen, och att göra en
redan i förordningen förefintlig restriktiv föreskrift mera restriktiv, allt
givetvis under förutsättning att skadan av rusdrycksförsäljningen genom
restriktionen minskas. Där det är uppenbart, att en restriktiv åtgärd
skulle minska framträdande sociala vådor av rusdrycksförsäljningen är
det därför rent av en skyldighet för bolagen och de myndigheter, som
hava att tillämpa förordningen, att verksamt ingripa.
Gent emot det nu förda resonemanget kan möjligen invändas,
att befogenheten för de myndigheter, som hava att taga befattning med
föreskrifter för rusdryckshandeln, är av alltför vidsträckt natur och skulle
kunna medföra ingrepp i allmänhetens vanor i större omfattning, än
vad behovet krävde. I anledning härav må framhållas, att de myndigheter,
som hava att meddela föreskrifter på detta område, hava att
räkna med två faktorer, som väsentligen inskränka den teoretiska handlingsfrihet,
de vid ett enbart formellt betraktelsesätt kunna tillerkännas.
Den viktigaste av dessa faktorer är den allmänna meningen, som här i
högre grad än annorstädes utövar inflytande på möjligheten av en
verksam tillämpning av restriktiva föreskrifter. Har nämligen en föreskrift
gått längre än vad förhandenvarande omständigheter påkalla,
torde erfarenheten visa, att dess upprätthållande inför den upplysta
opinionen icke länge är möjligt. Myndigheterna hava därför i första
hand att vid införande av restriktiva föreskrifter icke blott pröva
restriktionens värde ur nykterhetssynpunkt utan även söka bedöma,
huruvida en sådan restriktion med hänsyn till den allmänna meningen
är möjlig att genomföra med åsyftat resultat. Den andra faktorn, som
utgör ett korrektiv på myndigheternas handlingsfrihet, är den rätt att
hos Kungl. Maj:t överklaga av myndighetexma fattade beslut, som står
vederbörande öppen.
Bevillningsutskottets betänkande. Nr 39. 59
Bland de av kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifterna beträffande
överlåtelse av utskänkningsrättighet bär särskild uppmärksamhet blivit
fäst vid föreskrifterna om måltidstvång, högsta medgiven utskänkningskvantitet
och vissa inskränkningar i tiden för utskänkning av högsta
medgiven kvantitet. Det har anmärkts beträffande dessa föreskrifter,
och särskilt gäller detta föreskriften om det s. k. måltidstvånget vid
servering av spritdrycker och starka viner, att fastställande av en dylik
föreskrift icke skulle vara avsedd vid förordningens antagande. Denna
anmärkning synes även motionärerna vilja giva uttryck åt, ehuru den
icke av dem blivit i någon vidare mån utvecklad. Mot ifrågavarande
anmärkning vill styrelsen allenast erinra, att lagstiftarna icke kunna
förutse alla de fall, som under tillämpningen av en lagstiftning kunna
uppkomma. De myndigheter, som hava att tillämpa lagstiftningen,
hava att för varje uppkommande fall undersöka, huruvida detta rymmes
inom lagstiftningens ram. Beträffande det s. k. måltidstvånget synes
en föreskrift därom väl kunna rymmas inom ramen för rusdrycksförsäljningsförordningens
bestämmelser i 25 § 2 mom. och 63 §. År en
bestämmelse om måltidstvånget överhuvud icke på något sätt avsedd
vid förordningens antagande, torde det, med hänsyn till vad nyss blivit
anfört beträffande innebörden av 63 §, vara tydligt, att kontrollstyrelsen
är oförhindrad att, där så visar sig erforderligt, lämna föreskrift om
måltidstvång. Men även för det fall, att ett visst måltidstvång finnes
föreskrivet i förordningen — och detta senare är verkligen fallet — är
kontrollstyrelsen befogad att föreskriva ett strängare måltidstvång än
det, som angives i förordningen. Fasthåller man nämligen, att de i
förordningen inskränkande bestämmelserna äro minimibestämmelser, är
det klart, att dessa bestämmelser, i den mån de föreskriva ett visst
måltidstvång eller på annat sätt förutsätta måltidstvång, icke äro av
beskaffenhet att förhindra bolag eller vederbörande myndigheter att påbjuda,
att rusdrycker eller vissa slag av sådana drycker endast må tillhandahållas
i samband med måltid.
De stadganden, där rusdrycksutskänkningens förhållande till måltidsservering
beröres, äro 56 § 2 och 3 mom., 59 § 1 mom., 17 §
2 mom. samt 20, 21 och 22 §§.
Stadgandet i 56 § innebär enligt kontrollstyrelsens mening en av
de typiska minimibestämmelserna i förordningen. Föreskriften att utskänkningen
av spritdrycker må begynna tidigast klockan 12 middagen,
utesluter givetvis icke, att utskänkningen kan fastställas att börja senare.
Att utskänkningen av rusdrycker vissa dagar före klockan tre eftermiddagen
endast är tillåten vid måltider åt spisande gäster förhindrar
Föreskriften
beträffande
måltidstvånget
m. m. i
förhållande
till förordningens
bestämmelser.
56 §.
60 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
ej heller, att utskänkningens förbindande med måltids intagande fastställes
att gälla även under andra tider å dagen. I detta avseendejtan
länsstyrelsen jämlikt 27 § meddela föreskrifter.
Gent emot den uppfattning, som av kontrollstyrelsen här ovan
uttalats beträffande innebörden av 56 §, kan möjligen anföras, att den
till grund för berörda stadgande av nykterhetskommittén anförda motiveringen
skulle tala för att med stadgandet ej avsetts att åstadkomma
minimibestämmelser. Kommittén anförde å sid. 259 av sitt betänkande,
att ett gammalt önskemål vore att såvitt möjligt begränsa förtäring av
spritdrycker till att ske i samband med måltid. Efter att hava erinrat
att föreskrifter i dylikt avseende tillämpats i fråga om egentligt brännvin,
men att de neutraliserats därigenom, att konsumenterna övergått till
andra likartade drycker, uttalade kommittén, att det svårligen läte sig*
gorå att alldeles förbjuda den utskänkning, som sker utan samband med
servering av måltid. En begränsning av detta slags utskänkning till
viss del av dagen vore emellertid möjlig och av flera skäl ÖnskvärdKommittén
övergick därefter till en motivering av förslaget, att rusdrycksutskänkningen
under förmiddagarna skulle inskränkas.
Enligt kontrollstyrelsens mening kan emellertid denna motivering
och de däri gjorda uttalandena ej anses förhindra vare sig länsstyrelserna
eller kontrollstyrelsen att på de områden, där det tillkommer
dessa myndigheter att meddela föreskrifter, utsträcka tiden för t. ex.
spritdrycksutskänkningens förbindande med måltidsservering i de fall,
där en reglering visar sig erforderlig. Nykterhetskommitténs uttalande,
att det svårligen läte sig göra att alldeles förbjuda utskänkningen av
rusdrycker (sålunda såväl spritdrycker som vin och Öl) utan samband
med måltid, kan nämligen icke fattas på annat sätt, än att kommittén
vid den tidpunkt, då förslaget framlades, icke ansåg möjligt att framlägga
ett längre gående förslag till en generell reglering av hithörande
forhållanden. Gent emot den särskilda reglering i inskränkande riktning,
som därtill befogade myndigheter ytterligare kunde påbjuda, kan uttalandet
icke anses rikta sig.
En rad paralleller till stadgandet i 56 § finnes i rusdrycksförsäljningsförordningen.
I 45 § stadgas t. ex., att spritdrycker ej må till
någon utminuteras i större myckenhet än 4 liter i kalendermånaden.
I 34 § stadgas bland annat, att rusdrycker icke må utminuteras till
den, som icke fyllt 21 år. På åtskilliga ställen hava vederbörande
kommunala korporationer vid behandlingen av oktroj ansökningar från
bolag föreslagit, att sagda maximikvantitet generellt skulle nedsättas
eller att sagda minimiålder skulle höjas. I några fall hava vederbörande
61
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
länsstyrelser emellertid ej velat fastställa de kommunala korporationernas
förslag, enär de innefattade ändring i de särskilda föreskrifter, som
meddelats i rusdrycksförsäljningsförordningen. På anförda besvär har
Kungl. Maj:t emellertid undanröjt länsstyrelsernas utslag. Enligt kontrollstyrelsens
mening har Kungl. Maj:t i dessa fall utgått från den
uppfattningen, att rusdrycksförsäljningsförordningens restriktiva bestämmelser
äro att anse såsom minimibestämmelser.
I 17 § 2 mom. stadgas, att bolag vid ingivande av oktrojansökan
skall lämna en redogörelse för sin verksamhet under oktrojperioden och
därvid bland annat uppgiva »i vilken omfattning utskänkning är avsedd
att äga rum annorledes än vid måltid åt spisande gäster». Penna bestämmelse
synes förutsätta, att utskänkningen skulle kunna så anordnas,
att den endast äger rum i samband med att gäst intager måltid. I
varje fall torde den icke kunna anses utgöra någon inskränkning i kontroll
styrelsens befogenhet att i olika avseenden meddela föreskrifter om
överlåtande av utskänkningsrätt. Ej heller kan bestämmelsen i 59 § att
vid utskänkning av rusdrycker lagad mat alltid skall vara att tillgå,
föranleda till den slutsatsen, att utskänkning av spritdrycker med nödvändighet
skulle få äga rum utan samband med intagande av måltid.
Bestämmelserna i 20, 21 och 22 §§ föreskriva i vissa fall obligatoriskt
måltidstvång. Ur dessa bestämmelser, som avse att reglera den
utskänkning, som utövas av enskilda, från bolagen fristående rättighetsinnehavare,
kan emellertid icke med fog dragas den slutsatsen, att det
skulle vara stridande mot förordningens syfte att påbjuda måltidstvång
beträffande sådan utskänkning, som enligt förordningen får ske utan
samband med intagande av måltid.
Det kan anmärkas såsom eu egendomlighet ur lagstiftningssyn- Kontroiipunkt,
att flera i rusdrycksförsäljningsförordningen angivna myndigheter f^enh^ifsrkunna
meddela inskränkande bestämmelser på samma område. Enligt hållande till
70 § 2 mom. kan sålunda Kungl. Maj:t i vissa fall (»vid krig eller a^et^fsn''
omedelbar krigsfara eller då arbetslöshet eller nöd i större omfattning V ‘
är rådande») föreskriva förbud mot eller inskränkningar i rusdryckshandeln.
Enligt samma lagrum kan jämväl Kungl. Maj:ts befallningshavande
utöva liknande befogenhet, där Kungl. Maj:t det medgivit.
Enligt 27 § har Kungl. Maj:ts befallningshavande befogenhet »att vid
meddelande av tillstånd till detaljhandel eller sedermera under rörelsens
utövande stadga de inskränkningar i avseende på densamma, som anses
erforderliga». Enligt 17 § 5 mom. är Kungl. Maj:ts befallningshavande
i allmänhet skyldig att vid upplåtelse av rättigheter till bolag fastställa
17 §.
59 6.
20, 21 ock
22 §§.
62 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
de inskränkningar med hänsyn till försäljningsställenas förläggning och
rörelsens bedrivande, som blivit av stadsfullmäktige eller kommunalstämman
föreslagna. Dessutom har ju kontrollstyrelsen, såsom förut
framhållits, befogenhet att meddela föreskrifter för bolagens rättighetsöverlåtelser
och därmed indirekt för den överlåtna utskänkningsrörelsen.
Det låter sig ju väl tänkas, att de olika myndigheterna vid utövandet
av sin befogenhet kunna meddela inskränkande bestämmelser,
som i den mån, de beröra varandra, i större eller mindre omfattning
täcka varandra. Möjligheten härav torde emellertid icke hava varit främmande
för nykterhetskommittén, men kommittén synes hava ansett, att
det ur nykterhetssynpunkt innebure en fördel, om överinseendet över
lagstiftningens praktiska tillämpning utövades av derå myndigheter, enär
därigenom, om den ena myndigheten underlät att vidtaga nödvändiga
åtgärder, den andra eventuellt skulle kunna ingripa. Dessa på varandra
hopade garantier är enligt styrelsens mening karaktäristiska för den
förevarande lagstiftningen.
Utövningen av överinseendet över lagstiftningens tillämpning tillhör
såsom nyss nämnts Kungl. Maj:ts befallningshavande och kontrollstyrelsen
samt i vissa fall Kungl. Maj:t. En av dessa myndigheter påbjuden
restriktion kan, sedan den upphört att gälla, mycket väl föreskrivas
av en annan. Så har skett då kontrollstyrelsen ifråga om den
överlåtna utskänkningsrörelsen föreskrev väsentligen samma tidsinskränkningar,
som Kungl. Maj:t i de tidigare så kallade kristidskungörelserna
påbjudit. En väsentlig skillnad föreligger emellertid mellan kontrollstyrelsens
föreskrifter och Kungl. Maj:ts påbud i förevarande avseende.
De senare voro nämligen förbundna med en sträng ransonering, under
det att de förra innebära allenast inskränkningar utan ransonering.
I 19 § 2 mom. stadgas, att kontrollstyrelsen vid utövande av den
i sagda moment angivna verksamheten — överinseendet av bolagen och
dirigerandet av bolagen genom föreskrifter i de i förordningen angivna
hänseenden — skall iakttaga de bestämmelser, som därutinnan meddelas
av Konungen. Dylika bestämmelser hava utfärdats genom instruktionen
den 26 september 1918 (nr 876) för kontrollstyrelsen i dess egenskap
av uppsiktsmyndighet i fråga om handeln med rusdrycker inom riket,
(bil. 5). I berörda instruktion finnas icke meddelade några särskilda
föreskrifter, huruledes kontrollstyrelsen skall handlägga ärenden angående
rättighetsöverlåtelser i annan mån än att jämlikt 12 § i instruktionen
kontrollrådets yttrande skall inhämtas. Saknaden av närmare bestämmelser
uti nyss berörda avseende torde böra ses i samband med det
uttalande, som föredragande departementschefen gjorde vid avlåtandet
Bevillningsutskottets betänkande Nr dit. 63
av propositionen nr 81 till 1915 års riksdag, lian uttalade nämligen,
att det ej, utan att den praktiska betydelsen av att kontrollstyrelsen
bleve uppsiktsmyndighet över bolagen komme att förfelas, läte sig göra
att binda styrelsen vid några detaljerade regler om huru i särskilda fall
skulle förfaras. I det stora hela vore det — utöver de allmänna föreskrifter,
vilka av Kungl. Maj:t borde utfärdas genom tillägg till eller
ändring av kontrollstyrelsens instruktion — den praktiska erfarenheten
förbehållet att utstaka de vägar, som uti ifrågavarande avseende borde
beträdas.
Enligt kontrollstyrelsens mening ger en undersökning av sammanhanget
mellan 25 § 2 mom. och rusdrycksförsäljningsförordningens
övriga bestämmelser till resultat, att, om det skulle visa sig av förhållandena
påkallat med hänsyn till huvudsyftet i 63 § att för rättighetsöverlåtelse
meddela föreskrifter, som gå utöver de i förordningen fastställda
minimibestämmelserna, kontrollstyrelsen därtill har laglig befogenhet,
ja rent av skyldighet.
Kontrollstyrelsen vill ock i detta sammanhang till besvarande upptaga
en invändning, som till styrelsen framförts beträffande omfattningen
av styrelsens befogenhet att meddela föreskrifter för rättighetsöverlåtelser.
Vid 1918 års riksdag väcktes nämligen två sinsemellan likalydande
motioner, nr 50 i första kammaren och nr 59 i andra kammaren, med
förslag till förordning angående inskränkningar i fråga om tillverkning
och försäljning av rusdrycker. Uti ifrågavarande förordning föreslogs
bland annat under 4 § genomförande av måltidstvång för utskänkning
av spritdrycker. Ifrågavarande förslag tillstyrktes av bevillningsutskottet
och antogs av andra kammaren men avslogs av den första, vadan sålunda
frågan förföll. Man har nu av den omständigheten, att ett beslut
om genomförande av fullständigt måltidstvång icke kunn&t åstadkommas,
velat sluta till, att kontrollstyrelsen icke skulle ifråga om den överlåtna
utskänkning srörelsen kunna genomföra måltidstvång. En dylik slutsats
är emellertid enligt styrelsens mening icke berättigad. Därest nämligen
kontrollstyrelsen, såsom ovan visats, har befogenhet att meddela föreskrifter
för reglerandet av rättighetsöverlåtelser i alla de avseenden, där
en dylik reglering med hänsyn till förordningens syfte är av behovet
påkallad, torde icke den omständigheten, att enighet inom riksdagen
icke uppnås om ett förslag att lagfästa en bestämmelse, som kontrollstyrelsen
kan fastställa, lagligen förhindra kontrollstyrelsen från att
föreskriva ifrågavarande bestämmelse.
Sltdxaiser.
Justitiekanslems
och justitieombudsmannens
pr övning
av laglig•
hetsfrågan.
64 Bevillningsutskottets betänkande Kr 39.
Till sist kan förtjäna att framhållas, att frågan om det s. k.
måltidstvångets laglighet varit föremål för prövning hos justitiekansler^
I anledning av hos justitiekanslersämbetet anhängiggjorda klagomål
över kontrollstyrelsens föreskrifter om överlåtelse av utskänkningsrättighet
för år 1920 avgav justitiekanslersämbetet, efter det kontrollstyrelsens
yttrande infordrats, en den 20 augusti dagtecknad resolution, där ämbetet,
efter att hava erinrat om innehållet av första stycket av 25 § 2 mom.
i förordningen, anförde följande:
»Frågan huruvida de nu citerade orden lämna kontrollstyrelsen befogenhet
att meddela föreskrift om inryckande i överlåtelsekontrakten av en bestämmelse
angående mattvånget, torde näppeligen kunna anses fullt klar. Underrätt har i
visst mål förnekat befogenhet och förklarat, att dylik föreskrift skulle sakna stöd
av lag. Dessa underrättens uttalanden godtogos dock icke av vederbörande hovrätt,
som slutligen dömde i målet. Förarbetena till stadgandet i 25 § 2 inom. rusdrycksförordningen
giva också i viss mån vid handen, att det verkligen varit avsikten
meddela kontrollstyrelsen befogenhet till utfärdande av sådana föreskrifter, varom
här är fråga. En tolkning i denna riktning omöjliggöres icke heller av något
annat stadgande i förordningen, vilkens bestämmelser på sätt bevillningsutskottet
vid 1918 års riksdag (i betänkandet nr 39) framhållit torde få anses hava karaktären
av minimibestämmelser; och denna tolkning påverkas enligt min uppfattning
icke alls av det faktum, att man vid 1918 års riksdag strävat — ehuru förgäves —
att förläna det sedermera så att säga endast avtalsvägen införda mattvånget helgden
av lag, direkt beslutad av Konung och riksdag och för övrigt utsträckt att gälla
icke blott den överlåtna utskänkningsrörelsen.
Med hänsyn till vad jag anfört kan jag icke finna, att kontrollstyrelsen
genom utfärdande av ifrågavarande föreskrift överskridit sin befogenhet.»
Jämväl hos justitieombudsmannen hava klagomål blivit anhängiggjorda
beträffande de av styrelsen för år 1921 utfärdade överlåtelseföreskrifterna.
Enligt resolution den 26 januari 1921 har emellertid
justitieombudsmannen lämnat klagomålen utan avseende.
II. Till frågan om kontrollstyrelsens rätt att utfärda föreskrifter
för bolagens egen utskänkningsrörelse.
Innan kontrollstyrelsen övergår till frågan om de meddelade utskänkningsföreskrifternas
ändamålsenlighet, har styrelsen ansett sig böra
i största korthet beröra jämväl frågan om styrelsens rätt att med
bindande verkan meddela föreskrifter beträffande bolagens egen utskänkningsrörelse.
Åven om denna fråga saknar större aktualitet, enär styrelsen
hittills icke för denna gren av rusdrycksförsäljningen meddelat annat än
rent ekonomiska föreskrifter i vissa fall, är det med hänsyn till ut
-
65
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
skänkningsrörelsernas inbördes sammanhang med varandra av ett visst
intresse att undersöka, i vad mån styrelsen är befogad att jämväl för
bolagens egen rörelse fastställa sådana föreskrifter som måltidstvång,
högsta medgivna utskänkningskvautiteter m. m.
Enligt 19 § 2 mom. i förordningen står bolag vid utövandet av
sin verksamhet under överinseende av kontrollstyrelsen och bär att
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, kontrollstyrelsen i avseende å
inköp av, försäljningspris för samt alkoholstyrka hos rusdrycker ävensom
angående räkenskapers förande och i övrigt angående bolagets förvaltning
eller eljest i de i förordningen särskilt angivna hänseenden kan
meddela. Såsom framgår härav, har kontrollstyrelsen att meddela föreskrifter
angående bolagens förvaltning. Någon begränsning av uttrycket
förvaltning finnes emellertid icke i författningsrummet angiven. Aven
om nykterhetskommittén tidigare tänkt sig, att kontrollstyrelsen skulle
hava »överinseende över bolagens ekonomiska och tekniska förvaltning»,
har senare, såsom framgår av de förut refererade riksdagsförhandlingarna
vid 1915 års riksdag, lagstiftningarna åt uttrycket förvaltning givit en
vidare syftning och i detta uttryck inlagt betydelsen av jämväl förvaltning
av bolagens nykter hetspolitiska uppgifter. På grund härav
torde det icke finnas något lagligt hinder för kontrollstyrelsen att med
hänsyn till styrelsens åligganden jämlikt 63 § meddela föreskrifter, där
så befinnes erforderligt, beträffande bolagens egen utskänkningsrörelse
även i de fall, där dessa föreskrifter skulle vara av nykterhetspolitisk
innebörd.
Såsom förut antytts har emellertid styrelsen hittills icke behövt
utfärda några dylika föreskrifter. Det slags utskänkningsrörelse, som i
allmänhet av bolagen utövas, har sedan länge utövats betydligt mera
restriktivt än den överlåtna utskänkningsrörelsen. Redan tidigare bär
det förelegat ett konkurrensförhållande mellan den egna och den överlåtna
utskänkningsrörelsen, och bolagen hade på grund härav sett sig
nödsakade att handhava den egna rörelsen mindre restriktivt än förhållandena
med hänsyn till bolagens nykterhetspolitiska uppgifter fordrade.
Och där bolagen sökt införa verksamma inskränkningar i sin
egen rörelse, framträdde följderna härav omedeibart i en minskad omsättning
inom den egna rörelsen och en ökad omsättning inom den
överlåtna. Detta har i realiteten inneburit, att bolagen överflyttat en del
av utskänkningsvinsten från sig till de enskilda rättighetsinnehavarna
och därmed på samma gång minskat vinsten för det allmänna och ökat
dessa rättighetsinnehavares privatekonomiska intresse. Det anförda torde
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 saml. 33 käft. (Nr 39.) 9
66
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
ådagalägga nödvändigheten av balans mellan olika rörelser på förevarande
område, samtidigt som det visar att en rent nykterhetspolitisk
åtgärd utan en dylik balans kan medföra och vanligen i regel medför
icke åsyftade biverkningar av rent ekonomisk natur.
III. Till frågan om utskänkningsföreskrifternas lämplighet.
Motionärer- Såsom framgår av det bilagda cirkuläret nr 72 (bil. 4) angående
UgårVimgre föreskrifter om överlåtelse av utskänkningsrättighet under år 1921 innean
motive- håller cirkuläret föreskrifter, som avse ej mindre utskänkningens ordnnkaUar&~
nande ur nykterhetssynpunkt än även — och detta är det huvudsakliga
innehållet av cirkuläret — det ekonomiska mellanhavandet mellan restauratören
och bolaget samt vissa utskänkningen berörande ordningsfrågor.
Ehuruväl motionärerna påyrkat, att kontrollstyrelsens befogenhet att
meddela föreskrifter beträffande överlåtelse av utskänkningsrättighet
skulle upphävas och därmed givetvis också befogenheten att meddela
föreskrifter av ekonomisk natur och dylikt, hava motionärerna i motiveringen
för sitt yrkande mot kontrollstyrelsens föreskrifter framställt
allenast sådana anmärkningar, som beröra utskänkningens ordnande ur
nykterhetssynpunkt. Särskilt äro det s. k. måltidstvånget och därmed
sammanhängande restriktiva bestämmelser föremål för motionärernas
kritik.
Möjligen kan i motionärernas uttalande, att jämväl för näringsidkarna
inom restaurangfacket de växlande och minutiösa förhållningsorderna
verka tryckande mer än som torde vara erforderligt för ernående
av lagstiftningens syfte, ligga en kritik av att överlåtelseavtalen innehålla
åtskilliga föreskrifter, som beröra restauratörens handhavande av
utskänkningen. Häremot må allenast framhållas, att överlåtelseföreskrifterna
i många punkter upptagit bestämmelser från de avtal, som
träffades mellan bolagen och restauratörerna, innan kontrollstyrelsen
ännu meddelade bestämmelser i ämnet. Där nya bestämmelser i överlåtelseavtalen
tillkommit utöver tidigare, i överlåtelseavtalen förefintliga,
har detta motiverats dels av de genom den nya lagstiftningen inträdda
nya förhållandena, dels av missförhållanden, vilkas framträdande påkallat
särskilt ingripande.
Kontroiuty- Enligt kontrollstyrelsens mening har den normalisering, som på
1hava g™nd av styrelsens befogenhet kunnat genomföras beträffande överSnormaliserat
låtelseavtalen över hela landet, varit av den största betydelse. Tidigare
avtalen. förekommo de mest skiftande bestämmelser på olika orter. På grund
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 67
av särskilda förhållanden kunde ett bolag å en ort gent emot restauratören
intaga en beroende ställning, något som medförde, att häri i ekonomiskt
avseende och på annat sätt obehörigen blev gynnad. Sådana
missförhållanden äro icke längre möjliga i någon nämnvärd omfattning,
sedan koutrollstyi-elsen lika för hela landet fastställer överlåtelsevillkoren,
men de skulle enligt styrelsens bestämda mening framträda i samma
ögonblick, som man återgick till de gamla förhållandena. På många
håll, särskilt å mindre orter, intaga bolagen en svag ställning till de
enskilda intressena, och vid åtskilliga bolags bildande torde personer
hava medverkat, som icke stå främmande för den överlåtDa utskänkningsrörelsen.
Skulle, såsom motionäi-erna synas förutsätta, bestämmandet
av överlåtelsevillkoren läggas i bolagsstyrelsernas hand, konime
utan tvivel statsintresset, både ekonomiskt och nykterhetspolitiskt, att
bliva lidande.
Enär motionärernas kritik väsentligen synes vända sig gentemot
de av kontrollstyrelsen utfärdade föreskrifterna av nykterhetspolitisk
innebörd, anser sig styrelsen kunna inskränka sig till att lämna en
redogörelse för de motiv, som föranlett styrelsen att meddela föreskrifter
därom.
a. Redogörelse för handläggningen inom styrelsen av utskänknings
föreskrifterna.
Innan kontrollstyrelsen emellertid ingår på att motivera den ståndpunkt,
styrelsen intagit, vill styrelsen erinra därom, att ett måltidstvång
i viss omfattning sedan många år tillbaka funnits för de rättigheter,
som överlåtits till enskilda. Bestämmelserna härom växlade visserligen
på olika orter, men en gemensam grundsats var, att egentligt brännvin
allenast finge serveras till spisande gäster vid verkliga måltider. Då
kontrollstyrelsen första gången meddelade särskilda föreskrifter angående
överlåtelse av rättighet till utskänkning av brännvin genom cirkuläret
nr 16 den 25 november 1916, avseende dylik rättighetsöverlåtelse för
år 1917, upptogs såsom en av bestämmelserna för överlåtelse, att egentligt
brännvin allenast finge utskänkas åt gäst, som samtidigt intoge
måltid för ett visst av vederbörande bolag fixerat minimipris, samt att
till eu och samma gäst vid samma besök finge utskänkas högst fem centiliter
egentligt brännvin. Gentemot ifrågavarande bestämmelse framträdde
icke någon som helst opposition. Den kvarstod också i de för år
1918 gällande överlåtelseavtalen, utan att någon som helst anmärkning
däremot framställdes.
En återgång
till gamla
förhållanden
skadar
statsintresset.
68 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Under såväl år 1917 som år 1918 gällde de s. k. kristidsrestriktionerna
i avseende å försäljningen av alkoholhaltiga drycker. Enligt de
av Kungl. Maj:t härutinnan utfärdade bestämmelserna fingo spritdrycker
allenast utskänkas i samband med servering av verkliga måltider. Frågan
om det s. k. måltid stvångets utsträckning att gälla beträffande utskänkning
av alla slags spritdrycker genom av kontrollstyrelsen utfärdade
föreskrifter blev därför ej aktuell, förrän de av Kungl. Maj:t
utfärdade föreskrifterna i ämnet upphört att gälla vid 1918 års utgång.
Då det under sistnämnda år gällde att utfärda föreskrifter angående
överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker, upptogs frågan
om utsträckning av måltidstvånget till en ingående behandling inom
kontrollstyrelsen, och hördes därvid under det förberedande arbetet
representanter för såväl systembolagen som restauratörerna och, innan
det slutliga avgörandet träffades, jämväl kontrollrådet. Åven om
meningarna beträffande andra punkter hade skarpt brutit sig — särskilt
gällde detta frågan om sättet för begränsandet av restauratörernas vinst
— förelåg ifråga om måltidstvångets konsekventa genomförande beträffande
all utskänkning av spritdrycker icke någon meningsskiljaktighet.
Jämväl vid utarbetandet av de för år 1920 gällande föreskrifterna
hördes representanter för bolagen och restauratörerna på det förberedande
stadiet. Från dessa representanters sida förelåg icke någon
meningsskiljaktighet beträffande måltidstvångets erforderlighet. Däremot
rådde olika meningar, om särskilda utskänkningskvantiteter skulle
fastställas. Inom kontrollrådet åter gjordes den meningen gällande, att
såväl måltidstvång som ock särskilda kvantiteter skulle föreskrivas.
Detta senare blev ock kontrollstyrelsens beslut. Med hänsyn till den
opposition, detta kontrollstyrelsens beslut framkallade på vissa håll bland
allmänheten, fann sig kontrollstyrelsen böra före utarbetandet av de
föreskrifter, som skulle gälla beträffande överlåtelse av utskänkningsrätt
under år 1921, ägna frågan uttömmande behandling från olika synpunkter.
För detta ändamål kallade styrelsen representanter från systembolagen
i olika delar av landet till sammanträden inför styrelsen i slutet
av september månad år 1920. Vid ifrågavarande sammanträden, som pågingo
under senare delen av september och större delen av oktober månad,
dryftades synnerligen ingående samtliga frågor, som berörde överlåtelse
av utskänkningsrättighet. Beträffande spörsmålen om måltidstvång och
utskänkningskvantiteter nåddes enighet om att bestämmelserna härom
principiellt borde bibehållas, om än ock bolagsrepresentanterna ansågo,
att bestämmelserna om utskänkningskvantiteterna borde erhålla en något
annan utformning än den som slutligt fastställdes av kontrollstyrelsen.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 69
Derefter hördes representanter för restauratörerna från olika delar av
landet. Ej heller från dessas sida gjordes några mera bestämda invändningar
mot bibehållandet under år 1921 av bestämmelserna rörande
måltidstvånget; däremot framställdes önskemål om ökningar av de för
ar 1920 fastställda utskänkningskvantiteterna. Därefter överarbetades
det av bolagsrepresentanterna utarbetade förslaget med hänsyn till de
från restauratörerna framställda erinringarna, varvid det befanns erforderligt
att återgå till närmare överensstämmelse med de för år 1920
gällande föreskrifterna. Sistnämnda förslag framlades därefter f ör kontrollrådet,
av vars ledamöter ingen gjorde någon invändning mot bibehållandet
av måltidstvånget jämväl för år 1921.
Såsom av vad nu blivit anfört torde inhämtas, har styrelsen ägnat
den föreliggande frågan en synnerligen ingående uppmärksamhet. De
yttranden, som lämnats kontrollstyrelsen av vid olika tillfällen tillkallade
representanter för bolag och restauratörer samt av kontrollrådet, hava
nästan undantagslöst gått i den riktningen, att ett övergivande av måltidstvånget
icke är tillrådligt eller försvarbart.
Styrelsen övergår nu till att motivera de av motionärerna klandrade
bestämmelserna.
b. Motivering för det s. k. måltidstvånget och de högsta medgivna
utskänkningskvantiteterna.
Såsom redan i det föregående antytts har vunnen erfarenhet till
fullo visat, att åtgärder för ett reglerande av försäljningen utminuteringsvis
måste beledsagas av restriktiva åtgärder för utskänkningens
vidkommande, därest man ej skall riskera, att vad som ur nykterhetssynpunkt
vinnes genom de förstnämnda åtgärderna omintetgöres därigenom,
att de, som avstängts från rätten att erhålla motbok, å restaurangerna
konsumera obegränsade kvantiteter spritdrycker.
Att vidtagandet av restriktiva åtgärder för utminuteringen, därest
de ej beledsagas av liknande åtgärder för utskänkningens vidkommande,
medför en stegring av den utskänkningsvis försålda kvantiteten spritdrycker
bekräftas rent statistiskt av förhållandena år 1916, det första
år, under vilket eu individuell kontroll beträffande utminuteringen av
spritdrycker obligatoriskt tillämpades. Utskänkningen var däremot under
detta år, frånsett utskänkningen av egentligt brännvin, ej föremål för
några särskilt restriktiva åtgärder. Resultatet blev ock, att försäljningen
utminuteringsvis och försäljningen å bolagens egna utskänkningsrättigheter,
å vilka sistnämnda huvudsakligen egentligt brännvin försåldes,
visade en stark nedgång jämfört med motsvarande försäljning år 1915,
Gällande utminutering
sbe>tämmelser
göra restriktioner
för utskänkningen
nödvändiga.
Maximikvantitet
vid
utskänkningen
förutsätter
s. k.
måltidstvång.
70 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
under det att försäljningen för den överlåtna utskänkningsrörelsens vidkommande
ökade med ej mindre än cirka 25 procent jämfört med samma
försäljning år 1015.
Kontrollstyrelsen anser sålunda, att en maximikvantitet vid utskänkningen
för åtminstone de starkare slagen av rusdrycker är oundgängligen
nödvändig som ett komplement till den individuella kontrollen
vid utminuteringen.
Enligt kontrollstyrelsens mening blir emellertid bestämmelsen om att
endast en viss högsta kvantitet spritdrycker får utskänkas till en och samma
gäst vid ett och samma besök praktiskt taget betydelselös, så framt ej
samtidigt bestämmelsen, om att spritdrycker ej få serveras annat än i
samband med måltid konsekvent upprätthålles. Funnes ej den sistnämnda
bestämmelsen, vore ju en gäst oförhindrad att, sedan han å en
restaurant förtärt den högsta kvantitet, som där utskänkes, omedelbart
uppsöka en annan o. s. v. Ingenting hindrade honom heller att med
mycket korta tidsmellanrum besöka samma restaurant flera gånger.
Gent emot den uppfattning, styrelsen sålunda angivit, kan möjligen
invändas, att föreskriften om att spritdrycker endast få utskänkas
i samband med måltid är betydelselös för de personers vidkommande,
som oberoende av ökade kostnader önska förskaffa sig största möjliga
kvantitet spritdrycker, d. v. s. just för dem, för vilka föreskriften i första
hand är avsedd. Enligt styrelsens mening saknar denna invändning
betydelse beträffande alla de orter, där de för utskänkningens utövande
ansvariga — systembolagen och restauranginnehavarna — utöva vederbörlig
tillsyn över bestämmelsernas efterlevnad. Personer, som för att
erhålla spritdrycker i berusningssyfte rekvirera mat, skilja sig för den
med utskänkningsrörelsens handha vande förtrogne från den övriga
restaurangpubliken. Det möter därför inga större svårigheter att förhindra
servering till dylika personer. Styrelsens uppfattning är därför,
att, om vederbörlig tillsyn utövas, bestämmelsen om det s. k. måltidstvånget
också kan bli effektiv.
I detta sammanhang vill styrelsen vidare framhålla, att bland alla
på området sakkunniga full enighet torde råda därom, att förtäring av
alkoholhaltiga drycker, då måltid samtidigt intages eller omedelbart
förut intagits, är vida mindre skadlig och mindre ägnad att åstadkomma
berusning, än sådan förtäring utan samband med måltid, och anser styrelsen
denna omständighet utgöra ett starkt skäl för bibehållaude av
det s. k. måltidstvånget. Slutligen vinnes ock genom denna föreskrift
en viss garanti, för att förbrukningen av de spritdrycker, som en person
i
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 71
rekvirerar vid ett restaurantbesök, skall komma att utsträckas över en
något längre tid än eljest skulle vara fallet.
Vad därefter beträffar frågan om lämpligheten av de för år 1921
utfärdade föreskrifterna i avseende å utskänkningskvantiteterna, torde
kontrollstyrelsen i huvudsak kunna inskränka sig till att återgiva, vad
styrelsen härom anfört i ett den 29 november 1920 utfärdat cirkulär
med råd och anvisningar för utskänkningens handhavande. Sedan
styrelsen angivit de motiv, som göra bestämmelsen om en högsta kvantitet
vid utskänkningen av spritdrycker erforderlig, anför styrelsen
följande:
»Kan det sålunda ej med fog bestridas, att en maximikvantitet vid utskänkningen
av spritdrycker är av behovet påkallad, kunna däremot olika meningar råda
rörande den lämpliga storleken av ifrågavarande kvantitet. I första hand kunna
berättigade invändningar framföras mot att en för alla tillfällen gemensam maximikvantitet
fastställes. En konsumtion av spritdrycker, som ingalunda kan anses
ligga inom det måttligas gräns, om den försiggår under loppet av en halv å en
timme, kan uppenbarligen vara synnerligen måttlig, om den sker under loppet av
flera timmar. Lika litet kan fastställandet av en enhetlig kvantitet oberoende av
den måltids omfattning, vid vilken utskänkningen äger rum, sägas stå i full samklang
med de motiv, som i det föregående angivits för fastställandet av bestämmelsen
om att spritdrycker endast få utskänkas i samband med intagande av måltid.
Slutligen torde det ej heller stå i överensstämmelse med den hos den spritkonsumerande
delen av allmänheten rådande uppfattningen att fastställa samma
maximikvantitet för den utskänkning, vilken äger rum å förmiddagen, som för den
utskänkning, vilken äger rum vid en senare tidpunkt å dagen. Dessa synpunkter,
mot vilkas berättigande inga vägande invändningar torde kunna göras, har kontrollstyrelsen
så långt möjligt sökt tillmötesgå i de för år 1921 fastställda villkoren
för överlåtelse av utskänkningsrättighet. Ur teoretisk synpunkt riktigast
vore otvivelaktigt att ställa den kvantitet spritdrycker, som får utskänkas till en
och samma gäst vid ett och samma restaurantbesök, i relation till besökets varaktighet.
Då detta emellertid av praktiska skäl är omöjligt och det dessutom är
önskvärt, att så enkla föreskrifter som möjligt utfärdas, har styrelsen funnit sig
bäst tillgodose de ovan anförda synpunkterna genom att fastställa olika maximikvantiteter
för olika tider å dagen och för måltider av olika pris. Vad särskilt
detta sistnämnda förhållande beträffar, har det sitt berättigande däri, att intagandet
av en måltid till högre pris som regel är förbundet med ett restaurantbesök av
längre varaktighet än intagandet av en måltid till lägre pris. Med hänsyn till vad
sålunda anförts, har styrelsen fastställt en särskild högsta kvantitet av två glas
spritdrycker (5 centiliter) för utskänkningen före klockan tre eftermiddagen, före
vilken tidpunkt restaurantbesöken i allmänhet torde vara relativt kortvariga. Efter
klockan tre eftermiddagen har kontrollstyrelsen medgivit utskänkning av högst tre
glas spritdrycker (7 ''/2 centiliter) till de gäster, som intaga måltid av sådan mindre
omfattning, att det är sannolikt, att spritdryckerna komma att förtäras under
loppet av en ganska kort tidrymd, och utskänkning av högst tre stora glas sprit
-
Behovet av
olika maximikvantiteter
under olika
omständigheter.
72 BeviUningsutskottets betänkande Nr 39.
drycker (15 centiliter) till de gäster, som intaga måltid av sådan större omfattning,
att det är sannolikt, att det med måltiden förbundna restaurantbesöket blir av något
längre varaktighet. Denna sistnämnda större kvantitet får dock av skäl, som
framgå av vad i det föregående anförts, allenast utskänkas till de gäster, som anlända
till restauranterna så tidigt, att de begynna intagandet av sin måltid minst
en, respektive en halv timme före den tidpunkt, då enligt gällande föreskrifter utlämnandet
av spritdrycker å utskänkningsstället skall upphöra. Då bestämmelsen om
att endast två glas spritdrycker få utskänkas före klockan tre eftermiddagen kan
synas mindre väl lämpad för de orter, där middagsmåltiden å de överlåtna utskänkningsrättigheterna
allmänneligen intages redan före denna tidpunkt, har kontrollstyrelsen
medgivit bolagen att å sådana orter tillåta utskänkning av tre glas
redan efter klockan två eftermiddagen. Slutligen har kontrollstyrelsen för att tillmötesgå
från olika håll uttalade önskemål medgivit, att vid festliga tillställningar
i slutet sällskap, vid vilka två måltider intagas, må under i överlåtelseavtalet
närmare angivna förutsättningar utskänkas högst fyra stora glas spritdrycker.
För de kvinnliga gästerna å restauranterna har kontrollstyrelsen fastställt
lägre maximikvantiteter än för de manliga gästerna med hänsyn därtill, att de
kvinnliga gästerna endast i undantagsfall torde för egen räkning hava rekvirerat
hela den kvantitet spritdrycker, som under innevarande år å flertalet ställen fått
till dem utskänkas. Den höga maximikvantiteten för de kvinnliga gästerna har i
stället inneburit en möjlighet, som säkerligen i ej så få fall utnyttjats, att gorå
bestämmelsen om en maximikvantitet för de manliga gästernas vidkommande
illusorisk.
Vad beträffar priset å den måltid, till vilken högst två glas spritdrycker
före klockan tre eftermiddagen och högst tre glas efter klockan tre eftermiddagen
få utskänkas, måste detta sättas så högt, att det verkligen motsvarar priset å en ordentlig
måltid å den restaurant, där utskänkningen äger rum, och så att därigenom
det kringgående av bestämmelsen, som skett genom serveringen av s. k. restriktionsrätter,
försvåras. Med hänsyn till de matpriser, som för närvarande råda å
restauranterna. har kontrollstyrelsen därför föreskrivit, att detta pris skall sättas
till minst 1 krona 50 öre.
Vad vidare beträffar priset å den måltid, till vilken efter klockan tre eftermiddagen
högst tre stora glas spritdrycker få utskänkas, måste detta sättas relativt
högt, i varje fall ej under 3 kronor, då, såsom i det föregående framhållits, en
förutsättning för serveringen av denna högsta kvantitet rimligtvis måste vara, att
den ej förtäres under loppet av en alltför kort tidrymd.»
Aro andra
föreskrifter
vid ut skänkningen
möj
liga ?
Kontrollstyrelsen har ingalunda förbisett, att vissa olägenheter
äro förbundna med bestämmelserna om mattvånget och begränsningen
av utskänkningskvantiteterna. Alltifrån don tidpunkt, då mattvånget
infördes, hava för styrelsen vissa klagomål framförts över ifrågavarande
bestämmelse. Det är givet, att styrelsen gång efter annan haft anledning
att överväga, huruvida icke syftet med de överklagade bestämmelserna
skulle kunna vinnas genom vidtagandet av andra åtgärder.
Styrelsen har emellertid icke kunnat finna någon anordning, om vilken
opaginerad Kontrollera mot PDF
78
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
det med sannolikhet kunnat antagas, att den ens tillnärmelsevis skulle
giva den nykterhetseffekt, som nu ifrågavarande bestämmelse medfört.
Berörd a spörsmål hava också ingående behandlats vid de olika tillfällen,
då styrelsen i ärendet konfererat med representanter för olika
intressen.
Det torde för den med utskänkningsförhållandena förtrogne icke
råda något som helst tvivel om att de förslag om införande av restaurangkort,
som tillvunnit sig eu viss uppmärksamhet, äro behäftade med
så stora bristfälligheter, att de näppeligen ur nykterhetssynpunkt skulle
få någon större effekt. Det torde nämligen vara praktiskt taget omöjligt
att förhindra överlåtelse i stor utsträckning av dessa kort. För
den stora allmänheten skulle restaurangkort med all sannolikhet komma
att te sig mera besvärande än nu gällande föreskrifter. Enligt styrelsens
mening kan därför på denna väg någon lösning av förevarande
spörsmål icke vinnas. Vid den allsidiga prövning, som hittills ägnats
hithörande förhållanden, har det ej heller varit möjligt att utfinna några
andra åtgärder, som, utan att vara för allmänheten mera betungande än
de nuvarande, giva en någorlunda god garanti mot en försämring av
nykterhetstillståndet på restaurangerna.
c. Bemötande av motionärernas anmärkningar.
Någon detaljkritik av kontrollstyrelsens föreskrifter hava rnotio- Bemötande
närna icke förebragt annat än i ett avseende, nämligen beträffande be- av'' motl°- stämmelsen om den tidpunkt, då den större tilldelningen av spritdrycker detaijanmärkmå
taga sin början. Den av motionärerna framställda anmärkningen ”in?- motiveras väsentligen därmed, att bestämmelsen är hinderlig för de »talrika
lantmän och resande näringsidkare», som besöka landsortstäderna
och som bruka intaga sin måltid vid 12- eller 1-tiden före sin hemfärd.
Motionärerna framhålla i detta sammanhang: »Vad finns det för grund
att hindra dessa personer att åtnjuta eu måltid, som man medger mången
efter kortare arbetstid.» Orimligheten av den nu citerade anmärkningen
torde genast falla den uppmärksamme läsaren i ögonen. Genom kontrollstyrelsens
bestämmelser förhindras nämligen ingalunda den, som vill
intaga sin måltid vid 12- eller 1-tiden på middagen, att göra detta.
Efter klockan tolv middagen är lian jämväl oförhindrad att intaga två
glas (5 centiliter) spritdrycker, och efter klockan 2 middagen å de orter,
där bolagen så besluta, tre glas (7 Vä centiliter) spritdrycker. Anmärkningen
torde väl i själva verket åsyfta det förhållandet, att möjlighet
ej för närvarande finnes för den, som så önskar, att erhålla den största
kvantiteten spritdrycker, tre stora glas (15 centiliter), redan klockan 12
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 saml. 33 käft. (Nr 39.) 10
74 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
middagen. Vid utarbetandet av bestämmelserna både kontrollstyrelsen
under övervägande ett förslag om medgivande av större utskänkningskvantitet
före klockan 3 eftermiddagen. Kontrollstyrelsen hade därvid
ingalunda förbisett just de lokala förhållanden, som motionärerna beröra
och som kunde anses motivera en anpassniug av bestämmelsen
efter mera lokala förhållanden. Den slutliga avfattning, bestämmelsen
erhöll, nämligen att för orter, där middagsmåltiden å de överlåtna utskänkningsrättigheterna
allmänneligen intoges före klockan 3 eftermiddagen,
bolagen ägde tillbakaflytta tidpunkten för utskänkning av tre
glas (7 Va centiliter) från klockan 3 eftermiddagen till klockan 2, var
nämligen betingad just av hänsyn till de lokala förhållandena. Den
anmärkniug, som möjligen häremot kan fastställas, skulle sålunda bestå
däri, att styrelsen icke i den för motionärerna önskvärda omfattningen
tagit hänsyn till de lokala förhållandena. Det bör emellertid erinras,
att styrelsen vid fastställandet av bestämmelserna icke endast har att
taga hänsyn till sådana omständigheter, som att de till landsortsstäderna
inkommande lantmännen tidigt intaga sin middagsmåltid. De utskänkningsställen,
vilkas utskänkningsförhållanden genom föreskrifterna regleras,
äro ju i främsta rummet avsedda för den kommuns befolkning,
där utskänkningen utövas. Det är givetvis främst med hänsyn till denna
befolkning, som bestämmelser äro erforderliga. En av de punkter, där
allmän enighet torde hava rått vid den nya lagstiftningens genomförande,
var att det var en stor förtjänst hos denna lagstiftning, att
den införde en s. k. spritfri förmiddag. Enligt förordningen är ju all
spritutskänkning före klockan 12 middagen förbjuden och mellan klockan
12 middagen och klockan 3 eftermiddagen endast tillåten vid måltider
åt spisande gäster; efter klockan 3 eftermiddagen gäller enligt förordningen
däremot icke sistnämnda inskränkning. Med hänsyn till den
skillnad, som lagstiftningen alltså uppdragit mellan utskänkning före
klockan 3 eftermiddagen och efter samma tidpunkt, syntes det styrelsen
motiverat, att, då föreskrifterna införde restriktioner utöver förordningens
minimibestämmelser, man vid dessa restriktioners avfattning tog hänsyn
till önskvärdheten att före klockan 3 eftermiddagen meddela något
strängare bestämmelser än efter nämnda tidpunkt. Härmed gjordes visserligen
förmiddagen icke helt och hållet spritfri, men vådan av utskänkningen
av spritdrycker blev härigenom onekligen mindre. Vid utskänkningsföreskrifternas
behandling inom kontrollrådet fästes också från flera
medlemmars sida stort avseende vid denna restriktion. På grund av
de anmärkningar, som emellertid i motionen framkommit, vill kontrollstyrelsen
vid utfärdandet av nya föreskrifter, gällande för år 1922, under
-
75
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.9.
söka, huruvida eu ytterligare utsträckning av tiden för den större utskänkningskvantitetens
servering låter sig göra, utan att nykterhetstillståndet
därigenom avsevärt påverkas i ogynnsam riktning.
Motionärerna hava slutligen helt allmänt gjort gällande, att det Praktiska och
helt visst goda syftet med de överklagade föreskrifterna motverkas av ps^°j°%''s?ka
praktiska och psykologiska misstag i anordningen. Det har emellertid y
icke av motionärerna angivits, vari dessa misstag skulle bestå. Styrelsen
saknar därför, i brist på gripbara anmärkningar, möjlighet att ingå på
något bemötande. Skulle motionärerna åsyfta, att föreskrifterna icke
skulle vara praktiskt genomforbara, vill styrelsen häremot framhålla, att
å de orter i landet, där från systembolagens och restauranginnehavarnas
sida vederbörlig tillsyn ägnas åt att bestämmelserna efterlevas, har deras
genomförande ingalunda visat sig vara förenat med några oöverkomliga
svårigheter. Den omständigheten, att det finnes orter, där tillämpningen
ännu är bristfällig, kan rättvisligen icke anses såsom ett fel hos bestämmelserna.
I den mån som tiden får verka, torde utan tvivel dylika
missförhållanden försvinna.
Vad därefter beträffar de påstådda psykologiska misstagen i bestämmelserna,
vill kontrollstyrelsen framhålla, att för så vitt därmed
möjligen kan avses, att dessa bestämmelser äro sådana, att de skulle
för åtskilliga personer verka såsom »kitsligt besvärande», styrelsen redan
på ett tidigt stadium hade klart för sig, att bestämmelserna ej av alla
skulle mottagas med odelat erkännande. Bestämmelsernas karaktär av
restriktioner, som medföra inskränkning i åtskilliga personers vanor,
medför givetvis också, att de icke gärna kunna av dessa personer alltigenom
gillas. Hysa möjligen motionärerna den uppfattningen, att man
skulle kunna utfinna restriktioner av sådan natur, att alla därmed skulle
bliva nöjda, torde motionärerna hava misstagit sig. Det ligger i restriktionens
natur att medföra en inskränkning och därmed en förändring i
vanorna, och den restriktion, som icke framkallade ett visst missnöje
just ur denna synpunkt, kunde näppeligen anses såsom en restriktion.
Genom den nya lagstiftningen har, såsom förut framhållits, å de
övervakande myndigheterna i stor utsträckning lagts ansvaret för genomförande
av densamma i den anda, som 63 § angiver. Det är givet, att
en myndighet, som känner detta ansvar, måste, särskilt intill dess en
mera stadgad erfarenhet vunnits om de vägar, som böra beträdas, söka
pröva sig fram med olika medel för att åstadkomma bästa möjliga effekt.
Härvid kan naturligtvis ett medel, som efter noggrant övervägande
blivit valt, i den praktiska tillämpningen eller till följd av ändrade för
-
76 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
hållanden visa sig mindre ändamålsenligt. Vid utfärdandet av restriktiva
föreskrifter måste det därför gång efter annan tagas under förnyat
övervägande, huruvida en viss restriktiv föreskrift kan vara avpassad
med hänsyn till nyinträdda situationer eller förändrade förhållanden,
vilka särskilt på detta område rätt snabbt kunna växla. Ett är emellertid
visst, och det är, att de administrativa myndigheterna utsättas för en
påfrestning, som blir desto större ju mera privatekonomiska intressen
äro engagerade. För kontrollstyrelsens vidkommande har denna påfrestning
tagit sig uttryck i en häftig kritik av styrelsens ämbetsåtgärder,
varvid den meningen icke sällan göres gällande, att styrelsen handlat i
rak strid mot lag och författning. Det är icke utan, att de förevarande
motionerna förfallit till samma behandlingssätt av styrelsen. Det torde
vara oundgängligt, att statsmakterna, på vilka ansvaret lör den nya lagstiftningens
genomförande ytterst vilar, vid angrepp av här ovan antydd
art lämnar de administrativa myndigheterna allt stöd.
IT. Sammanfattning och slutomdöme.
Det förut anförda torde giva vid handen:
1) att man vid den nya lagstiftningens genomförande åsyftade
ernående av en större nykterhetseffekt,
2) att man avsåg, att genom särskilda anordningar åstadkomma
jämvikt mellan olika grenar av försäljningen, så att icke, såsom tidigare
varit fallet, restriktioner inom en försäljningsrörelse neutraliserades
genom ökning av försäljningen inom en annan rörelse,
3) att kontrollstyrelsen beträffande den överlåtna rörelsen erhöll
befogenhet att meddela föreskrifter samt att denna befogenhet icke var
inskränkt till något visst område av förhållandet mellan bolag och enskilda
utskänkningsinnehavare,
4) att för åstadkommande av jämvikt mellan försäljningen inom
utminuteringsrörelsen och den egna utskänkningsrörelsen å ena sidan
och den överlåtna utskänkningsrörelsen å den andra, det är erforderligt
att vidtaga åtgärder i syfte att inskränka de kvantiteter, som tillhandahållas
inom sistnämnda slags rörelse,
5) att bland de hittills övervägda och prövade medlen fastställande
av maximikvantiteter vid utskänkningen och dessa kvantiteters anknytande
till intagande av måltid visat sig vara den enda på detta område
hittills framkomliga vägen, samt
6) att de i motionerna framställda anmärkningarna såväl beträf
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 77
fande kontrollstyrelsens befogenhet som föreskrifternas innebörd vila på
missuppfattningar.
Som slutomdöme om de i föreliggande motioner framställda yrkanden,
i vad de avse utskänkningsfrågan, finner sig styrelsen böra uttala, att
ett tillmötesgående av de därstädes gjorda yrkandena skulle medföra en
återgång till äldre förhållanden på detta område och därmed effektiviteten
av 1917 års förordning väsentligen undergrävas. Då detta i sin
tur skulle medföra ett försämrat nykterhetstillstånd, får kontrollstyrelsen
uttala, att motionärernas framställning i denna del icke bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 19 april 1920.
FREDRIK ZETHELIUS.
EINAR J:son THULIN.
Ernst P.son Pehrzander.
Slutomdöme.
78
Avskrift
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Bil. 1.
Till Kung!. Kontrollstyrelsen.
I skrivelse den 18 förra månaden har kungl. styrelsen anhållit, att
aktiebolaget Vin- och spritcentralen måtte avgiva yttrande med anledning
av tyenne vid innevarande års riksdag väckta motioner med förslag
om utredning angående ändamålsenlig reglering av partihandeln
med rusdrycker m. m.
På grund av kungl. styrelsens nämnda hemställan tillåta vi oss
härmed överlämna en promemoria i ämnet, i vilken utförligt berörts de
av motionärerna påklagade förhållanden, i den mån de avse partihandeln
med rusdrycker.
Stockholm den 2 april 1921.
För styrelsen i aktiebolaget Vin- & spritcentralen.
F. BERGENHOLTZ.
M. Marcus.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
79
P. M. till kung!. kontrollstyrelsen med anledning av
motioner vid 1921 års riksdag angående reglering
av partihandeln med rusdrycker in. m.
A. Tillkomsten av aktiebolaget Vin- & spritcentralen.
1. Den enskilda vinhandelns inlösning''.
Det första tillfälle, vid vilket frågan om en inlösning i en eller
annan form av de enskilda vin- och spirituosahandelsrättigheterna kom
vipp till övervägande, var i slutet av år 1916.
När 1915 års riksdag antog vissa ändringar i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning,
uttalade den samtidigt såsom en förutsättning,
att kontrollstyrelsen, för möjliggörande av ett enhetligt uppträdande
från brännvinsförsäljningsboiagens sida gentemot producenternas
starka sammanslutningar kunde komma att föreskriva gemensamma inköp
av bolagen och inrättande av en särskild pris- och inköpsnämnd.
I enlighet härmed föreskrev kontrollstyrelsen, att bolagen skulle från
och med år 1917 genom en dylik av styrelsen tillsatt nämnd inköpa
samtliga de slag av brännvin, som erfordrades för rörelsens utövande.
Härigenom förlorade rätten att driva handel i parti med brännvin
en viss del av sin forna betydelse. På grund av särskilda av kontrollstyrelsen
utfärdade ändrade bestämmelser i brännvinsförsäljningsboiagens
överlåtelsekontrakt med vin- och spirituosahandlandena möjliggjordes
nämligen för bolagen att, trots de av partihandlarna till följd av avtal
med vissa leverantörer resta hindren, göra sina inköp av utländskt
brännvin utan svenska mellanhänder direkt från producenten genom
den nyinrättade pris- och inköpsnämndens förmedling.
Från vin- och spirituosahandlarnas sida gjorde sig också snart en
viss fruktan gällande för att nämndens verksamhet skulle komma att
inverka menligt på deras affärsrörelse. Under intrycket härav uttalades
från flera håll inom kåren önskemålet att i en eller annan form inlösas
av statsverket. Såsom en följd härav fingo överdirektör Zethelius och
dåvarande förste aktuarien Thulin i kontrollstyrelsen, vilka av dåvarande
chefen för finansdepartementet (statsrådet Venn ersten) i december 1916
under hand anmodades undersöka möjligheterna för utarbetande av ett
nytt förslag till förordning angående försäljning av alkoholhaltiga drycker
m. m., tillika bemyndigande att utreda, huruvida icke de enskilda vin
-
80 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
och spirituosahandelsrättigheterna skulle kunna erhålla en viss inlösningssumma
i stället för en garanterad övergångstid, såsom det föreslagits
i den av riksdagen icke antagna propositionen nr 242 vid 1914
års senare riksdag med förslag till ny lagstiftning rörande rusdrycksförsäljningen.
Detta uppdrag bekräftades sedermera av Kungl. Maj:t
genom beslut den 30 januari 1917 på det sätt, att Zethelius och Thulin
då anmodades »att på grundval av den av 1914 års senare riksdag
framlagda propositionen med förslag till förordning angående försäljning
av alkoholhaltiga drycker m. m. samt sedermera vunnen erfarenhet utarbeta
och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till ny lagstiftning
angående försäljning av alkoholhaltiga drycker», varvid kommitterade
skulle äga att, där så påkallades, tillkalla sakkunniga.
Av sistnämnda bemyndigande begagnade de sig genom att uppdraga
åt dåvarande verkställande direktören i pris- och inköpsnämnden
herr Ebbe Wennerberg att till stöd för kommitterades utredning under
hand undersöka möjligheterna av att åstadkomma en inlösning av de
enskilda vin- och spirituosahandlarna enligt vissa på förhand fastslagna
grunder. Av herr Wennerbergs undersökning framgick, att ett övervägande
antal av dessa handlande, bland andra samtliga handlande i
Karlskrona samt en majoritet av handlandena i Stockholm och Göteboig,
ställde sig gynnsamma till det ifrågasatta inlösningsförfarandet och avgåvo
förklaringar, att de accepterade detsamma.
I början av mars 1917 hade förhandlingarna fortskridit så långt,
att kommitterade voro beredda framlägga resultatet därav för finansministern
för att inhämta dennes mening. Den 30 mars 1917 skedde
emellertid regeringsskifte, vadan denna plan icke kunde fullföljas och
förhandlingarna blevo tillsvidare undanskjutna. Sedan riksdagen i maj
månad samma år antagit den nu gällande rusdrycksförsäljningsförordningen,
återkallades det åt Zethelius och Thulin givna uppdraget och
herr Wennerbergs förhandlingar avbrötos.
Samtidigt som nu berörda undersökningar angående inlösen av
vin- och spirituosahandelsrättigheter pågått, hade aktiebolaget Stockholmssystemet
dels inlöst, dels medverkat vid ombildandet av vissa firmor
av hithörande art.
Redan under åren 1914/15 hade bolaget antingen indragit en del
spirituosaaffärer på grund av innehavarens död eller av andra skäl icke
utlämnat fortsatt rättighet. I åtskilliga fall hade frivillig överenskommelse
träffats med innehavare om nedläggande av en utminuteringsrättighet,
mot det att stockholmssystemet övertog varulager, hyreskontrakt,
inventarier och personal.
81
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
I slutet av ar 1916 började stockholmssystemet emellertid tilllampa
ett annat förfarande, därvid i viss mån påverkat av vinhandlarnas
importpolitik, som genom avtal med ledande utländska lins sökte tvinga
systembolagen att köpa sina varor genom den svenska partihandelns
förmedling. Sedan den ena av innehavarna av firman J. 1). Grönstedt
& O:o under sommaren 1916 avlidit, uppkom fråga huru med denna
rättighet skulle förfaras, och beslöt bolaget då på förslag av verkställande
direktören godkänna ett preliminärt avtal mellan den kvarlevande
innehavaren av firman och tredje man, enligt vilket avtal köparen övertogvarulager
till fakturapris plus omkostnader, inventarier till anskaffningspris
med avdrag för slitage, utestående fordringar i den män de voro
säkra samt bokförda skulder, varjämte såsom goodwill till säljaren skulle
erläggas ett visst belopp. Köpeavtalet överläts till ett under bildning
varande bolag, aktiebolaget J. D. Grönstedt rf C:o, enligt vars bolagsordning
aktierna skulle utgöra dels stamaktier, dels preferensaktier, av
vilka de senare skulle berättiga till en årlig ackumulativ utdelning av
intill 7 procent, under det att stamaktierna utrustades med sådant röstetal,
att de ägde majoritet å bolagsstämman. Stamaktiekapitalet övertogs
av stockholmssystemet, varigenom det Grönstedtska bolaget blev ett
av systemet dirigerat dotterbolag.
Enligt samma grunder, som gällt för övertagande av den Grönstedtska
firman, träffades under 1917 avtal med Carlshamns punschfabr
^aktiebolag (C. J. Berg) och firman J. Cederlunds Söner i Stockholm.
Dessa företag konstituerades efter avtalet på samma sätt som det Grönstedtska
bolaget och blevo sålunda nya dotterbolag till stockholmssystemet.
I juni 1917 ingav herr Wennerberg till den nye chefen för finansdepartementet
(statsrådet Carleson) en av denne begärd promemoria rörande
de av Wennerberg hittills bedrivna underhandlingarna för inlösen
av privata vin- och spirituosahandelsrättigheter.
Över denna skrift inhämtades yttrande av bland annat kontrollrådet.
Inom detta gjorde sig därvid tvenne meningar gällande, den ena
omfattad av herrar Bergqvist, Bratt och Hedenlund, den andra av herrar
Kvarnzelius och Bernhard Eriksson. De förstnämnda ledamöterna tillstyrkte
det ifrågasatta inlösningsförfarandet. Därmed vunnes enligt
deras mening en anordning, varigenom dels nödig kontroll erhölles över
varornas användning för lagligt ändamål liksom ock över deras härkomst
och beskaffenhet samt vidare behandling inom landet, dels ock svårigheter
av ekonomisk natur avlägsnades eller förekommes. En svårlöst
ersättningsfråga skulle även finna en tillfredsställande lösning, utan att
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 sand. 33 höft. (Nr 39.) 11
82 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
staten ekonomiskt betungades. Genom direkt ombildning och sammanslagning
av bestående firmor skulle den största utsikt föreligga att på
bästa sätt tillvarataga såväl statens som den hos dessa firmor anställda
personalens intressen. Herrar Kvarnzelius och Bernhard Eriksson anförde,
att den ersättning, som i början av år 1917 ansågs vid frivillig
överlåtelse rimlig och som en de! vinhandlare förklarat sig godtaga,
måste, sedan den nya lagstiftningen kommit till stånd, anses orimlig.1
1 den mån och i de fall ersättning kunde anses berättigad, borde densamma
utgå i blygsammare omfattning. Allvarliga betänkligheter
kunde anföras mot att under Kungl. Maj:ts och kontrollstyrelsens direkta
eller indirekta medverkan ersättningsfrågan ordnades utan riksdagens
hörande. Därest det ifrågasatta inlösningsförfarandet förordades, vore
det nödvändigt, att det eller de bolag, som bildades, finge i bolagsordningen
införda klara bestämmelser, som garanterade, att aktieägarna
icke erhölle mer än en begränsad ränta å aktiekapitalet, att vid bolagets
upphörande alla tillgångar utöver kapital och ränta tillfölle statsverket
liksom ock årligen uppkommen vinst utöver den fixerade räntan årligen
skulle ingå till statsverket, sedan nödiga avsättningar till fonder ägt rum,
att inga oskäliga löner eller höga administrationskostnader tillätes samt
att kontrollstyrelsen finge befogenhet att öva kontroll över verksamheten,
så att inga enskilda av densamma direkt eller indirekt kunde förskaffa
sig oberättigade fördelar.
Kort tid därefter eller i juli 1917 uppdrog chefen för finansdepartementet
(statsrådet Carleson) åt doktor Ivan Bratt och direktör Ebbe
Wennerberg alt träda i förhandling med Reymersholms gamla spritförädlingsaktiebolag
rörande inköp av detta bolags affärsrörelse, i Vad den
avsåge sprithanteringen. Vidare uttalade samme finansminister i en till
doktor Bratt den 1 augusti 1917 ställd skrivelse sitt tillstyrkande av
att uppköp och ombildningar av ännu icke inlösta vinaffärer måtte fortsättas,
varvid noga borde tillses, att köpevillkoren icke i för statsintresset
ogynnsam riktning nämnvärt avveko från de villkor, på vilka
en del firmor blivit inlösta av aktiebolaget J. D. Grönstedt & C:o och
Carlshamns punschfabriksaktiebolag.
De med Reymersholmsbolaget inledda förhandlingarna resulterade
redan i början av augusti 1917 i ett under finansministerns medverkan
träffat preliminärt avtal, enligt vilket nämnda bolags hela spritförädlings-
och sprithandelsrörelse överläts å ett tillämnat nytt bolag, för vilket
stiftelseurkund den 17 september 1917 inlämnades för registrering under
1 Den nya lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 januari 1919, berövade partihandeln rätt
till utövande av detaljförsftljning.
Bevillningsutskottets betänkande Nr Hi). 83
namn av aktiebolaget Vin- och spritcentralen. Bolagsordningens bestämmelser
voro analoga med dem, som gällde för det Grönstedtska bolaget,
och tecknades stamaktiekapitalet i det nya företaget av stockholmssystemet.
I en till chefen för finansdepartementet ställd skrivelse den 15
augusti 1917 lämnade stockholmssystemet meddelande om sin dittillsvarande
verksamhet i fråga om inlösning av vin- och spirituosahandelsrättigheter
samt rörande köpeavtalet med Reymersholm. Dessutom förklarade
sig stockholmssystemet ha för avsikt att icke frånhända vare
sig stamaktierna i spritcentralen eller i de Grönstedtska, Carlshamnska
och Cederlundska bolagen. Emellertid vore systembolaget villigt antingen
att, när så påfordrades, överlämna samtliga ifrågavarande stamaktier
till statsverket till pari kurs eller det pris, som bolaget erlagt,
eller ock att, därest tillstånd därtill meddelades, under enahanda villkor,
i samband med inlämnandet av bolagets vinst och såsom vinstmedel,
överlämna aktierna i fråga.
I samband med antagandet av 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning
hade riksdagen uttalat, att dess genomförande uppenbarligen
komme att föranleda ersättningsanspråk från olika yrkesgrupper och
förutsatte, att Kungl. Maj:t komme att verkställa utredning av frågan.
Med anledning härav utsåg chefen för finansdepartementet (statsrådet
Branting) den 31 december 1917 jämlikt nådigt bemyndigande särskilda
sakkunniga för nämnda utrednings verkställande. I det offentliggjorda
utdraget av protokollet för finansärenden för sagda dag, vilket innehöll
meddelande om nämnda beslut, yttrade finansministern bland annat, att,
såsom förhållandena under senare tid utvecklat sig, rusdrycksförordningens
tillämpning uppenbarligen komme att med avseende på partihandeln
medföra vissa svårigheter. Det vore obestridligt att såväl ur
nykterhetssynpunkt som med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse
undvikande av privata mellanhänder vore önskvärt. En intressekonflikt
mellan det allmännas intresse och det enskilda förvärvsintresset
kunde här svårligen undvikas. På grund härav hade statsrådet under
övervägande ett förslag om en sådan organisering av partihandeln, att
jämväl denna komme att handhavas av organ, som i sitt förhållande
till det allmänna mer eller mindre bleve jämställt med detaljhandelsbolagen.
Efter att ha erinrat om de på stockholmssystemets initiativ
bildade företagen och dessas omfattning och organisation samt om systemets
erbjudande till statsverket att övertaga stamaktierna i Vin- och
spritcentralen m. m., fortsatte statsrådet: »Vid det förhållandet att sålunda
ett stort bolag, representerande en betydande del av reningsverk
-
84 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
samheten och övrig partihandel med viner och spirituösa inom landet,
redan är bildat och att ledningen och avkastningen av detsamma blivit
erbjudna statsmakterna, synas skäl föreligga att åt de sakkunniga, som
fått i uppdrag att undersöka, huruvida och i vilken utsträckning ersättning
bör tillerkännas enskilda med anledning av den nya lagstiftningen
rörande försäljning av rusdrycker, jämväl bör lämnas uppdrag att undersöka,
huruvida möjlighet förefinnes för frivillig överenskommelse mellan
Vin- och spritcentralen och övriga återstående handlande och firmor,
vilka åsyftas i 98 § av Kungl. Maj:ts nådiga förordning angående försäljning
av rusdrycker, om förvärvande av nämnda firmors lager m. in.
och övertagande av deras personal, allt för det nämnda bolagets räkning.
En dylik överenskommelse skulle nämligen tvivelsutan utöva inflytande
på de sakkunnigas uppdrag i övrigt och jämväl föranleda övervägande,
huruvida viss ändring i den nya lagstiftningen härav borde
bliva en följd. Skulle emellertid dylik överenskommelse ej kunna åvägabringas,
torde senare böra tagas under övervägande, huruvida åtgärder
av lagstiftningsnatur äro erforderliga för att på detta område av rusdryckshandeln
tillgodose det allmännas intresse.»
Med anledning av detta statsrådets uttalande trädde de sakkunniga
— 1917 års ersättningssakkunniga — i förbindelse med Vin- och spritcentralens
ledning och inhämtade där, att nämnda bolag och de av detsamma
kontrollerade firmor intill mitten av år 1918 med sig införlivat
dels samtliga reningsverk inom riket, dels spirituosahandelsfirmor, representerande
den allra största delen av hittillsvarande firmor inom branschen.
Vidare mottogo de sakkunniga från spritcentralen skriftliga utfästelser,
vari bolaget förklarade sig villigt verkställa inlösen av samtliga
inom riket verksamma vin- och spirituosahandelsfirmor enligt i
huvudsak samma grunder, som dem, vilka tillämpats vid de hittills
skedda inlösningarna av motsvarande art, varvid särskilt meddelades
vissa minimivillkor, som bolaget i varje fall vore berett att bjuda.
I sitt den 31 augusti 1918 avgivna, den 14 maj samma år dagtecknade
betänkande anförde de sakkunniga i detta ämne, att läget beträffande
rikets näringsidkare av här ifrågavarande art för det dåvarande
s}mtes vara, att det stora flertalet av dem träffat avtal med Vin- och
spritcentralen om firmornas och personalens övertagande före tiden för
den nya rusdryckslagstiftningens ikraftträdande. Sedan de sakkunniga
tagit ingående del av de villkor, på vilka om handlade övertaganden
från Vin- och spritcentralens sida av hithörande firmor skett och därvid
kommit till den allmänna uppfattningen, att befogade erinringar icke
kunde göras mot innehållet i nämnda överenskommelser samt Vin- och
85
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
spritcentralen förklarat sig berett att vid underhandlingar om övertagande
av ändu icke inlösta firmor ej tillämpa mindre gynnsamma
grunder samt särskilt bundit sig vid vissa preciserade ininimivillkor,
funne sig sakkunniga för sin del kunna uttala, att eventuellt senare
inlösningsauspråk från företagets sida gentemot statsverket knappast
kunde förväntas bliva prövade efter för företagen fördelaktigare grunder.
Sedan detta utlåtande avgivits,’ bär Vin- och spritcentralens inlösningsverksamhet
enligt samma grunder fortsatts och var situationen
i början av år 1919 den, att samtliga de vinhandelsfirmor, vilka bedrivit
verksamhet i riket vid utgången av år 1918, och deras personal blivit
föremål för inlösen och ersättning från spritcentralens eller dess dotterbolags
sida.
Vad agenterna och agentfirmorna för utländska hus beträffar,
visade det sig, att dessa fortfarande i betydande utsträckning kunde med
fördel bedriva sin verksamhet. De firmor av detta slag, vilka så önskade,
ha emellertid efter hänvändelse till bolaget blivit föremål för inlösning
och ersättning, varvid i vissa fall de inlösta firmornas rörelse överlåtits
till nya för ändamålet bildade dotterbolag till Vin- och spritcentralen.
I följande tablå meddelas uppgifter rörande de belopp, som av
spritcentralen och dess dotterbolag utgivits till samtliga av dem under
åren 1917 — 1920 inköpta eller inlösta företag för övertagna realvärden
ävensom för rörelsen (goodwill). Den sistnämnda ersättningen har upptagits
tillsammans med de för varorna utgivna beloppen, enär i viss
utsträckning vid affärens övertagande varuvärdet och goodwillsumman
av praktiska skäl ej helt skilts från varandra.
Fastigheter
Spritcentralen ...... 5,983,330
Grönstedts ........... —
Cederlunds........... —
Carlshamns ........ 158,700
Inventarier Varor och goodwill
Summa
4,768,687
'' 163,264
50,000
82,300
35,635,178
1,904,529
1,153,112
1,215,000
46,387,195
2,067,793
1,203,112
1,456,000
Summa 6,142,030 5,064,251 39,907,819 51,114,100
Vidare har spritcentralen för av bolaget övertagna större agentrörelser
erlagt en sammanlagd summa av 3,024,000 kronor i goodwill.
Vad slutligen beträffar ersättning till smärre agenter och till sådan
personal hos av bolaget inlösta företag, vilka bolaget icke ansett sig
86 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
kunna lämna stadigvarande arbete och åt vilken ej heller inom annat
område en någorlunda likvärdig anställning kunnat anskaffas, så har
utredningen av hithörande frågor allt sedan 1918 varit anförtrodd åt
en särskild, av bolagets styrelse tillsatt kommitté, bestående av doktor
Ivan Bratt, såsom ordförande, samt ledamoten av riksdagens första
kammare Gustaf Nilsson i Kristianstad och vice verkställande direktören
hos bolaget K. E. Ringholm såsom övriga ledamöter. Vid behandling
av ersättningsärenden inom denna kommitté har man i görligaste mån
sökt taga hänsyn till vad rättvisa och billighet kraft och i allmänhet
beharidlat de ersättningssökandes krav enligt de grunder, som en god
arbetsgivare ansetts böra tillämpa gentemot sådan personal, vilken på
grund av firmans upphörande eller överlåtande till annan blivit utan
fortsatt anställning inom branschen. I regel har ersättning tillmätts
mindre enligt på förhand uppställda generella och för alla lika
grundsatser, utan fastmera med hänsynstagande till arten av varje
särskild sökandes förutvarande anställning och arbete, till tjänstetidens
längd, yrkesutbildning och uppnådd levnadsålder, till förekomst av försörjningsplikt
i större omfattning, sjuklighet o. s. v. Särskild uppmärksamhet
har ägnats ersättningstagarens. olika förutsättningar att
tillgodogöra sig ekonomiskt understöd, hans behov av att omedelbart
erhålla en större handräckning (för startandet av ny verksamhet o. d.)
eller lämpligheten att fördela ersättningsbeloppets utbetalande på en
följd av år, att låta ersättningen helt eller till någon del tillfalla hustru
eller barn o. s. v. Såsom en allmän regel har emellertid gällt, att ersättning
icke utgått till någon, åt vilken anställning av tillfredsställande
art kunnat beredas eller erbjudas, varjämte, särskilt i fråga om ersättning
till smärre agenter, undre gränsen för kontant ersättning oftast
fixerats i överensstämmelse med det belopp, vederbörande skulle ha erhållit,
om hans framställning bedömts enligt de för motsvarande inlösningsförfarande
vid tobaksmonopolets genomförande tillämpade grunder.
Till åren komna ersättningssökande ha oftare tillerkänts pension än
engångsersättning.
Med utgången av år 1920 torde även detta ersättningsförfarande
kunna betraktas såsom i stort sett avslutat. Totalbeloppet av på sådant
sätt utgivna ersättningar utgjorde vid nämnda tidpunkt 1,658,650 kronor,
vartill komma årliga pensioner å 212,160 kronor.
Sammanräknas hela den summa, som belöper på spritcentralens
och dess dotterbolags inlösnings- och ersättningsförfarande, blir resultatet
följande:
87
Bevillningsutskottets betänkande Nr H9.
Reningsverk, vinhandel, varulager ................................ kronor 51,114,100
Större agenturer.................................................................. » 3,024,000
Smärre agenturer, personal........................................... » 1,658,650
Summa kronor 55,796,750
vartill kommer i årspensioner 212,160 kronor.
Till jämförelse må nämnas, att statsverkets samtliga utgifter för
tobaksmonopolets införande utgjorde 51,131,837 kronor, fördelade på
nedanstående huvudposter (se Tobaksmonopolets förvaltningsberättelse
för år 1917):
Maskiner och inventarier .............................................. kronor 1,920,879
Tobak, halvfabrikat, materiel ................................... » 10,868,125
Fastigheter (värdeminskning) ........................................ » 3,179,372
Ersättning för förlorad näringsverksamhet (goodwill) » 15,080,691
Personlig ersättning till arbetare.................................... » 5,711,017
» » » andra....................................... » 8,394,207
Livräntor och understöd ................................................... » 618,157
Räntor..................................................................................... » 3,210,879
Kommission, inkassering, stämplar................................. » 1,298,510
Förenade tobaksfabrikers organisation.......................... » 850,000
Summa kronor 51,131,837.
Det bör vid jämförelse* av dessa siffror- framhållas, att av de av
spritcentralen övertagna eller ersatta värden realtillgångarna sannolikt
utgjorde en relativt betydligt större del än ifråga om tobaksmonopolets
motsvarande utgifter.
2. Inlösningsförfarandet och riksdagen.
Vid åtskilliga tillfällen före år 1921 har riksdagen till prövning
upptagit frågor rörande den koncentration inom partihandeln med rusdrycker,
och det inlösningsförfarande från spritcentralens sida, för vilka
här redogjorts.
Första gången så skedde var år 1918, då herr Lithander i andra
kammaren väckte motion om »att riksdagen måtte fatta beslut om
sådant förtydligande av gällande lagstiftning, att partihandeln med
alkoholhaltiga drycker (utom egentligt brännvin) må, i enlighet med av
fjolårets riksdag antagna bestämmelser, oförhindrat utövas av enskilda
näringsidkare)).
88 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Motionen remitterades till bevillningsutskottet, som, efter en redogörelse
för det åt 1917 års ersättningssakkunniga givna uppdraget, yttrade:
»Såsom kontrollstyrelsen framhållit, synes det icke vara möjligt
att på den av motionären ifrågasatta vägen förhindra den koncentration,
som för närvarande pågår på vin- och spirituosahandelös område. Utskottet
är ej heller övertygat om att det vore lämpligt eller önskvärt,
att några hinder lades i vägen för den utveckling, som faktiskt äger
rum. Utskottet utgår härvid från en i viss mån annan uppfattning än
motionären och håller före, att även med en omläggning av partihandeln
i den riktning, som nu sker, hanteringens kvalitetsstandard torde kunna
upprätthållas. Utskottet är jämväl förvissat om att, därest partihandeln
utövas av ett fåtal under offentlig kontroll stående bolag med begränsad
vinstandel, åtskilliga hittillsvarande osunda företeelser på ifrågavarande
område, såsom varuförfalskning och varuförsämring, anbringande av
missvisande etiketter m. m. skola komma att upphöra».
I sitt av utskottet åberopade utlåtande, om vilket utskottet anförde,
att dess synpunkter enligt utskottets uppfattning vore fullt riktiga
och oförtydbart visade, hurusom motionärens framställning i övervägande
grad vore överdriven eller vilade på missuppfattning, framhöll
kontrollstyrelsen rörande koncentrationen inom partihandeln, att denna
vore en företeelse av alldeles samma slag, som framträtt på andra affärsområden,
där den fria konkurrensen så småningom lett därhän, att
monopolliknande företag bildats. Såvitt styrelsen både sig bekant hade
de inköp av spirituosahandelsfirmor, som bedrivits av Vin- och spritcentralen
och dess dotterbolag, haft karaktären av rena affärsuppgörelser
och varit av samma natur, som när mindre, enskilda företag uppköptes
av tru8tartade sammanslutningar på andra områden. Något tvång för
säljaren att antaga uppgörelsen torde på förevarande område icke ha
förelegat i högre grad än på andra områden, där liknande företeelser
framträtt.
Bevillningsutskottet hemställde, att herr Lithanders motion icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Mot motiveringen anfördes reservation av fyra ledamöter (herrar
Hammarström, Antonsson, Berg i Staby och Forssman). I huvudsak
innebar reservationen, att motiveringen bort från och med meningen
»utskottet är ej heller övertygat om» (jämför ovan) lyda på följande
sätt: »Såvitt något obehörigt tvång ej utövats gentemot de enskilda
handlandena, torde i och för sig ej vara något att anmärka mot den
pågående koncentrationen. Erfarenheten har ej heller hittills visat, att
några verkliga olägenheter skulle vara förknippade med en sådan kon
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr. 39. 89
centration. Det torde också efter utskottets förmenande kunna antagas,
att, därest partihandeln utövas av ett mindre antal under offentlig
kontroll stående bolag med begränsad vinstandel, åtskilliga hittillsvarande,
osunda företeelser på ifrågavarande område, såsom varuförfalskning
och varuförsämring, anbringande av missvisande etiketter m. m.
komme att upphöra. Skulle emellertid erfarenheten giva vid handen,
att sådana förväntningar ej uppfyllas eller att efter den ifrågavarande
koncentrationens genomförande den konsumerande allmänhetens berättigade
anspråk icke bliva tillgodosedda, lärer det få anses uteslutet, att
icke konlrollstyrelsen skulle veta att åvägabringa erforderlig rättelse,
bland annat genom begagnande av sin ovan omförmälda befogenhet
att lämna nya medgivanden till partihandel med vin- och spritdrycker.»
I överensstämmelse med utskottets hemställan beslöt riksdagen
avslå herr Lithanders motion.
Vid 1919 års riksdag väckte herr Lithander ånyo spörsmålet till
liv genom en till dåvarande chefen för finansdepartementet (statsrådet
Thorsson) ställd interpellation. Vid denna interpellations besvarande*
yttrade statsrådet, efter att ha lämnat en utförlig redogörelse för partiliandelsorganisationen
samt för ersättningsfrågans läge, att han delade
sina närmaste företrädares uppfattning om det önskvärda-i partihandelns
organisation. För fullgörande av nykterhetsreformen av år 1917 ansåg
statsrådet det vara betydelsefullt och fördelaktigt, att särskilt genom
Vin- och spritcentralens tillkomst en koncentration skett inom branschen.
Ehuru garantier förelåge för att de allmänna intressena skulle bli vederbörligen
tillvaratagna i Vin- och spritcentralens verksamhet, syntes det
statsrådet riktigast, att riksdagen bereddes tillfälle att pröva, huruvida
statsverkets kontrollerande ställning till detta bolag borde på annat sätt
än nu skedde komma till uttryck, därvid riksdagen ock borde få tillfälle
att fatta beslut angående de frågor, som berörde partihandelns
organisation. Såvitt på statsrådets åtgöranden kunde bero, skulle förberedelser
träffas, för att hela frågan, kunde föreläggas påföljande års
riksdag. Intill dess riksdagen tagit ställning till frågan, borde det
emellertid icke ifrågakomma, att det nuvarande faktiska läget förändrades
genom meddelande av nya partihandelsrättigheter, vadan statsrådet
för sin del icke kunde tillstyrka bifall hos Kungl. Maj:t till sådana
ansökningar.
Ersättningsfrågan förelädes 1920 års riksdag till avgörande. På
grundval av och i fullständig överensstämmelse med 1917 års ersättningssakkunnigas
förslag hade Kungl. Maj:t förelagt riksdagen proposition
i ämnet. I denna proposition anfördes beträffande spritcentralens
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 saml. 33 höft. (Nr 39.) 12
90
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
inlösning av och ersättning till vinhandelsfirmor och deras personal, att
ifrågavarande ersättningsspörsmål numera erhållit en sådan lösning, att
någon särskild åtgärd från statsmakternas sida icke vore erforderlig.
I sitt yttrande över propositionen anförde statsutskottet, att. det vid
prövning av vad i ärendet förekommit och de slutsatser, som i proposition
eller ersättningssakkunnigas betänkande blivit uttalade, funnit sig
kunna i allt väsentligt ansluta sig till desamma. Riksdagen godkände
detta utskottets uttalande och därmed spritcentralens hela inlösnings- och
ersättningsverksamhet.
B. Bolagets organisation.
1. Bolagsordning:, styrelse, stamaktieägare.
Det har tidigare nämnts, att registrering för aktiebolaget Vin- &
spritcentralen begärdes i september 1917. Den 17 oktober 1917 konstituerades
bolaget vid sammanträde i Stockholm. Aktiekapitalet bestämdes
till 11,225,000 kronor, varav 225,000 i stamaktier och 11,000,000 kronor
i preferensaktier. Stamaktierna, vilka ägdes av aktiebolaget stockholmssystemet
voro i likhet med vad som gällde för stockholmssystemets
övriga i det föregående berörda dotterbolag, utrustade med röstövervikt
vid bolagsstämmorna. Preferensaktierna, vilka tecknades i öppna marknaden,
berättigade till intill 7 procent ackumulativ utdelning. Återstående
vinst skulle, sedan erforderliga avsättningar till fonder skett,
tillfalla stamaktierna. Enär stockholmssystemets vinstmedel inlevereras
till statsverket framgår härav, att utdelningen på spritcentralens stamaktier
allt från bolagets begynnelse via stockholmssystemet tillförts
statskassan.
Denna konstitution för spritcentralen har förblivit gällande ända
till mitten av år 1920, då vissa betydelsefylla förändringar i bolagsordningen
genomfördes. Det har tidigare nämnts, att stockholmssystemet
i skrivelser under år 1917 förklarat sig villigt, att därest statsmakterna
så önskade, till dem efter parikurs avyttra stamaktierna i spritcentralen
eller eventuellt inleverera dem som vinstmedel. I skrivelse den 20
december 1919 till chefen för finansdepartementet upptog bolaget ånyo
denna fråga och framhöll, att det alltjämt stode kvar såsom ett önskemål,
att bolaget befriades från den del av sin verksamhet och sitt ansvar
som vore förenad med innehavet av spritcentralens stamaktier,'' vilka då
genom nyemission ökats till ett belopp av 400,000 kronor. Med anled
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 30. Öl
ning bärav föreslog bolaget, att stamaktierna skulle överlåtas till ett
mindre antal vederbörligen godkända personer, att stamaktieägarnas rätt
till andel i vinsten skulle begränsas till vissa procent, att ‘all vinst däröver
skulle tillfalla staten, att Kungl. Maj:t skulle utse visst antal av
styrelsens ledamöter samt en revisor, samt att stamaktieägarna skulle
förbinda sig att ej utan Kungl. Maj:ts medgivande och endast på de
villkor Kungl. Magt bestämde, överlåta stamaktierna till annan än statsverket
samt för sådant ändamål nedsätta aktierna i taka händer (riksbanken).
Förslag till nödiga ändringar i spritcentralens bolagsordning
och till avtal mellan de nya stamaktieägarna bifogades skrivelsen.
Efter att ha inhämtat yttranden av statskontoret och kontrollstyrelsen
förklarade Kung]. Maj:t i nådigt brev den 5 mars 1920 till
sistnämnda ämbetsverk hinder icke möta mot stamaktiernas försäljning
under de villkor, som angåvos i ett i kungabrevet innehållet förslag
till avtal, nära överensstämmande med stocldiolmssystemets motsvarande
förslag, och skulle för giltigheten av detta avtal erfordras, utom dess
godkännande av Kungl. Maj :1 jämväl vidtagande av vissa särskilt angivna
ändringar i spritcentralens bolagsordning.
Dessa sistnämnda ändringar antogos av bolaget å ordinarie bolagsstämma
den 11 juni 1920. Enligt den nya bolagsordningen har utdelningen
jämväl å stamaktierna begränsats, så att denna hädanefter skall
utgöra endast genomsnittlig aktiebelåningsränta för räkenskapsåret,
uträknad av riksbanken. Återstående vinst skall, sedan avsättningar
till reservfond och pensionsfond blivit gjorda, i den mån den ej användes
för inlösen av preferensaktier eller avsättes för sådant ändamål, inlevereras
till statskontoret för statsverkets räkning. Vidare ökades bolagets
styrelse till åtta ledamöter med fyra suppleanter, och skall Kungl. Maj:t
härav utse halva antalet, däribland ordföranden och vice ordföranden.
Revisorernas antal blev höjt till fyra med fyra suppleanter och utses
jämväl av dessa befattningshavare hälften av Kungl. Maj:t. Bolagsordningen
får slutligen hädanefter ej ändras utan Kungl. Maj:ts tillstånd.
I samband med denna ändring av bolagsordningen utsåg Kungl.
Maj:t till ledamöter av styrelsen:
generalkrigskommissarien F. Bergenholtz, ordförande,
expeditionschefen, frih. Karl Skogman, vice ordförande,
bankdirektören Axel Hedenlund och
förtroendemannen K. E. Johansson, L. A. K.
med förste kontorsbiträdet vid statens järnvägar E. G. E. Eriksson,
L. A. K., och
statssekreteraren Einar Hennings såsom suppleanter.
92
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Å extra bolagsstämma den 12 augusti 1920 utsåg bolaget därefter
till övriga styrelseledamöter
verkställande direktören i aktiebolaget Stockholmssystemet,
medicine doktorn Ivan Bratt, L. A. K.,
professorn Helge Bäckström, L. F. K.
verkställande direktören i aktiebolaget Vin- & spritcentralen,
Ebbe Wennerberg och
vice verkställande direktören i aktiebolaget Stockholmssystemet,
kanslisekreteraren Alfred Peyron,
samt till suppleanter för dem
vice verkställande direktören i aktiebolaget Vin- & spritcentralen,
K. E. Ringholm och
verkställande direktören i system aktiebolaget i Skara, bankdirektören
Tor Bergqvist.
Till revisorer utsågos av Kungl. Maj:t
riksgäldsfullmäktigen S. H. Kvarnzelius, L. F. K., och
förste kanslisekreteraren Arthur Wirström
samt till suppleanter för dessa
ombudsmannen Gustaf Nilsson, L. F. K., och
e. o. assessorn Gustaf Söderlund,
varjämte bolaget utsåg till revisorer
f. d. statsrådet Bernhard Eriksson L. A. K. och
revisorn S. R. Wikland samt
till revisorssuppleanter
fabrikören J. Lund och
kaptenen H. Malmberg.
I september 1920 träffade därefter Stockholmssystemet med ett
konsortium av 10 personer avtal om försäljning till konsortiet av spritcentralens
stamaktier, vilka av konsortiets medlemmar övertogos till
parikurs per 1 januari 1921. Konsortiet utgjordes av följande personer,
nämligen
bankdirektören J. O. M. Billing,
doktorn Ivan Bratt, L. A. K.,
professorn Helge Bäckström, L. F. K.,
kammarrättsrådet A. O. C. Carleson,
direktören Allan Cederborg,
riksgäldsfullmäktigen greve G. Lagerbjelke, L. F. K.,
fabriksidkaren C. J. Lund,
kanslisekreteraren Alfred Peyron,
bankdirektören O. Rydbeck och
advokaten John Tjerneld.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 93
Enligt det med konsortiet träffade avtalet, som i likhet med namnen
på konsortiets delägare godkänts av Kungl. Maj:t, ha stamaktieägarna
förbundit sig att icke överlåta aktierna till annan än statsverket eller
den Kungl. Magt på förslag av styrelsen för spritcentralen godkänner.
Skulle aktier annorledes än genom dylik överlåtelse lagligen övergå till
person, som icke godkänts såsom innehavare därav, är statsverket berättigat
inlösa dem till pari jämte upplupen ränta. Stamaktieägarna
förbinda sig vidare att, närhelst statsmakterna så påfordra, till statsverket
överlåta samtliga aktier till pari jämte ränta, under förbehåll att
statsverket åtager sig att av preferensaktieägare, som så påkalla, inlösa
preferensaktier med det belopp, som skulle tillfalla dem vid bolagets
upplösning enligt i bolagsordningen för spritcentralen föreskrivna regler.
Stamaktierna skola deponeras i riksbanken. Vid bolagsstämma skall
stamaktieägarnas talan föras av en enda av dem därtill utsedd person.
2. Dotterbolag.
Bolaget övertog vid sitt bildande Stockholmssystemets intressen
uti de Grönstedtska, Cederlundska och Carlshamnska bolagen, viljja sålunda
numera äro dotterbolag till spritcentralen. Av de av spritcentralen
inlösta vinhandelsfirmorna konstituerades jämväl aktiebolaget Tegnér
& Wilcken såsom ett dotterbolag till spritcentralen.
Från 1919 års ingång ha spritcentralen och dess fyra nämnda
dotterbolag varit de enda partihandlarna med rusdrycker i Sverige.
Moderbolaget har utom rening av brännvin och förskäring bedrivit
partihandel med vin och sprituosa, medan de Grönstedtska och Tegnérska
bolagen huvudsakligen handla med viner och de Cederlundska
och Carlshamnska företagen endast tillverka och försälja punsch.
Genom beslut den 29 november 1918 medgav Kungl. Maj:t spritcentralen
rätt att under åren 1919—23 utöva partihandel med skattefri
sprit genom ett för ändamålet inrättat särskilt dotterbolag, Aktiebolaget
Skattefri Sprit. Det nya bolaget, som på särskilda villkor erhöll
ensamrätten till partihandel med skattefri sprit, trädde i verksamhet
med ingången av år 1919.
Vidare har ställning såsom dotterbolag givits åt ett betydande
antal av de av spritcentralen övertagna agentfirmorna för utländska
vinhus. Dessa dotterbolag, vilka för närvarande uppgå till 9, representera
sålunda ett relativt stort antal bolag, men äga ett i allmänhet jämförelsevis
lågt aktiekapital. Orsaken varför icke ett flertal av dessa
firmor sammanslagits till större bolag är att söka i den omständigheten,
94 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
att de mera betydande utländska firmorna icke önskat en dylik koncentration,
utan föredragit att bliva representerade en var genom särskilt
företag. I kostnadshänseende har denna uppdelning på många småbolag
emellertid icke haft någon betydelse, enär deras administration i
regel är ytterst förenklad och billig.
Antalet av bolagets dotterbolag har under år 1920 utökats med
två stora företag, nämligen Aktiebolaget Nya Grand Hotell och Porterbryggeriaktiebolaget
1). Carnegie ds C:o. Rörande de närmare omständigheter,
söm äro förknippade med nämnda beslut, vilka fattats av den
enligt den nu gällande bolagsordningen till hälften av Kungl. Maj:t
tillsatta styrelsen, må följande anföras.
Redan i slutet av år 1919 och än mer under år 1920 hade från
ägarna av aktiemajoriteten i Grand Hotell bestämda avsikter yppats att
nedlägga rörelsen och försälja fastigheterna till bostads- och kontorsändamål.
När då en hänvändelse från nämnda aktieägare skedde till
spritcentralen med erbjudande om aktiernas inköpande, ansåg sig bolaget
icke höra avvisa att reflektera på frågan. Ett intresse i ett restaurantföretag
kunde enligt gammal hävd inom vin- och sprithandelsbranschen
anses ligga visserligen vid sidan av men ej utanför bolagets
verksamhetsområde. Vidare måste det anses av betydelse för den nykterhetspolitiska
åskådning, på vars grundval spritcentralen tillkommit
och utvecklats, att söka medverka till att de farhågor, som av Grand
Hotells aktieinnehavare uttalades rörande möjligheten att under rådande
kontrollsystem, kunna med ekonomisk framgång fortsätta rörelsen, icke
finge föranleda upphörandet av rikets största hotellföretag. Slutligen
syntes det också för såväl huvudstaden som landet vara av en synnerligen
framträdande vikt, att Grand Hotells fortsatta bedrivande såsom
hotell och restaurant möjliggjordes, ett intresse, för vilket sprit centralen
såsom ett stort, av det allmänna dirigerat företag inom en närbesläktad
bransch icke borde stå främmande. Dessa skäl gjorde, att köpanbudet
underkastades en närmare prövning.
Balansräkningen för Grand Hotell visade per den 31 december
1919 ett överskott av tillgångar över skulder av 3,829,001 kronor 91 öre.
Det pris, som för aktierna — aktiekapitalet är 3,600,000 kronor — begärdes,
var alternativt 7,200,000 kronor i spritcentralens preferensaktier
(200 procent) eller ock kontant 6,480,000 kronor (180 procent). Den
kontanta likviden — vilken sedermera valdes — representerade sålunda
ett överpris för bolagets behållna tillgångar av 2,650,998 kronor 9 öre.
I tillgångarna ingingo fastigheter, som i balansräkningen upptagits till
6,875,000 kronor. Ökas denna summa med nyssnämnda överpris, kommo
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
95
fastigheterna för köparen således att stå i ett belopp av 9,525,998 kronor
9 öro. Enligt eu värdering, som på spritcentralens uppdrag verkställdes
av Aktiebolaget Alf Rignérs värderingsbyrå, uppskattades fastigheternas
brandförsäkringsvärde till 11,810,000 kronor och saluvärde bil
12,274,900 kronor — varvid lagts till grund ett tomtvärde för Royal
av 700 kronor och för Grand och Bolinderska huset av 1,000 kronor
per kvadratmeter samt byggnadskostuaden vid värderingstillfället minskats.
med dels av byggnadens ålder och nuvarande skick betingade
avskrivningar, dels ock ytterligare avsevärda avskrivningar med hänsyn
till ekonomilokalernas och ledningssystemets mindre modärna karaktär
inom Grand och Bolinderska huset. Närmare detaljer visar föliande
tablå. ■''
Grand Hotell „ ,
och Bolinder- Gra",d ^ote11 Hela fastiS
-
ska huset Eoyal heten
Kronor Kronor Kronor
Brandförsäkringsvärde ............................... 6,070,000 5,740,000 11,810,000
Saluvärde: tomt............................................. 3,509,000 1,250,900 4759900
byggnader .................................... 4,220,000_3,295,000_T/U5/100
7,729,000 4,545,900 12,274,900
Jämföres den nu åberopade värderingen med det pris, som inklusive
överpriset enligt ovan beräknade siffror skulle av köparen erläggas
för fastigheterna, framgår, att det värderade saluvärdet överstiger detta
pris med 2,748,901 kronor 91 öre.
Då av den sålunda verkställda utredningen framgick, att det
engagement, som spritcentralen genom ett accepterande av det gjorda
erbjudandet komme att ikläda sig, ej heller ur ekonomisk synpunkt
kunde göras till föremål för befogad erinran, beslöt styrelsen vid
sammanträde den 23 augusti 1920 och sedan finansministerns sam
stämmande
asikt inhämtats godkänna förvärvet av nu ifrågavarande
aktiepost. Under diskussionen om detta beslut framhöllos i styrelsen
utom ovan angivna synpunkter jämväl, att, därest det av bolaget i det
nya dotterföretaget nedlagda kapitalet ej skulle kunna tillfredsställande
föiräntas vissa svårigheter i detta avseende kunde möjligen yppa
sig under den begynnande lågkonjunkturens fortgång —'' statsverket
genom detta bolagets förvärv satts i tillfälle för egen räkning anskaffa
synnerligen välbelägna fastigheter på gynnsamma villkor.
Köpet av Carnegies porterbryggeri kan till en början, liksom förvärvet
av Grand Hotell, ej sägas ligga helt utanför den verksamhet, som
bör bedrivas av en rusdryckshandlare — spritcentralens föregångare
inom branschen hade ofta intressen både i hotell och i bryggerier. Men
96 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
i detta fall tillkom en särskild, betydelsefull omständighet, som gav
upphovet till denna affär. Enligt den nu gällande rusdryckslagstiftningen
få maltdrycker med alkoholstyrka över rusdrycksgränsen — 3.^6 volymprocent
— försäljas endast av systembolagen och å motbok. Kristidens
restriktiva bestämmelser omöjliggjorde framställande av starkare maltdrycker
än av klass I och II, det vill säga under rusdrycksgränsen, men
efter dessa restriktioners hävande blev tillverkningen av Öl av klass III,
det starkare ölet, åter möjlig. På grund av 1920 års riksdags beslut
igångsattes visserligen i slutet av 1920 en utredning, om huruvida
starkare maltdrycker skulle över huvud få i fortsättningen tillverkas,
men under utredningstiden blev en dylik fabrikation ej förbjuden. Ölbryggerierna
voro dock fortfarande benägna att tillsvidare inställa fi amstälfningen
av starkare Öl, men Carnegies porterbryggeri, landets största
och dominerande portertillverkare, förklarade sig icke kunna ^avstå från
rätten att brygga starkare porter, enär detta företag ansåg sig lida
relativt mera av den sänkta alkoholhalten, som ogynnsamt påverkade
brygdens karaktär. Under sådana omständigheter tillkännagåvo även
ölbryggerierna, att de tvingades övergå till framställning av starkare
Öl. Emellertid skulle härigenom, enligt en av alla sakkunniga omfattad
uppfattning, utomordentligt störa svårigheter ha vållats dels administrativt
och tekniskt för restriktionssystemets handhavande från bolagens
sida och dels'' jämväl ur allmän nykterhetssynpunkt. Då nu Carnegiebolagets
ledning visade sig villig att underhandla om företagets försäljning^
så ansåg sig Spritcentralen, sedan man jämväl i detta ärende
samrått med finansministern, ha goda skäl att söka träffa avtal om ett
dylikt köp.
Enligt en per den 30 juni 1920 uppgjord tablå över bolagets
ställning visade densamma ett realvärde å tillgångar över skulder av
12,624,300 kronor. Härav utgjorde fastigheter (i Göteborg, Stockholm,
Malmö och Hälsingborg) 5,735^000 kronor, upptagna i huvudsak till år
1918 fastställda värderingssummor, maskiner och inventarier enligt fackmässig
värdering 2,500,000 kronor, varulager (porter etc.) enligt, lågt
inventeringsvärde 3,040,000 kronor och återstoden, säkra fordringar
(1,705,000 kronor), banktillgodohavanden och kassa (46,700 kronor) samt
aktier ’(38,600 kronor). Säljarna begärde för hela aktiekapitalet (5,000,000
kronor) ett belopp av 13,000,000 kronor, varav 1,000,000 kronor skulle
gäldas kontant och 12,000,000 kronor med 6 procent obligationer (för
11,000,000 kronor) och revers å 6 procent (1,000,000 kronor). Värderas
det ej kontanta beloppet efter den samtidiga kursen å 6 procent obligationer
eller 85 procent, skulle hela den begärda köpesumman motsvara
en kontantlikvid av 11,200,000 kronor eller 1,424,300 kronor mindre än
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 97
do behållna tillgångarnas sammanlagda realvärde. Aktierna skulle överlämnas
utan 1920 års kupong, vara en utdelning av 000,000 kronor av
köparen garanterades, varjämte denne för utgivande genom säljarna av
ersättningar och gratifikationer till personal m. m. skulle ställa till
disposition ett belopp av 350,000 kronor. Häremot skulle köparen äga
förfoga över vinsten för 1920.
På nu angivna villkor kom köpet till stånd enligt styrelsebeslut
den 18 september 1920.
Utom sina engagemang i dessa båda nya dotterbolag har spritcentralen
under år 1920 på särskild anmodan av regeringen jämväl
iklätt sig en till beloppet betydande interimistisk förbindelse av för dess
rörelse främmande art, nämligen övertagandet från aktiebolaget Svensk
fcirgämnesindustri av vissa dess för läkemedelsfabrikation i Södertälje
uppbyggda fastigheter och innehavda lager. Förloppet med detta engagemang
är följande.
År 1913 bildades aktiebolaget Astra, apotekarnas kemiska fabriker,
för att i Södertälje bedriva tillverkning av läkemedel. Sedan kontrollen
över detta bolag för ett par år sedan övergick till aktiebolaget Svensk
färgämnesindustri, utvecklades denna tillverkning i storindustriell riktning.
Emellertid kom färgämnesbolaget under år 1919 i ekonomiska
svårigheter, och förelåg av sådan anledning skäl antaga, att läkemedelstillverkningen
skulle upphöra och den här avsedda anläggningen användas
för annat ändamål.
Med hänsyn till den av Astra bedrivna tillverkningens betydelse
för landet fann medicinalstyrelsen sig under sådana omständigheter böra
i en V. P. M. den 7 augusti 1920 för dåvarande chefen för socialdepartementet
framhålla önskvärdheten av att anläggningen, som syntes
kunna förvärvas för skäligt pris, i fortsättningen komme att användas
för avsett ändamål och att där upprättades ett farmaceutiskt centrallaboratorium
för fabriksmässig tillverkning av bland annat sådana läkemedel,
vilka enligt medicinalstyrelsens cirkulär av den 25 oktober 1901
och styrelsens kungörelse av den 20 maj 1920 skola å apotek beredas.
Ett dylikt under medicinalstyrelsens kontroll stående centrallaboratorium
skulle nämligen enligt styrelsens mening, i vilken riktning apoteksväsendets
stundande reorganisation än komme att gå, i hög grad främja
den inhemska produktionen av goda och billiga läkemedel. Slutligen
påpekade styrelsen även, att betydelsen av en centralanstalt för apotekens
förseende med läkemedel hade framhållits av apotekskommittén i
dess den 21 november 1919 avgivna betänkande.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 33 käft. (Nr 39.) 13
98 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Denna promemoria, i vilken medicinalstyrelsen framkastat tanken,
att sprit centralen eventuellt skulle befinnas vara i tillfälle att övertaga
berörda anläggningar, överlämnades av chefen för socialdepartementet
till styrelsen för spritcentralen med anhållan om dess yttrande, vilket
avgavs den 18 september 1920, och meddelade spritcentralen, att den
verkställt utredning rörande villkoren för den ifrågavarande läkemedelsfabrikens
förvärvande och fortsatta drift samt i sådant syfte inlett förhandlingar
med styrelsen för aktiebolaget Svensk färgämnesindustri.
Dessa förhandlingar hade resulterat i en offert från nämnda bolags sida,
vilken av spritcentralen ansågs skälig, och förklarade sig bolaget berett
att under vissa förutsättningar acceptera offerten samt därefter låta
fabriken och tillverkningen övertagas av ett nybildat bolag, vars aktiekapital
spritcentralen troligen finge helt teckna, och vars finansiering i
övrigt skulle påvila spritcentralen.
Styrelsen hade emellertid icke ansett sig utan vidare kunna ikläda
sig ansvaret för genomförandet av en dylik affär och upptagandet —
låt vara genom ett särskilt bolag — av en verksamhet, vilken såsom
den här ifrågavarande läge fjärran från bolagets egentliga arbetsuppgifter.
Åven om styrelsen med hänsyn till den allmännyttiga uppgift,
om vilken här vore fråga, icke velat ställa sig avvisande mot en medverkan
från bolagets sida, hade styrelsen likväl funnit sig böra för en
sådan medverkan utgå från vissa förutsättningar. Det hade sålunda
synts styrelsen önskvärt för att icke säga nödvändigt, att, innan här
berörda affär avslutades, styrelsen finge förvissning därom, att Kungl.
Maj:t ville så till vida fastställa ändrade grunder för läkemedels taxering
m. m., att dels den nya fabrikens framställningskostnader för preparanda
lades till grund för försäljningspriset till allmänheten, varigenom
dessa borde kunna väsentligt reduceras, dels ock apotekarna medgåvos uttrycklig
rättighet att från fabrikens centrallaboratorium inköpa de
preparanda, de icke funne med sin fördel förenligt att framställa å eget
laboratorium. Då framställningen å apotekarnas egna laboratorier varken
ur kontrollens eller ekonomiens synpunkt syntes kunna upptaga tävlan
med de metoder, som på det nya centrallaboratoriet borde kunna komma
till användning, vore det sannolikt, att apotekarna, som icke ägde befogenhet
att från droghandlare inköpa preparanda, skulle, i händelse
det av styrelsen förutsatta undantaget medgåves för centrallaboratoriet,
från detta sistnämnda taga en väsentlig och troligen stigande del av de
preparanda, som åtginge å de svenska apoteken. Därest nu omförmälda
omständigheter föreläge, skulle fabrikens ekonomiska drift, om den ställdes
under en duglig ledning, kunna anses någorlunda säkerställd. Givetvis
99
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
skulle fabriken dessutom söka tillhandagå apotekarna med speciella fabrikat,
droger och andra artiklar, som apoteken skulle vilja inköpa därifrån.
Styrelsen uttalade vidare, att det måhända vore önskvärt, att
fabrikens hela ledning komme att så auordnas, att statsmakterna och
jämväl apotekarekåren finge medinflytande på verksamheten. Spritcentralen
vore givetvis villig att, då statsmakterna så önskade, Titan vinst
överlämna aktiemajoriteten å det organ, statsmakterna kunde tänkas
senare komma att skapa för ändamålet. För kontrollens vederbörliga
anordning borde, förutom det inflytande å styrelsens sammansättning,
som Kungl. Maj:t skulle vilja förbehålla sig eller någon annan statsmyndighet,
en vetenskaplig kontrollant av medicinalstyrelsen utses.
Sedan betingelserna för verksamheten vid fabriken ordnats, i
huvudsaklig överensstämmelse med vad styrelsen sålunda angivit, och
Kungl. Magt dessutom funnit hinder för planens realiserande icke föreligga
på grund av spritcentralens allmänna ställning eller bestämmelserna
i dess bolagsordning, syntes spritcentralen kunna åtaga sig affärens
ordnande och genom särskilt bolag utöva fabrikens drift tillsvidare och
intill dess densamma kunde övertagas av något därför bildat särskilt
organ eller frågan på annat sätt löstes.
Genom nådigt brev till medicinalstyrelsen den 29 september 1920
fann Kungl. Maj:t, under uttalande av att Kungl. Maj:t funne hinder
från Kungl. Maj:ts sida icke möta för spritcentralen att ikläda sig de
för ordnande av denna angelägenhet erforderliga förpliktelser, gott anbefalla
medicinalstyrelsen att bland annat dels upprätta förslag till sådan
ändring i grunderna för läkemedels tillverkning och försäljning å apotek,
som med hänsyn till det ifrågasatta centrallaboratoriet funnes påkallad,
dels ock utse nödiga kontrollanter för verksamheten å centrallaboratoriet,
ävensom i övrigt meddela nödiga föreskrifter avseende kontrollen å
laboratoriets tillverkning och försäljning.
Sedan spritcentralen av sagda nådiga brev funnit framgå, att
Kungl. Maj:t godkänt de villkor, vilka bolaget jämlikt dess ovan berörda
skrivelse den 18 september 1920 ansett sig höra'' uppställa för sin av
chefen för socialdepartementet påkallade medverkan till här ifrågavarande
plans förverkligande, avslöt bolagets styrelse avtal rörande de berörda
anläggningarnas förvärvande m. in.
Därefter underkastade styrelsen frågan rörande formerna för centrallaboratoriets
inrättande en ingående prövning och enades därvid om
följande huvudsakliga riktlinjer.
Med hänsyn till att aktiebolaget Astra varit det för läkemedelstillverkning
ursprungligen avsedda bolaget, skulle nämnda bolag om
-
100 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
bildas att utgöra det företag, vilket skulle bedriva den här ifrågavarande
verksamheten. Det ombildade bolaget, (för vilket föreslagits namnet
Apotekens läkemedelscentral, aktiebolag), skulle övertaga äganderätten till
de av spritcentralen i Södertälje förvärvade fabriksanläggningarna jämte
inventarier, lager m. m. och bolagets kapital utökas från nuvarande
1,050,000 kronor till 5,000,000 kronor, varav 1,000,000 kronor i stamaktier
och 4,000,000 kronor i preferensaktier. Ifråga om grunderna för
bolagets organisation i övrigt skulle gälla, att bolagets aktiekapital
skulle utgöra lägst 5 och högst 15 miljoner kronor, att aktiernas nominella
belopp skulle bestämmas till 100 kronor ävensom aktierna fördelas
å stamaktier och preferensaktier, vilka sistnämnda skulle kunna utgivas
till ett belopp av högst 12 miljoner kronor, varjämte stamaktierna städse
skulle motsvara lägst Vs av hela aktiekapitalet och medföra fyra röster,
under det att preferensaktierna skulle äga allenast en röst, att preferensaktierna
skulle framför stamaktierna medföra företrädesrätt till årlig
utdelning av bolagets vinst å 8 procent av aktiebeloppet eller, därest
genomsnittlig aktiebelåningsränta för räkenskapsåret, uträknad av riksbanken,
överstege 8 procent, denna ränta, ävensom rätt att, därest
under ett eller flera år sådan utdelning ej kunnat lämnas, av följande
års vinst bekomma vad däruti brustit, innan utdelning å stamaktierna
ägde rum, att å stamaktierna skulle årligen utdelas 7 procent eller, därest
genomsnittlig aktiebelåningsränta för räkenskapsåret, uträknad av riksbanken,
överstege 7 procent, denna ränta, ävensom rätt att, därest under
ett eller flera år sådan utdelning ej kunnat lämnas, av följande års vinst
bekomma vad däruti brustit, sedan föreskriven utdelning å preferensaktierna
ägt rum, att återstående vinst skulle, sedan avsättningar till
bolagets fonder blivit gjorda, genom bolagets försorg särskilt reserveras
att av vederbörlig statsmyndighet disponeras för understödjande av mindre
bärkraftiga apotek eller för liknande syfte, att ifråga om preferensaktierna
skulle för bolaget gälla samma inlösningsrätt som i motsvarande fall vore
föreskriven för spritcentralens preferensaktier, att antalet ledamöter av
bolagets styrelse skulle utgöra sju med fem suppleanter, och skulle Kungl.
Maj:t, apotekaresocieteten, Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmaceutförbund
vardera utse en ledamot av styrelsen jämte en representant,
varvid den av Kungl. Maj:t förordnade ledamoten skulle vara styrelsens
ordförande, att antalet revisorer skulle vara tre med tre suppleanter, och
skulle Kungl. Maj:t äga att av dessa utse en revisor jämte suppleant,
att bolagsordningen icke finge ändras utan Kungl. Maj:ts tillstånd, samt
att 39,500 nya preferensaktier i bolaget skulle utbjudas till teckning,
varvid spritcentralen skulle förbehålla sig rätt att teckna hela nyemis
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 89. 101
sionen samt därefter utbjuda samtliga de uyteeknade aktierna till övertagande
av apotekare eller andra intresserade.
Med anmälan av de åtgärder bolaget sålunda i förevarande ärende
vidtagit och under den närmaste tiden ytterligare ärnade verkställa hemställde
styrelsen i skrivelse den 10 november 1920 till Kungl. Maj:t,
jämlikt föreskrift i 57 § i aktiebolagslagen, om medgivande av rätt att
i det nya bolagets ordning införa ovan angivna föreskrifter rörande
styrelsens sammansättning.
Omedelbart sedan nu refererade affärstransaktioner blivit bekanta
genom pressen igångsattes under ledning av den för ändamålet särskilt
bildade föreningen Sveriges drogengrossister, representerande två av
rikets partihandlare med droger, en utomordentligt häftig agitation mot
det tillärnade centrallaboratoriet. Föreningen inlämnade även till Kungl.
Maj:t en skrivelse med uttalande av sin uppfattning, att det nya företaget
vore ett oberättigat monopol, vars tillstyrkande av Kungl. Maj:t
borde förhindras. Skrivelsen remitterades till medicinalstyrelsen, och
Kungl. Maj:ts beslut rörande det nya bolagets ordning är alltjämt vilande.
Företaget har sålunda tillsvidare icke kunnat träda i verksamhet,
vartill kommer, att de särskilda författningsbestämmelser, som av medicinalstyrelsen
skulle utfärdas för centrallaboratoriets tillskapande, ännu
icke utfärdats. Det nuvarande aktiebolaget Astra bedriver emellertid
under en av spritcentralen utsedd styrelse fortsatt verksamhet, ehuru
givetvis i en i jämförelse med den tilltänkta mycket begränsad omfattning.
Av de inköpta fastigheterna har spritcentralen för avsikt att
själv disponera en större byggnad för uppsättande av ett nytt destilleringsverk
och bedrivande av brännvinsrening.
Med avseende på den ekonomiska innebörden av det med färgämnesbolaget
träffade avtalet må följande siffror tjäna till ledning. Det
pris, till vilket bolagets samtliga fastigheter (fabriker, bostadshus etc.),
maskiner och inventarier i Södertälje övertogs, utgjorde 3,500,000 kronor.
Det i bokslutet den 31 december 1919 uppförda värdet för dessa
tillgångar utgjorde 5,490,914 kronor 92 öre, varav för fastigheter
3,752,294 kronor 12 öre. De sistnämnda, som år 1919 åsatts ett taxeringsvärde
av 3,806,700 kronor, värderades, på spritcentralens anmodan,
av aktiebolaget Alf Rignérs värderingsbyrå till 4,796,541 kronor 10 öre,
varav för tomterna 451,841 kronor 10 öre samt för byggnaderna
4,344,700 kronor. Det av spritcentralen erlagda priset, vilket inkluderar
maskiner och inventarier till ett bokvärde av omkring 1,700,000 kronor
och verkligt värde av omkring 500,000 kronor är således väsentligt
lägre än alla nu nämnda värderingssiffror och måste sålunda betraktas
såsom ett relativt mycket lågt pris.
102 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Utom fastigheterna övertogs jämväl bolagets mycket omfattande
lager av läkemedel och droger. Ehuru dessa skulle likvideras med betydande
rabatt å det vid inköpstillfället (oktober 1920) gällande marknadspriset
för varan, har det hastiga prisfallet å denna marknad under
de senaste månaderna medfört, att likväl någon förlust å detta lager
kan komma att uppstå, så mycket mer, som de oväntade hindren för
rörelsens omläggning och utveckling på vid övertagandet förutsatt sätt
försvåra eller omöjliggöra ej blott fastigheternas utan även lagerbehållningens
tillfredsställande ekonomiska utnyttjande, övertagandet, som
står under priskontroll av en särskild, paritetiskt sammansatt värderingsnämnd
med opartisk ordförande, har ännu ej fullt avslutats, vadan
totalbeloppet av detta engagement ej kan exakt angivas. Det torde
dock komma att röra sig omkrig 1.5 miljoner kronor.
Slutligen gällde avtalet även övertagande av Astras och ett annat
dotterbolags (aktiebolaget Svanens droghandel) fordringar, för vilka
bankgaranti ställdes av säljaren.
Till spritcentralen voro vid utgången av år 1920 anslutna följande
dotterbolag med nedanstående aktiekapital.
Företagets namn
Aktiekapital
Av aktiekapitalet äger
Vin- & spritcentralen
Stam-
aktier
Kronor
Preferens-
aktier
Kronor
Aktier
med lika
rätt
Kronor
Stam-
aktier
Kronor
Preferens-
aktier
Kronor
Aktier
med lika
rätt
Kronor
Carlshamns Punschfabriks A.-B.......
50,000
850,000
_
50,000
_
—
A.-B. J. Cederlunds Eftr................
100,000
600,000
—
100,000
—
—
A.-B. J. D. Grönstedt & C:o............
800,000
2,800,000
—
800,000
2,171,000
—
A.-B. Tegnér & Wilken..................
—
—
3,000,000
—
—
2,996,000
A.-B. Skattefri Sprit .....................
100,000
300,000
—
100,000
296,000
—
Hälsingborgs Jäst- och Spritfabriks
A.-B........................................
_
160,000
_
_
159,600
A.-B. Hans Billmansons Vinagenturer
—
—
100,000
—
—
96,000
A.-B. De Förenade Vinagenturerna...
—
—
100, ooo1
—
—
96,000
A.-B. William Grafs Vinagentur......
—
—
304,0001
—
—
300,000
A -B. Hammaren & C:o..................
—
—
700,000
—
—
696, OCH)
A.-B. Charles Knutzen ..................
—
—
25,000
—
—
21,000
A.-B. Fritz Kramer & C:o...............
—
—
25,000
—
—
21,000
Gösta Lindberg & C:o, A.-B..........
100,000
100,000
—
100,000
—
—
Ivar Möller Import A.-B................
50,000
350,000
—
50.000
—
—
A.-B. Gustaf Wigart .....................
—
—
100,000
—
—
99,500
A.-B. Nya Grand Hotell ...............
—
3,600,000
—
—
—
3,569,500
Porterbryggeri A.-B. D. Carnegie &
C:o ..........................................
_
5,000,000
_.
_
4,996,000
A. B. Astra, Apot.-Kem. Fabriker ...
—
l,050,000i
—
—
1,000,000
A.-B. Svanens Drogbandel...............
—
—
300,000
—
—
297,500
Bevillningsutskottets betänkande Nr dO.
3. Direktörsrädet.
103
För åvägabringande av ett mera planmässigt samarbete mellan spritcentralen
och dess fjrra med partihandelsrätt för rusdrycker utrustade
dotterbolag har från och med mars månad 1919 en särskild organisation,
benämnd direktörsrådet, upprättats inom koncernen.
Direktörsrådets arbete skall enligt den för detsamma antagna och
av respektive bolags styrelser godkända arbetsordningen åsyfta dels åstadkommande
av nödig enhetlighet rörande de under bolagens verksamhetsområde
fallande viktigare varuslagens inköp, prissättning, benämning
och saluförande, dels behandling av frågor rörande tjänstemännens och
arbetarepersonalens avlöningar och arbetsvillkor, dels ock slutligen i
övrigt alla viktigare spörsmål av betydelse för bolagens handhavande
av sin verksamhet. Medlemmar av rådet skola vara verkställande direktören
och vice verkställande i spritcentralen samt verkställande direktören
i vart och ett av de övriga partihandelsbolagen. Därjämte skall
spritcentralens styrelse utse trenne medlemmar av rådet, av vilka en
skall vara rådets ordförande samt en dess vice ordförande. Till rådets
medlemmar har av spritcentralens styrelse valts
doktor Ivan Bratt, ordförande
bankdirektören A. Hedenlund, vice ordförande, och
kanslisekreteraren Alfred Peyron.
Övriga ledamöter av rådet äro
direktören Ebbe Wennerberg (verkst. dir. i spritcentralen),
direktören K. E. Ringholm (v. verkst. dir. i spricentralen),
direktören Rob. Carlson (verkst. dir. i A.-B. J. D. Grönstedt& C:o),
direktören Elof Tegnér (verkst. dir. i A.-B. Tegnér & Wilcken),
direktören Gustaf Jonsson (verkst. dir. i A.-B. J. Cederlunds eftr.),
direktören W. Söderlund (verkst. dir. i Carlshamns Punschfabr.
A.-B.)
Rådets sekreterare är doktor M. Marcus.
Vid rådets sammanträden skola protokoll föras över rådets beslut,
varjämte till protokollet skall anmälas varje sedan näst föregående sammanträde
av respektive bolags styrelse eller verkställande direktör fattat beslut
eller vidtagen åtgärd, som äger samband med rådets verksamhet. Rådets
protokoll skola, så snart ske kan, i avskrift översändas till rådets medlemmar
för kännedom och respektive styrelses delgivning. De av rådet fattade
beslut skola i främsta rummet ha karaktär av anvisningar beträffande
de med besluten avsedda åtgärder. Verkställande direktör för ett inom
rådet företrätt företag må emellertid icke vidtaga åtgärd i strid mot
104 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
rådets beslut utan att ha underställt ärendet respektive styrelses prövning
och beslut. Rådets beslut i sådana ärenden, vilka anses böra upptagas
till behandling och avgörande av vederbörande styrelse, skola genom
respektive direktörs åtgärd underställas dylik prövning av styrelsen.
C. Motionärernas kritik.
Den i det föregående givna översikten av de nuvarande partihandelsbolagens
och särskilt spritcentralens tillkomsthistoria och organisation
torde ha givit en något fylligare bild av dessa för den föreliggande
frågans bedömande avgörande faktorer, än som bjudits av motionärernas
motsvarande redogörelse. Vi våga ock uttala den uppfattningen,
att de flesta av de påståenden, som av motionärerna byggts på den av
dem givna framställningen, icke kunna vidmakthållas i belysning av de
fakta, som vi här tillåtit oss sammanställa. I det följande skall riktigheten
av denna uppfattning något närmare bestyrkas.
Motionärerna framställa (se hr Normans m. fl. motion sid. 5) huvudsakligen
anmärkningar mot: 1) det formella förfarandet vid »monopolets
stiftande», d. v. s. de nuvarande partihandelsrättigheternas tillkomst;
2) dettas principiella innebörd och 3) dess utveckling och nuvarande
gestaltning. . ...
Med avseende på »monopolets» tillkomst antaga motionärerna, att
»det understöd, som centraliseringstanken 1917 rönte från dåvarande
finansministern, i huvudsak var grundat i sjfltet att härigenom förenkla
finansieringen av statens ersättningsskyldighet». Motionärerna förklara
sio- ej vilja ingå på spörsmålet, huruvida detta ändamål varit ägnat att
försvara medlets tillgripande eller om syftet på tillfredsställande sätt
vunnits. De inskränka sig till att hänvisa till hrr Kvarnzelius och
Bernhard Erikssons yttrande inom kontrollrådet, enligt vilket allvarliga
betänkligheter kunde anföras mot att under Kungl. Maj:ts och kontrollstyrelsens
direktiv eller indirekta medverkan ersättningsfrågan ordnades
utan riksdagens hörande. .
Häremot må med stöd av den föregående framställningen framhållas,
att den av hrr Kvarnzelius och Eriksson gjorda erinran senare
till fullo beaktats, i det att Kungl. Maj:t genom proposition till 1920 års
riksdag underställt dess prövning hela ersättningsfrågan, inbegripande
jämväl spritcentralens hithörande verksamhet, och att denna proposition
utan någon som helst anmärkning blivit av riksdagen godkänd. Då det
vid behandlingen av denna fråga legat nära till hands att antaga, att,
Bevillningsutskottets betänkande Nr Hi).
105
därest riksdagen funnit skäl föreligga för anmärkning mot partihandelsbolagens
organisation eller ställning i övrigt, dylik anmärkning i detta
sammanhang blivit framställd, må det synas naturligt, att, när så ej skett,
bolagen själva trott sig böra förutsätta, att jämväl deras organisation
m. m. vunnit riksdagens gillande. Det vill i varje fall förefalla, som
om den i nämnda proposition meddelade, synnerligen utförliga redogörelsen
för ersättningsfrågans hela gång och riksdagens på grundval
därav fattade beslut helt undgått motionärernas uppmärksamhet.
Vi veta icke i vad mån den finansminister, som år 1917 gav
centraliseringstanken sitt understöd, därvid allenast letts av den av motionärerna
förmodade önskan att »förenkla finansieringen av statens ersättningsskyldighet».
Vi hålla för synnerligen troligt, att denna medverkan
lämnades även för ordnande av partihandeln i sådan riktning, som centraliseringen
avsåg. Helt visst bör emellertid riksdagen, som år 1917
trodde sig böra förutsätta, att statsverkets fond av rusdrycksmedel måste
anlitas för lösande av de på grund av rusdrycksförsäljningsförordningens
antagande uppkomna ersättningsfrågorna, år 1920 med tillfredsställelse
ha erfarit, att denna fond icke behövt minskas med ett öre för detta
ändamål. Och likväl hade denna ersättningsfråga, såsom de av spritcentralen
och dess dotterbolag utgivna siffror visa, kunnat kosta statsverket
minst lika mycket som tobaksmonopolets införande.
Det kan ej heller med fog göras gällande, att den anordning av
partihandeln, som motionärerna benämna monopolisering, tillkommit,
utan att riksdagen hållits fullt underkunnig om utvecklingen. Med avseende
på ersättningsfrågans behandling har det oriktiga i en dylik
uppfattning redan belysts. Men det gäller i samma grad övriga hithörande
förhållanden.
Såsom i det föregående visats, innehöll herrar Kvarnzelius’ och
Erikssons av motionärerna åberopade yttrande år 1917 i kontrollrådet
även ett understrykande av nödvändigheten av att det eller de nya
partihandelsbolag, som bildades, finge i bolagsordningen införda klara
bestämmelser, som garanterade, att aktieägarna icke erhölle mer än en
begränsad ränta å aktiekapitalet, att vid bolagets upphörande alla tillgångar
utöver kapital och ränta tillfölle statsverket liksom ock årligen
uppkommen vinst utöver den fixerade räntan årligen skulle ingå till
statsverket, sedan nödiga avsättningar till fonder ägt rum, att inga
oskäliga löner eller höga administrationskostnader tillätes, samt att kontrollstyrelsen
finge befogenhet att öva kontroll över verksamheten, så
att inga enskilda av densamma direkt eller indirekt kunde förskaffa sig
oberättigade fördelar. Detta yttrande refererades av dåvarande finansBihang
till riksdagens protokoll 1921. 7 saml. 33 höft. (Nr 39.) 14
106 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
ministern, när denne år 1919 lämnade riksdagen en utförlig redogörelse
för hela ärendets dittillsvarande gång.
När samma ämne år 1918 bragtes under riksdagens prövning på
grund av motion av herr Lithander, uttalade bevillningsutskottet, att
det icke vore övertygat om lämpligheten eller önskvärdheten av att
nå^ra hinder lades i vägen för den utveckling, som faktiskt ägde rum.
Dessutom förklarade sig utskottet förvissat, att åtskilliga osunda företeelser
på ifrågavarande område komme att upphöra, därest partihandeln
utövades av ett fåtal, under offentlig kontroll stående bolag med begränsad
vinstandel. Sistnämnda uttalande gjorde riksdagen vid behandling av
utskottets utlåtande till sitt eget.
De nuvarande partihandelsbolagen äro helt och hållet av den typ,
som av 1918 års riksdag sålunda godkänts. Deras organisation har
ock i alla detaljer uppbyggts i enlighet med det av de båda nämnda
kontrollrådsledamöterna angivna programmet. Det bör sålunda med
allt fog kunna sägas, att, om ock den nuvarande ordningen för partihandeln
icke i sina enskildheter uttryckligen lagstadgats, denna handel
likväl ej organiserats på ett mot givna lagbestämmelser stridande sätt
— 1918 års riksdag skulle helt visst ha reagerat häremot — eller att
man vid detta organisationsarbete ej sökt att helt ansluta sig till de i
riksdagens eller andras auktoritativa uttalanden angivna direktiv.
När motionärerna sedan övergå till utveckling av sina anmärkningar
i den andra huvudpunkten, »monopolets» principiella innebörd,
anföra de såsom sitt väsentliga argument, att, därest kontrollstyrelsen
tillämpat rusdrycksförsäljningsförordningen efter dess förutsättning, sä
skulle ingen monopolisering kunnat ske. Denna förutsättning skulle,
enligt motionärernas mening, innefatta »att åtminstone näringsidkare,
som tidigare arbetat i yrket, borde äga rätt till partihandel, därest de
ej vore diskvalificerade».
I det föregående har visats, att vid 1919 års ingång spritcentralen
och dess dotterbolag inlöst eller ersatt samtliga vin- och spirituösahandlare
i riket. Några andra parti-eller detaljhandlare med rusdrycker
än systembolagen och spritcentralen med dess dotterbolag förefunnos
sålunda vid nämnda tidpunkt icke vidare och således ej heller den av
motionärerna åberopade förutsättningen för meddelande av flera partihandelsrättigheter.
Det måste därför antagas, att, därest motionärerna
ägt kännedom om detta förhållande, de skulle ha ansett förordningen
tillämpad efter dess förutsättning och »monopolet» ur denna synpunkt
utan erinran.
I detta sammanhang upptaga motionärerna även frågan om centra
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 107
liseringens praktiska betydelse för handeln i dess förhållande till den
konsumerande allmänheten. De förklara sig »benägna att tro, att även
på detta område den stimulerande verkan av konkurrens skulle vara till
gagn». Särskilt kunde ifrågasättas, om den ovillkorliga bundenheten
av inköp genom pris- och inköpsnämnden (och därigenom praktiskt
taget inköp från spritcentralen) åtminstone för de större systembolagen
vore erforderlig eller lämplig.
Med avseende på denna anmärkning må anföras, att den kontroll,
som utövas av pris- och inköpsnämnden, ingalunda, såsom rätt allmänt
synes förutsättas och även motionärerna antaga, är av övervägande
formell natur. I stället syftar denna kontroll, enligt vad erfarenheten
hittills visat, att — för övrigt i full överensstämmelse med partihandelsbolagens
hela prispolitik — ernå för den svenska konsumtionen
möjligast gynnsamma pris och varukvaliteter. Det ligger ock i sakens
natur, att en stor handelskoncern, sådan som de nuvarande partibolagen,
från vilken det privatekonomiska vinstintresset är helt borteliminerat
och där det bästa av den sakkunskap är representerat, som tidigare
fanns tillgänglig i branschen inom landet, skall äga de största förutsättningar
att pa bästa möjliga sätt betjäna konsumtionen. Det är vår
bestämda, av intet sakskäl motbevisade uppfattning, att vår inköpsoch
försäljningspolitik, stödd av ett obrottsligt genomförande av en
fullt ärlig ursprungs- och varubeteckning och av en ytterst måttlig vinstberäkning,
bereder tillfälle att bjuda våra varor till kvaliteter, urval och
priser, som i varje hänseende fullt tåla en jämförelse med vad som
förut förekommit hos oss och med vad som nu bjudes i andra med vårt
i produktionshänseende jämställda länder.
Den sista mot partihandeln av motionärerna framställda anmärkningen
gäller »dess utveckling och nuvarande gestaltning» och avser i
huvudsak dels den omständigheten, att, enligt motionärernas tro, hittills
ingen del av spritcentralens vinst inlevererats till statsverket, dels ock
över huvud bolagets medelsdisposition.
I förstnämnda hänseende påklaga motionärerna, att i spritcentralens
första bolagsordning icke de av herrar Kvarnzelius och Eriksson
framställda, tidigare återgivna önskemål rörande begränsad utdelning
till aktieägarna och överskottsvinstens inleverans till statsverket beaktats.
De referera ock ett uttalande av dåvarande finansministern under 1919
års riksdag, där denne förklarat, att partihandelsbolagens aktieägare
försäkrat sig komma att åtnöjas med 7 procent ränta och att övrig
vinst skulle tillfalla statsverket samt »finna det anmärkningsvärt», att
108
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
denne regeringsmedlem »ännu i januari 1919 kunde sväva i okunnighet
om den verkliga organisationen av det organ, varåt den verkställande
statsmakten överlämnat — statsmakten». Under tiden till och med
1919 hade utdelningen å stamaktierna årligen varit 20 procent och om
leverering av vinstmedel till statsverket lämnade tillgängliga räkenskaper
ej antydan.
Vi tillåta oss beteckna denna framställning såsom synnerligen
anmärkningsvärd. De uttalanden, som här gjorts av motionärerna och
som innebära skarpa angrepp såväl mot den dåvarande finansministern
som mot bolagets förvaltning, sakna nämligen varje sakligt underlag.
De torde vara tillkomna på grund av ett i detta sammanhang svårförklarligt
förbiseende av det faktum, att, när spritcentralen år 1917
bildades, utdelningen å dess preferensaktiekapital i bolagsordningen uttryckligen
begränsades till 7 procent och att stamaktierna, å vilka utdelningen
var olimiterad, övertogos av stockholmssystemet. Först med 1921
års ingång har sistnämnda företag försålt dessa aktier, å vilka utdelningen
från och med år 1920 är begränsad till den för räkenskapsåret gällande
genomsnittliga aktiebelåningsräntan uträknad av riksbanken. Den utdelning
av 20 procent, som kommit spritcentralens stamaktieägare till
del för åren 1917—1919, har sålunda tillfallit, stockholmssystemet och
genom denna mellanhand inlevererats till statsverket i samband med
systembolagets egen vinst. Preferensaktieägarnas utdelning har under
hela tiden utgjort 7 procent.
Av det anförda, vilket torde varit känt för de flesta, som ägnat
dessa frågor ett om ock endast flyktigt intresse, torde med önskvärd
tydlighet framgå, att motionärernas anmärkningar och slutsatser i denna
del icke förtjäna något avseende.
Motionärerna uttala i detta sammanhang även den mening, att
spritcentralens hittills redovisade vinstsiffror synas vara »ganska begränsade»
i betraktande av affärernas privilegierade ställning. Det vore
»svårförklarligt, att det ekonomiska utfallet ej blivit annorlunda».
Spritcentralens vinst åren 1917—1920 framgår av följande tablå:
Nettovinst.
Aktiekapitalet
vid årets slut.
Omsättning
under året.
Årsnetto- vinst i
procent
Kronor.
Kronor.
Kronor.
av aktie- kapitalet.
1917u/8-31/12 ..
286,531
11,225,000
3,581,867
6.8
1918 ..................
1,466,593
15,000,000
22,804,388
9.8
1919 .................
6,876,975
20,000,000
82,395,708
34.4
1920 ......... (c:a)
13,200,000
20,000,000
153,027,144
66.1
Nettovinst
i procent
av omsättningen.
8.0
6.4
8.4
8.6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 109
Det är givetvis vanskligt att uttala en allmängiltig mening om, huru
stor avkastning, som bör betraktas såsom normal för ett visst företag.
Denna svårighet ökas i hög grad när, såsom ifråga om spritcentralen,
verksamheten måst belastas med synnerligen betydande utgifter för inlösning
och ersättning. Det vill ock synas, som om det första år, då
bolagets avkastning kan mätas med vanliga mått, är år 1919, enär helt
naturligt verksamheten dessförinnan starkt påverkats dels av krisförhållandena
(så var t. ex. brännvinsbränningen åren 1917—18 ytterligt
begränsad) och dels av det första årets organisationsarbete och konsolideringssträvanden.
Det förefaller emellertid, som om den för år 1919
uppnådda vinsten, motsvarande 34.4 procent av aktiekapitalet, måste
betecknas såsom relativt mycket tillfredsställande. Tobaksmonopolet,
med vilket en jämförelse torde ligga nära till hands, redovisade för sitt
tredje verksamhetsår (1917) en vinst å allenast 16.9 procent av aktiekapitalet,
således mindre än hälften av spritcentralens motsvarande summa.
Ännu år 1919 hade tobaksmonopolet icke nått upp till mera än 24.4
procent vinst och likväl har sistnämnda företag i olikhet med spritcentralen
ej betungats med några som helst utgifter för inlösning eller
ersättning, varjämte spritcentralen, såsom flerstädes i denna framställning
påpekas, ifråga om sin prissättning ingalunda kan tillämpa monopolpris,
utan i stället fört en synnerligen moderat prispolitik. I förhållande till
omsättningen företer, såsom tablån visar, nettovinsten mycket jämna
siffror, tydande på en under alla år upprätthållen enhetlig inkomst- och
utgiftsreglering.
De anmärkningar, som motionärerna rikta mot spritcentralens
medelsdisposition, hänföra sig i huvudsak till de i den offentliga diskussionen
ofta berörda förvärven av porterbryggeriaktiebolaget D. Carnegie
& C:o och aktiebolaget Nya Grand Hotell.
För de med dessa transaktioner sammanhängande förhållanden har
i det föregående en ingående redogörelse lämnats. Den torde ha visat,
att goda skäl förelegat för de båda förvärven och att det pris, till vilket
aktierna i företagen inköpts, måste anses skäligt med hänsyn till de
värden företagen representera.
Motionärerna ha i detta sammanhang till belysning av huru spritcentralens
ledning själv tros fatta »sin ställning såsom organ för det
allmänna» anfört ett i tryck återgivet diskussionsinlägg av bolagets
styrelseledamot dr Bratt, enligt vilket denne i oktober 1920 skulle ha
yttrat, att bolaget icke hade någon skyldighet att överlämna sin vinst
till staten utan gjorde det frivilligt och till av bolagsstämman för varje
år fastställt belopp. Dr Bratt har med avseende på det sålunda i hans
110 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
mun lagda yttrandet offentligen tillkännagivit, att det referat, ur vilket
det hämtats, aldrig underställts hans godkännande och att han svävade
i fullständig okunnighet om dess tillvaro, tills han fann det citerat i en
tiduingsartikel. Han har tillika förklarat, att det helt och hållet saknar
autencitet och att ingenting kunde vara honom mera främmande än att
förneka spritcentralens genom bolagsordningen fastställda skyldighet.
Styrelsen i sin helhet delar givetvis denna uppfattning, varvid
emellertid må framhållas, att styrelsen, så länge bolagets hela aktiekapital,
d. v. s. ett belopp i stam- och preferensaktier av 20,000,000
kronor, utgöres av enskilda medel, måste trygga bolagets i bolagsordningen
jämväl fastslagna rätt att genom nödig fondavsättning konsolidera
dess ställning, så att detta kapital kan anses fullt säkerställt även inför
oväntade situationer.
Vid framställande av nu berörda liksom av flertalet övriga anmärkningar
synas motionärerna ha förbisett det faktum, att spritcentralen
ingalunda, såsom motionärerna förutsätta, är eller utgivit sig för att
vara något »organ för det allmänna» eller »ett statens förvaltningsorgan»
eller något »ombud» för staten-»huvudmannen», vars förtroende ombudet,
enligt motionärernas mening, svikit. Spritcentralen och dess
dotterbolag ha bildats såsom enskilda aktiebolag i syfte att, efter successivt
övertagande av brännvinsreningen o<jh rusdryckspartih andel n i riket samt
rörelsens organiserande i överensstämmelse därmed, från denna del av
hithörande hantering avlägsna det privatekonomiska intresset — liksom
förut genom lagstiftningen skett ifråga om detaljhandeln — och att utöva
densamma enligt möjligast sunda och ärliga principer. I dessa sålunda
för ideella syften stiftade företag har det allmännas finansiella medverkan
aldrig påkallats, men likväl ha bolagen till tjänst för det allmänna och
utan en eljest oundviklig, utomordentligt betydande uppoffring för statsverket
genomfört en fullständig ekonomisk avlösning av den hittillsvarande
partihandeln med rusdrycker. Bolagen ha bedrivit sin verksamhet
samt ordnat sin organisation fullt öppet och under oavbrutet samarbete
med cheferna för vederbörande departement och ha trott sig äga synnerligen
goda skäl för antagandet, att ej heller från riksdagens sida någon
anledning till anmärkning mot bolagen eller deras ställning i något
hänseende förelegat. Ehuru inga som helst statsmedel engagerats i bolagen,
ha de på grund av eget, frivilligt åtagande från första början
av sin verksamhet tillfört statsverket all den inkomst, som efter konsolidering
överstigit en synnerligen måttlig ränta på det insatta enskilda
kapitalet, eu inkomst, som under förutsättning av att grunderna för
opaginerad Kontrollera mot PDF
in
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
den ekonomiska verksamheten ej rubbas, redan från och med i år torde
komma att uppgå till väsentliga belopp.
När bolagen under sådana omständigheter nu gjorts till föremål
för eu kritik av det slag, som den motionärerna framburit, och därvid
till och med uttalats, att »synnerligen allvarligt missbruk förelupit vid
utnyttjande av Vin- och spritcentralens privilegierade ställning», må det
tillåtas oss att hysa den uppfattningen, att ett dylikt omdöme måste
betecknas såsom i högsta grad obefogat.
D. Slutanmärkningar.
Med det anförda torde samtliga de omständigheter ha berörts,
som av motionärerna anförts till stöd för de av dem framställda anmärkningar
mot det nuvarande s. k. partihandelsmonopolet på rusdrycksförsäljningens
område. Vi våga uttala den tron, att vi lyckats visa,
att vissa väsentliga anmärkningar uteslutande tillkommit på grund av
bristande kännedom om de verkliga förhållandena och att i övriga fall
goda skäl kunnat andragas för en mot motionärernas åsikt stridande
uppfattning rörande partihandelns påklagade ställning och verksamhet.
I övrigt tillåta vi oss att till vår framställning foga några slutord.
Den lösning, som nu givits åt partihandelsfrågan, har möjliggjort,
att denna kan uteslutande handhavas av organ, som i sitt förhållande
till det allmänna äro i det närmaste jämnställda med detalj handelsbolagen.
Inom dessa båda väsentliga grenar av rusdryckshanteringen
är sålunda det enskilda ekonomiska intresset helt borteliminerat och den
å rörelsen uppkommande vinsten står till statsverkets disposition. Härmed
ha även undanröjts de utomordentliga svårigheter, som skulle ha
uppstått genom bibehållandet av ett stort antal enskilda partihandlare,
vilka vore nödsakade att sälja sina varor till en enda uppköpare, prisoch
inköpsnämnden, och vilka antingen, för att hävda sin ställning,
hade tvingats till en fast sammanslutning med syfte att i eget vinstintresse
genomföra en stram prispolitik eller ock, därest ett dylikt samförstånd
ej kunnat uppnås, förr eller senare skulle kommit i hårt ekonomiskt
trångmål. Det detaljhandelsmonopol, som rusdrycksförsäljningsförordningen
genomförde, krävde otvivelaktigt en partihandel, som i
sin organisation och allmänna syftning utgjorde ett komplement till
systembolagen.
Ej heller torde en fortlevande privat vinhandel ha varit mäktig
att tillämpa en fullt riktig varubeteckning eller att genomföra den
112 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
ytterligt noggranna kontroll, som i fråga om tjänstemän och arbetare
måste utövas inom en på tillfredsställande sätt handhavd rusdryckshantering
— tvenne syften, som de nuvarande partihandlarna från början
av sin verksamhet sökt och även lyckats fylla.
I sitt krav på utredning uttala motionärerna, att denna »närmast
borde taga sikte på en anordning med fri näringsutövning». Att en
dylik återgång till tiden före år 1917 ej kan omfatta detaljhandeln torde
vara klart även för dem, som eljest omfatta detta förslag — ingen har
veterligen tänkt sig en ändring av lagstiftningen i sådant hänseende.
Vilka olägenheter ett återinförande under sådana omständigheter av enskilda
partihandlare skulle medföra har nyss antytts. Det må dessutom
här ytterligare understrykas, att det för närvarande veterligen icke finnes
någon person eller firma i Sverige, som tidigare varit verksam såsom
partihandlare och som icke antingen nu tillhör någotdera av de existerande
partihandelsbolagen eller ock erhållit inlösen eller ersättning mot
uttrycklig förbindelse att icke vidare utöva dylik verksamhet i riket.
De eventuella nya enskilda partihandlarna måste således — därest här
berörda äldre utövare av yrket icke skulle förutsättas vara beredda att
bryta av dem ingångna avtal och förbindelser — rekryteras bland personer
utan någon som helst föregående erfarenhet eller sakkunskap i
branschen. Det kan icke antagas, att en dylik anordning skulle lända
varken det med den ifrågasatta förändringen avsedda syftet eller den vinkonsumerande
svenska allmänhetens intressen till gagn. Och under det
att genom spritcentralens inlösningsförfarande vunnits den för det allmänna
betydelsefulla ekonomiska fördelen, att hela ersättningsfrågan
ordnats utan någon som helst belastning av statsverket, så skulle genom
ifrågasatt meddelande till enskilda av nya rättigheter till partihandel,
när förhållandena måhända en gång krävde även dessa rättigheters indragning,
skapas nya ersättningskrav mot det allmänna, vilka sannolikt
ej lika kostnadsfritt kunde tillgodoses.
Det nuvarande systemet närmar sig helt visst i åtskilliga hänseenden
ett faktiskt monopol. Det överensstämmer med det enda förefintliga
statsmonopolet av motsvarande art — tobaksmonopolet — genom
att för närvarande vara den praktiskt taget enda tillverkaren av den
inom landet beredda, av företaget tillhandahållna varan. I väsentligt
högre grad än tobaksmonopolet torde rusdryckspartihandeln dessutom
själv importera och försälja de från utlandet hämtade varorna. Tobaksmonopolets
stamaktier ägas direkt av statsverket, spritcentralens av ett
av Kungl. Maj:t godkänt konsortium, som är skyldigt att, när helst så
påfordras, överlåta aktierna till statsverket. Såväl tobaksmonopolets
Bevillningsutskottets betänkande Nr HD. 113
som spritcentralens styrelser utses till hälften av Kungl. Maj:t, men,
under det att den övriga hälften hos tobaksmonopolet väljes av preferensaktieägarna,
så utses denna inom spritcentralen av de med röstövervikt
utrustade stamaktiernas innehavare — indirekt kontrolleras
sålunda hela styrelsen av Kungl. Maj:t. Däremot saknar spritcentralen
motsvarighet till den jourhavande direktör, vilken i tobaksmonopolet
utses bland de kungavalda styrelseledamöterna. Under det utdelningen
å preferensaktier är begränsad till 7 procent i spritcentralen, kan teoretiskt
vida högre utdelning förekomma inom tobaksmonopolet — i själva
verket har den under de senaste åren utgjort 8 V2 procent. Övrig vinst —
i spritcentralen med avdrag av aktiebelåningsränta för stamaktiekapitalet
— tillfaller i båda bolagen efter nödig fondering staten, varvid tobaksmonopolet
likväl är bundet av viss begränsning i fondavsättningen.
Det anförda visar, att den organisation, som givits det under
riksdagens medverkan genomförda tobaksmonopolet icke i något som
helst väsentligt avseende bättre tillgodoser det allmännas intressen än
den organisation spritcentralen och dess företag erhållit, visserligen utan
uttryckligt riksdagsbeslut, men i anslutning till där uttalad mening
samt under öppen och för riksdagen vid flera tillfällen närmare bekantgjord
medverkan av Kungl. Maj:t.
Om sålunda i detta hänseende näppeligen någon berättigad invändning
kan göras mot partihandels-»monopolet)) sådant detta för närvarande
gestaltar sig, så må emellertid slutligen framhållas, att den
enda allvarliga olägenhet, som från en viss synpunkt vidlåder detsamma
är att det icke är ett verkligt — monopol. En utbredd mening synes
nämligen numera utgå från, att rusdryckspartihandeln skall tillföra statsverket
högst betydande inkomster. Såsom tidigare i denna redogörelse
framhållits, är emellertid för nämnda syftes vinnande ett avgörande
hinder förhanden i den omständigheten, att partihandelns prissättning
icke är fri. Den är bunden av pris- och inköpsnämndens kontroll och
denna kontroll syftar till bestämmande av för konsumtionen gynnsammast
möjliga, på grundval av världsmarknadens läge kalkylerade pris. Det
är uppenbart, att mellan dessa båda syftemål, lägsta pris för konsumenten
och högsta inkomst för statsverket, råder det skarpaste motsatsförhållande.
Genom den nuvarande partihandelsorganisationen bär den överbyggnad
skapats på detalj handelsmonopolet, som torde böra betraktas
såsom den ändamålsenligaste och rationellaste för vinnande av lagstiftningens
syfte. Vill man på dess grund bygga även en säker inkomstkälla
för staten, så erfordras härför knappast någon ändring av själva
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 saml. 33 käft. (Nr 39.) 15
114 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
partihandelns organisation, men väl sådana garantier för verksamhetens
bedrivande, att bolagen ej, för att skydda sin egen ställning inför i olika
avseenden ovissa utsikter, se sig nödsakade att minska beloppen av de
till statsverkets förfogande ställda medel till förmån för nödiga konsolideringsåtgärder.
I sådant syfte synes trygghet böra beredas bolagen
för att bl. a. nya partihandelsrättigheter ej meddelas och att detaljhandelsbolagens
varuanskaffning såsom hittills må ske genom partihandelsföretagen.
Mot garantier av denna art kunde partihandelsbolagen
förbinda sig, att, såvida pris- och inköpsnämndens mellankomst ej förhindrade
det, i sin prissättning taga hänsyn till statens önskemål rörande
vinstens storlek. Därjämte borde icke något hinder möta från bolagens
sida att, därest så befunnes erforderligt, även förbinda sig till viss begränsning
i avskrivningar å fastigheter och inventarier och i fondavsättning
samt att medgiva ökad kontroll från statens sida genom en av Kungl.
Maj:t utsedd jourhavande direktör eller på annat lämpligt sätt.
Enklast torde nu antydda syften kunna vinnas genom ett av riksdagen
godkänt avtal mellan staten och partihandelsbolagen. Enär
emellertid genom tillskapande av ett dylikt nytt rättsförhållande måhända
en eller annan bestämmelse i gällande rusdryck slagstiftning kan komma
att beröras, torde spörsmålet rörande formen för den av oss under vissa
förutsättningar ifrågasatta anordningen böra närmare övervägas.
Frågan huruvida ett tillskapande i en eller annan form av ett
faktiskt monopol på partihandelns område kan tänkas komma att medföra
minskade möjligheter att tillgodose de önskemål, som i här förevarande
avseenden kunna framställas från utländska producenter eller deras representanter,
anser sig styrelsen icke böra i detta sammanhang beröra.
Slutligen torde måhända ej böra lämnas oanmärkt, att i den mån
målet för det allmännas ifrågavarande åtgärder närmast är ökandet av
de på rusdryckshanteringen ankommande statsinkomster, ett dylikt syfte
även kan vinnas genom sådana föreskrifter för detaljhandelsbolagens
prissättning, att dessa bolags vinst, vilken som bekant med undantagför
5 procents utdelning å aktiekapitalet oavkortad tillfaller statsverket, i avsedd
utsträckning utökas. I ett dylikt system kunde partihandeln organiseras
såsom ett systembolagens gemensamma inköpsföretag på kooperativ grund.
Stockholm den 30 mars 1921.
För styrelsen i
aktiebolaget Vin- & spritcentralen.
F. BERGENHOLTZ.
M. Marcus.
Bestyrkes å tjänstens vägnar:
Ivar Skantze.
Bevillningsutskottets betänkande Nr U9.
115
Bilaga 2.
Kungl. Kontrollstyrelsens cirkulär nr 15
med föreskrifter beträffande brännvinsförsäljniiigsbolagens
inköp av brännvin.
Kungl. kontrollstyrelsen får härmed meddela, att styrelsen, efter kontrollrådets
hörande, jämlikt stadgandet i 15 § 1 mom. av förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning av brännvin, sådant nämnda lagrum lyder enligt förordningen
den 3 juni 1915, till efterrättelse för brännvinsförsäljningsbolagen beslutat lämna
följande föreskrifter beträffande brännvinsförsäljningsbolagens inköp av brännvin.
1 §•
Brännvinsförsäljningsbolag åligger att, på sätt här nedan närmare angives,
genom en pris- och inköpsnämnd, som av kontrollstyrelsen tillsättes, inköpa samtliga
de slag av brännvin, som äro erforderliga för rörelsens utövande.
2 §•
1. Pris- och inköpsnämnden, som har sin verksamhet förlagd till Stockholm,
skall bestå av högst fem ledamöter, av vilka kontrollstyrelsen förordnar en att
vara ordförande.
2. Ledamöterna i nämnden tillsättas för en tid av minst ett år.
3. Instruktion för pris- och inköpsnämnden utfärdas av kontrollstyrelsen.
3 §•
Pris- och inköpsnämnden skall i god tid före varje kalenderårs ingång samt
eljest, då nämnden så finner lämpligt, offentligen infordra anbud å leverans till
brännvinsförsäljningsbolagen å olika varuslag av brännvin.
Beträffande de särskilda bestämmelser, som vid infordrandet av anbud kunna
vara erforderliga, beslutar kontrollstyrelsen efter förslag av nämnden.
4 §•
Anbuden, som skola till nämnden ingivas i förseglat skick samt när så påfordras,
vara åtföljda av prov på varan, skola bland annat innehålla uppgift om
pris å varan netto, om leveranssätt och om den myckenhet, som anbudsgivaren vill
leverera.
5 §•
Nämnden skall, där så prövas nödigt, låta brännvin, varå anbud ingivits,
undergå prov med hänsyn till kvalitet och alkoholhalt.
116
Bevillningsutskottets betänkande Nr 89.
6 §•
Befinnes ingivet anbud å visst slag av brännvin, resp. kvalitet eller märke,
vara antagligt, äger nämnden avsluta avtal med anbudsgivaren om leverans därav
till brännvinsförsäljningsbolagen för en tid av högst ett år eller för särskilt fall den
längre tid, som av kontrollstyrelsen kan bliva bestämd.
Finner nämnden, att pris å visst slag av brännvin, resp. märke eller kvalitet,
varå anbud ingivits, är oskäligt, skall nämnden därom göra anmälan till kontrollstyrelsen
och må icke, innan kontrollstyrelsen fattat beslut, avsluta avtal om
leverans.
7 §•
Skulle det vid prövning av ingivna anbud, avseende leverans av brännvin,
befinnas, att flere anbudsgivare ingivit anbud på vara av samma kvalitet och till
samma pris samt under i övrigt likartade leveransförhållanden, äger nämnden att
mellan dessa anbudsgivare fördela leveranserna.
8 §•
Å de slag av brännvin, resp. märken och kvaliteter, beträffande vilka nämnden
avslutat avtal om leverans, skall nämnden upprätta förteckning, kallad inköpsprislista,
vilken tillhandahålles brännvinsförsäljningsbolagen.
9 §.
Brännvinsförsäljningsbolag skall till nämnden insända rekvisition å för rörelsen
erforderliga slag av brännvin.
Nämnden åligger att från vederbörande leverantör verkställa rekvisitionen för
direkt försändning till det rekvirerande bolaget.
Nämnden äger bestämma på vad sätt bolag skall rekvirera hos nämnden
verkställda rekvisitioner.
10 §.
Såsom bidrag till täckande av de med nämndens arbete förenade kostnader
skall bolag erlägga en föreningsavgift till den storlek, som av kontrollstyrelsen efter
nämndens hörande bestämmes.
11 §.
Nämnden vare skyldig ej mindre föra fullständiga räkenskaper än även till
kontrollstyrelsen inom februari månads utgång varje år avlämna berättelse över sin
under nästföregående kalenderår utövade verksamhet.
Nämndens räkenskaper och förvaltning skola årligen granskas av två av
kontrollstyrelsen utsedda revisorer.
Om ansvarsfrihet för nämnden beslutar kontrollstyrelsen.
Uppstår överskott, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet gäldats, skall
detta överskott fördelas på de särskilda brännvinsförsäljningsbolagen i förhållande
till totalsumman av deras under året erlagda förmedlingsavgifter.
117
Bevillningsutskottets betänkande Nr ii 9.
Dessa föreskrifter skola gälla frän och med den 1 januari 1917; dock skall
pris- och inköpsnämnden, vilken av kontrollstyrelsen denna dag tillsättes, före den
. januari 1917 vidtaga de åtgärder, som äro påkallade därav, att brännvinsförsäljningsbolagens
inköp av brännvin från och med nämnda dag skola äga rum
genom nämnden.
Stockholm den 31 oktober 1916.
FREDRIK ZETHELIUS.
Gr. B. Lagergren.
Einar J.son Thulin.
118
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Avskrift.
Bilaga 3.
Gustaf etc.
I skrivelse den 10 oktober 1919 till chefen för finansdepartementet har Ni
gjort framställning om vidtagande av åtgärder, i syfte att stamaktiekapitalet i aktiebolaget
Vin- & spritcentralen måtte övertagas av staten, och har Ni med avseende
härå anfört huvudsakligen följande. , ,
Genom åtgärder från aktiebolaget Stockholmssystemets sida hade under de
senare åren genomförts avlösning ej mindre av den privata verksamheten för rening
av brännvin än även av den enskilda vin- och spirituosahandeln. Samtliga företag
på dessa områden hade sammanförts i fem bolag, nämligen aktiebolaget Vin- &
spritcentralen och fyra andra, i vilka sistnämnda bolag aktiebolaget Vin- & sprit
centralen ägde stamaktiekapitalen, varemot stamaktiekapitalet i aktiebolaget Vin-t
spritcentralen ägdes av aktiebolaget Stockholmssystemet.
Enligt vad sistnämnda bolags förvaltningsberättelse för år 1917 utvisade,
hade bolaget i skrivelse till chefen för finansdepartementet den 5 december 1917
dels förklarat, att bolaget icke komme att annat än för statsverkets rakning frånhända
sig stamaktierna i aktiebolaget Vin- & spritcentralen, dels ock erbjudit sig
att, därest statsmakterna så önskade, till dem efter parikurs försälja aktierna i fråga
eller eventuellt inleverera dem till statsverket såsom vinstmedel.
Då numera uppgiften att avlösa den enskilda verksamheten på ifrågavarande
områden kunde anses slutförd, hade Ni ansett tidpunkten vara inne, att statsverket
övertoge stamaktierna i aktiebolaget Vin- & spritcentralen och därmed bestämmanderätten
över partihandeln med spritdrycker och viner. Det kunde nämligen icke
anses lämpligt, att aktiebolaget Stockholmssystemet längre vore innehavare av
ifrågavarande aktier. Bolagets verksamhet vore författningsenligt begränsad till
detaljhandel med rusdrycker, åt vilken uppgift bolaget syntes böra få odelat agna
sig. Aktiebolaget Stockholmssystemet vore därjämte i sin verksamhet beroende av,
huruvida Stockholms stadsfullmäktige tillstyrkte och överståthållarämbetet medgåve
detsamma rättigheter till detaljhandel med rusdrycker. Upplåtelse av dylika rättigheter
vore begränsad till en tid av högst tre år. Med hänsyn härtill skulle beviljande av
oktroj för annat bolag eller möjligen en förändring i ledningen av aktiebolaget
Stockholmssystemet kunna medföra ur det allmännas synpunkt mindre önskvärda
konsekvenser i fråga om ledningen av aktiebolaget Vin- & spritcentralen och därmed
av hela partihandeln med spritdrycker och viner inom riket. Icke heller kunde det
anses lämpligt, att ett av landets många detaljhandelsbolag, om också det största
av dem, ägde allenabestämmandet över all partihandel.
I en till chefen för finansdepartementet ställd skrift den 20 november 1919
har därjämte styrelsen för aktiebolaget Stockholmssystemet, med förmälan att då
det framstode såsom ett önskemål, att bolaget befriades från den del av dess nuvarande
verksamhet, som ägde sammanhang med bildandet av aktiebolaget Vin- it
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 119
spritcentralen, styrelsen tagit i övervägande frågan, vem som i fortsättningen borde
hava ansvaret för aktiebolaget Vin- & spritcentralens ledning, vidare anfört, att
styrelsen beslutat medverka till utförandet av en plan, vars huvuddrag vore, att
Vi skulle utse dels visst antal av ledamöterna och suppleanterna i styrelsen för
aktiebolaget Vin- & spritcentralen, dels ock en av revisorerna i bolaget jämte
suppleant för denne, att stamaktierna i samma bolag skulle överlåtas till ett mindre
antal vederbörligen godkända personer, att stamaktieägarnas rätt till andel i bolagets
vinst skulle begränsas till vissa procent, att all vinst utöver den aktieägarna tillkommande
skulle tillfalla staten samt att stamaktieägarna skulle förbinda sig såväl
att icke utan Vårt medgivande och endast på de villkor, Vi bestämde, överlåta
stamaktierna till annan än statsverket som ock att eventuellt överlåta aktierna till
statsverket;
och har styrelsen, med bifogande av förslag till avtal mellan vederbörande
rörande den ifrågasatta aktieöverlåtelsen samt till därav betingade ändringar i
ordningen för aktiebolaget Vin- & spritcentralen, hemställt, att departementschefen
måtte förklara hinder icke möta för överlåtelsen, vid bifall vartill styrelsen ville
till _ Oss inkomma med förteckning å de personer, vilka vore villiga att övertaga
aktierna i fråga samt slutligt avtal därom.
I anledning av styrelsens för aktiebolaget Stockholmssystemet berörda framställning
hava infordrade utlåtanden avgivits ej mindre av statskontoret än även
den 7 nästlidna februari av Eder, varefter bolaget på hemställan av chefen för
finansdepartementet inkommit med i vissa avseenden omarbetade förslag i ämnet.
Vid fördragning av detta ärende hava Vi funnit frågan om disponerandet av
stamaktierna i aktiebolaget Vin- & spritcentralen för närvarande icke föranleda
annan Vår åtgärd, än att Vi härmed velat förklara hinder från Vår sida icke möta
mot samma aktiers försäljning under de villkor, som finnas angivna i följande
förslag till avtal:
Sedan aktiebolaget Stockholmssystemet genom skrivelse den 15 augusti 1917
till chefen för finansdepartementet utfäst sig att, därest statsmakterna så önskade,
till dem och till pari försälja samtliga stamaktier, uppgående till ett antal av 400,
i aktiebolaget Vin- & spritcentralen, har nu träffats* följande avtal, att gälla dels
mellan förstnämnda bolag, här nedan kallat säljaren, samt undertecknade — — —
här nedan benämnda köparna, dels mellan köparna och svenska staten och dels
mellan köparna inbördes.
1 §•
Säljaren överlåter till envar av köparna 40 stycken av ifrågavarande aktier
med 1920 och efterföljande års kuponger till ett pris, enligt parikurs, av ettusen
kronor för stycket jämte sju procents ränta därå från och med den 1 januari 1920
till dess likvid sker. Aktierna transporteras på köparna, så snart detta avtal blivit
av Kungl. Maj:t godkänt och köpesumman blivit erlagd.
1. Köparna förbinda sig att icke överlåta aktierna till annan än statsverket
eller den Kungl. Maj:t på förslag av styrelsen för aktiebolaget Vin- & spritcentralen
godkänner såsom innehavare av aktierna.
120 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
2. Skulle aktier annorledes än genom överlåtelse, som i 1 . mom. avses,
lagligen övergå från någon av köparna till person, som icke på sätt i nämnda
mom. sägs godkännes såsom innehavare av desamma, är statsverket berättigat att
inlösa samma aktier med löpande och efterföljande års kuponger till parikurs med
tillägg av sju procents ränta från och med den 1 januari let år, inlösen sker.
3 §•
Köparna förbinda sig att, närhelst statsmakterna så påfordra, till statsverket
överlåta samtliga ifrågavarande aktier med löpande och efterföljande års kuponger
enligt parikurs med tillägg av sju procents ränta från och med den 1 januari
det år, överlåtelsen sker, dock under förbehåll att statsverket atager sig att av
preferensaktieägare, vilka inom tre månader efter dagen för överlåtelsen sådant
påkalla, inlösa dem tillhöriga preferensaktier med belopp, som iimehavare av dylika
aktier enligt 6 § i bolagsordningen i händelse av aktiebolaget Vin- & spritcentralens
upplösning äga ur bolagets tillgångar utbekomma.
4 §•
Köparna förbinda sig att till säkerhet för fullgörandet av vad i 2 och 3 §§
här ovan blivit stadgat deponera ifrågavarande aktier i Sveriges riksbank under
förbud för banken att annat än med Kungl. Maj:ts medgivande och på villkor, som
Kungl. Maj:t må bestämma, utlämna aktierna; dock att köpare, som för likviderande
av sina aktier behöver i annan bank belåna desamma, skall äga att i stället
för aktierna till riksbanken överlämna en av den långivande banken utgiven förbindelse
av innehåll, att de belånade aktierna icke komma att av banken utlämnas
utan Kungl. Maj:ts medgivande.
5 §•
Vid bolagsstämma skall talan för samtliga stamaktierna föras av en enda
av köparna därtill utsedd person. Kunna köparna icke enas om valet av sådan
person, eller vägrar någon av dem att deltaga i valet, anses den vald, om vilken
de flesta förena sig. Vid lika röstetal avgör lotten.
6 §•
För giltigheten av detta avtal fordras, förutom att detsamma godkännes av
Kungl. Maj:t, att i bolagsordningen för aktiebolaget Vin- & spritcentralen vidtagas
de ändringar, som finnas angivna i den vid detta avtal fogade bilaga.
7 §•
Av detta avtal erhåller säljaren ett och köparna gemensamt ett exemplar,
varjämte särskilda exemplar därav överlämnas till chefen för finansdepartementet,
kontrollstyrelsen, statskontoret och fullmäktige i Sveriges riksbank.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
121
inlaga.
Förslag
till ändringar i ordningen för aktiebolaget Vin- & spritcentralen.
§§ 1—5 ingen ändring.
§ 6.
Aktierna skola —---____ utdelning av vinsten.
Å stamaktierna må utdelas endast det belopp, som motsvarar genomsnittlig
aktiebelåningsränta för räkenskapsåret, uträknad av riksbanken.
Återstående vinst skall, efter det avsättningar till reservfond och pensionsfond
blivit gjorda, i den mån den ej enligt § 8 användes för inlösen av preferensaktier
eller för sådant ändamål avsättes, inlevereras till kungl. statskontoret för
statsverkets räkning.
Då bolaget------— — — aktiekapitalet.
§§ 7—9 ingen ändring.
§ io.
Bolagets styrelse består av åtta ledamöter med fyra suppleanter för dem.
Kungl. Maj:t utser fyra ledamöter i styrelsen,..därav en såsom ordförande och en
såsom vice ordförande, samt två suppleanter. Övriga styrelseledamöter och suppleanter
utses å ordinarie bolagsstämma.
Styrelsen är beslutför, när fyra av styrelsens medlemmar, däribland två av
de av Kung!. Maj:t utsedda, finnas tillstädes. Om ett jämnt antal styrelseledamöter
äro tillstädes och lika röstetal står mot lika, äger ordföranden utslagsröst.
§ 11 ingen ändring.
§ 12.
För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper utses
årligen å ordinarie bolagsstämma två revisorer och två suppleanter för dem för
tiden, intill dess å nästa ordinarie bolagsstämma nytt val ägt rum.
Kungl. Maj:t äger att för samma tid utse två revisorer och två suppleanter
för dem.
§§ 13—17 ingen ändring.
§ 18 (ny).
Denna bolagsordning får ej ändras utan Kungl. Maj:ts tillstånd.
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 sand. 33 käft. (Nr 39.)
16
122
Bevillning sutskottets betänkande Nr 39.
Detta meddela Vi Eder till kännedom och för aktiebolaget Stockholmssystemets
förständigande.
Stockholm slott den 5 mars 1920.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
F. V. Thorsson.
Till kontrollstyrelsen angående avtal i fråga om överlåtande å ett konsortium
av stamaktiekapitalet i aktiebolaget Vin- & spritcentralen.
Bestyrkes å tjänstens vägnar:
Ernst P:n Pehrzander.
sekreterare i kung!, kontrollstyrelsen.
Avskrift.
Avtal.
Sedan aktiebolaget Stockholmssystemet, här nedan kallat säljaren, till undertecknade
bankdirektören M. Billing, doktorn Ivan Bratt, professorn Helge Bäckström,
kammarrättsrådet C. Carleson, direktören Allan Cederborg, riksgäldsfullmäktigen
greve G. Lagerbjelke, fabriksidkaren C. J. Lund, kanslisekreteraren Alfred Peyron,
bankdirektören O. Rydbeck och advokaten John Tjerneld, här nedan benämnda
köparna, försålt samtliga stamaktierna, uppgående till ett antal av 400, i aktiebolaget
Vin- & spritcentralen, har i samband därmed och i enlighet med nådigt
brev i ämnet den 5 mars 1920 träffats följande avtal att gälla dels mellan säljaren
och köparna, dels mellan köparna och svenska staten och dels mellan köparna
inbördes.
§ I
Säljaren
överlåter till envar av köparna 40 stycken av ifrågavarande aktier
med 1920 och efterföljande års kuponger till ett pris enligt parikurs av ettusen
11,000: —) kronor för stycket jämte sju (7) procents ränta därå från och med den
i januari 1920 till dess likvid sker. Aktierna transporteras på köparna, så snart
detta avtal blivit av Kungl. Maj:t godkänt samt köpesumman blivit erlagd.
§ 2.
1. Köparna förbinda sig att icke överlåta aktierna till annan än statsverket
eller den Kungl. Maj:t på förslag av styrelsen för aktiebolagen Vin- &
spritcentralen godkänner såsom innehavare av aktierna.
2. Skulle aktier annorledes än genom överlåtelse, som i 1 mom. avses,
lagligen övergå från någon av köparna till person, som icke på sätt i nämnda mom.
123
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.9.
sägs godkännas såsom innehavare av desamma, är statsverket berättigat att inlösa
samma aktier med löpande och efterföljande års kuponger till parikurs med tillägg
av sju procents ränta från och med den 1 januari det år, inlösen sker.
3. Innehavare av aktie, som överlåtits enligt bestämmelserna i denna paragraf,
är skyldig ikläda sig de förpliktelser detta avtal innehåller.
§ 3.
Köparna förbinda sig att, närhelst statsmakterna så påfordra, till statsverket
överlåta samtliga ifrågavarande aktier med löpande och efterföljande års
kuponger enligt parikurs med tillägg av sju procents ränta från och med den
l januari det är, överlåtelsen sker, dock under förbehåll att statsverket åtager sig
att av preferensaktieägare i aktiebolaget Vin- & spritcentralen, vilka inom tre
månader efter dagen för överlåtelsen sådant påkalla, inlösa dem tillhöriga preferensaktier
med belopp, som innehavare av dylika aktier enligt 6 § i bolagsordningen i
händelse av aktiebolaget Vin- & spritcentralens upplösning äga ur bolagets tillgångar
utbekomma.
§ 4.
Köparna förbinda sig att till säkerhet för fullgörandet av vad i 2 och 3 §§
här ovan blivit stadgat deponera ifrågavarande aktier i Sveriges riksbank under
förbud för banken att annat än med Kungl. Maj:ts medgivande och på villkor,
som Kungl. Maj:t må bestämma, utlämna aktierna: dock att köpare, som för likviderande
av sina aktier behöver i annan bank eller hos statsinstitution belåna desamma,
skall äga att i stället för aktierna till riksbanken överlämna en av långivaren
utgiven förbindelse av innehåll, att de belånade aktierna icke komma att
av långivaren utlämnas utan Kungl. Maj:ts medgivande.
§ 5.
Vid bolagsstämma skall talan för samtliga stamaktierna föras av en enda
av köparna därtill utsedd person. Kunna köparna icke enas om valet av sådan
person, eller vägrar någon av dem att deltaga i valet, anses den vald, om vilken
de flesta förena sig. Vid lika röstetal avgör lotten.
§ 6.
För giltigheten av detta avtal fordras, att detsamma godkännes av Kungl. Maj:t.
§ 7.
Av detta avtal erhåller säljaren ett och köparna gemensamt ett exemplar,
varjämte särskilda exemplar därav överlämnas till chefen för finansdepartementet,
kontrollstyrelsen, statskontoret och fullmäktige i Sveriges riksbank.
Stockholm den 1 september 1920.
För aktiebolaget Stockholmssystemet:
F. Bergenholtz. G. Wahl.
M. Billing. Ivan Bratt. Helge Bäckström.
Conrad Carleson. Allan Cederborg. G. Lagerbjelke.
C. J. Lund. Alfred Peyron. O. Rydbeck.
John Tjerneld.
124
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Hrr generalkrigskommissarien F. Bergenholtz’, direktören G. Wahls, bankdirektören
M. Billings, doktorn Ivan Bratts, professorn Helge Bäckströms, kammarrättsrådet
C. Carlesons, direktören Allan Cederborgs, riksgäldsfullmäktigen greve
G. Lagerbjelkes, fabriksidkaren C. J. Lunds, kanslisekreteraren Alfred Peyrons,
bankdirektören O. Rydbecks och advokaten John Tjernelds egenhändiga namnteckningar
bevittna:
C. Norlin
S. Nedahl.
Ovanstående avtal godkännes.
Stockholm den 19 oktober 1920.
Å Kungl. Maj:ts och Kronans vägnar:
Rickard Sandler.
Statsrådet R. Sandlers egenhändiga namnteckning bevittnas:
Karl Skogman
B. von Essen.
Bestyrkes å tjänstens vägnar:
Ernst P:n Pehrzander,
sekreterare i kungl. kon troll styrelsen.
Bevillningsutskottets betänkande Nr St).
125
Bilaga 4.
Kungl. kontrollstyrelsens cirkulär nr 72
med föreskrifter angående överlåtelse av rättighet till utskänkning
av rusdrycker.
Kungl. kontrollstyrelsen har, efter kontrollrådets hörande, jämlikt 25 § 2 mom.
av förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker denna dag
föreskrivit, att bolag, som på grund av stadgandena i samma lagrum åt annan —
här nedan kallad restauratören — för år 1921 överlåter rättighet till utskänkning
av rusdrycker, skall bland villkoren för överlåtelsen införa följande bestämmelser:
1. Det åligger restauratören att ordna och handhava utskänkningen i överensstämmelse
med vad som angives i 63 § rusdrycksförsäljningsförordningen samt att
därvid ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som för befrämjande av det i
nämnda lagrum angivna syfte lämnas av bolaget.
Finner bolaget, att utskänkningen icke handhaves på ett för ordning och
nykterhet tillfredsställande sätt, äger bolaget att reglera eller inskränka restauratörens
inköp och försäljning av spritdrycker och starka viner.
2. Restauratören är skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
Kungl. Maj:ts befallningshavande jämlikt 27 § rusdrycksförsäljningsförordningen kan
hava meddelat eller under den tid, överlåtelsekontraktet avser, kan komma att
meddela.
3. Restauratören är skyldig att själv övervaka utskänkningsrörelsen och må
ej vara från sin rörelse frånvarande utan att ställa annan av bolaget godkänd person
i sitt ställe, som på restauratörens ansvar handhaver rörelsen.
4. Restauratören må icke låta avlöningen eller annan ekonomisk ersättning,
av vad slag det vara må, till hos honom anställda personer vara beroende på omsättningen
av rusdrycker.
5. Restauratören är skyldig skriftligen meddela den hos honom anställda
personalen de bestämmelser i detta kontrakt eller de med stöd av kontraktet av
bolaget meddelade föreskrifter, om vilka personalen för tjänstens behöriga fullgörande
bör äga kännedom. Skriftligt erkännande av mottagandet skall av restaurantören
avfordras var och en, som erhållit ovan omförmälda meddelande.
6. Restauratören är skyldig att över sin rörelse föra fullständiga handelsböcker
enligt föreskrifterna i gällande förordning angående handelsböcker och handelsräkningar
samt enligt de anvisningar, som kunna komma att framdeles meddelas av
kontroll styrelsen. Restauratörens handelsböcker med tillhörande verifikationer och
övriga handlingar skola hållas tillgängliga för kontrollstyrelsen eller av kontrollstyrelsen
befullmäktigad person.
126 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
7. Restauratören är skyldig att från bolaget mot avlämnande av skriftlig
rekvisition och kontant likvid inköpa alla för rörelsen erforderliga rusdrycker.
Inköpspriset skall med det undantag, som här nedan under punkt 8 sägs, utgöra
det pris, som bolaget hos kontrollstyrelsens pris- och inköpsnämnd erlagt för
varan i tappat och buteljerat skick; dock skall häri ej ingå av pris- och inköpsnämnden
debiterad förmedlingsavgift.
Bolaget äger ålägga restauratören att i rörelsen tillhandahålla visst eller vissa
varuslag eller märken av rusdrycker.
Bolaget är icke skyldigt att av spritdrycker och billigare starkviner under en
månad tillhandahålla restauratören större kvantitet än som svarar mot den antagliga
åtgången under månaden, varvid hänsyn av bolaget jämväl må tagas till restauratörens
inneliggande lager.
Restauratören åligger tillse, att inom hans utskänkningslokaler icke förtäras
andra rusdrycker än sådana, som blivit av honom enligt detta avtal anskaffade.
Restauratören må icke annorledes än för utskänkning eller matlagning i sin
rörelse använda de rusdrycker, han från bolaget inköpt.
8. Inköper restauratören under den tid, överlåtelseavtalet gäller, mera än
liter spritdrycker och liter starkviner, här nedan benämnda vinstkvantiteter, skall
han för överskjutande kvantitet av ettdera eller båda dessa varuslag betala det för
ifrågakommande dryck senast gällande utskänkningspris, varvid han dock såsom
ersättning för spillmån äger åtnjuta 2 % rabatt å detta pris.
Ovannämnda vinstkvantiteter skola av bolaget jämnt fördelas å de månader,
under vilka överlåtelseavtalet gäller; därest särskilda omständigheter därtill föranleda,
må dock under vissa månader inköpas större del av vinstkvantiteterna och
under andra månader mindre del av desamma, än som vid jämn fördelning skulle
å månaderna belöpa.
Har restauratörens inköp av spritdrycker eller starkviner överskridit respektive
vinstkvantiter, skall — till undvikande därav, att restauratörens, respektive
bolagets vinst blir olika allt efter den ordning, i vilken dyrare och billigare varuslag
inköpas — så snart restauratören hos bolaget inköpt hela sitt behov av spritdrycker
och starkviner för avtalstiden, en utjämning av restauratörens vinst äga
rum i enlighet med bestämmelser, som av kontrollstyrelsen framdeles meddelas.
9. Restauratören är skyldig att ställa sig till efterrättelse av kontrollstyrelsen
meddelade föreskrifter i avseende å utskänkningsprisen för spritdrycker,
vin och Öl.
10. Prislista upptagande prisen å samtliga de varuslag och märken, som
restauratören för, skall finnas tillgänglig i varje serveringslokal.
Prislistan skall till bolaget ingivas i två exemplar, försedda med restauratörens
egenhändiga namnteckning.
11. Då spritdrycker utskänkas glasvis, må detta endast ske i myckenheter
om 2 Vg och 5 centiliter. Av bolaget godkända mätglas skola finnas vid kassan och
tillhandahållas gäst på begäran. Meddelande härom skall finnas å prislistan. Prisen
för dessa varor skola i prislistan upptagas för glas dels om 2 1/3 centiliter (här
nedan benämnt glas), dels om 5 centiliter (här nedan benämnt stort glas).
Sherry, madeira och portvin — minst två märken i olika prislägen av varje
vinsort — skola tillhandahållas jämväl glasvis, och skall priset för stort glas av
dessa viner i prislistan angivas.
127
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
12. Restauratören förbinder sig att senast den tjugonde dagen i varje
kalendermånad eller, om denna dag är helgdag, den närmast följande helgfria dagen
till bolaget inbetala följande vinstandelar, nämligen
för spritdrycker 25 % av skillnaden mellan utskänkningspriset och restauratörens
inköpspris,
för lätta viner, varmed förstås bordeaux-, bouigogne-, rhen-, mosel- och därmed
likställda, ej mousserande viner, 15 % av skillnaden mellan utskänkningspriset
och restauratörens inköpspris, samt
för mousserande viner, starka viner och öl 25 % av skillnaden mellan utskänkningspriset
och restauratörens inköpspris,
allt räknat ej mindre för de rusdrycker, som under närmast föregående
månad inköpts, än även för de viner, som under närmast föregående månad försålts
av det den 51 december 1918 inneliggande lagret.
Skulle, sedan dylik vinstandel å viss vara till bolaget inbetalts, höjning av
utskänkningspriset för oförsåld del av samma vara inträda, skall ett belopp, motsvarande
den av dylik höjning föranledda ökningen i bolagets vinstandel enligt nyss
angivna beräkningsgrunder, av restauratören till bolaget inbetalas.
15. Genom av bolaget utsedd person må inventering av restauratörens lager
av rusdrycker företagas, när bolaget för gott finner.
14. Restauratören må ej i kärl med etikett å viss vara eller kvalitet servera
annan vara eller kvalitet och ej heller genom utspädning eller blandning ändra
kvaliteten av viss vara.
15. Utskänkning av spritdrycker må allenast äga rum till gäst, som å ut
skänkningsstället
börjat intaga eller omedelbart förut därstädes intagit verklig måltid,
bestående av lagad mat, till ett pris av minst................... Härvid skall iakttagas,
att till samma gäst vid ett och samma besök, där ej här nedan annorlunda
sägs, må utskänkas högst två glas spritdrycker före klockan tre eftermiddagen och
högst tre glas spritdrycker efter klockan tre eftermiddagen;
att efter klockan tre eftermiddagen till måltid, som betingar ett pris av minst
....................... och som börjat senast en timme (en halv timme) 1 före den tidpunkt,
då enligt gällande föreskrifter utlämnandet av spritdrycker å utskänkningsningsstället
skall upphöra, må till manlig gäst utskänkas högst tre stora glas spritdrycker
;
att i slutet sällskap, då vid samma besök två måltider intagas och minst fyra
timmar förflyta från den ena måltidens början till början av den andra, må till
manlig gäst utskänkas högst fyra stora glas, varav till den första måltiden högst
tre störa glas; samt
att vid all utskänkning två glas punsch skola anses motsvara ett glas spritdrycker
av annat slag av motsvarande storlek.
Restauratören må under inga förhållanden betinga sig högre pris för en maträtt
än det å restauranten vanliga för att därigenom möjliggöra utskänkning av
spritdrycker.
16. Starkvin må allenast utskänkas antingen vid servering av måltid av
sådan beskaffenhet och till sådant pris, att spritdrycker få vid densamma utskänkas,
eller ock vid servering av annan måltid eller konditorivaror till ett pris av minst
Se anvisningar sid. 129, andra punkten.
128
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
I första fallet må högst en myckenhet av en kvartsbutelj, i senare fallet
högst ett stort glas utskänkas till en och samma gäst vid ett och samma besök.
17. Beträffande restauratörens handhavande av utskänkningen och särskilt
hans fullgörande av de förpliktelser, som enligt rusdrycksförsäljningsförordningen
och överlåtelseavtalet åligga honom, äger bolaget vidtaga de kontrollåtgärder, bolaget
finner för ändamålet erforderliga.
18. Skulle restauratören bryta mot bestämmelserna i överlåtelseavtalet eller
ej ställa sig bolagets med stöd av avtalet meddelade föreskrifter till efterrättelse,
må bolaget minska de delar av vinstkvantitetema, som tillkomma restauratören
den månad, under vilken överträdelsen beivrats, eller nästpåföljande månad; dock
må minskningen, för varje gång överträdelse av bolaget beivras, uppgå till högst
1/20 av de totala vinstkvantiteterna.
Bolag vare ock i sådant fall berättigat att vägra att till restauratör under
viss tid, eller tillsvidare försälja rusdrycker.
Överträdelse av detta avtal eller av bolagets med stöd av avtalet meddelade
föreskrifter må av bolaget beivras intill två år efter avtalstidens slut.
19. Menar restauratören, att bolaget vid fastställandet av vinstkvantiteterna
eller vid tillämpandet av detta avtals bestämmelser eller eljest i sitt förhållande
till honom förfarit partiskt eller på annat sätt olämpligt, äger han göra framställning
om rättelse hos kontrollstyrelsen.
övergångsbestämmelser. 1 2
1. Restauratören äger under den tid, som överlåtelsen avser, utskänka av
sitt den 31 december 1918 enligt då gjord inventering innehavda lager av vin; och
skola med avseende å utskänkningen av detta vin i tillämpliga delar gälla de bestämmelser,
som finnas meddelade i detta avtal.
Vid uppskattning av inköpsprisen å viner tillhörande det äldre lager, som
kan återstå från inventeringen den 1 november 1918 (»äldre» lagret), skall det
tidigare bestämda utskänkningspriset fortfarande ligga till grund, och skall inköpspriset
anses utgöra två tredjedelar av nämnda utskänkningspris.
Det åligger restauratören att senast den femte dagen i varje kalendermånad
eller, om denna dag är helgdag, den närmast följande helgfria dagen till bolaget
lämna uppgift å de viner, som under den föregående månaden utskänkts av hans
vid inventeringen den 31 december 1918 innehavda såväl »äldre» som »nya» lager,
särskilt för vartdera slaget.
De vinstandelar, som tillkomma bolaget vid försäljningen av ovan omnämnda
»äldre» lager, må, oavsett till vilka belopp utskänkningsprisen fastställas, ej understiga
för lätta viner 50 öre samt för mousserande eller starka viner en krona för
helbutelj.
2. Har restauratören den 1 januari 1921 i lager spritdrycker, som av honom
inköpts annorledes än till utskänkningspris, skola dessa inräknas i den under punkt 8
i avtalet omförmälda vinstkvantiteten.
Sak samma vare med de starkviner, restauratören vid omförmälda tidpunkt
har i lager.
/
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 129
Anvisningar,
vilka skola iakttagas av bolaget i fråga om punkterna 8, 15 och 16 ävensom vid
överlåtelse av rättighet, som enbart avser utskänkning av vin och Öl.
1. 1 punkt 8 omförmälda vinstkvantiteter skola utgöra högst ''■''/, av restauratörens
försäljning till allmänheten av spritdrycker respektive starkviner under månaderna
januari till och med september 1920, ökad med försäljningen under månaderna
januari till och med mars samma år.
Kontrollstyrelsen har sålunda för år 1921 ej direkt fastställt vinstkvantiteternas
storlek utan allenast angivit en högsta gräns, som ej får överskridas.
Bolaget är i följd härav skyldigt att inom ovannämnda, av kontrollstyrelsen
angivna gräns söka på lämpligt sätt avväga vinstkvantiteternas storlek. Härvid
skall det i 25 § rusdrycksförsäljningsförordningen intagna stadgandet, att restauratörens
ekonomiska fördel, så långt ske kan, icke må göras beroende på myckenheten
av utskänkta rusdrycker, vara för bolaget vägledande. Finnes anledning
antaga, att försäljningen av spritdrycker eller starkviner under nästkommande år
på grund av de i överlåtelseavtalet meddelade föreskrifter eller av andra skäl kommer
att bliva mindre än under innevarande år, böra sålunda vinstkvantiteter, som understiga
de av kontrollstyrelsen angivna maximikvantitetema, fastställas. Eljest skulle
uppenbarligen det ovan ur rusdrycksförsäljningsförordningen återgivna stadgandet
kunna bliva åsidosatt därigenom, att så stora vinstkvantiteter fastställdes, att de
komme att bliva större än eller lika med restauratörens försäljning under år 1921.
Särskild uppmärksamhet bör jämväl av bolaget ägnas de fall, då innevarande års
sammanlagda vinstkvantiteter för punsch och spritdrycker av annat slag skulle
komma att överskridas, därest de av kontrollstyrelsen för år 1921 medgivna maximikvantiteterna
av bolaget fastställdes.
Skulle i något fall en restauratörs försäljning under den tid, som, enligt vad
i det föregående angivits, skall läggas till grund vid beräkningen av de högsta
kvantiteter, som vinstkvantiteterna ej få överskrida, på grund av restaurantens
ombyggnad, reparation, eldsvåda eller annan liknande omständighet hava varit särskilt
liten, må bolaget göra framställning till kontrollstyrelsen om fastställandet
av vinstkvantiteter, som överstiga den av kontrollstyrelsen angivna maximigränsen.
I de fall, då det möter svårigheter för bolaget att utröna den försäljning,
som skall ligga till grund för beräkningen av de högsta vinstkvantiteter, som få
av bolaget medgivas, må i stället för försäljningen restauratörens inköp från bolaget
under samma tid läggas till grund, varvid dock inköp, uppenbarligen gjorda direkt
lagringssyfte, ej böra medtagas.
2. Det pris för måltid, som avses i punkt 15 första stycket, skall av bolaget
angivas till minst 1 krona 50 öre samt det pris för måltid, som avses i punkt
15 tredje stycket, till minst 3 kronor.
A ort, där middagsmåltiden å de överlåtna utskänkningsrättigheterna allmänneligen
intages före klockan tre eftermiddagen, må bolaget efter meddelande
till kontrollstyrelsen åt punkt 15 andra stycket giva följande ändrade lydelse: »att
till samma gäst vid ett och samma besök, där ej här nedan annorlunda sägs, må
utskänkas högst två glas spritdrycker före klockan två eftermiddagen och högst
tre glas spritdrycker efter klockan två eftermiddagen».
För de utskänkningsställens vidkommande, där lokalernas utrymmande och
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 samt. 33 höft. (Nr 39.) 17
130
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
stängning sker minst en halv timme efter den tidpunkt, vid vilken enligt gällande
föreskrifter utlämnandet av spritdrycker å utskänkningsstället skall upphöra, må
åt punkt 15 tredje stycket givas den ändrade lydelse, som framgår av parentesen,
och sålunda orden »senast en timme» utbytas mot orden »senast en halv timme».
3. Det pris för måltid eller konditorivaror, som avses i punkt 16, skall
av bolaget angivas till minst 25 öre.
4. Vid överlåtande av rättighet, som avser enbart utskänkning av vin och
Öl, skall
punkt 1 andra stycket orden »spritdrycker och» utgå,
punkt 4 »omsättningen av rusdrycker» ändras till »omsättningen av vin eller Öl»,
punkt 7 fjärde stycket orden »spritdrycker och» utgå,
punkt 8 ändras att endast avse starka viner,
punkt 9 ordet »spritdrycker» utgå,
punkt 11 första stycket utgå,
punkt 12 andra stycket »för spritdrycker —---inköpspris» utgå,
punkt 15 utgå, samt
punkt 16 ändras, så att priset för den måltid, till vilken en kvartsbutelj
starkvin må utskänkas, angives. Detta pris skall sättas till minst 1 krona 50 öre.
Därest överlåtelsen endast skulle avse visst slags vin eller öl, äro givetvis
vissa ytterligare uteslutningar erforderliga.
Stockholm den 29 november 1920.
FREDRIK ZETHELIUS
G. B. Lagergren Einar J:son Thulin John Bergvall
E. Pehrzander
Bilaga 5.
(Svensk författningssamling 1918 nr 876, innehållande Kungl. Maj:ts nådiga
instruktion för kontrollstyrelsen i dess egenskap av uppsiktsmyndighet i fråga om
handeln med rusdrycker inom riket, given den 26 september 1918.)
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
131
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Kontrollstyrelsens yttrande........................................................................................ 1
A. Partihandelns reglering ................................................................................ 1
I. Gällande bestämmelser om partihandeln ........................................................ 1
Bestämmelserna om partihandeln öre 1919 sid. 1. — Gällande bestämmelser sid. 2.
— Partihandlarnas olika befogenheter och skyldigheter sid. 2. — Kontroll styrelsens
prövningsrätt av partihandelsansökningar sid. 3.
II. Partihandelsinstitutets praktiska tillämpning................................................... 9
Behandlingen av till kontrollstyrelsen ingivna partihandelsansökningar sid. 9. —
Besvär över kontrollstyrelsens beslut sid. 10. —• Kontrollstyrelsens utlåtande i anledning
av besvären sid. 11. — Kungl. Maj:ts beslut beträffande besvär av Krogh
m. fl. sid. 12. — Uttalande av chefen för finansdepartementet sid. 12. — Framställning
från vin- och spirituosahandlareföreningen sid. 13. — Nykterhetskommitténs
utlåtande i anledning av föreningens framställning sid. 15. — Utlåtande från
kontrollstyrelsen och Kungl. Maj:ts beslut sid. 17. — Besvär av E. G. Hedin och
C. G. Rhodin sid. 17. — Frågan om tillstånd till partihandel med Öl sid. 17.
111. Frågan om partihandelns organisation ............................................................ 18
Frågan om ordnandet av bolagens inköp sid. 18, — Inrättandet av pris- och inköpsnämnden.
Motiv härför sid. 20. — Konsekvenser av pris- och inköpsnämndens inrättande
sid. 21. — Koncentreringen av partihandeln sid. 21. — Direktör E. Vennerbergs
P. M. sid. 22. — Yttranden från chefen för kontrollstyrelsen sid. 23. — Chefens
för kontroilstyrelsen P. M. av december 1917 sid. 25. — Igångsättandet av ersättningssakkunnigas
utredning sid. 28. — Kontrollstyrelsens skrivelse av den 10 oktober
1919 sid. 29. — Förslag från aktiebolaget Stockholmssystemet sid. 30. —
Kontrollstyrelsens utlåtande den 7 februari 1920 sid. 36. — Kungl. Maj:ts beslut
den 5 mars 1920 sid. 42. — Riktlinjerna för utredningen sid. 43.
B. Utskänkningens ordnande ............................................................................ 45
Inledning...................................................................................................... 45
Göteborgssystemets ursprungliga syfte sid. 45. — Kritiken av Göteborgssystemet
sid. 45. — Nykterhetskommittén sid. 46. — Genomförandet av försäljningsreformen
trots motståndet sid. 46.
I. Till frågan om utskänkningsföreskrifternas laglighet ....................................... 48
Motionärernas utgångspunkter för kritiken felaktiga sid. 48. — 25 § 2 mom. i förordningen
sid. 48. — Innebörden av 25 § 2 mom.
132
Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.
Sid.
o. Historik till 25 § 2 mom. i förordningen ................................................ 50
1905 års brännvinsförsäljningsförordning sid. 50. — Nykterhetskommitténs förslag
sid. 50. — Förslag enligt prop. 242 vid 1914 års B-riksdag sid. 52. — Bevillningsutskottet
1914 sid. 52. — Behandling av frågan vid 1915 års riksdag sid. 53. —
1917 års riksdag sid. 55. — Slutsatser ur den historiska framställningen sid. 56.
b. Sammanhanget mellan 25 § 2 mom. och andra stadganden i rusdrycks
försäljningsförordningen
................................................ 57
63 § sid. 57. — Föreskriften beträffande måltidstvånget m. m. i förhållande till
förordningens bestämmelser sid. 59. — 56 § sid. 59. — 17 §, 59 §, 20, 21 och 22
§§ sid. 61. — Kontrollstyrelsens befogenhet i förhållande till andra myndigheters
sid. 61. — Slutsatser sid. 63. — Justitiekansler^ och justitieombudsmannens prövning
av laglighetsfrågan sid. 64.
II. Till frågan om kontrollstyrelsens rätt att utfärda föreskrifter för bolagens egen
ntskänkningsrörelse....................................................................................... 64
III. Till frågan om utskänkningsföreskrifternas lämplighet .................................... 66
Motionärernas yrkande går längre än motiveringen sid. 66. — Kontrollstyrelsens
föreskrifter hava normaliserat avtalen sid. 66. — En återgång till gamla förhållanden
skadar statsintresset sid. 67.
a. Redogörelse för handläggningen inom styrelsen av utskänkningsföreskrif
terna.
........................................................................................................ 67
b. Motivering för det s. k. måltidstvånget och de högsta medgivna utskånk
ningskvantiteterna
.................................................................................... 69
Gällande utminuteringsbestämmelser göra restriktioner för utskänkningen nödvändiga
sid. 69. — Maximikvantitet vid utskänkningen förutsätter s. k. måltidstvång
sid. 70. — Behovet av olika maximikvantitet er under olika omständigheter
sid. 71. — Aro andra föreskrifter vid utskänkningen möjliga? sid. 72.
c. Bemötande av motionärernas anmärkningar .......................................... 73
Bemötande av motionärernas detaljanmärkning sid. 73. — Praktiska och psykologiska
misstag sid. 75.
IV. Sammanfattning och slntomdöme..................................................................... 76
Bilagor ........................................................................................................................... 78
1. P. M. till kungl. kontrollstyrelsen med anledning av motioner vid
1921 års riksdag angående reglering av partihandeln med rusdrycker
m. m........................................................................................................................ 79
A. Tillkomsten av aktiebolaget vin- och spritcentralen.......................................... 79
1. Den enskilda vinhandelns inlösning ............................................................... 79
2. Inlösningsförfarandet och riksdagen ............................................................... 87
B. Bolagets organisation....................................................................................... 90
1. Bolagsordning, styrelse, stamaktieägare ......................................................... 90
2. Dotterbolag ................................................................................................ 93
3. Direktörsrådet ............................................................................................. 103
C. Motionärernas kritik ................................................... 104
D. Slutanmärkningar............................................................................................. 111
Bevillningsutskottets betänkande Nr .9,9.
133
r, TT .1 Sid.
■K-uag1- kontrollstyrelsens cirkulär nr 15 med föreskrifter beträffande
brännvinsförsäljningsbolagens inköp av brännvin llil
3. Kungl. brev den 5 mars 1020 till kontrollstyrelsen angående avtal
ifråga om överlåtande å ett konsortium av stamaktiekapitalet i
aktiebolaget Vin- och spritcentralen. — Definitivt avtal den 19
oktober 1920 ........................................... ng
4. Kungl. kontrollstyrelsens cirkulär nr 72 med föreskrifter angående
överlåtelse av rättighet till utskänkning av rusdrycker 125
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 7 sand. 33 käft. (Nr 39.)
18
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1921:408 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner angående en ändamålsenlig reglering av partihandeln med rusdrycker samt utskänkningen av sådana drycker. s. 1 i texten